Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 1A juni 1917 (nr 377) om äktenskaplig börd, m. m

40 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 40 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:187, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 1A juni 1917 (nr 377) om äktenskaplig börd, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

1

Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 1A

juni 1917 (nr 377) om äktenskaplig börd, m. m.; given

Drottningholms slott den 11 mars 19A7.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr

377) om äktenskaplig börd;

2) lag angående ändrad lydelse av 19, 21 och 22 §§ lagen den 11 juni 1920

(nr 407) om barn i äktenskap;

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr

378) om adoption;

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom

äktenskap; samt

5) lag angående ändring i 8 och 12 kap. lagen den 27 juni 1924 (nr 320)

om förmynderskap.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt Nr 187.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag:

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 377)

om äktenskaplig hörd.

Härigenom förordnas, att 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig

börd skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

2 §•

Vill mannen vinna förklarande att

barnet icke har äktenskaplig börd,

instämme sin talan inom sex månader

från det han fick kunskap om

barnets födelse. Har barnet ej särskild

förmyndare, söke mannen hos

rätten förordnande av god man att

bevaka dess rätt. Är d landet ej rättegångsdag,

äge domaren förordna god

man att bevaka barnets rätt, intill

dess på anmälan av domaren god

man av rätten förordnats.

År mannen — ---av förmynda
ren.

6 §.

Hätten bär att sörja för fullständig

utredning och äger för sådant ändamål

införskaffa erforderlig bevisning.

Modern varde i målet hörd, där

det kan ske. Ej vare rätten bunden

av parts erkännande. Ed må ej bjudas.

Varder någon enligt rättens förordnande

inkallad såsom vittne eller

för att upplysningsvis höras, skall be
-

(Föreslagen lydelse.)

2 §•

Vill mannen vinna förklarande att

barnet icke har äktenskaplig börd.

skall han väcka talan mot barnet inom

sex månader från det han fick kunskap

om barnets födelse. Har barnet

ej särskild förmyndare, söke mannen

hos rätten förordnande av god man att

bevaka dess rätt.

År mannen —--av förmynda
ren.

6§.

Rätten har att sörja för fullständig

utredning och äger för sådant ändamål

införskaffa erforderlig bevisning. Modern

varde i målet hörd, där det kan

ske.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 187.

3

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

träffande ersättning av allmänna medel

för inställelsen och sådan ersättnings

återgäldande i tillämpliga delar

gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

Rätten må, där part det begär, förordna, att målet skall handläggas inom

stängda dörrar.

Denna lag skall träda i kraft den 1

januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya

rättegångsbalken finnes föreskrivet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Förslag
till
Lag
angående

ändrad lydelse av 19, 21 och 22 §§ lagen den 11 juni 1920

(nr 407) om barn i äktenskap.

Härigenom förordnas, att 19, 21 och

barn i äktenskap1 skola erhålla ändrs

(Gällande lydelse.)

19 §.

I mål, som avses i 8, 9 eller 11 §, äge

rätten infordra yttrande från barnavårdsnämnd

samt jämväl i övrigt införskaffa

erforderlig utredning.

Har rätten--- —- rätten hämtad.

Varder någon enligt rättens förordnande

inkallad såsom vittne eller

för att upplysningsvis höras, skall beträffande

ersättning av allmänna medel

för inställelsen och sådan ersättnings

återgäldande i tillämpliga delar

gälla vad i avseende å brottmål är

stadgat.

Rätten må---stängda dörrar.

21 §.

I mål, som avses i 8, 9 eller 11 §.

äge rätten, på yrkande, att för tiden

intill dess laga kraft ägande dom fö
-

22 §§ lagen den It jum lyzu om

lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse.)

19 §.

I mål eller ärende, som avses i 8,

9 eller 11 §, äge rätten infordra yttrande

från barnavårdsnämnd samt

jämväl i övrigt införskaffa erforderlig

utredning.

Har rätten---rätten hämtad.

Där allmän åklagare eller barnavårdsnämnd

för talan jämlikt 8 §,

skall vad i 20 § lagen om införande

av nya rättegångsbalken är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Rätten må---stängda dörrar.

21 §.

I mål eller ärende, som avses i 8, 9

eller 11 §, äge rätten, på yrkande, att

för tiden till dess laga kraft ägande

1 Senaste lydelse av 21 och 22 §§, se SFS 1944: 268.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187,

5

(Gällande lydelse.)

religger förordna om vårdnaden, efter

vad som finnes skäligt. Föres talan

om utbekommande av underhållsbidrag

eller om jämkning i vad genom

avtal eller rättens beslut blivit

bestämt om sådant bidrag, äge ock

rätten, på yrkande, för nämnda tid

förordna därom, efter vad som finnes

skäligt.

Är d landet ansökan eller anmälan

ingiven till domaren eller stämning

uttagen, men har målet ej förevarit

vid rätten, äge domaren, på yrkande,

meddela förordnande, som i första

stycket sagts. Innan förordnande

meddelas, skall tillfälle att yttra sig

över yrkandet beredas motparten.

Har förordnande meddelats, tage rätten

vid första rättegångstillfället i målet

under omprövning, huruvida förordnandet

skall äga bestånd.

Förordnande, som —---rätten

återkallas.

22 §.

Klagan över rättens slutliga utslag

i mål, som i denna lag avses, skall,

även om målet är av beskaffenhet att

böra anhängiggöras genom stämning,

föras genom besvär.

Är part missnöjd med rättens förordnande,

varom i 21 § förmäles, eller

beslut, varigenom domarens förordnande

enligt samma paragraf förklarats

skola äga bestånd, må däröver

föras särskild klagan. Har domaren

meddelat förordnande enligt 21 §, må

klagan föras hos hovrätten; och vare

tiden för besvärs anförande räknad

från det klaganden erhöll del av be
-

(Föreslagen lydelse.)

dom eller beslut föreligger förordna

om vårdnaden, efter vad som finnes

skäligt. Föres talan om idbekommande

av underhållsbidrag eller om jämkning

i vad genom avtal eller av rätten

blivit bestämt om sådant bidrag, äge

ock rätten, på yrkande, för tiden till

dess laga kraft ägande dom föreligger

förordna därom, efter vad som finnes

skäligt.

Förordnande, varom i första stycket

sägs, må meddelas utan huvudförhandling.

Innan förordnande meddelas,

skall tillfälle att yttra sig över

yrkandet beredas motparten. Har förordnande

meddelats, pröve rätten,

när målet eller ärendet avgöres, om

åtgärden skall bestå.

Förordnande, som---rätten

återkallas.

22 §.

Mot beslut, som av underrätt meddelats

under rättegången i fråga, varom

förmäles i 21 §, skall talan föras

särskilt.

Mot hovrättens beslut i Iråga, som

nu nämnts, må talan ej föras.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

slutet, över hovrättens beslut i fråga,

som i detta stycke avses, må klagan

ej föras.

Denna lag skall träda i kraft den 1

januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen om införcmde

av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

7

Förslag

till

L ag

angående ändrad lydelse av 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 378)

om adoption.

Härigenom förordnas, att 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1917 om adoption1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

9 §.

Rätten har--— är kyrkobok
förd.

Fader eller---han höras.

Varder någon enligt rättens förordnande

inkallad såsom vittne eller för

att upplysningsvis höras, skall beträffande

ersättning av allmänna medel

för inställelsen och sådan ersättnings

återgäldande i tillämpliga delar gälla

vad i avseende å brottmål år stadgat.

23 §.

Är ansökan---hans rätt.

(Föreslagen lydelse.)

9 §.

Rätten har---är kyrkobok
förd.

Fader eller----han höras

23 §.

Är ansökan----hans rätt.

Där barnavårdsnämnd enligt 20 §

för talan, skall vad i 20 § lagen om

införande av nya rättegångsbalken är

stadgat äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1

januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen om införande

av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

1 Senaste lydelse av 9 §, se SFS 1923: 161.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag:

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 jnni 191? (nr 376) om barn utom

äktenskap.

Härigenom förordnas, dels att 2, 25 och 28—33 §§ lagen den 14 juni 191?

om barn utom äktenskap1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives

och dels att 22, 24 och 27 §§ nämnda lag skola upphöra att gälla.

< Gällande lydelse.)

2 §•

Modern have----ingått äkten
skap.

Äro föräldrarna---är lämplig.

Finnes modern ej vara lämplig förese

barnet, eller dör hon, skall rätten

överflytta vårdnaden å fadern eller

särskilt förordnad förmyndare. Uppkommer

fråga härom, och kan utslag

ej omedelbart givas, äge rätten att,

för tiden intill dess slutligt utslag meddelas,

förordna om vårdnaden, efter

vad som finnes skäligt. Har å landet

frågan ej förevarit vid rätten, äge domaren

meddela förordnande efter vad

nu är sagt. Beträffande förordnande,

som sålunda meddelas av rätten eller

domaren, samt slutligt utslag, varigenom

överflyttning av vårdnaden

skett, skall i övrigt vad nedan i 28 §

andra stycket, 29 § andra och tredje

styckena, 30 § samt 31 § andra stycket

stadgas i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

Har modern — ---om underhåll.

Fader eller---dem emellan.

(Föreslagen lydelse.)

2 §.

Modern have----ingått äkten
skap.

Äro föräldrarna---är lämplig.

Finnes modern ej vara lämplig förese

barnet, eller dör hon, skall rätten

överflytta vårdnaden å fadern eller

särskilt förordnad förmyndare. Uppkommer

fråga härom, och kan slutligt

beslut ej omedelbart givas, äge

rätten att, för tiden till dess ärendet

av rätten avgöres, förordna om vårdnaden,

efter vad som finnes skäligt.

Beträffande sådant förordnande samt

slutligt beslut, varigenom överflyttning

av vårdnaden skett, skall vad nedan

i 29—31 §§ stadgas i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

Har modern —--om underhåll.

Fader eller---dem emellan.

1 Senaste lydelse av 2 §, se SFS 1924: 327 och av 33 §, se SFS 1944:269.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

25 §. 25 §•

Rätten skall tillse, att en var, som Rätten skall tillse, att en var, som

äger att för barnet föra talan, erhåller

tillfälle att yttra sig i målet, samt

sörja för fullständig utredning, särskilt

beträffande den tid, då uppgivet

samlag ägt rum, och de omständigheter,

som kunna vara av betydelse för

bedömande, huruvida barnet kan vara

avlat vid det samlag; och äger rätten

för utrednings vinnande införskaffa

erforderlig bevisning. Ej vare rätten

bunden av parts erkännande. Ed må

ej bjudas.

Har rätten-----rätten hämtad.

Erfordras upplysning---av

sakkunnig.

Varder någon enligt rättens förordnande

inkallad såsom vittne eller för

att upplysningsvis höras, skall beträffande

ersättning av allmänna medel

för inställelsen och sådan ersättnings

återgäldande i tillämpliga delar gälla

vad i avseende å brottmål är stadgat.

28 §.

Kan utslag ej omedelbart givas, men

är tvist allenast om beloppet av underhållsbidrag,

eller föreligga sannolika

skäl till antagande att svaranden

är bidragsskyldig, äge rätten på yrkande

av käranden förordna, att svaranden

skall utgiva skäligt bidrag lör

liden till dess rätten meddelar slutligt

utslag.

Sådant förordnande kan när som

helst av rätten återkallas.

29 §.

Är å landet stämning uttagen, men

har målet ännu ej förevarit vid rätten,

äge på ansökan av käranden, där

äger att för barnet föra talan, erhaller

tillfälle att yttra sig i målet, samt sörja

för fullständig utredning, särskilt

beträffande den tid, då uppgivet samlag

ägt rum, och de omständigheter,

som kunna vara av betydelse för bedömande,

huruvida barnet kan vara

avlat vid det samlag; och äger rätten

för utrednings vinnande införskaffa

erforderlig bevisning.

Har rätten---rätten hämtad.

Erfordras upplysning----av

sakkunnig.

28 §.

Kan dom ej omedelbart givas, men

är tvist allenast om beloppet av underhållsbidrag,

eller föreligga sannolika

skäl till antagande att svaranden

är bidragsskyldig, äge rätten på yrkande

av käranden förordna, att svaranden

skall utgiva skäligt bidrag för

tiden till dess målet av rätten avgöres.

29 g.

Förordnande, varom i 28 § sägs, må

meddelas utan huvudförhandling.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.)

denne förebringar sannolika skäl till

antagande att svaranden är bidragsskyldig,

domaren förordna, att svaranden

skall utgiva skäligt bidrag för

tiden till dess rätten meddelar slutligt

utslag.

Innan förordnande — — — över

ansökningen.

Har förordnande meddelats, tage

rätten vid första råttegängstillfället i

målet under omprövning, huruvida

förordnandet skall äga bestånd. Det

kan jämväl därefter när som helst av

rätten återkallas.

(Föreslagen lydelse.)

Innan förordnande---över

ansökningen.

30 §.

Förordnande, som i 28 eller 29 §

sägs, gånge i verkställighet lika som

laga kraft ägande dom. Slutligt utslag,

varigenom rätten ådömt svaranden bidragsskyldighet,

gånge på enahanda

sätt i verkställighet, där ej rätten annorlunda

förordnat.

31 §.

Klagan över rättens slutliga utslag

föres genom besvär.

År part missnöjd med rättens förordnande,

varom i 28 § förmäles, eller

beslut, varigenom förordnande enligt

29 § förklarats skola äga bestånd,

skall särskild klagan däröver föras.

Har domaren meddelat förordnande

enligt 29 §, må klagan föras hos hovrätten;

och varde tiden för besvärs

anförande räknad från det klaganden

erhöll del av beslutet, över hovrättens

beslut i fråga, som i detta stycke avses,

må klagan ej föras.

30 §.

Förordnande, varom i 28 § sägs,

gånge i verkställighet lika med laga

kraft ägande dom men kan när som

helst av rätten återkallas.

Dom, varigenom rätten ålagt svaranden

bidragsskyldighet, gånge på

enahanda sätt i verkställighet, där ej

rätten annorlunda förordnat.

31 §.

Mot beslut, som av underrätt meddelats

i fråga, varom i 28 § förmäles,

skall talan föras särskilt.

Mot hovrättens beslut i fråga, som

nu nämnts, må talan ej föras.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

11

(Gällande lydelse.)

32 §.

Har svaranden, efter det lian på

grund av förordnande, som i 28 eller

29 § sägs, eller slutligt utslag, som e.j

vunnit laga kraft, betalat underhållsbidrag,

genom laga kraft ägande dom

funnits icke vara underhållsskyldig,

må han dock ej av den, som mottagit

underhållsbidraget, söka åter vad

han utgivit men äge av allmänna medel

återbekomma guldna bidragsbelopp

jämte ränta efter sex för hundra

om året från betalningsdagen.

Ansökan härom----av under
rätt.

Vad av — --ägde rum.

I Konungens---är stadgad.

33 §.

Har, efter----är sagt.

Föres talan, som avses i första stycket,

och kan utslag ej omedelbart givas,

äge rätten, på yrkande, att för

tiden till dess rätten meddelar slutligt

utslag förordna om underhållsbidraget,

efter vad som finnes skäligt. Har

å landet målet ej förevarit vid rätten,

äge domaren meddela förordnande efter

vad nu är sagt. Beträffande förordnande,

som sålunda meddelas av

rätten eller domaren, samt slutligt utslag,

varigenom jämkning vunnits

med avseende å bidragsskyldigheten.

skall i övrigt vad i 28 § andra stycket,

29 § andra och tredje styckena, 30 §

samt 31 § andra stycket stadgas äga

motsvarande tillämpning.

Talan, som----för alla.

(Föreslagen lydelse.)

32 §.

Har svaranden, efter det han på

grund av förordnande, varom i 28 §

sägs, eller dom, som ej vunnit laga

kraft, betalat underhållsbidrag, genom

laga kraft ägande dom funnits

icke vara underhållsskyldig, må han

dock ej av den, som mottagit underhållsbidraget,

söka åter vad han utgivit

men äge av allmänna medel

återbekomma guldna bidragsbelopp

jämte ränta efter sex för hundra om

året från betalningsdagen.

Ansökan härom---av under
rätt.

Vad av--- — ägde rum.

I Konungens---är stadgad.

33 §.

Har, efter ----är sagt.

Föres talan, som avses i första stycket,

och kan dom ej omedelbart givas,

äge rätten, på yrkande, att för tiden

till dess målet av rätten avgöres förordna

om underhållsbidraget, efter

vad som finnes skäligt. Beträffande

sådant förordnande samt dom, varigenom

jämkning vunnits med avseende

å bidragsskyldigheten, skall vad i 29

—31 §§ stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Talan, som----för alla.

Denna lag skall träda i kraft den

1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen om införande

av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 8 och 12 kap. lagen den 27 juni 1924 (nr 320) om

förmynderskap.

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 16 § samt 12 kap. 4—6, 8, 11, 14,

15, 20 och 23—27 §§ lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives och dels att 12 kap. 2 och 18 §§

nämnda lag skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.)

8 KAP.

16 §.

Har förmyndaren i fall, då, enligt

vad ovan i detta kapitel är stadgat,

överförmyndarens eller rättens samtycke

bort inhämtas, å den omyndiges

vägnar ingått avtal utan sådant samtycke,

må den, med vilken avtalet

slöts, där ej annat förbehåll gjorts,

icke frånträda avtalet, såframt förmyndaren

söker godkännande inom

en månad eller, om ärendet hör till

häradsrätt, sist vid det ting, som infaller

näst efter en månad från det avtalet

slöts. Varder ansökan avslagen

av den myndighet, av vilken den först

skall prövas, äge den, med vilken avtalet

slöts, härefter frånträda avtalet,

såframt ej annan överenskommelse

träffats.

(Föreslagen lydelse.)

8 KAP.

16 §.

Har förmyndaren i fall, då, enligt

vad ovan i detta kapitel är stadgat,

överförmyndarens eller rättens samtycke

bort inhämtas, å den omyndiges

vägnar ingått avtal utan sådant samtycke,

må den, med vilken avtalet

slöts, där ej annat förbehåll gjorts,

icke frånträda avtalet, såframt förmyndaren

söker godkännande inom

en månad från det avtalet slöts. Varder

ansökan avslagen av den myndighet,

av vilken den först skall prövas,

äge den, med vilken avtalet slöts, härefter

frånträda avtalet, såframt ej annan

överenskommelse träffats.

12 KAP.

12 KAP.

4 §■

4 §•

Har ansökan om omyndighetsför- Har ansökan om omyndighetsförklaring

gjorts av annan än den, om klaring gjorts av den, om vars för
1

Senaste lydelse av 12 kap. 20 §, se SFS 1930:110.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

vars försättande i omyndighet är fråga,

och har denne icke heller medgivit,

att omyndighetsförklaring må

meddelas, skall rätten utfärda kallelse

å honom att å utsatt dag inställa sig

för rätten; och åligge det sökanden

att, på sätt om stämning i tvistemål år

stadgat, i god tid före nämnda dag

giva honom del av kallelsen. Kommer

han ej, när kallelse behörigen skett,

och visar han ej heller laga förfall,

äge rätten ändock företaga målet till

avgörande.

Är ansökan ingiven till domaren,

skall denne utfärda kallelse, varom i

första stycket sägs.

I fall, då fråga är, att någon skall

förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan

rubbning av sjålsverksamheten, äge

vad nu är stadgat om kallelse ej tilllämpning,

såframt det må antagas, att

hans hörande skulle vara utan gagn.

5 g.

Når den, som försatts i omyndighet,

gjort ansökan att bliva förklarad myndig,

skall rätten, såframt ansökningen

ej finnes böra omedelbart avslas, inhämta

yttrande från förmyndaren eller,

om så erfordras, utfärda kallelse

å honom att ä utsatt dag inställa sig

för rätten.

Är ansökan ingiven till domaren,

äger denne inhämta yttrande eller utfärda

kallelse, varom ovan sägs.

sättande i omyndighet är fråga, eller

har denne eljest medgivit, att omyndighetsförklaring

må meddelas, äge

rätten utan huvudförhandling omedelbart

företaga målet till avgörande.

Vad nu sagts äge ock tillämpning, då

fråga är att någon skall förklaras

omyndig på grund av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan rubbning av

sjålsverksamheten, såframt det må antagas

att hans hörande skulle vara

utan gagn.

1 annat fall än som avses i första

stycket skall rätten utfärda föreläggande

för den, om vars försättande i

omyndighet är fråga, att svara i målet.

Angående sådant föreläggande gälle

vad om stämning är stadgat.

5 §.

Ansökan av den som försatts i

omyndighet att bliva förklarad myndig

må, om den finnes uppenbart

ogrundad, utan huvudförhandling

omedelbart avslås. 1 annat fall skall

rätten utfärda föreläggande för förmyndaren

att svara i målet. Angående

sådant föreläggande gälle vad om

stämning är stadgat.

6 §.

Har ansökan---finnes erfor
derligt.

Den, som förordnats till rättegångsbiträde,

åtnjute av allmänna medel

ö 8-

Har ansökan — ---finnes erfor
derligt.

Den, som förordnats till rättegångsbiträde,

åtnjute av allmänna medel

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

efter rättens prövning skäligt arvode efter rättens prövning skäligt arvode

för det arbete, han nedlagt å målet för det arbete, han nedlagt å målet

för dess förberedande och utförande, för dess förberedande och utförande,

så ock ersättning för nödvändiga ut- så ock ersättning för nödvändiga utgifter

och tidsspillan. / det slutliga ut- gifter och tidsspillan. Då målet avgöslaget

skall den, för vilken rättegångs- res skall den, för vilken rättegångsbiträde

förordnats, förpliktas att till biträde förordnats, förpliktas att till

statsverket återgälda vad biträdet till- statsverket återgälda vad biträdet tillerkänts

i arvode och ersättning, så- erkänts i arvode och ersättning, såframt

ej sådan skyldighet finnes böra framt ej sådan skyldighet finnes böra

alaggas motparten. åläggas motparten eller, där ansök
ningen

gjorts av överförmyndaren,

kostnaden prövas skola stanna å statsverket.

Vad i---må förordnas. yad i----må förordnas.

8 §• 8 §.

Kan i mål om omyndighetsförkla- Rån i mål om omyndighetsförklaring

utslag ej omedelbart givas, äge ring dom ej omedelbart givas, äge räträtten,

såframt dröjsmål uppenbarli- ten, såframt dröjsmål uppenbarligen

gen skulle medföra fara för den, vars skulle medföra fara för den, vars förförsättande

i omyndighetstillstånd är sättande i omyndighetstillstånd är i

i fråga, eller för hans egendom, för- fråga, eller för hans egendom förordna,

att han skall vara omyndig ordna, att han skall vara omyndig ununder

tiden intill dess rätten meddelar der tiden till dess målet av rätten avslutligt

utslag. Innan målet förevarit göres_ Förordnande, varom nu är sagt.

vid rätten, äge jämväl domaren med- må meddelas utan huvudförhandling,

dela förordnande efter vad nu är sagt.

Rätten tage dock vid första rättegångstillfållet

under omprövning, huruvida

förordnandet skall äga bestånd.

Innan förordnande - rätten Innan förordnande----rätten

återkallas. återkallas.

Mot rättens eller domarens förord- Mot beslut, som av underrätt mednande,

varom i första stycket stadgas, delats i fråga, varom i första stycket

så ock mot beslut, varigenom doma- förmäles, skall talan föras särskilt,

rens förordnande förklarats skola äga

bestånd, skall, i händelse av missnöje,

särskild talan föras. 11

11 §• 11 §.

Om slutligt utslag, varigenom någon Om dom, varigenom någon förklaförklarats

omyndig, så ock om för- rats omyndig, så ock om förordnande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 187.

15

(Gällande lydelse.)

ordnande, som i 8 § avses, skall ofördröjligen

genom rättens eller domarens

försorg kungörelse införas i allmänna

tidningarna.

Har slutligt utslag, varigenom någon

förklarats omyndig, blivit i högre

rätt ändrat genom utslag, som vunnit

laga kraft, eller har den, som förklarats

omyndig, genom laga kraft ägande

utslag förklarats myndig, eller har

förordnande, som i 8 § sägs, förklarats

icke skola äga bestånd eller återkallats

eller i högre rätt upphävts,

skall därom kungörelse ske, efter vad

i första stycket sägs.

14 §.

Kan i ärende angående förmyndares

förordnande beslut ej omedelbart

givas, äge rätten, såframt omedelbar

vård erfordras om den omyndiges angelägenheter,

förordna förmyndare

för tiden intill dess slutligt beslut meddelas.

Å landet samt i stad, där rädstuvurält

ej finnes, äge ock i fall, varom

nu är sagt, domaren för samma

tid förordna förmyndare.

Har i mål om omyndighetsförklaring

rätten eller domaren, på sätt i

8 § stadgas, meddelat beslut, att den,

vars försättande i omyndighetstillstånd

är i fråga, skall vara omyndig

under tiden tills slutligt utslag meddelas,

skall rätten eller domaren med

avseende å nämnda tid för honom förordna

förmyndare.

Mot rättens eller domarens beslut i

fråga, varom i denna paragraf stadgas,

skall, i händelse av missnöje, särskild

talan föras.

15 §.

Uppkommer fråga om förmyndares

entledigande av orsak, varom i 2 kaj).

(Föreslagen lydelse.)

som i 8 § avses, skall ofördröjligen

genom rättens försorg kungörelse införas

i allmänna tidningarna.

Har dom, varigenom någon förklarats

omyndig, blivit i högre rätt ändrad

genom dom, som vunnit laga

kraft, eller har den, som förklarats

omyndig, genom laga kraft ägande

dom förklarats myndig, eller har förordnande,

som i 8 § sägs, återkallats

eller i högre rätt upphävts, skall

kungörelse därom ske, efter vad i

första stycket sägs.

14 §.

Kan i ärende angående förmyndares

förordnande slutligt beslut ej

omedelbart givas, äge rätten, såframt

omedelbar vård erfordras om den

omyndiges angelägenheter, förordna

förmyndare för tiden till dess ärendet

av rätten avgöres.

Har i mål om omyndighetsförklaring

rätten, på sätt i 8 § stadgas, meddelat

beslut, att den, vars försättande

i omyndighetstillstånd är i fråga, skall

vara omyndig under tiden till dess

målet av rätten avgöres, skall rätten

i där angiven ordning med avseende

å nämnda tid förordna förmyndare

för honom.

Mot beslut, som av underrätt meddelats

i fråga, varom i första eller and

ra stycket förmäles, skall talan föras

särskilt.

15 g.

Uppkommer fråga om förmyndares

entledigande av orsak, varom i 2 kap.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj.ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.)

9 § sägs, och kan utslag ej omedelbart

givas, äge rätten, såframt dröjsmål

skulle medföra fara för den omyndiges

rätt och bästa, förordna om förmyndarens

skiljande från utövningen

av förmynderskapet under tiden intill

dess rätten meddelar slutligt utslag.

Ä landet samt i stad, där rådstuvurått

ej finnes, äge domaren, innan frågan

om förmyndarens entledigande förevarit

vid rätten, meddela förordnande

efter vad nu är sagt. Rätten tage

dock vid första rättegångstillfället under

omprövning, huruvida förordnandet

skall äga bestånd.

Innan beslut — — — yttra sig.

Mot rättens eller domarens förordnande,

varom i första stycket stadgas,

så oek mot beslut, varigenom domarens

förordnande förklarats skola äga

bestånd, skall, i händelse av missnöje,

särskild talan föras.

20 §.

Vad i---god man.

Å landet samt i stad, där rådstuvuräitt

ej finnes, äge domaren entlediga

god man, som förordnats enligt 11

kap. 3 eller i § 1—5., om den, för

vilken han förordnats, det begär. Det

åligger domaren att å nästa rättegångsdag

anmäla sitt beslut för

rätten.

(Föreslagen lydelse.)

9 § sägs, och kan slutligt beslut ej

omedelbart givas, äge rätten, såframt

dröjsmål skulle medföra fara för den

omyndiges rätt och bästa, förordna

om förmyndarens skiljande från utövningen

av förmynderskapet under

tiden till dess ärendet av rätten avgöres.

Innan beslut--— yttra sig.

Mot beslut, som av underrätt meddelats

i fråga, varom i första stycket

förmäles, skall talan föras särskilt.

20 §.

Vad i — — — god man.

23 §.

I fråga om mål eller ärende, vari

allmän åklagare, överförmyndare eller

barnavårdsnämnd för talan, skall

vad i 20 § lagen om införande av

nya rättegångsbalken är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

17

(Gällande lydelse.)

23 §.

I mål eller ärende, däri överförmyndaren

fört talan, äge rätten, när

skäl därtill äro, i det slutliga utslaget

tillerkänna överförmyndaren ersättning

av allmänna medel för det arbete

han nedlagt å målets utförande

ävensom för nödiga utgifter. Rätten

pröve ock i utslaget, huruvida ersättningen

skall till statsverket återgäldas

av övex-förmyndarens motpart.

Varder någon på begäran av överförmyndaren

eller enligt rättens förordnande

inkallad såsom vittne eller

för att upplysningsvis höras, skall

beträffande ersättning av allmänna

medel för inställelsen och sådan ersättnings

återgäldande i tillämpliga

delar gälla vad i avseende å brottmål

är stadgat.

Överförmyndaren äge i mål eller ä

mäktig.

(Föreslagen lydelse.)

24 §.

I mål eller ärende, däri överförmyndaren

fört talan, äge rätten, när

skäl äro därtill, vid målets eller ärendets

avgörande tillerkänna överförmyndaren

ersättning av allmänna

medel för det arbete han nedlagt å

målets eller ärendets utförande ävensom

för nödiga utgifter. Rätten pröve

ock, huruvida ersättningen skall

återgäldas av överförmyndarens motpart

eller stanna å statsverket.

däri han för talan, anlita full
-

25 §. 25 §.

Vill någon föra talan mot överför- Vill någon föra talan mot överförmyndarens

beslut, göre det skriftligen myndarens beslut, göre det skriftligen

hos rätten. Klagandens inlaga skall hos rätten inom två veckor från den

ingivas i stad, där rådstuvurätt finnes, dag klaganden erhöll del av beslutet,

till rätten och eljest till domaren inom

tjugu dagar från det klaganden erhöll

del av beslutet eller ock på klagandens

eget äventyr med posten insändas

så tidigt, att inlagan må vara rätten

eller domaren tillhanda före utgången

av den tid, som nyss stadgats.

20 §.

Talan mot rättens eller domarens

beslut föres genom besvär. Klagan

över domarens beslut föres i hovrätten,

och varde tiden för besvärs anförande

räknad från det klaganden erhöll

del av beslutet.

Bihang till riksdagens protokoll 11)47. 1 samt. Nr 187

2f) 8.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

I ärenden, som först handlagts av överförmyndaren, så ock i frågor, varom

i 8 § första stycket samt 14 och 15 §§ förmäles, må talan mot hovrättens beslut

ej föras.

27 §.

Beslut, som av överförmyndaren,

rätten eller domaren meddelas i mål

och ärenden enligt denna lag, skola

lända till efterrättelse utan hinder av

att talan däremot föres, utom för sd

vitt angår rättens beslut, varigenom

omyndighetsförklaring eller avtal om

sammanlevnad i oskiftat bo häves eller

förordnande meddelas om gäldande

av särskild ersättning, på sätt i

10 kap. 2 § tredje stycket sägs, eller

förmyndare eller god man dömes till

utgivande av försutet vite.

27 §.

Beslut eller dom, som meddelas av

överförmyndaren eller rätten, skall

lända till efterrättelse utan hinder av

att talan däremot föres, utom såvitt

angår dom, som innefattar hcivande av

omyndighetsförklaring, eller rättens

avgörande, varigenom avtal om sammanlevnad

i oskiftat bo häves eller

förordnande meddelas om gäldande

av särskild ersättning, på sätt i 10

kap. 2 § tredje stycket sägs, eller

förmyndare eller god man dömes till

utgivande av försuttet vite.

Denna lag skall träda i kraft den

1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen om införande

av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 februari 19i7.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Mossberg, Weijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga om

vissa ändringar i lagstiftningen om föräldrar och barn samt om förmgnderskap

med anledning av rättegång sreformen samt anför därvid följande.

I lagstiftningen om föräldrar och barn samt om förmynderskap förekomma

åtskilliga bestämmelser av processuell natur, vilka måste omarbetas i anslutning

till reglerna i nya RB. De sakkunniga, vilka tillkallats för att biträda

med arbetet på ett sammanförande till en eller flera större enheter av

det flertal lagar som bruka gemensamt betecknas nya ärvdabalken, ha i

samband med detta arbete även upptagit spörsmålet om dylika ändringar

inom föräldrarätten. Den 29 juni 1946 ha de sakkunniga, som funnit lämpligt

att lagarna inom ärvdabalkens ram sammanföras till två balkar, en föräldrabalk

och en ärvdabalk, avgivit betänkande med förslag till föräldrabalk

(SOU 1946: 49). Denna balk motsvarar enligt förslaget nu gällande lagar

om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om adoption, om barn utom

äktenskap och om förmynderskap. Flertalet av de inom detta lagstiftningsområde

förekommande processuella bestämmelserna har i förslaget till föräldrabalk

sammanförts till ett särskilt kapitel, i samband varmed de underkastats

ändringar i anledning av nya RB samt även i övrigt vissa jämkningar

och tillägg vidtagits. Enligt förslaget skall föräldrabalken träda i kraft

samtidigt med nya RB eller den 1 januari 1948. Emellertid torde det knappast

kunna medhinnas att för 1947 års riksdag framlägga förslag till mera

omfattande ändringar på förevarande lagstiftningsområde. Med hänsyn härtill

är det nödvändigt, att frågan om de ändringar i förutnämnda lagar som

föranledas av rättegångsreformen upptagas till fristående behandling. Jag

anhåller att nu få anmäla denna fråga.

De bestämmelser av processuell natur, vilka meddelas i lagarna om föräldrar

och barn samt om förmynderskap, avse icke alt uttömmande reglera

rättegången i mål och ärenden inom detta rättsområde. Bestämmelserna in
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nefatta endast vissa tillägg till och undantag från den allmänna processordningen,

som alltså i övrigt skall tillämpas. Dessa tillägg och undantag äro

betingade av ifrågavarande måls och ärendens särskilda natur. Vissa av specialbestämmelserna

röna icke någon inverkan av rättegångsreformen och

kunna alltså kvarstå oförändrade efter reformens genomförande. Beträffande

andra åter erfordras såsom förut framhållits en omarbetning för att bringa

dem i överensstämmelse med den nya rättegångsordningen.

I mål och ärenden på förevarande lagstiftningsområde har i regel det allmänna

ett betydande intresse att bevaka. Detta är särskilt framträdande i

sådana mål som reglera barnets familjerättsliga status. 1 lagarna på området

ha även i anledning härav givits åtskilliga stadganden, varigenom parternas

dispositionsrätt i fråga om bevisning och annan utredning starkt begränsats.

Enligt dessa bestämmelser gäller bl. a., att rätten har att sörja för

fullständig utredning och för detta ändamål äger självmant införskaffa erforderlig

bevisning. I anslutning härtill har beträffande vissa mål och ärenden

påpekats, att utredningen särskilt bör avse vissa angivna för avgörandet

betydelsefulla omständigheter. Till dessa bestämmelser om utredningsplikt

ha fogats stadganden om skyldighet att höra vissa personer vilkas utsagor

kunna vara av särskild vikt samt att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd

eller annan myndighet. I vissa lagrum stadgas vidare, att rätten

ej är bunden av parts erkännande och att ed ej må bjudas. Härjämte

meddelas föreskrifter om hämtning av part eller annan vars personliga hörande

är av betydelse. Slutligen föreskrives i flera av lagarna, att om någon

enligt rättens förordnande inkallats såsom vittne eller för att höras upplysningsvis,

frågan om ersättning för inställelsen skall bedömas enligt reglerna

om ersättning till åklagarvittnen i brottmål.

Frågan om bevisningen i indispositiva mål har numera blivit föremål för

reglering i nya RB. Av 35 kap. 6 § nya RB framgår, att rätten äger självmant

föranstalta därom. Vidare följer av 3 § i samma kapitel, att rätten icke

är bunden av parts erkännande. I nya RB har ej heller bjuden ed upptagits

bland bevismedlen. Finner rätten med hänsyn till utredningen erforderligt

att part höres personligen, kan rätten enligt 44 kap. 3 och 5 §§ förordna om

hans hämtande. Kostnaden för bevisning som införskaffas av rätten skall

förskjutas av allmänna medel och i fråga om skyldighet att återgälda sådan

kostnad skall gälla vad om rättegångskostnad i tvistemål i allmänhet är

stadgat.

Genom dessa för indispositiva tvistemål överhuvud gällande regler i nya

RB torde förutnämnda särbestämmelser i lagarna om föräldrar och barn

samt förmvnderskap i stort bli överflödiga. Det är emellertid att märka, att

dessa bestämmelser i vissa avseenden reglera frågan om rättens skyldighet

att sörja för utredning och bevisning mera ingående än de allmänna stadgandena

i nya RB. Vissa bestämmelser torde vidare ha en större räckvidd än

de i nya RB upptagna, vilka senare icke i allo torde äga tillämpning å ärenden

som skola behandlas enligt lagen om handläggning av domstolsärenden.

De särskilda bestämmelserna i de olika lagarna torde alltså icke kunna helt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

21

utgå i samband med rättegångsreformens genomförande utan vissa särregler

torde fortfarande böra upptagas i lagarna. Härvid lärer det icke möta

något hinder att för sammanhangets skull i viss utsträckning låta även vissa

stadganden, som strängt taget täckas av de allmänna reglerna i nya RB,

kvarstå i avbidan på en mera omfattande översyn av lagstiftningen inom

denna del av familjerätten.

Beträffande fullföljd av talan mot underrätts dom eller slutliga beslut i

mål och ärenden enligt förevarande lagar torde vad i nya RB och lagen om

handläggning av domstolsärenden är stadgat böra äga tillämpning. Även i

mål om underhållsskyldighet och om faderskapet till barn utom äktenskap,

vilka för närvarande fullföljas besvärsvägen, bör alltså rättsmedlet vara vad.

Detsamma bör gälla rättens dom i fråga om omyndighetsförklaring eller sådan

förklarings hävande; det är nämligen förutsatt att dylika frågor — liksom

för närvarande — skola handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

Enligt bestämmelser i lagarna om barn i och barn utom äktenskap samt i

förmynderskapslagen finnes möjlighet för rätten att i mål och ärenden angående

vårdnad, underhåll och omyndighetsförklaring samt om tillsättande eller

entledigande av förmyndare eller god man meddela provisoriskt beslut. Förordnande

härom kan på landet meddelas även av domaren. Av denne meddelat

förordnande skall vid första rättegångstillfället tagas under omprövning av

rätten. Dessa bestämmelser böra omarbetas i anslutning till nya RB samt

lagen om handläggning av domstolsärenden. Härvid torde bestämmelserna

om domares befogenhet att meddela provisoriskt beslut i mål av förevarande

slag med hänsyn till nya RB:s domförhetsregler böra utbytas mot

stadgande, att sådant förordnande må meddelas utan huvudförhandling.

Vad angår ärenden erfordras icke något motsvarande stadgande, då enligt

lagen om handläggning av domstolsärenden rätten alltid är domför med

en lagfaren domare i fråga om åtgärd, som icke innefattar slutligt avgörande.

I likhet med vad i 15 kap. 6 § nya RB föreskrives beträffande där

avsedda åtgärder synes böra gälla, att rätten skall ompröva frågan, när målet

eller ärendet avgöres.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att bestämmelserna i lagen om barn

utom äktenskap rörande provisoriska beslut om vårdnad och underhåll ha

en från motsvarande stadganden i lagen om barn i äktenskap avvikande utformning.

Medan enligt sistnämnda lag provisoriska beslut i dylika frågor

avse tiden till dess laga kraft ägande dom föreligger, lända enligt lagen om

barn utom äktenskap sådana beslut till efterrättelse till dess slutligt utslag

meddelas, varjämte stadgas att slutligt utslag skall gå i verkställighet lika

som laga kraft ägande dom, där ej rätten annorlunda förordnat. Det är tydligen

önskvärt, all denna olikhet i bestämmelsernas utformning upphör.

En sådan ändring är emellertid icke i och för sig påkallad av rältegångsreformen.

Med hänsyn härtill torde detta spörsmål icke lämpligen nu böra

upptagas ulan anstå till den tillärnade omarbetningen av lagstiftningen om

föräldrar och barn, vid vilken fråga om en utjämning även i materiellt av
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj.-ts proposition nr 187.

seende mellan reglerna om barn i äktenskap och barn utom äktenskap lärer

uppkomma.

Enligt bestämmelser i lagen om barn i äktenskap, adoptionslagen och

förmynderskapslagen tillkommer det allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller

överförmyndare att föra talan i vissa mål och ärenden. Sålunda må enligt

8 § lagen om barn i äktenskap fråga om överflyttning av vårdnaden om

barn i äktenskap väckas av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd. Jämlikt

20 § lagen om adoption äger barnavårdsnämnd föra talan om hävande av

adoptivförhållande. Överförmyndare kan enligt 12 kap. 3 § förmynderskapslagen

göra ansökan om omyndighetsförklaring samt, jämlikt 16 § i samma

kapitel, om förmyndares förordnande eller entledigande och vissa andra

åtgärder i avseende å förmynderskap. I samma lagrum stadgas vidare, att

förmyndare, som gjort sig skyldig till försummelse i vårdnaden om underårig,

må entledigas på ansökan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd.

Anledningen till att allmän åklagare, barnavårdsnämnd och överförmyndare

tillerkänts talerätt i nu angivna fall är den, att det allmänna ansetts ha

ett så starkt intresse i saken att behörighet att föra talan ej borde uteslutande

förbehållas den eller de enskilda som frågan närmast angår. I så måtto likna

ifrågavarande mål och ärenden vissa andra tvistemål, i vilka allmän åklagare

eller annan myndighet äger föra talan å det allmännas vägnar Bestämmelser

om åklagares eller annan myndighets behörighet att väcka och

utföra talan i fall av den beskaffenhet som här avses finnas i åtskilliga

lagar. Sålunda är t. ex. allmän åklagare enligt 10 kap. 1 § giftermålsbalken

i vissa fall pliktig att yrka äktenskaps återgång. Beträffande sådana mål

gälla enligt lagen om införande av nya RB vissa särbestämmelser. I 20 §

samma lag stadgas sålunda, att om i mål, som ej angår allmänt åtal, allmän

åklagare eller annan myndighet på grund av stadgande i lag eller författning

för talan å det allmännas vägnar samt denna talan ej avser tillvaratagande

av kronans eller annans enskilda rätt, skall om rättegångskostnad

och ordningen för målets fullföljd i högre rätt gälla vad i nya RB är stadgat

angående allmänt åtal. Vidare stadgas i lagrummet, att beträffande den som

för talan å det allmännas vägnar skall i stället för vad i fråga om tvistemål

stadgats om föreläggande för part och om parts utevaro i tvistemål gälla

vad om åklagare är föreskrivet.

De förutnämnda sakkunniga för kodifiering av ärvdabalken ha i sitt betänkande

uttalat, att dessa bestämmelser om brottmålsreglemas tillämpning

i vissa hänseenden förefölle ägnade att tillämpas även beträffande mål eller

ärenden, i vilka talan föres av allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller överförmyndare.

Det syntes sålunda lämpligt, framhöllo de sakkunniga, att i

stället för vad i fråga om tvistemål stadgas om föreläggande för part och

om parts utevaro beträffande part som nu avses gällde vad om åklagare är

föreskrivet. Föreläggande för honom att komma tillstädes vid äventyr, att

hans talan eljest förfölle, borde sålunda ej förekomma, liksom han ej heller

borde anmodas komma tillstädes vid vite. Hans utevaro från huvudförhandlingen

i underrätt borde föranleda att denna inställdes. Även beträffande

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

23

rättegångskostnaderna vore det lämpligare att tillämpa brottmålsreglerna än

de för tvistemål avsedda. Med hänsyn till det anförda ha de sakkunniga föreslagit,

att de i 20 § promulgationslagen till nya RB upptagna reglerna skola

äga motsvarande tillämpning med avseende å mål och ärenden, i vilka allmän

åklagare, barnavårdsnämnd eller överförmyndare för talan.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har i allmänhet lämnats utan erinran

i de yttranden som avgivits över förslaget till föräldrahalk. Även enligt min

mening höra principerna i 20 § promulgationslagen till nya RB lända till

efterrättelse i nu avsedda mål och ärenden. Det kan för övrigt ifrågasättas,

om icke detta lagrum äger direkt tillämpning på åtminstone vissa slag av

dylika mål och ärenden. För tydlighetens skull synes det emellertid lämpligt

att uttryckligen stadga att bestämmelserna i lagrummet skola gälla. I

lagen om barn i äktenskap samt i adoptionslagen och förmynderskapslagen

bör alltså med avseende å nu nämnda mål och ärenden införas en hänvisning

till 20 § i promulgationslagen till nya RB. Denna hänvisning torde icke medföra

någon ändring i regeln att talan mot rättens avgörande av ärende städse

skall föras genom besvär.

Jag övergår nu till den mest betydelsefulla frågan i detta sammanhang

eller huru bevisningen i mål om faderskapet till barn utom äktenskap bör

anordnas efter nya RB:s ikraftträdande. För att kunna tillerkänna parts utsaga

angående uppgivet samlag avgörande vikt såsom bevis är man som bekant

enligt gällande lag hänvisad till att anlita partsed, varom bestämmelser

meddelas i 27 § lagen om barn utom äktenskap. Enligt denna paragraf gäller,

att om anledning förekommer därtill att svaranden haft samlag med modern

under konceptionstiden, rätten äger förelägga antingen modem att med

ed bekräfta (fyllnadsed) eller fadern att med ed förneka (värjemålsed), att

sådant samlag ägt rum. I båda fallen är eden — liksom överhuvud då enligt

gällande rättegångsordning partsed förekommer såsom bevismedel i rättegång

— normerad, d. v. s. knuten till ett av rätten fastställt edstema, som

parten har att ordagrant följa. Eden är anordnad såsom ett subsidiärt bevismedel,

vilket får tillgripas först sedan annan bevisning funnits otillräcklig.

Verkan av fyllnadsed är, att fullt bevis anses föreligga rörande den omständighet

som är i fråga, samt av värjemålsed, att det påstående som skall bemötas

genom eden anses vederlagt. Edens avläggande utesluter alltså motbevisning.

Såsom känt är har partseden kommit till vidsträckt användning i

mål om fastställelse av faderskap till barn utom äktenskap.

I nya RB har parts ed icke bibehållits bland bevismedlen i rättegång. Den

normerade partseden låter sig ej väl förena med grunderna för fri bevisprövning.

Såvitt angår tvistemål har i stället införts institutet förhör med part

under sanningsförsäkran. De partseder, om vilka särskilda bestämmelser äro

givna i andra lagar än äldre RB, böra enligt vad processlagberedningen uttalat

ej heller bibehållas efter nya balkens ikraftträdande. Beredningen framhåller

emellertid, att partseden i faderskapsmål intager en särställning. På

grund av svårigheterna att i dylika mål åstadkomma bevisning kunde ifrågasättas

att för dessa mål bibehålla ed som bevismedel. Olägenheterna av den

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

normerade eden vore dock så betydande, att ed i denna form ej borde ifrågakomma.

Frågan om edgång i nu avsedda mål borde enligt beredningens åsikt

upptagas i samband med den allmänna revisionen av lagstiftningen om barn

utom äktenskap.

Frågan om bevisningen i faderskapsmål har sedermera upptagits till ingående

behandling av ärvdabalkssakkunniga. De sakkunniga, vilka i likhet med

processlagberedningen ansett, att den normerade eden i faderskapsmål icke

borde bibehållas, ha beträffande frågan, huru bevisningen i dylika mål i

fortsättningen bör anordnas, anfört följande.

Då parternas uppgifter ofta äro den viktigaste kunskapskällan i dessa mål,

måste deras utsagor kunna delgivas domstolen under betryggande former.

Parternas hörande måste ordnas på sådant sätt, att de ställas under visst

tryck att hålla sig till sanningen. Härigenom vinnes större garanti för bevismaterialets

pålitlighet och deras utsagor kunna tillmätas större betydelse

som bevis. Möjlighet att höra part under straffansvar förefinnes enligt nya

RB:s bestämmelser om förhör med part under sanningsförsäkran. Enligt

straffrättskommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten

skall straffet för osann partsutsaga vara straffarbete i högst två

år eller fängelse eller, om brottet sker av grov oaktsamhet, fängelse eller

böter. Förhör under sanningsförsäkran är ett primärt bevismedel och dess

användning är alltså icke beroende av att annan bevisning ej är att tillgå.

Förhör kan äga rum med båda parterna.

Det kan icke på förhand med säkerhet bedömas, i vilken omfattning förhör

under sanningsförsäkran kommer att anlitas eller vilket bevisvärde som

kommer att tillerkännas detsamma. Tydligt är emellertid, att om den nuvarande

normerade eden i faderskapsmål bortfaller utan att några särregler

givas angående bevisningen i dessa mål, förhör med part under sanningsförsäkran

i stor utsträckning måste äga rum, och då det ofta är svårt att förebringa

annan bevisning om samlag mellan parterna, måste avgörandet i allmänhet

ske med ledning av de uppgifter som framkomma vid förhöret. Målen

om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap intaga härigenom

eu särställning i jämförelse med andra tvistemål, där oftast även andra

bevismedel stå till buds.

Det kan ifrågasättas, huruvida förhör under sanningsförsäkran i faderskapsmål

kan fylla den uppgift som det sålunda skulle få. Enligt de sakkunnigas

mening kan man befara en försämring av de nuvarande möjligheterna

att komma till ett materiellt riktigt resultat. Särskilt om parterna under

sanningsförsäkran lämna stridande uppgifter rörande samlag, blir avgörandet

för domstolen synnerligen vanskligt.

Enligt de sakkunnigas åsikt är det, åtminstone för närvarande, knappast

tillrådligt att i faderskapsmål släppa de möjligheter till sanningens utforskande

som ett avhörande under ed innebär. Ett edligt förhör utsätter parten

för ett starkare tryck att hålla sig till sanningen än ett förhör under sanningsförsäkran

ej endast därigenom att straffet för mened är strängare än det

för osann partsutsaga. Den högtidliga edens betydelse för inskärpande av

sanningsplikten måste också beaktas. Även om eden icke längre har samma

betydelse i detta hänseende som tidigare, skulle dock säkerligen dess avskaffande

innebära ett försvagande av bevisningsmöjligheterna. Uppfattningen

om edens vikt torde alltjämt vara sådan, att den skärper känslan av förpliktelse

att tala sanning. Med edsinstitutet i faderskapsmål äro visserligen åtskilliga

olägenheter förenade men dessa avse närmast den normerade partseden

och ej ett fritt edligt förhör. Mot införande av partsed i denna form kan

emellertid riktas den invändningen, att därigenom skulle följa en viss degra
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

25

dering av förhöret under sanningsförsäkran. De sakkunniga anse dock denna

följd icke bliva så framträdande, då partsförhör under edsansvar skall förekomma

endast i sådana mål, där partsed, ehuru i annan form, sedan länge

varit det förhärskande bevismedlet.

Om sålunda möjlighet bör finnas att i faderskapsmål höra part på ed,

uppstår frågau, om detta förhör bör träda i stället för partsförhöret under

sanningsförsäkran eller om båda bevismedlen böra vara tillgängliga. I det

senare fallet skulle det edliga förhöret komma till användning först sedan det

visat sig att erforderlig bevisning ej kunnat åstadkommas genom förhör under

sanningsförsäkran eller på annat sätt. En sådan anordning skulle kunna

tänkas medföra en i och för sig önskvärd begränsning av edens användning.

De sakkunniga anse dock övervägande skäl tala för det förra alternativet.

Att ha två så likartade bevismedel som förhör på ed och förhör under sanningsförsäkran

i samma mål synes nämligen mindre lämpligt och skulle säkerligen

verka förvillande. I faderskapsmål bör alltså institutet förhör med

part under sanningsförsäkran ej förekomma utan möjlighet i stället finnas

att höra modern eller mannen under vittnesansvar.

Ett sådant förhör kan tydligen anordnas i olika former. Eden kan sålunda

avläggas antingen som löftesed eller som bekräftelseed. Det senare är fallet

i Norge, där sedan 1915 särregler gälla angående bevisningen i faderskapsmål.

1 den norska lagstiftningen om barn utom äktenskap föreskrives sålunda,

att rätten äger, efter det bevisningen blivit slutligen förebragt, låta parterna

eller en av dem edfästa sin utsaga. För svensk rätts vidkommande torde

emellertid anledning saknas att beträffande partsed i faderskapsmål frångå

den för vittnesmål i allmänhet gällande principen att eden upptages före

avgivandet av utsagan. Beträffande partsförhör under sanningsförsäkran gälier

också, att partens försäkran avlägges före förhörets början.

Att eden skall avläggas före utsagans avgivande behöver naturligtvis ej

medföra, att parternas alla uppgifter delgivas domstolen under edsansvar.

Tvärtom synes det lämpligt att modern och mannen kunna ingående höras

angående alla omständigheter av betydelse utan att därvid vara underkastade

något straffhot. Ett sådant hot kan nämligen lätt medföra, att partens utvecklande

av sin talan blir alltför knapphändigt, med påföljd att utredningen

försvåras. Enligt de sakkunnigas mening bör ett sådant förhör med parterna

alltid äga rum i faderskapsmål innan edgång tillgripes. Den omständigheten

att parten vet med sig, att han senare kan komma att höras under vittnesansvar,

torde ofta kunna förmå honom att redan från början hålla sig

till sanningen. Under sådana omständigheter torde det icke vara uteslutet att

i vissa fall de därvid avgivna utsagorna verka så övertygande, att edgång

ej behöver tillgripas. Om vittnesförhör finnes påkallat, lärer det, med hänsyn

till att modern och mannen böra ha ingående hörts därförinnan, ej heller

vara nödvändigt att därvid upptaga allt som framkommit vid det förra förhöret.

Vittnesförhöret torde i stället böra taga sikte på vissa för avgörandet

särskilt betydelsefulla omständigheter, beträffande vilka ett klarläggande

framstår som nödvändigt. Med hänsyn härtill synes böra stadgas, att förhöret

må begränsas till vissa frågor angående det uppgivna samlaget eller

andra omständigheter av särskild vikt för avgörandet. I detta sammanhang

må påpekas, att del ofta är mindre klokt att till modern eller mannen direkt

ställa fråga in huruvida uppgivet samlag verkligen ägt rum eller ej. I stället

kan rätten formulera ett par frågor som avse vissa omständigheter av indicienatur

som finnas vara avgörande för bedömande vems uppgifter som

förtjäna tilltro. Delta tillvägagångssätt innebär bl. a. den fördelen, all något

större möjlighet föreligger att vid behov bevisa att lämnad uppgift är oriktig.

Förhör under sanningsförsäkran kan enligt nya BB äga rum med båda

parterna. Del synes emellertid i regel ej lämpligt all hörn såväl modern

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj.ts proposition nr 1S7.

som mannen under edsansvar. Visserligen skulle det i en del fall kunna vara

av värde att under straffhot höra dem mot varandra. Att höra modern och

mannen som vittnen om ett faktum, som båda måste känna till men varom

de lämnat stridiga uppgifter, skulle emellertid säkerligen framstå som

stötande, i det ed e.j sällan skulle komma att stå emot ed. Förhör torde alltså

i regel böra ske endast med ena parten. Företräde synes härvid böra

lämnas den, vars utsaga under vittnesansvar med hänsyn till samtliga omständigheter

kan antagas bäst tjäna till upplysning i saken. Undantagsvis

synes emellertid förhör med båda kunna tillåtas. Så kan vara fallet, om stridigheten

i deras uppgifter förklaras av att endera glömt tidpunkten för samlag

eller av annan särskild orsak. Att ena parten hörts som vittne angående

ett särskilt sakförhållande bör tydligen ej utgöra hinder mot att förhör

äger rum med den andra rörande någon annan omständighet som kan

vara av betydelse för avgörandet. Självfallet skall ej den fä höras under vittnesansvar.

som ej äger avlägga ed eller försäkran som vittne.

Såsom framgår av det anförda bör vittnesförhöret vara ett subsidiärt bevismedel,

om vars användande rätten förordnar, när den i övrigt förda bevisningen

finnes icke vara tillräcklig att bibringa rätten en bestämd övertygelse

om visst på prövningen inverkande sakförhållande. Skäl synas vidare

tala för att bevismedlet får tillgripas endast då viss sannolikhet för

det av käranden påstådda faktum redan åstadkommits. Anledning hör sålunda

förekomma till att mannen haft samlag med modern under konceptionstiden

för att hörande under vittnesansvar skall kunna ifrågakomma. I

detta hänseende ansluter sig förslaget till gällande rätt, enligt vilken samma

förutsättning gäller för att normerad ed skall åläggas. En annan sak är, att

kravet på bevisning i detta hänseende ej kan ställas så högt.

Det nu anförda har närmast gällt bevisningen beträffande frågan, huruvida

samlag förekommit mellan parterna under konceptionstiden. Även om

detta spörsmål är av den ojämförligt största betydelsen i detta sammanhang,

kan ej bortses från att bevisningen i vissa fall kan avse även omständigheter

av beskaffenhet att kunna kullkasta presumtionen att den som

haft sådant samlag med modern är fader till barnet. De sakkunnigas förslag,

att presumtionen skall hävas när det är uppenbart osannolikt att samlaget

i fråga verkat befruktande, förutsätter bl. a. att utredningen kan taga

sikte även på frågan, om modern under konceptionstiden haft samlag med

annan än svaranden. Uppenbarligen är det av största värde för utredningen

i målet att kunna höra part under straffansvar även om sådana omständigheter

som kunna häva presumtionen. Har man öppnat möjlighet att höra

modern eller mannen som vittne beträffande frågan om de haft samlag med

varandra, torde sådant förhör vid behov böra kunna äga rum även rörande

dylika omständigheter.

Förut har framhållits, att vittnesförhör ej bör äga rum innan parterna

ingående hörts i målet. Det ligger i sakens natur, att den som sålunda hörts

kommer att vid ett omedelbart därefter följande förhör under vittnesansvar

känna sig bunden av de vid det första förhöret lämnade uppgifterna. Den

högtidliga eden bör visserligen vara ägnad att bringa honom till eftertanke,

och redan möjligheten att vederbörande kan komma att höras på ed torde

utgöra en särskild anledning för parten att redan från början hålla sig till

sanningen. För att öka möjligheterna att kunna lita på vad som uttalas vid

vittnesförhöret torde emellertid domstolen böra ha möjlighet att, då särskilda

skäl tala därför, medgiva anstånd med förhöret. Den som vid vittnesförhör

omedelbart efter det vanliga partsförhöret möjligen skulle varit

beredd att bekräfta en oriktig uppgift kan genom ett sådant uppskov komma

på andra tankar och han har en möjlighet att utebliva från vittnesförhöret

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

27

och härigenom på ett för honom mindre besvärande sätt än eljest indirekt

frånträda sina redan lämnade uppgifter.

Verkan i rättegången av förhör under vittnesansvar är att bedöma i enlighet

med reglerna om fri bevisprövning. Att ena parten på ed uttalat sig

angående en viss omständighet innebär alltså icke, att denna omständighet

under alla förhållanden måste anses styrkt. Domaren har att uppskatta värdet

av vad vid förhöret framkommit i jämförelse med annan bevisning i

målet. Tydligt är emellertid, att under edsansvar lämnade uppgifter i många

fall kunna vara avgörande, liksom att en vägran att uttala sig på ed angående

ett visst faktum kan i hög grad tala emot riktigheten av partens ståndpunkt.

Att använda tvångsmedel mot part för att få honom att yttra sig vid

förhöret är icke behövligt, då partens tredska utgör tillräcklig grund för bedömandet

av vad som är sanning i målet.

Då förhör under vittnesansvar är att anse som ett särskilt bevismedel, som

icke skall komma till användning med mindre den eljest förebragta utredningen

är otillräcklig, kan sådant förhör uppenbarligen icke förekomma under

förberedelsen utan måste uppskjutas till huvudförhandlingen. Möter

synnerligt hinder för den som skall höras, bör emellertid förhöret — i likhet

med vad som gäller beträffande förhör under sanningsförsäkran — enligt

rättens beslut kunna äga rum utom huvudförhandlingen. Kan han på

grund av sjukdom ej infinna sig, bör han kunna höras där han vistas.

På grund av det anförda ha ärvdabalksakkunniga föreslagit, att de nuvarande

bestämmelserna om normerad ed i 27 § lagen om barn utom äktenskap

skulle ersättas med ett stadgande av följande lydelse:

Förekommer i mål om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap

anledning till antagande, att mannen haft samlag med modern å tid, då

barnet kan vara avlat, må modern eller mannen höras under vittnesansvar,

om erforderlig utredning eljest ej kan vinnas. Förhöret må begränsas till

vissa frågor rörande det uppgivna samlaget eller andra omständigheter av

särskild vikt för avgörandet. Ej må utan synnerliga skäl förhör angående ett

och samma sakförhållande äga rum med både modern och mannen. Företräde

skall givas den, vars utsaga med hänsyn till samtliga omständigheter

i målet kan antagas bäst tjäna till upplysning i saken. Den, som ej äger

avlägga ed eller försäkran såsom vittne, må ej höras under vittnesansvar.

Rätten äge, om särskilda skäl äro därtill, medgiva anstånd med förhöret.

Möter synnerligt hinder för den som skall höras att inställa sig vid huvudförhandling,

må förhöret enligt rättens beslut äga rum utom huvudförhandling.

Kan den som skall höras på grund av sjukdom ej infinna sig, må

han höras där han vistas. I fråga om avläggande av ed och dess utbyte mot

försäkran på heder och samvete samt förhöret i övrigt äge vad i 36 kap. 11

och 12 samt 14—18 §§ rättegångsbalken är stadgat om vittnesförhör motsvarande

tillämpning. _ ..

I mål som avses i denna paragraf gälle ej vad i rättegångsbalken är stadgat

om förhör med part under sanningsförsäkran.

I yttrandena över förslaget till föräldrabalk (efter remiss ha utlåtanden

avgivits av bl. a. rikets hovrätter, socialstyrelsen, vissa länsstyrelser, vissa

barnavårdsnämnder, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges

stadsdomare, Sveriges advokatsamfund samt svenska tattigvårds- och

barna vårds förbundet) har förslaget i förevarande del i allmänhet lämnats

ulan erinran. 1 flera yttranden har emellertid hävdats, att möjligheten att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

höra parterna under sanningsförsäkran vore tillfyllest jämväl i dessa mål,

varför några särregler om bevisningen icke erfordrades. Denna ståndpunkt

bär intagits av föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges advokatsamfund

och en ledamot av Göta hovrätt. Även hovrätten för övre Norrland har

— med förklaring att hovrätten icke velat taga bestämd ståndpunkt till förevarande

vanskliga spörsmål — dock framhållit, att skäl syntes tala för att,

i stället för partsförhör under vittnesansvar, även i faderskapsmål medgiva

partsförhör under sanningsförsäkran. T va ledamöter i hovrätten ha emellertid

anmält skiljaktig mening och ansett någon erinran mot det av de sakkunniga

framlagda förslaget icke böra framställas.

Advokatsamfundet har anfört:

Frågan, huru bevisningen i faderskapsmål bör anordnas efter nya RB:s

ikraftträdande, är utan tvivel ett synnerligen svårbesvarat spörsmål. Att den

normerade partseden icke väl kan förenas med grundsatsen om fri bevisprövning

ligger i öppen dag, och styrelsen är ense med de sakkunniga om

att denna form av partsed icke bör bibehållas.

Vid sådant förhållande föreligga enligt styrelsens mening endast två alternativ

till frågans lösande. Det ena alternativet är det som de sakkunniga

föreslagit, nämligen att införa möjlighet att höra modern och mannen under

vittnesansvar. Den andra utvägen vore att låta nya RB:s regler om bevisning

i tvistemål gälla även för faderskapsmålens vidkommande och sålunda jämväl

i dessa mål tillämpa vanliga regler om förhör under sanningsförsäkran.

Eu lösning i enlighet med de sakkunnigas förslag har en påtaglig fördel,

nämligen att man därigenom utsätter parten för starkast möjliga tryck att

hålla sig till sanningen. Å andra sidan medför denna lösning lika påtagliga

olägenheter. Då man av naturliga skäl måste undvika, att ed regelmässigt

skulle komma att stå mot ed, är man nämligen nödsakad att uppställa den

regeln, att förhör angående ett och samma sakförhållande ej utan synnerliga

skäl må äga rum med både modern och mannen. Konsekvensen härav

blir emellertid, att domstolen på grundval av en utredning, som icke innefattar

vare sig moderns eller mannens hörande under straffansvar, har att

avgöra, vilken av dessa två som skall höras på ed. Härmed har man i själva

verket avlägsnat sig ganska långt från den fria bevisprövningens princip,

ty hur mycket man än understryker, att partens uttalande på ed icke innebär,

alt den omständighet, varom parten sålunda uttalat sig, under alla förhållanden

skall anses styrkt, ligger det i sakens natur, att domstolarna —

troligen nästan undantagslöst — komma att grunda sin dom på vad parten

under ed^ uttalat. Den som fått förmånen att bliva hörd på ed kommer att

vinna målet. En lösning efter nu angivna linjer innebär därför i viss mån,

att nu gällande system bibehålies, låt vara att den normerade eden bortfaller.

Det kan till och med icke utan visst fog göras gällande, att den av de sakkunniga

föreslagna lösningen i ett avseende innebär en försämring i förhållande

till nu gällande rätt. För närvarande står det nämligen öppet för den

part, som icke fått eden, att överklaga edgångsutslaget. En sådan möjlighet

låter sig icke väl förena med den nya rättegångsordningen. Om man nämligen

skulle medgiva ena parten rätt att föra särskild talan mot domstolens

beslut att höra andra parten på ed, skulle följden bliva, att rättegången i underrätten

måste vila i avbidan på lagakraftägande beslut i edgångsfrågan.

Men i så fall måste antingen ny huvudförhandling hållas i underrätten, vittnesbevisning

upptagas ånyo elc., eller också dom meddelas utan att densamma

längre vore grundad omedelbart på det vid huvudförhandlingen förebragta

processmaterialet. Ingendera lösningen vore tillfredsställande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

29

Mot de sakkunnigas förslag till frågans ordnande kan slutligen också anföras,

att reglerna stundom kunna bliva svåra att genomföra med bibehållande

av omedelbarhet och koncentration i processen. Endast i undantagsfall

lärer det nämligen bliva möjligt för rätten alt under förberedelsen träffa

avgörande i frågan, vilkendera parten som skall höras på ed, om ens någon

befogenhet för rätten att under förberedelsen träffa ett dylikt avgörande är

åsyftad. Om rätten sedermera vid huvudförhandlingen medgiver anstånd med

förhöret, måste antingen ny huvudförhandling äga rum eller ock förhöret äga

rum vid eu fortsatt huvudförhandling. 1 sistnämnda fall ha intrycken av den

tidigare upptagna bevisningen hunnit förflyktigas, och det är än större risk

än vanligt för att målets avgörande utan vidare grundas på vad den under

edsansvar hörda parten därvid uppgivit. Av den fria bevisprövningen är i så

fall icke mycket kvar.

De olägenheter, som nu anförts, skulle undvikas, om frågan löstes i enlighet

med det andra alternativet, nämligen så, att de allmänna reglerna om

bevisning i tvistemål finge gälla. Redan den omständigheten, att man sluppe

ifrån särregler för faderskapsmålen, skulle i och för sig vara en fördel. A

andra sidan är det uppenbart, att man med en sådan lösning skulle avstå

från det mest effektiva medel som står till buds för att få en part att hålla

sig till sanningen. I regel skulle säkerligen både modern och mannen komma

att höras under sanningsförsäkran och därvid ofta lämna motstridiga uppgifter.

Vilkendera lösningen som bör väljas, måste bero på, vilken som kan antagas

bäst främja målens materiellt riktiga avgörande. Det är självfallet förenat

med utomordentlig svårighet att nu bilda sig en bestämd uppfattning

härom. Styrelsen är emellertid av den meningen, att förhör med parterna under

sanningsförsäkran samt fri bevisprövning innefatta större möjligheter att

ernå materiellt riktiga resultat än en ordning, som bibehåller parts ed såsom

ett visserligen ej teoretiskt men dock i praktiken avgörande bevismedel. Styrelsen

vill därför förorda, att ifrågavarande stadgande får utgå ur förslaget

och att allmänna regler om bevisning i tvistemål få gälla även i fråga om

faderskapsmålen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har till en början uttalat, att den

normerade partseden i faderskapsmål icke borde bibehållas. Erfarenheten

visade, att dess användning alltmer begränsats. Möjligheten av utredning

genom blodgruppsundersökning och annan antropologisk undersökning ävensom

den fria bevisprövning som tillämpades hade i stor utsträckning gjort

behovet av särskilda garantier för pålitligheten av parts utsaga i dessa mål

mindre påtagligt. Numera brukade även svarande i faderskapsmål nästan

regelmässigt medgiva samlag under konceptionstiden och endast bestrida

faderskapet under hemställan om blodgruppsundersökning.

Föreningen har vidare — under erinran att enligt de sakkunnigas förslag

institutet förhör med part under sanningsförsäkran ej borde förekomma i

faderskapsmål utan möjlighet i stället finnas att höra modern eller mannen

under vittnesansvar — yttrat följande.

I själva verket synes man nödsakad erkänna all icke någotdera av alternativen,

parts hörande under sanningsförsäkran respektive under vittnesansvar,

kan anses fullt tillfredsställande. De särskilda bestämmelser rörande

sistnämnda ed, som på av de sakkunniga anförda skäl utan tvivel måste

anses erforderliga, måste säkerligen komma alt medföra högst avsevärda

svårigheter vid själva processförfarandets ordnande. Uppskov med huvud
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

förhandlingen torde e.j sällan bliva nödvändigt, något som särskilt i mål av

ifrågavarande slag är ägnat att menligt inverka på koncentrationen och på

omedelbarheten i avgörandet. Stadgandet att e.j utan synnerliga skäl förhör

angående ett och samma sakförhållande bör äga rum med både modern och

mannen och om företräde efter vissa grunder åt endera av dem synes rätteligen

kräva ett beslut i saken av beskaffenhet att kunna av den andra parten

överklagas. I motsatt fall kan denne lätt bibringas den uppfattningen att

målet redan genom edgångens anförtroende åt den andra parten blivit de

facto avgjort.

I nu angivna hänseenden synes parts sanningsförsäkran vara att föredraga,

då den regelmässigt såsom primärt bevismedel inleder bevisupptagningen

i huvudförhandlingen och, om den medgives båda parterna, ej rimligen

torde kunna föranleda uppskov med denna. Den förutsätter ock att

båda parterna kunna uttala sig om samma sak och framstår därför som ett

mera opartiskt processförfarande än ett vittnesförhör med allenast den ena

parten. Ett anlitande av partsförsäkran skulle ej heller kunna sägas medföra

större svårigheter för bevisprövningen än parternas hörande under vittnesansvar

enligt i förslaget angivna grunder. I senare fallet kräves bedömande

av vilken eller vilka omständigheter av särskild vikt för avgörandet som

böra föranleda partsförhör, vilken av parterna som skall höras rörande den

ena eller andra frågan och vilket bevisvärde parts utsaga under vittnesansvar

bör tillerkännas i förhållande till den andra partens berättelse och övrig

bevisning i saken.

Det är naturligen förenat med svårigheter att utan erfarenhet om tillämpningen

av någotdera av alternativen taga ståndpunkt till frågan, vilketdera

av dem som bör föredragas. Föreningen anser dock övervägande skäl tala

för att nya rättegångsbalkens bestämmelser om parts hörande under sanningsförsäkran

vinna tillämpning även i faderskapsmål och hemställer således

att förslagets ifrågavarande stadgande utgår.

Hovrätten för övre Norrland har yttrat följande:

Vad man genom parts hörande under vittnesansvar vill vinna är större

garanti för sanna uppgifter medelst dels det strängare straffhot som följer

med vittneseden, dels ock det högtidliga edsavläggandet. Häremot bör framhållas,

att det dock är förenat med betänkligheter att — sedan man för tvistemål

infört bevismedlet parts hörande under sanningsförsäkran och för

brottmål avvisat tanken på såväl normerad partsed som hörande av part

under sanningsförsäkran — man likväl i faderskapsmål, vilka ju icke sakna

beröringspunkter med brottmål, återinför partseden i denna nya form, låt

vara icke längre normerad. Det må för övrigt framhållas att parts hörande

under vittnesansvar i praktiken kan komma att väsentligen närma sig den

normerade partseden, om nämligen den del av relevanta fakta, som skall bli

föremål för förhöret, i högre grad begränsas. — Dessutom synes mot de sakkunnigas

motivering kunna sägas, att man torde i viss mån överskatta den

inverkan, som ett något skärpt straffansvar eller det mer eller mindre högtidliga

edsavläggandet må ha å partens benägenhet att tala sanning.

Med de sakkunnigas förslag lärer kunna inträffa, att sedan underrätten

under vittnesansvar i ett faderskapsmål hört parten A rörande visst sakförhållande,

domstol i högre instans, dit målet fullföljts, finner mer eller mindre

uppenbart att i stället motparten B borde höras under vittnesansvar om

samma sakförhållande. Antingen blir då överinstansen genom de föreslagna

lagstadgandena förhindrad att begagna det såsom värdefullaste ansedda bevismediet

i målet, eller ock anställes förhör även med B, varmed den vanskliga

situation inträtt som man velat undvika, nämligen att båda parterna un
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

31

der vittnesansvar hörts om samma sak. En viss bundenhet för den högre

instansen inträder på detta sätt, till vilken någon motsvarighet för närvarande

icke finnes.

Skäl synes enligt hovrättens uppfattning tala för att, i stället för partsförhör

under vittnesansvar, även i faderskapsmål medgiva partsförhör under

sanningsförsäkran. Då det emellertid, såsom de sakkunniga framhållit, kan

medföra vanskligheter vid domsavgörandet, om parterna under sanningsförsäkran

lämna stridiga uppgifter rörande visst sakförhållande, synes det vara

lämpligt att för faderskapsmålen införa den särskilda bestämmelsen att förhör

under sanningsförsäkran angående ett och samma sakförhållande ej utan

särskilda skäl bör äga rum med både modern och mannen.

I likhet med ärvdabalksakkunniga och de i ärendet hörda myndigheterna

och sammanslutningarna är jag av den uppfattningen, att den nuvarande

normerade eden i faderskapsmål icke lämpligen bör bibehållas efter rättegångsreformens

genomförande. Fråga uppstår då, om på sätt de sakkunniga

förordat partsed i annan form skall införas beträffande sådana mål eller om

även i dem förhör med part under sanningsförsäkran skall anses tillfyllest.

Ett avhörande under ed innebär tydligen den fördelen, att parten utsättes

för starkare tryck att hålla sig till sanningen än vid ett förhör under sanningsförsäkran.

Värdet härav bör emellertid enligt min åsikt icke överdrivas.

A andra sidan äro åtskilliga nackdelar förbundna med förslaget om bibehållande

av en form av edligt förhör i faderskapsmål. Dessa olägenheter, som

ingående redovisats i de avgivna yttrandena, sammanhänga delvis med att

ett sådant partsförhör står i mindre god överensstämmelse med nya RB:s

bevisningssystem och dess regler för förfarandet. En lösning enligt den av

de sakkunniga anvisade linjen skulle således medföra, att faderskapsmålen

i vissa hänseenden komme att intaga en särställning, vilket i och för sig

måste anses mindre tilltalande. Man torde nämligen ej kunna bortse från,

att även om svårigheterna att åstadkomma annan bevisning än genom parternas

egna utsagor äro särskilt framträdande i målen om fastställande av

faderskap till barn utom äktenskap, liknande svårigheter kunna göra sig

gällande även i andra mål.

Valet mellan de båda lösningar som här erbjuda sig är synnerligen vanskligt,

i all synnerhet innan närmare erfarenheter vunnits rörande institutet

förhör under sanningsförsäkran, och det är enligt min åsikt helt naturligt,

att på denna punkt olika meningar kommit till uttryck. Vid övervägande av

de skäl som tala för och emot de olika alternativen har jag för egen del stannat

för alt institutet förhör under sanningsförsäkran bör vinna tillämpning

även i faderskapsmål. Enligt min åsikt är del nämligen berättigat att antaga,

att domstolarna efter den nya rättegångsordningens genomförande skola

kunna komma till rätta med de speciella svårigheter som möta beträffande

faderskapsmålen utan att särskild edgång behöver tillgripas. Att såsom hovrätten

för övre Norrland ifrågasatt på visst sätt inskränka möjligheterna alt

i dessa mål höra part under sanningsförsäkran synes mindre lämpligt.

I det föregående har modern till barn utom äktenskap betecknats såsom

part i målet om fastställande av faderskapet. Det bör emellertid framhållas,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

att barnet är den verkliga parten i målet, medan modern för talan i målet

såsom legal ställföreträdare för barnet. Vad i nya RB stadgas om förhör

med part under sanningsförsäkran gäller emellertid även parts legala ställföreträdare,

oavsett om denne för talan eller ej. Även om modern icke uppträder

i rättegången som barnets ställföreträdare utan dess talan utföres av

annan representant, t. ex. barnavårdsmannen, lärer alltså modern kunna

höras under sanningsförsäkran.

Med ledning av nu anförda synpunkter ha inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den i i juni 1917 (nr

377) om äktenskaplig börd;

2) lag angående ändrad lydelse av 19, 21 och 22 §§ lagen den 11 juni 1920

(nr 407) om barn i äktenskap;

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1917

(nr 378) om adoption;

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom

äktenskap; samt

5) lag angående ändring i 8 och 12 kap. lagen den 27 juni 1924 (nr 320)

om förmynderskap.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i dessa lagförslag vill jag anföra

följande, varvid förslagen torde få behandlas vart för sig.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 och G §§ lagen den 14 juni 1917 om

äktenskaplig börd.

Beträffande ställföreträdarskapet för barn i rättegång om äktenskaplig

börd stadgas i 2 § första stycket av förevarande lag, att om barnet ej har

särskild förmyndare, mannen i äktenskapet skall hos rätten söka förordnande

av god man att bevaka dess rätt. På landet äger domaren förordna

god man att bevaka barnets rätt, intill dess på anmälan av domaren god

man förordnas av rätten. Då såsom förut nämnts enligt lagen om handläggning

av domstolsärenden rätten alltid är domför med en lagfaren domare

i fråga om åtgärd som icke innefattar slutligt avgörande, har sistnämnda

stadgande såsom överflödigt icke upptagits i lagförslaget. I första punkten

av stycket har bestämmelsen, att mannen inom viss tid skall instämma sin

talan, ändrats till att mannen inom samma tid skall väcka talan. Ändringen

sammanhänger med att enligt nya RB talan anses anhängiggjord, då ansökan

om stämning inkom till rätten, medan enligt äldre rätt den avgörande

tidpunkten är den, då stämningen delgives. Motsvarande ändring har däremot

icke ansetts behöva vidtagas i 3 och 5 §§, i vilka liknande uttryck förekomma.

Utan särskilt stadgande torde dock vara uppenbart, att även talerätten

enligt 3 § är bevarad, om ansökan om stämning inkommit till rätten

inom där angiven tid från erhållen kännedom om barnets födelse och mannens

död.

I 6 § första stycket ha bestämmelserna om att rätten ej är bunden av parts

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

33

erkännande och att ed ej må bjudas uteslutits. Även andra stycket i paragrafen

har i anledning av nya RB:s regler om bevisningen i indispositiva

mål ansetts kunna utgå.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19, 21 och 22 §§ lagen den 11 juni

1920 om barn 1 äktenskap.

Då fråga om vårdnad kan förekomma som självständigt ärende, har härav

betingad jämkning av ordalagen vidtagits i 19 § första stycket. Det nuvarande

tredje stycket i paragrafen har utgått. I motsvarande stycke har i förslaget

med avseende å det fall att allmän åklagare eller barnavårdsnämnd för

talan om vårdnadsöverflyttning upptagits hänvisning till reglerna i 20 § lagen

om införande av nya RB.

Den i 22 § första stycket upptagna bestämmelsen att klagan över rättens

slutliga utslag skall föras genom besvär har utgått; såsom jag förut nämnt

torde nämligen allmänna fullföljdsregler böra tillämpas. Vidare ha bestämmelserna

i 21 § och 22 § andra stycket om provisoriska beslut omarbetats

i anslutning till vad jag förut anfört. Det bör uppmärksammas, att fullföljd

enligt 22 § i förslaget må äga rum så snart provisoriskt beslut meddelats »i

fråga» som avses i 21 §, varemot det nuvarande stadgandet i 22 § andra

stycket reglerar endast talan mot »förordnande eller beslut, varigenom förordnande

förklarats skola äga bestånd». Enligt förslaget skall alltså talan

kunna föras även mot beslut, varigenom framställd begäran om interimistiskt

förordnande avslagits. Paragrafen avser endast beslut som meddelats

under rättegången. Har rätten i samband med domen eller det slutliga beslutet

meddelat provisoriskt förordnande om vårdnad eller underhåll, skall

talan häremot föras i samma ordning som talan mot domen eller det slutliga

beslutet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse ay 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1917

om adoption.

Tredje stycket i 9 § har i likhet med motsvarande bestämmelse i föregående

lagar ansetts kunna utgå. Såsom ett andra stycke i 23 § bar för det

fall att barnavårdsnämnd för talan om adoptivförhållandes hävande upptagits

hänvisning till 20 § promulgationslagen till nya RB.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 om barn utom

äktenskap.

De i denna lag under 2 samt 28—33 §§ upptagna bestämmelserna om provisoriska

beslut i vårdnads- och nnderbållsfrågor samt om omedelbar verkställighet

av slutligt avgörande i mål och ärenden härom ha omarbetats i

anslutning till reglerna i nya RB samt lagen om handläggning av domstolsärenden.

Vidare ha i överensstämmelse med vad förut anförts bestämmelserna

i 27 § om partsed upphävts, varjämte vissa stadganden i 25 § uteslutits.

Enligt 22 § gäller nu, att därest svaranden ej äger känt hemvist inom riket

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 187. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

och upplysning ej kunnat vinnas var han uppehåller sig, stämningen må

delgivas genom kungörelse, även om övriga i äldre RB angivna förutsättningar

för dylik delgivning ej äro för handen. Med hänsyn till den lindring

i de allmänna villkoren för kungörelsedelgivning som införts genom nya RB

torde något behov av särskilda regler om delgivning av stämning i faderskapsmål

ej längre föreligga. På grund härav har förevarande paragraf —

i likhet med vad som enligt lag den 20 december 1946 redan skett med motsvarande

lagrum i giftermålsbalken — förklarats skola utgå. Även 24 §,

enligt vilken reglerna om återvinning icke skola äga tillämpning, har uteslutits

som följd av nya RB:s regler om verkan av parts utevaro i indispositiva

tvistemål.

Förslaget till lag angående ändring i 8 och 12 kap. lagen den 27 juni 1924 om förmyndcrskap.

I 8 kap. 16 § föreskrives nu, att om förmyndaren utan vederbörligt tillstånd

ingått avtal å den omyndiges vägnar, den med vilken avtalet slöts icke

äger frånträda avtalet, såframt förmyndaren söker godkännande inom en

månad eller, om ärendet hör till häradsrätt, sist vid det ting som infaller näst

efter en månad från det avtalet slöts. Efter nya RB:s införande förutsättes

emellertid rätten även på landet alltid vara tillgänglig, varför något skäl ej

föreligger att därefter i fråga om tidsfristen för ansökan vid häradsrätt anknyta

till tingsordningen. På grund härav och då ej heller av annan orsak

torde vara påkallat, att tiden sättes längre på landet än i stad, har i förslaget

fristen för alla fall bestämts till en månad från avtalets ingående.

Av övergångsbestämmelserna till förevarande lagförslag, jämförda med 14 §

lagen om nya RB:s införande, framgår att, om avtalet slutits före nya RB:s

ikraftträdande, fristen skall beräknas enligt äldre bestämmelser.

I 12 kap. 2 § stadgas, att på landet samt i stad, där rådhusrätt ej finnes,

må å tid, då rättegångsdag ej inträffar, ansökan om omyndighetsförklaring

eller sådan förklarings hävande ingivas till domaren. Då enligt den nya rättegångsordningen

rätten även på landet förutsättes alltid vara tillgänglig, har

denna paragraf utgått i förslaget.

Enligt 12 kap. 4 § i dess nuvarande lydelse äger rätten att, då omyndighetsförklaring

sökts eller medgivits av den, om vars försättande i omyndighet

är fråga, utan kallelse pröva ansökningen. I förslaget har med hänsyn

till domförhetsreglerna i 1 kap. 4 och 11 §§ nya RB för detta fall i stället

stadgats, att rätten äger utan huvudförhandling omedelbart företaga målet till

avgörande. Vidare har i första stycket i förslaget även upptagits det fall, som

nu omnämnes i tredje stycket. Nuvarande andra stycket har utgått såsom

överflödigt. I stället har här införts en regel om förfarandet i de fall, då den

som ansökningen gäller skall höras. Att dennes utevaro ej hindrar målets

avgörande följer av 44 kap. 6 § och 42 kap. 10 § nya RB.

I 12 kap. 5 § i förslaget ha ändringar motsvarande de i 4 § föreslagna vidtagits.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

35

I 6 § andra stycket har föreslagits en mindre jämkning, som betingas av

det i 23 § första stycket upptagna förslaget beträffande rättegångskostnad

i mål, däri överförmyndaren för talan.

Bestämmelserna om provisoriska beslut i 8 § ha omarbetats, varvid domarens

befogenhet att meddela sådant beslut ersatts med föreskrift, att beslut må

meddelas utan huvudförhandling. Någon föreskrift, som ålägger rätten att

när målet förekommer taga under omprövning, huruvida provisoriskt förordnande

skall äga bestånd, har icke synts erforderlig, enär dom regelmässigt

skall givas i anslutning till eller kort efter huvudförhandlingen. Motsvarande

ändringar ha vidtagits beträffande de i 14 och 15 §§ upptagna bestämmelserna

om provisoriska beslut i ärenden om förmyndares förordnande och

entledigande.

18 § samt 20 § andra stycket ha utgått såsom överflödiga.

I 23 § har införts en hänvisning till 20 § promulgationslagen till nya RB

beträffande mål och ärenden, vari allmän åklagare, överförmyndare eller

barnavårdsnämnd för talan. De nuvarande bestämmelserna i 23 § första och

tredje styckena ha upptagits som 24 § medan andra stycket i 23 § utgått. Vad

angår den nuvarande 24 § har denna utgått såsom obehövlig med hänsyn till

att rätten enligt vad som i allmänhet skall gälla har att sörja för delgivning.

25 § har omarbetats, varvid klagotiden i anslutning till 52 kap. 1 § nya RB

bestämts till två veckor.

Första stycket i 26 § har utgått med hänsyn till att allmänna fullföljdsregler

skola tillämpas.

I övrigt ha i ett par nu icke nämnda lagrum smärre jämkningar vidtagits.

I samtliga lagförslag har tiden för ikraftträdandet bestämts till den 1 januari

1948, från och med vilken dag nya RB skall lända till efterrättelse. Då beträffande

de nya bestämmelsernas tillämpning i tidigare anhängiggjorda mål

samma regler böra gälla som upptagits i promulgationslagen till nya RB,

har i lagförslagens slutbestämmelser hänvisats till promulgationslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

1 Denna bilaga har här uteslutits utom såvitt angår vissa paragrafer i förslaget till lag angående

ändring i 8 och 12 kap. lagen om förmynderskap, beträffande vilka förslaget skiljer sig

från det vid propositionen fogade förslaget i ämnet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj.ts proposition nr 187.

Förslag:

till

Lag

angående ändring i 8 och 12 kap. lagen den 27 juni 1921 (nr 320) om

förmynderskap.

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 16 § samt 12 kap. 4—6, 8, 11, 14, 15,

20 och 23—27 §§ lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives och dels att 12 kap. 2 och 18 §§ nämnda

lag skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

11 §•

Om slutligt utslag, varigenom någon

förklarats omyndig, så ock om

förordnande, som i 8 § avses, skall

ofördröjligen genom rättens eller domarens

försorg kungörelse införas i

allmänna tidningarna.

Har slutligt utslag, varigenom någon

förklarats omyndig, blivit i högre

rätt ändrat genom utslag, som vunnit

laga kraft, eller har den, som förklarats

omyndig, genom laga kraft ägande

utslag förklarats myndig, eller har

förordnande, som i 8 § sägs, förklarats

icke skola äga bestånd eller återkallats

eller i högre rätt upphävts,

skall därom kungörelse ske, efter vad

i första stycket sägs.

27 §.

Beslut, som av överförmyndaren,

rätten eller domaren meddelas i mål

och ärenden enligt denna lag, skola

lända till efterrättelse utan hinder av

1 Senaste lydelse av 20 §, se SFS 1930: 110.

11 §•

Om dom, varigenom någon förklarats

omyndig, så ock om förordnande,

som i 8 § avses, skall ofördröjligen

genom rättens försorg kungörelse

införas i allmänna tidningarna.

Har dom, varigenom någon förklarats

omyndig, blivit i högre rätt ändrad

genom dom, som vunnit laga

kraft, eller har den, som förklarats

omyndig, genom laga kraft ägande

dom förklarats myndig, eller har förordnande,

som i 8 § sägs, hävts genom

laga kraft ägande beslut, skall

kungörelse därom ske, efter vad i

första stycket sägs.

27 §.

Beslut eller dom, som meddelas av

överförmyndaren eller rätten, skall

lända till efterrättelse utan hinder av

att talan däremot föres, utom såvitt

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

37

(Gällande lydelse.)

att talan däremot föres, utom för så

vitt angår rättens beslut, varigenom

omyndighetsförklaring eller avtal om

sammanlevnad i oskiftat bo häves eller

förordnande meddelas om gäldande

av särskild ersättning, på sätt i

10 kap. 2 § tredje stycket sägs, eller

förmyndare eller god man dömes till

utgivande av försutet vite.

(Föreslagen lydelse.)

angår rättens avgörande, varigenom

omyndighetsförklaring eller avtal om

sammanlevnad i oskiftat bo häves eller

förordnande meddelas om gäldande

av särskild ersättning, på sätt i

10 kap. 2 § tredje stycket sägs, eller

förmyndare eller god man dömes till

utgivande av försuttet vite.

Denna lag skall träda i kraft den

1 januari 1918; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen o.rri införande

av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 mars

1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 10 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 28 februari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag angående ändrad Igdelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr

377) om äktenskaplig börd;

2) lag angående ändrad Igdelse av 19, 21 och 22 §§ lagen den 11 juni 1920

(nr 407) om barn i äktenskap;

3) lag angående ändrad Igdelse av 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr

378) om adoption;

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom

äktenskap; samt

5) lag angående ändring i 8 och 12 kap. lagen den 27 juni 1924 (nr 320)

om förmgnderskap.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn

S. Edling.

Lagrådet yttrade:

Enligt det remitterade förslaget skall, i motsats till vad som är fallet enligt

nu gällande bestämmelser, beslut av rätten enligt 12 kap. 8 § andra stycket

lagen om förmynderskap om återkallelse av provisorisk omyndighetsförklaring

kunna särskilt överklagas. Häremot synes intet vara att erinra. Enligt

sakens natur bör emellertid sådant beslut utan hinder av besvär omedelbart

lända till efterrättelse, eftersom eljest risk föreligger att återkallelsen blir

utan verkan. Det i 11 § andra stycket i samma kapitel föreslagna stadgandet

att kungörelse skall äga rum först sedan beslut om provisorisk omyndighetsförklaring

hävts genom laga kraft ägande beslut synes ej stå i god överensstämmelse

med denna ståndpunkt. Lagrådet hemställer därför, att sistnämnda

stycke avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med gällande lydelse, dock

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

39

att orden »förklarats icke skola äga bestånd eller» utgå. I anslutning härtill

synes 27 § i nämnda kapitel böra så förtydligas att beslut eller dom varom

där är fråga skall lända till efterrättelse utan hinder av att talan däremot

föres, utom såvitt angår dom, som innefattar hävande av omyndighetsförklaring,

eller rättens avgörande, varigenom avtal om sammanlevnad i oskiftat

bo häves, o. s. v.

I övrigt lämnas förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 11 mars 1947.

Närvaran de:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets

denna dag avgivna utlåtande över de till lagrådet den 28 februari 1947 remitterade

förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr

377) om äktenskaplig börd;

2) lag angående ändrad lydelse av 19, 21 och 22 §§ lagen den 11 juni 1920

(nr 407) om barn i äktenskap;

3) lag angående ändrad lydelse av 9 och 23 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr

378) om adoption;

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom

äktenskap; samt

5) lag angående ändring i 8 och 12 kap. lagen den 27 juni 1924 (nr 320)

om förmynderskap.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande framhåller föredraganden, att de

ändringar i 12 kap. 11 och 27 §§ i det remitterade förslaget till lag angående

ändring i lagen om förmynderskap, som lagrådet ifrågasatt, torde böra godtagas,

samt hemställer att lagförslagen, sedan det nyssnämnda förslaget ändrats

i enlighet med det anförda, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470512

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:216 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 a1 i texten