Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i strafflagen m. m

1946-09-20 · 39 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 38 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:329, Med förslag till lag om ändring i strafflagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

1

Nr 329.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i strafflagen m. m.; given Stockholms slott

den 20 september 1946.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed .jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen;

2) lag örn ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare;

3) lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn

ungdomsfängelse;

4) lag angående ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn verkställighet

av bötesstraff;

5) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) örn villkorlig

dom;

6) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild

förundersökning i brottmål;

7) lag med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig;

8) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937

(nr 461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt; samt

9) lag om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 329.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 §, 5 kap. 14—18 §§ samt 6 kap. 8 §

strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

4 KAP.

4 §•

Förekommer till---av målen.

Domstolen må ej förordna om förening av straff utan att den dömde erhållit

tillfälle att yttra sig. Begär den dömde att bliva muntligen hörd, skall

tillfälle därtill beredas honom. Angående domstolens sammansättning vid

sådant förhör så ock eljest vid avgörande av fråga om förening av straff

gäde vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid

huvudförhandling. Domstolens avgörande sker genom beslut. Beslutet skall,

där ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse ändå att talan däremot

föres. Utan avbidan på beslut om förening av straff må ettdera straffet

verkställas.

5 KAP.

14 §.

Straff vare förfallet för brott, för vars beivrande åtgärd ej blivit vidtagen:

1. inom tjugufem — — — å brottet;

2. inom femton---åtta år;

3. inom tio--— åtta år;

4. inom fem--— två år;

5. inom två — — — än fängelse.

15 §.

För brott, som av ämbetsman begås i ämbetet, vare straffet förfallet om

åtgärd för brottets beivrande ej blivit vidtagen inom två år, där brottet i

lagen med endast bötesstraff belagt är, eller inom fem år, där brottet är av

den beskaffenhet, som i 25 kap. 17 § förmäles.

1 Senaste lydelse se beträffande 4 kap. 4 § SFS 1945:873, beträffande 5 kap. 14 och 15 §§

1926:70, beträffande 5 kap. 16 § 1942:378 samt beträffande 5 kap. 17 och 18 §§ 1926:70.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

För andra brott, som av ämbetsman begås i ämbetet, vare, där ej annorlunda

stadgat är, straffet förfallet, om åtgärd för brottets beivrande icke

blivit vidtagen inom tio år; dock skall, där straff, som i 14 § första eller

andra punkten sägs, kan följa å brottet, gälla vad där stadgas.

16 §.

De i--— kunde ske.

Åtgärd för brottets beivrande skall anses vara vidtagen, då den misstänkte

i laga ordning erhållit del av åtal, som mot honom väckts för brottet, eller

vid förundersökning, som lett till allmänt åtal, underrättats om den mot honom

riktade misstanken.

17 §.

Avbrytes åtalet, sedan åtgärd för brottets beivrande vidtagits inom tid,

som i 14 eller 15 § bestämmes, skall för rättigheten att fullfölja beivrandet

lika tid, som finnes utsatt i samma paragrafer, räknas från den dag avbrottet

skedde.

18 §.

Har någon begått brott, som i 14 § första, andra eller tredje punkten sägs,

och har han därefter, innan tid för brottets beivrande förflutit, ånyo förövat

brott, som i lag är belagt med straffarbete över två år; då skall tid för rättigheten

att beivra det förra brottet räknas från det senare brottet. Vad sålunda

stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där den brottslige, innan

tid för beivrande är ute, begår ytterligare brott, varå straff, som nyss är

sagt, kan följa.

6 KAP.

8 §•

Målsägande är den, emot vilken brott begånget är, eller som därav förnärmad

blivit eller skada lidit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; beträffande 4 kap. 4 §

gäde därvid i tillämpliga delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken

finnes föreskrivet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare.

Härigenom förordnas, att 17—19 och 21 §§ lagen den 4 juni 1913 angående

utlämning av förbrytare skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande

angives.

17 §.

Vid förhöret---honom biträda.

Medgiver den---till Kungl. Majit.

Lämnar den häktade ej sådant medgivande och sådan förklaring, som nu

sagts, skall ärendet hänskjuta» till domstol; och varde förty protokollet över

förhöret samt övriga handlingar i ärendet överlämnade till allmänna underrätten

i den stad, där Konungens hefallningshavande har sitt säte. Underrättelse

om vad vid förhöret sålunda förelupit skall genast insändas till

utrikesdepartementet.

18 §.

I ärende, som jämlikt 17 § till underrätt inkommit, skall rätten verkställa

utredning, huruvida förhållande, som enligt 2—9 §§ utgör hinder mot utlämning,

föreligger. Ärendet skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling,

och skola i övrigt, så vitt ej nedan annorlunda sägs, bestämmelserna

om brottmål, däri den tilltalade är häktad, i tillämpliga delar gälla.

Vid ärendets---statens intresse.

Den häktade skall vid sin talans utförande åtnjuta biträde av försvarare.

Utser han ej själv försvarare, förordne rätten offentlig försvarare för honom.

Kräver i särskilt fall hänsyn till den främmande staten, att ärendet behandlas

inom stängda dörrar, förordne rätten därom.

I protokollet skall, utöver vad eljest är föreskrivet, antecknas vad åklagaren,

den häktade och hans försvarare anföra.

19 §.

Högsta domstolen---i 2—9 §§ sägs.

Det åligger förty underrätten att, sedan handläggningen där avslutats,

skyndsamt insända protokoll och övriga handlingar i ärendet till högsta

domstolen.

21 §.

Huru ersättning åt åklagare samt biträde och försvarare, varom i 17 och

18 §§ sägs, må bestämmas, därom förordne Konungen.

Denna lagskall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

5

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)

om ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 25 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse

skall upphöra att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn verkställighet

av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 10, 16, 19 och 21 §§ lagen den 9 april 1937 om

verkställighet av bötesstraff skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande

angives samt att 20 § nämnda lag skall upphöra att gälla.

10 §

Skall förvandling av böter äga rum, skall mål därom (mål om förvandling

av böter) upptagas av allmän underrätt i den ort där den bötfällde finnes

eller ock av allmän underrätt vid vilken förts talan örn ansvar varom

i målet är fråga.

Talan om---allmän åklagare.

16 §.

I mål om förvandling av böter skola parterna kallas till förhör inför rätten.

Målet må handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde uteblivit.

Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Rätten vare domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren

domare. Där det finnes lämpligt, bör dock i häradsrätt nämnd deltaga

och rådhusrätt äga den sammansättning, som i rättegångsbalken är i allmänhet

föreskriven för domförhet vid huvudförhandling; häradsrätt vare

domför med tre i nämnden.

I övrigt gälle i tillämpliga delar vad beträffande mål örn allmänt åtal är

stadgat.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

19 §.

Klagan må ej förås mot beslut, som avses i 12 §. Ej heller må ändring

sökas i hovrätts beslut i mål om förvandling av böter.

Där först---därtill äro.

21 §.

Vad i —--gälla vitén.

I 7—19 §§ meddelade bestämmelser avse ej böter eller vitén som enligt

särskilda författningar ådömas och ej må förvandlas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom.

Härigenom förordnas, att 9, 17—19, 21, 22 och 24 §§ lagen den 22 juni

1939 om villkorlig dom skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

9 §.

övervakning skall---av övervakare.

Har den---allmän underrätt.

övervakare förordnas---hans ställe.

Angående övervakningsdomstols sammansättning vid behandling av ärende,

som avses i denna paragraf, gäde vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet

om domförhet vid huvudförhandling. Finnes uppskov olägligt, vare

rätten dock domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren

domare.

17 §.

Finnes i mål mot någon, som tidigare erhållit villkorlig dom, anståndet

böra förklaras förverkat, må målet ej prövas och avgöras vid häradsrätt utan

nämnd eder i rådhusrätt av allenast en lagfaren domare.

18 §.

Ärende angående---domen meddelats.

I rättens städe må sådant ärende upptagas av övervakningsnämnd, varom

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

7

i 25 § förmäles. Ärendet må, där det finnes lämpligt, hänskjutas till rätten;

och skall så alltid ske, då anstånd finnes höra förklaras förverkat.

Om rättens sammansättning vid behandling av ärende, som avses i denna

paragraf, gälle vad i 9 § sista stycket sägs; har ärendet tidigare handlagts

av övervakningsnämnd eller finnes anstånd böra förklaras förverkat, må

dock ärendet ej prövas och avgöras vid häradsrätt utan nämnd eller i rådhusrätt

av allenast en lagfaren domare.

19 §.

Framställning om--— upptaga ärendet.

I ärende, som här avses, skall tillfälle lämnas den dömde att yttra sig, där

fråga ej är allenast om upphörande av övervakning eller av skyldighet enligt

8 §, samt yttrande jämväl inhämtas från övervakaren. Begär den dömde

att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. Innan beslut

meddelas örn förverkande av anstånd med straffs ådömande, skall tillfälle

beredas allmän åklagare eller enskild målsägande som i målet yrkat ansvar

att utföra talan om bestämmande av ansvar för det brott som avsetts med

den villkorliga domen.

21 §.

På framställning av domstol eller övervakningsnämnd skall polismyndighet

lämna handräckning för den dömdes inställande i ärende som ovan i

denna lag sägs.

22 §.

Rättens avgörande av ärende angående åtgärd jämlikt 9, 11 eller 12 § sker

genom beslut.

Beslut som meddelats jämlikt 9 § må icke överklagas. Mot rättens beslut

i ärende angående åtgärd jämlikt 11 eller 12 § må, därest beslutet icke innefattar

att anstånd förklaras förverkat, endast den villkorligt dömde föra

talan.

Den som icke åtnöjes med övervakningsnämnds beslut åge hos underrätten

påkalla prövning av beslutet.

24 §.

Vill den dömde före fullföljdstidens utgång förklara sig nöjd med rättens

avgörande i vad han erhållit villkorlig dom, må förklaringen avgivas inför

den rätt som meddelat domen eller övervakningsdomstolen. Sådan förklaring

må ock avgivas inför annan allmän underrätt eller inför styresman vid fångvårdsanstalt

eller föreståndare för allmänt häkte eller befälhavare som har

uppsikt över militärhäkte. Förklaring, vilken avgives inför annan än domstol

som meddelat domen, skall icke gälla utan att domen eller rättens bevis

örn målets utgång, såvitt den dömde rörer, finnes att tillgå för den som mottager

förklaringen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Förklaring, som avgivits i överensstämmelse med vad nu sagts, må icke

återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen, skall den fullföljda talan

anses återkallad genom nöjdförklaringen, såvitt angår fråga som förklaringen

avser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga

delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild

förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1, 3—5 och 7 §§ lagen den 22 juni 1939 om särskild

förundersökning i brottmål skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det

följande angives.

1 §•

I brottmål må, där det prövas erforderligt, särskild förundersökning äga

rum för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden

samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande.

3 §•

Örn särskild förundersökning förordnar domstolen. Vill åklagaren, den

misstänkte eller hans försvarare att beslut örn sådan undersökning skall meddelas

redan före åtalet, må han hos domstolen göra framställning därom.

Häktas den misstänkte, bör beslutet meddelas sist i samband med häktningen.

Till förundersökare---villig person.

4 §.

Domstolen må, när skäl därtill äro, besluta att läkarintyg angående misstänkt

skall anskaffas. Att avgiva sådant intyg, vilket skall avfattas enligt av

Konungen meddelade anvisningar, förordnas, därest den misstänkte är häktad,

fängelseläkaren och eljest annan läkare, om möjligt en psykiater.

Där utlåtande---eller ungdomsfängelse.

Misstänkt, som ej är häktad, är pliktig att för läkarundersökningen inställa

sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må polismyndighet

lämna handräckning för hans inställande.

5 §•

Förundersökaren äger taga del av anteckningar och andra handlingar från

den av åklagaren ledda förundersökningen samt närvara vid förhör, som

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

9

hålles med den misstänkte. På begäran av åklagaren eller den misstänktes

försvarare har förundersökaren att meddela de upplysningar som äro av

betydelse för nämnda förundersökning.

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd skola på begäran av förundersökaren,

åklagaren eller domstolen meddela upplysningar beträffande misstänkt,

med vilken nämnden har att taga befattning, och föreslå de åtgärder,

som nämnden må finna erforderliga för hans rättande.

7 §•

Förundersökare ävensom läkare, vilken förordnats jämlikt 4 §, åtnjuta

efter domstolens prövning av allmänna medel skäligt arvode för utfört arbete

samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom skall gå i verkställighet

ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked örn beslutet skall, där

det begäres, tillhandahållas utan avgift. Ersättning som avses i denna paragraf

skall gäldas av statsverket.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjuguett år, skall, om å

brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas till handläggning

i sådan ordning att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet.

Finnes i mål mot underårig, att förhandlingens offentlighet är till uppenbar

olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige

kan antagas bliva föremål, åge rätten förordna, att målet skall handläggas

inom stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra meddelas och är jämväl

någon som ej är underårig tilltalad i målet, skall rätten, där det finnes

kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, handlägga åtalet mot den

underårige såsom särskilt mål.

Utan hinder av beslut som meddelats enligt andra stycket må rätten medgiva

tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till

nytta, att övervara handläggningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

2 §•

Ej må underårig dömas till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, med

mindre den som har vårdnaden om honom, där så kunnat ske, blivit hörd i

målet.

3 §.

Förekommer i mål mot underårig anledning att döma till frihetsstraff,

tvångsuppfostran eller förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med

straffs ådömande, skall vid målets prövning och avgörande rådhusrätt bestå

av en lagfaren domare och nämnd. Har rätten vid huvudförhandling handlagt

målet i den sammansättning som eljest är föreskriven och rör målet ej

brott varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, vare rätten dock

domför utan nämnd.

Vad nu sagts skall ej äga tillämpning i fall då rådhusrätt enligt stadgande

i lag eller författning för behandling av vissa mål skall hava särskild sammansättning.

4 §.

Vid underrätt böra i fall, som avses i 3 §, för tjänstgöring i nämnden företrädesvis

anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran

av ungdom.

5 §.

Saknar i fall, varom i 3 § förmäles, den underårige försvarare, skall offentlig

försvarare förordnas för honom, om det icke på grund av sakens beskaffenhet

eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Genom lagen upphäves lagen den 22 juni 1939 (nr 316) med vissa bestämmelser

om mål rörande brott av underårig.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr 461)

örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 6 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring

och internering i säkerhetsanstalt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det

följande angives.

1 Senaste lydelse av 17 §, se SFS 1945:368.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

11

6 §■

Innan, enligt---därom förfallen.

Finner fångvårdsstyrelsen---för uppfostringsanstalten.

Talan enligt andra stycket föres vid den domstol som först avgjort det

mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vid domstolen skall den

tilltalade höras muntligen. Angående rättens sammansättning gäde vad i

rättegångsbalken är stadgat om domförhet vid huvudförhandling i mål rörande

ansvar för sådant brott som det, varför straffet eller tvångsuppfostran

ådömts. Domstolens avgörande sker genom beslut.

Beslut om---laga kraft.

17 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit

dömd till förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd

till straff, skall förvaringen eller interneringen träda i stället för straffet såframt

detta ålagts för brott begånget före förvaringens eller interneringens

början eller ock utgöres av böter, förvandlingsstraff för böter eller disciplinstraff

enligt strafflagen för krigsmakten. Finnes, med hänsyn till beskaffenheten

av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid för åtgärden påkallad,

må den domstol som först avgjort det mål vari dömts till förvaring eller

internering, på framställning av allmän åklagare, bestämma sådan tid.

Angående förfarandet därvid åge vad i 4 kap. strafflagen är stadgat om förening

av straff motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas som följer.

I fråga om skyldighet att till statsverket återgälda kostnad för tagande av

blodprov å den som misslänkes för brott samt undersökning av sådant blodprov

skall vad i 31 kap. rättegångsbalken är sladgat om kostnad, som enligt

rättens beslut utgått av allmänna medel, äga motsvarande tillämpning.

Vad nu stadgats gälle ej blodprov, erforderligt för läkarundersökning, som

någon enligt lag eller författning är skyldig alt undergå.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948. Genom lagen upphäves

lagen den 31 maj 1934 (nr 194) örn blodundersökning i brottmål.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 februari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, hemställer, att lagrådets

utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

genom utdrag av protokollet inhämtas över de av processlagberedningen i

betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) framlagda förslagen till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående

utlämning av förbrytare;

3) lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn

ungdomsfängelse;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119)

örn verkställighet av bötesstraff;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

örn villkorlig dom;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 315)

örn särskild förundersökning i brottmål;

7) lag angående ändring av lagen den 22 juni 1939 (nr 316) med vissa bestämmelser

örn mål rörande brott av underårig;

8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn

förvaring och internering i säkerhetsanstalt; samt

9) lag örn återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 10 april

1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,

justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 9 mars 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 15 februari 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag arn ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående

utlämning av förbrytare;

3) lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn

ungdomsfängelse;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119)

örn verkställighet av bötesstraff;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

arn villkorlig dom;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 315)

örn särskild förundersökning i brottmål;

7) lag angående ändring av lagen den 22 juni 1939 (nr 316) med vissa bestämmelser

örn mål rörande brott av underårig;

8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn

förvaring och internering i säker hetsanstalt; samt

9) lag örn återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Sven Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

5 KAP.

16 §.

Justilierådet Ekberg:

Jämlikt 5 kap. 16 § strafflagen i dess nu gällande lydelse avbrytes åtalspreskriptionen

för visst brott genom att kallelse till svaromål i laga ordning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

kungöres den, som skall tilltalas, eller han häktas för brottet. Denna ordning

har ej bibehållits i förslaget. Då enligt nya RB allmänt åtal i regel

skall föregås av förundersökning och denna är en del av rättegången i vidsträckt

mening samt brottmålsförfarandet ur den synpunkt, som i förevarande

sammanhang är av betydelse, alltså får anses inlett redan genom förundersökningen,

har processlagberedningen ansett det, såvitt angår brott,

som höra under allmänt åtal, icke vara följdriktigt att låta preskriptionen

avbrytas först genom åtalet. Beredningen har på grund härav föreslagit, att

örn laga förundersökning ägt rum, åtalspreskriptionen skall avbrytas, då den

misstänkte vid förundersökningen erhållit underrättelse örn den mot honom

riktade misstanken. Härvid har vidare gjorts den restriktionen, att förundersökningen

skall lia lett till åtal. En förundersökning, som nedlagts eller

avslutats utan att åtal följt, har ej tillagts preskriptionsavbrytande verkan.

Vad målsägandebrott angår har däremot preskriptionen ansetts böra såsom

hittills avbrytas först då den misstänkte i laga ordning erhållit del av åtal,

som mot honom väckts för brottet.

Beträffande de principer, som sålunda kommit till uttryck i förslaget, må

anmärkas, att olika meningar kunna råda, huruvida förundersökningen, som

enligt nya RB liksom hittills skall verkställas av polismyndigheten och åklagaren,

har sådan karaktär, att densamma bör avbryta preskriptionen. Goda

skäl kunna anföras för att dylik verkan bör tilläggas först domstolsförhandlingarnas

inledande. Emellertid är förevarande spörsmål framför allt en

praktisk lämplighetsfråga. Teoretiska grunder lära därför icke böra vara utslagsgivande,

om starka praktiska skäl tala däremot.

Naturen av reglerna om åtalspreskription, vilka rätten har att självmant

beakta, kräver, att dessa regler äro klara och enkla i tillämpningen. Av vikt

är sålunda bland annat, att de omständigheter, som skola verka avbrytande

å preskriptionen, kunna på ett någorlunda tillförlitligt sätt fastslås utan

större svårighet. Den ordning, som tillämpas enligt nu gällande bestämmelser,

är i detta hänseende att föredraga framför den föreslagna. Av tillgängliga

handlingar kan rätten i allmänhet konstatera, när stämning delgivits

eller häktning skett. Däremot är det svårare för rätten att kontrollera, huruvida

och när sådan underrättelse till den misstänkte, som i förslaget fått

preskriptionsavbrytande verkan, ägt rum. Enligt 23 kap. 18 § nya RB kan

nämligen dylik underrättelse ske formlöst; ej ens närvaro av vittne är

obligatorisk (se 23 kap. 10 §). Även om det är avsett, att kompletterande föreskrifter

skola meddelas i administrativ ordning om bland annat anteckning

i undersökningsprotokollet beträffande dagen för underrättelsen, måste

det likväl tagas i beräkning, att tvister kunna uppkomma såväl angående

frågan huruvida underrättelse meddelats den misstänkte som ock angående

tidpunkten, då det skett. En annan fråga, varom tvist kan råda, är huruvida

en förundersökning, som efter någon tids vila åter tagits upp, lett till åtalet

och således avbrutit preskriptionen. Dylika tvistefrågor betunga rättsförhandlingarna

och kunna fördröja och försvåra målens avgörande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

15

Mot de föreslagna bestämmelserna örn preskriptionsavbrott, då åtalet föregåtts

av laga förundersökning, kan vidare anmärkas, att den preskriptionsavbrytande

åtgärden kan företagas på svagare grunder än enligt gällande

rätt. Vill åklagaren nu förhindra, att preskription äger ruin, måste han före

den för brottet stadgade preskriptionstidens utgång väcka åtal mot den misstänkte

för brottet. Härför fordras, att sannolika skäl, att den misstänkte begått

brottet, förefinnas; eljest utsätter sig åklagaren för risken, att rekonventionstalan

föres mot honom. Sådan underrättelse, som avses i 23 kap. 18 g

nya RB, torde däremot kunna ske, om misstanken blott ej är helt grundlös.

En annan olägenhet sammanhänger med att underrättelsens preskriptionsavbrytande

verkan gjorts beroende av att den förundersökning, vid vilken

underrättelsen skett, leder till åtal mot den misstänkte. De skäl, som anförts

för denna begränsning, äro i och för sig välgrundade. Det synes under inga

förhållanden böra ifrågakomma, att en förundersökning, som nedlägges eller

avslutas utan att åtal följer, får betydelse i preskriptionsavseende. Bestämmelsen

har emellertid en icke önskvärd följdverkan. Eftersom det ligger i

åklagarens hand att bestämma, när åtal skall väckas, öppnas nämligen en

möjlighet för denne att genom fördröjande av förundersökningens avslutande

hålla frågan om preskriptionens inträde svävande efter den lagfästa preskriptionstidens

utgång. Jämväl enligt den nuvarande ordningen kan visserligen

efter förloppet av nämnda tid råda ovisshet, huruvida preskriptionen

bestående avbrutits; nedlägges ett väckt åtal, anses avbrott i preskriptionen

ej ha skett. Olägenheten torde dock, örn förslaget upphöjes till lag, bli av

väsentligt större betydelse. Det får antagas, att sådana fall icke skulle bli

alltför sällsynta, i vilka åklagaren till förhindrande av preskription på tämligen

lösa grunder meddelar den misstänkte underrättelse om misstanken och

sedan, ehuru preskriptionstiden går till ända, förhalar förundersökningen i

förhoppning, att nya bevis skola yppa sig. Väl synes rätten, då åtal väckes

efter det att förundersökningen legat nere en mycket lång tid, böra finna

preskription ha inträtt, oaktat ett formligt beslut örn förundersökningens avslutande

ej fattats, men preskriptionstiden skulle likväl på det antydda sättet

kunna i realiteten bli förlängd i avsevärd man; och den rättsosäkerhet,

som skulle uppstå, bör ej lämnas obeaktad.

Beredningen har ej i sitt betänkande diskuterat de olägenheter, som skulle

uppkomma, därest gällande principer för preskriptions avbrytande bibehållas.

Om dessa principer följas, kommer preskriptionen tydligen att avbrytas

på ett något senare skede av brottsutredningen än enligt förslaget; och det

far vidare tagas i betraktande, att åtal kan komma att väckas för att avbryta

preskriptionen, ehuru brottsutredningen ej är slutförd. Dessa olägenheter

torde emellertid mer än väl uppvägas av de fördelar, som i andra avseenden

vinnas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 329.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913

(nr 68) angående utlämning av förbrytare.

18 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall, såvitt ej annorlunda stadgas, i fråga om

behandlingen av ärende, som här avses, i tillämpliga delar gälla vad i nya

RB är stadgat om huvudförhandling i brottmål, däri den tilltalade är häktad;

dock göres det tillägget, att rådhusrätt skall äga den sammansättning,

som i allmänhet är föreskriven för domförhet vid huvudförhandling. Den

angivna huvudregeln skulle medföra bland annat, att jämlikt 46 kap. 2 §

nya RB ärendets behandling skulle inställas, när, på grund av utevaro av

vittne eller annan, behandlingen ej kunde väntas bli slutförd i ett sammanhang,

och att jämlikt 11 och 13 §§ samma kapitel tidigare förebragt utredning

skulle i princip upptagas ånyo, när behandlingen måste uppskjutas och

ej kunde återupptagas inom två veckor. En tillämpning av dessa bestämmelser

synes icke lämplig. Det kan även ifrågasättas, huruvida tillräckliga

skäl föreligga att beträffande utlämningsärende kräva, att rådhusrätt skall

bestå av tre ledamöter och att i häradsrätt nämnd skall medverka. Dylika

ärenden ha närmast karaktär av bevisupptagning och synas liksom bevisupptagning,

då den i rättegång företages utom huvudförhandling, eller häktningsförhandling

kunna äga rum inför en ensam domare. Med hänsyn till

det anförda torde förevarande bestämmelser böra utbytas mot föreskrift, att

ärende, varom i paragrafen är fråga, skall anses som bevisupptagning utom

huvudförhandling och att i övrigt, såvitt ej annorlunda sägs, bestämmelserna

örn brottmål, däri den tilltalade är häktad, skola i tillämpliga delar gälla.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april

1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

16 §.

Lagrådet:

Andra stycket av denna paragraf innehåller föreskrifter i första punkten,

att rätten är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren

domare, samt i andra punkten, att där det finnes lämpligt, i häradsrätt nämnd

bör deltaga och rådhusrätt bör äga den sammansättning, som i nya RB är i

allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling, varjämte det

tillägges, att häradsrätt är domför med tre i nämnden. Vad sålunda upptagits

i andra punkten följer emellertid redan av föreskriften i första punkten.

Andra punkten är därför onödig. Den kan ock vid tolkningen av annat

stadgande, vilket innehåller motsvarande föreskrift örn domförhet som första

punkten men saknar det förklarande tillägget i andra punkten — såsom

6 § första stycket i det för riksdagen framlagda förslaget till lag örn handläggning

av domstolsärenden — föranleda det missförståndet, att i sådant

fall nämnd i häradsrätt och mer än en lagfaren ledamot i rådhusrätt icke

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

17

finge deltaga i avgörandet. På grund härav synes lämpligast, att andra punkten

utgår ur lagtexten.

21 §.

Lagrådet:

Jämlikt förslaget skall 20 § upphöra att gälla. Vid sådant förhållande

bör i 21 § vidtagas den ändringen, att den hänvisning, som där gives till

20 §, borttages. Härav föranledes jämväl ändring i förslagets ingress.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni

1939 (nr 314) om villkorlig dom.

9 §.

Lagrådet:

I sista stycket av förevarande paragraf uppställes såsom huvudregel, att

angående övervakningsdomstols sammansättning vid behandling av fråga,

som avses i paragrafen, vad i allmänhet är föreskrivet om domförhet vid

huvudförhandling skall äga motsvarande tillämpning. Finnes uppskov olägligt,

skall dock rätten vara domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt

med den lagfarne ledamot i rätten, som är satt att taga befattning med

ärenden enligt ifrågavarande lag. De sålunda givna föreskrifterna innebära

i viss mån en ändring i förhållande till den gällande rätten. Enligt

denna skall nämligen övervakningsdomstolens befogenhet i förevarande hänseende

alltid utövas av en ensam domare, då domstolen ej håller sammanträde.

Tillräckliga skäl torde ej föreligga att efter rättegångsreformens genomförande

kräva, att övervakningsdomstolen i större omfattning än för

närvarande skall bestå, häradsrätt av lagfaren domare med nämnd och

rådhusrätt av tre lagfarna ledamöter. En närmare överensstämmelse med

gällande rätt skulle vinnas, därest det föreskreves, att övervakningsdomstol

är domför med en ensam domare. Detta hindrar icke, att domstolen vid

behandling av ärende, varom nu är fråga, kan ha en starkare sammansättning.

I regel torde detta komma att inträffa, när dylikt ärende förekommer

i samband med allmänt ting eller allmän rättegångsdag.

Det nyss nämnda i förslaget upptagna stadgandet, att rådhusrätt såsom

övervakningsdomstol skall vara domför med den lagfarne ledamot i rätten,

som är satt att taga befattning med ärenden enligt förevarande lag, ansluter

sig till paragrafens nuvarande lydelse. Emellertid torde det med hänsyn till

de grunder, som tillämpats vid avfattningen av nya RB och en del följdförfattningar

till samma balk, icke vara lämpligt att i förslaget uttryckligen angiva,

att ärenden, som nu avses, skola handläggas av en särskild ledamot

av rådhusrätten. Det synes vara tillräckligt, att i arbetsordningar eller annan

administrativ förordning stadgas, vilken ledamot av rådhusrätten skall taga

befattning med dylika ärenden.

På grund av det anförda hemställes, att åt sista stycket i förevarande pa
Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 329.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

ragraf gives det innehållet, att övervakningsdomstol vid behandling av ärende,

som avses i denna paragraf, skall vara domför, häradsrätt utan nämnd

och rådhusrätt med en lagfaren domare.

18 §.

Lagrådet:

Biträdes vad lagrådet hemställt under 9 §, bör sista stycket i förevarande

paragraf omarbetas. Utöver hänvisningen till 9 § torde i nämnda stycke

böra upptagas bestämmelse, att därest ärendet tidigare handlagts av övervakningsnämnd

eller anstånd finnes böra förklaras förverkat, rätten skall vid

ärendets prövning och avgörande äga den sammansättning, som i nya RB är

i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling. Principiella

skäl kunna visserligen anföras för den meningen, att rätten, när anstånd förklaras

förverkat, bör ha enahanda sammansättning som erfordrats i det mål,

däri den villkorliga domen ådömts. Detta skulle medföra bland annat, att

rådhusrätt vid prövning av ärende, varom nu är fråga, i vissa fall skulle

bestå av en lagfaren domare med nämnd. En sådan ordning skulle emellertid

icke vara till sådan nytta, att den bör införas trots de praktiska olägenheter,

som därav skulle föranledas.

21 §.

Lagrådet:

Enligt 21 § i lagen — i vilken paragraf icke föreslås någon ändring —

skall, på framställning av domstol, domare, ledamot i rådhusrätt eller övervakningsnämnd,

handräckning i vissa ärenden av polismyndighet lämnas

för den dömdes inställande. Sedan föreskriften i 18 § örn behörighet för

domare eller ledamot i rådhusrätt att upptaga dylika ärenden ersatts med

stadganden om rättens sammansättning, synes det riktigare att i förevarande

paragraf föreskriva, att handräckning skall lämnas på framställning av dom*

stol eller övervakningsnämnd.

22 §.

Lagrådet:

I andra stycket av förevarande paragraf stadgas bland annat, att mot underrätts

slutliga beslut i ärende, som där avses, talan skall förås genom besvär.

Då avsikten torde vara, att samma rättsmedel skall användas mot hovrätts

avgörande i sådant ärende, synes det lämpligare att stadga, att rättens

avgörande sker genom beslut. Härigenom vinnes, att besvärsförfarandet blir

tillämpligt i överrätterna. Den i samma stycke uppställda begränsningen i

rätten att fullfölja talan avser endast underrätts slutliga beslut. Samma begränsning

synes emellertid böra gälla även hovrätts slutliga beslut

Beaktas vad lagrådet nu anfört, böra paragrafens två första stycken omarbetas.

Sålunda bör i det första stycket stadgas, att rättens avgörande av

ärende angående åtgärd jämlikt 9, 11 eller 12 § sker genom beslut. I andra

stycket upptagas innehållet i det nuvarande första stycket samt bestämmelse,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

19

att mot rättens beslut i ärende angående åtgärd jämlikt 11 eller 12 § må,

därest beslutet icke innefattar att anstånd förklaras förverkat, endast den

villkorligt dömde föra talan.

24 §.

Lagrådet:

Av skäl, som anförts vid 21 §, bör föreskriften, att nöjdförklaring må avgivas

inför domare eller viss ledamot i rådhusrätt, ersättas med bestämmelse,

att sådan förklaring kan avgivas inför allmän underrätt. Med hänsyn till den

terminologi, som användes i 8 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet

av frihetsstraff m. m., är det vidare önskvärt, att ordalagen i förevarande

paragraf i vissa hänseenden jämkas. Det bör sålunda föreskrivas, att

nöjdförklaring må avgivas, förutom inför den rätt, som meddelat domen, eller

övervakningsdomstolen, inför annan allmän underrätt eller inför styresman

vid fångvårdsanstalt eller föreståndare för allmänt häkte eller befälhavare,

som har uppsikt över militärhäkte.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni

1939 (nr 315) örn särskild förundersökning i brottmål.

3 §•

Lagrådet:

De smärre ändringar, som företagits i denna paragraf, äro närmast betingade

av domförhetsreglerna i nya RB. Förslaget innefattar emellertid även

en viss jämkning i avseende å tiden för anordnande av särskild förundersökning:

beslut därom bör, örn det kan ske, meddelas redan före åtalet; häktas

den misstänkte före åtalet, bör beslut meddelas i samband med häktningen.

Frånsett det fall att förundersökningen angår häktad, upptager gällande lag

endast en allmänt hållen föreskrift, varav framgår, att förundersökning kan

beslutas före målets handläggning vid rätten. Meningen är tydligen, att förordnande

örn sådan undersökning skall beslutas, så snart det finnes lämpligen

kunna ske. Vad nu sagts bör fortfarande gälla, och ett uttryckligt stadgande

av angivna innehåll synes vara att föredraga framför den i första

styckets andra punkt föreslagna bestämmelsen, vilken — utan att lämna

mera vägledning ■— kan tänkas föranleda någon osäkerhet om den avsedda

innebörden. Vidtages denna ändring, bör även tredje punkten undergå en

mindre jämkning.

Förslaget till lag angående ändring av lagen den 22 jani 1939 (nr 316)

nied vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig.

Lagrådet:

De nya föreskrifter, som ansetts erforderliga rörande handläggningen av

brottmål, i vilka talan föres mot unga personer, ha upptagits såsom tillägg

till lagen med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig. Denna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 329.

metod har medfört, att lagen kommit att erhålla en i visst hänseende mindre

lämplig uppställning. I 5 § första stycket har intagits ett stadgande, att rätten

skall tillse, att åtal mot underårig såvitt möjligt ej företages till förhandling

i anslutning till andra brottmål. Stadgandet avser främst att hindra, att tilltalad,

som är underårig, utsättes för olämplig uppmärksamhet. Föreskrifter

med enahanda syfte finnas emellertid redan i 1 § av lagen, och det synes

oegentligt att likartade bestämmelser sålunda upptagas i skilda delar av

lagen. Nämnda stadgande har även så till vida erhållit en olämplig placering,

att detsamma, som avser alla brottmål mot underåriga, föregås och

efterföljes av föreskrifter gällande endast vissa dylika mål. Med hänsyn till

det anförda bör omförmälda stadgande infogas i lagens 1 §.

Beaktas vad tiu anförts, synes det lämpligt, att den gällande lagen med

vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig ersättes med en ny

lag i ämnet. Härvid kunna de smärre olikheter i uttrycken, som förekomma

mellan den nuvarande lagen och de tillagda paragraferna undanröjas.

Vad angår innehållet i omförmälda stadgande i 5 § första stycket må anmärkas,

att stadgandet synes ha erhållit en alltför stor räckvidd. Detsamma

gäller, såsom redan berörts, alla mål mot underåriga. Emellertid torde anledning

saknas att göra ifrågavarande bestämmelse tillämplig å bagatellmål,

till exempel mål rörande enkla trafikförseelser. En föreskrift, att dylika mål,

därest den tilltalade är underårig, skola utsättas till förhandling i särskild

ordning, skulle i onödan tynga domstolarnas arbete. Den föreslagna regeln

bör gälla endast mål rörande brott, som icke äro alltför obetydliga, och

gränsen synes, i anslutning till föreskrifterna i 1 kap. 5 och 11 §§ nya RB,

böra sättas till brott, varå kan följa svårare straff än böter.

Med beaktande av vad sålunda anförts skulle det föreslagna stadgandet

erhålla ett lämpligare uttryck, därest såsom ett första stycke i 1 § upptoges

föreskrift, att brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjuguett

år, skall, örn å brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas

till handläggning i sådan ordning, att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet.

Enligt 3 § första stycket i förslaget skall, därest mål mot underårig rör

ansvar för brott, varå kan följa svårare straff än fängelse i ett år, om rådhusrätts

domförhet i målet gälla vad i nya RB är stadgat örn mål, vari

nämnd skall deltaga. I andra stycket av samma paragraf föreskrives, att

nämnd bör deltaga även då, i annat fall än i första stycket avses, anledning

förekommer att döma den underårige till frihetsstraff eller till tvångsuppfostran

eller meddela honom villkorligt anstånd med straffs ådömande.

Den sålunda i första stycket upptagna regeln skulle, särskilt med hänsyn till

att straffskalorna för åtskilliga brott äro mycket vida, leda till att i rådhusrätt

nämnd måste medverka i ett stort antal mål, utan att detta kan anses

påkallat av något verkligt behov. Därest till exempel i ett mål om bedrägligt

beteende eller undandräkt är uppenbart, att endast bötesstraff bör ådömas,

synes det icke erforderligt, att nämnd deltager. Det bör även beaktas, att särskilt

i de större städerna anlitandet av nämnd jämväl i obetydliga mål kan

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

21

komma att göra nämndemansuppdraget alltför betungande och därigenom

minska möjligheterna att finna för uppdraget villiga och lämpliga personer.

En bättre och enklare lösning av förevarande problem skulle vinnas genom

en i anslutning till stadgandet i andra stycket avfattad föreskrift, att därest

i mål mot underårig förekommer anledning att döma till frihetstraff, tvångsuppfostran

eller förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med straffs

ådömande, skall vid målets prövning och avgörande rådhusrätt bestå av en

lagfaren domare och nämnd, ändå att å brottet ej kan följa straffarbete i två

år eller därutöver.

Innebörden av bestämmelsen i 3 § sista stycket skulle komma till ett

tydligare uttryck, örn det stadgades, att de förut i paragrafen givna reglerna

ej skola äga tillämpning i fall då rådhusrätt enligt stadgande i lag eller författning

vid behandling av vissa mål skall ha särskild sammansättning.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Förslagen lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 september 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Quensel, Erlander, Danielson, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg anmäler lagrådets

den 10 april 1946 avgivna utlåtande över de den 15 februari 1946 till lagrådet

remitterade förslagen till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående

utlämning av förbrytare;

3) lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn

ungd omsfångelse;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119)

örn verkställighet av bötesstraff;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

örn villkorlig dom;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 315)

örn särskild förundersökning i brottmål;

7) lag angående ändring av lagen den 22 juni 1939 (nr 316) med vissa

bestämmelser örn mål rörande brott av underårig;

8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn

förvaring och internering i säkerhetsanstalt; samt

9) lag örn återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Föredraganden anför följande.

Inom strafflagstiftningen förekomma flerstädes stadganden som ha beröringspunkter

med processrätten. De föreliggande lagförslagen ha väsentligen

till syfte att bringa dessa stadganden i överensstämmelse med den nya

rättegångsordningen. Jag anhåller att nu få upptaga de särskilda förslagen

till behandling vart för sig. Därvid kommer jag att redogöra allenast för förslagens

huvudsakliga innehåll. I övrigt ber jag få hänvisa till processlagberedningens

betänkande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

Såsom framgår av motiven till nya RB erfordras i samband med rättegångsreformen

att vissa nya straffbestämmelser införas. Straff bör sålunda

stadgas för part som vid förhör under sanningsförsäkran avgiver osann utsaga,

för den som obehörigen utgiver sig för advokat och för den som bryter

mot offentlig myndighets föreskrift i fall som avses i 27 kap. 15 § nya RB.

Förslag till erforderliga föreskrifter i dessa avseenden ha framlagts av straffrättskommittén

i dess den 30 november 1944 avgivna betänkande med förslag

till lagstiftning örn brott mot staten och allmänheten. Då förslag på

grundval av kommitténs betänkande ej torde framläggas förrän vid 1948

års riksdag, måste förslag till provisorisk lagstiftning upprättas. Jag får

återkomma till denna fråga framdeles.

Processlagberedningens nu ifrågavarande lagförslag avser — frånsett en

mindre jämkning i 6 kap. 8 § strafflagen — dels reglerna i 4 kap 4 § om

förfarandet vid s. k. förening av straff, dels bestämmelserna i 5 kap. 14—18

§§ örn åtalspreskription.

Förening av straff innebär, att två eller flera straffdomar, som rikta sig

mot samma person och samtidigt förekomma till verkställighet, såtillvida

undanröjas som ett nytt, gemensamt straff bestämmes för hela den föreliggande

brottsligheten. Beslut om sådan förening meddelas av allmän underrätt.

Om förfarandet vid underrätten är för närvarande föreskrivet allenast,

att den dömde skall erhålla tillfälle att yttra sig. Något krav på muntlig förhandling

uppställes således icke, utan det förutsättes vara tillräckligt att den

dömde beredes möjlighet att inkomma med skriftligt yttrande. Talan mot

rättens beslut får föras i samma ordning som mot utslag i brottmål.

Beredningen framhåller, att enligt nya RB rättegången i allmänhet skall

vara byggd på muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Beträffande frågor

örn förening av straff vore det emellertid, efter beredningens mening,

med hänsyn till prövningens karaktär icke erforderligt att i full utsträckning

tillämpa nämnda grundsatser. Med avseende å underrätts handläggning av

dylika frågor föreslås därför allenast den ändringen, att den dömde skall

höras muntligen, om han begär det eller rätten finner det erforderligt. I betänkandet

anföres, att örn förhör äger rum, detta icke bör betraktas som huvudförhandling.

Det bör i stället likställas med muntligt förhör i vissa andra

i nya RB angivna fall, såsom förhör i brottmål enligt 45 kap. 13 § eller i hovrätt

enligt 52 kap. 10 §. I övrigt har förutsatts att den dömde i processuellt

hänseende skall intaga samma ställning som tilltalad i brottmål. Föreskrift

därom har upptagits i 19 § av beredningens förslag till lag örn införande av

nya RB.

Enligt nya RB är rätten vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling

domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. Beredningen

har emellertid ansett, att beslut örn förening av straff borde få

meddelas endast av fullsutten rätt. Å andra sidan har det icke funnits erforderlig!,

att nämnd medverkar i rådhusrätt. Det föreslås följaktligen, att rätten

skall lia den sammansättning som i nya RB är i allmänhet föreskriven

för domförhet vid huvudförhandling.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

I fråga om fullföljden i ärenden angående förening av straff framhåller

beredningen, att en tillämpning av de allmänna reglerna om överklagande

av utslag i brottmål skulle medföra, att huvudförhandling i regel skulle hållas

i överrättema. Detta skulle, såsom erinras i betänkandet, icke vara motiverat,

då något krav på huvudförhandling ej uppställts för underrättens del.

Beredningen föreslår därför, att rättens avgörande skall ha formen av slutligt

beslut, varav följer att rättsmedlet mot avgörandet blir besvär.

Bestämmelserna om dtalspreskription äga såtillvida samband med processrätten,

att preskription enligt gällande lag avbrytes då åtal väckes och alltså

ett rättsligt förfarande för brottets beivrande inledes. Såsom beredningen

erinrar, skall enligt nya RB allmänt åtal i regel föregås av förundersökning.

I betänkandet anföres, att denna förundersökning vore att betrakta som en

del av rättegången i vidsträckt mening och att brottmålsförfarandet alltså

från den synpunkt som i förevarande sammanhang vore av betydelse finge

anses inlett redan genom förundersökningen. Med hänsyn härtill skulle det

enligt beredningens uppfattning icke vara följdriktigt att låta preskriptionen

avbrytas först genom åtalet. Beredningen förordar därför, att redan de åtgärder

för brottets beivrande som innefattas i förundersökningen skola tillläggas

preskriptionsavbrytande verkan.

De skäl som föranlett beredningen att intaga denna ståndpunkt hänföra

sig, såsom framgår av det anförda, främst till de fall då förundersökning

leder till åtal. Huruvida även förundersökning som nedlägges eller avslutas

utan att åtal följer bör äga någon betydelse i preskriptionsavseende, har beredningen

funnit tveksamt, övervägande skäl ha dock ansetts tala för att

i dylika fall icke låta förundersökningen inverka på preskriptionsfrågan. Enligt

förslaget skall alltså förundersökning kunna avbryta preskription, allenast

om den utmynnar i åtal.

Vad närmare angår frågan, vid vilken tidpunkt preskriptionsavbrott skall

inträda, erinras i betänkandet att åtal, såvitt angår dess preskriptionsavbrytande

betydelse, anses börjat då kallelse till svaromål i laga ordning kungjorts

den som skall tilltalas eller han blivit häktad för brottet. Beredningen

föreslår, att i överensstämmelse därmed preskriptionsavbrott genom förundersökning

skall inträda först då den misstänkte på sätt i lag föreskrives erhållit

underrättelse örn den mot honom riktade misstanken. Beträffande innebörden

härav hänvisas främst till föreskriften i 23 kap. 18 § nya RB att

när förundersökning fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes för

brottet denne skall underrättas om misstanken då han höres.

De ändringar som sålunda föreslås med avseende å reglerna om åtalspreskription

torde under vissa omständigheter kunna medföra liknande verkningar

som en förlängning av preskriptionstiderna. Detta har dock icke ansetts

böra hindra, att de nya bestämmelserna, i enlighet med föreskriften i

13 § promulgationsförordningen till strafflagen, erhålla tillämpning å varje

brott som icke preskriberats redan före ikraftträdandet, detta oavsett vid vilken

tidpunkt brottet begåtts. Däremot har beredningen förutsatt, att preskriptionsavbrott

genom förundersökning skall kunna inträda endast då förun
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

25

dersökningen ägt rum enligt bestämmelserna i 23 kap. nya RB. Det är således

icke avsett, att polisundersökning som hållits före nya RB:s ikraftträdande

skall kunna medföra avbrott i åtalspreskription.

Beredningens nu ifrågavarande lagförslag har av lagrådets majoritet lämnats

utan anmärkning. En ledamot av lagrådet har i så måtto varit av skiljaktig

mening, att han ansett nu gällande principer för åtalspreskriptions avbrytande

böra bibehållas. De erinringar denne ledamot framställt mot förslaget

ha emellertid ej synts mig innefatta tillräckliga skäl att frångå den

ståndpunkt beredningen intagit i nämnda fråga. Ej heller i övrigt har jag

funnit anledning till någon saklig ändring i det remitterade förslaget.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 angående

utlämning av förbrytare.

Om förfarandet i ärende angående utlämning av förbrytare stadgas i förevarande

lag bland annat, att den vars utlämnande begärts skall, sedan han

häktats, inställas till förhör inför länsstyrelsen. Medgiver han vid detta förhör

att han är den person, som avses med framställningen från den främmande

staten, och förklarar han sig tillika ej ha något att invända mot bifall

till denna framställning, skola förhörsprotokollet och övriga handlingar

insändas till Kungl. Maj:t. Om han däremot ej lämnar sådant medgivande

och sådan förklaring som nu sagts, skall ärendet hänskjutas till domstol för

avgörande av frågan, huruvida det enligt 2—9 §§ i lagen föreligger hinder

mot utlämning. Prövningen härav ankommer på högsta domstolen, men erforderlig

utredning skall verkställas vid rådhusrätten i den stad, där länsstyrelsen

har sitt säte. I överensstämmelse härmed stadgas i lagen, att i nu

åsyftade fall handlingarna i ärendet skola av länsstyrelsen överlämnas till

rådhusrätten i residensstaden. Rådhusrätten har att rannsaka, huruvida omständigheter

som hindra utlämning förefinnas, och att därefter insända utredningsmaterialet

till nedre justitierevisionen.

Som framgår av det anförda förutsättes i förevarande lag, att rådhusrätt

finnes i den stad där länsstyrelsen har sitt säte. Genom lagändring år 1945

— vilken tillkommit efter initiativ av beredningen — har numera öppnats

möjlighet för Kungl. Majit att lägga även residensstäder under landsrätt. På

grund härav förordar beredningen, att de föreskrifter i lagen om utlämning

av förbrytare som handla om vissa åligganden för rådhusrätten i den

stad där länsstyrelsen har sitt säte skola ändras så att de i stället komma

att avse allmänna underrätten för samma stad. Beredningen har alltså intagit

den ståndpunkten, att därest residensstad förenas med domsaga, utredning

i utlämningsärenden i förekommande fall bör verkställas av häradsrätten.

I fråga örn handläggningen vid underrätten föreskrives nu, att vad som

gäller örn rannsakning med häktad person skall äga motsvarande tillämpning.

Beredningen anför i denna del, att stämning och förundersökning icke

kunde anses erforderliga. Med hänsyn härtill föreslås, att det nuvarande

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

stadgandet utbytes mot föreskrift att om ärendets behandling i tillämpliga

delar skall gälla vad i nya RB är stadgat om huvudförhandling i brottmål,

däri den tilltalade är häktad. Detta innebär bland annat ett krav på att rätten

skall vara fullsutten. Vad rådhusrätt beträffar har, till förebyggande av

tvekan huruvida nämnd skall medverka, i förslaget upptagits uttrycklig föreskrift

att rätten skall äga den sammansättning som i nya RB är i allmänhet

föreskriven för domforhet vid huvudförhandling.

Beträffande förevarande lagförslag har lagrådet erinrat, att regeln örn tilllämpning

å utlämningsärenden av bestämmelserna om huvudförhandling i

brottmål mot häktad icke syntes lämplig. Bland annat kunde ifrågasättas,

huruvida tillräckliga skäl förelåge att beträffande sådant ärende kräva att

rådhusrätt skulle bestå av tre ledamöter och att i häradsrätt nämnd skulle

medverka. Enligt lagrådets mening borde handläggningen av utlämningsärende

— som närmast hade karaktär av bevisupptagning — kunna äga rum inför

en ensam domare. I överensstämmelse härmed har lagrådet hemställt att

den ifrågavarande regeln måtte utbytas mot föreskrift att utlämningsärende

skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling och att i övrigt, såvitt

ej annorlunda sägs, bestämmelserna om brottmål, däri den tilltalade är

häktad, skola i tillämpliga delar gälla. Vad lagrådet sålunda hemställt har

iakttagits.

Förslaget till lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935

om ungdomsfängelse.

Enligt 5 § förevarande lag skall, där domstolen ej annorlunda förordnar,

beslut om ungdomsfängelse gå i verkställighet utan hinder av att det ej äger

laga kraft. I 25 § meddelas föreskrifter av innebörd att den som på grund

av icke lagakraftvunnen dom intagits i anstalt för att undergå ungdomsfängelse

eller i avbidan därå tagits i förvar skall vid fullföljd av talan i målet

likställas med häktad. En motsvarande bestämmelse har, med mera allmän

avfattning, upptagits i 19 § av beredningens förslag till lag örn införande

av nya RB. Med anledning därav föreslår beredningen, att nu ifrågavarande

paragraf skall upphöra att gälla. Mot detta förslag har lagrådet icke

framställt någon erinran.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937

om verkställighet av bötesstraff.

Enligt 10 § förevarande lag skall mål om förvandling av böter i allmänhet

upptagas av allmän underrätt eller polisdomstol. Sådant mål må dock i allmän

underrätts ställe upptagas på landet av domaren och i stad av lagfaren

ledamot i rådhusrätten vilken därtill är satt. Såsom framgår av 16 § äger

domare eller ledamot av rådhusrätt som upptagit mål om förvandling av

böter att, om det finnes lämpligt, hänskjuta målet till rätten. I förarbetena

har uttalats att sådant hänskjutande borde ske då vederbörande domare

funne målet vara tveksamt.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

27

Enligt vad beredningen erinrar skola polisdomstolarna avskaffas vid rätlegångsreformens

genomförande. Föreskriften om befogenhet för sådan domstol

att upptaga mål om förvandling av böter föreslås därför skola utgå. Därjämte

har beredningen ansett, att bestämmelsen om rätt för domare eller

ledamot i rådhusrätt att upptaga dylikt mål bör ersättas med en regel att

rätten är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren

domare. I viss anslutning till nyssnämnda stadgande att mål som upptagits

av domare eller ledamot i rådhusrätt må av honom hänskjutås till rätten

föreskrives emellertid tillika i förslaget att, där det finnes lämpligt, bör i

häradsrätt nämnd medverka och rådhusrätt äga den sammansättning som i

nya RB är i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling.

Slutligen stadgas, i överensstämmelse med gällande rätt, att häradsrätt, om

nämnd medverkar, är domför med tre i nämnden.

Beträffande förfarandet i mål örn förvandling av böter skall enligt 16 §

första stycket i dess nuvarande lydelse i tillämpliga delar gälla vad som är

stadgat örn brottmål däri ansvarstalan föres, dock med den avvikelsen att

målet må avgöras utan hinder av att den bötfällde ej kommit tillstädes. Beredningen

anför i detta avseende, att möjligheten att avgöra målet utan hinder

av den bötfälldes utevaro syntes böra bibehållas. Enligt beredningens

uppfattning borde därför ej krävas att huvudförhandling ägde rum. Muntlighetsprincipen

borde visserligen i underrätt såtillvida upprätthållas att parterna

kallades till förhör inför domstolen, men rätten borde likväl kunna

grunda sitt avgörande även på det skriftliga materialet. Med hänsyn till vad

sålunda förordats beträffande underrätt borde även prövningen i överrätt

kunna ske utan huvudförhandling. Rättsmedlet i mål om förvandling av

böter borde således vara besvär.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts ha i förslaget upptagits föreskrifter

att parterna skola kallas till förhör inför rätten, att målet emellertid

må handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde uteblivit samt

att rättens avgörande av saken sker genom slutligt beslut.

Slutligen föreslår beredningen, att 20 § förevarande lag skall upphöra att

gälla. Nämnda lagrum motsvarar 25 § lagen om ungdomsfängelse och ersättes

liksom denna av allmänna föreskrifter i 19 § förslaget till lag om införande

av nya RB.

Lagrådet har vid nu ifrågavarande lagförslag anmärkt, att regeln att underrätt

i mål örn förvandling av böter skulle vara domför med en lagfaren

domare icke uteslöte att rätten, om det funnes lämpligt, erhölle en starkare

sammansättning. De föreskrifter härom som upptagits i förslaget vore följaktligen

onödiga. På grund härav och då lagrådet tillika funnit dessa föreskrifter

kunna föranleda missförstånd vid tolkningen av vissa andra stadganden

har lagrådet hemställt, att bestämmelserna i fråga måtte utgå.

Enligt min mening kan det vara av viss praktisk betydelse, att i lagen

gives en erinran att fall kunna förekomma då prövning av fullsutten rätt är

önskvärd. Den av lagrådet uttalade farhågan, att detta kunde orsaka missförstånd

vid tolkningen av andra lagrum, synes mig ej böra tillmätas avgö
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

rande vikt. Jag har följaktligen icke ansett mig böra förorda någon ändring

av det remitterade förslaget på denna punkt.

I övrigt har lagrådet erinrat, att i samband med upphävandet av 20 §

i lagen en redaktionell jämkning borde vidtagas i 21 §, vilket sistnämnda lagrum

beredningen lämnat oförändrat. Denna lagrådets anmärkning har beaktats.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939

om villkorlig dom.

I 9 § förevarande lag stadgas bland annat, att örn villkorligt dömd skall

stå under övervakning, denna skall utövas av övervakare och stå under tillsyn

av viss allmän underrätt i egenskap av övervakningsdomstol. övervakare

skall, där så lämpligen kan ske, förordnas i samband med beslutet om

•övervakning. I annat fall ankommer det på övervakningsdomstolen alt snarast

möjligt förordna övervakare, övervakningsdomstol äger också entlediga

övervakare och förordna annan i hans ställe. Dessutom kan övervakningsdomstol,

om så finnes lämpligt, flytta tillsyn å övervakning till annan allmän

underrätt. De befogenheter som enligt vad nu sagts tillkomma övervakningsdomstol

skola, då domstolen ej håller sammanträde, utövas på landet av domaren

och i stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten som är satt

att taga befattning med ärenden enligt lagen örn villkorlig dom.

Beredningen anför i sitt betänkande, att som nya RB:s domförhetsregler

hade avseende endast å handläggning av rättegångsmål, uttryckliga stadganden

borde meddelas örn övervakningsdomstols sammansättning i ärenden

enligt nu åsyftade paragraf. I detta avseende har beredningen, med nu

gällande ordning som utgångspunkt, ansett sig böra förorda att rätten skall

vara sammansatt såsom vid huvudförhandling i allmänhet med möjlighet

dock att låta brådskande ärenden handläggas av allenast en lagfaren domare.

I förslaget har följaktligen som huvudregel angivits, att angående

övervakningsdomstols sammansättning i nu avsedda fall skall vad i allmänhet

är föreskrivet örn domförhet vid huvudförhandling äga motsvarande tilllämpning.

Härjämte har föreskrivits, att om uppskov finnes olägligt, rätten

skall vara domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med den lagfara

ledamot i rätten som är satt att taga befattning med ärenden enligt

ifrågavarande lag.

Därest någon som erhållit villkorlig dom sedermera övertygas örn annat

brott eller ålägges förvandlingsstraff för böter, kan under vissa omständigheter

rätten i samband med det nya målets avgörande förklara anståndet

förverkat eller, om detta anses för strängt, meddela ändrade bestämmelser

med avseende å den villkorliga domen. Samma påföljd kan ifrågakomma,

om den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, åsidosätter

något som till följd av den villkorliga domen åligger honom. I sådant fall

skall frågan om åtgärder mot den dömde upptagas av övervakningsdomstolen

eller, om den dömde ej står under övervakning, av den domstol som

först avgjort det mål vari den villkorliga domen meddelats. I rättens ställe

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

29

må dock ärendet upptagas på landet av domaren och i stad med rådhusrätt

av lagfaren ledamot i rätten som i 9 § sägs. Har rätten tillsatt övervakningsnämnd,

må ärendet ock upptagas av denna.

Beträffande prövningen av sådana frågor som nu avses intager lagen, på

sätt erinras i betänkandet, den ståndpunkten, att avgörandet ej annat än i

enklare fall bör träffas av en domare ensam. I 17 § stadgas sålunda, att

därest fråga örn ändrade bestämmelser med avseende å villkorlig dom uppkommer

i samband med nytt åtal vid polisdomstol eller i mål örn förvandling

av böter som anhängiggjorts vid sådan domstol eller upptagits av domare

eller ledamot i rådhusrätt, målet i sin helhet må hänskjutas till allmän

underrätt. Detta skall alltid ske, om anståndet finnes böra förklaras förverkat.

Under 18 § — som avser inskridanden utan samband med ny ansvarstalan

mot den dömde — givas motsvarande föreskrifter för det fall att sådant

ärende i rättens ställe upptagits av domaren eller vederbörande ledamot

i rådhusrätten eller övervakningsnämnd. Beredningen framhåller i fråga örn

17 §, att polisdomstolarna komme att avskaffas vid processreformens genomförande;

i stället komme rådhusrätt att vid behandling av enklare brottmål

bliva domför med en lagfaren ledamot. Härjämte erinras, att enligt nästföregående

lagförslag de nu gällande bestämmelserna örn rätt för domare eller

ledamot i rådhusrätt att upptaga mål örn förvandling av böter skulle utbytas

mot föreskrift att underrätt i sådant mål vore domför med en lagfaren domare.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden förordar beredningen att,

för bibehållande av den grundsats varå 17 § lagen örn villkorlig dom är uppbyggd,

lagrummets nuvarande innehåll ersättes med en bestämmelse av innebörd,

att därest i mål mot någon som tidigare erhållit villkorlig dom anståndet

finnes böra förklaras förverkat, målet icke må prövas vid häradsrätt

utan nämnd eller vid rådhusrätt av en lagfaren domare. Beträffande 18 §

föreslår beredningen — med uteslutande av stadgandena om viss behörighet

för domare och ledamot i rådhusrätt — att i fråga örn rättens sammansättning

vid behandling av ärende, som avses i lagrummet, skall hänvisas

till motsvarande bestämmelser i 9 § med den reservationen att om ärendet

tidigare handlagts av övervakningsnämnd eller anstånd finnes böra förklaras

förverkat, ärendet icke må handläggas vid häradsrätt utan nämnd

eller vid rådhusrätt av en lagfaren domare.

Örn förfarandet i ärenden som avses i 18 § stadgas för närvarande i 19 §

bland annat, att sadant ärende i allmänhet icke må avgöras utan att den

dömde fått tillfälle att yttra sig. Det erfordras emellertid icke att muntligt

förhör hålles med honom. I förslaget har — i likhet med vad som skett i fråga

örn ärenden rörande förening av straff — upptagits bestämmelse all den

dömde skall höras muntligen om han begär det eller det finnes erforderligt.

Även om förhör inför rätten kommer till stånd, skall dock detta icke betraktas

som huvudförhandling, utan hänsyn skall få tagas även till material

som ej framlagts vid förhöret. På grund härav har beredningen ansett,

att även prövningen i överrätt bör kunna ske utan huvudförhandling och

att rättsmedlet följaktligen bör vara besvär. Föreskrift därom har meddelats

i 22 § i förslaget.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Slutligen har 24 §, som handlar om nöjdförklaring beträffande villkorlig

dom, underkastats sådan ändring, att om den villkorliga domen meddelats

av överrätt, nöjdförklaring skall kunna avgivas även inför överrätten. Beredningen

har nämligen ansett, att något hinder däremot ej längre borde uppställas

sedan muntlig process införts i överrätterna.

Lagrådet har i fråga örn 9 § bland annat anmärkt, att de av beredningen

föreslagna reglerna angående övervakningsdomstols sammansättning vid behandling

av fråga som avses i paragrafen innefattade krav på att övervakningsdomstolen

i större omfattning än för närvarande skulle bestå, häradsrätt

av lagfaren domare med nämnd och rådhusrätt av tre lagfarna ledamöter.

Enligt lagrådets uppfattning förelåge icke tillräckliga skäl för en sådan

skärpning. En närmare överensstämmelse med gällande rätt skulle vinnas,

därest det föreskreves att övervakningsdomstol vore domför med en lagfaren

domare.

Beredningens förslag att rätten i nu åsyftade fall i regel skall vara sammansatt

såsom vid huvudförhandling i allmänhet ansluter sig till föreskrifterna

i det för 1946 års riksdag framlagda förslaget till lag om handläggning

av domstolsärenden. Enligt sistnämnda förslag kräves nämligen fullsutten

rätt bland annat vid prövning av ärende som angår förordnande eller entledigande

av god man eller annan för särskilt uppdrag. Med hänsyn härtill

och då behovet att i viss utsträckning kunna upptaga frågor om övervakning

till behandling i enklare sammansättning synes mig behörigen tillgodosett

genom den av beredningen förordade regeln att detta må ske örn uppskov

finnes olägligt, har jag ansett övervägande skäl tala för att det remitterade

förslagets lydelse bibehålies såvitt nu är i fråga. Vad lagrådet eljest anmärkt

vid förevarande paragraf har beaktats.

Som följd av mitt ståndpunktstagande i fråga om 9 § bortfaller anledningen

till den av lagrådet föreslagna omarbetningen av 18 § sista stycket.

I 21 §, som av beredningen lämnats oförändrad, stadgas för närvarande,

att i vissa ärenden enligt lagen polismyndighet skall, på framställning av

domstol, domare, ledamot i rådhusrätt eller övervakningsnämnd, lämna handräckning

för den dömdes inställande. Lagrådet har anfört, att därest reglerna

om behörighet för domare eller ledamot i rådhusrätt att upptaga dylika

ärenden, på sätt skett i förslaget, ersattes med stadganden om rättens sammansättning,

borde i 21 § föreskrivas att handräckning skulle lämnas på

framställning av domstol eller övervakningsnämnd.

Ehuru stadganden som skilja mellan rätten och domaren förekomma även

annorstädes i lagstiftningen och det ej lämpligen låter sig göra att söka anpassa

dem alla efter den nya terminologien, lia likväl i detta fall övervägande

skäl synts mig tala för att den av lagrådet föreslagna jämkningen vidtages.

Inom departementet har därför utarbetats förslag till ändring jämväl av förevarande

paragraf i överensstämmelse med lagrådets hemställan.

Även de anmärkningar av övervägande formell natur som lagrådet framställt

vid 22 och 24 §§ ha iakttagits.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

31

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939

om särskild förundersökning i brottmål.

Enligt förevarande lag må i brottmål, örn det finnes erforderligt, domstolen

eller dess ordförande förordna lämplig och villig person att verkställa

särskild förundersökning för vinnande av utredning rörande den tilltalades

personliga förhållanden och de åtgärder som må anses lämpligast för hans

rättande. Beredningen har i sitt betänkande först upptagit till övervägande,

huruvida något behov av sådan särskild förundersökning kunde anses föreligga

efter rättegångsreformens genomförande. I detta sammanhang erinrar

beredningen, att vid den förundersökning som enligt nya RB skulle hållas

av polis- och åklagarmyndigheterna skulle beaktas ej blott de omständigheter

som talade mot den misstänkte utan även de som vore gynnsamma för honom.

Enligt beredningens mening vore det uppenbart, att om åtal funnes böra

ske, förundersökningen borde avse även den misstänktes personliga förhållanden

och andra omständigheter av betydelse för bedömande av hans brottslighet.

Emellertid finge, enligt vad som framhålles i betänkandet, å andra

sidan tagas i betraktande, att särskild förundersökning enligt nu ifrågavarande

lag i viss mån hade en annan uppgift än den förundersökning som

ankomme på åklagaren. Sålunda skulle den särskilda förundersökningen

främst inriktas på frågan örn lämpligaste behandlingsmetod för den misstänktes

tillrättaförande. Därest förundersökaren funne sig böra förorda villkorlig

dom, skulle han yttra sig om behovet av särskilda föreskrifter i domen

samt, om så erfordrades, föreslå övervakare och i övrigt förbereda tillämpningen

t. ex. genom att skaffa den misstänkte lämplig bostad eller anställning.

Beredningen framhåller, att uppgifter av nu angiven art ej lämpligen

kunde läggas på åklagaren. Bland annat på grund härav har beredningen

ansett övervägande skäl tala för att särskild förundersökning bibehålies vid

sidan av den allmänna förundersökningen.

I betänkandet uttalas emellertid tillika, att den särskilda förundersökningen

borde samordnas med den som leddes av åklagaren. Även den särskilda

förundersökningen borde enligt beredningens uppfattning ingå som ett led i

förberedandet av rättegången och liksom åklagarens undersökning i regel

äga rum före åtalet. Till förebyggande av onödigt dubbelarbete borde förundersökaren

äga taga del av åklagarens utredningsmaterial och i förekommande

fall samråda med åklagaren om en lämplig uppdelning av arbetsuppgifterna.

Även viss samverkan med den misstänktes försvarare kunde efter beredningens

mening ofta vara lämplig.

I överensstämmelse med det sålunda anförda har i 3 § i förslaget stadgats,

att beslut rörande särskild förundersökning, om det kan ske, bör meddelas

redan före åtalet. Under 5 § har upptagits bestämmelse att förundersökaren

äger taga del av anteckningar och andra handlingar från den av

åklagaren ledda förundersökningen samt närvara vid förhör som av åklagaren

hålles med den misstänkte. Dessutom har föreskrivits, att förundersökaren

har att på begäran av åklagaren eller den misstänktes försvarare

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

meddela de upplysningar som äro av betydelse för åklagarens förundersökning.

Det må anmärkas, att beredningen före förslagets framläggande inhämtat

yttrande från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar över ett utkast

med i huvudsak enahanda innehåll. Därvid har föreningen Sveriges landsfogdar

ifrågasatt om icke förundersökares rätt att taga del av åklagarens

anteckningar och närvara vid förhör av sekretesskäl borde begränsas till

anteckningar och förhör som rörde den misstänktes personliga förhållanden.

A andra sidan har Sveriges advokatsamfund uttalat farhågor, att med de

föreslagna bestämmelserna åklagaren kunde tänkas komma att erhålla större

inflytande på den särskilda förundersökningen än som vore lämpligt. För att

den särskilda förundersökningen skulle bliva så objektiv som möjligt vore det

enligt samfundets uppfattning önskvärt, att den bedreves oberoende av åklagaren

och utan samarbete med denne.

Med anledning av vad sålunda anförts erinrar beredningen, att åklagare

enligt 23 kap. 10 § nya RB ägde förordna, att vad som förekommit vid förhör

under förundersökningen icke finge uppenbaras, överträdelse av sådant

förbud straffades enligt 9 kap. 6 § samma balk med dagsböter. Även bortsett

härifrån ansåge beredningen det knappast behöva befaras, att förundersökaren

skulle missbruka sin ställning. Ej heller syntes anledning finnas att

antaga, att han skulle råka i beroende av åklagaren. Beredningen ville framhålla,

att möjligheterna att erhålla kvalificerade förundersökare torde komma

att väsentligt förbättras genom den nyligen införda anordningen med

statligt anställda skyddskonsulenter. Från detta håll hade också uttalats,

att det syntes vara till fördel för både åklagaren och förundersökaren att

ett samarbete mellan dem komme till stånd. Med hänsyn till det nu sagda

hade de framställda anmärkningarna icke ansetts böra föranleda ändring av

de i lagutkastet upptagna bestämmelserna.

Mot förevarande lagförslag har lagrådet framställt anmärkning endast såvitt

angår föreskriften i 3 §, att beslut om särskild förundersökning, om

det kan ske, bör meddelas redan före åtalet. Lagrådet har uttalat, att nämnda

föreskrift kunde tänkas föranleda någon osäkerhet om den avsedda innebörden

och borde ersättas med ett stadgande av innehåll att förordnande

om särskild förundersökning skulle beslutas så snart det funnes lämpligen

kunna ske.

Såsom beredningen framhållit är det, för åstadkommande av samordning

och undvikande av dubbelarbete, i princip önskvärt att beslut om särskild

förundersökning meddelas redan innan åklagarens utredning slutförts. Häremot

har lagrådet ej heller haft något att erinra. Å andra sidan bör tydligen

sådan undersökning icke anordnas förrän sannolika skäl förebragts att den

misstänkte är skyldig till brottet. På sätt antytts i betänkandet bör det stå

åklagaren, den misstänkte och hans försvarare fritt att redan före åtalet hos

domstolen begära förordnande om särskild förundersökning. En erinran

härom synes lämpligen böra intagas i förevarande paragraf. Att därutöver

närmare angiva i vilket skede av målet dylikt förordnande bör meddelas

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

33

lär -— frånsett det fall att den misstänkte häktats — icke vara erforderligt.

I fråga örn häktade torde böra stadgas, att beslutet bör meddelas sist i samband

med häktningen. Jag har låtit inom departementet omarbeta beredningens

förslag i överensstämmelse med vad sålunda anförts.

Förslaget till lag angående ändring av lagen den 22 juni 1939 med vissa

bestämmelser örn mål rörande brott av underårig.

Uti beredningens år 1938 avgivna betänkande med förslag till ny rättegångsbalk

framhölls, att beredningen icke tagit ställning till frågan örn rättegången

mot unga förbrytare men förutsatte, att särskild utredning därom

komme till stånd. I anslutning till vad beredningen sålunda yttrat anförde

första särskilda utskottet vid 1942 års riksdag i sitt utlåtande över propositionen

med förslag till ny rättegångsbalk, att inom utskottet den meningen

vunnit allmän tillslutning, att lekmän med särskild erfarenhet bland annat

i fråga om ungdomsvård borde medverka vid handläggning av mål i vilka

väckts åtal mot unga personer. Formen för denna medverkan borde enligt

utskottets mening närmare övervägas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Utskottets utlåtande i denna del godkändes av riksdagen.

Till stöd för en särskild sammansättning av domstolen i mål örn åtal mot

ungdomar har, enligt vad som erinras i beredningens nu föreliggande betänkande,

brukat anföras, att domstolen borde besitta speciell sakkunskap

med avseende å valet av reaktionsmedel mot den tilltalade samt att antalet

domstolsledamöter icke borde vara större än att en nära kontakt med den

tilltalade lätt komme till stånd och förfarandet befriades från prägeln av

sensation. Beredningen framhåller, att för ett fullständigt tillgodoseende av

dessa önskemål skulle erfordras att brottmålen mot ungdom anförtroddes

åt domstolar i vilka, förutom en lagfaren domare, sutte blott några få i ungdomsvård

särskilt erfarna meddomare. Mot en sådan sammansättning av

domstolen kunde dock, enligt betänkandet, starka skäl anföras. De organisatoriska

svårigheter som i allmänhet gjorde sig gällande vid inrättande av

specialdomstolar framträdde i delta fall med särskild styrka. Det kunde efter

beredningens mening icke förväntas att mera lokalt förlagda ungdomsdomstolar

skulle annat än i de största städerna erhålla full sysselsättning, och

å andra sidan vore det av flera skäl olämpligt att i större eller mindre utsträckning

centralisera rättsskipningen på detta område. Dessutom skulle en

alltför långt gående specialisering i fråga om domstolens sammansättning

medföra hinder mot gemensam handläggning av åtal mot unga och mot

vuxna, även i fall då en sådan handläggning vore påkallad av processuella

skäl och cn uppdelning på olika rättegångar inför skilda domstolar skulle

medföra stora praktiska olägenheter.

På grund av de betänkligheter som sålunda framkommit mot inrättande

av speciella ungdomsdomstolar har beredningen ansett sig böra i första

band undersöka, huruvida ej det av riksdagen uttalade önskemålet att domstolen

skulle tillföras särskild sakkunskap i ungdomsvård kunde tillgodo
Bihang

till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 329.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

ses inom ramen för den nuvarande domstolsorganisationen. Det har därvid

funnits vara en naturlig utväg att upptaga det sakkunniga elementet i nämnden

och samtidigt tillse att brottmålen mot ungdom även vid rådhusrätt i

allmänhet komme att handläggas med nämnd. Den ökning av nämndens

arbetsbörda som därigenom skulle uppkomma kunde enligt beredningens mening

ej väntas bliva av sådan storleksordning att den borde tillmätas större

betydelse.

Vad närmare angår sättet för tillförande av erforderlig sakkunskap framhålles

i betänkandet, att beredningen i ett lagutkast som underställts åtskilliga

myndigheter och sammanslutningar upptagit bestämmelser, att vid

varje allmän underrätt skulle utses ett antal med fostran och handledning

av ungdom särskilt förtrogna personer, ungdomsnämndemän, av vilka för

varje gång tre skulle kallas att tillsammans med minst fyra och högst sex

ordinarie nämndemän tjänstgöra i nämnden. Den sålunda föreslagna anordningen

hade dock på flera håll väckt gensagor. Särskilt hade framhållits,

att det på landsbygden mötte stora svårigheter att erhålla tillgång till mera

speciell sakkunskap på förevarande område än som normalt vore företrädd

redan bland de ordinarie nämndemännen samt att ej heller i flertalet städer

personer med erforderliga förutsättningar för uppdraget såsom ungdomsnämndeman

stöde till buds i erforderligt antal. Vidare hade erinrats att

de särskilda ungdomsnämndemännen ej komme att erhålla den erfarenhet

i domargöromål som från rättssäkerhetssynpunkt vore önskvärd. Med hänsyn

till dessa invändningar hade beredningen funnit sig böra söka lösa den

föreliggande frågan på en annan väg. Därvid hade beredningen kommit till

den uppfattningen att ett tillfredsställande resultat borde kunna vinnas genom

en föreskrift att för tjänstgöring i nämnden vid behandling av brottmål

mot ungdomar företrädesvis skulle anlitas nämndemän med insikt och

erfarenhet i vård och fostran av ungdom. Det finge då ankomma på väljarna

att tillse, att dylik insikt och erfarenhet funnes företrädd bland nämndemännen.

Särskilt vid rådhusrätt, där alla nämndemän valdes av samma korporation,

stadsfullmäktige, kunde efter beredningens mening denna synpunkt

utan svårighet beaktas, och del syntes också kunna förväntas att så komme

att ske.

I den mån vad beredningen sålunda anfört medför behov av nya lagbestämmelser

har beredningen ansett dessa böra meddelas i form av tillägg till 1939

års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig. I enlighet

härmed föreslås, att i nämnda lag skola upptagas tre nya paragrafer, betecknade

3—5 §§.

Under 3 § ha införts bestämmelser örn vidgad användning av nämnd i rådhusrätt

vid behandling av brottmål mot underåriga. I detta avseende anför

beredningen, att behovet av särskild sakkunskap inom domstolen huvudsakligen

framträdde, när fråga kunde uppstå att döma till tvångsuppfostran eller

ungdomsfängelse eller att tillämpa villkorlig dom. Då härför förutsattes att

åtalet avsåge brott varå kunde följa frihetsstraff, borde enligt beredningens

uppfattning kravet på medverkan av nämnd begränsas till mål rörande så
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

35

dana brott. Ej heller i fråga om alla dylika brott har beredningen emellertid

ansett handläggning med nämnd böra vara obligatorisk. I betänkandet erinras,

att det särskilt inom specialstraffrättens område förekomme åtskilliga

brott vid vilka frihetsstraff inginge i straffskalan men vilka i praktiken så

gott som aldrig straffades strängare än med böter. Som exempel nämnas ovarsamhet

vid förande av motorfordon och vissa andra i 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan

angivna förseelser. I dessa fall skulle, enligt vad beredningen framhåller,

en ovillkorlig föreskrift att nämnd skulle deltaga knappast vara lämplig.

Detsamma gällde med avseende å vissa andra brott och förseelser, såsom

våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, lindrigare misshandel och vållande

till eldskada. Beredningen framhåller, att det uppenbarligen vore förenat

med svårigheter att från nu ifrågavarande synpunkt företaga en tillfredsställande

uppdelning. I förslaget har gränsen dragits så, att medverkan av

nämnd skall vara obligatorisk endast då åtalet avser brott varå kan följa svårare

straff än fängelse i ett år. Detta medför bland annat, att åtal enligt 38 §

vägtrafikstadgan eller 14 kap. 13 § strafflagen i regel kan prövas utan nämnd.

Med den sålunda föreslagna begränsningen har, såsom framgår av det

sagda, huvudsakligen avsetts att bereda möjlighet till handläggning utan

nämnd, när straffet kan beräknas stanna vid böter. Skulle, oaktat brottet ej

är belagt med svårare straff än ett års fängelse, anledning likväl förekomma

att döma till frihetsstraff eller skyddsåtgärd eller meddela villkorligt anstånd

med straffs ådömande, förelåge enligt beredningens åsikt ej lika starka skäl

för att eftergiva kravet på medverkan av nämnd. Såsom andra stycke i förevarande

paragraf har därför upptagits föreskrift att i sådana fall nämnd bör

medverka. Därvid har dock gjorts det tillägget, att om målet vid huvudförhandling

handlagts i den sammansättning som eljest är föreskriven, rätten

skall vara domför utan nämnd. Som skäl härför anför beredningen, att frågan,

huruvida annan ansvarspåföljd än böter bör komma till användning, i flertalet

fall syntes kunna avgöras under målets beredande till huvudförhandling.

Därest emellertid tillämpning av sådan påföljd skulle ifrågasättas först sedan

målet vid huvudförhandling handlagts utan nämnd, vore det efter beredningens

mening i allmänhet lämpligast att rätten likväl behölle sin förutvarande

sammansättning.

Slutligen har såsom tredje stycke upptagits en bestämmelse att vad i lag

eller författning är stadgat örn särskild sammansättning av rådhusrätt i vissa

mål skall gälla, även om målet är sådant som i första eller andra stycket

sägs. Som grund härför framhålles, att det icke vore lämpligt att t. ex. i

tryckfrihetsmål mot underåriga låta både nämnd och jury medverka.

I 4 § i förslaget har på förut angivna skäl upptagits föreskrift, att då vid

underrätt förekommer mål som avses i 3 §, för tjänstgöring i nämnden företrädesvis

böra anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran

av ungdom.

Under 5 § slutligen stadgas i första hand, att åtal mot underårig såvitt möjligt

ej skall företagas till förhandling i anslutning till andra brottmål. Syftet

härmed angives i betänkandet vara att förekomma olämplig uppmärksamhet

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

kring den tilltalade. Dessutom meddelas vissa bestämmelser om vidgad rätt

för underårig att i fall som avses i 3 § erhålla biträde av offentlig försvarare.

Beredningens förslag har vunnit tillslutning av flertalet bland ledamöterna

i beredningens rådgivande nämnd. Två av dessa ledamöter ha emellertid i särskilt

yttrande avstyrkt förslagets genomförande. I yttrandet framhålles, att

ändringen skulle få ganska stor praktisk betydelse, särskilt i följd av att alla

mål mot underåriga angående snatteri komme att förås in under nämndens

användningsområde. Antalet mål som vid rådhusrätt skola handläggas med

nämnd skulle uppskattningsvis komma att ökas med 30 procent. Härjämte

framhålles, att redan enligt nya RB nämnd komme att tjänstgöra i en mängd

mål mot underåriga, bland annat i alla mål som gällde ansvar för stöld. Åtskilliga

av de ytterligare mål för vilka beredningen föresloge nämnd kunde

gälla så ringa brott att uppenbarligen endast ett bötesstraff kunde ifrågakomma.

På grund av vad sålunda anförts ha nu ifrågavarande båda ledamöter i

den rådgivande nämnden ansett, att en så avsevärd utvidgning av nämndens

en gång beslutade användningsområde i varje fall icke borde genomföras

förrän anordningen med nämnd i rådhusrätt prövats någon tid och erfarenheterna

av nämnden i såväl ungdomsmål som andra mål givit stöd för en

sådan utvidgning.

Mot de allmänna grunderna för beredningens nu föreliggande förslag har

vid lagrådets granskning icke framställts någon anmärkning. För egen del har

jag ej heller något att erinra mot att frågan om särskild sammansättning av

domstolen i brottmål mot ungdom löses efter dessa riktlinjer.

Beträffande den närmare utformningen av förslaget har lagrådet bland annat

anmärkt, att regeln att nämnd skall medverka i rådhusrätt, så snart underårig

åtalats för brott varå kan följa svårare straff än fängelse i ett år,

skulle leda till att nämnd måste anlitas i ett stort antal mål utan att detta

kunde anses påkallat av något verkligt behov. Därest till exempel i ett mål

örn bedrägligt beteende eller undandräkt vore uppenbart att endast bötesstraff

borde ådömas, vöre det efter lagrådets mening icke erforderligt att

nämnd deltoge. En bättre och enklare lösning av det föreliggande problemet

skulle enligt lagrådet vinnas genom en föreskrift, att därest i mål mot underårig

anledning förekommer att döma till frihetsstraff, tvångsuppfostran eller

förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med straffs ådömande, rådhusrätt

skall vid målets prövning och avgörande bestå av en lagfaren domare

och nämnd, ändå att å brottet ej kan följa straffarbete i två år eller därutöver.

Den ståndpunkt lagrådet sålunda intagit har jag ansett mig böra biträda.

Såsom lagrådet framhållit måste det beaktas, att särskilt i de större städerna

anlitande av nämnd även i obetydliga mål kan komma att göra nämndemansuppdraget

alltför betungande och därigenom minska möjligheterna att finna

för uppdraget lämpliga och villiga personer. Jag vill också erinra, att de invändningar

mot förslaget, som gjorts i nyssnämnda särskilda yttrande av två

ledamöter i beredningens rådgivande nämnd, främst ha avseende därå att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

37

ökningen av nämndens arbetsbörda skulle bli för stor och att nämnd skulle

behöva medverka i åtskilliga fall då uppenbarligen endast ett bötesstraff

kunde ifrågakomma.

Även vad lagrådet eljest anmärkt i fråga om de särskilda bestämmelsernas

avfattning och placering har synts mig böra beaktas. Jag har därför i enlighet

med lagrådets hemställan låtit inom departementet utarbeta förslag till helt

ny lag i förevarande ämne.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 18 juni 1937

om förvaring och internering i säkcrhetsanstalt.

Enligt 3 § förevarande lag må under vissa förhållanden den som undergår

frihetsstraff eller tvångsuppfostran dömas till förvaring i säkerhetsanstalt

att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår. Talan

därom skall enligt 6 § väckas av åklagare vid den domstol som först avgjort

det mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vid domstolen skall

den tilltalade höras muntligen. I fråga om hans rätt till biträde samt förfarandet

vid fullföljd av talan i målet skall vad i äldre RB och vissa till denna

anknytande lagar är stadgat om häktad äga motsvarande tillämpning. I

övrigt förutsättes, att de allmänna reglerna örn rättegång i brottmål skola

iakttagas.

I beredningens betänkande anföres, att med hänsyn till karaktären av

den prövning rätten hade att verkställa i nu avsedda fall någon förundersökning

uppenbarligen icke vöre erforderlig. Ej heller kunde det anses påkallat

att stämning utfärdades eller huvudförhandling ägde rum. I överensstämmelse

med vad sålunda yttrats förordar beredningen, att angående förfarandet

vid rätten skall gälla detsamma som föreslagits beträffande frågor

örn förening av straff, dock med den avvikelsen att den tilltalade, liksom nu,

alltid skall höras muntligen. I övrigt innebär förslaget, att stadgandena om

tillämpning av vissa föreskrifter angående häktad skola utgå. Motsvarande

bestämmelser ha nämligen, såsom redan antytts, upptagits i 19 § av beredningens

förslag till lag örn införande av nya RB.

Beredningens nu ifrågavarande förslag har icke föranlett någon erinran

från lagrådet. För egen del förordar jag emellertid en jämkning i visst avseende.

Därest den ursprungliga domen meddelats av rådhusrätt och denna

därvid skolat bestå av lagfaren domare och nämnd, tala enligt min uppfattning

övervägande skäl för att nämnd bör medverka även vid prövningen av

frågan, huruvida den dömde skall underkastas förvaring. Jag har låtit inom

departementet omarbeta förslaget i överensstämmelse med vad sålunda anförts.

I övrigt bör beaktas att även 17 § förevarande lag innehåller bestämmelser

örn rätt för domstol att i särskilt ärende meddela ändrade bestämmelser

med avseende å en redan lagakraftvunnen brottmålsdom. Därest till

verkställighet samtidigt förekomma beslut varigenom någon blivit dömd till

förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd till straff,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

skall enligt nämnda paragraf förvaringen eller interneringen i vissa fall

träda i stället för straffet. Finnes därvid, med hänsyn till beskaffenheten

av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid för åtgärden påkallad,

må den domstol som först avgjort det mål vari dömts till förvaring eller

internering, på framställning av allmän åklagare och sedan den dömde

beretts tillfälle att inkomma med yttrande, bestämma sådan tid. I nu åsyftade

fall synes det mig lämpligt att beträffande förfarandet i framtiden hänvisa

till vad som är stadgat om förening av straff. Förslag till därav betingad

ändring av lagrummet har utarbetats inom departementet.

Förslaget till lag om återgäldande av kostnad för blodundersökning i

brottmål.

Den föreslagna lagen är avsedd att ersätta vissa bestämmelser i lagen den

31 maj 1934 om blodundersökning i brottmål.

I 1 och 2 §§ sistnämnda lag meddelas föreskrifter om villkoren för att

blodundersökning må verkställas, om vem som har att förordna örn dylik

undersökning samt om tillvägagångssättet vid tagande av blodprov. Dessa

föreskrifter bliva, såsom framgår av beredningens betänkande, överflödiga

genom nya RB och föreslås därför skola upphävas.

Under 3 § 1934 års lag stadgas, att om åtal väckts, domstolen i det slutliga

utslaget skall pröva, huruvida ersättning som utgått för tagande av

blodprov och undersökning därav skall gäldas av den tilltalade. Enligt 31

kap. nya RB skall i mål om allmänt åtal den tilltalade, örn han fälles till

ansvar, i regel även förpliktas att till statsverket återgälda vad enligt rättens

beslut av allmänna medel utgått för bevisning under förundersökningen

eller i rättegången. Kostnad i samband med förundersökningen som icke

utgått enligt rättens beslut skall däremot gäldas av statsverket. Har annat

föreskrivits i särskild lag eller författning, skall dock, som framgår av

31 kap. 12 § nya RB, denna föreskrift lända till efterrättelse. En tillämpning

i förevarande fall av de allmänna reglerna om rättegångskostnad i brottmål

skulle, på sätt framhålles i beredningens betänkande, medföra, att ersättningsskyldighet

i allmänhet icke kunde åläggas den misstänkte. Förordnande

örn blodundersökning lär nämligen i det övervägande antalet fall komma

att meddelas utan rättens hörande. Med hänsyn härtill och då beredningen

funnit anledning saknas att eftergiva den rätt statsverket nu äger mot den

misstänkte föreslår beredningen att i en ny lag angives, att å kostnad som

här avses skall tillämpas vad i 31 kap. nya RB är stadgat örn kostnad som

enligt rättens beslut utgått av allmänna medel. Detta innebär, som framgår

av det nyss sagda, att misstänkt som fälles till ansvar i regel även blir

ersättningsskyldig för blodundersökningskostnaden.

Den nuvarande lagen om blodundersökning i brottmål skall enligt 4 §

icke äga tillämpning å blodprov, erforderligt för läkarundersökning som

någon enligt lag eller författning är skyldig att undergå. Detta stadgande,

som bland annat avser blodprov taget under sinnesundersökning, skall enligt

förslaget oförändrat överflyttas till den nya lagen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

39

Lagrådet har vid sin granskning av förslaget icke funnit anledning till

erinran mot detsamma.

Departementschefens hemställan.

Som framgår av det förut anförda ha de till lagrådet remitterade förslagen

i viss utsträckning underkastats omarbetning inom departementet med anledning

av de erinringar lagrådet framställt. I samband därmed ha även

vissa andra redaktionella jämkningar vidtagits, varjämte tidpunkten för de

föreslagna lagarnas ikraftträdande framflyttats till den 1 januari 1948. Efter

behandlingen i departementet föreligga nu förslag till

1) lag om ändring i strafflagen;

2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning

av förbrytare;

3) lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn

ungdomsfängelse;

4) lag angående ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn verkställighet

av bötesstraff;

5) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) örn villkorlig

dom;

6) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 315) örn särskild

förundersökning i brottmål;

7) lag med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig;

8) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937

(nr 461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt; samt

9) lag örn återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Jag hemställer, att dessa lagförslag måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:531 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 s. 1 i texten
  2. 1LU 1946:59 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen m. m. s. 9 i texten