Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, m. m

1946-06-29 · 94 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 94 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:355, Med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

1

Nr 355.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

förlängning av tiden för vissa servitut, m. m.; given

Stockholms slott den 11 oktober 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga härvid fogat förslag till lag om

förlängning av tiden för vissa servitut;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vans avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 355.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

Förslag

till

Lag

om förlängning av tiden för vissa servitut.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Är servitut, som innefattar rättighet till skogsfång eller mulbete och som

gäller till förmån för fastighet inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens eller Norrbottens län, begränsat till viss tid, minst femton år,

eller till fastighetsägarens livstid, och utgår giltighetstiden före den 1 januari

1960, skall servitutet likväl bestå intill nämnda dag.

Har på angivet sätt begränsad giltighetstid för sådant servitut utgått efter

den 31 december 1939 men utövas det oaktat vid 1946 års utgång alltjämt

den med servitutet avsedda rättigheten, skall ock sorn t litet gälla till den

1 januari 1960.

2 §•

Tillskyndas genom förlängningen av servitutstiden den av servitutet besvärade

fastigheten olägenhet av någon betydelse, vare denna fastighets ägare

berättigad till ersättning därför av ägaren av den fastighet, till vars förmån

servitutet gäller.

Ersättningsfrågor prövas av särskild nämnd. Anspråk på ersättning skall,

vid talans förlust, framställas hos nämnden inom ett år från det förlängningen

inträtt eller, i fall som avses i 1 § andra stycket, inom samma tid

från det denna lag trätt i kraft.

3 §•

Nämnd varom i 2 § sägs skall bestå av tre ledamöter och tillsättas för område,

som Konungen bestämmer. Ledamöterna, av vilka en tillika skall vara

ordförande i nämnden, utses av Konungen. För envar av ledamöterna förordnas

en suppleant.

Har inom nämnden var ledamot sin mening och kunna ej två meningar

sammanjämkas, gäde ordförandens.

Mot nämndens beslut må talan icke föras.

4 §■

Ersättning till nämndens ledamöter skall utgå enligt de grunder, Konungen

fastställer, och gäldas av allmänna medel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

3

5 §•

Sedan tre månader förflutit från det nämnden meddelat beslut, gånge efter

överexekutors förordnande beslutet i verkställighet lika som domstols lagakraftägande

dom.

6 §•

Utöver vad i 2—4 §§ är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna

i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar gälla.

7 §•

Då servitutstid förlängts i enlighet med vad i denna lag sägs, skall servitutet

gälla som om inteckning till säkerhet därför beviljats den dag, från

vilken förlängningen är att räkna. Skall den fastighet, som besväras av servitutet,

säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall servitutet upptagas

uti den i 107 § samma lag omnämnda förteckningen, därest det blivit

anmält till auktionsförrättaren eller eljest är för honom känt.

Angående servil!! tets upphörande genom medgivande av ägaren av den

fastighet, till vars förmån servitutet gäller, skall vad i 7 a § lagen den 14

juni 1907 om servitut stadgas lända till efterrättelse.

8 §•

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

27 september 19A6.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen fråga

örn lagstiftning rörande tidsbegränsade skogsservitut samt anför följande.

Under åberopande av jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande

nr 35 hemställde riksdagen i skrivelse den 26 maj 1943, nr 247, att

Kungl. Maj :t måtte i de avseenden, utskottet i sitt utlåtande berört, låta verkställa

utredning angående de norrländska ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden

och försörjningsbetingelser samt för riksdagen framlägga

de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Den 17 december 1943 fattades beslut om igångsättande av utredning rörande

åtgärder för det norrländska näringslivets förkovran. I samband därmed

anmälde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet bland annat

riksdagens berörda skrivelse.

På framställning av den i anledning av sagda beslut tillsatta norrlandskommittén

uppdrog Kungl. Majit den 30 november 1945 åt häradshövdingen

A. Braunstein att såsom särskild utredningsman inom kommittén verkställa

och till kommittén avlämna utredning angående det med riksdagens förenämnda

skrivelse avsedda ämnet. Samma dag tillkallade jag enligt tidigare

erhållet bemyndigande överlantmätaren E. Jung samt jordbrukarna P. Eliasson

i Bäsksele och H. Sundberg i Bredåker att — jämte ledamöterna av

kommittén direktören B. Holmbäck, filosofie doktorn E. Kempe och ledamoten

av riksdagens andra kammare redaktören K. Mäler — såsom särskilda

sakkunniga deltaga i överläggningar med utredningsmannen.

Med skrivelse den 24 juli 1946 har norrlandskommittén överlämnat en av

utredningsmannen upprättad promemoria med förslag till lagstiftning rörande

tidsbegränsade skogsservitut, vid vilken promemoria fogats särskilda

yttranden av Jung, Holmbäck och Kempe; och har kommittén tillika i sin

skrivelse framlagt eget förslag till lagstiftning i ämnet.

Utredningsmannens promemoria ävensom norrlandskommitténs skrivelse

torde få fogas såsom bilagor (A och B) till detta protokoll.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

ö

över promemorian och skrivelsen ha efter remiss yttranden avgivits av

kammarkollegiet, statskontoret, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen,

skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, hushållningssällskapen,

överlantmätarna, egnahemsnämnderna, skogsvårdsstyrelserna och jordbrukskommissionerna

i samma län, fastighetsbildningssakkunniga ävensom

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Sveriges

skogsägareförbund, Svenska skogs- och flottningsarbetarelörbundet, Norrländska

ägostyckningsinnehavarnas riksförbund, Norrlands skogsvårdsförbund

samt Skogsindustriernas samarbetsutskott.

Utredningsmannens och norrlandskommitténs förslag.

Den av utredningsmannen utarbetade promemorian innehåller förslag lill

dels lag örn förlängning av tiden för vissa servituts bestånd dels ock kungörelse

angående statsbidrag till förlängning av giltighetstiden för servitut,

som i lagen avses.

Enligt lagförslaget skulle på begäran av ägaren av sådan inom något av

de norrländska länen belägen fastighet, till vars förmån till tiden begränsat

skogsfångs- eller mulbetesservitut gällde, kunna meddelas förordnande, att

servitutet mot ersättning skulle efter giltighetstidens utgång helt eller delvis

för framtiden bestå. Fråga om förlängning av servitutstid och örn ersättning

därför skulle avgöras av särskild nämnd, tillsatt för område, som Kungl.

Maj:t bestämde, och bestående av tre av Kungl. Majit utsedda ledamöter.

Nämndens prövning av dylik fråga skulle vid äventyr av talans förlust påkallas

inom två år från den dag, lagen trätt i kraft. Förordnande om förlängning

av servitutstid skulle få meddelas under förutsättning, att förlängningen

vore av väsentlig betydelse för den fastighet, till vars förmån servitutet

gällde, och icke tillskyndade den av servitutet besvärade fastigheten avsevärd

olägenhet. Mot nämndens beslut skulle talan icke få föras. Av nämnden

bestämd ersättning för förlängning av servitutstid skulle inom 180 dagar från

det nämndens beslut meddelats nedsättas hos länsstyrelsen. Om nedsättningen

i övrigt, om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt örn

verkan därav skulle i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall

att enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation särskild rätt till fastighet

upplåtes; dock skulle beloppet kunna utbetalas direkt till ägaren av

den fastighet, som av servitutet besvärades, där det vore väsentligen utan betydelse

för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten. Sedan nedsättning

skott, skulle beträffande servitutet gälla vad i lag finnes föreskrivet

örn servitut, som ej är till tiden begränsat. Ersättning till nämndens ledamöter

skulle gäldas av allmänna medel, och vardera parten skulle, där ej särskilt

förhållande till annat föranledde, vidkännas sina kostnader å förfarandet

inför nämnden. Från lagens tillämpning skulle servitut, som besvärade

kronan tillhörig faslighet, vara undantaget.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

Förslaget till kungörelse angående statsbidrag innefattar i huvudsak följande.

Av statsmedel skulle kunna beviljas bidrag till förlängning av giltighetstiden

för servitut, som avsåges i lagen. Bidrag skulle utgå, örn och i den

mån ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet gällde, därav vore i

behov, samt kunna uppgå till högst åttio procent av den för förlängningen

bestämda ersättningen, dock icke till mera än 3 000 kronor. Ansökan örn

bidrag skulle ingivas till vederbörande egnahemsnämnd samt åtföljas av antingen

med stöd av lagen meddelat beslut örn förlängning av servitutstiden

eller skriftligt avtal, varigenom servitutstiden förlängts till att avse all framtid.

Därest förlängningen grundades på avtal, skulle ansökningen vara egnahemsnämnden

till handa inom två år från den dag, kungörelsen trätt i

kraft. Innan egnahemsnämnden meddelade beslut i ärende rörande bidrag

till sådan förlängning som sist nämnts, skulle egnahemsnämnden rörande

förlängningen och den för densamma bestämda ersättningen inhämta yttrande

från den nämnd, som enligt lagen hade att avgöra fråga om förlängning

av servitutstid och örn ersättning därför; och bidrag till förlängningen

skulle ej få beviljas utan så vore, att nämnden funne förlängningen vara

av väsentlig betydelse för den fastighet, till vars förmån servitutet gällde,

och icke tillskynda den av servitutet besvärade fastigheten avsevärd olägenhet.

Beviljat bidrag skulle, där förordnande om servitutstidens förlängning

meddelats, inom tid, som för nedsättande av den därför bestämda ersättningen

vore föreskriven, av egnahemsnämnden tillställas länsstyrelsen. Hade

avtal om förlängningen träffats, skulle bidraget av egnahemsnämnden utbetalas

till ägaren av den fastighet, som av servitutet besvärades, eller, om

ersättningen för förlängningen visades lia blivit i sin helhet gulden av sökanden,

till denne.

Jämväl den av norrlandskommittén avlåtna skrivelse, med vilken utredningsmannens

promemoria överlämnats, innefattar utkast till dels lag om

förlängning av tiden för vissa servituts bestånd dels ock kungörelse angående

statsbidrag vid sådan förlängning.

Lagutkastet innebär, att sådant till förmån för fastighet inom något av

norrlandslänen gällande skogsfångs- eller mulbetesservitut, som begränsats

till viss tid av tjugu år eller däröver eller till fastighetsägarens livstid, skulle,

örn giltighetstiden utginge före den 1 januari 1955, oberoende av sådan tidsbegränsning

på oförändrade villkor bestå intill nämnda tidpunkt.

Enligt utkastet till kungörelse skulle ägare av fastighet, som belastades

av servitut, för vilket giltighetstiden förlängts enligt lagen, kunna, där förlängningen

vållade honom synnerlig olägenhet, med hänsyn härtill komma

i åtnjutande av årligt utgående understöd av statsmedel med skäligt belopp.

Ansökan örn statsunderstöd skulle ingivas till vederbörande egnahemsnämnd,

som hade att besluta i ärendet.

Beträffande motiveringen till de av utredningsmannen och norrlandskommittén

framlagda författningsförslagen ävensom i fråga om de i anledning

av utredningsmannens förslag uttalade särskilda meningarna av förut omförmälda

tre sakkunniga hänvisas till bilagorna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

7

Yttrandena.

Behovet av lagstiftningsåtgärder på förevarande område har icke i något

av de avgivna yttrandena ifrågasatts; av åtskilliga hörda myndigheter och

sammanslutningar har detta behov tvärtom ytterligare understrukits. Från

flertalet håll har, liksom från norrlandskommitténs sida, betonats önskvärdheten

av att skogsservituten, såväl de till tiden begränsade som de för alltid

gällande, efter hand avvecklades. Med hänsyn härtill och under hänvisning

till den planerade rationaliseringen på jordbruksgebitet har en förlängning

tills vidare eller för viss kortare tidrymd av de tidsbegränsade servituten

ansetts vara att föredraga framför en förlängning, innebärande att

servituten bleve för alltid gällande. Från andra håll åter har på grund av den

betydelse, de till tiden inskränkta servituten äga för de härskande fastigheterna,

framhållits såsom lämpligt, att servituten — såsom utredningsmannen

avsett — bleve fast och för all framtid knutna till fastigheterna. Även

där denna åsikt omfattats, har emellertid under åberopande av jordbruksrationaliseringen

genomgående intagits den ståndpunkten, att det för närvarande

vore mest tillrådligt att stanna vid en provisorisk förlängning av servituten.

Det av norrlandskommittén framförda förslaget örn en dylik förlängning

har således vunnit allmän anslutning. Mot det sätt, på vilket enligt

kommitténs mening förlängningen borde genomföras, ha emellertid i flera

yttranden betänkligheter uttalats. Dessa betänkligheter hänföra sig särskilt

till det förhållandet, att något vederlag för förlängningen principiellt ej

skulle utgå.

Ur yttrandena må återgivas följande allmänna synpunkter på

lagstiftningsfrågan.

Kammarkollegiet har anfört.

Av den i ärendet förebragta utredningen synes framgå, att det kan bliva

till olägenhet för innehavarna av vissa smärre, ofullständiga jordbruk i

Norrland, örn nu bestående, till giltighetstiden begränsade servitut avseende

förmåner för dessa fastigheter av skogsfång till husbehov och bete komme

att upphöra, innan förestående åtgärder för jordbrukets rationalisering hunnit

genomföras. Med hänsyn härtill och till dessa jordbrukares i allmänhet

svaga ekonomiska ställning synes ett statsmakternas ingripande till deras

förmån vara önskvärt. Detta skulle kunna ske på det sättet, att fastighetsägarna

tilldelades understöd för inköp av erforderliga skogsprodukter och

bete. Ett sådant system skulle dock bliva kostsamt för statsverket, och svårigheter,

särskilt alt erhålla bete, skulle kvarstå för fastighetsägarna. Den av

norrlandskommittén föreslagna utvägen att så att säga konservera tidigare

rättsförhållanden torde då ge bättre resultat.

Det synes emellertid kollegiet kunna ifrågasättas, örn en förlängning av

servitutens giltighet utan undantag är den lämpligaste åtgärden. I många

fall torde de utlöpande servituten vara av ringa värde för de härskande fastigheter,

som kunna erhålla erforderliga skogsprodukter genom köp och lia tillgång

till bele. Servitutsrättighetema kunna också vara olämpligt utformade

med tanke på en rationell skogsvård eller onödigt betungande för de tjä
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 355.

nantie fastigheterna. Båda parterna kunna för den skull ha intresse av att

servitutet erhåller ett annat innehåll eller att den tjänande fastigheten utbytes

mot en annan. Då emellertid de härskande fastigheternas ägare kunna

antagas lia en svagare ställning än de tjänande fastigheternas, synes en

jämkning böra ske endast efter prövning genom domstol och ej genom

fria avtal. Kollegiet anser därför, att tillräckliga skäl föreligga för en lagstiftning

örn förlängd giltighetstid för utlöpande skogsservitut av ifrågavarande

slag men att lagstiftningen bör kompletteras med bestämmelser, som

möjliggöra jämkning av servitutsavtalet eller servitutets upphörande.

En lämplig lösning av frågan om förändrat innehåll för eller upphörande

av ett servitut skulle, enligt vad kollegiet föreställde sig, kunna erhållas

på följande sätt. Såväl den härskande som den tjänande fastighetens ägare

borde vara berättigad att inom viss tid efter det servitutet skulle lia upphört

att gälla hos vederbörande häradsrätt eller eventuellt ägodelningsrätt påkalla,

att servitutet gåves ett mera begränsat innehåll, att det skulle utgå

från annan fastighet eller att det skulle upphöra. Innan rätten meddelade

beslut med anledning av ansökningen, skulle utredning verkställas av vederbörande

distriktslantmätare. Rätten borde vid sin prövning av ärendet vara

obunden av de överenskommelser, som parterna kunde ha träffat, och åt

servitutet giva det innehåll, som den funne skäligt. Enligt sakens natur borde

dock icke servitutet kunna fastställas så, att det bleve mera betungande

för den tjänande fastigheten än det ursprungliga servitutet.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att styrelsen i likhet med norrlandskommittén

ansåge såväl skogsfångs- som betesservituten vara ur både den servitutsberättigade

och den servitutsbelastade fastighetens synpunkt förenade

med så stora olägenheter, ej minst med hänsyn till erforderliga rationaliseringsåtgärder,

att en avveckling av dem syntes önskvärd. Denna mening delades

också av de hörda hushållningssällskapen, som samtliga hade tillstyrkt

den av kommittén föreslagna lagen. Icke heller styrelsen hade något att

erinra mot sagda lag.

Lantmäteristyrelsen har yttrat.

Av de från överlantmätarna inkomna utlåtandena synes framgå, att antalet

servitut av det slag, varom är fråga, av kommunalnämnderna i deras uppgifter

till utredningsmannen i vissa fall uppskattats något högt. I ett utlåtande

Ilar likväl motsatsen hävdats. Mell tanke på de uppenbara svårigheter,

servitutsinnehavarna skulle råka i, därest servituten utan vidare upphörde

att gälla, är antalet påtagligen dock mer än tillräckligt stort för att ett statligt

ingripande må anses påkallat.

Skogsfångs- och mulbelesservitut torde vid den tidsperiod, då dylika i allmänhet

tillkommo, med hänsyn till då rådande brukningsformer ha ansetts

innebära en lämplig anordning för tillgodoseendet av mindre jordbruksfastigheter

med husbehovsskog och bete. Numera torde särskilt ur skogsvårdssynpunkt

en annan uppfattning råda om lämpligheten av att en fastighet

på dylikt sätt är förstärkt med rättigheter å en annan.

Enighet torde råda därom, att betesservituten äro till slör skada för skogen

och att desamma böra snarast avvecklas och genom utbrytning eller på

annat sätt lokaliseras till områden, som göras till föremål för rationell betesanordning.

Särskilt den under senare år tillkomna möjligheten till stats
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj:ts proposition nr 355.

9

bidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland har

bidragit till skogsbetets utbytande mot bete inom därtill iordningställda områden.

Enligt från Norrbottens län inkomna yttranden vill det dock synas,

som örn befintligheten av mulbetesservitut ofta beredde svårigheter för träffande

av avtal örn skogsbetets upphörande. En förlängning av mulbetesservituten

för all framtid skulle enligt överlantmätarens mening därför bliva

ett avsevärt hinder för den betydelsefulla rationalisering, som betesanläggningarna

innebära.

i fråga örn skogsfångsservituten ligger saken ej lika till. Ue s. k. fria servituten,

enligt vilka servitutsinnehavaren utan anvisning och utan hänsyn

till skogsvården kan uttaga sin bestämda virkes- och vedkvantitet, äro långt

ifrån lyckliga. 1 fråga örn dessa kan servitutslagen behöva en ändring, som

gör det möjligt att få fria servitut förvandlade till välordnade anvisningsservitut.

Det är vidare tveksamt, örn nu gällande möjligheter att få ej tidsbegränsade

skogsfångsservitut utbrutna till särskilda områden äro ur fastighetsbildningssynpunkt

lämpliga. Tydligt är, att därigenom tillskapas ur

skogsvårdssynpunkt olämpligt små brukningsomraden. Det torde vidare

ofta vara så, alt den servitutsägande fastigheten på längre sikt har större

nytta av ett väl ordnat servitut med säker ständig tillgång på de bestämda

virkes- och vedkvantiteterna av skilda slag än av ett mindre skogsmarksstycke,

som ofta lämnar en ensidig produktion och genom avverkning lätt

kan komma i det skick, att det under en längre tidrymd icke fyller sitt syfte

att lämna husbehovet av skogsprodukter. Dessa spörsmål torde böra bliva

föremål för överväganden i samband med ett slutligt förslag till ny fastighetsbildningslagstiftning.

Enligt remisshandlingarna har även norriandskommittén

övervägt alt beträffande redan bestående servitut föreslå åtgärder

för desammas avveckling. Frågan, hur man bör förfara med gällande skogsfång^-

och mulbetesservitut i allmänhet, torde alltså vara en fråga, som bör

lösas men som torde vara föremål för uppmärksamhet inom pågående utredningar.

Vad härefter angår nu ifrågavarande tidsbegränsade servitut blir den viktigasle

frågan, om desamma böra förvandlas till alltidsservilut eller fortfarande

böra bliva tidsbegränsade. Givet måste vara att, örn man nu gör

om dessa servitut lill att vara till tiden obegränsade eller i vissa fall tilldelar

vederbörande fastigheter ett stycke mark i stället för servituten, man

därigenom i många fall .skulle konservera en indelning, som vid närmare

utredning befinnes böra ändras. De åtgärder, som lämpligen böra komma

i fråga, när slutlig ställning tagits till målsättningen och metoderna

för en allmän rationalisering, skulle lätt komma att föregripas. Härtill kommer,

alt efter en förvandling av servituten i fråga att gälla för all framtid

jorddelningslagen medger, att de kunna utbrytas. Detta skulle av skäl

som förut antytts icke vara lyckligt. På dessa och i ärendet anförda liknande

skäl kan styrelsen i denna del icke tillstyrka utredningsmannens förslag.

Frågan bör i stället, såsom kommittén jämväl föreslagit, lösas i mesta möjliga

mån provisoriskt och genom ett lagstadgande örn en generell förlängning

under viss övergångstid av servituten. Anmärkas må, alt de flesta tidsbegränsade

skogsservituten torde vara anvisningsservitut och alltså icke innebära

den fara för skogsvården som de fria skogsfångsservituten. Visserligen

kan det tänkas, att genom en generell förlängning i något fall servitut

blir förlängt utan alt sådan åtgärd kanske vid noggrannare prövning varit

påkallad. Denna olägenhet torde dock vara av betydligt mindre tyngd jin

den, sorn skulle följa av det omständliga förfarande, som enligt utredningsmannens

förslag blir nödigt vid en förlängning för all framlid och därmed

följande prövning av varje särskilt fall. Härtill kommer, att en föreskrift

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

om att förlängningen skulle bero av ansökan inom viss tid från den härskande

fastighetens ägare, kan befaras i mångå fall medföra, att sådan ansökan

blir försummad. Svårigheterna att rätt avväga eventuell ersättning

bliva också betydligt mindre vid en begränsad förlängning än vid en förvandling

till alltidsservitut.

Egnahemsstyrelsen har inledningsvis anmärkt, att de av kommunalnämnderna

till utredningsmannen avlämnade uppgifterna om antalet tidsbegränsade

skogsservilut torde få betecknas såsom skäligen osäkra, samt vidare

yttrat, att styrelsen av skäl, som i utredningen angivits, ansåge det angeläget,

att åtgärder vidtoges för att tills vidare och intill dess ändrade förhållanden

kunde föranleda till annat ifrågavarande servitut gåves fortsatt giltighet.

Beträffande frågan, huruvida servituten borde givas giltighet för alltid

eller förlängas för viss tid, anslöte sig styrelsen på de grunder, som åberopats

av norrlandskommittén, obetingat till det sistnämnda alternativet.

Skogsstyrelsen har uttalat, att styrelsen för sin del funne den av norrlandskommittén

föreslagna lösningen av det föreliggande spörsmålet vara ur

praktiska synpunkter tilltalande, varför styrelsen —- ehuru’vissa erinringar

av övervägande juridisk natur syntes kunna göras mot denna lösning — ansåge

sig böra tillstyrka densamma.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har såsom sin åsikt framhållit, att en avveckling

av skogsservituten finge i princip anses önskvärd, enär frågan

om de norrländska jordbrukens rationalisering därigenom skulle bringas

närmare sin lösning. Därest denna avveckling genomfördes i huvudsaklig

överensstämmelse med de av norrlandskommittén uppdragna riktlinjerna,

syntes vederbörlig hänsyn kunna tagas till de olika intressen, som därvid

kunde förväntas göra sig gällande. Genom en dylik åtgärd bereddes i varje

fall erforderligt rådrum för ett nytt övervägande, sedan principerna för

jordbrukets rationalisering blivit av statsmakterna fastställda.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har andragit.

I likhet med utredningsmannen anser länsstyrelsen, att ett upphävande av

de tidsbegränsade servituten skulle för innehavarna av de lägenheter, som

åtnjutit servitutsrätt, i talrika fall komma att medföra stora svårigheter,

och länsstyrelsen vill därför förorda, att servituten förlängas genom lagstiftning.

Utredningsmannen har föreslagit, att förlängningen bör gälla för

all framtid. Länsstyrelsen anser, att då ett skogsfångs- och mulbetesservilut

är av sådan betydelse för den härskande fastigheten, att förlusten av

detsamma skulle komma att medföra kännbar olägenhet för innehavaren av

denna fastighet utan att olägenhet i motsvarande grad drabbar den tjänande

fastigheten, det synes väl försvarbart att låta servitutet bliva gällande för

alltid. Länsstyrelsen vill emellertid framhålla, att en av statsmakterna understödd

strävan att vid bildande av skogsvårdsområden ersätta skogsbetet

med kulturbeten för närvarande vinner allt större anslutning inom Västerbottens

län. Det är möjligt, att en förlängning av de tidsbegränsade servituten

till att gälla för all framtid i vissa fall kan vara ägnad att försvåra åtgärder

till avlysning av mulbetet i skogarna. Vidare är att beakta, att 1942 års

jordbrukskommitté i sitt nyligen avgivna betänkande framlagt förslag, som

syfta till att ofullständiga jordbruk i lämpliga fall skola förses med tillskottsjord.

Sannolikt är, att en del av de fastigheter, som nu ha servituts
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

11

rätt till skogsfång och mulbete å annan fastighet, kunna ifrågakomma till

erhållande av tillskottsmark. Under anförda förhållanden vill länsstyrelsen

förorda, att förlängningen av servituten blir tills vidare tidsbegränsad.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har funnit den av utredningsmannen intagna

ståndpunkten i fråga om skydd för servitutsinnehavarna vara principiellt

riktig. Då emellertid jordbrukets framtida utveckling nu vore föremål

för vittgående förslag, som i den mån de kunde genomföras medförde,

att servituten ersattes med särskild skogstilldelning eller genom andra rationaliseringsåtgärder

bleve obehövliga, kunde länsstyrelsen i avvaktan härpå

biträda norrlandskommitténs förslag. Länsstyrelsen ville dock uttryckligen

framhålla det berättigade i att servitutsrätten för de jordbruk, som av en

eller annan anledning icke komme att undergå någon förändring, gjordes beständig.

Det torde ju knappast råda tvivel om att ett icke ringa antal av dessa

jordbruk även i framtiden komme att förbliva vad de nu vore, nämligen

ett stöd för det säsongbetonade lönearbetet i skogen. Värdet av detta stöd

skulle starkt minskas, om servituten indroges.

Jordbrnkskommissionen i Västerbottens län har betonat, att med hänsyn

till den betydelse, servituten till skogsfång och mulbete hade för det

stora antalet jordägare, som icke ägde skog och betesmark inom egna gränser,

det hade varit önskvärt, att även de tidsbegränsade servituten blivit fast

och för alltid knutna till fastigheterna. Frågan örn en yttre rationalisering

av fastighetsindelningen stöde emellertid på statsmakternas dagordning. Denna

rationalisering torde i stor utsträckning komma att beröra just sådana

ofullständiga fastigheter, som saknade tillgång till skog och bete. På grund

härav och på skäl, sorn i övrigt av norrlandskommittén anförts, syntes lämpligt

att för närvarande tillförsäkra fastigheterna tillgång till husbeliovsskog

och bete genom bestämmelse om endast provisorisk förlängning av servituten.

Jordbruksko,nimissionen i Norrbottens län har förklarat sig dela den av

utredningsmannen uttalade uppfattningen, att det vore av största vikt att

trygga behovet av skogsprodukter och bete för ägarna av fastigheter med

tidsbegränsade servitut. Då systemet med servitut emellertid måste anses

vara en i längden otillfredsställande anordning för såväl de tjänande som de

härskande fastigheterna, syntes det önskvärt, att detta system så snart som

möjligt avvecklades. Ifrågavarande servitut borde därför icke förlängas för

alltid utan antingen tills vidare eller för viss bestämd tid.

Fastighetsbildningssakkunniga ha inledningsvis anfört.

Med hänsyn till vad sorn kan anses vara känt angående mängden av ifrågavarande

.servitut, varaktigheten av deras giltighet och äventyret, örn de

skulle utan vidare bortfalla, när de för deras bestånd bestämda tidenia utlöpa,

må ett statligt ingripande utan tvivel anses önskvärt. Sakens brådskande

natur synes knappast lämna annan utväg öppen än att tillse, att giltighetstiden

blir förlängd, ändå att medgivande därtill ej kan erhållas av de tjänande

fastigheternas ägare. Det blir sålunda fråga om ingrepp mot dem.

Därvid torde synpunkten, var man har att söka orsakerna till att situationen

blivit sådan som den är, spela föga roll, sedan väl konstaterats, att den utvecklat

sig under lagens hägn. Ingreppet skulle sålunda få karaktär av in
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 355.

trång i välförvärvade rättigheter. Men icke ens mot en sådan åtgärd torde

behöva resa sig för stora betänkligheter, om man tar i betraktande sakens

betydelse för det allmänna.

Örn innebörden av de utav utredningsmannen och norrlandskommittén

framlagda förslagen lia de sakkunniga därefter yttrat följande.

Förslagen överensstämma däri, att servituten må tvångsvis förlängas till

giltighetstiden, men gå i mångt och mycket i skilda riktningar. Kommittén

tyckes mena, att divergenserna väsentligen bero på olika uppfattningar örn

servitutens lämplighet i näringspolitiskt hänseende, i det utredningsmannen

skulle velat för all framtid konservera servituten såsom lämpliga medel till

komplettering av de härskande fastigheterna, medan kommittén, som anser

servituten till betydande del förenade nied stora olägenheter och böra avvecklas,

åsyftar förlängning av tiden för deras giltighet blott som ett provisorium

i avbidan å den lillämnade allmänna rationaliseringen av fastighetsindelningen.

De sakkunniga uppfatta emellertid utredningsmannens förslag så, att även

detta avser blott ett provisorium av nu nämnt slag och att dess antagande

icke skulle innebära, att man fastsloge några riktlinjer för den blivande rationaliseringsverksamheten.

Den väsentliga skillnaden mellan de båda förslagen

synes hänföra sig till spörsmålet, huru och under vilka förutsättningar

förlängningen må genomföras, samt till frågan örn ersättning för intrånget.

Men för visso är det ock av stor betydelse, huruvida förlängningen, den må

vara avsedd för längre eller kortare tid, faktiskt sker utan eller med tidsbegränsning,

och i senare fallet hur giltighetstiden begränsas. Att avgörandet

härutinnan kan få återverkningar även i andra hänseenden skall icke heller

förnekas.

Rörande sin egen inställning till frågan, örn servituten böra förlängas med

eller utan tidsbegränsning, lia de sakkunniga andragit. ,

Ser man först till frågan om tidsbegränsning, så kan väl vara tvivelaktigt, i

vad mån en slutlig lösning av rationaliseringsproblemet bör innefatta avveckling

av ifrågavarande servitut, i det sådana rättigheter, som gå ut på att efter

anvisning taga skogsprodukter, väl kunna tänkas såsom den lämpligaste till

buds stående anordningen tili komplettering av fastigheter. Men riktigt är

säkerligen, att en rationell lösning av problemet örn det norrländska jordbrukets

förseende med behövliga skogs- och betestillgångar i stor omfattning bör

sökas efter andra linjer än medelst servitutsrätter för jordbruksfastigheterna.

Antagligen skulle ock vid en blivande rationaliseringsverksamhet servitut utan

tidsbegränsning ej sällan visa sig mera hinderliga än servitut, för vilka tiden

då eller kort därefter skulle utlöpa. Alldeles säkert är för övrigt icke, att

nämnda verksamhet kommer att inom överskådlig tid omfatta alla de fastigheter,

varom här är fråga. Förnyelse av servituten utan tidsbegränsning kan

därför fastlåsa förhållandena för mycket längre tid än vad som stämmer med

avsikten att åstadkomma blott en tillfällig reglering. Att riktigt uppskatta

storleken av det intrång i rätt, som tvångsmässig förlängning av giltighetstiden

innebär, måste bliva svårare, örn servitutet förlänges för obegränsad tid

än örn det sker för ett bestämt, icke alltför stort antal år.

Etter att ha framhållit, att en förlängning utan tidsbegränsning jämväl

konnne att medföra att rättigheten skulle kunna utbrytas, lia de sakkunniga

uttalat, att även om en utbrytning mången gång vore lämplig, så vore dock

utbrytningsinstitutet i sin nuvarande utformning behäftat med sådana brister,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

13

att man måste draga i betänkande alt genom ett tvångsförfarande skapa möjlighet

att begagna institutet i ännu icke reviderat skick.

Med hänsyn till det anförda kilade enligt de sakkunnigas mening starka

skäl för att följa kommitténs förslag, att förlängningen skulle ske blott å

viss tid.

Beträffande frågan om sättet för förlängningens genomförande lia de sakkunniga,

under betonande av att denna fråga vore intimt förknippad med

spörsmålet örn vem som skulle betala ersättningen för förlängningen, anfört

följande.

Utredningsmannens förslag bygger på att man bör söka så noggrant som

möjligt begränsa tvångsingreppet till sådana fall, då det visat sig nödvändigt

för att syftet skall uppnås, och även i dessa fall avstå från åtgärden, om den

ur näringspolitisk synpunkt skulle vara särskilt betänklig, ävensom att de

servitutsberättigade själva i första hand böra betala kostnaderna samt statens

bidrag vara fakultativa och utgå till de servitutsberättigade blott i mån

av deras personliga behov därav. Med dessa utgångspunkter skiljes statsbidragsfrågan

helt från ärendets civilrättsliga sida, och som omständigheterna

i de särskilda fallen skulle spela en avgörande roll, måste dessa underkastas

individuell prövning.

Att här inverkat, att utredningsmannen tänkt sig att förlängningen skulle

ske utan tidsbegränsning, är väl möjligt, men även med en sådan skulle det

för visso kunna anföras skäl för ett liknande system. Dess motsats, åskådliggjord

i kommitténs förslag att helt enkelt direkt genom en lagbestämmelse

genomföra förlängningen, möter onekligen sina betänkligheter. För kommittén

underlättas väl metoden genom att kommittén totalt frånkänner de tjänande

fastigheternas ägare verklig rätt till ersättning, men även bortsett från

ersättningsfrågan kvarstår dock, att metoden lätteligen leder till generalisering

i sådan omfattning, att lagstiftningen kan få större räckvidd än vad som är

motiverat av dess syfte. Att genom diverse bestämningar och förbehåll i själva

lagtexten utsöndra vissa typfall och på denna väg inrymma vederbörligt spelrum

för de växlande omständigheterna ökar möjligheten av olika tolkningar

och kan ge upphov åt processer angående lagens innebörd och tillämplighet

på olika fall, så att man i själva verket icke undgår individuell prövning men

skapar osäkerhet örn rättsläget, tills denna prövning hunnit komma till

stånd. I stort sett torde dock kunna sägas, att förslaget innebär att apparaten

med individuell prövning av rättsfrågan inbesparas.

Som en brist hos kommittéförslaget må väl betecknas, att det ej utesluter

fall, då servitutet icke är av större vikt för den härskande fastigheten eller

dess ägare, ej heller medger, att vid frågan örn förlängning tages någon hänsyn

till servitutets verkningar å den tjänande fastigheten. Men med kännedom

örn de faktiska förhållandena torde nian icke behöva tillmäta denna brist

avgörande betydelse, särskilt när fråga ej är örn servitutets förvandling till

ett beständigt sådant. Över huvud synes en sådan generalisering, sorn kommittén

föreslår, under de speciella förhållanden, sorn här föreligga, tämligen

ofarlig.

Men saken har också en annan sida. Under det att lagstiftningens sociala

syfte knappast motiverar något tvångsingrepp mot de härskande fastigheternas

ägare, får lagbudet i kommitténs förslag sin riktning jämväl mot deni.

Örn nian häri bör se ett utslag av en önskan hos kommittén att tillvarataga

även andra intressen än de sociala, ina lämnas osagt, niell faktiskt framträder

en sådan lag som den kommittén föreslår såsom grundad mest på intresset

för fastigheternas lämplighet, alltså en näringspolitisk synpunkt av

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

samma art som den, vilken ligger till grund för 7 a § servitutslagen. Man

måste då antaga, att lagen ägde dubbelsidigt tvingande natur, så att de härskande

fastigheternas ägare ej skulle kunna med laga verkan avstå från den

förmån, som lagen i allmänhet skulle medföra för dem, och avtal om servitutets

upphörande således också skulle vara ogiltigt. Skulle ersättningen

för förlängningen gäldas av den härskande fastighetens ägare, lärer han icke

böra vara bunden av lagbudet. Men även förutsatt, att ersättningsfrågan

ordnas på annat sätt, så är ju icke alldeles uteslutet, att en dylik bundenhet

innebär att han tvingas till prestationer, nämligen örn enligt servitutets innehåll

gottgörelsen för förmånen skall utgå periodiskt eller eljest bestämmas

efter en norm, som gör dess storlek direkt beroende av servitutets giltighetstid.

Måhända borde sådana fall helt undantagas från förevarande lagstiftning.

De sakkunniga tro emellertid, att man icke behöver för den tänkbara

möjligheten att dylika fall förekomma göra något särskilt förbehåll för deras

vidkommande. Antagligt är, att servitutets förlängning även här skulle innebära

en förmån för den härskande fastighetens ägare, och fallet kan icke helt

likställas med att utan hans medgivande pålägga honom sådan ersättningsskyldighet,

som förut nämnts. Men att helt utesluta möjligheten att genom

avtal bringa servitutet att upphöra synes för strängt, ändå att fråga ej är

om någon ny motprestation för dess utövande och att förlängningen ej skulle

avse mer än ett visst antal år. En motsvarighet till reglerna i 7a § servitutslagen

synes här vara lämplig.

Att kunna undgå besväret med och kostnaden för individuell prövning av

fallen är naturligtvis i och för sig en fördel. Den reduceras väl något, örn

dock ersättning för intrånget skall utgå, ty frågan härom och bestämningen

av ersättningsbeloppet måste ju i händelse av tvist kräva ett prövningsförfarande.

Men godvillig uppgörelse av hela saken kan med mycket större

sannolikhet påräknas, örn själva rätten till förlängning på skäliga villkor

är klar.

Emellertid är förtjänsten av systemet ali verkställa förlängningen direkt

genom lag icke inskränkt till besparing av kostnader och besvär. Den ligger

enligt de sakkunnigas mening framför allt däri, att man såmedelst icke behöver

göra saken beroende av initiativ från ägarna av de härskande fastigheterna

och stadga preklusionstider för detta initiativ. Betänker man de

förhållanden, under vilka de flesta av dessa fastighetsägare leva, så kan förutses,

att de i stor omfattning skulle sakna förmåga att i tid inskrida med de

nödiga åtgärderna för tillvaratagande av den rätt, lagstiftaren velat ge dem.

Just i de fall, för vilka lagstiftningen är mest behövlig, skulle nog dess syfte

ofta gå örn intet av nu angiven orsak.

Sveriges lantbruksförbund har anfört.

Förbundet hyser i likhet med norrlandskommittén den uppfattningen, att

en avveckling av skogstångs- och mulbetesservituten principiellt bör eftersträvas.

Huruvida denna avveckling bör ske enligt,regler, liknande dem som

jorddelningslagen för närvarande stadgar för utbrytning av servitut — varvid

dock viss omarbetning av dessa bestämmelser i syfte att befrämja dylik utbrytning

torde bliva nödvändig — eller örn den bör ske i samband med den

yttre rationalisering av de ofullständiga jordbruken, som kan väntas bliva

en följd av 1942 års jordbrukskommittés förslag till riktlinjer för den framtida

jordbrukspolitiken, eller i någon annan form, är en fråga, som förbundet

i detta sammanhang icke anser sig böra behandla. Av norrlandskommitténs

skrivelse synes framgå, att kommittén överväger förslag till åtgärder i syfte

att underlätta servitutens avveckling. Vilka resultat kommittén i detta avseende

än kan komma till, så står det fast, att behov nu föreligger av åtgärder

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

15

för att förebygga de skadliga följderna av att tidsbegränsade skogsservitut

utlöpa, innan de fastigheter, till vilkas förmån de gälla, fått sina skogsfångsoch

betesförhållanden tillfredsställande ordnade på annat sätt. Förbundet finner

den av kommittén föreslagna förlängningen vara en lämplig anordning i

detta syfte.

Riksförbundet landsbygdens folk har yttrat.

Med hänsyn till de tidsbegränsade servitutens stora betydelse för de härskande

fastigheterna måste det anses nödvändigt, att någon form av ingripande

sker från statens sida. Detta icke minst därför att, som framgår av den

av utredningsmannen verkställda inventeringen, servituten äro koncentrerade

till vissa bygder och att ett upphörande av servituten komme att påverka hela

bygdebefolkningens ekonomiska standard. Ser man frågan mot bakgrunden

av de förhållanden, under vilka servituten tillkommit, motiverar även detta

ett ingripande. Vid bedömning av frågan, under vilken form ett ingripande

bör ske, är förbundet av den uppfattningen, att utredningsmannens förslag

anger en lösning, som i princip bör vara godtagbar av såväl den härskande

som den tjänande fastigheten. De invändningar, som reservanterna rest mot

förslaget, anser förbundet icke jäva denna uppfattning.

Norrlandskommittén har emellertid ifrågasatt, huruvida denna fråga om

tidsbegränsade servituts utvidgning bör ses fristående eller sammankopplas

med de planer, som utformats av 1942 års jordbrukskommilté. Med hänsyn

lill att större åtgärder än situationen nödvändigtvis kräver icke böra företagas,

har denna erinring sitt berättigande. Det kan naturligtvis i många

fall hända, att de norrländska jordbruken bliva föremål för viss nyarrondering.

Genom sammanslagning eller omskiftning kan då en del tidsbegränsade

servitut saklöst bortfalla. Under avvaktan på konsekvenserna av jordbrukskommitténs

förslag förefaller det därför som örn norrlandskommitténs

förslag om en förlängning av de tidsbegränsade servituten till en viss tidpunkt

vore i den nuvarande situationen mest lämpligt. En sådan förlängning

av servituten bör emellertid förknippas med det bestämda uttalandet, att

den innebär ett uppskov med frågans slutgiltiga avgörande, ty sannolikheten

talar för att även efter nämnda tidpunkt en del fastigheter kvarstå, för vilka

ett fortsatt mulbetes- och skogsfångsservitut är en livsbetingelse.

Sveriges skogsägareförbund har gjort följande uttalande.

Förbundet anser i likhet med norrlandskommittén, att servitut till skogsfång

och i all synnerhet till skogsbete vanligen är ett otillfredsställande sätt

för fastigheternas försörjning med dessa nyttigheter. Utnyttjandet av rättigheter

å annans mark leder ofta till ovarsamhet och onödig skadegörelse.

Den härskande fastighetens ägare har intet ekonomiskt intresse av att rättigheterna

nyttjas så, att tungan för den tjänande fastigheten blir så litet

kännbar som möjligt. Erfarenheten har även visat, att sådana servitut kunna

innebära allvarliga olägenheter för de belastade fastigheterna. Det kan

därför ofta tänkas vara lämpligt, att servituten avlösas vid den förestående

rationaliseringen av jordbruken. Förbundet anser i likhet med kommittén,

att det under sådana förhållanden är olämpligt alt nu tvångsvis överföra

de tidsbegränsade servituten till beständiga. Det får befaras, alt en sådan

åtgärd skulle försvåra det framtida rationaliseringsarbetet. Förbundet delar

emellertid även kommitténs mening, att det kan innebära allvarliga olägenheter,

att de fastigheter, till vilkas förmån tidsbegränsade, snart utlöpande

servitut gälla, plötsligt bliva berövade dessa rättigheter i och med servitutens

utgång. Förbundet biträder därför kommitténs förslag örn en provisorisk

förlängning av servituten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

Norrländska ägostyckningsinnehavarnas riksförbund har yttrat, att såsom

av utredningsmannen och norrlandskommittén framhållits ägarna av fastigheter

med tidsbegränsade servitut i många fall skulle vid servitutens upphörande

ställas inför svårigheter, som ej kunde bemästras. Den riktiga lösningen

av förevarande problem syntes förbundet vara, att dessa servitut

liksom även de för all framtid gällande servituten utbrötes från de tjänande

fastigheterna och, där detta läte sig göra, utlades på marken intill

de härskande. Emellertid hade problemet på grund av de rationaliseringsåtgärder,

som inom de närmaste åren vore att förvänta, kommit i ett helt

nytt läge. Vid sådant förhållande förefölle det lämpligaste vara, att de tidsbegränsade

servituten förlängdes i avvaktan på beslut örn dylika åtgärder.

Beträffande den tidrymd, under vilken enligt norrlandskommitténs

förslag de tidsbegränsade servituten skulle förlängas,

har i en del yttranden uttalats tvekan.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att tiden för förlängningen borde väljas

så, att en ny förlängning icke behövde komma i fråga och det väntade

rationaliseringsarbetet icke behövde göras ryckigt på det sätt, att här och där

åtgärder måste insättas, där servitutstider vore nära att gå ut. Tiden borde

därför ej tilltagas för kort. Då åtgärden ändock måste vidtagas, förefölle betydelsen

för den tjänande fastigheten bliva föga beroende av örn förlängningen

skedde för några få år mer eller mindre. Med hänsyn härtill syntes

tidpunkten lämpligen böra bestämmas till den 1 januari 1960.

Av egnahemsstyrelsen har på enahanda skäl som de av lantmäteristyrelsen

anförda ifrågasatts en förlängning minst till den 1 januari 1960.

Gävleborgs läns hushållningssällskap har anmärkt, att det syntes sannolikt

att man intill den av norrlandskommittén föreslagna tidpunkten den 1 januari

1955 ej skulle ha ens tillnärmelsevis hunnit förverkliga de åtgärder med

avseende å den allmänna jordbrukspolitiken och fastighetsbildningen, som

ansåges behövliga. Hushållningssällskapet har emellertid tillagt, att man likväl

torde kunna förvänta att vid nämnda tidpunkt en bättre överblick av

läget på ifrågavarande område skulle stå att erhålla än för närvarande vore

fallet.

Liknande uttalanden ha gjorts av jordbrukskommissionerna i Västerbottens

och Norrbottens län samt av Svenska grov- och f lott ning sarbetar ef örbundet.

Fastighetsbildningssakkunniga lia framhållit, att medan en förlängning

utan tidsbegränsning skulle automatiskt reglera förhållandena intill dess den

allmänna fastighetsrationaliseringen genomfördes, en förlängning till den 1

januari 1955, såsom norrlandskommittén ock förutsett, kunde visa sig otillräcklig

som ett provisorium för tiden tills rationaliseringen kunde äga rum.

Man skulle i så fall snart ånyo ställas inför samma situation som den närvarande

men skulle — även om kommitténs förslag nu antoges — icke utan

vidare kunna efter samma metod ytterligare förlänga servitutens giltighetstid.

Kommittéförslaget byggde nämligen väsentligen på att det däri angivna maxi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 3JJ.

17

muni för tiden av deli tvångsmässiga åtgärdens verkningar iaktloges. Realiserandet

av kommitténs förslag innebure sålunda blott ett tillfälligt uppskov

nied frågan på några år nied risk för att den därefter behövde lösas genom

ett nytt provisorium och detta av annan art än det kommittén föresloge. Men

motsvarande gällde icke i allo varje till tiden begränsad förlängning. Med

vissa ändringar i kommittéförslaget, vilka närmast hänförde sig till ersättningsfrågan,

skulle framdeles ett förnyande av proceduren i nödfall kulma

ske efter enahanda metod. Och risken att ett nytt provisorium över huvud

skulle bliva behövligt kunde nedbringas genom att tidsfristen tilltoges något

större än i kommittéförslaget, t. ex. så att förlängningen avsåge tiden till 1960

i stället för 1955.

Av Riksförbundet landsbygdens folk har uttalats, att förbundet funne det

tveksamt, huruvida man skulle stanna vid tidpunkten den 1 januari 1955.

Det torde dröja något eller några år, innan de jordbrukspolitiska linjerna i

detalj utformats, och dessutom komme det att dröja åtskilliga år, innan de i

praktiken finge en tillräckligt omfattande tillämpning. Med hänsyn därtill

funne förbundet tidpunkten den 1 januari 1955 väl knappt tilltagen. Situationen

syntes knappast kunna sakligt överblickas förrän fram emot 1960.

Såsom förut framhållits ha från flera håll uttalats betänkligheter i fråga

örn norrlandskommitténs förslag, att förlängningen av de tidsbegränsade

servituten skulle ske utan vederlag. I vissa yttranden

har berörda förslag uttryckligen avstyrkts.

Kammarkollegiet har i denna del andragit.

Vad norrlandskommittén rörande ersättningsfrågan anfört och föreslagit

synes kollegiet otillfredsställande. De omständigheterna, att den föreslagna

åtgärden henämnes en »förlängning» av giltighetstiden för nu löpande servitutsavtal

och att avtalens giltighetstid måhända mera berott på tillfälligheter

än något bestämt intresse för de tjänande fastigheterna, böra ej få undanskymma

det förhållandet, att det är fråga örn ett tvångsvis tillskapande avskyldigheter

av civilrättslig natur utan att något vederlag i princip är avsett

att lämnas. En lagstiftning av sådan art kan ej stå i överensstämmelse med

gällande rättsgrundsatser. Den borde därför, synes det kollegiet, kompletteras

med bestämmelser örn att den tjänande fastighetens ägare bör beredas möjlighet

att få sina anspråk på ersättning prövade av domstol.

Kollegiet har —- under framhållande av att ersättningsfrågan lämpligen

borde kunna av domstolen upptagas till avgörande i samband med den avkollegiet

föreslagna prövningen av fråga örn förändrat innehåll för servitut

— ytterligare anfört följande.

Med hänsyn till de särskilda omständigheterna synes ersättningen kunna

begränsas till eli belopp, som varken överstiger den nytta, som den härskande

fastigheten har av servitutet, eller den skada, som den tjänande fastigheten

lider av detsamma. Ersättningen bör bestämmas till ett engångsbelopp,

beräknat efter summan av de årliga värdena av nyttan eller skadan, diskonterade

till nuvärde efter i lagen angiven grund. För det utdömda ersättningsbeloppet

bör legal förmånsrätt erhållas i den härskande fastigheten såsom

för ogulden köpeskilling.

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. A r 3öö. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

Statsbidrag bör kunna utgå till den härskande fastighetens ägare med skäligt

belopp enligt prövning av förslagsvis vederbörande egnahemsnämnd.

Det synes antagligt att. då det gäller servitut, som endast representera en

ringa belastning å den tjänande fastigheten eller som förlängas endast för

en kort tid, ersättning icke kommer att begäras. Det förefaller därför icke

sannolikt, att domstolarna komma att besväras med ersättningsfrågor av

bagatellartad beskaffenhet.

Lantmäteristyrelsen har yttrat.

Väl kan det vara så, att förlängningen av servituten i många fall torde

kunna ske utan nämnvärd eller i allt fall ersättningsgill ekonomisk förlust

för den tjänande fastighetens ägare. Detta utesluter icke, att i vissa fall olägenheterna

av förlängningen för fastighetens ägare kunna vara sådana, att

ersättning till honom bör utgå. Styrelsen håller före, att man näppeligen

kan genomföra tvångsförlängningen utan att möjligheterna för ägarna till

de tjänande fastigheterna att erhålla ersättning för förmögenhetsförlust hållas

öppna. Ersättning för dylik skada torde emellertid böra göras beroende

av ansökning i varje särskilt fall och inom viss kort tid efter det förlängningen

trätt i kraft. Karaktären av saken torde anses innebära, att ersättningen oberoende

av behovsprövning bör utgå av statsmedel.

Av egnahemsstyrelsen har gjorts följande uttalande.

Norrlandskommitténs förslag, att förlängningen av servituten skall ske

utan att i regel särskild ersättning utgår till de servitutsbelastade fastigheternas

ägare, kan styrelsen icke biträda. Även om ifrågavarande servitut i

många fall icke vålla den tjänande fastighetens ägare någon nämnvärd olägenhet

och denne måhända därför ej heller gör anspråk på någon ersättning,

torde dock av principiella skäl möjligheten att söka och erhålla ersättning

böra generellt stå öppen; sådan tvångsvis genomförd förlängning,

varom här är fråga, lärer i sak vara jämförlig med expropriation. För att

vinna en koncentrerad och enhetlig behandling av dylika ersättningsärenden

synes det emellertid kunna vara lämpligt med en preklusionsregel. exempelvis

av innehåll, att anspråk på ersättning skall anmälas inom ett år

efter det lagen örn förlängning av servituten trätt i kraft. I vilken ordning

dylika ersättningsfrågor böra prövas undandrager sig styrelsens närmare bedömande;

möjligen synes inrättandet av sådana särskilda nämnder, som av

utredningsmannen föreslagits, vara den lämpligaste utvägen. Därest statsmakterna

anvisa medel för beviljande av statsbidrag åt sådan ägare av servitutsberättigad

fastighet, som därav finnes vara i behov för gäldande av

fastställt ersättningsbelopp, torde uppdraget att pröva ansökningar örn och

bevilja dylika statsbidrag kunna lämpligen anförtros åt egnahemsorganisationen.

Jämväl Västernorrlands läns hushållningssällskap har förordat en annan

lösning av vederlagsfrågan än den av norrlandskommittén föreslagna. Hushållningssällskapet

har anfört.

Norrlandskommitténs förslag är enkelt, och då flertalet ägare av servitutsbelastade

fastigheter varken torde kunna eller vilja begära understöd, skulle

förfaringssättet otvivelaktigt komma att medföra relativt små utgifter för

statsverket. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, örn nämnda synpunkter

samt förhållandena vid bestämmandet av tiden för servitutens varaktighet utgöra

tillräckliga skäl för att — i flertalet fall utan ersättning — expropriera

vissa nyttigheter, låt vara att det sker till förmån för den i regel ekonomiskt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kunni. Majds proposition nr 355.

19

svagare parten. Hushållningssällskapet är visserligen av den uppfattningen,

att den svagare parten bör hjälpas, något som dock bör ske på sätt, som kan

inrymmas inom den i vårt land allmänt gängse rättsuppfattningen. De ytterligare

kostnader, som i följd härav skulle komma att åbelöpa statsverket,

bliva icke särskilt stora.

Hushållningssällskapet håller alltså före, att statsunderstöd bör utgå tilt

servitutstagare, som därav äro i behov, för att dessa skola kunna lämna

skälig årlig avgäld för statligt föreskriven förlängning av här avsedda servitut.

Om detta system vid närmare utredning skulle visa sig svårrealiserhart,

vill hushållningssällskapet såom ett andra alternativ föreslå, att skäligt årligt

statsbidrag beviljas samtliga servitutsgivare, som efter ansökning prövas

vara berättigade därtill.

Ytterligare har egnahemsnämnden i Jämtlands län, i vars yttrande jordhrukskommissionen

i länet instämt, förklarat sig anse skäligt, att ersättning

utginge till den tjänande fastigheten. Ersättningen torde i många fall kunna

fastställas summariskt. Värdering genom särskild nämnd syntes behöva tillgripas

endast i speciella fall, där ersättningarna beräknades komma att belöpa

sig å större summor.

Fastiglietsbildningssakkunniga lia beträffande frågan örn ersättning anmärkt,

att även om man skulle åtnöjas med en förlängning till den 1 januari

1955, ingreppet dock ingalunda kunde antagas alltid vara av rent bagatellartad

karaktär. Den rättsliga regleringen syntes därför icke kunna, såsom

norrlandskommittén föreslagit, förenklas ända därhän, att ingreppet skulle

genomföras utan att någon rätt till ersättning tillerkändes vederbörande joi-dägare.

För de sakkunniga syntes klart, att även i kommitténs förslag i själva

verket vore fråga örn ett med expropriation jämställbart ingrepp och att den

lag, som sanktionerade åtgärden, tillika måste stadga rätt till ersättning åt

den tjänande fastighetens ägare för honom genom ingreppet tillskyndad förmögenhetsförlust.

En annan sak vore, att det icke vore självfallet att tvångsmässig

förlängning på viss tid alltid måste antagas förorsaka åtminstone någon

skada.

Vidare lia de sakkunniga anfört.

Möjligheten att förmögenhetsskada skulle uppstå för inteckningsliavare

eller andra innehavare av sekundära rättigheter till den tjänande fastigheten

beror närmast på frågan, var i förmånsrättsordningen servitutet skulle placeras

efter förlängningen. Man har här att välja mellan att låta det, såsom

en genom expropriation tillskapad rätt, gå före alla andra rättigheter till fastigheten

eller låta det bibehålla sin gamla plats i förmånsrättsordningen eller

tillerkänna det förmånsrätt blott såsom hade del förlängts genom avtal mellan

vederbörande fastighetsägare. De sakkunniga förmena, att risken för att

de servitut, varom här är fråga, skulle gå förlorade på grund av konkurrens

med andra sekundära rättigheter till fastigheterna är mycket liten och att

lagstiftningens syfte kan bliva tillräckligt tillgodosett, även örn servitutsrätten

i fortsättningen ej får bättre förmånsrätt än örn förlängningen skett medelst

avtal mellan fastighetsägarna. Med de sakkunnigas sålunda angivna

ståndpunkt skulle tvångsingreppet icke komma alt rikta sig mot annan rätt

till den tjänande fastigheten jin äganderätten, och i lagstiftningsärendet

skulle man icke behöva räkna med andra pretendenter på ersättning än

denna fastighets ägare.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 3JJ.

Av samina skäl, som tala mot att göra förlängningen av giltighetstiden beroende

av initiativ från den servitutsberättigades sida, synes ej heller rättigheten

böra kunna gå förlorad genom hans underlåtenhet att taga initiativ

lill att få ersättningsbeloppet bestämt eller att, om så redan skett, erlägga beloppet.

De för expropriation gällande metoderna synas sålunda här icke kunna

tillämpas å formerna, utan i stället skulle initiativet till ersättningsfrågans

ordnande få utgå från den, som kräver ersättning. Härför kan ock åberopas

vad förut anförts om att det icke är självfallet, att förlängningen föranleder

ersättningsgill förlust. Även där så är händelsen torde ej sällan inträffa, att

den ersättningsberättigade, som ju ofta är ägare av stora skogsfastigheter.

finner den ersättning, som kan påräknas, för obetydlig för att han skall gitta

framställa något krav.

För den servitutsberättigade torde däremot i de flesta fall nästan varje betalning,

som han måste verkställa för att få servitutet förlängt, bliva kännbar.

och om beloppet når en efter allmänna begrepp avsevärd storlek, skall det

ej sällan vara så svårt för honom att komma ut därmed, att fara är att han

är föga betjänt av hela stödaktionen. Det kan då frågas, huruvida man icke

även här kunde generalisera, så att staten inträder i stället för de servitutsberättigade

såsom den, mot vilken kravet skulle riktas. Någon enskild kan

i detta fall icke bliva lidande på en dylik förenkling, och det är att förmoda,

att vad staten kunde inbespara genom prövning av de servitutsberättigades

behov av bidrag i varje särskilt fall skulle bliva så pass ringa, att upprätthållande

av satsen att ersättningsskyldigheten dock i första hand läge å enskilda

fastighetsägare skulle vara av betydelse mest ur formell synpunkt.

Någon orimlighet ligger för övrigt icke heller principiellt sett i att staten, vars

intresse av saken ytterst är grunden till att tvångsingrepp må anses befogat,

även påtager sig skyldigheten att gälda ersättning för ingreppet, oavsett att

tillika enskilda fastighetsägare profitera därav och utan hänsyn till deras

personliga ekonomi. En sådan lösning kanske till och med borde betecknas

som den naturligaste, örn ingreppet genomföres direkt av lagstiftaren och sålunda

utan förmedling av enskilt initiativ i de särskilda fallen.

I anslutning till vad sålunda yttrats lia de sakkunniga sammanfattningsvis

anfört följande.

De sakkunniga vilja förorda en lösning av den föreliggande lagstiftningsfrågan

efter de linjer, kommittén föreslagit, dock med förbehåll dels att kungörelsen

örn statsunderstöd utbytes mot ett stadgande i själva lagen av innebörd

att, i den mån förlängningen tillskyndar den tjänande fastighetens

ägare skada, ersättning därför skall utgå av statsmedel, dels ock att det utmärkes,

att servitutens läge i förmånsrättsordningen skall bedömas, som örn

förlängningen ägt rum genom avtal, och att, beträffande frågan örn möjlighet

att bringa servitut att upphöra genom avtal, 7 a § servitutslagen skall

äga motsvarande tillämpning. Här må ock erinras örn de sakkunnigas förut

uttalade mening om lämpligheten av att förlängningen sker på något längre

tid än till den 1 januari 1955. Bestämmelse örn ersättningsrätt behöver naturligtvis

kompletteras med en anvisning till vem, den som vill kräva ersättning

har att vända sig, och inom vilken tid det skall ske. Egnahemsnämnden

kan måhända lämpligen företräda staten såsom kontrahent vid godvillig uppgörelse

och som part, därest det kommer till tvist. Tveksamt är, huruvida någon

speciell domstol behöver inrättas för dylika tvister eller örn det må anses

tillräckligt med ett av allmänna medel bekostat objektivt värderingsförfarande

under processen vid allmän underrätt (ev. ägodelningsrätt).

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

Kungl Maj.ts proposition nr 3-55.

Skogsstyrelsen har, liksom ock Norrlands skogsvårdsförbund, framhållit

såsom önskvärt, att ett närmare klarläggande av de i samband med servitutslörlängningarna

uppkommande ersättningsfrågorna komme till stånd.

Jordbrukskommissionen i Västerbottens län har förklarat sig >ara betänksam

beträffande frågan, huruvida förlängning skulle ske utan ersättning till

den, som belastades av servitutet. Den korta förlängning, som föreslagits av

norrlandskommittén, syntes dock — såsom även framhållits av kommittén

— icke komma att innebära någon avsevärd belastning.

Sveriges skogsägareförbund har ansett sig kunna endast med tvekan tillstyrka

förslaget om att servitutsförlängning skulle ske utan vederlag till

de belastade fastigheterna. Principiellt vore ett sådant förfarande helt förkastligt.

Då emellertid beräknandet och fastställandet av ersättningarnas storlek

ävensom utdelningen av ersättningsbeloppen skulle bliva ett mycket arbetskrävande

och tidsödande förfarande, som måste fordra en stor och dyrbar

apparat, ville förbundet av praktiska lämplighetsskäl godtaga förslaget.

Örn sålunda från flera håll norrlandskommitténs förslag, att förlängningen

av servituten skulle åvägabringas utan att ersättning därför utginge, blivit

föremål för gensagor, har å andra sidan i ett yttrande, nämligen det av hushållningssällskapet

i Västerbottens län avgivna, ifrågasatts, örn det vore behövligt

att, såsom kommittén förordat, bereda ägare av tjänande fastighet

möjlighet att i särskilda fall undfå gottgörelse av statsmedel för servitutsförlängning.

Hushållningssällskapet har anfört följande.

Hushållningssällskapet delar kommitténs uppfattning, alt den föreslagna

relativt obetydliga förlängningen av giltighetstiden bör kunna genomföras

utan att särskild ersättning skall behöva utgå till de tjänande fastigheternas

ägare. Kommittén har likväl utgått ifrån, att fall kunna förekomma, då en

fastighet tynges av servitut i sådan omfattning, att tillgången på skog för

eget behov äventyras därav, och ansett, att det i sådana lall borde finnas

möjlighet för fastigheternas ägare att erhålla understöd av statsmedel för

den förlust, som möjligen kan uppstå. Enligt hushållningssällskapets mening

torde sådana fall bliva ytterligt sällsynta, då som regel de tjänande fastigheterna

innehavas av skogsbolag eller med dem jämställda. Örn likväl statsbidrag

skulle komma att utgå för här ifrågavarande ändamål, torde dessa

bidrag böra förbehållas ägare av servitutsbelastade fastigheter, vilka själva

hebo och bruka fastigheterna och som lida allvarligt intrång i sin rätt att

utnyttja fastigheterna på grund av förlängning av servitutsrätten.

Mot norrlandskommitténs förslag att endast de servitut, som

gällde för en lid av tjugu år eliel- däröver eller för

fastighetsägarens livstid, skulle förlängas, lia i el 1 par yttranden

erinringar framställts.

Norrländska ägostyckningsinneliavarnas riksförbund har såsom sin mening

uttala!, att alla tidsbegränsade servitut utan undantag borde falla under den

blivande lagstiftningen.

Av Riksförbundet landsbygdens folk har i förevarande hänseende anförts

följande.

Förbundet kan icke godtaga norrlandskommitténs förslag örn att från förlängningen

skola undantagas de servitut, som ha en giltighetstid understi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

gande tjugu år. En slör del av dessa servitut avse i verkligheten icke vad man

skäligen kan kalla för tillfälliga behov. Tidsgränsen kan därför lämpligen

sättas till tio å tolv år. Man kan dock tänka sig att göra ett tillägg till en

sådan kortare begränsning på så sätt, att dessutom undantagas sådana servitut,

som avse visst ändamål, vilket senare verkligen uppfyllts.

Ett uttalande av annan innebörd än de båda nu återgivna har gjorts av

lantmciteristyrelsen. Under betonande av det befogade i den av norrlandskommittén

föreslagna regeln, att servitut av mera tillfällig art ej borde med

stöd av den ifrågasatta lagstiftningen kunna förlängas, bar styrelsen såsom

sin mening framhållit, att mot den av kommittén förordade tiden invändning

ej syntes böra göras, eftersom, såvitt styrelsen kunnat inhämta, de flesta

servituten i fråga torde vara bestämda till tjugu år eller mera.

Departementschefen.

Såsom framgår av utredningen finnas i Norrland talrika skogsfångs- och

niulbetesservitut, vilkas giltighetstid är inskränkt till ett visst antal år eller

till servitutsinnehavarens livstid. Dessa servitut ha till största delen bildats i

slutet av förra och början av detta århundrade i samband med ägostyckningar

å de stora trävarubolagens fastigheter eller i anslutning till försäljningar

av avsöndrade lägenheter. Eftersom tiden för servitutens bestånd synnerligen

ofta bestämts till femtio år, komma inom en nära framtid många

av servituten att förfalla. Ägarna av de fastigheter, till vilkas förmån servituten

gälla, befinna sig i allmänhet i mycket knappa ekonomiska omständigheter.

Servitutens upphörande skulle därför få till följd, att dessa fastighetsägares

redan nu bekymmersamma ställning ytterligare förvärrades. I likhet

med utredningsmannen och norrlandskommittén anser jag under sådana

förhållanden påkallat, att åtgärder för att trygga fastighetsägarnas behov av

de nyttigheter, servituten avse, nu komma till stånd.

Närmast till hands skulle måhända ligga att genom en lagstiftning göra

det möjligt att med erforderlig skogs- och betesmark komplettera sådana

servitutsberättigade fastigheter, som för sitt bestånd nu äro och framdeles

kunna förväntas bliva i behov av skogsprodukter och bete. Emellertid skulle,

såsom av utredningsmannen framhållits, en lagstiftning av antytt innehåll

innebära, att de tidsbegränsade servituten finge en avsevärt förmånligare

ställning än den, som de för alltid bestående servituten jämlikt gällande lagregler

intaga. En dylik lösning av problemet synes i betraktande härav icke

böra ifrågakomma. Enligt min mening synes man för närvarande böra begränsa

sig till att — såsom jämväl av utredningsmannen och kommittén

förordats —- förlänga tiden för de ifrågavarande servitutens bestånd.

Utredningsmannen och kommittén ha emellertid utformat sina förslag till

en sådan lagstiftning på olika sätt. Utredningsmannen har föreslagit, att de

till tiden inskränkta servituten skulle förlängas att gälla för alltid. Förlängningen

skulle, då överenskommelse därom icke kunde träffas, åväga
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 365.

bringas genom ett förenklat expropriationsförfarande. Genom särskild prövning

skulle för varje fall servitutets betydelse för den härskande fastigheten

och dess inverkan å den tjänande konstateras, och därest förlängning

av servitutets giltighetstid ansåges böra äga rum, skulle ersättning för förlängningen

fastställas att utgå till dem, som därtill vore berättigade. Till gäldandet

av denna ersättning skulle den härskande fastighetens ägare kunna

erhålla bidrag av statsmedel. Möjlighet att erhålla dylikt bidrag skulle föreligga

jämväl för den händelse servitutsförlängning kommit till stånd på frivillighetens

väg. Enligt kommitténs förslag åter skulle förlängningen avse

endast en relativt kort tidrymd och genomföras direkt genom föreskrift i

lag. För förlängningen skulle i princip intet vederlag utgå. Ägare av serviiutsbelastad

fastighet skulle dock, då särskilt skäl därtill föranledde, i anledning

av förlängningen kunna komma i åtnjutande av understöd med skäligt

belopp. Sådant understöd skulle helt bestridas av allmänna medel.

Ett godtagande av utredningsmannens förslag skulle otvivelaktigt medföra

vissa fördelar. Därigenom skulle först och främst trygghet för framtiden

med avseende å möjligheten att erhålla tillgång till skogsprodukter och

bete tillskapas för ägarna av de fastigheter, om vilka här är fråga. Vidare

skulle på grund av den individuella prövning, varje servitutsförhållande

komme att underkastas, förlängning av servitutstid icke behöva förekomma

i andra fall än sådana, där förlängningen vore erforderlig för den

härskande fastigheten och ej alltför oläglig för den tjänande. Ytterligare

skulle efter åvägabragt servitutsförlängning bliva möjligt att, där så funnes

lämpligt, lokalisera ett servitut, för vars begagnande visst ställe ej blivit bestämt,

eller ersätta ett servitut med äganderätt till mark, som svarade mot

servitutsförmånerna.

Dessa fördelar kunna däremot icke vinnas, därest det av norrlandskommittén

framlagda förslaget godtages. Detta förslag grundas på den uppfattningen,

att en avveckling av skogsservituten, vare sig dessa till tiden äro begränsade

eller obegränsade, bör eftersträvas, ävensom på farhågor för att en

blivande rationalisering av jordbruket i dessa trakter skulle kunna försvåras,

därest de tidsbegränsade servituten förlängdes att gälla för all framtid. Det

liirer icke kunna förnekas, att berörda farhågor äga fog för sig. I detta sammanhang

synes också böra beaktas, att det, såsom i en del yttranden antytts,

i samband med rationaliseringens genomförande torde bliva möjligt att i

icke obetydlig utsträckning förverkliga vad i nu förevarande hänseende ytterst

eftersträvas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter förefaller mig

en förlängning av de ifrågavarande servitutens giltighetstider under en lämpligt

avpassad tidrymd vara att föredraga framför servitutens omändrande till

servitut utan tidsbegränsning.

I vissa yttranden har anmärkts, ali den tid för förlängningen, som av norrlandskommittén

förordats, vore väl knappt tilltagen. Jämväl enligt min mening

bör, till undvikande av alt förnyad förlängning skall behöva tillgripas,

berörda tid något utökas. Jag ansluter mig härutinnan till deras mening,

som ansett tiden böra utsträckas till den 1 januari 1900.

opaginerad Kontrollera mot PDF

-i Kimot■ Maj:ts proposition nr 35ö.

Förlängningen synes, såsom norrlandskommittén föreslagit, böra genomföras

generellt.

Bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha meningarna

varit delade därom, huruvida ersättning för det tvångsingrepp, som den föreslagna

servitutsförlängningen innebär, bör utgå eller icke. Därest man •—

såsom enligt min uppfattning är riktigt — i likhet med fastighetsbildningssakkunniga

anser, att ett jämlikt lagstiftningen till tiden förlängt servitut

i avseende å förmånsrätten ej bör äga bättre rätt än örn förlängningen skett

genom avtal, blir förevarande spörsmål inskränkt till att gälla allenast frågan,

om ersättning till ägaren av den servitutsbelastade fastigheten hör utgå

eller ej.

Enligt norrlandskommitténs förslag skulle ersättning för förlust eller skada,

som tillskyndas ägaren av den tjänande fastigheten i anledning av servitutsförlängningen,

icke utgå. En bestämmelse av dylik innebörd kan givetvis

ingiva principiella betänkligheter med hänsyn till hittills gällande regler

för liknande fall. Jag anser mig emellertid i betraktande av vad i ärendet

förekommit kunna förorda en begränsning av rätten för den tjänande

fastighetens ägare till ersättning till att avse de fall, då förlängningen medför

märklig olägenhet för hans fastighet.

Såsom utredningsmannen framhållit torde det vara principiellt riktigt, att

den ersättning för servitutsförlängning, som finnes böra utgå, skall gäldas av

ägaren av den fastighet, till vars förmån förlängningen sker. Med hänsyn till

den ekonomiska ställning, de servitutsberättigade fastigheternas ägare i regel

intaga, torde det emellertid bliva nödvändigt, att staten för ändamålet lämnar

bidrag av allmänna medel. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Vidkommande spörsmålet, vem som skall fastställa huruvida förutsättning

för utbekommande av ersättning är för handen och, där så finnes vara förhållandet,

jämväl bestämma det belopp, vartill ersättningen bör skattas, synes

avgörandet härutinnan böra överlämnas åt skiljemän. Skiljemannaförfarandet

lärer kunna anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de regler,

som av utredningsmannen uppställts beträffande den med hans lagförslag

avsedda nämnden. Sålunda torde nämnd böra tillsättas för område, som

Kungl. Majit bestämmer, och utseendet av ledamöter i nämnden uppdragas

åt Kungl. Majit. Jag utgår härvid från att vid valet av ledamöter i möjligaste

mån beaktas de olika intressen, som beröras av ifrågavarande åtgärder.

Anspråk på ersättning torde böra väckas inom viss kortare tid efter

det servitutsförlängningen trätt i kraft. Tiden synes kunna bestämmas till

ett år. Underlåtenhet att iakttaga tiden för talans anhängiggörande lärer böra

medföra den påföljd, att rätten till ersättning går förlorad. För förfarandet

inför nämnden synas föreskrifterna i gällande lag om skiljemän i tilllämpliga

delar böra lända till efterrättelse, och nämndens beslut torde ej

böra få överklagas. Gottgörelse till nämndens ledamöter för deras arbete

och omkostnader bör utgå av allmänna medel enligt av Kungl. Majit fastställda

grunder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl- Maj.ts proposition nr 355.

Beträffande frågan, vilka tidsbegränsade servitut som genom lagstiftningen

böra förlängas, har norrlandskommittén -— i anslutning till den av utredningsmannen

uttalade, otvivelaktigt riktiga åsikten, att där en fastighet innehar

servitut för tillgodoseende av ett rent tillfälligt behov förlängning av servitutstiden

ej bör komma till stånd — ansett lämpligt, att från förlängning

undantoges servitut med en giltighetstid understigande tjugu år. Det sålunda

av kommittén föreslagna undantaget synes mig vara väl omfattande. Andra

servitut än sådana, för vilka giltighetstiden utmätts kortare än femton år,

böra enligt min mening icke uteslutas från förlängningen.

Av den undersökning rörande förekomsten av tidsbegränsade servitut, som

av utredningsmannen företagits, framgår, att de tider, vilka bestämts för servitutens

bestånd, ännu ej i större utsträckning utlupit. Berörda undersökning

giver jämväl vid handen, att på vissa håll förekommer att seivitut,

vilka på grund av giltighetstidens utgång redan förfallit, det oaktat alltjämt

få opåtalt utövas. Det synes högeligen önskvärt, att den trygga ställning, som

genom den nya lagstiftningen beredes innehavaren av ett ännu gällande servitut

med inskränkt utövningstid, får åtnjutas även av den, som oaktat det

honom tillkommande servitutet på senare tid förlorat sin giltighet fortfarande

utnyttjar detsamma utan gensaga från den tjänande fastighetens

ägare. Jag anser mig för den skull böra föx*esla, att beiörda lagstittning erhåller

tillämpning också å servitut, som visserligen utgått efter den 31 december

1939 men likväl ännu utövas.

Fastighetsbildningssakkunniga ha föreslagit, att vad i 7 a § servitutslagen

stadgas beträffande möjlighet att bringa i lagrummet avsedda servitut att

upphöra genom avtal skulle givas tillämplighet å servitut, som enligt den nu

avsedda lagstiftningen blivit förlängt. De skäl, som av de sakkunniga i detta

hänseende åberopats, finner jag välgrundade. Jag ansluter mig därför till

förslaget.

I betraktande av att tiden för vissa servitut, örn vilka här är fråga, i någon

utsträckning börjat utgå, synes önskvärt, att den nu förordade lagstiftningen

träder i kraft redan den 1 januari 1947.

Såsom förut framhållits befinna sig ägarna av de fastigheter, beträffande

vilka förlängning av servitutstiden avses skola komma i fråga, vanligen i

synnerligen knappa ekonomiska omständigheter. I sadant fall, da ersättning

för förlängningen kommer att utgå, torde för den skull i regel den servitutsberättigade

fastighetens ägare icke vara i stånd att av egna medel gälda ersättningen.

Möjlighet att för bestridande av denna utgift erhålla statsbidrag

synes därför böra stå honom till buds.

Vid uppställandet av regler angående beviljandet av statsbidrag synes det

av utredningsmannen härom framlagda förslaget i stort sett kunna godtagas.

Sålunda torde frågan, örn och med vilket belopp bidrag skall utgå, böra göras

beroende av vederbörande sökandes behov. Vidare lärer handhavandet av

bidragsverksamheten böra uppdragas åt egnahemsnämnderna. Därest ansökningen

ej avser större del av ersättningsbeloppet än åttio procent, bör beslut

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 3oö.

i ärendet få meddelas av nämnden, medan däremot ansökan om högre bidrag

— vilket i vissa fall torde bliva erforderligt — synes böra hänskjutas

till egnahemsstyrelsens avgörande.

Det är uppenbarligen svårt att nu kunna bilda sig någon mera bestämd

uppfattning om i vilken grad statsbidrag kommer att begäras för ifrågavarande

ändamål. Med hänsyn till de förhållandevis restriktiva bestämmelser,

som, enligt vad jag förut förordat, böra gälla för erhållande av ersättning vid

servitutsförlängning, synes man emellertid kunna utgå från att behovet avstatsbidrag

icke kommer att bliva av någon större omfattning. För ändamålet

torde nu böra äskas ett särskilt anslag å tilläggsstat I till riksstaten för innevarande

budgetår. Anslaget, som torde böra upptagas under benämningen

Bidrag till gäldande av ersättning vid förlängning av vissa servitut, synes

böra givas förslagsanslags natur och upptagas till ett belopp av 10 000 kronor.

Från anslaget torde även kunna utgå kostnaderna för förenämnda skiljenämnd.

I enlighet med vad i det föregående anförts har jag inom jordbruksdepartementet

låtit upprätta förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut,

vilket lagförslag torde såsom Bilaga 1 få fogas vid detta protokoll. Erforderliga

tillämpningsförskrifter torde få meddelas av Kungl. Majit.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda

lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3öö.

27

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om förlängning av tiden för vissa servitut.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är servitut, som innefattar rättighet till skogsfång eller mulbete och som

gäller till förmån för fastighet inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens eller Norrbottens län, begränsat till viss tid, minst femton ar,

eller till fastighetsägarens livstid, och utgår giltighetstiden före den 1 januari

1960, skall servitutet likväl bestå intill nämnda dag.

Har på angivet sätt begränsad giltighetstid för sådant servitut utgått efter

den 31 december 1939 men utövas det oaktat alltjämt den med servitutet

avsedda rättigheten, skall ock servitutet gälla till den 1 januari 1960.

2 §•

Tillskyndas genom förlängningen av servitutstiden den av servitutet besvärade

fastigheten märklig olägenhet, vare denna fastighets ägare berättigad

till ersättning därför.

3 §.

Frågan örn ersättning skall avgöras av särskild nämnd.

Nämnden skall bestå av tre ledamöter och tillsättas för område, som Konungen

bestämmer. Ledamöterna, av vilka en tillika skall vara ordförande i

nämnden, utses av Konungen. För ordföranden och envar av de övriga ledamöterna

förordnas en suppleant.

Nämndens prövning av ersättningsfråga skall vid äventyr av talans förlust

påkallas inom ett år från det förlängningen inträtt eller, i fall som avses i

1 § andra stycket, inom samma tid från det denna lag trätt i kraft.

Har inom nämnden var ledamot sin mening och kunna ej två meningar

sammanjämkas, gäde ordförandens.

Mot nämndens beslut må talan icke föras.

4 §.

Ersättning till nämndens ordförande och övriga ledamöter skall utgå enligt

de grunder, Konungen fastställer, och gäldas av allmänna medel.

5 §.

Av nämnden meddelat beslut gånge efter överexekutors förordnande i

verkställighet lika som domstols laga kraftägande dom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 355.

6 §.

Utöver vad i 3 och 4 §§ är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna

i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar gälla.

7 §•

Efter förlängningen av servitutstiden skall vad angår servitutets förhållande

till annan särskild rätt till den av servitutet besvärade fastigheten så

anses som hade förlängningen skett genom avtal.

Angående servitutets upphörande genom medgivande av ägaren av den

fastighet, till vars förmån servitutet gäller, skall vad i 7 a § lagen den 14

juni 1907 örn servitut stadgas lända till efterrättelse.

8 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

29

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 oktober

1956.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 5 oktober 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den

27 september 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av häradshövdingen Åke Braunstein.

Förslaget föranledde följande yttranden:

1 §■

Justitierådet Nissen:

Förslaget innebär en generell förlängning av här avsedda servitut i den

mån deras giltighetstid från början varit begränsad till viss tid, minst

15 år, eller till den servitutsberättigade fastighetens ägares livstid. Frånsett

att härigenom regeln kommer att gälla även servitut som icke äro av

den betydelse, att beträffande dem särskilda åtgärder äro erforderliga, kommer

förlängningen att bli oberoende av servitutshavarens vilja. Visserligen

torde förlängningen oftast komma att innebära en vinst för servitutshavaren,

men med hänsyn till den ersättningsskyldighet som kan drabba den

sistnämnde synes den föreslagna ordningen ägnad att väcka viss principiell

betänklighet, vars praktiska betydelse stegras därest vad lagrådet nedan

under 2 och 3 §§ kommer att anföra rörande ersättningsskyldigheten vinner

beaktande. Det synes därför böra stå servitutshavaren öppet att avstå

från förlängning av servitutstiden. Det torde med särskild hänsyn till det

i utsikt ställda statsbidraget icke föreligga risk att denne skall av kortsynta

bevekelsegrunder låta förmå sig härtill av den besvärade fastighetens ägare,

därest servitutet är av verklig betydelse. Sådant avstående som här avses

torde icke behöva göras innan prövning av frågan örn ersättning påkallas

meli bör för att kunna beaktas ske innan beslut i ersättningsfrågan meddelas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

Det tvångsingripande som den tillämnade förlängningen av giltighetstiden

för vissa skogsfångs- och mulbetesservitut innebär skall enligt 2 § ägare

av tjänande fastighet vara pliktig tåla utan rätt till gottgörelse i vidare mån

än att hail, örn förlängningen tillskyndar hans fastighet märklig olägenhet,

är berättigad till engångsersättning därför. I denna del avviker förslaget

från de principer vilka pläga läggas till grund då genom civilrättslig lagstiftning

tvångsvis göres ingrepp i bestående rättigheter. Av gällande rättsgrundsatser

anses nämligen följa, att av sådant ingrepp orsakad förmögenhetsförlust

skall ersättas. Den långtgående begränsning av rätten till gottgörelse

som förslaget stadgar motiveras i remissen endast med en hänvisning

till vad i ärendet förekommit. Närmast lärer härmed åsyftas det förhållandet

att Sveriges skogsägareförbund i avgivet yttrande förklarat sig — änskönt

förfarandet vore principiellt förkastligt — kunna, örn ock allenast med

tvekan, tillstyrka norrlandskommitténs förslag, vilket innebar att servitutsförlängning

skulle ske utan vederlag. Väl torde detta uttalande få anses representativt

för de till förbundet anslutna stora skogs- och trävarubolagen.

Och enligt vad utredningen i lagstiftningsärendet visar är det till större delen

å dem tillhörig mark som ifrågavarande servitut upplåtits. Nämnda förslag

var emellertid i vissa hänseenden mindre ingripande än det nu föreliggande.

Vidare framgår, att fastigheter, vilka besväras utav servitut av hithörande

slag, i ej obetydlig omfattning tillhöra mindre bolag och enskilda. Även örn

det på grund av förbundets uttalande bör antagas, att från de stora bolagens

sida erinran ej göres mot den lösning som i förslaget givits åt ersättningsproblemet,

kan näppeligen något motsvarande medgivande presumeras beträffande

omförmälda mindre bolag och enskilda fastighetsägare, inom vilkas

krets tvivelsutan finnas jämväl personer i knappa ekonomiska villkor.

Tillräcklig grund för att här frångå vad som i allmänhet tillämpas beträffande

rätt till ersättning synes följaktligen icke vara för handen. Med hänsyn

till det anförda hemställes att åt ifrågavarande bestämmelse gives det

innehåll att, örn genom förlängningen av servitutstiden förlust uppstår för

den av servitutet besvärade fastigheten, dennas ägare skall vara berättigad

till ersättning därför av ägaren till den fastighet till vars förmån servitutet

gäller. Det torde icke behöva befaras, att i följd av denna avfattning av

ersättningsstadgandet det allmännas utgifter — i form av de uti remissen

omnämnda statsbidragen — skola komma att ökas i sådan utsträckning att

lagstiftningens genomförande blir alltför kostsamt. Tvärtom bör man kunna

räkna med att även under de nu föreslagna betingelserna åtminstone de

större skogsbolagen icke skola göra gällande anspråk på gottgörelse.

Den i 3 § tredje stycket i det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen

står icke i närmare sammanhang med övriga stadganden i sagda paragraf.

Bättre överskådlighet .skulle vinnas, om i ett andra stycke av 2 § upptagas

föreskrifter att ersättningsfrågor prövas av särskild nämnd och att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3öö.

31

anspråk på ersättning vid talans förlust skall framställas hos nämnden inom

de tider som angivas i 3 § tredje stycket i förslaget. I 3 § skulle då bibehållas

de regler om nämnd vilka återfinnas i andra, fjärde och femte styckena

av paragrafen.

5 §.

Lagrådet:

Då av särskild nämnd meddelat beslut ej lämpligen bör gå i verkställighet

förrän fråga örn statsbidrag hunnit prövas, föreslås sådan lydelse av

förevarande paragraf att viss tid, lämpligen tre månader, skall hinna förflyta

mellan beslutet och verkställigheten.

7 §■

Justitieråden Lawski och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Genom stadgandet i första stycket avses att fastslå, att servitutsrätt efter

förlängningen skall stå tillbaka för alla andra rättigheter som finnas i fastigheten

vid tidpunkten för förlängningen. Såsom stadgandet avfattats synes

det emellertid ytterligare innebära, att trygghet för servitutets bestånd —

här som vid på avtal grundade servitut i allmänhet — uppkommer först då

servitutet blivit i vanlig ordning inteckna!. Frånsett att det kan vara tvivel

underkastat, huruvida en sådan inteckning kan meddelas i vissa av här ifrågavarande

fall, nämligen då förlängning sker av servitut, som tillkommit

genom beslut vid ägostyckning, eller av servitut, för vilket giltighetstiden

utgått men som ändock faktiskt utövas, medför kravet på intecknande den

olägenheten, att ägaren till den härskande fastigheten får löpa risken att,

innan inteckning för servitutet blivit sökt, den tjänande fastigheten överlåtes

utan förbehåll örn servitutets bestånd eller att nya, framför servitutsrätten

gällande rättigheter i den tjänande fastigheten uppkomma, vartill kommer

alt han mäste vidkännas kostnaden för intecknandet. En dylik reglering

skulle i åtskilliga fall kunna göra värdet av den föreslagna lagstiftningen

illusorisk icke blott på den grund, att inteckningsansökningen icke kommer

att ske omedelbart, utan framför allt därför, att behovet av intecknande ofta

skulle komma att förbises. Med lagens syfte torde bäst överensstämma, att

den härskande fastighetens ägare omedelbart och utan att belastas med

kostnad för inteckningsåtgärd erhåller den rätt som förslaget avser att

tillförsäkra honom. Därvid bör dock beaktas, att det ej är möjligt att skydda

en dylik rätt vid exekutiv försäljning, örn ej servitutshavaren eller annan

sörjer för att rätten blir känd för auktionsförrättare!!. I enlighet med det

sagda och med hänsyn till ifrågavarande lagstiftnings art och begränsade

räckvidd synes kunna förordas att förevarande stycke får det innehåll, att

då servitutstid förlängts i enlighet med vad i den föreslagna lagen sägs, skall

servitutet gälla som örn inteckning till säkerhet därför beviljats den dag,

från vilken förlängningen är att räkna, samt att, örn den fastighet som

besväras av servitutet skall säljas i den ordning ut sökningslagen bestämmer,

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

servitutet skall upptagas uti deni 107 § samma lag omnämnda förteckningen,

därest det blivit anmält till auktionsförrättaren eller eljest är för honom

känt. En sådan jämkning skulle stå i god överensstämmelse med andra

stycket i paragrafen, vilket förlorar en väsentlig del av sin betydelse, örn det

står den härskande fastighetens ägare fritt att låta servitutet förfalla genom

att ej söka inteckning. Att en tyst företrädesrätt uppkommer genom vad

här föreslagits synes icke ägnat att väcka avgörande betänkligheter. Förevarande

lagstiftning bör medföra att envar som träffar avtal med ägare till

fastighet i de län lagstiftningen berör har att räkna med förefintligheten av

dylika i gravationsbeviset ej redovisade rättigheter; jämför den genom lagen

den 30 april 1937 verkställda ändringen i 3 § servitutslagen.

Det har ej undgått vår uppmärksamhet att det skydd den här förordade

anordningen ger icke avser tiden innan förlängningen för varje servitut

tager sin början och att konsekvensen kunde tänkas kräva att motsvarande

skydd herodes de servitut av samma slag, vilkas giltighetstid ej utlöper

före år 1960. Vi ha emellertid icke ansett detta förhållande böra utgöra

hinder att så effektivt som möjligt skydda de rättigheter, för vilkas bestånd

nu vidtagas särskilda lagstiftningsåtgärder, i vissa fall med ekonomisk

uppoffring för det allmänna.

Justitierddet Gyllenswärd:

Enligt första stycket av 7 § skall efter servitutstidens förlängning beträffande

förhållandet till annan särskild rätt till den tjänande fastigheten så

anses som om förlängningen skett genom avtal. Härav följer, att vid frivillig

överlåtelse av nämnda fastighet servitutet bortfaller, därest det icke blivit intecknat

och ej heller vid överlåtelsen gjorts förbehåll örn servitutets bestånd.

Vid exekutiv försäljning åter fordras städse dylikt förbehåll för att servitutet

skall gälla mot den nye ägaren. I öppen dag ligger, att vad nu sagts kan

innefatta en fara för viss inskränkning i den föreslagna lagstiftningsåtgärdens

effektivitet. Att tillfredsställande bemästra detta problem synes å andra

sidan alldeles icke lätt. En lösning vore att åt servitut av detta slag i allt giva

ställning av s. k. tvångsservitut, varigenom det överhuvud aldrig skulle kunna

upphöra vid överlåtelse av den tjänande fastigheten. Denna väg beträddes

vid 1937 års ändring i 3 § servitutslagen med avseende å vissa däri omförmälda

icke tidsbegränsade skogsfångs- och mulbetesservitut. Mot anordningen

möter dock i nu förevarande fall hinder redan av den anledningen att

man —- till undvikande bl. a. av ytterligare, invecklade och till sin omfattning

svåröverskådliga, ersättningsspörsmål — överhuvud icke velat, frånsett tidsförlängningen,

bereda servitutet en bättre ställning än det för närvarande

äger gentemot annan rätt till den tjänande fastigheten. Med hänsyn till kredit-

och framför allt omsättningsintressen skulle detta ock medföra olägenheter,

såframt ej åtgärden förknippades med införande av särskilda föreskrifter

till möjliggörande av upplysning rörande servitutets förefintlighet. Väl ansåg

man sig vid genomförande av nyssnämnda ändring i 3 § servitutslagen

kunna underlåta att meddela dylika föreskrifter. Men uttryckligen framhölls,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

33

att lagändringen kunde försvaras blott på den grund att de servitut densamma

avsåg så gott som alltid vore intecknade. Och något motsvarande skäl kan

ej åberopas i fråga örn de tidsbegränsade servituten; dolda sådana måste

tänkas komma att i stor utsträckning föreligga. Uppenbarligen skulle en

åtgärd för vinnande av publicitet endast kunna utgöras av inskrivning i

fastighetsboken. Infördes stadgande härom, skulle man i själva verket ej

behöva gå så långt som i 3 § servitutslagen utan kunna begränsa sig till att

giva servitutet endast den rätt som det skulle äga, om det utgjorde servitut

för vilket inteckning meddelats den dag inskrivningen (eventuellt ansökan

därom) skedde; och nyssnämnda särskilda ersättningsfrågor skulle då icke

uppkomma. Av lätt insedda skäl torde det emellertid icke vara lämpligt att

med avseende å denna — i avbidan på förestående åtgärder för rationalisering

av de hithörande jordbruken högst tillfälliga — lagstiftning tillgripa ett

inskrivningsförfarande av angiven art med därav betingade kostnader och

besvär. Med hänsyn till de svårigheter vilka sålunda vid båda alternativen

inställa sig synes ''försvarligt att stanna vid den enkla — rent automatiska

förlängningsåtgärd som avses med departementsförslaget. Att i praktiken

olägenheterna härav skulle bli alltför betydande är knappast antagligt. Beträffande

det stora flertalet tjänande fastigheter lärer exekutiv försäljning

under den tid förlängningen skulle gälla näppeligen komma i fråga. Och vid

frivillig försäljning torde den skadeståndsskyldighet som, i händelse förbehåll

om servitutets bestånd uraktlåtes, uppstår för ägaren av den härskande

fastigheten utgöra ett kraftigt incitament till att uppställa sådant förbehåll.

Härtill kommer, att åtminstone i vissa fall den härskande fastighetens ägare

synes äga möjlighet att genom inteckning skydda sin rätt. Skulle det oaktat

i något fall servitutet i följd av den tjänande fastighetens försäljning komma

att upphöra, är måhända ej heller uteslutet, att denna omständighet kan

beaktas i samband med förutberörda rationaliseringslagstiftning, i förhållande

till vilken det remitterade förslaget är avsett att utgöra ett provisorium.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sami. Nr 355.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11

oktober 1946.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen lagrådets

den 10 oktober 1946 avgivna utlåtande över det den 27 september

1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag om förlängning av tiden för

vissa servitut.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen

följande.

Lagrådets hemställan om ändrade bestämmelser rörande frågan om ersättning

i anledning av sådan servitutsförlängning, som avses med det remitterade

lagförslaget, synes ha tillkommit närmast med tanke på de fall, då den

servitutsbelastade fastigheten äges av ett mindre bolag eller en enskild person

i knappa ekonomiska villkor. Enligt min mening skulle emellertid även

med den lösning, ersättningsfrågan erhållit i förslaget, en dylik fastighetsägares

intresse bliva i huvudsak tillgodosett. I de flesta fall torde nämligen en fastighetsägare

icke ha betraktat ett å hans fastighet vilande servitut av ifrågavarande

slag som någon tunga för fastigheten, och ur hans synpunkt har i

allmänhet rättigheten icke ansetts ha något penningvärde. Det synes under sådana

förhållanden knappast rimligt att i dylika fall fastighetsägaren skall

kunna påkalla ersättning för rättighetens utövande i fortsättningen och samtidigt

därmed måhända betunga statsverket med kostnader för ersättningens

bestämmande, vilka icke kunna anses stå i skälig proportion till den ersättning,

som kan komma att fastställas. I anslutning till lagrådets yttrande har

jag dock ansett mig böra förorda, att en mindre jämkning i förslaget företages

så att ersättningsrätten göres beroende av örn förlängningen tillskyndar

den tjänande fastigheten olägenhet av någon betydelse.

De av lagrådet och dess majoritet förordade ändringarna i övrigt i lagförslaget

har jag icke funnit anledning motsätta mig. Däremot har jag ej funnit

skäl föreligga att i det hänseende, en av lagrådets ledamöter berört, göra

ändring i vad förut av mig föreslagits.

I anslutning till vad jag sålunda anfört har det remitterade förslaget undergått

överarbetning inom jordbruksdepartementet. I samband härmed ha vissa

jämkningar av rent formell art vidtagits i förslaget.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 355.

35

Såsom framgår av vad jag vid lagrådsremissen anfört torde till täckande

av kostnaderna för den föreslagna lagstiftningens genomförande böra anvisas

ett förslagsanslag å 10 000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda och i statsrådsprotokollet för den 27

september 1946 anförts hemställer jag

dels att det överarbetade lagförslaget måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande;

dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till

Bidrag till gäldande av ersättning vid förlängning av vissa

servitut å tilläggsstat I till riksstaten för innevarande budgetår

anvisa ett förslagsanslag å............kronor 10 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bengt Holmgren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga A.

PROMEMORIA

MED FÖRSLAG TILL LAGSTIFTNING

RÖRANDE TIDSREGRÄNSADE

SKOGSSERVITUT

Avgiven av särskild utredningsman

inom norrlandskommittén

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till norrlandskommittén.

På därom av norrlandskommittén i skrivelse den 26 november 1945 gjord

framställning uppdrog Kungl. Majit den 30 samma månad åt häradshövdingen

Å. Braunstein att såsom särskild utredningsman inom kommittén

verkställa och till kommittén avlämna utredning angående de norrländska

ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1943 tillkallades likaledes

den 30 november 1945 överlantmätaren E. Jung samt jordbrukarna P.

Eliasson i Bäsksele och H. Sundberg i Bredåker att — jämte ledamöterna

av norrlandskommittén direktören B. Holmbäck, filosofie doktorn E. Kempe

och ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören K. Mäler — såsom

särskilda sakkunniga deltaga i överläggningar med utredningsmannen.

I anledning av utredningsuppdraget — vilket i direktiven .för. utredningsmannen

begränsats till att avse frågan om behovet av lagstiftningsåtgärder

beträffande de tidsbegränsade skogsservituten och rörande vissa osålda ägostyckningslotter

— ha överläggningar mellan utredningsmannen och de sakkunniga

ägt rum den 14 och den 15 februari, den 26 och den 27 april samt

den 20 juni 1946. För uppdragets fullgörande ha utredningsmannen och de

sakkunniga därjämte under tiden den 21—den 23 maj 1946 med vederbörligt

tillstånd företagit en resa i Norrland, därvid sammanträden med ett stort

antal ägostyckningsinnehavare m. fl. hållits i Örnsköldsvik, i Kantsjö inom

Trehörningsjö socken, i Vilhelmina och i övre Holmsvattensel inom Råneå

socken.

Sedan utredningen numera slutförts, får utredningsmannen härmed vördsamt

överlämna en av honom upprättad promemoria, innehållande av motiv

åtföljda förslag till dels lag örn förlängning av tiden för vissa servitis bestånd

dels ock kungörelse angående statsbidrag till förlängning av giltighetstiden

för servitut, som i lagen avses.

Särskilda yttranden av herrar Jung, Holmbäck och Kempe bifogas promemorian.

Stockholm den 29 juni 1946.

Å. BRAUNSTEIN.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Förslag

till

Lag

om förlängning av tiden för vissa servituts bestånd.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å sådant till förmån för fastighet inom Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län gällande

servitut, som innefattar rättighet till skogsfång och mulbete eller endera

av dessa rättigheter och som är till tiden begränsat. Från lagens tillämpning

är dock undantaget servitut, som besvärar kronan tillhörig fastighet.

2 §.

På begäran av ägaren av fastighet, till vars förmån i 1 § avsett servitut

gäller, må i den ordning och under de förutsättningar nedan sägs meddelas

förordnande, att servitutet mot ersättning skall efter giltighetstidens utgång

helt eller delvis för framtiden bestå.

3 §•

Fråga om förlängning av servitutstid och om ersättning därför skall avgöras

av särskild nämnd.

Nämnden skall bestå av tre ledamöter och tillsättas för område, som Konungen

bestämmer. Ledamöterna, av vilka en tillika skall vara ordförande i

nämnden, utses av Konungen. För ordföranden och envar av de övriga ledamöterna

förordnas en suppleant.

Där så finnes erforderligt, åge nämnden eller dess ordförande tillkalla sakkunnig

att mot ersättning, som bestämmes av nämnden, biträda denna.

Nämndens prövning av fråga, som i första stycket omförmäles, skall vid

äventyr av talans förlust påkallas inom två år från den dag, denna lag trätt

i kraft.

Förordnande om förlängning av servitutstiden må meddelas under förutsättning,

att förlängningen är av väsentlig betydelse för den fastighet, till vars

förmån servitutet gäller, och icke tillskyndar den av servitutet besvärade

fastigheten avsevärd olägenhet.

Vardera parten skall, där ej särskilt förhållande till annat föranleder, vidkännas

sina kostnader å förfarandet inför nämnden.

Har inom nämnden var ledamot sin mening och kunna ej två meningar

sammanjämkas, gäde ordförandens.

Mot nämndens beslut må talan icke föras.

4 §•

Ersättning till nämndens ordförande och övriga ledamöter skall utgå enlikt

de grunder, Konungen fastställer, och gäldas av allmänna medel. Av dylika

medel skall ock gäldas ersättning till sakkunnig, som tillkallats av nämnden

eller dess ordförande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

5 §•

Utöver vad ovan är stadgat skola beträffande nämnden bestämmelserna i

lagen den 14 juni 1929 om skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

6 §•

Av nämnden bestämd ersättning för förlängning av servitutstid skall inom

etthundraåttio dagar från det nämndens beslut meddelats nedsättas hos länsstyrelsen,

och gäde om nedsättningen i övrigt, om fördelning och utbetalande

av nedsatt belopp samt om verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat

för det fall att enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation särskild rätt

till fastighet upplåtes; dock att beloppet må utan hinder av vad nu sagts utbetalas

direkt till ägaren av den fastighet, som av servitutet besväras, där det

är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten.

Sedan nedsättning skett, skall beträffande servitutet gälla vad i lag finnes

föreskrivet om servitut, som ej är till tiden begränsat.

7 §•

Intill dess fråga om förlängning av servitutstid blivit avgjord och, då nedsättning

skall äga rum, intill dess det visat sig, om nedsättning kommer till

stånd, må, där servitutstiden dessförinnan utgår, servitutet alltjämt utövas.

8 §•

Har nämnden förpliktat part att gottgöra motparten dennes kostnader å

förfarandet, gånge beslutet därom efter överexekutors förordnande i verket

lika som domstols laga kraftägande dom.

9 §.

Vad i denna lag stadgas örn rätt till förlängning av servitutstid skall gälla,

ändå att vid servitutets tillkomst eller eljest annat förbehåll skett.

10 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Förslag

till

Kungörelse

angående statsbidrag till förlängning av tiden för vissa servituts

bestånd.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I enlighet med vad nedan sågs må av statsmedel beviljas bidrag till förlängning

av giltighetstiden för servitut, som avses i lagen den

om förlängning av tiden för vissa servituts bestånd.

2 §•

Statsbidrag beviljas ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet gäller,

samt utgår, örn och i den mån behov därav föreligger. Bidrag må kunna

uppgå till högst åttio procent av den för förlängningen bestämda ersättningen,

dock icke till mera än tretusen kronor.

3 §.

Ansökan örn statsbidrag skall ingivas till vederbörande egnahemsnämnd

samt åtföljas av antingen med stöd av förutnämnda lag meddelat beslut om

förlängning av servitutstiden eller skriftligt avtal, varigenom servitutstiden

förlängts till att avse all framtid. Därest förlängningen grundas på^ avtal,

skall ansökningen vara egnahemsnämnden till handa inom två år från den

dag, denna kungörelse trätt i kraft.

Bidrag må ej beviljas med mindre sökanden skriftligen åtager sig att, enligt

egnahemsnämndens bestämmande, återbetala bidragsbeloppet eller del

därav jämte ränta efter fem procent för år från tiden för beloppets utbetalande,

till dess återbetalning sker, för den händelse sökanden antingen

genom sitt medgivande föranleder, att servitutet helt eller delvis upphör,

eller ock vid överlåtelse av sin fastighet icke tillser, att förvärvaren gör enahanda

åtagande samt därjämte skriftligen utfäster sig att vid äventyr av

återbetalningsskyldighet, som nyss sagts, i sin tur ej överlåta fastigheten

utan att den nye ägaren ikläder sig samma förbindelser som han s jälv.

Innan egnahemsnämnden meddelar beslut i ärende rörande bidrag till sådan

förlängning av servitutstid, som tillkommit genom avtal, skall egnahemsnämnden

rörande förlängningen och den för densamma bestämda ersättningen

inhämta yttrande från den nämnd, som enligt omförmälda lag

har att avgöra fråga om förlängning av servitutstid och örn ersättning därför.

Bidrag till förlängningen må ej beviljas ulan så är, att nämnden finner

förlängningen vara av väsentlig betydelse för den fastighet, till vars förmån

servitutet gäller, och icke tillskynda den av servitutet besvärade fastigheten

avsevärd olägenhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

4 §.

Beviljat statsbidrag skall, där förordnande om servitutstidens förlängning

meddelats, inom tid, som för nedsättande av den därför bestämda ersättningen

är föreskriven, av egnahemsnämnden tillställas länsstyrelsen. Har avtal

om förlängningen träffats, skall bidraget av egnahemsnämnden utbetalas

till ägaren av den fastighet, som av servitutet besväras, eller, örn ersättningen

för förlängningen visas hava blivit i sin helhet gulden av sökanden, till

denne.

5 §.

Ersättning till ordförande och övriga ledamöter i nämnd, som enligt 3 §

tredje stycket avgivit yttrande i ärende rörande statsbidrag, skall utgå enligt

de grunder, Konungen fastställer, och gäldas av allmänna medel.

Denna kungörelse träder i kraft den

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Inledning.

Antalet ofullständiga jordbruk i vårt land är mycket stort. Olika orsaker

ha medverkat till uppkomsten av dessa jordbruk; sålunda har i icke ringa

mån den tidigare rådande fria jorddelningsrätten bidragit därtill.

De problem, som angå de ofullständiga jordbruken, ha länge intagit en

framträdande plats på det jordbrukspolitiska programmet. Statsmakternas

strävanden lia inriktats på att förhindra uppkomsten av ytterligare ofullständiga

jordbruk och att undanröja de olägenheter, som vidhäfta de ofullständiga

jordbruk, vilka redan bestå. I förstnämnda hänseende ha sålunda

tid efter annan i jorddelningslagstiftningen vidtagits ändringar i syfte bl. a.

att i orter med riklig skogstillgang tillgodose nybildade jordbruksfastigheters

behov av tillräcklig skogsmark. Vad åter angår kompletteringen av de

befintliga ofullständiga jordbruken ha betydelsefulla åtgärder kommit till

stånd genom beredandet av möjlighet för innehavarna av dylika jordbruk

att i avsevärd utsträckning erhålla lån och bidrag av allmänna medel för

jordbrukens förbättrande och ändamålsenliga utveckling.

Vid upprepade tillfällen ha framkommit förslag om ändring i gällande

expropriationslagstiftning, avseende rätt till expropriation för stärkande av

ofullständiga jordbruk. Dessa förslag ha dock icke lett till åsyftat resultat.

Emellertid har i anledning av två inom riksdagen år 1942 väckta motioner,

nr 146 i första kammaren och nr 197 i andra kammaren, riksdagen i skrivelse

den 16 maj 1942, nr 232, under åberopande av vad som anförts i

andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 28, anhållit att

Kungl. Maj:t ville dels efter verkställande av den ytterligare utredning, som

kunde anses erforderlig, för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning örn

expropriation av mark för stärkande av ofullständiga jordbruk, dels ock

låta verkställa utredning av frågan om förköpsrätt av jord för samma ändamål

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning kunde

föranleda. Kungl. Majit har därefter uppdragit åt egnahemsstyrelsen att,

med beaktande av innehållet i förenämnda utskottsutlåtande, verkställa de

begärda utredningarna. Utredningsuppdraget har sedermera övertagits av

1942 års jordbrukskommitté. Utredningarna äro ännu icke avslutade.

Särskilt inom Norrland är vanligt att en skoglös eller skogfattig jordbruksfastighet

innehar rätt till skogsfång och mulbete å annan fastighets område,

där erforderlig tillgång på skog finnes. Dylika skogsservitut äro i allmänhet

till tiden obegränsade, men i icke ringa utsträckning förekommer att

servituten inskränkts till att avse viss tid. Så är ofta fallet med de servitut,

vilka tillerkänts sådana jordbruksfastigheter, som i slutet av förra och början

av detta århundrade bildats genom ägostyckningar å de stora trävarubolagens

mark.

I en vid 1943 års riksdag inom andra kammaren av herrar Jacobson och

Mäler väckt motion, nr 272, påkallades statsmakternas ingripande för att

avhjälpa det brydsamma läge, vari ett stort antal innehavare av ägostyckningslotter

av nu angivet slag befunne sig. Enligt motionärernas mening

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

borde först och främst vidtagas sådana åtgärder, som tryggade vässa ägostyckningsinnehavares

snart utlöpande rätt till husbehovsvirke, vedbrand

och mulbete. En tvångsvis genomförd provisorisk förlängning av de tidsbegränsade

servituten syntes böra övervägas. Y idare syntes genom särskild

lagstiftning — exempelvis genom ändringar i lagfartslagstiftningen — böra

läggas hinder i vägen för fortsatt försäljning av ägostyckade fastigheter i

ada de fall, där fastigheterna icke kunde anses bilda efter norrländska förhallanden

med husbehovsvirke, bränsle och bete nöjaktigt försörjda fastigheter.

Slutligen syntes expropriationslagstiftningen kunna ändras, så att förvärv

av erforderlig tillskottsjord för nyodling och betesanläggning ävensom

för behövlig stödskog utan svårigheter kunde åstadkommas för sådana ägostyckningsfastigheter,

som vöre ofullständiga jordbruk men rimligen kunde

förutsättas bli bäriga familje- eller stödjordbruk. Med stöd av det anförda

hemställde motionärerna att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om skyndsam utredning rörande de norrländska ägostyckningsinnehavarnas

levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser samt att förslag

till förbättring av dessa betingelser — avseende i första hand betryggande

tillgång till husbehovsvirke, vedbrand och mulbete — så snart ske kunde

förelädes riksdagen.

I utlåtande, nr 35, över motionen framhöll jordbruksutskottet att frågan

huru ett mera varaktigt försörjningsläge skulle kunna tillskapas för befolkningen

i Norrland och då givetvis även för de i motionen berörda ägostycknmgsinnehavarna

utgjorde det komplex av problem, som vore föremål

tor behandling inom 1940 års norrlandsutredning. Vidare hade Kungl. Maj-t

uppdragit åt egnahemsstyrelsen att verkställa av riksdagen begärd utredning

rörande frågan om lagstiftning angående expropriation av mark för stärkande

av ofullständiga jordbruk, en lagstiftning som efter vad det ville synas

torde komma att få betydelse i sådana fall som de i motionen berörda

samt rörande fragan om förköpsrätt av jord för samma ändamål. Emellertid

ansage utskottet att en del av de problem, som berördes av motionärerna,

\ore av sadan betydelse för levnadsförhållandena och försörjningsbetingelserna

i Norrland, att krav på deras snara lösande utan avbidan på resultatet

av de nyssnämnda mera omfattande utredningarna med rättmätighet

e. kunna framställas. Sålunda framstode för utskottet såsom angeläget att

till förhindrande av uppdelning av jordbruksjorden i denna landsdel provisoriskt

förbud mot försäljning av sådana före nu gällande restriktiva jorddelningslagstiftmng

genom ägostyckningar bildade ofullständiga jordbruk

som annu vöre kvar i skogsbolagens händer, övervägdes. Jämväl syntes böra

undersökas den omfattning, vari kunde förefinnas vid ägostyckningar uppkomna

ofullständiga jordbruk, samt möjligheten till stödåtgärder för dessa

medelst lanspraktagande av kronans och enskildas mark. Problemet huruvida

och i vad mån en tvångsvis genomförd provisorisk förlängning av de i

motionen omförmäla servitutens giltighetstid kunde åvägabringas torde

vf- mera vittomfattande och föra så långt in på civilrättens område att

utskottet i detta sammanhang icke ansåge sig böra närmare ingå på detsamma.

Med hänsyn till fragans utomordentligt stora betydelse syntes emellertid

utredning i amnet snarast böra igångsättas. De i motionen berörda problemen

i övrigt torde kunna förväntas bli föremål för behandling inom den nyssnämnda

norrlandsutredningen, varför utskottet saknade anledning att närmare

orda örn desamma Huruvida det av utskottet förordade utredningsuppdra^et

lamphgen borde anförtros åt någon pågående utredning eller särskilda

sakkunniga tillkallas för andamålet syntes böra överlåtas åt Kungl.

Maj :t att bestämma Under åberopande av det anförda hemställde utskottet

att riksdagen i anledning av motionen ville i skrivelse till Kungl Maj t an
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

hålla att Kungl. Maj:t måtte i de avseenden, utskottet berört, låta verkställa

utredning angående de norrländska ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden

och försörjningsbetingelser samt för riksdagen framlägga de förslag

i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan angående skrivelse till Kungl. Maj:t

med begäran om utredning. Sådan skrivelse, nr 247, avläts den 26 maj 1943.

Utredningsuppdraget har sedermera av Kungl. Majit överlämnats till den

år 1944 tillsatta norrlandskommittén. I direktiven för kommittén har riksdagens

skrivelse anmälts.

Därefter har för uppdragets utförande särskild utredningsman inom kommittén

blivit förordnad, och sakkunniga ha tillkallats för att deltaga i överläggningar

med utredningsmannen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Allmän motivering.

Jorddelningen i Norrland.

Vid början av förra seklet funnos på den norrländska landsbygden, frånsett

ett mindre antal sågverks- och bruksfastigheter, huvudsakligen två slag

av jordegendomar, nämligen kronans stora skogsbesittningar samt enskilda

hemman och lägenheter, vilka ägdes av en jordbrukande bondebefolkning.

Vad som tillhörde de särskilda hemmanen var av ålder i många fall bestämt

endast med avseende å inägoma. Skogsmarken hade, åtminstone i det inre

av landet, ringa användning för annat ändamål än kreatursbete samt virkesoch

vedfång för husbehovet. Under sådana förhållanden kommo hemmanens

skogsinnehav att ställa sig ganska olika, beroende på hemmansägarnas

större eller mindre företagsamhet att lägga under sig delar av närbelägen

skogsmark.

Sedan odlingen nått en högre grad av utveckling, kunde ett sådant sakernas

tillstånd som det nu beskrivna icke gärna fortfara. En genomgående

reglering på ifrågavarande område erfordrades, och en dylik verkställdes genom

den s. k. avvittringen, vars ändamål var att skilja kronans marker från

de enskilda ägorna och att skarpt begränsa sistnämnda ägor. Avvittringen

— som påbörjats långt tidigare — genomfördes till sin väsentligaste del under

åren 1820—1870. Genom det summariska och tämligen okontrollerade

sätt, varpå i synnerhet under förra delen av 1800-talet de rörande avvittringen

utfärdade författningarna tillämpades, kommo särskilt i trakter med

riklig skogstillgång de skogsanslag, som tilldelades hemmanen, att betydligt

överstiga vad som enligt författningarna varit avsett.

Under 1840- och 1850-talen, då avvittringen som bäst pågick, öppnades

nya utsikter på världsmarknaden för den svenska trävaruindustrien. Affärsmännen

började komma till insikt örn att de norrländska skogarna kunde

med vinst tillgodogöras. En livlig efterfrågan på timmerskog uppstod. Bönderna

drogo av de stora skogsvidder, som vid avvittringen tilldelats deras

hemman, föga annan fördel än att de därå betade sin boskap och hämtade

vad till husbehov erfordrades av skogens produkter; och de antogo därför

utan större betänkligheter de anbud, som från trävaruspekulanternas sida

gjordes dem i avseende å skogarna. På så sätt uppläts från bondehemmanen

i en efter hand allt större omfattning och mot en mången gång ytterst

obetydlig ersättning avverkningsrätt, i regel på femtio år, till skogsmarken.

Örn något förvärv med äganderätt till själva jorden var vid denna tid icke

fråga.

Sedan emellertid trävaruindustriens representanter vunnit övertygelse örn

att deras näring ägde framtiden för sig, började de söka att med äganderätt

förvärva skogsmark i så stor utsträckning som möjligt. Det lyckades dem

även att i avsevärd mån förverkliga denna strävan. Ett synnerligen stort

antal bondehemman kom att genom köp övergå i trävarubolagens och enskilda

industriidkares ägo.

I allmänhet blev inägojorden å de bondehemman, som trävarubolagen förvärvade,

utarrenderad; ofta skedde utarrenderingen till de förutvarande ägar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

na. Allenast å sådana av bolagen inköpta gårdar, som voro belägna i närheten

av bolagens sågverk och övriga industriella anläggningar, plägade bolagen

själva driva jordbruk.

Det dröjde ej länge efter trävaruindustriens stora uppsving förrän i anledning

av nu berörda förhållanden bekymmer för framtiden började visa sig.

Såsom av åtskilliga officiella uttalanden framgår fick man ögonen upp för

det ofördelaktiga inflytande, trävaruindustrien utövade på jordbruket och

den jordbrukande befolkningen. Olika lagstiftningsåtgärder vidtogos för att

söka avvärja berörda inflytande. Sålunda tillkommo med början redan på

1860-talet författningar, avseende bl. a. att inskränka dispositionsrätten över

skogen på de ställen, där hemmanens rättigheter ännu icke definitivt ordnats

genom avvittringen, samt att begränsa tiden för skogsavverkningskontraktens

giltighet. Én lagstiftningsåtgärd, som beledsagades av stora förhoppningar

örn en minskning av bolagens fastighetsförvärv, åvägabragtes på

1890-talet genom införandet av ägostyckningsinstitutet.

De former för delning mellan olika ägare av ett hemmans område, vilka

dittills förekommit enligt lagstiftningen, voro hemmansklyvning och jordavsöndring.

Föreskrifter rörande dessa delningsformer funnos meddelade i

skiftesstadgan den 9 november 1866 — vilken författning dock i första hand

hade avseende å laga skifte — samt i förordningen den 6 augusti 1881 angående

hemmansklyvning och jordavsöndring. Vid hemmansklyvning uppdelades

hemmanet efter bråkdelar av skattetalet, så att de särskilda delarna

erhöllo vad av de olika ägoslagen å dem belöpte i förhållande till den aritmetiska

andel de utgjorde av hela hemmanet; karakteristiskt för hemmansklyvningen

var alltså att hemmansdelarnas ägor alltid kommo att uppvisa

i huvudsak samma blandning av åker, äng och utmark som det ursprungliga

hemmanet samt att hemmanets mantal blev fördelat mellan hemmansdelama.

Jordavsöndringen åter — vilken i motsats till hemmansklyvningen

ej utgjorde någon lantmäteriförrättning — bestod däri, att ägaren av ett

hemman till annan upplät ett visst bestämt område av hemmanets mark;

den avsöndrade delen, som följaktligen icke behövde bestå av olika ägoslag,

ansågs ej bilda någon särskild hemmansdel utan betraktades endast såsom

en lägenhet, i kameralt avseende lydande under den återstående delen, som

bibehöll hemmanets skattetal oförminskat.

Vid den tid, varom nu är fråga, härskade frihet att genom hemmansklyvning

obegränsat dela ett hemman, medan rätten att avsöndra var inskränkt

till att avse högst en femtedel av ägovidden.

Införandet av den nya form för jorddelning, som ägostyckningen innebar,

föreslogs av den år 1891 tillsatta s. k. jordbrukslägenhetskommittén. Denna

kommitté fann att de då gällande bestämmelserna örn hemmansklyvning och

jordavsöndring icke till fullo motsvarade de anspråk, som med fog kunde

uppställas å ett enkelt, snabbt och för de mindre bemedlade lätt tillgängligt

jordstyckningsförfarande. Enligt kommitténs åsikt borde därför ett nytt förfaringssätt,

nämligen ägostyckning, tillåtas. Ägostyckning skulle verkställas

av lantmätare samt utmärkas därav, att den ägare av ett hemman, som ville

dela detta i två eller flera lotter, själv bestämde lotternas läge och gränser,

varefter enligt särskild procedur hemmanets mantal fördelades mellan lotterna.

Såsom ett speciellt skäl för ägostyckningsinstilutets införande framhölls

den betydelse, detsamma skulle erhålla i de norrländska skogsbygderna

genom den möjlighet, som därigenom öppnades att skilja hemmanens jordbruks

jord från deras skogsmark. Kommittén yttrade nämligen: »En särskild

betydelse torde ägostyckningen----kunna erhålla för de norrländska

skogsbygderna genom det tillfälle, som densamma erbjuder att kunna dela

Willmy lill riksdagens protoknll /gil». 1 sami. Sr 333. ‘1

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

skatten å ett hemman mellan den för jordbruk Lämpliga arealen jämte ett

mindre skogsområde å ena sidan och den huvudsakliga skogsmarken å den

andra. Härigenom skulle hemmansägaren efter skogens försäljning kunna

kvarsitta med äganderätt å gården, medan han däremot nu allt för ofta förvandlas

till arrendator eller torpare under skogsägaren och den självägande

jordbrukande befolkningen i många skogssocknar sålunda allt mer och mer

förminskas.»

Sedan ägostyckningsinstitutet genom lagen den 27 juni 1896 örn hemmansklvvning,

ägostyckning och jordavsöndring införts i vårt rättssystem, blev

det alltså möjligt att — med endast några av allmänt intresse förestavade,

knappt nämnvärda inskränkningar — fritt uppdela ett hemman i flera lotter

alldeles oberoende av ägornas beskaffenhet och lotternas framtida användbarhet

i produktionens tjänst.

Ägostyckningsinstitutet visade sig snart, särskilt för Norrlands vidkommande,

föga motsvara de hysta förväntningarna och i en del avseenden

verka direkt skadligt. Visserligen voro på åtskilliga håll trävarubolagen villiga

att genom ägostyckning avhända sig den för bolagen ofta mera besvärliga

än inkomstbringande inägojorden, men däremot framträdde hos dem

en avgjord obenägenhet mot att låta ens för husbehovet erforderlig skogsmark

medfölja denna jord. Då ett jordbruk utan skog på många orter inom

Norrland icke kan annat än i undantagsfall upprätthållas, kunde det förefalla

som örn enbart befolkningens insikt härom borde ha varit nog för att

förhindra att skoglösa ägostyckningslotter i någon större omfattning skolat

kunna komma ut i den allmänna rörelsen. Där ägostyckningar skedde å de

hemman, som bolagen redan ägde, och huvudsakligen endast inägojord tilllades

de lotter, som avsetts att utsläppas i marknaden, förekom visserligen

att bolagen av nyssnämnda anledning hade svårt att finna köpare till de

frånstyckade inägolottema. Men örn ett bolag — såsom på vissa håll inträffade

— ställde sina arrendatorer i valet mellan att antingen köpa den frånstyckade

inägojorden jämte de därå befintliga byggnaderna eller också avflytta,

ligger intet egendomligt däri, att arrendatorema valde att handla i enlighet

med det förra alternativet. Det hände naturligtvis också att arbetare

och andra, som ville skaffa sig egna hem, när intet bättre stod till buds uppträdde

såsom spekulanter även på skoglösa eller skogfattiga inägolotter.

Men ägostyckningar skedde jämväl i sammanhang med själva hemmansförsäljningama.

I alla de fall, då bönderna därvid avyttrade sin jord av den anledningen,

att de voro därtill tvingade av dålig ekonomi — och detta var

i regel förhållandet — var det i allmänhet en lätt sak för köparna att ordna

villkoren för ägostyckningarna efter sin egen önskan, d. v. s. låta bönderna

behålla inägojorden utan skogsanslag eller med så obetydliga sådana

som möjligt. Värdet av de skogsanslag, som förekommo, reducerades i icke

ringa mån på grund därav, att vanligen endast jämförelsevis sämre mark eller

åtminstone grundligt avverkad mark tilldelades inägolottema.

De missförhållanden, för vilka nu redogjorts, föranledde att år 1901 riksdagens

båda kamrar förenade sig örn skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan,

bl. a., att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda huruledes genom lagstiftnings-

eller andra särskilda åtgärder den självägande, jordbrukande befolkningens

ställning i Norrland och Dalarna kunde vidmakthållas och stärkas

samt jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas.

I anledning av denna skrivelse tillsattes 1901 års norrlandskommitté, sorn,

sedan dess arbete avslutats, den 27 oktober 1904 avgav betänkande, innefattande

utom en allmän utredning åtskilliga lagförslag och framställningar.

Vissa av norrlandskommitténs förslag resulterade i lagstiftningsåtgärder.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Sålunda utfärdades —- i syfte att bibehålla allmogen vid den jord, som alltjämt

var i dess besittning och som kunde anses för jordbruket nödvändig

— den 4 maj 1906 en lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening

att förvärva fast egendom (den s. k. norrländska förbudslagen). Genom

denna lag infördes förbud för bolag och föreningar att utan särskilt tillstånd

förvärva odlad och odlingsbar mark samt stödskog. Ursprungligen avsåg

lagen endast bolag och ekonomiska föreningar, men den utsträcktes sedermera

till att gälla alla slag av föreningar. Lagens tillämpningsområde utgjordes

från början av de fyra nordligaste länen jämte vissa delar av Gävleborgs

och Kopparbergs län. Sedermera utvidgades giltighetsområdet till andra

delar av norra och mellersta Sverige.

På grundval av norrlandskommitténs betänkande tillkom vidare — för att

för framtiden förhindra olämplig styckning av jorden — den 16 juni 1905

en provisorisk lag med vissa inskränkande bestämmelser i fråga om ägostyckning

i de fem norrländska länen. Denna lag gällde till den 1 januari

1910, då den avlöstes av lagen den 25 juni 1909 örn inskränkning i rätten att

erhålla ägostyckning. I sistnämnda lag stadgades att inom norrlandslänen

ägostyckning ej finge ske med mindre vederbörande länsstyrelse därtill lämnat

tillstånd. Ansökan örn tillstånd skulle vara åtföljd av karta, utvisande

huru ägostyckningen vöre avsedd att verkställas. Hemmanslott, som vid ägostyckning

erhölle inägojord, skulle med hänsyn såväl till denna jords omfattning

som ock till den myckenhet husbehovsskog samt odlings- och mulbetesmark,

som tilldelades lotten, vara tjänlig för jordbruk. Bestode hemmanslott

huvudsakligen av skogsmark, finge, ändå att lotten icke bleve tjänlig

för jordbruk, dit läggas mindre del av inägojorden, där sådant av särskilda

omständigheter påkallades och hemmanets jordbruk icke därigenom märkligen

försvagades. Styckades inägojorden till olika hemmanslotter och funnes

ej å hemmanet tillräcklig skogs- och betesmark för att bereda samtliga lotter

erforderliga anslag i sådan mark, skulle tilldelningen därefter jämkas. För

egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål

finge hemman styckas annorledes än nu sagts.

Slutligen kiev år 1907, i anslutning till förslag av norrlandskommittén, i

fråga örn jordavsöndring den ändring vidtagen i 1896 års lag, att beträffande

Kopparbergs län och de norrländska länen förbud stadgades mot att avsöndra

inägojord till den omfattning, att stamhemmanets jordbruk därigenom märkligen

försvagades.

Den sålunda tillkomna norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagstiftningen

utsträcktes efter hand till att avse även hela Svealand med undantag

av Södermanlands län.

Den 30 december 1911 uppdrog Kungl. Majit åt landshövdingen .Tohan

Widén att verkställa en utredning rörande den norrländska förbudslagens

verkningar, vilket uppdrag sedermera vidgades till att avse jämväl verkningarna

av den särskilda lagstiftningen örn ägostyckning och jordavsöndring.

I sitt den 16 juni 1913 avgivna betänkande framhöll Widén, bl. a., alt

under åren 1897—1912 bolagens hemman i mycket betydande omfattning

undergått ägostyckning, vilken i de allra flesta fall åsyftat mägornas skiljande

från den egentliga skogsmarken. Det franninge ock alt dessa styckningar

till långt övervägande del blivit verkställda enligt 1896 års lag. I .särskilt

stor omfattning hade tillstånd lill ägostyckning sök Is under åren näst

före den inskränkande förfatlningens tillkomst. Del vore allisa uppenbart alt

bland bolagen rått en livlig önskan alt i tid bestyra om verkställandet av

dylika förrättningar, innan de genom lagstiftningen kleve tvingade alt vid

inägornas frånskiljande även medtaga erforderliga delar av utmarken. Det

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

hade upplysts att flera av de största jordägande bolagen redan före ikraftträdandet

av 1905 års lag låtit ägostycka så många av sina hemman, som

överhuvud taget lämpat sig därför, och att i övrigt jordavsöndringsinstitutet

i ett stort antal fall använts under tiden näst efter nyssnämnda lags antagande

för att med kringgående därav frånskilja inägojorden från hemmanen.

I fråga örn de ägostyckningar, som ägt rum enligt de särskilt för Norrland i

sådant avseende gällande lagarna, inhämtades av utredningen att arealen av

den inägolotterna tillagda inrösningsjorden i de tre sydligare länen utgjort

i genomsnitt omkring 10 hektar. Vad Västerbottens län beträffade visade sig

en anmärkningsvärd skillnad mellan kusttrakterna, där inrösningsjorden för

de avstyckade lotterna i genomsnitt hållit sig mellan 6 och 8 hektar, och lappmarkerna,

där densamma merendels uppgått till 30 å 40 hektar, därvid dock

kunde antagas att en stor eller största delen utgjordes av icke odlad ängsmark

med naturlig gräsväxt. I Norrbottens län hade styckningarna varit så få, att

genomsnittstalen vore tämligen osäkra. De inägolotterna tilldelade anslagen i

avrösningsjord hade i Gävleborgs och Västernorrlands län omfattat i genomsnitt

något över 15 hektar; dock hade för ett stort antal lotter inom Ångermanlands

bästa skogstrakt, Resele och Ramsele tingslag, skogsanslagen icke

uppgått till 15 hektar. I Jämtlands län hade skogstilldelningen i allmänhet

varit betydligt rikligare. Genomsnittet för länet vore över 30 hektar. I Västerbottens

län visade tingslagen utmed kusten snarlika tal med de inre delarna

av Västernorrlands län. I lappmarkerna däremot hade skogsanslagen merendels

varit ganska drygt tilltagna. Rätt omfattande hade skogsanslagen ävenledes

varit vid de få styckningar, som förekommit i Norrbottens län. Örn

skogsanslagen alltså i ett icke så ringa antal fall tillmätts tämligen rundligt,

så framginge dock av utredningen att de i regel uppgått till vida mindre

belopp än som av norrlandskommittén i dess förslag till ägostyckningslag

angivits. Vidare förhölle sig så, att det nog ytterst sällan vore den bästa

skogsmarken, som vid ägostyckning av bolagshemman tillädes inägolotterna.

Som regel torde kunna sägas att skogsmarken icke vore god. Genom ägostyckningar,

verkställda på nu angivet sätt, minskades hemmanens bärkraft och

utvecklingmöjligheter väsentligt, och en i sådan riktning fortsatt utveckling

skulle givetvis medföra en betydande social olägenhet.

I det Widénska betänkandet föreslogos vissa ändringar i den norrländska

ägostyckningslagen. De föreslagna ändringarna blevo dock ej genomförda.

Den s. k. jordkommissionen, som tillsattes den 29 november 1918, överlämnade

den 11 november 1922 till Kungl. Majit redogörelse för en på kommissionens

föranstaltande verkställd utredning angående verkningarna av

den norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagstiftningen, såvitt rörde

tiden 1913—1918. Denna utredning, vilken alltså utgjorde en komplettering

av den Widénska utredningen, utvisade att en ökning av genomsnittsarealen

av de frånstyckade inägolotterna under angivna tid ägt rum i alla

län med undantag av Jämtlands län. I förhållande till de i den Widénska

utredningen förekommande siffrorna uppgick ökningen för inrösningsjorden

till i genomsnitt för samtliga län 4,1 hektar. Beträffande avrösningsjorden

var ökningen i medeltal för samtliga län 12 hektar. Denna sistnämnda

ökning angavs emellertid väsentligen bero på det stora antal styckningar, som

ägt rum i det nordligaste länet.

Den norrländska förbudslagen gällde till den 1 juli 1925, då den ersattes

med den alltjämt i kraft varande lagen den 18 juni 1925 angående förbud i

vissa fall för bolag, förening och stiftelse alt förvärva fast egendom (den

s. k. bolagsförbudslagen). I motsats till den norrländska förbudslagen gäller

denna lag inom riket i dess helhet. Enligt lagen får bolag, förening eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

stiftelse endast i de i lagen särskilt angivna fall förvärva fast egendom på

landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda området. Sålunda

får bolag, förening eller stiftelse förvärva fast egendom, som av länsstyrelsen

prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen vara

avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats e. dyl. eller att nyttjas till stenbrott,

grustag m. m. Därjämte äger Kungl. Majit giva bolag, förening eller

stiftelse tillstånd i särskilda fall att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet

än nyss sagts.

1866 års skiftesstadga, 1896 års lag örn hemmansklyvning, ägostyckning

och jordavsöndring samt 1909 års lag örn inskränkning i rätten att erhålla

ägostyckning fortforo att vara i kraft till den 1 januari 1928, då de upphävdes

genom den ännu gällande lagen den 18 juni 1926 om delning av jord

å landet (kallad jorddelningslagen). I denna lag, vilken liksom bolagsförbudslagen

gäller inom hela riket, benämnes all jorddelning efter andel laga

skifte; begreppet hemmansklyvning har försvunnit ur lagstiftningen. Vidare

ha i lagen ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten sammanförts till ett

institut, benämnt avstyckning, överensstämmelse mellan ägostyckning och

jordavsöndring, å ena, samt avstyckning, å andra sidan, föreligger däri, alt

i båda fallen ett avskiljande av en på marken bestämd ägovidd kommer

till stånd. Med ägostyckningen överensstämmer avstyckningen därutinnan,

att den konstruerats såsom en lantmäteriförrättning, vilken göres

till föremål för prövning och fastställelse. Med jordavsöndringen erbjuder

avstyckningen likhet såtillvida, att efter delningen en stamfastighet kvarstår,

vilken är bärare av mantalet, där sådant finnes.

I jorddelningslagens ursprungliga lydelse uppställdes beträffande avstyckning

bestämmelser, innefattande att nybildad fastighet skulle med hänsyn

till omfång, belägenhet, beskaffenhet och övriga förhållanden kunna anses

varaktigt lämplig för sitt ändamål. Härutöver krävdes för avstyckning från

jordbruksfastighet att den nya fastighetsindelningen skulle bereda ökade

utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen eller eljest vara till

gagn bil- jordbruksnäringen i orten. Tillika gavs om skogstilldelning den

regeln, att nybildad fastighet skulle, örn däri inginge så mycket jordbruksjord,

att fastigheten bleve tjänlig till jordbruk, erhålla för dess nyttjande för

detta ändamål erforderlig skog, i den mån sådan funnes att tillgå på styckningsfastigheten.

Dock medgavs att i ort med ringa skogstillgång ali skogen

lades till en jordbruksfastighet, där detta prövades angeläget för skogens

bestånd eller eljest skäl därtill funnes. Kraven å gagn för jordbruksnäringen

och å skogstilldelning eftergåvos, örn de skulle hindra avstyckning av mark

för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter eller för beredande av

plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt ändamål.

År 1937 vidtogos vissa ändringar i jorddelningslagens villkor för avstycknings

tillåtlighet. Ändringarna avsågo, bl. a., att i orter med riklig skogstillgång

tillgodose jordbruksfastigheternas behov av tillräcklig stödskog och

för framtiden hindra tillkomsten av nya ofullständiga jordbruk. Beträffande

fastighet, avsedd för jordbruk, föreskrevs att den i regel skulle innehålla

skog för tillgodoseende av nödigt husbehov, i den mån tillgång täll sådan

skog funnes, samt att det skulle tillses att å fastighetens mark i mån

av behov kunde erhållas tillgång till bete och, där det funnes önskvärt och

lämpligen kunde ske, möjlighet lill nyodling. Från kravet å husbehovsskog

gjordes dels ett undantag, motsvarande det förut nämnda beträffande ort

med ringa skogstillgång, dock att undantagsbestämmelsen skulle få tillämpas

blott när det vore angeläget för skogens bestånd, dels ock ett undantag för

det fall att på grund av ortens näringsförhållanden för jordbruket därstädes

uppenbarligen ej erfordrades skog. I ort med riklig skogstillgång, dår del

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

med hänsyn till näringsförhållandena för drivande av självständigt jordbruk

i allmänhet erfordrades skog utöver husbehovet, skulle vid avstyckning

från jordbruksfastighet envar i förrättningen ingående jordbruksfastighet i

mån av tillgång erhålla sådan skog, tillräcklig att utgöra varaktigt, stöd för

jordbruket. Dock finge avvikelse härifrån ske beträffande viss fastighet, såframt

det vore uppenbart att den kunde bestå såsom självständig fastighet

utan tillgång av skog utöver husbehovet samt jordbrukets fördel av stödskog

icke därigenom minskades. I likhet med vad fallet var enligt lagens ursprungliga

lydelse kunde alla de ifrågavarande villkoren eftergivas, örn eljest

hinder skulle läggas för avstyckning antingen av mark för tillgodoseende av

ett uppkommet behov av bostadslägenheter eller småbruk åt innehavare, som

beräknades erhålla sin huvudsakliga bärgning annorledes än av eget jordbruk,

eller ock av plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell

anläggning eller därmed jämförligt ändamål. Emellertid skulle dock i

fråga örn småbrukslägenhet tillses att därå kunde i mån av behov erhållas

tillgång till bete, där så lämpligen kunde ske.

I den lydelse, stadgandena örn villkoren för avstyckning erhöllo år 1937,

kvarstå de nu såsom gällande lag. I ett av fastighetsbildningssakkunniga den

1 september 1944 avgivet betänkande med förslag lill lag örn ändring i vissa

delar av jorddelningslagen m. m. (SOU 1944: 46) ha dock nya föreskrifter

rörande avstycknings tillåtlighet uppställts. I större omfattning än vad som

skett genom de år 1937 verkställda ändringarna i jorddelningslagen meddelas

enligt förslaget regler för att delning av jord, som är avsedd för jordbruksändamål,

må ske med hänsynstagande till jordbruksekonomiska synpunkter.

I syfte att förhindra olämpliga förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter

utfärdades den 21 december 1945 en lag örn inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet (den s. k. jordförvärvslagen). Lagen trädde i kraft

den 1 januari 1946. De förvärv, mot vilka lagen riktar sig, utgöras av spekulations-

och kapitalplaceringsköp ävensom vissa andra med dessa köp

likartade förvärv. För uppnående av det angivna syftet göras förvärv av

jordbruks- och skogsfastigheter i stor utsträckning för sin giltighet beroende

av statlig kontroll. Lagen är ej begränsad med avseende å tillämpningsområdet,

och den gäller för alla förvärvare med undantag av kronan och

kommun. Vissa förvärv, bl. a. sådant till vilket jämlikt bolagsförbudslagen

Konungens tillstånd skall sökas, falla utanför lagen. Denna har fått en begränsad

giltighetstid; den gäller t. o. m. den 31 december 1948.

De norrländska skogsservituten.

I lagen den 14 juni 1907 örn servitut definieras begreppet servitut såsom

besvär eller last, som till förmån för fastighet lägges å annan fastighet. Servitutets

uppgift är — framhålles i motiven till lagen — att utjämna de med

fastigheternas rättsliga särskiljande förenade olägenheterna. Servitutet skall

komplettera den ena fastighetens användbarhet genom att med densamma

på det sätt förbinda en annan, att visserligen dennas individualitet upprätthålles

men den dock i viss utsträckning får tjäna den andra.

Vanligen benämnes den fastighet, till vars förmån ett servitut gäller, den

härskande fastigheten, medan den fastighet, servitutet åvilar, kallas den

tjänande fastigheten.

Efter sättet för ett servituts bildande skiljer man mellan rättshandlingsservitut

och tvångsservitut; härtill kommer såsom ett tredje slag sådant

servitut, som är av ålder gällande. Rättshandlingsservituten omfatta främst

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

servitut, som stiftats genom avtal. Tvångss.ervililten uppkomma genom anordning

av myndighet; hit hör servitut, som vid jorddelning lägges å fastighet

genom beslut av förrättningsmännen. I rättspraxis likställes med sistnämnda

slag av servitut sådant servitut, som utan samband med jorddelning

stiftats genom avtal men vid en senare jorddelning intagits i protokollet över

förrättningen och lagts till grund för densamma.

Skiftesstadgan innehöll icke någon bestämmelse örn bildande av servitut

å en vid laga skifte eller hemmansklyvning utlagd lott till förmån för annan

dylik lott. Det ansågs emellertid tillåtet att för vissa ändamål meddela föreskrifter

i angivet syfte.

I 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

stadgades att vid ägostyckning finge, i den mån sådant vore vid laga skifte

tillåtet, besvär eller last till förmån för viss hemmanslott läggas å annan

sådan lott. I vilken omfattning tillskapandet av servitut kunde i denna

ordning äga rum var —- med hänsyn till skiftesstadgans avsaknad av bestämmelser

på området — ganska ovisst. Vanligt var emellertid att föreskrifter

meddelades, genom vilka en lott tillerkändes rätt att å annan lotts

ägor hämta vatten, sten eller grus, begagna väg o. dyl. Däremot blev genom

utslag av Högsta Domstolen fastslaget att rätt till mulbete, vedbrand och

gärdselfång icke vore att hänföra till besvär eller last, som i lagen avsåges

(se NJA 1902:320).

Enligt den nu gällande jorddelningslagen får vid laga skifte under vissa

förutsättningar till förmån för ägolott å annan dylik lott läggas besvär eller

last, såsom angående väg, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning, ledning

för överförande av kraft, hämtning av sten, sand eller vatten, torv-, ler-,

grus- eller tångtäkt, flottning, landningsplats för båtar, utrymme för torkning

av sjöfoder och fiskredskap e. dyl.; och vid avstyckning får för de ändamål,

med avseende å vilka sådant är tillåtet vid laga skifte, servitut till

förmån för en i förrättningen ingående fastighet läggas å annan sådan fastighet.

Bildande av skogsservitut — eller således servitut som innefattar rättighet

till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter —■ kan

däremot icke äga rum i samband med laga skifte eller avstyckning (jfr NJA

1930:14).

Ett servituts bestånd kan vara till tiden antingen obegränsat eller begränsat.

I motiven till lagen om servitut anföres härutinnan följande: »Det ligger

i servitutsförhållandets natur, att det samband, som -—- — -— upprättats

mellan fastigheterna, gäller all framtid eller så länge å ena sidan behovet och

å andra sidan möjligheten att tillgodose det kvarstår. Nödvändigt är detta

emellertid icke; det synes icke böra möta hinder att genom uttrycklig bestämmelse

inskränka dess giltighet till viss tid eller göra dess fortvara beroende

av villkor.»

Ehuru, såsom ovan anmärkts, bildandet av skogsservitut i samband med

ägostyckning ej var tillåtet, lia dock sådana servitut till icke obetydligt antal

tillkommit vid ägostyckningsförrättningar; sålunda var i Norrland icke

ovanligt att en inägolott i stället för skogsanslag i mark tilldelades rätt till

skogsfång och mulbete å annan lotts område. Därest föreskrift av angivet

innehåll ej meddelats vid förrättningen, stiftades regelmässigt skogsservitut

till förmån för inägolotten genom avtal i anslutning till denna lotts försäljning.

De på något av nu nämnda sätt tillkomna serviluten inskränktes emellertid

ej sällan till att gälla endast under ett bestämt antal år. Fall förekommo

även, då det föreskrevs att servitutet skulle vara förverkat, för den händelse

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

ägaren av den fastighet, till vars förmån servitutet gällde, företoge vissa såsom

otillåtna angivna handlingar.

Före jorddelningslagens ikraftträdande var i Norrland likaledes vanligt att

servitut, avseende skogsfång och mulbete, tillskapades genom avtal i samband

med jordavsöndring i ändamål att fullständiga en skoglös eller skogfattig

avsöndrad lägenhet. På många håll ingick det vid försäljning av sådan

lägenhet städse såsom ett av sakens natur påkallat köpevillkor att med lägenheten

skulle följa skogsservitut å stamfastighetens mark. Även de på nu

ifrågakomna sätt stiftade servituten begränsades understundom med avseende

å giltighetstiden eller gjordes eljest för sitt bestånd beroende av villkor.

Med hänsyn därtill, att de i anslutning till jordavsöndring bildade skogsservituten

tillkommo utan skiftesmyndighets medverkan, är det uppenbart

att servitutsbestämmelsema emellanåt erhöllo ett innehåll, som — tillämpat

efter ordalagen — under senare tid visade sig mindre lämpligt. Detta förhållande

torde vara förklaringen till att det efter hand i fråga om de till tiden

obegränsade servituten började förekomma att trävarubolag och enskilda

personer såsom ägare av skogbärande, servitutsbelastade fastigheter träffade

avtal med ägarna av de servitutsberättigade lägenheterna om upphörande

av servituten mot vederlag i penningar. I samband med dylika avtal bestämdes

ibland att servituten skulle fortfarande gälla under ett visst antal år eller

så länge den avtalsslutande lägenhetsägaren levde.

Då statsmakternas strävanden beträffande de ofullständiga jordbruken givetvis

i hög grad motverkades genom skogsägarnas möjlighet att återköpa sådana

skogsfångs- och mulbetesservitut, vilka tillkommit för att komplettera

smärre jordbruksfastigheter, infördes år 1937 i lagen örn servitut bestämmelser

för att förhindra att de ifrågavarande servituten genom avtal bringades

att upphöra. Det stadgades rörande sådant till tiden obegränsat skogsfångs-

eller mulbetesservitut, som varit av ålder gällande eller före den 1

januari 1928 — då jorddelningslagen trädde i kraft — tillkommit genom

avtal i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, att medgivande

av denna fastighets ägare att servitutet finge helt eller delvis upphöra

skulle vara utan verkan med mindre medgivandet godkänts av domstol. Dylikt

godkännande skulle få meddelas endast i tre fall, nämligen 1) örn servitutet

ersattes med annat för den härskande fastigheten lika fördelaktigt

servitut, 2) om servitutet ersattes med äganderätt till område, som kunde

sammanläggas med den härskande fastigheten och som motsvarade den förmån

servitutet innebure, samt 3) om eljest serri tutets upphörande prövades

vara av väsentlig betydelse för den tjänande fastigheten och till gagn för

ortens näringsförhållanden samt sådan rätt, som tillkomme innehavare av

intecknad fordran eller fordran enligt 11 kap. 2 § jordabalken, uppenbarligen

icke äventyrades genom åtgärden. Dessa regler fingo tvingande natur; de

skulle lända till efterrättelse ändå att vid upplåtelsen av servitutet annat förbehåll

skett. I

I början av 1930-talet företogs av den s. k. sociala jordutredningen en undersökning

rörande förekomsten inom landet av skogsfångs- och mulbetesservitut.

I sitt den 15 december 1934 avgivna betänkande med förslag till

lagstiftning angående dylika servitut (SOU 1934: 55) anförde sociala jordutredningen

härom följande. Den verkställda undersökningen hade givit vid

handen att antalet skogsfångs- och mulbetesservitut alltjämt vore mycket

stort. Detta vore förhållandet särskilt i fråga om torplägenheter och andra

jordbrukslägenheter i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Servituten

avsåge i allmänhet rätt till vindfallen och torr skog samt till mulbete,

men i rätt stor utsträckning förekomme även att s. k. fullständiga skogs
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

servitut, innehållande rätt jämväl till byggnadsvirke, blivit upplåtna. Någon

exakt siffra a antalet gällande skogsservitut syntes icke vara möjlig att åvägabringa,

synnerligast som servitut icke behövde eller ens kunde intecknas före

den 1 januari 1876, då nu gällande inteckningsförordning trädde i kraft. Enligt

uppgift från överlantmätaren i Västernorrlands län skulle antalet skogsservitut

för detta läns vidkommande med säkerhet uppgå till ett femsiffrigt

tal, och i fråga om Gävleborgs och Jämtlands län hade uppgivits att antalet

skogsservitut vore mycket stort. I detta sammanhang vore att märka att

upplåtelse av servitut alltjämt förekomme Nybildning av skogsservitut i samband

med jorddelning kunde visserligen ej ske, men detta hindrade givetvis

icke att avtal om servitut inginges utan sammanhang med jorddelning. Vid

inrättande av arbetarsmåbruk hade, enligt vad sociala jordutredningen inhämtat,

i icke ringa utsträckning, särskilt inom Västernorrlands län, bildats

mulbetesservitut för reglerandet av betesförhållandena. Även till förmån lör

mindre egnahemslägenheter syntes servitutsupplåtelser alltjämt förekomma.

Av berörda utav sociala jordutredningen gjorda undersökning framgick

även att antalet till tiden begränsade skogsservitut vore rätt stort; sålunda

angavs att från ett enda bolag servitut av detta slag tillförsäkrats över 200

fastigheter. Någon beräkning angående den totala förekomsten av tidsbegränsade

skogsservitut företogs emellertid icke av sociala jordutredningen.

I samband med nu förevarande utredning har försök gjorts att skaffa

kännedom örn det ungefärliga antal till tiden inskränkta skogsservitut, som

f. n. förefinnes, ävensom örn fördelningen av dylika servitut på olika trakter

av Norrland. Eftersom dessa servitut ej alltid äro intecknade och då endast

en del av dem tillkommit vid jorddelningsförrättningar, kunna tillförlitliga

upplysningar angående berörda förhållanden icke vinnas genom efterforskningar

å domarkanslierna eller lantmäterikontoren. Det har därför befunnits"

nödvändigt att genom hänvändelse lill de kommunala myndigheterna

söka uppbringa det för utredningen erforderliga materialet. Samtliga kommunalnämnder

i Norrland ha för den skull tillskrivits med anmodan till

varje nämnd att själv eller genom lämplig person — exempelvis kronoombud

vid fastighetstaxeringen, egnahemsombud eller god man vid jorddelningsförrättningar

— lämna upplysningar örn förekomsten av tidsbegränsade

skogsservitut inom socknen. Ehuru berörda anmodan efterkommits av

allenast omkring fem sjättedelar av nämnderna, torde dock med hänsyn

därtill, att de inkomna svaren tämligen jämnt fördela sig på hela ifrågavarande

landsdel, och då svaren dessutom kunnat kompletteras med uppgifter,

som genom Sveriges skogsägareförbunds förmedling inhämtats från

alla till detta förbund anslutna trävarubolag, vilka i Norrland besitta skogsfastigheter

av nämnvärd betydenhet, en i stort sett riktig bild av servitutens

förekomst kunna här lämnas.1

Av undersökningen framgår alt de till tiden begränsade skogsservituten

huvudsakligen äro till finnandes inom vissa särskilda trakter av Norrland.

I Gävleborgs län äro dessa servitut fåtaliga. Inom de liesta av länets socknar

förekomma de icke alls och ha de ej heller tidigare förekommit. Vad sålunda

gäller beträffande Gävleborgs län äger tillämpning jämväl å större

delen av Västernorrlands län. I fråga örn den del av sistnämnda län, som

hildar Ångermanlands västra och norra domsagors tingslag, är förhållande!

emellertid eli annat. Sålunda uppgår enligt kommunalnämndernas uppgifter

antalet tidsbegränsade servitut i Ramsele socken till ca 300, i Anundsjö

socken till ca 150, i Björna socken lill ca 135, i Själevads socken till ca 25,

i Gideå socken till ca 50 och i Trehörningsjö socken lill 95 å 100. Vad Jämt
-

Se närmare Billiga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

lands län angår äro därstädes de till tiden inskränkta serviluten sparsamt

förekommande. I det stora flertalet socknar saknas de helt. Inom Västerbottens

län förefalla berörda servitut vara särskilt koncentrerade lill en del

huvudsakligen i inlandet belägna socknar, där de äro talrika: i Bjurholms

socken uppgives deras antal utgöra ca 40, i Bygdeå socken ca 20, i Burträsks

socken ca 50, i Norsjö socken ca 75, i Lycksele socken 23, i Örträsks

socken 34, i Vilhelmina socken ca 200, i Åsele socken ca 95 och i

Fredrika socken 30. Beträffande slutligen Norrbottens län förekomma likaledes

på vissa håll tidsbegränsade servitut i betydande omfattning; sålunda

har antalet dylika servitut skattats i Norrfjärdens socken till ca 60, i Jokkmokks

socken till 216, i Gällivare socken till ca 200, i Råneå socken till 68,

i Överkalix socken till ca 20 och i Töre socken lill 20.

En på grundval av den gjorda undersökningen verkställd uppskallning av

sammanlagda antalet f. n. gällande tidsbegränsade skogsservitut synes giva

vid handen att detta antal icke kan antagas understiga 2 000.

I fråga örn de fastigheter, som besväras av servituten, framgår av undersökningen

att dessa fastigheter i de tre sydliga norrlandslänen i ganska

stor utsträckning tillhöra enskilda personer, medan de däremot i de två

nordliga länen mestadels ägas av bolag.

Undersökningen utvisar vidare att flertalet servitut tillkommit omkring

senaste sekelskiftet. Vad angår de av bolag gjorda upplåtelserna lia dessa i

regel skett under åren 1900—1920. Endast två bolag lia verkställt sådana

före år 1900; det ena av dessa bolag har gjort alla sina upplåtelser före sistnämnda

år. Blott tre bolag lia upplåtit servitut efter år 1920.

Inom södra Norrland synas av undersökningen att döma serri tutsupplåtelser,

gällande så länge den härskande fastighetens ägare lever, vara de

oftast förekommande. Beträffande Norrland i övrigt är däremot vanligast

att servituten föreskrivits skola bestå under en bestämt fixerad tid, varierande

mellan lägst tio och högst sextio år. De i allmänhet stipulerade tiderna

för upplåtelser från bolag torde vara tjugu, trettio och femtio år.

De tider, vilka bestämts för servitutens bestånd, förefalla ännu ej ha i

större omfattning utlupit. Dock äro förhållandena härutinnan i skilda trakter

ganska olika. Sålunda synes i södra delen av Norrland ett tämligen stort

antal livstidsservitut ha upphört. Förnyelse av servitut har tydligen icke i

nämnvärd utsträckning kommit till stånd.

I regel äro de befogenheter, som med servituten avses, beträffande utövningen

lokaliserade till viss plats eller beroende av anvisning samt i fråga

örn omfattningen noggrant bestämda.

Behovet av åtgärder i fråga om de tidsbegränsade skogsscrvituten.

Såsom framgår av vad förut anförts innebär ett till förmån för en fastighet

gällande servitut regelmässigt en betydelsefull komplettering av denna

fastighets resurser. Fastigheten är ofta en mindre lägenhet, som icke på

sina egna ägor har tillgång till de nyttigheter, servitutet omfattar. Vissa

kategorier av servitut äro av så stor vikt för den berättigade fastigheten, att

de rent av utgjort en förutsättning för dennas bildande. Så är vanligen fallet

med de i Norrland för smärre jordbruksfastigheter tillskapade skogsfångsoch

mulbetesservituten.

Att sådana servitut som de sist nämnda understundom erhållit allenast en

till tiden begränsad giltighet torde följaktligen endast i undantagsfall lia

berott därpå, att behov av de nyttigheter, som avses med servituten, ansetts

efter den bestämda tidens utgång icke komma att vara för handen. I varje

fall torde ifrågavarande inskränkning, såvitt angår de servitut, som bildats

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

i samband med de på trävarubolagens föranstaltande tillkomna ägostyckningarna

och jordavsöndringama, finna sin förklaring i bolagens i och för

sig förståeliga obenägenhet att för all framtid avstå från möjligheten att ensamma

disponera över skogsmarken.

Redan 1901 års norrlandskommitté förutsåg den fara för det norrländska

jordbruket, som komme alt uppstå, då tiden för dylika servituts bestånd löpt

till ända och de berättigade fastigheterna alltså såge sig berövade all tillgång

på skogsprodukter. Enligt vad kommittén uttalade vore det på grund av

nämnda och andra hithörande förhållanden att förvänta att framdeles komme

att i Norrland finnas ett avsevärt antal jordbruksfastigheter, som med avseende

å sin framtida bestämmelse måste anses vara på ett ödesdigert sätt

stympade; och det kunde därför, efter kommitténs förmenande, till äventyrs

bli nödvändigt att taga under övervägande huruvida icke åtgärder borde vidtagas

för att på expropriationsväg komplettera dessa fastigheter genom deras

utökande med nödig skogs-, betes- och odlingsmark. Kommittén fann emellertid

att man i berörda hänseende kunde avvakta vad framtiden bure i sitt

sköte.

För en mycket betydande del av de jordbruksfastigheter, till vilkas förmån

tidsbegränsade skogsfångs- och mulbetesrättigheter gälla, utgår tiden

för rättigheternas bestånd inom en nära framtid. I och med att rättigheterna

bortfalla komma i talrika fall fastigheternas ägare, vilka i allmänhet befinna

sig i mycket knappa ekonomiska omständigheter, att ställas inför stora svårigheter,

då det gäller att erhålla husbehovsvirke, bränsle och bele; och detta

förhållande skulle säkerligen ej sällan i själva verket komma att innebära

att dessa personer förlorade möjligheten att bo kvar och försörja sig och sina

familjer på fastigheterna. Av vissa kommunala myndigheter, med vilka utredningsmannen

under utförandet av sitt uppdrag haft förbindelse, bär också

den situation, som till följd av servitutens bortfallande kan antagas komma

att inträda, betecknats såsom synnerligen allvarlig.

Vid sådant förhållande måste det uppenbarligen anses vara av största vikt

att trygga det behov av skogsprodukter och bete, som under den närmaste

tiden kommer att uppstå för ägarna av de fastigheter, vilkas berörda behov

f. n. är beroende av tidsbegränsade servitut.

I vad mån en förlängning av tiden för de ifrågavarande servitutens bestånd

eller en överlåtelse av skogsmark, svarande mot de behov servituten tillgodose.

kan förväntas på frivillighetens väg komma till stånd är givetvis mycket

svårt för att icke säga omöjligt att bedöma. Ehuru vissa bolag och enskilda

personer, vilka äga av tidsbegränsade servitut besvärade fastigheter, kunna

antagas ställa sig välvilliga till dylika uppgörelser, torde dock — särskilt i

betraktande därav, att andra ägare av sådana fastigheter hittills visat sig obenägna

att genom överlåtelse av tillskottsjord medverka till kompletteringen

av ofullständiga jordbruk — allt för stora förhoppningar på att frivilliga

överenskommelser i regel skola träffas icke kunna hysas. På grund härav

kan ifrågasättas, örn man icke borde genom lagstiftningsåtgärder söka förebygga

de missförhållanden, som genom servitutens upphörande kunna befaras

uppkomma. Därest åt en dylik lagstiftning gåves sådant innehåll, att å

ena sidan skyldighet förelåge för den tjänande fastighetens ägare alt antingen

avslå erforderlig tillskottsjord för den härskande fastighetens komplettering

eller ock medgiva förlängning av tiden för servitutets bestånd samt

å andra sidan rätt till vederlag för den i anspråk tagna marken eller för

servitutstidens förlängning tillförsäkrades honom, kunde man ha skälig anledning

antaga att de förhållanden, örn vilka nu är fråga, komme att i avsevärd

omfattning ordnas genom godvilliga uppgörelser.

Det intresse, som det här gäller att tillgodose, får anses vara av sådan be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

skaffenhet, att större betänkligheter mot alt i nödfall tvångsvis realisera detsamma

icke behöva resas. En lagstiftning av antydd art åsyftar ju f. ö. närmast

att tillrättalägga förhållanden, som ha sin rot i ett olämpligt utnyttjande

av de förut alltför fria jorddelningsbestämmelserna. Redan tidigare har behovet

att avhjälpa missförhållanden, som tillskapats genom brister i de äldre

skif test örfattningama, föranlett tillkomsten av lagstadganden, vilka medgiva

tillämpandet av ett expropriationsartat förfarande. Sålunda må, enligt den

s. k. ensittarlagen, den som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål

innehar annan tillhörig mark och därå äger boningshus, under vissa

villkor lösa till sig marken. Att införa en lagstiftning av nu ifrågasatt innebörd

synes jämväl så till vida behöva väcka mindre betänksamhet som ett

ingripande givetvis icke skulle få ske, därest genom detsamma den besvärade

fastighetens ändamålsenliga brukande komme att äventyras.

På de sålunda anförda skälen har utredningsmannen kommit till den uppfattningen

att ägare av jordbruksfastighet, tili vars nytta ett tidsbegränsat

skogsservitut bildats, genom särskild lagstiftning bör beredas skydd mot de

missförhållanden, som ett upphörande av servitutet skulle komma att draga

med sig.

Behovet av åtgärder i fråga om vissa osålda ägostyckningslottcr.

Förutom den ovan berörda frågan angående de till tiden begränsade skogsservituten

avser förevarande utredningsuppdrag jämväl ett annat spörsmål,

nämligen om införande av förbud mot överlåtelse av sådana genom ägostyckningar

bildade ofullständiga jordbruksfastigheter, som ännu äro kvar i de

norrländska skogsbolagens ägo.

Vid jordbruksutskottets behandling av den utav herrar Jacobson och Mäler

väckta motion, som ligger till grund för utredningen, inhämtades av utskottet

utlåtanden från vissa myndigheter och sammanslutningar, bland dem

lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga. I gemensamt utlåtande

yttrade styrelsen och de sakkunniga i nu ifrågavarande hänseende följande:

»Beträffande vad i motionen anföres därom, att man borde genom särskild

lagstiftning lägga hinder mot försäljning av sådana före den restriktiva

jorddelningslagstiftningen genom ägostyckningar bildade ofullständiga jordbruksfastigheter,

som ännu äro kvar i skogsbolagens händer, så vöre onekligen

önskvärt att som en betingelse för rätt att överlåta dylik fastighet för sig

kunde uppställas krav att antingen fastigheten kompletterades, så att den bleve

ett fullständigt familjejordbruk, eller fastigheten prövades vara av stödjordbruks

natur och betingelserna för bildande av dylikt jordbruk förelåge. Men

försäljningsförbud skulle å andra sidan icke gärna kunna förlikas med gällande

rätts ståndpunkt i avseende å verkningarna av själva överlåtelseavtalet.

Det måste ju te sig meningslöst att förklara försäljningen i dylikt fall ogiltig,

medan däremot avtalet, örn det i stället avsett en i övrigt lika beskaffad men

icke genom laga fastighetsbildning avskild del av en fastighet, ingalunda

skulle vara utan verkan eller äga blott obligatorisk sådan. Innan ändring

skett i de allmänna civilrättsliga reglerna angående fång till fast

egendom, lärer man få nöja sig med att frånkänna överlåtelsen sådana rättsverkningar,

som följa av den officiella fastighetsbildningen. Detta torde väl

också varit motionärernas mening, eftersom i motionen i detta sammanhang

ej talas om förbud utan blott hinder mot försäljningen och som medel härför

exempelvis anges ändring i lagfartsbestämmelsema. Förbud mot beviljande

av lagfart skulle emellertid komma i strid mot den officiella fastighetsindelningens

uppgift, som är att ange vilka jordområden som med fulla

verkningar kunna överlåtas, intecknas etc. för sig. Den restriktiva åtgärden

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

synes därför böra få den forin att den verkställda olämpliga fastighetsbildningen

på något sätt bringas att upphöra, varigenom ju skulle vinnas att

vissa hinder mot den ifrågavarande försäljningen automatiskt inträdde, bland

annat förbud mot beviljande av lagfart. Att med retroaktiv verkan upphäva

den fastighetsbildning, som en gång i laga ordning skett, har dock sina stora

betänkligheter icke blott ur principiell synpunkt utan även med tanke på de

rättsförhållanden, som redan kunna vara i laga ordning grundade på fastighetsbildningen

under den tid den ägt bestånd. Ilar t. ex. ägostyckningslott i

inteckningshänseende behandlats som särskild fastighet, kan ju icke gärna

ägostyckningen alltid utan vidare gå åter. Man ställes här inför samma problem

som när det gäller förutsättningen för sammanläggning av fastigheter.

Annan metod att bringa den olämpliga jorddelningen ur världen synes därför

svårligen böra ifrågakomma än sammanläggning, låt vara i nödfall tvångsvis,

och möjligheten att i visst fall tillgripa sådan åtgärd lärer få bero bland

annat på bestående rättsförhållanden. I regel torde dock dessa i förevarande

fall för närvarande vara sådana att de i och för sig icke skulle lägga hinder

mot sammanläggningen. Som ett provisorium, sedan frågan örn sammanläggning

väckts och intill dess ärendet blivit avgjort, skulle man måhända kunna

tänka sig förbud i det särskilda fallet mot överlåtelse och särinteckning.»

Till vad lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga sålunda yttrat

kari utredningsmannen ansluta sig. Av yttrandet torde klart framgå att

betydande svårigheter möta vid försök att förhindra att skoglösa eller skogfattiga

ägostyckningslotter utsläppas i marknaden.

Att på sin tid skogsbolagen läto utstycka ofullständiga jordbruksfastigheter

på lager var ingenting ovanligt. När efter hand dylika fastigheter blevo

försålda, torde de dock så gott som undantagslöst ha kompletterats genom

rätt till skogsfång och mulbete å annan säljaren tillhörig mark. Å de servitut

av angivet slag, för vilka stadgats en begränsad giltighetstid, bör givetvis den

tilltänkta lagstiftningen rörande de tidsbegränsade servituten erhålla tilllämpning.

Frågan, huruvida man beträffande de försäljningar av skoglösa

eller skogfattiga ägostyckningslotter, som framdeles kunna komma att äga

rum, bör tillgripa särskilda lagstiftningsåtgärder i syfte att —- såsom lantmäteristyrelsen

och fastighetsbildningssakkunniga ifrågasatt —• åvägabringa

lämplig sammanläggning, synes få bli beroende därav, örn åtgärder av nämnda

art finnas påkallade av den omfattning, vari sådana försäljningar kunna

förväntas komma till stånd.

I samband nied den förut omförmälda, av utredningsmannen företagna

undersökningen rörande förekomsten av tidsbegränsade skogsservitut ha

upplysningar inhämtats jämväl beträffande frågorna, i vilken utsträckning

skoglösa ägostyckningslotter på senare tid blivit för första gången försålda

och till vilket antal dylika lotter ännu finnas osålda kvar i skogsbolagens

ägo. De kommunalnämnder, som lämnat upplysningar angående berörda

förhållanden, lia så gott som enstämmigt förklarat att försäljningarna av

skoglösa ägostyckningslotter på sistone varit fåtaliga och att skogsbolagen

numera icke alls eller blott i obetydlig omfattning inneha sådana lotter.

Från vissa håll har uppgivits alt de överlåtelser, som förekommit, antingen

avsett bildandet av arbetarsmåbruk eller egnahem för bostadsändamål eller

ock skett för komplettering av ofullständiga jordbruksfastigheter genom

sammanläggning. Andra försäljningar av skoglösa ägostyckningslotter än sådana

som de nu nämnda synas icke i någon mera anmärkningsvärd utsträckning

lia ägt rum under de senaste 15—20 åren.

Riktigheten av de från kommunalnämnderna erhållna upplysningarna bestyrkes

av uppgifter, som genom Sveriges skogsägarelorbunds förmedling införskaffats

från de lill förbundet hörande norrländska skogsbolagen. Dessa

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

bolag, uppgående till ett antal av omkring fyrtio, ha förklarat sig endast i

ringa omfattning inneha ägostyckningslotter utan skog. De bolag, som ännu

äga sådana lotter, synas icke lia för avsikt att söka sälja desamma. Bolagen

anse sig nämligen mera än väl behöva lotterna för bosättning av den stam

av fast anställda skogsarbetare, som förefaller bli alltmera nödvändig för

skogsbrukets rationella bedrivande.

Med hänsyn till vad sålunda blivit utrönt har utredningsmannen icke funnit

erforderligt att framlägga förslag till särskild lagstiftning på nu ifrågavarande

område.

Huvudgrunderna av utredningsmannens förslag till lagstiftning rörande de

tidsbegränsade skogsservituten.

Vid försök att uppställa lagregler i syfte att förhindra de olägenheter, som

skulle bli en följd av att de i Norrland förekommande tidsbegränsade skogsservituten

efter hand bortfölle, uppkommer först spörsmålet, örn dylika regler

böra gå ut på att med skogsmark av erforderlig omfattning komplettera

de fastigheter, till vilkas förmån servituten gälla, eller örn reglerna i stället

böra avse en förlängning av de tider, som bestämts för servitutens bestånd.

Det kan förefalla som örn det först nämnda av de båda alternativen vore

det som närmast borde komma i åtanke. Genom ett förfarande i enlighet

med detta alternativ skulle ju för framtiden det måhända viktigaste av de

problem, vilka äro förbundna med ifrågavarande fastigheter, bii slutgiltigt

reglerat.

Innan man kan taga definitiv ställning till förevarande spörsmål, torde

det vara nödvändigt att behandla de lagbestämmelser, som röra möjligheterna

att få ett servitut utbytt mot ett däremot svarande jordområde. Dessa

bestämmelser hänföra sig till utbrytningsinstitutet.

Utbrytning av ett för all framtid gällande servitut innebär servitutets upphävande

mot vederlag till servitutsinnehavaren i fonn av ett jordområde

under äganderätt. Servitutsinnehavaren får alltså avstå från att utöva servitutet

och erhåller i stället äganderätt till ett område, avsett att bereda honom

tillgång till de produkter, servitutet skulle garantera honom, eller att i varje

fall giva honom kompensation för det upphävda servitutets värde. Utbrytning

av ett till tiden begränsat servitut karakteriseras likaledes därav, alt

från den tjänande fastigheten ett bestämt område avskiljes; till detta område,

som skall vara lämpligt för det med servitutet avsedda ändamålet, erhåller

servitutsinnehavaren dock endast nyttjanderätt.

Servitutsutbrytningen är i lag reglerad såsom en lantmäteriförrättning.

Enligt jorddelningslagen kan utbrytning äga rum antingen i samband med

laga skifte eller ock såsom fristående förrättning.

För utbrytning i samband med laga skifte finnas bestämmelser i 1 kap.

21 § jorddelningslagen. I detta lagrum göres till en början skillnad mellan

å ena sidan rättighet till skogsfång eller mulbete och å andra sidan rättighet

att fiska eller att taga torv, sten, sand, grus, lera e. dyl. Vidare skiljes

i lagrummet mellan alltidsupplåtelser och tidsbegränsade eller av villkor beroende

servitut. Där i skifteslaget ingår eller skifteslaget utgöres av fastighet,

å vars^ område ägaren av annan fastighet är för ali framtid berättigad till

skogsfång eller mulbete, skall servitutet utbrytas, örn sådant yrkas av ägaren

till någondera fastigheten samt det kan ske utan någons förfång. Är fortvaron

av sådant servitut begränsad till viss tid eller beroende av visst villkor,

kan under enahanda förutsättningar ett område avsättas, å vilket den

berättigade äger att med markägarens uteslutande utöva ifrågavarande rät
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

finhet. Beträffande annat servitut än skogsfång- eller mulbetesservitut gäller

att utbrytning eller avsättande av område får äga ruin endast på yrkande

av den tjänande fastighetens ägare och där det kan ske utan förfång för den

eller de berättigade.

Eftersom ett av ålder gällande, till tiden obegränsat servitut är att betrakta

såsom ett tillbehör till den härskande fastigheten, har föreskrivits att vederlaget

skall tilläggas denna fastighet såsom en del av densamma. Enahanda

bestämmelse gäller i fråga om sådant till tiden oinskränkt servitut, som tillkommit

i sammanhang med laga delning eller genom avtal i samband med

tillkomsten av den härskande fastigheten, t. ex. genom stadgande i avhandling

om upplåtelse av avsöndrad lägenhet. Har däremot ett för all framtid

gällande servitut tillskapats på annat sätt — har det, enligt lagens uttryck,

»eljest tillkommit genom avtal» -—• skall det utbrutna området ej läggas till

den härskande fastigheten såsom en del av denna utan i stället utläggas såsom

en avstyckad ägovidd från den tjänande fastigheten.

Utbrytning av servitut såsom särskild förrättning regleras i 20 kap. 3 §

jorddelningslagen. Sådan utbildning kan ske endast då servitutet består i

rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter. Vitsordet

är här mera inskränkt än vid utbrytning i samband med laga skifte.

På yrkande av den tjänande fastighetens ägare kan servitut av nyssnämnda

slag utbrytas, där det finnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång.

Under samma förutsättningar kan servitutet utbrytas på begäran av

den härskande fastighetens ägare, såframt ej servitutet visas ha tillkommit

genom avtal. Örn det visas att servitutet äventyras, får detsamma under alla

förhållanden utbrytas på yrkande av ägaren till denna fastighet.

Särskild förrättning för utbrytning av servitut skall verkställas på sätt beträffande

motsvarande åtgärd i samband med laga skifte är föreskrivet.

Vid all utbredning av servitut gäller enligt 9 kap. 7 § och 20 kap. 6 §

jorddelningslagen att i vederlag för servitutsrätten skall av den tjänande

fastigheten utbrytas eller avsättas så stort område, som med hänsyn till omfattningen

av den servitutsberättigades och fastighetsägarens rätt att förfoga

över den naturtillgång, rättigheten avser, efter prövning i varje särskilt fall

finnes svara emot den förmån, rättigheten innebär. Där för visst fall särskild

grund för beräkningen är bestämd, skall densamma lända till efterrättelse.

Kan förening träffas mellan sakägarna om storleken av vederlagsjorden,

skall sådan förening gälla, därest det finnes uppenbart att rätt, som tillkommer

innehavare av fordran varför säkerhet åtnjutes på grund av inteckning

eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, icke äventyras genom föreningen.

De lagbestämmelser, för vilka nu redogjorts, äro av betydelse för besvarandet

av det spörsmål, som ovan uppställts. Såsom av redogörelsen framgår

bar ägaren av en genom ägostyckning eller jordavsöndring tillkommen fastighet

till vars förmån ett till tiden obegränsat skogsservitut gäller, en tämligen

inskränkt möjlighet att utan samband med laga skifte genom utbrytning

få servitutet ersatt med äganderätt till ett mot servitutet svarande jordområde.

Det skulle framstå såsom högst inkonsekvent att låta innehavaren av ett

till tiden begränsat servitut genom den nu ifrågasatta lagstiftningen komma i

åtnjutande av en förmån, som f. n. endast under ganska stränga förutsättningar

står innehavaren av en alltidsupplåtelse till bilds. De tidsbegränsade

servituten böra tydligen icke genom berörda lagstiftning erhålla en mera

förmånlig ställning än den som alltidsupplåtelserna intaga. Ett likställande

av de båda slagen av servitut torde markera den yttersta gräns, intill vilken

lagstiftningen bör gå.

De nu framlagda synpunkterna tala således med styrka för all det uppställda

spörsmålet skall besvaras så, alt de nya lagreglerna böra avse en

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

förlängning av den begränsade tiden för servitutens bestånd. Även en annan

omständighet visar i samma riktning. Inledningsvis har omtalats att utredning

pågår rörande frågan om lagstiftning angående expropriation av mark

för stärkande av ofullständiga jordbruk. Vid nämnda utredning måste givetvis

upptagas till behandling även problemet huruvida jordbruksfastigheter,

vilka äro berättigade till skogsservitut, böra — oavsett örn servituten

gälla för all framtid eller endast för viss tid — mot avstående av servituten

erhålla behövlig tillskottsjord. Lämpligheten av alt utbyta ett till tiden obegränsat

skogsservitut mot ett markområde, som i värde motsvarar servitutet,

har vid tidigare företagna utredningar angående sådana servitut ifrågasatts.

Det har sålunda framhållits att en rättighet exempelvis att låta de kreatur,

som kunde vinterfödas på en fastighet, beta på annan fastighets skog, i regel

icke utan olägenhet kunde utbytas mot äganderätten till en begränsad

del av denna skog, enär därav skulle följa att den härskande fastigheten

finge en del av sin betesrätt omvandlad i en virkesproducerande kapitaltillgång;

och det har vidare anmärkts att på enahanda sätt svårigheter ofta

kunde uppstå, då det gällde rätten lill husbehovsvirke, eftersom en dylik

rätt vanligen huvudsakligen bestode i rätt till vedbrand, under det att eli

riktigt skött skogsskifte lämnade en avkastning, som till avsevärd del utgjordes

av sortiment, vilkas nyttjande till bränsle icke vöre försvarligt. I

avvaktan på resultatet av nyssnämnda, f. n. pågående utredning i vad densamma

angår berörda problem synes det vara av vikt att på nu ifrågavarande

område framgå med försiktighet.

Då utredningsmannen av skäl, som nu angivits, beslutat sig för att förorda

en lagstiftning, vilken går ut på en förlängning av de tidsbegränsade

servitutens bestånd, framställer sig därnäst till besvarande frågan, huruvida

denna förlängning bör begränsas till att omfatta en viss tidrymd eller bestämmas

att gälla för alltid. Eftersom förlängning icke bör komma till stånd

beträffande andra servitut än sådana, som äro av varaktig betydelse för de

härskande fastigheterna, är tydligen en förlängning, avseende all framtid,

den mest naturliga och ändamålsenliga. Den motsatta lösningen av frågan

skulle f. ö. medföra lätt insedda olägenheter av skilda slag.

Den möjlighet att förlänga tiden för ett servituts bestånd, som med lagstiftningen

åsyftas, innefattar ett slag av expropriation. Man kan därför,

då det gäller att taga ställning till spörsmålet huru lagstiftningen bör konstrueras,

tänka sig att denna anknytes till den allmänna expropriationslagen.

Givetvis kan lagstiftningen även utformas såsom en särskild lag. Eftersom

de åtgärder, om vilka här är fråga, lia en blott provisorisk karaktär, synes

det uppenbart att en speciell lag i ämnet är att föredraga framför en utbyggnad

av expropriationslagen.

Olika möjligheter stå till buds beträffande anordnandet av ett förfarande,

avsett att komma till användning vid avgörandet av fråga örn förlängning

av tiden för ett servituts bestånd.

Bland antydda möjligheter synes först böra beaktas den, som innebär att

i samma ordning som expropriationslagen föreskriver pröva framställt anspråk

å förlängning av giltighetstiden för ett servitut. Det i nämnda lag

reglerade förfarandet vid upplåtelse av särskild rätt till fastighet överensstämmer

i huvudsak med den procedur, som enligt lagen tillämpas, då fastighet

exproprieras; sålunda skall Konungens tillstånd till expropriationen inhämtas,

expropriationsmålet handläggas vid rätten, expropriationsersättningen

bestämmas av särskild nämnd samt nämndens uppskattning fastställas

av rätten, varefter ersättningen skall nedsättas hos och utbetalas av läns
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

styrelsen. Ett förfarande av detta slag skulle — i betraktande därav, att

de ojämförligt flesta av de med den ifrågasatta lagstiftningen avsedda fallen

kunna förväntas bli av tämligen enkel beskaffenhet — för dessa falls vidkommande

framstå såsom oanständigt, tidsödande och kostsamt. Förfarandet

.skulle jämväl pä vissa håll kunna föranleda en betydande ökning av den

stora arbetsbörda, som redan nu åvilar domstolarna. Av dessa anledningar

bör förfarandet icke komma lill användning under annan förutsättning än att

en enklare procedur finnes icke kunna tillämpas.

Den tillämnade lagstiftningen har, såsom tidigare påpekats, en viss likhet

med ensittarlagstiftningen. Frågan örn nyttjanderättshavares lösningsrätt

till den av honom innehavda marken och örn den för marken utgående

löseskillingen skall enligt ensittarlagen avgöras vid lantmäteriförrättning,

verkställd efter förordnande, som på ansökan meddelas av länsstyrelsen;

förklaras nyttjanderättshavaren av förrättningsmännen berättigad till inlösen,

har han att hos länsstyrelsen nedsätta löseskillingen, vilken därefter

utbetalas till den som därtill är berättigad. Ett förfarande av samma natur

som det återgivna skulle säkerligen ha varit lämpligt eller rent av nödvändigt,

därest det gällt att mot tillskottsjord utbyta de tidsbegränsade servituten.

Då det emellertid nu i stället endast är fråga om att förlänga tiden

för dessa servitut^ bestånd, kan det ej anses erforderligt att härför begagna

sig av lantmäteriförrättning. Därest denna utväg likväl skulle tillgripas, bleve

säkerligen nödvändigt att — såsom också har skett enligt ensittarlagen —

bereda sakägare möjlighet att fullfölja talan mot förrättningen. Härigenom

skulle emellertid avgörandet av en till prövning föreliggande förlängnings - fråga, huru enkel till sill beskaffenhet denna än vore, kunna draga långt ut

på tiden samt dryga kostnader kunna tillskyndas såväl sakägarna som det

allmänna. Även örn man emellertid vågade räkna med att överklagande endast

undantagsvis komme att tillgripas, .skulle säkerligen med hänsyn till

den betydande arbetsbalans, som f. n. förefinnes inom lantmäteriväsendet,

en dylik fråga mången gång kunna få under avsevärd tid vänta på att bli

av förrättningsmännen handlagd och avgjord.

Enligt lagen örn servitut kräves för åstadkommande av vissa förändringar

beträffande bestående servitut medverkan från domstols sida. Av det tidigare

anförda framgår att så är fallet då avtal slutits därom, att ett till tiden obegränsat

skogsservitut av visst slag skall helt eiler delvis upphöra att gälla.

Jämväl frågor angående t. ex. begränsning, förflyttning och avlösning av servitut

tillhöra i åtskilliga fall domstols prövning. Av särskilt intresse i detta

sammanhang äro de bestämmelser, som reglera avlösning av servitut. Därest

nyttan av ett servitut är ringa i förhållande lill den tunga, som därav vid den

tjänande fastighetens bruk uppkommer, kan på yrkande av denna fastighets

ägare domstol förordna att servitutet skall avlösas. Har domstol förordna!

örn avlösning av servitut men kan ej överenskommelse träffas örn löseskillingens

belopp, skall detta bestämmas av tre ojäviga skiljemän, bland vilka

en utses av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Den,

som ej nojés med vad de flesta skiljemännen säga, äger att inom viss tid

draga tvisten under rättens prövning. — Skäl finnas uppenbarligen som tala

för att, då det gäller fråga örn förlängning av tiden för ett servituts bestånd,

tillämpa ett förfarande, likartat med det, för vilket senast redogjorts. Å andra

sidan resa sig mot en sådan anordning liknande betänkligheter som de, vilka

kunna åberopas mot införandet av en procedur enligt expropriationslagens

eller ensittarlagens bestämmelser.

Slutligen kan ifrågasättas örn icke sådan fråga, varom här är tal, lämpligen

kunde i sin helhet avgöras av särskild, för visst område tillsatt skiljenämnd.

En dylik metod har redan tidigare i eli speciellt fall med fördel praktiserats.

Hilland riksrinr/rns protokoll / sami. Sr SSS a

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

nämligen vid jämkning av arrendeavtal, i vilka logan utsatts i naturalster att

levereras direkt till jordägaren eller till annan för hans räkning (s. k. mjölkoch

persedelarrenden). Genom ett arrangemang av angivet slag skulle vinnas

ett snabbt avgörande av anhängiggjorda ärenden, och kostnaderna för ett sådant

förfarande skulle säkerligen också komma att icke obetydligt understiga

utgifterna för ett domstolslörfarande. De nu anförda fördelarna skulle med

visshet kunna påräknas, örn nämndens beslut föreskreves skola vara slutgiltigt

och således icke få på materiell grund överklagas hos domstol. Då såsom

förut sagts de avgöranden, som det gäller att träffa i ärenden angående servitutsförlängning,

endast undantagsvis torde bli av mera tveksam beskaffenhet,

synes — under förutsättning att nämnden erhåller en fullt tillfredsställande

sammansättning — någon risk knappast vara förbunden därmed, att

nämndens beslut får en sådan definitiv karaktär.

Vid övervägande av frågan, på vilket av de ovan angivna sälten förfarandet

enligt den tilltänkta lagen bör anordnas, bar utredningsmannen kommit

till den bestämda uppfattningen att företräde mäste givas åt det sist omnämnda.

I anseende lili de starkt skiftande omständigheter, vilka i olika förekommande

fall kunna vara för handen, ligger del i sakens natur att lagstiftningen

måste medgiva den för avgörandet av frågor örn servitutsförlängning

avsedda nämnden vidsträckta befogenheter vid bedömandet av de ärenden,

som hänskjutas till densamma. Lagstiftningen synes därför böra upptaga

endast allmänt hållna regler rörande de förutsättningar, som skola föreligga

för bifall till ett anspråk å förlängning av tiden för ett servituts giltighet. Dessa

förutsättningar torde böra angivas så, att förlängningen å ena sidan skall

vara av väsentlig betydelse för den härskande fastigheten samt å andra sidan

icke får förorsaka den tjänande fastigheten avsevärd olägenhet. Förstnämnda,

till den härskande fastigheten anknutna förutsättning torde i allmänhet förefinnas

i fråga örn fastighet, vars jordbruk är att betrakta antingen som ofullständigt

jordbruk eller sorn stödjordbruk, men däremot saknas i fråga örn

fastighet, som närmast har karaktär av bostadsfastighet. Ligger en servitutsberättigad

fastighet öde, synes förlängning av servitutstiden icke böra medgivas

med mindre grundad anledning finnes antaga att fastigheten kommer att

åter tagas i bruk. Därest en fastighet innehar servitut för tillgodoseende av

ett rent tillfälligt behov — fastigheten har exempelvis erhållit rätt till mulbete

under en kortare tid i avbidan på utförandet av betesanläggning å fastigheten

— bör tydligen förlängning av servitutstiden ej komma till stånd. Vad angår

den andra, med avseende å den tjänande fastigheten uppställda förutsättningen

lärer väl denna vanligen föreligga i det fall, då fastigheten utgöres av

en större skogsegendom, tillhörig ett trävarubolag eller annat industriföretag;

men å andra sidan kan förutsättningen understundom komma att brista, då

fastigheten är ett bondehemman av mindre storleksordning.

Det kan ifrågasättas huruvida icke för all ett yrkande om förlängning av

servitutstid skall kunna vinna bifall borde uppställas ytterligare dea förutsättningen,

att frågan om förlängningen hade en mera påtaglig aktualitet ehelin.

a. o. alt servitutstiden inom en ej alltför avlägsen framtid komme att löpa

till ända. Emellertid skulle med hänsyn till de olika sätt, på vilka tiden för

servitutens bestånd bestämts, och i betraktande av den ovisshet, som råder

rörande frågan när en slutlig reglering av de härskande fastigheternas komplettering

kan komma till stånd, en föreskrift i antytt hänseende icke kunna

undgå alt få en mer eller mindre godtycklig karaktär. Därtill kommer att —

eftersom enligt gällande jorddelningslag nybildade fastigheter skola vara i

fråga örn skilda ägoslag så sammansatta, att för deras räkning behov av

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

skogsservilut ej kail förefinnas — de under senare tid tillkoinna servitut, av

vilkas giltighetstid en mera väsentlig del alltjämt återstår, måste antagas hänföra

sig till sådana fastigheter, som bildats före nämnda lags ikraftträdande

men först sedermera utsläppts i marknaden; antalet dylika fastigheter torde

dock — såsom förut i annat sammanhang framhållits —- ej vara stort, varför

en föreskrift av ifrågasatt innebörd troligen icke skulle vara av nämnvärd

praktisk betydelse. Vid nu angivna förhållanden synes någon sådan föreskrift

icke böra upptagas i lagen.

Förlängning av liden för ett servituts bestånd kan utöva inverkan ej endast

å den rätt, som tillkommer ägaren av den tjänande fastigheten, utan även å

inteckningshavares rätt i denna fastighet. Den föreslagna lagstiftningen måste

därför innefatta bestämmelser för tillvaratagande av jämväl inteckningshavares

intresse.

I samband med tidigare företagna utredningar angående skogslångs- och

mulbetesservituten har konstaterats att dylika servitut icke förekomma i de

södra delarna av landet samt alt desamma endast i obetydlig omfattning

liro till finnandes inom landet i övrigt med undantag av Norrland, där de i

olika trakter äro mer eller mindre vanliga. Vad angår de tidsbegränsade

skogsservituten äro dessa, enligt vad i anslutning till förevarande utredning

framkommit, allmännast förekommande inom vissa socknar i Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län, medan de inom det övriga Norrland

kommit till användning mera sparsamt.

Behov synes icke föreligga att låta den föreslagna lagstiftningen gälla för

andra delar av riket än de norrländska länen. 1

1 sammanhang nied utredningen verkställda andel sökningar lia utvisat

att ägarna av de fastigheter, beträffande vilka enligt den tilltänkta lagstiftningen

rätt till förlängning av servitutstid avses skola komma i fråga, i

många fall befinna sig i så knappa ekonomiska omständigheter, att de icke

äro i stånd att själva till fullo gälda den ersättning, sorn i anledning av sådan

förlängning kail föreskrivas skola utgå. Örn syftet med lagstiftningen skall

kunna uppnås, torde för den skull bli nödvändigt att för ändamålet ställa

allmänna medel lill behövande fastighetsägares förfogande.

Enligt gällande lagstiftning föreligger möjlighet för innehavaren av en

fastighet nied ofullständigt jordbruk eller stödjordbruk att till förbättring

och ändamålsenlig utveckling av detta erhålla lån eller bidrag av allmänna

medel. Sålunda kail, jämlikt kungörelsen den 7 juni 1940 angående den

statliga egnahemsverksamheten, åt ägaren av dylik fastighet från egnahemslånefonden

utlämnas egnahemslån lill underlättande av förstärkning

av jordbruket genom förvärv och i förekommande fall förbättring av lämpligt

område, avsett att tilläggas den ursprungliga fastigheten (tillskoltsjord),

eller genom ny-, örn- eller tillbyggnad å jordbruket. Beviljandet av lån ankommer

å vederbörande egnahemsnämnd. Lån utlämnas i fonn av jordbrukslån,

skogslån och premielån. Jordbruks- och skogslän amorteras och

förräntas; premielån efterskänkes successivt och löper utan ränta. Såsom .säkerhet

för lån skall lämnas inteckning i låntagarens fastighet till minst et!

belopp, som svarar mot länet. Vad åter angår bidrag av allmänna medel till

ett ofullständigt jordbruks eller stödjordbruks komplettering kan sådant utgå

med stöd av bestämmelserna i kungörelsen den 30 juni 1039 angående

statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. Dylikt bidrag

kan avse följande särskilda slag av åtgärder, nämligen uppodling lin åker

av därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag), stenröjning å odlad jord

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

(stenröjningsbidrag), påförande av mineraljord — grus, sand och lera -—

på myrjord (jordkömingsbidrag), befordrande av rationell beteskultur (betesförbättringsbidrag)

samt fördjupning av avloppsdiken (avloppsförbättringsbidrag).

Bidrag beviljas den, som brukar fastigheten, evad han är dess

ägare eller ej. Ansökan om bidrag prövas av vederbörande hushållningssällskap,

som på därom gjord framställning erhåller statsanslag för utlämnande

av bidrag. I avseende å sin berörda verksamhet står hushållningssällskapet

under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen. — Beträffande såväl

lån som bidrag ha meddelats föreskrifter till begränsning av det belopp,

varmed i varje särskilt fall lånet eller bidraget må utgå.

Av den nu lämnade redogörelsen för bestämmelserna rörande de lån och

bidrag, som kunna komma till användning då det gäller att förstärka ett

ofullständigt jordbruk eller ett stödjordbruk, framgår att dessa bestämmelser

icke äga tillämpning å en förbättring, som består däri, att tiden för ett

servituts bestånd förlänges. Särskilda föreskrifter angående understöd till

detta slag av förbättring måste förty uppställas.

Vid bedömande av spörsmålet, i vilken form den hjälp från det allmännas

sida, som för ändamålet tarvas, lämpligen skall utgå, synes böra förordas

att hjälpen lämnas medelst bidrag. För att hjälpen skall få avsedd verkan

är emellertid erforderligt att bidraget under särskilda omständigheter

kan bestämmas till så högt belopp, att det motsvarar större delen av den för

servitutets förlängning utgående ersättningen. I detta sammanhang må anmärkas

att denna ersättning i fråga om flertalet servitut torde kunna antagas

komma att uppgå till ett belopp av 3 000—3 500 kronor.

Möjlighet att erhålla statsbidrag bör tydligen stå till buds såväl då förlängningen

åvägabringas genom beslut av den nämnd, som avses skola handlägga

förlängningsfrågor, som ock för den händelse förlängningen kommer till

stånd på frivillighetens väg.

Beviljandet av bidrag torde böra ankomma å egnahemsnämnderna. Erforderliga

författningsföreskrifter böra uppenbarligen icke inarbetas i den gällande

lagstiftningen angående medelsanskaffningen till de ofullständiga jordbrukens

och stödjordbrukens komplettering utan i stället få sin plats i en

speciell författning. I

I anslutning till vad här ovan andragits har av utredningsmannen utarbetats

förslag till dels lag örn förlängning av tiden för vissa servituts bestånd

dels ock kungörelse angående statsbidrag till förlängning av giltighetstiden

för servitut, som i lagen avses.

Beträffande detaljerna i de båda författningsförslagen hänvisas till specialmotiveringen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Speciell motivering.

Förslaget till lag örn förlängning av tiden för vissa servitut» bestånd.

1 §•

Ett av ålder gällande servitut kan näppeligen tänkas vara till tiden begränsat.

Tidsbegränsning av ett servitut kan däremot förekomma vare sig

servitutet bildats vid jorddelning eller detsamma stiftats genom avtal. Flertalet

tidsbegränsade servitut ha tillskapats i sammanhang med ägostyckning

och jordavsöndring.

Vad angår de till tiden begränsade skogsservituten lia dessa till största

delen tillkommit dels — utan stöd av lag — genom beslut vid ägostyckningar,

verkställda på grund av ansökningar, som gjorts under tiden från ingången

av år 1897, då 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och

jordavsöndring trädde i kraft, till början av år 1905, då den provisoriska

lagen örn inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning blev gällande, dels,

sedan vid sådana ägostyckningar ofullständiga jordbruksfastigheter utstyckats

på lager utan att föreskrift om servitut till deras förmån meddelats, genom

avtal i anslutning till försäljning av fastigheterna under den närmaste

tiden efter förrättningarnas företagande dels ock slutligen genom avtal i samband

med joi-davsöndringar, i synnerhet under tiden näst efter den provisoriska

ägostyckningslagens tillkomst men även sedermera till jorddelningslagens

ikraftträdande den 1 januari 1928.

Den föreslagna lagen synes följaktligen under alla förhållanden böra avse

lill tiden begränsade skogsservitut, som bildats under åren 1897—1927. I den

mån från tiden före år 1897 hänförande tidsbegränsade skogsservitut alltjämt

bestå — på grund därav, att giltighetstiden för ett i sammanhang med

jordavsöndring stiftat servitut exempelvis bestämts till sextio år eller anknutits

till den ännu levande serritutsinnehavarens livstid — saknas emellertid

skäl att ställa dessa servitut utanför lagens tillämpning; och beträffande

de skogsservitut med inskränkt utövningstid, som stamma från tiden

efter år 1927, kan i lagen ej gärna bortses från desamma. Under sist berörda

tid lia visserligen jorddelningslagens bestämmelser lagt hinder i vägen

för bildandet av varje slag av skogsservitut i samband med laga skifte och

avstyckning; men såsom framgår av vad tidigare anförts lia, innan den år

1937 företagna ändringen i lagen om servitut trädde i kraft, tidsbegränsade

servitut tillkommit på så sätt, att alltidsupplåtelser återköpts av de besvärade

fastigheternas ägare och därvid ersatts med tidsbegränsade servitut.

De sistnämnda, som ofta gälla för en jämförelsevis kort tid, torde böra inbegripas

under den nya lagen. Denna lärer även böra erhålla tillämpning å

sådana till tiden begränsade servitut, som genom avtal tillförsäkrats skoglösa

eller skogfattiga ägostyckningslotter, vilka först under senare år utsläppts

i marknaden. Med hänsyn till nu angivna omständigheter synes

knappast möjligt och i varje fall icke lämpligt att i lagen fixera några tidpunkter,

mellan vilka ett servitut skall ha uppkommit för att inbegripas

under lagens föreskrifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagen ber tydligen icke avse andra servitut än sådana, som då prövning

av fråga om förlängning av giltighetstiden påkallas, alltjämt äro gällande.

Servitut, vilka vid nämnda tidpunkt av en eller annan orsak redan upphört

att äga bestånd, kunna alltså i förevarande sammanhang icke komma i betraktande;

med avhjälpandet av de olägenheter, som måhända föranletts av

ett servituts upphörande, får anstå i avvaktan på regleringen av de ofullständiga

jordbruken överhuvud taget. Det må här anmärkas att på vissa

håll förekommer att skogsservitut, vilka redan förfallit, det oaktat alltjämt

få opåtalt utövas.

Såsom i den allmänna motiveringen angivits bör den föreslagna lagen

gälla endast inom de norrländska länen.

Från lagens tillämpning torde böra göras undanlag för servitut, sorn besvärar

kronan tillhörig mark. Dylik mark kan icke bli föremål för expropriation

eller för inlösen enligt ensittarlagen; och ej heller rätten till förlängning

av tiden för ett servituts bestånd synes lämpligen böra kunna göras

gällande i. fråga örn densamma. Något praktiskt behov av en utsträckning

av lagens tillämpning till servitut å kronojord lärer f. ö. knappast föreligga,

då man får förutsätta att kronan i förekommande fall kommer att medgiva

erforderlig förlängning av servitutstid.

2 §■

Den med lagen avsedda förlängningen av tiden för ett servituts bestånd

bör som regel innebära att de förmåner, servitutet innefattar, skola efter

giltighetstidens utlöpande 1''ortbestå i oförändrat skick. Det kan emellertid

tänkas att servitutet vid sin tillkomst fått ett innehåll, som med hänsyn

till nuvarande förhållanden måste anses vara alltför omfattande. På grund

härav torde enligt lagen höra föreligga möjlighet att i anslutning till förordnande

om förlängning av servitutstiden föreskriva att servitutet efter nämnda

tids utgång skall endast till viss del bestå. Sålunda bör nedsättning kunna

ske av den mängd virke eller vedbrand, som enligt servitutet tillkommer den

härskande fastigheten, eller minskning kunna företagas beträffande det antal

kreatur, vilkas bete tillgodoses genom servitutet. Det faktiska behovet

bör vara avgörande för de förmåner, som skola inrymmas i det till tiden

förlängda servitutet. Att ifrågavarande möjlighet att inskränka ett servituts

omfattning alltid måste begagnas med synnerlig försiktighet torde knappast

behöva påpekas.

3 §.

Varje nämnd, som tillsättes för att behandla frågor om förlängning av

servitutstid och örn ersättning därför, lärer — för att största möjliga enhet

skall vinnas beträffande frågornas avgörande —- böra erhålla ett tämligen

omfattande verksamhetsområde. Det torde få ankomma å Kungl. Maj:t att

bestämma härom. Flera än fyra eller fem nämnder synas ej bli erforderliga.

Nämnden torde böra bestå av tre ledamöter; detta antal brukar vara det

vanligen förekommande då i expropriationsmål parterna ena sig örn expropriationsnämnd,

och enligt lagen örn skiljemän skola skiljemännen vara tre

då parterna ej överenskommit, till vilket antal desamma skola utses. Med

hänsyn till det fåtal nämnder, som enligt lagen tarvas, förefaller lämpligt

att ledamöterna — liksom ock suppleanter för dem —- utses av Kungl. Majrt.

Såsom ordförande bör en domstolsjurist, helst en ordinarie lantdomare, förordnas.

De båda bisittarna böra vara personer, vilka äga praktisk förtrogenhet

med sådan spörsmål, som falla under nämndens prövning; sålunda kunna

exempelvis lantmätare samt ledamöter av skogsvårdsstyrelse och egnahemsnämnd

komma i fråga såsom bisittare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tidigare har framhållits ali frågorna om servitutsförlängning kunna antagas

blott i undantagsfall bli av mera tveksam beskaffenhet.^ Skulle emellertid

i särskilt fall handläggandet och avgörandet av sådan fråga förutsätta

en mera ingående undersökning eller kräva speciella insikter, som icke förefinnas

inom nämnden, synes nämnden böra erhålla möjlighet att till sin

hjälp tillkalla sakkunnig person. Dennes uppdrag torde ofta lämpligen böra

utföras innan nämnden sammanträder för att behandla ärendet. På grund

härav synes förordnande rörande biträde av sakkunnig böra fa meddelas

även av ordföranden ensam. Bestämmandet av ersättning åt sakkunnig, som

utsetts av nämnden eller dess ordförande, bör självfallet ankomma å

nämnden.

Då lagstiftningen närmast tillkommit för att avhjälpa det bekymmersamma

läge, vari vissa ägostyckningsinnehavare skulle råka, därest de till

förmån för deras fastigheter gällande, snart utlöpande sendtuten bortfölle,

samt lagstiftningen dessutom har en provisorisk karaktär, synes det vara av

intresse att frågor av nu förevarande slag snarast bringas ur världen. Detta

intresse påkallar införandet av en bestämmelse rörande viss tid, inom vilken

vid äventyr av talans förlust hemställan om nämndens prövning av serviiutsförlängningsfråga

skall göras. Fristen torde icke böra utsträckas längre

än lill två år från den dag, lagen trätt i kraft.

De förutsättningar, som jämlikt lagstiftningen skola föreligga för förlängning

av tiden för ett servituts giltighet, ha redan i det föregående angivits;

å ena sidan skal! förlängningen vara av väsentlig betydelse för den härskande

fastigheten, å andra sidan får den icke förorsaka den tjänande fastigheten

avsevärd olägenhet. Det torde här böra framhållas att vid prövningen av sist

berörda förutsättning hänsyn skall lagas endast till sådan av förlängningen

härrörande olägenhet, som har avseende å fastighetens lämpliga brukande;

den inverkan, som förlängningen kan utöva å exempelvis inteckningshavares

rätt, kommer i detta sammanhang ej i betraktande.

Det säger sig självt att några närmare regler angående beloppet av den

ersättning, som i anledning av servitutsförlängning skall utgå, icke kunna

intagas i lagen. Ersättningens storlek får bestämmas med ledning av omständighetema

i det särskilda fallet. Det gäller alltså för nämnden — som

har alt ex officio pröva ej endast förefintligheten av förutsättningarna för

förlängningen utan även ersättningsfrågan — att söka komma fram till ett

belopp, som kan anses skäligt. Detta belopp är avsett att skola utgå på en

gång. Vid bestämmandet av beloppet bör tydligen det värde, vartill servitutet

för återstoden av den ursprungligen föreskrivna giltighetstiden kan

skattas, räknas servitutsinnehavaren till godo.

Nämnden skal! icke, i händelse av bifall till anspråk a servitutsförlängning,

ålägga ägaren av den härskande fastigheten någon förpliktelse att utgiva

vederlag för förlängningen utan endast förordna att servitutet efter

giltighetstidens utgång skall mot visst vederlag alltjämt bestå. Det ankommer

sedan å den härskande fastighetens ägare att begagna sig av det meddelade

förordnandet genom att — på sätt nedan närmare angives — inom stadgad

lid nedsätta det bestämda vederlaget hos länsstyrelsen.

Enligt lagen örn expropriation är den exproprierande pliktig gälda ali av

expropriation en följande kostnad, sålunda bl. a. motpartens utgifter å målet.

Rörande de kostnader, som i anledning av behandlingen av fråga om

servitutsförlängning enligt den nu föreslagna lagen kunna uppkomma för

parterna, synes en motsvarande regel icke böra uppställas; i stallet torde

böra gälla alt vardera parten i princip skall stå sina kostnader. Möjlighet för

nämnden att, då särskilt skäl därtill föranleder, tillerkänna part kostnadsersättning

av motparten lärer dock höra förefinnas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

I detta sammanhang vill utredningsmannen ifrågasätta, huruvida icke servitutsinnehavare,

som hos nämnden framställer begäran örn förlängning av

servitufstiden, hör vid behov kunna få vissa av sina med ärendet förenade

kostnader guldna av allmänna medel. Det må härvidlag erinras om att nyttjanderättshavare,

som är i behov därav, kan få åtskilliga av sina utgifter

i ärende angående lösningsrätt enligt ensittarlagen bestridda av dylika medel.

Därest nämnderna erhålla en sådan sammansättning som ovan angivits,

torde någon risk icke vara förbunden därmed, att deras beslut föreskrivas

skola vara definitiva.

^ §•

Ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd njuta ersättning för sin

uppskattning enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t. Ersättningen

skall alltid gäldas av den exproprierande.

Vad angår den nämnd, som enligt förevarande lagförslag skall avgöra

fråga om förlängning av servitutstid och örn vederlag därför, tala starka skäl

för att gottgörelsen åt nämnden för dess arbete och utgifter bestrides av allmänna

medel. Den reglering beträffande de tidsbegränsade servituten, som

med den föreslagna lagen åsyftas, har sin egentliga grund i den förut rådande

alltför fria jorddelningsrätten. Då alltså statliga åtgärder ytterst föranlett

det bestående otillfredsställande läget, synes tillbörligt att staten även

svarar för de kostnader, som för åstadkommande av erforderlig rättelse oundgängligen

krävas. Härtill kommer alt berörda kostnader med hänsyn till

vad som gäller rörande utgifterna i anledning av expropriationsersättnings

bestämmande icke ens till någon del torde kunna läggas å ägaren av den

servitutsbelastade fastigheten samt att motparten i åtskilliga fall lärer befinna

sig i en sådan ekonomisk situation, som icke medger honom att utan

svårighet bidraga till kostnadernas gäldande.

Av nu angivna skäl bör jämväl ersättning åt sakkunnig, som utsetts av

nämnden eller dess ordförande, bestridas av allmänna medel.

At Kungl. Maj:t synes böra uppdragas att fastställa de grunder, enligt

vilka gottgörelsen åt nämndens ordförande och övriga ledamöter skall utgå.

» §•

I de föregående paragraferna ha givits vissa regler rörande den procedur,

som är avsedd att komma till användning vid avgörandet av frågor om förlängning

av servitutstid och om vederlag därför. Ytterligare bestämmelser

härutinnan äro emellertid behövliga.

Dylika bestämmelser synas lämpligen kunna hämtas från lagen om skiljemän.

En del föreskrifter i denna lag hänföra sig visserligen till det mellan

parterna slutna skiljeavtalet; men i den mån så icke är fallet, lärer möjlighet^

föreligga att i ganska avsevärd utsträckning tillämpa lagens föreskrifter

å sådant ärende, som nu är i fråga. Sålunda torde åtskilliga av lagens regler

rörande jäv mot skiljeman och örn själva förfarandet ävensom angående

skiljedoms ogiltighet och klander å skiljedom kunna vinna tillämpning med

avseende å nämndens ledamöter, ärendenas handläggning inför nämnden och

de beslut nämnden fattar.

6 §•

Vid sådan förlängning av tiden för ett servituts bestånd, som nied föreliggande

lagförslag avses, är — såsom redan i det föregående antytts — erforderligt

att beakta även inteckningshavares intresse. Det kan nämligen tänkas

att den av servitutet besvärade fastigheten genom servitutstidens förlängning

så nedgår i värde, att inteckningsrätten därav påverkas. En bestämmel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

se lill inteckningshavares skydd mäste därlör meddelas. Denna bestämmelse

torde böra innehålla att av nämnden bestämd ersättning skall nedsättas hos

länsstyrelsen för att av denna fördelas och utbetalas i enlighet med de regler,

som jämlikt lagen örn expropriation gälla för upplåtandet av nyttjanderätt

eller servitutsrätt till fastighet. Med hänsyn till de särskilda omständigheter,

som i ett stort antal fall kunna förväntas föreligga i fråga örn anskaffandet

av medel för ersättningens gäldande, har den tid, inom vilken nedsättningen

skall verkställas, föreslagits skola utgöra den dubbla mot den i nyssnämnda

lag föreskrivna.

De fall, i vilka inteckningshavares rätt kommer att påverkas av servitutstidens

förlängning, lära emellertid i verkligheten icke bli många. Därest

förlängningen är väsentligen utan betydelse för denna rätt, synes hinder ej

böra möta för att ersättningsbeloppet av länsstyrelsen utbetalas direkt till

ägaren av den besvärade fastigheten. Föreskrift härom — överensstämmande

med den för likartat fall i lagen den 12 juni 1942 örn fornminnen förekommande

— har intagits i lagförslaget.

I och med alt nedsättning av ersättningsbeloppet sker blir slutgiltigt avgjort

att förlängning av servitutstiden skall komma till stånd. Servitutet

skall följaktligen därefter gälla för framtiden. Då servitutet alltså fått samma

karaktär som ett till tiden icke begränsat servitut, synes böra föreskrivas

att vad enligt lag gäller örn servitut av sistnämnda slag skall tillämpas

å det till tiden förlängda servitutet. De i lagen om servitut och i jorddelningslagen

med avseende å alltidsupplåtelser givna bestämmelserna komma på så

vis att bli tillämpliga å servitutet. De härigenom till buds stående möjligheterna

att exempelvis lokalisera ett servitut, för vars begagnande visst ställe

ej blivit bestämt, eller att ersätta ett servitut med äganderätt till mark, som

svarar mot servitutsförmånerna, torde mången gång lämpligen kunna begagnas.

7 §.

Särskilda bestämmelser lära vara behövliga för det fall, att sedan nämndens

prövning av fråga om förlängning av ett servituts giltighetstid påkallats,

denna tid utlöper innan nämnden hunnit taga ställning till frågan eller,

efter det att beslut örn förlängning meddelats, innan det visat sig huruvida

inom föreskriven tid nedsättning av ersättningsbeloppet kommer att äga

ruin. I avvaktan på nämndens beslut och nedsättningsfristens utgång synes

servitutet böra få utövas såsom tidigare respektive i enlighet med beslutet.

Skulle under nämndens behandling av fråga örn förlängning av servitutsiid

upplysas att vid domstol väckts talan rörande servitutets omfattning

eller ock därom, att servitutsrätt icke förefinnes eller att rätten förverkats,

måste givetvis med meddelande av nämndens beslut anstå i avbidan på laga

kraftägande utslag i målet. Därest tvist i något av angivna hänseenden uppkommer

under nämndens handläggning av förlängningsfrågan, böra parterna

hänvisas att anhängiggöra talan vid domstol; till dess målet blivit rättskraftigt

avgjort får med bedömandet av nämnda fråga anstå. Uttryckliga

bestämmelser med avseende å nu anmärkta förhållanden torde icke behöva

upptagas i lagen.

8 §.

För den händelse i samband med avgörandet av fråga örn förlängning av

servitutstid nämnden på förekommen anledning förpliktat endera parten all

gottgöra motparten hans utgifter å förfarandet, kräves särskild bestämmelse

för att tillgodose den senares möjlighet alt utbekomma det utdömda beloppet.

En dylik bestämmelse bar upptagits i förevarande paragraf.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

9 §•

Det ligger i sakens natur att den föreslagna rätten att påkalla förlängning

av ett till tiden begränsat servituts bestånd icke skall vara den berättigade

betagen genom förbehåll, som gjorts i samband med servitutets tillkomst

eller senare genom särskilt avtal. Uttryckligt stadgande härom synes böra

inflyta i lagtexten.

10 §.

Enligt 3 § andra stycket i lagförslaget skall Kungl. Maj:t bestämma verksamhetsområdet

för nämnd, som har att behandla fråga örn förlängning av

tiden för servituts bestånd och örn ersättning därför. De i nämnda hänseende

erforderliga föreskrifterna torde böra upptagas i en särskild författning rörande

lagens tillämpning. Denna författning synes även böra innehålla regler

beträffande den ordning, vari nämndens prövning av dylik fråga skall

påkallas, och örn det sätt, varpå handlingarna i ärendet skola för framtiden

förvaras.

Slutbestämmelsen.

Såsom förut framhållits ha de tidsbegränsade skogsservituten till stor del

uppkommit vid ägostyckningsförrättningar eller i samband med försäljning

av fastigheter, som bildats genom ägostyckning. Tiden för dessa servituts

bestånd utgör, såsom även tidigare anmärkts, ofta femtio år. Eftersom 1896

års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring började tilllämpas

den 1 januari 1897, kan följaktligen redan i början av år 1947 giltighetstiden

för ett dylikt servitut utlöpa. Med hänsyn härtill synes den föreslagna

lagstiftningen böra träda i kraft den 1 januari 1947.

Förslaget till kungörelse angående statsbidrag till förlängning av tiden för

vissa servituts bestånd.

1 §•

I den allmänna motiveringen har framhållits att möjlighet att erhålla bidrag

av allmänna medel till förlängning av ett skogsservituts giltighetstid

bör stå till buds icke blott då förordnande om förlängningen meddelas av

den nämnd, som föreslagits skola avgöra härom uppkommen fråga, utan

även då förlängningen åstadkommes genom avtal mellan de båda av servitutet

berörda fastigheternas ägare. Bidrag till en på sistnämnda sätt åvägabragt

förlängning bör dock uppenbarligen icke få åtnjutas med mindre förlängningen

är av väsentlig betydelse för den härskande fastigheten och icke

tillskyndar den tjänande fastigheten avsevärd olägenhet.

För frågan, huruvida i visst läll statsbidrag till förlängning av servitutstid

skall utgå, får givetvis behovet av bidrag vara avgörande; och även spörsmålet

örn bidragets storlek måste bedömas efter behovsprincipen. I betraktande

av de ytterst knappa ekonomiska förhållanden, vari en stor del av

de härskande fastigheternas ägare befinna sig, synes erforderligt föreskriva

att bidrag skall kunna beviljas med belopp, som motsvarar så pass stor del

av den för servitutsförlängningen bestämda ersättningen som åttio procent.

Emellertid torde samtidigt den begränsningen böra stadgas, att bidraget under

inga förhållanden får överstiga tretusen kronor.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

3 §.

Ilar begäran framställts örn förlängning av tiden för eli servatius bestånd,

är uppenbarligen mången gång omöjligt och alltid olämpligt att, innan ärendet

blivit avgjort, bestämma behövligt bidrag till ersättningens gäldande; och

vad angår förlängning av servitutstid genom avtal tala flera skäl för att med

beviljandet av bidrag bör anstå, tills villkoren för förlängningen blivit definitivt

fixerade. I anledning härav har föreslagits att ansökan örn bidrag

skall åtföljas av antingen beslut örn förlängningen eller ock skriftligt avtal

angående densamma. I lagtexten kan ej gärna angivas vad utredningen i ansökningsärendet

ytterligare bör omfatta. Det får ankomma å sökanden själv att

framlägga det material, sorn han önskar få beaktat vid prövningen av frågan

om hans behov av bidrag.

Med hänsyn därtill, att vid förlängning av servitutstid genom avtal bidrag

icke skall kunna utgå förrän avtalet träffats, är det tydligen av vikt för

servitutsinneliavare, som ämnar söka bidrag till en på dylikt sätt genomförd

förlängning, ali — därest lian icke är i stånd att själv utlägga det belopp,

som motsvarar den del av ersättningen, vilken avses skola täckas genom

bidraget — tillse att förfallotiden för detta belopp bestämmes till en sådan

tidpunkt, att prövning av ansökningen örn bidrag kan dessförinnan medhinnas.

Intresset av att inom en nära framtid bringa frågor örn förlängning av

servitutstid ur världen har föranlett att i lagförslaget angående servitutsförlängning

införts bestämmelse därom, att prövning av dylik fråga skall påkallas

inom två år från den dag, lagen trätt i kraft. På grund av det .sammanhang,

som förefinnes mellan lagen, å ena, och kungörelsen angående

statsbidrag, å andra sidan, synes lämpligt föreskriva att ansökan örn bidrag

till sådan förlängning av servitutstid, som grundar sig på avtal, skall göras

inom två år från dagen för kungörelsens ikraftträdande.

Det är givetvis av vikt att ett servitut, till vars förlängning bidrag beviljats,

icke genom avtal eller annorledes bringas att upphöra. Särskilda föreskrifter,

ägnade att avhålla servitutsinnehavaren från att medverka till servitutels

upphörande, äro därför erforderliga. Föreskrifterna torde böra innebära

att därest servitutsinnehavaren vidtagit åtgärd eller gjort sig skyldig

till försummelse, sorn haft dylik verkan, skyldighet att återbetala bidragsbeloppet

jämte ränta kan inträda. Ehuru vissa till tiden förlängda servitut

få anses antingen icke under några förhållanden eller ock endast under förutsättning

av domstols godkännande kunna på grund av servitutsinnehavarens

medgivande upphöra att gälla, synes, enär prövningen av fråga, örn

dylikt fall är för handen, icke gärna kan uppdragas åt egnahemsnämnden,

nu avsedda föreskrifter böra göras generella.

Därest en s e rv i t u ts i n n eli a v a r e i samband med avtal örn förlängning av

servitutstiden medgivit en ersättning för förlängningen, som måste anses

överstiga värdet av densamma, kan uppenbarligen den sålunda bestämda

ersättningen icke få läggas till grund för sådant bidrag av allmänna medel,

varav behov kan föreligga. För den egnahemsnämnd, som har att pröva ansökningen

örn bidrag, kunna emellertid svårigheter uppstå, då det gäller att

avgöra huruvida den avtalade ersättningen är för hög. Del kan även för

egnahemsnämnden vara svårt att konstatera huruvida förlängningen är av

väsentlig betydelse för den härskande fastigheten och icke tillskyndar den

tjänande fastigheten avsevärd olägenhet. För den skull synes nödigt föreskriva

att då förlängning av servitutstid grundar sig på avtal, egnahemsnämnden

skall införskaffa yttrande från den nämnd, å vilken det ankommer att

meddela förordnande om dylik förlängning. Denna nämnd har möjlighet

all genom jämförelse med andra fall bedöma behövlighoten för den härskan
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

de fastigheten av förlängningen, dennas inverkan å den tjänande fastighetens

brukande samt skäligheten av den avtalade ersättningen. Nämndens uttalande

i förstnämnda båda hänseenden synes böra vara bindande för det

bidragsbevil jande organet.

4 §.

I denna paragraf lia intagits bestämmelser nied syfte att åstadkomma

garanti därför, att beviljat statsbidrag kommer till avsedd användning. Då

servitutsförlängningen åvägabragts genom beslut i därför stadgad ordning,

skall egnahemsnämnden hos länsstyrelsen nedsätta bidraget. För den händelse

åter avtal örn förlängningen träffats, har egnahemsnämnden att direkt

till den besvärade fastighetens ägare utbetala bidraget; dock får bidraget uppbäras

av sökanden själv för den händelse han visar sig redan ha till fullo

guldit ersättningen för förlängningen.

5 §•

Avgivandet av sådant yttrande, som enligt 3 § tredje stycket skall inhämtas

från den nämnd, å vilken det ankommer att avgöra servitutsförlängningsfrågor,

kan förorsaka arbete och utgifter, som böra ersättas. Bestämmandet

av ersättningen och dennas gäldande torde böra regleras på samma sätt

som det, vilket i 4 § av förslaget till lag om servitutsförlängning kommit

till användning.

Slutbestämmelsen.

Förevarande kungörelse bör tydligen träda i kraft samtidigt med lagen

örn förlängning av tiden för vissa servituts bestånd eller således den 1 januari

1947.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Särskilt yttrande

av herr Jung.

Då jag icke i allo kail instämma i det förslag, som av utredningsmannen

framlagts, har jag ansett mig böra framlägga de synpunkter, som kunna

tjäna till ytterligare upplysning och vara av beskaffenhet att inverka till

ändring i eller komplettering av förslaget.

Vid ett första påseende synes lösandet av frågan om förlängning av de tidsbegränsade

servituten, avseende rättigheten till skogsfång och mulbete eller

endera av dessa rättigheter, att gälla för alltid vara enkelt nog. Så är dock

ingalunda fallet.

Först må erinras om att utredning torde pågå i syfte att genom erforderliga

lagändringar ordna hela frågan om skogsservitut (skogsfång och mulbete).

Nu gällande lagbestämmelser och föreskrifter torde nämligen icke i

allt vara ägnade att befordra en rättvis och praktisk lösning därav, som

jämväl tillfredsställer kraven på en ändamålsenlig fastighetsbildning. Förlängningen

av de tidsbegränsade servituten att gälla för alltid sammanhänger

intimt med huvudfrågans lösning. För närvarande ligger jämväl i stöpsleven

den utomordentligt viktiga frågan om jordbrukets rationalisering. Avsikten

är att på ett eller annat sätt fullständiga en stor mängd av de s. k. ofullständiga

jordbruken. Större delen av de fastigheter, som lia tidsbegränsade

skogsfångs- och mulbetesservitut, tillhöra kategorien ofullständiga jordbruk

eller ock stödjordbruk. Det är ingalunda säkert, att samtliga de fastigheter,

som ha tidsbegränsade servitut, verkligen äro av beskaffenhet att för framtiden

lämpligen böra bestå. Att med hjälp av betydande statsbidrag för alltid

förlänga servitut, där den härskande fastigheten en kort tid efteråt prövas

böra försvinna genom att sammanläggas med annan fastighet, synes icke

vara rationellt.

Man skulle med hänsyn till att lagstiftningen på detta område ännu icke

tagit slutgiltig form möjligen kunna tänka sig att nu endast provisoriskt lösa

frågan om förlängning av dessa tidsbegränsade servitut, eller med andra

ord nu skulle efter hand endast de få servitut förlängas, för vilka tiden holle

på att gå ut. Förlängningen skulle endast avse tills vidare under erforderlig

tid, i syfte att vid den pågående lagstiftningen beslut jämväl kunna fattas

om dessa servitut, vilka då alla ännu äro tidsbegränsade.

Att verkliga fördelar därmed skulle vinnas kan enligt min mening icke

förnekas, samtidigt som de svårigheter, vilka, såsom av det följande framgår,

äro förbundna med dessa servituts förlängning för alltid i värderingshänseende

m. m., skulle i slör utsträckning elimineras.

I del följande utgår jag emellertid från huru förhållandena te sig, örn de

i 2 § i förslaget upptagna bestämmelserna skola bliva gällande.

Samtidigt som strävan numera är att söka till gagn för både den härskande

och tjänande fastigheten få servituten i skogsfång och mulbete i den form,

som de enligt gällande avhandlingar ha, att upphöra endera genom utbrytning

i vederlagsjord eller genom domstols avgörande enligt 7 a § i servitutslagen,

blir nu ett icke obetydligt antal tidsbegränsade dylika servitut för alltid

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

gällande. Full enighet torde råda därom, att det sambruk mellan den härskande

och den tjänande fastigheten, som ett servitut i skogsfång och mulbete

medför, icke är till gagn. Beträffande skogsfångsservituten framstår olägenheten

härav mest vid de oinskränkta servituten, där stort utrymme

exempelvis för självsvåldig avverkning otvivelaktigt finnes. De tidsbegränsade

servituten hava i regel mera inskränkta rättigheter och bestå icke sällan

endast i rättighet till ved eller till ved och hägnadsvirke. .lii mera oinskränkta

rättigheterna äro desto större framstår behovet för den tjänande fastigheten

av utbrytning.

I motiveringen till 6 § i lagförslaget upptages att, sedan ett tidsbegränsat

servitut blivit förlängt att gälla för alltid, de å alltidsupplåtelser givna bestämmelserna

bli tillämpliga, vilket medför möjlighet att exempelvis lokalisera

ett servitut, för vars begagnande visst ställe ej blivit bestämt, eller att

ersätta ett servitut med äganderätt till mark, som svarar mot servitutsförraånema,

eller med andra ord utbryta rättigheterna i vederlagsjord.

För att få en lämplig bakgrund och för att visa bland annat svårigheterna

för den föreslagna skiljenämnden att uppskatta ersättningen för förlängningen

av ett tidsbegränsat servitut att gälla för alltid måste jag i korthet

utveckla de principer, som numera få anses vara enligt rättstolkningen

fastslagna alt gälla vid utbrytning av servitut, avseende skogsfång och mulbete.

Vid utbrytningen av dylika servitut skiljer man mellan två olika principer,

benämnda massaprincipen och värdeprincipen. Enligt massaprincipen

bör ett område utbrytas, som årligen kan avkasta den virkesmängd, som

den härskande fastigheten har rätt att uttaga. Värdeprincipen innebär att

utbrytningen skall omfatta kapitaliserade värdet av den virkesmängd, som

den härskande fastigheten har rätt att årligen uttaga. Utbrytning av servitutsrättighet

i mulbete — vilket av många orsaker åtminstone i Västernorrlands

län icke på långt när skett i den utsträckning, som utbrytning av servitutsrättighet

i skogsfång — sker alltid efter värdeprincipen, medan utbrytningen

av servitutsrättighet i skogsfång i regel skall ske enligt massaprincipen.

Avsikten har varit, att vid utbrytning av servitutsrättigheter i skogsfång

ekvivalens — åtminstone i största möjliga utsträckning — skulle uppnås

emellan rättigheternas penningevärde (värdeprincipen) och värdet av den

vederlagsmark, sorn årligen kan avkasta den virkesmängd, som servitutsrätten

innebär (massaprincipen); se Olof Odencrants föredrag den 26 mars

1935, tryckt i Kungl, lantmäteristyrelsens meddelanden, serien uppsatser

m. m. nr 18, sida 13.

Så blir emellertid icke fallet. Värdetå vederlagsmarken, utbruten efter massaprincipen,

blir i allmänhet avsevärt större än efter värdeprincipen. Den viktigaste

orsaken härtill är att, medan den virkesmängd, som vid ett fullständigt skogsfångsservitut

den härskande fastigheten äger uttaga, har en ungefärlig sortimentssammansättning

av 70 % ved, 10—15 % småvirke och 15—20 %> timmer,

normalskogen, som erfordras för att årligen avkasta nämnda virkesmängd, har

en helt annan sortimentssammansättning eller vid ungefär medelgod skogsmark

avkastande 2—2,5 fm3 i Västernorrlands län 25 % timmer. 40 % småvirke

och 35 °/o brännved. (Man räknar ofta med siffrorna V3 timmer, 73 småvirke

och Vs brännved, vilket förutsätter en något högre bonitet än nyss

angivna.) Då den härskande fastigheten lärer ha rätt att erhålla normalskog

å sitt område utan att därför betala skillnaden mellan värdet av normalskogen

och »servitutsnormalskogen», kommer den härskande fastigheten genom

utbrytningen få ett område, som i värde betydligt överstiger kapitaliserade

värdet av den virkesmängd, servilutet skulle ge. Lantmäteristyrelsen

har i ett år 1941 avgivet yttrande till Svea hovrätt framhållit, att servituten

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

lia ett positivt och eli negativt värde. Det positiva värdet är skillnaden mellan

den härskande fastighetens värde med och utan servitut. Det negativa värdet

kan uttryckas såsom skillnaden mellan den tjänande fastighetens värde

utan och med servitutet eller med andra ord vad denna fastighet kan betala

för att få bort servitutet. Skillnaden mellan de fria serri t litens positiva och

negativa värden kan vara avsevärd. Efter en längre motivering slutar lant•

mäteristyrelsen med följande ord:

»Styrelsen vill för sin del ställa sig på den ståndpunkten, att massaprincipen skall

tillämpas vid utbrytning av fritt utövade servitut, avseende fullständiga husbehovsrättigheter.

Även fullständiga husbehovsservitut, bundna av uttag efter anvisning,

samt ofullständiga servitut, avseende bränsle, som också utgör en väsentlig naturaförmån,

synas såsom regel böra utbrytas enligt massaprincipen. I sistnämnda fall

är emellertid att märka, att en utbrytning enligt massaprincipen ofta kommer att

beröva den tjänande fastigheten mera än som skäligen kan anses svara mot servilutets

negativa värde och att utbrytningen därför på grund av förfång icke kan ske

med mindre vederlagsområdet kan förläggas på mark med låg bonitet med en sortimentsavkastning,

som tillnärmelsevis motsvarar servitutets.

övriga servitut avseende vissa skogseffekter utan större betydelse såsom naturaförmåner

torde böra utbrytas med värdeprincipen såsom delningsgrund».

Till belysande av skillnaden mellan kapitalvärdet av rättigheterna till ett

skogsfångsservilut och värdet av det utbrutna vederlagsområdet må ur Odencrants

föredrag upptagas följande:

»För att lämna ett exempel på värdering och likvid vid en självständig utbrytningsförrättning

kan jag hänvisa till ett fall, där förfarandet av Högsta Domstolen

ansetts tillfredsställande och riktigt. Jag vill dock----framhålla, att den me
tod,

som nu skall beskrivas, ej får anses såsom den enda riktiga.

Förrättningsmännen förföra på följande sätt: Lägenhetens årsbehov beräknades

till 17 m3, därav 1,5 m3 byggnadsvirke å 9 kr., 0,5 m3 diverse småvirke ä 4 kr. samt

15 m3 ved ä 1 kr., allt per m3. Sammanlagda värdet av årsbehovet uppgick således

till 30: 50 kr. Lägenheten borde tilldelas skogsmark med en årlig avkastning av

17 m3. Rättigheternas kapitalvärde uppgick efter en kapitalisering efter 5 % av

30: 50 kr. till 610 kr.----

Lägenheten ansågs, såsom förut anförts, berättigad till 17 m3 virke per år. Förutsättningarna

för att denna avkastning nu och varaktigt skulle kunna erhållas

vöre dock att skogsmarken vore bevuxen med skog av viss beskaffenhet, normalskog.

I dylik skog kunde man beräkna, att varje m3, sammansatt av alla åldrar, enligt

gängse beräkningar motsvarade 1/3 av de förut nämnda tre virkessortimenten, alltså

1/3 timmer, V3 småvirke och 1/3 ved. Efter förut angivna pris skulle värdet å

varje skogsro3 bliva 4:66 kr. För 17 m3 bleve värdet 79:22 kr. eller kapitaliserat

efter 5 °/o 1 584: 40 kr.-----

Det framhölls, att skenbart en disproportion rådde emellan det kapitaliserade

värdet av de 17 lii3, 610 kr., och normalskogsvärdet 1 584:40 kr., men att vid en

fri avverkning lägenhetsägarens årsbehov ej behövde uttagas eller alltid uttoges på

det för hemmansägaren gynnsammaste sältet.

Det är att märka ali i det nu beskrivna fallet rättigheterna gällde lägenhetens

behov utan inskränkningar och att stamfastighetens behov fullt täcktes av den återstående

skogen. Hade lägenhetens ägare enligt kontraktet varit hänvisad till att

taga vedbehovet exempelvis endast av torrskog och vindfällen eller avfall och dylikt

hade värdet av rättigheterna blivit, ett helt annat. Det torde även vid frågan örn

ev. reducering böra beaktas, örn .stamhemmanet belastas av flera, ej utbrutna servitutsrättigheter.

— -— —

Högsta Domstolen ansåg, att utbrytningen med hänsyn till rättigheternas omfång

och beskaffenhet, stamfasfighetens skogstillgångar oell övriga omständigheter borde

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

verkställas på sätt skett vid förrättningen eller så att, efter beräkning av lägenhetens

årliga behov av skogsprodukter, utbrötes ett vederlagsområde med normalskogsvärde

av 1 584: 40 kr., motsvarande vad som kunde anses motsvara rättigheternas värde.

— — —

Än en gång vill jag betona, att det nu återgivna beräkningssättet måste betraktas

såsom ett exempel, ej som en norm. Förhållandena kunna skifta praktiskt taget

med varje förrättning — grundavliandlingarna, förhållandena å orten, skogstillgångarna,

konkurrensen mellan skilda fastigheter m. m. — så att bestämda regler ej

kunna ges.»

Medan rättigheternas kapitalvärde sålunda utgjorde 610 kr., utgjorde den

utbrutna vederlagsjordens värde 1 584 : 40 kr. eller mer än 2,5 gånger så

inycket.

Jag vill här påpeka, att om kapitaliseringsprocenten i stället för 5 % hade

varit 4 °/o, som numera torde vara en riktigare procent, rättigheternas kapitalvärde

hade blivit 762: 50 kr., medan den utbrutna vederlagsjordens värde

blivit 1 980:50 kr., varför skillnaden blivit 1218 kr. mot 974:40 kr. efter

5 °/o kapitalisering.

Distriktslantmätaren i Torps distrikt har på begäran lämnat mig några

aktuella siffror. Han skriver:

»Den 16 maj 1946 har jag avslutat en förrättning rörande utbrytning av skogsservitut

till 19 lägenheter under Klöstre nr 1 och 3 i Torps socken. Lägenheter på

upp till 5 hektar åker tilldelades härvid 35 fm3 per år. Ståndskogen å vederlagsskiftena

prissattes med ledning av de av Staten fastställda normalpriserna på olika

virkessortiment. Avdragen för drivningskostnaderna. huggning, körning, flottning,

sortering, utvältning, avmätning, tillsyn, skogsaccis och skogsvårdsavgift, bestämdes

till för sulfit och sulfat 35 öre, för sågtimmer till 28 öre, allt per kbf. Med utgångspunkt

i dessa siffror och med beräknande av 70-årig omloppstid blev rotvärdet av

normalskogen på ett vederlagsskifte, som förmår avkasta 35 fm3, lika med 5 368 kr.

Härtill kommer värdet av kalmarken. Det totala värde, som den tjänande fastigheten

avhändes, kan därför beräknas till ca 6 550 kr.

Klöstre-förrättningen avsåg fullständiga och i alla avseenden oinskränkta skogsrättigheter.

Utbrytningsförfarandet såväl i avseende å marken som i avseende å

ståndskogen anslöt sig till massaprincipen.

Vid Klöstre-förrättningen prissattes veden till kr. 2:50 per lin.3 Härvid räknades

endast med (den sparsamt förekommande) lövveden. Ali ved som kunde fås ut

efter avverkning av gagnvirke till 3 tum i topp utfördes alltså med noll kronor.»

Beträffande dessa siffror faller i ögonen, att värdet av utbrutna veder - lagsjorden för ett dylikt servitut uppgick till ca 6 550 kr., ehuru utbrytningen

avsåg endast skogsfångsrättigheterna, ståndskogen knappast uppginge

till nomialskog och konkurrens fanns mellan de många fastigheterna.

Även här blir en ganska stor skillnad mellan det efter 4 °/o kapitaliserade

värdet av rättigheterna och den utbrutna vederlagsjordens värde.

I fråga om eventuell framtida utbrytning beträffande förlängt tidsbegränsat

servitut skriver distriktslantmätaren bl. a. följande:

»Räkneexempel: Det tidsbegränsade servitutet avsåg 40 lm3 brännved per år, motsvarande

25 fm3, att uttagas efter utsyning. Rotvärdet av en dylik kubikmeter sattes

av den särskilda nämnden till 1:— kr., alltså 25:— kr. årligt värde på servitutet,

efter 4 °/o svarande mot ett kapitalvärde av 625: — kr. (Dessa siffror torde för närvarande

för stora delar av Norrland vara fullt representativa.) Nämnden förordnade

med stöd härav att det tidsbegränsade servitutet finge fortbestå för evigt mot en

ersättning av 625:— kr.

Tjugu år senare sker utbrytningen av servitutet.---Förrättningsmännen

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

finna alltså, att den härskande fastigheten i form av kolmark och ståndskog har en

fordran på den tjänande fastigheten, stor 625:— kr. Detta svarar mot ungefär 2

hektar medelgod skogsmark, bevuxen med normalskog. Från denna ägovidd kan

den härskande fastigheten endast få ut årligen ca 6 fm3 virke, mot behövliga 25 fm3.

Sålunda en skriande disproportion och en hushållningsmässigt sett mycket otillfredsställande

fastighetsbildning. (Ekonomiskt gör den härskande fastigheten i princip

däremot ingen förlust, ty det uttagna virket innehåller värdefulla sortiment som kan

säljas och inkomsten härav svarar mot rotvärdet av den felande kvantiteten brännved.

)

Det får emellertid anses självfallet, att lantmäteriet icke vill medverka till en utbrytning

av antytt slag. Vederlagsmarken måste givetvis i stället utformas så, att

den förmår avkasta 25 fm3 eller tillnärmelsevis denna kvantitet, varvid emellertid,

i namn av all rättvisa, den härskande fastigheten måste åläggas att i likvid utge

värdet av den utbrutna marken med därå växande skog minskat med 625 kr.

Under sådana förhållanden lär utbrytning sällan komma till stånd och bär enligt

min mening icke ske utan åsämjande mellan parterna.»

Av vad jag nu anfört finner jag framgå,

att vid värdering av ersättningen för förlängningen av ett tidsbegränsat

servitut att gälla för alltid skiljenämnden icke kan förutse, om servitutet kan

utan förfång utbrytas eller icke,

att skiljenämnden redan av denna orsak icke kan värdera förlängningen

av servitutet på annat sätt än till kapitaliserade värdet av rättigheterna,

att, örn ett dylikt servitut, avseende skogsfång, utbrytes och om det utbrutna

området årligen skall avkasta den virkesmängd, som den härskande

fastigheten har rätt att uttaga, värdet av utbrutna området i regel blir långt

större än det värde, skiljenämnden sålunda åsatt, och

att, om vid utbrytningen endast skall utläggas vederlagsområde, motsvarande

ersättningen för kapitaliserade värdet av rättigheterna, som den tjänande

fastighetens ägare erhållit, den härskande fastighetens ägare ingalunda

erhåller ett vederlagsområde, som årligen kan lämna fastigheten den

virkesmängd, han enligt servitutsrättighetema tidigare uttagit.

Det ligger i sakens natur att ett tidsbegränsat servitut i och för sig har

ett »negativt värde» för den tjänande fastigheten endast under de år rättigheterna

utövas.

Jag kan inte se annat än att vid utbrytning av ett skogsfångsservitut, som

tidigare varit till tiden begränsat men som förlängts att gälla för alltid,

massaprincipen bör komma till användning, vilket i så fall komme att innebära,

att den tjänande fastigheten vid utbrytningsförrättningen skulle som

likvid i pengar erhålla skillnaden mellan det av skiljenämnden bestämda

beloppet (med hänsyn dock tagen till penningevärdets eventuella fluktuation)

och den utbrutna vederlagsjordens värde. Detta torde väl åter medföra, att

den härskande fastighetens ägare skulle kunna beredas statsbidrag efter de

grunder, som bli bestämda, även för det likvidbelopp, som han på dylikt

sätt har att gälda.

Därest man icke finner sig kunna ansluta sig lill en lösning av frågan

efter den linje, jag i början av delta yttrande skisserat, finner jag, med

hänsyn till vad eljest ovan anförts, all lill prövning bör upptagas frågan

huruvida det icke vore erforderligt att för förlängning av dessa servitis bestånd

anlita lantmäteriförrättning. Vid denna skulle, i analogi med vad som

sker vid inlösen enligt ensittarlagen, såväl bestämmas, om utbrytning kan

utan förfång ske, som själva utbrytningen, där sådan kan äga rum, verkställas

samt löseskillingen bestämmas. Ansökningen örn förordnande till för
Bihang

lill riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 355. 6

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

rättningen skulle till länsstyrelsen vara ingiven, innan tiden för servitutets

utövande utgått. De olägenheter med att ordna förhållandena genom lantmäteriförrättning,

som av utredningsmannen upptagits å sida 29, äro enligt min

mening icke så stora, att de icke uppvägas av fördelarna. Kostnaderna att

få förhållandena slutgiltigt ordnade bli helt visst icke större än med den föreslagna

skiljenämnden.

Så vitt jag kunnat finna har utredningsmannen i viss mån bagatelliserat de

svårigheter, som i utredningsavseende ofta erfordras, innan nämnden kan

tätta sitt beslut.

Jag vill här nedan fästa uppmärksamheten vid vissa förhållanden, som

måste vara klarlagda för att nämnden skall kunna avgiva ett beslut, som i

alla avseenden tillfredsställer rättssäkerheten.

Jag tänker härvid i första hand på fastighetsutredningen. Den tjänande

fastigheten kan ha uppdelats i flera fastigheter, liksom den härskande. Det

gäller därvid att avgöra huru de tjänande fastigheterna skola belastas av

servitutet och huruvida samtliga fastigheter, vari den härskande fastigheten

uppdelats, skola hava del däri och efter vilken grund. Beträffande mulbetesservitut

gäller det att utröna, om och i så fall för huru många kreatur envar

av de olika fastigheterna har rätt till bete. I många fall har en härskande

fastighet, som upplåtits från en viss, exempelvis ett trävarubolag tillhörig

fastighet, erhållit tidsbegränsade servitutsrättigheter anvisade att uttagas

från helt annan eller andra fastigheter än den härskande fastighetens stamfastighet,

vilken kanske icke har möjlighet att svara för servitutsrättighetema.

Vidare måste stå klart, att icke de tidsbegränsade servituten genom

sin förlängning kunna menligt inverka på andra icke tidsbegränsade servitut.

som hava samma stamfastigheter.

Vid nämndens sammanträde måste sålunda en fullständig utredning föreligga

örn dessa förhållanden. Likaså måste nämnden ha en noggrann kännedom

om belägenheten i förhållande till den härskande fastigheten av område,

där servitutet skall utövas, liksom om vägförhållanden och dylikt mellan

detta område och härskande fastigheten.

Ofta kommer det sålunda att erfordras en av lantmätare —- i regel distriktslantmätaren

— gjord utredning om förhållandena å stället. Eljest kan nämnden

helt visst vid sitt sammanträde icke träffa beslut.

Vid sådan utredning å stället är det icke endast önskvärt utan i vissa fall

alldeles nödvändigt att utredningsmannen söker få parterna att träffa överenskommelse

exempelvis örn var ett anvisningsservitut skall utövas.. Om

platsen för tagande av brännved eller annat, tillkommande ett anvisningsservitut,

är belägen allt för långt från den härskande fastigheten, kanske 1

mil eller mer, är servitutet i regel för den härskande fastigheten helt utan

värde. För att nämnden skall kunna bestämma ersättningen för ett sådant

servitut erfordras överhuvud taget att servitutet åtminstone i viss mån är

lokaliserat, exempelvis så, att det skall falla inom en rayon av 1 eller 2 km

från den härskande fastighetens inägor. Om, såsom ovan upptagits, servitutet

faktiskt utövas å helt annan fastighet än å stamfastigheten för den härskande

fastigheten, vore det enbart till fördel om genom bindande avtal av parterna

kunde bestämmas, å vilken fastighet det skall utövas.

Det framgår icke av utredningen, om avsikten är, att nämnden skall sammanträda

å stället. Ju mindre utredning som föreligger före nämndens sammanträde

dess större behov finnes för nämnden att halla sammanträde a

orten och kanske vidtaga vidlyftig undersökning å marken.

Beträffande skiljenämndens sammansättning vill jag såsom min mening

uttala, att en av de tre ledamöter, varav nämnden skall bestå, bör vara lant
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

mätare. Det ligger utan tvekan så till, att lantmätarna hava den största insikten

och kännedomen örn skogsfångs- och mulbetesservitut beträffande

både deras värde, möjligheterna till utbrytning och andra förhållanden. Jag

delar utredningsmannens uppfattning, att en av ledamöterna bör vara jurist.

Såsom tredje ledamot må förordnas exempelvis lämplig sakkunnig i skogsvård

eller ledamot av egnahemsnämnd.

Att den förordnade juristen, som skulle vara domstolsjurist och helst lantdomare,

skulle vara ordförande, finner jag icke av behovet vara särskilt påkallat.

I detta hänseende vill jag framhålla, att två överlantmätare äro ordförande

i expropriationsnämnd inom var sitt av Norrlands fem län. Kungl.

Maj:t kommer givetvis att till ordförande utse den, som prövas mest lämplig

därför.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Särskilt yttrande

av herrar Holmbäck och Kempe.

Utredningsmannen tiar ansett, att så allvarliga försörjningssvårigheter

skulle uppstå för innehavarna av tidsbegränsade servitut till skogsfång och

mulbete i Norrland, när servituten upphöra att gälla, att genom det allmännas

försorg åtgärder måste vidtagas till förekommande av berörda olägenheter.

Dessa åtgärder skola enligt förslaget få formen av att servitutsrätterna

tvångsvis förlängas att gälla på obegränsad tid. De skulle härigenom praktiskt

taget bliva fullt jämställda med till tiden obegränsade servitut. Den rättsförlust,

som genom ett dylikt tvångsförfarande skulle åsamkas de servitutsbelastade

fastigheternas ägare, skall enligt förslaget gottgöras dessa i penningar

efter i viss ordning genomförd värdering av nyttjanderätternas värde.

Även om vi i likhet med utredningsmannen hysa den uppfattningen, att

vissa olägenheter av jordbruksteknisk och social natur kunna framträda, när

de tidsbegränsade skogsfångs- och betesservituten utlöpa samt att det därför

kan vara motiverat att vissa allmänna åtgärder vidtagas till förekommande

av berörda olägenheter, kunna vi dock icke biträda det förslag rörande utformningen

av dessa åtgärder, som av utredningsmannen framlagts.

Våra betänkligheter äro dels av allmänt principiell natur samt avse dels

den föreslagna proceduren vid servitutens tvångsförlängning och rättigheternas

värdering m. m.

Beträffande förslagets principiella innebörd få vi anföra.

Ehuru den föreslagna lagstiftningen av utredningsmannen betecknats såsom

varande av provisorisk natur, då densamma endast behöver tillämpas

under en mycket begränsad tidsperiod, avser den dock att på ett bestående

sätt reglera de rättsförhållanden, densamma berör. Förslaget innebär, att de

tidsbegränsade servituten skola förlängas för all framtid. Vi anse för vår del

det vara synnerligen olämpligt att i ett tidsläge, då såväl statens allmänna

jordbrukspolitik som reglerna för fastighetsbildningen äro föremål för ingående

utredningar av myndigheter och sakkunnigeberedningar, fastlägga vissa

brukningsformer inom norrländskt jordbruk på ett sätt, som kan tänkas försvåra

eller motverka de regleringar, man senare vill genomföra. Under hänvisning

till vad överlantmätaren Jung i sitt särskilda uttalande påvisat vilja

vi särskilt framhålla, att den individuella rationalisering av fastighetsbeståndet,

varom 1942 års jordbrukskommitté inom en nära framtid kommer att

framlägga förslag, vilket angivits skola komma under statsmakternas skyndsamma

behandling, bl. a. innebär en reglering av beståndet av s. k. ofullständiga

jordbruk (övergångsjordbruk). Ett betydande antal, kanske flertalet

av dessa, är avsett att försvinna genom sammanläggning med andra jordbruk,

genom deras nedkrympning till arbetarsmåbruk eller i vissa fall genom

deras nedläggande. Med all säkerhet är ett mycket betydande antal av de

norrländska jordbruk, som äro förenade med tidsbegränsade servitut och

som sålunda skulle bliva föremål för de av utredningsmannen nu föreslagna

lagstiftningsåtgärderna, av den storleksordning och karaktär i övrigt, att de

enligt jordbrukskommitténs definition äro att anse som övergångsjordbruk.

Det är enligt vår mening föga rationellt, att staten vid en tidpunkt, när en

dylik reglering av fastighetsbeståndet står för dörren, nedlägger omsorger och

jämväl icke ringa kostnader på att konservera beståndet av övergångsjordbruk.

Vi vilja i detta sammanhang även erinra om att statsmakterna på förslag

av norrlandskommittén anvisat medel och skapat organ för en frivillig

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

rationaliserings verks amlie t beträffande fastighetsbeståndet m. m. inom vissa

försöksområden. Det är icke uteslutet, att jordägarnas medverkan till rationaliseringsverksamheten,

den må nu bedrivas enligt den ena eller andra linjen,

blir mindre paräknelig, örn de ofullständiga jordbruken med bestående verkan

låsas fast vid nuvarande brukningsformer.

Beträffande mulbetesservituten, som nu även skola enligt utredningsmannens

förslag förlängas på obegränsad tid, vilja vi särskilt framhålla, att statsmakterna

numera enligt bestämmelserna för norrländska skogsproduktionsanslaget

skapat organisationsformer för samt nedlägga betydande kostnader

på att få det gemensamma mulbetet å ohägnad mark avlyst och ersatt med

betesgång å rationellt vårdade betesmarker. Denna nya verksamhet omfattar

numera hela Norrland. Intresset för densamma är i stark tillväxt. Från vissa

län rapporteras, att arbetet redan kommit i gång på bred front och kan förutses

komma att giva goda resultat. Genom denna verksamhet ernås en verkligt

rationell lösning av det norrländska betesproblemet till båtnad både för

jord- och skogsbruket. Största svårigheten vid verksamhetens genomförande

på bred front lärer vara jordägarnas konservatism och bundenhet vid gamla

och invanda driftsformer. Man har anledning befara, att detta motstånd mot

de moderna, rationella betesmetoderna från vissa jordägarehåll kan komma

att hårdna, om staten vidtar åtgärder att för all framtid bevara rätten till

förliandenvarande, föråldrade driftsformer. Även ur statens egen synpunkt

måste det betecknas som irrationellt att lämna betydande engångsbidrag till

förlängning av betesservitut åt jordägare, som kanske kort tid efteråt ingå i

skogsvårdsområden samt då bliva berättigade att erhålla statsbidrag till betesförbättringsåtgärder

med upp till 80 % av kostnaden i samband med avlysandet

av det skogsbete, vartill rätt bevarats genom annat statsbidrag.

Vi kunna av dessa anledningar icke tillstyrka utredningsmannens förslag

om förlängning för ali framtid av de tidsbegränsade servituten. Då det emellertid

kan vara vanskligt att lämna nu ifrågavarande jordägare utan stödet

av rätt till skogsfång och bete under den tid, som kan förlöpa mellan de tidsbegränsade

servitutens utgång och de slutliga rationaliserings- och regleringsåtgärdernas

genomförande pa fastighetsbildningens och jordbruksregleringens

område, vilja vi förorda, att de tidsbegränsade servitut, som utgå under

den närmaste tiden, förlängas på begränsad kortare tid, exempelvis 10 år.

Bättre möjligheter komma då att föreligga för ett bedömande av huruvida

skogsfångs- och betesservitut allt fort äro behövliga för vissa fastighetsgrupper.

Staten besparas även kostnaderna för förlängning av servitut, som kanske

inom kort till följd av jordbruksregleringen visa sig vara obehövliga eller

kanske direkt skadliga.

Begränsas servitutens förlängning på nu föreslaget sätt till en kortare tidsperiod,

torde ersättningen till den av servitutet besvärade fastigheten kunna

ordnas såsom en årlig avgäld, beräknad efter värdet av de nvttigheter, som

tillkomma den servitutsberättigade fastigheten. Örn det befinnes lämpligt att

även i sådant fall lämna statsbidrag, torde utbetalning härav ulan .större svårighet

kunna ske genom egnahemsmyndiglieten.

bör den händelse della vart förslag örn endast provisorisk förlängning av

de tidsbegränsade servituten icke skulle vinna beaktande, få vi här nedan till

granskning upptaga utredningsmannens förslag örn servitutens förlängning

lör alltid. Vår huvuderinran härutinnan är, att förslaget allt för ensidigt beaktar

de servitutsberättigade fastigheternas intressen men bagatelliserar de

olägenheter, som servitutens alltidsförlängning vållar de besvärade fastigheterna.

Av utredningsmannens motivering framgår, att han funnit de besvärande

förhållanden, som nu skola avhjälpas, hava berott på en okontrollerad

och olämplig fastighetsbildning i gången lid. När fastighetsägarna på sin tid

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

medverkat till en sådan, synes utredningsmannen anse befogat att de nu få

bära bördan av de olägenheter för deni, som föranledas av statsmakternas

tvångsåtgärder till undanröjande av de påtalade missförhållandena. Utredningsmannen

har uppenbarligen funnit denna motivering bärande även för

ett förslag örn att, i motsats till vad som eljest plägat anses skäligt vid åtgärder

av expropriationsartad natur, även den part, till vars nackdel ingripandet

sker, skall vidkännas sina kostnader. Förslaget är till oell nied så skrivet,

att det öppnar möjlighet för att denna part skall kunna åläggas att betala

även motpartens kostnader.

Vi kunna icke finna berörda motivering bärande för så djupt ingripande

åtgärder på det civilrättsliga området, som förslaget innebär. Flertalet tidsbegränsade

servitut torde vara knutna till fastigheter, tillkomna enligt 1896

års ägostyckningslag. Att fastighetsägarna lojalt tillämpade denna lag, bör

icke nu räknas dem till last. Vi vilja erinra örn, att det i motiven till sagda

lag direkt utsädes, att det var ett nationalekonomiskt intresse, att lagen bleve

ett verktyg för jordbrukens skiljande från skogen. Jordägarna handlade

i fullt laga ordning och enligt sin tids uppfattning. De kunna till och med lia

ansetts varit mer framsynta än lagstiftaren, enär de vid sidan av lagen samt

mot dennas anvisningar genom avtal tillförsäkrade inägolotternas köpare

skogsfång och mulbete för längre eller kortare tid.

Även örn vi sålunda icke kunna godkänna den framlagda motiveringen

för tvångsåtgärderna mot de servitutsbesvärade fastigheterna, anse vi, såsom

här tidigare framhållits, att det av jordbrukstekniska och sociala skäl

kan vara befogat, att innehavarna av tidsbegränsade servitut bevaras tills

vidare vid sin möjlighet att erhålla skogsfång och bete. De åtgärder, som

härför kunna erfordras, böra emellertid vara så utformade, att de icke

onödigtvis vålla de tjänande fastigheterna eller deras ägare skada.

Vi övergå härefter till vissa praktiska detaljer i utredningsmannens förslag.

Viktigast av dessa är frågan örn vederlagets storlek och dess beräknande.

Förslaget är på denna punkt utomordentligt knapphändigt såväl i

lagtexten som i motiven. I lagen säges endast, att ersättning skall utgå, samt

i motiven, att den skall vara skälig. I övrigt framhålles i motiven, att närmare

regler om beräkningsgrunderna ej kunna givas utan att ersättningens storlek

skall fastställas med ledning av omständigheterna i det särskilda fallet.

Vi dela den uppfattning, åt vilken överlantmätaren Jung i särskilt yttrande

givit uttryck, nämligen att utredningsmannen i allt för hög grad bagatelliserat

de svårigheter, som äro förknippade med värderingsförfarandet. Enligt

vad vi tidigare anfört kunna de servitutsbesvärade fastigheternas ägare med

fog resa krav på att värderingsförfarandet blir sådant, att deras rättmätiga

intressen icke bliva tillbakasätta. Detta krav blir emellertid icke tillgodosett

endast genom att ersättningen till de tjänande fastigheterna beräknas genom

att de nyttigheter, servitutet omfattar, värderas i penningar såsom en årlig

ränta samt att kapitalvärdet av denna ränta sedan beräknas. Enligt förslaget

skola de förlängda servituten i allt bliva likställda med de till tiden

obegränsade. Detta innebär, att de härskande fastigheterna under vissa förutsättningar

kunna begära och erhålla utbrytning av servituten mot vederlag

i mark å den tjänande fastigheten. Sker detta, lärer vederlagets storlek

komma att beräknas enligt den s. k. massaprincipen, d. v. s. den som vederlag

utbrutna marken skall äga den omfattning, att den årligen kan producera

en total virkeskvantitet, som helt täcker den härskande fastighetens virkesbehov

enligt servitutets bestämmelser. Av skäl, som överlantmätaren Jung

närmare utvecklat och till vilka vi hänvisa, lärer värdet av vederlagsjorden,

till sin areal beräknad enligt massaprincipen, regelmässigt komma att bliva

högst avsevärt mycket högre än den ersättning, som vid servitutens förläng
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

51

ning beräknas genom kapitalisering av servitutsnyttigheternas årliga penningvärde.

Den tjänande fastighetens ägare kommer sålunda att åsamkas en

materiell förlust i alla de fall, att förlängda servitut bliva föremål för utbrytning.

Enligt vår mening bör därför i lagen inrymmas bestämmelser därom,

att, därest servitut, som enligt den nya lagens bestämmelser förlänges, i en

framtid kommer att utbrytas, så skall vid detta tillfälle ersättning utgå

till den tjänande fastigheten med skillnaden mellan vederlagsmarkens värde

och det penningbelopp, till vilket servilutets kapitalvärde beräknades vid dess

förlängning.

De i lagförslagets 3 § meddelade bestämmelserna örn det organ, som skall

handlägga ärenden om förlängning av servitut, beräkna ersättningens storlek

m. m., finna vi icke tillfredsställande. Förslaget innebär, att nämnda

organ skall vara en av Konungen tillsatt nämnd på tre personer. I motiven

säges, att en av nämndens ledamöter bör äga juridisk kompetens. Enligt välmening

är det av utomordentlig betydelse, att nämnden besitter kompetens

ej endast på det juridiska området utan även beträffande jorddelningsfrågor

och skogsvärdering. Behovet av lantmäteriteknisk sakkunskap framgår klart

av de i överlantmätaren Jungs särskilda yttrande gjorda uttalandena. Nämnden

behöver emellertid även regelmässigt tillgång till skoglig expertis för värderingsfrågor

på det skogliga området m. m. Garanti bör enligt vår mening

skapas för att nämnden tillföres sådan sakkunskap. I lagen bör därför inrymmas

bestämmelser örn att en av nämndens ledamöter skall hava lantmäteriteknisk

kompetens samt en skoglig kompetens.

Vissa med nämndens värdering sammanhängande frågor synas oss vara

av den allmängiltiga natur, att de borde och kunde författningsmässigt fastställas

för lagens hela tillämpningsområde. Hit hör främst frågan om den

räntefot, som skall tillämpas vid det årliga servitutsvärdets kapitalisering.

Genom ruckningar på sagda räntefot kan värderingsresultatet skruvas till

den ena eller andra partens förmån. Vi vilja föreslå, att det föreskrives, att

en kapitaliseringsprocent skall tillämpas, som är en procent högre än riksbankens

vid värderingstillfället gällande växeldiskonto.

I lagens 3 § säges även, att nämndens beslut ej får överklagas. Vi kunna

icke godkänna en sådan föreskrift. Här blir dock fråga örn flera olika nämnder,

vilka kunna tänkas komma att tillämpa skiftande bedömningsgrunder.

Detta vore icke lyckligt. Partenia böra äga besvärsrätt till högre myndighet,

som väl lämpligen bör vara Konungen.

3 § inrymmer även ett stadgande därom, att vardera parten skall, där ej

särskilt förhållande till annat föranleder, vidkännas sina kostnader å förfarandet

inför nämnden. Vi hava redan här ovan framhållit, att i ett tvångsförfarande

som detta, vilket står vanlig expropriation mycket nära. enahanda

regler böra gälla beträffande parternas egna kostnader som vid expropriation.

Vi anse sålunda, att ägaren av den servitutsbesvärade fastigheten

icke skall behöva vidkännas sina egna kostnader, därest icke särskilda förhållanden

anses böra till annat föranleda.

Det är en känd sak, alt servilut utan kvantitetsbegränsning eller bestämmelser

örn sättet för virkets uttagande ofta missbrukats på det still, att den

härskande fastighetens ägare tillgodogjort sig onödigtvis mycket virke eller

virke av onödigt hög kvalitet. Dylika missbruk, vilka även ur nationalekonomisk

synpunkt äro förkastliga, böra vid servitutens förlängning kunna rättas

till. Detta antydes i förslagets motivering samt bar i lagtexten kommit

till uttryck på det sätt, att i 2 § säges att servitutet skall kunna helt eller

delvis förlängas. Vi anse, att en bestämmelse av denna art är av utomordentlig

betydelse samt bör givas så klar och exakt formulering, alt den vid

lagens tillämpning ej kan förbises.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Särskilt yttrande

av herr Holmbäck.

I det särskilda yttrande, som gemensamt avgivits av dr Kempe och mig,

har bl. a. framhållits, att vi icke anse motiveringen för tvångsåtgärderna

mot de servitutsbesvärade fastigheterna bärande.

Vi ha också framhållit, att det av jordbrukstekniska och sociala skäl kan

vara befogat, att innehavarna av tidsbegränsade servitut tillsvidare bevaras

vid sin möjlighet att erhålla skogsfång och bete samt att de åtgärder,

som härför vore erforderliga, borde vara så utformade, att de icke onödigtvis

vålla de tjänande fastigheterna skada.

En lösning av det föreliggande spörsmålet, som täcker båda parternas

berättigade intressen, kan vinnas på det sätt, att servituten förlängas men

att vederlaget till de besvärade fastigheterna får utgå icke i penningar utan

i skog. De härskande fastigheterna tillerkännas värdebeständiga nyttigheter,

skogsprodukter och bete. De tjänande fastigheterna böra erhålla vederlaget

i samma värdebeständiga valuta, nämligen skog, och icke i penningar, som

mottagarna, vilka i övervägande flertalet fall torde utgöras av skogsindustriföretag,

på grund av bestämmelserna i lagen om förbud mot bolags m. fl.

jordförvärv äro förhindrade att använda för skogsfastighetsinköp. Det är för

dessa fastighetsägare, som hava stort behov av att kunna få disponera sina

fastigheters skogsavkastning för sysselsättningen vid industrierna, en allvarlig

nackdel att bliva avhänd denna. Rättvisa och billighet synes mig därför

kräva, att vederlaget för tvångsförlängda servitut gives i form av skogsmark.

Detta torde utan större svårighet kunna ske genom utbrytning av

mark från kronopark i lämplig närhet till den tjänande fastighetens eller

dess ägares övriga skogsmarker. Tänkbart är även, att sådan ändring göres

i lagen om förbud mot bolags jordförvärv, att bolag ovillkorligen berättigas

att förvärva skogsmark till samma värde som sammanlagda vederlagen för

tvångsförlängda servitut.

opaginerad Kontrollera mot PDF

53

Bilaga.

Översikt

över antalet i Norrland förekommande tidsbegränsade skogsservitut enligt

uppgifter, lämnade dels av kommunalnämnderna (rörande samtliga sådana

servitut) dels ock av Sveriges skogsägareförbund (rörande de servitut av

nämnda slag, som besvära de till förbundet anslutna bolagens fastigheter).

Anni. Beträffande socken, från vars kommunalnämnd uppgift å antalet tidsbegränsade skogsservitut

icke inkommit, har i översikten andra kolumnen lämnats blank. Därest kommunalnämnd

förklarat sig icke kunna lämna dylik uppgift, har detta förhållande i samma kolumn

utmärkts med —.

Kommun

''Antal servitut

Enligt Enligt

nämnden förb.

Kommun

Antal servitut

Enligt Enligt

nämnden förb.

Gävleborgs län.

Ljusdal

Ramsjö

C:a 5

Gästriklands västra domsagas

tingslag.

Färila-Kårböle

Los ..........

0

Ockelbo

Järbo...

Ovansjö.

Hofors..

Torsåker

0

0

Antagl. 0

0

0

Delsbo tingslag.

Bjuråker....

Norrbo.....

Delsbo......

Antagl. 0

0

0

Gästriklands östra domsagas

tingslag.

Österfärnebo..........

Hedesunda............

Årsunda..............

Valbo................

Hille.................

Hamrånge............

0

0

0

Antagl. 0

0

Ala tingslag.

Skog.....

Söderala ..

Norrala...

Trönö____

Mo.......

Rengsjö...

0

Antagl. 0

0

0

5

Bollnäs domsagas tingslag.

Segersta...............

Hanebo...............

Bollnäs landskommun .

Alfta.................

Ovanåker.............

Voxna................

0

a 4

Antagl. 0

0

0

Västra Hälsinglands domsagas

tingslag.

Arbrå................

Undersvik............

Järvsö................

0

1

0

Enångers tingslag.

Nianfors.......

Enånger.......

Njutånger......

Forsa..........

Hög...........

Ilsbo..........

Hälsingtuna...,

Idenor.........

Rogsta.........

Harmånger.....

Jättendal......

Gnarp.........

Bergsjö........

Hassela........

0

0

Antagl. 0

0

0

0

1

0

1

0

8

C:a 25

Västernorrlands län.

Medelpads västrå domsagas

tingslag.

Haverö...............

Borgsjö...............

Torp.................

Stöde ................

Sättna................

Selånger..............

Tuna ................

Attmar ..............

0

Antagl. 0

Antagl. 0

0

0

0

0

0

0

0

opaginerad Kontrollera mot PDF

54:

Kommun

Antal servitut

Enligt

nämnden

Enligt

förb.

Kommun

Antal servitut

Enligt

nämnden

Enligt

förb.

Medelpads östra domsagas

tingslag.

Njurunda ..........

Skön ..............

Timrå..............

Alnö ..............

Tynderö............

Hässjö..............

Ljustorp ............

Indal ..............

Liden ..............

Holm ..............

Ångermanlands södra domsagas

tingslag.

Häggdånger ........

Säbrå ..............

Stigsjö..............

Viksjö..............

Gudmundrå ........

Högsjö..............

Hemsö..............

Nora ..............

Skog ..............

Bjärtrå ............

Ullånger............

Nordingrå ..........

Vibyggerå ..........

Boteå tingslag.

Styrnäs ............

Boteå ..............

Överlännäs ........

Sånga ..............

Torsåker............

Ytterlännäs ........

Dal ................

Sollefteå tingslag.

Multrå........

Ed ..........

Långsele......

Graninge

Ångermanlands västra domsagas

tingslag.

Helgum ............

Edsele..............

Ramsele............

Resele..............

Ådals-Liden ........

Junsele ............

Fjällsjö ............

Bodum ............

Tåsjö ..............

Ångermanlands norra domsagas

tingslag.

Nätra..............

Sidensjö ............

Antagl. 0

Antagl. 0

C: a 10

0

Antagl. 0

Antagl. 0

Antagl. 0

Antagl. 0

0

2

Antagl. 0

Antagl. 0

0

33

0

0

0

0

0

0

Antagl. 0

0

0

3

0

2 å 3

Antagl. 0

C.a 300

Antagl. 0

C:a 10

C:a 10

17

8

7

10

0

8

14

7

1

2

Skorped .....

Anundsjö ...

Björna.......

Mo .........

Själevad.....

Arnäs.......

Grundsunda ,

Gideå .......

Trehörningsjö

Jämtlands län.

Ragunda tingslag.

Fors...........

Hällesjö .......

Håsjö .........

Ragunda.......

Borgvattnet ...

Stugun........

Revsunds, Brunflo och Näs

tingslag.

Bräcke..............

Nyhem ............

Sundsjö ............

Revsund............

Bodsjö..............

Hackås ............

Näs................

Lockne ............

Marieby............

Brunflo ............

Lits och Rödöns tingslag.

Rödön ...............

Näskott .............

Aspås ...............

Ås .................

Kyrkås .............

Lit .................

Häggenås ...........

Föllinge.............

Laxsjö...............

Hotagen.............

Hammerdals tingslag.

Hammerdal ......

Gåxsjö............

Ström............

Alanäs............

Frostviken........

0

C:a 150

C:a 135

8

C:a 25

C:a 50

95—100

C:a 850

0

0

0

3

10

C:a 25

Antagl. 0

0

2

Antagl. 0

Antagl. 0

Antagl. 0

0

Antagl. 0

0

0

0

0

Antagl. 0

0

0

0

0

2

2 å 3

0

0

Jämtlands västra domsagas

tingslag.

Åre ................

Undersåker ........

Mörsil..............

Kall................

Offerdal............

0

151

100

1

6

5

9

46

38

433

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Antal servitut

Antal servitut

Kommun

Enligt

nämnden

Enligt I

förb. ,

Kommun

Enligt

nämnden

Enligt

förb.

0

Skellefteå landskommun

4

4

0

Antagl. 0

0

0

0

3

C:a 20

Malå och Norsjö tingslag.

Hallen................

0

17

Marby................

Antagl. 0

0

0

1

Lycksele tingslag.

Lycksele..............

Örträsk ..............

Stensele ..............

Sorsele................

Bergs tingslag.

Antagl. 0 |

0

23

34

0

0

13

13

1

5

0

1

Tärna................

Hede tingslag.

0

Vilhelmina tingslag.

Vilhelmina............

C:a 200

51

Dorotea ..............

0

5

0

Åsele tingslag.

0

C:a 95

67

Svegs tingslag.

30

C: a 580

27

337

0

Antagl. 0

0

1

)

Norrbottens län.

0

0

0

Piteå och Älvsby tingslag.

0

0

Antagl. 0

C:a 70

]

Piteå landskommun ..

Antagl. 0

C:a 60

3

Antagl. 0

0

Västerbottens län.

Nordmalings och Bjurholms

Nederluleå tingslag.

0

tingslag.

0

2

Överluleå tingslag.

4

3

Överluleå ............

0

C:a 40

24

Edefors ..............

0

s

Degerfors tingslag.

0

Arvidsjaurs och Arjeplogs

tingslag.

0

0

Umeå domsagas tingslag.

0

0

0

Antagl. 0

Antagl. 0

0

Umeå landskommun ..

1 Jokkmokks tingslag.

Jokkmokk............

216

59

Antagl. 4

0

4

0

Gällivare tingslag.

C:a 200

57

Nysätra tingslag.

C:a 20

22

Råneå tingslag.

0

0

68

63

Antagl. 0

0

Burträsks tingslag.

1 Överkalix tingslag.

C:a 20

44

C:a 50

75

Skellefteå tingslag.

Nederkalix tingslag.

20

20

Bureå................

0

1

Nederkalix............

0

0

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kommun

Antal servitut

Kommun

Antal servitut

Enligt

nämnden

Enligt

förb.

Enligt

nämnden

Enligt

förb.

Torneå tingslag.

Pajala................

0

0

o

o

Junosuando ..........

0

0

Karl Gustav..........

0

0

Hietaniemi............

0

4

Jukkasjärvi tingslag.

0

4

Jukkasjärvi ..........

_

0

Karesuando tingslag.

Pajala och Korpilombolo

Karesuando ..........

0

0

tingslag.

Korpilombolo ........

17

C:a 595

285

Tärendö..............

10

9

Sammanlagt

C: a 2120

1058

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Bilaga B.

Till herr statsrådet och chefen för kungl, jordbruksdepartementet.

I skrivelse den 26 maj 1943, nr 247, har riksdagen under åberopande av

jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 35 hemställt, att

Kungl. Majit måtte i de avseenden utskottet i sitt utlåtande berört låta

verkställa utredning angående de norrländska ägostyckningsinnehavarnas

levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser samt för riksdagen

framlägga de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Av statsrådsprotokollet den 17 december 1943, då beslut fattades örn

igångsättande av utredning rörande åtgärder för det norrländska näringslivets

förkovran, framgår att dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i

detta sammanhang bland annat även anmälde riksdagens nyssnämnda skrivelse.

Sedermera har Kungl. Majit den 30 november 1945 uppdragit åt häradshövdingen

Å. G. V. Braunstein att såsom särskild utredningsman inom norrlandskommittén

verkställa och till kommittén avlämna utredning angående

de norrländska ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser.

Vidare har herr statsrådet samma dag tillkallat överlantmätaren

i Västernorrlands län E. S. Jung samt jordbrukarna P. Eliasson,

Bäsksele, och H. Sundberg, Bredåker, att — jämte ledamöterna i norrlandskommittén

Holmbäck, Kempe och Mäler — såsom särskilda sakkunniga

deltaga i överläggningar med utredningsmannen.

Denne har såsom resultat av utredningsarbetet med skrivelse till norrlandskommittén

den 29 juni 1946 avlämnat en promemoria med förslag till

lagstiftning rörande tidsbegränsade skogsservitut. Vid promemorian äro

fogade särskilda yttranden av Jung, Holmbäck och Kempe.

Med överlämnande av den sålunda verkställda utredningen får norrlandskommittén

för egen del anföra följande.

Enligt vad utredningsmannen framhållit skulle ägare till fastigheter med

tidsbegränsad servitutsrätt till skogsfång och mulbete, om rätten härtill

upphörde, i talrika fall ställas inför stora svårigheter. Med utgångspunkt

härifrån och från att ifrågavarande servitut även för framtiden kunde komma

att utgöra en lämplig anordning för tillgodoseende av behovet av skogsprodukter

och betesmark har utredningsmannen föreslagit en förlängning

för all tid av sådana servitut.

Såvitt norrlandskommittén kan finna äro särskilt betesservituten men

även ofta skogsfångsserviluten ur såväl den servitutsberättigade som den

servitutsbelastade fastighetens synpunkt förenade med så stora olägenheter

att en avveckling av dem är önskvärd. Det förtjänar uppmärksammas, att

det icke är medgivet i nuvarande lagstiftning att nybilda skogsfångs- eller

mulbetesservitut i samband med lantmäteriförrättning. Kommittén har även

övervägt att beträffande redan beslående servitut föreslå vissa ågärder för

att underlätta servitutens avveckling.

Härtill kommer, att de servitutsberättigade fastigheterna mycket ofta utgöras

av ofullständiga jordbruk, vilka oavsett servitutsrätten äro i behov av

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

rationalisering i olika hänseenden, bland annat genom förstärkning med

tillskottsjord eller sammanläggning med andra fastigheter. Detsamma torde

ej sällan gälla de servitutsbelastade fastigheterna, i den mån dessa tillhöra

enskilda jordbrukare. Såväl de nuvarande egnahemsnämnderna som, därest

dessa komma att avlösas av andra rationaliseringsorgan, dessa senare få av

allt att döma anledning att ägna uppmärksamhet åt ifrågavarande jordbruk.

Härvid bör det i anslutning till vad nyss anförts enligt kommitténs

mening eftersträvas, att skogsservituten bringas att upphöra. Detta bör gälla

vare sig servituten äro ständiga eller tidsbegränsade.

Örn de tidsbegränsade servituten nu skulle förlängas för all tid, skulle det

på grund av det härovan anförda ofta kunna inträffa, att sålunda förlängda

servitut i en nära framtid, då respektive fastigheter komme att bliva föremål

för åtgärder i rationaliseringssyfte, skulle visa sig obehövliga och rent

av försvåra önskvärda åtgärder. En fastighet, som med uppmuntran och

ekonomiskt stöd från det allmännas sida nu skulle tillförsäkras beständigt

servitut, skulle måhända efter ett pär år, likaledes med statligt stöd, sammanläggas

med annan fastighet, varvid servitutet ej längre bleve erforderligt.

Motsvarande kunde beträffande betet bliva fallet, örn fastigheten anslötes

till ett skogsvårdsområde och i samband härmed betesanläggning

ordnades.

På grund av vad som nu framhållits är kommittén tveksam om lämpligheten

av att de tidsbegränsade skogsfångs- och mulbetesservituten i nuvarande

läge förlängas för all framtid. Å andra sidan anser emellertid kommittén,

i likhet med utredningsmannen, att ägare av servitutsberättigade fastigheter

böra skyddas mot de svårigheter, som skulle kunna föranledas av

att servitutsrätten upphörde utan att fastighetsägarens intressen tillgodosåges

i annan form. Med dessa utgångspunkter har kommittén funnit den

lämpligaste anordningen vara, att de tidsbegränsade skogsfångs- och mulbetesservitutens

giltighet förlänges intill viss tidpunkt — i den mån de eljest

skulle upphöra att gälla dessförinnan — och att det vid den tiden med

avseende å kvarstående servitut tages under övervägande, örn särskilda åtgärder

erfordras utöver vad då tillgängliga rationaliseringsmöjligheter erbjuda.

Ifrågavarande tidpunkt torde lämpligen kunna fixeras till den 1 januari

1955. I anslutning till vad i promemorian (s. 30) anförts torde emellertid

förlängningen ej böra gälla servitut, som tillkommit för tillgodoseende

av rent tillfälliga behov (en fastighet har exempelvis erhållit rätt till mulbete

under en kortare tid i avbidan på utförandet av betesanläggning å fastigheten).

Från förlängning torde sålunda lämpligen kunna undantagas servitut

med en giltighetstid understigande 20 år.

Om förlängningen enligt vad nyss anförts sålunda begränsas till tiden —

för en stor del av servituten, som utgå först efter nyssnämnda tidpunkt, kommer

förlängningen överhuvud taget icke att ha någon betydelse och för många

andra servitut att bliva tillämplig endast för något eller några år — torde

densamma i regel komma att bliva föga kännbar för den servitutsbelastade

fastigheten. Begränsning av tiden för ett servitut har i allmänhet

ej skett med tanke på att förhållandena just vid denna tids utgång skulle

göra servitutet mindre behövligt för den härskande fastigheten eller mera

betungande för den tjänande fastigheten utan som uttryck för obenägenheten

hos ägaren till denna senare fastighet •— i och för sig förklarlig — att

för all framtid avstå från möjligheten att disponera över den ifrågavarande

skogsmarken. Det är därför icke sannolikt, att vid upplåtelsen av servitutet

större vikt tillmätts, om servitutet bestämts för några år kortare eller längre

tid, eller att denna omständighet i nämnvärd mån skulle ha påverkat storleken

av eventuell ersättning för servitutet. Med hänsyn till vad här sagts och

opaginerad Kontrollera mot PDF

3

till önskvärdheten att nu kunna anordna en provisorisk förlängning av de

tidsbegränsade servituten på ett så enkelt och praktiskt sätt som möjligt har

kommittén funnit sig — trots vissa principiella betänkligheter — böra uttala

sig för att förlängningen skall ske utan att särskild ersättning utgår till de

servitutsbelastade fastigheternas ägare. Emellertid torde det böra förutsättas

att, om det framdeles skulle hilva aktuellt att förlänga servitut för all framtid,

vid bestämmande av ersättning härför hänsyn även skall tagas till tiden

för den provisoriska förlängningen.

I en del fall, när en fastighet tynges av servitut i sådan omfattning, att

tillgången på skog för eget behov äventyras därav, eller eljest särskilda förhållanden

äro förhanden, torde likväl möjlighet böra finnas för fastighetens

ägare att erhålla skäligt understöd av statsmedel med hänsyn till de svårigheter,

som även en kort tids förlängning av servituten kan föranleda. Sådant

understöd torde böra beviljas att utgå årsvis under den förlängda giltighetstiden

för servitutet.

En dylik förlängning av giltighetstiden för tidsbegränsade skogsfångs- och

mulhetesservitut, som här åsyftas av kommittén, torde böra genomföras generellt,

med ovan angivet undantag, och utan att ansökan om förlängning

behöver ske i varje särskilt fall.

Härav följer, att några speciella nämnder icke komma att erfordras för

handläggning av frågor om förlängning av servitut. I den mån ansökningar

komma att göras örn sådant understöd av statsmedel, som nyss åsyftats, torde

dessa ärenden lämpligen kunna behandlas av egnahemsnämnderna eller, om

dessa komma att avlösas av andra rationaliseringsorgan, av dessa senare.

Till understöd av denna art torde böra anvisas ett särskilt reservationsanslag.

Tills vidare torde för ändamålet böra ställas till förfogande ett rent

approximativt uppskattat belopp av 25 000 kronor.

Därest den av kommittén förordade linjen för servitutens förlängning skulle

följas, torde bestämmelserna härom kunna begränsas till det innehåll, som

framgår av bifogade författningsutkast.

Huruvida en sådan provisorisk förlängning av skogsfångs- och betesservituten,

som förordats av kommittén, bör göras tillämplig även utanför Norrland,

torde det icke ankomma på kommittén att bedöma.

Kommittén har här utgått från att det ur allmänna synpunkter utgör ett

önskemål, att skogsfångs- och mulbetesservituten efter hand avvecklas. För

den händelse emellertid statsmakterna skulle anse, att sådana servitut utgöra

en rationell anordning för tillgodoseende av fastigheters behov av skogstillgång

och bete, och att tidsbegränsade servitut nu böra förlängas för all

framtid, vill kommittén icke underlåta alt beröra frågan örn behovet av anslagsmedel

vid ett genomförande av utredningsmannens förslag. I detta avseende

får kommittén hänvisa till alt sammanlagda antalet för närvarande

gällande tidsbegränsade skogsservitut i Norrland enligt promemorian (s. 22)

icke kan antagas understiga 2 000. Den åsyftade ersättningen för förlängning

av servitut för all framlid har i promemorian (s. 32) ansetts i fråga

örn flertalet servitut kunna beräknas uppgå lill eli belopp av 3 000—3 500

kronor. Enligt utredningsmannens förslag skall statsbidrag kunna uppgå till

högst 80 procent av den för förlängningen bestämda ersättningen, dock icke

till mera än 3 000 kronor. Av allt atl döma .skulle bidrag komma ali beviljas

i de flesta fall av förlängning. I huru många fall förlängning skulle komma

alt ske och lill huru stora belopp ersättningarna och statsbidragen skulle

komma att bestämmas, synes däremot på grundval av föreliggande material

vanskligt alt bedöma, Beräkningen av anslagsbehovet för statsbidrag kan

därför icke ske annat än mycket approximativt. Måhända bör man räkna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

med ett belopp av 4 milj. kronor för ändamålet. De i promemorian (s. 36)

ifrågasatta bidragen till täckande av sådana kostnader för servitutsinnehavare,

som äro förenade med ärende angående servitutsförlängning,

torde böra bestridas från samma anslag (alternativt torde dock det under

nionde huvudtiteln uppförda anslaget till bestridande i vissa fall med allmänna

medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet

område, kunna utnyttjas för ifrågavarande bidrag).

Örn de årliga administrationskostnaderna för de avsedda nämnderna uppskattas

till genomsnittligt 40 000 kronor för envar nämnd, torde för detta

ändamål böra anvisas 200 000 kronor per budgetår räknat.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, deltagit ledamöterna

Andersson, Enström, Hedlund, Holmbäck, Kempe, Mäler, Nyström,

Sandberg, Sten, Strindlund, Tillander och Westerlund. Skrivelseförslag av

föreliggande innehåll ha även varit utsända till kommitténs övriga ledamöter

utan att erinringar framställts från dessas sida.

Umeå den 24 juli 1946.

NILS MALMFORS

Yngve Ericsson.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Utkast till

Lag

om förlängning av tiden för vissa servituts bestånd.

Härigenom förordnas, att sådant till förmån för fastighet inom Gävleborgs,

Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län gällande servitut,

som innefattar rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av dessa

rättigheter och som begränsats till viss tid av tjugo år eller däröver eller till

fastighetsägarens livstid, skall, om giltighetstiden skulle utgå före den 1 januari

1955, oberoende av sådan tidsbegränsning på oförändrade villkor bestå

intill nämnda tidpunkt.

Denna lag träder i kraft den..............................

Utkast till

Kungörelse

angående statsbidrag vid förlängning av tiden för vissa

servituts bestånd.

Härigenom förordnas, att ägare av fastighet, som belastas av servitut, för

vilket giltighetstiden förlängts enligt lagen den......................örn

förlängning av tiden för vissa servituts bestånd, må, där förlängningen vållar

honom synnerlig olägenhet, med hänsyn härtill kunna komma i åtnjutande

av årligt utgående understöd av statsmedel med skäligt belopp.

Ansökan om statsunderstöd skall ingivas till vederbörande egnahemsnämnd,

som har att besluta i ärendet.

Denna kungörelse träder i kraft den............................

bihang till riksdagens protokoll 194-0. 1 sami. Nr 355.

7

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:523 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, m. m. a1 i texten
  2. 2LJoU 1946:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn förlängning av tiden för vissa servitut, m. m. s. 1 i texten