Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång

1947-03-11 · 40 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 39 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:189, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 189.

1

Nr 189.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om

fri rättegång; given Stockholm slott den 11 mars 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härigenom jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni

1919 (nr 367) om fri rättegång.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr ISO.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 397) om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1—6, 8—11, 13—15 och 17 §§ samt överskrifterna

framför 1 och 10 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1 skola erhålla

ändrad lydelse pa sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

Om fri rättegång vid underrätt.

1

Vid allmän underrätt, polisdomstol

och krigsrätt samt första domstol i

jorddelningsmål och i vattenmål må

på de villkor och i den omfattning,

som här nedan stadgas, fri rättegång

i visst mål beviljas den, som icke äger

tillgång till gäldande av de med rättegången

därstädes förenade kostnader

eller efter deras utgivande skulle

sakna nödiga medel för eget uppehälle

och för fullgörande av honom

åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång--------

/ brottmål, där brottet är sådant,

att det hör under allmänt åtal eller

må efter angivelse åtalas av allmän

åklagare, må fri rättegång ej beviljas

(Föreslagen lydelse.)

Om fri rättegång vid första domstol.

§•

I mål vid allmän underrätt, krigsrätt,

ägodelningsrått, vattendomstol

eller arbetsdomstolen må på de villkor

och i den omfattning som här nedan

stadgas fri rättegång beviljas den,

som icke äger tillgång till gäldande

av de med rättegången därstädes förenade

kostnaderna eller efter deras

utgivande skulle sakna nödiga medel

för eget uppehälle och för fullgörande

av honom åliggande underhållsskyldighet.

Vad nu sagts om mål

skall äga motsvarande tillämpning å

förundersökning i brottmål, så ock å

ärende som avses i lagen om handläggning

av domstolsärenden eller eljest

ej skall handläggas i den för tvistemål

eller brottmål stadgade ordningen.

- —--fri rättegång.

Målsägande i brottmål må, om

brottet hör under allmänt åtal, ej erhålla

fri rättegång i annat fall än då

åklagaren väckt åtal för brottet. I

1 Senaste lydelse av 1—6, 8, 10, 11, 13 och 14 §§ se SFS 1944: 212.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

3

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

målsägande i annat fall än att dkla- ärende som sägs i första stycket md

garen anhängiggjort talan i målet. fri rättegång beviljas allenast om förhandling

utsatts i ärendet eller eljest

med hänsyn till ärendets beskaffenhet

och omständigheterna i övrigt särskilda

skäl åro därtill.

2 §.

Beslut om fri rättegång meddelas

av rätten eller, då rätten ej sitter, av

dess ordförande.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas

av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor

och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro sagda

förhållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig myndighet,

som Konungen bestämmer.

3 §.

Part, som åtnjuter fri rättegång,

vare befriad från erläggande av stämpelavgift

i målet och njute tillika den

förmån att av allmänna medel skola

gäldas expeditionslösen, kostnad för

delgivning av stämning och sådant

rättens beslut, av vilket motparten

skall erhålla del, samt för inkallelse

av och ersättning till sådana av parten

åberopade vittnen, vilkas hörande

i målet ej utan skäl påkallats, så

ock ersättning till tjänsteman för särskild

förrättning eller å tjänstens vägnar

förskjuten kostnad. Frihet från

avgift för protokoll, som ej utfärdas

utan särskild begäran, må jämväl efter

det rätten skilt sig från målet åtnjutas,

såframt begäran därom göres

innan tiden för bevarande av talan

mot utslaget, genom vad eller besvär,

gått till ända.

Av allmänna medel skall ock gäldas

ersättning till sakkunnig som utsetts

av rätten, om ersättningen enligt

Part, som åtnjuter fri rättegång,

vare befriad från erläggande av stämpelavgift

för expeditioner angående

rättegången och njute tillika den förmånen

att av allmänna medel skola

utgå expeditionslösen, delgivningskostnad

som eljest skolat åligga parten

samt ersättning till tjänsteman för

särskild förrättning eller å tjänstens

vägnar förskjuten kostnad. Frihet från

avgift för sådan rättens expedition

som ej utfärdas utan särskild begäran

må åtnjutas jämväl efter det rätten

skilt målet från sig, om expeditionen

begäres innan tiden för fullföljd av

talan utgått.

Av allmänna medel skall ock utgå

kostnad för bevisning som ej förebragts

utan skäl ävensom förskott å

kostnad för bevisning, om kostnaden

eller förskottet enligt lag skall utgivas

av parten eller av parterna en för båda

och båda för en.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

lag skall utgivas av parten. Har i det

slutliga utslaget förordnats att ersättning,

vars gäldande ålegat båda parterna,

skall stanna å parten, skall

denna kostnad, även där ersättningen

till den sakkunnige helt eller delvis

utgivits av motparten, utgå av allmänna

medel.

Har i-------------undersökningen avgives.

4 §.

Är part, som åtnjuter fri rättegång,

enligt lag skyldig eller har han eljest

av rättens ordförande anmodats att

komma personligen tillstädes vid rätten,

eller har rätten ålagt honom personlig

inställelse, äge rätten med anledning

av sådan inställelse på begäran

tillerkänna parten gottgörelse av

allmänna medel för resekostnad enligt

lägsta reseklass i allmänna resereglementet,

om han finnes icke själv

kunna svara för kostnaden. Är avståndet

till sammanträdesorten mindre

än fem mil, må dock sådan gottgörelse

utgå allenast såframt synnerliga

skäl därtill åro. Rätten eller, då

rätten ej sitter, dess ordförande äger

besluta om förskott av allmänna medel,

därest parten måste antagas sakna

medel för resan.

Om synnerliga-------

Har part, som åtnjuter fri rättegång,

haft andra nödvändiga utgifter

för rättegången, som icke avses i 3 §

men äro jämförliga med där angivna

kostnader, äge rätten ock tillerkänna

honom ersättning därför med skäligt

belopp, om han finnes icke själv kunna

svara för utgifterna.

Har part, som åtnjuter fri rättegång,

förelagts att infinna sig personligen

vid rätten, må parten på begäran

tillerkännas gottgörelse av allmänna

medel för resekostnad enligt

lägsta reseklass i allmänna resereglementet,

om han finnes icke själv kunna

svara för kostnaden. Är avståndet

till sammanträdesorten mindre än

fem mil, må dock sådan gottgörelse

utgå allenast såframt synnerliga skäl

äro därtill. Därest parten måste antagas

sakna medel för resan, må nödigt

förskott å ersättningen meddelas

honom.

-----vid domstolen.

Har part, som åtnjuter fri rättegång,

haft andra nödvändiga utgifter

för rättegången, som icke avses

i 3 § men äro jämförliga med där

angivna kostnader, må ock ersättning

därför med skäligt belopp tillerkännas

honom, om han finnes icke själv

kunna svara för utgifterna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

5

(Gällonde lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

5 §.

Finnes part, som åtnjuter fri rättegång,

icke kunna själv eller genom

någon, som i tjänsteställning eller eljest

lämnar honom bistånd, behörigen

tillvarataga sina intressen vid talans

anhängiggörande eller utförande,

må på hans begäran lämplig person

förordnas att därvid mot ersättning av

allmänna medel biträda honom.

Rättegångsbiträde förordnas av rätten

eller, då rätten ej sitter, av dess

ordförande. Där ej omständigheterna

annat påkalla, bör med beslut angående

förordnande att biträda part med

talans utförande anstå, till dess parten

varit personligen tillstädes i målet

och rätten därvid funnit, att behov

av biträde föreligger.

Till rättegångsbiträde bör, om målets

beskaffenhet det fordrar, förordnas

någon som avlagt för utövande av

domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Företrädesvis bör därvid anlitas

befattningshavare vid rättshjälpsanstalt

eller annan som vid rätten yrkesmässigt

utövar advokatverksamhet

och ej är avlägset boende; har sådan

person av parten föreslagits till biträde,

bär avvikelse från förslaget ej

ske, såframt ej särskilda skäl därtill

äro.

Vid förordnande av rättegångsbiträde

må, när skäl därtill äro, biträdet

berättigas att sätta annan lämplig

person i sitt ställe.

Finnes part, som åtnjuter fri rättegång,

icke kunna själv eller genom

någon som i tjänsteställning eller eljest

lämnar honom bistånd behörigen

tillvarataga sina intressen vid talans

väckande eller utförande, må på hans

begäran lämplig person förordnas att

mot ersättning av allmänna medel biträda

honom därvid. 1 brottmål skall

dock vad nu sagts icke äga tillämpning

i fråga om den misstänkte utan

gälle beträffande biträde åt honom

vad i rättegångsbalken är stadgat om

offentlig försvarare.

Till rättegångsbiträde skall förordnas

advokat eller annan som avlagt

för utövande av domarämbete föreskrivna

kunskapsprov och finnes

skickad för uppdraget. Företrädesvis

bör därvid anlitas befattningshavare

vid rättshjäipsanstalt eller advokat

som vid rätten brukas som rättegångsombud.

Har parten själv föreslagit

någon som är behörig, skall han förordnas,

om ej hans anlitande skulle

medföra avsevärt ökade kostnader eller

eljest särskilda skäl föranleda annat.

Vid förordnande av rättegångsbiträde

må, när skäl äro därtill, biträdet

berättigas att sätta annan behörig

person i sitt ställe.

Biträde skall kallas till huvudförhandling

eller annat rättens sammanträde

för förhandling.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

6 §.

Om delgivning och inkallelse, som Part, som åtnjuter fri rättegång, må

i 3 § sägs, föranstalte, såframt par- ej i målet förpliktas gottgöra statsverten

därom framställer begäran, rät- ket ersättning till offentlig försvarare,

ten eller dess ordförande. tolk eller stenograf, eller kostnad som

enligt föreskrift i rättegångsbalken av

allmänna medel utgått för bevisning

varom rätten självmant föranstaltat.

8 §•

När rätten från sig skiljer mål, vari

part åtnjutit fri rättegång, skall rätten,

där parten jämlikt 7 § förklarats

förlustig sagda förmån, förplikta honom

att ersätta statsverket kostnad,

som enligt 3, 4 eller 5 § skolat gäldas

av allmänna medel; dock ankomme

på rätten att pröva, om och i vad

mån sådant åläggande bör ske i fall,

då beslutet om förmånens upphörande

grundats därpå, att det för parten

funnits vara av ringa betydelse, att

hans talan vinner prövning.

Har part, som åtnjutit fri rättegång,

ej förklarats ersättningsskyldig,

men tappar motparten, varde sådan

skyldighet denne ålagd, där han enligt

lag är pliktig gälda vinnande parts

rättegångskostnad.

När rätten från sig skiljer mål vari

part åtnjutit fri rättegång, skall rätten,

där parten jämlikt 7 § förklarats

förlustig sagda förmån, förplikta honom

att ersätta statsverket kostnad

som enligt 3, 4 eller 5 § skolat utgå

av allmänna medel; dock ankomme

på rätten att pröva om och i vad mån

sådant åläggande bör ske i fall, då

beslutet om förmånens upphörande

grundats därpå, att det funnits vara

av ringa betydelse för parten att hans

talan vinner prövning. Föreligga sådana

omständigheter som avses i 31

kap. 2 § rättegångsbalken, må betalningsskyldighet

ej åläggas parten.

Där ej part, som åtnjutit fri rättegång,

enligt första stycket förklarats

skyldig att återgälda kostnad som där

avses, skall sådan skyldighet åläggas

motpart eller annan som enligt lag

skulle varit pliktig att gottgöra parten

kostnaden. Rör målet allmänt

åtal, må åklagaren förpliktas ersätta

kostnaden, om han väckt åtalet utan

skäl; har målsägande utan skål gjort

angivelse eller eljest föranlett åtalet,

må i den omfattning, som finnes skälig,

ersättningsskyldighet ock åläggas

honom.

Vinna makar

stycket avses.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

7

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

9

Mot beslut, varigenom fri rättegång

beviljats, må talan ej föras.

Har rättens ordförande lämnat utan

bifall ansökan om fri rättegång eller

om förordnande av rättegångsbiträde

eller till rättegångsbiträde förordnat

annan, än part föreslagit, må parten

hos rätten påkalla ny prövning av frågan.

§■

Vad i 8 § är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning när förundersökning,

varunder den misstänkte åtnjutit

fri rättegång, nedlägges eller

avslutas utan att åtal mot honom väckcs.

Det åligger åklagaren att hos rätten

göra anmälan om förundersökningens

nedläggande eller avslutande.

Om fri rättegång i hovrätt och

hos Konungen.

10

Har part vid underrätt åtnjutit fri

rättegång, vare han, då målet fullföljes

till hovrätten, berättigad att jämväl

med avseende å rättegången därstädes

tillgodonjuta de i 3 § omförmälda

förmåner, såframt ej under tiden

partens förmögenhetsförhållanden

veterligen så ändrats, att han utan

intrång i de medel, som äro nödiga

för hans eget uppehälle och för fullgörande

av honom åliggande underhållsskyldighet,

kan gälda kostnaderna

för rättegången i hovrätten. Part

äge ock eljest i hovrätten komma i

åtnjutande av fri rättegång enligt vad

nu sagts, där han, på sätt i 2 § andra

stycket föreskrives, styrker, att han

icke äger tillgång till gäldande av de

med rättegången i hovrätten förenade

kostnader eller efter deras utgivande

skulle sakna nödiga medel för

eget uppehälle och för fullgörande av

honom åliggande underhållsskyldighet.

Har tilltalad, som i hovrätten åtnjuter

fri rättegång, personligen inställt

sig vid muntligt förhör, eller liar

hovrätten ålagt annan part, som åtnjuter

fri rättegång, att komma per
-

Om fri rättegång i hovrätt och

högsta domstolen.

§•

Part, som vid underrätt åtnjutit fri

rättegång, vare, om målet fullföljes

till hovrätten, berättigad att jämväl

med avseende å rättegången därstädes

tillgodonjuta de i 3 och 4 §§ omförmälda

förmånerna, såframt ej under

tiden partens förmögenhetsförhållanden

veterligen så ändrats, att han

utan intrång i de medel som äro nödiga

för hans eget uppehälle och för

fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet

kan gälda kostnaderna

för rättegången i hovrätten.

Part äge ock eljest i hovrätten komma

i åtnjutande av fri rättegång enligt

vad nu sagts, där han på sätt i 2 §

föreskrives styrker, att han icke äger

tillgång till gäldande av de med rättegången

i hovrätten förenade kostnaderna

eller efter deras utgivande skulle

sakna nödiga medel för eget uppehälle

och för fullgörande av honom

åliggande underhållsskyldighet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

(Gällande lydelse.)

sonligen tillstädes vid sådant förhör,

skall vad i 4 § första och andra styckena

stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Bestämmelsen i 4 § tredje

stycket skall ock gälla med avseende

å rättegången i hovrätten.

Där part, som i hovrätten åtnjuter

fri rättegång, anlitat biträde för rättegången

därstädes, må hovrätten på

partens begäran i det slutliga utslaget

tillerkänna biträdet ersättning av

allmänna medel, om parten ägt grundad

anledning att fullfölja talan och

därvid haft behov av biträde eller om

parten med hänsyn till målets beskaffenhet

haft behov av biträde för avgivande

av svaromål.

Har hovrätten utsatt muntligt förhör

i mål, där part åtnjuter fri rättegång,

äge hovrätten på partens begäran

förordna lämplig person att biträda

honom vid utförande av hans

talan i hovrätten, om parten är i behov

av sådant biträde; och skall därvid

vad i 5 § tredje och fjärde styckena

stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Vad i 1 § andra och tredje styckena

samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall

äga motsvarande tillämpning med avseende

å fri rättegång i hovrätt.

Mot hovrätts beslut i fråga, som i

denna paragraf avses, må talan ej

föras. 11

(Föreslagen lydelse.)

Har part, som åtnjuter fri rättegång

i hovrätten, därstädes anlitat biträde

av någon som varit förordnad att biträda

honom med talans utförande i

underrätten, skall ersättning till biträdet

utgå av allmänna medel. I annat

fall skall i fråga om parts rätt till

biträde i tillämpliga delar gälla vad i

5 § är stadgat.

Bestämmelserna i 1 § andra och

tredje styckena samt 6—9 §§ skola ock

äga motsvarande tillämpning med avseende

å fri rättegång i hovrätt.

11 §.

Bestämmelserna i 10 § skola äga Bestämmelserna i 10 § skola äga

motsvarande tillämpning i fråga om motsvarande tillämpning i fråga om

mål, som fullföljes hos Konungen. mål som fullföljes till högsta domstolen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

9

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

13 §.

Finnes part, som åtnjutit fri rättegång,

efter rättegångens avslutande

kunna utan intrång i de medel som

äro nödiga för hans eget uppehälle

och för fullgörande av honom åliggande

underhållsskyldighet gälda rättegångskostnad,

som enligt denna lag

utgått av allmänna medel eller som

avses i 6 §, och föreligga ej sådana

omständigheter, som angivas i 31 kap.

2 § rättegångsbalken, må han på yrkande

av kronans ombudsman i den

ort där parten har sitt hemvist förpliktas

att ersätta statsverket sådan

kostnad, dock att, om dylik ersättningsskyldighet

ålagts motpart eller

annan, talan som nu sagts ej må väckas

med mindre det visas att kostnaden

icke kunnat uttagas av denne. Talan

må ej väckas senare än fem år efter

rättegångens avslutande.

Vad i---verkställighetsåtgärden avslutats.

Har part guldit kostnad, som mot- Har part guldit kostnad som annan

parten förpliktats att återgälda stats- förpliktats att återgälda statsverket,

verket, inträder han i statsverkets rätt inträder han i statsverkets rätt mot

mot den andre. den andre.

Finnes part, som åtnjutit fri rättegång,

efter rättegångens avslutande

kunna utan intrång i de medel, som

äro nödiga för hans eget uppehälle

och för fullgörande av honom åliggande

underhållsskyldighet, gälda rättegångskostnad,

som enligt denna lag

av allmänna medel guldits, må han på

yrkande av kronans ombudsman i den

ort, där parten har sitt hemvist, förpliktas

att ersätta statsverket sådan

kostnad, dock att, om dylik ersättningsskyldighet

ålagts motparten, talan

som nu sagts ej må väckas med

mindre det visas, att kostnaden icke

kunnat uttagas av denne. Talan må ej

anhängiggöras senare än fem år efter

rättegångens avslutande.

14 §.

Vittnesersättning, som enligt denna

lag skall gäldas av allmänna medel,

skall utgå efter enahanda grunder och

i samma ordning, som stadgas angående

ersättning av allmänna medel

till vittnen i brottmål.

Rättegångsbiträde, som förordnats

enligt denna lag, åtnjute efter rättens

prövning av allmänna medel arvode

för det arbete han nedlagt å rättegången,

så ock gottgörelse för nödvändiga

utgifter. Vid begäran om ersättning

bör redogörelse lämnas för det

arbete och de utgifter uppdraget med
-

Rättegångsbiträde som förordnats

enligt denna lag är berättigad att erhålla

arvode för det arbete han nedlagt

å rättegången, så ock gottgörelse

för nödvändiga utgifter samt för tidsspillan

i samband med inställelse vid

rätten. Vid begäran om ersättning bör

redogörelse lämnas för det axbete och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

(Gällande lydelse.)

fört. Arvode och gottgörelse för utgifter

skola fastställas var för sig.

Arvode till biträde skall bestämmas

till belopp som med avseende å det

arbete uppdraget krävt, den omsorg

och skicklighet, varmed det utförts,

samt omständigheterna i övrigt kan

anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Vid bestämmandet av ersättning

bör hänsyn tagas till inställelse

vid rätten å samma rättegångsdag i

annat mål. Finnes talan hava anhängiggjorts

eller fullföljts utan skäl, må,

där biträdet brustit i nödig aktsamhet,

ersättningen till honom efter omständigheterna

nedsättas under vad

som eljest bort utgå eller ock biträdet

förklaras ej äga rätt till ersättning.

Ej må biträde, som förordnats av

rätten eller dess ordförande, av parten

förbehålla sig ytterligare ersättning;

har sådant förbehåll skett, vare det

utan verkan.

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde

gånge i verkställighet, ändå att

det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked

om beslutet skall utan avgift tillhandahållas

biträdet.

15

Vad i denna lag sägs om rättegångsbiträde

äge ej tillämpning i fall, då,

enligt vad särskilt år stadgat, häktad

eller vid krigsdomstol tilltalad år berättigad

erhålla sådant biträde.

(Föreslagen lydelse.)

de utgifter uppdraget medfört. Arvode

och övrig ersättning skola fastställas

var för sig.

Arvode till biträde skall bestämmas

till det belopp som med avseende å

det arbete uppdraget krävt, den omsorg

och skicklighet, varmed det utförts,

samt övriga omständigheter kan

anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Vid bestämmande av ersättning

i övrigt bör hänsyn tagas till inställelse

vid rätten å samma dag i annat

mål. Finnes talan hava anhängiggjorts

eller fullföljts utan skäl, må,

där biträdet brustit i nödig aktsamhet,

ersättningen till honom efter omständigheterna

nedsättas under vad

som eljest bort utgå eller ock biträdet

förklaras ej äga rätt till ersättning.

Biträde må ej förbehålla sig ytterligare

ersättning av parten; har sådant

förbehåll skett, vare det utan verkan.

§•

Beslut rörande fråga som avses i

denna lag meddelas av rätten. Krigsrätts,

ägodelningsråtts eller vattendomstols

beslutanderätt må dock, då

domstolen ej håller sammanträde, utövas

av krigsdomaren, ägodelning sdomaren

eller vattenråttsdomaren.

Har rätten skilt målet från sig, äger

den, till dess part fullföljt talan eller

tiden för sådan talan utgått, bevilja

parten fri rättegång i högre rått och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

11

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

förordna biträde åt honom för rättegången

därstädes.

I fråga om talan mot beslut som

meddelats av krigsdomare, ägodelningsdomare

eller vattenrättsdomare

äge vad som är stadgat om talan mot

krigsrätts, ägodelningsråtts och vattendomstols

beslut motsvarande tillämpning.

17 §.

Närmare föreskrifter rörande ord- Närmare föreskrifter rörande tidningen

för gäldande av ersättning en- lämpningen av denna lag meddelas av

ligt denna lag till tjänstemän och Konungen.

råttegångsbitråden ävensom angående

delgivningar och inkallelser genom

rättens eller dess ordförandes försorg

samt vad i övrigt med avseende å denna

lags tillämpning är att iakttaga

meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1948. I mål vari rättegång inletts

före nämnda dag skall dock äldre

lag lända till efterrättelse såvitt part

därigenom kan erhålla förmån, som

icke skulle std till buds vid tillämpning

av nya lagen.

Vad i äldre lag år stadgat om fullföljd

av talan och omedelbar verkställighet

av vissa beslut skall alltjämt

äga tillämpning i fråga om beslut som

meddelats före nya lagens ikraftträdande

eller som hovrätt därefter meddelar

i mål, vilket underrätten avgjort

före ikraftträdandet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 februari 1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Mossberg, Weijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet och tillförordnade

chefen för socialdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om ändringar i

lagen om fri rättegång med anledning av processreformen.

Föredraganden anför följande.

I sitt betänkande med förslag till ny rättegångsbalk anförde processlagberedningen,

att den fria rättegången ansetts böra liksom hittills regleras genom

särskild lagstiftning. Det vore emellertid uppenbart, att det nya förfarandet,

särskilt vad anginge överrätterna, kunde påkalla vissa ändringar i

lagen om fri rättegång. Denna fråga borde upptagas till övervägande före nya

RB:s ikraftträdande.

Efter avgivandet av beredningens betänkande ha genom lag den 12 maj

1944 åtskilliga ändringar vidtagits i lagen om fri rättegång. Redan härigenom

ha väsentligt ökade möjligheter beretts att tillgodose de nya behov av

särskilda förmåner åt obemedlade parter vilka uppkomma vid övergången till

ett muntligt processystem. Vissa ytterligare lättnader torde emellertid vara

påkallade. Även i några andra avseenden erfordras med hänsyn till nya

RB:s innehåll att saklig ändring i lagen äger rum. Dessutom böra lagens bestämmelser

på flera punkter undergå formell jämkning i anslutning till föreskrifterna

i nya RB.

I enlighet med det sålunda anförda utarbetades i oktober 1946 inom departementet

en promemoria med utkast till ändringar i lagen om fri rättegång

med anledning av processreformen, över denna promemoria ha, efter

remiss, yttranden avgivits av rikets hovrätter, nedre justitierevisionen, statskontoret,

föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare,

Sveriges advokatsamfund samt styrelserna för Stockholms stads, Stockholms

läns, Norrköpings stads, Malmö stads, Hälsingborgs stads, Göteborgs stads,

Älvsborgs läns, Örebro läns och Västmanlands läns rättshjälpsanstalter. I

flertalet yttranden ha de i promemorian föreslagna lagändringarna i huvudsak

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. De anmärkningar som framställts

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

13

ha främst avsett frågorna om fri rättegång i ansökningsärenden och om

förordnande av rättegångsbiträde.

Spörsmålet om fri rättegång i ansökningsärenden var föremål

för uppmärksamhet även i samband med 1944 års ändringar i förevarande

lag. Till grund för dessa ändringar låg ett av särskilda sakkunniga den

21 november 1942 avgivet betänkande med förslag rörande fri rättegång (SOU

1942:50). 1 nämnda betänkande erinrades att enligt 1 § i lagen fri rättegång

finge »i visst mål» beviljas den som icke ägde tillgång till gäldande

av de med »rättegången» vid domstolen förenade kostnaderna. De sakkunniga

ansågo sig också med stöd av uttalanden i förarbetena kunna fastslå,

att lagen ursprungligen icke varit avsedd att, såvitt underrättsprocessen angår,

vinna tillämpning å annat än egentliga rättegångsmål. De framhöllo

emellertid tillika att praxis ej strängt upprätthållit denna grundsats. Sedan

Svea hovrätt i ett avgörande år 1934 förklarat hinder ej möta mot att jämväl

vid underrätt bevilja fri rättegång då talan om hemskillnad anhängiggjorts

genom ansökan, hade sålunda fri rättegång ej sällan fått tillgodonjutas i mål

om hemskillnad, äktenskapsskillnad och boskillnad, även om ansökningsvägen

valts. Också i andra ansökningsärenden hade fri rättegång förekommit,

om än detta varit mera ovanligt. För egen del uttalade de sakkunniga,

att det icke syntes strida vare sig mot ordalagen i 1 § av lagen eller mot

det ifrågavarande institutets allmänna karaktär att medgiva fri rättegång i

sådana genom ansökan inför rätta bragta saker, där ansökningen berörde

även annan än sökanden och tvist i det särskilda fallet förelåge mellan flera

parter. I sådant fall måste nämligen rättegång i den bemärkelse ordet hade

i 1 § av lagen anses ha kommit till stånd. Såsom exempel på dylika fall

nämndes ansökan om omyndigförklaring av person som motsatte sig detta

yrkande. Långt mer tvivelsamt bleve enligt de sakkunnigas mening bedömandet

i sådana ansökningsärenden, där något verkligt tvåpartsförhållande

icke uppstode eller ens kunde uppstå, t. ex. vid ansökan om tillstånd till adoption,

vid makars gemensamma ansökan om hem-, äktenskaps- eller boskillnad,

vid egen ansökan om försättande i konkurs eller om omyndigförklaring

m. m. Ehuru det enligt deras mening häst skulle överensstämma med lagstiftningens

principer att ej medgiva fri rättegång i dylika fall, funno de sig

— med hänsyn till de fördelar som, särskilt i områden utan rättshjälpsanstalt,

vore förenade med rådande praxis att medgiva fri rättegång även då

hemskillnad, äktenskapsskillnad och boskillnad begärdes ansökningsvägen

— icke böra föreslå någon ändring i lagen i syfte att utesluta icke tvistiga

ansökningsärenden från dess tillämpningsområde.

I ett par över betänkandet avgivna remissyttranden påyrkades, att möjligheten

att i ansökningsärenden erhålla fri rättegång i den omfattning de

sakkunniga funnit rimlig måtte uttryckligen lagfästas. Departementschefen

fann emellertid icke lämpligt att upptaga förevarande spörsmål till reglering

innan gränsen mellan mål och ärenden blivit bättre klarlagd, vilket väntades

komma att ske i samband med utarbetandet av följdförfattningar till

nya RIL

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 189-

Numera har den 20 december 1946 (nr 807) utfärdats en lag om handläggning

av domstolsärenden, avsedd att träda i kraft samtidigt med nya RB.

Denna lag — som bygger på ett av processlagberedningen upprättat förslag

— avser ärenden angående rättsvård, som allmän underrätt har att upptaga

självmant eller efter ansökan och som ej enligt lag eller författning skola

handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade ordningen, dock ej

ärenden som angå straff eller annan med brott förenad påföljd. I processlagberedningens

motiv erinrades bland annat, att rättsvårdsärendena från

processuell synpunkt företedde betydande olikheter med rättegångsmålen. I

ett stort antal ärenden förelåge ej, såsom i rättegångsmålen, förutsättningar

för en kontradiktorisk förhandling, då i dessa ärenden något partsförhållande

ej vore för handen. I andra ärenden åter förekomme en viss, mer eller

mindre skarpt utbildad intressemotsättning. När avgörandet sålunda kunde

komma att inverka även på andras rättsställning, borde dessa höras. Handläggningen

borde då i regel äga rum vid förhandling, och de rättsägare som

ägde föra talan borde intaga partsställning. I överensstämmelse härmed föreskrives

i 4 och 5 §§ lagen om handläggning av domstolsärenden, att om

för ärendes prövning sökanden eller annan som ärendet angår finnes böra

höras muntligen, rätten skall utsätta förhandling samt att om sådan förhandling

i tillämpliga delar skall gälla vad i nya RB är stadgat om huvudförhandling

i tvistemål.

I 1946 års promemoria anfördes, att man med hänsyn till nu berörda omständigheter

syntes kunna räkna med att i framtiden förhandling regelmässigt

komme att hållas i ärende vid underrätt däri tvist rådde. Det framhölls

tillika, att i de fall, då muntlig förhandling ej ansåges behövlig eller ärende

upptoges omedelbart av hovrätt, något behov av fri rättegång sannolikt i regel

ej komme att föreligga även om tvist vore för handen. Önskemålet att

fri rättegång må kunna erhållas i tvistiga ansökningsärenden borde därför

enligt promemorian kunna anses bli skäligen tillgodosett genom en föreskrift

att förmånen i fråga finge beviljas, förutom i »mål», även då förhandling utsatts

i ärende som avsåges i lagen om handläggning av domstolsärenden. En

dylik föreskrift upptogs också i 1 § av det vid promemorian fogade lagutkastet.

Med anledning härav har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar

anfört följande.

Det synes principiellt riktigt att förmånen av fri rättegång utsträckes att

omfatta sådana ärenden, där avgörandet kan komma att inverka även på

andras rättsställning än sökandens eller där eljest en intressemotsättning föreligger

av beskaffenhet att böra föranleda olika rättsägares hörande i saken.

Tveksamt är däremot om förmånen i dylika fall bör begränsas på sätt i

förslaget skett. Enligt 1 § första stycket i utkastet skulle sålunda fri rättegång

i ärende endast kunna beviljas om förhandling utsatts i ärendet enligt

bestämmelserna i 4 § i lagen om handläggning av domstolsärenden. Härigenom

uteslutes emellertid dels sökanden från möjligheten att erhålla hjälp

vid ärendets anhängiggörande, och dels annan, av avgörandet beroende rättsägare

att redan från början erhålla biträde till bedömande av sakens betydelse

för honom. Ärenden av ifrågavarande slag kunna dock ofta vara av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

15

lika invecklad beskaffenhet som rättegångsmålen och såväl för sökanden som

annan rättsägare kräva utgifter för anskaffande av skriftliga bevis eller annan

utredning. Såsom exempel på dylika ärenden må nämnas sådana som

angå omyndigförklaring, vårdnaden om barn, försäljning enligt lagen om

samäganderätt m. fl. Enligt styrelsens mening bör förmånen av fri rättegång

i princip regleras lika i rättegångsmål och sådana ärenden, där en tillämpning

av nyssnämnda lagrum kan ifrågakomma.

Nedre justitierevisionen har erinrat, att lagen om handläggning av domstolsärenden

icke ägde tillämpning å ärenden som anginge straff eller annan

med brott förenad påföljd. På grund härav syntes det nedre revisionen tveksamt,

huruvida 1 § av utkastet medgåve att den tilltalade erhölle fri rättegång

därest muntligt förhör ägde rum i sådant ärende som avsåges i 19 §

lagen om villkorlig dom. För en person som dömts villkorligt och därvid åtnjutit

fri rättegång skulle det emellertid enligt nedre revisionens mening

framstå såsom egendomligt, om han icke kunde erhålla samma förmån när

fråga uppkomme om ändring av vad som föreskrivits i den villkorliga domen.

Nedre revisionen föresloge därför, att rätt att bevilja fri rättegång

skulle medgivas även för det fallet att förhandling utsatts i ärende som anginge

straff eller annan med brott förenad påföljd.

Departementschefen.

Med anledning av vad häradshövdingföreningen anfört vill jag framhålla,

att jag icke utan närmare utredning om de ekonomiska konsekvenserna är

beredd att förorda att fri rättegång må komma till användning i ärenden i

samma utsträckning som i rättegångsmål. I den mån behov av kostnadsfritt

biträde för avfattande av ansökning eller införskaffande av utredning kan

uppkomma t. ex. i ärenden angående adoption eller dödförklaring eller eljest

då något motsatsförhållande till annan icke är för handen, torde detta behov

få tillgodoses genom de organ som ha att meddela utomprocessuell rättshjälp.

Jag erinrar att denna utväg är den enda som står till buds, när fråga

är om ansökan hos annan myndighet än domstol. Enligt min uppfattning

hör alltså tillämpningen av institutet fri rättegång alltjämt vara begränsad

till de fall, då det föreligger en intressemotsättning som är jämförlig med den

mellan parterna i en rättegång. Såsom framhållits i 1942 års betänkande

kan detta icke anses vara fallet endast därför att ansökningen måste utställas

till delgivning med annan. I regel kan frågan, huruvida tvist råder,

tydligen ej avgöras förrän den som sålunda skall höras yttrat sig i saken.

Efter min mening skulle det därför icke vara lämpligt att, i enlighet med

vad häradshövdingföreningen synes vilja förorda, medgiva rätt att bevilja

fri rättegång så snart ett ärende angår annan än sökanden. Det ligger då

närmast till hands att i första hand anknyta till utsättandet av muntlig förhandling.

Emellertid kan det uppenbarligen förekomma fall, då det redan

från början står klart att en ansökan om viss åtgärd kommer att bestridas. I

dylika fall torde rätten höra kunna bevilja sökanden fri rättegång och förordna

biträde åt honom redan för ärendets anhängiggörande. Likaså hör,

om förhandling ej genast utsättes i ärendet, motparten kunna erhålla hi
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kunyl. Mcij:ts proposition nr 189.

träde för avgivande av skriftligt svaromål. En motsvarande möjlighet synes

böra finnas i ärende som rätten upptager självmant eller efter anmälan,

t. ex. då fråga uppkommer om att fråntaga föräldrar vårdnaden om deras

barn. På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att fri rättegång i ärende

skall kunna beviljas, förutom om muntlig förhandling utsatts, jämväl om

eljest med hänsyn till ärendets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt

särskilda skäl äro därtill. Jag vill erinra att frågor om hemskillnad, äktenskapsskillnad,

boskillnad och omyndighetsförklaring enligt vad processlagberedningen

förutsatt alltid skola behandlas såsom »mål», oaktat att de kunna

väckas genom ansökan. Såvitt angår sådana frågor kommer alltså möjligheten

att erhålla fri rättegång icke att vara beroende av några särskilda

villkor.

Den anmärkning som framställts av nedre justitierevisionen torde böra

föranleda, att med ärenden som avses i lagen om handläggning av domstolsärenden

likställas övriga ärenden som ej handläggas i den för tvistemål

eller brottmål stadgade ordningen.

Med avseende å möjligheterna att erhålla rättegångsbiträde vid

underrätt stadgas för närvarande i 5 § första stycket, att sådant biträde

må förordnas, om parten finnes icke kunna själv eller genom någon

som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd behörigen tillvarataga

sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande. I andra stycket

föreskrives emellertid tillika att rätten, där ej omständigheterna annat

påkalla, bör låta anstå med förordnande av biträde för talans utförande till

dess parten varit personligen tillstädes i målet och rätten därvid funnit behov

av biträde föreligga.

Någon ändring i dessa bestämmelser föreslogs icke i promemorian. I några

yttranden ha emellertid framställts önskemål om en uppmjukning av föreskrifterna

i fråga.

Beträffande första stycket har sålunda styrelsen för Örebro läns rättshjälpsanstalt

anfört följande.

Tillämpningen av stadgandet att biträde må förordnas, om part finnes icke

kunna själv eller genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar

honom bistånd, behörigen tillvarataga sina intressen, är i fråga om barnuppfostringsmålen

— för vilka ju den fria rättegången spelar en dominerande

roll — mycket växlande vid olika domstolar. Vid vissa domstolar tilllämpar

man stadgandet så, att barnavårdsmannen som regel skall utan biträde

utföra kärandens talan, medan andra domstolar finna käranden i regel

vara i behov av biträde och endast i undantagsfall anse barnavårdsmannen

kunna ensam sköta målet. Enligt styrelsens mening är fastställandet av

faderskapet för ett barn i och för sig en så betydelsefull fråga, att barnet

för tillvaratagandet av sina intressen bör äga rätt att erhålla juridiskt biträde.

Barnets representant har ju ofta att taga ställning till betydelsefulla

bevisningsfrågor. Det gäller exempelvis huruvida barnet skall betraktas som

trolovningsbarn och, om yrkande därom anses böra framställas, att förebringa

den bevisning härom, som kan åstadkommas. Av vikt är också för

ombudet att tillse att barnets rätt till interimistiskt underhållsbidrag tillvaratages;

de uppskov, som föranledas av de på senare åren alltmer förekom
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr ISO.

17

mande blodundersökningama, medföra att de interimistiska underhållsbesluten

fått en ökad aktualitet. Styrelsen erinrar också om att ärvdabalkssakkunnigas

förslag till föräldrabalk innefattar en vidgad möjlighet för svaranden

i faderskapsmål att framställa invändningar mot käromålet. Därest

förslaget härutinnan upphöjes till lag, torde man alltså kunna räkna med

en mera komplicerad faderskapsprocess; svaranden kommer säkerligen i

större utsträckning än hittills att anlita rättegångsbiträde, och behovet av

juridiskt skolat biträde på kärandesidan torde komma att ytterligare göra

sig gällande. Styrelsen vill ifrågasätta, om icke vid dylikt förhållande orden

»eller genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd»

i 5 § böra kunna utgå; någon betydelse i fråga om andra mål än faderskapsmålen

torde stadgandet i denna del icke ha.

Vad angår föreskriften i andra stycket, att biträde för talans utförande i

allmänhet icke bör förordnas innan parten varit personligen tillstädes i målet,

erinrades i promemorian att Sveriges advokatsamfund under förarbetena

till 1944 års lagändring hemställt om uteslutande av detta stadgande men

att departementschefen ansett att bestämmelsen vore till nytta och borde

bibehållas. Dessutom anfördes, att med hänsyn till nya RB:s föreskrifter om

rättegångens uppdelande i förberedelse och huvudförhandling stadgandet i

fråga utan olägenhet syntes kunna kvarstå. I samband därmed framhölls

emellertid att frågan om förordnande av biträde för talans utförande alltid

borde avgöras innan målet företoges till huvudförhandling. Om ingen inställelse

förekomme före denna förhandling, borde kravet på att parten skall

ha varit personligen tillstädes följaktligen eftergivas.

Med anledning av vad som sålunda yttrats i promemorian har styrelsen

för Sveriges advokatsamfund anfört följande.

På sätt i promemorian anförts hemställde styrelsen under förarbetena till

1944 års lagändring, att ifrågavarande bestämmelse måtte uteslutas ur lagen.

Till stöd för denna hemställan åberopade styrelsen bl. a., alt bestämmelsen

visat sig motverka en i och för sig önskvärd koncentration av handläggningen.

Styrelsen framhöll jämväl, att bestämmelsen på sina håll kommit att

tillämpas rent schablonmässigt så, att rättegångsbiträde praktiskt taget aldrig

förordnades, innan parten inställt sig, medan därefter biträdesförordnande

meddelades, ofta utan att parten ens yttrat sig.

Den motivering, som i promemorian lämnats för bestämmelsens bibehållande,

är enligt styrelsens mening icke helt klargörande. Motiveringen innefattar

nämligen allenast en kortfattad redogörelse för huvuddragen av nya

RB:s regler om förberedelse och huvudförhandling, utan angivande av det

närmare sambandet mellan dessa regler och det spörsmål, varom nu är fråga.

Det krav på koncentration, som nya RB uppställer, avser huvudförhandlingen;

motivet är att söka i omedelbarhetsgrundsatsen, som icke kan genomföras

under annan förutsättning iin att allt processmaterial, som får

läggas (ill grund för domen, förebringas vid ett enda rättegångstillfälle eller

i varje fall vid tillfällen, som ligga varandra så nära i tiden, att rätten, när

den skall l>esluta dom i målet, säkert kan minnas vad som förekommit. I

syfte att såvitt möjligt trygga huvudförhandlingens koncentration göres i

promemorian det uttalandet, att frågan om förordnande av biträde vid talans

utförande alltid bör avgöras, innan målet företages till huvudförhandling.

Såvitt nämnda frågas avgörande innebär, alt biträde förordnas, synes ur nu

anförda synpunkter intet vara att erinra. Skulle däremot begäran om förordnande

av biträde vid talans utförande avslås, kunna komplikationer av

Bihang till riksdagens protokoll 1947. I sand. Nr 189. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S9.

olika slag inträffa. Det kan tänkas, att parten jämlikt 49 kap. 4 § nya RB

anmäler missnöje med rättens beslut och anför besvär däröver samt att rätten

enligt 49 kap. 11 § nya RB förordnar, att målet skall vila i avbidan på

utgången av den missnöjdes talan. I så fall inträder ett dröjsmål med målets

avgörande, som för parterna eller endera av dem kan vara synnerligen olägligt.

Del kan emellertid också tänkas, att rätten, oaktat avslagsbeslutet, utsätter

målet till huvudförhandling, och att det därvid visar sig, att den medellösa

parten hehöver biträde vid utförande av sin talan. I så fall lärer det

i allmänhet bliva erforderligt att uppskjuta huvudförhandlingen med allt

vad detta kan innebära av kostnader och olägenheter såväl för det allmänna

som för den medellöses motpart, som måhända inkallat vittnen till huvudförhandlingen.

Såvitt angår tvistemålen — och det är främst dessa som här äro av betydelse

— torde part, som beviljats fri rättegång, allenast i sällsynta undantagsfall

kunna undvara biträdeshjälp vid huvudförhandlingen; skulle saken

vara uppenbar och parten förty själv kunna utföra sin talan, lärer huvudförhandling

i allmänhet komma att hållas i omedelbart samband med förberedelsen.

Även om förhållandena måhända stundom te sig annorlunda, när

det gäller målsägandetalan i brottmål, torde tillräcklig anledning knappast

föreligga, att för dessa uppställa någon annan regel.

Med hänsyn till vad sålunda anförts bör enligt styrelsens mening positiv

föreskrift meddelas av huvudsakligt innehåll, att biträde vid talans utförande

regelmässigt bör förordnas, när mål utsättes till huvudförhandling,

som icke hålles i omedelbart samband med förberedelse.

Ehuru omedelbarhetsgrundsatsen icke i och för sig kräver någon koncentration

av förberedelsen i tvistemål eller mål om enskilt åtal, är det bl. a.

av processekonomiska skäl önskvärt, att även förberedelsen bedrives så

skyndsamt som rimligen kan ske, utan att syftet med densamma äventyras.

Denna synpunkt förtjänar att beaktas, icke minst när det gäller fria rättegångar.

Styrelsen är av den uppfattningen, att den nu ifrågavarande bestämmelsen

i 5 § andra stycket lagen om fri rättegång är ägnad att motverka förberedelsens

koncentrerande till så få förhandlingstillfällen som möjligt. Regelns

logiska konsekvens är nämligen den, att den medellösa parten först

skall inställa sig en gång utan biträde för att ådagalägga sin oförmåga att

själv föra sin talan. Ur utredningssynpunkt är denna inställelse ofta alldeles

meningslös. Stundom kan den rentav leda till att parten hinner fördärva

sin sak, innan ett sakkunnigt biträde får taga hand därom. Att dessa konsekvenser

icke i praktiken inträffat oftare än som skett, beror säkerligen uteslutande

därpå, att flertalet advokater av lojalitet mot klienten inställt sig

redan vid första rättegångstillfället och själva tagit risken av att få nedlägga

arbete och offra dyrbar tid utan ersättning, för den händelse biträdesförordnande

icke meddelas. Denna ordning är i längden icke hållbar. Man

kan icke med fog begära av eu advokat, att han skall inställa sig vid rätten

— måhända på annan ort — utan att veta, om han blir förordnad till biträde

eller icke. Av klienten kan han icke påräkna någon gottgörelse utan

att begära förskottsbetalning; detta är å andra sidan av hänsyn till den obemedlade

klienten föga tilltalande och dessutom i de fall. där biträdesförordnande

meddelas, onödigt, eftersom betalningen i sådant fall skall återställas.

Av nu anförda skäl är det önskvärt, att reglerna om förordnande av biträde

vid talans utförande utformas så, att rätten har frihet att förordna

sådant biträde så snart talan väckts. Vad angår biträde åt käranden bör det

med hänsyn till den fullständighet som stämningsansökan enligt nya RB

skall erhålla, ofta vara möjligt att redan på grund därav bedöma behovet

av biträde även för talans utförande. År det svaranden i tvistemål, som be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

19

viljas fri rättegång, torde rätten ej sällan kunna med ledning av stämningsansökan

och uppgifter, som svaranden lämnar, redan före första inställelsen

konstatera, att svaranden behöver biträde vid utförande av sin talan.

Ett särskilt skäl att lämna domstolen större frihet att förordna biträde vid

talans utförande redan före första inställelsen ligger däri, att det under förutsättning

att så sker ej sällan torde bliva möjligt för parten att redan till

första inställelsen i tvistemål medföra sådan utredning, att målet kan företagas

till huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen. Såvitt

angår fri rättegång å svarandesidan i tvistemål, tillkommer ytterligare det

skälet, att svaranden kan behöva hjälp av biträde för att kunna utnyttja

sin lagliga rätt att vid första inställelsen såsom svaromål åberopa av honom

ingiven skrift. I brottmål kan ju den misstänkte erhålla offentlig försvarare

redan under förundersökningen.

Styrelsen är sålunda av den meningen, att lagen icke bör lägga hinder i

vägen för rätten att, där så befinnes lämpligt, förordna biträde vid talans

utförande redan före första inställelsen inför rätta. Har sådant biträde ej

tidigare förordnats, bör delta kunna ske vid första inställelsen, även om parten

då ej är närvarande. I mål, där förberedelse skall äga rum torde det ej

sällan vara möjligt att påbörja eller t. o. m. slutföra förberedelsen utan att

parten personligen behöver infinna sig. När omständigheterna äro sådana,

att partens personliga inställelse icke är av behovet påkallad för förberedelsens

främjande, saknas enligt styrelsens mening tillräckliga skäl att påfordra

den medellöses inställelse enbart därför att han skall få tillfälle att ådagalägga

sin oförmåga att själv sköta målet. Även utan partens personliga inställelse

bör rätten i allmänhet kunna bedöma, huruvida de i 5 § första

stycket lagen om fri rättegång bestämda förutsättningarna för förordnande

av biträde vid talans utförande föreligga. Mycket ofta kommer emellertid

parten att på grund av stadgandet i It kap. 5 § nya RB vara personligen

närvarande.

Den ifrågavarande bestämmelsen i 5 § andra stycket lagen om fri rättegång

har tillkommit för att förhindra, att rättegångsbiträde förordnas, där

detta ej behövs. Slopas denna bestämmelse, kan det kanske någon gång inträffa,

att biträde förordnas, ehuru detta ej varit oundgängligen nödvändigt;

denna olägenhet är dock enligt styrelsens mening väsentligt mindre än de

nackdelar, som äro förknippade med en bestämmelse, ägnad att i stor utsträckning

framtvinga onödiga resor för medellösa parter och onödiga uppskov

i målet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer styrelsen, dels att

bestämmelsen i 5 § andra stycket måtte uteslutas ur lagen, dels att föreskrift

meddelas därom, att, där ej särskilda skäl till annat föranleda, biträde

vid talans utförande alltid bör förordnas, när mål utsättes till huvudförhandling,

som icke hålles i omedelbart samband med förberedelse.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har likaledes ansett det

angeläget att rättegångsbiträde skulle kunna förordnas utan avvaktan på

partens personliga inställelse. Bortsett från det onödiga uppskov som detta

dröjsmål ej sällan medförde vore även de förberedande förhandlingarna ofta

av så krävande natur att det icke kunde anses riktigt att parten skulle

tvingas atl själv utföra sin talan. Saknaden av biträde försvårade såväl sakens

förlikande under förberedelsen som dennas fullständighet. Utsikterna

alt omedelbart kunna övergå till huvudförhandling bleve mindre, och då huvudförhandlingen

sedermera ägde rum kunde bristerna i förberedelsen oftare

än eljest skulle blivit fallet komma atl medföra överraskningsmoment och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

krav på ny eller fortsatt huvudförhandling. Utginge man från att förutsättningen

i första stycket måste vara för handen, d. v. s. att parten funnes ej

själv kunna behörigen utföra sin talan, kunde det enligt styrelsens mening

icke anses klokt att riskera sådana olägenheter som de sålunda nämnda enbart

för vinnande av den säkerligen obetydliga besparing som det nu ifrågavarande

stadgandet kunde medföra.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge samt styrelsen för Örebro läns

rättshjälpsanstalt ha på liknande skäl ifrågasatt om det funnes anledning

att bibehålla kravet på personlig inställelse innan biträde för talans utförande

förordnas.

De parte mentschef en.

För egen del anser jag mig icke böra förorda att någon ändring vidtages

i 5 § första stycket. Villkoret att rätten funnit parten ej kunna själv eller genom

någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen

tillvarataga sina intressen infördes år 1929 för att förmå domstolarna

att iakttaga större återhållsamhet vid meddelande av biträdesförordnanden.

Med bestämmelsen i fråga avsågs att understryka, att särskilt rättegångsbiträde

icke borde förordnas t. ex. åt målsägande i brottmål eller kärande i

faderskapsmål, om erforderligt bistånd kunde lämnas av åklagaren eller

bamavårdsmannen. Vad målsägande beträffar kommer en sådan erinran

framdeles snarast att vara mera påkallad än nu. I 22 kap. 2 § nya RB har

nämligen föreskrivits, att om enskilt anspråk grundas å brott som bör under

allmänt åtal, åklagaren är skyldig att på målsägandens begäran i samband

med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske

utan olägenhet och hans anspråk ej finnes obefogat. Såvitt denna bestämmelse

kan tillämpas bör målsäganden tydligen ej skäligen kunna påfordra

att erhålla biträde enligt lagen om fri rättegång. Även för bamuppfostringsmålens

del torde stadgandet alltjämt ha en uppgift att fylla. Som framgår

av lagtexten bör emellertid i dylikt mål förmånen av rättegångsbiträde ej

förvägras modern, om ej bamavårdsmannen besitter sådan kompetens att

han är fullt skickad att tillvarata hennes intressen i målet. Tydligt är att den

nya rättegångsordningen måste medföra en skärpning av kraven i detta avseende.

Den i andra stycket meddelade föreskriften att parten bör ha varit personligen

tillstädes innan biträde för talans utförande förordnas tillkom likaledes

år 1929. Från processuell synpunkt är denna regel uppenbarligen icke

utan betänkligheter. Dess ekonomiska betydelse torde i praktiken redan nu

vara ganska ringa och kommer att ytterligare minskas genom processreformen.

Under den nya rättegångsordningen lär det nämligen endast mera sällan

komma att inträffa, att part som fått fri rättegång finnes vara i stånd

att på egen hand utföra sin talan. Med hänsyn till vad sålunda anförts

och då stort avseende tydligen måste fästas vid de på praktisk erfarenhet

grundade yttranden som från domar- och advokathåll avgivits i ämnet, förordar

jag att den ifrågavarande bestämmelsen upphäves. Däremot finner jag

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

21

icke tillrådligt att, på sätt advokatsamfundet föreslagit, stadga att biträde

för talans utförande regelmässigt bör förordnas när mål utsättes till huvudförhandling

som icke hålles i omedelbart samband med förberedelse. En sådan

regel skulle för övrigt knappast låta förena sig med föreskrifterna i

första stycket.

Beträffande biträde i över rätt var ursprungligen endast föreskrivet,

att om hovrätt eller högsta domstolen i allo eller i huvudsakliga delar

bifölle ändringssökande av part som åtnjöte fri rättegång, ersättning av allmänna

medel kunde i det slutliga utslaget tillerkännas biträde som parten

anlitat för rättegången i överrätten.

I två vid 1939 års riksdag väckta motioner (1:21 och II: 49) framhölls, att

denna ersä‘tningsregel visat sig medföra avsevärda svårigheter för medellösa

parter att erhålla advokathjälp i högre instans, överrätternas befogenhet att

tillerkänna biträde i fri rättegång gottgörelse av allmänna medel borde därför

utvidgas. Första lagutskottet anförde i utlåtande över motionerna (nr 7),

att osäkerheten i fråga om möjligheterna att erhålla ersättning till biträde i

överrätt sannolikt i många fall ledde antingen till att parten nödgades avstå

från att utföra sin talan i överrätten eller också till att den advokat, som av

hänsyn till parten åtoge sig att sköta hans sak i överrätten, åsamkades direkta

utgifter, oaktat det ur alla synpunkter måste anses ha varit erforderligt

för parten att anlita biträde. Därtill komme att den utsträckta användningen

av muntliga förhör i hovrätt föranledde ökat behov av biträde i denna

instans. Utskottet ansåge därför en utvidgning av den fria rättegången i

den riktning motionärerna åsyftat böra övervägas. Utskottets utlåtande godkändes

av riksdagen, som i skrivelse den 1 mars 1939 (nr 67) anhöll att

Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om ändrade bestämmelser i förevarande

hänseende.

Riksdagens skrivelse lämnades av Kungl. Maj:t till de förut omnämnda sakkunniga.

Dessa framliöllo i sitt betänkande, på tal om biträdeshjälpen i allmänhet,

att enskilda parter, synnerligast ur de mindre bemedlade befolkningslagren,

regelmässigt hade stora svårigheter alt utan bistånd föra sin talan

i andra mål än de allra enklaste. 1 fråga om biträdesförinånen i överrätt

anförde de sakkunniga att även om klagande parts ändringssökande i ingen

eller blott obetydlig del vunne bifall, parten kunde ha haft skälig orsak att

draga målet under överrättens prövning och därvid anlita biträde. Jämväl i

dylikt fall borde möjlighet finnas att tillerkänna biträdet ersättning. Dessutom

borde enligt de sakkunnigas mening beaktas, att svarande i överrätt ofta

behövde hjälp för svaromåls avgivande. Särskilt om muntligt förhör ägde

rum, vore det ej sällan önskvärt alt båda parterna biträddes av lämpliga personer.

De sakkunniga förordade därför, att också den som lämnat part med

fri rättegång biträde vid avgivande av svaromål i överrätt skulle kunna tillerkännas

ersättning av allmänna medel, om överrälten funne att behov av

sådant biträde förelegat.

1 ett över betänkandet avgivet yttrande föreslog Svea hovrätt, all om hov
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

rätt utsatte muntligt förhör i mål där part hade fri rättegång, hovrätten skulle

äga förordna någon att mot ersättning av allmänna medel biträda parten

vid förhöret.

Både de sakkunnigas och hovrättens förslag blevo med vissa jämkningar

genomförda vid 1944 års lagändring. För närvarande gäller sålunda, att om

part som i hovrätt åtnjuter fri rättegång anlitat biträde för rättegången därstädes,

hovrätten må på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna

biträdet ersättning av allmänna medel, om parten ägt grundad anledning att

fullfölja talan och därvid haft behov av biträde eller om parten med hänsyn

till målets beskaffenhet haft behov av biträde för avgivande av svaromål. Har

hovrätt utsatt muntligt förhör i mål där part åtnjuter fri rättegång, äger

hovrätten på partens begäran förordna lämplig person att biträda honom vid

utförande av hans talan i hovrätten, om parten är i behov av sådant biträde.

Vad nu sagts om hovrätt äger motsvarande tillämpning beträffande högsta

domstolen.

1 1946 års promemoria erinrades, att enligt nya RB prövningen i överrätt

i allmänhet skall grundas på en muntlig huvudförhandling. Dessutom framhölls,

att det med hänsyn till de uppgifter som vid sådan förhandling skulle

ankomma på parterna syntes kunna antagas, att hjälp av rättskunnigt biträde

regelmässigt bleve erforderlig därvid. I många fall komme syftet med

förhandlingen sannolikt ej att kunna förverkligas på ett tillfredsställande sätt

om ej parterna biträddes av personer med juridisk skolning. Även frånsett

den ökade muntligheten kunde det enligt promemorian förväntas att biträdesbehovet

i överrätt komme att bli mera framträdande än nu. Med de fordringar

nya RB uppställde i fråga om innehållet i fullföljdsinlaga och genmäle

komme nämligen skriftväxlingen att bli en ganska krävande uppgift.

Ej minst bleve detta fallet i högsta domstolen, där frågan om meddelande av

prövningstillstånd skulle avgöras på grundval av det skriftliga materialet.

På grund av vad sålunda anförts föreslogs i 10 § av det vid promemorian

fogade lagutkastet att den som enligt lagen om fri rättegång erhållit biträde

vid talans utförande i underrätt alltid skulle få på det allmännas bekostnad

anlita detta biträde även i överinstanserna. Någon särskild behovsprövning

skulle alltså icke förekomma i nu åsyftade fall. Om parten ville anlita annat

biträde än det av underrätten förordnade eller om någon, som icke åtnjutit

fri rättegång vid underrätten eller ej haft förordnat biträde där, ville erhålla

kostnadsfri biträdeshjälp i högre instans, skulle enligt utkastet härför krävas

särskilt förordnande på motsvarande sätt som är stadgat i fråga om underrättsprocessen.

I promemorian framhölls, att eftersom behov av bistånd uppenbarligen

kunde föreligga redan för avfattande av fullföljdsinlaga, samt

sådan inlaga enligt nya RB skulle avlämnas till den lägre rätten, förordnandet,

intill dess fullföljd skett, borde kunna meddelas av denna domstol. För

att detta skulle vara möjligt även då sökanden ej förut åtnjutit fri rättegång i

målet borde jämväl frågan om fri rättegång i överrätten kunna, innan fullföljd

ägt rum, prövas av den lägre instansen. I enlighet härmed föreskrevs i

15 § andra stycket i utkastet att rätten, oaktat att den skilt målet från sig,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 189.

23

skulle äga att, till dess part fullföljt talan eller tiden för sådan talan utgått,

bevilja parten fri rättegång i högre rätt och förordna biträde åt honom för

rättegången därstädes.

Mot den lösning av frågan om biträde i överrätt som sålunda förordats i

promemorian har icke framställts annan anmärkning än att styrelsen för

föreningen Sveriges häradshövdingar — som förklarat sig vilja på det kraftigaste

tillstyrka den ifrågasatta ändringen i 10 § — anfört vissa betänkligheter

mot det i 15 § föreslagna stadgandet om befogenhet för rätten att

sedan den skilt målet från sig bevilja fri rättegång och förordna biträde för

talans fullföljande i högre rätt. Härom har styrelsen bland annat yttrat

följande.

Mot detta stadgande synes till en början kunna invändas att, då enligt huvudregeln

i 10 § överrätten själv äger bevilja fri rättegång i dit fullföljt

mål, det icke är uteslutet att part samtidigt ansöker såväl i underrätten som

i överrätten, vilka domstolar kunna komma till olika resultat, eller i varje

fall att part vars ansökning av underrätten avslagits, i stället för att fullfölja

talan mot detta beslut, till överrätten inger ny ansökan. Har underrätten

väl bifallit ansökningen om fri rättegång men ej tillmötesgått partens

begäran om biträde eller förordnat annat biträde än parten begärt, kunna

liknande komplikationer uppstå, därest parten förnyar sin ansökan i överrätten.

De största betänkligheterna mot förslaget torde emellertid sammanhänga

med de sakliga grunder, efter vilka underrättens avgörande av frågan skall

ske. Redan prövningen av de ekonomiska förutsättningarna för bifall till

ansökningen måste ofta komma att te sig synnerligen vansklig. Dessa förutsättningar

äro i förevarande fall beroende av de sannolika kostnaderna för

rättegången i överrätten, vilka ställa sig olika alltefter det proeessförfarande

som kan väntas komma till användning och böra beräknas efter i

överrätten tillämpade grunder, varom underrätten ej äger närmare kännedom.

Underrättens avgörande skall emellertid även grundas på ett bedömande

av huruvida förutsättningarna för fri rättegång enligt 1 § 2 stycket föreligga

eller ej. Underrätten skall således avgöra bl. a. om det kan anses vara

av ringa betydelse för parten eller ej, om hans talan vinner prövning i överrätten.

Det torde knappast kunna undvikas att den underrätt, vars dom part vill

överklaga, kommer i en skev ställning då det gäller på ovan angivna grunder

fatta beslut i en fråga, som kan vara avgörande för om övérklagandet kommer

till stånd eller ej. Det kan med viss sannolikhet förutses, att detta bedömande

endast i alldeles uppenbara fall kan komma att medföra ett avslag

å ansökningen.

På nu anförda skäl anser styrelsen riktigast att 15 § 2 stycket i lagutkastet

utgår. Därest man emellertid trots därmed förenade, påtagliga olägenheter

skulle vilja bibehålla en möjlighet att få den föreliggande frågan prövad i

underrätten, synes delta knappast kunna låta sig göra på annat sätt än att

underrättens avgörande gives provisorisk karaktär och har avseende allenast

på »rättegångens anhängiggörande» i överrätten d. v. s. på de åtgärder för

talans fullföljd, som skola vidtagas inom den i 50 kaj). 5 8 resp. 51 kap. 5 §

nya rättegångsbalken angivna liden. Efter utgången av denna lid, varunder

frågan om fri rättegång i överrätten ej bör få annorledes än efter besvär

över underrättens däröver meddelade beslut komma under överrättens bedömande,

bör överrätten upptaga frågan till slutligt avgörande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Departementschefen.

Uppenbart är, att det för part, som behöver fri rättegång eller biträde för

att kunna fullfölja talan till högre rätt, i allmänhet måste innebära en betydande

lättnad att för ändamålet kunna vända sig till den domstol där målet

sist handlagts och dit fullföljdsinlagan skall ingivas. Stundom kan det emellertid

vara fördelaktigare för parten att i stället göra ansökan hos överrätten.

Starka praktiska skäl tala således för att båda dessa utvägar hållas öppna.

Den omständigheten att parten därigenom kan få tillfälle att, om ansökan

avslås av den ena domstolen, förnya den hos den andra torde ej behöva medföra

alltför stor olägenhet. I ärenden gäller som allmän regel att avslag å en

ansökning ej hindrar att den upprepas.

Ej heller synes avgörande vikt böra fästas vid invändningen att svårigheter

skulle möta mot en fri och allsidig prövning i den lägre rätten. Den

uppskattning av kostnaderna för rättegången i överrätten som erfordras för

ett riktigt bedömande av sökandens betalningsförmåga torde i det skede varom

nu är fråga ofta ske lättare i den lägre instansen än i överrätten, som icke

äger någon kännedom om målet. Detsamma torde gälla med avseende å den

prövning som skall grunda sig på sakens betydelse. Jag erinrar att denna

prövning icke skall avse frågan om partens utsikter att vinna bifall till sin

talan utan endast taga sikte på vikten av det personliga eller ekonomiska

intresse som står på spel.

Vad häradshövdingföreningen anfört bör följaktligen enligt min uppfattning

icke föranleda att promemorians ståndpunkt i denna del frånträdes.

Det må framhållas att de fall då part har behov av fri rättegång i överrätt,

ehuru denna förmån ej ålnjutits vid underrätten, framdeles torde bli talrikare

än nu. Åtskilliga personer i det inkomstläget att fri rättegång vid underrätt

ej kan beviljas dem böra skäligen kunna påräkna fri rättegång i överrätt

med hänsyn till de ökade kostnaderna för överrättsförfarandet enligt den

nya ordningen.

Vidkommande valet av biträde stadgas nu, att om målets beskaffenhet

fordrar det, bör till biträde utses någon som avlagt för utövande

av domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Dessutom gäller emellertid som

allmän regel att vid förordnande av biträde den utsedde må, när skäl därtill

äro, berättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

Vad sålunda föreskrivits överensstämmer i huvudsak med vad som stadgas

i den samtidigt med lagen om fri rättegång tillkomna lagen angående förordnande

av rättegångsbiträde åt häktad. Beträffande sådant biträde kommer

processreformen att medföra en skärpning av behörighetsvillkoren. Enligt

nya RB må nämligen till offentlig försvarare ej förordnas annan än den som

är advokat, d. v. s. tillhör det i 8 kap. nämnda balk omförmälda allmänna

advokatsamfundet. Den förordnade må ej utan rättens medgivande sätta

annan i sitt ställe. Sådant medgivande bör enligt motiven icke vara generellt

utan avse viss person som rätten godkänner.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189-

25

I nu ifrågavarande promemoria angående ändring i lagen om fri rättegång

anfördes på denna punkt, att övervägande skäl syntes tala för att även

beträffande biträde enligt sistnämnda lag uppställa det kravet att han skulle

vara advokat. Med avseende å biträdes rätt att sätta annan i sitt ställe förordades

däremot, att de nuvarande bestämmelserna skulle bibehållas i stort

sett oförändrade. Som skäl härför anfördes att en övergång till den regel som

i sådant hänseende skulle gälla i fråga om offentlig försvarare kunde medföra

vissa praktiska olägenheter. Bland annat bleve biträdet därigenom förhindrad

att låta talan i överrätt utföras av annan utan att det medgivits av

överrätten. För landsortsadvokatema vore det emellertid ofta förenat med

svårigheter att utan eftersättande av andra viktiga göromål inställa sig

personligen i hovrätt eller högsta domstolen. Med hänsyn härtill borde det

enligt promemorian i viss utsträckning överlåtas åt dem själva att bedöma,

huruvida sådan inställelse vore påkallad eller om partens intressen vid överrättsförhandlingen

lika väl kunde tillvaratagas av någon i domstolsorten

bosatt advokat. Från kostnadssynpunkt vore det tydligen önskvärt att sistnämnda

utväg begagnades när det utan olägenhet läte sig göra.

I enlighet med vad sålunda yttrats föreskrevs i det vid promemorian fogade

lagutkastet, dels att till rättegångsbiträde skulle förordnas advokat som

funnes lämplig därtill, och dels att biträdet, när skäl därtill förekomme,

finge i samband med förordnandet berättigas att sätta annan behörig person

i sitt ställe.

Förslaget att endast advokat må förordnas till rättegångsbiträde har föranlett

erinran endast från styrelsen för Örebro läns rättshjälpsanstalt, som

hemställt om sådan ändring att domstolen kunde, liksom nu, till biträde

förordna hos rättshjälpsanstalt eller samfundsledamot anställd jurist, även

om denne ännu icke vunnit inträde i advokatsamfundet.

Mot den i utkastet upptagna regeln om biträdes rätt att sätta annan i sitt

ställe har anmärkning framställts i flera remissyttranden.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har sålunda uttalat att

det med hänsyn till stadgandet i 8 kap. 5 § nya RB kunde ifrågasättas om

regeln i fråga kunde bibehållas i oförändrat skick.

Svea hovrätt har ansett starka skäl tala för att jämväl annan än advokat

i undantagsfall finge anlitas som ersättare. Om advokat på grund av sjukdom

eller av annat vägande skäl bleve förhindrad att inställa sig vid rätten, kunde

det stundom vara lämpligare att till ersättare utsåges någon hos honom

anställd jurist —■ även om denne icke vore advokat — än att för uppdraget

anlitades annan advokat, som icke alls vore insatt i målet. Det borde vidare

beaktas att i mål, vari advokat vid rättshjälpsanstalt uppträdde som biträde,

parten i regel åtnjöte fri rättegång. Om vid anstalten tjänstgörande befattningshavare

som vore jurist men icke medlem av advokatsamfundet aldrig

skulle kunna få ersätta advokat i sådan rättegång, komme därför befattningshavarens

utbildning i förande av andras talan inför rätta att bli mycket

eftersatt. På grund av del anförda har hovrätten hemställt att lagtexten på

förevarande punkt måtte givas sådan avfattning att, när skäl äro därtill,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

rättegångsbiträde! undantagsvis kan bemyndigas att till ersättare utse annan

rättsbildad person än advokat.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har på enahanda skäl hemställt

om sådan uppmjukning av den föreslagna bestämmelsen, att som ersättare

kunde användas jämväl hos den förordnade advokaten anställt rättsbildat biträde.

I samband därmed har styrelsen erinrat att en sådan uppmjukning

icke skulle innebära att biträdeshjälpen i fria rättegångar bleve av lägre kvalitet

än i andra mål. Även i mål där fri rättegång ej beviljats vore advokaterna

nödsakade att i viss utsträckning begagna sina biträdande jurister som

substitut.

Departementschefen.

De anmärkningar som sålunda framställts mot utkastet torde böra föranleda

vissa jämkningar. Att uppställa advokatkompetens som behörighetsvillkor

i fråga om förordnat biträde men tillåta att även annan än advokat må

begagnas som ersättare kan efter min mening icke anses tilltalande. Det

skulle ej heller vara väl förenligt med den i 8 kap. 5 § nya RB meddelade

bestämmelsen om skyldighet för advokat att, därest biträde åt part som åtnjuter

fri rättegång ej kan erhållas efter frivilligt åtagande, vid domstol i

det län där han har sitt kontor mottaga förordnande som sådant biträde.

Lämpligast synes vara att genomgående bestämma behörighetsområdet så

att det jämte advokater omfattar även andra som avlagt för utövande av

domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Av lagtexten torde emellertid böra

framgå, att vid meddelande av förordnande visst företräde bör givas åt

advokat.

Från de utgångspunkter för vilka sålunda redogjorts har, på grundval av

förenämnda lagutkast, inom departementet upprättats förslag till lag angående

ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång. Jag övergår

nu till behandlingen av de särskilda bestämmelserna i detta förslag. 1

1 §■

Enligt den nuvarande lydelsen av första stycket i denna paragraf må fri

rättegång i första instans förekomma vid allmän underrätt, polisdomstol och

krigsrätt samt första domstol i jorddelningsmål och vattenmål. Enär polisdomstolarna

skola avskaffas i samband med rättegångsreformen, ha dessa

domstolar uteslutits ur uppräkningen. Vad krigsrätterna beträffar pågår utredning

om deras avskaffande i fredstid. Härtill har emellertid ej kunnat

tagas hänsyn i förevarande sammanhang, eftersom beslut i frågan icke kan

meddelas innan nya RB trätt i kraft. Underdomstolarna i jorddelningsmål

och vattenmål ha ansetts böra erhålla de numera i lag fastställda beteckningarna

ägodelningsrätt och vattendomstol. I övrigt föreslås den sakliga

ändringen att fri rättegång skall kunna beviljas även vid arbetsdomstolen.

Detta torde nämligen vara en förutsättning för att muntlighetsgrundsatsen

skall kunna i full utsträckning tillämpas jämväl i där anhängiga mål. Ändringen

i fråga har föranlett en jämkning i rubriken till lagens första avdelning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

27

Avfattningen av lagtexten på förevarande punkt har hittills ansetts hindra

att fri rättegång beviljades hos lagsökningsdomare. Enligt en den 20 december

1946 (nr 808) utfärdad ny lagsökningslag, som skall träda i kraft den 1

januari 1948, skall anordningen med särskild lagsökningsdomare upphöra. I

stället skola mål om lagsökning och betalningsföreläggande (nu »handräckning

för fordran») upptagas av rätten. Framdeles kommer alltså fri rättegång

att kunna erhållas även i dylika mål. Detta torde särskilt kunna få betydelse,

därest sökande i mål om betalningsföreläggande, på sätt nya lagsökningslagen

medger, vill påkalla muntlig förhandling i målet.

I anslutning till nyssnämnda stadgande föreskrives, såsom förut nämnts,

i första stycket att beslut om fri rättegång skall avse visst »mål». I promemorian

anfördes att övervägande skäl syntes tala för att de förmåner, som

följde med fri rättegång, i brottmål borde kunna få åtnjutas redan under

förundersökningen. För att möjliggöra detta föreslogs en jämkning i 3 §.

Skånska hovrätten har erinrat att den ifrågavarande grundsatsen borde tydligt

komma till uttryck i 1 §. Med anledning härav har i departementsförslaget

i 1 § första stycket upptagits ett stadgande att vad där sägs om

mål skall äga motsvarande tillämpning å förundersökning i brottmål.

Enahanda föreskrift har meddelats beträffande ärende som avses i lagen

om handläggning av domstolsärenden eller eljest ej skall handläggas i den

för tvistemål eller brottmål stadgade ordningen. De begränsningar som enligt

vad jag förut sagt ansetts böra gälla i fråga om rätten att bevilja fri

rättegång i ärenden ha angivits i tredje stycket.

Sistnämnda stycke innehåller för närvarande en föreskrift att i mål rörande

brott som må åtalas av allmän åklagare fri rättegång ej må beviljas målsägande

i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet. Någon

ändring i denna bestämmelse ifrågasattes icke i den till grund för förslaget

liggande promemorian. Det framhölls emellertid att därest målsägande ensam

förde talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk på grund av brott

utan att tillika framställa något ansvarsyrkande, målet enligt nya RB icke

skulle betraktas som brottmål utan som tvistemål. Detta medförde, att stadgandet

komme att få avsevärt minskad betydelse.

I det yttrande över promemorian som avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar

har ifrågasatts, om ej bestämmelsen i 22 kap. 2 § nya RB

om viss skyldighet för åklagare att i samband med åtal utföra även målsägandens

talan borde föranleda att nu åsyftade stadgande i lagen om fri rättegång

ersattes med en föreskrift att fri rättegång överhuvud ej finge beviljas

målsägande i mål rörande brott som hörde under allmänt åtal, där ej

antingen ett utförande av hans talan genom åklagaren ansåges medföra sådan

olägenhet att skyldighet därutinnan enligt 22 kap. 2 § nya RB ej förelåge

eller ock rätten jämlikt 5 § samma kapitel förordnat, att målsägandens

talan skulle handläggas som särskilt mål.

Som jag förut framhållit kan eu målsägande, vars talan finnes kunna föras

av åklagaren, icke anses ha något berättigat anspråk på alt erhålla biträde

enligt förevarande lag. Därav följer emellertid ej att lian icke skulle kunna

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ha behov av fri rättegång. Den omständigheten att hans talan utföres av åklagaren

befriar honom nämligen icke från skyldighet att utgiva ersättning till

vittne eller vidkännas kostnad för annan bevisning som påkallats uteslutande

i hans intresse. En bestämmelse av det innehåll häradshövdingföreningen

förordat skulle därför enligt min uppfattning vara alltför restriktiv. Även i

det slutliga förslaget har följaktligen nu ifrågavarande föreskrift bibehållits

utan saklig ändring. Enär beteckningen »brott som hör under allmänt åtal» i

nya RB begagnas även för angivelsebrott, har emellertid en formell jämkning

vidtagits i stadgandet.

2 §•

I detta lagrum har nuvarande första stycket uteslutits. Enligt förslaget

skola nämligen under 15 § upptagas allmänna bestämmelser om vem som har

att meddela beslut i frågor som avses i lagen.

3 §.

Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse skall part, som fått fri rättegång,

bland annat åtnjuta den förmånen att kostnad för delgivning av stämning

och sådant rättens beslut, varav motparten skall erhålla del, samt för

inkallelse av vittnen, som åberopas av parten, i regel skall gäldas av allmänna

medel. I 33 kap. 4 § nya RB föreskrives att all delgivning i rättegång, däribland

delgivning av vittneskallelser, skall ske genom rättens försorg, såvida

ej part begär att själv få ombesörja delgivningen och rätten finner, att denna

uppgift utan olägenhet kan anförtros honom. Beträffande kostnad för delgivning,

som sker genom rättens försorg, meddelas i 33 kap. 26 § bestämmelser

av innebörd att sådan kostnad i allmänhet skall utgivas av den part i

vars intresse delgivningen företages. Jag ämnar emellertid senare i dag anmäla

förslag, att kostnaden i stället skall bestridas av det allmänna, om ej

annat för visst fall angivits i lag eller författning. Särskild föreskrift i lagen

om fri rättegång erfordras följaktligen endast för sådana fall och de fall då

part fått tillstånd att själv ombesörja delgivning. I förslaget har bestämmelsen

avfattats så, att part med fri rättegång njuter den förmånen att av allmänna

medel skall utgå delgivningskostnad som eljest skolat åligga parten.

Paragrafen innehåller vidare vissa stadganden angående bestridandet av

kostnad för bevisning.

Härom var ursprungligen endast föreskrivet att ersättning till vittnen, som

åberopats av parten, under viss förutsättning skulle gäldas av allmänna medel.

I samband med tillkomsten av 1934 års lag om bevisning genom sakkunnig

infördes därutöver en bestämmelse att även ersättning till sakkunnig som

utsetts av rätten skall gäldas av allmänna medel, om ersättningen enligt lag

skall utgivas av parten.

Enligt nya RB kan part bli pliktig att utgiva ersättning till vittne även om

parten ej själv påkallat vittnets hörande. Därest rätten självmant förordnat

om vittnesförhör i dispositivt tvistemål eller mål rörande ansvar för målsägandebrott,

skola nämligen förekommande vittneslöner utgivas av parterna

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

29

en för båda och båda för en. På grund härav påkallas en motsvarande utvidgning

av den förmån med avseende å vittneskostnader som för närvarande

följer med fri rättegång. Lämpligast synes vara, att därest i fall som nu är

i fråga endera parten åtnjuter fri rättegång, vittnesersättningen alltid får utgå

av allmänna medel. Härigenom vinnes att den blir underkastad samma begränsningar

som i allmänhet gälla beträffande ersättning av allmänna medel

till vittnen.

Beträffande ersättning till sakkunnig är likaledes föreskrivet, att sådan ersättning

under vissa förhållanden skall utgivas av parterna solidariskt, övervägande

skäl synas tala för att i dylika fall tillämpa samma regel som nyss

förordats i fråga om ersättning till vittne.

Vid sidan av stadgandena om vittnes- och sakkunnigbevisning innehåller

nya RB bestämmelser även om skriftliga bevis och om syn. Beträffande

skriftliga bevis stadgas bland annat, att om någon, som ej är part, efter anmodan

av part eller rätten tillhandahållit skriftlig handling, vederbörande

äger rätt till ersättning för kostnad och besvär efter vad rätten prövar skäligt.

Har handlingens företeende påkallats av enskild part, skall ersättningen

utgivas av parten. Bevisning genom syn kan förekomma i två olika former.

För skärskådan av fastighet, föremål som ej lämpligen kan flyttas till rätten

eller plats där viss händelse timat kan rätten hålla syn på stället. Kostnaden

för sådan syn skall i dispositiva tvistemål och mål om ansvar för målsägandebrott

utgivas av den part som påkallat synen eller, om denna äger rum på

båda parternas begäran eller efter rättens eget initiativ, av parterna solidariskt.

Därest föremål som äger betydelse som bevis utan olägenhet kan flyttas

till rätten, äger rätten förelägga den som innehar föremålet att tillhandahålla

det för syn i domstolens lokaler. Om innehavaren icke är part, skall ersättning

utgå till honom i enlighet med vad som är stadgat beträffande företeende

av skriftligt bevis. Enahanda ersättningsrätt föreligger, om någon som

ej är part tillhandahållit sakkunnig visst föremål för besiktning.

Tydligt torde vara, att förmånen av fri rättegång bör medföra befrielse

från kostnader av nu ifrågavarande slag lika väl som från vittneslöner och

ersättningar till sakkunniga. Om kostnad för syn på stället eller ersättning

för företeende av skriftligt bevis eller för tillhandahållande av föremål för

syn eller besiktning enligt lag skall utgivas av part som åtnjuter fri rättegång

eller av sådan part och motparten solidariskt, bör följaktligen beloppet i stället

utgå av allmänna medel.

På grund av det anförda ha nu gällande bestämmelser om kostnad för bevisning,

då part har fri rättegång, i förslaget ersatts med ett allmänt stadgande

att sådan kostnad skall utgå av allmänna medel, om kostnaden enligt

lag skall utgivas av parten eller av parterna en för båda och båda för eu.

Därvid har dock, i anslutning till vad nu gäller beträffande ersättning till

vittnen, såsom ytterligare förutsättning uppställts all beviset ej förebragts

utan skäl. Av villkoret att betalningsskyldighet för parten skall vara föreskriven

i lag torde med erforderlig tydlighet framgå alt stadgandet icke skall

tillämpas t. ex. å kostnad för anskaffande av läkarintyg eller intyg om barns

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

utvecklingsgrad vid födelsen. I sådant hänseende böra bestämmelserna i 4 §

sista stycket lagen om fri rättegång alltjämt lända till efterrättelse.

I anslutning till vad sålunda föreslagits har, till förebyggande av tvekan,

tillika angivits, att om kostnad för bevisning enligt vad därom stadgats skall

betalas i förskott, även sådant förskott skall utgå av allmänna medel.

4 §•

Jämlikt första stycket av denna paragraf må under vissa förhållanden part

som åtnjuter fri rättegång tillerkännas ersättning av allmänna medel för rese.

kostnad i samband med personlig inställelse i målet. Som villkor härför gäller

för närvarande att parten enligt lag varit skyldig eller eljest av rättens

ordförande anmodats att komma personligen tillstädes eller ock ålagts personlig

inställelse av rätten. Enligt nya RB skall part som har att infinna sig

personligen alltid kallas genom rättens försorg. Detta har föranlett viss jämkning

i paragrafen. Skälen för de ändringar som eljest föreslås i lagrummet

framgå av vad som anförts vid 2 §.

5 §■

I 15 § föreskrives för närvarande att vad i lagen sägs om rättegångsbiträde

ej skall äga tillämpning i fall då, enligt vad särskilt är stadgat, häktad eller

vid krigsdomstol tilltalad är berättigad erhålla sådant biträde. Enligt nya

RB äger i brottmål den misstänkte alltid erhålla offentlig försvarare, om

hans rätt finnes ej kunna tillvaratagas utan biträde. På grund härav har

nyssnämnda bestämmelse om begränsning av möjligheten att förordna biträde

enligt lagen om fri rättegång ändrats till att avse biträde åt misstänkt i

brottmål överhuvud. I samband därmed har stadgandet flyttats till första

stycket av förevarande paragraf. Beträffande de övriga ändringar som vidtagits

i paragrafen ber jag att i huvudsak få hänvisa till det förut anförda. Jag

vill därutöver endast nämna, att förslaget — i likhet med det tidigare utkastet

— innehåller ett stadgande att biträde skall kallas till huvudförhandling

eller annat rättens sammanträde för förhandling. Häradshövdingföreningen

hade i sitt yttrande över utkastet hemställt, att denna bestämmelse, såsom

varande rent processuell, icke måtte medtagas. Då den torde kunna få viss

praktisk betydelse har jag emellertid ej ansett lämpligt att låta den utgå.

6 §.

Under denna paragraf meddelas för närvarande en föreskrift om rätt för

den som har fri rättegång att få delgivning ombesörjd av rätten eller dess

ordförande. Då nya RB såsom redan nämnts förutsätter, att officialdelgivning

skall vara det normala i all slags rättegång, har nu åsyftade bestämmelse

ansetts böra utgå. I stället ha i paragrafen intagits vissa nya stadganden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 189.

31

I den till grund för förslaget liggande promemorian erinrades i förevarande

sammanhang, att den gällande lagen angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad förbjöde att häktad, som åtnjutit fri rättegång, i det slutliga

utslaget förpliktades att gottgöra statsverket ersättning till biträde, såvida

han ej dessförinnan förklarats förlustig sagda förmån. Någon motsvarande

föreskrift funnes ej i nya RB beträffande ersättning till offentlig försvarare.

På grund därav och då någon saklig ändring icke syntes vara påkallad, borde

enligt promemorian ett stadgande i ämnet i stället meddelas i lagen om fri

rättegång.

Samtidigt berördes ett likartat spörsmål. På sätt framgår av vad jag förut

anfört skall enligt nya RB kostnad för bevisning, som rätten självmant införskaffat,

i vissa fall utgivas av parterna en för båda och båda för en. Vid

3 § har föreslagits, att därest i dylikt fall någondera parten åtnjuter fri rättegång,

kostnaden i stället skall bestridas av det allmänna. I den mån nya

RB ej föreskriver skyldighet för parterna att utgiva kostnad som nu är i fråga

skall sådan kostnad redan enligt nämnda balk utgå av allmänna medel. Vid

målets avgörande skall emellertid den tappande parten i regel förpliktas att

återgälda beloppet till statsverket. I promemorian anfördes att sistnämnda regel

tydligen icke borde äga tillämpning i fråga om part som åtnjöte fri rättegång.

Denne borde nämligen icke komma i sämre ställning i nu åsyftade fall

än om kostnaden enligt lag skolat utgivas av honom.

Bestämmelser i enlighet med vad sålunda yttrats upptogos i 6 § av det vid

promemorian fogade lagutkastet.

Skånska hovrätten har i sitt yttrande över promemorian erinrat att enligt

nya RB tolk i vissa fall ägde åtnjuta ersättning av allmänna medel samt att

i tvistemål sådan ersättning skulle återgäldas till statsverket i enlighet med

reglerna om skyldighet att betala rättegångskostnad. Efter hovrättens mening

borde förmånen av fri rättegång medföra befrielse även från dylik återbetalningsskyldighet.

Föreskrift därom borde följaktligen upptagas i 6 §.

Den sålunda framställda anmärkningen har jag ansett böra beaktas. Med

hänsyn härtill och då vad som är stadgat om ersättning till tolk äger motsvarande

tillämpning beträffande stenograf, har i förslaget angivits, att part

som åtnjuter fri rättegång, ej må i målet förpliktas gottgöra statsverket ersättning

till offentlig försvarare, tolk eller stenograf eller kostnad som enligt

föreskrift i nya RB av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten

självmant föranstaltat.

8 §.

Enligt första stycket i denna paragraf skall, om part som åtnjutit fri rättegång

sedermera jämlikt 7 § förklarats förmånen förlustig, rätten i regel vid

målets avgörande förplikta honom att ersätta statsverket vad enligt 3, 4 eller

5 § skolat gäldas av allmänna medel. Med hänsyn till vad i nya RB är stadgat

om rättegångskostnad i brottmål påkallas ett undantag från denna regel.

När allmänt åtal ogillas, må enligt 31 kap. 2 § nya RB rätten tillerkänna den

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 189.

tilltalade ersättning av allmänna medel bland annat för inställelsekostnad

och kostnad för bevisning, om åtalet anställts utan skäl eller på grund av

omständigheterna i målet synnerlig anledning eljest förekommer därtill. Avvisas

eller avskrives allmänt åtal, må sådan ersättning alltid tillerkännas den

misstänkte. Tydligt är att tilltalad som skulle varit berättigad att erhålla ersättning

i sålunda angiven ordning icke bör kunna åläggas betalningsskyldighet

till statsverket enligt nu förevarande lagrum. En bestämmelse att så

icke må ske har därför upptagits i förslaget.

I andra stycket föreskrives för närvarande, att därest part som har fri

rättegång ej sålunda ålagts återbetalningsskyldighet till statsverket, sådan

skyldighet skall åläggas motparten, om denne tappar målet och enligt lag

är skyldig att ersätta vinnande parts rättegångskostnad. Enligt nya RB gäller

som huvudregel, att tappande part oavsett målets mer eller mindre tveksamma

beskaffenhet är pliktig att gottgöra motparten hans kostnader. Har den

vinnande genom försumlig processföring förorsakat onödiga utgifter, skall

han dock själv svara för dessa utgifter. Han kan således endast erhålla ersättning

för sina nödvändiga utgifter med avdrag för den merkostnad som

vållats motparten. Om rättegången redan från början varit onödig, kan den

vinnande parten förpliktas att gottgöra motparten hela hans kostnad. Vad

sålunda är stadgat om part äger i stort sett motsvarande tillämpning beträffande

intervenient som ej intager partsställning. Finner rätten att ställföreträdare,

ombud, biträde eller försvarare genom vårdslöshet eller försummelse

varit vållande till kostnad som den part för vilken han uppträder skall ersätta

motparten, må rätten förplikta honom att solidariskt med parten svara

för denna kostnad. Dessutom kan vittne eller sakkunnig åläggas alt ersätta

parterna kostnad som vållats genom hans försummelse. De regler nya RB

sålunda innehåller om skyldighet att ersätta rättegångskostnad böra tydligen

lända till efterrättelse även beträffande kostnad som enligt lagen om fri rättegång

utgått av allmänna medel. I överensstämmelse härmed har ifrågavarande

bestämmelse erhållit ändrad avfattning i förslaget.

Under begreppet »motpart som är skyldig att gälda vinnande parts rättegångskostnad»

innefattas för närvarande även åklagare som anses icke ha

haft skäl att anställa åtal. Enligt nya RB kan åklagare aldrig förpliktas att

ersätta tilltalad hans utgifter å målet. Om sådana omständigheter föreligga

att den tilltalade anses skäligen böra erhålla gottgörelse för dylik kostnad,

skall denna ersättning, såsom förut nämnts, i stället utgå av allmänna medel.

Vad statsverket sålunda utgivit kan emellertid återkrävas av åklagaren, därest

han finnes ha väckt åtal utan skäl. Återbetalningsskyldighet må också, i

den omfattning som finnes skälig, åläggas målsägande, om denne utan skäl

gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet. Har den tilltalade haft fri rättegång,

bör uppenbarligen en motsvarande ersättningsplikt kunna föreskrivas

i fråga om den kostnad statsverket fått vidkännas med anledning av den fria

rättegången. I förslaget har därför meddelats ett stadgande som öppnar möjlighet

därtill.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

33

9 §.

De nuvarande bestämmelserna i detta lagrum ha med hänsyn till innehållet

i 49 kap. 7 § nya RB och 15 § i förslaget fått utgå. I stället har i paragrafen

upptagits en föreskrit t att vad i 8 § är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning när förundersökning, varunder den misstänkte åtnjutit fri rättegång,

nedlägges eller avslutas utan att åtal mot honom väckes. I anslutning

härtill har stadgats skyldighet för åklagaren alt hos rätten göra anmälan om

förundersökningens nedläggande eller avslutande.

10 §.

I denna paragraf angives vilka rättigheter skola tillkomma part som åtnjuter

fri rättegång i hovrätt.

Enligt första styckets nuvarande lydelse skall parten i första hand äga

tillgodonjuta de förmåner som omförmälas i 3 §.

Under andra stycket föreskri\es bland annat, att vad i 4 § första och andra

styckena är stadgat om rätt åt, erhålla gottgörelse av allmänna medel för

rese- och uppehållskostnad i samband med personlig inställelse skall äga

motsvarande tillämpning, därest tilltalad som i hovrätten åtnjuter fri rättegång

personligen inställt sig vid muntligt förhör eller hovrätten ålagt annan

part med fri rättegång att komma personligen tillstädes vid sådant förhör,

tilltalad intager alltså såtillvida en särställning som gottgörelse till honom

må utdömas även om han infunnit sig utan föreläggande av hovrätten. Sedan

numera i nya RB meddelats bestämmelse att tilltalad skall kallas att

infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätt — förutom i vissa

grövre brottmål — även eljest så snart hans närvaro ej kan antagas sakna

betydelse för utredningen, torde tillräcklig anledning icke föreligga alt bibehålla

nämnda särställning. Det vid 4 § förordade villkoret, att parten förelagts

att infinna sig personligen, bör därför gälla generellt även i hovrätt.

På grund av vad sålunda anförts och då 10 § andra stycket i övrigt endast

innehaller en föreskritt om motsvarande tillämpning av bestämmelserna i

4 § tredje stycket, har lagrummet i fråga fått utgå och erforderlig hänvisning

till 4 § i stället upptagits i första stycket.

Nuvarande tredje och fjärde styckena, som avse frågan om rättegångsbiträde

i hovrätt, motsvaras av andra stycket i förslaget. Beträffande innehållet

i detta stycke her jag få hänvisa till vad jag förut anfört.

Under tredje stycket i lörslaget har, med den jämkning som betingas av

eljest föreslagna ändringar, upptagits det stadgande som nu bär sin plats i

femte stycket.

Nuvarande sista stycket har fått utgå. Vid tillkomsten av nya RB bär

nämligen förutsatts att talan skulle få fullföljas mot hovrättens beslut i här

avsedda frågor.

Biliang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 189. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

11 §•

Enär numera i nya RB uttryckligen föreskrivits att Konungens domsrätt

utövas av högsta domstolen, har lydelsen av denna paragraf ansetts böra

jämkas i överensstämmelse därmed.

Motsvarande anpassning föreslås med avseende å överskriften till 10

och 11 §.

13 §.

I viss överensstämmelse med vad nu är stadgat i lagen angående förordnande

av rättegångsbiträde åt häktad ha bestämmelserna om återbetalningsskyldighet

till statsverket i förevarande paragraf utvidgats att omfatta även

det fall som avses i 6 § i förslaget. I övrigt ha vidtagits en del jämkningar i

anslutning till de ändringar som föreslagits i 8 §.

14 §.

I första stycket av denna paragraf föreskrives nu, att vittnesersättning som

enligt lagen skall gäldas av allmänna medel skall utgå efter enahanda grunder

och i samma ordning som stadgas angående ersättning av allmänna medel

till vittnen i brottmål. Med denna hänvisning åsyftas i första hand lagen den

4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Det är avsett att nämnda lag vid nya RB:s ikraftträdande skall ersättas av

en ny lag, gällande för alla de fall då ersättning till vittne författningsenligt

skall utgå av allmänna medel. Förslag till sådan lag har genom proposition

(nr 8) förelagts 1947 års riksdag. Erforderliga föreskrifter om utbetalande av

ersättning, som avses i förslaget, och om förskott a dylik ersättning komma

att meddelas i administrativ ordning. Med hänsyn till vad sålunda anförts

är det ej längre påkallat att särskilda bestämmelser angående beräkning och

utbetalning av vittneslöner upptagas i lagen om fri rättegång. Stadgandet i

detta ämne har därför fått utgå.

Nuvarande andra och tredje styckena innehålla föreskrifter angående bestämmande

av ersättning till biträde. Härom stadgas bland annat, att biträdet

äger åtnjuta arvode för det arbete han nedlagt a rättegången samt gottgörelse

för nödvändiga utgifter. Arvode och gottgörelse för utgifter skola bestämmas

var för sig. Dessutom är föreskrivet, att vid bestämmande av ersättning

hänsyn bör tagas till inställelse vid rätten a samma rättegangsdag

i annat mål.

Under förarbetena till 1944 års lagändring framställde styrelsen för Sveriges

advokatsamfund den anmärkningen mot sistnämnda bestämmelse, att

lagtexten borde klart utvisa att icke arvodet utan allenast ersättningen för

resekostnader, vivre och tidsspillan träffades av stadgandet i fråga. Med anledning

därav anförde dåvarande departementschefen att det syntes honom

ligga i sakens natur att arvodet, i vad det avsåge biträdets sakliga insats i

målet, bestämdes ulan hänsynstagande till andra mål samt att han följaktligen

icke funnit påpekandet föranleda nagot förtydligande.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

35

I sitt nu avgivna remissyttrande har advokatsamfundets styrelse förnyat

sin hemställan att regeln om hänsynstagande till biträdets inställelse samma

dag i annat mål måtte omformuleras så, att därav klart framginge att bestämmelsen

icke avsåge arvodet. Till stöd härför har styrelsen anfört, att

samfundet och häradshövdingföreningen enats om att advokaternas kostnadsräkningar

borde uppställas så, att beloppen uppdelades i tre grupper,

nämligen dels utlägg (inklusive dagtraktamente), dels ersättning för reseoch

väntetid, och dels arvode (för arbetet utom rätta och vid rätten). Om ett

ombud eller biträde hade flera mål samma dag, vore det riktigt att uppdela

utläggen, dagtraktamentet och ersättningen för rese- och väntetid på de olika

målen. Däremot kunde det icke anföras något sakligt skäl för att av sådan

anledning reducera arvodet. Erfarenheten gåve emellertid vid handen att

nu ifrågavarande bestämmelse i lagen om fri rättegång ej sällan felaktigt tilllämpades

så att även arvodet nedsattes när biträdet hade flera mål.

Med anledning av vad sålunda anförts har lagtexten i förslaget erhållit

något ändrad avfattning. Dessutom ha vissa andra redaktionella jämkningar

vidtagits samt nuvarande sista stycket uteslutits. Alt beslut om ersättning

till biträde genast skall gå i verkställighet framgår redan av nya RB, och

föreskrift om skyldighet för rätten att kostnadsfritt tillhandahålla skriftligt

besked om beslutet kan utan olägenhet meddelas i administrativ ordning.

15 §.

De nuvarande föreskrifterna i denna paragraf ha, såsom framgår av det

förut anförda, i förslaget ersatts med ett nytt stadgande av större räckvidd i

5 § första stycket. I stället ha här upptagits vissa bestämmelser om behörighet

att meddela beslut i frågor som avses i lagen samt om fullföljd av talan

mot sådant beslut.

För närvarande gäller, att frågor, som äga samband med fri rättegång, i

allmänhet skola prövas av fullsutten rätt. I vissa fall må dock, om rätten ej

sitter, beslut i stället meddelas av dess ordförande. Har ordföranden avslagit

ansökan om fri rättegång eller om förordnande av biträde eller har han

till biträde förordnat annan än part föreslagit, må parten hos rätten påkalla

ny prövning av frågan. Däremot kan beslut som meddelats av rättens ordförande

icke överklagas i hovrätten.

Enligt nya RB är allmän underrätt alltid domför med en lagfaren domare

vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället. Vad

överrätterna beträffar äger Kungl. Maj:t förordna, att åtgärd som avser allenast

måls beredande må vidtagas vid hovrätt av en ledamot eller en tjänsteman

i hovrätten och vid högsta domstolen av nedre justitierevisionen eller en

tjänsteman vid denna. Beslut, som enligt vad nu sagts meddelas av lagfaren

domare i underrätt, av ledamot eller tjänsteman i hovrätt eller av nedre justitierevisionen

eller tjänsteman vid denna, betraktas såsom rättens beslut och

kan överklagas i vanlig ordning. Tydligt är, att dessa regler böra tillämpas

även beträffande frågor som avses i förevarande lag. Såvitt angår de all
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj:ts proposition nr 189.

männa domstolarna har därför i förslaget endast angivits, att beslut enligt lagen

meddelas av rätten.

Detta stadgande kan utan svårighet tillämpas även i fråga om arbetsdomstolen.

Enligt det förslag till lag angående ändring i lagen om arbetsdomstol

som den 7 februari 1947 remitterats till lagrådet skall nämligen arbetsdomstolen

vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling, i allmänhet vara

domför med ordföranden eller en lagfaren tjänsteman vid domstolen. För

krigsrätternas, ägodelningsrättemas och vattendomstolarnas del finnas icke

några motsvarande regler om rättens domförhet. I sak torde emellertid vid

dessa domstolar böra gälla detsamma som vid de allmänna underrätterna.

I förslaget har därför meddelats bestämmelse att när krigsrätt, ägodelningsrätt

eller vattendomstol ej håller sammanträde, domstolens beslutanderätt må

utövas av krigsdomaren, ägodelningsdomaren eller vattenrättsdomaren. Dessutom

har föreskrift givits, att talan mot beslut av krigsdomare, ägodelningsdomare

eller vattenrättsdomare må fullföljas i samma ordning som är föreskriven

för klagan över krigsrätts, ägodelningsrätts eller vattendomstols

beslut.

Slutligen har, på skäl som förut angivits, i paragrafen upptagits ett stadgande

om befogenhet för rätten att, sedan den skilt målet ifrån sig, under

fullföljdstiden bevilja part fri rättegång i högre rätt samt förordna biträde åt

honom för rättegången därstädes.

17 §.

Beträffande skälen för den jämkning som föreslås i detta lagrum hänvisas

till vad som anförts vid 6 §.

Den föreslagna lagen bör träda i kraft samtidigt med nya RB, d. v. s. den

1 januari 1948. Övervägande skäl synas tala för att den erhåller tillämpning

även i mål som jämlikt föreskrifterna i promulgationslagen till nya RB

alltjämt skola behandlas enligt nuvarande rättegångsordning. Härifrån bör

dock göras undantag, såvitt grundsatsen i fråga skulle medföra att part under

övergångstiden komme i sämre ställning än hittills. Då enligt 25 § promulgationslagen

till nya RB mål, som före nämnda balks ikraftträdande

väckts vid polisdomstol, skall slutbehandlas där, hör sålunda även efter den

1 januari 1948 fri rättegång kunna beviljas vid sådan domstol. I mål som

skall behandlas enligt äldre RB bör vidare den nuvarande föreskriften i 6 §

lagen om fri rättegång om rätt att få vissa delgivningar och inkallelser verkställda

genom rättens eller dess ordförandes försorg alltjämt lända till efterrättelse.

I dylikt mål skola nämligen nya RB:s delgivningsregler icke äga

tillämpning. Har brottmål avgjorts av underrätten före den 1 januari 1948,

skola ej heller stadgandena i nya RB om offentlig försvarare tillämpas vid

överrätterna. På grund härav bör tilltalad i sådant mål fortfarande kunna

erhålla biträde i den ordning som nu stadgas i 10 § tredje och fjärde styckena

förevarande lag.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 189.

37

Jämväl de regler som för närvarande meddelas i 9 § samt 10 § sista stycket

och 14 § sista stycket böra i viss utsträckning gälla även efter den nya

lagens ikraftträdande. Nya RB:s bestämmelser om fullföljd av talan och omedelbar

verkställighet av vissa beslut skola nämligen enligt 12 § promulgationslagen

till nämnda balk ej tillämpas i fråga om beslut som meddelats

före den 1 januari 1948 och ej heller eljest beträffande hovrätts beslut i mål

som av underrätten avgjorts före nämnda dag.

Vid förslaget ha fogats övergångsbestämmelser i enlighet med det sålunda

anförda.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

1 Denna bilaga, som frånselt vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid

propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Alaj.ts proposition nr 18!).

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 mars

1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 10 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 28 februari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919

(nr 367) om fri rättegång.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn S. Strömberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 189.

39

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 11 mars 1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för social- och finansdepartementen lagrådets

den It mars 1947 avgivna utlåtande över det den 28 februari 1947 till

lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 juni

1919 (nr 367) om fri rättegång.

Föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,

måtte efter vissa redaktionella jämkningar jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholrs» 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470879

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:172 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för gas. a1 i texten