Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, m. m

1946-01-18 · 38 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:36, Med förslag till lag angående ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

1

Nr 36.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044)

örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus,

m. m.; given Stockholms slott den 18 januari 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus; och

2) lag örn ändrad lydelse av 18 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 36.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Förslag

till

Lag

angående ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av

landsting eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 2 morn., 5 § 1 morn., 7 §, 13—17 §§,

19 och 20 §§, 21 § 2 mom. samt 23 och 26 §§ lagen den 20 december 1940 om

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

1 §•

Landsting, så---vid barnsbörd.

Vård, som---i landsting.

Denna lag äger icke tillämpning å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet;

och skall vad däri finnes stadgat endast i den mån nedan föreskrives

gälla anstaltsvård för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, kroniskt

kroppssjuka eller konvalescenter.

2 §•

2. Med sjukhus förstås nedan i denna lag sjukvårdsanstalt, som drives

av landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt

eller lyder under militär myndighet. Som sjukhus anses dock ej sådan tillfällig

sjukvårdslokal, som avses i 20 § epidemilagen.

Sjukhus, som ej enligt vad nedan i detta stycke stadgas är att anse såsom

tuberkulossjukvårdsanstalt eller epidemisjukhus, benämnes lasarett, om

det är avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare

art, och eljest sjukstuga. Sjukhus, som är inrättat uteslutande för vård av

tuberkulossjuka (tuberkulossjukvårdsanstalt), benämnes sanatorium, om det

är avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens art, och eljest tuberkulossjukstuga.

Sjukhus, som till huvudsaklig del är avsett för vård av sjuka,

behäftade med i 2 § 1 mom. epidemilagen omförmäld sjukdom (epidemisjukhus),

benämnes epidemilasarett, om det är avsett för dylika vårdbehövande

oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest epidemisjukstuga.

För sjukvård ansvarig läkare benämnes, där fråga ej är om läkare, som

avses i 17 eller 25 §, vid lasarett lasarettsläkare, vid sjukstuga sjukstuguläkare,

vid sanatorium sanatorieläkare, vid tuberkulossjukstuga tuberkulos
1

Senaste lydelse, se beträffande 7 § SFS 1945:79, beträffande 17 § SFS 1944:98 samt

beträffande 19 § 2 mom. och 20 § SFS 1943: 795.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts proposition nr 36.

3

sjukstuguläkare, vid epidemilasarett epidemilasarettsläkare och vid epidemisjukstuga

epidemisjukstuguläkare.

5 §•

1. Kommun, som driver sjukhus, är pliktig att åt lämplig kommunal

nämnd eller annat kommunalt organ uppdraga att vara sjukvårdsberedning

med skyldighet att i fråga örn kommunens sjukhusväsende fullgöra den

verksamhet, som i avseende å landstings sjukhusväsende jämlikt 4 § åligger

sjukvårdsberedning. Örn i stad hälsovårdsnämnden är epideminämnd, skall

dock hälsovårdsnämnden vara sjukvårdsberedning i vad angår av staden

drivna epidemisjukhus.

Kommun må---— samfällt förvaltningsutskott.

Ansvarar sammanslutning---- dess organ.

Drives sjukhus---dessa gemensamt.

Å organ---motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i —--mom. förmäles.

7 §■

Vid sjukhus---- beredas densamma.

Sjukhus skall —--behovet påkallad.

Sjukstuga må ej vara försedd med mer än trettio vårdplatser; dock må

med medicinalstyrelsens medgivande ytterligare intill tjugu vårdplatser inrättas.

Tuberkulossjukstuga må ej hava mer än fyrtio vårdplatser. Epidemisjukstuga

må ej utan särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen hava mer

än sextio vårdplatser.

Sjukhus som---särskilda rum.

Vid beräknande---överstiger femton.

13 §.

Finnes nödigt, att lasarett, sanatorium eller epidemilasarett uppdelas på

två eller flera sjukavdelningar med särskilda för sjukvården ansvariga

läkare eller att vid lasarett, sanatorium eller epidemilasarett ny avdelning

med särskild för sjukvården ansvarig läkare inrättas, har den, som driver

.sjukhuset, att, efter det sjukvårdsberedningen och direktionen samt lasaretts-,

sanatorie- eller epidemilasarettsläkare, som redan må hava anställts,

i ärendet avgivit yttrande, hos Konungen göra framställning i ämnet. Är

fråga om delning av lasarett, sanatorium eller epidemilasarelt eller av

sjukavdelning, skall vederbörande läkare i sitt yttrande angiva, vilken avdelning

han önskar behålla. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande

tillämpning, då fråga uppstår att anställa särskild lasaretts-, sanatoriecller

epidemilasarettsläkare med uppgift att verkställa undersökningar eller

meddela sjukbehandling av speciell art utan att för ändamålet ny sjukavdelning

inrättas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

I framställning---nyinrättad läkartjänst.

Vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga eller epidemisjukstuga må sådan anordning,

som avses i första stycket, icke äga rum.

14 §.

1. Lasaretts-, sanatorie- och epidemilasarettsläkare utnämnas av Konungen.

Då sådan---därtill tagas.

Sedan förslag---erhålla förslagsrum.

2. Sjukstuguläkare vid sjukstuga, beträffande vilken medicinalstyrelsen

lämnat sådant medgivande, som i 7 § tredje stycket första punkten sägs, utnämnes

av Konungen. I avseende å sådant tillsättande skall vad i 1 moni.

stadgats lända till efterrättelse.

Annan sjukstuguläkare ävensom tuberkulossjuksluguläkare och epidemisjukstuguläkare

tillsättas av sjukvårdsberedningen efter börande av vederbörande

direktion genom förordnande för viss tid eller tills vidare, i senare

fallet med ömsesidig rätt till minst sex månaders uppsägningstid. Sådan

läkartjänst må ej besättas med annan än den, som av medicinalstyrelsen

funnits enligt vederbörligen meddelade bestämmelser till tjänsten behörig.

I förordnande, som för viss tid meddelas sjukstuguläkare, skall intagas

förbehåll därom, att, därest beslut fattas örn sådant utvidgande, att sjukstuguläkaren

skall tillsättas enligt första stycket, eller om sjukstugans omändring

till lasarett, sjukstuguläkaren skall vara pliktig att avgå sex månader

efter uppsägning. Motsvarande förbehåll för det fall att tuberkulossjukstuga

omändras till sanatorium eller epidemisjukstuga omändras till epidemilasarett

skall intagas i förordnande, som för viss tid meddelas tuberkuloss

jukstuguläkare eller epidemisjukstuguläkare.

15 §.

Där sjukhusläkare —---anställda personalen.

Är läkare---till efterrättelse.

Är läkaren---äga giltighet.

Å epidemisjukhus må icke utan särskilt medgivande av medicinalstyrelsen

anordnas mottagning för öppen sjukvård.

16 §.

Vid lasarett, sjukstuga, beträffande vilken medicinalstyrelsen givit tillstånd,

som i 7 § tredje stycket första punkten sägs, sanatorium eller epidemilasarett

må jämte lasaretts-, sjukstugu-, sanatorie- eller epidemilasarettsläkare

underläkare anställas; dock må ny underläkartjänst ej inrättas utan

medgivande av Konungen eller, efter Konungens förordnande, av medicinalstyrelsen.

Vad angår sjukstuga, som här avses, må sådant medgivande lämnas

allenast då särskilda omständigheter därtill föranleda. I ansökan örn

medgivande, som nu är sagt, skall uppgift lämnas örn arbetets omfattning,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 36.

5

de för tjänsten anslagna löneförmånerna och de villkor, som för deras åtnjutande

ansetts böra uppställas.

Underläkare tillsättes---i sänder.

Tiden för---förordnande föreligger.

17 §•

Underläkare, som---vissa sjukrum.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i avseende å

sanatorium och epidemilasarett.

19 §.

1. Intagning å---därtill föranleda.

Är någon, vilken lider av sjukdom, som avses i 2 § 1 eller 6 mom. eller 24 §

epidemilagen, i behov av vård å annat sjukhus än epidemisjukhus, må han

likväl icke intagas där, med mindre betryggande åtgärder mot smittans spridande

vidtagits.

Intagning av---andra sjuka.

Är sjukhus---sådan avdelning.

2. Jämte vad i 1 mom. stadgats skall beträffande intagning å sjukstugor,

tuberkulossjukstugor och epidemisjukstugor gälla, att å sådant sjukhus ej

utan särskilda skäl må intagas annan vårdbehövande än sådan, som med

hänsyn till sjukhusets utrustning och den för sjukvården ansvarige läkarens

utbildning lämpligen kan där behandlas. Person, som lider av könssjukdom

i smittsamt skede eller som av läkare förklarats böra intagas å

sjukhus för undersökning, huruvida han är angripen av sådan sjukdom,

må intagas å sjukstuga, tuberkulossjukstuga eller epidemisjukstuga endast

örn det kan ske utan olägenhet.

20 §.

Den, som —--därom stadgat.

Sättes legosängsavgiften----omförmälda lagarna.

Personer, som---sådan sal.

Angående rätt i vissa fall för den, som intagits å epidemisjukhus, att

kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll därstädes stadgas i epidemilagen.

21 §.

2. För sjukvård å tuberkulossjukvårdsanstalt eller epidemisjukhus ansvarig

läkare må icke mottaga särskild ersättning för åtgärd, som avses i

1 mom. första eller andra stycket.

23 §.

Bestämmelserna i 6 §, 7 § första och andra styckena, 8—12 §§, 14 §

2 morn. andra stycket, 21 § 2 och 3 inom. samt 22 § skola i tillämpliga

delar gälla även med avseende å anstalt för vård av kroniskt kroppssjuka

eller konvalescenter, som drives av landsting eller kommun.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

26 §.

Bestämmelserna i 7 § fjärde stycket skola icke äga tillämpning i avseende

å sjukhus, som inrättats före den 1 januari 1929.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Konungen äger, även utan att bestämmelserna i 14 § 1 mom. andra och

tredje styckena iakttagits, på av medicinalstyrelsen efter framställning av

sjukvårdsberedningen avgivet förslag till innehavare av viss epidemilasarettsläkartjänst

utnämna den, som vid denna lags ikraftträdande är innehavare

av motsvarande läkartjänst vid det epidemisjukhus, varom fråga är.

De särskilda, mot denna lag stridande bestämmelser, som före den 1

januari 1948 må hava blivit av Konungen eller med Konungens bemyndigande

utfärdade för vissa epidemisjukhus, så ock bemyndigande, som nyss

sagts, skola fortfarande vara gällande, och må beträffande de ämnen, som

nämnda bestämmelser avse, i hittills gällande ordning för sagda sjukhus

meddelas de föreskrifter, som må finnas lämpliga, Konungen obetaget att

återkalla eller inskränka meddelat bemyndigande.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 18 § epidemilagen den 19 juni 1919 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

Varje epidemidistrikt skall äga tillgång till erforderligt antal platser å

epidemisjukhus, örn vilka förmäles i lagen om vissa av landsting eller kommun

drivna sjukhus. Minst ett av distriktet drivet epidemisjukhus skall vara

så beskaffat, att det jämlikt samma lag är epidemilasarett. Från vad sist

stadgats må dock medicinalstyrelsen medgiva undantag i fråga om distrikt,

vilket enligt avtal äger förfoga över tillräckligt antal platser å epidemilasarett

som drives av annat distrikt.

Varje epidemidistrikt skall därjämte---särskilda omständigheter.

För att —--antal sjuksköterskor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

7

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 januari

1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterrerg, Nilsson, Sträng, Ericsson. Mossberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler fråga örn vissa

ändrade bestämmelser beträffande epidemisjukhusväsendet samt anför:

Gällande förhållanden. Epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443; ändr.

nr 156/1924, 299/1937, 562/1938, 114/1939, 485/1940, 1049/1940, 422/1944)

innehåller bl. a. följande bestämmelser.

För ordnande av allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar skall

varje landstingsområde utgöra ett epidemidistrikt. Stad, som icke deltager

i landsting, utgör eget epidemidistrikt. Konungen äger för särskilt fall medgiva,

att stad, som deltager i landsting, må utgöra eget epidemidistrikt (16 §).

Varje epidemidistrikt skall äga tillgång till erforderligt antal platser å sjukhus,

avsedda för personer, som äro behäftade med någon av de i 2 § 1 mom.

av lagen uppräknade sjukdomarna (pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber,

nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam

hjärnfeber och rödsot). Sådana epidemisjukhus skola vara ändamålsenligt

förlagda och anordnade samt försedda med nödig utrustning, och vid

dem skola anställas läkare samt den övriga personal, som av behovet påkallas.

Sjukvårdspersonalen skall vara så talrik och hava sin tjänstgöring

så ordnad, att nödig vila och ledighet beredes densamma. De till epidemisjukhus

uppgjorda ritningarna må underställas medicinalstyrelsens prövning.

Varje epidemidistrikt skall därjämte vara försett med erforderlig utrustning

för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, vilkas inrättande kan nödvändiggöras

av särskilda omständigheter (18 §). Ledningen av epidemisjukhusväsendet

inom varje epidemidistrikt tillkommer en epideminämnd.

Sådan nämnd är i stad, som utgör eget epidemidistrikt, efter stadens bestämmande

hälsovårdsnämnden eller den sjukvårdsberedning, vilken enligt

föreskrift i lagen örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus må

finnas i staden, samt å annan ort den sjukvårdsberedning, varom stadgas i

lagen örn landsting. Bestämmer stad, som nyss sagts, att sjukvårdsberedningen

skall vara epideminänmd, skall förste stadsläkaren vara ledamot av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

nämnden (19 §). Epideminämnd skall verka för att sjukvården inom epidemidistriktet

är så ordnad, att den, då sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs,

utbryter och så länge den varar, må fullt motsvara behovet. För sådant

ändamål har nämnden att uppgöra en plan över sjukvårdens ordnande, för

den händelse de för distriktet tillgängliga platserna å epidemisjukhus skulle

visa sig otillräckliga. Denna plan skall upptaga de lägenheter, över vilka

nämnden vid förefallande behov kan förfoga för inrättandet av tillfälliga

sjukvårdslokaler, ävensom den personal och utrustning, som för dessa finnes

att tillgå. Planen skall omedelbart kunna bringas till verkställighet, i

den mån omständigheterna det påkalla (20 §). Person, som inom epidemidistriktet

insjuknat i sådan sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs, åtnjuter kostnadsfritt

vård och underhåll i allmänt rum å epidemisjukhus och å sådan

tillfällig sjukvårdslokal, som förut nämnts. Även den, som intagits å epidemisjukhus

eller å tillfällig sjukvårdslokal, därför att han misstänkes vara

behäftad med sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs, eller utan att vara sjuk likväl

av läkare misstänkes föra smitta av sådan sjukdom, är berättigad att

kostnadsfritt åtnjuta underhåll i allmänt rum å sjukvårdsinrättningen under

den tid han är intagen därstädes. Kostnaden för vård och underhåll, som

nu nämnts, gäldas av epidemidistriktet (23 §).

Landstingens och kommunernas sjukhusväsende i allmänhet regleras

genom lagen den 20 december 19W (nr 1044; ändr. nr 795/1943, 98/1944,

79/1945) om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, i det följande

benämnd sjukhuslagen. Vissa slag av anstaltsvård, bl. a. anstaltsvård varom

föreskrifter äro meddelade i epidemilagen, omfattas dock av sjukhuslagens

bestämmelser endast i den mån detta särskilt föreskrives i lagen. En kort

översikt av bestämmelserna i sjukhuslagen torde här böra lämnas.

Enligt 1 § åligger det landsting och stad, som icke deltager i landsting,

att för dem, som ha sin vistelseort eller hemort inom landstingsområdet

eller staden, ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada eller kroppsfel, i

den mån annan icke drager försorg örn sådan vård. Dylik vård må ock

ombesörjas av kommun, vilken deltager i landsting. — 2 § innehåller vissa

legaldefinitioner. Sålunda förstås med sjukhus sjukvårdsanstalt, som drives

av landsting eller kommun och som ej är anordnad vid fattigvårdsans tält

eller lyder under militär myndighet. Är sjukhus ej inrättat uteslutande för

vård av tuberkulossjuka, benämnes det lasarett, örn det är avsett för vårdbehövande

oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och eljest sjukstuga.

Sjukhus, som är inrättat uteslutande för vård av tuberkulossjuka

(tuberkulossjukvårdsanstalt), benämnes sanatorium, om det är avsett för

sådana sjuka oberoende av vårdens art, och eljest tuberkulossjukstuga. För

sjukvård ansvarig läkare benämnes — med vissa undantag — vid lasarett

lasarettsläkare, vid sjukstuga sjukstuguläkare, vid sanatorium sanatorieläkare

och vid tuberkulossjukstuga tuberkulossjukstugulåkare. ■— Enligt 4 §

skall den centrala ledningen av landstingets sjukvårdsväsende utövas av

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

9

landstingets sjukvårdsberedning i den omfattning, som närmare angives i

paragrafen. — 1 5 § givas särskilda regler bl. a. för det fall, att sjukhus

drives av kommun. I sådant fall är kommunen pliktig att åt lämplig kommunal

nämnd eller annat kommunalt organ uppdraga att vara sjukvårdsberedning

med skyldighet att i fråga om kommunens sjukhusväsende fullgöra

den verksamhet, som i avseende å landstings sjukhusväsende åligger

sjukvårdsberedning. Vad i sjukhuslagen finnes föreskrivet om landsting

skall i fråga om sjukhus, för vars driftkostnad kommun eller sammanslutning,

vari landsting eller kommun deltager, helt eller till viss kvotdel i sista

hand ansvarar, tillämpas, såvitt angår landstinget såsom beslutande myndighet,

i avseende å det organ, som äger att besluta för kommunen eller

sammanslutningen, och eljest i avseende å kommunen eller sammanslutningen.

— Enligt 6 § skall högsta tillsynen över sjukhus utövas av medicinalstyrelsen.

— I 7 § stadgas, i första stycket att vid sjukhus skall finnas

anställd för sjukhusets behöriga skötande erforderlig personal och att personalen

skall vara så talrik och ha sin tjänstgöring så ordnad, att nödig

vila och ledighet kan beredas densamma; i andra stycket, att sjukhus skall

vara försett med den utrustning, som med hänsyn till dess ändamål kan

anses av behovet påkallad; i tredje stycket, att sjukstuga ej må vara försedd

med mer än 30 vårdplatser — med rätt dock för medicinalstyrelsen att medgiva

ytterligare intill 20 vårdplatser -— och att tuberkulossjukstuga ej må

ha mer än 40 vårdplatser; i fjärde stycket, att sjukhus, som har mer än 24

vårdplatser, skall för vård av sådana personer, som må å sjukhuset mottagas

och på grund av smittsam sjukdom eller av annan anledning icke

utan olägenhet kunna vårdas å allmän sal, vara försett med nödigt antal

för sjuka å sådan sal avsedda särskilda ruin, samt i femte stycket, att vid

beräknande jämlikt tredje och fjärde styckena av antalet vårdplatser platser

å barnbördsavdelning skola medräknas allenast i den mån antalet sådana

platser överstiger 15. — 8 § innehåller föreskrifter örn reglering av anställningsvillkoren

för sjukhuspersonalen. — I 9 § stadgas, att anläggning av

sjukhus ej må påbörjas, förrän medicinalstyrelsen, efter inhämtande av

byggnadsstyrelsens yttrande, godkänt såväl den för sjukhuset avsedda tomten

som byggnadsritningar för sjukhusanläggningen samt ritningar över

uppvärmnings- och sanitärtekniska anordningar vid densamma. Enahanda

bestämmelser skola i tillämpliga delar gälla i avseende å inrättande av sjukhus

i byggnad, som tidigare uppförts för annat ändamål, ävensom i fråga

om avsevärd till- eller ombyggnad av befintligt sjukhus. Därjämte gives

föreskrift örn anmälningsskyldighet till medicinalstyrelsen, när sjukhus färdigställts.

— Enligt 10 § skall den närmaste tillsynen vid och ansvaret för

förvaltningen av .sjukhus utövas av en direktion, vilken utses av den, som

driver sjukhuset. I paragrafen givas närmare bestämmelser örn direktionens

sammansättning och verksamhet. — 11 § innehåller bestämmelser örn inför

direktionen ansvarig .styresman för sjukhus. — 12 § upptager föreskrifter

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

om besvärsrätt över direktionens beslut. — I 13 § stadgas att, om lasarett

eller sanatorium finnes böra uppdelas på två eller flera avdelningar med

särskilda för sjukvården ansvariga läkare eller örn vid lasarett eller sanatorium

ny sådan avdelning finnes böra inrättas eller örn särskilda lasarettseller

sanatorieläkare finnas böra anställas med uppgift att verkställa undersökningar

eller meddela sjukbehandling av speciell art utan att för ändamålet

ny sjukhusavdelning inrättas, den som driver sjukhuset har att i

ärendet göra framställning hos Konungen. — Enligt 14 § 1 mom. skola

lasaretts- och sanatorieläkare utnämnas av Konungen. Det åligger medicinalstyrelsen

att, i den mån enligt vederbörligen meddelade bestämmelser

behöriga sökande anmält sig, å förslag uppföra de tre i avseende å skicklighet

och förtjänst främsta bland de sökande. Sedan förslag upprättats,

äger sjukvårdsberedningen efter direktionens hörande att avgiva förord till

förmån för någon av de å förslaget uppförda eller annan sökande, vilken

av någon av dem, som inom medicinalstyrelsen deltagit i behandlingen av

ärendet, ansetts böra erhålla förslagsrum. Enligt 14 § 2 mom. första stycket

skola samma regler gälla beträffande sjukstuguläkare vid sjukstuga, beträffande

vilken medicinalstyrelsen medgivit inrättande av mer än 30 vårdplatser.

Vad angår annan sjukstuguläkare och tuberkulossjukstuguläkare

stadgas i 14 § 2 mom. andra stycket, att sådan läkare tillsättes av sjukvårdsberedningen

efter hörande av vederbörande direktion genom förordnande

för viss tid eller tills vidare, i senare fallet med ömsesidig rätt till

minst sex månaders uppsägningstid, att sådan läkartjänst ej må besättas

med annan än den, som av medicinalstyrelsen funnits enligt vederbörligen

meddelade bestämmelser till tjänsten behörig, samt att i förordnande, som

för viss tid meddelas sjukstuguläkare, skall intagas förbehåll därom, att,

därest beslut fattas örn sådant utvidgande, att sjukstuguläkaren skall tillsättas

enligt första stycket, eller om sjukstugans omändring till lasarett,

sjukstuguläkaren skall vara pliktig att avgå sex månader efter uppsägning.

15 § innehåller vissa bestämmelser örn mottagning för öppen sjukvård,

som för sjukvård ansvarig sjukhusläkare anordnar å sjukhuset med sjukvårdsberedningens

medgivande. — I 16 § givas föreskrifter om förordnande

av underläkare vid lasarett, sjukstuga, som erhållit medicinalstyrelsens medgivande

att ha mer än 30 vårdplatser, och sanatorium, av innehåll bl. a. att

ny underläkartjänst ej må inrättas utan medgivande av Konungen eller,

efter Konungens förordnande, av medicinalstyrelsen. — 17 § innehåller föreskrifter

örn förordnande av underläkare vid lasarett eller sanatorium till

biträdande lasaretts (sanatorie-) läkare. — 18 § upptager föreskrifter om rätt

till semester för vid sjukhus anställda befattningshavare ävensom örn förbud

att, såvitt angår läkare som är ansvarig för sjukvård, utan Konungens

tillstånd för åtnjutande av lön uppställa villkor, varigenom läkaren förhindras

att utöva enskild praktik, som avser konsultation på annan läkares kallelse,

mottagning för sjuka i läkarens bostad eller behandling av sjuka i

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

11

fall, där den sjuke eljest icke skulle ha tillgång till läkare eller icke utan

olägenhet eller omgång kunde erhålla läkare med den för den sjukes behandling

erforderliga specialutbildningen. — 19 § behandlar intagning å

sjukhus. Här stadgas bl. a., att intagning ej må ske för annan vård än sådan,

varför sjukhus är inrättat, dock att å sjukhus, som är inrättat för

allenast visst slag av vårdbehövande eller för allenast visst slag av behandling,

intagning för annat i 1 § omförmält ändamål må ske, där särskilt

trängande omständigheter därtill föranleda. Sjuk, vilken lider av sjukdom,

som avses i bl. a. 2 § 1 mom. eller 24 § epidemilagen, må icke, ändå att

fråga är örn vård, varför sjukhus är inrättat, där intagas, med mindre betryggande

åtgärder mot smittans spridande vidtagas. Beträffande sjukstugor

och tuberkulossjukstugor gäller därutöver, att å sådant sjukhus ej må

utan särskilda skäl intagas annan vårdbehövande än sådan, som med hänsyn

till sjukstugans utrustning och sjukstuguläkarens utbildning lämpligen

kan där behandlas. — 20 § innehåller föreskrifter örn legosängsavgifter. —

1 21 § 1 mom. första stycket stadgas förbud för läkare, som är ansvarig för

sjukvård å lasarett eller sjukstuga, att mottaga särskild ersättning för åtgärd,

som står i omedelbart samband med intagning å eller utskrivning

från sjukhuset, eller för undersökning, behandling eller skötsel av den, som

vårdas å allmän sal eller å särskilt rum, avsett för sjuka å sådan sal. Enligt

andra stycket av samma moment må dylik läkare — i den mån ej mellan

honom och den, som driver sjukhuset, överenskommits, att läkaren ej heller

må mottaga särskild ersättning för vård av person, som intagits å halvenskilt

eller enskilt rum —- för undersökning, behandling eller skötsel av

sådan person mottaga frivilligt tillbjuden ersättning men däremot ej i något

fall begära dylik ersättning. För sjukvård å tuberkulossjukvårdsanstalt ansvarig

läkare må enligt 21 § 2 mom. icke mottaga särskild ersättning för

åtgärd, som avses i 1 mom. första eller andra stycket. Enligt 21 § 3 mom.

må annan å sjukhus anställd personal än för sjukvård ansvarig läkare icke

fordra ersättning i någon form för behandling eller skötsel av där intagen

person. —■ 22 § innehåller bemyndigande för Konungen att beträffande

sjukhus meddela bestämmelser i vissa angivna hänseenden.

Av nu återgivna bestämmelser skola, enligt 23 §, de i 6 §, 7 § första och

andra styckena, 8—12 §§, 14 § 2 mom. andra stycket, 21 § 2 och 3 mom.

samt 22 § i tillämpliga delar gälla även vid hl. a. av landsting eller kommun

driven anstalt för vård av personer, som äro behäftade med någon av de i

2 § 1 mom. epidemilagen uppräknade sjukdomarna, dock med undantag

för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, som avses i 20 § nämnda lag.

I 24—29 §§ sjukhuslagen äro slutligen meddelade vissa övergångsbestämmelser,

vilka icke torde behöva här återgivas.

Tillämpningsbestämmelser till sjukhuslagen äro givna i sjukhusstadgan

den 20 december 19A0 (nr 1045; ändr. nr 790/1943). Enligt 50 § denna

stadga skall vad i stadgan föreskrives örn annan sjukstuga än sådan, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

av medicinalstyrelsen beviljats rätt att ha mer än 30 vårdplatser, med visst

undantag i tillämpliga delar lända till efterrättelse även beträffande de i

23 § sjukhuslagen avsedda anstalterna.

Bestämmelser örn villkor för behörighet till läkarbefattningar vid lasarett,

sjukstugor, sanatorier och tuberkulossjukstugor äro givna i 3 § kungörelsen

den 17 december 1915 (nr 559; ändr. bl. a. nr 440/1932) angående villkor

för behörighet till vissa läkarbefattningar. Några behörighetsbestämmelser

för läkare vid epidemisjukhus äro däremot icke utfärdade.

De i landsting deltagande städer, som för närvarande utgöra egna epidemidistrikt,

äro Eskilstuna och Örebro. Tidigare var jämväl Sundsvall

eget epidemidistrikt, men från och med den 1 januari 1945 har epidemivården

där övertagits av landstinget.

Enligt 1942 års sjukvårdsstatistik funnos den 31 december nämnda år i

riket 153 epidemisjukhus med tillhopa 6 793 av medicinalstyrelsen godkända

vårdplatser. Flertalet epidemisjukhus äro små. 30 hade enligt

nämnda statistik ett platsantal av 60 eller däröver; av dessa hade 10 ett

platsantal av 100 eller däröver. Det största sjukhuset (Stockholm) hade 707

platser och det minsta (Tärna, Västerbottens län) 4 platser. Antalet epidemisjukhus

är mycket växlande i de olika länen. Medan i Gotlands län

och Kronobergs län finnas blott ett resp. två epidemisjukhus, ha andra län

ett väsentligt större antal dylika sjukhus (Kopparbergs län 13, Gävleborgs

län 12, Västerbottens län 15 och Norrbottens län 12). En del epidemisjukhus,

särskilt de minsta, drivas endast periodvis eller äro helt eller delvis

upplåtna för annat sjukvårdsändamål. De större epidemisjukhusen ha försetts

med mer eller mindre permanenta avdelningar för behandling av akuta

febersjukdomar, vilka avdelningar antingen utgöras av vårdplatser som ingå

i av medicinalstyrelsen för sjukhusets egentliga ändamål godkända ordinarie

.sådana eller av vårdplatser som tillkommit utöver de ordinarie.

Läkarbefattningarna vid epidemisjukhusen äro i regel bisysslor, som omhänderhavas

av vederbörande tjänsteläkare (provinsialläkare, stadsläkare)

eller undantagsvis av förste provinsialläkaren eller av lasarettsläkare. Endast

läkarbefattningarna vid epidemisjukhusen i Stockholm, Göteborg,

Malmö, Lund och Karlstad äro för närvarande huvudsysslor för innehavaren.

Fasta befattningar såsom biträdande läkare eller underläkare vid epidemisjukhus

finnas endast i Stockholm (3), Göteborg (2), Malmö (1), Uppsala

(1) och Lund (1), vartill komma mer eller mindre tillfälligt inrättade

extraläkartjänster vid de större epidemisjukhusen. Största antalet samtidigt

tjänstgörande biträdande läkare vid landets epidemisjukhus har utgjort

14 å 15.

Bestämmelser örn statsbidrag till epidemisjukhus finnas dels i kungörelsen

den 7 september 1920 (nr 667; ändr. nr 257/1927) angående statsbidrag för

uppförande, inrättande eller inlösen av epidemisjukhus, dels ock i kungörelsen

den 5 maj 1939 (nr 261; ändr. nr 1050/1940) angående statsbidrag till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 36. lii

driften av epidemisjukhus m. in. Statsbidrag för iordningställande av epidemisjukhus

har under tiden från och med år 1921 till och med budgetåret

1943/44 utgått med sammanlagt icke fullt 12 miljoner kronor. Driftsbidragens

sammanlagda belopp har växlat. Det hittills högsta beloppet, 2 919 116

kronor, utgick under budgetåret 1939/40. Motsvarande belopp under de

följande budgetåren utgjorde 2 286 432 kronor under budgetåret 1940/41,

1 168 974 kronor under budgetåret 1941/42, 1 827 722 kronor under budgetåret

1942/43 samt 2 828 922 kronor under budgetåret 1943/44. Huvuddelen

av kostnaderna för driften — cirka 80 % — bestrides dock av epidemidistrikten.

Tidigare framställningar. I skrivelse den 22 september 1924 hemställde

medicinalstyrelsen örn utfärdande av föreskrifter — i enlighet med ett av

styrelsen upprättat förslag — om villkor för behörighet såsom läkare till

befattning vid epidemisjukhus. Enligt detta förslag skulle vid vissa uppräknade

större epidemisjukhus strängare behörighetsföreskrifter gälla än för

övriga dylika sjukhus.

Över skrivelsen avgavs yttrande av kanslersämbetet för rikets universitet,

som i sin tur infordrat yttrande från medicinska fakulteterna i Uppsala och

Lund samt karolinska institutets lärarkollegium. Medicinska fakulteten i

Lund instämde med medicinalstyrelsen däri, att en uppdelning av epidemisjukhusen

i större och mindre borde göras, men framhöll, att därvid en bestämmelse,

som exakt fixerade gränsen mellan dessa, vore nödvändig, varvid

gränsen lämpligen kunde bestämmas efter antingen antalet sängar eller

medelbeläggningen per år. Fakulteten ansåge det vara av synnerlig vikt, att

de större epidemisjukhusen bleve betraktade som lasarett och att som följd

därav läkarbefattningarna vid dessa i framtiden kornrne att tillsättas i

samma ordning, som stadgades i 21 § då gällande lasarettsstadga. böre upprättande

av förslag till läkarbefattning vid sådant epidemisjukhus, där läkaren

meddelade undervisning åt medicine kandidater, borde någon av de

medicinska fakulteterna eller karolinska institutets lärarkollegium ha att

yttra sig om de sökandes kompetens och förtjänster med hänsyn till lärarskicklighet.

Beträffande behörighetsvillkoren tillstyrktes medicinalstyrelsens

förslag med vissa mindre modifikationer. Karolinska institutets lärarkollegium

intog beträffande uppdelningen av epidemisjukhusen och läkarbefattningarnas

tillsättning i huvudsak samma ståndpunkt som medicinska fakulteten

i Lund men förordade vissa strängare behörighetsvillkor för befattningarna

vid de större epidemisjukhusen. Kanslersämbetet för rikets universitet

fann lärarkollegiet ha angivit goda skäl för sina förslag och hemställde,

att författning måtte utfärdas i överensstämmelse därmed.

Sedan ärendet härefter återremitterats till medicinalstyrelsen, avlät denna

den 3 juni 1926 ny framställning, i vilken .styrelsen i stort sett vidhöll sitt

tidigare förslag örn uppdelning av epidemisjukhusen i två kategorier och

örn behörighetsvillkor för läkare vid epidemisjukhus.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

1 skrivelse den 25 januari 1929 hemställde legitimerade läkaren Karl Otto

Larsson, att Kungl. Maj:t ville genom särskilda sakkunniga låta utarbeta ett

särskilt komplement till epidemilagen med detaljerade bestämmelser angående

enhetligt förfarande vid tillsättande av epidemisjukhusläkartjänster,

exempelvis som läkartjänster vid lasarett, samt föreskrifter angående minimifordringar

för kompetens för dessa tjänster jämte allmän instruktion för

tjänsten, över skrivelsen avgav medicinalstyrelsen utlåtande den 13 maj

1929, varvid styrelsen — under hänvisning till sina förut omnämnda skrivelser

den 22 september 1924 och den 3 juni 1926 samt under förmälan, att

styrelsen i skrivelse den 12 oktober 1928 framlagt förslag till förändrade

villkor för behörighet till befattningar såsom läkare vid lasarett, sanatorier

och sjukstugor — hemställde, att 1915 års kungörelse angående villkor för

behörighet till vissa läkarbefattningar måtte kompletteras med bestämmelser

rörande behörighet till befattning såsom läkare vid epidemisjukhus.

Larsson gjorde förnyade framställningar i ämnet den 25 augusti 1930

och den 3 november 1932.

Sedan medicinalstyrelsen i skrivelse den 20 januari 1938 hemställt om

återförvisning av ifrågavarande ärende till styrelsen för avgivande av förnyat

utlåtande, föreskrev Kungl. Maj:t genom beslut den 22 juni 1939, att

handlingarna i ärendet skulle överlämnas till medicinalstyrelsen för den

ytterligare utredning i ämnet, som kunde av styrelsen finnas påkallad.

Bergmans förslag. Medicinalstyrelsen uppdrog den 10 november 1943

åt dåvarande överläkaren vid Stockholms epidemisjukhus, numera medicinalrådet

Rolf Bergman att till styrelsen inkomma med utredning och förslag

rörande behörighet till läkarbefattning vid epidemisjukhus och därmed sammanhängande

frågor. Bergman avgav med skrivelse den 21 april 1944 begärd

utredning i ämnet.

Bergman betonar till en början den betydande roll, de epidemiska sjukdomarna

alltjämt spela för folkhälsan i vårt land, och hänvisar till att under

tioårsperioden 1931/40 i Sverige registrerades ej mindre än 185 000 fall av

de anmälningspliktiga epidemiska sjukdomarna. Han framhåller vidare, att

epidemivårdens utveckling under de senaste decennierna varit högst betydande

och att den numera betjänade sig av speciella och ingående undersökningar

och aktiv terapi i fullt ut samma utsträckning som andra medicinska

grenar, där akuta sjukdomar förekomme. Dessa medel och arbetsmetoder

kunde dock icke brukas — åtminstone icke riskfritt och med tillfredsställande

resultat — med mindre det skedde på ett sakkunnigt sätt, och

deras handhavande krävde utbildning och erfarenhet. Epidemisjukhusläkaren

måste ha föregående utbildning i såväl invärtes medicin som pediatrik.

Dessutom erfordrades emellertid speciell utbildning i klinisk epidemiologi.

Beträffande sistnämnda spörsmål anför Bergman:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 36.

1 5

De epidemiska sjukdomarna erbjuda vissa speciella problem, som icke

återfinnas vid övriga på medicinska eller pediatriska avdelningar vårdade

sjukdomar. Dels äro sjukdomsbilderna i vissa fall säregna och dels måste

man alltid beakta smittproblemet. En del av epidemisjukhusklientelet kommer

in på sjukhuset uteslutande för att man skall bedöma smittsamheten,

och när patienten skall lämna sjukhuset träder åter det epidemiologiska

problemet i förgrunden — det gäder att avgöra, om smittsamheten upphört.

De smittsamma sjukdomar, det här är fråga om, bilda från praktisk synpunkt

en synnerligen väl avgränsad sjukdomsgrupp. På grund av sin smittsamhet

vårdas de i vårt land på särskilda sjukhus, endast i undantagsfall i

hemmen och praktiskt taget aldrig på andra sjukavdelningar. Endast den,

som en längre tid tjänstgjort vid ett epidemisjukhus med tillräckligt stort

klientel, kan få ett skolat medicinskt omdöme i vad gäller de epidemiska

sjukdomarna och deras mångahanda, ofta särpräglade komplikationer,

deras igenkännande och behandling samt de många epidemiologiska

problem, som äro förknippade med dessa sjukdomar. Den vid ett sådant

sjukhus under åren samlade erfarenheten om de smittsamma sjukdomarnas

växlande karaktär och de svårigheter de erbjuda för läkaren, gör att man

vid dessa sjukhus, men endast där, kan förvärva de insikter, som behövas

för att självständigt bestrida läkartjänsten vid liknande inrättningar. En

sådan tjänstgöring måste därför vara det oavvisliga villkoret för att bli behörig

till ifrågavarande läkarbefattningar.

Bergman framhåller vidare, att utbildningen på epidemisjukhus borde

förläggas till sådana sjukhus, som permanent hade en tillräckligt stor beläggning.

Endast där kunde man garantera vederbörande ett tillräckligt

stort och mångsidigt patientmaterial. Frågan om vilka epidemisjukhus, som

lämpade sig härför, kunde icke besvaras generellt, men man torde kunna

säga, att de sjukhus, där underläkartjänst (biträdande läkartjänst) inrättats,

också hade förutsättningar för utbildning av blivande epidemisjukhusläkare.

Det torde böra ankomma på medicinalstyrelsen att med viss tids mellanrum

bestämma, vilka sjukhus det här kunde gälla, samt att avgöra, örn en för

viss tid inrättad extraläkartjänst borde betraktas som utbildningstjänst.

Härefter övergår Bergman till frågan om uppdelning av epidemisjukhusen

i större och mindre epidemisjukhus och anför härom.

Utvecklingen synes gå mot upprättande av stora centralepidemisjukhus,

som gärna förläggas till centrallasarettens omedelbara grannskap eller

t. o. m. föreslagits inlemmade som avdelningar i dessa. Dessa »större» epidemisjukhus

böra givas en fullständig, sjukhusmässig utrustning men

kunna eventuellt repliera på lasarettet för röntgen- o. s. v. undersökningar

och för den operativa verksamheten. De böra avses för alla de i epidemilagen

avsedda sjukdomarna men böra tjänstgöra som sjukhus även för

andra akuta smittsjukdomar, som äro i behov av sjukhusvård. De skola

hava resurser för alla slag av terapi, som brukas vid svåra och komplicerade

fall. Det torde vara lämpligt, att sådana fall, som kräva en mera sjukhusmässig

vård än vad annexsjukhusen kunna ge, överföras till epidemidistriktens

centralepidemisjukhus. Med de goda kommunikationer, som numera

under normala tider finnas i hela landet, möta transporterna inga svårigheter.

Vi lia redan en ganska stor erfarenhet härom t. ex. vid poliomyelit,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

där andningspareserna tvingat till långa transporter för att komma till ett

sjukhus med respirator. På samma sätt har det varit vid öronkomplikationer

vid scharlakansfeber.

Den utveckling, som epidemivården genomgått och som ännu är långt

ifrån avslutad, har visat nödvändigheten av att i många fall ha tillgång till

röntgen, laboratorium, elektrokardiograf, specialister av olika slag, operationsutrustning

m. m. Sådana krav kunna endast tillgodoses på ett verkligt

sjukhus och manar direkt till en centralisering av vården av de svåra och

komplicerade fallen. I andra fall, där det enbart gäller isolering under allmänna,

goda vårdförhållanden, är det intet som hindrar, att man utnyttjar

de »mindre», lokala epidemisjukhusen, som närmast ha karaktären av sjukstugor.

Denna tendens till uppdelning av epidemivården på större central-epidemisjukhus

och mindre annex-epidemisjukhus synes sund och värd att uppmuntras.

Vid överläggningar med för epidemivården intresserade personer

har också tanken synts tilltala och vid nybyggnadsförslag i t. ex. Västernorrlands

och Västmanlands län synes man acceptera principen. I detta

sammanhang må också framhållas, att upprättandet av central-epidemisjukhus

i anslutning till centrallasaretten löser frågan om infektionsavdelningar

för lasaretten — avsedda för i epidemilagen icke nämnda sjukdomar

-—- och att ett sådant samarbete med lasaretten skulle göra central-epidemisjukhusen

mera ekonomiska ur driftssynpunkt.

Beträffande frågan var gränsen borde dragas mellan större och mindre

epidemisjukhus förklarar Bergman — efter en översikt av platsantalet vid

förefintliga epidemisjukhus — att det förefölle acceptabelt att draga gränsen

vid 60 permanenta vårdplatser. Han anser dock lämpligare att skilja

på en grupp större, sjukhusmässigt utrustade centralepidemisjukhus och en

grupp mindre sjukhus, annex-epidemisjuklius. Gränsen mellan dessa båda

kategorier kunde med avseende på läkarens kompetens dragas mycket

skarp. För läkaren på ett annex-epidemisjukhus bleve det alltid fråga örn

en bisyssla, medan läkaren på centralsjukhuset borde ha sjukhusvården

som huvuduppgift. Han måste därför vara väl utbildad på detta speciella

område samtidigt som han måste vara driven i allmänna sjukvårdsfrågor.

Då centralepidemisjukhusen i regel torde komma att förläggas i anslutning

till större lasarett, komme nog också dess läkare att i stor utsträckning få

stå kollegerna till tjänst som konsult. Han komme även att bliva epidemiologisk

rådgivare för hela epidemidistriktet, med de där belägna annexepidemisjukhusen.

För behörighet till läkarbefattning vid epidemisjukhus med mindre än

60 vårdplatser, bör enligt Bergman bl. a. gälla, att vederbörande skall hava

under minst åtta månader tjänstgjort såsom underordnad läkare vid offentlig

eller enskild sjukvårdsinrättning ävensom att han under minst tre månader

skall hava fullgjort tjänstgöring såsom underordnad läkare vid större

epidemisjukhus. För behörighet till läkarbefattning vid epidemisjukhus med

minst 60 vårdplatser eller annat epidemisjukhus, som av medicinalstyrelsen

förklarats vara jämställt därmed, bör enligt Bergman uppställas såsom vill
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

17

kor bl. a. att vederbörande bestritt befattning dels under minst ett år såsom

läkare i underordnad ställning vid större epidemisjukhus och dels under

tillsammans minst två år såsom underordnad läkare vid medicinsk och pediatrisk

avdelning, dock minst 6 månader vid vardera.

Beträffande formerna för tillsättning av läkartjänsterna vid epidemisjukhusen

framhåller Bergman, att om man accepterade en differentiering av

epidemisjukvården på två kategorier, man även torde kunna tillämpa olika

tillsättningsförfarande för läkarna vid dessa anstalter. Då vården vid centralepidemisjukhusen

skulle bedrivas efter samma principer som vid lasarettsavdelningar,

syntes det berättigat, att de förra sjukhusens läkare finge

samma ställning och anställningsform som lasarettsläkarna. De ansvariga

läkarna vid centralepidemisjukhusen borde alltså ha tjänsten som huvudsyssla,

ha fast anställning med tjänstårsrätt o. s. v. på samma sätt som lasarettsläkare.

De borde utnämnas av Kungl. Maj:t, sedan tjänsten kungjorts

ledig och ansökningshandlingarna prövats på samma sätt som vid tillsättning

av lasarettsläkare. Statligt inflytande på tillsättningen syntes motiverat

såväl av den utomordentliga betydelse epidemivården hade för folkhälsan

som av de betydande statliga bidrag, som årligen utginge till uppförandet

och driften av epidemisjukhus. Annexepidemisjukhusen bleve närmast jämförliga

med sjukstugor. I regel komme deras läkare att få en måttlig arbetsbörda

och tjänsten måste alltjämt räknas som bisyssla. I konsekvens härmed

syntes dessa läkartjänster böra tillsättas i samma ordning, som gällde

för sjukstuguläkartjänsterna vid de mindre sjukstugorna.

Bergman berör slutligen epidemiläkarnas avlönings- och rekryteringsförhållanden.

Medicinalstyrelsens framställning den 19 juni 1944. Medicinalstyrelsen

har i skrivelse den 19 juni 1944 tagit upp ifrågavarande spörsmål till förnyat

övervägande. Efter en redogörelse för vad tidigare i ärendet förekommit

och för nuvarande förhållanden framhåller medicinalstyrelsen, att

starka skäl måste anses föreligga för att de epidemiska sjukdomarna numera

böra betraktas som ett specialområde inom läkarkonsten och epidemisjukhusläkarens

uppgift såsom analog med sanatorieläkarens, ögonläkarens

o. s. v.

Medicinalstyrelsen övergår härefter till att diskutera epidemisjukhusväsendets

organisation och framhåller, att densamma för

närvarande åtminstone i flera län vore starkt decentraliserad. Det hade

nämligen varit ett angeläget önskemål att slippa transportera de sjuka —

ofta barn — längre sträckor, och föräldrarna hade ansett det vara ett berättigat

krav afl kunna emellanåt besöka de sjuka under den ofta långa

vårdtiden. Dessa fördelar hade man fått köpa till priset av nackdelarna

av alt vården meddelats på ofta bristfälligt utrustade epidemisjukhus.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. I sami. Nr 36.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

Härefter återger styrelsen följande av Bergman i annat sammanhang framlagda

synpunkter på denna fråga:

Epidemisjukhusen ha till uppgift icke allenast att sörja för sjukvård

utan även att genom lämpliga isoleringsåtgärder förhindra, att smitta sprides

från den sjuke eller att den sjuke under vistelsen på sjukhuset utsättes

för annan smitta. Detta sistnämnda krav är så mycket mera angeläget,

som de sjuka, varom här är fråga, ofta förete en nedsatt motståndskraft,

och har för övrigt särskilt markerats genom bestämmelse i 19 §

sjukhuslagen (»ändå att fråga är om vård, varför sjukhus är inrättat»).

En differentiering av de sjuka är emellertid nödvändig icke blott med hänsyn

till sjukdomens art utan även av den anledningen, att en viss del av

i en bestämd sjukdom insjuknade patienter efter relativt kort tid tillfriskna

och därefter endast kräva den vård, som med hänsyn till den fortsatta

smittsamheten är nödvändig, medan andra, angripna av samma sjukdom,

drabbas av följdsjukdomar. som göra dessa patienters vård tillsammans

med de tillfrisknade mindre lämplig. Dessa följdsjukdomar eller

komplikationer drabba ofta inre organ, såsom mellanörat, innerörat eller

hjärtat, vilket kan nödvändiggöra kirurgiska ingrepp eller speciella undersökningar,

såsom med elektrokardiograf eller röntgen. Epidemisjukhusen

äro därjämte enligt bestämmelse i 3 § 2 mom. epidemilagen skyldiga att

mottaga misstänkta fall av i epidemilagen uppräknade sjukdomar.

Dessa uppgifter för epidemisjukhusen har man hittills sökt lösa på så

sätt, att man haft några isolerade, separata vårdenheter i form av enpersonsrum,

sammanförda till en observationsavdelning, för vården av

oklara fall eller fall av mera sällsynta epidemiska sjukdomar. Därjämte

har man inrättat ett par eller flera fristående, sammanbyggda eller i olika

våningsplan orienterade paviljonger eller avdelningar, varvid en bestämd

avdelning mer eller mindre permanent reserverats för vården av en viss

sjukdom. Härtill komma givetvis expeditions- och ekonomiutrymmen av

olika slag, såsom badrum, desinfektionsanläggning m. m. Inom de olika

avdelningarna har i regel en differentiering av de sjuka kunnat ske i större

och mindre rum. Ett speciellt krav har varit, att de sjuka måste kunna

föras till och från sjukhuset och vårdrummet ävensom till och från gemensamma

undersöknings- och behandlingslokaler, badrum m. m. utan

att komma i kontakt med de övriga patienterna.

Avdelningar, som varit reserverade för en bestämd sjukdom, hava emellertid

visat sig relativt dyrbara i drift, då de på grund av sjukdomens

frekvensväxlingar ofta icke kunnat utnyttjas helt och hållet. Man har därför

på sistone gjort försök att tillämpa observationsavdelningens isoleringsprincip,

innefattande särskild ingång från det fria, särskild toalett- och

badavdelning och förbindelse med avdelningskorridoren via en smittsluss,

som endast får användas av personalen, på avdelningar med rum av något

större kapacitet (2—6 patienter), varvid antalet vårdplatser på avdelningen

kommit att uppgå till 20 ä 40. Dessa avdelningar hava visat sig bliva lika

ekonomiska i drift som de äldre, öppna avdelningarna, när dessa äro fullbelagda.

Komplikationsfrekvensen har visat sig bli mindre på dessa avdelningar.

Starka skäl tala sålunda för att epidemisjukhusen i framtiden

utrustas med dylika vårdavdelningar.

Behovet i många fall på epidemisjukhusen av kvalificerad vård vid öron-,

hjärt- och andra komplikationer har redan länge insetts vid de största

epidemisjukhusen. Vid t. ex. Stockholms epidemisjukhus har öronspecialist

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

19

varit anställd alltsedan 1907. Det har på dessa sjukhus också befunnits

nödvändigt inrätta utrymmen för kliniskt och bakteriologiskt laboratorium,

för kirurgiska ingrepp, röntgenundersökning, elektrokardiografi och respirator.

Behovet av konvalescentrum föranleder därjämte särskilda anordningar.

Medicinalstyrelsen framhåller härefter, att självfallet endast ett mindre

antal epidemisjukhus kunde bliva utrustade på detta sätt, men angiver

som ett oavvisligt krav, att varje epidemidistrikt hade tillgång till kvalificerad

epidemisjukhusvård vid åtminstone ett större epidemisjukhus.

Dessa centralepidemisjukhus — av styrelsen i det följande benämnda allenast

epidemisjukhus — syntes i allmänhet böra förläggas till centrallasaretten

och måhända utgöra en specialavdelning av dessa. I praktiken

kunde man redan tala om en tendens till centralisering av den kvalificerade

epidemivården. Den omständigheten, att man vid flertalet av de

mindre epidemivårdanstalterna endast hade en eller ett par avdelningar

och därjämte synnerligen bristfällig tillgång på observationsrum, hade medfört,

att man ofta tvingats hänvisa fall av mera ovanliga epidemiska sjukdomar

till ett större epidemisjukhus eller sett sig nödsakad att disponera

en epidemivårdsanstalt för vården av en viss epidemisk sjukdom, en annan

för en annan sjukdom o. s. v. Dessutom hade patienter, vilka drabbats av

svårare komplikationer, bl. a. allvarligare fall av barnförlamning, mer eller

mindre regelmässigt överförts till ett större epidemisjukhus. — För att

undvika alltför många längre transporter borde epidemivården icke helt

centraliseras, allrahelst detta från vårdsynpunkt icke syntes nödvändigt

vid icke svårartade och icke allvarligt komplicerade fall av epidemiska

sjukdomar. Det måste sålunda bl. a. från ekonomisk synpunkt bliva nödvändigt

att bibehålla ett visst antal mindre epidemivårdsanstalter (epidemisjukstugor)

såsom perifera och mer eller mindre permanent drivna komplement

tili epidemisjukhusen. — En epidemivårdsanstalt borde betecknas

som epidemisjukhus redan av den anledningen, att anstalten vore av viss

storleksordning, varvid en undre gräns av 60 av medicinalstyrelsen godkända

vårdplatser vore lämplig. En konsekvens härav bleve, att en epidemisjukstuga

icke finge lia mer än 60 vårdplatser. Det funnes emellertid

epidemidistrikt, som icke hade tillgång på någon epidemivårdsanstalt med

så stort antal vårdplatser, och det måste anses vara ett ur sjukvårdssynpunkt

trängande önskemål, att varje län hade tillgång lill minst en epidemivårdsanstalt,

som oavsett anstaltens storlek uppfyllde de anspråk beträffande

läkare och utrustning, vilka förutsattes bliva ställda pä epidemisjukhus.

På grund härav borde inom de epidemidistrikt, vilka icke hade

minst ett epidemisjukhus och som icke hade avtalsenlig rätt att disponera

minst 40 vårdplatser å inom samma län befintligt epidemisjukhus, tillhörigt

stad som utgjorde eget epidemidistrikt, av Kungl. Maj:t på förslag

av vederbörande epideminämnd och efter medicinalstyrelsens hörande ut
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

ses minst en epidemivårdsanstalt, som skulle anses vara epidemisjukhus,

även örn den icke vid ifrågavarande tidpunkt hade minst 60 vårdplatser.

Det borde därjämte efter framställning av epideminämnd kunna medgivas,

att epidemivårdsanstalt, även örn den icke enligt nu anförda grunder skulle

anses såsom epidemisjukhus, finge anses såsom sådant.

Enligt medicinalstyrelsens förmenande skulle med all sannolikhet följande

epidemivårdsanstalter bliva epidemisjukhus (siffrorna inom parentes

angiva antalet vårdplatser enligt 1942 års sjukvårdsstatistik): Stockholm

(707), Sundbyberg (97), Södertälje (86), Uppsala (136), Nyköping (62),

Eskilstuna (120), Linköping (81), Norrköping (64), Jönköping (106), Växjö

(64), Västervik (59), Kalmar (59), Visby (64), Karlskrona (54), Kristianstad

(60), Malmö (203), Hälsingborg (147), Lund (90), Halmstad (100), Göteborg

(360), Uddevalla (69), Borås (83), Mariestad (67), Lidköping (87), Falköping

(66), Karlstad (79), Örebro (110), Västerås (96), Falun (48),

Gävle (61), Söderhamn (60), Sundsvall (71), Östersund (60), Umeå (69) och

Boden (50).

För behörighet till läkarbefattning vid epidemisjukhus

anser medicinalstyrelsen i princip samma krav böra ställas

som på lasarettsläkare. Vederbörande borde alltså under minst tre år ha

bestritt med rätt till tjänstårsberäkning förenad befattning såsom läkare,

därav minst två år som underordnad läkare. Såsom särskilda regler för

läkarbefattningarna vid epidemisjukhus borde emellertid gälla, att av denna

treåriga tjänstgöring minst ett år skall ha fullgjorts såsom underordnad

läkare vid epidemisjukhus samt sammanlagt minst ett och ett halvt år vid

pediatrisk eller medicinsk sjukhusavdelning, därav minst ett halvt år vid

medicinsk sjukhusavdelning och minst ett halvt år vid pediatrisk sjukhusavdelning.

Återstoden av tjänstgöringen borde ha fullgjorts vid epidemisjukhus,

epidemisjukstuga eller sjukhusavdelning som nyss nämnts. —

För behörighet till läkartjänst vid epidemisjukstuga

anser medicinalstyrelsen böra krävas — förutom viss sjukhustjänstgöring

om 8 månader, som enligt 1915 års kungörelse erfordras för behörighet

till provinsialläkare- och vissa andra läkarbefattningar — jämväl viss specialutbildning

i epidemiologi, nämligen tjänstgöring i minst två månader

i underordnad befattning vid epidemisjukhus.

Medicinalstyrelsen framhåller beträffande tillsättning av läkartjänster

vid epidemisjukhus, alt därest behörighetsvillkoren

för läkarna vid epidemisjukhusen i princip bleve desamma som för lasaretts-

och sanatorieläkare, läkarna vid epidemisjukhusen även borde tillsättas

i samma ordning, d. v. s. utnämnas av Kungl. Majit efter förslag

av medicinalstyrelsen och sedan epideminämnden efter direktionens hörande

avgivit förord. Styrelsen anser vidare lämpligt, att vid tillsättande

av läkarbefattningar vid de epidemisjukhus, där medicine kandidater erhölle

undervisning — vilket för medicine kandidater vid Uppsala universi
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 36.

21

tet skedde vid epidemisjukhuset i Uppsala, för medicine kandidater vid

universitetet i Lund vid epidemisjukhusen i Lund och Malmö samt för

medicine kandidater i Stockholm vid epidemisjukhusen i Stockholm och

Göteborg — vederbörande fakultet respektive lärarkollegiet vid karolinska

institutet liksom kanslern över rikets universitet borde erhålla tillfälle att

yttra sig om de sökandes vetenskapliga kompetens ävensom förtjänster

med hänsyn till lärarskicklighet. — Vad angår tillsättning av läkartjänster

vid epidemisjukstugorna förutsätter medicinalstyrelsen,

att nu gällande regler alltjämt skola äga tillämpning.

Beträffande utbildningen för läkare i epidemiologi

framhåller medicinalstyrelsen, att antalet för närvarande tillgängliga utbildningsplatser

för detta ändamål vore för litet, även om det utnyttjades

på bästa sätt, d. v. s. med förordnanden på högst ett år. Utbildning vid

epidemisjukhus under minst tre månader vore behövlig för flertalet civila

och militära tjänsteläkare och under minst sex månader för pediatriker.

För fyllande av detta behov, som kunde uppskattas till 48 tjänsteläkare

och 6 pediatriker årligen, vore 15 utbildningsplatser erforderliga. Reducerade

man, såsom styrelsen föreslagit, kravet på utbildning för tjänsteläkare,

som skulle bestrida läkarbefattning vid epidemisjukstuga, till 2 månader,

minskades antalet utbildningsplatser för ifrågavarande ändamål till 11.

Härtill bomme behovet av utbildningsplatser med ettårsförordnande för

läkare, som skulle bliva behörig till läkarbefattning vid epidemisjukhus,

vilket behov medicinalstyrelsen ansåge böra uppskattas för den närmaste

tioårsperioden till 4 och därefter till 2. Hela antalet utbildningsplatser

borde alltså, åtminstone till en början, vara minst 15. För närvarande

torde man kunna räkna med en tillgång på utbildningsplatser, vilka kunde

på lämpligt sätt utnyttjas, av högst 10, även örn denna tillgång kunde

förutses öka något under de närmaste åren genom inrättande av nya underläkarbefattningar.

Denna brist kunde lämpligen fyllas genom inrättandé av

lyra stipendier av statsmedel, vilka efter ansökan skulle fördelas av medicinalstyrelsen.

Därest vart och ett av stipendierna fastställdes till 7 000 kronor,

uppkomme härigenom en årlig utgift av 28 000 kronor. Medicinalstyrelsen

hade för avsikt att, om de föreslagna behörighetsvillkoren fastställdes,

inkomma med begäran om anslag för detta ändamål.

Medicinalstyrelsen framhåller slutligen, att styrelsens förslag föranledde

ändringar i gällande sjukhuslag och sjukhusstadga

och att dessa icke kunde inskränkas till detaljfrågorna rörande tillsättningen

av läkarna. Det syntes uppenbart, att när fråga vore om epidcmivårdsanstalt

med över 60 vårdplatser, bestämmelserna rörande lasarett borde

vara tillämpliga. Anledningen lill att så icke blivil fallet vid tillkomsten

av 1940 års sjukhuslag och sjukhusstadga vore närmast den, alt frågorna

rörande epidemivårdsanstalternas differentiering och behörighetsvillkoren

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj-.ts proposition nr 36.

för anstalternas läkare då icke varit lösta. För epidemisjukstugorna borde

samma bestämmelser gälla som för sjukstugorna.

Till den närmare innebörden av de av medicinalstyrelsen föreslagna ändringarna

i sjukhuslagen, vilka föreslås skola träda i kraft den 1 januari

1947, återkommer jag i det följande.

Yttranden över medicinalstyrelsens förslag. Över medicinalstyrelsens förslag

ha yttranden avgivits av kanslern för rikets universitet — efter hörande

av medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt karolinska institutets

lärarkollegium — statens sjukhusutredning av år 1943, samtliga landsting

utom Östergötlands läns. Värmlands läns och Örebro läns landsting, stadsfullmäktige

i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro,

Gävle och Eskilstuna, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

Sveriges läkarförbund och svenska lasarettsläkareföreningen.

Medicinalstyrelsens förslag om differentiering av de nuvarande epidemisjukhusen

i två kategorier, epidemisjukhus och epidemisjukstugor, har i

princip vunnit allmän anslutning. Bland uttalandena på denna punkt må

följande återgivas.

Medicinska fakulteten i Uppsala anför:

Under de senaste årtiondena hava kraven på sjukhusvård åt smittsamt

sjuka väsentligt ökat av förnämligast tvenne skäl. Å ena sidan har fordran

på möjlighet till mera kvalificerad vård skärpts. Å andra sidan har

ett stort behov framträtt av sjukhusvård även vid vissa icke i epidemilagen

upptagna smittosamma sjukdomar, nämligen i första hand kikhosta

och mässling.

Kraven på en mera kvalificerad vård sammanhänga med de framsteg

som gjorts i diagnostik och behandling. För att rätt kunna utnyttjas förutsätta

dessa framsteg dels en större kompetens hos den ansvarige läkaren,

dels en förbättrad utrustning av sjukhusen, och dels möjlighet till konsultation

av i vissa fack specialutbildade läkare, såsom öronsjukdomar,

röntgen, kirurgi och ortopedi.

Behovet av vårdmöjligheter även vid en del i epidemilagen icke uppräknade

smittsjukdomar sammanhänger i viss mån med dessa omständigheter.

Dessutom är det en följd av den allmänna utvecklingen i samhället,

vilken kommit sociala förhållanden, såsom brist på hemhjälp, trångboddhet,

mödrarnas yrkesarbete m. m., att spela en allt större roll för intagning

på sjukvårdsanstalt. Att dessa starkt påverka epidemivården är icke

ägnat att förvåna. Nämnda omständigheter göra sig nämligen i särskilt

hög grad gällande inom barnsjukvården, och klientelet på epidemisjukhusen

utgöres i mycket stor utsträckning av barn.

Det måste synas klart att epidemisjukvården icke kan undgå att taga

hänsyn till denna utveckling. Ä ena sidan måste därför tillgång finnas på

högkvalificerade vårdplatser, där sjukdomsfall, som för diagnostik eller behandling

därav äro i behov, kunna mottagas. Det synes rimligt att denna

vård så vitt möjligt knytes till centrallasaretten för att säkra tillgången till

kompetenta läkarkrafter och bereda möjlighet till konsultation. Ä andra

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

sidan kunna lättare fall vårdas mera decentraliserat, där demografiska och

geografiska förhållanden så göra lämpligt.

Fakulteten finner därför den av medicinalstyrelsen föreslagna organisationen

av den slutna epidemivården med minst ett högkvalificerat centralepidemisjukhus

inom varje epidemiområde, knutet till ett centrallasarett,

samt eventuellt smärre, mindre kvalificerade vårdanstalter ändamålsenlig.

Svenska landstingsförbundet anför:

Vid bedömande av föreliggande förslag måste beaktas, att frekvensen av

de epidemiska sjukdomarna är synnerligen växlande, icke blott under olika

tider av året utan jämväl under olika år. Epidemisjukvården måste på

den grund i viss utsträckning få beredskapskaraktär och göras så elastisk,

att den kan anpassas efter behovet. Till en stomme av permanenta epidemisjukhus,

avsedda att täcka det normala vårdbehovet, måste sålunda knytas

vissa reservsjukhus, som få tagas i anspråk vid större epidemier. Det normala

behovet av epidemivårdplatser är inom flertalet landstingsområden

täckt. Tillskapandet av särskilda centralepidemisjukhus kommer sålunda

att medföra en ytterligare utbyggnad av organisationen, som knappast kan

anses behövlig, därest icke samtidigt en reduktion av vårdplatsantalet å

de mindre epidemisjukhusen företages. Vad som i flertalet fall behöves är

sålunda icke en kvantitativ utbyggnad av epidemisjukvården utan en kvalitativ

förbättring av densamma.

Även enligt förbundets mening måste det i sådant syfte anses värdefullt,

att ett epidemisjukhus i varje landstingsområde får den specialkaraktär, som

medicinalstyrelsen föreslagit, och sålunda erhåller verklig sjukhusmässig

utrustning och heltidsanställd läkare. Vilket av förefintliga sjukhus, som

skall erhålla denna karaktär, torde det böra tillkomma vederbörande landsting

att bestämma. Önskvärt är därvid att, där så är möjligt, väljes ett

sjukhus förlagt i nära anslutning till ett centrallasarett, försett med öronavdelning.

Självfallet måste, såsom ock medicinalstyrelsen förutsätter, i några

fall relativt små epidemisjukhus till en början komma att erhålla specialsjukhus

karaktär.

Förslaget avstyrlces av Hallands läns landsting, som därvid framhåller

dels den synnerligen skiftande epidemifrekvensen, dels ock ekonomiska synpunkter,

i det att enligt landstingets mening det stora flertalet av rikets

landsting vore så djupt engagerade i nybyggnadsplaner för sjukhusvården

i övrigt, alt eventuella ombyggnader av epidemisjukhus måste beräknas få

anstå under avsevärd tid framåt med hänsyn såväl till landstingens ekonomiska

förmåga som till arbetsmarknadens möjligheter och krav. Västernorrlands

läns landsting framhåller beträffande förhållandena i länet, att

mellan de större och mindre epidemisjukhusen skillnaden för närvarande

mera läge i storleken jin i kvaliteten, samt finner det oj nödvändigt att draga

en gräns mellan de båda kategorierna epidemisjukhus, ej heller att konstituera

läkare vid ett epidemisjukhus med mer än (50 sängar till lasarettsläkare.

Norrbottens läns landsting anser, att för länets del svårigheter

möta att centralisera epidemivården i föreslagen utsträckning, och framhåller,

att inom landstingsområdet även i fortsättningen en avsevärd del

av för epidemisjukhus avsett och lämpligt klientel komme att dirigeras till

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

vissa epidemisjukstugor. Kristianstads läns landsting, som tinner förslaget

ägnat att i kvalitativt avseende höja epidemisjukhusvården, anser det dock

böra övervägas, om den tilltänkta förbättringen motsvarade de ökade kostnader,

som måste uppkomma. Gotlands läns och Blekinge läns landsting

anse möjlighet till undantag från eljest gällande bestämmelser örn epidemisjukhusväsendets

ordnande böra kunna göras för landstingsområden av

deras storleksordning.

Svenska landstingsförbundet uttalar, att det icke borde obligatoriskt fastställas

skyldighet att anordna mer än ett kvalificerat epidemisjukhus i

varje län samt att dylikt sjukhus borde omfatta så stort platsantal, att

läkaren örn möjligt erhölle full sysselsättning, dock att under en övergångstid,

som förslagsvis icke borde understiga 10 år, möjlighet borde finnas,

att sjukhus med mindre platsantal kunde fungera som dylikt specialsjukhus.

Särskilda omständigheter i ett landsting kunde motivera ytterligare

utsträckning av denna tidsfrist, varför Kungl. Majit borde äga befogenhet

att efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall förlänga densamma.

Landstinget borde äga besluta vilken av nuvarande anstalter som skulle

anses som epidemisjukhus. Det kunde ifrågasättas, att läkaren vid centralepidemisjukhuset

även skulle tjänstgöra som konsult för epidemisjukvården

i länet med skyldighet att i sådant syfte besöka övriga epidemivårdsanstalter.

Förslaget, att automatiskt alla förefintliga epidemisjukhus med

ett platsantal av minst 60 skulle betraktas som epidemisjukhus i förslagets

mening, avstyrktes. — Flera landsting framföra enahanda synpunkter.

Västmanlands läns landsting ifrågasätter därvid, om icke läkaren vid centralepidemisjukhus

tillika skulle kunna vara bakteriologisk laborator. Älvsborgs

läns landsting anser, att genom särskild övergångsbestämmelse möjlighet

borde beredas epidemidistrikt att erhålla anstånd ett antal år med

inrättande av epidemisjukhus. Gävleborgs läns landsting framhåller, att

hinder ej borde möta att vid upprättande av centralepidemisjukhus samarbete,

om så i övrigt ansåges lämpligt och möjligt, etablerades mellan

landstingsområde och stad utanför landsting.

Statens sjukhusutredning av år 19k3 ställer sig mycket tveksam till förslaget

örn den obligatoriska gränsen mellan epidemisjukhus och epidemisjukstuga

med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna samt framhåller,

att den genomsnittliga beläggningen på ett epidemisjukhus med omkring

60 platser med all sannolikhet icke torde komma att vara så hög att vården

av de därstädes intagna kunde giva full sysselsättning åt en läkare i

lasarettsläkares ställning. Det syntes därför önskvärt, att skyldigheten att

anställa särskild epidemisjukhusläkare borde ifrågakomma först då sjukhuset

nått en sådan storlek, att läkaren kunde beräknas få full eller i det

närmaste full sysselsättning. Läkare vid centralepidemisjukhus borde ha

skyldighet att tjänstgöra såsom rådgivare såväl åt epideminämnden som

åt övriga sjukvårdsanstatter inom distriktet. Örn inom ett epidemidistrikt

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 36.

25

flera epidemivårdsanstalter funnes med högre platsantal än det som kunde

komma att fixeras som gräns mellan epidemisjukhus och epidemisjukstuga,

borde huvudmannen ej åläggas att anordna mer än ett såsom epidemisjukhus.

För de föreslagna ändringarna av epidemivårdens organisation

borde enligt utredningens mening en relativt lång övergångstid fastställas.

Skaraborgs läns landsting, som anser medicinalstyrelsen lia anfört en del

bärande skäl för att epidemisjukvården i de län, där så icke redan skett,

centraliserades till åtminstone ett centralepidemisjukhus, säger sig emellertid

icke kunna finna, att tillräcklig anledning förelåge för att läkartjänsterna

generellt skulle omorganiseras till heltidstjänster, så snart en epidemivårdsanstalt

hade mer än 60 platser. Landstinget framhåller vidare, att därest

bestämmelse rörande heltidsanställd, av Kungl. Majit utnämnd läkare med

av styrelsen föreslagen kompetens befunnes böra författningsvägen införas,

bestämmelsen enligt landstingets uppfattning måste, därest man ville undvika

en icke önskvärd irrationell ordning, begränsas till att avse endast

de största epidemisjukhusen eller sjukhus med cirka 100 å 120 platser,

beträffande vilka tillgänglig beläggningsstatistik gåve vid handen, att för

läkarvårdens behöriga skötande relativt kontinuerligt krävdes en heltidsanställd

läkare. Malmöhus läns landsting anser gränsen mellan epidemisjukhus

och epidemisjukstuga böra höjas till förslagsvis 75—80 platser,

varigenom epidemisjukhusläkarna skulle erhålla ett bredare underlag för

sitt kliniska och vetenskapliga arbete och ett större antal patienter skulle

komma i direkt åtnjutande av hans sakkunskap. Stadsfullmäktige i Malmö

anser det i princip böra fastslås, att epidemisjukhus bör ha ett platsantal

av minst 80—100.

Medicinska fakulteten i Uppsala manar till försiktighet vid utbyggande

av epidemisjukstugor och uttalar, att en något starkare koncentration möjligen

vore att föredraga, vilken med nutida kommunikationer icke torde

behöva väcka betänkligheter ur medicinsk synpunkt.

Kalmar läns södra landsting anser förslaget att för de smärre epidemisjukhusen

införa benämningen sjukstuga otidsenligt och därför förkastligt.

Jämtlands läns landsting ställer sig tveksam till benämningarna epidemisjukstuga

respektive epidemisjukhus och ifrågasätter, örn ej benämningarna

epidemisjukhus och centralepidemisjukhus vore lämpliga.

Svenska landstingsförbundet och flera landsting anse, att de statliga byggnads-

och driftbidragen till epidemisjukhus borde utgå med högre belopp

än hittills beviljats. I första hand borde bidraget lill driften höjas från

nuvarande 2 kronor för plats och dag till förslagsvis 3 kronor för plats

och dag.

Beträffande behörighetsvillkoren för läkare vid epid

e m ivar d sanstalter har medicinalstyrelsens förslag i allmänhet

tillstyrkts. I vissa yttranden lia dock förordats de något strängare kompetensfordringar,

som Bergman uppställt i sin utredning. Krav lia även

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 36.

framlagts på viss utbildning i behandlingen av öronsjukdomar ävensom

på att vid tillsättande av tjänsterna särskild hänsyn skall tagas till utbildning

i bakteriolog! och serologi. Uppsala läns landsting ifrågasätter, om

behörighetsvillkoren för läkare vid epidemisjukstuga kunde upprätthållas,

då vården av de sjuka där lämpligen borde anförtros vederbörande tjänsteläkare

(provinsialläkare), vilken kanske icke alltid innehade föreslagen

kompetens, och möjlighet att förordna annan läkare med denna kompetens

endast undantagsvis torde förefinnas. Medicinska fakulteten i Uppsala betonar

behovet av en övergångstid, varunder dispens till överläkarebefattning

vid epidemisjukhus borde kunna beviljas för särskilt förtjänta och genom

sin övriga utbildning lämpliga läkare. Göteborgs och Bohus låns landsting

påyrkar en uppmjukning av behörighetskraven, innebärande att de föreslagna

villkoren uppställdes som norm men att även läkare, som icke

uppfyllde villkoren, skulle kunna förordnas som epidemisjukhusläkare

respektive epidemisjukstuguläkare, därest ingen behörig sökande anmälde

sig. Åtminstone vad beträffade epidemisjukstugor på landsbygden och i

småstäderna torde det nämligen under en övergångstid icke alltid bli möjligt

att erhålla sökande med föreskriven utbildning.

Vad angår tillsättning av epidemisjukhusläkare uttala

sig svenska stadsförbundet samt stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg,

Malmö, Hälsingborg och Örebro för att epidemisjukhusläkarna i de städer,

som bildade egna epidemidistrikt, liksom hittills skulle utnämnas av vederbörande

huvudman. Stadsförbundet motiverar sin ståndpunkt med att förbundet

i princip ansåge oriktigt, att annan än den som bestrede kostnader för

överläkarbefattningar vid lasaretten tillerkändes rätten att utse innehavare av

befattningarna, samt att, då epidemisjukhusläkarna hittills utnämnts av

huvudmännen och några erinringar däremot ej försports, det än mindre

borde ifrågakomma, att utnämningsrätten, på sätt medicinalstyrelsen föreslagit,

överflyttades på Kungl. Maj:t, vilket skulle innebära en ytterligare

inskränkning av den kommunala självbestämmanderätten, vartill förbundet

ej önskade medverka. Stadsfullmäktige i Stockholm hänvisar till ett

uttalande av borgarrådsberedningen, enligt vilket utnämningsärendena för

staden visserligen borde behandlas likformigt för samtliga överläkare men

denna likformighet icke borde åstadkommas genom att avgörandet flyttades

över till Kungl. Majit. Nuvarande tillsättningsförfarande för epidemiöverläkare

hade ej givit anledning till erinringar. Genom att medicinalstyrelsen

hade att yttra sig angående de sökandes kompetens torde de medicinska

synpunkterna få anses tillräckligt beaktade. Stadsfullmäktige i

Göteborg åberopa ett uttalande av stadens sjukhusdirektör, vari framhålles,

att genom nuvarande fria läkarval direktionen hade möjlighet att till överläkare

utse den mest kompetente. Genom att införa sjukhuslagens förslagsförfarande

skulle tre välmeriterade äldre transportsökande kunna ute
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majitx proposition nr 36.

27

stänga en yngre, mera kvalificerad sökande från förslaget och således

hindra direktionen från att förvärva den bästa kraften.

.Jönköpings läns landsting anser epidemisjukhusläkartjänsterna böra tillsättas

pä förordnande på förslagsvis fem år i sänder.

I fråga örn tillsättning av epidemisjukhusläkare vid

de epidemisjukhus, där undervisning av medicine

kandidater bedrives, framhåller medicinska fakulteten i Uppsala,

att förslag till dylik befattning borde upprättas av vederbörande medicinska

fakultet respektive karolinska institutet efter utlåtande av särskilt

utsedda sakkunniga samt att sökande borde kunna åläggas lärarprov för

utrönande av lärarskickligheten i samma ordning, som föreskreves för

andra kliniska lärarbefattningar av samma art. Karolinska institutets lärarkollegium

och stadsfullmäktige i Malmö anse, att vederbörande akademiska

instans borde yttra sig över sökande till befattning, varom nu vore fråga,

innan medicinalstyrelsen uppgjorde förslag därtill.

Beträffande utbildning för läkare i epidemiologi uttalar

Sveriges läkarförbund förhoppningar om att underläkarantalet vid epidemisjukhusen

skall bliva utökat, så att både utbildningskravet och kravet

på tillräckligt kompetenta underläkare och vikarier skola kunna fyllas

utan konflikt dem emellan. Medicinska fakulteten i Lund anser underläkartjänster

böra inrättas vid alla de epidemivårdsanstalter, som enligt förslaget

skulle betecknas som epidemisjukhus, och framhåller, att därigenom

på ett rationellt sätt det stora behovet av utbildningsplatser i epidemiologi

skulle tillfredsställas.

Statens sjukhusutredning av år 19A3 anför däremot, att, med undantag

för de största epidemisjukhusen, systemet med extraläkare under belastningsperioder

i stället för fasta underläkare vore lämpligare och rationellare.

Man syntes enligt utredningen kunna tänka sig en bestämmelse av

innebörd, att när beläggningen under en viss tidsperiod överstigit ett visst

antal vårdfall borde en extraläkare, vid ett visst högre antal två extraläkare

i underordnade tjänster anställas o. s. v. Även Jämtlands läns landsting anser,

att de starka variationerna — även örn de i epidemilagen ej upptagna

epidemiska sjukdomarna medräknades — gjorde systemet med extraläkarförordnandcn

under större belastning lämpligare och smidigare än fasta

underläkartjänster på flertalet epidemisjukhus utanför storstäderna. Svenska

landstings förbundet finner underläkare, åtminstone vid de mindre epidemisjukhusen,

böra ifrågakomma endast vid .större epidemier, när arbetsbelastningen

för epidemisjukhusläkaren bleve för stor.

Gällande lagbestämmelser örn epidemisjukhusväsendet finnas dels i ePl-Dep^^nts''

demilagen och dels i sjukhuslagen; den senare lagens föreskrifter äro nämligen

till en del tillämpliga jämväl å epidemisjukhusen. I vad rör organisa
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl Maj:ts proposition nr 36.

tionen av epidemisjukhusväsendet äro bestämmelserna tämligen allmänt

hållna. Enligt epidemilagen åligger det vederbörande epidemidistrikt att

svara för att inom distriktet finnes erforderligt antal platser å sjukhus avsedda

för personer, som äro behäftade med de i epidemilagen särskilt uppräknade

epidemiska sjukdomarna. Det stadgas vidare, att sådana epidemisjukhus

skola vara ändamålsenligt förlagda och att vid dem skola anställas

läkare och den övriga personal, som av behovet påkallas. Därjämte finnas

föreskrifter örn skyldighet att anskafla utrustning för och planlägga inrättande

av tillfälliga sjukhuslokaler att tågås i bruk för den händelse tillgängliga

platser å epidemisjukhus befinnas otillräckliga. Jämlikt sjukhuslagen

skall lör epidemisjukhus liksom för annat sjukhus gälla, att anläggning av

sjukhuset ej får påbörjas, förrän medicinalstyrelsen godkänt såväl den för

sjukhuset avsedda tomten som byggnadsritningar för anläggningen samt

ritningar över uppvärmnings- och sanitärtekniska anordningar vid densamma.

De i sjukhuslagen givna bestämmelserna örn direktion gälla jämväl

epidemisjukhusen. 1 övrigt lia epidemidistrikten stor frihet att organisera

epidemisjukhusväsendet på sätt lämpligast finnes och äga själva rätt

att tillsätta läkartjänster vid epidemisjukhusen utan annan kontroll än den

som ligger däri, att medicinalstyrelsen skall i förväg pröva sökandenas behörighet.

Särskilda behörighetsbestämmelser finnas emellertid icke; det erfordras

blott att vederbörande skall fylla de krav som i allmänhet äro uppställda

för rätt att utöva läkarkonsten.

Medicinalstyrelsen har nu framlagt förslag i ämnet, vilket förslag i första

hand innebär att en viss differentiering skulle genomföras inom epidemisjukhusväsendet.

De permanenta epidemivårdsanstalterna föreslås sålunda

skola uppdelas i två kategorier. Den ena kategorien, för vilken enligt förslaget

beteckningen epidemisjukhus bör reserveras, skall omfatta sådana

epidemivårdsanstalter, som äro avsedda för alla till epidemivården hörande

sjukdomsfall, oberoende av deras svårhetsgrad. Vid de anstalter, som ingå

i den andra kategorien, epidemisjukstugorna, skola endast behandlas fall,

s°m icke kräva mera speciell vård. Avsikten är, att epidemivårdsanstalter

med mer än (50 vårdplatser alltid skola vara anordnade såsom epidemisjukhus.

Om i något epidemidistrikt ingen anstalt har denna storlek, skall Kungl.

Maj.t ändock utse en av anstalterna till epidemisjukhus, försåvitt icke distriktet

avtalsenligt disponerar minst 40 vårdplatser å epidemisjukhus, som är

beläget inom samma län men drives av annat epidemidistrikt. Det tillåtna

vårdplatsantalet vid epidemisjukstuga skall enligt förslaget vara högst (50.

Den i ärendet förebragta utredningen synes mig giva uppenbara belägg

för angelägenheten ur sjukvårdssynpunkt av att varje epidemidistrikt förfogar

över ett tillräckligt antal platser vid en central epidemivårdsanstalt

som äger förutsättningar för tillfredsställande vård även av mera komplicerade

sjukdomsfall. Ä andra sidan synes det ur olika synpunkter önskvärt

att, för de enklare fallen, en viss decentralisering av epidemisjukhusväsendet

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

29

bibehålies. Deli av medicinalstyrelsen föreslagna differentieringen av epidemivårdsanstalterna,

vilken i princip tillstyrkts i det övervägande antalet

yttranden, synes mig i stort sett innebära en lycklig lösning av frågan. Endast

i vad avser benämningen å de båda olika sjukhustyperna hyser jag en

avvikande mening. Det synes mig nämligen icke lämpligt att uttrycket epidemisjukhus,

vilket för närvarande i lag och författning användes såsom beteckning

för samtliga hithörande anstalter, reserveras för allenast en del av

dem. För de mera kvalificerade anstalterna föreslår jag i stället beteckningen

epidemilasarett; de mindre anstalterna synas i enlighet med förslaget

kunna kallas epidemisjukstugor. Uttrycket epidemisjukhus skulle då

kunna bibehållas såsom en benämning för epidemivårdsanstalterna i gemen.

Såsom i åtskilliga yttranden framhållits, torde det i allmänhet vara tillräckligt

med ett epidemilasarett i varje epidemidistrikt. Epidemilasarettet

kommer då att på ett naturligt sätt bli centralpunkt för epidemivården inom

distriktet; den för sjukvården vid epidemilasarettet ansvarige läkaren torde

kunna utöva konsulterande verksamhet i förhållande till epidemisjukstugorna

i distriktet. Det bör alltså principiellt föreskrivas skyldighet för varje

epidemidistrikt att ha ett epidemilasarett. Undantag från denna regel bör

såsom av medicinalstyrelsen föreslagits kunna medgivas i det fall, att visst

epidemidistrikt enligt avtal med annat epidemidistrikt disponerar ett tillräckligt

antal platser å epidemilasarett, som drives av det sistnämnda

distriktet. Jag anser det böra ankomma på medicinalstyrelsen att, med hänsyn

till omständigheterna i varje särskilt fall, pröva huruvida sådant undantag

skall medgivas. Att i lagen föreskriva det minimiantal vårdplatser av

nyssnämnt slag, som skall stå till disposition, torde vid sådant förhållande

icke vara nödvändigt. Ej heller synes såsom oeftergivligt villkor behöva

uppställas, att dessa vårdplatser skola finnas å epidemilasarett inom

samma län. Hinder bör givetvis icke föreligga att ett epidemidistrikt, som så

önskar, upprättar flera epidemilasarett inom distriktet.

Av det anförda föijer, att en generell föreskrift om att alla epidemisjukhus,

som ha mer än ett visst antal vårdplatser, skola anses såsom epidemilasarett

och utrustas såsom sådana enligt min mening icke bör införas. Å

andra sidan torde det med hänsyn till sjukvårdens effektivitet vara lämpligt,

att epidemisjukstugorna icke inrätttas med ett alltför stort antal permanenta

vårdplatser. I likhet med medicinalstyrelsen anser jag att platsantalet där

icke bör överstiga 60. Regeln om ett dylikt maximiantal bör emellertid icke

göras absolut utan bör möjlighet stå öppen för medicinalstyrelsen att i särskilda

fall medgiva att en epidemisjukstuga får ha ett större antal vårdplatser.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skola de för sjukvården vid epidemilasaretten

ansvariga läkarna, epidemilasarettsläkarna, alllid vara heltidsanställda;

dessa tjänster skola alltså icke få lia karaktären av bisysslor. Härtill

har man i en del yttranden ställt sig tveksam, särskilt emedan man befarar att

epidemilasaretten på många håll icke komme att lili av den storleksordning,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 36.

att epidemilasarettsläkaren vid normal beläggning å sjukhuset erhölle full

sysselsättning. Jag anser i princip riktigt, att epidemilasarettsläkartjänsterna

skola ha karaktär av heltidstjänster. I den män visst epidemilasarett

icke lämpligen kan erhålla den storlek som med hänsyn härtill är erforderlig,

torde en kombination av tjänsten med läkartjänst vid annat sjukhus å

samma ort böra eftersträvas. Skulle en sådan anordning icke visa sig möjlig,

bör tjänsten i undantagsfall kunna förenas även med annan läkartjänst.

Förutsättning härför torde dock böra vara särskilt medgivande av medicinalstyrelsen.

Genom att en dylik dispensmöjlighet öppnas torde det av landstingen

i Gotlands och Blekinge län framförda önskemålet om införande av

en undantagsbestämmelse härvidlag för de mindre epidemidistrikten bli i

tillbörlig mån tillgodosett. I detta sammanhang må understrykas lämpligheten

av att epidemilasaretten, där så kan ske, i rationaliseringssyfte i största

möjliga mån samordnas med å orten befintligt lasarett.

Liksom medicinalstyrelsen finner jag lämpligt, att särskilda behörighetsbestämmelser

utfärdas för de läkartjänster, vilkas innehavare skola vara ansvariga

för sjukvården vid epidemilasarett och epidemisjukstugor (epidemilasarettsläkare

och epidemisjukstuguläkare). Vad medicinalstyrelsen härutinnan

föreslagit föranleder ingen erinran från min sida, men jag vill tilllägga,

att möjlighet till dispens från behörighetsbestämmelserna torde böra

stå öppen, särskilt under den närmaste tiden efter deras ikraftträdande.

Behov av dispens kan föreligga speciellt i fråga om sådana läkare vilka,

utan att äga sådan behörighet som är avsedd att föreskrivas, under längre

tid på ett förtjänstfullt sätt förestått epidemisjukhus. Behörighetsbestämmelserna

torde böra utfärdas i administrativ ordning.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skola epidemilasaretten ur administrativ

synpunkt erhålla en ställning jämförlig med lasarettens, så att de för de

senare gällande bestämmelserna i sjukhuslagen i stort sett bliva direkt tilllämpliga

även på epidemilasaretten. Detta synes vara riktigt. Till några av

de i samband härmed uppkommande spörsmålen återkommer jag i det följande.

Här skall endast beröras en fråga av mera principiell betydelse, nämligen

den örn tillsättningen av epidemilasarettsläkartjänsterna. Medicinalstyrelsens

förslag på denna punkt innebär ett fullföljande av huvudtanken

om likställighet mellan lasaretten och epidemilasaretten. Epideinilasarettsläkartjänsterna

föreslås alltså skola — liksom lasarettsläkartjänsterna —

tillsättas av Kungl. Majit, sedan medicinalstyrelsen uppsatt tre av de sökande

på förslag och sjukvårdsberedningen efter direktionens hörande avgivit

förord. Svenska stadsförbundet och flertalet av de städer, som yttrat

sig i ärendet, ha emellertid påyrkat, att städerna skola bibehållas vid sin

nuvarande rätt att tillsätta läkare vid epidemisjukhusen. Från landstingens

sida har däremot medicinalstyrelsens förslag på denna punkt icke mött

någon gensaga. Likställigheten mellan lasaretten och epidemilasaretten sy
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

31

nes mig kräva, atl epidemilasarettsläkartjänsterna skola tillsättas i samma

ordning som lasarettsläkartjänsterna. Då anledning saknas att nu överföra

rätten att utnämna lasarettsläkarna till vederbörande huvudman, finner jag

mig böra tillstyrka medicinalstyrelsens förslag.

Beträffande tillsättandet av epidemilasarettsläkartjänster vid de epidemilasarett,

där undervisning av medicine kandidater skall äga rum, har medicinalstyrelsen

tänkt sig, att i sjukhuslagen skulle införas bestämmelse örn att

vederbörande medicinska fakultet respektive karolinska institutets lärarkollegium

ävensom kanslern för rikets universitet skola äga att, sedan medicinalstyrelsens

förslag upprättats, avgiva yttrande rörande de sökandes

vetenskapliga kompetens ävensom förtjänster med hänsyn till lärarskicklighet.

I ett par yttranden har uttalats, att den akademiska instansens utlåtande

borde avgivas till medicinalstyrelsen, innan denna upprättat förslaget.

Till denna sistnämnda ståndpunkt vill jag ansluta mig. Bestämmelsen

härom torde lämpligen böra erhålla sin plats i sjukhusstadgan.

För att göra övergången till den nya organisationen av epidemisjukhusväsendet

smidigare torde det vara lämpligt att genom en särskild övergångsbestämmelse

öppna möjlighet för Kungl. Maj:t att, på av medicinalstyrelsen

efter sjukvårdsberedningens hörande avgivet förslag, utan iakttagande av de

i sjukhuslagen föreskrivna formerna till innehavare av epidemilasarettsläkartjänst

utnämna den som vid lagändringens ikraftträdande innehar

motsvarande tjänst vid samma epidemisjukhus.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle de lagändringar, som föranledas

av den ifrågasatta omorganisationen, träda i kraft den 1 januari 1947. Med

hänsyn till den tid, som förlupit sedan förslaget avgavs, vill jag emellertid

förorda, att ikraftträdandet uppskjutes lill den 1 januari 1948.

Vissa andra spörsmål ha blivit berörda i förevarande sammanhang. Sålunda

ifrågasätter medicinalstyrelsen inrättande av särskilda stipendier av

statsmedel för tillgodoseendet av det ökade behov av utbildningsmöjligheter

i epidemiologi, som de ifrågasatta behörighetsbestämmelserna skulle komma

att medföra. Vidare påyrkas från landstingshåll förbättring av nu utgående

statsbidrag till epidemisjukhus. Jag är emellertid icke beredd att nu taga

ställning till dessa frågor.

Specialmotivering till författningsförslagen.

Medicinalstyrelsens framställning av den 19 juni 1944 innehåller bl. a. ett

utformat förslag till lag örn ändring i vissa delar av sjukhuslagen. Förslaget

har inom socialdepartementet överarbetats i anslutning till av mig i det

föregående anförda synpunkter, i samband varmed även förslag till lag örn

ändrad lydelse av 18 § epidemilagen upprättats. 1 det följande skola de i

departementsförslagen upptagna lagändringarna något närmare belysas.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 36.

Departements
chefen.

Departements
chefen.

A. Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 december

1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

1 §•

Medicinalstyrelsen föreslår dels införande i förevarande paragraf av särskild

bestämmelse om skyldighet för epidemidistrikt att inrätta epidemisjukhus,

dels ock borttagande ur paragrafens sista stycke av bestämmelsen

örn att stadgandena i lagen endast i den mån sådant i lagen föreskrives skola

gälla anstaltsvård, varom föreskrifter äro meddelade i epidemilagen.

Bestämmelse om epidemidistrikts skyldighet att inrätta epidemisjukhus

eller, med den av mig förordade terminologien, epidemilasarett synes lämpligen

böra intagas icke i sjukhuslagen utan i epidemilagen.

Mot den av medicinalstyrelsen ifrågasatta ändringen i paragrafens sista

stycke, som står i överensstämmelse med den principiella inställning beträffande

epidemisjukhusväsendet åt vilken föreliggande förslag ger uttryck,

har jag icke något att erinra.

2 § 2 mom.

Medicinalstyrelsen föreslår, att i detta moment skall införas bestämmelse

av följande innehåll:

Sjukhus, som till huvudsaklig del är avsett för vård av sådana sjuka,

vilka äro behäftade med i 2 § 1 mom. epidemilagen nämnd sjukdom, benämnes

epidemisjukhus, örn det är avsett för vårdbehövande oberoende av

fallets svårare eller lindrigare art, och eljest epidemisjukstuga. Såsom epidemisjukhus

och epidemisjukstuga skall icke anses sådan tillfällig sjukvårdslokal,

som avses i 18 och 20 § epidemilagen.

Vidare föreslås stadgande örn att för sjukvård ansvarig läkare skall benämnas

vid epidemisjukhus epidemisjukhusläkare och vid epidemisjukstuga

epidemis jukstuguläkare.

Såsom framgår av det förut anförda bör enligt mitt förmenande termen

epidemisjukhus i fortsättningen liksom hittills beteckna samtliga de sjukhus,

som till huvudsaklig del äro avsedda för vård av sådana sjuka, vilka

äro behäftade med i 2 § 1 mom. epidemilagen nämnd sjukdom. För de mera

kvalificerade av dessa sjukhus bör beteckningen epidemilasarett användas.

I konsekvens härmed böra de för sjukvården ansvariga läkarna vid dessa

sjukhus benämnas epidemilasarettsläkare. De tillfälliga sjukvårdsanstalter,

som avses i 20 § epidemilagen, böra överhuvud icke betraktas såsom sjukhus

i sjukhuslagens mening. Nu berörda omständigheter ha föranlett viss

omarbetning av medicinalstyrelsens förslag i vad angår förevarande

paragraf.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36. 33

5 § 1 mom.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle i 4 § sjukhuslagen införas föb

jande bestämmelse:

Vad i denna lag föreskrives rörande sjukvårdsberedning skall, då fråga

är örn ledningen av epidemisjukvården, gälla såväl sjukvårdsberedning i

egenskap av epideminämnd som sådan epideminämnd, vilken utgöres av

hälsovårdsnämnd enligt lagen den 20 december 1940 (nr 1049) örn ändring

i vissa delar av epidemilagen.

Då 4 § sjukhuslagen handlar endast örn den centrala ledningen av lands- Dep^ef™f"iÄ''

tingets sjukvårdsväsende genom landstingets sjukvårdsberedning och denna

jämlikt 19 § epidemilagen undantagslöst skall vara epideminämnd, torde

någon särskild bestämmelse rörande ledningen av epidemisjukhusväsendet

icke vara erforderlig i 4 §. Däremot synes det lämpligt att i 5 § införa en

bestämmelse om att där hälsovårdsnämnden i stad, som utgör eget epidemidistrikt,

är epideminämnd, denna skall vara sjukvårdsberedning i vad angår

av staden drivna epidemisjukhus. Epidemisjukhusväsendet och den öppna

epidemivården synas nämligen böra lyda under samma kommunala myndighet.

För det fall att stadens sjukvårdsberedning jämväl är epideminämnd

erfordras uppenbarligen icke någon särskild bestämmelse i förevarande

hänseende.

7 §■

Medicinalstyrelsen föreslår beträffande denna paragraf dels införande i

tredje stycket av en bestämmelse om att epidemisjukstuga ej må ha mer än

60 vårdplatser, dels insättande av ett nytt stycke med bestämmelse, att epidemisjukhus

bör vara försett med nödigt antal särskilda rum för vård av

sådana sjuka, som äro behäftade med annan än i 2 § 1 mom. epidemilagen

nämnd epidemisk sjukdom.

Statens sjukhusutredning av år 1943 uttalar i sitt yttrande över medicinalstyrelsens

förslag beträffande sistnämnda bestämmelse, att utredningen visserligen

ansåge lämpligt, att även sådana fall kunde mottagas å epidemisjukhus,

men avstyrkte intagande i författningstexten av föreskrift örn anordnande

av särskilda rum för della ändamål. Det syntes böra överlämnas till

vederbörande huvudman att besluta, örn sådana särskilda anordningar borde

träffas eller icke.

Beträffande frågan örn maximiantal vårdplatser för epidemisjukstuga Departementshänvisas

till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

Vad angår tillägget örn särskilda rum vid epidemilasarett för vård av sådana

sjuka, som äro behäftade med annan än i 2 § 1 mom. epidemilagen

nämnd epidemisk sjukdom, vill jag understryka lämpligheten av att epidemilasaretten,

i den mån så kan ske, utvidga sitt verksamhetsområde till att

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 36. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr 36.

avse även dylika sjukdomar. Någon särskild bestämmelse härom i sjukhuslagen

synes dock ej erforderlig.

13 §.

Medicinalstyrelsens förslag beträffande denna paragraf, som handlar örn

uppdelning av sjukhus på avdelningar och vissa i samband därmed stående

frågor, innebär att vad i paragrafen stadgas om lasarett skall gälla även

epidemilasarett och vad som stadgas örn sjukstuga jämväl epidemisjukstuga.

Departements- Förslaget föranleder icke någon erinran från min sida.

chefen. a

14 §.

Förevarande paragraf handlar för närvarande om tillsättning av lasarettsläkare,

sanatorieläkare, sjukstuguläkare och tuberkulossjukstuguläkare.

Medicinalstyrelsens ändringsförslag innebär, att vad som stadgas örn lasarettsläkare

och sanatorieläkare skall gälla jämväl epidemilasarettsläkare

samt att vad som stadgas om sjukstuguläkare vid sjukstuga med högst 30

vårdplatser och tuberkulossjukstuguläkare skall gälla jämväl epidemisjukstuguläkare.

Departements- Beträffande förslaget i denna del kan i huvudsak hänvisas till vad som

chef €71 • u #

anförts i allmänna motiveringen. Därutöver må tilläggas, att jag ansett

lämpligt att i 2 mom. andra stycket intaga föreskrift om att i förordnande,

som för viss tid meddelas tuberkulossjukstuguläkare eller epidemisjukstuguläkare,

förbehåll bör intagas därom, att, därest beslut fattas örn tuberkulossjukstugans

eller epidemisjukstugans förvandling till sanatorium respektive

epidemilasarett, läkaren skall vara pliktig avgå sex månader efter uppsägning.

15 §.

Medicinalstyrelsen föreslår ej någon ändring av ordalydelsen i denna

paragraf, som handlar örn av sjukhusläkare med sjukvårdsberedningens

medgivande å sjukhuset anordnad mottagning för öppen sjukvård. Medicinalstyrelsen

framhåller i motiveringen, att epidemisjukhusläkare bör med

epideminämndens medgivande kunna å sjukhuset anordna mottagning för

öppen sjukvård på vissa villkor, varom nämnden har att bestämma, samt

erinrar i samband härmed örn att avgiftsfri läkarvård enligt epidemilagen

icke åtnjutes vid eftervård av utskrivna.

Mot förslaget i denna del ha invändningar rests av svenska landstingsförbundet

och några landsting, vilka anse, att epidemisjukhusläkare ej bör vara

berättigad till enskild mottagning å sjukhuset men att åläggande däremot

bör införas för honom att deltaga i av huvudmannen eventuellt anordnad

öppen mottagning å sjukhuset. Som motiv härför angives av Malmöhus läns

landsting, att epidemisjukhusläkaren bör avlönas med fast lön. Statens sjukhusutredning

av år 1943 finner anordnande av mottagning för öppen vård

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

35

på epidemisjukhus olämpligt, särskilt med hänsyn till risken för spridning

av smitta, samt tillägger, att nuvarande epidemisjukhus icke vore byggda

och planerade med tanke på att dylik verksamhet skulle förekomma inom

desamma och att omändringar eller tillbyggnader av sjukhus för att möjliggöra

sådan verksamhet icke syntes påkallade.

Mottagning för öppen sjukvård synes med hänsyn lill smittorisken böra Departementsförekomma

å epidemisjukhus endast i den mån tillfyllestgörande anordningar

äro vidtagna med syfte att möta berörda risk. Då det emellertid ur

vissa synpunkter kan vara lämpligt att dylik mottagning får äga rum å

epidemisjukhus, anser jag icke att förbud mot dylik mottagning bör införas

i lagen. Däremot håller jag före, att rätten att anordna mottagning som nu

sagts bör göras beroende av medicinalstyrelsens prövning i det särskilda

fallet. Detta bör gälla såväl mottagning, som ordnas av epidemidistriktet,

som enskild mottagning av epidemilasarettsläkare eller epidemisjukstuguläkare.

Någon reglering av förhållandet i förevarande hänseende mellan

läkaren och epidemidistriktet torde icke böra ske i sjukhuslagen.

16-17 §§.

I dessa paragrafer, som handla om underläkare och biträdande lasarettsläkare,

ha enligt medicinalstyrelsens förslag epidemilasarett jämställts med

lasarett.

Förslaget föranleder icke någon erinran från min sida.

19 §.

Medicinalstyrelsens förslag i fråga örn denna paragraf innebär, att de i 2

morn. beträffande sjukstuga och tuberkulossjukstuga meddelade inskränkningarna

i rätten att intaga vårdbehövande utsträckas till att gälla jämväl

epidemisjukstuga.

Bestämmelsen i andra stycket av 1 moni. har i departementsförslaget om-Departemenfcformulerats

med hänsyn till att lagen i dess helhet gjorts tillämplig å epidemisjukhus.

Medicinalstyrelsens förslag lill ändring av 2 mom. föranleder icke någon

erinran från min sida.

20 §.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skall bestämmelsen i sista stycket av

förevarande paragraf — vilken bestämmelse lämnar rätt för personer, som

vårdas för könssjukdom i smittsamt skede eller äro föremål för undersökning,

huruvida de lida av sådan sjukdom, att njuta underhåll och övriga

sjukhusförmåner kostnadsfritt, såvida de äro intagna å allmän sal eller å

särskilt rum, avsett för sjuka å sådan sal — utsträckas till att gälla jämväl

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

deni, som vårdas för sjukdom, som omförmäles i 2 § 1 mom. epidemilagen.

Sjukhusdirektionen i Stockholm påpekar, att enligt 23 § epidemilagen

epidemidistriktets skyldighet att meddela kostnadsfri vård på epidemisjukhus

endast gäller personer, som insjuknat inom distriktet, samt yrkar att

den föreslagna formuleringen i sjukhuslagen ändras i överensstämmelse

härmed. Enahanda uttalande har hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Norrköping.

Departements- Regler örn rätt till kostnadsfri vård för epidemisk sjukdom äro givna i

elisf 6TL. w

23 § epidemilagen. Då någon ändring av dessa bestämmelser icke torde

böra ifrågakomma i nu förevarande sammanhang, synes i 20 § sjukhuslagen

endast böra införas en erinran om nyssnämnda rätt.

21 § 2 mom.

Medicinalstyrelsens förslag beträffande detta moment innebär, att här

givet förbud mot att för sjukvård å tuberkulossjukvårdsanstalt ansvarig

läkare mottager särskild ersättning för vård eller andra åtgärder av å anstalten

intagna personer utsträckes till att gälla jämväl epidemisjukhus. Den

föreslagna ändringen är endast av formell karaktär, då momentet jämlikt

23 § redan gäller även epidemisjukhus.

DePchefenntS'' Förslaget föranleder icke någon erinran från min sida.

23 §.

Depchefennts~ Fen i förevarande paragraf föreslagna ändringen, mot vilken ingen erinran

är att göra, är en följd därav, att lagen kommer att direkt gälla även

epidemisjukhus.

26 §.

Departements- j denna paragraf bör en justering av formell natur vidtagas.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelse.

Beträffande ikraftträdandet och första stycket av övergångsbestämmelserna

hänvisas till den allmänna motiveringen.

Vad angår andra stycket av övergångsbestämmelserna må anföras, att

jämlikt 27 § sjukhuslagen gäller, att de särskilda, mot denna lag stridande

bestämmelser, som den 1 januari 1942 (dagen för lagens ikraftträdande)

blivit av Konungen eller med Konungens bemyndigande utfärdade för vissa

sjukhus eller anstalter, liksom även dylikt bemyndigande skola vara fortfarande

gällande samt att beträffande de ämnen, som nämnda bestämmelser

avse, i hittills gällande ordning för sagda sjukhus och anstalter må meddelas

de föreskrifter, som må finnas lämpliga, Konungen obetaget att återkalla

eller inskränka meddelat bemyndigande.

Med stöd av nu berörda stadgande ha av Kungl. Maj:t den 20 december

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

37

1940 fastställts särskilda reglementen för Stockholms stads och för Göteborgs

stads sjukhus. (SFS nr 1047 och 1048.) I förstnämnda reglemente

finnas bl. a. särskilda från lagen i viss mån avvikande föreskrifter örn tillsättning

av överläkaretjänster.

Då berörda föreskrifter framdeles torde böra gälla jämväl epidemisjukhus,

har det ansetts lämpligt att till den nu föreslagna lagen foga en övergångsbestämmelse

av innehåll, motsvarande 27 § sjukhuslagen, dock med tidpunkten,

före vilken föreskrifterna skola vara utfärdade, framskjuten till

tidpunkten för förstnämnda lags ikraftträdande eller den 1 januari 1948.

B. Förslag till lag om ändrad lydelse av 18 § epidemilagen den 19 juni 1919

(nr 443).

Medicinalstyrelsens förslag innefattar intet förslag till ändring av förevarande

lagrum. Styrelsen framhåller visserligen såsom lämpligt, att vissa

från praktisk synpunkt mindre väsentliga ändringar vidtagas i epidemilagen,

speciellt dess 18 §, men anser denna fråga kunna undanskjutas tills

vidare i avvaktan på den särskilda framställning, som styrelsen säger sig

inom kort ämna ingiva rörande allmän översyn av epidemilagen.

Såsom förut framhållits, anser medicinalstyrelsen däremot, att i 1 § sjukhuslagen

bör införas bestämmelse om omfattningen av epidemidistrikts

skyldighet att inrätta epidemisjukhus (epidemilasarett). Den av medicinalstyrelsen

föreslagna bestämmelsen är av följande lydelse:

För vård av sådana sjuka, vilka äro behäftade med i 2 § 1 mom. epidemilagen

nämnd sjukdom, skall epidemidistrikt, utom i fall som här nedan

sägs, hava minst en sådan för epidemivård avsedd sjukvårdsanstalt, som

efter vad i 2 § sägs benämnes epidemisjukhus, där icke epidemidistriktet

genom avtal med annat epidemidistrikt inom samma län äger förfoga över

minst 40 vårdplatser å epidemisjukhus. Inom epidemidistrikt, som icke har

epidemisjukhus och som icke träffat avtal, som nu sagts, skola i denna lag

meddelade bestämmelser om epidemisjukhus gälla minst en för epidemivård

avsedd sjukvårdsanstalt inom distriktet. Beslut örn utseende av sådan

anstalt fattas efter förslag av epideminämnd av Kungl. Majit efter medicinalstyrelsens

hörande.

Förut har anförts, att bestämmelsen örn epidemidistriktets skyldighet attDeP®rtementi!- ha epidemilasarett bör införas i epidemilagen och icke i sjukhuslagen. Den

lämpligaste platsen för bestämmelsen synes vara 18 § epidemilagen, i vilken

paragraf epidemidistrikts skyldigheter beträffande epidemisjukhusväsendet

för närvarande regleras. Beträffande innebörden av den i departementsförslaget

upptagna bestämmelsen hänvisas till den allmänna motiveringen.

I 18 § epidemilagen äro för närvarande intagna föreskrifter bl. a. örn att

epidemisjukhus skola vara försedda med nödig utrustning, att vid dem skola

anställas läkare och den övriga personal, som av behovet påkallas, att den

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 36.

vid epidemisjukhus anställda sjukvårdspersonalen skall vara så talrik och

hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet beredes densamma

samt att de till epidemisjukhus uppgjorda ritningar må underställas

medicinalstyrelsens prövning. Då motsvarighet till dessa föreskrifter, vilka

lämpligen torde böra ha sin plats i sjukhuslagen, redan finnes i 7 § första

och andra styckena samt 9 § sistnämnda lag och då dessa lagrum äro avsedda

att, liksom hittills, gälla jämväl för epidemisjukhus, torde hinder icke

möta mot att sagda föreskrifter i 18 § epidemilagen utgå. Med hänsyn till

föreskrifterna i 9 § sjukhuslagen torde även stadgandet i 18 § epidemilagen,

att epidemisjukhus skola vara ändamålsenligt förlagda och anordnade,

kunna utelämnas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen antaga förut omförmälda, inom socialdepartementet

upprättade förslag till

1) lag angående ändring av lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 18 § epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen

bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Stig Hammar.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1946

518343

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1946:99 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring av lagen den 20 december 1940 a1 i texten