Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för G. V. Löthner och F. H. Jonsson från ersättningsskyldighet

1947-01-17 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:15, Angående befrielse för G. V. Löthner och F. H. Jonsson från ersättningsskyldighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 16.

1

Nr 15.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående befrielse

för G. V. Löthner och F. H. Jonsson från ersättningsskyldighet:

given Stockholms slott den 17 januari

1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Torsten Nilsson.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 januari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Departementschefen, statsrådet Nilsson, anmäler frågor angående befrielse

för G. Y. Löthner och F. H. Jonsson från ersättningsskyldighet till kronan

samt anför därvid följande.

1 :o.

Den 3 augusti 1944 skulle förste station sskrivaren Gösta Vahlund Löthner,

vilken tjänstgjorde såsom vakt föreståndare å biljettexpeditionen vid central

stationen i Stockholm, omkring kl. 19.00 till centralpostkontoret avsända ett

Rihang till, riksdagens protokoll till?, t samt. Nr 16—t (i.

r»8 47

opaginerad Kontrollera mot PDF

•2

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

kassaskrin innehållande vid expeditionen influtna uppbördsmedel till ett belopp

av 36 025 kronor BO öre. Enligt då gällande föreskrifter skulle transporten

utföras av en av Löthner bland personalen å biljettexpeditionen utsedd tjänsteman,

vilken skulle åtföljas av en av förmannen för resgodsmagasinet därtill

beordrad man. Vid nämnda tidpunkt inställde sig å biljettexpeditionen en för

Löthner okänd man, som var iklädd statens järnvägars uniformsmössa men

vars identitet sedermera icke kunnat fastställas, samt uppgav sig vara postbudet

från resgodsmagasinet. Löthner utlämnade skrinet till mannen utan att

beordra någon att medfölja vid transporten till postkontoret. Mannen avlägsnade

sig därefter med skrinet, och penningarna ha sedermera icke kunnat tillrättaskaffas.

I anledning av vad sålunda förekommit har Löthner den 22 augusti 1946

för vårdslöshet vid fullgörande av sin tjänsteplikt i disciplinär ordning dömts

att böta ett belopp motsvarande hans lön för tio dagar.

På talan av järnvägsstyrelsen har Stockholms rådhusrätt genom utslag den

21 juni 1946 funnit förlusten av sagda uppbördsmedel hava tillskyndats styrelsen

genom försummelse i tjänsten från Löthners sida och till följd härav

förpliktat Löthner att till styrelsen utgiva skadestånd med 36 025 kronor 80

öre jämte ränta. Rådhusrättens utslag, vilket överklagats av Löthner, har fastställts

av Svea hovrätt genom utslag den 3 oktober 1946. Talan mot hovrättens

utslag har ej förts.

I en den 15 oktober 1946 dagtecknad skrift har Löthner anhållit om befrielse

från ifrågavarande skadeståndsskyldighet och därvid anfört bland annat,

att föreskriften om att en tjänsteman skulle beordras medfölja vid penningtransport

före den 3 augusti 1944 i, stor utsträckning icke efterkommits å

biljettexpeditionen. En viss slentrian hade härutinnan under årens lopp utbildat

sig. Ansvaret härför åvilade icke Löthner ensam eller i första hand.

Personalknapphet och under kriget ökad arbetsbörda för alla tjänstemän

torde främst ha medverkat därtill. Någon föreskrift hade icke funnits om att

budet från resgodsmagasinet skulle avfordras legitimation av vaktförestån

daren, och så hade icke heller brukat ske. Under sådana förhållanden måste

Löthner vara ursäktad för att han icke begärt legitimation av bedragaren.

Denne hade varit iklädd statens järnvägars uniformsmössa, och något som

givit anledning till misstanke mot honom hade ej förekommit. Den omständigheten

i och för sig, att Löthner icke känt igen det föregivna budet, hade

icke inneburit något egendomligt eller misstänkt, enär det varit ganska vanligt,

att för vaktföreståndarna okända tjänstemän från resgodsmagasinet anmält

sig såsom bud.

Löthner har vidare framhållit, att han varit i statens järnvägars tjänst i

38 år. Under krigsåren hade arbetet å biljettexpeditionen vid Stockholm G

ökat i hög grad. Det jäktande arbetet och bullret från expeditionens många

biljettmaskiner hade menligt påverkat hans nerver, varjämte han under våren

och försommaren 1944 måst arbeta på övertid i mycket stor utsträckning och

icke åtnjutit någon dags tjänstledighet. Den 3 augusti 1944 hade expeditionsföreståndaren

varit frånvarande på grund av sjukdom, varför Löthner utom sitt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

eget arbete även måst fullgöra det, som ålegat föreståndaren. Denna dag liade

därför blivit särskilt jäktig och tröttande för Löthner.

Vid skrivelsen har Löthner fogat bestyrkt avskrift av sin självdeklaration

för kalenderåret 1945, utvisande att Löthner, som är född år 1889 och ogift,

haft en behållen förmögenhet av omkring 21 000 kronor och till kommunal

inkomstskatt deklarerat ett belopp av omkring 10 400 kronor.

Över Löthners framställning ha utlåtanden avgivits den 16 november 1946

av järnvägsstyrelsen och den 20 december 1946 av statskontoret.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att Löthners förseelse bestode uti att han

genom underlåtenhet att följa givna föreskrifter oavsiktligt gjort det möjligt

för annan person att olovligen tillägna sig uppbördsmedlen. Förseelsen vore

därför till sin karaktär icke att jämföra med förskingring eller annat oredligt

förfarande beträffande omhänderhavda medel. Den gjorda utredningen visade

vidare, att det icke varit ovanligt, att endast en person anlitats för transporten

av uppbördsmedel till postkontoret. På grund av det växande arbetet å biljettexpeditionen

kunde svårighet föreligga att avdela någon tjänsteman för att

medfölja vid transporten. Löthner, som varit anställd hos statens järnvägar

sedan år 1908, hade gjort sig känd som eu plikttrogen och samvetsgrann

tjänsteman. Under ifrågavarande dag hade Löthner haft mer än vanligt att

göra, enär föreståndaren för biljettexpeditionen varit sjuk. Löthner hade därför

såsom dennes närmaste man liaft att svara förutom för sina egna även

för de på expeditionsföreståndaren vilande arbetsuppgifterna.

Med hänsyn till såväl karaktären av den begångna försummelsen, för vilken

Löthner ådömts disciplinär bestraffning, som Löthners långa oförvitliga tjänst

vid statens järnvägar, tillstyrker styrelsen bifall till framställningen.

Även statskontoret tillstyrker, att Löthner med hänsyn till omständigheterna

måtte befrias från ersättningsskyldigheten. Dock torde i överensstämmelse

med Kungl. Ma j ds och riksdagens beslut i liknande ärenden visst belopp,

förslagsvis 1 000 kronor, böra undantagas och befrielsen avse återstoden,

under villkor att nämnda belopp inom tid, som Kungl. Majd hade att bestämma,

inbetalades till järnvägsstyrelsen.

På grund av vad i ärendet upplysts finner jag mig böra i huvudsak tillstyrka

Löthners framställning om befrielse från skyldigheten att gälda det utdömda

skadeståndsbeloppet av 36 025 kronor BO öre jämte ränta. I enlighet

med statskontorets förslag torde dock med hänsyn till den grad av vårdslöshet,

som Löthner låtit komma sig till last, (dt belopp av 1 000 kronor böra undantagas

och således gäldas av Löthner.

-Tåg hemställer alltså, att Kungl. Majd måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förste stationsskrivaren vid statens järnvägar Gösta Vahlund

Löthner må, därest han inom tid, som av Kungl. Majd bestämmes,

av det utdömda skadeståndsbeloppet till järnvägsstyrelsen

inbetalar 1 000 kronor, befrias från honom åliggande återstående

skadeståndsskyldighet till kronan enligt Svea hovrätts utslag den

3 oktober 1946.

Departements
chefen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

2:o.

I lider arbete med sprängning av stubbar för vattenfallsstyrelsens räkning

r id Indalsälven inom Lits socken skadades den 8 maj 1944 byggnadsarbetaren

Fritz Helmer Jonsson från Lit. Ett av Jonsson antänt sprängskott brann av,

innan han hunnit fram till den utsedda skyddsplatsen. Jonsson träffades därvid

i huvudet av ett föremål, varigenom brott på underkäken och andra skador

i ansiktet tillfogades honom. Olyckan hade enligt Jonssons mening orsakats av

felaktighet hos den vid sprängningen använda stubinen, vilken tillhandahållits

av vattenfallsstyrelsen.

Med hänvisning dels härtill och dels till att kronan oberoende av vållande

vore gentemot Jonsson skadeståndsskyldig på grund av den fara, vilken varit

förenad med sprängningsarbetet, yrkade Jonsson i ett vid Stockholms rådhusrätt

anhängiggjort mål, att kronan måtte förpliktas till honom utgiva vissa

i stämning angivna ersättningsbelopp. Rådhusrätten fann Jonssons talan icke

kunna bifallas.

Sedan Jonsson fullföljt målet i Svea hovrätt, har hovrätten genom dom

den 28 januari 1946 ej funnit skäl att göra ändring i rådhusrättens dom. Enligt

hovrättens dom, som vunnit laga kraft, skall Jonsson ersätta kronans rättegångskostnader

med tillhopa 500 kronor.

I skrivelse den 9 mars 1946 har vattenfallsstyrelsen hemställt, att Kungl.

Maj:t måtte eftergiva nämnda fordran. Såsom skäl härför har styrelsen anfört

följande.

Redan på ett tidigt stadium ansåg vattenfallsstyrelsen, att annan ersättning

icke bör utgå till Jonsson än den av riksförsäkringsanstalten bestämda, samt

avvisade de krav, vilka från Jonssons sida gjordes. Det kan synas, som om

Jonsson bort åtnöjas med detta besked och därför skulle draga de ekonomiska

konsekvenserna av rättegångsförfarandet. Man måste emellertid hysa med

känsla med Jonsson, som obestridligen drabbats av en svår olycka. Även om

denna — såsom vattenfallsstyrelsen förmenar — orsakats av oaktsamhet från

den skadades sida, torde det vara skäligt, att den kronan tillerkända ersättningen

icke utsökes.

I utlåtande den 27 mars 1946 har statskontoret framhållit att vattenfallsstyrelsen

icke förebragt någon utredning rörande Jonssons ekonomiska förhållanden.

Då ett efterskänkande helt eller delvis av ifrågavarande fordran endast

syntes böra ifrågakomma i den mån det kunde motiveras av Jonssons ekonomiska

ställning, kunde statskontoret under förhandenvarande omständigheter

svårligen tillstyrka ett tillmötesgående av framställningen.

Sedermera har vattenfallsstyrelsen i skrivelse den 1 juli 1946 meddelat, att

landsfiskalen i Rödöns distrikt på styrelsens förfrågan uppgivit, att Jonsson

fortfarande lede av sviter från det ådragna olycksfallet, att han saknade utmätningsbar

tillgång samt att han i övrigt levde under små ekonomiska förhållanden.

Med hänsyn till vad i ärendet upplysts finner jag mig böra tillstyrka, att

Jonsson befrias från skyldigheten att gälda de utdömda rättegångskostnaderna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att byggnadsarbetaren Fritz Helmer Jonsson må befrias från

ersättningsskyldighet till kronan jämlikt Svea hovrätts dom den

28 januari 1946.

Till vad föredragande departementschefen under punkterna

l:o och 2:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter

instämma, behagar Hans Maj :t Konungen lämna

bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven G. Karlson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:38 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för G. V. Löthner och F. II. Jonsson från ersättningsskyldighet. a1 i texten