Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning

1946-10-11 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:345, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 345.

1

Nr 345.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691)

örn villkorlig frigivning; given Stockholms slott den

11 oktober 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september

1943 (nr 691) om villkorlig frigivning.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 345.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 345.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 september

frigivning.

1943 (nr 691) om

villkorlig

Härigenom förordnas, att 3, 6, 8, 17 och 18 §§ lagen den 18 september

1943 om villkorlig frigivning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Beslut örn---fångvårdsanstaltens styresman.

Om villkorlig frigivning enligt 2 § Fråga om villkorlig frigivning enbestämmer

Konungen. Ansökan Örn ligt 2 § prövas av fångvårdsstyrelsen,

sådan frigivning göres hos fångvårdsstyrelsen

och överlämnas av denna

med eget yttrande till Konungen.

6 §•

Den frigivne skall under prövotiden

stå under tillsyn. Prövas tillsyn

icke erforderlig, må dock fångvårdsstyrelsen

eller, vid frigivning enligt

2 §, Konungen medgiva att tillsyn

icke skall äga rum.

Tillsynsman för---skall vistas.

Skyddskonsulenten i — — — förordna sådan

Den frigivne skall under prövotiden

stå under tillsyn. Prövas tillsyn

icke erforderlig, må dock fångvårdsstyrelsen

medgiva att tillsyn icke skall

äga rum.

8 §.

I samband---andra tillgångar.

Beslut som avses i denna paragraf

meddelas, då frigivning sker enligt

1 §, av fångvårdsanstaltens styresman

efter samråd med statens skyddskonsulent

i det distrikt där den frigivne

efter frigivningen skall vistas.

Vid frigivning enligt 2 § ankommer

på Konungen att meddela sådant beslut.

Beslut som avses i denna paragraf

meddelas, då frigivning sker enligt

1 §, av fångvårdsanstaltens styresman

efter samråd med statens skyddskonsulent

i det distrikt där den frigivne

efter frigivningen skall vistas. Vid frigivning

enligt 2 § ankommer på fångvårdsstyrelsen

att meddela sådant beslut.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 345.

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 §.

Fångvårdsstyrelsen äger---lag beslutat.

Har fångvårdsstyrelsen förordnat

om förlängning av prövotid eller förklarat

villkorligt medgiven frihet förverkad,

må den villkorligt frigivne hos

Konungen söka ändring i beslutet genom

besvär, som skola hava inkommit

till justitiedepartementet sist å

trettionde dagen efter den då klaganden

erhöll del av beslutet.

Har fångvårdsstyrelsen avslagit ansökan

om villkorlig frigivning enligt

2 §, förordnat örn förlängning av prövotid

eller förklarat villkorligt medgiven

frihet förverkad, må ändring i

beslutet sökas hos Konungen genom

besvär, som skola hava inkommit till

justitiedepartementet sist å trettionde

dagen efter den då klaganden erhöll

del av beslutet.

Övriga beslut —--icke överklagas.

Beslut som---i verkställighet.

18

Vid handläggning av ärenden som

enligt denna lag ankomma på fångvårdsstyrelsens

prövning skall styrelsen

bestå av överdirektören eller ställföreträdare

för honom och tjänsteman

i styrelsen som Konungen bestämmer

jämte två av Konungen utsedda sakkunniga,

av vilka den ene skall vara

eller hava varit innehavare av domarämbete.

Såsom styrelsens beslut skall,

vid lika röstetal för olika meningar,

gälla i fråga som avses i 11 § d) eller

e) den mening som är lindrigast för

den frigivne och i övriga fall den som

biträdes av överdirektören eller hans

ställföreträdare.

Är ärende---hans ställföretr

§•

Vid handläggning av ärenden som

enligt denna lag ankomma på fångvårdsstyrelsens

prövning skall styrelsen

bestå av överdirektören eller ställföreträdare

för honom och tjänsteman

i styrelsen som Konungen bestämmer

jämte två av Konungen utsedda sakkunniga,

av vilka den ene skall vara

elier hava varit innehavare av domarämbete.

Såsom styrelsens beslut skall,

vid lika röstetal för olika meningar,

gälla i fråga som avses i 2 § eller 11 §

d) eller e) den mening som är lindrigast

och i övriga fall den som biträdes

av överdirektören eller hans

ställföreträdare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 345.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 september 1956.

Närvarande:

Statsministern Hansson", ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga om

ändring i lagen örn villkorlig frigivning samt anför därvid följande.

Gällande bestämmelser.

Enligt lagen den 18 september 1943 örn villkorlig frigivning förekomma

två former av sådan frigivning, en obligatorisk och en fakultativ. Den som

undergår frihetsstraff på viss tid, minst sex månader, skall — med vissa i

21 § stadgade undantag, som icke ha större praktisk betydelse — utan särskild

ansökan obligatoriskt frigivas villkorligt då han avtjänat fem sjättedelar

av strafftiden (1 §). På särskild ansökan och efter prövning i varje

fall kan — med samma undantag — villkorlig frigivning medgivas den som

av frihetsstraff på viss tid avtjänat två tredjedelar, dock minst åtta månader.

Förutsättning för frigivning i senare fallet är att det med fog kan antagas,

att vederbörande efter frigivningen skall förhålla sig väl. Vid prövning

av fråga härom skall tagas i beaktande brottets beskaffenhet, dess orsaker

och omständigheterna vid detsamma, den dömdes tidigare vandel, hans uppförande

under fängelsetiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning ifrågasattes,

hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt

de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen

(2 §).

Syftet med den villkorliga frigivningen är att åstadkomma en övergång

från anstaltsvistelsen till ett normalt liv i frihet. I enlighet härmed skall vid

frigivningen fastställas en viss prövotid, under vilken det skall bero på den

frigivnes uppförande, om den villkorligt medgivna friheten skall bli definitiv

eller om han skall återintagas för att avtjäna återstoden av straffet.

Uppgick det ådömda straffet till ett år eller mera, är prövotiden lika med

den återstående strafftiden, dock minst ett år; i andra fall är prövotiden sex

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kline)!. Maj.ts proposition nr 345.

5

månader. Prövotiden kan i visst fall, som angives i det följande, förlängas

med högst ett år (4 §).

Såväl för att närmare övervaka den frigivnes vandel som för att bistå honom

i olika hänseenden, såsom med att anskaffa arbete, skall i regel även

anordnas tillsyn genom en särskilt förordnad tillsynsman. Om tillsyn prövas

icke vara erforderlig, kan särskilt medgivas att tillsyn ej skall äga rum. Statens

skyddskonsulent i det distrikt där den frigivne vistas har inseende över

tillsynens utövande (6 §). I den mån det finnes påkallat med hänsyn till den

frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet, hans tidigare vandel eller andra

omständigheter, kan genom särskilda föreskrifter åläggas honom att ställa

sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans vistelseort, bostad,

arbetsanställning, utbildning eller användande av fritid, så ock att avhålla

sig från bruk av rusdrycker eller att underkasta sig inskränkning i förfogandet

över arbetsförtjänst eller andra tillgångar (8 §).

Anhängiggöres före prövotidens utgång talan mot den frigivne för brott

och dömes han härför till straffarbete eller fängelse, skall domstolen i regel

förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Vissa undantag från

denna regel gälla (13 §). Även i andra fall kan, om den frigivne åsidosätter

något som till följd av frigivningen åligger honom, friheten förklaras förverkad

eller ock vissa mindre stränga åtgärder vidtagas. Sålunda kan förordnas

örn tillsyn, där sådan icke redan utövas, eller meddelas sådana särskilda

föreskrifter, varom förut talats. Vidare kan varning tilldelas den frigivne

eller beslut meddelas om prövotidens förlängning med högst ett år

utöver den vid frigivningen bestämda tiden (11 §).

Om beslutanderätten och instansordningen i ärenden rörande villkorlig

frigivning gäller följande. Vissa avgöranden ha förbehållits Kungl. Maj:t i

statsrådet. I flera viktiga hänseenden tillkommer beslutanderätten fångvårdsstyrelsen,

vilken därvid i regel skall vara sammansatt på särskilt sätt, nämligen

av överdirektören eller ställföreträdare för honom, en tjänsteman i styrelsen,

som Kungl. Maj:t bestämmer, (enligt gällande instruktion chefen för

socialbyrån) samt två av Kungl. Majit utsedda sakkunniga, därav en domare

eller f. d. domare (18 §). Styrelsen i denna sammansättning benämnes i det

följande förstärkta fångvårdsstyrelsen. Slutligen tillkommer det i vissa fall

styresman vid fångvårdsanstalt eller skyddskonsulent att besluta i ärenden

enligt denna lag. Förstärkta fångvårdsstyrelsen är överinstans över styresmännen

och konsulenterna. Styrelsens beslut få i viss begränsad omfattning

överklagas hos Kungl. Majit i regeringsrätten (17 §).

Själva beslutet örn villkorlig frigivning meddelas vid obligatorisk frigivning

— då beslutet är en ren expedilionsåtgärd — av styresmannen och vid

fakultativ frigivning av Kungl. Majit (3 §). I ärende örn fakultativ villkorlig

frigivning avges yttrande av fångvårdsstyrelsen i ordinarie sammansättning.

Medgivande att tillsyn ej skall äga rum lämnas vid obligatorisk frigivning

av förstärkta fångvårdsstyrelsen och eljest av Kungl. Majit (6 §). Att i anledning

av den frigivnes uppförande införa tillsyn i efterhand, där sådan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 345.

från början icke ägt rum, tillkommer emellertid förstärkta fångvårdsstyrelsen

även i fråga om fakultativ frigivning. Styrelsens beslut härom, som meddelas

efter konsulentens hörande, får ej överklagas.

Särskilda föreskrifter till den frigivnes efterrättelse kunna meddelas i samband

med beslutet om frigivning, således vid obligatorisk frigivning av styresmannen

i samråd med skyddskonsulenten och eljest av Kungl. Maj:t (8 §).

I båda fallen äger konsulenten sedermera, då anledning därtill förekommer,

ändra eller upphäva dylik föreskrift ävensom meddela ny sådan (10 §). Vad

styresman eller konsulent sålunda beslutat kan ändras av förstärkta fångvårdsstyrelsen,

som även, efter konsulentens hörande, må utfärda föreskrifter

av detta slag som en påföljd av att den frigivne åsidosätter sina förpliktelser

(11 §). Styrelsens beslut må ej överklagas.

Tillsynsman förordnas första gången av styresmannen i samråd med

skyddskonsulenten. Entledigande av tillsynsman och förordnande vid behov

av ny sådan beslutas av konsulenten (6 §). Styresmannens och konsulentens

åtgärder kunna ändras av förstärkta fångvårdsstyrelsen, vars beslut ej må

överklagas.

Varning av frigiven, som åsidosätter sina förpliktelser, beslutas av förstärkta

fångvårdsstyrelsen efter konsulentens hörande (11 §).

Beslut örn förlängning av prövotiden samt om frihetens förverkande i

andra fall än då domstol förordnar därom meddelas likaledes av förstärkta

fångvårdsstyrelsen efter konsulentens hörande (11 §). Dessa fall äro de enda

enligt lagen om villkorlig frigivning, där styrelsens beslut må överklagas;

talan fullföljes hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten (17 §).

Beslut av styresman eller konsulent går omedelbart i verkställighet, och

detsamma gäller, där ej annorlunda förordnas, beslut av förstärkta fångvårdsstyrelsen

(17 §).

Viss befattning med frågor om villkorlig frigivning tillkommer även den

anstaltsnämnd, som enligt lagen den 21 december 1945 örn verkställighet

av frihetsstraff m. m. skall finnas vid varje fångvårdsanstalt. Sådan nämnd

består av styresmannen samt fyra av Kungl. Majit utsedda personer, av vilka

en skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete eller eljest vara

lagfaren, en skall vara befattningshavare vid anstalten samt minst en skall

äga insikt och erfarenhet rörande social hjälpverksamhet eller liknande arbete.

Kungl. Majit förordnar ordförande i nämnden; de för närvarande

fungerande ordförandena äro alla lagfarna.

Anstaltsnämnd har icke beslutanderätt utan endast vissa rådgivande funktioner.

Anstaltens styresman skall sålunda till överläggning i nämnden

upptaga frågor om fånges hållande i enrum, örn disciplinära åtgärder och

om eftervård ävensom andra viktigare frågor. Nämnden har ock att avgiva

yttrande över ansökning örn nåd eller villkorlig frigivning samt att behandla

ärende som fångvårdsstyrelsen hänskjuter till nämnden eller vars upptagande

påkallas av ledamot. Nämnden äger göra framställning till Kungl.

Majit eller fångvårdsstyrelsen angående de intagnas behandling eller förhål
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 345.

7

landena å anstalten i övrigt. Nämnden har att medverka till upprätthållandet

av önskvärd förbindelse mellan intagen och honom närstående samt att främja

arbetsanskaffning åt intagen som skall lämna anstalten.

Inom justitiedepartementet utarbetad promemoria.

Inom justitiedepartementet har upptagits till övervägande frågan om sådan

ändring i lagen om villkorlig frigivning, att befogenheten att medgiva

fakultativ sådan ävensom att giva vissa föreskrifter i anslutning därtill överflyttas

från Kungl. Majit till annan myndighet.

Härom har utarbetats en den 15 juni 1946 dagtecknad promemoria angående

ändring i lagen om villkorlig frigivning.

I promemorian erinras om att frågan, huruvida avgörandet om fakultativ

villkorlig frigivning borde ankomma på Kungl. Majit, diskuterades i det sakkunnigbetänkande,

som ligger till grund för gällande lag (SOU 1938: 25). De

sakkunniga anförde därom följande.

Visserligen kan icke utan fog göras gällande, att det numera, sedan lagstiftningen

om villkorlig frigivning varit i tillämpning mer än trettio år, ej

längre är av behovet påkallat att betunga Kungl. Majit med dessa ärenden.

Möjligt vore sålunda att uppdraga beslutanderätten åt fångvårdsstyrelsen.

Av skilda anledningar torde det emellertid vara lämpligare att frågor om

fakultativ villkorlig frigivning avgöras av någon myndighet utanför fångvården.

Att för dessa ärenden anordna en särskild nämnd, vilket är ett annat

alternativ, kan väl förtjäna övervägas. Antalet ärenden beträffande fakultativ

villkorlig frigivning kommer emellertid säkerligen att nedgå, om villkorlig

frigivning i stor utsträckning göres obligatorisk på sätt här föreslås. De sakkunnigas

förslag minskar således behovet av en förändring^ ifrågavarande

avseende. Det synes därför motiverat att låta frågan om en sådan förändring

anstå, till dess de därmed sammanhängande organisatoriska problemen

kunna upptagas i ett större sammanhang.

I promemorian framhålles, att den utredning, som i ärenden om fakultativ

villkorlig frigivning förelåge i justitiedepartementet, vanligen bestode i

skriftliga yttranden från fångvårdsanstaltens styresman och fångvårdsstyrelsen,

uppgifter om det brott, för vilket sökanden dömts, samt uppgifter

från hans hemort om hans möjligheter att försörja sig m. m. Det läge i sakens

natur, att ärendet i departementet regelmässigt måste prövas utan någon

personlig kännedom om fallet.

På grund av den under senare år starkt ökade arbetsbelastningen i departementet

föreligger enligt vad som uttalas i promemorian ett stort behov

att minska omfattningen av departementsarbetet. I likhet med vad som eftersträvades

även i fråga örn andra departement borde man särskilt söka vinna

en sådan minskning genom alt i görlig mån till underordnade myndigheter

överlämna beslutanderätten i ärenden av löpande beskaffenhet, så att departementsarbetet

kunde i högre grad koncentreras på frågor av principiell innebörd.

Att befria Kungl. Majit från prövningen av frågor örn fakultativ villkorlig

frigivning skulle överensstämma med denna strävan, och kvantitativt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 345.

sett skulle arbetsminskningen icke bli obetydlig. Antalet ärenden om fakultativ

villkorlig frigivning hade uppvisat en markerad stegring under senare

tid. I promemorian återgåvos nedan intagna sifferuppgifter från de senaste

fem åren. Därav framginge även, om ansökan bifallits eller avslagits samt i

hur många fall Kungl. Maj:ts beslut gått emot fångvårdsstyrelsens i ärendet

avgivna yttrande.

B i

fall

Avs

1 a g

År

Summa

Därav mot

fvstns yttr.

Summa

Därav mot

fvstns yttr.

Summa

1941......

..... 84

9

67

14

151

1942......

..... 80

10

82

8

162

1943......

..... lil

11

96

8

207

1944......

.....225

17

95

10

320

1945......

..... 163

21

167

13

330

Det anmärktes, att härvid såsom tillstyrkande ansetts sådana yttranden, i

vilka styrelsen »ansett sig icke böra avstyrka bifall», och liknande.

Av de anförda siffrorna framgår bland annat, att de sakkunnigas förut

återgivna antagande, att antalet av Kungl. Maj:t handlagda ärenden örn villkorlig

frigivning skulle nedgå, visat sig vara oriktigt. Den nya lagen trädde

i kraft den 1 januari 1945, men antalet av Kungl. Majit under samma år

handlagda ärenden av detta slag är större än under något av de närmast

föregående åren.

Det uttalas vidare i promemorian, att därest befogenheten att besluta om

fakultativ villkorlig frigivning funnes böra överflyttas till annan myndighet,

i första hand den förstärkta fångvårdsstyrelsen borde komma i fråga. Genom

sin sammansättning syntes denna myndighet vara väl ägnad att pröva dylika

frågor. Enligt vad förut nämnts komme i dessa ärenden även att föreligga

yttranden från de nyinrättade anstaltsnämndema, i vilka inginge såväl representanter

för den lokala fångvården som företrädare för juridisk och social

sakkunskap. Såsom framginge av den föregående redogörelsen hade den

förstärkta fångvårdsstyrelsen redan nu vissa betydelsefulla uppgifter enligt

lagen om villkorlig frigivning, exempelvis att besluta om förlängning av prövotid

och örn förverkande av villkorligt medgiven frihet. Även enligt lagen

örn verkställighet av frihetsstraff m. m. hade förstärkta fångvårdsstyrelsen

vissa uppgifter av jämförlig art, nämligen att bestämma, huruvida tid under

vilken intagen av särskild anledning vistades utom fångvårdsanstalt skulle inräknas

i verkställighetstiden, samt att ålägga disciplinstraff genom förlängning

av denna tid (84 §).

En överflyttning till förstärkta fångvårdsstyrelsen av beslutanderätten i fråga

örn fakultativ villkorlig frigivning borde enligt promemorian inbegripa även

behörigheten att i särskilt fall bestämma, att tillsyn ej skall äga rum, samt

att enligt 8 § utfärda särskilda föreskrifter till efterrättelse för den frigivne.

Vid en sådan överflyttning uppkomme jämväl frågan om rätt att hos

Kungl. Majit anföra besvär över myndighetens beslut. Såsom framginge av

den föregående redogörelsen finge i vissa fall fångvårdsstyrelsens beslut en
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 345.

ligt lagen om villkorlig frigivning ej överklagas, men det borde, framhålles

det i promemorian, icke komma i fråga att stadga fullföljdsförbud beträffande

så betydelsefulla beslut som angående medgivande till fakultativ villkorlig

frigivning. Enligt nu gällande lag gällde fullföljdsförbudet ej sådana åtgärder

som förlängning av prövotiden och förverkande av villkorligt medgiven

frihet, och härmed syntes överensstämma att medgiva fullföljd i fråga

om avslag på ansökan örn fakultativ villkorlig frigivning. Däremot borde talan

icke kunna föras mot styrelsens beslut i fråga örn tillsyn eller om föreskrifter

enligt 8 §.

Det framhålles i promemorian, att fångvårdsstyrelsens beslut örn avslag på

ansökningar om fakultativ villkorlig frigivning antagligen ganska ofta komme

att överklagas. Det syntes vara tveksamt, om dylika besvärsmål borde

handläggas i statsrådet eller i regeringsrätten. För den förra ståndpunkten

talade framför allt det samband och den likhet som funnes mellan dessa frågor

och nådeärenden. Å andra sidan skulle den här föreslagna reformen

kunna i viss mån förfelas, örn en större mängd besvär rörande villkorlig frigivning

droges inför Kungl. Maj.t i statsrådet. Härtill komme, att regeringsrätten

redan nu vore besvärsirastans i liknande ärenden. Sålunda gällde enligt

2 § 17 :o) lagen örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt, att till dennas avgörande

hörde besvär, som hos Kungl. Maj:t anfördes i mål om verkställande av

straff, om förlängning av prövotiden för villkorligt frigiven eller om förverkande

av villkorligt medgiven frihet. I alla dessa fall vore fråga om besvär

över beslut av fångvårdsstyrelsen. Vid övervägande av nu anförda omständigheter

syntes de starkaste skälen tala för att till regeringsrätten förlägga

prövningen även av besvär över fångvårdsstyrelsens beslut rörande fakultativ

villkorlig frigivning. Om så skedde, komme regeringsrättens kompetens

att omfatta samtliga besvärsmål angående tillämpning av nu ifrågavarande

lag.

I promemorian diskuteras även den här berörda frågans samband med

reformarbetet inom straffrätten. Det erinras örn att enligt Kungl. Maj:ts i

beslut den 15 december 1944 givna direktiv strafflagberedningen till utredning

upptagit frågan om en allmän översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet.

I direktiven framhölls, att därvid bland annat borde övervägas

ordningen för prövning av frågor om utskrivning m. m. vid relativt tidsobestämda

frihetsberövanden. Genom den vidgade användningen av villkorlig

frigivning vid tidsbestämda frihetsstraff samt tillsyn och eftervård i anslutning

därtill hade, framhålles det i promemorian, sistnämnda straffarter i viss

mån kommit att närma sig det system med villkorlig utskrivning och övervakning

som tillämpades vid andra reaklionsformer. Det kunde därför finnas

anledning för beredningen att i ett större sammanhang upptaga frågan

om den villkorliga frigivningen och ordningen för beviljande av sådan. Den

föreslagna överflyttningen från Kungl. Maj:t till förstärkta fångvårdsstyrelsen

av befogenheten att medgiva fakultativ villkorlig frigivning syntes emellertid

icke lägga hinder i vägen för en eventuell framtida reform i ett dylikt

större sammanhang. Även om beredningen skulle komma ali föreslå, att prov
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 345.

ningen av frågor om villkorlig frigivning borde — eventuellt jämte andra

liknande utskrivningsärenden — ankomma på annan myndighet än fångvårdsstyrelsen,

syntes det icke vara något hinder att tills vidare denna myndighet

handhade detta värv vid sidan av de likartade uppgifter, som redan

enligt lagens nuvarande lydelse ankomme på densamma. I varje fall vore

det ej antagligt att i ett framtida system avgöranden av detta slag skulle i

första instans fattas av Kungl. Majit, och såtillvida kunde den nu föreslagna

förändringen väntas bli bestående.

I enlighet med de riktlinjer som angivits i promemorian hade inom justitiedepartementet

utarbetats förslag till lag angående ändring i lagen den 18

september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning samt förslag till lag angående

ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl.

Maj:ts regeringsrätt, vilka båda förslag fogats vid promemorian som bilagor.

I fråga örn lagförslagens närmare utformning anfördes i promemorian följande.

I 3 § andra stycket lagen om villkorlig frigivning borde stadgas, att fångvårdsstyrelsen

prövade fråga örn villkorlig frigivning enligt 2 §. Enligt 18 §

gällde, att styrelsen alltid vid handläggning av ärenden, som enligt denna lag

ankomme på styrelsens prövning, skulle ha den sammansättning som i förslaget

förutsatts. Det nu i andra punkten av förstnämnda lagrum givna stadgandet

om ansökans insändande genom styrelsen m. m. borde utgå.

Ur 6 § första stycket borde utgå bestämmelsen, att vid frigivning enligt 2 §

Konungen kunde medgiva att tillsyn icke skall äga rum. Härigenom bleve

fångvårdsstyrelsen behörig att avgöra alla dylika frågor.

I 8 § andra stycket borde föreskrivas, att vid fakultativ frigivning beslut

enligt denna paragraf ankomme på fångvårdsstyrelsen.

Bland de beslut av styrelsen, som enligt 17 § andra stycket finge överklagas,

borde upptagas det fallet, att styrelsen avslagit ansökan om villkorlig

frigivning enligt 2 §. 1 detta fall kunde emellertid icke, såsom enligt den nu

gällande lydelsen, den klagoberättigade betecknas som »den villkorligt frigivne»,

och stadgandet borde jämkas i enlighet härmed.

Förslaget föranledde även en ändring i den särskilda omröstningsregeln i

18 §. För närvarande gällde, att därest vid omröstning inom förstärkta fångvårdsstyrelsen

lika röstetal uppkomme för olika meningar, överdirektören

eller hans ställföreträdare hade utslagsröst utom då fråga vore om att förlänga

prövotiden eller förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad

på grund av den frigivnes åsidosättande av sina åligganden; i dessa båda

fall gällde den mening som vore lindrigast för den frigivne. Vad anginge de

ärenden, som enligt förslaget ytterligare skulle ankomma på styrelsens handläggning,

syntes i frågor om fakultativ villkorlig frigivning enligt 2 § böra

gälla den mening, som vore lindrigast. I detta fall kunde icke användas formuleringen

lindxågast »för den frigivne», varför de senare orden borde utgå.

Avgöranden enligt 6 § huruvida tillsyn borde äga rum folie, i den mån de redan

nu ankomme på styrelsen, under huvudregeln örn överdirektörens ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 345.

11

slagsröst, och däri föresloges ingen ändring. I fråga om meddelande av föreskrifter

enligt 8 § lämpade sig endast huvudregeln.

Enligt 2 § 17:o) lagen örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt hörde till dess handläggning

mål örn häktads vård och behandling, örn verkställande av straff,

om förlängning av prövotiden för villkorligt frigiven samt om förverkande av

villkorligt medgiven frihet. Enligt förslaget borde härtill fogas mål om fakultativ

villkorlig frigivning. Angivandet av alla de mål enligt lagen örn villkorlig

frigivning, som skulle höra till regeringsrättens handläggning, syntes

enklast kunna formuleras så, att dit hörde mål örn tillämpning av nämnda

lag.

De föreslagna lagändringarna borde träda i kraft den 1 januari 1947. Några

övergångsbestämmelser syntes icke vara erforderliga. De ärenden om fakultativ

villkorlig frigivning, som inkommit till justitiedepartementet kort före

ikraftträdandet men av särskild anledning icke hunnit avgöras dessförinnan,

syntes böra överlämnas till fångvårdsstyrelsen.

Yttranden över justitiedepartementets promemoria.

Över den inom justitiedepartementet upprättade promemorian ha efter

remiss yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen, strafflagberedningen, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus samt Västernorrlands län, svenska fångvårdssällskapet, svenska

skyddsförbundet och styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Det i promemorian framlagda förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i samtliga yttranden med undantag av dem som avgivits av strafflagberedningen

och styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Fångvårdsstyrelsen anför:

De nya arbetsuppgifter som enligt lagen om villkorlig frigivning kommit

att från och med den 1 januari 1945 åvila styrelsen, ha varit ägnade att låta

styrelsen följa eftervården bland de frigivna på ett helt annat sätt än tidigare.

Genom att individuella vårdfall av denna art komma under styrelsens

Provning, erhåller styrelsen tillfälle att även i enskildheter följa verksamheten

för de frigivna både vid anstalterna och hos skyddskonsulentema. Värdefulla

erfarenheter ha gjorts, som bliva av betydelse för vården och behandlingen

i allmänhet av de dömda både under anstaltstiden och under tiden

därefter. Sammanfattningsvis kan sägas, att de ärenden varom här är fråga

höra till de intressantaste inom styrelsens arbetsområde.

Strafflagberedningen erinrar inledningsvis örn det förut återgivna uttalandet

i 1938 års sakkunnigbetänkande och anför:

Strafflagberedningen delar den mening som i det nämnda sakkunnigbetänkandet

framförts om lämpligheten av alt förlägga ifrågavarande ärenden till

någon myndighet utanför fångvården. Ärenden angående utskrivning på prov

av personer dömda till ungdomsfängelse, förvaring eller internering handläggas

av särskilda nämnder under ordförandeskap av någon nuvarande eller

förutvarande ordinarie domare. En liknande anordning i fråga örn den villkorliga

frigivningen synes vara att förorda. Ungdomsfängelse- och interneringsnämndernas

sammansättning får anses göra dem särskilt skickade all hand
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 345.

hava den i fråga om deras klientel mycket grannlaga utskrivningsuppgiften.

Skulle någon erinran mot dessa nämnder göras, vore det att de på grund av

sin centrala karaktär lia viss svårighet att komma i önskvärd personlig kontakt

med de intagna. Från den 1 juli 1946 finnes vid varje fångvårdsanstalt

en anstaltsnämnd med en sammansättning liknande de centrala nämndernas.

Strafflagberedningen, som ingående övervägt frågan örn det framtida ordnandet

av utskrivningsväsendet, har för avsikt att föreslå anstaltsnämnderna

såsom utskrivningsmyndighet. På grund härav synes i första hand böra undersökas

huruvida det icke skulle vara lämpligt att redan nu låta dessa

nämnder övertaga uppgiften att besluta örn fakultativ villkorlig frigivning

i stället för att provisoriskt lägga denna uppgift på annan myndighet.

Att låta det förfogande över medborgares frihet, som de villkorliga frigivningarna

innebära, ankomma på ett centralt ämbetsverk — låt vara förstärkt

på sätt förutsatts — där dessa ärenden skulle prövas uteslutande på

skriftligt material, synes strafflagberedningen icke lämpligt. Det vore helt

uteslutet att förstärkta fångvårdsstyrelsen på samma sätt som ungdomsfängelse-

och interneringsnämnderna skulle kunna resa omkring till de talrika

anstalterna för vanlig fångvård för att komma i personlig kontakt med utskrivningsfallen.

Anstaltsnämnderna, som kunna förvärva personlig kännedom

om varje sökande och som före varje frigivningsfrågas avgörande torde

komma att låta inställa sökanden inför sig att muntligen utföra sin talan,

kunna genom sin sammansättning väl jämföras med en domstol och måste

anses bättre ägnade än ett administrativt verk att utreda och bedöma frågor

av denna art. Alldeles särskilt väl lämpa sig också nämnderna för att efter

samråd med sökanden meddela föreskrifter om vad han såsom villkorligt

utskriven har att iakttaga, en verksamhet av alldeles samina^ art som den

nämndernas ordförande i allmänhet lia rik erfarenhet utav fran domstolarnas

meddelande av villkorliga domar.

Uppenbarligen kunde det förtjäna att övervägas om icke i detta sammanhang

jämväl ungdomsfängelsenämndens och intemeringsnämndens utskrivningsuppgifter

borde decentraliseras och allenast dessa nämnders eftervårdande

uppgifter, däribland frågor om återintagning av på prov utskrivna,

handläggas centralt. Någon nödvändighet att företaga en sådan decentralisering

samtidigt med decentraliseringen av de villkorliga frigivningarna föreligger

emellertid icke. Vid villkorlig frigivning gäller hela frågan, örn en

till tidsbestämt frihetsstraff dömd person skall villkorligt frigivas efter avtjänande

av 4/6 eller 6/0 av strafftiden. Ungdomsfängelse- och intemeringsnämnderna

hava hand örn tvenne specialklientel, vilkas utskrivning på prov

icke ovillkorligen behöver ske i alldeles samma former som de till fängelse

eller straffarbete dömdas. I den remitterade promemorian föreslås icke heller

samma utskrivningsformer för de olika klientelen. Däremot synes i samband

med de fakultativa villkorliga frigivningamas förläggande till anstaltsnämnderna

dessa böra erhålla beslutanderätten jämväl rörande de obligatoriska

villkorliga frigivningarna. Med hänsyn till de föreskrifter angående

den frigivnes livsföring som dessa beslut kunna innehålla är det icke helt

tillfredsställande att de skola ankomma på styresmannen ensam. Någon överbelastning

av anstaltsnämnderna skulle icke bli en följd av deras övertagande

av beslutanderätten i frigivningsfrågor. Det åligger dem redan att avge

yttrande till Kungl. Majit i fråga om fakultativ villkorlig frigivning. Det

kräver icke mera tid för anstaltsnämnden att expediera detta yttrande i

form av beslut i saken. Även frågor om obligatorisk villkorlig frigivning

torde enligt gällande lag böra föredragas i anstaltsnämnden vad angår föreskrifter

som böra meddelas i samband därmed. Det är för nämnden icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 345.

13

mera krävande eller tidsödande att denna handläggning resulterar i ett beslut

än i ett råd till den i nämnden sittande styresmannen.

önskvärd enhetlighet i fråga om tillämpningen av den fakultativa villkorliga

långivningen anser strafflagberedningen böra sökas på samma väg

som följes vid den allmänna rättsskipningen, alltså genom tvivelaktiga frågors

dragande inför högre instans. Såsom sådan torde tills vidare förstärkta

fångvårdsstyrelsen kunna fungera. Sålunda bör intagen äga rätt att, när

ansökan örn villkorlig frigivning avslås, söka ändring hos fångvårdsstyrelsen.

Härutöver synes vid viss kvalificerad meningsskiljaktighet inom anstaltsnämnden

— t. ex. när nämnden beslutar eller avslår fakultativ frigivning

med tre röster mot två — frågan böra underställas förstärkta fångvårdsstyrelsens

avgörande.

Enligt strafflagberedningens mening bör en decentralisering av de fakultativa

villkorliga frigivningama icke medföra att återintagningarna på samma

sätt decentraliseras från förstärkta fångvårdsstyrelsen, vilken nu beslutar

i dessa frågor. Sedan en intagen utskrivits från en fångvårdsanstalt, förlorar

han mycket ofta, kanske i regel, anknytning till den ort där anstalten

är belägen. Det blir skyddskonsulentorganisationen som får ta hand om honom.

Skyddskonsulenten å den ort där den utskrivne vistas blir den som

ytterst kommer att utöva tillsynen och som eventuellt kommer att föra talan

om hans återintagning, när förutsättningarna härför äro för handen. På

den utskrivande anstaltsnämnden kan icke lämpligen läggas något ansvar för

eftervården. Den har icke resurser för en sådan uppgift. Icke heller äro anstaltens

funktionärer de lämpligaste att upprätthålla förbindelse med den

utskrivne. Denne vill, även om han fortfarande befinner sig å samma ort där

anstalten är belägen, icke såsom fri sortera under fångvårdsanstalten. Även

andra skäl kunna anföras till förmån för ett centralt bedömande av frågor

om återintagning.

Såsom ett skäl för utskrivningsfrågornas förläggande till fångvårdsstyrelsen

har under diskussionen i ämnet framförts vikten av att fångvårdsstyrelsen

behåller kontakten med de individuella vårdfallen och icke får sin verksamhet

begränsad till interna fångvårdsangelägenheter. Strafflagberedningen

är en varm anhängare av tanken att fångvårdsstyrelsen skall erhålla en stark

central ledning av hela eftervården. Skyddskonsulentverksamheten, vilken

är stadd i snabb utveckling sorterar under fångvårdsstyrelsen, som för densamma

blivit en verklig skyddsöverstyrelse. Denna utveckling bör på allt

sätt främjas. För detta ändamål är det utan betydelse att fångvårdsstyrelsen

fattar de formella besluten om tidpunkten för de intagnas villkorliga frigivning.

Det torde också vara helt uteslutet att statsmakterna skulle vara benägna

att frångå det lagfästa systemet att utskrivningarna på prov från

ungdomsfängelse, förvaring och internering i rättssäkerhetens intresse förlagts

till institutioner under domarledning.

På grund av vad sålunda anförts har strafflagberedningen, under tillstyrkande

av förslaget att Kungl. Majit befrias från handläggningen av de villkorliga

frigivningama, i stället för dessa ärendens förläggande till fångvårdsstyrelsen

föreslagit en decentralisering av dem till anstaltsnämndema

på sätt nu utvecklats.

Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund förordar, att prövningen av

frågor om villkorlig frigivning i första hand anförtros anstaltsnämndema.

Dessa ärenden kunde icke betraktas såsom enbart en fångvårdsangelägenhet

och i varje fall icke såsom en angelägenhet av beskaffenhet att böra hand
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 345.

läggas hos den centrala fångvårdsmyndigheten, även om fångvårdssynpunkter

självfallet måste få komma till uttryck vid ärendenas handläggning. Med

hänsyn till den strävan efter individuell behandling av klientelet på fångvårdsanstalterna

som numera präglade lagstiftningen på detta område måste

en centralisering av ifrågavarande ärenden till fångvårdsstyrelsen anses

olämplig. Det vöre emellertid uppenbart, att örn prövningen i första hand

förlädes till anstaltsnämnderna, sökanden måste ha rätt att i händelse av avslag

å ansökningen fullfölja talan mot nämndens beslut. Såsom besvärsinstans

skulle man då kunna tänka sig antingen förstärkta fångvårdsstyrelsen

eller Kungl. Majit. Ehuru vissa skäl kunde anföras för det förstnämnda alternativet,

ville styrelsen för sin del förorda det senare, framför allt därför

att det eljest syntes nödvändigt att medgiva rätt till klagan över fångvårdsstyrelsens

beslut hos Kungl. Majit, i vilket fall en i och för sig onödigt vidlyftig

instansordning skulle tillskapas. Att låta fångvårdsstyrelsen i dessa

ärenden fungera som högsta instans och sålunda stadga, att dess beslut icke

finge överklagas, syntes uteslutet, bl. a. av det skälet, att det ju alltid stöde

sökanden fritt att hos Kungl. Majit ansöka örn att av nåd bliva befriad från

återstoden av straffet, vilken möjlighet säkerligen skulle komma till användning

i stor utsträckning, örn talan ej finge fullföljas mot fångvårdsstyrelsens

beslut.

Hos Kungl. Majit anförda besvär borde enligt styrelsens mening handläggas

i statsrådet, icke i regeringsrätten. I dessa ärenden gällde det icke att taga

ställning till en rättsfråga, utan avgörandet borde bero på vad som med hänsyn

till individens personliga förhållanden samt humanitära och sociala synpunkter

kunde anses lämpligt. Denna regel, som enligt styrelsens mening

borde gälla vare sig prövningen i första instans förlädes till anstaltsnämnderna

eller till fångvårdsstyrelsen, innebure givetvis, att den minskning av

justitiedepartementets arbetsbörda, som genom de ifrågasatta lagändringarna

åsyftades, icke bleve fullt så omfattande som om handläggningen av besvärsmålen

förlädes till regeringsrätten. Denna synpunkt borde dock icke få

vara avgörande. Det kunde dessutom med skäl ifrågasättas, huruvida man

icke kunde räkna med ett mindre antal överklaganden, om ärendena i första

instans behandlades av anstaltsnämnderna än om de handlades hos fångvårdsstyrelsen,

detta av det skälet, att anstaltsnämnderna hade möjlighet att

vid personligt samtal med sökanden klargöra, varför han ännu icke kunde

få sin ansökan bifallen.

Departementschefen.

Det föreliggande förslaget ingår som ett led i strävandena att minska arbetsbelastningen

i departementen genom att till underordnade myndigheter

överlämna beslutanderätten i vissa ärenden av löpande beskaffenhet. En sådan

lättnad i arbetsbördan är i hög grad påkallad i fråga om justitiedepartementet,

och till de kategorier av ärenden, som i detta sammanhang kunna

komma i betraktande, höra frågorna örn s. k. fakultativ villkorlig frigivning.

Såsom framhållits i den inom departementet upprättade promemorian i ämnet

representera dessa ärenden ett betydande mått av arbete. Deras antal har

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 345.

15

de senaste åren fördubblats och utgör nu över 300 örn året. Även med hänsyn

till ärendenas art finns det skäl att ifrågasätta deras överflyttning från

Kungl. Majit i statsrådet till någon underlydande administrativ myndighet.

Såsom i promemorian framhållits måste också prövningen i departementet

i regel ske utan någon personlig kännedom örn fallet.

I de över promemorian avgivna yttrandena råder enighet därom att Kungl.

Majit bör kunna befrias från att i första hand besluta beträffande fakultativ

villkorlig frigivning. Olika meningar lia däremot yppats örn vilken myndighet

prövningen bör anförtros. I den remitterade promemorian har föreslagits,

att befogenheten skall tilläggas den s. k. förstärkta fångvårdsstyrelsen, som

består av överdirektören, chefen för socialbyrån och två särskilda, av Kungl.

Majit utsedda sakkunniga, därav en domare. I detta sammanhang har

i promemorian bland annat framhållits, att styrelsen i denna sammansättning

redan nu har betydelsefulla uppgifter enligt lagen örn villkorlig frigivning,

nämligen att besluta örn förlängning av prövotiden samt om förverkande

av villkorligt medgiven frihet, då beslut därom meddelas av annan

än domstol.

Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Däremot har i de av strafflagberedningen och av styrelsen för Sveriges advokatsamfund

avgivna yttrandena föreslagits, att beslutanderätten om fakultativ

villkorlig frigivning måtte uppdragas åt de anstaltsnämnder, som enligt

den nya lagen örn verkställighet av frihetsstraff m. m. sedan den 1 juli 1946

finnas vid alla fångvårdsanstalten Beredningen sätter förslaget i samband

med vissa planer angående anstaltsväsendets framtida organisation, som

beredningen har under arbete och vilka bland annat gå ut på att den snarlika

uppgiften att besluta om utskrivning på prov av dem som dömts till ungdomsfängelse,

förvaring eller internering skall anförtros anstaltsnämndema.

Beredningen ifrågasätter därför, örn icke dessa nämnder redan nu borde få

besluta örn fakultativ villkorlig frigivning.

Av de båda här angivna lösningarna vill jag i nuvarande läge förorda den

i promemorian föreslagna, nämligen att den förstärkta fångvårdsstyrelsen blir

beslutande i dessa frågor. Att redan nu lägga denna uppgift på anstaltsnämndema

synes mig vara att föregripa den reform som strafflagberedningen har

under arbete, och det är knappast möjligt att taga ställning till detta detaljförslag

utan att bedöma reformen i dess helhet. Emellertid vill jag starkt understryka

vad som yttrats i promemorian därom att förslaget icke bör lägga

hinder i vägen för en framtida reform i ett steir re sammanhang. För den

villkorliga frigivningen föreslås en central handläggning på samma sätt som

nu i fråga örn utskrivningsärenden äger rum i interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden.

Beredningens väntade förslag synes komma att innebära

en decentralisering av handläggningen från dessa centrala organ till de

lokala anstaltsnämndema. Huruvida en sådan decentralisering bör ske, blir

en senare fråga som får avgöras i ett sammanhang beträffande såväl utskrivning

sorn villkorlig frigivning.

.lag vill framhålla, att i praktiken skillnaden mellan promemorians förslag

och strafflagberedningens blir ganska ringa. Beredningen föreslår nämligen,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 345.

att förstärkta fångvårdsstyrelsen skall i fråga om villkorlig frigivning vara

besvärsinstans och i vissa fall även instans för underställning från anstaltsnämnderna.

Enligt båda förslagen skola alltså dessa ärenden i ett stort

antal fall handläggas först i anstaitsnämnden och därefter i styrelsen. Skillnaden

ligger däri, att enligt promemorians förslag nämnden endast skall

yttra sig, enligt beredningens förslag även meddela beslut.

Beredningen har i sitt yttrande icke berört frågan örn fullföljd av talan mot

fångvårdsstyrelsens beslut. Det torde knappast komma i fråga att förbjuda

sådan fullföljd, och beredningens förslag skulle då innebära tillskapandet i

dessa ärenden av tre beslutande instanser, vilket måste anses som en överorganisation.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att i många fall tiden

för prövning av dessa ärenden är så kort, att handläggning i flera instanser

icke medhinnes. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har med hänsyn härtill

föreslagit, att talan mot anstaltsnämndens beslut skulle fullföljas direkt

hos Kungl. Majit. Att sålunda helt avkoppla fångvårdsstyrelsen från handläggningen

av dessa ärenden finner jag icke förenligt med den centrala ställning

styrelsen i övrigt intager vid tillämpning av lagen om villkorlig frigivning.

Frågan, huruvida hos Kungl. Majit anförda besvär i ämnet skola handläggas

i statsrådet eller i regeringsrätten, har i yttrandena endast berörts av

advokatsamfundets styrelse, som förordat den förra lösningen. Såsom framhållits

i den remitterade promemorian är denna fråga diskutabel. Det av samfundet

åberopade skälet, att här icke gällde att taga ställning till en rättsfråga

utan att bedöma vad som med hänsyn till individens personliga förhållanden

samt humanitära och sociala synpunkter kunde anses lämpligt,

synes dock ej vara avgörande; regeringsrätten har i åtskilliga fall att bedöma

frågor av sistnämnda art. Med hänsyn till de skäl, som i promemorian anförts

för att förlägga prövningen till regeringsrätten, vill jag biträda detta förslag.

Därigenom blir, såsom förut nämnts, regeringsrätten sista instans i samtliga

mål som röra lagen örn villkorlig frigivning.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 september 1953 (nr 691) om villkorlig

frigivning; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr

38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Vr protokollet:

Stefan Stiernstedt.

1 Det under 1) upptagna lagförslaget, vilket är lika lydande med det vid propositionen fogade,

har här uteslutits.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 345.

17

Förslag:

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, alt 2 § Hio)1 lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

17 :o) mål om kyrkotukt

(Föreslagen lydelse)

--eller målsmän;

mål om inskrivning — — — bildbara sinnesslöa;

mål örn tillämpning---särskilt stadgat;

mål örn sterilisering eller kastrering;

mål om disciplinär---under åtalstid;

mål om behörighet — -— — medicinalstyrelsens inseende;

mål om bötesansvar---nämnda författningar;

mål om häktads vård och behandling,

om verkställande av straff, om

förlängning av prövotiden för villkorligt

frigiven, om förverkande av villkorligt

medgiven frihet.

mål om häktads vård och behandling,

om verkställande av straff, örn

tillämpning av lagen örn villkorlig frigivning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

1 Senaste lydelse, se SFS 1944: 531.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 samt. Nr 345.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 345.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 oktober

1946.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 5 oktober 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 27 september 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig

frigivning; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38

s. 3) örn Kungl. Maj.ts regeringsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn

Erik Hedfeldt.

Lagrådet lämnade'' det under 1) upptagna förslaget utan erinran.

Det under 2) upptagna förslaget föranledde följande yttranden:

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

Det förefaller sannolikt, att regeringsrätten med nuvarande arbetskrafter

icke kommer att vara i stånd vare sig att — särskilt med hänsyn till föreliggande

balans — bemästra den arbetsökning som skulle bliva en följd av

förslaget eller att vid alla tider av året med erforderlig snabbhet pröva besvär

över att fakultativ villkorlig frigivning vägrats, besvär som alltid bliva

av brådskande natur. Endast under förutsättning att regeringsrätten erhåller

en mot de tilltänkta arbetsuppgifterna svarande förstärkning synes det därför

möjligt att tillstyrka förslaget.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

När den 4 januari 1946 till lagrådet remitterades ett förslag till lag om

tillfällig ökning av regeringsrådens antal, ansågs en förstärkning av regeringsrätten

med tre nya ledamöter, gällande under en tid av tre år, vara tillräcklig

för att arbetsbalansen skulle kunna inom rimlig tid nedbringas till

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

19

normal omfattning. Vid den åren 1944—45 uppnådda tillströmningsnivån av

omkring 3 000 mål per år (3 009 respektive 3 027) kunde balansen beräknas

till den 1 oktober 1946, då förstärkningen skulle vara genomförd, hava stigit

till omkring 2 900 mål och därefter kunna nedbringas med omkring 600 mål

örn året. Normal balans av omkring 1 000 mål skulle bliva uppnådd efter

något mer än tre år och i varje fall inom den lid varunder den tillfälliga

ökningen av antalet regeringsråd kunde beräknas faktiskt komma att bestå.

Sedermera har emellertid utvecklingen gått i sådan riktning att nämnda

beräkning icke längre håller streck. Tillströmningen av mål har ånyo börjat

stiga och nått en nivå motsvarande 3 200 mål årligen. Samtidigt har den

successiva förskjutningen mot mera tidskrävande mål, som redan tidigare

tagit sig uttryck i den åren 1943—45 sjunkande avverkningen (2 592, 2 473

och 2 368 mål respektive), fortsatt, med påföljd att den årliga avverkningen

med nio ledamöter för närvarande knappast kan antagas bliva högre än

omkring 3 400 mål. Det får beaktas, att föredragningstiden efter utökningen

kommer att till omkring 70 % ägnas åt finansmål och att såväl balansen

som tillströmningen av dessa mål till ungefär en tredjedel tillhör den mera

tidskrävande kategori, som avser taxering till krigskonjunkturskatt. Vid oförändrad

tillströmningsnivå kan därför balansen under de närmaste åren icke

beräknas sjunka med mer än ett par hundra mål årligen. Av samma skäl

har balansen stigit väsentligt hastigare än som kunde beräknas vid årsskiftet

och den 1 oktober i år uppnått siffran 3 206 mål. Vid den tidpunkt, då antalet

ledamöter kan beräknas börja nedgå genom avgång av åldersskäl, skulle

balansen under dessa förutsättningar icke hava nedbragts längre än till omkring

2 400 mål. Även om det beaktas att tillströmningen av mål till regeringsrätten

sammanhänger med avarbetning av balansen inom kammarrätten

och att olika extraordinära omständigheter kunna inverka på antalet besvär

framför allt i skattemål under de närmaste åren, synes det vara olämpligt

att äventyra syftemålet med den tillfälliga utökningen av regeringsrådens

antal genom att tillföra regeringsrätten nya betydande grupper av mål, såvida

ej detta befinnes oundgängligen nödvändigt.

Vid framläggande av förslaget om överförande av frågor rörande fakultativ

villkorlig frigivning från Kungl. Maj:t i statsrådet till regeringsrätten har

föredragande departementschefen betecknat denna åtgärd såsom diskutabel.

Bortsett från de sakliga skäl, som i detta sammanhang kunna anföras och

som uppenbarligen även enligt departementschefens mening icke med nödvändighet

påkalla dessa frågors handläggning av regeringsrätten, vill det

förefalla som om den utveckling av regeringsrättens arbetsbalans, för vilken

nyss redogjorts, måste tillmätas synnerlig betydelse vid frågans bedömande.

Den kategori av nya mål det gäller är av betydande storleksordning och

lärer kräva avsevärd föredragningstid.

Den omständigheten att de ifrågavarande målen ofta torde fordra mycket

skyndsam handläggning talar mot att förlägga deras prövning till en kollegial

domstol, som normalt arbetar på en avdelning och sålunda icke är i kontinuerligt

arbete hela året. Enligt § 22 regeringsformen kunna mål i rege
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition nr 345.

ringsrätten prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där tre av

dem äro om slutet ense. Detta innebär bland annat att fem ledamöter alltid

måste vara tillstädes för att fatta beslut i sådana fall, där enighet mellan tre

regeringsråd ej föreligger. Ej ens under den övergångstid, då de i regeringsrätten

tjänstgörande regeringsrådens antal är nio eller åtta, kan således regeringsrättens

arbete anordnas så att en avdelning på fem ledamöter ständigt är

i tjänst. En anordning med kontinuerlig tjänstgöring skulle även kräva betydande

omläggningar inom det departementala beredningsarbetet.

Jag anser följaktligen övervägande skäl tala mot att de ifrågavarande

ärendena åtminstone under förhandenvarande förhållanden överlämnas till

regeringsrätten.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 345.

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 11 oktober 1946.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets

den 10 oktober 1946 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 27 september

1946 remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig

frigivning; och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38

s. 3) örn Kungl. Maj.-ts regeringsrätt.

Föredraganden anför följande.

Såsom jag framhöll vid remissen till lagrådet av föreliggande förslag är det

en diskutabel fråga, om besvär, som hos Kungl, Maj:t anföras över fångvårdsstyrelsens

beslut att vägra fakultativ villkorlig frigivning, böra handläggas

i statsrådet eller i regeringsrätten. Flera omständigheter inverka på

denna fråga. Utöver dem som jag tidigare berört har vid lagrådsbehandlingen

särskilt framhävts dels regeringsrättens stora arbetsbalans, dels svårigheten

för regeringsrätten att vid alla tider av året med erforderlig snabbhet handlägga

dessa ärenden.

Det är ovisst, vilken kvantitativ betydelse denna grupp av ärenden kan

komma att få. Vid den inom departementet gjorda utredningen i denna lagstiftningsfråga

räknade man med att flertalet ansökningar örn fakultativ

villkorlig frigivning, som avslogos i fångvårdsstyrelsen, skulle komma alt fullföljas

till Kungl. Maj:t. På grund härav ansågs det, att förslagets syfte i viss

mån skulle förfelas, örn dessa besvärsmål i stort antal droges inför Kungl.

Maj:t i statsrådet. Måhända äro dock dessa farhågor överdrivna. Med hänsyn

härtill och till den tveksamhet, som ur olika synpunkter råder om lämpligheten

att i nuvarande läge förlägga denna besvärsprövning till regeringsrätten,

finner jag skäl att låta anstå därmed och avvakta utvecklingen såväl

i fråga om frekvensen av dessa mål som beträffande regeringsrättens arbetsbelastning

i stort.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 345.

Jag anser således lämpligt att ej för närvarande förelägga riksdagen förslaget

till lag angående ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt.

Föredraganden hemställer härefter, att förslaget till lag angående ändring

i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

463613

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:530 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 s. 1 i texten
  2. 1LU 1946:58 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1948 s. 1 i texten