Med förslag till lag angående upphävande av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn d fartyg
1946-02-08 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1946:52, Med förslag till lag angående upphävande av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn d fartyg
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 52.
1
Nr 52.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
upphävande av 20 § femte stycket lagen den
16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn d fartyg; given
Stockholms slott den 8 februari 1946.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag angående upphävande av 20 § femte stycket
lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg.
GUSTAF.
G. Danielson.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 52.
1
2
Kungl. May.ts proposition nr 52.
till
Lag
angående upphävande av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober
1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg.
Härigenom för ordnas, att 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914
örn tillsyn å fartyg skall upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
3
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 januari 1946.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Sträng, Erigsson, Mossberg.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet och t. f.
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Danielson, anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, fråga angående upphävande
av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn å fartyg
samt anför härvid följande.
I skrivelse den 13 september 1940 hemställde kommerskollegium om upphävande
av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg,
i det följande benämnd tillsynslagen. Enligt nämnda lagrum behöver
färja, varom förmäles i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet den 23 oktober 1891, ej vara försedd med passagerarfartygscertifikat.
över framställningen avgav väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 17 oktober
1940 infordrat utlåtande.
Något slutgiltigt ståndpunktstagande till framställningen har från Kungl.
Maj:ts sida ännu icke skett.
I gemensam skrivelse den 21 juni 1945 ha nu kommerskollegium samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjort förnyad hemställan örn upphävande
av nyssnämnda lagrum.
Jag anhåller att få upptaga denna fråga till behandling.
Tillsynslagen innehåller de grundläggande föreskrifterna beträffande tillsyn
å fartyg. Enligt lagens 1 § skall sådan tillsyn utövas för utrönande, huruvida
bestämmelserna i 5 a § sjölagen och de med stöd därav utfärdade
föreskrifterna äro iakttagna. Nämnda paragraf i sjölagen innehåller allmänna
stadganden om skyldighet att i olika avseenden iakttaga fartygs säkerhet
m. m.
I fråga om fartyg, som svenska staten äger eller nyttjar, är tillsynslagen
tillämplig endast i den mån Konungen särskilt förordnar därom. Sådant förordnande
har meddelats beträffande fartyg, som befordra gods eller passagerare
i allmän trafik.
Tillsynen utövas enligt tillsynslagen dels genom besiktningar, nämligen
sjövärdiglietsbesiktning och passagerarfartygsbcsiktning, dels ock medelst inspektion.
4
Kungl. Majlis proposition nr 52.
Sjövärdighetsbesiktning anställes för utrönande, huruvida fartyg må anses
sjövärdigt med hänsyn till dess användning och den fart, vari det nyttjas eller
är avsett att nyttjas. Sådan besiktning är obligatorisk för fartyg, som skall
förses eller är försett med passagerarfartygscertifikat, ävensom för annat fartyg,
som har en bruttodräktighet av minst 100 registerton. — Passagerarfarty
g sbesiktning skall äga rum för undersökning, huruvida fartyg uppfyller de
särskilda betingelser, som av Konungen stadgats för fartygs förseende med
passagerarfartygscertifikat. Därvid skall särskilt utrönas och bestämmas, i
vilken fart fartyget må nyttjas samt vilket antal passagerare fartyget äger
högst medföra. Förutsättning för att fartyg skall kunna förses med passagerarfartygscertifikat
är bl. a., att fartyget undergått sjövärdighetsbesiktning
och därvid befunnits sjövärdigt med hänsyn till den fart, vari det är avsett
att nyttjas. Tillsynslagens 20 § bestämmer vilka fartyg som skola ha sådant
certifikat. I paragrafens första stycke stadgas, att om maskindrivet fartyg
uteslutande eller huvudsakligen nyttjas till att mot ersättning befordra passagerare
eller örn eljest å fartyg, som framdrives annorledes än medelst rodd,
på en gång medföras flera än tolv passagerare, fartyget skall vara försett
med passagerarfartygscertifikat. Enligt paragrafens femte stycke gäller emellertid,
såsom tidigare nämnts, att stadgandena i paragrafen ej äga tillämpning
å färja, varom förmäles i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet. -—- Inspektion må av tillsynsmyndighet företagas närhelst så finnes
påkallat eller lämpligt för utrönande, huruvida fartyg är i behörigt skick.
Underkastade sådan inspektion äro alla fartyg med undantag av dem, beträffande
vilka Konungen annorledes förordnat.
Förut nämnda lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
den 23 oktober 1891 ersattes på sin tid av lagen den 7 juni 1934 örn allmänna
vägar. Sistnämnda lag har i sin tur ersatts av lagen den 30 juni 1943 om allmänna
vägar, vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1944. Lagen den 23
oktober 1891 innehöll bl. a. följande bestämmelser i fråga örn där avsedd
färja, nämligen att färja skulle hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande
skick, att färja skulle vara försedd med nödiga skyddsvärn samt att
länsstyrelsen ägde förordna rörande färjas storlek och beskaffenhet. Lagen
stadgade vidare, att tillsynen över vägväsendet skulle utövas av länsstyrelsen
samt, närmast under länsstyrelsen, av landsfiskal med biträde av fjärdingsman.
Enligt den nu gällande lagen om allmänna vägar skall väg — varmed likställes
till väg ansluten färja med färjläge — hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick. Väghållare är i regel på landet kronan och inom stads
område staden. Väghållningen för kronans räkning handhaves av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningama i länen. Stads väghållning
står under närmaste inseende av vägförvaltningen i länet.
I sin skrivelse den 13 september 1940 anförde kommerskollegium i huvudsak
följande.
Det undantag i fråga om färjor, som femte stycket 20 § tillsynslagen innebär,
tillkom vid 1914 års senare riksdags behandling av förslaget till lagen,
Kungl. Maj.ts proposition nr 52. 5
varvid det särskilda utskott, som handlade förslaget, beträffande 20 § anförde
bl. a. följande:
»Med den utsträckning av begreppet fartyg, som förekommit i vissa sjörättsprejudikat,
bär utskottet ansett, att bestämmelserna i denna paragraf
jämväl omfattade färjor, framdrivna medelst lina eller eljest på annat sätt
än genom rodd. Då emellertid de färjor, som finnas omförmälda i lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande å landet den 23 oktober 1891,
åtminstone i viss mån äro underkastade tillsyn, samt praktiska olägenheter
torde uppkomma genom att anlita fartygsinspektörerna för besiktning av
dylika färjor i olika delar av det inre landet, vill utskottet föreslå, att genom
ett tillägg till paragrafen dylika färjor undantagas från paragrafens tilllämpning.
»
Alldenstund de i 20 § femte stycket tillsynslagen omnämnda färjorna (i
det följande benämnda vägfärjor) ej behöva vara försedda med passagerarfartygscertifikat,
behöva de ej undergå den besiktning, benämnd passagerar - fartygsbesiktning, som stadgas för passagerarfartygscertifikats erhållande,
och ej heller sjövärdighetsbesiktning, som påkallas enbart för erhållande av
dylikt certifikat. Vägfärjor, som ej äro försedda med passagerarfartygscertifikat
och alltså ej äro hänförliga till passagerarfartyg i tillsynslagens mening,
behöva, då de i regel äro av mindre bruttodräktighet än 100 ton, på
några få undantag när ej heller undergå sjövärdighetsbesiktning enligt föreskrifterna
i tillsynslagens 16 och 17 §§. Endast i undantagsfall inträder skyldighet
att låta vägfärjor undergå sjövärdighetsbesiktning enligt lagens 14,
15 och 18 §§. Vägfärjor behöva sålunda i allmänhet ej undergå passagerarfartygs-
eller sjövärdighetsbesiktning. De äro likväl i samma mån som andra
fartyg underkastade den tillsyn av fartygsinspektionen, som utövas genom
inspektion.
När vägfärjorna år 1914 fritogos från skyldigheten att vara försedda med
passagerarfartygscertifikat och att undergå av dylikt certifikat påkallade besiktningar,
var landsvägstrafiken så gott som uteslutande av lokal karaktär
och av förhållandevis ringa omfattning. Färjorna behövde ej byggas och
utrustas annat än för de av sådan trafik betingade transporterna. Sedan
dess har emellertid landsvägstrafiken helt förändrats. I och med bilismens
utveckling har landsvägstrafiken under de senare åren fått en omfattning
och en intensitet, som år 1914 knappast torde kunnat förutses. I samma
mån som landsvägstrafiken sålunda utvecklats, ha transporterna å de i
landsvägssystemet ingående färjorna ökats och kommit att omfatta åkdon,
som kräva avsevärt större stabilitet hos färjorna än vad tidigare varit fallet.
Särskilt omnibussarna med deras ofta nog stora passagerarantal äro härvid
att bemärka. Dessa ändringar av vägfärjornas användning ha medfört, att
helt andra och större krav än vad tidigare varit fallet torde böra ställas å
färjornas konstruktion och utrustning. 1 ett antal fall lia vägstyrelserna,
för att tillgodose behovet av speciell sakkunskap vid bedömande av hithörande
frågor, hänvänt sig till fartygsinspektionen med begäran örn passagerarfartygsbesiktning
av ifrågakommande vägfärjor. I sådana fall har dylik
besiktning och i samband därmed även sjövärdighetsbesiktning brukat
verkställas. Det synes emellertid, med den utveckling sorn trafiken undergått,
vara med hänsyn till sjöfartssäkerheten erforderligt, att vägfärjor överhuvud
taget bliva, i samma mån som fartyg i övrigt, underkastade besiktningar
av fartygsinspektionen och försedda med passagerarfartygscertifikat.
Genom alt fartyg erhåller passagerarlartygscerlilikat blir det att betrakta
såsom passagerarfartyg ej blott enligt nyss nämnda 11 § lillsynslagen utan
även enligt 5 5$ förordningen angående fartygs byggnad och utrustning. Fartyget
blir sålunda underkastat denna förordnings bestämmelser för passa
-
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
gerarfartyg. Att så sker torde för vägfärjornas del jämväl vara av säkerhetshänsyn
påkallat.
Vägfärjas förseende med passagerarfartygscertifikat föranleder enligt § 2
befälsförordningen, att färjan, därest den användes till befordran på en
gång av flera än tolv passagerare, blir hänförlig till passagerarfartyg även
i befälsförordningens mening. Färjan blir härigenom i fråga om befäl jämställd
med annat fartyg, som är försett med passagerarfartygscertifikat.
Genom att vägfärjorna allmänt bliva underkastade passagerarfartygsbesiktning
skulle givetvis uppstå viss ökning av fartygsinspektionens arbetsbörda.
Denna omständighet torde emellertid vid förut berörda under de
senare åren inträdda förhållanden ej böra få lägga hinder i vägen för den
antydda reformen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförde i sitt utlåtande den 17 oktober
1940 bl. a. följande.
Enligt från vägingenjörerna inhämtade uppgifter ingå i det allmänna vägnätet
135 färjinrättningar, fördelade på samtliga län utom Kronobergs, Blekinge,
Malmöhus och Hallands län.
Färjlederna hava mycket varierande längder, från 70 meter upp till 11 500
meter (Ostnäs—Holmön). Vid vissa färjinrättningar angives trafiken vara
mycket obetydlig.
Vid 104 färjinrättningar användas linfärjor. Av dessa ha 49 maskin (i
allmänhet relativt svag), som påverkar antingen linan eller propeller, under
det 55 äro handdrivna.
Vid återstående 31 färjinrättningar användas frigående färjor, av vilka
dock vissa endast äro inrättade för personbefordran (huruvida dessa senare
äro att anse som färjor i väglagens mening synes kunna vara tveksamt).
Samtliga här avsedda färjor gå för egen maskin; maskinstyrkan varierar
mellan några få upp till 300 hästkrafter.
Enligt kommerskollegii förslag skulle -— då färjor med plats för mindre
än 12 passagerare icke torde finnas — samtliga vägfärjor förses med passagerarfartygscertifikat
och alltså anses som passagerarfartyg i den bemärkelse
detta ord har i åtskilliga sjörättsförfattningar. Färjorna skulle härigenom
bliva underkastade bestämmelserna i bl. a. lagen om tillsyn å fartyg,
förordningen angående fartygs byggnad och utrustning samt förordningen
angående befäl å svenska handelsfartyg m. m.
Beträffande de frigående färjorna — vilka i allmänhet äro relativt stora
och trafikera större vatten samt allt efter förhållandena kräva navigering i
vanlig bemärkelse — har styrelsen för sin del icke något att erinra mot förslaget.
Styrelsen vill här upplysa om att styrelsen under senare år, då styrelsen
haft att pröva förslag till om- eller nybyggnad av frigående färjor,
städse låtit förslagen ur sjöfartssäkerhetssynpunkt granskas av på detta område
sakkunniga personer.
Även vidkommande linfärjorna torde skäl tala för att desamma underkastas
bestämmelserna örn passagerarfartygs- och sjövärdighetsbesiktning. I
denna del har styrelsen därför icke något att erinra mot förslaget. Styrelsen
vill emellertid framhålla, att — såvitt styrelsen förmår bedöma — de författningar,
som innehålla bestämmelser i förevarande ämnen, knappast torde
vara avpassade för fartyg av den speciella art, varom här är fråga. Med anledning
härav och för att icke vägväsendet må åsamkas onödiga utgifter förutsätter
styrelsen att bestämmelserna komma att tillämpas med vederbörlig
urskiljning och att, i den mån så kan visa sig erforderligt, härav påkallade
undantagsbestämmelser i sinom tid komma att utfärdas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
7
I kommerskollegii samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens gemensamma
framställning den 21 juni 1945 erinra ämbetsverken till en början om uttalandena
i ämbetsverkens nyss berörda skrivelser. I fortsättningen anföra
ämbetsverken i huvudsak följande.
Från och med den 1 januari 1944 har lagen den 7 juni 1934 örn allmänna
vägar ersatts med lagen den 30 juni 1943 örn allmänna vägar. Enligt sistnämnda
lag är kronan i regel väghållare på landet samt handhaves väghållningen
för kronans räkning av viig- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna
i länen. I samband med att kronan inträtt som väghållare
har den även övertagit till vägarna hörande färjor. Av kronan ägda eller
nyttjade fartyg äro visserligen i regel helt undantagna från fartygsinspektionens
tillsyn och från tillämpningen av flertalet sjöfartssäkerhetsföreskrifter,
men detta undantag avser icke fartyg, som i allmän trafik befordra
gods eller passagerare (SFS 1943 nrs 836, 837 m. fl.) Alldenstund vägfärjorna
nyttjas i dylik trafik för passagerar- och i regel även godsbefordran, är
den omständigheten, att kronan övertagit vägfärjorna utan betydelse för
fartygsinspektionens befogenhet alt utöva tillsyn å dem.
Den befattning väg- och vattenbyggnadsstyrelsen numera erhållit med vägväsendet
på landet har medfört, att styrelsen — liksom redan tidigare kollegium
— haft anledning ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om behovet
av att vägfärjorna förses med passagerarfartygscertifikat och bliva föremål
för därmed sammanhörande passagerarfartygs- och sjövärdighetsbesiktningar.
Vid sådant förhållande hava ämbetsverken nu gemensamt upptagit denna
fråga till förnyad behandling.
Ämbetsverken få hänvisa till de redogörelser i ämnet, som lämnats i kollegii
skrivelse den 13 september 1940. Härvid få ämbetsverken särskilt understryka
de skäl, som framförts för att vägfärjorna ej vidare borde fritagas
från skyldigheten att vara försedda med passagerarfartygscertifikat och undergå
av dylikt certifikat påkallade besiktningar. Dessa skäl äga enligt ämbetsverkens
mening fortfarande giltighet. Till deras komplettering må dock
nämnas, att landsvägstrafiken visserligen under de senaste numera tilländalupna
åren, som bekant, avsevärt minskats på grund av den brist å driv- och
smörjmedel samt gummiutrustning för bilarna som kriget fört med sig, men
att en väsentlig ökning av landsvägstrafiken givetvis är att förvänta så snart
driv- och smörjmedel samt gummiutrustning åter slå bilarna till buds i tillräcklig
omfattning. Vidare må nämnas, att vägförvaltningarna i länen, liksom
tidigare vägstyrelserna, i ett antal fall hänvänt sig till fartygsinspektionen
med begäran om passagerarfartygsbesiktning av vägfärjor.
Det synes ämbetsverken under dessa förhållanden angeläget, att 20 § femte
stycket tillsynslagen så snart lämpligen ske kan försättes ur kraft.
Vad beträffar frågan om befälsförordningens tillämpning å linfärjorna må
följande nämnas.
Samtliga linfärjor torde vara avsedda för befordran yrkesmässigt av på en
gång flera än tolv passagerare ävensom av gods. Så länge linfärjan ej enligt
gällande bestämmelser skall vara försedd med passagerarfartygscertifikat, kan
den dock icke jämlikt befälsförordningens § 2 mom. 1 betraktas såsom passagerarfartyg
utan torde få anses vara annat handelsfartyg i denna förordnings
mening. Ändras bestämmelserna så, alt linfärjan skall vara försedd med
passagerarfartygscertifikat, och användes den lill befordran av på en gång
flera än lolv passagerare, blir den däremot alt betrakta såsom passagerarfartyg
i förordningens mening.
Är linfärjan försedd med framdrivningsmaskineri, torde den, örn dess bruttodräktighet
uppgår lill minst 30 ton, vara i egenskap av annat handelsfartyg
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Departementschefen.
underkastad föreskrifter om befäl i § 4 befälsförordningen. Om bruttodräktigheten
understiger 30 ton, torde färjan falla under befälsförordningens § 9.
Blir färjan passagerarfartyg i befälsförordningens mening, torde den, oberoende
av tontalet, bliva underkastad föreskrifter om befäl i § 4.
Är linfärjan icke försedd med framdrivningsmaskineri, utan driven för
hand eller medelst i land anbragt maskineri, torde färjan jämlikt § 2 mom.
1 befälsförordningen få betraktas såsom pråm och torde färjan — alldenstund
dess bruttodräktighet alltid lärer understiga 500 ton — jämlikt § 10
samma förordning icke behöva hava befäl ombord, oavsett örn färjan är
passagerarfartyg i befälsförordningens mening eller ej.
Då befälsförordningen icke torde hava utarbetats med tanke på linfärjor,
ens örn dessa äro maskindrivna, och då något behov av föreskrifter om befäl
å dylika färjor ej torde föreligga, anse ämbetsverken, att linfärjorna böra
undantagas från befälsförordningens tillämpning.
Vad slutligen angår behovet i övrigt av undantag för linfärjornas del från
gällande sjöfartssäkerhetsföreskrifter må erinras om, att kollegium har ganska
vidsträckta möjligheter att dispensera från dessa föreskrifter. Skulle ytterligare
dispenser erfordras, torde framställning härom få göras hos Kungl.
Majit.
Ämbetsverken få i anledning av vad sålunda anförts hemställa, att Kungl.
Majit ville dels vidtaga erforderliga åtgärder för att 20 § femte stycket tillsynslagen
måtte, förslagsvis cirka sex månader från utfärdande av författning
i ämnet, upphöra att gälla, dels ock undantaga linfärjor från befälsförordningens
tillämpning.
Enligt vad förut nämnts behöva vägfärjor icke såsom övriga fartyg, vilka
befordra passagerare i viss omfattning, vara försedda med passagerarfartygscertifikat.
I följd därav erfordras ej heller att de undergå för erhållande av
dylikt certifikat påkallade besiktningar. Visserligen stå vägfärjorna utan undantag
i en eller annan form under tillsyn av vägmyndigheterna, varjämte
färjorna i likhet med andra fartyg enligt lagen örn tillsyn å fartyg äro underkastade
inspektion för utrönande, huruvida de äro i behörigt skick. Emellertid
synas med hänsyn till de skärpta krav i fråga örn beskaffenhet och
utrustning, som i följd av den nuvarande och förväntade landsvägstrafikens
art och omfattning måste ställas på färjorna, gällande bestämmelser beträffande
tillsyn å färjor icke vara tillfyllest. Ur sjöfartssäkerhetens synpunkt
torde därför, såsom ämbetsverken föreslagit, färjorna i förevarande hänseende
böra jämställas med övriga för befordran av passagerare avsedda fartyg.
Färjorna torde följaktligen under samma förutsättningar som gälla för
andra fartyg böra förses med passagerarfartygscertifikat och undergå de besiktningar,
som erfordras för certifikats erhållande. Jag tillstyrker därför, att
det i 20 § femte stycket tillsynslagen stadgade undanlaget för vägfärjor upphäves.
Den föreslagna lagändringen synes böra träda i kraft den 1 januari
1947.
Därest lagändringen genomföres, bliva med passagerarfartygscertifikat försedda
vägfärjor att anse som passagerarfartyg ej blott i tillsynslagens utan
även i vissa sjöfartsförfattningars bemärkelse; som förutsättning härför
uppställes nämligen, att fartyget är eller skall vara försett med sådant certifikat.
Det lärer med hänsyn till sjöfartssäkerheten få anses i princip riktigt,
Kungl. Majlis proposition nr 52.
9
att färjorna även i de hänseenden, varom i dessa författningar är fråga, jämställas
med övriga passagerarfartyg. Möjligen torde vissa bestämmelser i
nämnda författningar icke vara lämpade för fartyg med den speciella konstruktion
och användning som utmärker vissa vägfärjor, exempelvis linfärjor.
Emellertid synes det icke erforderligt att upptaga hithörande spörsmål
till närmare behandling i förevarande sammanhang, utan torde det få ankomma
på Kungl. Maj:t att i administrativ ordning meddela de undantagsbestämmelser,
som av berörda förhållanden må vara påkallade.
I enlighet med det anförda har inom handelsdepartementet upprättats förslag
till lag angående upphävande av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober
1914- (nr 349) om tillsyn å fartyg.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Lennart Kihlstrand.
1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 52.
2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 februari
1946.
Närvarande:
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,
Ekberg,
Santesson.
Enligt lagrådet den 1 februari 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 25
januari 1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående upphävande av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober
1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. assessorn F. G. H. Öhman.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
11
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
8 februari 1946.
Närvaran de:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.
T. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet Danielson, anmäler efter
gemensam beredning med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen
lagrådets den 4 februari 1946 avgivna utlåtande över det den 25 januari
1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående upphävande
av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) örn tillsyn å fartyg
samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
J.-G. Nilsson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1946:88 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående upphävande av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914 a1 i texten
- 1LU 1946:12 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående upphävande av 20 § femte stycket lagen den 16 oktober 1914 s. 1 i texten