Med förslag till lag om ändrad lydelse av 57 och 64 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m
1947-03-07 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1947:172, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 57 och 64 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m
Dokumentets text
Kungl Maj.ts proposition nr 172.
1
Nr 172.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 57 och 64 §§ lagen den 28 maj 1886
(nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.; given
Stockholms slott den 7 mars 1947.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 57 och 64 §§ lagen
den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.
GUSTAF.
Herman Zetterberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. .Vr 172.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
För slagtill
Lag
om
ändrad lydelse av 57 och 64 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter m. m.
Härigenom förordnas, att 57 och 64 §§ lagen den 28 maj 1886 angående
stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
57 §.
Vad i---om alunskifferfyndigheter.
Är det av synnerlig vikt för skifferfyndighets tillgodogörande att område,
varför skydd åtnjutes enligt 13 § 1 mom., tages i anspråk för arbete i dagen,
äge Konungen förordna, att utan hinder av vad där sägs området må anvisas
för ändamålet. Med avseende å sådant område skall vad i 14 § 2 mom.
och 59 § är stadgat ej äga tillämpning.
I fall, som i detta kap. avses, skall utgå förhöjning å ersättning, som i 14 §
1 mom. sägs, allenast där fråga är om sådant område, varom förmäles i
andra stycket, eller den mark, som löses, är avsedd att tagas i anspråk på
annat sätt än i 60 § sägs.
64 §.
Vad i---uranhaltigt mineral.
Innehar sökanden---2—4 §§ sägs.
Är det av synnerlig vikt för fyndighets tillgodogörande att område, varför
skydd åtnjutes enligt 13 § 1 mom., tages i anspråk för arbete i dagen, äge
Konungen förordna, att utan hinder av vad där sägs området må anvisas
för ändamålet. Med avseende å sådant område skall vad i 14 § 2 mom. är
stadgat ej äga tillämpning.
I fall, som i detta kap. avses, skall utgå förhöjning å ersättning, som i 14 §
1 mom. sägs, allenast där fråga är om sådant område, varom förmäles i
tredje stycket, eller den mark, som löses, är avsedd att tagas i anspråk på
annat sätt än i 60 § sägs.
Bestämmelserna i 60 § skola ej föranleda, att den, som erhållit koncession
jämväl enligt 8 kap., skall erlägga större avgift än i nämnda paragraf sägs
för mark, inom vilken han företagit brytning, förutom av skiffer för utvinnande
av olja, även av uranhaltigt mineral.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1 Senaste lydelse av lagens överskritt se SFS 1933: 180; lydelsen av 57 § se SFS 1942: 511
och av 64 § se SFS 1945: 811.
Kungi. Maj:ts proposition nr 172.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 februari 1947.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,
Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg,
Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om vidgad möjlighet
att taga mark i anspråk för tillgodogörande av alunskiff er fyndighet er
m. m. samt anför därvid följande.
Enligt lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.
fordras koncession av Kungl. Maj:t för bearbetande och tillgodogörande av
vissa fyndigheter. Lagen avsåg ursprungligen endast stenkolsfyndigheter (1—
5 kap.) men genom senare vid skilda tillfällen införda tillägg till lagen har
den erhållit tillämpning jämväl å saltfyndigheter (6 kap.), olje- och gasfyndigheter
(7 kap.), alunskifferfyndigheter (8 kap.) samt fyndigheter av uranhaltigt
mineral (9 kap.). Koncession innebär i princip, att koncessionsinnehavaren
erhåller uteslutande rätt att inom det område koncessionen omfattar
eftersöka och bearbeta fyndigheten i fråga. I stort sett gälla likartade
regler för de olika slagen av fyndigheter.
För samtliga slag av fyndigheter föreskrives, att området för koncessionen
må utgöra högst 1 600 hektar (5 §). Koncessionsinnehavaren äger emellertid
icke ovan jord taga i besittning eller eljest förfoga över annan del av koncessionsområdet
än som blivit i särskild ordning bestämd (15 §). Det område
i dagen som koncessionsinnehavaren behöver för arbetet skall anvisas av
bergmästaren i orten antingen på en gång vid arbetets början eller i den mån
koncessionsinnehavaren är i behov därav (12 § 1 mom.). För arbete i dagen
må emellertid icke anvisas mark i närheten av vissa byggnader m. m. 1 13 §
1 mom. stadgas sålunda, att område för arbete i dagen icke utan tillstånd av
ägare och nyttjanderättshavare må anvisas på mindre avstånd än 100 meter
från boningshus eller annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård, eller
från tomtplats eller trädgård. Detta skyddsavstånd var ursprungligen 200
meter men sänktes år 1942 till 100 meter. Enligt 2 mom. i samma paragraf
gäller därjämte, att område för arbete i dagen icke må sträcka sig inpå
kyrkogård eller begravningsplats eller, utan tillstånd av vederbörande ämbetsmyndigliet,
på visst mindre avstånd från järnväg eller kanal som är upp
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
låten för allmän trafik. Nu angivna hinder mot anvisande av område för
arbete i dagen gälla dock icke, om hindret tillkommit efter koncessionens
meddelande.
Även vad angår arbete under jord äro vissa liknande fridlysningsbestämmelser
meddelade. Sålunda gäller bl. a., att dylikt arbete icke utan tillstånd
av ägare och nyttjanderättshavare må verkställas lodrätt under ett område
i dagen med utsträckning av femton meter från boningshus eller, om gruvarbetet
bedrives på mindre djup än trettio meter, från annan vid gård uppförd
åbyggnad eller tomtplats eller trädgård (16 §).
Område som anvisats för arbete i dagen skall i regel lösas av koncessionsinnehavaren,
varvid reglerna i expropriationslagen skola äga motsvarande
tillämpning. Förhöjning å ersättningen skall emellertid utgå med femtio
procent, dock — med visst undantag — ej såvitt angår alunskiffer- och
uranfyndigheter, för vilkas tillgodogörande särskild avgäld skall gäldas även
såvitt angår mark som inlösts (14 § 1 mom. samt 57 och 64 §§). Koncessionsinnehavaren
erhåller icke äganderätt till inlöst område. Då koncessionen
upphör att gälla, hemfaller marken till jordägaren utan ersättning. — I vissa
fall behöver område för arbete i dagen ej lösas. Detta är förhållandet, där
området är avsett endast för fyndighetens undersökning medelst borrning och
koncessionsinnehavaren icke vill förfoga däröver under längre tid än högst
tre år. I detta fall skali utgå ersättning, motsvarande dubbla beloppet av jordens
avkastning utan avdrag för brukningskostnaden, och gottgörelse för all
framtida skada (14 § 2 inom.). När fråga är om alunskifferfyndigheter föreligger
ej heller lösningsskyldighet, om fyndigheten icke är avsedd att bearbetas
medelst brytning och koncessionsinnehavaren icke behöver förfoga
över området under längre tid än tre år. Ersättning skall i sådant fall utgivas
för skada och intrång (59 §).
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 januari 1947 har svenska skifferoljeaktiebolaget
— som den 30 april 1943 erhållit koncession för utvinnande av
olja ur alunskiffer inom vissa områden i Ekeby, Ivumla och Sköllersta socknar
av Örebro län — hemställt om åtgärder i syfte att bolaget måtte för
arbete i dagen kunna taga i anspråk även sådan mark varför skydd åtnjutes
enligt 13 § 1 mom. i 1886 års lag. Till stöd för framställningen har bolaget
anfört i huvudsak följande.
Det för bolagets tillverkning av olja m. m. behövliga råmaterialet av alunskiffer
erhölles genom brytning på platsen. Skifferbrotten hade av naturliga
skäl först upptagits å de till förfogande stående områdena närmast själva
industrianläggningen vid Kvarntorp för att sedan utvidgas i lämpliga riktningar.
Efter förvärv av viss mark i Ekeby socken hade bolaget haft för
avsikt att fortsätta skifferbrytningen å ett område söder om landsvägen
Kumla—Sköllersta. Denna plan hade emellertid på grund av oförutsedda
omständigheter visat sig omöjlig att genomföra inom rimlig tid. Skiffern å
området i fråga täcktes nämligen av dy och lera av mycket lättflytande beskaffenhet,
varför den erforderliga jordavrymningen vore ytterst svår att
verkställa. Bolaget beräknade, att det dröjde minst ett år innan dessa svårigheter
kunde bemästras och skifferbrytningen komma i gång på detta område.
På annat håll förfogade bolaget över allenast jämförelsevis små för
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
5
skifferbrytning lämpliga områden, enär brytningsfronten hindrades av ett
par bebyggda fastigheter. Ägarna av dessa hade, trots att bolaget erbjudit ett
mycket högt pris, vägrat sälja fastigheterna till bolaget. Ej heller hade de
velat medgiva brytning av skiffer på närmare avstånd än 100 meter från
tomtgränsen. Bolaget beräknade, att de områden, varöver bolaget för närvarande
förfogade, räckte för skifferbrytning under endast tre månader framåt.
Det sade sig självt vad det skulle betyda, om skiffer därefter ej kunde
erhållas under en längre tid. Industrien måste då ligga nere med de svåra
följder detta medförde i skilda avseenden för ett företag, vars verksamhet vore
av stor allmän betydelse och vilket sysselsatte över 1 000 arbetare och omkring
200 tjänstemän.
På grund av det anförda har bolaget anhållit, att Kungl. Maj:t måtte med
stöd av allmänna förfogandelagen föreskriva, att ifrågavarande fastigheter
skulle ställas till bolagets förfogande för skifferbrytning. Därest denna lag ej
kunde vinna tillämpning, har bolaget hemställt, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om lagändring i syfte att koncessionsinnehavare, då det av särskilda
omständigheter vore påkallat, måtte kunna genom anvisning av bergmästaren
erhålla rätt att för arbete i dagen förfoga även över område, som avses
i 13 § 1 mom. i 1886 års lag. En sådan ändring vore enligt bolagets mening
under alla förhållanden påkallad med hänsyn till framtida eventualiteter.
Tillika har bolaget, under erinran att ett nedläggande av bolagets drift under
längre eller kortare tid kunde få katastrofala följder, hemställt att ärendet
måtte behandlas i brådskande ordning.
Såsom förut nämnts äro i 1886 års lag om stenkolsfyndigheter m. m. xissaDepartementsbestämmelser
meddelade, enligt vilka utan ägares och nyttjanderätlshavares chet<™.
samtycke för arbete i dagen icke må tagas i anspråk mark i närheten av boningshus
eller tomtplats m. m. Liknande fridlysningsregler äro givna i gruvlagen.
Dessa stadganden, som ha gammal hävd och till vilka motsvarighet
finnes i utländsk gruvlagstiftning, ha tillkommit för att bereda skydd för hus
och hem. Detta syfte är uppenbarligen förtjänt av synnerligt beaktande. Å
andra sidan torde man icke kunna bortse från att bestämmelserna om skyddsområden
i vissa fall kunna utgöra hinder mot ett rationellt utnyttjande
av fyndigheten i fråga. Stora svårigheter kunna sålunda uppstå, om arbetsområdet
till följd av fridlysningsreglerna spärras i den riktning som eljest
varit lämplig med hänsyn till fyndighetens belägenhet. I sådana situationer
är nämligen fyndighetens ändamålsenliga tillgodogörande helt beroende av
om frivillig överenskommelse kan träffas med rättsinnehavarna om markens
upplåtande.
Det intresse som föranlett fridlysningsreglerna är tydligen av den art, att
det icke bör kunna åsidosättas utan starka skäl. Det lärer alltså icke kunna
komma i fråga att, med hänsyn till de olägenheter för gruvdriften som kunna
uppstå till följd av dessa regler, helt slopa desamma eller i mera avsevärd
män försvaga skyddet. Däremot kan det ifrågasättas, om icke i de fall,
då intresset av fyndighetens planmässiga utnyttjande i högre grad väger
över, en möjlighet till undantag från fridlysningsbestämmelserna böi finnas.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 172.
De olägenheter som kunna uppstå för gruvdriften genom att område kring
boningshus m. m. ej får tagas i anspråk för arbete ovan jord äro tydligen
mest framträdande i de fall, då fyndigheten har en sådan utsträckning att
den måste tillgodogöras medelst arbete i dagen över större markområden.
Detta är framför allt förhållandet beträffande alunskifferfyndigheter, där
den oljeförande skiffern i regel ligger i dagen eller tätt under jordytan. Vad
nu sagts gäller i stort sett även fyndigheter av uranhaltigt mineral, eftersom
sådant mineral oftast förekommer i samband med alunskiffer. Vad angår
andra i 1886 års lag avsedda fyndigheter torde däremot endast undantagsvis
förekomma att fyndigheten bearbetas i dagbrott av större utsträckning. Även
beträffande sådana mineralfyndigheter som avses i gruvlagen är underjordsbrytning
regel. Sistnämnda slag av fyndigheter förekomma för övrigl endast
sparsamt i de mera tätt bebyggda delarna av landet, varför det föreliggande
spörsmålet även av denna anledning här är av jämförelsevis mindre betydelse.
Såvitt utan närmare utredning kan bedömas torde alltså ett mera framträdande
behov av att kunna förfoga över mark som eljest åtnjuter skydd
enligt fridlysningsreglerna i första hand föreligga i fråga om alunskifferfyndigheter
och fyndigheter av uranhaltigt mineral. Att såsom svenska skiffer - oljeaktiebolaget ifrågasatt lösa dylika konfliktsituationer med stöd av allmänna
förfogandelagen synes icke vara en framkomlig utväg. Jag vill därför
föreslå, att med avseende å dessa slag av fyndigheter en bestämmelse
införes i 1886 års lag, som lämnar möjlighet att efter prövning från fall till
fall medgiva undantag från fridlysningsreglerna. Vad angår övriga fyndigheter
torde däremot det föreliggande spörsmålet icke böra lösas utan att genom
en mera ingående undersökning behovet av en undantagsbestämmelse blivit
klarlagt.
Såsom av det anförda framgår bör enligt min mening mark inom skyddsområde
kunna anvisas för arbete i dagen endast, om vid en avvägning av de
mot varandra stående intressena ett avsevärt företräde måste givas koncessionsinnehavarens
intresse att kunna utnyttja alunskiffer- eller uranfyndigheten
på ett ändamålsenligt sätt. I anslutning härtill torde böra stadgas, att
undantag från bestämmelserna i 13 § 1 mom. i 1886 års lag må medgivas allenast,
därest det är av synnerlig vikt för fyndighetens tillgodogörande att
område som åtnjuter skydd enligt detta lagrum tages i anspråk. Det kunde
ifrågasättas, att därjämte stadga att det på grund av koncessionen drivna
företaget skall vara av betydelse för det allmänna. Emellertid synes det
knappast erforderligt att i lagtexten intaga ett dylikt villkor. Redan vid
koncessionens meddelande har nämligen företagets betydelse från allmän
synpunkt prövats.
Vid prövning av fråga om tillstånd att utan hinder av bestämmelserna i
13 § 1 mom. förfoga över där avsett område måste tydligen ske en noggrann
avvägning mellan de intressen som stå emot varandra. Ett medgivande synes
i viss mån ha samma innebörd som ett förordnande om expropriation. Det
torde med hänsyn härtill knappast böra ankomma på bergmästaren att fatta
beslut i frågan. Avgörandet synes i stället böra ligga i Kungl. Maj:ts hand.
Kungl. Maj ds proposition nr 172.
7
I den mån Kungl. Maj:t medgivit undantag torde det däremot böra ankomma
på bergmästaren att — utan hinder av fridlysningsreglema — i vanlig
ordning vid förrättning på platsen anvisa lämplig mark för arbete i dagen.
Såsom inledningsvis nämnts är koncessionsinnehavaren icke skyldig att
lösa mark som anvisats för arbete i dagen, om marken endast är avsedd för
fyndighetens undersökning medelst borrning under kortare tid än tre år.
I fråga om alunskifferfyndigheter föreligger ej heller lösningsskyldighet, där
fyndigheten icke skall bearbetas medelst brytning och området ej behöver
tagas i anspråk under längre tid än tre år. När med stöd av den nu föreslagna
bestämmelsen bostadsmark anvisas för arbete i dagen torde dock
övervägande skäl tala för att marken städse skall lösas. Det synes nämligen
icke kunna påfordras, att den som fått lämna sin bostad skall vara pliktig
att åtnöjas med ersättning för skada och intrång under den tid arbetet pågått.
Jag vill alltså föreslå, att nämnda undantag från lösningsskyldigheten
icke skola äga tillämpning å mark som anvisas efter dispens från fridlysningsreglerna.
Enligt 1886 års lag gäller som huvudregel, att då inlösen äger rum ersättning
skall utgivas till jordägaren med fulla värdet och hälften därutöver.
I fråga om alunskiffer- och uranfyndigheter är dock någon sådan förhöjning
av ersättningen icke stadgad utom i det fall att den lösta marken är
avsedd att tagas i anspråk för annat ändamål än utvinnande av olja eller
uran, t. ex. för fabriksanläggningar. I stället skall jordägaren tillkommande
avgäld för fyndighetens utnyttjande utgå jämväl för brytning som belöper
på inlöst område, vilket innebär en avvikelse till jordägarens förmån från
vad som eljest gäller enligt 1886 års lag. Denna avgift, som beträffande alunskiffer-
och uranfyndigheter är bestämd till femton kronor för ar av utnyttjad
mark, är dock tydligen av jämförelsevis mindre betydelse när fråga är
om kanske värdefull tomtmark med åbyggnader. Med hänsyn härtill vill jag
föreslå, att när mark som eljest åtnjuter skydd enligt fridlysningsreglema
tages i anspråk efter dispens av Kungl. Maj:t, femtio procents förhöjning å
löseskillingen skall gäldas vid sidan av den särskilda avgiften.
Det kunde ifrågasättas att införa en motsvarande möjlighet till undantag
från bestämmelserna, att arbete under jord icke får bedrivas på visst avstånd
från boningshus eller — om arbetet sker på visst mindre djup — från annan
vid gård uppförd byggnad eller från tomtplats eller trädgård. Då något
behov härav icke framträtt, synes det emellertid icke erforderligt att i
detta sammanhang meddela någon undantagsbestämmelse.
De föreslagna nya bestämmelserna om Kungl. Maj ds dispensrätt in. in.
torde böra upptagas, vad angår alunskifferfyndigheter i 57 § i 1886 års lag
samt beträffande uranfyndigheter i 64 §. Då såsom förut antytts lagändringarna
äro av betydelse för lösningen av ett nu aktuellt fall, torde bestämmelserna
böra träda i kraft snarast möjligt. I
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om tindrad lydelse av 57 och 64 §§ lagen (len 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkolsfyndigheter in. in.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 172-
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Karl Gustaf Grönhagen. 1
1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid
propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 172.
9
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 mars
7947.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 5 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 28 februari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 57 och 64 §§ lagen den
28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. in.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn S. Edling.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Åke Mossler.
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 172.
2
10
Kungl Maj:ts proposition nr 172.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 mars 1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Quensel, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets denna dag
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 28 februari 1947 remitterade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 57 och 64 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr
46) angående stenkolsfyndigheter m. m.
Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Nordvall.
Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
470902
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.