Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 5 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända

1947-03-07 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:155, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 5 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända

Dokumentets text

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 155.

45

Nr 155.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av § 5 förordningen den

16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder,

som vid hypoteksföreningars bildande och framtida

verksamhet skola till efterrättelse lända; given

Stockholms slott den 7 mars 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av § 5 förordningen

den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som

vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola til! efterrättelse

lända.

GUSTAF.

Ernst \V ig forss.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 155.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 5 förordningen den 16 maj 1890

(nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till

efterrättelse lända.

Härigenom förordnas, att § 5 förordningen den 16 maj 1890 angående de

allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verk
-

samhet skola till efterrättelse lända1,

nedan angives.

Nuvarande lydelse:

§ 5.

Egendom, som---av dem.

Vid belåning av växande skog skall

lånsökanden avgiva förklaiing, att rörande

rätten att avverka skogen skola

gälla de bestämmelser hypotcksföreningens

styrelse finner påkallade i

och för skogsvärdets vidmakthållande;

och må lånet ej utlämnas, innan

sådan föreskrift blivit meddelad, som

omförmäles i lagen den 6 juni 1930

(nr 202) om begränsning av rätten att

avverka skog å intecknad fastighet.

Ej må medgivas, att föreskriftens tilllåmpning

upphör före det lånet nedgått

till det belopp, som kunnat beviljas

även utan skogens belåning.

Vid belåning---full säkerhet.

skall erhålla ändrad lydelse pa sätt

Föreslagen lydelse:

§ 5.

Egendom, som —--av dem.

Vid belåning av växande skog skall,

därest hy poteksf öreningens styrelse

finner det erforderligt för skogsvärdets

vidmakthållande, överenskommelse

träffas om inskränkning i rätten

att avverka skogen; och må, där

sådan överenskommelse träffats, lånet

ej utlämnas innan föreskrift blivit

meddelad som omförmäles i lagen

den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning

av rätten att. avverka skog å intecknad

fastighet.

Vid belåning---- full säkerhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1947.

1 Senaste lydelse, se 1930: 204.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155.

47

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars

1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Quensel, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med statsrådet Sträng anmäler chefen för finansdepartementet,

statsrådet Wigforss, fråga om ändrade bestämmelser rörande

hypoteksföreningarnas rätt att belåna växande skog samt anför därvid

följande.

I § 4 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna

grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet

skola till efterrättelse lända — sådan paragrafen lyder enligt förordningen

den 27 mars 1942, nr 133 — stadgas, att lån å jordegendom må meddelas

till högst sextio procent av egendomens utav föreningens styrelse fastställda

belåningsvärde. På framställning av lånsökanden må, såvitt omständigheterna

ej till annat föranleda och fråga icke är om lån utan fastställd amortering,

i belåningsvärdet inberäknas, förutom jordvärdet, jämväl värdet å växande

skog.

Enligt § 5 andra stycket i 1890 års förordning, sådan paragralen lyder

enligt förordningen den 6 juni 1930, nr 204, skall lånsökanden vid belåning

av växande skog avgiva förklaring, att rörande rätten att avverka skogen

skola gälla de bestämmelser hypoteksföreningens styrelse finner påkallade i

och för skogsvärdets vidmakthållande. Lånet må ej utlämnas, innan sådan

föreskrift blivit meddelad, som omförmäles i lagen den 6 juni 1930 (nr 202)

om begränsning av rätten alt avverka skog å intecknad fastighet. Ej må

medgivas, att föreskriftens tillämpning upphör före det lånet nedgått till del

belopp, som kunnat beviljas även utan skogens belåning.

Beträffande innebörden av föreskrift som avses i 1930 års begränsningslag

(jfr SFS 1938: 387) må här omnämnas att — därest långivare, varå lagen

är tillämplig, meddelat lån mot inteckning i fastighet med växande skog

samt långivaren överenskommit med fastighetens ägare, att viss inskränkning

skall gälla i rätten atl avverka skogen — skogsvårdsstvrelsen må, där

de härutinnan överenskomna bestämmelserna ej äro stridande mot grunderna

för god skogsvård, på begäran av långivaren meddela föreskrift, alt bestämmelserna

skola med den verkan, som i lagen sägs, lända till efterrättelse.

Har lånet infriats eller häftar fastigheten eljest ej längre därför eller har

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 155.

långivaren förklarat sig icke vidare påfordra tillämpning av den meddelade

föreskriften, ändå att fastigheten alltjämt svarar för lånet, upphör föreskriften

att gälla. I fråga om ansvar för överträdelse av skogsvårdsstyrelsens föreskrift

gäller vad i skogsvårdslagen är stadgat beträffande ansvar för avverkning

i strid mot föreskrift, som meddelats enligt sistnämnda lag. Uppsikt över

meddelad föreskrifts efterlevnad utövas av skogsvårdsstyrelsen efter grunder

samt på villkor i avseende å ersättning och annat, som med långivaren överenskommas.

— Jämlikt kungörelsen den 17 juni 1938, nr 388. äger 1930 års

lag tillämpning å bland annat hypoteksföreningar.

I skrivelse den 25 maj 1946, nr 267, har 1956 års riksdag — under åberopande

av jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 56 -—

anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande olika möjligheter

att förbättra jordbrukets kreditförhållanden samt vidtaga de åtgärder, som

med anledning därav kunde ifrågakomma. Beträffande innehållet i jordbruksutskottets

nyssnämnda utlåtande må här omnämnas, att utskottet ansett

det ligga i jordbrukets intresse att utredning komme till stånd angående

vissa frågor rörande jordbrukets fastighetskredit, däribland frågan om inteckningskrediter

på grundval av den växande skogens värde.

I en den 25 juni 1946 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrift har Sveriges

allmänna hypoteksbank hemställt om viss ändring i gällande bestämmelser

rörande hypoteksföreningarnas rätt att belåna växande skog. I fråga

om den närmare motiveringen för denna framställning har liypoteksbanken

hänvisat till ett vid skriften fogat, den 12 februari 1946 avgivet utlåtande av

hypoteksinstitutionens tariffkommitté rörande belåning av växande skog hos

hypoteksföreningarna.

Beträffande innehållet i detta kommittéutlåtande må följande omnämnas.

Kommittén har till en början diskuterat vissa allmänna synpunkter

på föreliggande fråga. Sålunda har kommittén uttalat, att den på skogsvärdet

grundade hypotekskreditgivningen icke infriat de förväntningar, som

man vid tillkomsten av 1930 års lagstiftning hade knutit till densamma. Av

hela hypotekskrediten, överstigande 500 miljoner kronor, utgjorde vid 1945

års ingång den på skogsvärden grundade krediten allenast inemot 9 400 000

kronor. Rätteligen borde dock sistnämnda belopp ses i relation till beloppet

av de efter skogsbelåningens tillkomst år 1930 utlämnade hypotekslånen, därvid

proportionen bleve något gynnsammare till förmån för skogskrediten.

Rörande orsakerna till detta förhållande borde erinras om att man vid tiden

för skogsbelåningslagstiftningens tillkomst rörde sig med en utveckling

och utvidgning av hypotekskrediten till nya oprövade områden. Det kunde

för visso icke med fog riktas anmärkningar mot denna lagstiftnings tillskyndare

och upphovsmän, att man då ansåg nödigt att såväl författningsmässigt

som i praktiken framgå med all försiktighet och kringgärda den nya

kreditformen med de restriktiva bestämmelser, som framför allt kravet

på skydd för hypoteksobligationernas »guldkant» kunde anses påkalla.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Alaj.ts proposition nr 155.

Det syntes härvidlag vara tillräckligt att erinra därom, att den moderna uppfattningen

om skogsvården såsom ett allmänt samhälleligt och nationalekonomiskt

intresse på allvar slagit igenom först genom 1923 års skogsvårdslagstiftning.

Först år 1923 vann kravet på skydd för skogskapitalet

och på nödvändigheten att sörja för detta kapitals förnyande på allvar

offentligt erkännande. Genom denna lagstiftning kom även frågan

om skogen som kreditobjekt i ett nytt läge. Emellertid hade vid skogsbelåningens

införande år 1930 ännu icke tillräckliga erfarenheter om de nya

skogsvårdsprincipernas praktiska värde kunnat vinnas; lagen hade då endast

varit i tillämpning under sju år och det låge i sakens natur, att på skogsvårdens

område denna tid vore otillräcklig för att tillåta några bestämda

slutsatser. Man rörde sig mer eller mindre på oprövad mark och det funnes

ur de synpunkter, som borde vara bestämmande för hypotekslånerörelsens

utveckling, ingen anledning att beklaga att den nya skogsbelåningen i

början präglades av särskild försiktighet. Nu — femton år senare — kunde

hela denna fråga ses i ljuset av vidgade vyer och erfarenheter från skogsvårdens

område. Perspektiven hade otvivelaktigt förändrats. Den moderna

skogsvården, sådan den manifesterats i lagstiftningen, hade gått skogsägarna

i blodet. Detta uttalande gällde icke minst bondeskogsbrukens innehavare,

således de mindre, i allmänhet till jordbruk knutna skogsarealer, vilkas

omfattning icke tilläte en särskilt organiserad planmässig och sakkunnig

förvaltning. Särskilt borde beaktas att den befattning med skogsvården,

som i olika hänseenden enligt lag tillkomme skogsvårdsstyrelserna, numera

i helt övervägande grad även bland mindre skogsägare uppfattades som eu

anordning, tillkommen jämväl i ägarens eget intresse, och utvecklingen på

detta område måste antagas fortskrida i positiv riktning. Denna utveckling

hade medfört, att den växande skogen numera finge anses ha ett grundvärde

eller »egenvärde» av helt annan betydelse än tillförne. Såvitt anginge

underlag för kredit framstode den växande skogen såsom ett, särskilt på

lång sikt till och med mera betryggande realvärde än jordbruksjorden. Vanhävd

av skog innefattade icke för långivaren en katastrof av samma mått

som vanhävd av jord. På lång sikt komme skogskapitalet automatiskt tillbaka,

icke så i fråga om jordbruksvärdet. Ville man söka ytterligare belägg

lör skogens nutida betydelse såsom kreditobjekt, kunde man finna detta i

industriernas obligationsupplåning mot säkerhet av företrädesvis skogsinteckningar.

Sådan obligationsupplåning förekomme i betydande omfattning,

och veterligen hade icke i något fall köpare av sådana obligationer tillskyndats

förluster. Det här sagda jävades icke av det faktum, att här åsyftade

obligationer under den allmänna ekonomiska kris, som utmärkte början

av 1930-talet, undergått delvis mycket betydande kurssänkningar. Denna

allmänna kris hade ej undgått all sätta sina spår även inom skogsbruket

och på trävarumarknaden. Men återhämtningen hade ej uteblivit och

det vore alt förvänta, att statsmakternas åtgärder i marknadsreglerande

syfte skulle visa sig ägnade att utjämna kriser av berörda art. Såsom förut

anförts utgjorde den växande skogen, särskilt på lång sikt, ett fullgott och

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 154 —155.

\

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 155.

med jordbruket jämbördigt belåningsobjekt. Inom skogsbruket, där man

numera strävade efter en uthållig skötsel, behövde det i praktiken icke befaras,

att avverkningarna på lång sikt skulle allvarligt kunna inverka till

försämring av pantens värde. Risken för skogsskövling vore visserligen icke i

enstaka fall utesluten, men denna risk i fråga om skogsbelåningen kunde

knappast anses större än den risk för pantförsämring, som vid de egentliga

jordbrukslånen understundom vållades genom bristande underhåll av byggnader

och jord. Det kunde därför utan tvivel helt allmänt sägas, att hypotekskrediten

med sin långfristiga konstruktion vore särskilt väl ägnad att

tjäna skogsbrukets intressen. Vissa särskilda synpunkter vore emellertid i

sammanhanget förtjänta av uppmärksamhet. Det vore naturligt att den, som

önskade belåna sitt skogsvärde, ville till tiden begränsa denna kredit, sa

att han när skogskapitalet genom avverkning kunde »mobiliseras», tinge

eliminera sin skuld. Genom valet av hypotekskredit begränsades hans mojligheter

i detta avseende. Framför allt i fråga om skogsegendomar, vilka

vore till största delen avverkningsmogna, kunde sagda förhållande innefatta

en nackdel för ägaren. Det innebure intet förnekande av hypoteksinstitutionens

utvecklingsvilja, om man Öppet tillstode, att belåning av skog, vilken

inom ett fåtal år beräknades kunna realiseras genom avverkning, ofta nog

lämpligast skedde hos någon kreditinrättning, som utan ekonomisk olägenhet

kunde minska sin fordran genom avbetalningar nar som helst. I vaije

fall borde hypoteksföreningarna genom en objektiv information giva en dylik

lånesökande möjligheter alt ur olika synpunkter bedöma sina kreditproblem.

Beträffande sådana fall, där uthålligt skogsbruk kunde förekomma,

eller i fråga om innehavare av yngre skog torde kreditens 10-åriga bundenhet

i regel ej innefatta särskild olägenhet. I detta sammanhang borde uppmärksammas

den allmänna utvecklingen i fråga om utnyttjandet av skogsprodukter

och dennas inverkan på skogsodlingen och skogsvården. Skogsprodukterna

efterfrågades alltmer på världsmarknaden. Det gällde har icke

främst skogens ursprungliga och mest framträdande betydelse såsom byggnadsmaterial.

Skogsprodukterna, förädlade i massafabrikationen, rönte numera

efterfrågan inom de mest skilda industrigrenar, den kemiska industrien

textilindustrien m. m. Det vore här fråga om en utveckling i vardande och

träprodukternas mångsidiga användning syntes komma att an ytterligare

utvecklas Genomgående för denna utveckling vore, att efterfrågan pa de

för massafabrikationen användbara klenare dimensionerna alltmer okades.

Denna utveckling på det industriella området kunde icke undga att satta

spår inom skogshanteringen. Tendensen bleve en sänkning av skogens omloppstid.

Härigenom gjordes besparingar bl. a. i fråga om skogskapitalets förräntning

Det sagda gåve vid handen, att de försiktighetsmått av olika slag

— på sin tid säkerligen välgrundade — med vilka hypoteksförenmgamas

skogsbelåning kringgärdats, numera kunde och borde i största möjliga utsträckning

lättas. Det gällde att åstadkomma eu efter nutida iorhallanden

avpassad avvägning mellan hypoteksinstitutionens intresse av att a ena sidan

kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodose skogsägarnas ansprak pa

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155.

51

krediter, å andra sidan bevara investerarnas, den obligationsköpande allmänhetens,

förtroende till obligationerna.

Vad angår olägenheterna av gällande belåningssystem

har kommittén anfört, att vissa olägenheter — exempelvis det varierande innehåll,

som brukade förekomma i avverkningsföreskrifterna enligt 1930 års

begränsningslag, de extra lånekostnaderna på grund av skogsvårdsstyrelsens

medverkan vid skogsbelåningen och de hos flertalet föreningar förekommande

villkoren om begränsning av belåningen till större skogsarealer — skulle

kunna avhjälpas inom den nu gällande lagstiftningens ram. Enligt kommitténs

mening sammanhängde emellertid de väsentliga hindren för hypoteksinstitutionens

skogskreditgivning med den obligatoriska tillämpningen av

1930 års begränsningslag med de ingrepp och det intrång i skogsägarens äganderätt

och det ofta för låntagaren irriterande formella förfarande, som härav

föranleddes. De därmed förknippade olägenheterna ginge ej att komma

ifrån. Några väsentliga vinster i fråga om skogsbelåningens effektivitet och utbredning

vore icke att vänta genom åtgärder inom ramen för gällande lagstiftning.

Det återstode vid sådant förhållande att tillse, i vad mån utsikter

förefunnes att, utan olägenhet för hypotekslånerörelsen och därmed för de

låntagande jordbrukarna, åvägabringa lättnader i de lagbestämmelser, som

för närvarande reglerade hypoteksföreningarnas skogsbelåning.

Beträffande frågan om erforderlig författningsändring

har kommittén uttalat, att den nuvarande ordningen för belåning av växande

skog genom hypoteksföreningarna ej vore ändamålsenlig. Systemet innefattade

besvärande formella krav, vilka i viss utsträckning tedde sig onödiga med

hänsyn till kreditgivarens säkerhet, däri inbegripet även hänsynen till skäliga

anspråk på den säkerhet som borde bjudas för hypoteksbankens obligationer.

Det hade otvivelaktigt i den hittillsvarande verksamheten förekommit kreditfall,

innefattande belåning av växande skog, där ett iakttagande av begränsningslagens

föreskrifter kunnat anses överflödigt. De skogslånefall, där begränsningslagen

rimligen kunde undvaras, vore icke så sällsynta. Oavsett

huru härmed förhölle sig vore dock en författningsändring av åsyftad beskaffenhet

påkallad, även om det därigenom möjliggjorda enklare förfarandet

skulle kunna komma i tillämpning endast i ett eller annat enstaka fall.

Sedan kommittén vidare anfört, att själva begränsningslagen i detta sammanhang

kunde lämnas orubbad, har kommittén såsom resultat av sina överväganden

i skogsbelåningsfrågan föreslagit sådan ändring av § 5 i 1890 års

förordning, att 1930 års begränsningslag skulle givas fakultativ tillämpning.

Ändringen borde gå ut på eu omarbetning av paragrafens andra stycke, som

innehöll ovillkorlig föreskrift om avverkningsbegränsning enligt 1930 års lag.

Ifrågavarande författningsbestämmelse borde ersättas med eu föreskrift av

innehåll att, om vid belåning av växande skog överenskommelse träffats

rörande avverkningsbegränsning samt föreskrift därom utfärdats enligt 1930

års lag, tillämpning av sådan föreskrift ej finge upphöra förrän elter beslut

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 155.

av hypoteksföreningens styrelse eller eljest, sedan lånet nedgått till belopp,

som kunnat beviljas även utan skogens belåning. Detta förslag utginge från

att ett hypotekslån, som ursprungligen utlämnats med villkor om avverkningsbegränsning,

borde kunna befrias från dylikt villkor, när lånet nedgått

till belopp, som enligt i lånerörelsen tillämpade, nu föreslagna nya grunder

kunde utlämnas utan villkor om avverkningsbegränsning, eller när eljest

förhållanden inträffat, vilka kunde föranleda ett ändrat bedömande av ärendet

i berörda avseende. Uppkomme fråga om begränsningsvillkorets upphävande,

innan ännu lånets skogsandel genom amorteringar helt försvunnit,

borde det ankomma på hypoteksföreningens styrelse att taga ställning till

densamma. En följd av det sagda borde vara att, därest författningsändringen

genomfördes, hypoteksföreningama företoge en omprövning av samtliga

utestående äldre skogslån ur här berörda synpunkter och därvid i förekommande

fall beslutade om upphävande av gällande föreskrifter om avverkningsbegränsning.

Vad anginge frågan huruvida den tillämnade författningsändringen behövde

föranleda särskilda övergångsbestämmelser med hänsyn till

äldre obligationshavare har kommittén framhållit, att vid tidigare ändringar

av sådana föreskrifter i hypoteksförfattningarna, vilka hade väsentlig betydelse

för lånesäkerheten, sådana övergångsstadganden ansetts erforderliga,

som gåve äldre obligationshavare trygghet mot den försämring av lånesäkerheten,

som blivit en följd av författningsändringen. Så hade varit förhållandet

vid författningsändringarna den 6 juni 1930 och den 23 maj 1935 angående

lånegränsens höjande ävensom vid författningsändringen de 27 mars

1942 angående utsträckt tillämpning av den amorterings fria krediten. Ett motsvarande

övergångsstadgande vore i förevarande sammanhang ej påkallat.

Den nu aktuella reformen vore ej att uppfatta såsom en saklig förändring av

säkerhetsunderlaget för bankens obligationer. Det rörde sig i övervägande grad

om en åtgärd till förenklande av det formella förfarandet vid låneärendenas

handläggning.

I anslutning till nyssnämnda förslag till författningsändring har kommittén

framlagt förslag jämväl till vissa allmänna normer för prövningen

av skogslåneärenden med avseende å frågan om tillämpningen av 1930 års

begränsningslag. Enligt dessa normer skulle det icke vara erforderligt att

vid belåning av växande skog i samband med jordbruk påkalla tillämpning

av nyssnämnda lag i de fall, där skogsvärdet icke utgjorde mer än 20 procent

av egendomens hela värde eller där den på skogsvärdet belöpande andelen

av hypotekslån ej överstege 30 procent av skogsvärdet (hälften av lånerätten)

eller där den till belåning ifrågasatta skogen till minst 50 procent

bestode av yngre bestånd eller där den till belåning ifrågasatta skogen vore

ställd under av ägaren särskilt anordnad, sakkunnig förvaltning. Belåning

av växande skog utan samband med jordbruk skulle däremot enligt berörda

allmänna normer förenas med villkor om avverkningsbegränsning enligt 1930

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 155.

53

års lag, där ej på grund av särskilda omständigheter villkoret i visst fall ansåges

kunna eftergivas.

Uppoteksbanken har i sin förut omförmälda skrivelse uppgivit, att kommitténs

förslag till ändrade författningsbestämmelser rörande skogsbelåningen

liksom de av kommittén förordade allmänna normerna för denna belåning

godkänts vid 1946 års allmänna sammankomst med bankens delägare.

Hypoteksbanken har vidare uttalat, att det med hänsyn till frågans stora betydelse

för hypotekslånerörelsen vore angeläget att den åsyftade författningsreformen

snarast kunde komma till stånd.

över hypoteksbankens framställning med därvid fogat kommittéutlåtande

ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige

i riksgäldskontoret samt av bank- och fondinspektionen.

Fullmäktige i riksbanken ha tillstyrkt bifall till framställningen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha framhållit, att genom den föreslagna författningsändringen

skulle 1930 års begränsningslag för hypoteksföreningarnas

del givas fakultativ tillämpning, varigenom en önskvärd förenkling i förfarandet

vid skogsbelåning komme att ernås. Fullmäktige hade för sin del

icke funnit anledning till erinran mot den sålunda föreslagna författningsändringen.

Bank- och fondinspektionen har anfört följande.

Såsom skäl för en mindre restriktiv lagstiftning rörande hypoteksföreningamas

ifrågavarande belåning har den inom hypoteksorganisationen anlitade

kommittén anfört, att den moderna uppfattning om skogsvård, som kommit

till uttryck i 1923 års skogsvårdslagstiftning, numera trängt igenom bland

skogsägarna. Även inspektionens erfarenheter på området peka i samma riktning.

Det torde sålunda höra till rena undantagen, att vid belåning av skog

i affärsbankerna säkerheten äventyrats genom överavverkning och vanvård.

Vid sådant förhållande är det numera icke lika angeläget som vid begTänsningslagems

tillkomst att kringgärda hypoteksföreningamas skogsbelåning

med säkerhetsföreskrifter. Å andra sidan torde det knappast kunna

bestridas, att den nuvarande ovillkorliga bestämmelsen om avverkningsföreskrifters

meddelande vid belåning av växande skog hos hypoteksförening

verkat tyngande och varit en av orsakerna till att nämnda låneverksamhet

icke fått någon större omfattning. Vid bedömandet av förevarande fråga

torde vidare böra beaktas, att föreningarna, enligt vad som allmänt erkännes,

hittills hedrivit sin låneverksamhet med stor försiktighet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har inspektionen för sin del icke något

att erinra mot att såsom föreslagits nämnda ovillkorliga bestämmelse om

avverkningsförcskrifters meddelande upphäves och att det överlåtes åt föreningarna

alt själva avgöra, i vilka fall dylika föreskrifter behöva meddelas.

Inspektionen förutsätter därvid, att de av delägarna i hypoteksbanken

fastställda allmänna normerna i regel komma att följas.

Vad härefter beträffar själva författningsförslaget, vill inspektionen ifrågasätta,

huruvida under angivna förhållanden i 1890 års förordning erfordras

någon bestämmelse om belåning av växande skog utöver den som återfinnes

i 8 4. Såsom andra stycket av § 5 är avfattad enligt förslaget, angives endast

under vilka två omständigheter meddelade avverkningsföreskrifter kunna

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 155.

Departements
chefen.

upphöra. Dessa omständigheter äro 1) att styrelsen fattat beslut därom och

2) att lånet nedgått till belopp, som kunnat beviljas utan skogens belåning.

Om styrelsen vid lånets beviljande äger fritt bestämma, huruvida avverkningsföreskrifter

skola meddelas eller icke, torde det emellertid ligga i sakens

natur, att den efter beviljandet också kan eftergiva dessa föreskrifter.

En särskild bestämmelse härom är så mycket mindre påkallad, som i begränsningslagen

direkt uttalas, att dylika föreskrifter upphöra att gälla,

därest långivaren förklarar sig icke vidare påfordra föreskrifternas tillämpning.

. „

Vad den andra omständigheten beträffar, förefaller det av kommitténs

motivering, som om det även i detta fall skulle bero av styrelsen, huruvida

de ursprungligen meddelade avverkningsföreskril terna skola upphöra att

gälla. Av vad förut sagts torde framgå, att, om så skall vara fallet, en bestämmelse

av detta innehåll icke är behövlig. Avses däremot att giva låntagaren

en ovillkorlig rätt att få föreskrifterna upphävda, torde detta höra direkt

utsägas. Sker så och beröres sålunda ändå frågan om skogsbelåningen i

§ 5, kan det kanske vara lämpligt att där även stadga, att vid belåning av

växande skog lånsökande skall vara skyldig att på begäran av föreningens

styrelse avgiva förklaring, att rörande rätten att avverka skogen skola gälla

de bestämmelser, föreningens styrelse finner påkallade i och för skogsvärdets

vidmakthållande.

Enligt gällande lagstiftning rörande hypoteksföreningarnas utlåningsrörelse

åligger det lånsökande att vid belåning av växande skog avgiva en särskild

förklaring av innehåll, att rörande rätten till avverkning av skogen

skola gälla de bestämmelser som hypoteksföreningens styrelse linner påkallade

i och för skogsvärdets vidmakthållande. Sådant lån må icke utlämnas

till lånsökanden med mindre föreskrift, som avses i 1930 års lag om begränsning

av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, blivit meddelad.

En dylik föreskrift, som utfärdas av vederbörande skogsvårdsstyrelse på begäran

av hypoteksföreningen, innebär att vad som överenskommits mellan

hypoteksföreningen och låntagaren skall lända till efterrättelse med den verkan,

som i 1930 års lag sägs. Någon möjlighet för hypoteksföreningarna att

medgiva dispens från tillämpningen av 1930 års lag föreligger icke.

Sveriges allmänna hypoteksbank har i sin framställning anfört, att den

sålunda gällande obligatoriska tillämpningen av 1930 års lag framstått såsom

ett väsentligt hinder för hypoteksföreningarna att belåna växande skog. Enligt

hypoteksbankens mening syntes det onödigt med hänsyn till långivarens

säkerhet att i samtliga fall vid belåning av växande skog upprätthålla det nu

gällande systemet med särskilda föreskrifter rörande rätten till skogsavverkning.

Hypoteksbanken förordade därför den ändring av bestämmelserna angående

skogsbelåningen, att hypoteksförening icke skulle vara skyldig —

men väl vara berättigad — att såsom villkor för belåning av växande skog

föreskriva, att 1930 års lag skulle göras tillämplig med avseende å lånsökanden

tillhörig egendom.

Det av hypoteksbanken framlagda förslaget att frigöra belåningen av

växande skog från det nu obligatoriska villkoret om tillämpning av 1930 ars

lag har lämnats utan erinran från remissinstansernas sida.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 155.

55

Vid tiden för tillkomsten av ifrågavarande bestämmelser tedde det sig naturligt

och önskvärt att föreskriva en obligatorisk tillämpning av 1930 års

lag. Under den därefter förflutna tiden ha förhållandena emellertid undergått

sådan förändring, att det icke längre synes nödvändigt att för hypoteksföreningarnas

del upprätthålla kravet på en dylik tillämpning av lagen.

Såsom hypoteksbanken anfört skulle belåningen av växande skog genom

hypoteksföreningarna otvivelaktigt underlättas och effektiviseras, därest 1930

års lag gjordes tillämplig endast i de fall, där hypoteksföreningens styrelse

funne det erforderligt för skogsvärdets vidmakthållande. Hänsynen till obligationsinnehavarna

torde icke heller hindra en sådan omläggning då, enligt vad

antagas kan, säkerheten för lån av förevarande slag icke torde komma att

äventyras genom att det nu gällande villkoret göres fakultativt i stället för

obligatoriskt.

Med hänsyn härtill och då nu berörda fråga torde kunna lösas utan avvaktan

på resultatet i övrigt av den utav 1946 års riksdag begärda utredningen

angående jordbrukets fastighetskredit m. m., tillstyrker jag det av hypoteksbanken

framlagda förslaget om slopande av nyssnämnda obligatoriska

villkor för skogsbelåning.

I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet upprättats

förslag till förordning om ändrad lydelse av § 5 förordningen den 16 maj

1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars

bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända. Detta författningsförslag

innebär, att de nu gällande bestämmelserna i § 5 andra stycket

ersättas med en föreskrift att vid belåning av växande skog skall, därest

hypoteksföreningens styrelse finner det erforderligt för skogsvärdets vidmakthållande,

överenskommelse träffas om inskränkning i rätten att avverka

skogen och att, där sådan överenskommelse träffats, lånet ej må utlämnas

innan föreskrift blivit meddelad som omfönnäles i 1930 års begränsningslag.

l)å i 1930 års lag närmare regleras, under vilka förutsättningar tillämpningen

av en jämlikt lagen meddelad föreskrift skall upphöra, och då ytterligare

bestämmelser härutinnan icke synas påkallade i anledning av den nu förordade

författningsändringen, har i departementsförslaget icke upptagits något

stadgande i förevarande hänseende. Några särskilda övergångsbestämmelser

torde icke i detta fall vara erforderliga.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nyssnämnda förfa

ttningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Karl-Ingmar Edstrand.

opaginerad Kontrollera mot PDF

477358. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.