Sök i Ratio Lex

Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom

1946-02-08 · 22 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:83, Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

1

Nr 83.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning

i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete

eller yrkessjukdom; given Stockholms slott den

8 februari 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de

förslag, varom föredragande departementschefen under punkterna l:o—6:o

hemställt.

GUSTAF.

G. Danielson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 februari 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning nied chefen för finansdepartementet och beträffande

punkten 2:o chefen för försvarsdepartementet anmäler t. f. chefen för

socialdepartementet, statsrådet Danielson, uppkomna frågor angående ersättning

i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom samt anför.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 83.

2GC 46

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

l:o.

Fråga om ersättning till Karl Axel Jonsson i anledning av olycksfall i

arbete.

Gällande lagbestämmelser.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är som

regel varje arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet (1 §).

Med arbetare förstås i lagen envar, som mot avlöning användes till arbete för

annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse som självständig

företagare. Såsom arbetare anses ej den, som utför arbetet i sitt hem

eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller den, som av tillfällig

anledning användes till arbete av någon som eljest ej använder arbetare (2 §).

För olycksfall utgår enligt vissa regler ersättning för läkarvård m. m. ävensom,

under förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom och att denna

varat mer än tre dagar, sjukpenning med belopp, som bestämmes i förhållande

till den skadades arbetsförtjänst. Örn olycksfall efter upphörande av därav

förorsakad sjukdom medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under

längre eller kortare tid, utgår under denna tid livränta med belopp, som är

beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst och graden av nedsättningen

i hans arbetsförmåga. Livränta utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel (6 §). Örn olycksfallet medfört

döden, skall utgivas begravningshjälp samt livräntor till efterlevande

(7 §)•

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Vid timmerhuggningsarbete den 18 december 1929 å Hedenlunda egendom,

Vadsbro, skulle hos egendomens ägare anställde skogsarbetaren Karl Axel

Jonsson —- född 1901 — kapa ett träd, som vid fallet råkat i kläm. Härvid slog

stocken tillbaka och träffade Jonsson med påföljd att högra benet bröts ungefär

16 centimeter nedanför knäleden. Jonsson vårdades först såsom intagen,

därefter polikliniskt å lasarettet i Elen. Läkningen av skadan drog avsevärt

ut på tiden. Jonsson var helt arbetsoförmögen till och med den 27 april 1930

och hans arbetsförmåga var därefter nedsatt med hälften till och med den

19 maj samma år, då han ansågs återställd med kvarvarande men. Enligt

invaliditetsutlåtande sistnämnda dag vore benet läkt i viss vinkel, öppen framåt,

så att högra stortåspetsen, vid sträckta knän och knäskålarna i jämnbredd,

nifdde 4—5 centimeter framför den vänstra. Någon säker förkortning av benet

förelåge däremot icke och brottstället hade helt stadgats. Rörligheten i

lederna vore normal. Emellertid uppgåve den skadade, som vid gång haltade

något, att han hade svårt att taga ut steget fullt och att det stramade och

gjorde ont på framsidan av hela underbenet. Han sade sig ej kunna gå utan

att hålla knäet krökt.

Svenska lantbrukarnas olycksfallsförsäkringsbolag, ömsesidigt, vari Jonsson

var försäkrad och som till och med den 19 maj 1930 utgivit ersättning till

Jonsson i anledning av olycksfallet, fann genom beslut den 30 maj 1930 icke

skäl utgiva livränta till Jonsson, enär nedsättningen i hans arbetsförmåga icke

kunde anses uppgå till minst tio procent.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 83.

Över försäkringsbolagets beslut anförde Jonsson besvär hos försäkringsrådet.

Enligt läkarintyg, utfärdat efter förnyad undersökning, hade hältan

upphört, men en vinkelböjning av benet kvarstode, uppmätt till 160—

165 grader. Det förefölle som örn denna böjning av benet något ökat sedan

föregående undersökningstillfälle. Jonsson klagade fortfarande över betydande

obehag. — Sedan försäkringsrådet, enär olycksfallet måste anses hava

medfört nedsättning av Jonssons arbetsförmåga tills vidare med tio procent,

förordnat örn målets upptagande av försäkringsbolaget till ny behandling,

beslöt bolaget den 15 januari 1931 tillerkänna Jonsson en årlig livränta örn

98 kronor 33 öre från och med den 20 maj 1930 tills vidare under ett år, därvid

årsinkomsten beräknats till 1 475 kronor och invaliditetsgraden till tio

procent. Fortsatt livränta tillerkändes sedermera den skadade till och med

den 19 maj 1932. Efter förnyad läkarundersökning den 16 oktober 1932, därvid

befunnits, bland annat, att Jonssons rörlighet och styrka i högra benet

vore normal, ehuru vinkeln vid frakturstället vore omkring 170 grader,

beslöt försäkringsbolaget, enär olycksfallet icke längre kunde anses medföra

nedsättning av Jonssons arbetsförmåga med minst tio procent, att icke tillerkänna

Jonsson livränta utöver vad han erhållit till och med den 19 maj 1932.

I skrivelse den 29 januari 1945 till riksförsäkringsanstalten anhöll Jonssons

nuvarande arbetsgivare, skeppsredaren And. Smith, under åberopande

av ett av docenten, biträdande överläkaren vid Serafimerlasarettet Oscar

Schuberth utfärdat läkarintyg, att anstalten, ehuru skyldigheten att utgiva

ersättning till Jonsson torde vara preskriberad, måtte taga under övervägande,

huruvida ej av rimlighetsskäl ersättning kunde beviljas Jonsson, räknat retroaktivt

från den dag olycksfallet ägt rum. Enligt läkarintyget, utfärdat den 22

december 1944, kunde missriktningen i benställningen uppskattas till minst

20 grader. För att kompensera denna vinkelställning vore Jonsson tvungen

att gå med motsvarande böjställning av knäet, vilket måste giva osäkerhet och

verka tröttande. Enligt Schuberths mening förelåge här en invaliditet

överstigande 10 procent. Försäkringsbolaget, till vilket handlingarna överlämnades,

förklarade ärendet med anledning av ågången preskription icke

kunna föranleda någon bolagets vidare åtgärd.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Majit den 7 mars 1945 har Jonsson hemställt, att

ersättning i anledning av olycksfallet måtte tillerkännas honom med belopp,

som skulle hava utgått, därest preskription icke mellankommit.

Av handlingarna i ärendet framgår — utöver vad tidigare angivits —

följande. Jonsson är sedan omkring 10 år tillbaka anställd vid Smith’s gård

Vik, Vadsbro. Han bor hos sin fader, vilken såsom gammal trotjänare på

gården får bebo en lägenhet därstädes under sin återstående livstid. Det är

tvivelaktigt huruvida Smith efter den äldre Jonssons död kommer att behålla

Jonsson i sin tjänst, enär dennes arbetsförmåga under hela anställningstiden

varit nedsatt till följd av skadan. På grund av brist på uthållighet användes

han huvudsakligen för ladugårds- och snickeriarbeten samt sådana arbeten,

s. 4 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

4 Kungl. May.ts proposition nr 83

där han kan åka, körning med traktor och skördemaskin, timmerkörslor o. s. v.

Han uppbär för närvarande avlöning med 1 krona 15 öre per timme efter

8 timmars arbetsdag. Fadern är gammal och orkeslös och har endast folkpensionen

att leva av.

Yttranden över framställningen.

Riksförsäkringsawstalten anför följande.

Därest rätten till ersättning icke vore preskriberad och det tillkommit

anstalten att utgiva ersättning, skulle anstalten hava tillerkänt Jonsson, förutom

ersättning för läkarvård och sjukpenning, en livränta från och med den

20 maj 1930 för Jonssons återstående livstid med 190 kronor för år räknat.

Vid bestämmandet av livräntan har anstalten beräknat Jonssons årliga arbetsförtjänst

till 1 900 kronor och, efter samråd med sin läkare docent Schuberth,

nedsättningen i Jonssons arbetsförmåga från och med den 20 maj 1930 till

femton procent. Anstalten tillstyrker, att sagda livräntebelopp tillerkännes

Jonsson från och med den dag, då hans ansökan inkom till Kungl. Majit, eller

den 21 mars 1945.

Försäkringsrådet åberopar till en början ett från dess medicinskt sakkunnige,

överläkaren vid Eugeniahemmet Harald Nilsonne den 27 september

1945 avgivit utlåtande, däri anföres.

Det i intyget den 16 oktober 1932 beskrivna tillståndet synes icke innebära

10 procents invaliditet. Av Schuberths intyg att döma har emellertid

tillståndet så väsentligt försämrats, att arbetsoförmågan numera kan taxeras

till 15 %. Försämringen kan ej tillskrivas andra orsaker än skadan i och för

sig och därav följande statiska förändringar. I avsaknad av löpande läkarintyg

är det numera omöjligt att fastställa i vilken takt denna försämring fortskridit

och vid vilken tidpunkt graden av 15 % uppnåtts. Enda möjligheten

är därför att fastställa graden 15 % från jämkningsdagen.

Försäkringsrådet anför.

Rådet anser billighetsskäl tala för att ersättning tillerkännes Jonsson av

statsmedel. Ersättningen synes böra bestämmas att utgå tidigast från och

med den 6 februari 1945, vilken dag Smiths skrivelse till riksförsäkringsanstalten

inkommit till försäkringsbolaget. Därest preskription icke mellankommit,

torde ersättning, med hänsyn till bestämmelserna i 13 § femte stycket

olycksfallsförsäkringslagen om jämkning i ersättning, icke bestämts att utgå

från tidigare tidpunkt än sagda dag. I likhet med riksförsäkringsanstalten

finner försäkringsrådet invaliditetsgraden böra bestämmas till 15 %. Däremot

anser försäkringsrådet den årliga arbetsförtjänsten icke böra uppskattas

till högre belopp än 1 475 kronor, till vilket belopp densamma tidigare bestämts

av försäkringsbolaget. Över denna beräkning ha besvär icke anförts

av Jonsson.

Av utredningen i ärendet framgår, att Jonssons ifrågavarande benskada

inträffat under sådana omständigheter att olycksfall i arbete enligt olycbsfallsförsäkringslagen

föreligger. Ersättning jämlikt nämnda lag har ock

under den första tiden efter olycksfallet utgått till Jonsson, däribland

livränta efter en invaliditetsgrad av tio procent. Då emellertid enligt

företedda läkarutlåtanden läkningen av benbrottet småningom så fort
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

skridit, att Jonsson kunnat gå obehindrat och utan att halta, och då

även styrkan i benstommen och muskulaturen småningom blivit normal,

har vederbörande försäkringsbolag — oavsett Jonssons klagan över kvarstående

trötthet och värk i benet -— ansett invaliditet med minst tio procent

icke kvarstå efter den 19 maj 1932. Jonsson har härmed låtit sig nöja. Alltsedan

han hösten 1930 åter börjat arbeta, har han härvid varit hindrad av

skadan och endast kunnat utföra arbeten, som icke utsatt det skadade benet

för större påfrestningar. Därest han blir uppsagd från sin nuvarande anställning,

torde svårigheter uppstå för honom att erhålla arbete i den allmänna

marknaden. Inför dessa utsikter har Jonsson gjort framställning örn förnyad

prövning av ersättningsfrågan, vilken framställning emellertid försäkringsbolaget

under hänvisning till ågången preskription avvisat.

Riksdagen har tidigare i flera fall, efter framställning från Kungl. Majit,

av billighetsskäl medgivit utbetalning av ersättningar till skadade personer,

ehuru rätten till ersättning preskriberats. Jag tillåter mig härutinnan hänvisa

till riksdagens skrivelse 1943: 77 i anledning av Kungl. Majlis proposition

1943: 23. I denna proposition anförde chefen för socialdepartementet, bland

annat, att en på olycksfallsförsäkringslagen grundad fordran enligt stadgad

praxis är underkastad preskription men att skäl stundom kunna föreligga att,

trots att sådan fordran blivit preskriberad, utgiva ersättning av statsmedel i

anledning av olycksfallet.

Med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall finner jag billighetsskäl

tala för att Jonsson tillerkännes en livränta av statsmedel i anledning av den

skada han genom olycksfallet ådragit sig. Vad avser ersättningsbeloppets storlek

synes detsamma i enlighet med försäkringsrådets förslag böra beräknas efter en

invaliditetsgrad av 15 % och en årsinkomst av 1 475 kronor, vilket sistnämnda

belopp utgjorde grund för den livränta, som utgick åren 1930—32 och då icke

var föremål för erinran från Jonssons sida. Livräntan synes böra utgå från

och med den 21 mars 1945, d. v. s. den dag, då ansökningen örn ersättning i

särskild ordning inkommit till Kungl. Majit.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Karl Axel Jonsson övergångna olycksfallet

må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för tiden

från och med den 21 mars 1945 utbetalas en årlig livränta med

belopp, som, därest preskription icke mellankommit, skulle ha

utgått jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall

i arbete.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

2:o.

Fråga om ersättning till Sven Ivar Larsson i anledning av visst

olycksfall.

Gällande lagbestämmelser.

I fråga om å förevarande fall tillämpliga lagbestämmelser hänvisas till vad

jag anfört under punkten l:o. Härutöver må framhållas följande. Jämlikt 1 §

olycksfallsförsäkringslagen anses såsom olycksfall i arbetet även olycksfall

vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i omedelbart

samband med arbetsanställningen. Enligt förordningen den 18 juni

1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

skall till värnpliktig, vilken under militärtjänstgöring å tid, då riket

icke befinner sig i krig, blir skadad till följd av olycksfall, utgivas ersättning

av allmänna medel enligt i förordningen stadgade grunder (1 §). I 2 § föreskrives,

att militärtjänstgöring anses ha varit för handen även under tid, då

vederbörande färdats till eller från tjänstgöringen, under förutsättning att

färden föranletts av och stått i omedelbart samband antingen med tjänstgöringen

eller med permission eller annan ledighet.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Vid ett broarbete i Kamptorp, Skee socken, tillfälligt anställde stenhuggaren

Sven Ivar Larsson beordrades inställa sig till militärtjänstgöring den

30 september 1944. Larsson var under arbetsanställningen tillfälligt bosatt i

närheten av arbetsplatsen och hade sitt stadigvarande hemvist i Varp, Skee

socken, på ett avstånd från arbetsplatsen av cirka fyra mil. Han brukade

under anställningen i Kamptorp varje söndag besöka hemmet. Med anledning

av inkallelseordern uppsade han den tillfälliga bostaden från och med den

28 september 1944. Sagda dag begav han sig, sedan han klockan 13 slutat

sitt arbete, på cykel mot hemmet. Cirka 2 kilometer från hemmet körde han

omkull och bröt vänstra nyckelbenet. Enligt läkarintyg var han därefter fullständigt

oförmögen till arbete till och med den 1 januari 1945, då han var

återställd utan kvarvarande men.

Sedan anmälan örn olycksfallet gjorts hos riksförsäkringsanstalten, vari

arbetsgivaren hade sina arbetare försäkrade, fann anstalten genom beslut den

29 november 1944, att ersättning icke kunde tillerkännas Larsson, enär den

färd, varunder ifrågavarande olycksfall inträffat, icke kunde anses stå i sådant

samband med arbetsanställningen, som förutsattes i olycksfallsförsäkringslagen.

Häröver anförde Larsson besvär hos försäkringsrådet. Enligt utslag den

1 mars 1945 fann rådet ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Majit den 8 juni 1945 har Larsson anhållit örn ersättning

i anledning av olycksfallet.

Yttranden över framställningen.

Försäkringsrådet har från riksförsäkringsanstalten införskaffat utredning

angående de förmåner, som skulle hava tillkommit Larsson, därest olycksfalls
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

försäkringslagen varit tillämplig på honom vid tidpunkten för olycksfallet.

Anstalten, som inhämtat upplysning angående Larssons inkomster under viss

tid före olycksfallet, anför följande.

Därest Larsson varit berättigad till ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen,

skulle anstalten ha tillerkänt honom sjukpenning från och med

den 29 september 1944 till och med den 1 januari 1945 med sju kronor för

dag, dock att vad beträffar tiden 29 september—6 oktober 1944, då den skadade

varit intagen å sjukhus, avdrag å sjukpenningen skulle ha gjorts med 1 krona

25 öre för dag. Sjukpenning skulle alltså hava utgått med tillhopa 655 kronor.

Förutom sjukpenning skulle anstalten ha utgivit ersättning för erforderlig

läkar- och sjukhusvård m. m.

FörsäJcringsrådet förklarar sig icke ha något att erinra mot riksförsäkringsanstaltens

beräkning av ersättningen till Larsson enligt bestämmelserna i

olycksfallsförsäkringslagen samt anför ytterligare.

Larssons ifrågavarande färd synes icke kunna anses såsom sådan färd till

militärtjänstgöring, som avses i militärersättningsförordningen, varför ersättning

i anledning av olycksfallet med tillämpning av denna förordning icke

torde tillkomma Larsson. Därest emellertid billighetsskäl skulle anses tala

för att Larsson genom särskild åtgärd beredes ersättning i anledning av olycksfallet,

synes ligga närmast till hands, att denna beräknas enligt bestämmelserna

i nämnda förordning.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Larssons olycksfall inträffat då Departementshan,

i anledning av inkallelse till militärtjänstgöring och efter att hava upp- chefen.

sagt sin tillfälliga bostad vid arbetsplatsen, med cykel färdats mot sitt cirka

fyra mil från arbetsplatsen belägna hem. Larssons färd har emellertid icke ansetts

stå i sådant samband med arbetsanställningen, som förutsättes för att

ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen skall kunna tillerkännas honom

i anledning av olycksfallet. Ej heller torde färden kunna anses stå i sådant

samband med militärinkallelsen, att ersättning kunnat tillerkännas Larsson

jämlikt militärersättningsförordningen.

Detta resultat av lagtillämpningen torde icke kunna anses tillfredsställande

i förevarande fall. Olycksfallet har nämligen inträffat under ett kort, av militärinkallelsen

föranlett avbrott mellan två sysselsättningsperioder, under vilka

olycksfallsersättning kunnat utgå. Jag förordar därför, att ersättning av statsmedel

tillerkännes Larsson i anledning av olycksfallet. Även örn den färd,

varunder olycksfallet inträffat, ytterst föranletts av militärinkallelsen, finner

jag, att färden har ett närmare faktiskt samband med den civila anställningen

än med militärtjänstgöringen och att därför ersättningen bör bestämmas enligt

olycksfallsförsäkringslagen.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Sven Ivar Larsson övergångna olycks

fallet må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsan

slaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete m. m. utbetalas or
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

sättning med belopp, som skulle ha utgått, därest lagen den 17

juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete varit tillämplig å

olycksfallet.

3:o.

Fråga om ersättning till Johan Erik Legrell i anledning av yrkessjukdom

(silikos).

Gällande lagbestämmelser.

Lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929

och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt lagen

den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad för skada

till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom,

som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan

av vissa i paragrafen uppräknade ämnen. Genom lagändring den 12 september

1930 upptogs bland de uppräknade ämnena även stendamm, varigenom

lagen erhöll tillämplighet å den genom stendamm framkallade yrkessjukdomen

silikos. Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1931, men jämlikt

övergångsbestämmelserna skulle den icke äga tillämpning i fråga örn sådan

av stendamm framkallad yrkessjukdom, som yppats före nämnda dag, och

ej heller beträffande dylik yrkessjukdom, som yppats senare, därest arbetaren

icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där

arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

Såsom förutsättning för ersättningsrätt för silikos gäller vidare enligt 3 §

i lagen (enligt paragrafens lydelse efter lagändring den 26 juni 1936), att

arbetaren inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med

arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen.

Av riksdagen lämnade bemyndiganden

att utbetala ersättningar enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Efter förslag av Kungl. Maj:t (propositionen nr 179) medgav 1937 års riksdag,

att ersättning av statsmedel finge utbetalas åt fyra av silikos drabbade

arbetare, å vilka lagens bestämmelser icke vore tillämpliga på grund av att

sjukdomen yppats vid röntgenundersökning, som på anmodan av deras arbetsgivare

företagits ett fåtal dagar före den 1 januari 1931. 1939 års riksdag

beviljade i anledning av förslag i proposition nr 121 ersättning av statsmedel

åt en person i anledning av silikos, som ansetts yppad vid läkarundersökning

redan 1927, ehuru varken den sjuke själv eller den undersökande

läkaren vid denna tidpunkt ägt kännedom om sjukdomens beskaffenhet. 1945

års riksdag har på förslag av Kungl. Maj:t (propositionen nr 173, punkterna 3

och 4) medgivit ersättningar till två av silikos drabbade arbetare. Den ene

av dessa, Gideon Pettersson, hade under åren från 1910 till någotdera av

1917 eller 1918 men icke därefter arbetat inom för sjukdomen farligt arbete.

Förekomsten av silikos hade yppats först vid läkarundersökning år 1944, var
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 83. 9

för ersättning för yrkessjukdomen enligt gällande bestämmelser icke kunnat

utbetalas.

Vidare har 1939 års riksdag bemyndigat Kungl. Majit att av statsmedel

utbetala ersättning för vissa fall av silikos, å vilka lagens bestämmelser icke

äro tillämpliga på grund av vissa övergångsbestämmelser till ändringar i 3

och 7 §§ yrkessjukdomsförsäkringslagen, vilka genomförts genom lag den 26

juni 1936.

Framställning om ersättning.

Med skrivelse den 14 augusti 1945 har riksförsäkringsanstalten överlämnat

en ansökan av avsynaren Johan Erik Legrell i Hallstahammar örn ersättning

av statsmedel i anledning av silikos. Legrell är anställd hos bultfabriksaktiebolaget

i Hallstahammar, vars arbetare äro försäkrade i arbetsgivames ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolag. Beträffande de med förevarande sjukdomsfall

sammanhängande omständigheterna anför anstalten i sin skrivelse

följande.

Av försäkringsbolagets handlingar framgår, bland annat, att Legrell, som

är född den 23 maj 1890, under tiden 8 mars 1914—1 maj 1918 samt 8 februari

1923—30 november 1930 varit sysselsatt hos nämnda bolag såsom skrotare

i gjuteriet. Under tiden 2 maj 1918—7 februari 1923 har han sysslat med

byggnads- och andra utearbeten för olika uppdragsgivares räkning. Allt sedan

den 30 november 1930 har Legrell —• med undantag för tiden 1 december

1930—31 mars 1931, då han enligt vad särskild utredning givit vid handen

var arbetsoförmögen på grund av andra åkommor än silikos — varit

sysselsatt hos bolaget med avsynings- och lagerarbeten. Vid en år 1944 företagen

skärmbildsundersökning av bolagets arbetare konstaterades hos Legrell

lungförändringar, tydande på silikos, och av senare verkställd röntgenundersökning

framgick, att Legrell led av silikos, stadium II—III. Genom beslut

den 13 mars 1945 meddelade försäkringsbolaget, att Legrells ifrågavarande

sjukdom yppats tidigast år 1944 och att han icke sedan år 1930 varit sysselsatt

med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den

art, som framkallar sjukdomen. Jämlikt lagen den 12 .september 1930 angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa

yrkessjukdomar skulle ersättning på grund av yrkessjukdomen stendammslunga

icke utgå, örn ej arbetaren efter den 31 december 1930 varit sysselsatt

i arbete av nyssnämnda slag. Med anledning härav hade försäkringsbolaget

funnit ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen icke kunna tillerkännas

Legrell från bolaget.

Enligt vad riksförsäkringsanstalten under hand inhämtat, har försäkringsbolagets

beslut icke varit föremål för försäkringsrådets prövning.

I fråga örn tiden för Legrells sysselsättning i farligt arbete samt beträffande

tidpunkten för silikosens yppande anför riksförsäkringsanstalten följande.

Riksförsäkringsanstalten, som funnit Legrells arbete såsom skrotare vara

att anse såsom farligt arbete, ansluter sig för sin del till försäkringsbolagets

uppfattning, att Legrell, som upphörde med detta arbete den 30 november

1930, icke efter 1931 års ingång varit sysselsatt i farligt arbete. Legrells

sjukdom måste anses vara yppad vid förutberörda skärmbildsundersökning,

som ägde rum någon av dagarna 5—6 juni 1944.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Riksförsäkringsanstalten har verkställt utredning för utrönande av storleken

av den ersättning, som skulle ha utgått, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen

varit tillämplig på Legrell. Därvid har docenten Torsten Bruce,

Stockholm, efter undersökning av Legrell, i utlåtande den 18 juli 1945 anfört

i huvudsak följande.

Legrell lider av silikos stadium II—III. Hjärtundersökning har visat

förekomsten av vissa hjärtbesvär. Dessutom föreligger en allmän fetma (Legrell

vägde 89 kilogram och har en längd av 165 centimeter). Dessa orsaker

samverka till att Legrells förmåga att utföra kroppsarbete är väsentligt nedsatt.

Ilan kan endast utföra lindrigt sådant arbete. I trappa kan han icke

förflytta sig i snabb takt. I långsam takt erhåller han en väsentligt stegrad

andfåddhet med en betydligt väsande andningstyp. Den utan tvekan betydelsefullaste

faktorn är lungsjukdomen. Den nedsättning av arbetsförmågan,

som kan tillskrivas denna, synes uppgå till minst 50 %, dock för närvarande

i varje fall icke mer än 662/s %. Man har anledning tro, att yrkessjukdomen

kommer att fortskrida och således framdeles leda till än högre invaliditet.

Under åberopande av Bruces intyg anför riksförsäkringsanstalten följande.

Riksförsäkringsanstalten har härjämte införskaffat upplysningar angående

Legrells arbetsförmåga och inkomst av arbete, varvid meddelats, att han

efter den 30 november 1930 sysselsatts såsom avsynare och lagerarbetare hos

bultfabriksaktiebolaget i Hallstahammar med en inkomst för närvarande av

omkring 12 kronor örn dagen. Med hänsyn till vad sålunda blivit utrett

skulle, därest försäkring varit gällande i anstalten, livränta i anledning av

yrkessjukdomen -—- såsom av handlingarna framgår lider Legrell dessutom

av andra åkommor — ha tillerkänts honom tills vidare för tiden 6 juni 1944

-—5 juni 1946 med 575 kronor för år räknat, därvid yrkessjukdomen ansetts

medföra nedsättning av hans arbetsförmåga med 25 % och den årliga arbetsförtjänsten

beräknats till 3 450 kronor. Frågan örn ersättning åt Legrell

för tiden efter den 5 juni 1946 skulle ha blivit beroende på förnyad läkarundersökning

jämte utredning örn hans dåvarande sysselsättning och inkomst

av arbete.

Beträffande Legrells personliga och ekonomiska förhållanden i övrigt utvisa

handlingarna i ärendet följande. Legrells hustru, född år 1900, har icke

förvärvsarbete. Makarna Legrell lia tre barn, en dotter, som är kontorist vid

bultfabriksaktiebolaget i Hallstahammar, en son, som studerar vid tekniska

fackskolan i Västerås, och en minderårig dotter. Barnen kunna enligt uppgift

icke bidraga till föräldrarnas uppehälle. Legrell äger en till 8 000 kronor

taxerad fastighet, varå skulderna belöpa sig till 6 500 kronor. Utöver vad

tidigare angivits i fråga örn Legrells kroppstillstånd må här ytterligare upplysas,

att Legrell år 1932 vårdats å sjukhus för ischias och ledgångsreumatism.

Legrell uppgiver, att han fortfarande har känning av dessa sjukdomar,

så snart minsta tecken till förkylning inträder. Legrells överförande från

skrotningsarbete till avsynings- och lagerarbete har tydligen föranletts av

sistnämnda sjukdomar och icke av besvär i anledning av silikosen.

Riksförsäkringsanstalten finner, med hänsyn till föreliggande omständigheter,

vissa billighetsskäl tala för att Legrell — i likhet med vad som tidigare

förekommit — i anledning av sin yrkessjukdom beredes ersättning av

statsmedel enligt de av anstalten angivna grunderna.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 83.

11

Yttrande.

Försäkring srådet biträder det av riksförsäkringsanstalten avgivna förslaget

till ersättning åt Legrell och åberopar ett från rådets medicinskt sakkunnige,

docenten Alf Westergren, införskaffat utlåtande, vilket utmynnar i följande

uttalande.

Örn Legrell förutsattes vara fullt frisk, med undantag för silikosen, torde

denna icke påverka arbetsförmågan med mer än 25 %. Med hänsyn till de

icke oväsentliga lungförändringarna torde dock hans reella besvär vara större,

dock ej överstigande 50 %. Örn hel arbetsoförmåga skulle ha förelegat, kan

ersättning för silikos dock med hänsyn till hjärtsjukdomen ej räknas högre

än till 75 %>. Den försämring av arbetsinkomsten, som sammanhänger med av

annan sjukdom än silikos föranledd överflyttning till nytt arbete år 1930,

kan eventuellt anses tala för en lägre sats än 50 %, närmast då 25 %.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Legrell under tiden 8 mars 1914—

1 maj 1918 samt 8 februari 1923—30 november 1930 varit sysselsatt i verksamhet,

där fara för silikos föreligger. Sedan han för andra sjukdomar än

silikos åtnjutit ledighet från och med den 1 december 1930 till och med den 31

mars 1931, har han på grund av ischias och ledgångsreumatism överflyttats

till verksamhet, där fara för silikos icke förelegat. Yid läkarundersökning

någon av dagarna den 5 eller 6 juni 1944 har silikos yppats, vilken efter ytterligare

läkarundersökning fastställts befinna sig i stadium II—III. Då Legrell

icke efter 1931 års ingång sysselsatts i för silikos farligt arbete, har vederbörande

försäkringsbolag funnit sig icke kunna tillerkänna Legrell ersättning

för sjukdomen.

Även örn av utredningen i ärendet synes framgå, att Legrells ekonomiska

ställning för närvarande icke kan betecknas såsom särskilt otillfredsställande,

finner jag likväl billighetsskäl tala för att Legrell erhåller ersättning av statsmedel

för yrkessjukdomen motsvarande vad som skulle hava utgått örn yrkessjukdomsförsäkringslagen

varit tillämplig å hans fall. De av riksförsäkringsanstalten

angivna grunderna för beräknandet av livränta åt Legrell anser jag

mig kunna godtaga. Livräntan synes dock icke böra utgå för tid före den 17

maj 1945, vilken dag ansökningen örn ersättning i särskild ordning inkommit

till riksförsäkringsanstalten.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den yrkessjukdom som Johan Erik Legrell

ådragit sig må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för tiden

från och med den 17 maj 1945 utbetalas ersättning med belopp,

som skulle ha utgått, därest lagen den 14 juni 1929 örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallet.

Departements

chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

4:o.

Fråga om ersättning till Oskar Teodor Emanuel Magnusson i anledning

av yrkessjukdom (silikos).

Gällande lagbestämmelser m. m.

I fråga om gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av

statsmedel beviljats, hänvisas till vad jag anfört under punkten 3:o.

Framställning örn ersättning.

I skrivelse den 5 februari 1945 har maskinisten Oskar Teodor Emanuel

Magnusson uppgivit, att han lede av yrkessjukdomen silikos men att han

icke kunnat erhålla ersättning härför jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Magnusson har anhållit, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för att bereda

honom livränta eller ersättning i någon form i anledning av sjukdomen.

Verkställd utredning och avgivna yttranden

över framställningen.

Yttranden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet

och statskontoret.

I sitt yttrande behandlar riksförsäkringsanstalten till en början de med

ifrågavarande sjukdomsfall närmare sammanhängande omständigheterna och

anför härom följande.

Av ansökningshandlingarna framgår, att Magnusson varit anställd hos

aktiebolaget Gustavsbergs fabriker, Gustavsberg, vars arbetare äro försäkrade

för olycksfall i arbete och sålunda även för vissa yrkessjukdomar i arbetsgivarnes

ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag.

Av från detta försäkringsbolag införskaffade handlingar har riksförsäkringsanstalten

inhämtat, bland annat, att Magnusson, som är född den 8

november 1884, innehaft ifrågavarande anställning sedan år 1897. Under sin

anställning har han till år 1920 arbetat i porslinsverkstäderna och därefter

varit sysselsatt såsom maskinskötare, vilken sistnämnda sysselsättning han

alltjämt innehade då anmälan om yrkessjukdom i november 1944 inkom till

försäkringsbolaget. Röntgenfotografering av Magnussons lungor hade ägt

rum första gången den 1 november 1934 vid en av legitimerade läkaren Torsten

Bruce, Stockholm, på uppdrag av svenska nationalföreningen mot tuberkulos

verkställd undersökning av arbetare vid porslinsfabriken. Av undersökningen

hade framgått, att Magnusson led av silikos i stadium III. Förnyade

liknande undersökningar hade av doktor Bruce företagits dels i november

1939, därvid Magnussons sjukdom befanns ha progredierat, dels år 1944, då

ytterligare progress konstaterades. Förutom vid nämnda undersökningar uppgives

Magnusson ha undergått röntgenfotografering å Serafimerlasarettet i

februari 1937 och i juni 1938. Genom beslut den 9 december 1944 meddelade

försäkringsbolaget Magnusson, att hans sjukdom måste anses yppad år 1934

och att han senast år 1920 varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna

varit utsatta för inverkan av den art, som framkallade sjukdomen

i fråga. Då Magnusson icke efter ikraftträdandet av lagen den 12 september

1930 angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där

arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallar sjukdomen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 lii

stendammslunga, hade bolaget funnit, att någon ersättning enligt nämnda

lag icke kunde tillerkännas honom.

Enligt vad riksförsäkringsanstalten under hand inhämtat, har försäkringsbolagets

beslut icke varit föremål för försäkringsrådets prövning.

Vad angår motiveringen till försäkringsbolagets avslagsbeslut gör riksförsäkringsanstalten

följande uttalande.

Av utredning, som anstalten verkställt, samt av handlingarna i

ärendet har anstalten funnit framgå, att Magnussons yrkessjukdom

måste anses yppad den 1 november 1934, då sjukdomen vid röntgenundersökning

först konstaterades. Underrättelse örn resultatet av

denna undersökning synes ha inkommit till försäkringsbolaget i slutet av

samma år. Beträffande arten av Magnussons arbete såsom maskinskötare

— hans arbete i porslinsverkstäderna är utan tvekan att anse såsom farligt

arbete — har framgått, att arbetet utförts i lokal, som är belägen utanför

porslinsverkstäderna och på så stort avstånd från dessa att man kan utesluta,

att han därunder varit utsatt för inverkan av stendamm. Riksförsäkringsanstalten

ansluter sig därför för sin del till försäkringsbolagets uppfattning,

att Magnusson efter 1931 års ingång icke varit sysselsatt med arbete i verksamhet,

där fara föreligger för sjukdomen.

Riksförsäkringsanstalten har inhämtat utlåtande av docenten Torsten Bruce

i dennes egenskap av biträdande läkare hos anstalten. Av utlåtandet framgår

i huvudsak följande.

Då Magnusson första gången —• hösten 1934 — undersöktes av Bruce,

företedde han silikos stadium III. Magnusson hade emellertid då angivit,

att han kände sig fullt frisk, och Bruce hade vid noggrann prövning av lungfunktionen

icke kunnat finna denna vara i nämnvärd grad nedsatt. Bruce an

såge, att örn yrkessjukdomsförsäkringslagen haft tillämpning å fallet, man

vid detta tillfälle icke kunnat fastslå en nedsättning av arbetsförmågan med

10 %. Vid undersökningen 1939 hade emellertid sjukdomen progredierat.

Skrumpningen i lungorna hade ökat och Magnusson företedde tydligt stegrad

benägenhet för andfåddhet. Under åren efter 1939 hade de av silikosen orsakade

andningssvårigheterna successivt ökat. Det vore icke möjligt att angiva,

hur en livräntesats med hänsyn till den gradvisa förändringen bort öka.

För åren fram till arbetsavbrottet borde det därför vara lämpligast med en

»utjämnad livränta», d. v. s. en livränta, som under första tiden mer än väl

täckte nedsättningen i arbetsförmågan, medan arbetsnedsättningen under

sista delen av den tid, livräntan löpte, vore förhållandevis högre än vad livräntesatsen

angåve. Vid undersökning hösten 1944 hade sjukdomen ytterligare

fortskridit, men Magnusson hade, tack vare seghet och energi, kunnat

uppehålla arbetet till och med den 11 december 1944. Därest hänsyn toges

enbart till den medicinska bedömningen, ansåge Bruce livränta böra utgå

efter en invaliditetsgrad av 50 % under tiden den 29 november 1939 — den

11 december 1944 och efter hel invaliditet under tiden därefter.

I sitt yttrande har riksförsäkringsanstalten — efter att ha tagit del av

vad Bruce sålunda anfört och sedan upplysningar införskaffats rörande

Magnussons arbetsförmåga och inkomst av arbete — anfört följande.

Utredningen har givit vid handen, att — därest försäkring varit gällande

i anstalten — livränta skulle ha tillerkänts Magnusson för tiden från och

med den 29 november 1939 till och med den 11 december 1944 med 300

kronor för år räknat efter en uppskattad invaliditetsgrad av 15 % och för

tiden från och med den 12 december 1944 med 2 000 kronor för år efter en

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition nr 83.

invaliditetsgrad av 100 % att utgå under Magnussons återstående livstid. Den

årliga arbetsförtjänsten har därvid beräknats överstiga 3 000 kronor. Å sistnämnda

livränta skulle ha utgått dyrtidstillägg med 20 % under åren 1944

och 1945. Förutom livräntan skulle ersättning ha utgivits för erforderlig

läkarvård m. m.

Riksförsäkringsanstalten upplyser, att anstalten beträffande Magnussons

familjeförhållanden och ekonomiska omständigheter inhämtat följande.

Magnusson vore gift. Hustrun, som vore född 1888, hade icke haft förvärvsarbete,

frånsett en tillfällig anställning under år 1944. Hon vore för närvarande

på grund av sjukdom mindre arbetsför. Makarna hade tre barn,

vilka icke torde kunna bidraga till föräldrarnas uppehälle. Makarna, som

hade sparmedel till ett belopp av 4 000 kronor, uppbure sedan den 1 januari

1945 folkpension med 360 kronor örn året jämte dyrtidstillägg och provisorisk

förstärkning. Magnusson erhölle bidrag från sjukkassa med tre kronor om

dagen från och med den 15 december 1944 under högst två år.

Riksförsäkringsanstalten finner, med hänsyn till föreliggande omständigheter,

billighetsskäl tala för att åtgärder vidtagas för att Magnusson — i likhet

med vad som tidigare förekommit — i anledning av yrkessjukdomen erhåller

ersättning av statsmedel. Därest ersättning skulle beviljas, föreslår

anstalten, att densamma tillerkännes Magnusson från och med den 12 december

1944, d. v. s. den dag, då Magnusson på grund av sjukdomen avbrutit

arbetet. Anstalten föreslår vidare, att från ersättning, som kan komma att

tillerkännas Magnusson för tid, varunder vederbörlig minskning av till

makarna Magnusson från folkpensioneringen utgående förmåner icke ägt rum,

bör avdragas ett belopp, som svarar mot ifrågavarande minskning.

Försäkringsrådet finner i likhet med riksförsäkringsanstalten billighetsskäl

tala för att Magnusson erhåller ersättning av statsmedel från och med

den 12 december 1944. Rådet har icke någon erinran att framställa mot att

ersättningen bestämmes efter en invaliditetsgrad av 100 % och en årsinkomst

av 3 000 kronor. Ej heller har rådet något att erinra mot att ersättningen

med hänsyn till utgående pensionsförmåner minskas på sätt riksförsäkringsanstalten

föreslagit. Emellertid anser rådet avdrag därjämte böra göras för

den ersättning Magnusson enligt uppgift tillerkänts och kan komma att tillerkännas

från erkänd sjukkassa. Härutinnan erinrar rådet örn bestämmelserna

i 31 § andra stycket förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända

sjukkassor, däri stadgas, att sjukpenning, därest den sjuke åtnjuter ersättning

jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen, må utgivas med högst det belopp för

dag räknat, varmed den sjukpenning den sjuke tillförsäkrat sig från kassan

överstiger den ersättning för dag räknat, vartill han sålunda är berättigad.

Statskontoret biträder försäkringsrådets uppfattning men ifrågasätter om

ersättning bör utgå för tid före framställningens ingivande.

Departements- Utredningen i förevarande ärende ger vid handen, att Magnusson under

chefen. åren 1897—1920 varit sysselsatt i sådant arbete, där fara förelegat för silikos.

Efter år 1920 har han icke varit sysselsatt i dylikt farligt arbete. Förekomsten

av silikos yppades vid röntgenundersökning 1934, därvid dock den av sjuk
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

domen förorsakade nedsättningen i arbetsförmågan icke ansetts kunna uppskattas

till 10 %. Gradvis har därefter silikosen utvecklats så, att Magnusson

från och med den 12 december 1944 varit helt arbetsoförmögen. Försäkringsbolaget

har, då Magnusson icke efter utgången av år 1930 varit sysselsatt

i för sjukdomen farlig verksamhet, icke kunnat tillerkänna honom ersättning

enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I likhet med remissmyndigheterna anser jag billighetsskäl tala för att

Magnusson erhåller viss ersättning av statsmedel för den yrkessjukdom, han

ådragit sig. I fråga örn såväl den tidpunkt från vilken ersättningen bör utgå

som grunden för dess beräknande ansluter jag mig till vad försäkringsmyndigheterna

anfört. Förslaget örn jämkning med hänsyn till makarna Magnusson

tillerkänd folkpension, ett förfarande som tidigare tillämpats i liknande fall,

synes böra beaktas. Därjämte torde av försäkringsrådet ifrågasatt minskning

av ersättningsbeloppet med hänsyn till ersättning, som tillerkänts eller

kan komma att tillerkännas Magnusson från erkänd sjukkassa, böra äga rum.

I berörda avseenden bör Magnusson givetvis icke komma i ett bättre läge

än örn yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig å honom.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den yrkessjukdom som Oskar Teodor Emanuel

Magnusson ådragit sig må av det under femte huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel

ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

för tiden från och med den 12 december 1944 utbetalas ersättning

med belopp, som skulle ha utgått, därest lagen den 14 juni

1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å

sjukdomsfallet.

5:o.

Fråga om ersättning till Karl Axel Karlsson i anledning av

yrkessjukdom (silikos).

Gällande lagbestämmelser m. m.

I fråga örn gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av

statsmedel beviljats, hänvisas till vad härom anförts under punkten 3:o.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Förre gruvarbetaren Karl Axel Karlsson, som är född 1888, var under tiden

från år 1912 och intill den 15 augusti 1945 anställd vid Riddarhytte aktiebolag

Under åren 1916—1922 arbetade han såsom borrare i bolagets gruva

i Riddarhyttan, därvid torrborrning förekommit, vilket anses utgöra för

silikos farligt arbete. Under tiden 1923—den 27 januari 1944 var han

sysselsatt såsom gruvbyggare under jord. Efter sistnämnda dag arbetade han

ovan jord i olika sysselsättningar, dock med undantag dels för tre veckor

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 83.

vid årsskiftet 1944—45, då han åter arbetade under jord, och dels för en

sjukperiod den 8 januari—den 19 mars 1945. Sedan den 15 augusti 1945

är han helt arbetsoförmögen på grund av silikos.

Den 13 april 1944 inkom till riksförsäkringsanstalten, däri bolagets arbetare

alltsedan ikraftträdandet av yrkessjukdomsförsäkringslagen varit försäkrade,

utlåtande över resultatet av en den 19 januari 1944 verkställd lungröntgenundersökning

av Karlsson, enligt vilket utlåtande undersökningen

utvisat förekomsten av silikos. En av anstalten företagen undersökning

av Karlssons arbetsförhållanden efter 1922 gav vid handen, att i hans sysselsättningar

efter detta år icke ingått borrningsarbete. Bolaget framhöll dock,

att ingen plats i gruvan kunde anses dammfri, och att Karlsson ofta måst

utföra byggnadsarbete strax efter skjutningarna, då luften i arbetsrummen

troligen vore i viss grad bemängd med stendamm. Riksförsäkringsanstalten

ansåg emellertid, att Karlssons arbete, enär expositionen för damm efter

skjutning — varvid för övrigt relativt ofarligt damm utvecklades — i förhållande

till hela arbetstiden måste vara obetydlig, icke vore att betrakta

såsom farligt. Genom beslut den 22 december 1944 fann riksförsäkringsanstalten

därför att, enär yrkessjukdomsförsäkringslagen icke vore tillämplig

i fråga örn av stendamm framkallad yrkessjukdom, därest arbetaren

icke efter ingången av år 1931 varit sysselsatt med arbete i verksamhet,

där fara förelåge för sjukdomen, ersättning icke kunde utgå till Karlsson

jämlikt sagda lag.

Karlsson anförde besvär hos försäkringsrådet, som genom riksförsäkringsanstalten

införskaffade viss ytterligare utredning i ärendet. Härvid upplystes,

att Karlsson under gru vbyggnadsarbetet utfört borrning under enahanda

betingelser som vid övriga i gruvdriften förekommande borrningsarbeten.

Borrningen hade för Karlssons del försiggått periodvis under någon

eller några veckor i taget och därvid upptagit åtminstone 2—3 timmar

varje dag. Då vatten icke funnits framdraget till borrniugsstället under

byggnadsstadiet, hade borrningsarbetet skett i form av torrborrning. Enligt

riksförsäkringsanstaltens åsikt vore emellertid ifrågavarande borrningsarbete

av så ringa omfattning, att den uppkomna dammkoncentrationen saknade

betydelse ur silikossynpunkt. Genom utslag den 20 mars 1945 fann försäkringsrådet

ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Majit den 4 augusti 1945 har Karlsson hemställt

om ersättning enligt i yrkessjukdomsförsäkringslagen stadgade grunder.

Ytterligare utredning i ärendet och

yttranden över framställningen.

Ytterligare utredning i ärendet har företagits av riksförsäkringsanstalten,

som tillika med försäkringsrådet avgivit yttrande över framställningen.

På föranstaltande av riksförsäkringsanstalten har Karlsson under tiden

11 —13 oktober 1945 varit intagen å S:t Görans sjukhus i Stockholm, där

han undersökts av docenten Torsten Bruce, vilken i utlåtande den 14 oktober

1945 anfört i huvudsak följande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Marits proposition nr 83.

Karlsson lider av silikos stadium II jämte lungtuberkulos, således av

siliko-tuberkulos, vilket sjukdomskomplex i sin helhet måste accepteras

såsom yrkessjukdom. Tuberkuloskomponenten torde lia tillkommit under

år 1945. Från arbetsavbrottet den 15 augusti 1945 är Karlsson till följd

av sin lungsjukdom för framtiden oförmögen till arbete. Redan dessförinnan

förelåg emellertid en viss nedsättning av arbetsförmågan. Att i efterhand

ange graden kan vara svårt. Sjukdomsperioden 6 januari—21 mars 1945

synes böra sättas i sådant samband med yrkessjukdomen, att ersättning

för denna tid kan ifrågakomma.

Riksförsäkringsanstalten anför följande.

Karlssons yrkessjukdom synes hava yppats den 19 januari 1944. Med

hänsyn härtill och då jämlikt 3 § yrkessjukdomsförsäkringslagen ersättning

i anledning av silikos icke skall utgå, med mindre arbetaren inom tio år

före dagen för yppandet varit sysselsatt med arbete i härför farlig verksamhet,

kan ersättning i vanlig ordning icke tillerkännas Karlsson, oavsett det

förhållandet, att han icke arbetat i farlig verksamhet efter den 1 januari 1931.

Av verkställd utredning har framgått, att Karlsson, som tidigare arbetat

såsom gruvbyggare under jord med en dagsförtjänst av omkring 13 kronor,

den 28 januari 1944, efter det han befunnits lida av silikos, erhållit annat

arbete, huvudsakligen förlagt ovan jord, och på grund därav erhållit en

till omkring 10 kronor 50 öre minskad dagsförtjänst. Vid prövning av frågan

om den ersättning, som i anledning av Karlssons yrkessjukdom skolat —

under förutsättning att yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig —

utgivas jämlikt nämnda lag har riksförsäkringsanstalten funnit yrkessjukdomen

ha förorsakat nedsättning av arbetsförmågan med 25 % från dagen

för sjukdomens yppande till den 15 augusti 1945, med undantag för tiden

8 januari—19 mars 1945, varunder sjukdomen bör anses ha förorsakat förlust

av arbetsförmågan, samt från och med den 15 augusti 1945 lia medfört för framtiden

bestående förlust av arbetsförmågan. På grund härav skulle Karlsson,

vilkens arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från dagen för sjukdomens

yppande, skulle lia beräknats till 3 900 kronor, lia varit berättigad

tills dels livränta med sexhundrafemtio kronor för år räknat för tiden 20

januari 1944 — 14 augusti 1945, med undantag för tiden 8 januari —19 mars

1945, för vilken sjukpenning med 7 kronor för dag i stället skulle utgått,

dels och livränta med tvåtusensexhundra kronor för år räknat från och

nied den 15 augusti 1945 för Karlssons återstående livstid. För dagarna den

11—13 oktober 1945, varunder Karlsson varit intagen å sjukhus, har anstalten

till Karlsson utgivit sjukpenning med sju kronor för dag med avdrag av en

krona 25 öre för dag till täckande av kostnaden för vården. Vid utbetalning

av livränta till Karlsson skulle på grund härav från den på nyssnämnda

dagar belöpande livräntan avdrag lia verkställts med fem kronor 75 öre

för dag. I fråga om Karlssons familjeförhållanden och ekonomiska ställning,

framgår av införskaffade upplysningar, att Karlsson är gift och har två

vuxna döttrar, att han icke har andra tillgångar än sparmedel till ett belopp

av omkring 200 kronor samt att han icke har några skulder. Under tiden

10 januari—19 mars 1945 samt alltsedan den 18 augusti 1945 har han uppburit

understöd från erkänd sjukkassa i form av sjukpenning nied 4 kronor

örn dagen. Han har hittills icke ansökt örn folkpension.

Riksförsäkringsanstalten finner sig med hänsyn till föreliggande omständigheter

böra tillstyrka, att Karlsson tillerkännes ersättning jämlikt grunderna

flir yrkessjukdomsförsäkringslagen. Anstalten föreslår dock att från vad

sålunda kan komma att tillerkännas Karlsson avdrag sker med ett belopp,

Bihang till riksdagens protokoll ll)4ti. I sand. Nr 83. 26c 46 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

motsvarande vad Karlsson uppburit från sjukkassan. För det fall att Karlsson,

innan beslut i anledning av förevarande ansökan föreligger, skulle beviljas

folkpension, torde från ersättning, som kan komma att tillerkännas honom

för yrkessjukdomen, jämväl böra avdragas det belopp, varmed pensionsförmånerna

skulle lia minskats, om sådant beslut varit känt, då pensionen

beviljades.

Försäkring sråd e t har inhämtat utlåtande från sin medicinskt sakkunnige,

docenten Alf Westergren, vilken i huvudsak anför följande.

Karlssons hälsotillstånd har undergått en anmärkningsvärt hastig försämring,

i det att under år 1945 en högersidig tuberkulosprocess, som nätt

och jämt kan spåras på röntgenbild den 19 januari 1944. i liög grad progredierat.

Det kan ifrågasättas i vad mån silikos här verkligen är av betydelse.

Med hänsyn till expositionsmöjligheter före år 1923 synes mig dock

fortfarande silikosdiagnosen acceptabel. Härmed bör hela sjukdomstillståndet

från ersättningssynpunkt uppfattas som silikos. — Beträffande livräntesatsen

har jag ingen annan erinran mot riksförsäkringsanstaltens förslag än att

högre sats än 25 % kan anses befogad för tiden 20 mars—14 augusti 1945,

då tuberkulosprocessen måste antagas varit under utveckling. För denna

tid synes livräntesatsen böra beräknas så hög som möjligt med hänsyn till

arbetsförtjänsten.

Försäkringsrådet biträder riksförsäkringsanstaltens förslag i fråga örn

ersättning åt Karlsson, därvid rådet framhåller, att av anstalten föreslaget

avdrag i fråga örn sjukkasseersättning borde omfatta jämväl Karlsson i

framtiden tillerkänd dylik ersättning.

Av vad tidigare anförts framgår, att Karlsson under åren 1916—1922

varit sysselsatt i verksamhet, där fara för silikos förelegat. Sedan sistnämnda

år har han icke med säkerhet varit sysselsatt med dylikt arbete. Den 19

januari 1944 yppades silikos hos Karlsson. Han har emellertid icke kunnat

erhålla ersättning i vanlig ordning jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen,

enär han ansetts icke lia efter ingången av år 1931 varit sysselsatt i farlig

verksamhet.

I likhet med riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet anser jag

likväl, att ersättning av statsmedel bör beredas Karlsson såsom örn nämnda

lag varit tillämplig. Ersättningen bör enligt av remissmyndigheterna angivna

grunder utgå från och med den dag, då Karlsson på grund av

yrkessjukdomen nödgats byta arbete och därför fått sin arbetsförtjänst nedsatt,

eller den 28 januari 1944. Med hänvisning till det anförda hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den yrkessjukdom som Karl Axel Karlsson

ådragit sig må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till Statsverket åliggande, av andra medel ej

utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

för tiden från och med den 28 januari 1944 utbetalas ersättning

med belopp, som skulle ha utgått, därest lagen den 14

juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tilllämplig

å sjukdomsfallet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr S3.

19

6:o.

Fråga om ersättning till Axel Gottfrid Ramberg i anledning av

yrkessjukdom (silikos).

Gällande lagbestämmelser m. m.

Beträffande gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av

statsmedel beviljats, får jag hänvisa till vad jag anfört under punkten 3:o.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Gruvarbetaren Axel Gottfrid Ramberg, som är född 1892 och sedan år

1908 anställd vid Riddarhytte aktiebolag, arbetade under åren 1912—1927

såsom borrare i bolagets gruva. Härvid har torrborrning förekommit, vilket

anses utgöra för silikos farligt arbete. Under åren 1928—1943 avsåg Rambergs

arbete reparationer och pumpkörning under jord.

Den 13 april 1944 inkom till riksförsäkringsanstalten, där bolagets arbetare

alltsedan ikraftträdandet av yrkessjukdomsförsäkringslagen varit försäkrade,

utlåtande över resultatet av en den 3 november 1943 verkställd röntgenundersökning

av Ramberg, enligt vilket utlåtande undersökningen utvisat silikos,

stadium II—lil. En undersökning av Rambergs arbetsförhållanden efter 1927

gav vid handen, att i hans sysselsättning efter detta år icke ingått borrningsarbete.

Bolaget framhöll dock, att ingen plats i gruvan kunde anses dammfri,

och att Ramberg vid enstaka tillfällen för sitt arbete måst begiva sig till

orter, där borrning nyss ägt rum. Riksförsäkringsanstalten ansåg emellertid

den exposition för damm, för vilken Ramberg sålunda varit utsatt, sakna

praktisk betydelse. Genom beslut den 2 oktober 1944 fann anstalten, att, enär

yrkessjukdomsförsäkringslagen icke vore tillämplig i fråga örn av stendamm

framkallad yrkessjukdom, därest arbetaren icke efter ingången av år 1931

varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara förelåge för sjukdomen,

ersättning icke kunde utgå till Ramberg jämlikt sagda lag.

Försäkringsrådet, där Ramberg anförde besvär, fann genom utslag den

28 mars 1945 ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Majit den 4 augusti 1945 har Ramberg hemställt

örn ersättning enligt i yrkessjukdomsförsäkringslagen stadgade grunder.

Ytterligare utredning i ärendet och yttranden

över framställningen.

Av vidare utredning i ärendet framgår, att de första symptomen på

Rambergs sjukdom framträdde under hösten 1942 i form av hosta och

andfåddhet. För dessa besvär sökte Ramberg läkarvård första gången den

8 januari 1943. Resultatet av denna undersökning ledde till röntgenundersökningen

den 3 november 1943. Sedan den 1 januari 1944 har Ramberg

varit sysselsatt med reparationsarbeten ovan jord.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Marits proposition nr 83.

Genom riksförsäkringsanstaltens försorg Ilar Ramberg under tiden 8—10

oktober 1945 varit intagen å S:t Görans sjukhus i Stockholm, där han undersökts

av docenten Torsten Bruce, vilken i utlåtande den 14 oktober 1945

yttrat i huvudsak följande.

Ramberg lider av silikos stadium II—III. Sjukdomen synes böra anses

yppad vid läkarundersökningen den 8 januari 1943. Visserligen togs röntgen

icke förrän några månader senare, men de symptom, han redan i januari

företedde, få anses utgöra tecken på silikos. Sedan silikosen i november

1943 diagnosticerats, har en viss progress av sjukdomen ägt rum. Man Ilar

även framdeles anledning räkna med en försämring av yrkessjukdomen. —

Silikosen är den enda påvisbara anledningen till den sjukligt stegrade andnöd,

varav Ramberg lider. Denna är betydligt märkbar redan vid medelsvar påfrestning

och omöjliggör för Ramberg att utföra varje tyngre arbete. Han

kan näppeligen anses kapabel att kontinuerligt sköta annat än lättare kroppsarbete.

Att han för närvarande kan rå med sina sysslor förklarar han själv

bero på att de äro av lindrig beskaffenhet samt att arbetskamrater välvilligt

träda hjälpande emellan. Nedsättningen i arbetsförmågan på grund av silikosen

kan för närvarande uppskattas till minst 66 2/ä %.

Yttranden i ärendet hava avgivits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten, som på grund av vad i ärendet upplysts funnit,

att Rambergs yrkessjukdom yppats den 8 januari 1943, yttrar till en början,

att med hänsyn härtill någon ersättning icke kunnat utgivas till Ramberg

även av det skälet, att han icke varit sysselsatt med farligt arbete inom

tio år före sjukdomens yppande. Emellertid hade anstalten företagit utredning

i fråga om den ersättning, som skolat utgå till Ramberg, därest

yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig å honom. Anstalten anför

härom följande.

För närvarande uppskattar docenten Bruce den av silikosen orsakade

nedsättningen av förmågan att utföra kroppsarbete till minst 66 2/3 %. Av

utredningen har vidare framgått, att Ramberg, som under året före dagen

för sjukdomens yppande hade en arbetsförtjänst av 3 856 kronor för omkring

300 arbetsdagar, under åren 1943 och 1944 för motsvarande antal arbetsdagar

hade en arbetsförtjänst av 4 354 respektive 4 086 kronor. Under nio månader

av år 1945 har Rambergs arbetsförtjänst uppgått till 3 703 kronor. Vid

övervägande av frågan örn den ersättning, som i anledning av Rambergs yrkessjukdom

skolat under nämnda förutsättningar utgivas jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen

har riksförsäkringsanstalten funnit Ramberg lia varit

berättigad till livränta med ett årligt belopp av 1300 kronor att tills

vidare utgå för tiden 8 januari 1943—31 december 1947. Därvid skulle

sjukdomen — med hänsyn till bland annat Rambergs förvärsförmåga, sådan

den kommit till uttryck i hans arbetsförtjänst — lia uppskattats under nämnda

tid medföra en genomsnittlig nedsättning av arbetsförmågan med hälften och

Rambergs arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från dagen för sjukdomens

yppande, beräknats till 3 900 kronor. För dagarna den 8—11 oktober

1945, som åtgått för läkarundersökning och resor i anledning därav, skulle livräntan

icke ha utgått, enär till Ramberg för dessa dagar utgivits sjukpenning

med belopp, överstigande beloppet av å samma dagar belöpande livränta.

Frågan örn den livränta, som skulle lia tillerkänts Ramberg efter den 31

december 1947, skulle lia prövats nied hänsyn till Rambergs dåvarande

arbetsförmåga och av sjukdomen orsakade tillstånd.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 88.

I fråga om Hambergs familjeförhållanden och ekonomiska ställning —

fortsätter riksförsäkringsanstalten — framgår av utredningen, att Hamberg

är gift och har två barn, båda vuxna, samt att han icke har några skulder

och inga andra tillgångar än sparmedel till ett belopp av 1 000 kronor.

Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter, nied hänsyn till i ärendet föreliggande

omständigheter, huruvida i förevarande fall sådana billighetsskäl kunna anses

föreligga, att ersättning av statsmedel för närvarande skall ifrågakomma.

Anstalten finner sig emellertid för sin del icke böra motsätta sig, att Ramberg

erhåller ersättning jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Sådan ersättning borde dock, enligt anstaltens förmenande, icke böra ifrågakomma

för tid före den 14 augusti 1945, vilken dag hans nu förevarande

ansökan inkommit till socialdepartementet. Slutligen föreslår anstalten, att,

därest Hamberg, vilken enligt i ärendet liinmad uppgift är medlem av erkänd

sjukkassa, framdeles skulle komma att tillerkännas understöd från kassan,

från Ramberg eventuellt tillerkänd livränta avdrages belopp, motsvarande

dylikt nnderstöd.

Försäkringsrådet — som från Riddarhytte aktiebolag erhållit uppgift, att

Ramberg förflyttats till sitt nuvarande arbete ovan jord med anledning av

silikosen, att Ramberg icke förmådde utföra samtliga de sysslor, som ankomme

på en reparatör ovan jord, wien att han dock för närvarande arbetade full

arbetsdag — anför följande.

Ehuru med hänsyn till vad av bolaget i ärendet blivit upplyst angående

Rambergs arbetsförmåga och arbetsinkomst riksförsäkringsanstaltens uppskattning

av invaliditetsgraden till 50% kan synas hög, biträder rådet anstaltens

förslag såväl härutinnan som i övrigt rörande ersättning till Ramberg.

Skulle försämring i Rambergs arbetsförmåga inträda, bör däremot svarande

förhöjning av ersättningen äga rum.

Handlingarna i ärendet utvisa, att Ramberg under åren 1912 — 1927 varit

sysselsatt med arbete, vari risk för silikos förelegat. Efter sistnämnda år

har han icke sysslat med dylikt arbete. Förekomsten av silikos har yppats

den 8 januari 1943. Rambergs krav på ersättning i vanlig ordning jämlikt

yrkessjukdomsförsäkringslagen har emellertid måst avslås, enär han icke

efter ingången av år 1931 varit sysselsatt i farligt arbete.

Ehuru Rambergs ekonomiska ställning med hänsyn till hans arbetsför,

tjänst alltjämt får anses vara förhållandevis god, finner jag dock i likhet

med riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet billighetsskäl tala för att

ersättning av statsmedel i anledning av yrkessjukdomen beredes Ramberg

i form av en livränta. Denna synes böra utgå enligt av riksförsäkringsanstalten

beräknade grunder från och med den dag, då Rambergs ifrågavarande

framställning örn ersättning inkommit till socialdepartementet, eller den 14

augusti 1945. Successiv omprövning i vanlig ordning av grunderna för ersättningens

bestridande torde böra ske.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

Departement

chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majds proposition nr 83.

att i anledning av den yrkessjukdom som Axel Gottfrid Ramberg

ådragit sig må av det under femte huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej

utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

för tiden från och med den 14 augusti 1945 utbetalas ersättning

med belopp, som skulle ha utgått, därest lagen den 14

juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tilllämplig

å sjukdomsfallet.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda under punkterna l:o—6:o, med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans

Maj:t Konungen, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Stig Hammar.

Stockholm 1046. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:138 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. s. 1 i texten
  2. SU 1946:67 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. s. 3 i texten