Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i strafflagen

13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:20, Med förslag till lag om ändring i strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

1

Nr 20.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i strafflagen; given Stockholms slott den 17

januari 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i strafflagen.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt Nr 20.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 20

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 21 och 24 §§ samt 13 kap. 6 § strafflagen

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives1 ävensom att i sistnämnda

kapitel skall införas en ny paragraf, betecknad 7 §, av nedan angivna

lydelse.

10 kap.

21 §.

Bryter man —--sex månader.

Lag samma vare, om någon överträder förbud, som av offentlig myndighet

meddelats för säkerställande av utredning om brott.

24 §.

Den som — — — år dömas.

Där någon — -—- — allmännas tjänst.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, straffes med böter.

13 kap.

6 §.

Gör någon försök att genom anstiftan komma åstad brott, varom förut i

detta kap. sägs; varde dömd till straff, som sättes under vad han förskyllt,

därest brottet blivit fullbordat. Har han frivilligt föranlett att brottet ej kom

till utförande, vare från straff fri.

7 §■

Den som i rättegång vid partsförhör under sanningsförsäkran avgiver falsk

utsaga, dömes för osann partsutsaga till straffarbete i högst tva ar eller

fängelse. Är brottet att anse som ringa, vare straffet böter eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 378.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 november 1946.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga om

vissa provisoriska ändringar i strafflagen med anledning av rättegångsreformen

samt anför följande.

I processlagberedningens den 29 november 1938 avgivna betänkande med

förslag till ny rättegångsbalk framhölls, att i samband med processreformen

borde införas vissa nya straffbestämmelser. Sålunda borde straff stadgas för

part som vid förhör under sanningsförsäkran avgåve osann utsaga, för den

som obehörigen gåve sig ut för advokat och för den som överträdde föreskrift

vilken offentlig myndighet med stöd av 27 kap. 15 § nya RB meddelat för

säkerställande av utredning om brott. Bestämmelser i enlighet med det sålunda

anförda upptogos sedermera i straffrättskommitténs den 30 november

1944 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten

och allmänheten. Ett på grundval av detta betänkande upprättat förslag till

lag om ändring i strafflagen har den 10 maj 1946 remitterats till lagrådet.

Detta ändringsförslag är emellertid icke avsett att genomföras förrän ett år

efter det nya RB trätt i kraft. Med hänsyn härtill måste provisoriska bestämmelser

meddelas på förevarande punkter. Jag anhåller att nu få upptaga

frågan om en dylik provisorisk lagstiftning.

Beträffande frågan om ansvar för osann utsaga vid partsförhör

under sanningsförsäkran anförde processlagberedningen, att

för lämnande av medvetet oriktig uppgift borde stadgas straff, lägre än

straffet för mened men för vinnande av straffhotets syfte icke med lägre

minimum än fängelse.

Straffskalan för mened, vars minimum tidigare var två års straffarbete,

mildrades år 1937 till straffarbete från och med ett till och med sex år med

möjlighet att vid synnerligen mildrande omständigheter gå ned till sex månader.

Straffrättskommittén föreslog, i 13 kap. 1 §, att den som under laga

ed eller försäkran som avgåves i eds ställe lämnade osann uppgift eller förtege

sanningen, skulle för mened dömas till straffarbete från och med sex

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

månader till och med fyra år eller, om meneden vore att anse såsom grov,

till straffarbete från och med två till och med åtta år. I 3 § samma kapitel

föreslog kommittén, att part i rättegång som vid förhör under sanningsförsäkran

lämnade osann uppgift eller förtege sanningen, skulle för osann

partsutsaga dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse. Vid sidan

av dessa bestämmelser upptog kommittéförslaget i 4 § ett stadgande om

straffnedsättning och i ringa fall straffrihet, då någon under ed eller sanningsförsäkran

avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om sådant varom

han ägt vägra att yttra sig eller om något som varit av liten eller ingen

betydelse för saken. Sistnämnda stadgande innebar i viss mån en ändring i

fråga om det straffbara områdets omfattning. Gällande rätt torde innebära

straffrihet för den som undandrager sig att meddela sanningsenliga uppgifter

vilka skulle angiva att han själv gjort sig skyldig till brott, detta även

om han avgivit osann positiv utsaga för att freda sig. Likaså torde oriktiga

uppgifter om sådant som saknar betydelse för saken anses straffria. Däremot

torde varken straffrihet eller straffnedsättning under eljest gällande

minimum kunna ifrågakomma i övriga i 4 § av kommittéförslaget avsedda

fall. Det må framhållas, att enligt 36 kap. 6 § nya RB vittne må vägra yttra

sig angående omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon

honom på visst angivet sätt närstående förövat brottslig eller vanärande

handling, eller att avgiva utsaga varigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras,

om ej synnerlig anledning förekommer att vittnet höres därom. Vad

sålunda är stadgat om vittnesförhör skall enligt 37 kap. 5 § äga motsvarande

tillämpning beträffande förhör med part under sanningsförsäkran.

De i 1 § av kommittéförslaget upptagna straffbestämmelserna för mened

ha föranlett vissa erinringar i remissyttrandena. Justitiekanslersämbetet har

sålunda funnit betänkligt att nu, så snart efter den betydande straffsänkning

som skedde 1937, ytterligare mildra straffet för menedsbrottet, och t. f. förste

stadsfiskalen i Stockholm har förordat, att i sådana fall, då meneden bidragit

till att någon oskyldig dömts till straff som han helt eller delvis undergått,

straffet för meneden alltjämt borde bestämmas i relation till det

straff som ådömts den oskyldige. Föreningen Sveriges häradshövdingar har

däremot uttalat att det syntes nödvändigt att för de lindrigaste fallen ytterligare

sänka minimum i 1 §. Detta kunde lämpligen ske genom en uppdelning

av brottet i tre brottstyper, normalfall, lindriga fall och grova fall.

Därest så skedde, ifrågasatte föreningen om behov funnes att bibehålla stadgandena

i 4 §.

Mot den i 3 § föreslagna straffskalan för osann partsutsaga bär i yttrandena

icke gjorts annan erinran än att Stockholms rådhusrätt och Sveriges

advokatsamfund ifrågasatt ändring av ordningsföljden mellan straffarterna,

så att straffet skulle bli fängelse eller straffarbete i högst två år.

Med anledning av de stadganden som upptagits i 4 § av kommitténs förslag

har justitiekanslersämbetet förklarat sig icke kunna undgå att hysa tvekan

om lämpligheten av att straffansvar kunde drabba ett vittne som lämnade

oriktiga uppgifter för att freda sig från straff för brott. Även om det icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

5

kunde förnekas, att fall kunde inträffa där straffrihet för beedigade oriktiga

uppgifter icke vore motiverad, kunde den ståndpunkt förslaget intoge enligt

justitiekanslersämbetets mening komma att leda till obillighet mot vittnen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes funnit denna förändring icke

vara motiverad. Förelåge en sådan situation, att vederbörande på grund av

reglerna om pliktkollision icke borde göras ansvarig för att ha lämnat oriktig

uppgift, borde han också gå helt fri från straff. Det vore önskvärt, att paragrafen

utformades så att dylik tillämpning av allmänna regler icke uteslötes.

Även Sveriges advokatsamfund har funnit önskvärt, att paragrafen i

denna del komme att innehålla en kodifiering av nu gällande rättspraxis,

enligt vilken straffrihet torde inträda vid allvarligare intressekollisioner. Göta

hovrätt har för sin del funnit välgrundat alt stadga strafflindring och, i ringa

fall, straffrihet för den som avgivit osann utsaga om sådant varom han ägt

vägra yttra sig. Beträffande motsvarande bestämmelser om den som förtigit

sanningen om sådant varom han ägt vägra yttra sig har hovrätten ifrågasatt,

huruvida i dylikt fall straffpåföljd överhuvud borde inträda. Ett blott förtigande

av omständighet varom man ej varit pliktig att uttala sig syntes icke

vara likartat med lämnande av positivt felaktiga uppgifter; straffansvar i det

förra fallet torde ej heller äga stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Föreningen

Sveriges häradshövdingar har likaledes ansett, att man icke skäligen kunde

grunda skillnaden mellan straffbarhet och icke straffbarhet på den omständigheten,

att vederbörande tege i stället för att använda sin rätt att vägra

uttala sig, särskilt som det mycket ofta torde förekomma att han saknade

kännedom om denna rätt. Föreningen bär vidare ifrågasatt om icke det fallet

att någon avgåve osann utsaga eller förtege sanningen om sådant, som vore

av liten betydelse för saken, lämpligen borde utformas såsom en särskild

lindrigaste grad av mened eller osann partsutsaga. För oriktig uppgift eller

förtigande av sanningen i fråga om sådant som helt saknade betydelse för

saken har föreningen ansett något behov av straff icke föreligga. Även Sveriges

advokatsamfund har förordat bibehållande av straffrihet vid lämnande

av irrelevanta uppgifter.

Det till lagrådet remitterade departementsförslaget överensstämmer i fråga

om straffskalorna för normalfallen med straffrättskommilténs förslag. Beträffande

bestämmelserna om straffnedsättning eller straffrihet har däremot

en viss omarbetning skett. Vid remissen till lagrådet erinrade jag, på tal om

menedsbrottet, att det tydligen icke borde kunna åläggas någon att under

vittnesansvar yttra sig om huruvida han själv gjort sig skyldig till brott. Därmed

vore emellertid icke sagt, att det borde stå den brottslige fritt att, om

han hördes som vittne, lämna positivt oriktiga utsagor för att avvända

misstankarna från sig själv. Ett sådant förfaringssätt vore ofta ägnat att ställa

någon oskyldig i misstänkt dager och borde därför principiellt vara straffbart

men beläggas med ett vida lindrigare straff än vanlig mened. I fråga om

det av kommittén gemensamt härmed behandlade fallet all någon förtiger

sanningen om sådant, varom han ägt vägra all yttra sig, framhöll jag all

delta syntes böra bedömas på ett annat sätt. Ett förtigande borde i sådant

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

fall vara straffritt, och detta borde komma till uttryck icke i en undantagsbestämmelse

utan i själva beskrivningen på menedsbrottet. Vad slutligen angår

de övriga i 4 § av kommittéförslaget avsedda fallen, att den osanna utsagan

varit av liten eller ingen betydelse för saken, förordade jag att det förstnämnda

av dessa båda fall skulle — jämte det fallet att någon lämnat positivt

oriktig utsaga om sådant varom han ägt vägra att yttra sig —- inbegripas

under en särskild lindrigare straffskala för ringa fall av mened. För

oriktiga uppgifter om helt irrelevanta omständigheter eller förtigande av

sådana omständigheter borde straff överhuvud ej komma i fråga.

I enlighet med det sålunda anförda har i 13 kap. 1 § av det till lagrådet

remitterade förslaget menedsbrottet beskrivits så, att någon under laga ed

eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar osann uppgift eller förtiger

något, varom han är pliktig yttra sig. Straffet angives för normalfallen till

straffarbete från och med sex månader till och med fyra år och för grövre

fall till straffarbete från och med två till och med åtta år. Därjämte upptager

paragrafen en särskild straffskala av fängelse eller böter för sådana fall, då

någon lämnat osann uppgift om sådant varom han ej var pliktig yttra sig

eller brottet eljest är att anse såsom ringa. I 2 § av departementsförslaget

stadgas, att den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar

osann uppgift eller förtiger något varom han är pliktig yttra sig, skall för

osann partsutsaga dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där

någon lämnat osann uppgift angående sådant varom han ej var pliktig yttra

sig eller brottet eljest är att anse som ringa, skall dock straffet i stället vara

böter eller fängelse. Slutligen har i 4 § av förslaget upptagits en allmän bestämmelse

att straff ej skall ådömas om den ifrågavarande utsagan prövas

vara utan betydelse för saken.

För provisorietiden torde frågan om bestraffande av osanna eller ofullständiga

utsagor vid partsförhör under sanningsförsäkran lämpligen böra

lösas på det sättet, att i 13 kap. strafflagen införes en ny paragraf, betecknad

7 §, av samma lydelse som 2 § avses skola erhålla den 1 januari 1949. Den

olikhet i fråga om det straffbara området som därigenom under någon tid

kommer att råda mellan mened och osann partsutsaga torde i praktiken bli

utan betydelse. Att även upptaga en föreskrift motsvarande 4 § i nyssnämnda

departementsförslag lär icke vara erforderligt. Såsom förut nämnts är det

nämligen redan nu underförstått, att oriktiga uppgifter angående helt betydelselösa

omständigheter skola vara straffria.

Det må anmärkas, att straffrättskommitténs förslag innebar en utvidgning

av det straffbara området även i annat avseende än förut berörts. Medan

för närvarande endast uppsåtlig mened är straffbar, förordade kommittén

sålunda att också oriktiga utsagor och förliganden som skedde av grov

oaktsamhet skulle straffbeläggas. I anslutning härtill föreslogs straff jämväl

för ovarsam partsutsaga. Det till lagrådet remitterade departementsförslaget

innehåller likaledes vissa bestämmelser om straff för den som vid förhör på

ed eller under sanningsförsäkran av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift

eller förtiger något varom han är pliktig yttra sig. Tillsvidare torde emeller
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

7

tid osann partsutsaga som sker av vårdslöshet böra lämnas straffri. Att i

detta avseende, om än blott för en kort tid, behandla mened och osann partsutsaga

olika, skulle nämligen knappast vara lämpligt.

Samtidigt med införandet i 13 kap. strafflagen av den nya 7 § torde en

jämkning böra vidtagas i 6 §. I denna stadgas nu straff för den som gör

försök att genom anstiftan åstadkomma brott, varom i kapitlet förmäles.

Enligt förenämnda till lagrådet remitterade förslag skall emellertid försök

att anstifta osann partsutsaga vara straffritt. På grund härav bör i avbidan

på den slutliga regleringen straffbestämmelsen i 6 § endast avse försök till

anstiftan av brott som omtalats förut i kapitlet.

Processlagberedningens önskemål om införande av straff för obehörigt

användande av advokattiteln föranledde straffrättskommittén att

under 10 kap. 14 § i sitt förslag upptaga ett stadgande i detta ämne. I första

stycket av paragrafen föreslog kommittén, att den som obehörigen gåve sig

ut för att inneha befattning, vars innehavare vore underkastad ämbetsansvar,

under vissa förutsättningar skulle dömas till böter eller fängelse. Samma

straff skulle enligt andra stycket drabba den som obehörigen gåve sig

ut för advokat.

Med anledning av sistnämnda föreskrift har föreningen Sveriges stadsdomare

uttalat, att kriminalisering av obehörigt begagnande av advokattiteln i

och för sig vore lämplig. Det måste emellertid beaktas att i åtskilliga fall

ordet advokat inginge i till handelsregistret anmälda firmor, vilkas innehavare

icke kunde antagas till advokater. Det komme måhända att verka hårt

för dessa, i den mån rörelsen dreves av aktningsvärda personer, att nödgas

ändra en kanske sedan många år begagnad firma. Länsstyrelsen i Uppsala

län har åter ifrågasatt, huruvida ett stadgande om straff för obehörigt begagnande

av advokattiteln komme att äga stöd i det allmänna rättsmedvetandet.

Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes uttalat sig mot det ifrågavarande

stadgandet, i det föreningen funnit att, även om ledamotskapet av

Sveriges advokatsamfund komme att regleras genom bestämmelser i nya

RB, det likväl syntes främmande för svensk rättsuppfattning att på detta

sätt skydda ett enda privat yrke, vars utövare icke vore underkastade ämbetsansvar.

Vid sidan om advokaterna funnes ju åtskilliga privata yrkesutövare

vilka skulle hava en viss kompetens, t. ex. trafikchaufförer, biografmaskinister

och montörer för elektriska anläggningar. Även dessa kunde

ju vara i behov av samma skydd som advokaterna. I övrigt hade framstötar

skett från vissa andra näringsutövare om ensamrätt till viss titel eller

viss yrkesbeteckning. Sålunda hade Sveriges köpmannaförbund i skrivelse

till länsstyrelserna den 29 juni 1944 hemställt, alt beteckningen köpman i

polisrapporter och dylikt icke måtte nyttjas om personer som ej kunde

anses vara köpmän. Utvecklingen kunde alltså tendera till att den nu föreslagna

bestämmelsen skulle utsträckas att gälla även för andra yrken, vilket

sannolikt icke skulle vara tillfredsställande. Landsfogden i Kristianstads

län har, med instämmande av länsstyrelsen i samma län, uttalat alt man

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

kunde fråga sig, varför icke andra fria yrken, för vilkas utövare vissa kompetenskrav

uppställts, exempelvis läkare och veterinärer skulle skyddas. Frågan,

huruvida andra personer än sådana som vore underkastade ämbetsansvar

skulle beröras av stadgandet, syntes böra upptagas till prövning i ett

sammanhang.

Gentemot vad sålunda anförts vill jag erinra, att statsmakterna redan tagit

ställning till frågan om ensamrätt till advokattiteln. Denna titel skall enligt

8 kap. 1 § nya RB vara förbehållen dem som äro ledamöter av det i

nämnda balk omförmälda allmänna advokatsamfundet. Fn förutsättning för

att bestämmelsen därom skall bli effektiv torde vara att straffskydd införes.

Straffrättskommitténs förslag på denna punkt har också vid överarbetningen

inom departementet lämnats utan annan saklig ändring än att fängelse

uteslutits ur straffskalan. Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skall

sålunda den som obehörigen giver sig ut för advokat straffas med böter. Jag

förordar, att tillsvidare motsvarande bestämmelse upptages i 10 kap. 24 §

strafflagen. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 16 oktober 1946 anfört, att bötesstraff enligt styrelsens mening

stundom kunde visa sig otillräckligt, t. ex. om någon som flera gånger bötfällts

det oaktat fortsatte att giva sig ut för advokat. Även om straffet regelmässigt

syntes böra utgöras av böter, vore det därför önskvärt att straffskalan

bestämdes till böter eller fängelse. Vad sålunda förekommit har emellertid

icke synts mig innefatta tillräcklig anledning till ändrat ståndpunktstagande

i denna fråga.

Behovet av ett nytt straffstadgande för överträdelse av offentlig

myndighets föreskrift hänför sig, såsom redan nämnts, till de

fall som avses i 27 kap. 15 § nya RB. Enligt detta lagrum äger myndighet,

som är berättigad att verkställa beslag, att för säkerställande av utredning

om brott tillstänga byggnad eller rum, förbjuda tillträde till visst område,

meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller vidtaga annan dylik åtgärd.

I motiven till lagrummet har förutsatts, att straff skall inträda för den

som bereder sig tillträde till sålunda tillstängd lokal eller eljest överträder

meddelat förbud.

I straffrättskommitténs förslag upptogs under 10 kap. 12 § ett allmänt

stadgande om straff för »ingrepp i myndighets verksamhet». En motsvarande

bestämmelse återfinnes i det till lagrådet remitterade departementsförslaget.

I detta stadgas sålunda straff av böter eller fängelse för den som bryter

mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva annans gods, rubbar

gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget, skadar eller borttager

myndighets anslag eller insegel eller eljest öppnar vad myndighet tillslutit

eller ock överträder annat dylikt myndighets förbud. Härmed avses

bland annat sådana fall som nu äro i fråga.

De provisoriska bestämmelser som erfordras i denna del synas lämpligen

böra meddelas i form av ett tillägg till 10 kap. 21 § strafflagen. Vad straffskalan

beträffar torde övervägande skäl tala för afl under provisorietiden

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. ''!

tillämpa samma latituder som enligt sistnämnda lagrum för närvarande gälla

i vissa liknande fall. Straffet bör således tillsvidare sättas till böter eller

fängelse i högst sex månader Brottsbeskrivningen synes lämpligen böra utformas

i nära anslutning till 27 kap. 15 § nya RB.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att till 10 kap. 21 § strafflagen

fogas ett nytt andra stycke av innehåll att vad i första stycket stadgas

skall äga tillämpning jämväl om någon överträder förbud som av offentlig

myndighet meddelats för säkerställande av utredning om brott.

Med förmälan att från angivna utgångspunkter upprättats ett förslag till

lag om ändring i strafflagen hemställer föredraganden härefter, att lagrådets

utlåtande över detta förslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 21 och 24 §§ samt 13 kap. 6 § strafflagen

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives1 ävensom att i sistnämnda

kapitel skall införas en ny paragraf, betecknad 7 §, av nedan angivna

lydelse.

10 kap.

21 §.

Bryter man---sex månader.

Lag samma vare, om någon överträder förbud, som av offentlig myndighet

meddelats för säkerställande av utredning om brott.

24 §.

Den som--— år dörnas

Där någon----allmännas tjänst.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, straffes med böter.

13 kap.

6 §.

Gör någon försök att genom anstiftan komma åstad brott, varom förut i

detta kap. sägs; varde dömd till straff, som sättes under vad han förskyllt,

därest brottet blivit fullbordat. Har han frivilligt föranlett att brottet ej kom

till utförande, vare från straff fri.

7 §•

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osami

uppgift eller förtiger något varom han är pliktig yttra sig, dömes för osann

partsutsaga till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där någon lämnat

osann uppgift angående sådant varom han ej var pliktig yttra sig eller brottet

eljest är att anse som ringa, vare straffet böter eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 978.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

11

Utdrog av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 30 december

19å6.

Närvarande:

justitieråden Gyllenswärd,

Dahlman,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 21 november 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 1 november 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn S. J. M. Strömberg.

Lagrådet yttrade:

I det av departementschefen omnämnda, den 10 maj 1946 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändring i strafflagen har 13 kap. i denna lag

undergått fullständig omarbetning, därvid även frågan om straff för osann

partsutsaga upptagits till behandling. Då emellertid berörda förslag icke är

avsett att träda i kraft förrän ett år senare än nya rättegångsbalken, har det

blivit erforderligt att i avbidan på strafflagsreformen genomföra en provisorisk

lagstiftning på förevarande område. I detta läge, då menedsbrottet icke

kan göras till föremål för behandling, synes det lämpligt att reglera de straffrättsliga

påföljderna av osann partsutsaga i så nära anslutning som möjligt

till vad som gäller i fråga om mened och således icke nu taga ståndpunkt till

de spörsmål som kunna uppstå vid den blivande omarbetningen av 13 kap.

i dess helhet och därigenom föregripa behandlingen av detta. Det nu remitterade

förslaget har emellertid icke i allo gått denna väg utan mera anslutit

sig till det föreliggande större reformförslaget. Detta senare innebär bl. a. på

en punkt i fråga om mened en nyhet i förhållande till gällande rätt, i det att

med straff belagts att lämna osann uppgift, även om denna rör sådant varom

man ej är pliktig yttra sig. För närvarande åter lär ett vittne ej kunna fällas

till ansvar för det han lämnat en osann uppgift för att freda sig från upptäckten

av ett ntav honom begånget brott, åtminstone om detta är av någorlunda

svår beskaffenhet. Infördes, på sätt det remitterade förslaget innebär,

för osann partsutsaga den för mened föreslagna nya regeln, skulle följaktli
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

gen under övergångstiden den mindre tillfredsställande situationen kunna inträda,

att en person måste dömas för en av honom som part lämnad osann

uppgift, vilken skulle varit straffri om han i stället hörts på vittnesed. Lagrådet

anser därför lämpligare att huvudstadgandet i 13 kap. 7 § utformas i

nära anslutning till 13 kap. 1 § strafflagen i dess nu gällande lydelse. Därest

så sker, torde stadgandet komma att tolkas på motsvarande sätt — detta

.jämväl beträffande utsagor helt utan betydelse för målet, vilka torde anses

straffria — och sådan bristande överensstämmelse som nyss påtalats undvikes.

Mot detta förslag kunde väl invändas att stadgandets räckvidd nu

borde fixeras på sådant sätt, att ändring däri icke bleve nödvändig vid strafflagsreformens

genomförande. Emot denna invändning — som i och för sig

icke synes kunna tillmätas avgörande betydelse -— kan därjämte erinras, att

området för den osanna partsutsagans straffbarhet även med det remitterade

förslagets ståndpunkt icke är slutgiltigt angivet, i det att förslaget till

det nya 13 kap. som en nyhet upptager straff för dylikt brott, begånget av

grov oaktsamhet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer lagrådet att i 13 kap. 7 §

stadgas, att part i rättegång, som vid förhör under sanningsförsäkran avgiver

falsk utsaga, skall dömas för osann partsutsaga till straffarbete i högst

två år eller fängelse samt att, där brottet är att anse som ringa, straffet skall

vara böter eller fängelse.

I övrigt lämnar lagrådet förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets

den 30 december 1946 avgivna utlåtande över det den 1 november 1946

till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i strafflagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag, att den av lagrådet påtalade olikhet

i fråga om det straffbara området, som enligt förslaget någon tid skulle

komma att råda mellan mened och osann partsutsaga, i praktiken torde

bli utan betydelse. Emellertid saknar jag anledning att motsätta mig lagrådets

begäran om sådan avfattning av lagtexten att denna olikhet undvikes.

Jag har därför låtit vidtaga en jämkning i förslaget med anledning av lagrådets

hemställan.

Härefter hemställer föredraganden, att del sålunda jämkade förslaget

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:47 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. s. 12 i texten
  2. 1LU 1947:6 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i strafflagen. s. 1 i texten