Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden

1946-10-18 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:376, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 376.

1

Nr 376.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden;

given Stockholms slott den 8 november 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§

handelsbaden.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 376.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

Förslag

till

lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

6§.

Den, som äger rätt till tionde, ränta

eller annan sådan avgäld av fast egendom,

njute ock företräde till betalning

ur egendomen, i vems hand den vara

må, där ej avgälden stått inne längre

än ett år efter förfallodagen. Företräde

till betalning som nyss sagts äge jämväl

kommun eller annan menighet för

fastighetsskatt, vilken skall utgå för

fast egendom och utgöras av den, som

innehaft egendomen med äganderätt

eller ock med fideikommissrätt eller

eljest på grund av testamente. Samma

förmånsrätt tillkomme ock jordägare,

som åt annan upplåtit sin fasta egendom,

i de denne tillhöriga lösören och

byggnader, som å egendomen finnas,

samt, där tomträtt eller vattenfallsrätt

eller besittningsrätt för obegränsad

tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse

under åborätt av viss jord upplåtits,

i den upplåtna rättigheten med

vad därtill hör, för arrende eller avgäld,

som till jordägaren skall utgå,

samt för jordägaren åliggande utskyld

eller annan avgift, som bort av

egendomens innehavare gäldas, dock

ej för fordran, som förfallit till betalning

tidigare än ett år före utmätning

eller, vid konkurs, före konkursansökningens

ingivande, så ock för

(Föreslagen lydelse)

6§.

Den, som äger rätt till tionde, ränta

eller annan sådan avgäld av fast

egendom, njute ock företräde till betalning

ur egendomen, i vems hand

den vara må, där ej avgälden stått

inne längre än ett år efter förfallodagen.

Företräde till betalning som nyss

sagts äge jämväl kronan för skogsvårdsavgift

ävensom kommun eller

annan menighet för fastighetsskatt,

vilken skall utgå för fast egendom och

utgöras av den, som innehaft egendomen

med äganderätt eller ock med

fideikommissrätt eller eljest på grund

av testamente. Samma förmånsrätt

tillkomme ock jordägare, som åt annan

upplåtit sin fasta egendom, i de

denne tillhöriga lösören och byggnader,

som å egendomen finnas, samt,

där tomträtt eller vattenfallsrätt eller

besittningsrätt för obegränsad tid

(åborätt) enligt lagen om upplåtelse

under åborätt av viss jord upplåtits,

i den upplåtna rättigheten med vad

därtill hör, för arrende eller avgäld,

som till jordägaren skall utgå, samt

för jordägaren åliggande utskyld eller

annan avgift, som bort av egendomens

innehavare gäldas, dock ej för

fordran, som förfallit till betalning

tidigare än ett år före utmätning eller,

1 Senaste lydelse, se beträffande 6 § SFS 1928: 406 samt beträffande 12 § SFS 1943:208.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

3

(Nuvarande lydelse)

husröta eller vanhävd, där sådan ersättning

skall utgå. Har jordägare

lämnat arrendator kreatur, redskap

eller annat till egendomens bruk, njute

jordägaren lika rätt för lega, som

ej stått inne längre än nyss sagts,

ävensom för ersättning, där sådan

bör utgå, för vad sålunda blivit arrendatorn

lämnat.

Därefter njute---lika rätt.

Enahanda förmånsrätt,--—

förmedlat lånet.

Har delägare —-—-— ej rum.

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt

äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast

som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:

utskylder till kronan, kommunal-

och stadsutskylder, av kyrkostämma

eller kyrkofullmäktige beslutade

avgifter till kyrka och skola,

skogsaccis samt härads- och landstingsmedel,

samtliga dock endast för

sista och löpande året; så ock vad enligt

lag örn försäkring för olycksfall

i arbete statsverket må hava förskjutit

på grund av gäldenärens underlåtenhet

att erlägga försäkrings- eller tilllåggsavgift

för sista och löpande året.

(Föreslagen lydelse)

vid konkurs, före konkursansökningens

ingivande, så ock för husröta eller

vanhävd, där sådan ersättning

skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator

kreatur, redskap eller annat

till egendomens bruk, njute jordägaren

lika rätt för lega, som ej stått

inne längre än nyss sagts, ävensom

för ersättning, där sådan bör utgå,

för vad sålunda blivit arrendatorn

lämnat.

Därefter njute---lika rätt.

Enahanda förmånsrätt, — — —

förmedlat lånet.

Har delägare---ej rum.

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt

äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast

som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

särskild skatt å förmögenhet,

utskiftningsskatt, ersättningsskatt,

värnskatt, krigskonjunkturskatt,

allmän kommunalskatt, landstingsmedel,

tingshusmedel, skogsaccis,

pensionsavgift enligt lagen örn folkpensionering

samt av statsverket förskjutna

försäkrings- och tilläggsavgifter

enligt lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete, samtliga skatter

och avgifter dock endast örn de enligt

verkställd debitering förfallit till

betalning innan beslutet örn egendomens

avträdande till konkurs meddelas

men ej tidigare än två år före

konkursansökningens ingivande. Förmånsrätt

som nu sagts må dock icke

åtnjutas för utskylder eller avgifter,

som påförts på grund av eftertaxering

och som eljest skolat förfalla till betalning

före den tid, för vilken förmånsrätt

enligt första punkten åtnjut

es.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

Denna lag träder i kraft såvitt angår 12 § den 1 januari 1947 och i övrigt

den 1 januari 1948. De nya bestämmelserna skola icke äga tillämpning i

konkurs, vari beslut om egendomsavträde meddelats före bestämmelsernas

ikraftträdande. Ej heller skall 6 § i dess nya lydelse gälla i fråga om skogsvårdsavgift,

som skall erläggas för virke som eftertaxerats till skogsaccis för

år 1946 eller tidigare år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 oktober 1946.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om

vissa ändringar i 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden samt anför därvid följande.

I proposition den 19 oktober 1945 (nr 370) med förslag till uppbördsförordning,

m. m. framlade Kungl. Majit för riksdagen på föredragning av

chefen för finansdepartementet förslag till omläggning av nu gällande uppbördssystem,

vilken omläggning föreslogs skola träda i kraft den 1 januari

1947. I nämnda proposition, som innefattade förslag till ny uppbördsförordning

ävensom till ändringar i vissa skatteförfattningar samt i kommunallagarna

m. m., framhöll föredragande departementschefen, att det föreslagna

uppbördssystemets genomförande borde föranleda ändring jämväl av vissa

andra författningsbestämmelser, däribland föreskrifterna rörande förmånsrätt

för skatt. Enligt vad i propositionen vidare uttalades kunde emellertid

förslag till ändring av dessa förmånsrättsbestämmelser icke framläggas förrän

vid 1946 års riksdag.

Riksdagen godkände i huvudsak de genom nyssnämnda proposition framlagda

förslagen till ny uppbördsförordning samt till ändringar i vissa skatteförfattningar,

varemot riksdagen beträffande de föreslagna ändringarna i

kommunallagarna m. m. — med förklarande att propositionen i dessa delar

icke kunnat av riksdagen bifallas — hemställde att Kungl. Majit måtte för

1946 års riksdag framlägga nytt förslag till sådana ändringar i kommunallagarna

m. fl. författningar, som erfordrades för genomförande av uppbördsreformen

(riksdagens skrivelser nr 609 och 610).

Kungl. Majit framlade därefter, likaledes på föredragning av chefen för

finansdepartementet, i proposition den 3 maj 1946, nr 261, förslag till, bland

annat, vissa ändringar i kommunallagarna, föranledda av omläggningen av

uppbördssystemet. Föredragande departementschefen anförde därvid till

statsrådsprotokollet i ärendet, att frågan örn ändring av bestämmelserna rörande

förmånsrätt för skatt icke konnnc att upptagas till behandling i nämn
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majda proposition nr 376.

da sammanhang utan att frågan i stället torde komma att vid ett senare tillfälle

anmälas av chefen för justitiedepartementet.

Sedan nämnda fråga därefter varit föremål för ytterligare överväganden,

torde jag nu få anmäla densamma.

De nu gällande bestämmelserna rörande förmånsrätt för skatt äro upptagna

i 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbaden.

Enligt 17 kap. 6 § handelsbaden äger kommun eller annan menighet förmånsrätt

till betalning ur fast egendom för fastighetsskatt, viden skall utgå

för egendomen och utgöras av den, som innehaft densamma med äganderätt

eller ock med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamente, därest

icke skatten stått inne längre än ett år efter förfallodagen. Enahanda förmånsrätt

åtnjutes för bland annat årliga avbetalnings- och räntebelopp i

anledning av avlösning av vissa frälseräntor samt för avbetalningar och

räntor å lån från statens avdikningslånefond (13 § lagen den 8 november

1912 om avlösning av vissa frälseräntor, 2 § lagen den 14 maj 1929 om kronans

förmånsrätt för avdikningslån).

I 17 kap. 12 § handelsbaden stadgas, att sist skola, i den mån ej bättre

rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i

fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan: utskylder till kronan, kommunal-

och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade

avgifter till kyrka och skola, skogsaccis samt härads- och landstingsmedel,

samtliga dock endast för sista och löpande året, så ock vad enligt

lag örn försäkring för olycksfall i arbete statsverket ma hava förskjutit

på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift

för sista och löpande året. Enligt praxis förstås härvid med skatter

för »sista och löpande året» de skatter, som debiteras på grund av taxering

verkställd under det löpande året eller året närmast dessförinnan. I

I fråga örn tillkomsten av nu gällande bestämmelser i 17 kap. 12 § handelsbalken

må här omnämnas följande.

Under 1600-talet var frågan om förmånsrätt för utskylder till kronan uppmärksammad

vid flera olika tillfällen. Bland annat föreskrevs i ett Kungl,

brev av den 14 januari 1696, att innestående utskylder till kronan, utan avseende

å deras beskaffenhet, borde näst efter betjentemes löning betalas,

dock icke vidare än för det sista året, uti vilket debitoren dött. Någon motsvarande

förmånsrättsbestämmelse upptogs däremot icke i 1734 års lag.

I olika lagförslag under 1800-talet framkommo förslag om införande av

förmånsrätt för kronan till lös egendom för gäldenärs utskylder sista och

löpande året, som ej för fast egendom utgå (se lagkommitténs förslag till

handelsbalk 1815, 18 kap. 7 § — lagkommitténs förslag till allmän civillag

1826, 22 kap. 5 § handelsbaden — lagberedningens förslag till handelsbalk

och utsökningsbalk m. m. 1850, 22 kap. 13 § handelsbaden).

I 1815 års förslag motiverades förslaget örn utvidgning av förmånsrätten

för kronan (i detta fall dock endast för sista året) salunda:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 376.

7

Den (förmånsrätten) har sedermera (efter 1734) till följe af de uti Concurs

författningarne den 26 Augusti 1773 och den 28 Junii 1798 gifna föreskrifter,

om Kronans rätt till betalning under anslagstiden, för dess ostridiga

räntor sista året blifwit, genom wänlig praxis wid Domstolarne, Kronan

tillagd för den gäldbundnes utskylder, utan något undantag, änskönt det i

nämnda författningar nyttjade ordet räntor egentligen brukas att beteckna

afrad och utlagor, som av jord utgå. Nu som ostridigt är, ehwad Domstolarnes

tolkning af ofwanberörde stadganden må anses instämma med deras

lydelse och mening eller ej, att lika giltiga skäl finnas att tillägga Kronan

förmånsrätt äfwen för de utskylder, som ej af fast egendom utgöras, så har,

med bibehållande af hwad Lagen, om förmånsrätt för afrad, tionde och annan

afgäld af sådan egendom, redan stadgat, ofwanberörda författning af

år 1696 blifwit, i afseende på öfriga eller personliga utskylder till Kronan,

upplifwad, i så måtto, att Kronan näst efter huswärd, med flere, som äga

förmånsrätter i wiss lös egendom, njuter förmån för gäldenärs personliga

utskylder i all dess lösa egendom.

Den sålunda föreslagna förmånsrätten infördes genom förordningen den

8 oktober 1861 (nr 59) angående ändring i vissa delar av 17 kapitlet handelsbaden

m. m. Genom nämnda förordning erhöll 17 kap. 12 § handelsbaden

den lydelsen, att »därnäst havé kronan företräde till lös egendom för gäldenärs

utskylder sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå».

Frågan örn införande av förmånsrätt för kommunala utskylder var därefter

föremål för statsmakternas uppmärksamhet vid åtskilliga tillfällen under

1860-talet och årtiondena närmast därefter.

Sålunda yrkades i en vid 1865—1866 års riksdag inom borgarståndet väckt

motion (nr 84), att kommuner måtte efter 12 § i 17 kap. handelsbaden och

näst efter kronan njuta förmånsrätt i lös egendom för gäldenärens utskylder

sista och löpande året, de där ej för fast egendom utginge. Såsom skäl för

detta förslag anförde motionären, att kommunerna icke borde i avseende på

sina inkomster göras allt för mycket beroende av ekonomiskt obestånd, som

kunde drabba de skattskyldiga, och att lagstiftningen, som velat såvitt möjligt

betrygga kronan emot förluster, även borde bereda kommunen säkerhet

att komma i åtnjutande av påräknade inkomster. -— I sitt utlåtande över motionen

anförde lagutskottet vid nämnda riksdag (utlåtande nr 21) bland annat

att om den av motionären åsyftade fördelen kunde beredas kommunerna

utan motsvarande olägenheter för enskilda, så skulle utskottet icke tveka att

anse hans förslag välgrundat. Men då det skulle leda därhän, att i ett gäldbundet

bo med otillräckliga tillgångar de oprioriterade borgenärerna finge

de facto vidkännas gäldenärens oguldna kommunalutskylder, så skulle av eif

sådant stadgande, som motionären föreslagit, följa en orättvisa av vida betänkligare

art än den förlust, som nu understundom kunde drabba en kommun

och, fördelad på dess samtliga medlemmar, bleve föga kännbar. Kronans

av ålder erkända förmånsrätt syntes redan i och för sig vara ett alltför hårt ingrepp

i enskilda borgenärers rätt för alt mana lill efterföljd och skulle säkerligen

framkalla klagomål, örn de personala kronoutskylder i allmänhet uppgingc

till så höga belopp som samma slags kommunalutskylder. I enlighet

härmed hemställde utskottet, att motionen måtte lämnas utan vidare avseende.

— Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

Vid 1868 års riksdag väcktes ånyo (i motionen II: 101) förslag om införande

av förmånsrätt för kommunalutskylder. Sedan motionen hänvisats till

lagutskottet, yttrade utskottet (utlåtande nr 21), som erinrade om frågans behandling

vid 1865—1866 års riksdag, att utskottet på skäl, som anförts vid

nämnda riksdag, och eftersom dåmera den grundsatsen vore antagen, att

de så kallade tysta förmånsrätterna borde i lagstiftningen undvikas, såsom

skadligt inverkande på realkrediten, hemställde att förslaget ej måtte vinna

riksdagens bifall. — Riksdagen beslöt i enlighet nied utskottets hemställan.

Jämväl vid riksdagarna 1869 och 1871 väcktes motioner av liknande innehåll,

vilka dock avstyrktes av lagutskottet och avslogos av riksdagen.

I anledning av en vid 1878 års riksdag väckt motion beslöt riksdagen för

sin del, på hemställan av lagutskottet, att 17 kap. 12 § handelsbaden skulle

erhålla den ändrade lydelse, att landsting och kommuner skulle för de till

dem utgående utskylder erhålla företrädesrätt till lös egendom närmast efter

kronan. Sedan högsta domstolen emellertid funnit sig icke böra tillstyrka bifall

till riksdagens förslag (jfr Holm, Nytt Juridiskt Arkiv, avd. II årg. 1878

nr 7 s. 39—42), fann Kungl. Majit genom beslut den 8 januari 1879 icke skäl

lämna bifall till detsamma.

Även ett av 1881 års riksdag antaget förslag om införande av förmånsrätt

för utskylder till landsting eller kommuner avstyrktes av högsta domstolen,

varefter Kungl. Majit fann detsamma icke kunna godkännas.

Vid riksdagarna 1882, 1885 och 1886 väckta motioner örn förmånsrätt för

kommunalutskylder bie vo avstyrkta av resp. lagutskott och avslagna av riksdagen.

Däremot beslöt 1887 års riksdag att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Majit ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring av 17 kap. 12 § handelsbalken, att avgifter, beslutade å allmän

rådstuga, av stadsfullmäktige, landsting, kommunalstämma eller kyrkostämma

ävensom s. k. häradsmedel skulle för sista och löpande året utgå med förmånsrätt,

dock efter samtliga övriga fordringar, för vilka enligt gällande bestämmelser

förmånsrätt tillgodonjötes (jfr årg. 1887 nr 8 s. 8—20).

I anledning av denna riksdagens framställning utarbetades inom justitiedepartementet

förslag till lag angående förändrad lydelse av 17 kap. 12 §

handelsbalken. Sedan Högsta domstolen avgivit yttrande över förslaget, framlades

detsamma i oförändrat skick vid 1889 års riksdag. Detta förslag bifölls

av riksdagen (jfr årg. 1889 nr 10).

Härefter utfärdades författning i ämnet genom lagen den 25 april 1889

(nr 16 s. 3) angående förändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken. Enligt

sistnämnda lag stadgades dels i 12 § första stycket, att »därnäst havé

kronan företräde till lös egendom för gäldenärens utskylder sista och löpande

året, de där ej för fast egendom utgå», dels ock i 12 § andra stycket att »sist

skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med

lika rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller

kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola samt härads- och

landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året».

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

9

Bestämmelserna örn förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbaden lia sedermera

ändrats vid flera tillfällen. Sålunda föreskrevs genom lagen den 30

juni 1913 (nr 121) örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden, att med

förmånsrätt enligt andra stycket i nämnda paragraf skall utgå jämväl vad

enligt lag örn allmän pensionsförsäkring kommun må hava utgivit på grund

av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift för sista och löpande

året. Vidare infördes — genom lagen den 17 juni 1916 (nr 236) om ändrad

lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden — i första stycket av paragrafen den

bestämmelsen, att kronan äger förmånsrätt i lös egendom jämväl »för vad

enligt lag örn försäkring för olycksfall i arbete statsverket må hava förskjutit

på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift

för sista och löpande året».

Genom lagen den 28 september 1928 (nr 406) om ändrad lydelse av 17 kap.

6 och 12 §§ handelsbaden erhöll 17 kap. 6 § sin nuvarande lydelse. Vidare

ändrades genom samma lag 12 § på så sätt, att dels till andra stycket fogades

uttrycket »i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §», dels ock förmånsrätt

enligt samma stycke infördes för skogsaccis. (Beträffande dessa ändringar

se propositionerna nr 357/1920 och 238/1927.)

1936 års uppbördskommitté föreslog i sitt den 31 oktober 1938 avgivna betänkande

med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen

m. m. (SOU 1938: 46), att de olika slag av utskylder och allmänna

avgifter, som avsåges skola bliva föremål för gemensam debitering och uppbörd

— med undantag för pensionsavgifter — skulle åtnjuta samma förmånsrätt,

i den mån de icke skulle utgå för fastighet. I enlighet härmed skulle

17 kap. 12 § handelsbaden enligt uppbördskommitténs förslag erhålla följande

lydelse:

Därnäst skola pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering utgå med

förmånsrätt, såvitt de förfallit eller förfalla till betalning under sistförflutna

eller löpande uppbördsår.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt

ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:

utskylder till kronan, vad enligt lag örn försäkring för olycksfall i arbete

statsverket må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga

försäkrings- eller tilläggsavgift, skogsvårdsavgift, landstingsmedel,

tingshusmedel, vägskatt, allmän kommunalskatt och skogsaccis, samtliga ulskylder

och avgifter såvitt de förfallit eller förfalla till betalning under sistförflutna

eller löpande uppbördsår.

Uppbördskommitténs förslag föranledde emellertid icke någon åtgärd.

I samband med införandet år 1943 av lagstiftningen örn erkända skatteförmedlingskassor

genomfördes — genom lagen den 30 april 1943 (nr 208)

örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden — full likställighet i förmånsrättshänseende

mellan samtliga i 12 § upptagna utskylder och avgifter.

Samtidigt uteslöts — med hänsyn till att kommunernas ansvar för vissa

pensionsavgifter dåmera blivit upphävt — stadgandet örn förmånsrätt för

kommun för belopp, som kommunen utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet

alt erlägga pensionsavgift (se propositionen nr 17/1943 s. 114 ff.).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 376.

I det av 19AA års uppbördsberedning den 31 maj 1945 avgivna betänkandet

med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet (SOU 1945:27) behandlades

jämväl frågan om förmånsrätt för skatt.

I detta hänseende uttalade uppbördsberedningen, att annan ändring i gällande

bestämmelser icke borde göras än som kunde erfordras med hänsyn

till det föreslagna uppbördssystemet. Vad anginge förmånsrätt enligt 17 kap.

12 § handelsbalken kunde denna vid det nya uppbördsförfarandet tänkas

bestämd på två olika sätt. Å ena sidan kunde man härvid intaga den ståndpunkten,

att då slutlig skatt, som påfördes på grund av taxering, uttoges i

form av dels preliminär skatt under inkomståret, dels ock kvarstående skatt

ungefär två år senare, samma förmånsrätt borde åtnjutas för båda slagen

av skatt. Härigenom komme förmånsrätten, om den såsom nu knötes till

taxeringarna för sistförflutna och löpande året, visserligen att sträcka sig

längre tillbaka i tiden men icke i realiteten att avse annan skatt än för närvarande

vore fallet. I fråga örn skatt, som utginge preliminärt enligt tabell

eller med viss procentsats, skulle förmånsrätten kunna begränsas till att

gälla den kvarstående skatten på grund av viss taxering, enär blott erlagd

preliminär skatt avräknades från den slutliga skatten och således, om preliminär

skatt icke betalts, den kvarstående skatten komme att höjas i motsvarande

mån. Vidkommande debiterad preliminär skatt vore förhållandet

ett annat. Icke erlagd sådan skatt restfördes särskilt och hela den debiterade

preliminärskatten avräknades från den slutliga skatten. Förmånsrätten kunde

icke här inskränkas till att avse enbart den kvarstående skatten, ty härigenom

skulle det allmänna komma i sämre ställning än för närvarande.

Med den sålunda ifrågasatta ordningen skulle emellertid ingen förmånsrätt

erhållas för den debiterade preliminära skatt, som förfölle under löpande året.

Ej heller skulle förmånsrätt, enligt den tolkning, som givits åt de nuvarande

bestämmelserna (jfr Nytt juridiskt arkiv I 1924, s. 576), åtnjutas för annan

på grund av eftertaxering påförd skatt än den, som utginge enligt eftertaxering,

påförd under löpande året för nästföregående år. Detta kunde givetvis

icke anses tillfredsställande.

Å andra sidan kunde förmånsrätten, enligt vad uppbördsberedningen vidare

anförde, bestämmas så att den anknötes till den skatt, som förfölle under

sistförflutna och löpande uppbördsår. Härvid komme, såvitt anginge debiterad

skatt, olika förmånsrätt att åtnjutas för preliminär och motsvarande

kvarstående skatt. Den ifrågavarande utformningen av förmånsrättsbestämmelserna

kunde ur principiell synpunkt synas mindre tillfredsställande; den

medförde emellertid, att de olägenheter undginges, vilka vore förenade med

det förra alternativet.

Uppbördsberedningen hade funnit sig böra förorda det senare alternativet.

Uppbördsberedningen framhöll vidare, att fastighetsskatt, för vilken förmånsrätt

åtnjötes enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, icke uttoges preliminärt,

varför här icke mötte samma problem som vid bestämmande av förmånsrätten

enligt 17 kap. 12 § handelsbalken. Då nämnda skatt enligt förslaget

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

11

vanligen torde komma att förfalla till betalning under tolv uppbördstermi

ner, skulle ett bibehållande av den nuvarande bestämmelsen oförändrad in

nebära, att förmånsrätten skulle bliva olika för envar lolftedel av skatten

Detta syntes mindre tillfredsställande, och uppbördsberedningen föresloge

därför -—■ i likhet med 1936 års uppbördskommitté — att förmånsrätt föi

under ett uppbördsår förfallande fastighetsskatt skulle, oberoende av under

vilken uppbördstermin densamma förfallit, åtnjutas å dess nuvarande plats

i förmånsrättsordningen, därest den icke stått inne längre än ett år efter

uppbördsårets utgång.

Tidigare hade vid skilda tillfällen och från olika håll, bland annat från

pensionsstyrelsens sida, framställts krav på att pensionsavgift enligt lagen

om folkpensionering skulle utgå med förmånsrätt framför utskylder och

andra allmänna avgifter. 1936 års uppbördskommitté (SOU 1938: 46, s. 207,

208) hade föreslagit sådan förmånsrätt för pensionsavgift. Enligt 8 § kungörelsen

den 29 januari 1937 (nr 28) angående påföring, debitering, uppbörd

och redovisning av pensionsavgifter enligt lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering

skulle, därest restfört kronoutskyldsbelopp, vari pensionsavgift

inginge, erlagts endast till viss del, denna del anses i första hand vara pensionsavgift,

såvida den betalningsskyldige icke tillkännagivit annan önskan.

Med hänsyn till vad sålunda stadgats hade uppbördskommittén funnit den

föreslagna bättre förmånsrätten för pensionsavgift i förhållande till utskylder

i sak icke innebära någon ändring av betydelse. Då pensionsavgift enligt

lagen om folkpensionering hade karaktär av försäkringsavgift i så måtto,

att beloppet av erlagda avgifter hade viss betydelse för bestämmandet av

grundpension, kunde det enligt beredningens mening vara motiverat, att pensionsavgift

utginge med förmånsrätt framför utskylder och andra allmänna

avgifter. Visserligen förelåge enligt 8 § förenämnda kungörelse i realiteten

sådan förmånsrätt, men det syntes riktigare att, då man tydligen velat tillskapa

en särskild förmånsrätt för pensionsavgift, i 17 kap. 12 § handelsbalken

infördes en bestämmelse om dylik förmånsrätt.

I enlighet härmed föreslog uppbördsberedningen, att 17 kap. 6 § andra

punkten handelsbanken skulle ändras på så sätt, att den däri upptagna förmånsrätten

för fastighetsskatt skulle föreligga, därest skatten ej stått inne

längre än ett år efter utgången av det uppbördsår, varunder densamma förfallit

till betalning. Enligt vad uppbördsberedningen vidare föreslog skulle i

12 § införas ett nytt första stycke av innehåll, att »därnäst skola pensionsavgifter

enligt lagen örn folkpensionering utgå med förmånsrätt, såvitt de

förfallit eller förfalla till betalning under sistförflutna eller löpande uppbördsår».

I andra stycket av samma paragraf skulle enligt uppbördsberedningens

förslag föreskrivas, att »sist skola, i den mån ej bättre rätt äger

rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast sone

löst gäldas med lika rätt sins emellan: allmänna utskylder till stat och kommun,

skogsvårdsavgift, skogsaccis, landstingsmedel samt tingshusmedel, så

ock vad enligt lag om försäkring för olycksfall i arbete statsverket må hava

förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

Departementschefen.

eller tilläggsavgift, samtliga utskylder och avgifter, såvitt de förfallit eller

förfalla till betalning under sistförflutna eller löpande uppbördsår».

Över uppbördsberedningens betänkande inhämtades yttranden från ett

flertal centrala ämbetsverk, samtliga länsstyrelser ävensom åtskilliga organisationer

och sammanslutningar (se prop. 370/1945 s. 88—89). Beredningens

förslag angående förmånsrätt för skatt har därvid tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i flertalet avgivna yttranden. Endast i några yttranden hava

framförts erinringar i anledning av förslaget i förevarande del.

Sålunda anförde kammarrätten, att enligt den avfattning, 17 kap. 12 § handelsbaden

enligt beredningens förslag skulle erhålla, paragrafen kunde tolkas

så att ifrågavarande förmånsrätt komme att omfatta även sådana utskylder,

för vilka arbetsgivaren blivit ansvarig. En sådan förmånsrätt kunde

bliva ganska kännbar för arbetsgivarens oprioriterade borgenärer. Denna

olägenhet torde få vägas mot statens intresse av säkerhet för utskyldernas

utbekommande med beaktande av att arbetsgivaren kunde hava ådragit sig

ifrågavarande ansvar dels genom att icke inbetala avdragna belopp, dels

genom att underlåta att verkställa löneavdrag. — Kammarrätten framhöll

vidare, att i 17 kap 12 § handelsbaden ordet »häradsmedel» ändrats till

»tingshusmedel»; någon motivering till denna ändring syntes emellertid icke

hava lämnats.

Magistraten i Vimmerby ifrågasatte, huruvida icke förmånsrätt enligt 17

kap. 11 § handelsbaden borde medgivas i arbetsgivares konkursbo för skatt,

som arbetstagare erlagt men arbetsgivare icke inlevererat. Man kunde icke

bortse från att i vissa fall svårigheter kunde komma att uppstå att från ekonomiskt

svaga arbetsgivare utfå innehållna skattebelopp.

Vad först angår uppbördsberedningens förslag om ändrad lydelse av 17

kap. 6 § handelsbaden får jag erinra om att enligt 35 § uppbördsförordningen

den 31 december 1945 (nr 896), som träder i kraft den 1 januari

1947, fastighetsskatt skall erläggas under endast de uppbördsterminer i stället

för — såsom uppbördsberedningen förordat — under tolv terminer. Med

hänsyn till den begränsning i antalet terminer som sålunda ägt rum finner

jag icke anledning föreslå ändring i den nu gällande bestämmelsen i 17 kap.

6 § handelsbaden att förmånsrätt åtnjutes för fastighetsskatt, som icke stått

inne längre än ett år efter förfallodagen.

Emellertid har numera aktualiserats frågan, huruvida icke förmånsrätten

enligt nyssnämnda paragraf bör utvidgas till att omfatta jämväl skogsvårdsavgift.

Beträffande denna avgift stadgas i förordningen den 28 juni 1946

(nr 324) om skogsvårdsavgift — viden förordning till viss del gäller från och

med den 1 juli 1946 och i övrigt träder i kraft den 1 juli 1947 — att skogsvårdsavgift

skall erläggas för jordbruksfastighet, viden vid fastighetstaxering

åsatts särskilda värden för skogsmark och växande skog, att avgiften skall

utgå med högst 1 V2 promille av summan av nämnda värden och att influtna

skogsvårdsavgiftsmedel skola tillfalla staten.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

13

Skogsvårdsavgift sådan den utformats enligt nyssnämnda förordning bör

i enlighet med det nyss sagda anses såsom en fastighetsskatt, som tillfaller

kronan. Vid sådant förhållande ter det sig naturligt att skogsvårdsavgiften i

förmånsrättshänseende likställes med annan fastighetsskatt och alltså tillerkännes

förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden. Härför talar även

det förhållandet att skogsvårdsavgiften — som uppbäres enligt den nya ordningen

första gången i mars 1948 — torde komma att debiteras å den särskilda

debetsedeln för fastighetsskatt; å denna debetsedel debiteras förutom

den kommunala fastighetsskatten, allenast annuiteter å avdikningslån och å

förskott för avlösning av frälseräntor eller sålunda uteslutande skatter och

avgifter med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden.

Mot införandet av förmånsrätt för den nya skogsvårdsavgiften jämlikt 17

kap. 6 § handelsbaden skulle å andra sidan kunna riktas den invändningen,

att fastighetskrediten därigenom kunde skadas. Då skogsvårdsavgiften, såsom

förut anförts, kommer att utgå med högst en och en halv promille av

värdet för skogsmark och växande skog, torde denna invändning emellertid

sakna praktisk betydelse.

På grund av det nu anförda tillstyrker jag den ändringen i 17 kap. 6 §

handelsbaden, att i densamma jämväl skogsvårdsavgift till kronan upptages

såsom förmånsberättigad skatt. Denna nya förmånsrätt bör givetvis tidsbegränsas

på samma sätt som förmånsrätten för andra slag av fastighetsskatter.

Beträffande härefter de i 17 kap. 12 § handelsbaden upptagna bestämmelserna

om förmånsrätt för utskylder och vissa andra avgifter torde, såsom

uppbördsberedningen anfört, omläggningen av uppbördsförfarandet böra

föranleda ändring nied avseende a den tidsperiod, för viden förmånsrätt enligt

sistnämnda lagrum må åtnjutas. Innan jag övergår att behandla detta

spörsmål, torde jag emellertid lå upptaga frågan om en omarbetning och

modernisering av paragrafen i övrigt.

I sistnämnda hänseende må till en början framhållas, att under begreppet

»utskylder till kronan» torde ingå följande s. k. direkta skatter, nämligen

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet, utskiftningsskatt

och ersättningsskatt ävensom värnskatt och krigskonjunkturskatt.

Däremot torde s. k. indirekta skatter till kronan icke hänföras till sådana

utskylder som avses i förevarande lagrum. Ej heller torde arvs- och

gåvoskatt vara att hänföra dit. Vad åter angår uttrycket »kommunal- och

stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter

till kyrka och skola» torde därmed åsyftas sådan allmän kommunalskatt

till den borgerliga respektive den kyrkliga kommunen, varom stadgas i kommunallagarna.

En särskild ställning i skattesystemet intages av skogsaccisen. Denna skatt,

som uttages jämlikt lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn skogsaccis

och som tillfaller kommun samt vissa andra kommunala samfälligheter,

utgår nämligen för avverkat virke i förhållande till virkets genom taxering

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

fastställda rotvärde. Skogsaccisen angives särskilt i 17 kap. 12 § handelsbalken

såsom förmånsberättigad skatt.

Vad slutligen angår det i sistnämnda lagrum förekommande uttrycket

»härads- och landstingsmedel» avses därmed, sedan vägskatten avskaffats,

endast tingshus- och landstingsmedel.

Såsom av det anförda framgår äro vissa av de i 17 kap. 12 § handelsbalken

använda beteckningssätten ålderdomliga och överensstämma icke med de

nu förekommande benämningarna å skatterna i fråga. Beträffande vissa

av de använda beteckningssätten kan det för övrigt vara föremål för tvekan

vilka av de nu utgående skatterna som avses därmed. Med hänsyn härtill

synes det önskvärt att, då en ändring av paragrafen ändå måste göras på

grund av omläggningen av uppbördssystemet, jämväl själva rubriceringen av

skatterna ändras.

Vid en modernisering av paragrafen i denna riktning kunna olika metoder

komma i fråga. En möjlighet är att angiva de ifrågakommande skatterna

medelst vissa mera allmänt hållna uttryck. En lösning efter denna linje

har den fördelen att paragrafen icke behöver ändras varje gång en ändring

vidtages i skattesystemet. Å andra sidan lider metoden av den svagheten,

att hur formuleringen än avfattas en viss tvekan kan komma att råda beträffande

stadgandets rätta innebörd.

En annan metod är att bestämma förmånsrätten genom att hänvisa till

uppbördsförordningen. En dylik hänvisning till en författning, som icke

tillkommit i den i § 87 regeringsformen angivna ordningen, synes emellertid

icke helt tillfredsställande. Därtill kommer att hänvisningen icke skulle täcka

hela området av de förmånsberättigade skatterna, i det att varken värnskatt

— vilken kommer att såsom kvarstående skatt erläggas så sent som år 1949

— eller krigskonjunkturskatt — vilken i vissa fall kommer att uppbäras

först under år 1950 — skulle inbegripas under hänvisningen.

En tredje metod är att i lagtexten direkt angiva de skatter, som i lagrummet

avses. Därigenom undanröjes all tvekan om stadgandets rätta innebörd,

vilket självfallet är av vikt, ej minst med tanke på att vederbörande konkursförvaltare,

vilka ofta icke torde besitta särskilt ingående kunskap om

skatteförfattningama, ha att i första hand taga ställning till frågan om en bevakad

skattefordran är av beskaffenhet att böra utgå med förmånsrätt. Å

andra sidan förutsätter den nu angivna metoden, att 17 kap. 12 § handelsbaden

ändras så snart ändring av skattesystemet vidtages.

Vid övervägande av de olika alternativen har jag för min del stannat vid

att förorda det sistnämnda. Jag föreslår alltså, att i nämnda paragraf såsom

förmånsberättigade skatter upptagas statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

särskild skatt å förmögenhet, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, värnskatt,

krigskonjunkturskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel

och skogsaccis.

Vidare torde såsom förmånsberättigad enligt samma paragraf böra upptagas

pensionsavgift enligt lagen örn folkpensionering. Då emellertid pensionsavgifterna

enligt den nya folkpensioneringslagen (SFS 1946: 431) icke er
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

hållit karaktären av egentliga försäkringsavgifter, synes anledning icke föreligga

att, på sätt i skilda sammanhang yrkats, tillerkänna fordran å pensionsavgift

förmånsrätt framför övriga i paragrafen omförmälda fordringar.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att den nya folkpensioneringslagen

visserligen icke träder i kraft förrän den 1 januari 1948, men att enligt 2 §

promulgationslagen till sistnämnda lag hänsyn vid beräkning av grundpension

icke skall tagas till pensionsavgifter, som enligt den äldre folkpensioneringslagen

påföras för år 1946 eller som påförts för tidigare år men icke

redovisas till vederbörande länsstyrelse förrän efter 1946 års utgång.

Såsom förmånsberättigade enligt 17 kap. 12 § handelsbaden böra slutligen

jämväl upptagas av statsverket förskjutna försäkrings- och tilläggsavgifter

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Jag torde i detta

sammanhang få erinra om att dylika avgifter fr. o. m. den 1 januari 1947

skola förskotteras av statsverket, så snart avgifterna antecknats i de s. k.

arbetsgivarförteckningarna respektive i sådana förteckningar, som omförmälas

i § 4 mom. 5 förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter

för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen örn försäkring för

olycksfall i arbete (jfr SFS 1946: 493 och 494).

Vad härefter angår den närmare omfattningen av förmånsrätten torde

densamma böra begränsas till att avse allenast debiterad skatt. Därigenom

kommer förmånsrätten att avse kvarstående och tillkommande skatt samt

därjämte preliminär B- och C-skatt. Att förmånsrätten sålunda föreslås skola

anknytas till debiterad preliminärskatt men icke till preliminär A-skatt beror

därpå att den förra skatten särskilt restföres samt avräknas från den

slutliga skatten med hela det debiterade beloppet, oavsett örn detta erlagts

eller ej. Då den debiterade preliminärskatten således ur uppbördssynpunkt

är att likställa med kvarstående och tillkommande skatt, torde den även med

avseende å förmånsrätten böra behandlas lika med dessa skatter. Den preliminära

A-skatten däremot restföres icke och avräknas från den slutliga

skatten med endast det belopp, som verkligen erlagts. Då nämnda skatt, om

den icke erlägges, kommer att öka den kvarstående skatten i motsvarande

mån, torde den i förmånsrättshänseende icke böra betraktas såsom en fristående

skatt utan anses ingå i den kvarstående skatten. Den olikhet, som i

fråga om förmånsrätten sålunda skulle uppkomma mellan debiterad preliminär

skatt och annan preliminär skatt, kan naturligen kritiseras ur rent

principiella synpunkter men får dock anses motiverad av skatternas i uppbördshänseende

skilda natur.

Uppbördsberedningen har föreslagit, att förmånsrätt skulle åtnjutas beträffande

skatt, som förfallit eller förfölle till betalning »under sistförflutna

eller löpande uppbördsår». Detta skulle emellertid innebära, alt förmånsrätten

skulle omfatta preliminära skatter som belöpte på inkomst hänförlig

till tiden efter konkursutbrottet. Särskilt i det fall att konkursutbrott inträffar

i början av ett uppbördsår och de med förmånsrätt utgående skatterna

sålunda skulle utgå för en längre tidsperiod efter konkursutbrottet, skulle en

dylik anordning te sig mindre tillfredsställande. Därtill kommer alt vissa

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

olägenheter skulle kunna uppkomma på grund av att den debiterade preliminära

skatten, oavsett om inkomsten efter konkursutbrottet skulle nedgå,

skulle komma att uttagas i enlighet med den verkställda debiteringen så länge

icke beslut fattats örn jämkning av skatten.

Med hänsyn till det nu anförda förordar jag i stället att förmånsrätt må

åtnjutas för debiterad skatt, som förfallit till betalning före konkursutbrottet,

dock icke tidigare än två år dessförinnan.

Det torde vara av intresse att närmare undersöka, i vad mån den nu ifrågasatta

tidsbegränsningen för förmånsrätten i sak avviker från den hittills

gällande. En jämförelse härutinnan synes lämpligast kunna belysas med

ett exempel. Därest en gäldenär försatts i konkurs den 1 juni 1945, skulle enligt

nu gällande lag förmånsrätt uppkomma för skatter, som debiterats på

grund av taxeringarna åren 1944 och 1945, eller alltså i allmänhet för skatter,

belöpande på 1943 och 1944 års inkomster. Med tillämpning av den nya

uppbördsförordningen och nya lydelsen av 17 kap. 12 § handelsbaden

skulle förmånsrätten i stället omfattat dels sådan ogulden, debiterad preliminärskatt

som förfallit under tiden den 1 juni 1943—den 31 maj 1945,

d. v. s. i stort sett den på inkomsterna under samma tidsperiod utgående

skatten, dels ock kvarstående och tillkommande skatt som förfallit till betalning

under samma tidsperiod; den kvarstående skatt, som skulle hava förfallit

under nämnda tid, är sådan skatt som påförts på grund av taxeringarna

åren 1943 och 1944 eller alltså skatt belöpande på 1942 och 1943 års

inkomster.

Såsom framgår av det anförda exemplet innebär ändringsförslaget en viss

tidsförskjutning i fråga om den inkomst, som de förmånsberättigade skatterna

avse. Storleken av denna förskjutning blir beroende av den tid på året

då konkursutbrottet inträffar. Förskjutningen synes emellertid vara av mindre

betydelse, därest förmånsrätten — såsom jag förordar — alltjämt bibehålies

vid att avse två års skatter. För övrigt må framhållas, att hela frågan

örn förmånsrätt för oguldna utskylder torde förlora i betydelse till följd av

det nya uppbördssystemets genomförande.

Med den av mig nu förordade konstruktionen av reglerna om förmånsrätt

för skatt aktualiseras frågan om förmånsrätt för utskylder som påförts på

grund av eftertaxering. Enligt nu gällande bestämmelser anses utskylder,

som påföras under sista eller löpande året på grund av eftertaxering för år

före det sistförfluten, icke hänförliga till utskylder för sista eller löpande året

och utgå sålunda icke med förmånsrätt. Skulle däremot förmånsrätten utan

förbehåll anknytas till förfallodagen, komme förmånsrätten att omfatta jämväl

sådana utskylder som påfördes på grund av eftertaxering och som förfölle

till betalning tidigast två år före konkursutbrottet. Detta skulle med

andra ord betyda att, örn under nyssnämnda tid eftertaxering åsatts för de

fem närmast dessförinnan förflutna åren, förmånsrätten skulle kunna avse

inemot sju års skatter. Med hänsyn till den skattskyldiges övriga borgenärer

torde en dylik utsträckning av förmånsrätten icke böra ske. Jag förordar därför

att den i 17 kap. 12 § handelsbaden stadgade förmånsrätten förklaras

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

17

icke skola avse på grund av eftertaxering påförda utskylder, vilka eljest skolat

förfalla till betalning tidigare än två år före konkursutbrottet.

En särskild fråga är om förmånsrätten bör gälla även vid uttagandet hos

arbetsgivare av utskyldsbelopp, varför denne enligt 95 eller 97 § uppbördsförordningen

blivit ansvarig på grund av underlåtenhet att vederbörligen

fullgöra skyldighet att verkställa löneavdrag eller på grund av underlåtenhet

att inbetala genom löneavdrag innehållet belopp. Emellertid sammanhänger

denna fråga med spörsmålet örn förmånsrätt vid uttagande hos arbetsgivare

av skattebelopp, sorn arbetsgivaren i uppenbar strid mot beslut örn införsel

underlåtit att avdraga å gäldenärens avlöning eller som arbetsgivaren visserligen

innehållit genom införsel men underlåtit att inbetala. Då borgenärens

fordran hos arbetsgivaren i sistberörda fall icke ansetts böra förenas med

förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken, torde icke heller fordran hos

arbetsgivare jämlikt 95 eller 97 § uppbördsförordningen nu böra förenas

med sådan förmånsrätt.

De föreslagna ändringarna i 17 kap. handelsbalken böra träda i kraft,

såvitt angår 12 §, den 1 januari 1947 och, såvitt angår 6 §, den 1 januari

1948. Att ändringen av sistnämnda paragraf icke föreslås skola träda i kraft

förrän den 1 januari 1948 sammanhänger med att uppbörd av skogsvårdsavgift

icke kommer att äga rum under år 1947. Vid 1948 års ingång kommer

följaktligen — bortsett från de fall då skogsvårdsavgift skall erläggas för

virke, som ejtertaxerats till skogsaccis för år 1946 eller tidigare år — icke att

kvarstå någon ogulden skogsvårdsavgift, som icke stått inne längre än ett

år efter fö rf al lodagen, varför förmånsrätten — därest ikraftträdandet bestämmes

till den 1 januari 1948 -— med nyssnämnda undantag icke kommer

att omfatta några avgifter som debiterats enligt den äldre ordningen.

Äldre lag bör alltjämt äga tillämpning i konkurs, vari beslut örn egendomsavträde

meddelats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Vidare

torde den övergångsbestämmelsen vara erforderlig, att 6 § i dess nya lydelse

icke skall gälla i fråga örn skogsvårdsavgift, som skall erläggas för virke som

eftertaxerats till skogsaccis för år 1946 eller tidigare år.

I enlighet med vad sålunda anförts Ilar inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken.

Förslaget torde få såsom bilaga1 fogas till detta protokoll.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över nämnda

lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

'' Denna bilaga Ilar Ilar uteslutits. Bilagan är likalydande med det vid propositionen fogade

lagförslaget utom såtillvida att bilagan — i stället för den i nyssnämnda lagförslag i 12 §

första punkten angivna tidsbestämningen >ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande>

— upptog uttrycket »ej tidigare än två år dessförinnan*

Hihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 370. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 376.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 november

19U6.

Närvara n d t‘:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 1 november 1946 lillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i

statsrådet den 18 oktober 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§

handelsbaden.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

t. f. byråchefen hovrättsrådet H. V. Noelius.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

När i konkurs förmånsrätt för fordran är begränsad på det sätt, att förmånsrätten

åtnjutes endast i den mån fordringen uppkommit inom viss tid

före konkursen, räknas enligt gällande rätt sådan tid städse tillbaka från den

tidpunkt då konkursansökningen gjordes, vare sig detta är uttryckligen angivet

i de särskilda stadgandena i 17 kap. handelsbalken eller är där underförstått.

I följd härav är det möjligt för en borgenär, vars fordran är förenad

med dylik förmånsrätt, att söka få betalning på frivillighetens väg ända till

dess han finner sig böra genom att påkalla konkurs hindra, att hans förmånsrätt

sättes i fara på grund av begränsningen. Enligt den lydelse åter, som

12 § erhållit i det remitterade förslaget, skall för där avsett fall ifrågavarande

tid räknas tillbaka från konkursbeslutet, och det blir då möjligt för gäldenären

att genom att bestrida konkursansökningen och såmedelst fördröja konkursbeslutet

i viss mån bestämma, i vilken utsträckning borgenärens fordran

skall utgå med förmånsrätt.

Då anledning icke synes föreligga att på ifrågavarande punkt frångå vad

som eljest gäller, synes önskligt, att förmånsrätten får inträda endast örn

ifrågavarande skatter och avgifter enligt verkställd debitering förfallit till

betalning innan beslutet om egendomsavträde meddelades men ej tidigare

än två år före konkursansökningens ingivande.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 376.

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 november 19UG.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och t. f.

chefen för socialdepartementet statsrådet Mossberg anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Zetterberg, lagrådets den 7 november 1946 avgivna

utlåtande över det till lagrådet den 18 oktober 1946 remitterade förslaget

till lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken.

Föredraganden anför.

Lagrådet har ansett önskligt, att förmånsrätten enligt 12 § komme att omfatta

sådana skatter och avgifter, vilka enligt verkställd debitering förfallit

till betalning innan beslutet örn egendomsavträde meddelades men ej

tidigare än två år före konkursansökningens ingivande. Mot denna av principiella

skäl föreslagna ändring i fråga örn tiden för åtnjutande av förmånsrätt

enligt nämnda paragraf har jag ej något att erinra. I enlighet härmed

har det till lagrådet remitterade författningsförslaget jämkats på sätt lagrådet

ifrågasatt.

Föredraganden hemställer härefter, alt berörda författningsförslag måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall tili denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hertil Crona.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:536 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av IV kap. 6 och 12 §§ handelsbaden. a1 i texten
  2. 1LU 1946:63 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken. a1 i texten