Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning
1946-10-11 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:345, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 345.
1
Nr 345.
Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691)
örn villkorlig frigivning; given Stockholms slott den
11 oktober 1946.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september
1943 (nr 691) om villkorlig frigivning.
GUSTAF.
Herman Zetterberg.
Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 345.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 345.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 18 september
frigivning.
1943 (nr 691) om
villkorlig
Härigenom förordnas, att 3, 6, 8, 17 och 18 §§ lagen den 18 september
1943 om villkorlig frigivning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §.
Beslut örn---fångvårdsanstaltens styresman.
Om villkorlig frigivning enligt 2 § Fråga om villkorlig frigivning enbestämmer
Konungen. Ansökan Örn ligt 2 § prövas av fångvårdsstyrelsen,
sådan frigivning göres hos fångvårdsstyrelsen
och överlämnas av denna
med eget yttrande till Konungen.
6 §•
Den frigivne skall under prövotiden
stå under tillsyn. Prövas tillsyn
icke erforderlig, må dock fångvårdsstyrelsen
eller, vid frigivning enligt
2 §, Konungen medgiva att tillsyn
icke skall äga rum.
Tillsynsman för---skall vistas.
Skyddskonsulenten i — — — förordna sådan
Den frigivne skall under prövotiden
stå under tillsyn. Prövas tillsyn
icke erforderlig, må dock fångvårdsstyrelsen
medgiva att tillsyn icke skall
äga rum.
8 §.
I samband---andra tillgångar.
Beslut som avses i denna paragraf
meddelas, då frigivning sker enligt
1 §, av fångvårdsanstaltens styresman
efter samråd med statens skyddskonsulent
i det distrikt där den frigivne
efter frigivningen skall vistas.
Vid frigivning enligt 2 § ankommer
på Konungen att meddela sådant beslut.
Beslut som avses i denna paragraf
meddelas, då frigivning sker enligt
1 §, av fångvårdsanstaltens styresman
efter samråd med statens skyddskonsulent
i det distrikt där den frigivne
efter frigivningen skall vistas. Vid frigivning
enligt 2 § ankommer på fångvårdsstyrelsen
att meddela sådant beslut.
Kungl. Maj:ts proposition nr 345.
3
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
17 §.
Fångvårdsstyrelsen äger---lag beslutat.
Har fångvårdsstyrelsen förordnat
om förlängning av prövotid eller förklarat
villkorligt medgiven frihet förverkad,
må den villkorligt frigivne hos
Konungen söka ändring i beslutet genom
besvär, som skola hava inkommit
till justitiedepartementet sist å
trettionde dagen efter den då klaganden
erhöll del av beslutet.
Har fångvårdsstyrelsen avslagit ansökan
om villkorlig frigivning enligt
2 §, förordnat örn förlängning av prövotid
eller förklarat villkorligt medgiven
frihet förverkad, må ändring i
beslutet sökas hos Konungen genom
besvär, som skola hava inkommit till
justitiedepartementet sist å trettionde
dagen efter den då klaganden erhöll
del av beslutet.
Övriga beslut —--icke överklagas.
Beslut som---i verkställighet.
18
Vid handläggning av ärenden som
enligt denna lag ankomma på fångvårdsstyrelsens
prövning skall styrelsen
bestå av överdirektören eller ställföreträdare
för honom och tjänsteman
i styrelsen som Konungen bestämmer
jämte två av Konungen utsedda sakkunniga,
av vilka den ene skall vara
eller hava varit innehavare av domarämbete.
Såsom styrelsens beslut skall,
vid lika röstetal för olika meningar,
gälla i fråga som avses i 11 § d) eller
e) den mening som är lindrigast för
den frigivne och i övriga fall den som
biträdes av överdirektören eller hans
ställföreträdare.
Är ärende---hans ställföretr
§•
Vid handläggning av ärenden som
enligt denna lag ankomma på fångvårdsstyrelsens
prövning skall styrelsen
bestå av överdirektören eller ställföreträdare
för honom och tjänsteman
i styrelsen som Konungen bestämmer
jämte två av Konungen utsedda sakkunniga,
av vilka den ene skall vara
elier hava varit innehavare av domarämbete.
Såsom styrelsens beslut skall,
vid lika röstetal för olika meningar,
gälla i fråga som avses i 2 § eller 11 §
d) eller e) den mening som är lindrigast
och i övriga fall den som biträdes
av överdirektören eller hans
ställföreträdare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 345.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 september 1956.
Närvarande:
Statsministern Hansson", ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga om
ändring i lagen örn villkorlig frigivning samt anför därvid följande.
Gällande bestämmelser.
Enligt lagen den 18 september 1943 örn villkorlig frigivning förekomma
två former av sådan frigivning, en obligatorisk och en fakultativ. Den som
undergår frihetsstraff på viss tid, minst sex månader, skall — med vissa i
21 § stadgade undantag, som icke ha större praktisk betydelse — utan särskild
ansökan obligatoriskt frigivas villkorligt då han avtjänat fem sjättedelar
av strafftiden (1 §). På särskild ansökan och efter prövning i varje
fall kan — med samma undantag — villkorlig frigivning medgivas den som
av frihetsstraff på viss tid avtjänat två tredjedelar, dock minst åtta månader.
Förutsättning för frigivning i senare fallet är att det med fog kan antagas,
att vederbörande efter frigivningen skall förhålla sig väl. Vid prövning
av fråga härom skall tagas i beaktande brottets beskaffenhet, dess orsaker
och omständigheterna vid detsamma, den dömdes tidigare vandel, hans uppförande
under fängelsetiden och sinnesriktning vid den tid då frigivning ifrågasattes,
hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt
de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen
(2 §).
Syftet med den villkorliga frigivningen är att åstadkomma en övergång
från anstaltsvistelsen till ett normalt liv i frihet. I enlighet härmed skall vid
frigivningen fastställas en viss prövotid, under vilken det skall bero på den
frigivnes uppförande, om den villkorligt medgivna friheten skall bli definitiv
eller om han skall återintagas för att avtjäna återstoden av straffet.
Uppgick det ådömda straffet till ett år eller mera, är prövotiden lika med
den återstående strafftiden, dock minst ett år; i andra fall är prövotiden sex
Kline)!. Maj.ts proposition nr 345.
5
månader. Prövotiden kan i visst fall, som angives i det följande, förlängas
med högst ett år (4 §).
Såväl för att närmare övervaka den frigivnes vandel som för att bistå honom
i olika hänseenden, såsom med att anskaffa arbete, skall i regel även
anordnas tillsyn genom en särskilt förordnad tillsynsman. Om tillsyn prövas
icke vara erforderlig, kan särskilt medgivas att tillsyn ej skall äga rum. Statens
skyddskonsulent i det distrikt där den frigivne vistas har inseende över
tillsynens utövande (6 §). I den mån det finnes påkallat med hänsyn till den
frigivnes karaktär eller sinnesbeskaffenhet, hans tidigare vandel eller andra
omständigheter, kan genom särskilda föreskrifter åläggas honom att ställa
sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans vistelseort, bostad,
arbetsanställning, utbildning eller användande av fritid, så ock att avhålla
sig från bruk av rusdrycker eller att underkasta sig inskränkning i förfogandet
över arbetsförtjänst eller andra tillgångar (8 §).
Anhängiggöres före prövotidens utgång talan mot den frigivne för brott
och dömes han härför till straffarbete eller fängelse, skall domstolen i regel
förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Vissa undantag från
denna regel gälla (13 §). Även i andra fall kan, om den frigivne åsidosätter
något som till följd av frigivningen åligger honom, friheten förklaras förverkad
eller ock vissa mindre stränga åtgärder vidtagas. Sålunda kan förordnas
örn tillsyn, där sådan icke redan utövas, eller meddelas sådana särskilda
föreskrifter, varom förut talats. Vidare kan varning tilldelas den frigivne
eller beslut meddelas om prövotidens förlängning med högst ett år
utöver den vid frigivningen bestämda tiden (11 §).
Om beslutanderätten och instansordningen i ärenden rörande villkorlig
frigivning gäller följande. Vissa avgöranden ha förbehållits Kungl. Maj:t i
statsrådet. I flera viktiga hänseenden tillkommer beslutanderätten fångvårdsstyrelsen,
vilken därvid i regel skall vara sammansatt på särskilt sätt, nämligen
av överdirektören eller ställföreträdare för honom, en tjänsteman i styrelsen,
som Kungl. Maj:t bestämmer, (enligt gällande instruktion chefen för
socialbyrån) samt två av Kungl. Majit utsedda sakkunniga, därav en domare
eller f. d. domare (18 §). Styrelsen i denna sammansättning benämnes i det
följande förstärkta fångvårdsstyrelsen. Slutligen tillkommer det i vissa fall
styresman vid fångvårdsanstalt eller skyddskonsulent att besluta i ärenden
enligt denna lag. Förstärkta fångvårdsstyrelsen är överinstans över styresmännen
och konsulenterna. Styrelsens beslut få i viss begränsad omfattning
överklagas hos Kungl. Majit i regeringsrätten (17 §).
Själva beslutet örn villkorlig frigivning meddelas vid obligatorisk frigivning
— då beslutet är en ren expedilionsåtgärd — av styresmannen och vid
fakultativ frigivning av Kungl. Majit (3 §). I ärende örn fakultativ villkorlig
frigivning avges yttrande av fångvårdsstyrelsen i ordinarie sammansättning.
Medgivande att tillsyn ej skall äga rum lämnas vid obligatorisk frigivning
av förstärkta fångvårdsstyrelsen och eljest av Kungl. Majit (6 §). Att i anledning
av den frigivnes uppförande införa tillsyn i efterhand, där sådan
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 345.
från början icke ägt rum, tillkommer emellertid förstärkta fångvårdsstyrelsen
även i fråga om fakultativ frigivning. Styrelsens beslut härom, som meddelas
efter konsulentens hörande, får ej överklagas.
Särskilda föreskrifter till den frigivnes efterrättelse kunna meddelas i samband
med beslutet om frigivning, således vid obligatorisk frigivning av styresmannen
i samråd med skyddskonsulenten och eljest av Kungl. Maj:t (8 §).
I båda fallen äger konsulenten sedermera, då anledning därtill förekommer,
ändra eller upphäva dylik föreskrift ävensom meddela ny sådan (10 §). Vad
styresman eller konsulent sålunda beslutat kan ändras av förstärkta fångvårdsstyrelsen,
som även, efter konsulentens hörande, må utfärda föreskrifter
av detta slag som en påföljd av att den frigivne åsidosätter sina förpliktelser
(11 §). Styrelsens beslut må ej överklagas.
Tillsynsman förordnas första gången av styresmannen i samråd med
skyddskonsulenten. Entledigande av tillsynsman och förordnande vid behov
av ny sådan beslutas av konsulenten (6 §). Styresmannens och konsulentens
åtgärder kunna ändras av förstärkta fångvårdsstyrelsen, vars beslut ej må
överklagas.
Varning av frigiven, som åsidosätter sina förpliktelser, beslutas av förstärkta
fångvårdsstyrelsen efter konsulentens hörande (11 §).
Beslut örn förlängning av prövotiden samt om frihetens förverkande i
andra fall än då domstol förordnar därom meddelas likaledes av förstärkta
fångvårdsstyrelsen efter konsulentens hörande (11 §). Dessa fall äro de enda
enligt lagen om villkorlig frigivning, där styrelsens beslut må överklagas;
talan fullföljes hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten (17 §).
Beslut av styresman eller konsulent går omedelbart i verkställighet, och
detsamma gäller, där ej annorlunda förordnas, beslut av förstärkta fångvårdsstyrelsen
(17 §).
Viss befattning med frågor om villkorlig frigivning tillkommer även den
anstaltsnämnd, som enligt lagen den 21 december 1945 örn verkställighet
av frihetsstraff m. m. skall finnas vid varje fångvårdsanstalt. Sådan nämnd
består av styresmannen samt fyra av Kungl. Majit utsedda personer, av vilka
en skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete eller eljest vara
lagfaren, en skall vara befattningshavare vid anstalten samt minst en skall
äga insikt och erfarenhet rörande social hjälpverksamhet eller liknande arbete.
Kungl. Majit förordnar ordförande i nämnden; de för närvarande
fungerande ordförandena äro alla lagfarna.
Anstaltsnämnd har icke beslutanderätt utan endast vissa rådgivande funktioner.
Anstaltens styresman skall sålunda till överläggning i nämnden
upptaga frågor om fånges hållande i enrum, örn disciplinära åtgärder och
om eftervård ävensom andra viktigare frågor. Nämnden har ock att avgiva
yttrande över ansökning örn nåd eller villkorlig frigivning samt att behandla
ärende som fångvårdsstyrelsen hänskjuter till nämnden eller vars upptagande
påkallas av ledamot. Nämnden äger göra framställning till Kungl.
Majit eller fångvårdsstyrelsen angående de intagnas behandling eller förhål
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 345.
7
landena å anstalten i övrigt. Nämnden har att medverka till upprätthållandet
av önskvärd förbindelse mellan intagen och honom närstående samt att främja
arbetsanskaffning åt intagen som skall lämna anstalten.
Inom justitiedepartementet utarbetad promemoria.
Inom justitiedepartementet har upptagits till övervägande frågan om sådan
ändring i lagen om villkorlig frigivning, att befogenheten att medgiva
fakultativ sådan ävensom att giva vissa föreskrifter i anslutning därtill överflyttas
från Kungl. Majit till annan myndighet.
Härom har utarbetats en den 15 juni 1946 dagtecknad promemoria angående
ändring i lagen om villkorlig frigivning.
I promemorian erinras om att frågan, huruvida avgörandet om fakultativ
villkorlig frigivning borde ankomma på Kungl. Majit, diskuterades i det sakkunnigbetänkande,
som ligger till grund för gällande lag (SOU 1938: 25). De
sakkunniga anförde därom följande.
Visserligen kan icke utan fog göras gällande, att det numera, sedan lagstiftningen
om villkorlig frigivning varit i tillämpning mer än trettio år, ej
längre är av behovet påkallat att betunga Kungl. Majit med dessa ärenden.
Möjligt vore sålunda att uppdraga beslutanderätten åt fångvårdsstyrelsen.
Av skilda anledningar torde det emellertid vara lämpligare att frågor om
fakultativ villkorlig frigivning avgöras av någon myndighet utanför fångvården.
Att för dessa ärenden anordna en särskild nämnd, vilket är ett annat
alternativ, kan väl förtjäna övervägas. Antalet ärenden beträffande fakultativ
villkorlig frigivning kommer emellertid säkerligen att nedgå, om villkorlig
frigivning i stor utsträckning göres obligatorisk på sätt här föreslås. De sakkunnigas
förslag minskar således behovet av en förändring^ ifrågavarande
avseende. Det synes därför motiverat att låta frågan om en sådan förändring
anstå, till dess de därmed sammanhängande organisatoriska problemen
kunna upptagas i ett större sammanhang.
I promemorian framhålles, att den utredning, som i ärenden om fakultativ
villkorlig frigivning förelåge i justitiedepartementet, vanligen bestode i
skriftliga yttranden från fångvårdsanstaltens styresman och fångvårdsstyrelsen,
uppgifter om det brott, för vilket sökanden dömts, samt uppgifter
från hans hemort om hans möjligheter att försörja sig m. m. Det läge i sakens
natur, att ärendet i departementet regelmässigt måste prövas utan någon
personlig kännedom om fallet.
På grund av den under senare år starkt ökade arbetsbelastningen i departementet
föreligger enligt vad som uttalas i promemorian ett stort behov
att minska omfattningen av departementsarbetet. I likhet med vad som eftersträvades
även i fråga örn andra departement borde man särskilt söka vinna
en sådan minskning genom alt i görlig mån till underordnade myndigheter
överlämna beslutanderätten i ärenden av löpande beskaffenhet, så att departementsarbetet
kunde i högre grad koncentreras på frågor av principiell innebörd.
Att befria Kungl. Majit från prövningen av frågor örn fakultativ villkorlig
frigivning skulle överensstämma med denna strävan, och kvantitativt
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 345.
sett skulle arbetsminskningen icke bli obetydlig. Antalet ärenden om fakultativ
villkorlig frigivning hade uppvisat en markerad stegring under senare
tid. I promemorian återgåvos nedan intagna sifferuppgifter från de senaste
fem åren. Därav framginge även, om ansökan bifallits eller avslagits samt i
hur många fall Kungl. Maj:ts beslut gått emot fångvårdsstyrelsens i ärendet
avgivna yttrande.
B i
fall
Avs
1 a g
År
Summa
Därav mot
fvstns yttr.
Summa
Därav mot
fvstns yttr.
Summa
1941......
..... 84
9
67
14
151
1942......
..... 80
10
82
8
162
1943......
..... lil
11
96
8
207
1944......
.....225
17
95
10
320
1945......
..... 163
21
167
13
330
Det anmärktes, att härvid såsom tillstyrkande ansetts sådana yttranden, i
vilka styrelsen »ansett sig icke böra avstyrka bifall», och liknande.
Av de anförda siffrorna framgår bland annat, att de sakkunnigas förut
återgivna antagande, att antalet av Kungl. Maj:t handlagda ärenden örn villkorlig
frigivning skulle nedgå, visat sig vara oriktigt. Den nya lagen trädde
i kraft den 1 januari 1945, men antalet av Kungl. Majit under samma år
handlagda ärenden av detta slag är större än under något av de närmast
föregående åren.
Det uttalas vidare i promemorian, att därest befogenheten att besluta om
fakultativ villkorlig frigivning funnes böra överflyttas till annan myndighet,
i första hand den förstärkta fångvårdsstyrelsen borde komma i fråga. Genom
sin sammansättning syntes denna myndighet vara väl ägnad att pröva dylika
frågor. Enligt vad förut nämnts komme i dessa ärenden även att föreligga
yttranden från de nyinrättade anstaltsnämndema, i vilka inginge såväl representanter
för den lokala fångvården som företrädare för juridisk och social
sakkunskap. Såsom framginge av den föregående redogörelsen hade den
förstärkta fångvårdsstyrelsen redan nu vissa betydelsefulla uppgifter enligt
lagen om villkorlig frigivning, exempelvis att besluta om förlängning av prövotid
och örn förverkande av villkorligt medgiven frihet. Även enligt lagen
örn verkställighet av frihetsstraff m. m. hade förstärkta fångvårdsstyrelsen
vissa uppgifter av jämförlig art, nämligen att bestämma, huruvida tid under
vilken intagen av särskild anledning vistades utom fångvårdsanstalt skulle inräknas
i verkställighetstiden, samt att ålägga disciplinstraff genom förlängning
av denna tid (84 §).
En överflyttning till förstärkta fångvårdsstyrelsen av beslutanderätten i fråga
örn fakultativ villkorlig frigivning borde enligt promemorian inbegripa även
behörigheten att i särskilt fall bestämma, att tillsyn ej skall äga rum, samt
att enligt 8 § utfärda särskilda föreskrifter till efterrättelse för den frigivne.
Vid en sådan överflyttning uppkomme jämväl frågan om rätt att hos
Kungl. Majit anföra besvär över myndighetens beslut. Såsom framginge av
den föregående redogörelsen finge i vissa fall fångvårdsstyrelsens beslut en
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 345.
ligt lagen om villkorlig frigivning ej överklagas, men det borde, framhålles
det i promemorian, icke komma i fråga att stadga fullföljdsförbud beträffande
så betydelsefulla beslut som angående medgivande till fakultativ villkorlig
frigivning. Enligt nu gällande lag gällde fullföljdsförbudet ej sådana åtgärder
som förlängning av prövotiden och förverkande av villkorligt medgiven
frihet, och härmed syntes överensstämma att medgiva fullföljd i fråga
om avslag på ansökan örn fakultativ villkorlig frigivning. Däremot borde talan
icke kunna föras mot styrelsens beslut i fråga örn tillsyn eller om föreskrifter
enligt 8 §.
Det framhålles i promemorian, att fångvårdsstyrelsens beslut örn avslag på
ansökningar om fakultativ villkorlig frigivning antagligen ganska ofta komme
att överklagas. Det syntes vara tveksamt, om dylika besvärsmål borde
handläggas i statsrådet eller i regeringsrätten. För den förra ståndpunkten
talade framför allt det samband och den likhet som funnes mellan dessa frågor
och nådeärenden. Å andra sidan skulle den här föreslagna reformen
kunna i viss mån förfelas, örn en större mängd besvär rörande villkorlig frigivning
droges inför Kungl. Maj.t i statsrådet. Härtill komme, att regeringsrätten
redan nu vore besvärsirastans i liknande ärenden. Sålunda gällde enligt
2 § 17 :o) lagen örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt, att till dennas avgörande
hörde besvär, som hos Kungl. Maj:t anfördes i mål om verkställande av
straff, om förlängning av prövotiden för villkorligt frigiven eller om förverkande
av villkorligt medgiven frihet. I alla dessa fall vore fråga om besvär
över beslut av fångvårdsstyrelsen. Vid övervägande av nu anförda omständigheter
syntes de starkaste skälen tala för att till regeringsrätten förlägga
prövningen även av besvär över fångvårdsstyrelsens beslut rörande fakultativ
villkorlig frigivning. Om så skedde, komme regeringsrättens kompetens
att omfatta samtliga besvärsmål angående tillämpning av nu ifrågavarande
lag.
I promemorian diskuteras även den här berörda frågans samband med
reformarbetet inom straffrätten. Det erinras örn att enligt Kungl. Maj:ts i
beslut den 15 december 1944 givna direktiv strafflagberedningen till utredning
upptagit frågan om en allmän översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet.
I direktiven framhölls, att därvid bland annat borde övervägas
ordningen för prövning av frågor om utskrivning m. m. vid relativt tidsobestämda
frihetsberövanden. Genom den vidgade användningen av villkorlig
frigivning vid tidsbestämda frihetsstraff samt tillsyn och eftervård i anslutning
därtill hade, framhålles det i promemorian, sistnämnda straffarter i viss
mån kommit att närma sig det system med villkorlig utskrivning och övervakning
som tillämpades vid andra reaklionsformer. Det kunde därför finnas
anledning för beredningen att i ett större sammanhang upptaga frågan
om den villkorliga frigivningen och ordningen för beviljande av sådan. Den
föreslagna överflyttningen från Kungl. Maj:t till förstärkta fångvårdsstyrelsen
av befogenheten att medgiva fakultativ villkorlig frigivning syntes emellertid
icke lägga hinder i vägen för en eventuell framtida reform i ett dylikt
större sammanhang. Även om beredningen skulle komma ali föreslå, att prov
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 345.
ningen av frågor om villkorlig frigivning borde — eventuellt jämte andra
liknande utskrivningsärenden — ankomma på annan myndighet än fångvårdsstyrelsen,
syntes det icke vara något hinder att tills vidare denna myndighet
handhade detta värv vid sidan av de likartade uppgifter, som redan
enligt lagens nuvarande lydelse ankomme på densamma. I varje fall vore
det ej antagligt att i ett framtida system avgöranden av detta slag skulle i
första instans fattas av Kungl. Majit, och såtillvida kunde den nu föreslagna
förändringen väntas bli bestående.
I enlighet med de riktlinjer som angivits i promemorian hade inom justitiedepartementet
utarbetats förslag till lag angående ändring i lagen den 18
september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning samt förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, vilka båda förslag fogats vid promemorian som bilagor.
I fråga örn lagförslagens närmare utformning anfördes i promemorian följande.
I 3 § andra stycket lagen om villkorlig frigivning borde stadgas, att fångvårdsstyrelsen
prövade fråga örn villkorlig frigivning enligt 2 §. Enligt 18 §
gällde, att styrelsen alltid vid handläggning av ärenden, som enligt denna lag
ankomme på styrelsens prövning, skulle ha den sammansättning som i förslaget
förutsatts. Det nu i andra punkten av förstnämnda lagrum givna stadgandet
om ansökans insändande genom styrelsen m. m. borde utgå.
Ur 6 § första stycket borde utgå bestämmelsen, att vid frigivning enligt 2 §
Konungen kunde medgiva att tillsyn icke skall äga rum. Härigenom bleve
fångvårdsstyrelsen behörig att avgöra alla dylika frågor.
I 8 § andra stycket borde föreskrivas, att vid fakultativ frigivning beslut
enligt denna paragraf ankomme på fångvårdsstyrelsen.
Bland de beslut av styrelsen, som enligt 17 § andra stycket finge överklagas,
borde upptagas det fallet, att styrelsen avslagit ansökan om villkorlig
frigivning enligt 2 §. 1 detta fall kunde emellertid icke, såsom enligt den nu
gällande lydelsen, den klagoberättigade betecknas som »den villkorligt frigivne»,
och stadgandet borde jämkas i enlighet härmed.
Förslaget föranledde även en ändring i den särskilda omröstningsregeln i
18 §. För närvarande gällde, att därest vid omröstning inom förstärkta fångvårdsstyrelsen
lika röstetal uppkomme för olika meningar, överdirektören
eller hans ställföreträdare hade utslagsröst utom då fråga vore om att förlänga
prövotiden eller förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad
på grund av den frigivnes åsidosättande av sina åligganden; i dessa båda
fall gällde den mening som vore lindrigast för den frigivne. Vad anginge de
ärenden, som enligt förslaget ytterligare skulle ankomma på styrelsens handläggning,
syntes i frågor om fakultativ villkorlig frigivning enligt 2 § böra
gälla den mening, som vore lindrigast. I detta fall kunde icke användas formuleringen
lindxågast »för den frigivne», varför de senare orden borde utgå.
Avgöranden enligt 6 § huruvida tillsyn borde äga rum folie, i den mån de redan
nu ankomme på styrelsen, under huvudregeln örn överdirektörens ut
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 345.
11
slagsröst, och däri föresloges ingen ändring. I fråga om meddelande av föreskrifter
enligt 8 § lämpade sig endast huvudregeln.
Enligt 2 § 17:o) lagen örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt hörde till dess handläggning
mål örn häktads vård och behandling, örn verkställande av straff,
om förlängning av prövotiden för villkorligt frigiven samt om förverkande av
villkorligt medgiven frihet. Enligt förslaget borde härtill fogas mål om fakultativ
villkorlig frigivning. Angivandet av alla de mål enligt lagen örn villkorlig
frigivning, som skulle höra till regeringsrättens handläggning, syntes
enklast kunna formuleras så, att dit hörde mål örn tillämpning av nämnda
lag.
De föreslagna lagändringarna borde träda i kraft den 1 januari 1947. Några
övergångsbestämmelser syntes icke vara erforderliga. De ärenden om fakultativ
villkorlig frigivning, som inkommit till justitiedepartementet kort före
ikraftträdandet men av särskild anledning icke hunnit avgöras dessförinnan,
syntes böra överlämnas till fångvårdsstyrelsen.
Yttranden över justitiedepartementets promemoria.
Över den inom justitiedepartementet upprättade promemorian ha efter
remiss yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen, strafflagberedningen, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt Västernorrlands län, svenska fångvårdssällskapet, svenska
skyddsförbundet och styrelsen för Sveriges advokatsamfund.
Det i promemorian framlagda förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i samtliga yttranden med undantag av dem som avgivits av strafflagberedningen
och styrelsen för Sveriges advokatsamfund.
Fångvårdsstyrelsen anför:
De nya arbetsuppgifter som enligt lagen om villkorlig frigivning kommit
att från och med den 1 januari 1945 åvila styrelsen, ha varit ägnade att låta
styrelsen följa eftervården bland de frigivna på ett helt annat sätt än tidigare.
Genom att individuella vårdfall av denna art komma under styrelsens
Provning, erhåller styrelsen tillfälle att även i enskildheter följa verksamheten
för de frigivna både vid anstalterna och hos skyddskonsulentema. Värdefulla
erfarenheter ha gjorts, som bliva av betydelse för vården och behandlingen
i allmänhet av de dömda både under anstaltstiden och under tiden
därefter. Sammanfattningsvis kan sägas, att de ärenden varom här är fråga
höra till de intressantaste inom styrelsens arbetsområde.
Strafflagberedningen erinrar inledningsvis örn det förut återgivna uttalandet
i 1938 års sakkunnigbetänkande och anför:
Strafflagberedningen delar den mening som i det nämnda sakkunnigbetänkandet
framförts om lämpligheten av alt förlägga ifrågavarande ärenden till
någon myndighet utanför fångvården. Ärenden angående utskrivning på prov
av personer dömda till ungdomsfängelse, förvaring eller internering handläggas
av särskilda nämnder under ordförandeskap av någon nuvarande eller
förutvarande ordinarie domare. En liknande anordning i fråga örn den villkorliga
frigivningen synes vara att förorda. Ungdomsfängelse- och interneringsnämndernas
sammansättning får anses göra dem särskilt skickade all hand
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 345.
hava den i fråga om deras klientel mycket grannlaga utskrivningsuppgiften.
Skulle någon erinran mot dessa nämnder göras, vore det att de på grund av
sin centrala karaktär lia viss svårighet att komma i önskvärd personlig kontakt
med de intagna. Från den 1 juli 1946 finnes vid varje fångvårdsanstalt
en anstaltsnämnd med en sammansättning liknande de centrala nämndernas.
Strafflagberedningen, som ingående övervägt frågan örn det framtida ordnandet
av utskrivningsväsendet, har för avsikt att föreslå anstaltsnämnderna
såsom utskrivningsmyndighet. På grund härav synes i första hand böra undersökas
huruvida det icke skulle vara lämpligt att redan nu låta dessa
nämnder övertaga uppgiften att besluta örn fakultativ villkorlig frigivning
i stället för att provisoriskt lägga denna uppgift på annan myndighet.
Att låta det förfogande över medborgares frihet, som de villkorliga frigivningarna
innebära, ankomma på ett centralt ämbetsverk — låt vara förstärkt
på sätt förutsatts — där dessa ärenden skulle prövas uteslutande på
skriftligt material, synes strafflagberedningen icke lämpligt. Det vore helt
uteslutet att förstärkta fångvårdsstyrelsen på samma sätt som ungdomsfängelse-
och interneringsnämnderna skulle kunna resa omkring till de talrika
anstalterna för vanlig fångvård för att komma i personlig kontakt med utskrivningsfallen.
Anstaltsnämnderna, som kunna förvärva personlig kännedom
om varje sökande och som före varje frigivningsfrågas avgörande torde
komma att låta inställa sökanden inför sig att muntligen utföra sin talan,
kunna genom sin sammansättning väl jämföras med en domstol och måste
anses bättre ägnade än ett administrativt verk att utreda och bedöma frågor
av denna art. Alldeles särskilt väl lämpa sig också nämnderna för att efter
samråd med sökanden meddela föreskrifter om vad han såsom villkorligt
utskriven har att iakttaga, en verksamhet av alldeles samina^ art som den
nämndernas ordförande i allmänhet lia rik erfarenhet utav fran domstolarnas
meddelande av villkorliga domar.
Uppenbarligen kunde det förtjäna att övervägas om icke i detta sammanhang
jämväl ungdomsfängelsenämndens och intemeringsnämndens utskrivningsuppgifter
borde decentraliseras och allenast dessa nämnders eftervårdande
uppgifter, däribland frågor om återintagning av på prov utskrivna,
handläggas centralt. Någon nödvändighet att företaga en sådan decentralisering
samtidigt med decentraliseringen av de villkorliga frigivningarna föreligger
emellertid icke. Vid villkorlig frigivning gäller hela frågan, örn en
till tidsbestämt frihetsstraff dömd person skall villkorligt frigivas efter avtjänande
av 4/6 eller 6/0 av strafftiden. Ungdomsfängelse- och intemeringsnämnderna
hava hand örn tvenne specialklientel, vilkas utskrivning på prov
icke ovillkorligen behöver ske i alldeles samma former som de till fängelse
eller straffarbete dömdas. I den remitterade promemorian föreslås icke heller
samma utskrivningsformer för de olika klientelen. Däremot synes i samband
med de fakultativa villkorliga frigivningamas förläggande till anstaltsnämnderna
dessa böra erhålla beslutanderätten jämväl rörande de obligatoriska
villkorliga frigivningarna. Med hänsyn till de föreskrifter angående
den frigivnes livsföring som dessa beslut kunna innehålla är det icke helt
tillfredsställande att de skola ankomma på styresmannen ensam. Någon överbelastning
av anstaltsnämnderna skulle icke bli en följd av deras övertagande
av beslutanderätten i frigivningsfrågor. Det åligger dem redan att avge
yttrande till Kungl. Majit i fråga om fakultativ villkorlig frigivning. Det
kräver icke mera tid för anstaltsnämnden att expediera detta yttrande i
form av beslut i saken. Även frågor om obligatorisk villkorlig frigivning
torde enligt gällande lag böra föredragas i anstaltsnämnden vad angår föreskrifter
som böra meddelas i samband därmed. Det är för nämnden icke
Kungl. Mcij:ts proposition nr 345.
13
mera krävande eller tidsödande att denna handläggning resulterar i ett beslut
än i ett råd till den i nämnden sittande styresmannen.
önskvärd enhetlighet i fråga om tillämpningen av den fakultativa villkorliga
långivningen anser strafflagberedningen böra sökas på samma väg
som följes vid den allmänna rättsskipningen, alltså genom tvivelaktiga frågors
dragande inför högre instans. Såsom sådan torde tills vidare förstärkta
fångvårdsstyrelsen kunna fungera. Sålunda bör intagen äga rätt att, när
ansökan örn villkorlig frigivning avslås, söka ändring hos fångvårdsstyrelsen.
Härutöver synes vid viss kvalificerad meningsskiljaktighet inom anstaltsnämnden
— t. ex. när nämnden beslutar eller avslår fakultativ frigivning
med tre röster mot två — frågan böra underställas förstärkta fångvårdsstyrelsens
avgörande.
Enligt strafflagberedningens mening bör en decentralisering av de fakultativa
villkorliga frigivningama icke medföra att återintagningarna på samma
sätt decentraliseras från förstärkta fångvårdsstyrelsen, vilken nu beslutar
i dessa frågor. Sedan en intagen utskrivits från en fångvårdsanstalt, förlorar
han mycket ofta, kanske i regel, anknytning till den ort där anstalten
är belägen. Det blir skyddskonsulentorganisationen som får ta hand om honom.
Skyddskonsulenten å den ort där den utskrivne vistas blir den som
ytterst kommer att utöva tillsynen och som eventuellt kommer att föra talan
om hans återintagning, när förutsättningarna härför äro för handen. På
den utskrivande anstaltsnämnden kan icke lämpligen läggas något ansvar för
eftervården. Den har icke resurser för en sådan uppgift. Icke heller äro anstaltens
funktionärer de lämpligaste att upprätthålla förbindelse med den
utskrivne. Denne vill, även om han fortfarande befinner sig å samma ort där
anstalten är belägen, icke såsom fri sortera under fångvårdsanstalten. Även
andra skäl kunna anföras till förmån för ett centralt bedömande av frågor
om återintagning.
Såsom ett skäl för utskrivningsfrågornas förläggande till fångvårdsstyrelsen
har under diskussionen i ämnet framförts vikten av att fångvårdsstyrelsen
behåller kontakten med de individuella vårdfallen och icke får sin verksamhet
begränsad till interna fångvårdsangelägenheter. Strafflagberedningen
är en varm anhängare av tanken att fångvårdsstyrelsen skall erhålla en stark
central ledning av hela eftervården. Skyddskonsulentverksamheten, vilken
är stadd i snabb utveckling sorterar under fångvårdsstyrelsen, som för densamma
blivit en verklig skyddsöverstyrelse. Denna utveckling bör på allt
sätt främjas. För detta ändamål är det utan betydelse att fångvårdsstyrelsen
fattar de formella besluten om tidpunkten för de intagnas villkorliga frigivning.
Det torde också vara helt uteslutet att statsmakterna skulle vara benägna
att frångå det lagfästa systemet att utskrivningarna på prov från
ungdomsfängelse, förvaring och internering i rättssäkerhetens intresse förlagts
till institutioner under domarledning.
På grund av vad sålunda anförts har strafflagberedningen, under tillstyrkande
av förslaget att Kungl. Majit befrias från handläggningen av de villkorliga
frigivningama, i stället för dessa ärendens förläggande till fångvårdsstyrelsen
föreslagit en decentralisering av dem till anstaltsnämndema
på sätt nu utvecklats.
Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund förordar, att prövningen av
frågor om villkorlig frigivning i första hand anförtros anstaltsnämndema.
Dessa ärenden kunde icke betraktas såsom enbart en fångvårdsangelägenhet
och i varje fall icke såsom en angelägenhet av beskaffenhet att böra hand
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 345.
läggas hos den centrala fångvårdsmyndigheten, även om fångvårdssynpunkter
självfallet måste få komma till uttryck vid ärendenas handläggning. Med
hänsyn till den strävan efter individuell behandling av klientelet på fångvårdsanstalterna
som numera präglade lagstiftningen på detta område måste
en centralisering av ifrågavarande ärenden till fångvårdsstyrelsen anses
olämplig. Det vöre emellertid uppenbart, att örn prövningen i första hand
förlädes till anstaltsnämnderna, sökanden måste ha rätt att i händelse av avslag
å ansökningen fullfölja talan mot nämndens beslut. Såsom besvärsinstans
skulle man då kunna tänka sig antingen förstärkta fångvårdsstyrelsen
eller Kungl. Majit. Ehuru vissa skäl kunde anföras för det förstnämnda alternativet,
ville styrelsen för sin del förorda det senare, framför allt därför
att det eljest syntes nödvändigt att medgiva rätt till klagan över fångvårdsstyrelsens
beslut hos Kungl. Majit, i vilket fall en i och för sig onödigt vidlyftig
instansordning skulle tillskapas. Att låta fångvårdsstyrelsen i dessa
ärenden fungera som högsta instans och sålunda stadga, att dess beslut icke
finge överklagas, syntes uteslutet, bl. a. av det skälet, att det ju alltid stöde
sökanden fritt att hos Kungl. Majit ansöka örn att av nåd bliva befriad från
återstoden av straffet, vilken möjlighet säkerligen skulle komma till användning
i stor utsträckning, örn talan ej finge fullföljas mot fångvårdsstyrelsens
beslut.
Hos Kungl. Majit anförda besvär borde enligt styrelsens mening handläggas
i statsrådet, icke i regeringsrätten. I dessa ärenden gällde det icke att taga
ställning till en rättsfråga, utan avgörandet borde bero på vad som med hänsyn
till individens personliga förhållanden samt humanitära och sociala synpunkter
kunde anses lämpligt. Denna regel, som enligt styrelsens mening
borde gälla vare sig prövningen i första instans förlädes till anstaltsnämnderna
eller till fångvårdsstyrelsen, innebure givetvis, att den minskning av
justitiedepartementets arbetsbörda, som genom de ifrågasatta lagändringarna
åsyftades, icke bleve fullt så omfattande som om handläggningen av besvärsmålen
förlädes till regeringsrätten. Denna synpunkt borde dock icke få
vara avgörande. Det kunde dessutom med skäl ifrågasättas, huruvida man
icke kunde räkna med ett mindre antal överklaganden, om ärendena i första
instans behandlades av anstaltsnämnderna än om de handlades hos fångvårdsstyrelsen,
detta av det skälet, att anstaltsnämnderna hade möjlighet att
vid personligt samtal med sökanden klargöra, varför han ännu icke kunde
få sin ansökan bifallen.
Departementschefen.
Det föreliggande förslaget ingår som ett led i strävandena att minska arbetsbelastningen
i departementen genom att till underordnade myndigheter
överlämna beslutanderätten i vissa ärenden av löpande beskaffenhet. En sådan
lättnad i arbetsbördan är i hög grad påkallad i fråga om justitiedepartementet,
och till de kategorier av ärenden, som i detta sammanhang kunna
komma i betraktande, höra frågorna örn s. k. fakultativ villkorlig frigivning.
Såsom framhållits i den inom departementet upprättade promemorian i ämnet
representera dessa ärenden ett betydande mått av arbete. Deras antal har
Kungl. Maj:ts proposition nr 345.
15
de senaste åren fördubblats och utgör nu över 300 örn året. Även med hänsyn
till ärendenas art finns det skäl att ifrågasätta deras överflyttning från
Kungl. Majit i statsrådet till någon underlydande administrativ myndighet.
Såsom i promemorian framhållits måste också prövningen i departementet
i regel ske utan någon personlig kännedom örn fallet.
I de över promemorian avgivna yttrandena råder enighet därom att Kungl.
Majit bör kunna befrias från att i första hand besluta beträffande fakultativ
villkorlig frigivning. Olika meningar lia däremot yppats örn vilken myndighet
prövningen bör anförtros. I den remitterade promemorian har föreslagits,
att befogenheten skall tilläggas den s. k. förstärkta fångvårdsstyrelsen, som
består av överdirektören, chefen för socialbyrån och två särskilda, av Kungl.
Majit utsedda sakkunniga, därav en domare. I detta sammanhang har
i promemorian bland annat framhållits, att styrelsen i denna sammansättning
redan nu har betydelsefulla uppgifter enligt lagen örn villkorlig frigivning,
nämligen att besluta örn förlängning av prövotiden samt om förverkande
av villkorligt medgiven frihet, då beslut därom meddelas av annan
än domstol.
Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.
Däremot har i de av strafflagberedningen och av styrelsen för Sveriges advokatsamfund
avgivna yttrandena föreslagits, att beslutanderätten om fakultativ
villkorlig frigivning måtte uppdragas åt de anstaltsnämnder, som enligt
den nya lagen örn verkställighet av frihetsstraff m. m. sedan den 1 juli 1946
finnas vid alla fångvårdsanstalten Beredningen sätter förslaget i samband
med vissa planer angående anstaltsväsendets framtida organisation, som
beredningen har under arbete och vilka bland annat gå ut på att den snarlika
uppgiften att besluta om utskrivning på prov av dem som dömts till ungdomsfängelse,
förvaring eller internering skall anförtros anstaltsnämndema.
Beredningen ifrågasätter därför, örn icke dessa nämnder redan nu borde få
besluta örn fakultativ villkorlig frigivning.
Av de båda här angivna lösningarna vill jag i nuvarande läge förorda den
i promemorian föreslagna, nämligen att den förstärkta fångvårdsstyrelsen blir
beslutande i dessa frågor. Att redan nu lägga denna uppgift på anstaltsnämndema
synes mig vara att föregripa den reform som strafflagberedningen har
under arbete, och det är knappast möjligt att taga ställning till detta detaljförslag
utan att bedöma reformen i dess helhet. Emellertid vill jag starkt understryka
vad som yttrats i promemorian därom att förslaget icke bör lägga
hinder i vägen för en framtida reform i ett steir re sammanhang. För den
villkorliga frigivningen föreslås en central handläggning på samma sätt som
nu i fråga örn utskrivningsärenden äger rum i interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden.
Beredningens väntade förslag synes komma att innebära
en decentralisering av handläggningen från dessa centrala organ till de
lokala anstaltsnämndema. Huruvida en sådan decentralisering bör ske, blir
en senare fråga som får avgöras i ett sammanhang beträffande såväl utskrivning
sorn villkorlig frigivning.
.lag vill framhålla, att i praktiken skillnaden mellan promemorians förslag
och strafflagberedningens blir ganska ringa. Beredningen föreslår nämligen,
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 345.
att förstärkta fångvårdsstyrelsen skall i fråga om villkorlig frigivning vara
besvärsinstans och i vissa fall även instans för underställning från anstaltsnämnderna.
Enligt båda förslagen skola alltså dessa ärenden i ett stort
antal fall handläggas först i anstaitsnämnden och därefter i styrelsen. Skillnaden
ligger däri, att enligt promemorians förslag nämnden endast skall
yttra sig, enligt beredningens förslag även meddela beslut.
Beredningen har i sitt yttrande icke berört frågan örn fullföljd av talan mot
fångvårdsstyrelsens beslut. Det torde knappast komma i fråga att förbjuda
sådan fullföljd, och beredningens förslag skulle då innebära tillskapandet i
dessa ärenden av tre beslutande instanser, vilket måste anses som en överorganisation.
Det må i detta sammanhang anmärkas, att i många fall tiden
för prövning av dessa ärenden är så kort, att handläggning i flera instanser
icke medhinnes. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har med hänsyn härtill
föreslagit, att talan mot anstaltsnämndens beslut skulle fullföljas direkt
hos Kungl. Majit. Att sålunda helt avkoppla fångvårdsstyrelsen från handläggningen
av dessa ärenden finner jag icke förenligt med den centrala ställning
styrelsen i övrigt intager vid tillämpning av lagen om villkorlig frigivning.
Frågan, huruvida hos Kungl. Majit anförda besvär i ämnet skola handläggas
i statsrådet eller i regeringsrätten, har i yttrandena endast berörts av
advokatsamfundets styrelse, som förordat den förra lösningen. Såsom framhållits
i den remitterade promemorian är denna fråga diskutabel. Det av samfundet
åberopade skälet, att här icke gällde att taga ställning till en rättsfråga
utan att bedöma vad som med hänsyn till individens personliga förhållanden
samt humanitära och sociala synpunkter kunde anses lämpligt,
synes dock ej vara avgörande; regeringsrätten har i åtskilliga fall att bedöma
frågor av sistnämnda art. Med hänsyn till de skäl, som i promemorian anförts
för att förlägga prövningen till regeringsrätten, vill jag biträda detta förslag.
Därigenom blir, såsom förut nämnts, regeringsrätten sista instans i samtliga
mål som röra lagen örn villkorlig frigivning.
I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 18 september 1953 (nr 691) om villkorlig
frigivning; samt
2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Vr protokollet:
Stefan Stiernstedt.
1 Det under 1) upptagna lagförslaget, vilket är lika lydande med det vid propositionen fogade,
har här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 345.
17
Förslag:
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Härigenom förordnas, alt 2 § Hio)1 lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
17 :o) mål om kyrkotukt
(Föreslagen lydelse)
--eller målsmän;
mål om inskrivning — — — bildbara sinnesslöa;
mål örn tillämpning---särskilt stadgat;
mål örn sterilisering eller kastrering;
mål om disciplinär---under åtalstid;
mål om behörighet — -— — medicinalstyrelsens inseende;
mål om bötesansvar---nämnda författningar;
mål om häktads vård och behandling,
om verkställande av straff, om
förlängning av prövotiden för villkorligt
frigiven, om förverkande av villkorligt
medgiven frihet.
mål om häktads vård och behandling,
om verkställande av straff, örn
tillämpning av lagen örn villkorlig frigivning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.
1 Senaste lydelse, se SFS 1944: 531.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 samt. Nr 345.
2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 345.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 oktober
1946.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 5 oktober 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 27 september 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig
frigivning; samt
2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) örn Kungl. Maj.ts regeringsrätt.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn
Erik Hedfeldt.
Lagrådet lämnade'' det under 1) upptagna förslaget utan erinran.
Det under 2) upptagna förslaget föranledde följande yttranden:
Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:
Det förefaller sannolikt, att regeringsrätten med nuvarande arbetskrafter
icke kommer att vara i stånd vare sig att — särskilt med hänsyn till föreliggande
balans — bemästra den arbetsökning som skulle bliva en följd av
förslaget eller att vid alla tider av året med erforderlig snabbhet pröva besvär
över att fakultativ villkorlig frigivning vägrats, besvär som alltid bliva
av brådskande natur. Endast under förutsättning att regeringsrätten erhåller
en mot de tilltänkta arbetsuppgifterna svarande förstärkning synes det därför
möjligt att tillstyrka förslaget.
Regeringsrådet Kuylenstierna:
När den 4 januari 1946 till lagrådet remitterades ett förslag till lag om
tillfällig ökning av regeringsrådens antal, ansågs en förstärkning av regeringsrätten
med tre nya ledamöter, gällande under en tid av tre år, vara tillräcklig
för att arbetsbalansen skulle kunna inom rimlig tid nedbringas till
Kungl. Maj:ts proposition nr 315.
19
normal omfattning. Vid den åren 1944—45 uppnådda tillströmningsnivån av
omkring 3 000 mål per år (3 009 respektive 3 027) kunde balansen beräknas
till den 1 oktober 1946, då förstärkningen skulle vara genomförd, hava stigit
till omkring 2 900 mål och därefter kunna nedbringas med omkring 600 mål
örn året. Normal balans av omkring 1 000 mål skulle bliva uppnådd efter
något mer än tre år och i varje fall inom den lid varunder den tillfälliga
ökningen av antalet regeringsråd kunde beräknas faktiskt komma att bestå.
Sedermera har emellertid utvecklingen gått i sådan riktning att nämnda
beräkning icke längre håller streck. Tillströmningen av mål har ånyo börjat
stiga och nått en nivå motsvarande 3 200 mål årligen. Samtidigt har den
successiva förskjutningen mot mera tidskrävande mål, som redan tidigare
tagit sig uttryck i den åren 1943—45 sjunkande avverkningen (2 592, 2 473
och 2 368 mål respektive), fortsatt, med påföljd att den årliga avverkningen
med nio ledamöter för närvarande knappast kan antagas bliva högre än
omkring 3 400 mål. Det får beaktas, att föredragningstiden efter utökningen
kommer att till omkring 70 % ägnas åt finansmål och att såväl balansen
som tillströmningen av dessa mål till ungefär en tredjedel tillhör den mera
tidskrävande kategori, som avser taxering till krigskonjunkturskatt. Vid oförändrad
tillströmningsnivå kan därför balansen under de närmaste åren icke
beräknas sjunka med mer än ett par hundra mål årligen. Av samma skäl
har balansen stigit väsentligt hastigare än som kunde beräknas vid årsskiftet
och den 1 oktober i år uppnått siffran 3 206 mål. Vid den tidpunkt, då antalet
ledamöter kan beräknas börja nedgå genom avgång av åldersskäl, skulle
balansen under dessa förutsättningar icke hava nedbragts längre än till omkring
2 400 mål. Även om det beaktas att tillströmningen av mål till regeringsrätten
sammanhänger med avarbetning av balansen inom kammarrätten
och att olika extraordinära omständigheter kunna inverka på antalet besvär
framför allt i skattemål under de närmaste åren, synes det vara olämpligt
att äventyra syftemålet med den tillfälliga utökningen av regeringsrådens
antal genom att tillföra regeringsrätten nya betydande grupper av mål, såvida
ej detta befinnes oundgängligen nödvändigt.
Vid framläggande av förslaget om överförande av frågor rörande fakultativ
villkorlig frigivning från Kungl. Maj:t i statsrådet till regeringsrätten har
föredragande departementschefen betecknat denna åtgärd såsom diskutabel.
Bortsett från de sakliga skäl, som i detta sammanhang kunna anföras och
som uppenbarligen även enligt departementschefens mening icke med nödvändighet
påkalla dessa frågors handläggning av regeringsrätten, vill det
förefalla som om den utveckling av regeringsrättens arbetsbalans, för vilken
nyss redogjorts, måste tillmätas synnerlig betydelse vid frågans bedömande.
Den kategori av nya mål det gäller är av betydande storleksordning och
lärer kräva avsevärd föredragningstid.
Den omständigheten att de ifrågavarande målen ofta torde fordra mycket
skyndsam handläggning talar mot att förlägga deras prövning till en kollegial
domstol, som normalt arbetar på en avdelning och sålunda icke är i kontinuerligt
arbete hela året. Enligt § 22 regeringsformen kunna mål i rege
-
20
Kungl. May.ts proposition nr 345.
ringsrätten prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där tre av
dem äro om slutet ense. Detta innebär bland annat att fem ledamöter alltid
måste vara tillstädes för att fatta beslut i sådana fall, där enighet mellan tre
regeringsråd ej föreligger. Ej ens under den övergångstid, då de i regeringsrätten
tjänstgörande regeringsrådens antal är nio eller åtta, kan således regeringsrättens
arbete anordnas så att en avdelning på fem ledamöter ständigt är
i tjänst. En anordning med kontinuerlig tjänstgöring skulle även kräva betydande
omläggningar inom det departementala beredningsarbetet.
Jag anser följaktligen övervägande skäl tala mot att de ifrågavarande
ärendena åtminstone under förhandenvarande förhållanden överlämnas till
regeringsrätten.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Maj.ts proposition nr 345.
21
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 oktober 1946.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
den 10 oktober 1946 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 27 september
1946 remitterade förslagen till
1) lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig
frigivning; och
2) lag angående ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) örn Kungl. Maj.-ts regeringsrätt.
Föredraganden anför följande.
Såsom jag framhöll vid remissen till lagrådet av föreliggande förslag är det
en diskutabel fråga, om besvär, som hos Kungl, Maj:t anföras över fångvårdsstyrelsens
beslut att vägra fakultativ villkorlig frigivning, böra handläggas
i statsrådet eller i regeringsrätten. Flera omständigheter inverka på
denna fråga. Utöver dem som jag tidigare berört har vid lagrådsbehandlingen
särskilt framhävts dels regeringsrättens stora arbetsbalans, dels svårigheten
för regeringsrätten att vid alla tider av året med erforderlig snabbhet handlägga
dessa ärenden.
Det är ovisst, vilken kvantitativ betydelse denna grupp av ärenden kan
komma att få. Vid den inom departementet gjorda utredningen i denna lagstiftningsfråga
räknade man med att flertalet ansökningar örn fakultativ
villkorlig frigivning, som avslogos i fångvårdsstyrelsen, skulle komma alt fullföljas
till Kungl. Maj:t. På grund härav ansågs det, att förslagets syfte i viss
mån skulle förfelas, örn dessa besvärsmål i stort antal droges inför Kungl.
Maj:t i statsrådet. Måhända äro dock dessa farhågor överdrivna. Med hänsyn
härtill och till den tveksamhet, som ur olika synpunkter råder om lämpligheten
att i nuvarande läge förlägga denna besvärsprövning till regeringsrätten,
finner jag skäl att låta anstå därmed och avvakta utvecklingen såväl
i fråga om frekvensen av dessa mål som beträffande regeringsrättens arbetsbelastning
i stort.
22
Kungl. Majlis proposition nr 345.
Jag anser således lämpligt att ej för närvarande förelägga riksdagen förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt.
Föredraganden hemställer härefter, att förslaget till lag angående ändring
i lagen den 18 september 1943 (nr 691) örn villkorlig frigivning måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
463613
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1946:530 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 s. 1 i texten
- 1LU 1946:58 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1948 s. 1 i texten