Med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896)
1946-11-01 · 58 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 56 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:372, Med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896)
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 372.
1
Nr 372.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896); given Stockholms slott den 1
november 1946.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896).
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 194G. I sami. Nr 372.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
Förslag
till
förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896).
Härigenom förordnas, att 10 §, 46 § 2 morn., 56 och 58 §§ samt rubriken
till 56—59 §§ uppbördsförordningen den 31 december 19451 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives ävensom att för tillämpning av 56 §
skola gälla anvisningar av den lydelse
Nuvarande lydelse:
10 §.
Preliminär A-skatt — — kostnadernas
bestridande.
Preliminär A-skatt skall icke utgå
för folkpension enligt 6 § lagen om
folkpensionering, invalidunderstöd enligt
förordningen den 28 juni 1935 om
invalidunderstöd, blindhetsersättning
enligt förordningen den 20 april 1934
om blindhetsersättning eller barnbidrag
enligt lagen den 18 juni 1937 om
barnbidrag, ej heller för sadan pension
eller livränta från försäkringsanstalt,
som uppgår till högst 1 200
kronor för år.
Preliminär A-skatt---till kon
kursbo.
46 §.
2 mom. Har arbetstagaren---
7 § angives.
Har arbetstagare---första ut
betalningstillfället.
Har lokal — — — nämnda skatt.
som nedan jämväl angives.
Föreslagen lydelse:
10 §.
Preliminär A-skatt — — — kostnadernas
bestridande.
Preliminär A-skatt skall icke utgå
för folkpension enligt 6 § lagen örn
folkpensionering, invalidunderstöd enligt
förordningen den 28 juni 1935 om
invalidunderstöd, blindhetsersättnäng
enligt förordningen den 20 april 1934
örn blindhetsersättning, barnbidrag
enligt lagen den 18 juni 1937 örn barnbidrag
eller familjebidrag enligt famil
jebid ray s förord ningen den 29 mars
1946, ej heller för sådant kontantunderstöd,
som utgives av arbetslöshetsnämnd
med bidrag av statsmedel, eller
för sådan pension eller livränta från
försäkringsanstalt, som uppgår till
högst 1 200 kronor för år.
Preliminär A-skatt---till kon
kursbo.
46 §.
2 morn. Har arbetstagaren--—
7 § angives.
Har arbetstagare----första ut
betalningstillfället.
Har lokal---nämnda skatt.
1 Senaste lydelse av 56 § se 1946: 472.
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
3
Nuvarande lydelse:
Har lokal skattemyndighet meddelat
förordnande, som i 3 § sista stycket
avses, skall löneavdrag icke verkställas
å folkpension enligt 6 § lagen
örn folkpensionering, invalidunderstöd
enligt förordningen den 28 juni
1935 om invalidunderstöd, blindhetsersättning
enligt förordningen den 20
april 1934 om blindhetsersättning,
barnbidrag enligt lagen den 18 juni
1937 örn barnbidrag, sådan pension eller
livränta från försäkringsanstalt,
som uppgår till högst 1 200 kronor för
år, sådant periodiskt understöd eller sådan
därmed jämförlig periodisk intäkt,
varför givaren enligt 46 § kommunalskattelagen
är berättigad till avdrag,
eller å lön, vilken utbetalas till
person, som är i konkurs, eller till
konkursbo.
Anstånd nied inbetalning av kvarstående
eller tillkommande skatt.
56 §.
Skattskyldig, vars---göras
gällande.
Föreslagen lydelse:
Har lokal skattemyndighet meddelat
förordnande, som i 3 § sista stycket
avses, skall löneavdrag icke verkställas
å folkpension enligt 6 § lagen
cm folkpensionering, invalidunderstöd
enligt förordningen den 28 juni
1935 örn invalidunderstöd, blindhetsersättning
enligt förordningen den 20
april 1934 om blindhetsersättning,
barnbidrag enligt lagen den 18 juni
1937 om barnbidrag, familjebidrag
enligt familjebidragsförordningen den
29 mars 1946, sådant kontantunderstöd,
som utgives av arbetslöshetsnämnd
med bidrag av statsmedel, sådan
pension eller livränta från försäkringsanstalt,
som uppgår till högst
1 200 kronor för år, sådant periodiskt
understöd eller sådan därmed jämförlig
periodisk intäkt, varför givaren
enligt 46 § kommunalskattelagen är
berättigad till avdrag, eller å lön, vilken
utbetalas till person, som är i
konkurs, eller till konkursbo.
Anstånd med inbetalning
av skatt.
56 §.
1 mom. Skattskyldig, vars -— -
göras gällande.
2 mom. Värnpliktig, som inryckt
till militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga
till följd härav
blivit nedsatt, må beviljas anstånd
med erläggande av debiterad preliminär
skatt eller kvarstående eller tillkommande
skatt, vilken förfaller till
betalning under uppbördstermin, som
helt eller delvis infaller under tiden
för militärtjänstgöringen eller under
tiden därefter, dock senast under tredje
kalendermånaden efter den då
tjänstgöringen upphör. Anständstiden
må bestämmas till längst ett år efter
4
Nuvarande
58 {
Anstånd, som —
avses.
Beslut om — —
tillämpning.
Örn anståndet —
det.
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
lydelse: Föreslagen lydelse:
utgången av den månad, varunder den
uppbördstermin infaller som anståndet
avser, dock att anstånd därutöver
må beviljas för tiden intill dess den
värnpliktige efter beviljad ledighet för
återgång till civil verksamhet (hempermittering)
eller hemförlovning tre
kalendermånader i följd varit fri från
tjänstgöring. Anstånd med erläggande
av fastighetsskatt jämte annuiteter,
varom i 1 § sägs, må likväl icke beviljas
för längre tid ån i 1 mom. stadgas.
3 mom. Har, sedan anstånd beviljats,
den skattskyldiges ekonomiska
förhållanden undergått väsentlig förbättring,
må frågan örn anstånd för
den skattskyldige upptagas till förnyad
prövning.
(Se vidare anvisningarna.)
i. 58 §.
.— — anståndet Anstånd, som — — — anståndet
avses.
Ansökan örn anstånd enligt 56 § 2
mom. skall ställas till den lokala skattemyndighet,
varom i första stycket
förmåles, samt ingivas eller insändas
till familjebidragsnämnden i den kommun,
som har att utgiva familjebidrag
enligt familjebidragsförordningen den
29 mars 1946. Sådan ansökan bör av
den värnpliktige göras så snart ske
kan och senast inom en månad efter
utgången av först infallande uppbördstermin
som anståndet skall avse.
Har ansökan icke inkommit till familjebidragsnämnden
inom tre månader
efter militärtjänstgöringens slut,
må ansökningen icke upptagas till
prövning.
— motsvarande Beslut örn -— — — motsvarande
tillämpning.
--örn anstån- Om anståndet---örn anståndet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 372.
5
Nuvarande lydelse:
Föreslagen lydelse:
Anvisningar
till 56 §.
Med värnpliktig avses i 56 § 2 inom.
värnpliktig, som icke är fast anställd
vid krigsmakten, dock att bestämmelserna
i nämnda moment icke äga tilllämpning
å värnpliktig, som är elev
vid krigsskolan eller undergår utbildning
för vinnande av fast anställning
på aktiv stat vid marinen eller flygvapnet,
ej heller å värnpliktig, som
jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen
fullgör tjänstgöring med en varaktighet
av högst sextio dagar.
Vad örn värnpliktig i 56 § 2 mom.
stadgas skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga örn
t:o) civilmilitär personal på aktiv
stat eller över stat, vars tjänstgöringsskyldighet
i fredstid är begränsad till
viss del av året;
2:o) personal, som lönlös kvarstår i
regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet
eller i flygvapnet;
3:o) personal, som frivilligt överförts
till övergångsstat, så ock personal
på reservstat eller i reserven med
undantag av reserven tillhörande, från
aktiv stat pensionsavgången personal;
■t:o) väg- och vattenbyggnadskårens
personal;
5:o) icke värnpliktig personal vid
sjövårnskåren.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1947.
Genom denna förordning upphävas förordningen den 9 juni 1944 (nr 283)
angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga m. fl. och kungörelsen
den 22 juni 1944 (nr 467) angående ersättning för indrivning av utskylder
i vissa fall, då indrivningsavgift ej skall utgå; dock att i fråga om utskylder,
som förfallit till betalning före den 1 januari 1947, äldre bestämmelser fortfarande
skola äga tillämpning.
6
Kungl. Mcij:ts proposition nr 372.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 november
19A6.
N är varande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn särskilda bestämmelser
angående anstånd med inbetalning av värnpliktiga påförda utskylder,
m. m. samt anför därvid.
Inledning.
Jämlikt Kungl. Maj ris bemyndigande den 7 juni 1946 tillkallade jag
den 17 i samma månad avdelningschefen i statens arbetsmarknadskommission
C. W. Curtman, länsassessom K. S. Edström och ledamoten av riksdagens
första kammare, lektorn H. L. E. Sjödahl, den sistnämnde ordförande,
att såsom sakkunniga inom finansdepartementet verkställa utredning av
frågan örn särskilda bestämmelser angående anstånd med inbetalning av
värnpliktiga påförda utskylder. I direktiven för de sakkunniga framhöll jag
bl. a., att frågan örn särskilda regler angående anstånd med utskyldsbetalning
för värnpliktiga — vilken fråga vore reglerad genom förordningen
den 9 juni 1944 (nr 283) angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga
m. fl. — komme i ett nytt läge, då det nya uppbördssystemet började
tillämpas den 1 januari 1947. I anledning därav borde undersökas, huruvida
tillräcklig anledning överhuvud taget kunde anses föreligga att bibehålla
särskilda anståndsregler för värnpliktiga och om så befunnes vara fallet
vad dessa regler skulle innehålla och i vilken form de borde meddelas.
De sakkunniga, som antagit namnet militära skatteanståndskommittén, ha
den 25 september 1946 avgivit betänkande med förslag till bestämmelser angående
anstånd med inbetalning av värnpliktiga påförda utskylder. Vid betänkandet
fanns fogat förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896), vilket förslag torde få som bihang
fogas vid detta protokoll.
I betänkandet har kommittén — utöver frågan örn skatteanstånd för värnpliktiga
— även berört vissa spörsmål i samband med frågan örn löneavdrag
Kungl. Maj.ts proposition nr 372.
7
enligt den nya uppbördsförordningen å familjebidrag till värnpliktiga. Kommittén
har dock icke framlagt något förslag i ämnet, som kommittén ansett
ligga utanför sitt uppdrag. Vad angående detta spörsmål anförts av kommittén
och i de över dess betänkande avgivna yttrandena har emellertid föranlett
mig att nu upptaga jämväl denna fråga till behandling. I samband därmed
kommer jag även att beröra frågan om löneavdrag å kontanta understöd,
som utgivas av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel.
över kommitténs betänkande och förslag lia efter remiss yttranden avgivits
av chefen för försvarsstaben, försvarets socialbyrå, försvarsväsendets
personalvårdsnämnd, socialstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, centrala
uppbördsnämnden, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Gotlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västernorrlands
och Norrbottens län, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden,
svenska reservunderofficersförbundet, föreningen Sveriges stadsfogdar,
föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges häradsskrivarförening, föreningen
Sveriges kronokamrerare samt svenska exekutionsmännens riksförbund.
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna hava överlämnat yttranden
från åtskilliga familjebidragsnämnder, varjämte länsstyrelsen i Örebro län
inkommit med yttranden från stadsfogden och kronokamreraren i örebro
samt landsfiskalen i Karlskoga distrikt.
Gällande bestämmelser örn indrivning av utskylder
hos värnpliktiga.
Förordningen den 9 juni 1944 (nr 283) angående indrivning av utskylder
hos värnpliktiga m. fl. (i det följande kallad skatteanståndsförordningen)
trädde i kraft den 1 juli 1944. Denna förordning ersatte förordningen den
17 november 1939 (nr 810; ändrad 1941:988) med särskilda bestämmelser
angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga ävensom lagen den
30 december 1941 (nr 989) angående undantag i vissa fall från stadgandet
örn uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder.
Enligt 1 § skatteanståndsförordningen må värnpliktig, som inryckt till
militärtjänstgöring, i den omfattning och under de villkor, som i förordningen
sägs, beviljas anstånd med indrivning av honom påförda utskylder. I
motsats till de äldre bestämmelserna, vilka för sin tillämplighet förutsatte,
att den skattskyldige var inkallad till krigstjänstgöring enligt 28 §
värnpliktslagen, gäller skatteanståndsförordningen således oberoende av huruvida
tjänstgöringen fullgöres enligt 28 § eller avser vanlig fredstjänstgöring
enligt 27 §. De synpunkter, som föranledde att skatteanståndsförordningen
gjordes tillämplig jämväl under fredstid, voro enligt vad som framgår av förarbetena
i huvudsak följande. Militärtjänstgöringen under fredstid innebär
regelmässigt, att den värnpliktige — i motsats till den som lrikallats från fullgörande
av sådan tjänstgöring — måste underkasta sig vissa ekonomiska upp
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 372.
offringar. Såväl rättvisesynpunkter som försvarets intressen tala för att dessa
uppoffringar i erforderlig utsträckning kompenseras. Den värnpliktiges ekonomiska
ställning under militärtjänstgöringen är mestadels också sådan, att
han i realiteten icke är i stånd att betala vare sig äldre, restförda utskylder
eller sådana utskylder, som förfalla till betalning under militärtjänstgöringen.
I samband med att bestämmelserna utsträckts att gälla jämväl under fredstid
har anståndet å andra sidan förbundits med en prövning i fråga om behovet
av anstånd.
Bestämmelser rörande de personalgrupper, som kunna erhålla anstånd, äro
meddelade i 2 § skatteanståndsförordningen. Det bör framhållas, att även
om förordningen i första hand gäller värnpliktiga, den dock är tillämplig
jämväl å vissa andra personalgrupper. Gränsdragningen mellan personalgrupper,
som kunna erhålla < förordningen avsett anstånd med indrivning,
och övriga personalgrupper har skett med utgångspunkt från huruvida den
personal, varom fråga är, kan anses som heltidsanställd vid krigsmakten
eller har sin huvudsakliga bärgning av civilt yrke. För personal av sistnämnda
slag kan militärtjänstgöringen tänkas medföra ekonomiska svårigheter
av enahanda art som för värnpliktiga.
Med värnpliktig avses i skatteanståndsförordningen värnpliktig, som icke
är fast anställd vid krigsmakten. Undantagna från förordningens tillämplighet
äro dock följande tre grupper av värnpliktiga
a) värnpliktig, som är elev vid krigsskolan,
b) värnpliktig, som undergår utbildning för vinnande av fast anställning
på aktiv stat vid marinen eller flygvapnet,
c) värnpliktig, som jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen fullgör tjänstgöring
med en varaktighet av högst 60 dagar.
Av de under a) och b) omförmälda värnpliktiga ha endast de, vilka undergå
utbildning för vinnande av fast anställning vid krigsmakten, i princip
ansetts böra undantagas från bestämmelsernas tillämplighet. Emellertid
har det icke befunnits lämpligt att skilja mellan reservofficersaspiranter och
värnpliktiga, som tvångsvis uttagits för utbildning till officerare. I fråga örn
armén möta också svårigheter att draga en gräns mellan reservofficersaspiranter
och övriga officersaspiranter förrän de senare blivit elever vid krigsskolan.
Anledningen till att anstånd med indrivning icke ansetts böra ifrågakomma
för värnpliktig, som fullgör under c) avsedd tjänstgöring, är att en tjänstgöring
av högst 60 dagars varaktighet icke torde medföra behov av anstånd,
allra helst som tidpunkten för tjänstgöringen kan i förväg beräknas.
Skatteanståndsförordningen är, såsom i det föregående sagts, tillämplig
även på vissa andra personalgrupper. Dessa äro
l:o) civilmilitär personal på aktiv stat eller över stat, vars tjänstgöringsskyldighet
i fredstid är begränsad till viss del av året;
2:o) personal, som lönlös kvarstår i regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet
eller i flygvapnet;
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
9
3:o) personal, som frivilligt överförts till övergångsstat, så ock personal
på reservstat eller i reserven med undantag av reserven tillhörande, från aktiv
stat pensionsavgången personal;
4:o) väg- och vattenbyggnadskårens personal;
5:o) icke värnpliktig personal vid sjövärnskåren.
I 3 § meddelas bestämmelser rörande arten av de utskylder, för vilka anstånd
kan ifrågakomma. Dessa bestämmelser innebära, att anstånd kan
beviljas för samtliga poster, som förekomma å krono- eller kommunaldebetsedel,
med undantag av å kronodebetsedel upptagna avgifter till brand-, hagelskade-
eller kreatursförsäkringsanstalter.
Enligt 4 § prövas och avgöres fråga om anstånd av den utmätningsman,
som har att verkställa indrivning av utskyldema.
Enligt 5 § må anstånd beviljas i fråga om utskylder, vilka förfalla till
betalning vid uppbördsstämma, som till någon del infaller under tiden för
militärtjänstgöringen eller inom tre månader efter tjänstgöringens slut. Häftar
värnpliktig, som inryckt till militärtjänstgöring, för oguldna utskylder,
vilka förfallit till betalning vid uppbördsstämma som till någon del infallit
inom tre månader före tjänstgöringens början, må anstånd även beviljas med
avseende å dessa utskylder. Vad i skatteanståndsförordningen stadgas örn
uppbördsstämma skall äga motsvarande tillämpning beträffande uppbördstermin.
Beträffande skälen för stadgandet om anstånd för utskylder, vilka förfallit
till betalning inom viss tid före tjänstgöringens början, må bär erinras
örn vad jag anförde vid anmälan av propositionen angående skatteanståndsförordningen
(nr 244/1944). .lag gjorde då följande uttalande:
Därest värnpliktig, som inrycker till militärtjänstgöring, redan vid inryckningen
häftar för oguldna skatter, har han i allmänhet små möjligheter att
betala dessa under tjänstgöringen eller under den närmaste tiden därefter.
Visserligen kan det sägas, att, därest anstånd skulle medgivas jämväl för dylika
utskylder, underlåtenheten att i rätt tid betala utskylderna så att säga
legaliserades. En dylik invändning kan icke frånkännas visst fog. Å andra
sidan lärer man icke kunna bortse från att i verkligheten en stor del av
skattebetalarna erlägga sina utskylder först efter restföring. Örn man med
moratoriebestämmelserna vill uppnå de åsyftade verkningarna, torde man
följaktligen icke kunna undgå att taga hänsyn även till restförda utskylder.
Anstånd gäller enligt 6 § intill dess den värnpliktige Ire månader i följd
varit fri från tjänstgöring, dock att anståndet städse skall omfatta minst tre
månader räknat från den dag, då utskylderna senast skolat erläggas. Anstånd
med utskylder för fast egendom må dock icke äventyra för dylika utskylder
gällande förmånsrätt.
Enligt 7 § är anståndets beviljande beroende av behovsprövning. Anstånd
må icke beviljas, där det med hänsyn till den värnpliktiges inkomst, förmögenhet,
försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt samt
utskyldemas storlek kan antagas, all den värnpliktige icke är i behov avanstånd.
Det förutsättes sålunda all behov föreligger och anstånd skall re
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
gelmässigt beviljas, där det ej med hänsyn till nämnda omständigheter kan
antagas, att den värnpliktige icke är i behov av anstånd.
Anstånd förutsätter enligt 9 §, att skriftlig ansökan därom göres av den
skattskyldige eller av erkänd skatteförmedlingskassa eller av statens intressekontor
för skattskyldig, som är ansluten till kassan eller intressekontoret. Ansökan
ställes till den utmätningsman, som har att verkställa indrivningen av
utskylderna, samt ingives eller insändes tili familjebidragsnämnden i den
kommun, som har att pröva fråga om familjebidrag till den skattskyldige.
Föreskrifter om den tid, inom vilken ansökan bör göras, meddelas i 10 §,
vilken vidare stadgar, att ansökan, som icke inkommit till familjebidragsnämnden
inom tre månader efter militärtjänstgöringens slut, icke må upptagas
till prövning.
Då ansökan inkommit till familjebidragsnämnden, har denna enligt 11 §
att med eget yttrande överlämna ansökningen till vederbörande utmätningsman.
Yttrandet skall bl. a. innehålla uppgift om dagen för militärtjänstgöringens
början och dennas art, upplysningar om den skattskyldiges försörjningsskyldighet
och ekonomiska förhållanden samt utmynna i en till- eller
avstyrkan.
Utmätningsman skall enligt 12 § utan dröjsmål meddela beslut över ansökan.
Lämnas ansökan utan bifall, skall utmätningsmannen ofördröjligen lämna
sökanden underrättelse härom tillika med besvärshänvisning.
Beslut om anstånd medför enligt 13 §, att vidare åtgärder för indrivning
av utskylder, som omfattas av anståndet, icke må vidtagas. Har utmätning
redan ägt rum, skall utmätningen gå åter, såvida ej försäljning av egendomen
skett. Beslut om införsel till gäldande av utskylderna, som meddelats
innan anståndet beviljats, skall icke vidare gälla.
Enligt 14 § åtnjutes vid indrivning av utskylder, beträffande vilka anstånd
beviljats, befrielse från indrivningsavgift i den mån utskylderna betalas, innan
den värnpliktige ett år i följd varit fri från militärtjänstgöring.
Enligt 15 § äger utmätningsmannen, därest den värnpliktiges ekonomiska
förhållanden undergått väsentlig förbättring sedan anståndet beviljats, upptaga
frågan om anstånd till förnyad prövning.
Enligt 18 § må ändring i utmätningsmannens beslut sökas hos vederbörande
länsstyrelse, vars beslut icke må överklagas.
De värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet, löneförmåner m. m.
Jämlikt 27 § 1 mom. A värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967
med ändringar 1943: 158 och 1945: 129) är värnpliktig skyldig att för sin utbildning
tjänstgöra under sammanlagt 450 dagar. För armén och kustartilleriet
tilldelade värnpliktiga skall utbildningstiden uppdelas på en första
tjänstgöring om 360 dagar samt två repetitionsövningar och en efterutbild
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kimot. Metias proposition nr 372.
1]
ningsövning, envar om 30 dagar. Värnpliktiga tilldelade flottan skola tjänstgöra
antingen i en följd (sjömanshusinskrivna) eller ock med en första tjänstgöring
örn 420 dagar och en efterutbildningsövning om 30 dagar (icke sjömanshusinskrivna).
Vid flygvapnet skola de värnpliktiga fullgöra en första
tjänstgöring om 360 dagar, en repetitionsövning örn 60 dagar eller två sådana
övningar om vardera 30 dagar samt en efterutbildningsövning om 30 dagar.
Repetitionsövningarna skola fullgöras vid armén och kustartilleriet före utgången
av tredje resp. åttonde året efter inskrivningsåret och vid flygvapnet
före utgången av åttonde året efter inskrivningsåret. Efterutbildningsövningen
skall fullgöras före utgången av adertonde året efter inskrivningsåret.
Beträffande värnpliktiga avsedda för handräckningstjänst äger Kungl. Maj:t
föreskriva, att tjänstgöringen örn 450 dagar skall fullgöras i annan ordning
än nu sagts.
Vissa värnpliktiga ålägges jämlikt bestämmelserna i 27 § 1 mom. B—D
vämpliktslagen en längre utbildningstid än den för huvuddelen föreskrivna.
Sålunda är värnpliktig, som uttagits för utbildning till officer eller underofficer
vid armén eller kustartilleriet eller till underofficer vid flygvapnet, skyldig
att, utöver tjänstgöringstiden om 450 dagar, efter första tjänstgöringens slut
fullgöra fortsatt tjänstgöring, för utbildning till officer under högst 360 dagar
och för utbildning till underofficer under högst 180 dagar.
Vidare få marinen tilldelade värnpliktiga, vilka vid navigationsskola avlagt
sjökaptens- eller styrmansexamen eller övermaskinistexamen eller maskinistexamen
av andra klass, sin tjänstgöringstid förlängd med 120 dagar,
vilka uttagas i form av två repetitionsövningar om vardera 60 dagar, att fullgöras
senast under adertonde året efter inskrivningsåret.
Slutligen kan värnpliktiga läkare, tandläkare, apotekare, veterinärer, ingenjörer
m. fl. åläggas fortsatt tjänstgöring om högst 180 dagar, fördelad
i omgångar på hela värnpliktstiden. I förut angivna tjänstgöring om 450 dagar
skall för dessa värnpliktiga avbrott ske för studierna.
För vissa värnpliktiga vid flygvapnet kan värnpliktstjänstgöringen på grund
av frivillig anmälan till särskild utbildning väsentligen förlängas. Sålunda
få värnpliktiga, vilka uttagas till utbildning såsom flygförare eller bombfällare
och navigatörer, fullgöra fortsatt värnpliktstjänstgöring under högst 360
dagar samt värnpliktiga, som uttagas till utbildning såsom flygskyttar, fortsatt
sådan tjänstgöring under högst 180 dagar.
Enligt 27 § 2 morn. värnpliktslagen må, därest Kungl. Majit med hänsyn
till krigsberedskapen så prövar nödigt, annan värnpliktig än sådan, som uttagits
för specialtjänst — läkare, tandläkare etc. — åläggas att, utöver i
I mom. samma paragraf avsedd tjänstgöring, fullgöra en eller flera beredskapsövningar
örn sammanlagt högst 180 dagar. Skyldigheten att fullgöra
beredskapsövning upphör dock, sedan ett och ett halvt år förflutit efter
avslutandet av första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd) eller i förekomfande
fall fortsatt tjänstgöring för utbildning till officer eller underofficer.
I 28 § 1 mom. värnpliktslagen stadgas att, då rikets försvar eller dess
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 372.
säkerhet det eljest kräver, Kungl. Maj:t må efter statsrådets hörande till
tjänstgöring inkalla samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till det större
eller mindre antal som finnes behövligt.
Vad förut sagts om tjänstgöringstid avser värnpliktiga i allmänhet. Beträffande
vapenfria värnpliktiga gälla särskilda bestämmelser (Sv. förf.-sami.
1943: 121 nied ändring 1944: 543). Dessa innebära, bland annat, att vapenfria
värnpliktiga äro skyldiga att för sin utbildning tjänstgöra ett antal dagar,
som nied en tredjedel överstiger det, som angives i 27 § 1 morn. A vämpliktslagen.
Bestämmelser örn avlöningsförmåner åt värnpliktiga finnas meddelade i
kungörelsen om värnpliktsavlöning den 21 december 1945 (nr 881). Denna
kungörelse trädde i kraft den 1 januari 1946 och äger tillämpning i fredstid,
däri inbegripen tid, varunder värnpliktiga — utan att krigsavlöningsreglementet
tillämpas —- äro inkallade enligt 28 § värnpliktslagen.
Enligt kungörelsen utgår till värnpliktig — förutom underhåll in natura
enligt i kungörelsen angivna bestämmelser — under tiden för anbefalld
tjänstgöring särskilt penningbidrag. Detta utgår med följande belopp för dag.
Menig, som icke fullgjort värnpliktstjänstgöring under samman
-
lagt 390 dagar........................................ kronor 1:.—
Menig, som fullgjort värnpliktstjänstgöring under sammanlagt
minst 390 dagar, vice korpral, 2. klass sjöman .......... » 1:50
Korpral ................................................ » 2:-—
Furir .................................................. » 2:50
Överfurir, högbåtsman .................................. » 2: 75
Sergeant, underofficer av 2. graden, flaggkorpral, flaggkadett . . » 3: —
Fänrik, fanjunkare, flaggunderofficer .................... » 4: —
Löjtnant, förvaltare .................................... » 5:-—
Kapten och högre ...................................... » 6: —
Vidare finnas bestämmelser om att sådana värnpliktiga, vilka uttagits till
utbildning såsom officer eller underofficer och till följd därav ålagts förlängd
tjänstgöring, kunna komma i åtnjutande av vissa premier. Till den
som med godkännande vitsord genomgått underofficersutbildning utgår sålunda
en premie å 500 kronor och till den som med godkännande vitsord genomgått
såväl underofficersutbildning som kadettskola en premie å 1 500
kronor.
Avlöningsförmånerna för fast anställd personal under fred regleras genom
bestämmelser i vederbörliga avlöningsreglementen.
Krigsavlöningsreglementet den 7 december 1945 (nr 833), som skall tilllämpas
under krigstjänstgöring, d. v. s. då värnpliktiga äro inkallade enligt
28 § vämpliktslagen, träder i kraft vid tidpunkt, som av Kungl. Majit bestämmes.
Avlöningsförmåner enligt reglementet äro krigslön, förplägnad, inkvartering
m. m. Krigslönen utgöres för värnpliktiga av terminslön, dock att
vissa värnpliktiga kunna erhålla månadslön i folin av flygtillägg m. m. Krigs
-
Kungl. Moj.ts proposition nr 372.
13
frivilliga avlönas såsom värnpliktiga, där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar.
Terminslönen utgår enligt två olika tariffer, en högre och en lägre samt
är beräknad för löneterminer om tio dagar. Terminslönen till fast anställd
personal utgår enligt den lägre och till värnpliktiga enligt den högre tariffen,
därvid dock vissa undantag gälla beträffande terminslön vid sjötjänstgöring.
Terminslönens storlek framgår av följande tabell.
Krigslöne-
klass
Terminslön för lönetermin
Krigslöne-
klass
Terminslön för lönetermin
Högre tariff
kronor
Lägre tariff
kronor
Högre tariff
kronor
Lägre tariff
kronor
1
10
10
9
50
25
2
15
10
10
60
30
3
18
11
11
70
35
4
20
12
12
80
40
5
25
13
13
90
45
6
28
14
14
100
50
7
30
15
15
110
55
8
40
20
16
120
60
Som exempel på vilka krigslöneklasser militär personal tillhör kan nämnas,
att till 1. krigslöneklassen hänföras meniga värnpliktiga, födda år 1920
eller senare, som icke fullgjort värnpliktstjänstgöring under sammanlagt 390
dagar, ävensom menig fast anställd personal, till 2. krigslöneklassen meniga
värnpliktiga, födda år 1920 eller senare, som fullgjort tjänstgöring under 390
dagar, samt meniga värnpliktiga, födda före 1920, till 5. furir, till 7. sergeant,
till 8. fänrik, till 9. löjtnant och till 10. kapten.
Kortfattad redogörelse för den nya uppbördsförordningen.
Det nya uppbördssystemet innebär, att under det år då inkomst åtnjutes
eller förmögenhet äges (inkomståret) en preliminär skatt skall erläggas, omfattande
i princip nuvarande skatter till stat och kommun för inkomst och
förmögenhet (utom fastighetsskatt) ävensom pensionsavgifter. Preliminärskatten
är emellertid icke någon definitiv skatt utan året efter inkomståret
verkställes i vanlig ordning taxering av inkomst och förmögenhet samt debitering
av de skatter, som skola påföras på grund av nämnda taxering. Dessa
skatter sammanfattas under benämningen slullig skatt. Från denna slutliga
skatt avriiknas under inkomståret erlagd (i vissa fall debiterad) preliminärskatt.
Framkommer härvid, att den preliminära skatten icke täcker
den slutliga skatten, uttages underskottet i form av kvarstående skatt, dock
ej örn underskottet icke uppgår till 5 kronor, överstiger preliminärskatten
den slutliga skatten återbetalas överskottet, örn detsamma uppgår till minst
5 kronor, till den skattskyldige.
Preliminär skatt skall utgöras i form av preliminär A-skatt, preliminär
B-skatt eller preliminär G-skatt.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 372.
Preliminär A-skatt uträknas med ledning av skattetabell, som finnes vidfogad
för den skattskyldige utfärdad debetsedel, eller i vissa fall efter viss i
förordningen angiven procentsats och innehålles vid löneutbetalningarna av
arbetsgivaren (löneavdrag). Härigenom komma vid växlande inkomster skatteuttagen
att anpassas efter den vid varje avlöningstillfälle uppburna inkomsten.
A-skatt skall utgöras för sådan inkomst av tjänst, som helt eller
delvis utgår i penningar och som hänför sig till den skattskyldiges huvudsakliga
arbetsanställning eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av
tjänst. Med tjänst likställes rätt till pension, livränta och undantagsförmåner
samt vissa periodiska understöd.
A-skatt uttages av det övervägande antalet löntagare, för vilka därigenom
en verklig »källskatt» kommer till stånd.
Preliminär B-skatt och preliminär C-skatt skola debiteras av den lokala
skattemyndigheten, d. v. s. i magisiratsstad med egen uppbördsförvaltning
kronokamreraren samt på landet och i övriga städer häradsskrivaren. Det
debiterade skattebeloppet angives å den skattskyldiges debetsedel.
B-skatt skall avse den skattskyldiges samtliga inkomster och förmögenhet
och erläggas av samtliga skattskyldiga, vilka uppbära inkomst av fastighet,
rörelse eller kapital. Hit höra sålunda rörelseidkare — inklusive aktiebolag
och ekonomiska föreningar — och jordbrukare. Vidare må vissa löntagare,
beträffande vilka A-skatt icke lämpligen bör ifrågakomma, efter lokal skattemyndighets
medgivande erlägga preliminär B-skatt i stället för A-skatt.
B-skatten skall beräknas så att den så nära som möjligt motsvarar beloppet
av de utskylder, vilka kunna antagas bliva påförda den skattskyldige efter i
vanlig ordning verkställd taxering.
B-skatt, som påförts löntagare, kan antingen uttagas av vederbörande arbetsgivare
genom löneavdrag, eller, örn den lokala skattemyndigheten efter
särskild ansökan beviljat befrielse härifrån, erläggas av den skattskyldige
själv; övriga skattskyldiga, som skola utgöra B-skatt, hava alltid att själva
inbetala den.
C-skatt, som mera sällan torde komma att utgå, avser att i vissa fall
komplettera A-skatten för sådan löntagare, som vid sidan av sin inkomst av
tjänst åtnjuter inkomst av kapital, rörelse eller fastighet. Denna skatt debiteras
endast under förutsättning av att inkomsten av sistnämnda förvärvskällor
utgör minst Vs av den skattskyldiges sammanlagda uppskattade inkomst,
dock minst 600 kronor. Beträffande debitering av C-skatt gälla i
huvudsak samma föreskrifter som i fråga om B-skatt.
Preliminär skatt förfaller till betalning under särskilda uppbördsterminer.
Dessa äro under ett »uppbördsår» sex till antalet och infalla under tiden från
och med den 6 till och med den 13 i månaderna mars, maj, juli, september,
november och januari. Under dessa uppbördsterminer skola alltså erläggas
dels debiterad preliminär B- och C-skatt med de belopp, som finnas angivna
å debetsedeln för respektive uppbördsterminer, dels ock den preliminära Askatt,
som arbetsgivaren innehållit i form av löneavdrag under de två månader,
som närmast föregått envar uppbördstermin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
15
Det ankommer på den lokala skattemyndigheten att debitera och utfärda
debetsedel å slutlig och kvarstående skatt. Uppbörd av kvarstående skatt
förrättas under uppbördsterminerna i mars och maj året efter taxeringsåret.
Fastighetsskatt jämte, i förekommande fall, annuiteter å avdikningslån och
å förskott för avlösning av frälseräntor debiteras för sig och särskild debetsedel
utfärdas härå. Uppbörd förrättas under uppbördsterminerna i september,
november och januari månader.
I vissa fall, då taxering höjts, uttages tillkommande skatt. Därmed förstås
fastighetsskatt, som debiteras på grund av beslut, vilket fattats av prövningsnämnd
eller av kammarrätten eller Kungl. Maj:t, samt annan skatt än fastighetsskatt,
som debiteras på grund av beslut, vilket fattats av prövningsnämnd
senare än den 10 oktober under taxeringsåret eller av kammarrätten
eller Kungl. Majit. Tillkommande skatt debiteras för sig och särskild debetsedel
härå u[färdas. Sådan skatt förfaller till betalning under en eller flera,
högst sex, på varandra följande uppbördsterminer. Den lokala skattemyndigheten
bestämmer under vilka uppbördsterminer skatten skall förfalla till
betalning.
Löneavdrag skall, därest icke i särskilda fall befrielse därifrån medgivits
av den lokala skattemyndigheten, av arbetsgivaren verkställas för gäldande
av dels preliminär skatt och dels kvarstående skatt. Preliminär A-skatt kan
endast uttagas genom löneavdrag. Enligt 46 § uppbördsförordningen skall vid
utbetalning av kontant belopp, som för mottagaren (arbetstagaren) utgör inkomst
av hans huvudsakliga arbetsanställning eller eljest hans huvudsakliga
inkomst av tjänst (lön), den som utbetalar beloppet (arbetsgivaren) verkställa
löneavdrag för gäldande av arbetstagaren påföi’d skatt. Avdragsskyldighet
föreligger dock icke, därest anställningen är avsedd att vara kortare tid än
en vecka.
Arbetstagare, vilken har att erlägga preliminär A-skatt, skall tillställas
debetsedel jämte en därvid fogad skattetabell. Denna debetsedel jämte tillhörande
tabell överlämnas omedelbart efter mottagandet av arbetstagaren till
arbetsgivaren. Örn arbetstagaren tillträder ny anställning, skall debetsedeln
jämte tabellen överlämnas till den nye arbetsgivaren ofördröjligen efter det
anställningen tillträtts.
Då debetsedel med tillhörande skattetabell för uttagande av A-skatt icke
överlämnats till arbetsgivaren trots att avdragsskyldighet enligt vad ovan
sagts föreligger, skall arbetsgivaren, såvida det icke är uppenbart, att anställningen
hos honom är afl anse som bisyssla, alltid innehålla 25 (för sjömän
15) procent av det vid varje avlöningstillfälle utbetalda beloppet.
överlämnas icke debetsedel å preliminär B-skatt till arbetsgivaren i fall, då
löneavdrag skall verkställas, skall — liksom vid löneavdrag för preliminär
A-skatl — löneavdrag ske med 25 procent (för sjömän 15 procent).
Befrielse från löneavdrag för preliminär B-skatt och för kvarstående skatt
kan medgivas i vissa fall. Därest på grund av skattskyldigs anställningseller
inkomstförhållanden särskilda svårigheter att verkställa löneavdrag
föreligga, må nämligen lokal skattemyndighet föreskriva, alt dylikt avdrag
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
icke skall verkställas för gäldande av den skattskyldige påförda skatter. Framställning
om befrielse från löneavdrag kan göras både av arbetstagare och
arbetsgivare.
Utom i de fall, som ovan sagts, äger lokal skattemyndighet efter ansökan
av den skattskyldige förordna, att löneavdrag icke skall verkställas eller
ske i begränsad omfattning, därest det belopp, som skulle återstå sedan löneavdrag
gjorts, understiger vad den skattskyldige kan anses behöva till underhåll
för sig själv och för make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som
icke av honom åtnjuta underhållsbidrag. Har den skattskyldige även annan
inkomst, skall vid prövning av frågan om löneavdragets storlek hänsyn tagas
jämväl till denna inkomst. Dylik nedsättning eller befrielse kan ifrågakomma
beträffande såväl preliminär A-skatt och preliminär B-skatt som kvarstående
skatt.
De ifrågavarande föreskrifterna hava sin motsvarighet i införsellagens bestämmelser
angående storleken av den del av lönen som skall förbehållas
gäldenären.
Jämkning av preliminär skatt skall av den lokala skattemyndigheten verkställas
under inkomståret bland annat därest skattskyldig eller, örn han avlidit,
hans dödsbo gör sannolikt eller det eljest för myndigheten framstår
såsom troligt, att den preliminära skatten — till följd av ändring i inkomsten
eller rätt att vid taxering åtnjuta andra avdrag än sådana som vid beräkning
av nämnda skatt beaktats — kommer att avvika från motsvarande slutliga
skatt.
Jämkningen skall avse åvägabringande av sådan ändring av den preliminära
skatten, att denna kommer att så nära som möjligt överensstämma
med motsvarande slutliga skatt.
I uppbördsförordningen hava vidare införts vissa bestämmelser örn anstånd
med inbetalning av kvarstående eller tillkommande skatt. I 56 §
stadgas sålunda, att skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grand
av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, må beviljas
anstånd med erläggande av kvarstående eller tillkommande skatt, som förfaller
till betalning under högst två av de uppbördsterminer, vilka utlöpa
närmast efter det ansökan örn anstånd gjorts. Anståndstiden må bestämmas
till längst ett år efter utgången av den månad, varunder den första av nyssnämnda
terminer infaller, dock att anstånd med erläggande av fastighetsskatt
jämte vissa tidigare omnämnda annuiteter icke må beviljas för längre
tid än att den i 17 kap. 6 § handelsbaden stadgade förmånsrätten för dylik
skatt kan göras gällande.
Anstånd beviljas efter ansökan av skattskyldig av den lokala skattemyndighet,
som utfärdat debetsedel å den skatt som med anståndet avses. Beslut
örn anstånd skall skyndsamt meddelas den skattskyldige utan kostnad för
denne; på landet skall beslutet därjämte tillställas vederbörande länsstyrelse.
Om anståndet skall bl. a. verkställas anteckning i restlängd. Har restlängd
överlämnats till utmätningsman, skall länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet
i stad skyndsamt underrätta denne örn anståndet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 372.
17
Sedan meddelande om anstånd inkommit till utmätningsmannen, må den
av anståndet omfattade skatten icke indrivas under tiden för anståndet; ej
heller må restavgift (motsvarande den nuvarande indrivningsavgiften) uttagas
för skatten. Har anståndstiden gått till ända utan att skatten till fullo guldits,
skall dock den skattskyldige erlägga restavgift å den del av skatten, som
då återstod ogulden.
Anstånd med erläggande av kvarstående och tillkommande skatt kan
vidare erhållas vid vissa fall av dubbeltaxering. Något särskilt anståndsförfarande
beträffande preliminär skatt har däremot icke ansetts erforderligt.
Bestämmelserna örn jämkning hava nämligen ansetts medföra, att den preliminära
skatten i regel kan väl avpassas efter inkomsten, varigenom inbetalningen
sålunda underlättas.
Skattskyldig, vilken underlåtit att inbetala skatt i föreskriven tid och
ordning, upptages i särskild restlängd och skall erlägga restavgift, beräknad
efter fyra öre för varje full krona av den sålunda icke erlagda skattens slutsumma,
dock ej mindre än tjugufem öre.
Uppbördsförordningen träder i kraft den 1 januari 1947. Under år 1947
(uppbördsåret 1947/48) ifrågakommer, såvitt nu är fråga, endast uppbörd
av preliminär skatt för år 1947 ävensom av fastighetsskatt på grund av 1946
års taxering. Uppbörd av sistnämnda skatt sker under uppbördsterminerna i
mars, maj och juli månader 1947. Under år 1948 (uppbördsåret 1948/49)
sker uppbörd av preliminär skatt för år 1948, av fastighetsskatt på grund
av 1947 års taxering (på grund av särskilda övergångsbestämmelser uppbäres
endast Va av denna skatt) under uppbördsterminen i mars 1948, av fastighetsskatt
på grund av 1948 års taxering under uppbördsterminerna i september
och november 1948 samt januari 1949 ävensom av olycksfallsförsäkringsavgift
för år 1946 och av skogsaccis på grund av 1947 års taxering.
Under år 1949 (uppbördsåret 1949/50) träder därefter det nya uppbördssystemet
helt i funktion.
Kommitténs förslag.
Skatteanståndskommitténs förslag innebär, att särskilda regler skola meddelas
angående anstånd med inbetalning av skatt för värnpliktiga och andra,
som för närvarande kunna erhålla uppskov enligt skatteanståndsförordningen,
samt att dessa regler skola inarbetas i uppbördsförordningen.
Vad angår frågan örn behovet av särskilda regler om anstånd
med utskyldsbetalning för värnpliktiga har kommittén
till en början undersökt behovet för den största gruppen värnpliktiga,
nämligen de som fullgöra sin första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd).
Härvid har kommittén anfört:
Huvuddelen av de värnpliktiga äro, som framgår av vad i det föregående
anförts, skyldiga att fullgöra en första tjänstgöring om 360 dagar före utgången
av andra året efter inskrivningsåret, d. v. s. före utgången av det
år de fylla tjugotvå år. Tjänstgöringen pågår för flertalet värnpliktiga från
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 372. 2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 372.
början av april etl år till samma tid nästföljande år. I allmänhet gäller för
dessa värnpliktiga, att de före värnpliktstjänstgöringen uppburit inkomst av
tjänst och att denna inkomst upphör i och med militärtjänstgöringens början.
De äro vanligtvis ogifta och hava i allmänhet icke särskild underhållsskyldighet
gentemot andra; familjebidrag torde då icke komma i fråga. Under
tiden för militärtjänstgöringen åtnjuta dessa värnpliktiga -—- under förutsättning
av att de ej kunna bibehålla civil inkomst och icke uppbära familjebidrag
— icke någon skattepliktig intäkt och hava därför icke heller
att erlägga någon preliminärskatt. Under tjänstgöringen utgående penningbidrag
och fria naturaförmåner äro nämligen icke skattepliktiga. Fastighetsskatt
förekommer sannolikt mycket sällan och från tillkommande skatt torde
i detta sammanhang kunna bortses. Däremot kunna ifrågavarande värnpliktiga
hava att erlägga kvarstående skatt under uppbördsterminerna i mars
och maj det år tjänstgöringen påbörjas ävensom under motsvarande uppbördsterminer
nästföljande år. Vanligtvis torde man icke behöva räkna med
att dessa kvarstående skatter skola uppgå till belopp, som för den skattskyldige
äro mera betungande, men där sä är fallet torde svårigheter uppkomma
för den värnpliktige att erlägga åtminstone de skatter, som förfalla till betalning
under militärtjänstgöringen eller under viss kortare tid därefter. Visserligen
föreligger, åtminstone i fråga örn kvarstående skatt, som förfaller
till betalning under tjänstgöringen, möjlighet för den värnpliktige att med
tillämpning av bestämmelserna i 56 § uppbördsförordningen erhålla anstånd
med erläggande av skatten upptill ett år, men såvitt avser den kvarstående
skatt, som förfaller till betalning vid värnpliktstjänstgöringens början,
kan anståndstiden om ett år bliva otillräcklig.
Följande exempel torde åskådliggöra det anförda.
En löntagare påbörjar sin första tjänstgöring den 6 april 1950. Enligt för
honom utfärdad debetsedel å slutlig och kvarstående skatt för år 1949 har
kvarstående skatt påförts honom att erläggas med 150 kronor under envar av
uppbördsterminerna i mars och maj månader 1950. Det under uppbördsterminen
i mars förfallna beloppet har i behörig ordning erlagts. För gäldande
av den kvarstående skatt, som förfaller till betalning i maj, har löneavdrag
verkställts under mars månad med 75 kronor. Ytterligare löneavdrag
har icke verkställts och den skattskyldige saknar egna medel att gälda återstoden
av skattebeloppet. Jämlikt 56 § uppbördsförordningen erhålles anstånd
med skattebetalningen till och med utgången av maj månad 1951. Enligt för
den skattskyldige utfärdad debetsedel å slutlig och kvarstående skatt för år
1950 påföres honom därefter kvarstående skatt att erläggas med 100 kronor
under envar av uppbördsterminerna i mars och maj månader 1951. För det
förstnämnda skattebeloppet, som förfaller till betalning under militärtjänstgöringen,
är det möjligt att få anstånd t. o. m. utgången av mars månad
1952. Huruvida anstånd däremot erhålles för den kvarstående skatt, som
skall erläggas i maj månad, kan vara osäkert. Militärtjänstgöringen har då
upphört och den skattskyldige kan hava sådan arbetsanställning, att skattebetalningsförmågan
näppeligen kan betecknas som nedsatt.
Vid militärtjänstgöringens slut i början av april månad 1951 erhåller den
skattskyldige i bästa fall omedelbart arbetsinkomst. Ä denna verkställes löneavdrag
till gäldande av på inkomsten belöpande preliminär skatt för år 1951
och av den kvarstående skatt för år 1950, sorn skall erläggas i maj månad.
Därutöver har han att före utgången av sistnämnda månad inbetala resterande
75 kronor av den kvarstående skatt, som förföll til! betalning i maj
månad 1950. I åtskilliga fall kan sistnämnda skattebetalning ävensom betalningen
av den kvarstående skatten, som skall erläggas under maj månad
1951, bereda svårigheter.
Kunni. Maj.ts proposition nr 372.
19
Andert imfördä torde framgå, att viss utsträckning av de anståndsregler,
som återfinnas i 56 § uppbördsförordningen, redan här kan anses vara motiverad.
\issa
föra till någondera av kategorierna rörelseidkare eller jordbrukare och hava
sorn. sådana att utgöra preliminär B-skatt. En sådan värnpliktig torde i åtskilliga
fall hilva tvingad att under militärtjänstgöringen inskränka eller till
och med nedlägga rörelsen. Den på grund härav minskade inkomsten föranleder
i allmänhet, att den värnpliktige begär och erhåller jämkning av den
preliminära skatten. Men även efter jämkning kan viss preliminär skatt kvarstå
att erlägga, enär denna skall utgå å de beräknade skattepliktiga intäkterna
under året och — efter avdrag för redan till betalning förfallen skatt
— jämnt fördelas å återstående uppbördsterminer under året. Då man torde
kunna utgå ifrån att den värnpliktiges ekonomiska ställning avsevärt försämras
under militärtjänstgöringen, kan en sådan skattebetalning för honom
bliva mycket betungande.
Följande exempel må anföras.
En gift jordbrukare med beräknad årsinkomst av 3 600 kronor påföres
preliminär B-skatt att erläggas med 84 kronor under uppbördsårets olika
uppbördsterminer eller med tillsammans 504 kronor. Under uppbördsterminen
i mars förfallet belopp har erlagts. Han inställer sig till värnpliktstjänstgöring
den 6 april 1950, varefter den behållna inkomsten, inklusive
familjebidrag, beräknas nedgå från förut 300 till 200 kronor i månaden. Årsinkomsten
kan därför uppskattas till omkring 2 700 kronor med en preliminär
skatt om 288 kronor. Då härav erlagts 84 kronor, återstå 204 kronor att
erläggas under återstående fem uppbördsterminer med omkring 40 kronor
under varje termin. Erlägger icke den värnpliktige i sådant fall skatten, blir
densamma resterd, och den skattskyldige har att vid indrivningen vidkännas
restavgift å skattebeloppet. Möjlighet att erhålla anstånd föreligger ej,
då uppbördsförordningen saknar bestämmelser örn anstånd med erläggande
av preliminär skatt.
Visserligen kan för en sådan värnpliktig familjebidrag komma i fråga,
men detta bidrag torde dock, såsom av det efterföljande framgår, icke komma
att bestämmas så, att därigenom möjligheterna att erlägga skatten underlättas.
I detta fall synas därför skäl föreligga, att den skattskyldige erhåller
anstånd med erläggande av den preliminära skatten. Endast debiterad
sådan skatt kan här komma i fråga. För A-skatt erfordras inga särskilda
anståndsregler. Med avseende å eventuellt kvarstående skatt gäller detsamma,
som nyss anförts beträffande det stora flertalet värnpliktiga.
Ett icke obetydligt antal värnpliktiga äro gifta och hava iklätt sig försörjningsplikt
mot hustru och minderåriga barn. Såsom av propositionen 1946:
120 (s, 204 f.) framgår har en undersökning vid Södermanlands pansarregemente
ådagalagt, att icke mindre än 8 °/o av de värnpliktiga voro gifta, medan
enligt befolkningsstatistiken antalet gifta i åldern 20—21 år vid utgången
av år 1942 motsvarade 1,3 %. Med hänsyn till vissa omständigheter ansåg
emellertid statens arbetsmarknadskommission, som verkställt beräkningar
av medelsbehovet för familjebidrag under budgetåret 1946/47, det vara befogat
att räkna med att 2,2 °/o av de värnpliktiga äro gifta under första
tjänstgöring och under förslå repetitionsövning. Om man räknar med att en
årsklass, som inrycker till första tjänstgöring, består av omkring 45 000
värnpliktiga och av dessa i runt lal 2 % äro gifta, sä skulle alltså i varl fall
900 värnpliktiga ha försörjningsplikt mot hustru. I andra fall föreligger sådan
skyldighet mot barn utom äktenskapet. Vidare förekomma fall, där den
värnpliktige före inkallelsen bidragit till underhåll av andra närstående än
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
hustru och barn, t. ex. åldriga föräldrar. I dessa fall kunna de värnpliktiga
komma i åtnjutande av familjebidrag.
I detta sammanhang synes böra erinras örn reglerna för familjebidragens
bestämmande. För den värnpliktiges närmaste familjemedlemmar — hustru
och minderåriga barn — utgår för det egentliga livsuppehället familjepenning
och denna bestämmes, örn annan inkomst ej finnes, praktiskt taget alltid
till sitt maximibelopp, enär detta anses motsvara vederbörandes oundgängliga
behov. För andra familjemedlemmar, mot vilka den värnpliktige
har underhållsskyldighet —- t. ex. frånskild hustru eller utom äktenskapet
fött barn — skall familjepenningen bestämmas till belopp, som svarar mot
vad den värnpliktige på grund av dom eller avtal har att utgiva till vederbörande,
dock högst till det för familjepenningen fastställda maximibeloppet.
Bostadsbidraget må bestämmas till belopp motsvarande högst den faktiska
bostadskostnaden. Vad angår näringsbidrag för i gång varande rörelse
skall detta beräknas så, att det jämte rörelsens avkastning förslår till att dels
avlöna ersättare, dels att tillförsäkra den värnpliktiges familjemedlemmar
deras försörjning. Detta bidrag motsvarar därför familjepenning och bostadsbidrag.
Näringsbidrag för nedlagd rörelse skall utgå med belopp, som
erfordras för bestridande av vissa särskilda utgifter, vilka måste täckas även
under tiden för tjänstgöringen för att möjliggöra rörelsens återupptagande,
t. ex. lokalhyra och räntebetalning å skuld för lager. Detta bidrag är maximerat
till 100 kronor per månad. Sjukbidrag utgår endast för faktiska sjukvårdsutgifter.
Familjebidrag är skattetekniskt att betrakta som skattepliktig intäkt av
tjänst och torde, då det utgår, utgöra den värnpliktiges huvudsakliga inkomst
av tjänst. Enligt uppbördsförordningen synes det därför ankomma på
vederbörande familjebidragsnämnd såsom utbetalande myndighet att verkställa
löneavdrag å sådant familjebidrag. Emellertid torde ofta inkomstlaget
för den skattskyldige vara sådant, att om löneavdrag skulle verkställas återstoden
av inkomsten kommer att understiga vad som erfordras för underhåll
av den skattskyldiges av honom beroende anhöriga. Jämlikt 48 § 2 morn.
uppbördsförordningen kan i sådant fall den lokala skattemyndigheten på
ansökan av den skattskyldige förordna, att löneavdrag icke skall ske å familjebidraget.
Utgår i detta fall den preliminära skatten som debiterad skatt,
t. ex. i fråga örn B-skatt, torde, örn jämkning icke kan erhållas eller denna
ej får tillräcklig omfattning, svårigheter uppkomma för den värnpliktige
att betala skatten i laga tid. Även här synes behov föreligga av anstånd med
erläggande av debiterad preliminärskatt.
I fråga örn fastighetsskatt torde det icke finnas anledning att för de värnpliktiga
ifrågasätta andra anståndsbestämmelser än de i 56 § uppbördsförordningen
meddelade. Anstånd bör i intet fall beviljas för längre tid än att
den i 17 kap. 6 § handelsbaden stadgade förmånsrätten för dylik skatt kan
göras gällande, d. v. s. anståndstiden blir här den i nämnda 56 § angivna,
längst ett år från det skatten förföll till betalning.
Tillkommande skatt torde mera sällan förekomma, men där så är fallet,
är det sannolikt, att den värnpliktige saknar medel att gälda densamma. Där
förfallotiden infaller vid militärtjänstgöringens början, komma därför svårigheter
att uppstå, därest icke den i 56 § uppbördsförordningen stadgade
anståndstiden utsträckes.
Vad i det föregående sagts örn sådana värnpliktiga, som fullgöra första
tjänstgöring örn 360 dagar, gäller i ännu högre grad flottan tilldelade värnpliktiga,
som fullgöra sin tjänstgöring i en följd, jämte vissa andra särskilda
grupper värnpliktiga med motsvarande längre tjänstgöringstid.
Vissa värnpliktiga uttagas till befälsutbildning och åläggas ytterligare
Kunni Maj is proposition nr 372.
21
tjänstgöringsskyldighet örn 180 dagar för utbildning till underofficer eller
360 dagar för utbildning till officer. För dessa värnpliktiga med förlängd
tjänstgöring i en följd måste uppenbarligen uppstå ännu mera framträdande
svårigheter att med i uppbördsförordningen angivna anståndsregler erlägga
dem påförda utskylder, såväl kvarstående och tillkommande skatt som debiterad
preliminärskatt.
Därefter har kommittén berört behovet av anstånd för värnpliktiga som
under fredstid inkallas för kortare perioder efter första tjänstgöringens slut.
Kommittén har i denna del anfört följande:
De repetitions- och efterutbildningsövningar, som de värnpliktiga äro skyldiga
att fullgöra, äro i huvudsak av så kort varaktighet (30—60 dagar), att
för dessa några anståndsregler utöver redan i uppbördsförordningen angivna
icke torde vara erforderliga.
Vissa värnpliktiga med särskild civil utbildning, till exempel läkare, tandläkare
eller veterinär, kunna, som i det föregående nämnts, åläggas fortsatt
militärtjänstgöring örn högst 180 dagar fördelad i flera omgångar på hela
värnpliktstiden, d. v. s. till och med det år vederbörande uppnår 47 års ålder.
Där tjänstgöringsperioderna undantagsvis överstiga 60 dagar, kan i fråga om
debiterad preliminärskatt enahanda behov av särskilda anståndsregler föreligga,
som ovan berörts beträffande vissa rörelseidkare m. fl., vilka fullgöra
första tjänstgöring. Beträffande kvarstående och tillkommande skatt torde
det vara tillräckligt med i uppbördsförordningen meddelade anståndsbestämmelser.
Jämlikt 27 § 2 mom. vämpliktslagen kunna de värnpliktiga åläggas att utöver
eljest föreskriven militärtjänstgöring fullgöra en eller flera beredskapsövningar
om sammanlagt högst 180 dagar i nära anslutning till den första
tjänstgöringen. Sådan tjänstgöring synes i fråga om sina konsekvenser för de
värnpliktiga böra bedömas på enahanda sätt som den förlängda utbildningstid
som ålägges till befälsutbildning uttagna.
Kommittén har slutligen övergått till att behandla anståndsfrågan för till
krigstjänstgöring inkallade värnpliktiga och därvid anfört:
Vad beträffar militärtjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen, d. v. s. krigstjänstgöring,
torde vara uppenbart att än större behov av .särskilda anståndsregler
föreligga. Tjänstgöringstiden kan här bliva mycket lång. Dessutom är
denna tjänstgöring oberäknelig med avseende på tidpunkten när den påbörjas
och när den avslutas. Redan av dessa orsaker kan en anståndstid av ett
år visa sig otillräcklig. Tjänstgöringsskyldigheten träffar här i stor utsträckning
rörelseidkare och jordbrukare samt andra nied skyldighet att erlägga
preliminär B-skatt. För dessa blir jämkningsinsfitutet ofta icke tillräckligt
för att reglera dem åvilande skattebetalning.
I sistnämnda avseende må följande exempel anföras.
En handlande med beräknad årsinkomst av 7 200 kronor erhåller en debetsedel
å preliminär B-skatt örn 1 200 kronor att erläggas under sex uppbördsterminer
med 200 kronor å varje uppbördstermin. Under uppbördsterminen
i mars belöpande skatt, 200 kronor, har erlagts. Ilan inrycker till militärtjänst
den 19 april 1950 med tjänstgöringstiden angiven till 90 dagar, utryckningsdag
alitsa den 19 juli 1950. Under militärtjänstgöringen minskar
inkomsten, inklusive eventuellt familjebidrag, till 300 kronor i månaden. Han
begär jämkning, därvid konstateras, att årsinkomsten bör beräknas till 6 300
(9 X 600 + 3 X 300) kronor motsvarande en preliminär skatt om 1 000
kronor. Härav hava erlagts 200 kronor. Återstoden, 800 kronor, fördelas å
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 372.
återstående uppbördsterminer med 160 kronor å varje. Det måste anses sannolikt,
att svårigheter kunna uppstå att med en beräknad månadsinkomst av
300 kronor erlägga de preliminära skattebelopp, som förfalla till betalning
under militärtjänstgöringen.
Vad angår förutsättningarna med hänsyn till tjänstgöringens längd för att
skatteanstånd skall kunna medgivas beträffande de värnpliktiga har kommittén
ytterligare framhållit, att enligt skatteanståndsförordningen värnpliktig,
som jämlikt värnpliktslagen 27 § 1 mom. fullgjorde tjänstgöring, icke
kunde erhålla anstånd, därest ej tjänstgöringen hade en varaktighet av melån
60 dagar, men att, om inkallelse till tjänstgöring skett jämlikt 27 g 2 morn.
eller 28 § värnpliktslagen, anstånd kunde erhållas även örn tjänstgöringstiden
från början kunde beräknas understiga 60 dagar. Vidare har kommittén anfört:
Behovet
av skatteanstånd för värnpliktiga inkallade jämlikt 27 § 1 morn.
synes liksom för närvarande kunna begränsas till sådana fall, där värnpliktstjänstgöringen
har en varaktighet överstigande 60 dagar. Där värnpliktig inkallats
till tjänstgöring jämlikt 27 § 2 mom. eller 28 § och man från början
kan utgå ifrån, att tjänstgöringstiden skall begränsas till högst 60 dagar, så
förefinnes möjlighet för den värnpliktige, även örn i ett sadant fall inkallelseordern
kommer utan förberedelse, att med i uppbördsförordningen redan
meddelade bestämmelser erhålla tillräckligt anstånd med erläggande avkvarstående
och tillkommande skatt. Beträffande debiterad preliminärskatt
kan, oaktat tjänstgöringstiden i detta fall icke synes särskilt lång, svårigheter
uppstå att erlägga under tjänstgöringen förfallande sådan skatt. Jämkning
kan visserligen ske, men enär därvid den preliminära skatt, som skall erläggas
under återstående uppbördsterminer under uppbördsåret, jämlikt i
uppbördsförordningen meddelade bestämmelser måste uppdelas med lika
belopp på de olika uppbördsterminerna och alltså även på den eller de uppbördsterminer,
som infalla under militärtjänstgöringen, kan trots jämkningen
ett med hänsyn till inkomstförhållandena avsevärt och betungande skattebelopp
kvarstå att erlägga. Det anförda belyses av det följande.
Den i föregående exempel omnämnde handlanden med en årsinkomst av
7 200 kronor och en preliminär B-skatt om 1 200 kronor, varav 200 kronor
erlagts under uppbördsterminen i mars månad, inrycker i militärtjänst den
1 april 1950 med tjänstgöringstiden angiven till 60 dagar. Under militärtjänstgöringen
minskar inkomsten till 300 kronor i månaden. Han begär
jämkning, varvid konstateras, att årsinkomsten bör beräknas till 6 600 kronor,
motsvarande en preliminär skatt örn 1 100 kronor. Då 200 kronor redan
erlagts, skall återstoden eller 900 kronor fördelas å återstående fem uppbördsterminer
med 180 kronor å varje, bl. a. å den under militärtjänstgöringen
infallande uppbördsterminen i maj månad. Svårigheten att med en månadsinkomst
örn 300 kronor erlägga under denna uppbördstermin förfallande
skatt är uppenbar. Med hänsyn härtill vill kommittén förorda bibehållande
av de nuvarande bestämmelserna i detta avseende, vilka innebära, att värnpliktig,
som fullgör tjänstgöring jämlikt 27 § 2 morn. eller 28 § värnpliktslagen,
kan erhålla skatteanstånd, oavsett tjänstgöringstidens längd.
Beträffande de i 2 § 2 mom. skatteanståndsförordningen angivna kategorierna
av fast anställd men icke ständigt tjänstgörande militärpersonal
(civilmilitär personal på aktiv stat, vars tjänstgöringsskyldighet i fredstid är
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
23
begränsad till viss del av året, personal i reserven m. fl.) har kommittén uttalat,
att behovet av anstånd för dessa under fredstid icke vore lika framträdande
som enligt det nu gällande uppbördssystemet, men att svårigheterna
kvarstode i vad avsåge krigstjänstgöring liksom i fråga om tjänstgöring som
kunde åläggas dem, då värnpliktiga inkallades jämlikt 27 § 2 mom. vämpliktslagen.
Ifrågavarande personal syntes i vad avsåge behov av anstånd
vara närmast jämförbar med de värnpliktiga, och samma anståndsregler,
som kunde komma att gälla för dessa, torde därför liksom för närvarande
böra tillämpas å ifrågavarande kategorier.
Vad angår övrig fast anställd militärpersonal, officerare och under officerare
på aktiv stat, fast anställt manskap m. fl. har kommittén framhållit, att
det icke funnes anledning att betrakta denna personal, som redan nu vore
undantagen från erhållande av skatteanstånd, på annat sätt än vanliga arbetstagare.
Detsamma gällde krigsfrivilliga.
Sammanfattningsvis har kommittén i fråga om behovet av anståndsregler
anfört:
Såsom av det ovan anförda framgår, har kommittén funnit, att i 56 § uppbördsförordningen
givna anståndsregler icke kunna anses tillräckliga beträffande
de värnpliktiga. Visserligen torde i fredstid något behov av särskilda
anståndsregler för flertalet av de värnpliktiga m. fl. mindre ofta göra sig
gällande, men där behov uppkommer, bör möjlighet finnas att lätta de värnpliktigas
börda.
I krigstid torde behovet av särskilda anståndsregler än mera göra sig gällande.
Vad härefter angår de särskilda anståndsregler, som kommittén
funnit erforderliga, avse dessa i huvudsak två olika frågor.
Enligt kommitténs mening bör sålunda möjlighet förefinnas att utsträcka
den i 56 § uppbördsförordningen angivna anståndstiden örn längst ett år till
viss tid efter militärtjänstgöringens slut. Vidare har kommittén funnit av
behovet påkallat, att möjlighet skapas för den värnpliktige att erhålla anstånd
med erläggande jämväl av debiterad preliminär skatt.
Om den närmare innebörden av dessa regler har kommittén anfört:
Vad beträffar utsträckningen av anståndstiden, må erinras därom att enligt
6 § skatteanståndsförordningen, jämförd med 14 § samma förordning,
skatteanstånd för närvarande medför verkningar i olika avseenden. Enligt
6 g gäller anstånd med skattebetalning till dess den värnpliktige efter hempermittering
eller hemförlovning tre månader i följd varit fri från tjänstgöring.
Då denna tid gått till ända, må indrivningsåtgärder vidtagas genom indrivningsmyndighetemas
försorg. Enligt 14 § föreligger dock icke skyldighet
att vidkännas indrivningsavgift å sålunda indrivet belopp, innan den
värnpliktige efter hempermittering eller hemförlovning under ett år i följd
varit fri från tjänstgöring.
Enligt 56 § uppbördsförordningen må anståndstiden bestämmas till längst
eli år efter utgången av den månad, varunder skatten förfallit till betalning
eller om anstånd samtidigt meddelats för skatt, som förfaller till betalning
under två på varandra följande uppbördsterminer, till längst ett
år efter utgången av den månad, varunder den första av nyssnämnda
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
terminer infaller. Av 59 § uppbördsförordningen framgår, att indrivningsåtgärder
ej må vidtagas under anståndstiden; ej heller må under denna tid
restavgift (motsvarande den nuvarande indrivningsavgiften) uttagas. Anståndstiden
och den tid, varunder restavgift ej må uttagas, äro här desamma.
Kommittén har i det föregående visat, att den anståndstid om ett år, varom
stadgas i 56 § uppbördsförordningen, icke kan anses tillräcklig för de värnpliktiga.
Vid beräknande av anståndstiden måste hänsyn därjämte tagas till
tidpunkten för tjänstgöringens avslutande. De värnpliktiga synas under viss
tid efter tjänstgöringens slut böra beredas tillfälle ordna sina ekonomiska
förhållanden utan att samtidigt behöva vidkännas måhända betungande
skatteinbetalningar. Man måste vidare taga hänsyn till, alt arbetsanställning
icke alltid omedelbart kan erhållas. Kommittén föreslår därför, att anstånd
för de värnpliktiga skall kunna bestämmas — liksom för skattskyldiga
i allmänhet — till längst ett år efter utgången av den månad, varunder den
uppbördstermin infaller, som anståndet avser, men att därutöver anstånd
skall kunna beviljas intill dess den värnpliktige efter hempermittering eller
hemförlovning tre månader i följd varit fri från tjänstgöring.
Kommittén har vidare övervägt, i vilken utsträckning bestämmelsen i 14 §
skatteanståndsförordningen örn befrielse från erläggande av indrivningsavgift
(restavgift) under viss tid efter hempermitteringen eller hemförlovningen
bör bibehållas. Åtskilliga skäl tala härför, även om den i 14 § angivna tiden
örn ett år efter det nya uppbördssystemets införande torde kunna betraktas
som onödigt lång. En anståndstid i detta avseende om t. ex. ett halvt år efter
nämnda tidpunkt vore kanske motiverad. Det torde emellertid kunna ifrågasättas,
örn det är lämpligt att allenast för de värnpliktiga införa en föreskrift
av detta slag. Då dessutom något motsvarande stadgande icke finnes
för de skattskyldiga i allmänhet, anser sig kommittén icke böra framlägga
något förslag i denna riktning.
Beträffande utskylder, som förfallit till betalning före tjänstgöringens början,
har kommittén uttalat, att de skäl, som vid skatteanståndsförordningens
tillkomst anförts till stöd för införande av regler om anstånd med dylika
utskylder, kanske icke med samma styrka kunde åberopas för bibehållande
av motsvarande anståndsmöjlighet efter det nya uppbördssystemets genomförande,
samt vidare anfört:
Det anstånd, som här skulle komma i fråga, gäller i första hand kvarstående
skatt. Denna bör vara en relativt ringa del av den skattskyldiges
samlade skatt, men å andra sidan kan man icke bortse från, att i åtskilliga
fall det skattebelopp, som skall erläggas i form av kvarstående skatt, kan
vara rätt betungande. Det synes även böra uppmärksammas, att den kvarstående
skatten skall fördelas på allenast två uppbördsterminer, och att den
första uppbördsterminen för flertalet värnpliktiga, vilka såsom i det föregående
nämnts, inrycka till första tjänstgöring i början av april månad, inträffar
under månaden dessförinnan. För rörelseidkare och jordbrukare
m. fl., vilka påförts debiterad preliminärskatt att gäldas under uppbördsterminen
i mars, kan i vissa fall behov föreligga att disponera de medel, som
eljest skolat användas för betalning av nämnda skatt, för andra för den
skattskyldige nödvändiga utgifter av beskaffenhet att böra regleras före inryckning
till militärtjänstgöring, t. ex. för hyra för affärslokal eller likvid
för lager. Kommittén vill därför i anslutning till nu gällande bestämmelser
föreslå, att möjlighet till anstånd beredes även beträffande skatt, som förfaller
till betalning före tjänstgöringens början. Denna tid synes dock kunna
begränsas till kalendermånaden närmast dessförinnan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
25
Vad slutligen angår formen för anståndsreglernas meddelande
har kommittén anfört:
Kommittén har övervägt, huruvida de av kommittén påkallade särskilda
anståndsreglerna lämpligen böra avfattas i en särskild förordning eller om
desamma kunna infogas i uppbördsförordningen. Härvid torde följande vara
att taga i beaktande. Förhållandet är nu ett annat än vid utfärdandet av
gällande skatteanståndsförordning och dess föregångare. Föreskrifter om
uppbörd av krono- och kommunalutskylder funnos då givna i skilda författningar.
Skatteanstånd var ett nytt begrepp. Under sådana förhållanden
var det naturligt, att bestämmelserna sammanfattades i en särskild förordning,
omfattande olika slag av utskylder. Från och med år 1947 gäller uppbördsförordningen
för uppbörd av både krono- och kommunalskatt och i
förordningen hava redan införts regler örn anstånd med erläggande av vissa
skatter. Övervägande skäl synas därför tala för att man söker införa även
de särskilda anståndsregler för värnpliktiga, som finnas av behovet påkallade,
i uppbördsförordningen.
Kommitténs förslag har i huvudsak tillstyrkts i praktiskt taget alla de avgivna
remissyttrandena. I några yttranden har emellertid uttalats tveksamhet
om behovet av de föreslagna bestämmelserna. Särskilt har därvid ifrågasatts
behovet av regler örn anstånd med debiterad preliminär skatt. I vissa yttranden
ha vidare framställts detalj erinringar i andra avseenden. Ur yttrandena
må här återgivas följande.
Chefen för försvarsstaben tillstyrker förslaget, som kunde anses innebära
en god avvägning mellan de olika synpunkter, som i sammanhanget gjorde
sig gällande.
Försvarets socialbyrå anför:
De av militära skatteanståndskommittén anförda skälen för att särskilda
regler angående beviljande av anstånd för värnpliktiga med inbetalningen
av dem påförda utskylder böra gälla jämväl efter genomförandet av den
s. k. källskattereformen har socialbyrån funnit övertygande. Socialbyrån delar
kommitténs uppfattning, att de i 56 § uppbördsförordningen givna anståndsbestämmelserna
icke kunna anses bereda de värnpliktiga tillräcklig
lättnad, när det gäller inbetalning av skatt, som förfaller under tiden för
sådan militärtjänstgöring, som får eller beräknas kunna få en varaktighet
av mera än sextio dagar. Byrån biträder också kommitténs förslag därom,
att anståndstiden för de värnpliktiga bör omfatta viss tid före och efter
tjänstgöringen. Mot kommitténs förslag, att de särskilda anståndsreglerna
böra gälla jämväl för vissa andra personalgrupper, vilka tillhöra krigsmaktens
icke ständigt tjänstgörande personal, finnes icke något att erinra. Ifrågavarande
grupper äro för övrigt desamma, å vilka nu gällande anståndsregler
för värnpliktiga äro tillämpliga.
Byrån tinner det vara lämpligt, att de särskilda anståndsreglerna intagas
i uppbördsförordningen i stället för att meddelas i särskild författning, och
mot kommitténs förslag till författningsbestämmelser i ämnet finnes från byråns
sida icke något att erinra.
Socialbyrån finner sig dock böra uttala den uppfattningen, att det vore
önskvärt, alt även de värnpliktiga, vilka i fredstid fullgöra tjänstgöring av
kortare varaktighet än sextio dagar och som därunder kunna hava alt inbetala
debiterad preliminär skatt, kunde medgivas anstånd med erläggandet
av sådan skatt. Uppbördsförordningen medgiver icke med nuvarande
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
lydelse, att anstånd i dylikt fall beviljas, och det av kommittén framlagda
förslaget till ändring i uppbördsförordningen tillgodoser icke det behov, som
uppenbarligen kan finnas. Om en rörelseidkare i sin egenskap av t. ex.
ingenjör eller läkare ålägges att fullgöra facktjänstgöring och debiterad preliminär
skatt skall inbetalas vid under tjänstgöringen infallande uppbördstermin,
kan den värnpliktige råka i svårigheter. Jämkningsmöjligheten, sådan
den nu är utformad i uppbördsförordningen, synes icke vara tillräcklig
för att bereda den värnpliktige erforderlig lättnad, ty den medgiver endast
nedsättning av det belopp, som skall inbetalas vid uppbördsterminen. Även
en minskad inbetalning kan dock för den värnpliktiges del vara förenad med
svårigheter, om han är t. ex. läkare och även under tiden för militärtjänstgöringen,
därunder hans civila inkomster regelmässigt helt bortfalla, måste
— och detta torde praktiskt taget alltid vara fallet — avlöna sin sköterska
och erlägga hyra för sin praktiklokal, gälda telefonavgifter m. m. Detta behov
av anstånd synes emellertid möjligen böra tillgodoses på så sätt, att anståndsregler
införas i uppbördsförordningen 56 § 1 mom. Det torde nämligen
icke kunna anses uteslutet, att anstånd med inbetalning av preliminär
skatt kan komma att vara erforderligt även under andra förhållanden, än
då den skattskyldige fullgör fredstjänstgöring av kortare varaktighet än sextio
dagar.
Socialstyrelsen framhåller, att det nya uppbördssystemet uppenbarligen i
väsentligt mindre grad än nu gällande ordning för erläggande av utskylder
påkallade särskilda regler örn anstånd med skattebetalning för värnpliktiga,
men delar kommitténs mening, att dylika särskilda regler dock alltjämt vore
i viss mån motiverade med hänsyn till de svårigheter, som kunde drabba
de värnpliktiga. Då jämkning av skatten i vissa fall kunde bli en mera ändamålsenlig
utväg att lätta bördan för de värnpliktiga, förutsatt att järnkningsinstitutet
ändrades så att reduktionen av skattebeloppet med sitt hela
belopp finge avse just den tid, under vilken inkomsten minskades, ville
socialstyrelsen emellertid förorda att — utöver de av kommittén föreslagna
ändringarna i uppbördsförordningen — en ändring av denna i sådan riktning
genomfördes.
Centrala uppbördsnämnden anför:
Enligt centrala uppbördsnämndens uppfattning torde jämkningsförfarandet
erbjuda större möjligheter att komma till rätta med de värnpliktigas betalningssvårigheter
än kommittén antagit. Centrala uppbördsnämnden vill
erinra att om den värnpliktige kan göra sannolikt, att till följd av militärtjänstgöringen
hans inkomst under inkomståret kommer att bli lägre än
den lokala skattemyndigheten antagit vid utfärdandet av den preliminära
debetsedeln, jämkning kan äga rum enligt 53 g uppbördsförordningen. Ett
sådant förfarande torde vara användbart jämväl i de fall (jordbrukare och
rörelseidkare), som av kommittén särskilt åberopats såsom skäl för anståndets
utsträckning till debiterad preliminär skatt. Genom att anlita jämkningen
i stället för anståndsförfarande undgår man också de olägenheter för
den värnpliktige, som otvivelaktigt kunna uppstå, örn han, såsom efter kommitténs
förslag, ganska snart efter militärtjänstgöringens slut skulle hava
att gälda dels den skatt, för vilken anstånd beviljats, dels ock eventuell ny
skatt.
Det sista gäller i synnerhet sådan skatt som förfaller till betalning viss
tid före militärtjänstgöringens början. Visserligen kan, såsom kommittén
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
27
framhållit, understundom behov föreligga för t. ex. en rörelseidkare att
disponera över inkomsterna för eljest för rörelsen nödvändiga utgifter. Här
bör dock erinras örn att rörelseidkaren i sådant fall efter militärtjänstgöringens
slut sannolikt kan vara i än större behov av medel för rörelsens återupptagande.
Skyldighet att under denna tid erlägga eftersläpande skatter bör
vara mera besvärande än att före militärtjänstgöringen erlägga då förfallen
skatt. Därjämte må påpekas att örn t. ex. debiteringen för en rörelseidkare
vilar på förutsättningen att inkomsten under året skall inflyta utan sådan
inskränkning som följer av värnpliktstjänstgöringen, torde jämkning av
nämnda skatt enligt grunderna för 53 § uppbördsförordningen kunna ske om
den värnpliktige före tjänstgöringens början har att gälda särskilt stora utgifter,
varför han äger åtnjuta avdrag vid taxering.
Nämnden ifrågasätter örn den av kommittén uttalade meningen, att det
skattebelopp, som efter jämkning kvarstode att erlägga, alltid skulle jämnt
fördelas å återstående uppbördsterminer under uppbördsåret på enahanda
sätt som skulle ske vid debitering av sådan skatt före uppbördsårets ingång,
stöde i överensstämmelse med principerna för jämkning. Nämnden anför
vidare:
Hinder synes icke böra möta för den lokala skattemyndigheten att verkställa
sådan jämkning av den preliminära skatten, att örn inkomsten upphör
under viss tid, t. ex. på grund av sjukdom under en å två månader eller
såsom i det av kommittén angivna exemplet på grund av militärtjänstgöring
under 60 dagar, det på närmast följande uppbördstermin belöpande skattebeloppet
avsevärt nedsättes eller helt undanröjes och att den lägre skatt, som
skall erläggas, fördelas å övriga därefter följande uppbördsterminer.
Centrala uppbördsnämnden håller således före att svårigheterna med betalning
av debiterad preliminär skatt till följd av militärtjänstgöring kunna
i allt väsentligt och på lämpligare sätt än genom anstånd tillrättaläggas genom
jämkningsförfarande. Det torde likväl kunna tänkas, att särskilda
hänsyn till de värnpliktiga göra det önskvärt att möjligheten att erhålla anstånd
utsträckes. Framför allt böra uppmärksammas sådana fall, då skattskyldighet
förelägger men inkomsterna ligga under existensminimum. Centrala
uppbördsnämnden vill därför icke avstyrka förslaget till utvidgning av
anståndet till att omfatta debiterad preliminär skatt.
Beträffande kvarstående och tillkommande skatt är jämkningsförfarandet
icke tillämpligt. Under normala förhållanden torde något större behov av
särskilda anslåndsregler för de värnpliktiga i dessa avseenden icke föreligga.
Centrala uppbördsnämnden vill dock icke bestrida, att svårigheter i särskilda
fall kunna uppstå för de värnpliktiga, att inom den i 56 § uppbördsförordningen
angivna anståndstiden erlägga nämnda skatter. Då därjämte med
den av kommittén föreslagna utformningen de utsträckta anståndsreglerna
skola tillämpas jämväl under krigstid, då nämnda svårigheter uppenbarligen
bliva ännu mera markerade, får nämnden tillstyrka kommitténs förslag i
denna del.
Beträffande förslaget, att anstånd skall kunna medgivas jämväl för skatt,
som förfaller till betalning viss tid efter militärtjänstgöringens slut, har centrala
uppbördsnämnden icke uttalat sig i det föregående. Nämnden har icke
något att erinra mot förslaget.
Om för de värnpliktiga möjligheten att erhålla anstånd med. skattens erläggande
utsträckes lill debiterad preliminär skatt, torde den lanken kunna
uppstå alt enahanda möjlighet borde beredas för sådana skattskyldiga som
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
avses i nuvarande 56 § uppbördsförordningen. Centrala uppbördsnämnden har
emellertid ansett denna fråga icke kunna upptagas för närvarande, innan
någon erfarenhet vunnits av uppbördsförordningens tillämpning.
Riksråkenskapsverket bär intet att erinra mot att frågan örn anstånd med
inbetalning av utskylder för värnpliktiga gjordes till föremål för särskild reglering
i enlighet med kommitténs förslag. Beträffande den ifrågasatta möjligheten
till anstånd med debiterad preliminärskatt framhåller dock ämbetsverket
:
Enligt riksräkenskapsverkets mening är det tveksamt, huruvida anstånd
bör ifrågakomma, när det gäller skatter, som i princip svara mot och tämligen
smidigt anpassas efter den löpande inkomsten, örn alltså det nära samband
mellan inkomstförvärv och skattebetalning, vartill det nya uppbördsförfarandet
syftar, utan mera tvingande skäl bör klippas av. Det är visserligen
sant, att regeln om B-skattens lika fördelning på de skilda uppbördsterminerna
förhindrar fullständig anpassning på kort sikt. Men flertalet B-skattebetalare
— främst jordbrukare och rörelseidkare — torde i allmänhet ha så
ojämnt inflytande inkomster, att de under alla förhållanden måste planera
sin ekonomi på längre sikt. Riksräkenskapsverket vill vidare framhålla, att
anståndsbehovet näppeligen kan vara större vid värnpliktstjänstgöring än vid
arbetslöshet eller sjukdom.
Riksräkenskapsverket vill emellertid icke förneka, att fall kunna uppkomma,
där gällande bestämmelser örn beräkning av debiterad preliminärskatt
och örn jämkning av sådan skatt icke ge sådana resultat, att anståndsmöjligheten
blir helt överflödig. Kommitténs första exempel förefaller dock i detta
avseende ej vara lyckligt valt. Jordbrukaren i detta exempel kommer i stort
sett icke att ha mer att betala under någon uppbördstermin än en A-skattebetalare
med samma inkomstutveckling, och att B-skattebetalare generellt
skulle lia större anståndsbehov än likställda A-skattebetalare, lär icke kunna
göras gällande. Vissa andra av kommitténs exempel äro däremot belysande.
Under sådana förhållanden anser sig riksräkenskapsverket icke böra motsätta
sig, att anstånd tillsvidare skall kunna beviljas även i fråga örn debiterad
preliminärskatt. När jämkningsförfarandet hunnit prövas något år, torde det
säkrare kunna bedömas, hur anståndsmöjligheterna lämpligen böra regleras.
Ställning bör då kunna tagas till frågan, om rätten till anstånd skall inskränkas
för de värnpliktiga till att omfatta endast kvarstående och tillkommande
skatt eller utvidgas för andra kategorier av behövande -— sjuka och arbetslösa
etc. — till att omfatta även preliminär skatt; likformighet mellan de olika
kategorierna är självfallet principiellt önskvärd. Samtidigt skulle det kunna
undersökas, örn icke jämkningsförfarandet skulle ge en mer nyanserad
effekt, därest kravet på skattens lika fördelning på uppbördsterminer uppgåves.
Ämbetsverket berör vidare vissa komplikationer, som kunna uppstå vid beviljande
av skatteanstånd. Härom anföres:
I 59 g uppbördsförordningen föreskrives, att skatt, i fråga örn vilken anstånd
beviljats, icke får indrivas under tiden för anståndet samt att restavgift
får uttagas endast för den del av skatten, som kvarstår obetald vid anståndstidens
slut. Ett exempel skall klargöra en komplikation, som i samband
härmed kan uppkomma. Det antages, att debetsedeln å kvarstående
skatt för en löntagare upptager bl. a. 100 kronor att erläggas under uppbördstenninen
i maj. Arbetsgivaren, som skall göra löneavdrag med 50 kronor
under mars och 50 kronor under april, försummar under mars utan skälig
anledning att göra sådant avdrag. Den 1 april rycker den skattskyldige in
Kungl. Maj.ts proposition nr 372.
29
till värnpliktstjänstgöring samt begär och beviljas omedelbart anstånd i fråga
om bl. a. den kvarstående skatt, som förfaller under maj. Här är det icke
fullt klart, örn anståndet skall omfatta även den del av skattebeloppet, som
arbetsgivaren hade bort draga av under mars. Örn arbetsgivaren hade gjort
löneavdrag under mars, hade han i vanlig ordning bort betala in dessa avdrag.
Det kan då påstås, att anståndsrätt för löntagaren i fråga om den skatt,
som hade bort avdragas på inkomsten under mars, skulle innebära, att löntagaren
droge fördel av arbetsgivarens försumlighet. Från denna synpunkt
borde anståndsrätt alltså icke medges. Förslagets ordalag synas dock ge stöd
åt den liberalare ståndpunkten, att den skattskyldige får åtnjuta anstånd
i fråga om hela det belopp, som han icke erlagt. Men givetvis bör icke anståndet
medföra, att även arbetsgivaren undgår indrivning. Det generellt formulerade
indrivningsförbudet i nämnda 59 § bör alltså förtydligas. Stadgandet
i 95 § uppbördsförordningen, atil arbetsgivarens ansvarighet må göras
gällande, endast om arbetstagaren underlåter att efter anmaning erlägga ifrågavarande
skatt, synes vidare böra modifieras; någon anmaning lär icke böra
riktas till en skattskyldig, som beviljats anstånd. Det bör framhållas, att den
komplikation, som berörts här, kan uppkomma i fråga örn icke blott kvarstående
utan även preliminär skatt, ett förhållande, som möjligen bör inverka
på anståndsreglernas utformning.
Överståthållarämbetet anför:
I sak synes intet vara att erinra mot, att det anståndsförfarande, varom
redan nu föreskrifter meddelats i den nya uppbördsförordningen, utsträckes
att avse jämväl det fall, att en skattskyldigs förmåga att erlägga skatt blivit
nedsatt på grund av militärtjänstgöring.
Däremot kan diskuteras, huruvida anståndet beträffande värnpliktiga bör,
i motsats mot vad som gäller övriga skattskyldiga, utsträckas att gälla jämväl
debiterad preliminär skatt. Till en början synes anstånd icke böra ifrågakomma
beträffande sådan debiterad preliminär B-skatt, vilken skall uttagas
genom avdrag å den skattskyldiges lön. Beträffande den tid, varunder värnpliktstjänstgöring
fullgöres, kan frågan helt regleras genom jämkningsförfarandet.
Vad åter angår det fall, då den skattskyldige under kalendermånaden
före militärtjänstgöringens början redan fått vidkännas löneavdrag för gäldande
av debiterad preliminär B-skatt, synes knappast lämpligt att han senare
skall kunna erhålla anstånd med den redan erlagda skatten och, vilket väl
då bliver en ofrånkomlig följd, till en början erhålla restitution å det erlagda
skattebeloppet för att sedan vid en senare tidpunkt på nytt inbetala detsamma.
Det må i detta sammanhang erinras om, att det anstånd på grund
av militärtjänstgöring, som kan meddelas enligt nu gällande förordning av
den 9 juni 1944, i fråga om utskylder, förfallna till betalning före militärtjänstgöringens
början, endast gäller oguldna sådana utskylder.
Överståthållarämbetet vill för sin del avstyrka, att rätten till anstånd skall
avse även debiterad preliminär skatt. Därest man emellertid skulle anse,
att så bör ske, synes anledning saknas att i detta hänseende begränsa rätten
till anstånd att endast avse värnpliktiga, som fullgöra militärtjänstgöring;
anståndsrätten synes med andra ord böra vara densamma, vare sig anståndet
beviljas på grund av militärtjänstgöring eller på grund av andra i 56 §
uppbördsförordningen angivna orsaker.
Länsstyrelsen i Stockholms län bär intet att erinra mot förslaget såvitt
angår kvarstående eller tillkommande skatt men framhåller i vad det gäller
preliminär skatt:
30
Kungl. Manis proposition nr 372.
Den preliminära skatten är ju avsedd att uttagas i så nära samband med
inkomstförvärvet som möjligt; medgives anstånd med sådan skatt, avlägsnar
man sig betänkligt från det mål man velat uppnå genom införandet av preliminär
skatteuppbörd. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida det icke är möjligt
att beträffande den preliminära skatten i betydande omfattning undanröja
eventuellt uppkommande betalningssvårigheter för de värnpliktiga genom
jämkningsförf arande. Genom jämkning bör nämligen, såsom uppbördsberedningen
framhåller, den debiterade preliminärskatten kunna icke blott
nedsättas; även förfallotiderna böra kunna bestämmas så att de infalla först
sedan eventuellt betalningshinder bortfallit. Något egentligt behov av anstånd
med erläggande av preliminärskatt torde på grund härav icke föreligga
annat än då fråga är örn skattskyldig, som väl åtnjuter skattepliktig inkomst
men till belopp, som icke överstiger vederbörandes existensminimum.
Att en sådan situation kan inträffa — och detta gäller icke blott de värnpliktiga
utan även andra skattskyldiga — beror givetvis på att ortsavdragen äro
för låga. Länsstyrelsen har också tidigare i olika sammanhang framhållit
angelägenheten av att ändring härutinnan kommer till stånd, så att personer
inom de lägre inkomstskikten icke påföras skatter, som aldrig kunna och ej
heller böra uttagas. Med hänsyn till de olägenheter, som i angivna fall kunna
uppstå för värnpliktig, vill länsstyrelsen emellertid icke motsätta sig förslaget
om anstånd även med preliminär skatt.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller som en fördel hos förslaget,
att detta utformats i överensstämmelse med gällande anståndsregler,
som i det stora hela torde lia löst de värnpliktigas svårigheter med skattebetalningen
på ett tillfredsställande sätt, men ifrågasätter örn ej de svårigheter,
som kunde uppstå för en värnpliktig att erlägga debiterad preliminärskatt,
borde lösas genom ändrat jämkningsförfarande. Länsstyrelsen håller före, att
då genom den nya uppbördsförordningen skatten toges ut vid källan och åtminstone
teoretiskt sett skulle anpassa sig efter den skattskyldiges inkomstförhållanden,
det knappast vore riktigt att anstånd skulle behöva ifrågakomma.
Länsstyrelsen anför vidare:
Jämkningen borde för en eller flera enstaka uppbördsterminer kunna
göras ända ned till noll, även om inkomst kan beräknas förefinnas vid följande
uppbördsstämmor under uppbördsåret. Det kan kanske sägas, att det
för den värnpliktige är likgiltigt hur svårigheterna lösas blott det blir på ett
effektivt sätt. Rent principiellt måste det dock anses mindre tillfredsställande,
att en jämkningsfråga skall behöva lösas med ett anståndsförfarande. Härtill
kommer också, att samma svårigheter att erlägga debiterad preliminärskatt,
som enligt av kommittén framlagt exempel kunna uppstå för en värnpliktig,
även kunna komma i fråga för andra skattskyldiga. Ett ändrat jämkningsförfarande
skulle därför komma även sådana skattskyldiga till godo.
Här må inskjutas den anmärkningen, att kommittén synes räkna med att inkomstläget
för den värnpliktige ofta torde vara sådant, att örn löneavdrag å
familjebidrag skulle verkställas återstoden av inkomsten komme att understiga
vad som erfordras för underhåll av den värnpliktiges av honom beroende
anhöriga. Även om den värnpliktige sålunda beviljas anstånd eller den
preliminära skatten jämkas utan åtföljande löneavdrag måste efter verkställd
taxering en eftersläpning av skatt komma att ske, vilket kan bli betungande
för den värnpliktige och ödesdigert för hans ekonomi, då samtidigt med de
uppskovsbeviljade utskylderna preliminär skatt utgår för ny inkomst efter
värnpliktstjänstgöringens upphörande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 372.
31
Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att behovet av särskilda anståndsbestämmelser
för värnpliktiga icke vore lika framträdande efter uppbördsreformen
som tidigare. Man torde kunna förvänta, att i övervägande antalet
av de fall, då anstånd enligt kommittén kunde bli erforderligt, reglerna örn
jämkning vore tillfyllest, särskilt som den av kommittén uttalade meningen,
att vid jämkning resterande skattebelopp alltid skulle jämnt fördelas å återstående
uppbördsterminer, knappast stöde oemotsagd. De föreslagna bestämmelserna
skulle otvivelaktigt i allmänhet endast beröra sådana skattskyldiga
som hade att erlägga preliminär B-skatt. Emellertid visade erfarenheten
från beredskapstiden att dessa skattskyldiga som regel under militärtjänsten
hade det ekonomiskt bättre än de löntagare, som finge avstå hela eller den
övervägande delen av sin inkomst. På grund av det anförda kunde behovet
av särskilda anståndsbestämmelser starkt ifrågasättas, när det gällde värnpliktstjänstgöring
under fredstid och de värnpliktiga alltså ägde möjlighet
att i förväg beräkna och planera för denna tjänstgöring. Länsstyrelsen ville
(Jock icke motsätta sig, att sådana bestämmelser utfärdades, och ansåge förslaget
i stort sett tillfredsställande.
Svenska exekutionsmännens riksförbund anför:
Något egentligt behov av anstånd med utskyld s b e tal ni agen under ordinarie
militärtjänstgöring torde ej föreligga. I praktiken har det visat sig, att
endast en mycket ringa del av de anståndsberättigade använt sig av denna
möjlighet även vid nuvarande uppbördsform och i fortsättningen torde intresset
för och behovet av anstånd bliva ännu mindre.
Skulle dylikt behov dock anses föreligga på grunder, som den militära
skatteanståndskommittén anfört i sitt betänkande, har förbundet icke något
att anföra mot de principer, efter vilka kommittén utarbetat sitt förslag.
Framhållas bör dock, att de exempel, som kommittén anfört i fråga om rörelseidkare
och jordbrukare, knappast äro tillämpliga å sådana värnpliktiga,
som fullgöra sin första tjänstgöring. Det är rena undantaget, att en yngling i
denna ålder nått en sådan ställning.
Statskontoret slutligen ställer sig avvisande mot tanken att särskilda anståndsregler
för värnpliktiga nu skola meddelas. Statskontoret anför:
Av sjunkande inkomster motiverad skattelättnad kommer efter uppbördsreformens
genomförande att helt eller i varje fall till övervägande del inträda
samtidigt som inkomstminskningen, oavsett dennas orsaker. För att underlätta
skattebetalningen i fall av ojämnheter ha allmänna bestämmelser om
anstånd med inbetalning av kvarstående eller tillkommande skatt införts i
förordningen. Därför är det tveksamt, örn ett verkligt behov av specialregler
för de värnpliktiga kan anses föreligga. Den blivande frekvensen av relativt
boga poster kvarstående skatt liksom av fall, då jämkning av debiterad preliminär
skatt icke kommer att bliva tillräcklig med hänsyn till värnpliktigas
inkomstförhållanden, torde för närvarande undandraga sig bedömande.
Enär uppbördsreformens syfte är att snabbt bereda skattelättnad vid alla
slag av inkomstbortfall, synes det vara försvarligt att avvakta viss tids erfarenhet
av reformen, innan specialbestämmelser i samma syfte införas för
värnpliktiga. Därefter kunde övervägas, huruvida eventuella brister kunna
bättras genom allmänna föreskrifter i syfte att minska beloppen av kvarstående
skatt eller, beträffande debiterad preliminär skatt, möjliggöra ett
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
annat resultat av jämkningsförfarandet. Utvägen med särbestämmelser för
de värnpliktiga bör givetvis tillgripas allenast i sista hand.
I några yttranden har framställts erinran mot att skatteanstånd skulle få
avse utskylder, som förfallit till betalning före militärtjänstgöringens
början.
Sålunda framhåller riksråkenskapsverket, att det ville synas, som om
läget nu komme att bli så förändrat, att tagande av hänsyn till före tjänstgöringen
restförda skatter icke längre borde vara motiverat, och förordar
därför, att anståndsmöjligheten skulle inträda först med tjänstgöringens början.
Det skäl som anförts till stöd för bestämmelsernas nuvarande utformning
—• att en stor del av skattebetalarna regelmässigt erlade sina utskylder
först efter restföring — komme rimligtvis att falla bort. Det borde därtill
observeras, att det anstånd, varom här vöre fråga, i praktiken komme blott
en mindre del av skattebetalarna till godo; alla de som betalade sina skatter
genom löneavdrag, komme uppenbarligen i regel icke att bli restförda, såframt
icke arbetsgivaren försummade sina skyldigheter. Även örn anståndsmöjligheten
finge inträda först vid tjänstgöringens början, gynnades i viss
mån skattskyldiga, som icke vöre löntagare; en anståndsberättigad värnpliktig,
som ryckte in till tjänstgöring den 1 maj, finge vidkännas löneavdrag
under mars och april, örn han vore löntagare, men kunde disponera hela
mars- och aprilinkomsten, i varje fall efter uppbördsterminen under mars,
för andra ändamål, om han vöre t. ex. rörelseidkare.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:
Redan i samband med antagandet av skatteanståndsförordningen framhölls,
att ett sådant anstånd i efterhand skulle så att säga legalisera försumlighet
att erlägga skatt. I och med att den nya uppbördsförordningen träder
i kraft torde än större försiktighet vara på sin plats. Medan det hittillsvarande
eftersläpande uppbördsförfarandet ju haft till följd, att restföring av skatt
blivit en mycket vanlig företeelse, vill man ju hoppas, att de nya preliminärskatterna
endast i rena undantagsfall skola bliva restförda. För uppnåendet
av ett sådant resultat är det synnerligen angeläget, att det verkligen går in
i det allmänna medvetandet, att preliminärskatten alltid skall betalas innan
inkomsten disponeras för annat ändamål. Att då giva en till tjänstgöring
inkallad möjlighet att utan påföljd underlåta skatteinbetalning, torde dåligt
befrämja detta syfte. Härtill kommer också att en sådan anståndsmöjlighet
säkerligen kommer att medföra, att anstånd kommer att begäras i många
gränsfall, där skatten utan större svårighet skulle kunnat inbetalas.
Svenska exekutionsmännens riksförbund framhåller, att det i vissa fall
torde bliva praktiskt taget ogenomförbart att tillämpa reglerna om anstånd
i fråga örn utskylder av nu förevarande slag. Förbundet anför:
För att få anstånd med sådana utskylder, som skola erläggas före militärtjänstgöringens
början, torde den, som innehar anställning, nödgas ingiva
sin ansökan flera månader före inryckningen. För den, som är anställd och
exempelvis börjar sin militärtjänstgöring i april månad, är ju arbetsgivaren
skyldig att verkställa löneavdrag från årets början t. o. m. sista avlöningen.
Flärvik sker löneavdrag och inbetalning av uppbörden i mars samt avdrag
med ca halva uppbörden i maj. Dessa avdrag och inbetalningar avse just
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
33
de utskylder, soln den värnpliktige skulle begära anstånd för. Ansökan därom
borde då inlämnas redan någon gång under hösten året före tjänstgöringens
början eller i vart fall i så god tid, att skattemyndigheten må kunna
meddela beslut till arbetsgivaren, att skatteavdrag icke skall ske. Dylikt förfarande
är givetvis möjligt, men förbundet anser, att det skulle bliva en
alltför omständlig procedur, ej betingad av något större praktiskt behov. För
övrigt måste det ställa sig synnerligen svårt för skattemyndigheten att redan
på ett så tidigt stadium kunna avgöra, örn behov av anstånd föreligger eller
ej. Dessutom måste enligt vårt förmenande anståndsbestämmelscma i detta
t alin Hönnäs annorlunda än vad som nu är föreslaget.
Vid skatteanstånd, antingen det nu gäller freds- eller krigsförhållande, torde
det enda lämpliga och kanske även möjliga vara, att anståndet begränsas
till sådana utskylder, som förfalla till betalning efter militärtjänstgöringens
början eller för vilka löneavdrag då icke redan verkställts. Under beredskapstider
med plötsliga inkallelser kan för övrigt det tidigare anförda anståndslörfarandet
ju icke tillämpas. I så fall måste då restitution ske, ett förfarande
som av naturliga skäl måste bli ytterligt komplicerat och kanske därtill
av ringa värde för den anståndsberättigade.
Stadsfogden i Örebro framhåller:
Jag kan ej linna, att tillräckligt starka skäl anförts för att anstånd bör
erhallas för utskylder, som förfallit till betalning löre militärtjänstgöringens
berjan. De nuvarande reglerna, som medgiva anstånd med utskylder, som
lorlalht till betalning 3 månader före tjänstgöringens början, ha skapat onödigt
mycket irritation. Dessa regler ha hos åtskilliga skattebetalare, såvitt jag
kan bedöma, skapat den föreställningen, att staten ej tillräckligt uppskattar
de samhällsmedborgare, som i rätt tid erlägga sina utskylder. Skattebetalningen
är ingen populär företeelse. De flesta medborgare äro dock av den åsikten,
att skatten såvitt möjligt bör erläggas i rätt tid. Örn staten nu skapar regler’
där underlåtenheten att i rätt tid betala utskylderna legaliseras, är nian enligt
min mening inne på fel väg.
Länsstyrelsen i örebro län anser möjlighet tili anstånd med skatt, som
förfallit till betalning före militärtjänstgöringens början obehövlig och snarast
innebärande en obehörig förmån i betraktande av att någon sådan möjlighet
icke beretts den största kategorien skattskyldiga, nämligen de som hade
att erlägga preliminär A-skatt och som vanligen finge det sämre ekonomiskt
ställt under militärtjänstgöringen än andra värnpliktiga.
Länsstyrelsen i Stockholms län däremot anser det visserligen tveksamt, huruvida
anstånd borde ifrågakomma för skatter, som förfölle till betalning
omedelbart före värnpliktstiden, men vill icke bestrida, att under vissa förutsättningar
svårigheter kunde uppstå även härutinnan.
Vad angår den tid, varunder anståndet efter utryckningen
skall gälla förklarar sig centrala uppbördsnämnden intet ha att erinra
mot förslaget örn utsträckning av anståndstiden till tre månader efter
tjänstgöringens slut.
Orebro stads familjebidragsnämnd däremot framhåller, att det även efter
tre månaders förlopp från utryckningen räknat kunde vara besvärligt för de
värnpliktiga alt betala både nya löpande skatter och redan förfallna samt
ifrågasätter därför, örn icke ifrågavarande tidrymd borde förlängas ytterligare
några månader, varigenom de värnpliktiga skulle beredas större möj
Bihang
lill riksdagens protokoll lota. 1 sami. AV 372. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
lighet såväl att efter militärtjänsten »komma igång igen» som att verkligen
inbetala sina skatter utan att bliva restförda.
I ett par yttranden har särskilt berörts frågan i vilka fall befrielse
från restavgift bör vara medgiven beträffande skatt, varmed
anstånd åtnjutits.
Centrala uppbärdsnämnden finner det ur olika synpunkter önskvärt, att —
som kommittén föreslagit — samma anståndstid komme att gälla såväl beträffande
indrivningsåtgärder som i fråga om skyldighet att vidkännas restavgift
å indrivet belopp.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län ansluter sig till kommitténs ståndpunkt
i detta avseende med hänsyn till att den värnpliktige skulle kunna
beviljas anstånd, tills han varit fri från tjänstgöring tre månader i följd
och till att förslaget härutinnan överensstämde med vad som skulle gälla
för skattskyldiga i allmänhet.
Försvarets socialbyrå däremot anmärker, att enligt skatteanståndsförordningen
vore värnpliktig, som åtnjutit anstånd med skattebetalning, befriad
från erläggande av indrivningsavgift, därest han inom ett år efter tjänstgöringens
slut inbetalade de skatter som restförts under anståndstiden, och
att förslaget i förevarande avseende innebure en försämring i förhållande
till nuvarande bestämmelser. Byrån fortsätter:
Enligt byråns uppfattning synes det vara befogat, att de värnpliktiga i
samma omfattning som för närvarande befrias fran erläggande av restavgift.
Den tid, som eljest kommer att stå till deras förfogande för inbetalning
utan restavgift av under tiden för anståndet förfallna skatter synes nämligen
vara så kort, att det särskilt för värnpliktiga, som undergått befälsutbildning,
måste anses oskäligt, att de skola vidkännas restavgifter, då deras
oförmåga att i förekommande fall betala skatterna inom anståndstiden får
anses vara föranledd av värnpliktstjänstgöringen. Det synes alltså socialbyrån
påkallat, att denna fråga ägnas närmare uppmärksamhet.
Försvarsväsendets personalvårdsnämnd anser också, att förevarande fråga
borde upptagas till närmare övervägande. Nämnden anför:
Denna fråga, som får betydelse för åtskilliga värnpliktiga, synes dock få
sin största aktualitet för sådana familjebidragsberättigade värnpliktiga, vilka
enligt 27 § 1 mom. B—D värnpliktslagen åläggas längre utbildningstid än
de värnpliktiga i allmänhet, d. v. s. bland annat värnpliktig, som vid armén
eller kustartilleriet uttagits för utbildning till officer eller underofficer
och vars tjänstgöring i en följd på grund härav får en varaktighet av
två eller ett och ett halvt år. Då ifrågavarande värnpliktiga utrycka från
militärtjänstgöring kunna de i vissa fall hava att erlägga utskylder, vilka
hänföra sig till året före samt det år, de inryckte till militärtjänstgöring,
ävensom till tiden för militärtjänstgöringen. Vid sidan av erläggandet av
ifrågavarande utskylder synes man kunna utgå från att de i allmänhet också
måste vidkännas löneavdrag för preliminärskatt. Att i dylika fall svårigheter
med utskyldemas erläggande kunna uppkomma torde vara uppenbart och
att omgående belägga vissa av utskyldema med restavgift, därest desamma
icke kunna tillfullo erläggas under anståndstiden, torde allenast vara ägnat
att ytterligare försvåra skattebetalningen. —--
Kommittén har vid behandling av föreliggande frågor icke berört de sär
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
35
skilda problem i avseende på gäldandet av utskylder, inför vilka nu i tjänst
varande värnpliktiga komma att ställas i samband med utryckning från dem
åliggande tjänstgöring efter den nya uppbördsförordningens ikraftträdande.
Vid ifrågavarande tidpunkt hava dessa värnpliktiga i sannolikt flertalet
fall att erlägga betydande skattebelopp, för vilka anstånd varit beviljat, samtidigt
som de på grund av den nya uppbördsförordningens ikraftträdande
komma att vidkännas löneavdrag å dem i civil anställning tillkommande förmåner.
Nämnden anser det löga sannolikt, att berörda värnpliktiga kunna
billa denna dubbla skattebörda. Det synes nämnden därför kunna ifrågasättas,
huruvida icke särskilda åtgärder pa detta område äro erforderliga.
I några yttranden har slutligen framställts anmärkningar mot de föreslagna
bestämmelserna om ansökningsför farande och b eli o v sprövning
för åtnjutande av skatteanstånd.
Salunda ifrågasätter stadsfogden i Örebro. örn det ej vore en rikti0, väg
att taga bort behovsprövningen samt befria den värnpliktige från att ingiva
särskild ansökan. Stadsfogden anför:
I nästan samtliga fall beviljas nu anstånd här i staden. Så är också förhållandet
å andra orter, enligt vad jag inhämtat. Den utredning, som sker
genom familjebidragsnämnden, är oftast summarisk och ger ej alltid en
klar bild av vederbörandes ekonomiska ställning. Då en inkallelse till militärtjänst
i väl 99 °/o av antalet fall leder till att vederbörande får sin ekonomiska
ställning försämrad, beviljas i allmänhet ansökningar om anstånd.
Man kan då fråga sig, vad förfarandet med behovsprövning bör tjäna till
Ar det inte lämpligt att helt slopa denna?
Om det gäller en person med mycket god ekonomi bör därav icke följa,
att ansökan örn anstånd alltid bör avslas. Jag har under min tjänstgöring
som stadsfogde haft några fall, där vederbörande beviljats anstånd enär de
baft sin.a tillgångar så placerade, att de ej i rätt tid kunnat få dem disponibla
för skattebetalningen. En person, som äger exempelvis en fastighet
kan givetvis understundom lia svårt att få likvida medel. Det är därför enli°t
min mening ej sa självklart, att anstånd med erläggande av fastighetsskatt
skall gälla under kortare tid än erläggande av andra utskylder.
Jag kan ej heller finna, att det skulle innebära någon större orättvisa
örn samtliga värnpliktiga behandlades lika och erhöllo skatteanstånd utan
behovsprovnmg. I detta fall kan ju erinras örn, att vi nyligen fått en lag
som medger folkpension utan någon behovsprövning.
Örn man slopar behovsprövningen---- kommer detta att leda till att
ansökningar örn skatteanstånd kunna bortfalla. En anmälan från militärmyndigheten
till skattemyndigheten torde då vara tillfyllest. Det nuvarande
systemet medför ofta, alt de värnpliktiga på grund av okunnighet örn lagens
bestämmelser icke ingiva några ansökningar eller också inge dessa för sent
Härigenom komma de ej i åtnjutande av det anstånd, som lagen föreskriver.
Vid samtal med dylika värnpliktiga lia dessa meddelat, alt de trott att
särskild ansökan ej vöre tillfyllest utan att det räckte med att förete inskrivningsbok,
vari angåves tiden för militärtjänstgöringen. I åtskilliga fall
lia de värnpliktiga ej upplysts örn gällande bestämmelser.
Länsstyrelsen i Orebro län framhåller å andra sidan:
Då medgivande av anstånd endast innebär ett överflyttande av betalningsskyldigheten
till framtiden, kan ett sådant medgivande mången gång tänkas
innebära, att den värnpliktige ehuru han beredes en tillfällig lättnad
under tiden för värnpliktstjänstgöringen, för tiden därefter kommer i desto
stone svårigheter. Då en av huvudsynpunkterna vid uppbördsreformens
36
Kungl. Maj-.ts proposition nr 372.
genomförande varit att underlätta skattebetalningen för allmänheten, är det
därför av vikt att särskilt under fredstid största återhållsamhet iakltages
vid beviljandet av skatteanstånd för värnpliktiga. På grund härav synes stadgandet
i 56 § 2 mom. andra stycket böra utformas mera positivt och föreskriva
att anstånd skall beviljas endast örn särskilda skäl härför föreligga.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför:
Länsstyrelsen befarar — måhända med orätt — att, med den utformning
56 § 2 mom. i förslaget har, bestämmelserna däri kunna giva anledning till
en allmän tolkning hos familjebidragsnämnderna, att anstånd böra beviljas
antingen i hela den utsträckning, som enligt de föreslagna bestämmelserna
kunna ifrågakomma, eller ock att anstånd överhuvud icke böra beviljas.
— Då det torde få anses vara till fördel såväl för den värnpliktige som för
det allmänna, att anstånd icke meddelas i större utsträckning än som är
oundgängligen erforderligt för att avhjälpa den värnpliktiges betalningssvårigheter
— behov av skatteanstånd kan i visst fall exempelvis föreligga
beträffande kvarstående skatt men icke beträffande debiterad skatt efter däri
erhållen jämkning —- synes det böra för familjebidragsnämnderna och de
lokala skattemyndigheterna tydligare framhållas — i tillämpningsföreskrifter
eller i särskilda anvisningar från tillsyningsmyndigheten — att förut berörda
myndigheter vid behandlingen av inkomna ansökningar bevilja skatteanstånd
endast i oundgängligen erforderlig omfattning.
Riksräkenskapsverket slutligen anför:
Från den nuvarande skatteanståndsförordningen bär kommittéförslaget
övertagit stadgandet, att anstånd icke skall beviljas, där det med hänsyn till
den värnpliktiges ekonomiska förhållanden samt skatternas storlek kan antagas,
att den värnpliktige icke är i behov av anstånd. Det skall alltså presumeras,
att behov av anstånd föreligger. Hittills har behov av skatteanstånd
varit en tämligen normal följd av värnpliktstjänstgöringen. Från praktisk
synpunkt har det därför legat närmast till hands att vägra anstånd endast
då det varit påtagligt, att anstånd varit obehövligt. Hädanefter torde anstånd
vara behövligt endast i undantagsfall. B-skatt lär komma i fråga för en mycket
begränsad del av de 20- å 22-åringar, som under fredsförhållanden
främst beröras av bestämmelserna. En stor del av de skattskyldiga kommer
icke att påföras någon kvarstående skatt alls, och för flertalet av de övriga
lär den kvarstående skatten komma att bli rätt obetydlig. I varje fall gäller
detta sistnämnda, om de skattskyldiga utnyttja sina möjligheter att höja
den preliminära skatten i händelse av behov. Det torde i allmänhet icke vara
erforderligt, att en skattskyldig med icke alltför låga inkomster före värnpliktstjänstgöringen
beviljas anstånd i fråga om en kvarstående skatt på
några tiotal kronor; en viss grad av förutseende hos de skattskyldiga själva
bör kunna förutsättas härvidlag. Riksräkenskapsverket anser för sin del, att
den nämnda presumtionsregeln kunde komma att bidraga till att onödigtvis
normalisera anståndsrätten och att den fördenskull bör utgå. Behovsprövningen
bör alltså ske enligt samma principer som i de fall, vilka behandlas
i 56 § uppbördsförordningen.
Departements- De nu gällande reglerna örn skatteanstånd för värnpliktiga äro utformade
chefen. me(j hänsyn till det hittills tillämpade uppbördssystemet, enligt vilket skatt
utmätes efter den inkomst, som åtnjutits ett å två år innan skatten erlägges.
Efter ikraftträdande av de nya uppbördsbestämmelsema, enligt vilka skatten
skall i möjligaste mån uppbäras i omedelbart sammanhang med inkomstför
-
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
värvet, kan det antagas att behovet av särskilda anståndsmöjligheter för
de värnpliktiga kominer att bli betydligt mindre. I sådan riktning verkar även
det förhållandet att beträffande kvarstående och tillkommande skatt meddelats
generella regler om skatteanstånd, till vilka någon motsvarighet förut
i stort sett icke funnits.
I vissa fall torde emellertid, på sätt militära skatteanståndskommittén anfört,
särskilda regler om skatteanstånd vid inkallelse till militärtjänstgöring
få anses påkallade även efter de nya uppbördsbestämmelsemas ikraftträdande.
Vid sådant förhållande och med hänsyn till angelägenheten av att hithörande
regler så utformas, att icke värnpliktens fullgörande bereder de skattskyldiga
särskilda svårigheter beträffande utskyldsbetalningen, tillstyrker jag
att vissa särbestämmelser, avpassade efter det nya uppbördssystemet, meddelas
i fråga om de värnpliktiga.
Kommitténs förslag innebär i huvudsak, att värnpliktig skall kunna erhålla
anstånd även med debiterad preliminär skatt, vilket icke är möjligt
för andra skattskyldiga, att den i 56 § uppbördsförordningen för skattskyldiga
i allmänhet stadgade längsta anståndstiden örn ett år utsträckes att
omfatta även viss tid efter militärtjänstgöringens slut, samt att anstånd skall
kunna erhållas med skatt, som förfaller till betalning under militärtjänstgöringen
eller under viss tid före dess början och efter dess slut. I sistnämnda
avseende är för skattskyldiga i allmänhet stadgat, att anstånd endast kan erhållas
beträffande skatt, som förfaller till betalning under högst två av de
uppbördsterminer, vilka utlöpa närmast efter det ansökan örn anstånd gjorts.
Vad först angår förslaget att anstånd skall kunna medgivas beträffande
debiterad preliminär skatt har i flera yttranden gjorts gällande, att något
egentligt behov av anståndsregler icke förelåge såvitt anginge dylik skatt.
Därvid har ifrågasatts bl. a. om icke eventuella svårigheter att erlägga debiterad
preliminär skatt borde kunna undanröjas genom jämkning av skatten.
I anledning härav vill jag framhålla, att enligt 53 § uppbördsförordningen
jämkning skall avse åvägabringande av sådan ändring av preliminär skatt,
att denna kommer att så nära som möjligt överensstämma med motsvarande
slutliga skatt. Vid sådant förhållande synes jämkningsförfarandet knappast
kunna, utan att ändring av förordningen sker, utnyttjas för åstadkommande
av en annan fördelning å uppbördsterminerna av det efter jämkningen kvarstående
skattebeloppet än som enligt eljest gällande regler skall ske. En dylik
författningsändring — som ur vissa synpunkter kan vara önskvärd men som
å andra sidan skulle medföra en ökning av skattemyndigheternas arbetsbörda
— anser jag mig dock icke böra föreslå på grundval allenast av den nu föreliggande
utredningen, utan torde denna fråga lämpligen böra upptagas vid
den översyn av uppbördsförordningen, som förutsättes skola komma till stånd
sedan det nya uppbördssystemet varit i tillämpning under någon tid. Emellertid
bör framhållas, alt en dylik författningsändring kommer att aktualisera
jämväl frågan örn medgivande av rätt för skattskyldig, vars inkomstförhållanden
därtill föranleda, att — utan att nedsättning sker av del totala
skattebeloppet — erhålla annan fördelning av skattebeloppet å uppbördsterminerna
än som enligt huvudregeln skall ske.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
På grund av det nu anförda och med hänsyn till vad skatteanståndskommittén
i denna del yttrat, anser jag mig böra godtaga kommitténs förslag att
anståndsförfarandet för värnpliktiga må kunna avse även debiterad preliminär
skatt. Jag vill emellertid understryka att en dylik lösning av frågan
får anses vara av i viss mån provisorisk karaktär. Därest jämkningsinstitutet
framdeles ulbygges på sätt nyss antytts, torde nämligen anståndsregler beträffande
preliminär skatt i huvudsak bliva obehövliga. Skulle a andra sidan
en dylik utbyggnad av jämkningsinstitutet icke komma till stånd, torde böra
övervägas att utsträcka anståndsreglerna i fråga om debiterad preliminär
skatt till att avse jämväl andra än värnpliktiga.
Vad därefter angår förslaget örn att anståndstiden skall kunna utsträckas
till tre månader efter militärtjänstgöringens slut har mot förslaget i denna
del annan erinran icke gjorts än att en familjebidragsnämnd ifrågasatt, örn
icke anståndstiden borde kunna förlängas ytterligare några månader. En
ytterligare förlängning av anståndstiden anser jag mig emellertid icke böra
förorda. Den av kommittén föreslagna anståndstiden överensstämmer i princip
i detta avseende med den enligt nuvarande bestämmelser gällande, och
det kan antagas, att behovet av anstånd blir mindre och icke större efter det
nya uppbördssystemets genomförande.
I samband med sist berörda spörsmål torde frågan örn befrielse från restavgift
för skatt, varmed anstånd åtnjutits, böra upptagas till behandling.
Enligt skatteanståndsförordningen åtnjutes befrielse från indrivningsavgift
icke blott om de utskylder, varmed anstånd beviljats, erläggas under anståndstiden
utan även om de erläggas därefter men innan den värnpliktige ett
år i följd varit fri från militärtjänstgöring. Enligt kommitténs förslag skall
däremot befrielse från restavgift medgivas endast där skatten erlägges under
anståndstiden. I ett par yttranden har framhållits, att befrielse från restavgift
borde få åtnjutas i samma utsträckning som för närvarande är fallet.
Av praktiska skäl vore fördelaktigt, om anståndstiden och tiden för åtnjutande
av frihet från restavgift kunde bringas att sammanfalla. Då de skattebelopp,
beträffande vilka anstånd för framtiden komma att bliva erforderliga,
i allmänhet torde bliva av betydligt mindre storleksordning än de belopp,
för vilka anstånd enligt hittillsvarande ordning medgivits, synes den
nu gällande bestämmelsen angående utsträckning av tiden för befrielse från
restavgift kunna undvaras. Jag förordar sålunda kommitténs förslag att anståndstiden
och tiden för åtnjutande av befrielse från restavgift skola sammanfalla.
Mot förslaget att skatteanslånd för till militärtjänstgöring inkallade skall
kunna avse även utskylder, som förfallit till betalning före tjänstgöringens
början, ha erinringar framställts i flera yttranden. Även jag anser att en bestämmelse
örn rätt till anstånd med dylika utskylder —- en bestämmelse,
varemot vissa invändningar kunde göras redan vid skatteanståndsförordningens
tillkomst — efter de nya uppbördsbestämmelsernas ikraftträdande är i
huvudsak obehövlig. Med hänsyn härtill och då en regel örn anståndsrätt i
nu förevarande fall icke skulle stämma väl överens med det nya uppbörds
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 372.
39
systemets grundprinciper, förordar jag att kommitténs förslag i detta avseende
ändras så att anstånd icke får åtnjutas beträffande skatt, vilken förfaller
till betalning tidigare än under uppbördstermin, som helt eller delvis infaller
under tiden för militärtjänstgöringen.
Vad slutligen angår förslaget att anstånd skall kunna beviljas beträffande
utskylder, som förfalla till betalning viss tid — tre kalendermånader — efter
militärtjänstgöringens slut, har någon anmärkning mot förslaget i denna del
icke framställts i remissyttrandena. Icke heller jag har något att erinra mot
vad sålunda föreslagits, vilket för övrigt i princip överensstämmer med vad
som gäller enligt skatteanståndsförordningen.
I övrigt får jag angående de föreslagna bestämmelserna framhålla följande.
Försvarets socialbyrå har uttalat önskvärdheten av att även värnpliktiga,
som i fredstid fullgöra tjänstgöring av kortare varaktighet än 60 dagar, skola
kunna medgivas skatteanstånd enligt de föreslagna särskilda reglerna. Jag
delar icke socialbyråns mening härutinnan utan anser lika med kommittén,
att de anståndsregler, som enligt den nuvarande 56 § uppbördsförordningen
gälla för skattskyldiga i allmänhet, äro tillfyllest för dessa fall.
Mot de föreslagna reglerna örn ansökningsförfarande och behovsprövning
vid meddelande av anstånd har anmärkts å ena sidan att dessa regler borde
slopas så att anstånd automatiskt komme att följa på en inkallelse till
militärtjänstgöring och å andra sidan att reglerna om behovsprövning borde
ytterligare skärpas. Enligt min mening bör det nya uppbördssystemet föra
med sig, att beviljande av skatteanstånd för värnpliktiga i de flesta fall blir
onödigt, och det synes då icke lämpligt att meddela bestämmelser om
att vederbörande automatiskt skulle erhålla skatteanstånd vid inkallelse till
militärtjänstgöring. Fastmera synes det mig, som om medgivande av anstånd
nu skulle kunna begränsas till fall där skäl för anstånd visas föreligga.
Jag anser därför att behovsprövningen bör ske efter samma principer som
gälla för beviljande av anstånd för skattskyldiga i allmänhet. Ett särskilt
ansökningsförfarande blir då givetvis nödvändigt. Vad angår ordning och tid
för ingivande av ansökning m. m. har jag intet att erinra mot kommitténs
förslag.
Mot bestämmelserna örn vilka personalkategorier de särskilda anståndsreglerna
skola avse har jag intet att erinra. Förslaget har i den delen lämnats
utan erinran jämväl i remissyttrandena.
Riksräkenskapsverket har ifrågasatt ändring av 59 och 95 §§ uppbördsförordningen
för undvikande ov komplikationer i det fall alt en arbetsgivare
— vilken haft att göra löneavdrag under tiden närmast före den första uppbördstermin,
som det åt den värnpliktige beviljade anståndet avser —- underlåtit
alt göra sådant avdrag Enligt min mening kan emellertid anledning till
sådan ändring knappast sägas föreligga. Vid beviljande av anstånd med
skatt, för vilken löneavdrag verkställts innan beslutet örn anstånd meddelats,
skall nämligen — därest icke för visst fall annat föreskrivits i anslåndsbeslutct
— det redan innehållna beloppet jämlikt 55 och 58 §§ uppbördsförordningen
av arbetsgivaren återbetalas lill den skattskyldige. I det av riks
-
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 372.
läkenskapsverket angivna exemplet torde alltså, om avdrag gjorts under
den ifrågavarande månaden (mars), det avdragna beloppet regelmässigt hava
bort återbetalas till den skattskyldige, så snart denne beviljats anstånd med
under uppbördsterminen i maj förfallande skatt. Någon fördel av att arbetsgivaren
eventuellt försummat att göra löneavdrag under mars hade den
skattskyldige sålunda icke dragit.
Vad slutligen angår formen för anståndsreglernas meddelande anser ja?,
liksom kommittén, att dessa böra inarbetas i uppbördsförordningen i omedelbar
anslutning till de regler, som gälla för beviljande av anstånd för
andra skattskyldiga.
Löneavdrag å familjebidrag, hemortslön och vissa
arbetslöshetsunderstöd.
Örn familjebidrag och hemortslön åt värnpliktiga stadgas i
familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99), som jämlikt kungörelsen
den 29 mars 1946 (nr 100) i huvudsakliga delar trätt i kraft den 1
april 1946. Förordningen är tillämplig oberoende av huruvida tjänstgöringen
fullgöres enligt 27 eller 28 § värnpliktslagen. I vissa avseenden äro dock förmånerna
inskränkta under fredstjänstgöring. Vad angår sådan fredstjänstgöring,
som utgöres av första tjänstgöring, fordras i fråga örn vissa förmåner
att den myndighet som förordnad att öva tillsyn över förordningens tilllämpning
— försvarets socialbyrå — medgivit, att förmånerna må utgå.
Familjebidragsbestämmelserna äro tillämpliga på värnpliktiga, d. v. s. på
dem, som avlönas enligt för värnpliktiga gällande grunder. Därjämte har
Kungl. Majit (med stöd av bemyndigande i förordningen) genom familjebidragskungörelsen
den 29 mars 1946 (nr 101) förordnat om bestämmelsernas
tillämpning i vissa fall å krigsfrivilliga m. fl.
Enligt familjebidragsförordningen utgående förmåner äro familjebidrag
och hemortslön.
Familjebidrag kan, i den mån behov därav prövas föreligga, utgå såsom
familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag, sjukbidrag och begravningsbidrag.
Familjepenning utgår för familjemedlemmars livsuppehälle. Maximibeloppen
per dag framgå av följande tariff.
1
2
3
För hustru och frånskild hustru ävensom
— därest värnpliktig icke sammanlever
För annan fa-
För annan fa-
med hustru eller hustrun, med vilken han
miljemedlem
miljemedlem
Orts-
sammanlever, är arbetsoförmögen — för
över 16 år än
under 16 år
grupp
annan familjemedlem, som förestår hem-
sorn avses i
än som avses
met åt värnpliktig med hemmavarande
kol. 1
i kol. 1.
familjemedlem under 16 år
kronor
kronor
kronor
I
2: 75
1:40
1: 10
II
3: —
1: 65
1:20
III
3: 25
1:90
1: 30
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
41
Barn och adoptivbarn, som stå under den värnpliktiges vårdnad, anses som
familjemedlemmar endast örn de äro under 16 år. Hustru, varmed den värnpliktige
icke sammanlever, frånskild hustru, barn, som icke stå under hans
vårdnad, föräldrar m. fl. anses jämlikt 3 § b) familjebidragsförordningen
som familjemedlemmar, om den värnpliktige är underhållsskyldig mot dem
och verkligen brukar bidraga till deras underhåll. Dyrortsgrupperingen är
den för folkpensioneringen gällande.
Bostadsbidrag utgår för täckande av familjemedlemmarnas — i vissa fall
ensamstående värnpliktigs — bostadsbehov. Bostadsbidrag kan utgå endast
för den faktiska bostadskostnaden. Vid första tjänstgöring gäller dock, att
bidraget som regel icke får beräknas högre än hyran å orien för bostad örn
ett rum och kök. Tillsynsmyndigheten må dock i särskilda fall medgiva
hänsynstagande till hyra för två rum och kök.
Av näringsbidrag finnas två olika former, nämligen dels näringsbidrag för
upprätthållande av rörelse och dels näringsbidrag, avsett att möjliggöra återupptagande
efter militärtjänstgöringens slut av näring eller rörelse, som under
tjänstgöringen mäst nedläggas. Näringsbidrag, som avser upprätthållande
av rörelse, utgår med högst 10 kronor för dag. Sådant bidrag är avsett
att genom erforderligt tillskott för anställande av arbetskraft i näringen eller
rörelsen möjliggöra sådant överskott, att de behov kunna täckas, som
i vanliga fall tillgodoses genom familjepenning och bostadsbidrag. Denna
form av näringsbidrag utesluter följaktligen familjepenning och bostadsbidrag.
Med sistnämnda bidragsformer kan däremot förenas näringsbidrag för
återupptagande av nedlagd rörelse. Detta bidrag, vilket utgör högst 100 kronor
för månad, kan utgå exempelvis för gäldande av hyra för affärs- eller
verkstadslokal.
Sjukbidrag och begravningsbidrag utgå för de särskilda behov, som uppkomma
vid familjemedlems sjukdom eller frånfälle. Sjukbidrag kan utgå
för läkar- och sjukhusvård, transporter, medicin, ortopediska och motsvarande
hjälpmedel samt för tandvård. Begravningsbidrag utgår endast för
hustru -—- 250 kronor — och för barn under 16 år — 150 kronor.
Hemortslön skall enligt 20 § familjebidragsförordningen — som dock ännu
ej trätt i kraft — utgå utan behovsprövning såsom befälslön och långtidslön.
Hemortslön förutsätter, att krigsavlöningsreglementet äger tillämpning,
dock att Konungen äger förordna, att långtidslön må utgå under tid, då
värnpliktiga äro inkallade jämlikt 27 § 2 mom. vämpliktslagen. Befälslön
utgår till befordrade värnpliktiga med mot tjänstegraden (beställningen)
svarande belopp, vilket uppgår till lägst 50 öre och högst 3 kronor 50 öre
för dag. Långtidslön utgår till samtliga värnpliktiga sedan — utöver 360
dagars fredstjänstgöring — viss tids tjänstgöring enligt 28 § 1 mom. eller,
örn Konungen så förordnar, 27 § 2 morn. vämpliktslagen fullgjorts. Den utgör
en krona, en krona 50 öre eller 2 kronor örn dagen, allt efter tjänstgöringstidens
längd.
Familjebidrag och hemortslön utbetalas av kommunala familjebidragsnämnder.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
Vid behovsprövning för familjebidrag tages hänsyn till inkomster i familjen
med undantag av den värnpliktiges militära löneförmåner, till vilka
även hemortslön räknas. För vanliga fall äro detaljerade föreskrifter rörande
hänsynstagande till föreliggande inkomster meddelade. Vissa inkomstbelopp
inverka icke på familjebidragets storlek. Den värnpliktiges från civil
anställning bibehållna avlöning påverkar familjebidraget allenast i den mån
den bibehållna avlöningen överstiger en fjärdedel av den normala. Av hustruns
arbetsinkomst undantages vid behovsprövningen en fjärdedel och i
varje fall 75—125 kronor för månad, beroende på om den värnpliktige själv
har bibehållen arbetsinkomst eller icke. För hustruns återstående arbetsinkomst
sker avdrag enligt en stigande skala.
Hemortslön, familjepenning för hustru och barn under 16 år samt begravningsbidrag
utgå helt av statsmedel. Av kostnaden för övriga bidragsformer
stannar 5—20 °/o, olika för olika bidragsformer, å kommunen, medan
återstoden utgår av statsmedel.
Familjebidrag utgör enligt bestämmelse i punkt 6 av anvisningarna till
32 § kommunalskattelagen skattepliktig intäkt av tjänst. Detsamma torde,
fastän uttrycklig bestämmelse härom saknas, vara fallet med hemortslön.
Löneavdrag synes sålunda böra ske jämlikt 46 § uppbördsförordningen, därest
familjebidraget eller hemortslön en utgör den värnpliktiges huvudsakliga
inkomst av tjänst.
I sitt betänkande har skatteanståndskommittén som nämnts berört vissa
spörsmål i samband med frågan örn löneavdrag å familjebidrag utan att dock
framlägga något förslag i ämnet. Kommittén har därvid erinrat om, att familjebidragsnämnd
i princip hade att verkställa sådant avdrag, örn än i
många fall befrielse härifrån kunde komma att meddelas enligt 48 § 2 mom.
uppbördsförordningen, samt vidare anfört:
Vid fall av kortvarig tjänstgöring (repetitionsövningar om 30—60 dagar
eller efterutbildningsövning örn 30 dagar) kommer detta att medföra avsevärda
olägenheter såväl för den värnpliktige som för familjebidragsnämndema.
Kommittén ifrågasätter, huruvida det icke vore ändamålsenligt att
generellt medgiva befrielse från löneavdrag å familjebidrag, där militärtjänstgöringen
från början kan beräknas icke komma att överstiga 60 dagar i
följd.
Där försörjningsplikt föreligger gentemot sådana underhållsberättigade,
som avses i 3 § b) familjebidragsförordningen, utgår familjebidrag högst med
belopp, motsvarande underhållsbidraget. Löneavdrag å bidraget skulle innebära,
att den underhållsberättigade, till vilken bidraget utbetalas, erhåller ett
mindre belopp än som hittills kunnat utbetalas.
Motsvarande problem möter, där familjebidrag utgår i form av bostadsbidrag
med belopp motsvarande hyran. Löneavdrag här skulle innebära,
att svårigheter kunna uppstå för den värnpliktige att behålla sin bostad. I
I åtskilliga av de förut omnämnda remissyttrandena har förevarande fråga
särskilt berörts. I flera yttranden har därvid uttalats, att löneavdrag å familjebidrag
överhuvud taget icke borde ifrågakomma. I några yttranden har därjämte
framhållits, att löneavdrag ej heller borde göras å hemortslön.
Kungl. Maj.ts proposition nr 372.
43
Chefen för försvarsstaben understryker vikten av att de av kommittén berörda
spörsmålen örn löneavdrag å familjebidrag finge en tillfredsställande
lösning och anför vidare:
Preliminär skatt å sjukbidrag kan i många fall te sig obillig. I vissa fall är
det tänkbart, att sådan skatt å bidrag, som avses för exempelvis läkemedelskostnad,
äventyrar bidragets syfte. Måhända finnes anledning att återupptaga
frågan örn sjukbidragets hänförande till icke skattepliktiga intäkter.
Skatt för familjepenning enligt 3 § b) familjebidragsförordningen skall i
sådana fall, då fråga är om sådant periodiskt understöd, som beskattas hos
bidragsmottagaren, stanna å denne och icke å den värnpliktige.
Näringsbidrag utgör skattepliktig inkomst av tjänst för den värnpliktige.
Enär den värnpliktige i här avsedda fall är närings- eller rörelseidkare, kan
i vissa fall inträffa, att preliminär skatt å inkomstkällan »tjänst» icke motsvarar
skatteförmågan, enär näringsbidraget till större eller mindre del åtgår
för avdragsgilla utgifter i näringen eller rörelsen. I fråga om exempelvis ensamstående
värnpliktig, som erhåller näringsbidrag enligt 15 § familjebidragsförordningen,
torde bidraget sålunda icke medföra någon slutlig skatt.
Slutligen vill jag peka på de spörsmål, som uppkomma, örn bestämmelserna
i familjebidragsförordningens 20 g sättas i kraft och bliva tillämpliga.
Försvarets socialbyrå anser de förhållanden, varunder familjebidrag utgå,
böra föranleda, att löneavdrag aldrig göras å dylika bidrag. Byrån anför:
De i gällande familjebidragsförordning givna bestämmelserna möjliggöra
endast beviljande av familjebidrag, som kunna anses motsvara existensminimum,
och detta har också kommit till uttryck i förordningen genom att
däri intagits föreskrift, att familjebidrag icke må överlåtas och ej heller
tagas i mät (36 g). Detta innebär, att restförd skatt icke kan uttagas av den
värnpliktige genom införsel å honom tillkommande familjebidrag. I konsekvens
härmed torde löneavdrag för källskatt ej heller böra ifrågakomma.
Stöd för en sådan uppfattning lämna för övrigt även de i uppbördsförordningen
intagna bestämmelserna örn att löneavdrag icke skall verkställas å
förmåner, som endast täcka existensminimum. De exempel i fråga om verkningarna
av löneavdrag å familjebidrag, som anförts av kommittén, synas
tillräckligt belysa förhållandena. Här må allenast anföras, att om löneavdrag
skall verkställas å familjebidrag, följden måste bliva att reglerna för
bestämmande av familjebidragsbeloppen måste underkastas översyn. Härtill
kommer att verkställandet av löneavdrag å familjebidragsförmåner skulle
medföra en avsevärt ökad arbetsbörda för familjebidragsnämnderna, vilken
skulle bliva särskilt betungande vid en eventuell förstärkt försvarsberedskap
eller mobilisering.
Byrån framhåller därefter, att spörsmålet om löneavdrag finge aktualitet
även beträffande hemortslön, enär denna skulle utbetalas av familjebidragsnämnderna.
Hemortslön hade visserligen delvis en annan karaktär än familjebidragen,
men övervägande skäl talade för att löneavdrag icke heller verkställdes
å hemortslönen, helst som denna huvudsakligen vore avsedd att utgå
under tid för förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering.
Försvarsväsendets personulvårdsnämnd anför:
Samtliga lonner av familjebidrag — med undantag av begravningsbidrag
— utgå efter behovsprövning. 1 vissa fall —- exempelvis familjepenning lill
barn utom äktenskap och bostadsbidrag — kan familjebidraget enligt gällande
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 372-
bestämmelser icke utgå med högre belopp än som svarar mot vad den värnpliktige
avtalsenligt har att erlägga. Såsom kommittén framhållit är familjebidrag
skattetekniskt att betrakta såsom skattepliktig intäkt av tjänst, och
det bör följaktligen ankomma på familjebidragsnämnd såsom utbetalande
myndighet att verkställa löneavdrag å det utgående familjebidraget. Med hänsyn
till avvägningen av familjebidragsbeloppen synes det emellertid kunna
leda till uppenbart orimliga konsekvenser, örn löneavdrag skall göras å utgående
familjebidrag. Även om uppbördsförordningen medgiver den lokala
skattemyndigheten att efter ansökan av den skattskyldige förordna, att avdrag
icke skall ske å här omnämnt bidrag, får det enligt nämndens uppfattning
anses angeläget, att frågan örn att generellt medgiva befrielse från löneavdrag
å familjebidrag göres till föremål för närmare övervägande. Härför
talar jämväl den omständigheten, att familjebidragsnämndema i vissa fall
icke torde kemna förutsättas medhinna det merarbete, som genom skyldigheten
att göra avdrag å familjebidrag skulle åläggas dem. I särskilt hög grad
betungande skulle denna uppgift bliva för den händelse förstärkt försvarsberedskap
eller mobilisering skulle anbefallas. Enahanda skäl synas i huvudsak
kunna göras gällande i avseende på den förmån av hemortslön, som enligt
lämiljebidragsförordningen kan utgå.
Socialstyrelsen finner en bestämmelse örn befrielse från löneavdrag å familjebidrag
i fall, där militärtjänstgöringen från början kunde beräknas icke
komma att överstiga 60 dagar i följd, lämplig och ifrågasätter även, örn det
icke av praktiska skäl vore lämpligt att medgiva befrielse från löneavdrag,
där familjebidrag utginge för fullgörande av fastställd underhållsskyldighet
eller i form av bostadsbidrag. En dylik befrielse skulle i själva verket fungera
som ett partiellt, automatiskt verkande anstånd med skattebetalningen.
Om sådan befrielse ej medgåves, torde det i längden bli nödvändigt att ändra
familjebidragsbestämmelserna därhän, att det utgående familjebidraget efter
verkställt löneavdrag täckte underhållsbidraget resp. bostadskostnaden. Saken
hade betydelse ur socialvårdens synpunkt, eftersom de socialvårdande
organens understödsverksamhet kunde nödgas träda i funktion, om ingen
förändring i något av nämnda hänseenden vidtoges. De av socialstyrelsen
antydda frågorna borde utan dröjsmål upptagas till närmare prövning.
Jämväl statskontoret, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms
län uttala, att frågan örn löneavdrag å familjebidrag borde upptagas till prövning.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att befrielse för familjebidragsnämnd
att göra avdrag för skatter å familjebidrag generellt borde meddelas,
då militärtjänstgöringen från början kunde beräknas icke komma att överstiga
60 dagar i följd, då familjepenning utginge jämlikt 3 § b) familjebidragsförordningen
samt då familjebidrag utginge i form av bostadsbidrag,
men icke i andra fall. Det torde få betecknas som en fördel såväl för den värnpliktige
som för staten att skatten å uppburet familjebidrag örn möjligt
erlades preliminärt. För de särskilda fall, där befrielse jämlikt 48 § 2 mom.
uppbördsförordningen borde komma i fråga, hade den värnpliktige alltid
möjligheten att vid behov av befrielse hänvända sig till den lokala skattemyndigheten.
Kungl. Majda proposition nr 372.
45
Av de familjebidragsnämnder, som yttrat sig i förevarande fråga, ha de
flesta uttalat sig för generell befrielse från löneavdrag å familjebidrag. Av
familjebidragsnämndernas yttranden må bär omnämnas följande.
I ett av familjebidragsnämnden i Stockholm åberopat yttrande av nämndens
direktör anmärkes, att en värnpliktig, som hade att utgiva underhållsbidrag
till familjemedlem, som icke tillhörde hans hushåll, ibland ägde från
sin skattepliktiga inkomst avdraga hela detta belopp och att mottagaren hade
att uppgiva beloppet till beskattning. Därest i ett sådant fall löneavdrag
skulle göras å familjebidraget, skulle detta innebära, att avdrag gjordes å ett
för den värnpliktige skattefritt belopp — måhända hans enda inkomst —
för den skattskyldighet, som åvilade annan person.
Örn de tekniska svårigheterna vid löneavdragets verkställande anföres i
detta yttrande:
För att kunna verkställa löneavdrag måste familjebidragsnämnden ha debetsedeln
i god tid före första utbetalningen, vilken i regel infaller inom en
vecka efter inställelsen. Vid inkallelser jämlikt 28 § vämpliktslagen har, efter
vad erfarenheten visat, en värnpliktig ofta haft alt inställa sig inom mycket
kort tid efter erhållen inkallelseorder. Det kan därför uppstå svårigheter för
honom att i tid överlämna debetsedeln och en underlåtenhet härutinnan kan
komma att medföra, att löneavdrag verkställes med 25 procent av familjebidraget.
I de fall en värnpliktig under militärtjänstgöring äger bibehålla viss
inkomst av civil anställning uppstå ytterligare svårigheter, då ju avdraget i
de fall, där skattskyldig har löneinkomst från flera håll, skall göras av huvudarbetsgivaren,
varmed avses den arbetsgivare, från vilken den skattskyldige
har sin huvudsakliga inkomst av tjänst. Även om man i de fall familjebidrag
utgör den värnpliktiges huvudsakliga inkomst — ett flertal privatanställda
uppbära under militärtjänstgöring 25 procent av civil lön, vilket
ju ej inverkar på familjebidragets storlek — skulle anse, att den civila arbetsgivaren
har att verkställa löneavdraget, uppstå ökade svårigheter för familjebidragsnämnderna
i fortsättningen.
Familjebidragsnämnden i Göteborg understryker, att familjebidraget åtminstone
i de större städerna måste anses utgöra absolut existensminimum,
varför något löneavdrag å detsamma ej borde ifrågakomma. Nämnden anför
vidare:
Vid inkallelser till repetitionsmöten och efterutbildningsövning, då kanske
tre årsklasser inrycka samtidigt (varje årsklass i Göteborg torde omfatta något
över 2 000 man), skall nämnden ha att mottaga tusentals skattsedlar för
att efter en månad återlämna dem till vederbörande. Inlämnas icke skattsedeln
är nämnden skyldig att innehålla 25 °/o av familjebidraget. Enligt uppbördsförordningen
48 § 2 mom. kan efter ansökan från den värnpliktige
den lokala skattemyndigheten förordna, att löneavdrag icke skall ske. Vid
massinkallelser till repetitionsövningar och efterutbildningsövning skulle dylikt
ansökningsförfarande förorsaka .särskilt de större familjebidragsnämnderna
ett oerhört arbete, sorn. endast medförde, alt utbetalningen av familjebidrag
försvårades och försenades. Därför ifrågasätter kommittén också,
huruvida del icke vore ändamålsenligt alt generellt medgiva befrielse från
löneavdrag å familjebidrag, där militärtjänsten från början kan beräknas
icke komma att överstiga 60 dagar i följd. Familjebidragsnämnden anser
emellertid, att sådan befrielse hör utvidgas och oavsett tjänstgöringstidens
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
längd gälla alla till militärtjänst inkallade, vilka åtnjuta familjebidrag. Antalet
av de värnpliktiga, som skola fullgöra längre tid än 60 dagar, är nämligen
så stort och de inkallas i allmänhet på en gång att även härigenom avsevärda
olägenheter kunna uppstå. Rekryterna, som skola fullgöra första
tjänstgöringen, inrycka i allmänhet i april. I en stad av Göteborgs storleksordning
torde av en årsklass cirka 500 rekryter ansöka om familjebidrag
vid inryckningen. Alla dessa erhålla givetvis icke bidrag, men nian kan utgå
ifrån att de allesammans, samtidigt som de ingiva ansökan örn familjebidrag,
även inkomma med ansökan att slippa avdrag för skatt. Detta onödiggöres
därest befrielse från löneavdrag å familjebidrag göres generell.
Centrala uppbördsnämnden framhåller, att familjebidraget — bortsett från
sådana fall där den värnpliktige under militärtjänstgöringen finge behålla en
i förhållande till familjebidraget betydande del av civil tjänstemkomst —
vanligtvis torde utgöra den värnpliktiges huvudsakliga skattepliktiga inkomst
av tjänst, i följd varav familjebidragsnämnden vore skyldig verkställa löneavdrag
härå för gäldande av den värnpliktiges preliminära och kvarstående
skatt. Nämnden anför vidare:
I och för sig synes anledning icke föreligga att medgiva familjebidragsnämndema
någon särställning beträffande skyldigheten att verkställa löneavdrag.
Emellertid torde, såsom kommittén framhåller, befrielse från att
verkställa löneavdrag i många fall komma att meddelas jämlikt 48 § 2 mom.
uppbördsförordningen. Detta förhållande sammanställt med de särskilda
av kommittén påvisade nackdelar, som löneavdrag i vissa fall skulle medföra,
kan motivera att frågan, om löneavdrag å familjebidrag överhuvud
taget bör förekomma, göres till föremål för närmare övervägande. Nämnden
vill dock påpeka att i samband härmed måste prövas familjebidragets karaktär
av skattepliktig inkomst. Det torde vara lämpligt att dessa frågor tills
vidare få anstå till dess någon erfarenhet vunnits av uppbördsförordningens
tillämpning. Även om de lokala skattemyndigheterna och familjebidragsnämnderna
förorsakas ett visst merarbete, torde tillsvidare fråga om befrielse
från löneavdrag för familjebidrag från fall till fall böra bliva föremål
för nämnda skattemyndigheters prövning. I
I detta sammanhang torde till behandling även få upptagas frågan om
löneavdrag å vissa arbetslöshetsunderstöd.
I en till finansdepartementet ingiven den 16 oktober 1946 dagtecknad skrivelse
har statens arbetsmarknadskommission hemställt, att åtgärder måtte
vidtagas för åvägabringande av sådan ändring av 10 och 46 §§ uppbördsförordningen
att preliminär A-skatt ej skulle erläggas och löneavdrag ej verkställas
beträffande kontantunderstöd, som med statsbidrag utgåves av arbetslöshetsnämnd.
Vid denna framställning fanns fogad en promemoria angående konlantunderstöd
vid arbetslöshet av följande lydelse:
Kontantunderstöd vid arbetslöshet kan av arbetslöshetsnämnd efter medgivande
av Statens arbetsmarknadskommission och med bidrag av statsmedel
utgivas dels i form av dagunderstöd, dels i form av dagunderstödet
eller daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa supplerande hyreshjälp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
47
A. Dagunderstödet, som efter behovsprövning får utgivas för endast sex
dagar per vecka, är maximerat med hänsyn till dels den understöddes försörjningsplikt,
dels den ortsgrupp enligt lagen om folkpensionering, som kommunen
tillhör. Från den 10 mars 1944 och alltjämt gällande maximibelopp
framgå av följande sammanställning.
Ortsgrupp
Dagund erstöd
Man och
hustru
Ensam
person
över 18 år
Ensam
person
16—17 år
Barn under 16 år
per barn
1—3 barn)4—6 barn
Man,
hustru
3 barn
Man,
hustru
6 barn
I
4: -
2:50
1:50
0: 85
0:80
6: 55
8:95
II
4:25
2: 75
1:75
1:05
0:80
7: 40
9:80
III
4:50
3: —
2:-
1:25
0:80
8: 25
10: 65
B. Hgreshjälpen, som ävenledes utgives efter behovsprövning, får utgå
med följande maximibelopp per månad. Såsom framgår av sammanställningen
äro ortsgrupperna vad beträffar hyreshjälp indelade i fyra respektive
fem undergrupper.
Ortsgrupp
I a
b
c
d
II a
b
c
d
e
III a
b
Hyreshjälp
familjeförsörjare
ensamstående
20: —
10
30: —
15
_
40: —
20
—
20: —
10
_
30: —
15
_
40: —
20
_
50: -
25
_
60: —
30
—
40: —
20
_
50: —
25
_
60: —
30
_
70: —
35
_
90: —
45
—
Såsom en allmän princip vid understödsskalans tillämpning gäller, att det
totala understödet, varmed förstås summan av dagunderstöd och hyreshjälp,
ej må uppgå till
a) den i orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft eller
b) de inkomster vederbörande åtnjutit under förutvarande arbetsanställning.
Person, som uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, kan icke
samtidigt erhålla dagunderstöd.
I de flesta fall utgår dagunderstödet med angivna maximibelopp. Sålunda
utbetalade arbetslöshetsnämndema i Stockholm, Göteborg och Malmö under
perioden mars—maj 1946 maximibelopp till resp. 96,43, 82,94 och 92,90 %
av de dagunderstödda. Stockholm och Göteborg tillhöra ortsgrupp lil och
Malmö ortsgrupp II.
Vad hyreshjälpen beträffar utgår denna med reducerade belopp i långt
större utsträckning än dagunderstödet. Detta sammanhänger med att i hem
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
niet boende vuxna barn med egen inkomst i många fall bidraga till hyran
eller att något rum uthyrts till inneboende. Under perioden mars—maj 1946
utbetalades i Stockholm, Göteborg och Malmö maximibelopp till resp. 28,47,
10,26 och 41,18 °/o av dem, som uppburo hyreshjälp, och med reducerade
belopp till resp. 71,53, 89,74 och 58,82 %>. Maximibeloppen utgöra i Stockholm
och Göteborg 90 kronor per månad för familjeförsörjare och 45 kronor per
månad för ensamstående samt i Malmö 60 resp. 30 kronor per månad.
Understödsperioderna ha under de senare åren varit relativt kortvariga,
beroende på den med anledning av den goda tillgången på arbetstillfällen i
öppna marknaden livliga omsättningen av hjälpsökandeklientelet. I de större
städerna torde minst en tredjedel av de vid varje månads början anmälda
hjälpsökande under månaden absorberas av arbetsmarknaden.
De längsta understödsperioderna, cirka två månader, uppvisa sådana
hjälpsökande, som under vakansperioder i arkivarbete uppbära understöd,
övriga understödda åtnjuta utom i rena undantagsfall dagunderstöd under
kortare perioder, i allmänhet varierande mellan några dagar och cirka en
månad.
Dagunderstödsverksamhetens omfattning framgår av följande tablå, som
utvisar antalet dagunderstödda i hela riket vid slutet av varje månad åren
1937—1945 samt vid slutet av månaderna januari—september 1946.
Månad
Antal understödda
1937
1938
1939
1940
1941
1942
1943
1944
1945
1946
Jan.........
5''497
4 725
6 206
3 273
14 089
9183
2 738
5 013
2180
1222
Fehr........
6 073
4 985
2 928
3 423
17 338
10191
2 352
5 213
2 751
1201
Mars.......
5 774
4 692
7 028
3 493
17 369
8 524
1954
4 929
2 708
960
; April.......
3 565
3 282
5 847
2 676
15 288
5 631
1561
3 529
1758
401
Maj........
1 506
1 372
2 441
1279
10 829
2 082
1006
1 126
1102
128
Juni........
140
810
529
993
6 677
974
460
353
620
77
Juli........
—
220
—
1009
4 140
822
327
247
461
45
1 Aug........
—
265
—
1532
3 316
781
248
210
345
45
. Sept........
—
304
—
2 694
3 201
817
280
317
353
50
Okt........
167
1068
842
5 702
2 427
654
516
456
375
Nov........
1284
2146
1811
8 330
3123
898
1287
541
480
Dec........
3 251
4 566
2 930
10 765
6 974
1778
3 303
1447
801
Såsom framgår av tablån har understödsverksamheten under de senare
åren haft mycket ringa omfattning. Detta sammanhänger givetvis med de
gynnsamma förhållanden, som varit rådande på arbetsmarknaden. Med hänsyn
till de omfattande beredskapsåtgärder, som vidtagits för att åstadkomma
en jämn och hög sysselsättning, torde man emellertid kunna utgå ifrån att
understödsverksamheten vid en eventuell arbetslöshetskris ej kommer att få
tillnärmelsevis samma omfattning som under krisen på 1930-talet, då det
högsta antalet samtidigt understödda utgjorde 60 604 (januari 1934).
Men trots alla beredskapsåtgärder torde arbetsprogrammet vid en kris
nödvändigtvis behöva kompletteras med kontanthjälp åt arbetslösa i sådana
fall, då de ej äro arbetslöshetsförsäkrade. Det kommer vanligen att krävas
viss tid, innan friställd arbetskraft kan återinpassas i produktionen, beredas
sysselsättning vid beredskapsarbete eller placeras vid omskolningskurser, örn
de arbetslösa, vilka vid behovsprövningen konstaterats vara i oundgängligt
behov av hjälp, då ej skulle komma i åtnjutande av det existensminimum,
sorn kontantunderstöden få anses utgöra, skulle de bli tvungna att för sitt
uppehälle anlita fattigvården. Såsom ovan framhållits skulle dock ansträngningarna
att bibehålla en hög och jämn sysselsättning begränsa understöds
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
49
verksamheten högst avsevärt samt dessutom göra understödsperioderna relativt
kortvariga i de fall kontantunderstöd trots allt ej kunde undvikas.
Vid sidan av deli egentliga kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa
kan arbetslöshetsnämnd medgivas rätt att såsom statsunderstödd arbetslöshetshjälp
efter behovsprövning utgiva jämväl vissa andra kontanta bidrag.
Dessa särskilda understödsformer äro följande.
a) Inackorderingsbidrag till sådana deltagare i yrkesutbildningskurser för
arbetslösa, som ej äro bosatta på kursorten, samt dagunderstöd och hyreshjälp
till deras i hemorten kvartående familjer. Dagunderstöd och hyreshjälp
till på kursorten bosatta kursdeltagare. Kurserna pågå i allmänhet
sex, i vissa fall fyra månader. Någon enstaka gång har det hänt, att kursdeltagare,
som avslutat kurs, medgivits ytterligare utbildning under några
månader vid annan kurs.
b) Rese- och beklädnadsbidrag till deltagare i yrkesutbildningskurser för
arbetslösa samt i vissa fall kontanta bidrag och beklädnadsbidrag till elever
vid centrala verkstadsskolor.
c) Ortstillägg och hyresbidrag till sådana försörjningspliktiga arbetslösa,
som hänvisas till beredskapsarbete utom hemorten.
d) S. k. självhjälp, d. v. s. bidrag till klädesutrustning, verktyg, resor
m. m., avsedda att möjliggöra sökande respektive antagande av arbete på
annan ort.
Arbetslöshetsunderstöd är principiellt att betrakta som skattepliktig inkomst.
Införsel i understöd har emellertid enligt vad som kunnat inhämtas
från arbetslöshetsnämnder veterligen aldrig förekommit och torde ej heller
kunna förekomma med hänsyn till stadgandet i 7 § lagen örn införsel, att
införsel må ske endast i den mån inkomsten överskjuter vad vederbörande
kan anses behöva till underhåll för sig själv och för maka och oförsörjda
barn och adoptivbarn. Då understödet fastställes efter behovsprövning, torde
det få anses icke överskjuta nämnda underhållskostnader.
Vad beträffar frågan om beskattningsform torde preliminär beskattning
enligt uppbördsförordningen av den 31 december 1945 ej lämpligen kunna
tillämpas^ Skulle preliminär skatt utgöras för arbetslöshetsunderstöd och
avdrag således verkställas, torde understödens maximisatser behöva höjas.
Då understöden vid behovprövningen nämligen fastställas till vad de hjälpsökande
anses oundgängligen behöva för sitt uppehälle, skulle ett avdrag
för skatt sänka understöden under existensminimum.
Om understöden dock skulle bli föremål för preliminär beskattning, torde
man vidare kunna förutse 100-procentig framställning från arbetslöshetsnämnderna
till de lokala skattemyndigheterna örn befrielse från skyldigheten
att uttaga preliminär skatt.
Över arbetsmarknadskommissionens framställning hava, efter remiss, yttranden
avgivits av socialstyrelsen, Överståthållarämbetet och centrala uppbördsnämnden.
Socialstyrelsen tillstyrker framställningen, främst med hänsyn lill de praktiska
olägenheter som skulle följa med en tillämpning av bestämmelserna örn
löneavdrag beträffande arbetslöshetsunderstöd, samt anför vidare:
Dessa olägenheter böra ses mot bakgrunden av de relalivt små skattefaelopp,
som det kan bli fråga örn. En särskild omständighet kan härvid också
komma i betraktande. Då en löntagare blir arbetslös under en del av eli år,
bli hans inkomster av arbetslöshetsunderstöd och arbetslön på grund av
karenstidsbestämmelser o. s. v. som regel lägre än de inkomster, han skulle
lia åtnjutit, om han hela året fått vara i arbete. Avdragen på arbetsinkomsten
Bihang till riksdagens protokoll 19t6. 1 samt. Nr 372. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
komma därför att beräknas efter en för hög procentsats, vilket kan hava till
följd att summan av de under året företagna avdragen på enbart arbetslönen
kan bliva i det närmaste lika stor som den skatt, som slutligen skall betalas
på arbetslön och kontantunderstöd. Täckning för skatten kan därför i dylika
fall ofta erhållas genom avdrag uteslutande på arbetslönen, varför avdrag
på kontantunderstödet i sådana fall blir obehövligt.
Det bör vidare beaktas, att den föreliggande frågan ur beskattningssynpunkt
får en allt mindre betydelse, i samma mån som arbetslöshetskassorna
i en alltmera ökad omfattning övertaga uppgiften att utgiva understöd vid
arbetslöshet.
Överståthållarämbetet framhåller, att arbetslöshetsunderstöd enligt rättspraxis
toges till beskattning som inkomst av tjänst, varför jämlikt 3 § 1. uppbördsförordningen
även löneavdrag för preliminär skatt skulle verkställas å
dylikt understöd. Vidare framhåller ämbetet, att följden av en fullständig
befrielse från preliminär skatt — som arbetsmarknadskommissionen syntes
ha avsett — skulle bliva, att ifrågavarande skattskyldiga drabbades av kvarstående
skatt å belopp, motsvarande arbetslöshetsunderstöden, och sålunda
under följande år drabbades av en dubbel skattebörda. Ämbetet fortsätter:
Härtill kommer, att denna kvarstående skatt författningsenligt skulle uttagas
genom löneavdrag i då utgående arbetslöshetsunderstöd. Något annat är
ju icke av kommissionen föreslaget och skulle för övrigt helt strida mot principerna
för det nya systemet; endast anstånd under högst två uppbördsterminer
kan ifrågakomma. I vissa fall skulle därför ett bifall till kommissionens
hemställan innebära, icke att arbetslöshetsunderstöden undantages från
inkomst, varå löneavdrag skall ske, utan att löneavdragen verkställdes två
år senare än i andra fall.
Utöver vad sålunda anförts må anmärkas, att antalet personer, vilka uppbära
arbetslöshetsunderstöd, för närvarande är synnerligen ringa, varför något
behov av omedelbara åtgärder av ena eller andra slaget näppeligen kan
anses föreligga. Innan någon dylik åtgärd vidtages erfordras säkerligen en
ingående utredning av hithörande frågor, vilken utredning i så fall bör avse
även spörsmålet om löneavdrag å familjebidrag samt kommunala pensionstillskott.
Den frågan kan givetvis i detta samband uppkomma, huruvida icke arbetslöshetsunderstöden
borde helt överföras till gruppen icke skattepliktiga intäkter
och således ej heller vid den årliga taxeringen tagas till beskattning.
En sådan åtgärd borde emellertid principiellt förutsätta, att vid understödens
avvägande hänsyn tages till dylik skattebefrielse, något som dock i sak bleve
likvärdigt med löneavdrags verkställande. På sätt i tidigare sammanhang
framhållits skulle emellertid en dylik skattebefrielse kunna antagas framkalla
berättigat missnöje hos arbetsanställda, vilka kanske ej uppbure högre
lön än som motsvarade arbetslöshetsunderstöden men som vore pliktiga erlägga
skatt härå. Härtill kommer den inverkan en dylik skattebefrielse under
tider av omfattande arbetslöshet skulle erhålla för kommunernas ekonomi.
Spörsmålet örn fullständig skattebefrielse för intäkter av denna och annan
art är icke ny. Densamma har emellertid hittills funnits vara icke genomförbar
och så torde alltjämt vara förhållandet.
Centrala uppbördsnämnden erinrar om sitt uttalande att de av skatteanståndskommittén
angivna frågorna örn löneavdrag å familjebidrag tills vidare
borde få anstå, samt anför därefter:
Kungl. Maj.ts proposition nr 372.
51
Kontantunderstöd vid arbetslöshet synes visserligen ur skattesynpunkt och
beträffande frågan om skyldighet att verkställa löneavdrag till sin natur vara
närbesläktat med familjebidrag. Beträffande arbetslöshetsunderstödet torde
dock dess karaktär av behovsprövat understöd vara mera markerad än vad
gäller familjebidrag. Ur denna synpunkt kunde måhända skäl föreligga att
icke motsätta sig bifall till arbetsmarknadskommissionens förslag.
Av den vid arbetsmarknadskommissionens framställning fogade promemorian
ävensom av uppgifter, som nämnden inhämtat från de erkända arbetslöshetskassornas
verksamhet, framgår emellertid att arbetslösheten och i
följd härav även arbetslöshetsunderstöden för närvarande hava en mycket
ringa omfattning. Med hänsyn härtill skulle en författningsändring under
rådande förhållanden beröra ett relativt litet antal skattskyldiga.
Vid en författningsändring torde man därjämte icke kunna underlåta att
till övervägande upptaga kontantunderstödens karaktär av skattepliktig inkomst
i jämförelse med understöden från arbetslöshetskassorna, vilka äro
undantagna från skatteplikt. Detta är en fråga av stor räckvidd och torde
kräva ingående undersökningar.
Det problem, som arbetsmarknadskommissionen uppdragit, har närmast
samband med bestämmelserna i 48 § 2 mom. uppbördsförordningen, enligt
vilka de lokala skattemyndigheterna äga medgiva befrielse från löneavdrag,
där den skattskyldiges inkomster icke överstiga det s. k. existensminimum.
Av arbetsmarknadskommissionens promemoria framgår också att, om inga
särskilda åtgärder vidtagas, de lokala skattemyndigheterna kunna emotse ansökningar
örn sådan befrielse i nästan alla de fall, där kontantunderstöd
skola utbetalas från arbetslöshetsnämnderna.
Ehuru nämnden ställer sig tveksam till lämpligheten och behovet av en
författningsändring för närvarande, måste å andra sidan medgivas, att örn
ansökningar om befrielse från löneavdrag äro att förvänta i nyss antydd omfattning,
en generell föreskrift örn befrielse från löneavdrag å ifrågavarande
understöd synes vara motiverad. Härigenom skulle såväl de härav berörda
skattskyldiga som arbetslöshetsnämnderna och de lokala skattemyndigheterna
befrias från ett viss arbete och besvär, som eljest skulle bliva ofrånkomligt.
Därjämte skulle möjlighet givas, att upptaga lagstiftningsfrågan i dess större
sammanhang.
Nämnden har övervägt huruvida utan författningsändring en generell föreskrift
av nämnt innehåll kan utfärdas.
Detta skulle kunna ske, örn nämnden anses behörig meddela sådan föreskrift.
Möjlighet härtill synes också föreligga enligt 92 § uppbördsförordningen,
enligt vilken nämnden har till uppgift, bland annat, att avgiva bindande
förklaring beträffande frågor örn verkställande av löneavdrag.
Därest denna tolkning av behörighetsföreskrifterna för nämnden godtages,
har nämnden för avsikt att avgiva en förklaring av innehåll, att löneavdrag
tillsvidare icke skall ske å kontantunderstöd, som med statsbidrag utgives av
arbetslöshetsnämnd.
Såvida icke Eders Kungl. Majit finner hinder möta för ett sådant förfaringssätt,
får därför nämnden i underdånighet hemställa, att Eders Kungl.
Majit ville förklara arbetsmarknadskommissionens framställning icke föranleda
till annan åtgärd än att densamma överlämnas till nämnden för den
handläggning, som må ankomma på nämnden.
Vad först angår frågan örn löneavdrag å de lill värnpliktiga utgående fa-Departementsmil
jobidragen har skatteanståndskommittén berört vissa fall, då verkställan- chefendet
av löneavdrag skulle medföra avsevärda olägenheter för den värnpliktige
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
eller för vederbörande familjebidragsnämnd. Det synes knappast behöva råda
någon tvekan om att löneavdrag i dessa fall icke bör ifrågakomma.
Emellertid har i flera av de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena
påyrkats, att befrielse från löneavdrag å familjebidrag skulle medgivas
också i andra fall. Även jag finner starka skäl tala för att generell befrielse
från löneavdrag medgives beträffande familjebidragen. Sålunda äro familjebidragen,
som praktiskt taget alltid utgå efter behovsprövning, i allmänhet
bestämda så att de motsvara vad vederbörande behöver för sitt oundgängliga
livsuppehälle. Skulle därför skatteavdrag göras, kan man, som i ett par yttranden
anmärkts, bliva nödsakad att taga frågan örn familjebidragens storlek
under omprövning. En sådan verkan av det nya uppbördssystemet bör naturligtvis
om möjligt undvikas. Vidare tala praktiska skäl — främst den
ökade arbetsbörda, som skulle komma att åvila familjebidragsnämndema —
för att generell befrielse från löneavdrag medgives beträffande familjebidragen.
Vad därefter angår de statliga arbetslöshetsunderstöden torde än starkare
skäl kunna anföras till stöd för befrielse från löneavdrag beträffande dem.
Understöden utgå ofta under korta perioder och torde regelmässigt icke överstiga
vad understödstagaren behöver till nödigt underhåll för sig och sin
familj. Att göra avdrag för skatt å understöden synes under sådana förhållanden
icke vara lämpligt.
Jag förordar sålunda, att befrielse från löneavdrag medgives såväl beträffande
familjebidrag som i fråga om kontanta understöd, som utgivas av arbetslöshetsnämnd
med bidrag av statsmedel. Härav följer, att preliminär Askatt
överhuvud icke kan utgå för bidrag eller understöd som nyss sagts.
Vad slutligen angår hemortslönen är denna av i viss mån annan karaktär
än de förut angivna förmånerna. Hemortslönen utgår nämligen utan behovsprövning
och synes även i övrigt vara att jämställa med en vanlig löneförmån.
För befrielse från löneavdrag talar i detta fall endast det praktiska skälet
att det skulle innebära en lättnad för familjebidragsnämndema att slippa
göra löneavdrag på hemortslönen. Jag anser detta skäl emellertid icke tillräckligt
för att nu förorda generell befrielse från löneavdrag. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att hemortslön för närvarande icke utgår.
Specialm otiverin g.
10 och A6 §§.
Här ha intagits bestämmelser om att preliminär A-skatt icke skall beräknas
och löneavdrag icke verkställas å familjebidrag och arbetslöshetsunderstöd.
Rubriken till 56—59 §§.
Då enligt det nu framlagda förslaget anstånd med inbetalning av skatt
icke skall begränsas till allenast kvarstående och tillkommande skatt, har
ifrågavarande rubrik ändrats till »Anstånd med inbetalning av skatt».
Kungl. Maj.ts proposition nr 272. 53
56 §.
1 mom. överensstämmer med 56 § i dess nuvarande lydelse (se Sv. förf.- saml. 1946:472).
2 mom. Första stycket har omformulerats i förhållande till kommitténs
förslag dels med hänsyn till att behovsprövning vid beviljande av anstånd
ansetts böra ske efter samma principer isom beträffande andra skattskyldiga
och dels med hänsyn till att möjligheten att erhålla anstånd med skatt, vilken
förfallit till betalning före militärtjänstgöringens början, ansetts böra slopas.
Vidare ha vissa redaktionella ändringar vidtagits.
Andra stycket i kommitténs förslag har utgått på grund av den förenämnda
ändringen beträffande behovsprövningen.
Tredje och fjärde styckena i kommitténs förslag, vilka helt motsvaras av
2 § i skatteanståndsförordningen, ha ansetts böra överflyttas till anvisningarna.
3 mom. överensstämmer med motsvarande författningsrum i kommitténs
förslag. Kommittén har härom anfört:
Örn, sedan anstånd beviljats, den värnpliktiges allmänna förhållanden
undergått väsentlig förbättring, må enligt 15 § skatteanståndsförordningen
spörsmålet om anstånd för den värnpliktige upptagas till förnyad prövning.
Motsvarande stadgande saknas i uppbördsförordningen. Kommittén håller
emellertid före, att det vore av stor betydelse icke allenast för staten utan
även för den av anståndet berörde, om ett en gång meddelat anståndsbeslut
kunde bliva föremål för omprövning. Då en föreskrift härom rimligtvis
icke kan införas allenast för de värnpliktiga, har kommittén funnit erforderligt
föreslå, att skatteanståndsförordningens föreskrifter härutinnan skola
göras tillämpliga å samtliga skattskyldiga.
Föreningen Sveriges kronokamrerare framhåller beträffande 3 mom. att
bestämmelserna här icke syntes omotiverade men att de ej komme att få
någon praktisk betydelse med mindre den lokala skattemyndigheten erhölle
underrättelse örn den väsentliga förbättringen i den värnpliktiges ekonomi.
Det vore knappast att förvänta, att utmätningsmannen skulle verkställa några
undersökningar i saken under anståndstiden. Möjligen kunde föreskrivas
skyldighet för den värnpliktige att, eventuellt vid ansvarspåföljd, underrätta
om dylika förbättringar.
Försvarets socialbyrå berör en speciell fråga om tolkningen av 3 morn.,
nämligen huruvida en värnpliktig, som undergått befälsutbildning, i och med
att denna avslutades och han komme i åtnjutande av stadgad premie skulle
anses härigenom komma i sådana bättre ekonomiska förhållanden, att det
honom tidigare medgivna anståndet med skatteinbetalning borde hävas, med
följd att han bleve skyldig att omedelbart inbetala icke endast s. k. tabellskatt,
som belöpte å premiebeloppet, utan jämväl de äldre skatter, vilka förfallit
under den gångna anståndstiden. En dylik tillämpning av detta moment
kunde enligt byrån icke anses tillfredsställande, då ifrågavarande premier
avsåge att animera de värnpliktiga till att frivilligt åtaga sig fortsatt
tjänstgöring. Byrån förutsatte på grund härav, att anståndstiden i ett sådant
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
Departements
chefen.
fall skulle få gälla oberoende av erhållen premie, till dess tre månader förflutit
från tjänstgöringens slut. Eljest torde premien icke kunna komma till
avsedd nytta.
Försvarsväsendets personalvårdsnåmnd anför liknande synpunkter och
ifrågasätter dessutom, huruvida nämnda premie med hänsyn till dess syftemål
överhuvud taget borde beskattas som inkomst.
Riksräkenskapsverket slutligen anmärker, att den skattskyldige borde varskos,
innan ett anstånd återkallades så att han hade möjlighet att under rimlig
tid betala sina skatter utan restavgift.
Mot det föreslagna 3 morn., som avser både värnpliktiga och andra skattskyldiga,
har jag intet att erinra. Jag förutsätter, att beslut om återkallande
av förut beviljat anstånd bestämmes skola träda i kraft först efter en lämplig
frist så att den skattskyldige herodes viss tid att dessförinnan gälda den
skatt, varmed anstånd åtnjutits.
Det synes icke böra ifrågakomma att meddela särskilda författningsbestämmelser
angående den betydelse, som vid beslut om återkallande av anstånd
skall tillmätas det förhållandet att vederbörande åtnjutit premie efter
undergången befälsutbildning.
58 §.
I denna paragraf ha som ett särskilt stycke mellan nuvarande första och
andra styckena intagits bestämmelser om ansökningsförfarande m. m. i ärenden
rörande skatteanstånd för värnpliktiga. Detta stycke överensstämmer
med motsvarande författningsrum i kommitténs förslag utom så hilvida att
den särskilda bestämmelsen örn tid för ingivande av ansökan örn anstånd
med skatt, som förfallit till betalning före militärtjänstgöringens början, utgått.
Kommittén har i denna del anfört:
Spörsmålet örn skatteanstånd för värnpliktiga bör enligt kommitténs mening
prövas av samma myndighet, som har att avgöra frågor om skatteanstånd
för skattskyldiga i allmänhet, d. v. s. den lokala skattemyndigheten.
Vad i 58 § första stycket därutinnan finnes stadgat, kan oförändrat tillämpas
även å ärenden angående skatteanstånd för värnpliktiga. Enligt 9 §
skatteanståndsförordningen skall skriftlig ansökan komma till användning.
Uttrycklig föreskrift härom har icke ansetts erforderlig, enär på sätt föreslås
i 58 § andra stycket ansökan skall ingivas eller insändas till vederbörande
familjebidragsnämnd; sådant förfarande förutsätter skriftlig ansökan.
Till sistnämnda stycke hava överförts bestämmelserna i 10 § skatteanståndsförordningen
örn den tid inom vilken ansökan beträffande anstånd skall ingivas
m. m.
Vidare har kommittén i detta sammanhang anfört:
Enligt 13 § skatteanståndsförordningen må, om beslut om skatteanstånd
meddelats, vidare åtgärder för indrivning av utskylder, som omfattas av anståndet,
icke vidtagas. Har, då anstånd beviljas, utmätning redan ägt rum,
skall utmätningen återgå, dock ej om försäljning av egendomen skett. Beslut
örn införsel i avlöning, pension eller livränta till gäldande av utskyldema,
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
55
vilket meddelats innan anståndet beviljades, skall icke vidare gälla. Dessa
bestämmelser svara närmast mot 59 § uppbördsförordningen, vari mera kortfattat
stadgas, att sedan meddelande om anstånd inkommit till utmätningsmannen,
må den av anståndet omfattade skatten icke indrivas under tiden
för anståndet. Sistnämnda stadgande får anses täcka bestämmelserna i 13 §
skatteanståndsförordningen. Vid sådant förhållande har kommittén — även
om utformningen av 13 § såsom varande mera uttömmande kunde vara att
föredraga — icke ansett sig kunna ifrågasätta någon ändring i uppbördsförordningens
text härutinnan.
Vissa stadganden i skatteanståndsförordningen torde vara av sådan beskaffenhet,
att desamma i tillämpliga delar böra införas i en blivande tillämpningskungörelse
till uppbördsförordningen. Detta gäller 11, 16, 19 och 20 §§
skatteanståndsförordningen.
Med 12 § respektive 18 § skatteanståndsförordningen likartade bestämmelser
återfinnas i 58 § respektive 107 och 108 §§ uppbördsförordningen. Några
stadganden, som motsvara 3 §, 8 §, 9 § andra stycket och 17 § skatteanståndsförordningen,
äro icke erforderliga.
Mot bestämmelsen, att den lokala skattemyndigheten alltid skall pröva
ansökan om anstånd, ha framställts erinringar i ett par yttranden.
Föreningen Sveriges stadsfogdar ifrågasätter sålunda, huruvida icke en
riktigare och mera praktisk anordning vore att låta utmätningsmannen —
som otvivelaktigt i det skedet hade bättre förutsättningar att rättvist kunna
bedöma saken — besluta i anståndsfrågan, när anståndet avsåge restförd
skatt och restlängden överlämnats till utmätningsmannen.
I det av familjebidragsnämnden i Stockholm åberopade yttrandet av dess
direktör ifrågasättes, huruvida icke anstånd för tid, som infölle efter det
militärtjänstgöringen upphört, borde beviljas av utmätningsmannen. Denne,
som då erhållit restlängden med anteckning om beviljat anstånd, torde ha
bättre möjligheter att bedöma skattebetalningsförmågan vid denna tidpunkt
och flågan huruvida den värnpliktige kunde anses i behov av ytterligare
anstånd. Den nuvarande ordningen, enligt vilken utmätningsmannen hade
att pröva hithörande frågor, torde erbjuda den bästa lösningen, men då anstånd
för andra skattskyldiga skulle beviljas av den lokala skattemyndigheten,
syntes det med angivna undantag icke vara lämpligt med specialregler
för värnpliktiga.
Mot kommitténs förslag i denna del har jag intet att erinra — frånsett Departementsden
ändring, som föranledes av att anstånd med före militärtjänstgöringen chefen.
förfallen skatt enligt vad jag tidigare förordat icke skall ifrågakomma. Att
den lokala skattemyndigheten alltid är den som har att fatta beslut i anståndsärenden
synes ägnat att främja enhetlighet och reda vid bestämmelsernas
tillämpning.
Ikraftträdande m. m.
Bestämmelserna örn ikraftträdande m. m. överensstämma med kommitténs
förslag. Kommittén har härom anfört:
Av kommittén föreslagna tillägg lill uppbördsförordningen böra träda i
kraft den 1 januari 1947, då samtidigt skatteanståndsförordningen ävensom
Departements
chefen.
56 Kungl. Maj-.ts proposition nr 372.
kungörelsen den 22 juni 1944 (nr 467) angående ersättning för indrivning av
utskylder i vissa fall, då indrivningsavgift ej skall utgå, böra upphöra att
gälla. Bestämmelserna i skatteanståndsförordningen och i nämnda kungörelse
synas dock fortfarande böra tillämpas i fråga örn utskylder, som förfalla
till betalning före den 1 januari 1947. Av ett dylikt övergångsstadgande
följer, att där värnpliktig jämlikt skatteanståndsförordningen före den 1 januari
1947 erhållit anstånd med erläggande av utskylder beslut härom icke
kan gälla skatt, som förfaller till betalning efter den 1 januari 1947. För att
erhålla anstånd med sådan skatt kräves, att ansökan ingives till den lokala
skattemyndigheten.
Mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna om anståndsreglemas
ikraftträdande m. m. har jag intet att erinra.
Departementschefens hemställan.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896).
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att berörda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Ivar Löfqvist.
Kungl. Maj:ts proposition nr 372.
57
Bihang.
Förslag
till
förordning om ändring i uppbördsförordningen den
31 december 1945 (nr 896).
Härigenom förordnas, att 56 och 58 §§ uppbördsförordningen den 31 december
19451 ävensom rubriken till 56—59 §§ samma förordning skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Anstånd med inbetalning av skatt.
56 §.
1 mom. Skattskyldig, vars —--göras gällande.
2 mom. I stället för anstånd, varom i 1 mom. stadgas, må värnpliktig,
som inryckt till militärtjänstgöring, beviljas anstånd med inbetalning av
kvarstående eller tillkommande skatt eller debiterad preliminär skatt, vilken
forfaller till betalning under uppbördstermin, som infaller under tiden
fran och med kalendermånaden före militärtjänstgöringens början till och
med tredje kalendermånaden efter tjänstgöringens slut. Anståndet må bestämmas
till längst ett år efter utgången av den månad, varunder den uppbördstermin
infaller, som anståndet avser, dock må anstånd därutöver beviljas
intill dess den värnpliktige efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet
(hempermittering) eller hemförlovning tre månader i följd varit fri
från tjänstgöring. Anstånd nied erläggande av fastighetsskatt jämte annuiteter,
varom i 1 § sägs, må likväl icke beviljas för längre tid än vad i 1
mom. stadgas.
. Anstånd, som avses i detta inom., ina icke beviljas, där det med hänsyn
lill den värnpliktiges inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska
förhållanden i övrigt samt skatternas storlek kan antagas, att den
värnpliktige icke är i behov av sådant anstånd.
Med värnpliktig avses i detta mom. värnpliktig, som icke är fast anställd
vid krigsmakten, dock att stadgandet icke äger tillämpning å värnpliktig,
som är elev vid krigsskolan eller undergår utbildning för vinnande av fast
anställning på aktiv stat vid marinen eller flygvapnet, ej heller å värnpliktig,
som jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen fullgör tjänstgöring med en varaktighet
av högst sextio dagar.
Vad örn värnpliktig i detta mom. stadgas skall därjämte äga motsvarande
tillämpning i fråga om
l:o) civilmilitär personal på aktiv stat eller över stat, vars t jänstgöringsskyldighet
i fredstid är begränsad till viss del av året;
2:o) personal, som lönlös kvarstår i regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet
eller i flygvapnet;
1 Senaste lydelse av 56 § se J 946: 472.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 saini. Nr 372. 5
opaginerad Kontrollera mot PDF
53
Kungl. Mcij:ts proposition nr 372.
3:o) personal, som frivilligt överförts till övergångsstat, så ock personal på
reservstat eller i reserven med undantag av reserven tillhörande, från aktiv
stat pensionsavgången personal;
4:o) väg- och vattenbyggnadskårens personal;
5:o) icke värnpliktig personal vid sjövärnskåren.
3 mom. Har sedan anstånd beviljats, den skattskyldiges ekonomiska förhållanden
undergått väsentlig förbättring, må frågan örn anstånd för den
skattskyldige upptagas till förnyad prövning.
58 §.
Anstånd, som---anståndet avses.
Ansökan om anstånd enligt 56 § 2 mom. skall ingivas eller insandas till
familjebidragsnämnden i den kommun, som har att utgiva familjebidrag enligt
familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99). Sådan ansökan
bör av den värnpliktige göras så snart ske kan och senast inom en månad
efter utgången av först infallande uppbördstermin som anståndet skall avse
eller såvitt angår skatt, som förfallit till betalning före tjänstgöringens början
inom en månad därefter. Har ansökan icke inkommit till familjebidragsnämnden
inom tre månader efter militärtjänstgöringens slut, må ansökningen
icke upptagas till prövning.
Beslut örn---- motsvarande tillämpning.
Om anståndet — — — örn anståndet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1947.
Genom denna förordning upphävas förordningen den 9 juni 1944 (nr 283)
angående indrivning av utskyld^ hos värnpliktiga m. fl. och kungörelsen
den 22 juni 1944 (nr 467) angående ersättning för indrivning av utskylder i
vissa fall, då indrivningsavgift ej skall utgå, dock att i fråga örn utskylder,
som förfalla till betalning före den 1 januari 1947 äldre bestämmelser fortfarande
skola äga tillämpning.
468681. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1946:532 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till förordning om ändring i uppbördsför ordning en den 31 december 1945 a1 i texten
- BevU 1946:58 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 s. 1 i texten