Angående ersättning till C. H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete
1947-03-07 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1947:179, Angående ersättning till C. H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete
Dokumentets text
Kung!. Maj:ts proposition nr 179.
1
Nr 179.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning till
C. H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete;
given Stockholms slott den 7 mars 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
GUSTAF
Eije Mossberg.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars
194 7.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Quensel, Danielson, Vougt, Mvrdal,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
statsrådet Mossberg uppkomna frågor om ersättning till ('',. 11. Magnusson
m. fl. i anledning av olycksfall i arbete samt anför.
1 fråga om de lagbestämmelser, vilka äro av betydelse för bedömandet av
förevarande ersättningsfrågor, ävensom rörande tidigare av riksdagen lämnade
medgivanden att utbetala ersättningar, ehuru ersättningsrätten gått förliihang
till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 179. I
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Majds proposition nr 179.
lorad till följd av preskription, torde hänvisning få ske till vad jag därom
anfört under punkt l:o i propositionen nr 47 till innevarande års riksdag.
För vissa särskilda, ersättningsfrågan under punkt 3:o i det följande berörande
lagbestämmelser torde redogörelse få lämnas under sistnämnda
punkt.
1 :o.
Fråga om ersättning till Claes Henning Magnusson.
Ersättningsfrågans tidigare behandling.
Under arbete hos Husqvarna vapenfabriks aktiebolag den 16 juli 1928
träffades fabriksarbetaren Claes Henning Magnusson av en stålbit, vilken
inträngde i vänstra ögat. Anmälan om olycksfallet inkom till riksförsäkringsanstalten
den 21 juli 1928. Av ett den 20 augusti 1928 utfärdat läkarintyg
framgick, att Magnusson — som genomgått ögonoperation i anledning
av olycksfallet — efter upphörande av den av skadan förorsakade sjukdomen
vore återställd med en synförmåga å det skadade ögat av 0,4—0,5.
Anstalten fann genom beslut den 8 september 1928, att Magnusson icke vore
berättigad utbekomma livränta, enär skadan efter upphörande av därav förorsakad
sjukdom icke kunde anses hava medfört nedsättning av arbetsförmågan
med minst tio procent.
Den 28 december 1945 inkom till anstalten ett av doktor H. Sjögren, Jönköping,
den 15 september 1945 utfärdat läkarintyg, enligt vilket Magnussons
synförmåga å det skadade ögat vid denna tid inskränkte sig till ljusperception
och lokalisation. Av intyget framgick vidare, att nedsättningen i
synförmågan förorsakats av starr, vilken sjukdom enligt Sjögrens mening
finge anses förorsakad av olycksfallet. Genom beslut den 5 februari 1946
fann anstalten rätten till ersättning på grund av olycksfallet vara förverkad
jämlikt förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse
å okända borgenärer.
Föreliggande framställning.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 juni 1946 har Magnusson hemställt,
att ersättning för den inträffade skadan måtte utgå till honom från och med
den 16 juli 1928. Såsom förklaring till att han icke före preskriptionstidens
utgång ånyo gjort framställning om ersättning har Magnusson anfört, att
av honom anlitad läkare hållit före att Magnusson skulle komma alt återfå
normal synförmåga å det skadade ögat.
Yttranden över framställningen samt ytterligare utredning i ärendet.
Yttranden över framställningen ha avgivits av riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
Riksförsiikringsanstalten anser det med hänsyn till omständigheterna skäligt
att ersättning av statsmedel beredes Magnusson enligt olycksfallsförsäkringslagens
grunder. Därest preskription icke förelegat, skulle anstalten hava
tillerkänt Magnusson en livränta för hans återstående livstid med 400 kronor
för år räknat. Då jämlikt 13 § nämnda lag jämkning i ersättning icke
må avse tiden före den dag, då ansökan om jämkning gjorts, föreslår anstalten,
att livränta tillerkännes Magnusson från och med den 28 december 1945
eller den dag, då Magnusson inkommit till anstalten med förnyade ersättningsanspråk
i anledning av den ytterligare försämringen av synförmågan.
Försäkringsrådet upplyser, att riksförsäkringsanstalten uppskattat nedsättningen
i Magnussons arbetsförmåga till 20 procent. Mot denna beräkning
hade rådet icke något att erinra. Då utredning saknades angående Magnussons
personliga och ekonomiska förhållanden funne sig rådet emellertid icke
i övrigt kunna avgiva något bestämt yttrande i ärendet.
Av en genom länsstyrelsen i Jönköpings län verkställd, den 21 november
1946 dagtecknad utredning beträffande Magnussons familjeförhållanden och
ekonomiska omständigheter inhämtas i huvudsak följande.
Magnusson är född år 1885 och vid tiden för utredningen fortfarande
anställd hos Husqvarna vapenfabriks aktiebolag såsom verkstadsarbetare.
Han är gift och barnlös. Hans arbetsinkomst uppgick under år 1946 till i
medeltal 1 krona 69 öre per arbetstimma, vilket med endast ett öre understigit
vad hans fullt arbetsdugliga arbetskamrater med liknande sysselsättning
erhållit. Magnusson är ägare till en fastighet, taxerad till 26 000 kronor
och graverad med en pantsatt inteckning å 17 500 kronor. Arbetsgivaren
har uppgivit, att någon ändring beträffande Magnussons avlönings- och
pensionsförhållanden icke komme i fråga, därest han tillerkändes ersättning
av statsmedel för den uppkomna skadan.
Av utredningen i ärendet framgår, att Magnusson vid verkstadsarbete den Föredragan16
juli 1928 drabbades av en ögonskada, vilken, sedan den därav förorsakade
sjukdomen hävts, icke ansetts medföra nedsättning av arbetsförmågan
i så hög grad, att livränta kunnat tillerkännas honom. Sedermera har ögat
på grund av sviter efter olycksfallet angripits av starr, vilket medfört en
sådan synförsämring, att Magnussons arbetsförmåga numera torde kunna
anses nedsatt med 20 procent. En ersättningsframställning från Magnussons
sida i anledning av det försämrade tillståndet har år 1946 avslagits av riksförsäkringsanstalten
under hänvisning till att preskription inträtt enligt allmänna
preskriptionsregler.
Även om av utredningen i ärendet synes framgå, att Magnussons ekonomiska
ställning för närvarande icke kan betecknas såsom särskilt otillfredsställande,
finner jag likväl — i likhet med riksförsäkringsanstalten —- billighetsskäl
tala för att Magnusson i anledning av den skada soin drabbat
honom erhåller ersättning av statsmedel såsom om preskription icke mellankommit.
Ersättning synes dock icke böra utgå för tid före den 28 december
1945, vilken dag Magnusson i anledning av ytterligare försämring av syn
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
förmågan på det skadade ögat hos riksförsäkringsanstalten gjort förnyad
framställning om ersättning.
Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att i anledning av det Claes Henning Magnusson den 16
juli 1928 övergångna olycksfallet må av det under femte
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. för tiden från och med den 28
december 1945 utbetalas ersättning med belopp, som, därest
preskription icke mellankommit, skulle hava utgått jämlikt
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.
2:o.
Fråga om ersättning till Anders Persson.
Ersättningsfrågans tidigare behandling.
Under skogsarbete den 27 juni 1932 för Ingeborg Anderssons, Hammerdal,
räkning ådrog sig Anders Persson en huggskada i högra foten. I anledning
av olycksfallet tillerkände riksförsäkringsanstalten Persson bland annat
livränta efter en invaliditetsgrad av 15 procent för tiden 24 januari—
23 juli 1933 och efter en invaliditetsgrad av 12 procent för tiden 24 juli
1933—23 juli 1934, därvid livräntan beräknats efter en årlig arbetsförtjänst
av 1 450 kronor. Då emellertid enligt läkarutlåtande den 31 juli 1934 den
skadades gång vore utan anmärkning, någon svullnad i foten icke kunde
påvisas samt tillståndet förefölle stationärt, fann riksförsäkringsanstalten, att
Perssons arbetsförmåga icke längre vore nedsatt med minst tio procent. Anstalten
förordnade därför genom beslut den 9 augusti 1934, att ytterligare
livränta icke kunde tillerkännas Persson. Försäkringsrådet, där Persson anförde
besvär över nämnda beslut, fann genom utslag den 18 januari 1935
ej skäl göra ändring i beslutet.
Persson avhördes därefter icke hos riksförsäkringsanstalten förrän den
23 september 1946, då ett av provinsialläkaren N. Hollander, Hammerdal.
den 21 i samma månad för Persson utfärdat läkarintyg inkom till anstalten.
Enligt intyget hade de av skadan förorsakade besvären under de sista fyra
åren påtagligt ökat och Persson erfore nu smärtor, då han förflyttade sig
till fots. Hollander ansåge bestående invaliditet föreligga. Då emellertid mer
än tio år förflutit, sedan åtgärd senast vidtagits i ärendet, meddelade anstalten
genom beslut den 5 oktober 1946, att anstalten med tillämpning av förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
5
borgenärer funne rätten till ytterligare ersättning på grund av olycksfallet
förverkad. Detta beslut har icke överklagats.
Föreliggande framställning.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 november 1946 har Persson hemställt,
att livränta måtte tillerkännas honom för den genom olycksfallet inträffade
skadan, trots att preskription mellankommit.
Ytterligare utredning i ärendet och yttrande över framställningen.
Viss ytterligare utredning har införskaffats genom riksförsäkringsanstalten,
som jämväl avgivit utlåtande i ärendet. Av utredningen framgår, bland
annat, att Persson på grund av skadan varit arbelsoförmögen under åren
1935—1941 cirka 4—5 dagar per år, under åren 1942—1945 cirka tre veckor
per år och under år 1946 omkring 40 arbetsdagar. Enligt egen uppgift
hade han svårt att stiga på tå på den skadade foten. Då han i stället vid
förflyttning till fots måste stiga på hela högra folen, hade han svårt att utföra
arbete, vid vilket sådan förflyttning förekomme. Han har därför på
läkares inrådan lämnat sitt tidigare yrke såsom jordbruks- och skogsarbetare
och är sedan den 17 oktober 1946 anställd såsom gjuteriarbetare hos
aktiebolaget svenska metallverken i Västerås. — Beträffande Perssons ekonomiska
ställning framgår, att Persson numera i sitt arbete hos svenska
metallverken erhåller en timpenning å 1 krona 65 öre jämte index.
Riksförsäkringsanstalten har i ärendet yttrat bland annat följande.
Med hänsyn till vad i ärendet framkommit och efter att hava inhämtat
utlåtande från sin biträdande läkare, medicine doktorn Anders Karlén, finner
anstalten viss försämring av Perssons av skadan förorsakade tillstånd
hava inträtt, sedan anstaltens beslut den 9 augusti 1934 meddelades. Till
följd härav skulle Persson, därest rätten till ersättning icke varit förverkad,
ha varit berättigad till livränta för tiden 23 september 1946—22 september
1947 med 116 kronor för år, beräknad efter en invaliditetsgrad av 12 procent
och en årlig arbetsförtjänst av 1 450 kronor. Vid utgången av nämnda
lid skulle anstalten hava införskaffat nytt läkarintyg för Persson och med
stöd därav upptagit frågan om fortsatt livränta till bedömande.
Av utredningen i ärendet framgår, att Persson under skogsarbete den 27 Föredragan
juni 1932 ådrog sig eu huggskada i högra foten. 1 anledning av skadan åt- ,len
njöt han livränta från riksförsäkringsanstalten under sammanlagt ett och
ett halvt år, därvid skadan beräknats förorsaka eu nedsättning av arbetsförmågan
först med 15 procent och senare med 12 procent. Från och med
den 24 juli 1934 har livränta icke utgått, enär skadan vid nämnda tidpunkt
icke ansågs medföra nedsättning av arbetsförmågan med minst tio procent.
Senare har eu försämring i den skadade foten inträffat. Då emellertid Persson
år 1946 hos riksförsäkringsanstalten hemställde om förnyad prövning
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
av livräntefrågan, fann sig anstalten på grund av inträdd preskription icke
kunna tillerkänna honom ytterligare ersättning.
Jämväl i förevarande fall finner jag billighetsskäl tala för att den skadade
i anledning av det olycksfall som drabbat honom erhåller ersättning
av statsmedel såsom om preskription icke mellankommit. Ersättning synes,
såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit och i enlighet med den princip,
som i det föregående kommit till uttryck i min hemställan under punkt l:o,
böra utgå från och med den dag, då den skadade i anledning av sitt försämrade
tillstånd vänt sig till riksförsäkringsanstalten i syfte att få till stånd
en omprövning av livräntefrågan, eller den 23 september 1946.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att i anledning av det Anders Persson den 27 juni 1932
övergångna olycksfallet må av det under femte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i
arbete m. m. för tiden från och med den 23 september 1946
utbetalas ersättning med belopp, som, därest preskription
icke mellankommit, skulle hava utgått jämlikt lagen den IT
juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.
3:o.
Fråga om ersättning till Knut Gottfrid Björnström.
Under vissa materielförsök å Marma skjutfält den 8 september 1926 inträffade
en olyckshändelse, varvid dåvarande löjtnanten vid första livgrenadjärregementet
Knut Gottfrid Björnström skadades. En handgranat, som
Björnström höll i höger hand, exploderade för tidigt — såvitt kunnat utrönas
på grund av materialfel — med påföljd att handen söndersprängdes
och måste amputeras. Därjämte skadades vänstra armen och vänstra handen,
å vilken halva långfingret måste amputeras. Slutligen uppkommo skador
å vissa tänder samt å höger öga och öra.
Björnström, som är född år 1896, utnämndes till löjtnant av 2:a klass vid
första livgrenadjärregementet den 27 maj 1921. Efter olyckshändelsen överfördes
han tvångsvis å övergångsstat från och med den 1 januari 1928. Han
togs emellertid även efter denna tidpunkt i anspråk för ständig tjänstgöring
mot åtnjutande av fulla löneförmåner samt befordrades den 15 oktober
1937 till kapten. Under tiden 1 juni 1927—31 mars 1946, då han uppnådde
pensionsåldern, tjänstgjorde Björnström vid arméförvaltningens tygavdelning,
där hans speciella kunskaper på det militärtekniska området
Kungl. Maj ds proposition nr 119.
7
kunde utnyttjas. Sedan han pensionerats, var Björnström intill den 1 oktober
1946 av tygavdelningen anställd medelst kontrakt för slutförande av
vissa uppdrag. Han åtnjuter pension till ett belopp av 5 712 kronor för år,
utgörande full kaptenspension, jämte rörligt tillägg och kristillägg.
Genom särskilda beslut den 11 mars och den 19 augusti 1927 samt den
1 november 1929 har Kungl. Maj:t med hänsyn till förekomna omständigheter
medgivit, att till Björnström finge för behandling och vård å vissa
specialkliniker i Tyskland, för resor till och från dessa kliniker samt för
anskaffande av en för arbetsförmågans höjande erforderlig protes och för
reparation av samma protes utgå en sammanlagd ersättning av 7 116 kronor
64 öre, att bestridas från lan tf örs varets anslag till extra utgifter. Vidare
har Kungl. Maj:t efter särskilda framställningar från samma anslag anvisat
medel till ersättning åt Björnström dels för vissa av olycksfallet betingade
engångskostnader med 35 kronor dels ock för vissa omkostnader för
personlig vård och dylikt med 100 kronor för ett vart av åren 1927—1946.
Föreliggande framställningar om ersättning.
Arméförvaltningens tygavdelning har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7
maj 1946 hemställt om åtgärder i syfte att Björnström måtte under sin återstående
livstid komma i åtnjutande av årlig ersättning med skäligt belopp,
att utgå utöver honom författningsenligt tillkommande ålderspension. Till
stöd för framställningen har tygavdelningen anfört följande.
På grund av den svåra skada, som genom olyckshändelsen drabbat Björnström,
synes denne efter avslutandet av tjänstgöringen vid tygavdelningen
få jämställas med ett fall av så gott som fullständig invaliditet. Då Björnström
i följd av den höggradiga invaliditeten torde sakna möjlighet till annan
förvärvsverksamhet, synes det inkomstbortfall, som inträdet i pensionsåldern
medför, för honom innebära ett avsevärt större avbräck i levnadsbetingelserna
än vad som eljest normalt följer av pensionsavgång, särskilt
som invaliditeten för Björnström allt fortfarande kommer att medföra icke
obetydliga extra vårdkostnader och dylikt.
Med hänsyn till angivna förhållanden och då Björnström före olycksfallet
visat sådana egenskaper såsom officer, att han med tiden bör hava ägt
möjlighet att vinna befordran till regementsofficer, torde det få anses med
rättvisa och billighet förenligt, att Björnström av statsmedel tillerkännes
skälig ersättning utöver sin ålderspension.
I anslutning till tygavdelningens framställning har Björnström i .skrivelse
till Kungl. Maj:t den 6 oktober 1946 anhållit alt i anledning av olycksfallet
bliva tillerkänd ersättning dels för sådana kostnader, som enligt läkares uttalande
komma att föranledas av de vid olycksfallet ådragna skadorna eller
av reparationer eller nyanskaffning av proteser med tillbehör, dels för kostnader
i samband med personlig vård, dels ock för genom skadorna lidna
ekonomiska förluster.
8
Kungi. Maj:ts proposition nr 179.
Yttranden över framställningarna.
I ärendet hava försvarets civilförvaltning, eller samråd med försvarets
sjukvårdsförvaltning, statskontoret och riksförsäkringsanstallen avgivit utlåtanden.
Försvarets civilförvaltning ifrågasätter, huruvida icke åt Björnström borde
utverkas eu tilläggspension, motsvarande omkring två tredjedelar av skillnaden
mellan den honom tillerkända kaptenspensionen, 5 712 kronor, och
major tillkommande pension, 6 648 kronor, eller i avrundat tal 600 kronoi
för år. Ämbetsverket anför härvid bland annat följande.
Visserligen har Björnström redan kommit i åtnjutande av vissa förmåner
därigenom att han, trots sin invaliditet, befordrats från löjtnants- till kaptensbeställning
på övergångsstat, vartill kommer att han från och med den
1 juni 1927 tagits i anspråk för ständig tjänstgöring och alltså uppburit därmed
förenade löneförmåner. Uppenbarligen föreligga emellertid i detta fall
särskilt ömmande omständigheter, vilka billigtvis kunna utgöra grund för
tillmötesgående av framställningen. Framhållas må härvid, att Björnström
genom olycksfall i tjänsten icke blott fått en, av gjorda uttalanden att döma.
lovande bana stäckt utan även alltsedan olycksfallet utsatts för och även
framgent torde komma att åsamkas svåra fysiska (<ch psykiska lidanden.
Statskontoret anför följande.
Därest det kan förutsättas, att Björnström skulle, såframt lians i tjänsten
ådragna skada icke mellankommit, varit innehavare av'' majorsbeställning,
vin statskontoret icke motsätta sig, att tilläggspension beviljas Björnström
med ett belopp motsvarande två tredjedelar av skillnaden mellan hans nuvarande
pension, 5 712 kronor, och major tillkommande pension, 6 648 kronor,
eller 624 kronor för år. Rörligt tillägg och kristillägg torde böra beräknas
å sammanlagda pensionsbeloppet med iakttagande av gällande maxime
ringsföreskrift.
.
Vidkommande Björnströms anspråk på ersättning för kostnader i samband
med personlig vård och underhåll av protes bör enligt statskontorets mening
en tilläggspension i enlighet med förenämnda förslag utesluta annan ersättning
i anledning av skadan. Skulle en tilläggspension icke anses böra ifrågakomma,
synes Björnström skäligen böra tillerkännas här avsedd ersättning
enligt grunderna för olycksfallsförsäkringslagen.
Riks försök ringsanstalt en uttalar, alt, då ifrågavarande olycksfall inträffat
under Björnströms tjänstgöring såsom officer, å olycksfallet varit tillämplig
kungörelsen den 30 november 1917, nr 832, angående särskilda bestämmelser
i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
den 17 juni 1916 å arbetare, som användes till arbete för .statens räkning.
Anstalten fortsätter.
Enligt 21 § olycksfallsförsäkringslagen åligger det arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren
att, där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas
medföra påföljd, som föranleder ersättning enligt lagen, ofördröjligen efter
det han fått kännedom om olycksfallet ingiva anmälan därom till vederbörande
försäkringsinrättning. Någon anmälan om det Björnström övergångna
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
9
olycksfallet har emellertid, såvilt förda diarier utvisa, icke inkommit till
anstalten. På grund härav är rätten till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
förverkad jämlikt förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer. En förklaring till att anmälan
ej insänts kan ligga i det förhållandet, att Björnström efter olycksfallet
kvarstått på övergångsstat och alt såväl den avlöning, han under berörda
anställning uppbar av statsmedel, som den ålderspension, vartill han vid
uppnådd pensionsålder var berättigad, jämlikt 11 § olycksfallsförsäkringslagen
i dess lydelse vid tiden för olycksfallet skulle avdragits från den enligt
lagen utgående ersättningen, vilken ersättning, såsom varande lägre än
avlöningen respektive pensionen, till följd härav icke skulle utbetalas.
Genom lag den 26 juni 1936, nr 383, som trädde i kraft den 1 januari
1937, företogos emellertid vissa ändringar i 11 § olycksfallsförsäkringslagen,
hland annat i det avseendet, att pension, som tillförsäkrats den skadade på
grund av viss levnadsålder och anställningstid eller eljest av annan anledning
än den av olycksfallet förorsakade skadan, icke finge avdragas från
ersättningen enligt lagen. Vidare infördes i samma paragraf den bestämmelsen,
att om för den skadade lön vore bestämd i författning eller eljest fastställd
av statlig myndighet utan att därvid angivits, alt avdrag å lönen finge
göras för livränta i anledning av olycksfall i arbete, lönen till den del den
motsvarade den skadade tillerkänd dylik livränta skulle anses utgöra sådant
understöd på grund av olycksfallet, som enligt paragrafens första
stycke skulle avdragas från livräntan, men finge livräntan dock utgå, om
och i den mån särskilda förhållanden därtill föranledde. Av förarbetena framgår,
att med särskilda förhållanden åsyftas sådana omständigheter som
ökade levnadskostnader, avstående från lönande bisyssla, oanvändbarhet i
kvalificerad tjänstgöring etc. Dessa lagändringar gåvos sedermera genom
kungörelse den 8 april 1938, nr 112, retroaktiv tillämpning beträffande livränta,
som tillerkänts i arbete för statens räkning före den 1 januari 1937
skadade arbetare, dock endast i fråga om livränta avseende tid efter den
30 juni 1938.
Beträffande den ersättning, som, därest preskription ej förelegat, skulle
hava tillkommit Björnström enligt olycksfallsförsäkringslagen, uttalar rikslörsäkringsanstalten
i huvudsak följande.
Björnström skulle hava erhållit, förutom sjukpenning in. m. under det av
olycksfallet förorsakade sjukdomstillståndet, en livränta med 1 120 kronor
för år under sin återstående livstid från och med den dag, då invaliditetstillstånd
inträtt. Därjämte skulle han ha varit berättigad till dyrtidstillägg
å livräntan med 15 procent för tiden 1 januari 1942—31 december 1943 samt
med 20 procent för tiden därefter och tills vidare till och med den 31 december
1947. Invaliditetsgraden skulle därvid beräknats till 70 procent och
arbetsförtjänsten till det vid tiden för olycksfallet fastställda maximibeloppet
2 400 kronor. Med tillämpning av 11 § i lagen skulle emellertid någon
ersättning icke hava utbetalats till Björnström för tiden till och med den
30 juni 1938. För tiden från och med den I oktober 1946 skulle livränta
däremot utgivits till Björnström ävensom, i den mån bestämmelserna i 11 §
i lagen medgivit detta — vilket först efter närmare utredning kan avgöras
— lör tiden 1 juli 1938—30 september 1946. Härutöver skulle till Björnström
utgivits ersättning för erforderliga kostnader för reparationer och förnyelse
llihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 179. 2
10
Klingl. Maj:ts proposition nr 179.
Föredragan
den.
av erhållen armprotes samt för läkarvård eller annan särskild behandling,
som anstalten efter samråd med läkare hos anstalten funnit erforderlig.
Under framhållande att det vore i hög grad obilligt alt tillämpa preskriptionsbestämmelserna
i förevarande fall, där preskriptionens inträdande haft
sin grund i vederbörande befäls underlåtenhet att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet,
och med hänvisning till statsmakternas beslut år 1945 i
ett med det nu föreliggande väsentligen likartat fall, avseende förre vapenhantverkaren
G. E. Thelander (prop. nr 173, p. 2; riksd. skr. nr 190), tillstyrker
riksförsäkringsanstalten att åtgärder vidtagas för beredande av ersättning
till Björnström enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen.
Av handlingarna i ärendet framgår, att dåvarande löjtnanten K. G. Björnström
den 8 september 1926 i tjänsten drabbades av olycksfall genom en
handgranatexplosion och härvid mistade högra handen och jämväl i övrigt
ådrog sig betydande skador. I anledning av olycksfallet överfördes han å
övergångsstat men var ända till den 1 oktober 1946, d. v. s. ett halvår efter
sitt inträde i pensionsåldern, ianspråktagen för ständig militär tjänstgöring
med åtnjutande av fulla löneförmåner. Björnström befordrades år 1937 till
kapten, å vilken tjänst han numera uppbär full pension.
Björnström och arméförvaltningens tygavdelning ha var för sig gjort
framställning om ersättning till Björnström i anledning av olycksfallet. Vid
remissbehandlingen hava två utvägar härför anvisats. Försvarets civilförvaltning
har föreslagit, att ersättningen skall utgå med två tredjedelar av
skillnaden mellan kaptens- och majorspension. Biksförsäkringsanstalten har
behandlat frågan i belysning av olycksfallsförsäkringslagen och den för arbetare
i statens tjänst gällande olycksfallsersättningskungörelsen. Anstalten
har härvid funnit, att, därest preskription icke mellankommit, till Björnström
skulle hava jämlikt nämnda författningar utgivits dels ersättning för
erforderliga kostnader för reparationer och förnyelse av armprotes samt
för läkarvård eller annan erforderlig behandling, dels från och med den
1 oktober 1946 livränta med 1 120 kronor för år, beräknad efter en invaliditetsgrad
av 70 procent och en årlig arbetsförtjänst av 2 400 kronor. Anstalten
har vidare uttalat, att livränta jämväl hade kunnat ifrågakomma för
liden 1 juli 1938—30 september 1946, därest vissa förutsättningar uppfylldes,
varom emellertid utredning icke förelåge.
Ehuru Björnströms ekonomiska ställning med hänsyn till hans kaptenspension
icke torde kunna anses vara alltför prekär, finner jag billighetsskäl
tala för att Björnström erhåller särskild ersättning av statsmedel i anledning
av den skada, han erhållit i tjänsten. Det torde härvid böra särskilt
framhållas, att Björnström nu skolat äga uppbära livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen,
därest icke vederbörande militäre chef underlåtit att till
riksförsäkringsanstalten anmäla det inträffade olycksfallet. Vad härefter angår
frågan, huru ersättningen till Björnström bör bestämmas, delar jag riks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 179.
11
försäkringsanstaltens uppfattning, att härvid föreskrifterna i olycksfallsförsäkringslagen
böra tillämpas. Det torde böra ankomma på anstalten att,
efter erforderlig utredning i saken, avgöra, huruvida livränta skall tillerkännas
Björnström jämväl för tiden 1 juli 1938—30 september 1946.
Här lorde slutligen böra erinras, att ersättning, som jämlikt kungörelsen
med särskilda bestämmelser om tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen
å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, utgives till dylik
arbetare enligt bestämmelserna i nämnda lag skall, jämlikt 2 § förenämnda
kungörelse, utgå av förslagsanslaget till bestridande av statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
in. in.
Under hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att i anledning av det Knut Gottfrid Björnström den 8
september 1926 övergångna olycksfallet må av det under
femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. in. utgå ersättning med belopp,
som — därest preskription icke mellankommit — skulle
hava utgått jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete.
Med bifall till vad föredragande statsrådet sålunda
under punkerna l:o—3:o, med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter, hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen, att proposition av- den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hedfors.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1947:179 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majits proposition angående ersättning till C. H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete. s. 2 i texten
- SU 1947:70 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till C. H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete. a1 i texten