Sök i Ratio Lex

Angående ersättning till C. H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete

1947-03-07 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:179, Angående ersättning till C. H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 179.

1

Nr 179.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning till

C. H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete;

given Stockholms slott den 7 mars 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet

hemställt.

GUSTAF

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars

194 7.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Quensel, Danielson, Vougt, Mvrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

statsrådet Mossberg uppkomna frågor om ersättning till ('',. 11. Magnusson

m. fl. i anledning av olycksfall i arbete samt anför.

1 fråga om de lagbestämmelser, vilka äro av betydelse för bedömandet av

förevarande ersättningsfrågor, ävensom rörande tidigare av riksdagen lämnade

medgivanden att utbetala ersättningar, ehuru ersättningsrätten gått förliihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 179. I

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Majds proposition nr 179.

lorad till följd av preskription, torde hänvisning få ske till vad jag därom

anfört under punkt l:o i propositionen nr 47 till innevarande års riksdag.

För vissa särskilda, ersättningsfrågan under punkt 3:o i det följande berörande

lagbestämmelser torde redogörelse få lämnas under sistnämnda

punkt.

1 :o.

Fråga om ersättning till Claes Henning Magnusson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Under arbete hos Husqvarna vapenfabriks aktiebolag den 16 juli 1928

träffades fabriksarbetaren Claes Henning Magnusson av en stålbit, vilken

inträngde i vänstra ögat. Anmälan om olycksfallet inkom till riksförsäkringsanstalten

den 21 juli 1928. Av ett den 20 augusti 1928 utfärdat läkarintyg

framgick, att Magnusson — som genomgått ögonoperation i anledning

av olycksfallet — efter upphörande av den av skadan förorsakade sjukdomen

vore återställd med en synförmåga å det skadade ögat av 0,4—0,5.

Anstalten fann genom beslut den 8 september 1928, att Magnusson icke vore

berättigad utbekomma livränta, enär skadan efter upphörande av därav förorsakad

sjukdom icke kunde anses hava medfört nedsättning av arbetsförmågan

med minst tio procent.

Den 28 december 1945 inkom till anstalten ett av doktor H. Sjögren, Jönköping,

den 15 september 1945 utfärdat läkarintyg, enligt vilket Magnussons

synförmåga å det skadade ögat vid denna tid inskränkte sig till ljusperception

och lokalisation. Av intyget framgick vidare, att nedsättningen i

synförmågan förorsakats av starr, vilken sjukdom enligt Sjögrens mening

finge anses förorsakad av olycksfallet. Genom beslut den 5 februari 1946

fann anstalten rätten till ersättning på grund av olycksfallet vara förverkad

jämlikt förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse

å okända borgenärer.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 juni 1946 har Magnusson hemställt,

att ersättning för den inträffade skadan måtte utgå till honom från och med

den 16 juli 1928. Såsom förklaring till att han icke före preskriptionstidens

utgång ånyo gjort framställning om ersättning har Magnusson anfört, att

av honom anlitad läkare hållit före att Magnusson skulle komma alt återfå

normal synförmåga å det skadade ögat.

Yttranden över framställningen samt ytterligare utredning i ärendet.

Yttranden över framställningen ha avgivits av riksförsäkringsanstalten

och försäkringsrådet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 170.

Riksförsiikringsanstalten anser det med hänsyn till omständigheterna skäligt

att ersättning av statsmedel beredes Magnusson enligt olycksfallsförsäkringslagens

grunder. Därest preskription icke förelegat, skulle anstalten hava

tillerkänt Magnusson en livränta för hans återstående livstid med 400 kronor

för år räknat. Då jämlikt 13 § nämnda lag jämkning i ersättning icke

må avse tiden före den dag, då ansökan om jämkning gjorts, föreslår anstalten,

att livränta tillerkännes Magnusson från och med den 28 december 1945

eller den dag, då Magnusson inkommit till anstalten med förnyade ersättningsanspråk

i anledning av den ytterligare försämringen av synförmågan.

Försäkringsrådet upplyser, att riksförsäkringsanstalten uppskattat nedsättningen

i Magnussons arbetsförmåga till 20 procent. Mot denna beräkning

hade rådet icke något att erinra. Då utredning saknades angående Magnussons

personliga och ekonomiska förhållanden funne sig rådet emellertid icke

i övrigt kunna avgiva något bestämt yttrande i ärendet.

Av en genom länsstyrelsen i Jönköpings län verkställd, den 21 november

1946 dagtecknad utredning beträffande Magnussons familjeförhållanden och

ekonomiska omständigheter inhämtas i huvudsak följande.

Magnusson är född år 1885 och vid tiden för utredningen fortfarande

anställd hos Husqvarna vapenfabriks aktiebolag såsom verkstadsarbetare.

Han är gift och barnlös. Hans arbetsinkomst uppgick under år 1946 till i

medeltal 1 krona 69 öre per arbetstimma, vilket med endast ett öre understigit

vad hans fullt arbetsdugliga arbetskamrater med liknande sysselsättning

erhållit. Magnusson är ägare till en fastighet, taxerad till 26 000 kronor

och graverad med en pantsatt inteckning å 17 500 kronor. Arbetsgivaren

har uppgivit, att någon ändring beträffande Magnussons avlönings- och

pensionsförhållanden icke komme i fråga, därest han tillerkändes ersättning

av statsmedel för den uppkomna skadan.

Av utredningen i ärendet framgår, att Magnusson vid verkstadsarbete den Föredragan16

juli 1928 drabbades av en ögonskada, vilken, sedan den därav förorsakade

sjukdomen hävts, icke ansetts medföra nedsättning av arbetsförmågan

i så hög grad, att livränta kunnat tillerkännas honom. Sedermera har ögat

på grund av sviter efter olycksfallet angripits av starr, vilket medfört en

sådan synförsämring, att Magnussons arbetsförmåga numera torde kunna

anses nedsatt med 20 procent. En ersättningsframställning från Magnussons

sida i anledning av det försämrade tillståndet har år 1946 avslagits av riksförsäkringsanstalten

under hänvisning till att preskription inträtt enligt allmänna

preskriptionsregler.

Även om av utredningen i ärendet synes framgå, att Magnussons ekonomiska

ställning för närvarande icke kan betecknas såsom särskilt otillfredsställande,

finner jag likväl — i likhet med riksförsäkringsanstalten —- billighetsskäl

tala för att Magnusson i anledning av den skada soin drabbat

honom erhåller ersättning av statsmedel såsom om preskription icke mellankommit.

Ersättning synes dock icke böra utgå för tid före den 28 december

1945, vilken dag Magnusson i anledning av ytterligare försämring av syn
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

förmågan på det skadade ögat hos riksförsäkringsanstalten gjort förnyad

framställning om ersättning.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Claes Henning Magnusson den 16

juli 1928 övergångna olycksfallet må av det under femte

huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning

av olycksfall i arbete m. m. för tiden från och med den 28

december 1945 utbetalas ersättning med belopp, som, därest

preskription icke mellankommit, skulle hava utgått jämlikt

lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

2:o.

Fråga om ersättning till Anders Persson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Under skogsarbete den 27 juni 1932 för Ingeborg Anderssons, Hammerdal,

räkning ådrog sig Anders Persson en huggskada i högra foten. I anledning

av olycksfallet tillerkände riksförsäkringsanstalten Persson bland annat

livränta efter en invaliditetsgrad av 15 procent för tiden 24 januari—

23 juli 1933 och efter en invaliditetsgrad av 12 procent för tiden 24 juli

1933—23 juli 1934, därvid livräntan beräknats efter en årlig arbetsförtjänst

av 1 450 kronor. Då emellertid enligt läkarutlåtande den 31 juli 1934 den

skadades gång vore utan anmärkning, någon svullnad i foten icke kunde

påvisas samt tillståndet förefölle stationärt, fann riksförsäkringsanstalten, att

Perssons arbetsförmåga icke längre vore nedsatt med minst tio procent. Anstalten

förordnade därför genom beslut den 9 augusti 1934, att ytterligare

livränta icke kunde tillerkännas Persson. Försäkringsrådet, där Persson anförde

besvär över nämnda beslut, fann genom utslag den 18 januari 1935

ej skäl göra ändring i beslutet.

Persson avhördes därefter icke hos riksförsäkringsanstalten förrän den

23 september 1946, då ett av provinsialläkaren N. Hollander, Hammerdal.

den 21 i samma månad för Persson utfärdat läkarintyg inkom till anstalten.

Enligt intyget hade de av skadan förorsakade besvären under de sista fyra

åren påtagligt ökat och Persson erfore nu smärtor, då han förflyttade sig

till fots. Hollander ansåge bestående invaliditet föreligga. Då emellertid mer

än tio år förflutit, sedan åtgärd senast vidtagits i ärendet, meddelade anstalten

genom beslut den 5 oktober 1946, att anstalten med tillämpning av förordningen

den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

5

borgenärer funne rätten till ytterligare ersättning på grund av olycksfallet

förverkad. Detta beslut har icke överklagats.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 november 1946 har Persson hemställt,

att livränta måtte tillerkännas honom för den genom olycksfallet inträffade

skadan, trots att preskription mellankommit.

Ytterligare utredning i ärendet och yttrande över framställningen.

Viss ytterligare utredning har införskaffats genom riksförsäkringsanstalten,

som jämväl avgivit utlåtande i ärendet. Av utredningen framgår, bland

annat, att Persson på grund av skadan varit arbelsoförmögen under åren

1935—1941 cirka 4—5 dagar per år, under åren 1942—1945 cirka tre veckor

per år och under år 1946 omkring 40 arbetsdagar. Enligt egen uppgift

hade han svårt att stiga på tå på den skadade foten. Då han i stället vid

förflyttning till fots måste stiga på hela högra folen, hade han svårt att utföra

arbete, vid vilket sådan förflyttning förekomme. Han har därför på

läkares inrådan lämnat sitt tidigare yrke såsom jordbruks- och skogsarbetare

och är sedan den 17 oktober 1946 anställd såsom gjuteriarbetare hos

aktiebolaget svenska metallverken i Västerås. — Beträffande Perssons ekonomiska

ställning framgår, att Persson numera i sitt arbete hos svenska

metallverken erhåller en timpenning å 1 krona 65 öre jämte index.

Riksförsäkringsanstalten har i ärendet yttrat bland annat följande.

Med hänsyn till vad i ärendet framkommit och efter att hava inhämtat

utlåtande från sin biträdande läkare, medicine doktorn Anders Karlén, finner

anstalten viss försämring av Perssons av skadan förorsakade tillstånd

hava inträtt, sedan anstaltens beslut den 9 augusti 1934 meddelades. Till

följd härav skulle Persson, därest rätten till ersättning icke varit förverkad,

ha varit berättigad till livränta för tiden 23 september 1946—22 september

1947 med 116 kronor för år, beräknad efter en invaliditetsgrad av 12 procent

och en årlig arbetsförtjänst av 1 450 kronor. Vid utgången av nämnda

lid skulle anstalten hava införskaffat nytt läkarintyg för Persson och med

stöd därav upptagit frågan om fortsatt livränta till bedömande.

Av utredningen i ärendet framgår, att Persson under skogsarbete den 27 Föredragan

juni 1932 ådrog sig eu huggskada i högra foten. 1 anledning av skadan åt- ,len

njöt han livränta från riksförsäkringsanstalten under sammanlagt ett och

ett halvt år, därvid skadan beräknats förorsaka eu nedsättning av arbetsförmågan

först med 15 procent och senare med 12 procent. Från och med

den 24 juli 1934 har livränta icke utgått, enär skadan vid nämnda tidpunkt

icke ansågs medföra nedsättning av arbetsförmågan med minst tio procent.

Senare har eu försämring i den skadade foten inträffat. Då emellertid Persson

år 1946 hos riksförsäkringsanstalten hemställde om förnyad prövning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

av livräntefrågan, fann sig anstalten på grund av inträdd preskription icke

kunna tillerkänna honom ytterligare ersättning.

Jämväl i förevarande fall finner jag billighetsskäl tala för att den skadade

i anledning av det olycksfall som drabbat honom erhåller ersättning

av statsmedel såsom om preskription icke mellankommit. Ersättning synes,

såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit och i enlighet med den princip,

som i det föregående kommit till uttryck i min hemställan under punkt l:o,

böra utgå från och med den dag, då den skadade i anledning av sitt försämrade

tillstånd vänt sig till riksförsäkringsanstalten i syfte att få till stånd

en omprövning av livräntefrågan, eller den 23 september 1946.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Anders Persson den 27 juni 1932

övergångna olycksfallet må av det under femte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra

medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i

arbete m. m. för tiden från och med den 23 september 1946

utbetalas ersättning med belopp, som, därest preskription

icke mellankommit, skulle hava utgått jämlikt lagen den IT

juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

3:o.

Fråga om ersättning till Knut Gottfrid Björnström.

Under vissa materielförsök å Marma skjutfält den 8 september 1926 inträffade

en olyckshändelse, varvid dåvarande löjtnanten vid första livgrenadjärregementet

Knut Gottfrid Björnström skadades. En handgranat, som

Björnström höll i höger hand, exploderade för tidigt — såvitt kunnat utrönas

på grund av materialfel — med påföljd att handen söndersprängdes

och måste amputeras. Därjämte skadades vänstra armen och vänstra handen,

å vilken halva långfingret måste amputeras. Slutligen uppkommo skador

å vissa tänder samt å höger öga och öra.

Björnström, som är född år 1896, utnämndes till löjtnant av 2:a klass vid

första livgrenadjärregementet den 27 maj 1921. Efter olyckshändelsen överfördes

han tvångsvis å övergångsstat från och med den 1 januari 1928. Han

togs emellertid även efter denna tidpunkt i anspråk för ständig tjänstgöring

mot åtnjutande av fulla löneförmåner samt befordrades den 15 oktober

1937 till kapten. Under tiden 1 juni 1927—31 mars 1946, då han uppnådde

pensionsåldern, tjänstgjorde Björnström vid arméförvaltningens tygavdelning,

där hans speciella kunskaper på det militärtekniska området

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 119.

7

kunde utnyttjas. Sedan han pensionerats, var Björnström intill den 1 oktober

1946 av tygavdelningen anställd medelst kontrakt för slutförande av

vissa uppdrag. Han åtnjuter pension till ett belopp av 5 712 kronor för år,

utgörande full kaptenspension, jämte rörligt tillägg och kristillägg.

Genom särskilda beslut den 11 mars och den 19 augusti 1927 samt den

1 november 1929 har Kungl. Maj:t med hänsyn till förekomna omständigheter

medgivit, att till Björnström finge för behandling och vård å vissa

specialkliniker i Tyskland, för resor till och från dessa kliniker samt för

anskaffande av en för arbetsförmågans höjande erforderlig protes och för

reparation av samma protes utgå en sammanlagd ersättning av 7 116 kronor

64 öre, att bestridas från lan tf örs varets anslag till extra utgifter. Vidare

har Kungl. Maj:t efter särskilda framställningar från samma anslag anvisat

medel till ersättning åt Björnström dels för vissa av olycksfallet betingade

engångskostnader med 35 kronor dels ock för vissa omkostnader för

personlig vård och dylikt med 100 kronor för ett vart av åren 1927—1946.

Föreliggande framställningar om ersättning.

Arméförvaltningens tygavdelning har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7

maj 1946 hemställt om åtgärder i syfte att Björnström måtte under sin återstående

livstid komma i åtnjutande av årlig ersättning med skäligt belopp,

att utgå utöver honom författningsenligt tillkommande ålderspension. Till

stöd för framställningen har tygavdelningen anfört följande.

På grund av den svåra skada, som genom olyckshändelsen drabbat Björnström,

synes denne efter avslutandet av tjänstgöringen vid tygavdelningen

få jämställas med ett fall av så gott som fullständig invaliditet. Då Björnström

i följd av den höggradiga invaliditeten torde sakna möjlighet till annan

förvärvsverksamhet, synes det inkomstbortfall, som inträdet i pensionsåldern

medför, för honom innebära ett avsevärt större avbräck i levnadsbetingelserna

än vad som eljest normalt följer av pensionsavgång, särskilt

som invaliditeten för Björnström allt fortfarande kommer att medföra icke

obetydliga extra vårdkostnader och dylikt.

Med hänsyn till angivna förhållanden och då Björnström före olycksfallet

visat sådana egenskaper såsom officer, att han med tiden bör hava ägt

möjlighet att vinna befordran till regementsofficer, torde det få anses med

rättvisa och billighet förenligt, att Björnström av statsmedel tillerkännes

skälig ersättning utöver sin ålderspension.

I anslutning till tygavdelningens framställning har Björnström i .skrivelse

till Kungl. Maj:t den 6 oktober 1946 anhållit alt i anledning av olycksfallet

bliva tillerkänd ersättning dels för sådana kostnader, som enligt läkares uttalande

komma att föranledas av de vid olycksfallet ådragna skadorna eller

av reparationer eller nyanskaffning av proteser med tillbehör, dels för kostnader

i samband med personlig vård, dels ock för genom skadorna lidna

ekonomiska förluster.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 179.

Yttranden över framställningarna.

I ärendet hava försvarets civilförvaltning, eller samråd med försvarets

sjukvårdsförvaltning, statskontoret och riksförsäkringsanstallen avgivit utlåtanden.

Försvarets civilförvaltning ifrågasätter, huruvida icke åt Björnström borde

utverkas eu tilläggspension, motsvarande omkring två tredjedelar av skillnaden

mellan den honom tillerkända kaptenspensionen, 5 712 kronor, och

major tillkommande pension, 6 648 kronor, eller i avrundat tal 600 kronoi

för år. Ämbetsverket anför härvid bland annat följande.

Visserligen har Björnström redan kommit i åtnjutande av vissa förmåner

därigenom att han, trots sin invaliditet, befordrats från löjtnants- till kaptensbeställning

på övergångsstat, vartill kommer att han från och med den

1 juni 1927 tagits i anspråk för ständig tjänstgöring och alltså uppburit därmed

förenade löneförmåner. Uppenbarligen föreligga emellertid i detta fall

särskilt ömmande omständigheter, vilka billigtvis kunna utgöra grund för

tillmötesgående av framställningen. Framhållas må härvid, att Björnström

genom olycksfall i tjänsten icke blott fått en, av gjorda uttalanden att döma.

lovande bana stäckt utan även alltsedan olycksfallet utsatts för och även

framgent torde komma att åsamkas svåra fysiska (<ch psykiska lidanden.

Statskontoret anför följande.

Därest det kan förutsättas, att Björnström skulle, såframt lians i tjänsten

ådragna skada icke mellankommit, varit innehavare av'' majorsbeställning,

vin statskontoret icke motsätta sig, att tilläggspension beviljas Björnström

med ett belopp motsvarande två tredjedelar av skillnaden mellan hans nuvarande

pension, 5 712 kronor, och major tillkommande pension, 6 648 kronor,

eller 624 kronor för år. Rörligt tillägg och kristillägg torde böra beräknas

å sammanlagda pensionsbeloppet med iakttagande av gällande maxime
ringsföreskrift.

.

Vidkommande Björnströms anspråk på ersättning för kostnader i samband

med personlig vård och underhåll av protes bör enligt statskontorets mening

en tilläggspension i enlighet med förenämnda förslag utesluta annan ersättning

i anledning av skadan. Skulle en tilläggspension icke anses böra ifrågakomma,

synes Björnström skäligen böra tillerkännas här avsedd ersättning

enligt grunderna för olycksfallsförsäkringslagen.

Riks försök ringsanstalt en uttalar, alt, då ifrågavarande olycksfall inträffat

under Björnströms tjänstgöring såsom officer, å olycksfallet varit tillämplig

kungörelsen den 30 november 1917, nr 832, angående särskilda bestämmelser

i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete

den 17 juni 1916 å arbetare, som användes till arbete för .statens räkning.

Anstalten fortsätter.

Enligt 21 § olycksfallsförsäkringslagen åligger det arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren

att, där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas

medföra påföljd, som föranleder ersättning enligt lagen, ofördröjligen efter

det han fått kännedom om olycksfallet ingiva anmälan därom till vederbörande

försäkringsinrättning. Någon anmälan om det Björnström övergångna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

9

olycksfallet har emellertid, såvilt förda diarier utvisa, icke inkommit till

anstalten. På grund härav är rätten till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

förverkad jämlikt förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription

och om kallelse å okända borgenärer. En förklaring till att anmälan

ej insänts kan ligga i det förhållandet, att Björnström efter olycksfallet

kvarstått på övergångsstat och alt såväl den avlöning, han under berörda

anställning uppbar av statsmedel, som den ålderspension, vartill han vid

uppnådd pensionsålder var berättigad, jämlikt 11 § olycksfallsförsäkringslagen

i dess lydelse vid tiden för olycksfallet skulle avdragits från den enligt

lagen utgående ersättningen, vilken ersättning, såsom varande lägre än

avlöningen respektive pensionen, till följd härav icke skulle utbetalas.

Genom lag den 26 juni 1936, nr 383, som trädde i kraft den 1 januari

1937, företogos emellertid vissa ändringar i 11 § olycksfallsförsäkringslagen,

hland annat i det avseendet, att pension, som tillförsäkrats den skadade på

grund av viss levnadsålder och anställningstid eller eljest av annan anledning

än den av olycksfallet förorsakade skadan, icke finge avdragas från

ersättningen enligt lagen. Vidare infördes i samma paragraf den bestämmelsen,

att om för den skadade lön vore bestämd i författning eller eljest fastställd

av statlig myndighet utan att därvid angivits, alt avdrag å lönen finge

göras för livränta i anledning av olycksfall i arbete, lönen till den del den

motsvarade den skadade tillerkänd dylik livränta skulle anses utgöra sådant

understöd på grund av olycksfallet, som enligt paragrafens första

stycke skulle avdragas från livräntan, men finge livräntan dock utgå, om

och i den mån särskilda förhållanden därtill föranledde. Av förarbetena framgår,

att med särskilda förhållanden åsyftas sådana omständigheter som

ökade levnadskostnader, avstående från lönande bisyssla, oanvändbarhet i

kvalificerad tjänstgöring etc. Dessa lagändringar gåvos sedermera genom

kungörelse den 8 april 1938, nr 112, retroaktiv tillämpning beträffande livränta,

som tillerkänts i arbete för statens räkning före den 1 januari 1937

skadade arbetare, dock endast i fråga om livränta avseende tid efter den

30 juni 1938.

Beträffande den ersättning, som, därest preskription ej förelegat, skulle

hava tillkommit Björnström enligt olycksfallsförsäkringslagen, uttalar rikslörsäkringsanstalten

i huvudsak följande.

Björnström skulle hava erhållit, förutom sjukpenning in. m. under det av

olycksfallet förorsakade sjukdomstillståndet, en livränta med 1 120 kronor

för år under sin återstående livstid från och med den dag, då invaliditetstillstånd

inträtt. Därjämte skulle han ha varit berättigad till dyrtidstillägg

å livräntan med 15 procent för tiden 1 januari 1942—31 december 1943 samt

med 20 procent för tiden därefter och tills vidare till och med den 31 december

1947. Invaliditetsgraden skulle därvid beräknats till 70 procent och

arbetsförtjänsten till det vid tiden för olycksfallet fastställda maximibeloppet

2 400 kronor. Med tillämpning av 11 § i lagen skulle emellertid någon

ersättning icke hava utbetalats till Björnström för tiden till och med den

30 juni 1938. För tiden från och med den I oktober 1946 skulle livränta

däremot utgivits till Björnström ävensom, i den mån bestämmelserna i 11 §

i lagen medgivit detta — vilket först efter närmare utredning kan avgöras

— lör tiden 1 juli 1938—30 september 1946. Härutöver skulle till Björnström

utgivits ersättning för erforderliga kostnader för reparationer och förnyelse

llihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 179. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Klingl. Maj:ts proposition nr 179.

Föredragan
den.

av erhållen armprotes samt för läkarvård eller annan särskild behandling,

som anstalten efter samråd med läkare hos anstalten funnit erforderlig.

Under framhållande att det vore i hög grad obilligt alt tillämpa preskriptionsbestämmelserna

i förevarande fall, där preskriptionens inträdande haft

sin grund i vederbörande befäls underlåtenhet att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet,

och med hänvisning till statsmakternas beslut år 1945 i

ett med det nu föreliggande väsentligen likartat fall, avseende förre vapenhantverkaren

G. E. Thelander (prop. nr 173, p. 2; riksd. skr. nr 190), tillstyrker

riksförsäkringsanstalten att åtgärder vidtagas för beredande av ersättning

till Björnström enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen.

Av handlingarna i ärendet framgår, att dåvarande löjtnanten K. G. Björnström

den 8 september 1926 i tjänsten drabbades av olycksfall genom en

handgranatexplosion och härvid mistade högra handen och jämväl i övrigt

ådrog sig betydande skador. I anledning av olycksfallet överfördes han å

övergångsstat men var ända till den 1 oktober 1946, d. v. s. ett halvår efter

sitt inträde i pensionsåldern, ianspråktagen för ständig militär tjänstgöring

med åtnjutande av fulla löneförmåner. Björnström befordrades år 1937 till

kapten, å vilken tjänst han numera uppbär full pension.

Björnström och arméförvaltningens tygavdelning ha var för sig gjort

framställning om ersättning till Björnström i anledning av olycksfallet. Vid

remissbehandlingen hava två utvägar härför anvisats. Försvarets civilförvaltning

har föreslagit, att ersättningen skall utgå med två tredjedelar av

skillnaden mellan kaptens- och majorspension. Biksförsäkringsanstalten har

behandlat frågan i belysning av olycksfallsförsäkringslagen och den för arbetare

i statens tjänst gällande olycksfallsersättningskungörelsen. Anstalten

har härvid funnit, att, därest preskription icke mellankommit, till Björnström

skulle hava jämlikt nämnda författningar utgivits dels ersättning för

erforderliga kostnader för reparationer och förnyelse av armprotes samt

för läkarvård eller annan erforderlig behandling, dels från och med den

1 oktober 1946 livränta med 1 120 kronor för år, beräknad efter en invaliditetsgrad

av 70 procent och en årlig arbetsförtjänst av 2 400 kronor. Anstalten

har vidare uttalat, att livränta jämväl hade kunnat ifrågakomma för

liden 1 juli 1938—30 september 1946, därest vissa förutsättningar uppfylldes,

varom emellertid utredning icke förelåge.

Ehuru Björnströms ekonomiska ställning med hänsyn till hans kaptenspension

icke torde kunna anses vara alltför prekär, finner jag billighetsskäl

tala för att Björnström erhåller särskild ersättning av statsmedel i anledning

av den skada, han erhållit i tjänsten. Det torde härvid böra särskilt

framhållas, att Björnström nu skolat äga uppbära livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen,

därest icke vederbörande militäre chef underlåtit att till

riksförsäkringsanstalten anmäla det inträffade olycksfallet. Vad härefter angår

frågan, huru ersättningen till Björnström bör bestämmas, delar jag riks
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 179.

11

försäkringsanstaltens uppfattning, att härvid föreskrifterna i olycksfallsförsäkringslagen

böra tillämpas. Det torde böra ankomma på anstalten att,

efter erforderlig utredning i saken, avgöra, huruvida livränta skall tillerkännas

Björnström jämväl för tiden 1 juli 1938—30 september 1946.

Här lorde slutligen böra erinras, att ersättning, som jämlikt kungörelsen

med särskilda bestämmelser om tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen

å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, utgives till dylik

arbetare enligt bestämmelserna i nämnda lag skall, jämlikt 2 § förenämnda

kungörelse, utgå av förslagsanslaget till bestridande av statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete

in. in.

Under hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Knut Gottfrid Björnström den 8

september 1926 övergångna olycksfallet må av det under

femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Statsverket

åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning

av olycksfall i arbete m. in. utgå ersättning med belopp,

som — därest preskription icke mellankommit — skulle

hava utgått jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete.

Med bifall till vad föredragande statsrådet sålunda

under punkerna l:o—3:o, med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter, hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen, att proposition av- den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hedfors.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:179 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majits proposition angående ersättning till C. H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete. s. 2 i texten
  2. SU 1947:70 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till C. H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete. a1 i texten