Angående livränta åt Carl Johan Eric Tersmeden m. m
1946-01-25 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:50, Angående livränta åt Carl Johan Eric Tersmeden m. m
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 50.
5
Nr 50.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående livränta
åt Carl Johan Eric Tersmeden m. m.; given
Stockholms slott den 25 januari 1946.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ällan Vougt.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 januari 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, följande.
l:o.
Under militärtjänstgöring hösten 1939 insjuknade löjtnanten i Svea livgardes
reserv Carl Johan Eric Tersmeden i barnförlamning under sådana
förhållanden, att samband mellan sjukdomen och tjänstgöringen torde få
anses föreligga. Genom brev den (5 december 1940 tillerkände Kungl. Majit
Tersmeden ersättning för vissa kostnader i anledning av sjukdomen med
766 kronor. Sedan Tersmeden i en den 28 maj 1943 överlämnad skrift anhållit
om ytterligare ersättning, tillerkändes Tersmeden genom brev den 8
oktober 1943 ersättning för ytterligare kostnader med 1 898 kronor 75 öre.
Vidkommande frågan om ersättning i övrigt förklarade Kungl. Majit Sig
2571 45
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
vilja framdeles, efter framställning till riksdagen, meddela beslut. I detta
avseende har riksdagen — på därom av Kungl. Majit i proposition 1944: 66
(punkt 7:o) gjord framställning — enligt skrivelse 1944: 135 medgivit, att
Tersmeden finge från fjärde huvudtitelns anslag till bidrag till ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, uppbära, förutom
sjukpenning med 1 419 kronor, livränta för tiden deli 16 mars 1941—
den 15 september 1944, beräknad efter 2 000 kronor för år till och med den
15 september 1942 och därefter efter 1 000 kronor för år jämte 15 % dyrtidstillägg
å sålunda utgående livränta. Beträffande ersättningsfrågan i övrigt
torde få hänvisas till nämnda proposition.
Hos Kungl. Majit har Tersmeden den 26 november 1944 anhållit örn
ytterligare ersättning i anledning av sjukdomen och därvid anfört i huvudsak
följande.
Efter den 15 september 1944 hade han ej erhållit någon ersättning. För
att i möjligaste mån förbättra sitt tillstånd och minska invaliditeten hade
han undergått fortsatt specialbehandling. Han hade numera även fortsatt
sina år 1939 avbrutna studier och lyckats avlägga civiljägmästarexamen, men
genom sjukdomen hade hans examen fördröjts med omkring tre och ett
halvt år. Oaktat Tersmedens allmäntillstånd vore gott, vore till följd av invaliditeten
hans arbets- och utkomstmöjligheter nedsatta med 50 %. Han
kunde endast långsamt förflytta sig med stöd av två käppar kortare sträckor
och vore alltjämt beroende av invalidvagn, som åsamkade honom betydande
kostnader i underhåll. Trots goda vitsord hade han på grund av sjukdomen
ej kunnat erhålla avlönad anställning hos domänstyrelsen eller i privat tjänst.
Hans möjligheter att efter eventuella ytterligare studier eller oavlönad privat
tjänstgöring erhålla avlönad privat anställning syntes ovissa. I anslutning till
det anförda hemställde Tersmeden dels örn ersättning för havda kostnader, bland
annat för inköp av invalidvagnen, samt för försenade utkomstmöjligheter,
med tillhopa 11 630 kronor 63 öre, dels ock örn livränta från den 16 september
1944. Livräntan borde kompensera Tersmedens minskade utkomstmöjligheter.
Henna minskning överstege betydligt 2 000 kronor per år.
I intyg den 23 oktober 1944 har rektorn vid skogshögskolan G. Lundberg
vitsordat, att Tersmedens examen torde lia fördröjts omkring tre och
ett halvt år genom sjukdomen, ävensom med stöd av ett av överläkaren och
docenten S. Orell den 19 oktober 1944 utfärdat läkarintyg framhållit, att
Tersmedens rörelseförmåga vore nedsatt med cirka 50 %, vilket gjorde
Tersmeden oförmögen till aktiv praktisk skogstjänst. Till följd härav kunde
Tersmeden ej erhålla fast statlig anställning och även vid en eventuell privat
anställning måste invaliditeten inverka menligt i löneavseende. Orell
har i sitt intyg framhållit, att Tersmedens arbets- och utkomstmöjligheter
syntes kunna beräknas till 50 % av det normala.
Jiiksförsäkrin
Med stöd av Orells intyg funne anstalten, att Tersmedens arbetsförmåga
från den 16 september 1944 tills vidare borde anses nedsatt med hälften.
På grund härav syntes livränta böra utgå jämväl för tiden från den 16 september
1944 förslagsvis tills vidare med 1 000 kronor för år räknat. Jämlikt
kungörelsen den 30 juni 1943 angående dyrtid stillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete m. m., utginge å
livränta, som enligt 1927 års militärersättningsförordning tillkomme vid för
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
svarsväsendet fast anställd, "vilken drabbats av sjukdom före den 1 januari
1941, dyrtidstillägg med 20 % för tiden till och med den 31 december 1945,
under förutsättning att invaliditetsgraden uppginge till minst tre tiondelar.
Motsvarande dyrtidstillägg syntes jämväl böra utgå till Tersmeden. Då
Tersmeden torde förbli invalid under sin återstående livstid, syntes det anstalten
lämpligt, att anstalten erhölle Kungl. Maj:ts bemyndigande att för
framtiden tillerkänna honom ersättning enligt grunderna i militärersättningsförordningen.
Beträffande Tersmeden ersättningsanspråk i övrigt tillstyrkte anstalten
viss ersättning för läkarintyg, varemot Tersmedens övriga ersättningsanspråk,
såsom redan prövade, ej borde föranleda någon åtgärd.
Försvarets sjukvårdsförvaltning tillstyrker livränta med dyrtidstillägg enligt
riksförsäkringsanstaltens förslag samt föreslår härjämte viss mindre ersättning
för specialbehandling m. m.
Försvarets civilförvaltning, som uttalat sig allenast i livräntefrågan, har i
skrivelse den 23 februari 1945 biträtt riksförsäkringsanstaltens förslag och
hemställt, att anstalten måtte bemyndigas att från och med den 16 september
1944 tills vidare utgiva livränta enligt grunderna för militärersättningsförordningen.
Statskontoret har tillstyrkt civilförvaltningens framställning.
Sedermera har civilförvaltningen i skrivelse den 12 oktober 1945, efter
förnyat hörande av riksförsäkringsanstalten och sjukvårdsförvaltningen, upptagit
ersättningsfrågan till slutlig behandling. Civilförvaltningen har därvid
anslutit sig till följande uttalande av riksförsäkringsanstalten:
Tersmeden skulle, därest brevet den 23 juli 1940 med provisoriska bestämmelser
örn särskilda förmåner åt viss personal vid försvarsväsendet,
som drabbats av kroppsskada, varit å honom tillämpligt, jämlikt grunderna
i 1927 års militärersättningsförordning för drift och reparation av invalidvagnen
ha tillerkänts sådant livräntetillägg, som omförmäldes i 6 § 2 a) i
förordningen, att utgå tills vidare från och med den 12 november 1942 och
med ett belopp av för närvarande 46 kronor för år. Utbetalningen av livräntetillägget
skulle lia ägt rum samtidigt med den livränta, som skulle utgått
till Tersmeden.
Civilförvaltningen, som föreslagit viss ytterligare engångsersättning till
Tersmeden för specialbehandlingar och läkarintyg, har i överensstämmelse
med riksförsäkringsanstaltens förslag hemställt, att anstalten måtte bemyndigas
utgiva angivna livräntetillägg från och med den 12 november 1942
tills vidare.
Genom brev den 26 oktober 1945 har Kungl. Majit i enlighet med civilförvaltningens
förslag tillerkänt Tersmeden ersättning för specialbehandlingar
och läkarintyg med 194 kronor. I livräntefrågan ville Kungl. Majit
däremot framdeles meddela beslut.
Av det anförda framgår att Tersmedens sjukdom torde få anses ådragen
under militärtjänstgöring, på grund varav livränta tillerkänts honom till följd
av invaliditet för tiden till och med den 15 september 1944. Såsom av nu
föreliggande utredning framgår torde Tersmeden förbli invalid under sin åter
-
Departements
chefen.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
stående livstid. På grund härav är det skäligt, att Tersmeden erhåller invalidersättning
även för tiden efter den 15 september 1944. Jag anser mig
böra föreslå, att Tersmeden i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag
tillerkännes ersättning enligt grunderna för militärersättningsförordningen,
nämligen dels livräntetillägg för invalidvagn under tiden den 12 november
1942—den 15 september 1944 dels ock livränta med vederbörliga tillägg
(bland annat livräntetillägg för invalidvagn) från och med den 16 september
1944 tills vidare. Ersättningen bör bestridas från fjärde huvudtitelns anslag
Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att löjtnanten i Svea livgardes reserv Carl Johan Eric Tersmeden
må, enligt grunderna för militärersättningsförordningen,
från fjärde huvudtitelns anslag Bidrag till ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
uppbära dels livräntetillägg för invalidvagn för tiden den 12
november 1942—den 15 september 1944, dels ock livränta med
vederbörliga tillägg från och med den 16 september 1944 tills
vidare.
2:o.
Värnpliktige nr 214—61—1923 Elof Albin Zetterlund fullgjorde under
hösten 1941 beredskapstjänstgöring vid ett till Kiruna förlagt luftvärnsförband.
Lördagen den 4 oktober erhöll Zetterlund permission från klockan
sex eftermiddagen till klockan två på natten och besökte i samband härmed
en dansbana i Polkets park i Kiruna. På återväg till förläggningen efter
klockan tolv på natten tilldelades Zetterlund på allmän plats av en spritpåverkad
värnpliktig vid namn Tervaniemi ett kraftigt knytnävsslag i huvudet.
Slaget och fall mot marken medförde svår kroppsskada, nämligen huvudskador
med efterföljande fullständig dövhet på båda öronen och rubbningar
i balanssinnet. Fältkrigsrätten vid Gällivare försvarsområdesstab dömde
genom utslag den 1 juli 1942 Tervaniemi till straffarbete i åtta månader
och förpliktade honom att till Zetterlund utge ersättning för sveda och värk
med 1 500 kronor samt ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Krigsrättens
utslag har vunnit laga kraft.
Zetterlund, som icke kunde utfå någon ersättning av Tervaniemi, anhöll
hos riksförsäkringsanstalten örn ersättning jämlikt 1927 års militärersättningsförordning.
Riksförsäkringsanstalten avslog ersättningsyrkandet, varvid anstalten anförde
i huvudsak: I 2 § 2. 1927 års militärersättningsförordning stadgas: »Militärtjänstgöring
anses hava varit för handen endast under tid, då den skadade
för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt nödgats uppehålla sig å viss
ort eller i föreskriven ordning varit stadd på marsch eller annan färd eller
då den skadade i annat fall än nyss nämnts varit stadd på färd till eller
9
Kungl. Maj-.ts proposition nr 50.
från militärtjänstgöringen samt färden föranletts av oell stått i omedelbart
samband med tjänstgöringen». Då emellertid ifrågavarande olycksfall icke
inträffat under sådana förhållanden, Ilar riksförsäkringsanstalten funnit ersättning
i anledning av olycksfallet icke kunna tillerkännas Zetterlund.
Zetterlund anförde besvär hos försäkringsrådet och framhöll därvid i huvudsak
följande.
Till följd av misshandeln hade han blivit fullständigt döv på båda öronen.
— Under förläggningen i Kiruna hade han tillhört en automatkanontropp
såsom avståndsmätare. Vid förbandet fanns två avståndsmätare och en av
dem skulle alltid vara i tjänstgöring (första beredskap). Den andre kunde
erhålla permission, men vistelseorten skulle vara känd och han skulle kunna
inställa sig till tjänstgöring inom två timmar. Den lördagspermission Zetterlund
vid avsedda tid erhöll avsåg vistelse inom förläggningsorten, Kiruna
samhälle. Zetterlund hade muntligen anmält till förbandschefen, att han
ämnade besöka Folkets park. Vid sin prövning av ersättningsfrågan hade
riksförsäkringsanstalten tydligen fäst avgörande vikt vid att Zetterlund åtnjutit
permission. Enligt Zetterlunds åsikt syntes emellertid för att ersättning
skulle kunna utgå icke nödvändigt att olycksfallet stöde i samband
med militärövningar. Avgörande vore i stället att den värnpliktige, då
olycksfallet inträffade, vore så bunden i sin rörelsefrihet att han ej utan
tillstånd finge avlägsna sig från viss ort. I detta avseende vore att märka
att permission och fritidsområde reglerades på ett helt annat sätt under
fredstjänstgöring än under förstärkt försvarsberedskap. Vid beredskap vore
den värnpliktige på helt annat sätt bunden även under permission. Zetterlund
hade ju sålunda måst uppge var han vistades och måste kunna inställa
sig inom två timmar. Han hade därför varit förhindrad att själv bestämma
sin vistelseort och måste därför även under permissionen anses lia varit i
tjänstgöring. Zetterlund yrkade därför ersättning enligt militärersättningsförordningen.
Försäkringsrådet fann ej skäl att göra ändring i riksförsäkringsanstaltens
beslut. Över försäkringsrådets utslag kunde klagan ej föras.
Zetterlund har nu anhållit örn ersättning för skadan och därvid framhållit
huvudsakligen följande.
Zetterlund vidhölle, att han, även om han åtnjutit permission med rätt
att vistas borta några timmar från pjäsplatsen, varit bunden att uppehålla
sig inom fritidsområdet, Kiruna. Kiksförsäkringsanstaltens tolkning av ersättningsfrågan
syntes alltför restriktiv och Zetterlund borde lia tillerkänts
ersättning. Till följd av skadan hade Zetterlund icke kunnat återgå till
sitt civila yrke såsom hotellvaktmästare utan nödgats anlita fattigvård för
att erhålla ett nödtorftigt underhåll. Det vore bittert och oriittvist, örn
Zetterlund till följd av den under beredskapen ådragna skadan under återstående
livstid skulle vara hänvisad till fattigvården för familjens försörjning.
För övrigt syntes det oriktigt, att hemortskommunen skulle nödgas
lämna bidrag för en skada, som staten närmast borde svara för. Enär
Zetterlund före misshandeln varit fullt frisk och arbetsför men nu vore invalid,
yrkade han av statsmedel ersiittning att utgå retroaktivt från dagen
för olycksfallet.
Av handlingarna i ärendet inhämtas att Zetterlund, som iir född år 1903,
är gift och i äktenskapet har tre minderåriga barn födda år 1936, 1938 och
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
1941, att han i sitt civila yrke som hotellvaktmästare i Kramfors haft en
lön av omkring 300 kronor i månaden samt att Zetterlund för närvarande
bodde i en mindre fastighet och där skötte eldning och snöskottning m. m.
Fiksförsäkringsanstalten har framhållit följande.
Biksförsäkringsanstalten ansåge sig icke kunna tillstyrka ansökningen
med hänsyn till de konsekvenser bifall till densamma skulle kunna medföra.
Därest emellertid Kungl. Majit skulle finna skäl vidtaga åtgärder för beredande
av viss ersättning av statsmedel åt Zetterlund, hade anstalten införskaffat
utredning för fastställande av den ersättning, som vid tillämpning
av militärersättningsförordningen för närvarande skulle utgått till Zetterlund,
nämligen läkarintyg rörande hans nuvarande tillstånd samt uppgifter angående
lians arbets- och inkomstförhållanden m. m. Av utredningen framginge,
att Zetterlund lede av dövhet å båda öronen samt av huvudvärk och
balansrubbning såsom följd av olycksfallet och vidare att han, som vid tiden
för olycksfallet varit anställd som hotellvaktmästare, efter olycksfallet genomgått
kurs i maskinskrivning och sökt lära sig skomakeri men icke kunnat
förskaffa sig någon arbetsinkomst. Med stöd av utredningen och i samråd
med sin överläkare, professorn A. Troell, ansåge anstalten Zetterlunds arbetsförmåga
nedsatt till följd av olycksfallet med för närvarande 66 2ls %. Därest
militärersättningsförordningen varit tillämplig, skulle till Zetterlund, vars
årliga arbetsförtjänst skulle antagits utgöra 2 160 kronor, utgått livränta med
för närvarande 960 kronor för år. A livräntan skulle under innevarande
år utgått dyrtidstillägg med 40 %.
Försvarets civilförvaltning har efter samråd med försvarets sjukvårdsförvaltning
anfört följande.
Sjukvårdsförvaltningen hade i sitt utlåtande tillstyrkt, att Zetterlund
måtte beredas ersättning i anledning av sin invaliditet, som sjukvårdsförvaltningen
ansåge vara en direkt följd av skadan. I likhet med riksförsäkringsanstalten
ansåge sig emellertid civilförvaltningen förhindrad tillstyrka
framställningen. Den omständigheten att Zetterlund, därest skadan inträffat
den 1 juli 1944 eller senare på grund av genomförd författningsändring
kunde antagas lia varit berättigad till ersättning enligt militärersättningsförordningen,
funne ämbetsverket, med hänsyn till de konsekvenser bifall
till ansökningen kunde befaras medföra, icke böra tillmätas betydelse i
detta sammanhang. — Med hänsyn å andra sidan till de ömmande omständigheterna
och de synbarligen jämväl för framtiden kvarstående allvarliga
följderna av skadan, ville civilförvaltningen ifrågasätta, örn icke Zetterlund
borde beredas tillfälle till omskolning jämlikt bestämmelserna i Kungl.
Maj:ts brev den 25 maj 1945, angående riksdagens skrivelse nr 156 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående omskolning av i militärtjänst
skadade m. m., oberoende av den omständigheten, att Zetterlund icke vore
att anse såsom under militärtjänstgöring skadad i den mening som avsåges
i berörda brev.
Statskontoret har förklarat sig icke kunna tillstyrka ansökningen ävensom
framhållit, att arbetsmarknadskommissionen syntes böra höras beträffande
omskolningsfrågan.
Statens arbetsmarknadskommission har framhållit följande.
Enligt 2 § 2 mom. militärersättningsförordningen, i lydelse före de
genom SFS 1944:316 vidtagna ändringar, ansåges militärtjänstgöring ha
varit för handen endast under tid, då den skadade för fullgörande av värn
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
plikt eller tjänsteplikt nödgats uppehålla sig å viss ort eller i föreskriven
ordning varit stadd på färd till eller från tjänstgöringen samt färden föranletts
av och stått i omedelbart samband med tjänstgöringen. Efter
förenämnda ändringar ansåges militärtjänstgöring vara för handen jämväl
under tid då värnpliktig i omedelbart samband med tjänstgöringen lovligen
uppehållit sig å allmän plats eller för allmänheten tillgänglig lokal inom
tjänstgöringsorten eller den omgivning därav där personal tillhörande manskapet
vanligen vistades under fritid.
Zetterlund hade ådragit sig skadan år 1941. Enligt då gällande lydelse
av 2 § 2 mom. militärersättningsförordningen hade olycksfallet icke inträffat
under militärtjänstgöring, varför ersättning icke kunnat tillerkännas Zetterlund.
Örn olycksfallet däremot inträffat efter den 1 juli 1944 då SFS
1944: 316 trätt i kraft, torde kunna antagas, att ersättning enligt militärersättningsförordningen
kunnat beviljas Zetterlund. Med hänsyn härtill samt
det orsakssammanhang, som i vart fall måste anses föreligga mellan skadan
och militärtjänstgöringen, ävensom i övrigt ömmande omständigheter torde
Zetterlund böra tillerkännas ersättning i enlighet med i militärersättningsförordningen
angivna grunder. Kommissionen funne förhållandena i ärendet
vara sådana, att kommissionen icke för sin del i likhet med civilförvaltningen
kunde finna ett bifall förenat med några större konsekvenser.
I anslutning härtill har arbetsmarknadskommissionen tillstyrkt proposition
örn ersättning till Zetterlund enligt grunderna för militärersättningsförordningen.
Beträffande frågan örn omskolning har kommissionen framhållit, att såsom
förutsättning för omskolning gällde, att vederbörande drabbats av skada
som medförde rätt till ersättning enligt militärersättningsförordningen eller
därmed jämställda författningar. Därest Zetterlund komme att tillerkännas
ersättning enligt grunderna för militärersättningsförordningen, förutsatte
kommissionen, att omskolning jämväl skulle kunna beredas honom. Medgivande
härtill syntes för dylikt fall av Kungl. Majit kunna lämnas utan
riksdagens hörande.
Av det anförda framgår att riksförsäkr ingsån stalten och försäkringsrådet Departementsfunnit
ersättning icke kunna tillerkännas Zetterlund jämlikt militärersätt- chefen.
ningsförordningen i dess lydelse vid den tid skadan inträffade. Med hänsyn
till de förhållanden under vilka skadan uppkommit och med beaktande av Zetterlunds
omfattande försörjningsskyldighet och svaga ekonomiska ställning
finner jag likväl skäligt, att Zetterlund erhåller ersättning enligt grunderna
i militärersättningsförordningen. Omständigheterna i detta fall äro ovanliga»
varför jag i likhet med arbetsmarknadskommissionen finner bifall till Zetterlunds
ansökning knappast kunna få större prejudicerande betydelse.
Ersättningen bör bestridas från anslaget Bidrag till ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Som villkor för
utbetalande av ersättningen bör gälla, att Zetterlund till motsvarande del
å kronan överlåter sin rätt till skadestånd gentemot den vållande.
Därest ersättning enligt militärersättningsförordningen tillerkännes Zetterlund,
torde omskolningsfrågan kunna prövas av Kungl. Majit.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
att till Elof Albin Zetterlund må på grund av angivna skada
från fjärde huvudtitelns anslag Bidrag till ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
utgå ersättning enligt grunderna i militärersättningsförordningen.
3:o.
Värnpliktige nr 3872—45—1935 Karl Gustav Willielm Lange, som är född
år 1915, fullgjorde militärtjänstgöring under tiden den 16 maj—den 14 juni
1939, den 2 september—den 17 november 1939 samt den 12 april—den 7
september 1940. Under sistnämnda period sjukskrevs Lange på grund av
plattfotbesvär och överfördes till handräckningstjänst. I övrigt var Lange
under militärtjänstgöringen sjukskriven endast en kortare tid för ögonskada.
Lange insjuknade i slutet av januari 1941 med influensasymptom och befanns
den 14 februari 1941 lida av lungtuberkulos. Han vårdades å sanatorium
under tiden mars—juli 1941. Sedan han utskrivits från sanatoriet
och vilat ytterligare några månader, arbetade han till i juni 1943, då sjukdomen
ånyo utbröt. Efter vistelse på landet vårdades han åter på sanatorium
under tiden september 1943—oktober 1944 samt undergick därvid
revbensoperationer.
Hos riksförsäkringsanstalten anhöll Lange örn ersättning på grund av
sjukdomen, som han ansåg ådragen under militärtjänstgöringen.
Kiksförscikringsanstalten infordrade utredning rörande Langes hälsovårdsförhållanden
m. m. Lange framhöll därvid, att han efter utryckningen i
september 1940 besvärats av svår hosta samt haft feber och trötthetskänsla.
Under beredskapstiden hade han hos läkare klagat över trötthet men
endast erhållit marschbefrielse.
Genom beslut den 8 februari 1945 fann riksförsäkringsanstalten, jämlikt
23 § i 1927 års militärersättningsförordning, Langes rätt till ersättning
enligt förordningen förverkad, enär icke inom en tid av tre ar från sjukdomens
yppande underrättelse jämlikt 14 § i förordningen blivit lämnad
örn sjukdomen eller denna blivit anmäld i riksförsäkringsanstalten.
Försäkringsrådet, där Lange anförde besvär, fann ej skäl göra ändring i
riksförsäkringsanstaltens beslut. Över utslaget kunde klagan ej föras.
Sedermera har Lange hos Kungl. Majit anhållit örn ersättning på grund
av sin sjukdom och därvid anfört i huvudsak följande.
Kiksförsäkringsanstalten hade framhållit, att underrättelse eller anmälan
örn sjukdomen ej lämnats inom föreskriven tid. Anledningen till denna
underlåtenhet vore den, att en läkare på Söderby sjukhus, där Lange intogs
i mars 1941, på förfrågan av Lange uppgav, att Lange ej kunde påräkna
ersättning från riksförsäkringsanstalten.
Riksförsäkringsanstalten har anfört följande.
Därest Kungl. Majit skulle finna skäligt, att Lange, utan hinder därav
att ansökning örn ersättning icke gjorts inom föreskriven tid, bereddes
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
ersättning enligt grunderna i militärersättningsförordningen, för den händelse
sjukdomen skulle kunna anses ådragen under militärtjänstgöring, hade anstalten
införskaffat utredning rörande Langes hälsotillstånd m. m. under
tiden den 8 september 1940 — den 14 februari 1941, då tuberkulos konstaterades.
Härav framginge, bland annat, att Lange under sagda tid varit anställd
i tapetaffär, vilken anställning han innehaft sedan år 1932. Med anledning
av en uppgift att en syster till Lange lede av lungtuberkulos, hade
Lange meddelat, att systern insjuknat i tuberkulos under våren 1940 samt
att han under åren 1940 och 1941 endast vid enstaka och kortvariga tillfällen
sammanträffat med henne. Med stöd av vad sålunda förevarit hade anstalten
funnit det icke ådagalagt men icke helt uteslutet, att Langes lungsjukdom
ådragits under hans militärtjänstgöring.
Av en den 15 augusti 1945 verkställd undersökning rörande Langes ekonomiska
förhållanden inhämtas följande.
Lange hyr bostad hos sin moder men vistas för närvarande som konvalescent
på landet. Lange har varit anställd som lagerarbetare i nämnda
tapetaffär men slutade anställningen år 1942 emedan arbetsplatsen, en källarlokal,
varit olämplig på grund av hans sjukdom. Under anställningen hade
han åtnjutit en inkomst av högst 72 kronor i veckan. Han har sedermera
varit anställd sorn chaufför och byggnadsarbetare m. m. mot en lön varierande
mellan 90 och 110 kronor i veckan. Sedan han i juni 1943 på
grund av sjukdomen nödgats sluta sin senaste anställning, har han varit
oförmögen till arbete.
Försvarets sjukvårdsförvaltning har framhållit, att det icke kunde uteslutas,
att Lange ådragit sig sjukdomen under militärtjänstgöringen. Med hänsyn
härtill har försvarets civilförvaltning icke velat motsätta sig bifall till ansökningen.
Jämväl medicinalstyrelsen har funnit det icke uteslutet, att sjukdomen
ådragits under militärtjänstgöringen, och därför förklarat sig icke avstyrka
bifall till ansökningen.
Statskontoret har med hänsyn till föreliggande omständigheter tillstyrkt
ersättning enligt grunderna för militärersättningsförordningen.
Av det anförda framgår att det ej torde vara ådagalagt men ej heller
uteslutet, att Lange ådragit sig sjukdomen under militärtjänstgöring. Remissmyndigheterna
ha därför ej motsatt sig bifall till ansökningen. Med
godtagande av Langes uppgift örn anledningen till att meddelande örn sjukdomen
eller ansökan örn ersättning ej avgivits i rätt tid, anser jag mig böra
föreslå ersättning enligt grunderna i militärersättningsförordningen. Kostnaderna
torde böra bestridas från fjärde huvudtitelns anslag Bidrag till
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att till Karl Gustav Wilhelm Lange må på grund av angivna
sjukdom från fjärde huvudtitelns anslag Bidrag till
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
utgå ersättning enligt grunderna i militärersättningsförordningen.
Departements
chefen.
14
Kungl. May.ts proposition nr 50.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna l:o—3:o hemställt förordnar
Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Stig Roswall.
Stockholm 1946. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1946:95 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av täckning för vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i förs s. 9 i texten
- SU 1946:53 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt Carl Johan Eric Tersmeden m. fl. a1 i texten