Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol, m. m

86 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:224, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol, m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

1

Nr 224.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om

arbetsdomstol, m. m.; given Stockholms slott den 18

april 1947.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol;
2)

lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m.;

samt

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420)

om semester.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1047. 1 samt. Nr 224.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas dels att 5, 6, 8, 10 och 13 §§ lagen den 22 juni 1928

om arbetsdomstol skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock

att lagen från och med 16 § skall erhålla den lydelse som angives i det följande.

5 §.

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och

hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen utövas av den, som är

omyndig eller i konkurstillstånd.

6 §■

Har ledamot -— --av Konungen.

Avgår sådan---motsvarande tillämpning.

Har någon såsom ordförande eller ledamot övervarit huvudförhandling

eller deltagit i förrättning enligt 10 § andra stycket, men avgår han, innan

målet blivit avgjort, vare han det oaktat skyldig att tjänstgöra vid fortsatt

behandling av målet.

8 §.

Innan någon tager säte i arbetsdomstolen, skall han hava avlagt domared

eller, med Konungens tillstånd, sådan försäkran på heder och samvete, varom

i 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken sägs.

10 §.

Arbetsdomstolen vare---sägs föreligger.1

Besiktning å--— för arbetarsidan.

Handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller förrättning enligt

andra stycket och som icke heller innefattar måls avvisande, ankommer på

ordföranden. Sådan handläggning må ock enligt ordförandens uppdrag ombesörjas

av lagfaren tjänsteman vid domstolen, som den därtill förordnat.

1 Jfr prop. nr 45/1947.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

3

13 §.

Förening, som slutit kollektivavtal, äge vid arbetsdomstolen väcka och utföra

talan för den som är eller varit medlem i föreningen; och må denne

själv ej kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala

å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till jävsförhållande,

personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och andra frågor

som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening kärar.

Vill någon---sin talan.

Har förening---deras medlemmar.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill väcka talan vid arbetsdomstolen har att hos domstolen göra

skriftlig ansökan om stämning å motparten. I stämningsansökan skall käranden

uppgiva de omständigheter varå han grundar sin talan, uppställda

efter sitt sammanhang, så ock det yrkande han framställer. Vid ansökan bör

käranden i huvudskrift eller besannad avskrift foga de skriftliga bevis som

innehavas av honom.

Förekommer ej anledning att avvisa ansökan, skall domstolen utfärda

stämning å svaranden att svara å käromålet.

17 §.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar

delgivas svaranden.

Delgivningen skall ske genom domstolens försorg; dock må domstolen, om

det finnes lämpligt, förelägga käranden att verkställa delgivningen.

Vad i andra stycket stadgas äge motsvarande tillämpning, när delgivning i

rättegången eljest skall ske.

18 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Förberedelsen skall

vara skriftlig, om icke domstolen finner muntlig förberedelse vara lämpligare

och parts inställelse kunna ske utan oskälig kostnad eller synnerlig

olägenhet.

Domstolen äger förelägga part vid vite att fullgöra vad han har att iakttaga

under förberedelsen.

19 §.

Försummar part att vid skriftlig förberedelse inkomma med svaromål

eller annan infordrad skrift eller uteblir part från sammanträde för muntlig

förberedelse, må domstolen ändock vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse,

om detta kan antagas vara till gagn för målets utredning. I annat fall skall

domstolen utan hinder av partens utevaro eller försummelse utsätta målet till

huvudförhandling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

20 §.

Sedan förberedelsen avslutats, skola parterna kallas till huvudförhandling.

Part så ock ställföreträdare för part vare skyldig att infinna sig personligen,

om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen.

21 §.

Domstolen äger, om det finnes erforderligt, självmant föranstalta om bevisning.

Dock må domstolen ej utan framställning av part höra vittne, som

ej förut hörts på parts begäran, om det icke finnes påkallat med hänsyn till

avgörandets betydelse utöver det mål, varom är fråga.

22 §.

Uteblir part från sammanträde för huvudförhandling, äge domstolen ändock

på yrkande av tillstädeskommen part företaga målet till förhandling

och avgörande. Erinran härom skall intagas i kallelsen till sammanträdet.

Framställes ej sådant yrkande som nyss sagts, skall målet avskrivas.

23 §.

Uppskjutes påbörjad huvudförhandling, skall målet återupptagas till slutlig

handläggning så snart ske kan; och må därvid fortsatt huvudförhandling

äga rum, ändå att längre tid än två veckor förflutit från den tidigare handläggningens

slut.

24 §.

I protokoll vid huvudförhandling vare ej nödigt att anteckna utsaga av

vittne eller sakkunnig eller av part under sanningsförsäkran.

25 §.

Domstolen bestämmer i vilken ordning omröstning till dom eller beslut

skall äga rum.

Är beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var

för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, skola de ändock ej uppställas

till särskild omröstning.

26 §.

Dom skall meddelas så snart ske kan, sedan huvudförhandlingen avslutats.

Domen skall underskrivas av dem som deltagit i avgörandet. Utskrifter

av domen, å domstolens vägnar underskrivna av ordföranden, skola samma

dag som domen meddelas genom ordförandens försorg med posten utsändas

till parterna. Äro flera parter å samma sida, må gemensam utskrift sändas

till en av dem. Särskild underrättelse om tiden och sättet för domens meddelande

erfordras ej.

Vad i denna paragraf stadgas om dom äge motsvarande tillämpning å slutligt

beslut, om frågans beskaffenhet fordrar det.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Aluj:ts proposition nr 224.

5

27 §.

Beträffande rättegångskostnad äge domstolen förordna, att vardera parten

skall bära sin kostnad jämväl då den tappande parten med hänsyn till

målets beskaffenhet haft skälig anledning att få tvisten prövad av domstol.

Skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad skall fördelas

mellan dem efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras förhållande

till saken och rättegången.

28 §.

Angående rättegången vid arbetsdomstolen skall i övrigt i tillämpliga delar

lända till efterrättelse vad i rättegångsbalken eller eljest finnes stadgat

beträffande rättegång vid rådhusrätt i mål, där förlikning om saken är

tillåten.

Särskilda bestämmelser.

29 §.

Vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet att fullgöra arbetsdomstolens

dom, må ej förvandlas.

30 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom eller

slutliga beslut samt protokoll.

31 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för ämbetsbrott skall

upptagas av högsta domstolen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kunql. Maj.ts proposition nr 224.

Förslag

till

Lag

om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För fordran på arbetslön som grundas på bestämmelse i kollektivavtal

må betalningsföreläggande, utan hinder av att tvist om anspråket hör till

arbetsdomstolen, sökas vid allmän underrätt.

Betalningsföreläggande må ock sökas vid allmän underrätt för fordran på

semesterlön eller semesterersättning enligt lag, ändå att arbetsavtalet är reglerat

av kollektivavtal och talan förty eljest skolat väckas vid arbetsdomstolen.

2 8-

Bestrider gäldenären ansökningen och har målet med anledning härav hänskjutits

till rättegång, skall målet överlämnas till arbetsdomstolen, om tvisten

finnes vara av beskaffenhet att skola prövas av denna; och må klagan över

beslut härom ej föras.

Arbetsdomstolen skall förelägga borgenären att visa, huruvida förening,

som i 13 § första stycket lagen om arbetsdomstol sägs, vill föra borgenärens

talan eller undandrager sig detta. Har i målet åberopat kollektivavtal slutits

av förening, vari gäldenären är eller varit medlem, skall denna instämmas

att jämte gäldenären svara i målet vid arbetsdomstolen.

Har annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet, skall arbetsdomstolen,

om den finner sig icke vara behörig, visa målet åter till den rätt

som överlämnat det. Där sådan återförvisning skett, må frågan huruvida målet

hör under arbetsdomstolen ej ånyo upptagas.

3 §•

Talan i mål som enligt 2 § överlämnats till arbetsdomstolen skall anses

väckt vid denna, när ansökningen om betalningsföreläggande gjordes hos den

allmänna underrätten.

Har allmän underrätt i mål om betalningsföreläggande å ansökningen tecknat

bevis att utmätning må äga rum och vill gäldenären söka återvinning,

skall han, såframt tvisten är av beskaffenhet att skola prövas av arbets
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224. ‘

domstolen, dit ingiva ansökan om stämning inom tid som sägs i 35 § första

stycket lagsökningslagen.

4 §.

Beträffande förfarandet vid allmän underrätt i mål som avses i denna lag

skall i övrigt lända till efterrättelse vad i lagsökningslagen finnes föreskrivet,

där det är tillämpligt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester.

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 29 juni 1945 om semester skall

erhålla följande ändrade lydelse.

26 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal

regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Att betalningsföreläggande

för fordran på semesterlön eller semesterersättning enligt lag

må sökas vid allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras av kollektivavtal,

därom är särskilt stadgat.

I fråga---lag sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition ni 224.

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 februari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om en av nya

rättegångsbalken föranledd revision av lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om

arbetsdomstol m. m.

Föredraganden anför följande.

Den 22 september 1944 förordnade Kungl. Maj:t dåvarande ordföranden i

arbetsdomstolen, numera presidenten Arthur Lindhagen att inom justitiedepartementet

biträda vid verkställande av utredning rörande de ändringar i

lagen om arbetsdomstol som kunde finnas erforderliga i anledning av nja

rättegångsbalken.

Utredningsmannen har avgivit en den 24 juli 1946 dagtecknad promemoria

med förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol och

förslag till lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön

m. m. jämte motiv till dessa lagförslag. Lagförslagen torde såsom Bilaga A

få fogas till protokollet.

Sedan yttranden över promemorian och därvid fogade lagförslag efter remiss

avgivits av socialstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen

i Sverige och Sveriges advokatsamfund, anhåller jag att nu få upptaga

frågan till behandling.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om

arbetsdomstol.

Promemorian.

I en inledande framställning har utredningsmannen närmare utvecklat arbetsdomstolens

särställning i processuellt hänseende samt lämnat en redogörelse

för den nuvarande rättegången vid arbetsdomstolen.

Härvid har utredningsmannen beträffande arbetsdomstolens särställning

anfört följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Arbetsdomstolen är en domstol. Med ledning av allenast ett fåtal lagstadganden

har domstolen haft att i stor utsträckning tämligen fritt utstaka linjerna

för sin verksamhet både i materiellt och i processuellt hänseende. Med

hänsyn härtill kunde det ha varit en tänkbar möjlighet att arbetsdomstolen

kommit alt i materiellt hänseende utveckla sig till något slags kompromissinstitut.

Del stod emellertid från början fullt klart, att en sådan möjlighet

måste under alla omständigheter undvikas. Det rättsområde, till vilket arbetsdomstolens

verksamhet är förlagd, var från början alldeles obearbetat men

tillika av mycket invecklad beskaffenhet. För att domstolen skulle kunna uträtta

något gagneligt genom att bringa reda och ordning på detta område,

gällde det därför att från början söka slå in på klara och bestämda linjer!

Domstolen har därför strängt hållit fast vid ett rent rättsligt betraktelsesätt.

\ ad det processuella området angår ligger det i sakens natur, att en mängd

omständigheter utan motsvarighet i rättslivet i övrigt måste medföra ett i

vissa hänseenden ganska särpräglat rättegångsförfarande. Till dessa omständigheter

måste naturligen hänsyn tagas också när det gäller att inpassa rättegången

vid arbetsdomstolen inom ramen för nva rättegångsbalkens stadganden.

Bland de omständigheter, som enligt utredningsmannens mening äro ägnade

att medföra ett i viss mån särpräglat rättegångsförfarande vid arbetsdomstolen,

nämnas i promemorian först och främst domstolens sammansättning

och parterna vid domstolen.

Beträffande domstolens sammansättning anför utredningsmannen:
Arbetsdomstolen

är sammansatt på följande sätt. Ordförande, vice ordförande

och ytterligare en ledamot förordnas för viss tid av Kungl. Maj:t utan

föregående förslag bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar-

eller arbetarintressen. Ordföranden och vice ordföranden skola vara jurister

med domarerfarenhet och den tredje ledamoten skall äga särskild insikt

och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed förbundna arbetsfrågor. Fyra

ledamöter, vilka skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga, förordnas

av Kungl. Maj:t för tva ar i sänder, två efter förslag av svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåd och två efter förslag av landsorganisationen

i Sverige. För ledamöterna men icke för ordföranden förordnas ersättare

till dubbla antalet enligt motsvarande regler. Beträffande de efter förslag

utsedda ledamöterna gäller, att ersättarna icke äro personliga.

Det har sålunda varit avsett, att domstolen skall inrymma ett starkt lekmannaelement,

som dessutom skall besitta en speciell sakkunskap på det

rättsområde, inom vilket arbetsdomstolen har sin verksamhet. Lekmannaelementet

har icke såsom häradsnämnden en mer eller mindre strängt genomförd

kollektiv rösträtt, utan rösträtten är individuell. Genom att i domstolen

insätta ledamöter på förslag av organisationer med stark motsatsställning till

varandra har man också medvetet i domstolen infört ett element, som representerar

de motsatta intressena. Detta har naturligen skett från två synpunkter,

nämligen dels för att stärka förtroendet för domstolen och dels för

att i domstolen införa en verkligt levande sakkunskap. Vid lagstiftningens

tillkomst utgick man från att detta intressentskap icke skulle komma att laga

sig uttryck i ständiga slitningar mellan arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna

utan att den objektivitet, som man var berättigad att vänta av kloka

och erfarna män, i alla fall skulle göra sig gällande. Denna förutsättning har

också blivit i praktiken uppfylld, vilket bäst visas därav att arbetsdomstolen

i sina domar är enhällig i mera än två tredjedelar av alla fall.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 224

Utredningsmannen understryker härefter, att arbetsdomstolen dock otvivelaktigt

är en tung apparat:

Redan ett så högt ledamotsantal som sju måste medföra ganska tunga arbetsformer,

men av särskild betydelse i detta hänseende är, att alla ledamöterna

med undantag av ordföranden fullgöra sitt uppdrag såsom bisyssla.

Genom sitt ytterst krävande ordinarie arbete, som i stor utsträckning omfattar

deltagande i långdragna förhandlingar och som ofta medför tidsödande

resor, äro ledamöterna i mycket betydande utsträckning förhindrade att stå

till förfogande, när deras medverkan från domstolens synpunkt är mest önskvärd.

Det är icke lätt att, sedan ledamöterna efter en sessionsdag skilts åt,

samla dem igen till en överläggning eller att komma i kontakt med enskilda

ledamöter, som övervarit handläggningen av visst mål, och man kan icke

vänta sig, att ledamöterna skola samtidigt och med minsta tidsutdräkt ägna

sig åt granskningen av föreliggande domsförslag. Ledamöternas bundenhet

av sitt ordinarie arbete medför vidare att ledamot ofta är helt hindrad att

deltaga i de ordinarie sessionerna, som förekomma varje fredag. Ersättare

måste då inkallas, som på liknande sätt är strängt upptagen, Domstolens

sammansättning är på grund härav nästan aldrig densamma från den ena

sessionsdagen till den andra. Detta är naturligen ägnat att öka de skildrade

svårigheterna.

I en specialdomstol av den typ, varom här är fråga, maste naturligen sakkunskapen

och lekmannaomdömet fa komma till sin rätt i största möjliga

utsträckning. Dess inflytande får icke försvagas. I sådana fall, där domstolens

speciella sammansättning kan väntas vara av någon betydelse, får man därför

icke avstå från den kollegiala behandlingen och överflytta avgörandet pa

ordföranden eller enskild ledamot. En betydande hjälp vid handhavandet

av den tunga apparaten erhålles genom att domstolen har relativt fria arbetsformer.

Detta kan sägas vara fallet för närvarande, och det synes mig

önskvärt, att domstolen icke heller för framtiden bindes med stränga formella

föreskrifter rörande sin verksamhet.

Det lekmannaelement, från vilket domstolen i så hög grad rekryteras, har

en stor och omfattande vana vid muntliga förhandlingar, men det oaktat

synes det mig naturligt, särskilt med hänsyn till målens ofta mycket invecklade

beskaffenhet, att man icke av lekmännen i domstolen kan kräva, att

de utan alla förkunskaper om tvisten skola taga säte i domstolen. Därför har

det också hitintills betraktats såsom något alldeles självklart, att domstolens

samtliga ledamöter före ett måls företagande till huvudförhandling skola

ha tagit del av det material, som framkommit under förberedelsen.

Härefter yttrar utredningsmannen beträffande parterna vid domstolen

följande.

Tvist om ett kollektivavtal uppkommer vanligen i det enskilda arbetsförhållandet,

men genom det kollektiva momentet, som med avseende å avtalets

innehåll är förknippat med tvisten, får denna i regel en allmängiltig karaktär.

Detta har gjort det nödvändigt att tilldela de avtalsslutande organisationerna

en dominerande roll i rättegången. Lagen har därför erhållit det innehållet,

att förening, som slutit kollektivavtal, äger vid arbetsdomstolen väcka

och föra talan för den, som är eller varit medlem i föreningen, och att

denne själv ej må kära, med mindre han visar, all föreningen undandrager

sig att tala å hans vägnar. Beträffande svarandesidan är pa likartat sätt föreskrivet,

att om någon vill föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller

förutvarande medlem i förening, som slut it kollektivavtal, även föreningen

skall instämmas och att föreningen må svara å medpartens vägnar, där denne

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

ej själv utför sin talan. Den framskjutna ställning, som sålunda inrymts åt

organisationerna i fråga om talans utförande, utesluter emellertid icke, att de

enskilda parterna taga aktiv del i rättegången. Deras närvaro är tvärtom i

de allra flesta fall önskvärd, ty tvisten rör sig merendels icke endast om lag

och avtal utan också om de faktiska förhållandena på arbetsplatsen.

Med hänsyn till organisationernas ställning i rättegången är det tydligt, alt

pläderingen i första hand kommer att åvila organisationernas funktionärer.

Dessa ha i regel på grund av sin allmänna verksamhet en mycket stor förmåga

att uttrycka sig klart och redigt i muntlig framställning. De äro också

i de flesta fall strängt sakliga och starkt realitetsbetonade/På arbetsgivarsidan

ha funktionärerna oftast juridisk utbildning, men deras senare verksamhet

har merendels icke legat på rättegångsområdet, och de besitta därför

icke särskild rutin såsom rättegångsombud. På arbetarsidan kan man självfallet

icke hos funktionärerna vänta juridisk utbildning. Med hänsyn till

dessa omständigheter har man anledning att ibland beklaga en viss brist

i fråga om det juridiska handhavandet av målen. Särskilt är naturligen sinnet

för finare logiska och rättsliga distinktioner mindre starkt utpräglat. Yrkesadvokater

uppträdde tidigare ytterst sällan vid arbetsdomstolen, men

förekomsten av sådana är i starkt stigande, särskilt sedan vissa stora arbetarorganisationer

med talrika mål funnit det lämpligt att anlita advokater.

När en kunnig och skicklig advokat intimt samverkar med vederbörande organisations

funktionärer och med den personligt berörda parten, blir resultatet

utmärkt. Det måste dock betonas, att en yrkesadvokat för att kunna

göra verklig nytta måste äga ingående kännedom om det arbetsrättsliga området.

I många mål förekommer överhuvud taget icke någon organisation på arbetsgivarsidan.

Även enskilda arbetsgivare, som icke äro organisationsanslutna,

ha nämligen numera i regel slutit kollektivavtal. När en tvist om ett dylikt

avtal handlägges, företräder ofta arbetsgivaren själv, någon gång med

biträde av en advokat, som då vanligen står relativt främmande för det

arbetsrättsliga området. Denna typ av arbetsgivare saknar vanligen förmåga

att lägga fram en sak på ett klart och redigt sätt, och hans erfarenhet på de

formella och avtalsmässiga områdena är också merendels mycket begränsad.

Mai, i vilka dylika arbetsgivare äro parter, vålla därför domstolen stora svårigheter

i ulredningshänseende.

Ytterligare tre omständigheter åberopas av utredningsmannen såsom skäl

till att processen vid arbetsdomstolen måste i vissa hänseenden få en annan

utformning än processen vid de allmänna domstolarna, nämligen målens

speciella karaktär, jurisdiktionsområdets omfattning

och det förhållandet att arbetsdomstolen är både första och sista

instans på sitt rättsområde.

Härom heter det i promemorian:

De flesta målen vid arbetsdomstolen röra sig mer eller mindre om tolkning

av kollektivavtal. Ibland är det naturligen också fråga om lagtolkning. Vam

ligen äro emellertid tvisterna sammanvävda med frågor om faktiska förhållanden.

I ett stort antal mål hänför sig tvisten i huvudsak till faktiska frågor.

Under de första åren av arbetsdomstolens tillvaro märktes en ständig stegring

i fraga om antalet inkommande mål. Därefter har tendensen varit lika

utpräglat fallande, men samtidigt har den genomsnittliga svårighetsgraden

stadigt ökats. Att utvecklingen skulle bli denna är i och för sig ganska naturligt.

Under arbetsdomstolens första tid, då såväl arbetsgivare som arbetare

stodo frågande även inför ganska enkla problem inom detta rättsområde, var

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

13

det naturligt att under domstolen kommo att dragas åtskilliga tvister av tämligen

enkel beskaffenhet. Allt eftersom erfarenheterna vuxit och ledning kunnat

erhållas genom tidigare avgöranden av domstolen, ha de enklare målen

fallit bort, medan de svårare rättstvisterna alltjämt måste bli föremål för

prövning. Samtidigt ha parterna allt mera fått klart för sig, vilken betydelse

en omsorgsfull utredning har. I början förelåg en viss benägenhet att komma

med endast påståenden. Den vidlyftigare utredningen har tydligen också

gjort målens omfattning större. Utan att överdriva kan man säga, att numera

förekomma endast få mål, i vilka handläggning och avgörande kan ske rent

rutinmässigt. Det stora flertalet mål är förenat med svårigheter både att utreda

och att avgöra. Och till ett högst betydande antal äro målen verkligt

svåra, ungefär i klass med dem, som högsta domstolen brukar ha anledning

att sätta på cirkulation. ..

Svårigheterna bero först och främst på kollektivavtalens allt annat an latttolkade

innehåll. Kollektivavtalen ha svällt ut på ett sätt, som gör dem .jämförbara

med omfattande lagverk för varje fack, inbördes tämligen olika. Samtidigt

kan man med fog beteckna kollektivavtalen som lappverk, där det ena

tillägget gjorts på det andra på grundval av en ursprunglig tämligen primitiv

och ogenomtänkt stomme. Dessutom vimlar det av kompromisser i kollektivavtalen,

vilka tagit sig uttryck i mångtydiga och oklara uttryckssätt. För att

kunna bedöma ett kollektivavtals innebörd på en viss punkt är det ofta nödvändigt

att äga kännedom om bestämmelsernas historiska tillkomst samt om

vad som förekommit vid olika avtalsförhandlingar. På sistnämnda punkt

möter en ytterligare svårighet i den vid förlikningsförsök använda metoden.

Ett förlikningsförslag är nämligen i regel icke grundat på en diskussion, som

förlikningsmannen fort med parterna gemensamt, utan de överläggningar,

som föregått förslaget, har förlikningsmannen oftast fört med vardera parten

för sig. Denna metod, som möjligen icke kan undvikas, är särskilt ägnad

att åstadkomma missförstånd. .

Såsom förut nämnts har domstolen att i talrika fall taga ställning tdl frågor

om faktiska förhållanden, och dessa frågor äro icke heller lättbedömda.

Det gäller sålunda att sätta sig in i invecklade arbetsorganisatoriska spörsmål

och det oftast svårfattliga sättet för ett arbetes tekniska utförande.

Det finns också en bidragande orsak till målens höga svårighetsgrad. Åtskilliga

mål ha en tendens att flyta ut i något obestämt och diffust. Det är

ibland svårt att få ett klart grepp om de synpunkter, som skola vara ledande

för avgörandet. Härtill medverkar, att parterna förklarligt nog icke alltid

ha möjlighet att själva giva anvisning på de avgörande omständigheterna.

Dessa framträda många gånger tydligt först sedan målet är överlämnat, ibland

redan vid domstolens första överläggning, men icke sällan först i samband

med försöken att avfatta en dom.

Arbetsdomstolen har hela riket till jurisdiktionsomrade. Det ligger i sakens

natur, all detta medför vissa högst betydelsefulla konsekvenser i fråga

om förfärandet. Möjligen underskattade man vid domstolens tillkomst nackdelarna

av det stora jurisdiktionsområdet, i del att man tänkte sig, alt arbetsdomstolen

väsentligen skulle komma att fä taga befattning med tvister

rörande de stora riksavtalens tolkning. Om detta verkligen var fallet, sa innebar

det en felsen. Såsom framgår av det föregående har domstolen att otta

svssla med mål rörande kollektivavtal för enskilda oorganiserade arbetsgivare

och målen röra sig ju också i betydande utsträckning om faktiska forhållanden,

som måste utredas. Vid ett måls handläggning måste därför oftast

personer i egenskap av parter eller vittnen inställa sig i Stockholm från en

kanske långt avlägsen ort. Om utredningen skulle göras fullständig, skulle

därför kostnaderna ofta komma att stå i orimlig proportion till de värden,

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kunal. Maj:ts proposition nr 224.

som ii ro föremål för tvist. Kostnadsfrågan är för övrigt av betydelse även när

målet rör större värden eller är av större betydelse ur prejudiciell synpunkt.

Ett mål kan exempelvis röra sig om arbetsförhållandena för 20 eller 30 olika

arbetare, och det skulle för utredningen egentligen vara av betydelse att alla

dessa voro närvarande vid domstolen. Någonting sådant kan tydligen icke

påfordras, emedan kostnaderna skulle vara oöverkomliga. Man får därför

i ett sådant fall nöja sig med att en eller annan av arbetarna inställer sig,

men det är självklart, att detta inverkar på utredningens kvalitet.

Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas. Arbetsdomstolen är sålunda

både första och sista instans. Detta innebär, att arbetsdomstolen på en

och samma gång har att såsom en underdomstol övervaka, att utredningen

blir klar och såvitt möjligt uttömmande, och att såsom en högsta domstol

svara för enhetlig rättstillämpning och prejudikatbildning. Jag kan icke neka

till att denna arbetsdomstolens dubbla uppgift känns betungande. Motsättningen

mellan de båda uppgifterna medför bland annat en ständig slitning

mellan önskemålet om ett snabbt avgörande och nödvändigheten av ett omsorgsfullt

övervägande. I början av domstolens tillvaro och under intrycket

av det ständigt ökade antalet mål sökte man i så stor utsträckning som

möjligt efterkomma det första kravet, men efter hand, då antalet mål minskades

men den genomsnittliga svårighetsgraden ökades, har domstolen sett

sig nödsakad att eftersätta hastighetskravet för att få ökat utrymme för ett

lugnt och mindre jäktat övervägande. Härtill har naturligen också bidragit,

att arbetsdomstolen fått allt klarare blick för betydelsen av dess prejudikatbildande

verksamhet. I denna del är arbetsdomstolen vida mera påpassad

än de allmänna domstolarna, även högsta domstolen. Detta är ju i och för sig

självklart och sammanhänger med det begränsade rättsområde, inom vilket

arbetsdomstolen har att döma, och med det utomordentligt stora intresse,

med vilket arbetsgivar- och arbetarorganisationer följa domstolens domar. I

nästan varje mål av någon principiell betydelse åberopas från ömse sidor

äldre rättsfall till stöd för de olika ståndpunkterna. Just genom sina tidigare

avgöranden blir domstolen ju längre tiden lider allt hårdare bunden, och

svårigheterna att bedöma ett nytt fall, som har likheter med ett föregående

men företer vissa avvikande drag, bli allt större.

Utredningsmannen framhåller, att enligt gällande lag om arbetsdomstol är

rättegången där grundad i huvudsak på samma principer, som äro utmärkande

för nya rättegångsbalken. Sålunda skall även för närvarande en förberedelse

äga rum; huvudförhandlingen skall om möjligt vara koncentrerad

till ett rättegångstillfälle och vid huvudförhandlingen skall ett muntligt förfarande

tillämpas. Såsom bakgrund för de stadganden, som utredningsmannen

föreslagit, har han ansett det lämpligt att redogöra för hur nämnda

principer blivit närmare utformade i tillämpningen.

Om förberedelsen heter det i promemorian:

Stämningsförfarandet är helt anknutet till gamla rättegångsbalkens regler

men samtidigt har detta sammankopplats med en skriftlig förberedelse.

Detta går så till att svaranden i stämningsresolutionen förelägges att inom

viss tid före den dag, som där angives för målets handläggning, inkomma

med en skriftlig förklaring, som därefter tillställes käranden. När målet upptages

till handläggning på den utsatta dagen, finnes sålunda från vardera

sidan en skrift i målet men heller icke mera. Stämningsansökningen och förklaringen

mångfaldigas och utsändas till domstolens samtliga ledamöter, vilka

taga del därav före handläggningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

15

Detta system är synnerligen otillfredsställande. Nödvändigheten att i själva

stämningsresolutionen utsätta dag för målets handläggning avklipper i

och för sig möjligheten att åstadkomma en tillfredsställande förberedelse. De

båda skrifterna giva visserligen en översikt rörande tvisten, men man kan

icke på grund av desamma få klarhet om i vad mån parternas ståndpunkter

i detaljer överensstämma eller skilja sig åt. Det visar sig också vid huvudförhandlingen,

att parterna i skrifterna förbigått många frågor av stor relevans.

Då tiden för handläggningen redan är bestämd, finnes icke heller stort

utrymme för domstolen att genom förfrågningar till parterna bättra på materialet

före huvudförhandlingen. Med hänsyn till dessa omständigheter ligger

målet vid huvudförhandlingens företagande i ungefär samma skick som

ett mål skulle göra enligt nya rättegångsbalken, om domstolen efter försök

till en skriftlig förberedelse skulle finna det nödvändigt att övergå till muntlig

förberedelse. På grund härav kommer också huvudförhandlingen vid arbetsdomstolen

att i stor utsträckning gå ut på att utreda vad det egentligen

är som parterna tvista om.

Utredningsmannen omtalar, att försök ibland gjorts att vid sidan av lagen

åstadkomma muntlig förberedelse. Härom anföres:

Det har emellertid då ofta visat sig, att ett verkligt klargörande av parternas

ståndpunkter i exempelvis en tvistig avtalstolkningsfråga eller beträffande

en ackordsprislistas rätta tillämpning på ett tekniskt invecklat arbete icke

kan åstadkommas utan att man också måste ingå på motiveringen för de

olika ståndpunkterna. Detta medför att saken blir så pass uttömmande behandlad

redan vid förberedelsen, att de rättsligt oskolade parterna vid huvudförhandlingen

stå så gott som stumma. De anse sig redan ha tillräckligt

uttömmande redogjort för tvisten, och de kunna icke påtaga sig rollen att

för den samlade domstolen repetera vad som förekommit vid förberedelsen.

Förstahandsintresset för tvisten har med andra ord redan fallit bort. Det har

därför många gånger hänt, att huvudförhandlingen måst inskränkas till

att ordföranden för domstolens övriga ledamöter redogjort för vad parterna

haft att säga under förberedelsen och inhämtat parternas bekräftelse på att

han uppfattat dem rätt.

Det visar sig sålunda, att en bristfällig och knapphändig förberedelse ger

en livfull och intressant huvudförhandling, vilken emellertid då naturligen

kommer att bjuda på många överraskningar för partema själva och domstolen,

samt att en god och uttömmande förberedelse är ägnad att i betydande

utsträckning beröva huvudförhandlingen dess intresse. Jag är benägen att

anse, att denna iakttagelse har en viss giltighet även beträffande rättegången

vid de allmänna domstolarna. Men vid arbetsdomstolen är förhållandet alldeles

påtagligt.

Nya rättegångsbalken förutsätter, erinrar utredningsmannen, att vid huvudförhandlingen

parterna skola inför domstolen redogöra för tvisten såsom

om förberedelsen icke ägt rum.

Utredningsmannen tillägger:

Parterna skola visserligen såtillvida bygga på förberedelsen, att de vid

huvudförhandlingen endast beröra sådana frågor, vilka vid förberedelsen

visat sig vara av betydelse, men deras framställning skall vara upplagd såsom

om domstolen icke ägde någon kännedom om förberedelsematerialet. På detta

sätt tillgår icke huvudförhandlingen vid arbetsdomstolen för närvarande.

Domstolens ledamöter ha tagit del av förberedelsematerialet, och det ställer

sig naturligt för parterna att direkt anknyta till detta. Av vad jag redan i det

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj.ts proposition nr 224.

föregående anfört torde framgå, att jag anser det nödvändigt, att domstolens

ledamöter även i fortsättningen taga del av förberedelsematerialet på förhand

och att jag icke hyser stora förhoppningar om att kunna förmå parterna

till en annan inställning, när de icke företrädas av yrkesadvokater.

Man skulle kunna tro, yttrar utredningsmannen, att det förhållandet att

huvudförhandlingen nu i stor utsträckning går ut på att utreda parternas

ståndpunkter och att följaktligen många överraskningsmoment kunna inträda

vid huvudförhandlingen skulle nödvändiggöra talrika uppskov. Så

vore emellertid icke fallet.

Anledningen till att uppskov kunna undvikas är att söka i det sätt, varpå

parterna äro företrädda. Arbetsdomstolen har alltid hållit mycket strängt på

att parterna skola vara företrädda på sådant sätt, att förstahandskännedom

både om avtalet och om de faktiska förhållandena på arbetsplatsen är representerad.

Sakkunskapen i förstnämnda hänseende besittes av organisationernas

funktionärer och sakkunskapen i det senare hänseendet av de personliga

parterna. Det visar sig nu, att uppdykande nya spörsmål kunna på

stället tämligen tillfredsställande utredas just genom att på detta sätt parterna

själva på grund av sin egen sakkunskap ha möjlighet att yttra sig

omedelbart utan inhämtande av nya upplysningar.

Det är dock tydligt, att utredningen många gånger måste komma att förete

brister, som gör det otillfredsställande att grunda en dom enbart på det

förebragta materialet. Detta beror dock icke endast på de överraskningsmoment,

som framkomma vid huvudförhandlingen på grund av den otillfredsställande

förberedelsen, utan har sin orsak jämväl däri, att parterna med

hänsyn till kostnadsfrågan icke ha möjlighet att till domstolen medtaga alla

de personer, genom vilkas hörande en fullständigare utredning skulle kunna

åstadkommas. Såsom jag tidigare framhållit sammanhänger "detta med arbetsdomstolens

stora jurisdiktionsområde.

I vissa fall måste utredningen, enligt vad utredningsmannen uppgiver,

kompletteras under hand.

Icke sällan har arbetsdomstolen sökt avhjälpa bristfälligheler i utredningen

genom att i efterhand inhämta upplysningar i mera fria former. Det händer

ofta, att man konstaterar, att vissa handlingar, som icke blivit ingivna,

sannolikt innehålla uppgifter av betydelse. I andra fall belinnes det, att parterna

icke pa stående fot äro beredda att uttala sig om ett visst sakförhållande,

som är av betydelse men varom tvist egentligen icke behöver råda.

Domstolen har då uppdragit åt part att efter huvudförhandlingen inkomma

med felande handlingar eller att lämna skriftliga upplysningar angående det

ifrågavarande sakförhållandet. Det material, som på detta sätt inkommer,

delgives motparten, som far tillfälle att yttra sig däröver, varefter materialet

lägges till grund för dom, i den mån detsamma med hänsyn till förhållandena

anses med trygghet kunna användas för detta ändamål''. Utan tvivel är en

dylik skriftlig utredning i efterhand förenad med vissa faror, i det att parterna

naturligen ha en viss benägenhet att söka utnyttja det erbjudna tillfallet

tdl att vidare utveckla hela sin talan i skriftliga former. Det tillkommer

domstolen att halla sin hand över att dylika missbruk stävjas men

själva risken för missbruk har ansetts icke utgöra tillräckligt skäl för''domstolen

att helt avstå från detta kostnadsbesparande sätt att komplettera utredningen

pa bestämda punkter.

Domarens processledande verksamhet har enligt utredningsmannen utnyttjats

i betydande utsträckning vid arbetsdomstolen, och han antar att många

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

17

övertygade anhängare av förhandlingsmetodens företräden skulle vilja beteckna

rättegången där såsom alltför inkvisitorisk.

Utredningsmannen tillägger:

Jag måste dock hålla på, att den starka processledningen vid denna domstol

är betingad av nödvändigheten. Detta beror på ett flertal olika omständigheter.

Jag har tidigare framhållit, att parterna ofta äro representerade

på ett sätt, som gör att finare logiska och rättsliga distinktioner icke göras

från parternas sida, samt att målen ha en viss tendens att flyta ut i något

obestämt och diffust — vilket senare delvis sammanhänger med förstnämnda

omständighet men också till en del beror på själva tvistefrågornas natur. Ett

ständigt ingripande från domstolens sida för att hålla linjerna så klara som

möjligt är därför erforderligt. Men till den starka processledningen bidrar

också ett annat förhållande nämligen domstolens speciella sakkunskap och

långvariga erfarenhet på detta område. Domstolen har därför ofta större

möjlighet än parterna att se den föreliggande tvisten i ett större sammanhang

och anledning att försöka få densamma belyst från synpunkter, som

parterna icke tänkt på. Men det är också självklart, att domstolen inskränker

sin processledande verksamhet ju större erfarenhet och sakkunskap parternas

representanter själva besitta.

Beträffande protokollet påpekar utredningsmannen, att delta är synnerligen

enkelt. Däri upptagas icke några utsagor, varken parters eller vittnens,

annat än i sällsynta undantagsfall. Däremot föras ganska vidlyftiga memorialanteckningar

till ledning för domens uppsättande.

Härefter framhåller utredningsmannen följande rörande överläggning till

dom.

Arbetsdomstolen håller icke överläggning i varje mål för sig, sedan handläggningen

av detsamma avslutats. När under en sessionsdag flera mål äro

upptagna på uppropslistan, skulle domstolen icke känna sig ha tillräcklig

tid och tillräcklig ro för att upptaga en överläggning under det att parterna

i nästa mål sitta och vänta. Överläggning hålles därför vid sessionsdagens

slut, sedan alla mål äro avverkade. Denna överläggning är i allmänhet ganska

ingående och blir ofta rätt långvarig.

Det har antagits, att den muntliga och koncentrerade rättegången är alldeles

särskilt ägnad att bilda grundval för ett omedelbart beslut. Mina erfarenheter

från den nuvarande rättegången vid arbetsdomstolen bestyrka icke

detta antagande utan snarare tvärtom. Det är visserligen fullt riktigt, att en

rättegång, där utredningen koncentreras till ett enda rättegångstillfälle, gör det

relativt lätt att omedelbart bedöma rena bevisfrågor. Dessa spela dock vid

arbetsdomstolen en underordnad roll. Vid denna domstol beror avgörandet

i de flesta fall på huru de faktiska omständigheterna skola rättsligen värderas

och på andra dylika frågor av mer eller mindre utpräglat rättslig natur.

Det gäller exempelvis alt från en mångfald olika och varandra motsägande

omständigheter bedöma, huruvida ett avtal skall tolkas på det ena eller det

andra sättet eller huruvida en arbetsgivare, som avskedat en arbetare, därigenom

handlat i strid mot föreningsrätten. I dylika frågor är den koncentrerade

muntliga processen icke särskilt ägnad all skapa omedelbar klarhet.

Under målets handläggning framföras oftast från båda sidorna en mångfald

olika synpunkter, och detta sker med en viss hast i en ganska flytande muntlig

framställning och utan att synpunkterna alltid framföras i ett inbördes

logiskt sammanhang. Allt detta gör, att det första intrycket efter målets slutförande

många gånger är ganska förvirrat. Man har svårt alt få det rätta

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 224. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 224.

greppet på målet, att bedöma vilka synpunkter som äro av avgörande betydelse

och vilka som äro betydelselösa, samtidigt som man ofta har en stark

känsla av att det i själva verket icke lyckats parterna att få fram alla viktiga

omständigheter; mer eller mindre utpräglat förstår man, att på tvisten

kunna läggas även andra synpunkter än de, som dittills kommit fram. I

denna situation är naturligen den ingående överläggningen ägnad att föra

domstolen ett gott stycke framåt. Man börjar skönja vissa linjer och få en

viss klarhet över, vilka resonemang från parternas sida som äro någorlunda

bärkraftiga Men oftast kommer man dock icke vid överläggningen till ett

slutgiltigt resultat. I de flesta fall sluiar överläggningen med att ledamöterna

förklara sig önska betänketid för att intrycken skola hinna sätta sig.

Det är nu ordförandens uppgift att föra saken vidare genom att med sekreterarens

biträde uppsätta ett förslag till dom. Därvid måste han naturligen

för egen del taga ställning till tvisten, ofta dock endast preliminärt. Många

gånger finner ordföranden det nödvändigt att — både för att själv vinna

bättre överblick och såsom hjälp för de andra ledamöterna — upprätta flera

motiverade förslag efter olika linjer. Under arbetet med domsförslaget visar

det sig icke sällan, att utredningen icke lämnat upplysning om en eller annan

viktig omständighet, som finnes vara av betydelse, och även på detta sena

stadium kan det därför vara nödvändigt alt söka införskaffa kompletterande

upplysningar på sätt förut skildrats.

Om själva domen anför utredningsmannen:

Domstolen har redan från början ansett det nödvändigt att nedlägga mycket

stor omsorg på domens avfattning. Domen innehåller dels en redogörelse

för tvisten, i arbetsdomstolen vanligen kallad recit, dels domskäl och domslut.

Reciten göres ganska fullständig, närmast motsvarande de referat av

mål, som upptagas i Nytt Juridiskt Arkiv. Detta har ansetts vara erforderligt

av flera olika skäl. Den tämligen förvirrade blandning av omständigheter

och synpunkter, som framkommer vid målets handläggning, erfordrar en

sovring och ordnad sammanfattning till ledning för domstolen själv. Vidare

är det av psykologiska skäl viktigt, att parterna i domsreciten återfinna sina

argument någorlunda fullständigt angivna. Och slutligen är en tämligen vidlyftig

domsrecit av betydelse för att i framtiden kunna bedöma domens prejudicerande

verkan. Även domsmotiveringen erhåller i regel ett mera omfattande

innehåll än som hittills varit vanligt vid de allmänna domstolarna. I

domen försöker man genom elt resonerande framställningssätt åstadkomma

en analys av rättstvisten och ett konstaterande av bärigheten hos de olika

synpunkter, som lagts eller kunna läggas på denna. Det är självklart, att en

dom av denna fullständighet icke kan åstadkommas i en handvändning. Det

händer icke sällan, att uppsättandet av domen i ett enda mål för sekreteraren

och ordföranden tar åtskilliga veckor i anspråk.

Sedan ordföranden med sekreterarens hjälp fått förslaget till dom färdigt

— såsom förut framhållits många gånger upprättat i flera alternativ — brukar

törslagel i regel först överlämnas till vice ordföranden, som närmast efter

ordföranden har att svara för domens riktighet ur juridisk och formell synpunkt.

Av hans granskning föranledes ofta en omarbetning. Därpå går förslaget

ut till de övriga ledamöterna, som ha att taga ståndpunkt till detsamma.

Av skäl som sammanhänga med att ledamöterna fullgöra sitt uppdrag*

såsom bisyssla och vilka jag försökt att belysa i det föregående kan

det icke väntas, att ledamöterna skola vara i stånd att verkställa sin granskning

utan dröjsmål. Sedan ledamöterna tagit del av förslaget, erfordras i

manga fall icke någon ytterligare gemensam överläggning, men ibland är

det naturligen nödvändigt, att domstolen åter sammanträder för detta ända
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224. 19

mål. När domen är färdig, expedieras den genom att med posten utsändas

till parterna.

Av den föregående framställningen lärer framgå, att en ganska avsevärd

tid kan komma att förflyta mellan målets handläggning och domens expedierande.

Jag betraktar själv detta förhållande såsom beklagligt, men jag har

svårt att förstå, att en avgörande ändring kan åstadkommas på annat sätt

än alt kravet på domens kvalitet väsentligen nedskäres. En viss förbättring

i det anmärkta missförhållandet skulle naturligen kunna vinnas genom en

utvidgning av domstolens organisation, främst genom att göra posten som

vice ordförande till en heltidstjänst och genom att inrätta flera sekreterarbefattningar.

Lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol innehåller en avdelning med rubriken

»Om förfarandet vid arbetsdomstolen». Avdelningen upptar elva tämligen

kortfattade paragrafer. Såsom utredningsmannen anmärkt säger det sig

självt, att dessa bestämmelser icke syfta till att på ett uttömmande sätt reglera

rättegången vid domstolen. Det är därför nödvändigt att vid sidan av

själva lagen tillämpa de bestämmelser, som gälla för rättegången vid de allmänna

domstolarna. En erinran härom har intagits i lagen (27 §).

I promemorian framhålles att det, trots att de i lagen upptagna stadgandena

om rättegången vid arbetsdomstolen icke äro uttömmande, likväl torde kunna

sägas, att dessa stadganden i all sin koncentration giva en tämligen fullständig

bild av förfarandets gång, alltifrån talans anhängiggörande till domens

avfattning och expediering. Att lagen i denna del tekniskt utformades

på sätt som skedde var — heter det vidare — betingat dels därav, att rättegången

vid arbetsdomstolen skulle äga rum efter modernare grundlinjer än

dem, som följdes vid de allmänna domstolarna, och dels av önskemålet att

lämna en om möjligt sammanhängande framställning av processens olika

skeden.

Med utgångspunkt från antagandet att det avsnitt i lagen om arbetsdomstol,

som handlar om förfarandet, i åtskilliga hänseenden måste ändras i och

med nya RB:s ikraftträdande, har utredningsmannen i första hand uppställt

frågan, efter vilken princip den nya lagtexten i denna del rent tekniskt bör utformas.

Härom anföres:

Två olika möjligheter föreligga härvid. Antingen kan man söka bibehålla

den nyss skildrade metoden alt lämna en något så när sammanhängande

framställning av processens olika skeden. Eller också kan man förfara så,

att 16—27 §§ i gällande lag om arbetsdomstol ersättas med stadganden, där

det till en början inledningsvis — i nära anslutning till nuvarande 27 § ■—- skulle utsägas, att angående rättegången vid arbetsdomstolen skall i tillämpliga

delar lända till efterrättelse vad i nya HB finnes stadgat beträffande rättegång

vid rådhusrätt i mål, där förlikning om saken är tillåten, dock med vissa

ändringar, undantag och tillägg, vilka därefter skulle redovisas i tur och ordning

efter den plats motsvarande stadgande i nya RB äger.

Fördelen med den senare metoden vore, att man tämligen lätt kunde fastslå,

i vilka hänseenden rättegången vid arbetsdomstolen skilde sig från processen

vid de allmänna domstolarna. Jag har därför gjort ett försök att ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

forma en lagtext efter denna metod. Det visade sig emellertid därvid, alt de

ganska omfattande ändringarna, undantagen och tilläggen — vilka alla måste

på ett eller annat sätt hänvisa till nya RB:s regler — skulle göra lagtexten

särdeles tungläst och svåröverskådlig. Denna nackdel skulle ytterligare förstoras

genom att den konturbild av rättegången vid arbetsdomstolen, som lagen

nu ger, skulle med den angivna metoden gå helt förlorad.

Då jag sålunda misslyckats med försöket att utforma lagtexten såsom allenast

ett supplement till nya RB:s stadganden, har det icke återstått mig någon

annan utväg än att söka bibehålla den i gällande lag om arbetsdomstol praktiserade

metoden att i lagtexten lämna en sammanhängande framställning av

rättegångens olika skeden. Klart är, att denna metod ur parternas synpunkt

är värdefullare och rent stilmässigt mera tilltalande. Men det är lika uppenbart,

att en sådan framställning — med hänsyn till att nya RB:s regler äro så

utomordentligt detaljerade — omöjligen kan göras fullständig utan tvärtom

måste koncentreras och närmast få karaktären av endast en stomme. För

att lagtexten icke skall bli allt för vidlyftig är det vidare nödvändigt att däri

laborera med vissa av nya RB:s termer (t. ex. förberedelse och huvudförhandhandling)

såsom kända begrepp samt att i vissa sammanhang (se 19 §, 25 §

tredje st. och 28 § första st. i utredningsmannens utkast) mera underförstått anknyta

till nya RB:s reglering. Denna teknik har otvivelaktigt sina brister, men

dessa torde knappast spela någon praktisk roll, och de synas ofrånkomliga,

om man vill undvika en tröttande och tämligen meningslös upprepning av

åtskilliga stadganden i nya RB.

På grund av det anförda har utredningsmannen i sitt förslag till ändrad

lag om arbetsdomstol följt följande principer.

I fråga om lagens båda första avdelningar, vilka handla om arbetsdomstolens

sammansättning (1—10 §§) samt om mål rörande kollektivavtal och om

rätt till talan i dylika mål (11—15 §§), har utredningsmannen utgått från att

den nuvarande lagtexten skall i huvudsak bibehållas ehuru med vissa av nya

RB:s innehåll föranledda jämkningar. Vidare har utredningsmannen beträffande

den förra avdelningen föreslagit en ändring, som icke äger direkt

samband med nya RB, nämligen att tredje stycket i 10 § skall utgå ur lagtexten.

Vad härefter angår själva förfarandet har utredningsmannen föreslagit, att

de nuvarande reglerna härom (16—26 §§ i gällande lag om arbetsdomstol)

skola ersättas med ett obetydligt ökat antal stadganden, i vilka utredningsmannen

säger sig ha försökt att i anslutning till nya RB:s bestämmelser men med

de jämkningar, som betingas av de särskilda förhållandena beträffande arbetsdomstolen,

lämna en koncentrerad framställning av rättegångens förlopp

alltifrån stämningen till domens meddelande. Dessa bestämmelser kompletteras

med ett allmänt stadgande (29 § i utredningsmannens förslag) av ungefärligen

samma innehåll som nuvarande 27 §.

Slutligen har utredningsmannen föreslagit, att några särskilda bestämmelser

skola upptagas i en sista avdelning.

Utredningsmannens förslag innefattar i åtskilliga hänseenden avvikelser

från nya RB:s bestämmelser om dispositiva tvistemål. De ur principiell och

praktisk synpunkt mest betydelsefulla avvikelserna äro följande: Varje sak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj-.ts proposition nr 224.

ligt avgörande skall fattas av domstolen in pleno, på vilken det också ankommer

att avvisa mål. Tredskodomsförfarande i teknisk mening skall icke

ifrågakomma. Detta innebär bland annat, att rätt till återvinning mot domstolens

dom saknas. Förberedelsen skall vara skriftlig, om icke domstolen

med hänsyn till målets beskaffenhet finner muntlig förberedelse lämpligare

och parts inställelse kan antagas äga rum utan oskälig kostnad eller synnerlig

olägenhet. Domstolen äger, om det finnes erforderligt, självmant meddela

föreläggande om företeende av skriftligt bevis, inkalla vittnen och i övrigt

föranstalta om bevisning. Uppskjutes påbörjad huvudförhandling, må fortsatt

huvudförhandling äga rum även om målet återupptages först efter längre tid

än två veckor. Den tid, inom vilken domstolen skall ha avkunnat dom i där

handlagt mål, fixeras icke i vidare mån än att domen skall meddelas så snart

ske kan, sedan huvudförhandlingen avslutats. Förslaget innebär i denna del,

att den i 17 kap. 9 § nya RB uppställda två veckors-regeln icke skall gälla för

arbetsdomstolens vidkommande. Domen skall i första hand grundas pa vad

vid huvudförhandlingen förekommit, men domstolen må dock till grund för

domen lägga jämväl andra i målet förebragta omständigheter. Beträffande

rättegångskostnaderna skall arbetsdomstolen — till skillnad mot allmän

domstol — äga förordna, att de skola kvittas jämväl i fall, då den lappande

parten med hänsyn till målets beskaffenhet finnes ha haft skälig anledning

att få tvisten prövad av domstol. Om flera medparter stå på den förlorande

sidan, skall solidarisk betalningsskyldighet med avseende å rättegångskostnaderna

icke föreligga.

Yttrandena.

Socialstyrelsen finner de avvikelser från nya RB:s regler, som utredningsmannens

förslag innefattar, vara i huvudsak betingade av arbetsdomstolens

karaktär av specialdomstol och dess vidsträckta jurisdiktionsområde. Styrelsen

yttrar, att avvikelserna därför synas väl motiverade. Den granskning av

lagförslaget, som styrelsen företagit, har icke givit anledning till erinran.

Arbetsgivareföreningen framhåller att, ehuru det måste anses önskvärt att

rättegången vid specialdomstolama nära överensstämmer med förfarandet

vid de allmänna domstolarna, varje typ av specialdomstol likväl torde ha behov

av vissa särbestämmelser. Detta vore otvivelaktigt fallet med arbetsdomstolen.

Föreningen konstaterar, att utredningsmannens förslag på ett flertal

punkter avviker från nya RB:s regler, men uttalar att dessa avvikelser i allmänhet

synas vara av den art, att de böra vinna beaktande. Föreningen betonar

angelägenheten av alt de rättegångsformer, som befunnits ändamålsenliga

för arbetsdomstolen, även i fortsättningen få stå domstolen till buds.

Landsorganisationen säger sig icke ha något alt erinra till de allmänna synpunkter

utredningsmannen utvecklat rörande arbetsdomstolens särställning

och den nuvarande rättegången vid domstolen. Landsorganisationen tillägger:

Utredningsmannens omdömen torde i stort sett biträdas av det övervägande

antalet processparter. Dessa äro säkerligen också ense med honom om

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj:ts proposition nr 224.

önskvärdheten av att domstolen bibehålies vid sina relativt fria arbetsformer

och icke för framtiden bindes med strängare procedurregler. Det är tydligt

att nya RB:s principer för förfarandet vid allmän domstol i olika avseenden

måste modifieras för arbetsdomstolens del. De avvikelser förslaget därutinnan

innebär äro betingade av arbetsdomstolens ställning såsom en central specialdomstol

med exklusiv behörighet i mål om kollektivavtal resp. om tilllämpningen

av viss annan arbetslagstiftning. Såvitt landsorganisationen vid

sin granskning av förslaget kunnat finna äro dessa avvikelser genomgående

väl grundade.

En utpräglat kritisk hållning till utredningsmannens förslag intar däremot

advokatsamfundets styrelse. Styrelsen anser en omarbetning av förslaget erforderlig,

så att reglerna om förfarandet vid arbetsdomstolen bringas i bättre

överensstämmelse med nya RB.

Till utveckling av sin ståndpunkt anför styrelsen inledningsvis:

De tvister, som arbetsdomstolen har att avgöra, ha karaktären av rättstvister,

och de grundsatser, som lagstiftaren funnit böra gälla i fråga om förfarandet

vid tvisters avgörande inför domstol i allmänhet, böra i princip äga

tillämpning även med avseende å arbetsdomstolen. Utgångspunkten för lagstiftningen

på detta område måste därför vara den, att nya RB:s regler om

rättegången i tvistemål skola tillämpas jämväl vid arbetsdomstolen. Från

denna grundläggande regel bör undantag göras endast i den mån de speciella

förhållandena på förevarande område låta en avvikelse från den vanliga

rättegångsordningen framstå såsom oundgängligen nödvändig.

Ur nu angivna synpunkter är det i promemorian framlagda förslaget ägnat

att ingiva betänkligheter. De föreslagna reglerna avvika i många avseenden

från nya RB:s bestämmelser, även i fråga om spörsmål av den allra största

principiella betydelse. Enligt styrelsens mening äro dessa långt gående avvikelser

från den allmänna rättegångsordningen till övervägande del icke betingade

av de speciella förhållandena vid arbetsdomstolen.

Styrelsen tillägger:

I fråga om åtskilliga av de från nya RB avvikande regler, som i promemorian

föreslås, kan enligt styrelsens mening med fog sägas, att de äro betingade,

icke av några speciella förhållanden på nu ifrågavarande område,

utan därav att man icke i andra avseenden tillämpar den nya rättegångsordningen.

I detta hänseende vill styrelsen framför allt fästa uppmärksamheten

på den stora brist, som ligger däri, att förslaget icke skapar garantier för en

ordentlig förberedelse av målen. Det är styrelsens bestämda övertygelse, att

om man blott avhjälpte denna brist, så skulle många av de föreslagna avvikelserna

från nya RB vara överflödiga.

Att vissa sadana avvikelser äro ofrånkomliga, är även styrelsens uppfattning.

Bland de i promemorian angivna omständigheter, som borde föranleda

dylika undantag från den vanliga processordningen, är det emellertid

enligt styrelsens uppfattning egentligen endast en som är av mera väsentlig

betydelse, nämligen den, att arbetsdomstolen har hela riket till domkrets. I

övrigt kan styrelsen icke finna, att förhållandena skulle motivera särskilda

bestämmelser om förfarandet vid arbetsdomstolen annat än på en eller annan

enstaka punkt.

Arbetsdomstolens sammansättning är sådan, att domstolen i allra högsta

grad bör vara i stånd att fylla de uppgifter, som i en modem rättegångsordning

tillkomma domstolarna. Ledamöterna äro utomordentligt väl kvalificerade

för sin domaregärning på ifrågavarande rättsområde, och ingen tvekan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. MajAs proposition nr 224.

23

kan råda om deras möjligheter att döma omedelbart på grund av vad som

förekommit vid en huvudförhandling, förutsatt att denna är anordnad i enlighet

med nya RB:s krav. Att målens beskaffenhet i och för sig skulle motivera

en annan rättegångsordning än den vid de allmänna domstolarna gällande,

kan styrelsen icke inse. Om blott förberedelsen ordnas rationellt, bör

det icke vara förenat med större svårigheter att handlägga och avgöra kollektivavtalsmålen

än vad som är fallet, när de allmänna domstolarna ha att

pröva komplicerade mål om avtalstolkning. Den omständigheten, att arbetsdomstolen

är både första och sista instans, är enligt styrelsens uppfattning

närmast ägnad att underlätta en konsekvent tillämpning av nya RB:s regler

för förfarandet. Vad slutligen angår de speciella förhållanden, som sammanhänga

med partsrepresentationen inför arbetsdomstolen, är det styrelsens

övertygelse, att de hinder för en huvudförhandlings behöriga genomförande,

som kunna ha sin grund däri, i allt väsentligt skulle undanröjas, om målen

gjordes till föremål för en ordentlig förberedelse i nya RB:s mening.

Departementschefen.

Utredningsmannens förslag avser att bringa lagen om arbetsdomstol i bättre

överensstämmelse med nya rättegångsbalken. Utredningsmannen har emellertid

funnit att detta icke i allo låter sig göra och därför föreslagit att vissa

avvikelser skulle bestå.

I detta hänseende har utredningsmannen anfört, att arbetsdomstolen på

grund av sin sammansättning otvivelaktigt är en tung apparat. Det relativt

stora antalet ledamöter i förening med den omständigheten att alla ledamöterna

utom ordföranden fullgöra sitt uppdrag såsom bisyssla bör särskilt

framhållas. Av stor praktisk betydelse i detta sammanhang är vidare att,

enligt vad utredningsmannen uppgivit, flertalet ledamöter genom sitt ordinarie

arbete, vilket ofta medför tidsödande resor, i betydande utsträckning

äro förhindrade att stå till förfogande, när deras medverkan från domstolens

synpunkt är som mest önskvärd. Jag delar därför uppfattningen, att domstolen

icke bör bindas med alltför stränga formella föreskrifter rörande sin

verksamhet.

Även målens beskaffenhet motiverar vissa avvikelser från nya rättegångsbalkens

regler om förfarandet. Gentemot vad advokatsamfundets styrelse i

denna del anfört vill jag betona, att arbetsdomstolens avgöranden i kollektivavtalsmål

ofta ha en helt annan prejudicerande betydelse än allmän domstols

avgöranden i tvister om avtalstolkning. Detta innebär att, även om kollektivavtalsmålen

i princip otvivelaktigt äro av den art att förlikning om saken är

tillåten, åtskilliga av målen dock i praktiken kunna sägas i viss mån stå på

gränsen mellan dispositiva och indispositiva tvistemål.

Enligt utredningsmannens mening skulle även det sätt, på vilket parterna

vid arbetsdomstolen äro representerade, föranleda ett behov av vissa särregler.

För egen del är jag icke helt övertygad om riktigheten av denna uppfattning.

Jag vågar nämligen antaga, att det skall visa sig möjligt för ilertalet

av de funktionärer, vilka vanligen uppträda såsom rättegångsombud vid arbetsdomstolen,

alt vinna förtrogenhet med nya RB:s system.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Vad härefter beträffar den omständigheten att arbetsdomstolen är både

första och sista instans är det visserligen i och för sig riktigt, att detta förhållande

i vissa sammanhang, t. ex. när det gäller protokolleringen, är ägnat

att underlätta en tillämpning av nya RB:s regler. Men det kan å andra sidan

vara förenat med vissa svårigheter att konsekvent tillämpa stadgandena i

nämnda lag vid en domstol, som har att — med vetskap om att rätt till fullföljd

mot dess avgöranden saknas — på en gång sörja för en så fullständig

utredning som möjligt samt svara för enhetlig rättstillämpning och prejudikatbildning.

Att det vidsträckta jurisdiktionsområdet motiverar vissa specialregler med

avseende å förfarandet vid arbetsdomstolen har icke bestritts.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag de av utredningsmannen

föreslagna avvikelserna från nya RB:s regler vara i stort sett välgrundade.

Dock anser jag icke tillräckliga skäl tala för att man vid arbetsdomstolen bör

frångå den i nya RB fastslagna principen att domen skall grundas på vad

som förekommit vid huvudförhandlingen. Även i några andra hänseenden

torde smärre ändringar eller jämkningar böra företagas i utredningsmannens

förslag.

Vad beträffar den rent tekniska utformningen av förslaget delar jag utredningsmannens

uppfattning, att lagen om arbetsdomstol även efter nya RB:s

ikraftträdande bör innehålla en koncentrerad huvudsaklig framställning av

processens olika skeden, alltifrån talans anhängiggörande till domens avfattning

och expediering.

I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag angående ändring i lagen om arbetsdomstol.

Jag övergår nu till närmare motivering av detta lagförslag.

Specialinotivering.

Inledningsvis vill jag beröra en fråga, om vilken delade meningar yppats,

nämligen huruvida 12 § lagen om arbetsdomstol bör bibehållas oförändrad. I

nämnda paragraf stadgas, att om någon vid arbetsdomstolen väckt talan, som

ej innefattar yrkande att motparten skall förpliktas fullgöra eller underlåta

något, och det ej finnes äga avsevärd betydelse för honom att sådan

fastställelsetalan vinner prövning, samma talan må avvisas av domstolen.

Paragrafen reglerar alltså endast de förutsättningar, under vilka fastställelsetalan

må avvisas. Att sådan talan överhuvud kan vara tillåten framgår återigen

av lagens 11 §, där det heter att till mål rörande kollektivavtal bland

annat hänföras mål, däri tvisten är om kollektivavtals giltighet, bestånd eller

rätta innebörd ävensom huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal

eller mot vad i lagen om kollektivavtal stadgas.

Redan vid tillkomsten av den nu gällande lagen om arbetsdomstol underströks

med skärpa den stora betydelse de rena tolkningstvisterna ha på det

rättsområde, som anförtrotts arbetsdomstolen. Med hänsyn härtill ansågs

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

det erforderligt att i lagen uttryckligen fastsla, att fastställelsetalan nia läggas

såsom en ren tolkningstvist. Utredningsmannen har nu ansett det tveksamt,

huruvida rena tolkningstvister kunna anses komma in under det stadgande

i nya RB, d. v. s. 13 kap. 2 §, varest lagstiftaren reglerat de förutsättningar,

under vilka fastställelsetalan är tillåten vid allmän domstol, och

han förmenar därför att det för arbetsdomstolens vidkommande kunde vara

förenat med viss risk att i förevarande hänseende bygga på nya RB. Enligt

utredningsmannens mening kunde nämligen ordalydelsen av sistnämnda

stadgande möjligen anses giva vid handen, att det vore allenast frågan huruvida

visst rättsförhållande består eller icke består, som kunde bli föremål

för fastställelsetalan, medan det däremot icke vore tillåtet att i dylik ordning

pröva, huruvida ett rättsförhållande, om vars själva bestånd någon tvekan

1 och för sig icke råder, har det ena eller andra innehållet.

Advokatsamfundets styrelse har härtill genmält, att stadgandet i 13 kap.

2 § nya RB icke rimligen kunde ha den begränsade innebörd, som utredningsmannen

— om ock med tvekan — ifrågasatt. Denna invändning torde vara

befogad. Även om givetvis vissa svårbedömda gränsfall kunna tänkas uppkomma,

synes det mig i princip böra antagas, att fastställelsetalan även enligt

nya RB må läggas såsom en ren tolkningstvist. Ur denna synpunkt vore det

därför måhända icke erforderligt att i lagen om arbetsdomstol bibehålla något

specialstadgande av innebörd att lastställelsetalan överhuvud är tillåten.

I så fall skulle emellertid följden bli, att de allmänna behörighetsreglerna i

II § lagen om arbetsdomstol finge omarbetas och detta säkerligen icke blott

ur nu ifrågavarande utan jämväl ur andra synpunkter. En sådan omfattande

revision av behörighetsreglerna synes för närvarande knappast vara av behovet

påkallad, och jag är icke beredd att i detta sammanhang föreslå någon

ändring i sagda paragraf.

Med denna utgångspunkt reduceras det nu ifrågavarande spörsmålet till

att gälla, huruvida de förutsättningar, under vilka arbetsdomstolen må äga

avvisa fastställelsetalan, skola regleras i överensstämmelse med 13 kap. 2 §

nya RB eller om 12 § gällande lag om arbetsdomstol bör bibehållas oförändrad.

Advokatsamfundets styrelse har i detta hänseende anmärkt, att ovisshet

om rättsläget kunde lända käranden till förfång, även om olägenheten icke

kunde betecknas som avsevärd; och styrelsen har med hänsyn härtill hävdat,

att nya RB.s regel — enligt vilken fastställelsetalan må upptagas till prövning,

så snart ovissheten om rättsförhållandet länder käranden till förfång

— syntes bättre än stadgandet i 12 § lagen om arbetsdomstol ägnad att tillgodose

de rättssökandes berättigade intresse.

I anledning härav må anmärkas, att det i 12 § lagen om arbetsdomstol icke

talas om avsevärt förfång utan om avsevärd betydelse. Men bortsett härifrån

är det ingalunda säkert, att stadgandet i 13 kap. 2 § nya RB är så att säga

mera generöst än bestämmelsen i 12 § lagen om arbetsdomstol. Utredningsmannen

har tvärtom för sin del ansett, att nya RB:s stadgande är alltför

snävt för att täcka de utomordentligt mangskiItände anledningar, som kunna

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

föieligga till att part önskar väcka fastställelsetalan på kollektivavtalsrättens

område. Han anser därför, att det nuvarande stadgandet i lagen om arbetsdomstol

såsom mera smidigt bör bibehållas. För egen del är jag benägen

att anse, att nu ifrågavarande formuleringsolikheter mellan nya RB och lagen

om arbetsdomstol sakna större praktisk betydelse, men då det nuvarande

stadgandet i 12 § lagen om arbetsdomstol under den tid domstolen fungerat

visat sig vara väl avvägt, synes det mig lämpligast att bibehålla paragrafen

oförändrad.

Jag vill i detta sammanhang också något beröra frågan huruvida arbetsdomstolen

framdeles — till skillnad mot vad som enligt stadig praxis hittills

gällt — bör äga behörighet att pröva av motparten bestridda yrkanden om

kvittning för motfordringar, som icke äga samband med kollektivavtal. Utredningsmannen

säger sig icke kunna förneka, att nämnda praxis understundom

synts honom onödigt sträng och opraktisk. Därför säger han sig

också ha övervägt att föreslå en bestämmelse, enligt vilken arbetsdomstolen

skulle vara behörig att pröva sådana kvittningsvis åberopade motfordringar,

som även om de icke grundas a kollektivavtal — likväl äga samband med

arbetsförhållandet mellan parterna. Utredningsmannen påpekar emellertid,

att med hänsyn till den rättskraftsregel, som fastslagits i 17 kap. 11 § andra

stycket nj a RB, arbetsdomstolens dom i så fall skulle komma att äga rättskraft,

i vad densamma innefattade prövning av matfordringen och detta icke

blott till det belopp motfordringen täckte huvudfordringen utan även därutöver.

Arbetsdomstolens karaktär av specialdomstol har synts honom medföra

att en sådan konsekvens av den tilltänkta behörighetsregeln ej borde tagas

och förslaget har därför fått falla.

Arbetsgivareföreningen har i denna del uttalat, att föreningen ansåge övervägande

skal tala för alt arbetsdomstolen borde vara behörig att pröva motfordringar

av åsyftat slag. Den nuvarande ordningen har föreningen funnit

otillfredsställande, och föreningen anser därför, att en lagändring bör göras

i överensstämmelse med utredningsmannens övervägande. Även advokatsamfundets

styrelse finner olägenheterna av den nu gällande ordningen påtagliga

och hemställer att, ehuru saken enligt styrelsens mening icke vore av

beskaffenhet att behöva avgöras i förevarande sammanhang, spörsmålet om

införande av en regel, som skulle förläna arbetsdomstolen behörighet att

pröva yrkanden om kvittning för motfordringar, göres till föremål för övervägande.

Styrelsen vitsordar dock, att de skäl, som i promemorian anförts

emot en bestämmelse av antytt innehåll utan tvivel vore i hög grad beaktansvärda,

men styrelsen tillägger att hinder icke borde möta att för arbetsdomstolens

vidkommande bibehålla den i nuvarande svensk praxis tillämpade

regeln att rättskraften vid en dom om ett kvittningsyrkande omfattade den

till kvittning åberopade motfordringen till allenast det belopp den täckte

huvudfordringen men icke därutöver.

Tör egen del vill jag ej bestrida, att de synpunkter som arbetsgivareföreningen

och advokatsamfundets styrelse sålunda anfört äro beaktansvärda.

Likväl synes det mig tveksamt, huruvida man i föreliggande sammanhang

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

bör vidtaga någon ändring i vad som nu gäller. Ur rent praktisk synpunkt

må härvid till en början framhållas, att utredningen med avseende å en

kvittningsinvändning, som saknar samband med kollektivavtal, med hänsyn

till domstolens vidsträckta jurisdiktionsområde lätt kan bli bristfällig. Mot

en behörighetsregel av antytt innehåll tala vidare de av utredningsmannen

berörda principiella betänkligheterna med avseende å rättskraftsspörsmålen

samt det förhållandet att nya RB i 10 kap. 17 § tredje stycket upptager en

uttrycklig regel av innehåll, att yrkande om kvittning för fordran icke må

upptagas av domstol, som ej ägt att upptaga tvist angående samma fordran.

Jag har därför kommit till det resultatet, att någon behörighetsregel av antytt

innehåll i varje fall icke bör införas nu. Om behovet av en sådan regel blir

ytterligare dokumenterat, kan saken komma i ett annat läge.

Med avseende å de särskilda paragraferna i departementsförslaget vill jag

härefter anföra följande.

5 §.

I denna paragraf har den numera föråldrade del, som handlar om verkningarna

i förevarande sammanhang av vissa straffpåföljder, strukits, varjämte

ordalydelsen i övrigt jämkats till överensstämmelse med 4 kap. 1 §

andra stycket nya RB.

6 §.

De båda första styckena, vilka motsvara innehållet i nuvarande 6 §, ha bibehållits

oförändrade.

Tredje stycket saknar däremot motsvarighet i gällande lag.

Enligt 4 kap. 9 § nya RB är nämndeman, som entledigats eller eljest avgått,

skyldig att, om han alltjämt är valbar, deltaga i den fortsatta behandlingen

av ett mål, i vars handläggning han förut deltagit. Denna skyldighet

har föreskrivits med hänsyn till vikten av att domstolens sammansättning ej

ändras under ett och samma måls handläggning. Sålunda gäller bland annat,

att om huvudförhandling uppskjutits, densamma icke kan fortsättas, med

mindre än att de domare, som vid målets återupptagande sitta i rätten, övervarit

den tidigare handläggningen. I annat fall skall ny huvudförhandling

hållas (43 kap. 11 § andra stycket nya RB).

Med hänsyn till att arbetsdomstolens ordförande och ledamöter förordnas

av Kungl. Maj:t för viss tid och att byte av ledamöter följaktligen icke är

ovanligt föreligger för arbetsdomstolens del behov av ett stadgande, motsvarande

föreskriften i 4 kap. 9 § nya RB. Ett sådant stadgande har därför

upptagits.

8 §.

Med hänsyn till innehållet i 4 kap. 11 § andra stycket nya RB har viss

jämkning i stadgandets nuvarande lydelse skett. Då i tredje stycket av sistnämnda

paragraf uttryckligen föreskrives, alt domared eller motsvarande

försäkran skall avliiggas inför domstol eller inför rättens ordförande, är det

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

enligt utredningsmannen överflödigt att i paragrafen upptaga någon föreskrift

angående inför vem ed eller försäkran skall avläggas. Orden »inför ordföranden

eller inför allmän underrätt» i gällande 8 § ha följaktligen fått utgå.

10 §.

Första och andra styckena i denna paragraf beröras ej av förslaget.1

Tredje stycket i utredningsmannens förslag innehåller ett helt nytt stadgande.

Där föreskrives att handläggning, som ej sker vid huvudförhandling

eller förrättning enligt andra stycket och som icke heller innefattar måls avvisande,

skall ankomma på ordföranden eller lagfaren tjänsteman vid domstolen,

som ordföranden därtill förordnat.

Härom anföres i promemorian:

Förslaget inrymmer alltså icke någon rätt för ordföranden att ensam avgom

mai. Den omständigheten, att arbetsdomstolen är en specialdomstol,

vars flesta ledamöter företräda särskild insikt och erfarenhet i de förhållanden

domstolen har att bedöma, bör nämligen medföra, att den sakkunskap,

som finnes företrädd i domstolen, får göra sig oinskränkt gällande,

sa snart fråga blir om måls avgörande i sak. Av samma skäl bör den princip,

som kommer till uttryck i nuvarande 17 § andra st., allt framgent upprätthallas

och det följaktligen ankomma på domstolen in pleno att avgöra,

hiiruvida ett mål skall avvisas. Om min uppfattning rörande dessa spörsmål

godkannes, kommer det att innebära, att det vid arbetsdomstolen ej blir

fråga om att tillämpa vare sig vad i 1 kap. 11 § andra st. nya RB stadgas

darom alt ratten i tvistemål skall vara domför med en lagfaren domare

vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen,

eller vad av 42 kap. 16 § nya RB följer därom att måls avvisande må ske av

en enda domare. Ytterligare blir följden, att stadgandet i 42 kap. 20 § andra

s^-JU^a kommer att sakna praktisk betydelse för arbetsdomstolens del.

Till stöd för att ordföranden bör äga befogenhet att företaga mera förberedande

handläggningsåtgärder kan i tillämpliga delar åberopas vad processlagberedningen

vid 1 kap. 4 § och 11 § andra st. nya RB anfört. Med ordföranden

förstås härvid antingen ordinarie ordföranden, vice ordföranden

eller ersättare för denne. Självfallet utgör den omständigheten att ett måls

handläggning påbörjats av exempelvis ordföranden icke något hinder för

att handläggningen senare övertages av vice ordföranden eller ersättare för

denne. I detta sammanhang erinras om att enligt nya rättegångsbalken den

domare, som leder förberedelsen, icke nödvändigtvis behöver leda eller ens

deltaga i huvudförhandlingen.

Utredningsmannen anför vidare:

Med hänsyn till att åtskilliga av de handläggningsåtgärder, som föreslås

ankomma på ordföranden, exempelvis utfärdande av stämning, infordrande

av förklaring eller påminnelser och dylikt, oftast torde vara att betrakta som

rent rutinarbete, har jag föreslagit, att lagfaren tjänsteman vid domstolen —

d. v. s. domstolens sekreterare — i förevarande hänseende skall äga samma

befogenhet som ordföranden. Jag erinrar härvid därom, att i 17 § sista st.

gällande lag om arbetsdomstol redan föreskrives, att åtgärd, som enligt nämnda

paragraf ankommer på ordföranden, enligt dennes uppdrag ock må utföras

av tjänsteman vid domstolen. Till stöd för den något vidsträcktare

befogenhet åt sekreteraren, som inrymmes i förslaget, kan åberopas att sekreterartjänsten

vid arbetsdomstolen under senare år fullgjorts och säkerligen

1 Jfr prop. nr 45/1947.

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

även framdeles kommer att fullgöras av hovrättsj ur ister med flerårig erfarenhet

från dömande verksamhet. Möjligen kunde ifragasättas, att det skulle

ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida befogenhet i angivet hänseende

bör tillerkännas lagkunnig tjänsteman vid domstolen. Med de tämligen

täta ombyten, som av särskilda anledningar kunna förväntas på sekreterarposten,

skulle det emellertid i mera brådskande situationer bli besvarande

att nödgas inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd för varje särskilt fall. Därtör

har jag tillåtit mig föreslå, att avgörandet skall ankomma på ordföranden.

Slutligen har utredningsmannen föreslagit, att sista stycket i 10 § gällande

lag om arbetsdomstol måtte utgå ur lagtexten.

Detta förslag motiveras i promemorian sålunda:

I 10 § sista st. gällande lag om arbetsdomstol stadgas, att ledamot, som avses

i 4 §, ej skall på den grund att han eller skyldeman till honom tillhör

styrelse för förening av arbetsgivare eller arbetare vara hindrad att i niål,

däri föreningen är part, tjänstgöra i domstolen. Detta undantag från rättegångsbalkens

regler om domarjäv fanns icke upptaget i den kungl. proposition,

som låg till grund för lagen, utan var föranlett av en utav herr Hjalmar

von Sydow väckt motion (nr 280/1928), som i denna del vann andra

lagutskottets och riksdagens gillande. Som skäl för undantaget anfördes

(andra lagutskottets utlåtande nr 36/1928 s. 26 f), att om ledamot ansages

jävig i dylikt mål, skulle från domstolen i en del fall komma att utestängas

ledamöter, som besutte synnerligen värdefull sakkunskap. Vidare framhölls,

att några risker ur objektivitetssynpunkt icke kunde antagas uppkomma,

därest ett undantag från de allmänna jävsreglerna här gjordes.

Vad utskottet i den förra delen anförde har jag aldrig riktigt förstått. Den

omständigheten att en person är styrelseledamot i en organisation skulle naturligtvis

aldrig utestänga honom från att överhuvud vara ledamot i arbetsdomstolen

utan endast från att deltaga i avgörandet av mål, däri den egna organisationen

är part. Vid jämförelse med innehållet i herr von Sydows motion

förefaller det som om han särskilt fruktat, att styrelseledamöter i svenska

arbetsgivareföreningen och landsorganisationen icke skulle kunna godkännas

såsom ledamöter i domstolen. Denna farhåga var emellertid oberättigad

redan på den grund att nämnda organisationer icke uppträda såsom avtalsslutande

parter och därför aldrig heller bli processparter i mål vid arbetsdomstolen.

. .

Såsom jag inledningsvis understrukit, har det i praktiken visat sig, att arbetsgivar-

och arbetarrepresentanterna i domstolen ådagalagt en prisvärd

strävan till objektivitet. Det är emellertid en väsentlig skillnad mellan det

mera allmänna intressentskap, som gör sig gällande i målen överhuvud taget,

och det intressentskap, som föreligger i tvister, där den egna organisationen

är part. Detta ha ledamöterna själva också tagit hänsyn till, i det att

det aldrig inträffat, att ledamot eller ersättare velat taga säte i arbetsdomstolen

i sådana mål, där hans egen organisation varit part.

Då det nuvarande stadgandet i 10 § tredje st. lagen om arbetsdomstol synes

mig vara olämpligt och på grund av obruten praxis blivit blott en bestämmelse

på papperet, har jag funnit mig icke höra föreslå dess bibehållande.

Om min uppfattning härutinnan godkännes, kommer jävsregeln i 4 kap.

13 § 4. nya RB att gälla även för arbetsdomstolen.

Förslaget att tredje stycket i 10 8 gällande lag om arbetsdomstol måtte utgå

ur lagtexten har lämnats utan erinran i samtliga yttranden.

Mot utredningsmannens förslag i övrigt till ändrad lydelse av förevarande

paragraf har allenast advokatsamfundets styrelse funnit anledning att fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

ställa invändning. Styrelsen finner det sålunda otillfredsställande, att förberedelsen

skulle kunna ledas av lagfaren tjänsteman vid domstolen, närmare

bestämt domstolens sekreterare.

Styrelsen anför härom:

0 ^om motivering för förslaget i denna del har i promemorian anförts att

åtskilliga av de handläggningsåtgärder som här avses vore att betrakta som

rent rutinarbete. Omdömet är måhända befogat så länge förberedelsen av

malen vid arbetsdomstolen har den karaktär som den för närvarande har.

Om emellertid en ordentlig förberedelse i nya RB:s mening skall komma till

stånd, vilket styrelsen^ finner oundgängligen erforderligt, blir denna handläggning

icke längre något rutinarbete. Det blir fråga om att vid förberedelsen

tillse, att klarhet vinnes rörande parternas ståndpunkter beträffande alla

tvistiga frågor samt att bevisupptagningen förberedes så, att en fullständig

och koncentrerad huvudförhandling sedan kan hållas. Förberedelsen bör då

aga ruin inföi domstolen, lat vara att denna därvid bör bestå av ordföranden

eller vice ordföranden eller dennes ersättare ensam.

Departementschefen.

Utredningsmannens förslag att låta tredje stycket i 10 § gällande lag om

arbetsdomstol utgå ur lagtexten kan jag biträda.

Den kritik som advokatsamfundets styrelse riktat mot den föreslagna möjligheten

att låta sekreteraren vid arbetsdomstolen leda förberedelse synes

mig icke böra föranleda att denna möjlighet utgår. Trots att jag till fullo

delar styrelsens uppfattning om angelägenheten av att förberedelsen genomföres

med skicklighet och noggrannhet, kan jag nämligen icke finna det betänkligt

att låta en sekreterare med den kompetens som det här regelmäsS!?t

är ^åga °m, d. v. s. en hovrättsjurist med flerårig kvalificerad domartjänstgöring

bakom sig, ombesörja vissa förberedande handläggningsåtgärder.

Det synes dock böra ankomma på domstolen in pleno att avgöra, huruvida

vederbörande tjänsteman äger sådan kompetens, att uppgifter av denna art

överhuvud böra anförtros honom. Vidare bör befogenheten i det särskilda

fallet göras beroende av ordförandens uppdrag, och jag förutsätter härvid

givetvis, att ordföranden icke kommer att överlåta åt sekreteraren att leda

förberedelsen i svårare mål. Man må emellertid i detta liksom vissa andra

sammanhang icke glömma, att även mål som anhängiggöras vid arbetsdomstolen

kunna vara av jämförelsevis enkel natur. I

I promemorian anföres beträffande denna paragraf följande.

I denna paragraf har icke föreslagits annan ändring än att i paragrafens

törsta stycke tillagts en bestämmelse av innehåll, att den för vilken förening

karar skall betraktas såsom part, såvitt angår personlig inställelse (11 kap

ö Ö nya RB och 20 § i utredningsmannens förslag), hörande under sanningsförsäkran

(37 kap nya RB), javsförhållande (4 kap. 13 §, 5 kap. 6 § andra

st., p kap. 2 3 andra st. och 9 § andra st. samt 40 kap. 2 § nya RB d v s

jäv mot domare, tolk, protokollförare, stenograf och sakkunnig) och andra

oylika frågor (se partsbegreppets användning i 36 kap. 1, 3, io och 18 83

nya RB). Detta tillägg är förestavat därav, att medlem eller förutvarande

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

medlem i förening, som slutit kollektivavtal, icke själv äger kära vid arbetsdomstolen,

med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å

hans vägnar (13 § första st.), samt att denna princip i praktiken medfört

att den enskilde medlemmen — d. v. s. den vars intressen tvisten närmast

galler — endast i undantagsfall intar kärandeställning vid domstolen. Genom

det tillägg, som här föreslagits, kommer den sa att säga egentlige parten att

i angivna hänseenden även formellt betraktas såsom part. Någon motsvarande

bestämmelse med avseende å svarandesidan behövs icke. Den omständigheten,

att enskild föreningsmedlem jämlikt 13 § andra st. måste instämmas till

domstolen jämte sin förening, visar nämligen, att den enskilde medlemmen

enligt gällande lag otvivelaktigt intar partsställning.

Advokatsamfundets styrelse har ansett det kunna vara föremål för tvekan,

vilken räckvidd den av utredningsmannen föreslagna tilläggsbestämmelsen

vore avsedd att erhålla. Styrelsen har sålunda funnit det oklart, huruvida

stadgandet skulle gälla både vid fastställelsetalan och vid fullgörelsetalan.

Enligt styrelsens uppfattning, som dock icke motiverats, borde den föreslagna

regeln gälla endast i det sistnämnda fallet, d. v. s. då förening yrkar, att

motparten skall fullgöra något i förhållande till den, som är eller varit medlem

i föreningen.

Departementschefen.

Det torde stå klart, att en tilläggsbestämmelse av ungefär det innehåll utredningsmannen

föreslagit är erforderlig. Meningen är icke, att den för

vilken förening kärar skall bli jämställd med föreningen även såtillvida, att

han skall äga företaga rättshandlingar i strid mot vad föreningen önskar,

utan avsikten med den av mig förordade bestämmelsen är allenast att vad

som i fråga om jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran

och andra frågor som röra bevisningen är stadgat om part skall

gälla även med avseende å den, för vilken förening kärar. Att föreningens

egen partsställning icke rubbas härigenom ligger i öppen dag. Vad advokatsamfundets

styrelse anfört därom att bestämmelsen borde gälla endast vid

fullgörelsetalan torde vara förestavat av åsikten, att bestämmelsen skulle

sakna praktisk betydelse vid fastställelsetalan. Om detta varit styrelsens

mening, kan jag dock icke dela densamma. Det är nämligen ingalunda uteslutet,

att den föreslagna tilläggsbestämmelsen kan få praktisk betydelse

jämväl vid fastställelsetalan.

16 §.

I denna paragraf regleras själva stämningsförfarandet.

I promemorian anföres härom:

Paragrafen motsvarar nuvarande lti § första st. och inledningsorden i 17 §.

De jämkningar, som betingas av innehållet i nya RB, ha vidtagits. Någon avvikelse

från ordningen vid de allmänna domstolarna är ej avsedd. Paragrafen

har utformats så pass fullständigt, att den skall kunna fylla sin plats i

en redogörelse för processens gång vid arbetsdomstolen. Då den detaljföreskrift,

som upptages i nuvarande 16 § andra st., täckes av innehållet i 33

kap. 2 § nya RB, synes det onödigt alt upprepa nämnda föreskrift.

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Advokatsamfundets styrelse har framhållit, att meningen med utredningsmannens

förslag syntes vara, att även övriga bestämmelser i 42 kap. 2 § nya

RB — på grund av 29 § i förslaget — skulle lända till efterrättelse vid arbetsdomstolen.

Styrelsen tillägger:

Om förslagets mening är den nu angivna, har styrelsen i sak intet att däremot

erinra. Emellertid vill styrelsen ifrågasätta, huruvida det icke till undvikande

av tvekan om det föreslagna stadgandets rätta innebörd vore lämpligt

att antingen i paragrafen fullständigt återgiva de från 42 kap. 2 § nya

RB hämtade bestämmelser, som skola gälla även för förfarandet vid arbetsdomstolen,

eller ock ur paragrafen utesluta sådant som redan stadgats i nya

RB och som på grund av bestämmelsen i 29 § i förslaget skall lända till

efterrättelse med avseende å rättegången vid arbetsdomstolen.

Departementschefen.

Såsom utredningsmannen framhållit har paragrafen utformats så pass

fullständigt, att den skall kunna fylla sin plats i en redogörelse för processens

gång vid arbetsdomstolen. Då det med hänsyn till innehållet i 28 § i departementsförslaget

(29 § i utredningsmannens förslag) står utom varje tvekan,

att även de tämligen detaljerade bestämmelser i 42 kap. 2 § nya RB, som

icke upprepats i förevarande paragraf, skola gälla vid arbetsdomstolen, torde

någon komplettering av utredningsmannens förslag till lagtext icke vara erforderlig.

17 §.

I denna paragraf behandlas delgivningsförfarandet.

Såsom motivering för bestämmelserna har utredningsmannen anfört:

Enligt 17 § lagen om arbetsdomstol skall ordföranden eller på dennes uppdrag

tjänsteman vid domstolen ombesörja, att parterna med posten eller på

annat sätt erhålla del, svaranden av stämningen jämte avskrift av stämningsansökningen

samt käranden av den å honom utfärdade kallelsen och avskrift

av förklaring. Om det finnes lämpligt, må dock motparten föreläggas att,

på sätt om stämning i allmänhet gäller, verkställa delgivningen.

Huvudregeln är alltså densamma som i 33 kap. 4 § nya RB, nämligen att

delgivning skall ske genom rättens och icke genom parternas försorg. Till en

början förfor man vid arbetsdomstolen också så, att man — i enlighet med

den i lagen anvisade huvudregeln — alltid sökte verkställa officialdelgivning,

vanligen genom posten men någon gång med bud. Det visade sig emellertid

snart, att detta system icke fungerade tillfredsställande, enär åtskilliga parter

vägrade att taga emot sina försändelser. I anledning därav har följande praxis

utbildats. Man söker på förhand bilda sig en föreställning om vilka svarande,

som kunna väntas bereda svårigheter, därest delgivningen skulle ske genom

posten. I sådana fall åläggs käranden att verkställa delgivningen genom stämningsman.

I de fall återigen, som man från början betraktar såsom klara,

sker delgivning genom posten eller, i särskilt brådskande lägen, med bud.

Detta system har nu i en följd av år praktiserats med mycket goda erfarenheter,

och organisationerna å arbetsgivar- och arbetarsidorna äro invanda

med systemet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

33

Om nya RB:s delgivningsregler komme att gälla för arbetsdomstolen,

skulle denna praxis icke längre kunna bibehållas. Enligt 33 kap. 4 § första

st. nya RB kan man nämligen icke ålägga part att verkställa delgivning.

Tvärtom föreskrives, att det må anförtros åt part att ombesörja delgivning,

endast om lian själv begär det samt rätten finner det kunna ske utan olägenhet.

Vidare är att märka, att jämlikt 5 § andra st. i nämnda kapitel postdelgivning

skall ske enligt närmare av Konungen meddelade bestämmelser. Dylika

bestämmelser ha föreslagits i ett inom justitiedepartementet utarbetat

utkast till delgivningskungörelse. De innebära, att domstolsdelgivning som

regel icke får ske genom översändande av vanligt brev utan skall äga rum

med iakttagande av vissa närmare angivna tämligen detaljerade regler.

I förevarande paragraf har föreslagits, att delgivning i princip skall ske genom

domstolens försorg. Enligt min mening bör domstolen dock allt framgent

äga rätt att i vissa fall, som icke täckas av 7 § i ovannämnda utkast till

delgivningskungörelse, verkställa delgivning genom handlings översändande

med vanligt brev eller bud. När det gäller de stora fackorganisationerna,

skulle det verka onödigt formellt att behöva följa det tekniskt något invecklade

delgivningssystem, som anvisas i 5 § i utkastet till delgivningskungörelse,

och någon risk ur säkerhets- eller kontrollsynpunkt lär icke kunna uppstå

därigenom att det hittills praktiserade systemet jämväl i fortsättningen tilllämpas

med avseende å dessa organisationer. Beträffande andra av arbetsdomstolens

parter kan däremot givetvis det mera preciserade delgivningssystemet

vara att föredraga.

Nya RB förutsätter, att domstolsdelgivning i vissa fall finnes böra ske genom

stämningsman och alltså icke genom posten. Det ligger emellertid i sakens

natur, att arbetsdomstolen icke kan överblicka förhållandena inom sitt

vidsträckta jurisdiktionsområde på ett sådant sätt, att domstolen — även

om den hade tillgång till de olika förteckningar å stämningsmän, som jämlikt

33 kap. 24 § andra st. nya RB skola finnas tillgängliga hos de allmänna

domstolarna — kan antagas komma att med säkerhet veta, vilken stämningsman

den skall anlita. I detta hänseende må det vara tillräckligt att

erinra därom, att arbetarna inom åtskilliga branscher ofta byta icke blott

anställning utan även uppehållsort. På grund av dessa särskilda förhållanden

synes det mig nödvändigt, att arbetsdomstolen även framdeles, om det finnes

lämpligt, skall äga ålägga part att ombesörja delgivning, oavsett att han icke

begärt det.

Departementschefen.

Jag finner det befogat att arbetsdomstolen, om så linnés lämpligt, skall

äga förelägga käranden att verkställa delgivningen.

Några särskilda stadganden om sättet för delgivningen torde icke erfordras

i lagen. Jag vill påpeka, att stadgandet i 33 kap. 14 § nya RB ger möjlighet

alt med tillämpning av fri bevisprövning godtaga jämväl andra intyg och

skriftliga erkännanden än de som avses i 25 § nämnda kapitel. Detta innebär

att arbetsdomstolen alltjämt kommer att ha möjlighet att, i den utsträckning

domstolen finner det med trygghet kunna ske, verkställa delgivning genom

posten i vanligt brev. Vid utfärdande enligt 33 kaj). 5 8 nya RB av administrativa

föreskrifter rörande delgivning får närmare övervägas, vilka särskilda

föreskrifter som erfordras för arbetsdomstolens del.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 224.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj.ts proposition nr 224.

18, 19 och 22 §§.

Promemorian.

Med avseende å frågan huruvida förberedelsen vid arbetsdomstolen bör

vara muntlig eller skriftlig har utredningsmannen i promemorian anfört följande.

När det gäller att avgöra, huru förberedelsen bör ordnas vid arbetsdomstolen

efter nya RB:s ikraftträdande, måste särskild hänsyn tagas till det

förhållandet, att arbetsdomstolen har hela riket till jurisdiktionsområde. Detta

innebär, att parts inställelse i många fall skulle medföra oskälig kostnad eller

synnerlig olägenhet. Konsekvenserna av en muntligt anordnad förberedelse

skulle med andra ord ofta bli just de, vilka i 42 kap. 9 § nya RB anföras

som skäl till frångående av den där uppställda principen om förberedelsens

muntlighet. Då det självfallet är av största vikt, att processen vid arbetsdomstolen

icke blir förenad med större kostnader och besvär för parterna än vad

som är oundgängligt med hänsyn till kravet på en tillfredsställande utredning,

torde den omständigheten, att domstolens jurisdiktionsområde omfattar

hela riket, utgöra ett starkt skäl att låta förberedelsen i princip vara

skriftlig.

Ytterligare ett argument härför kan åberopas, nämligen att målens beskaffenhet

ofta är sådan, att utredningen kommer att vinna på att förberedelsen

åtminstone inledes genom skriftväxling. Detta är särskilt fallet i de talrika

mål, där tvisten gäller en invecklad avtalstolkning. Processlagberedningen

har för sin del också vitsordat, att det i ett invecklat mål av teknisk natur,

t. ex. tvist rörande avtalstolkning, där båda parterna företrädas av advokater,

stundom kan vara lämpligt, att förberedelsen sker eller åtminstone inledes

genom skriftväxling. Det förhållandet att — såsom vid arbetsdomstolen oftast

är fallet — parterna företrädas av funktionärer i fackorganisationer och

ej av advokater föranleder icke i detta sammanhang till något annat bedömande.

Av nu anförda skäl har i 18 § första st. föreslagits, att förberedelsen vid

arbetsdomstolen skall vara skriftlig, om icke domstolen med hänsyn till målets

beskaffenhet finner muntlig förberedelse lämpligare och parts inställelse

kan antagas äga rum utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet.

Förslaget bygger på det antagandet, att det i flertalet mål kommer att visa

sig lämpligast att inleda förberedelsen genom skriftväxling. Tankegången har

alltså icke varit att utesluta möjligheten av muntlig förberedelse i andra

fall än då parts inställelse kan antagas medföra oskälig kostnad eller synnerlig

olägenhet. I övriga fall äger domstolen enligt förslaget fritt val mellan

olika förberedelsemetoder. Huru avgörandet i varje särskilt mål kommer att

träffas blir en omdömesfråga. Hänsyn måste därvid tagas icke blott till utredningskravet

utan även till kostnadernas storlek, tvistefrågans större eller

mindre principiella betydelse och processföremålets värde. Jag tar även för

givet, att en skriftligen inledd förberedelse icke sällan kommer att övergå

till muntlig.

Beträffande härefter frågan huruvida det regelsystem, som nya RB innehåller

med avseende å parts utevaro och därmed sammanhängande spörsmål,

bör äga tillämpning vid arbetsdomstolen, anför utredningsmannen i

huvudsak följande.

För närvarande gäller vid arbetsdomstolen i detta hänseende följande. Eftersom

dagen för huvudförhandlingen utsättes redan i stämningen, medför

svarandens underlåtenhet att inkomma med skriftligt svaromål ingen i lagen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

35

förutsedd påföljd ur handläggningssynpunkt. Uteblir part från huvudförhandlingen,

må arbetsdomstolen utan hinder därav meddela dom i målet,

under förutsättning att parten minst sju dagar före sammanträdet erhållit

del av stämning eller kallelse att inställa sig vid domstolen och icke visat

laga förfall (23 § lagen om arbetsdomstol). Denna regel innebär, att arbetsdomstolen

utan hinder av parts utevaro skall ingå i en sakprövning av målet

på grundval av den utredning om sanningen, som i den föreliggande situationen

kan åstadkommas. Någon tredskodom i nuvarande mening är det

alltså icke fråga om. Utebliven part äger ej söka återvinning.

För egen del har jag den bestämda uppfattningen, att den nuvarande ordningen

bör bibehållas. Något tredskodomsförfarande bör alltså icke ifrågakomma

vid arbetsdomstolen, utan domstolen bör vid parts utevaro — denna

må äga rum under vare sig förberedelsen eller huvudförhandlingen — vara

skyldig att döma i sak på grundval av den utredning, som oberoende av

parts utevaro kan åstadkommas.

Till utveckling av denna uppfattning må först och främst framhållas, att

beskaffenheten av de mål, som anhängiggöras vid arbetsdomstolen, otvivelaktigt

är sådan, att ett tredskodomsförfarande här, till skillnad mot vad som

är fallet vid de allmänna domstolarna, skulle komma att spela en jämförelsevis

obetydlig roll. För det fåtal fall där det verkligen händer, att svaranden

icke blott underlåter att inkomma med skriftligt svaromål ulan även uteblir

från huvudförhandlingen, har den nuvarande ordningen ej medfört någon

som helst nackdel.

Det finns emellertid två speciella synpunkter, som med särskild styrka

tala för att ett tredskodomsförfarande i teknisk mening icke bör ifrågakomma

vid arbetsdomstolen.

Den första av dessa synpunkter gäller behovet för domstolen att utan hinder

av svarandens utevaro äga efter skälighetsprövning nedsätta yrkat skadeståndsbelopp

eller helt befria från skadeståndsskyldighet i de fall, som

omförmälas i 8 § tredje st. lagen om kollektivavtal, 23 § tredje st. lagen om

semester och 23 § andra st. lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Visserligen

har processlagberedningen vid 44 kap. 8 § nya RB anfört, att »då i mål

om fordran de av käranden åberopade omständigheterna icke leda till det belopp,

som käranden yrkat, (bör) utdömas allenast det lägre belopp, för vilket

grund föreligger». Men jag har svårt att tro, att detta yttrande skulle åsyfta

jämväl nyss angivna för arbetsdomstolen mycket viktiga fall.

Den andra och än viktigare synpunkten till slöd för kravet, att arbetsdomstolen

utan hinder av parts utevaro skall äga fria händer vid målens avgörande.

avser det förhållandet, att arbetsdomstolens domar, särskilt såvitt

angår tolkningsfrågor, ofta få betydelse långt utöver det enskilda fallet.

I detta hänseende märkes, att det är mycket vanligt, alt en oorganiserad

arbetsgivare sluter kollektivavtal, som antingen hänvisar till ett större avtal,

eventuellt ett riksavtal, eller vars bestämmelser hämtas ur ett sådant avtal.

När fråga uppkommer om tolkningen av ett dylikt, utav en enskild arbetsgivare

ingånget kollektivavtal, innebär delta i själva verket, att man tolkar

(4t avtal, vari helt andra och mera betydelsefulla parter äro intresserade.

Därför brukar arbetsdomstolen i sådana fall — med stöd av stadgandet i

1!) § första stycket lagen om arbetsdomstol — bereda vederbörande parter i

det större avtalet tillfälle att framlägga sina synpunkter i tolkningsfrågan inför

domstolen. Om dessa parter taga tillfället i akt — och detta sker nästan

alllid — blir det för tolkningsfrågans bedömande praktiskt taget idan betydelse,

huruvida den enskilde arbetsgivaren och dennes motpart iakttaga inställelse

vid domstolen eller ej. Det ligger nämligen i sakens natur, att domstolens

dom kommer att grundas på den redogörelse, som parterna i det stör
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

re avtalet lämna för den omtvistade avtalsbestämmelsens bakgrund ocb tillkomsthistoria,

och på den argumentering, som dessa parter i övrigt prestera

till belysande av bestämmelsens innebörd. Därest tredskodomsförfarandet

bleve tillämpligt vid arbetsdomstolen, skulle detta emellertid medföra, att

domstolen i händelse av parts utevaro i nu angivna fall icke finge grunda sin

dom på den utredning, som kunde förebringas av parterna i det större avtalet,

utan på allenast påståenden och eventuella bestridanden av parterna i

det speciella mål, där den oorganiserade arbetsgivaren figurerar. Den tredskodom,

som då komme att meddelas, skulle likväl på oinitierat håll lätt kunna

missuppfattas såsom innebärande en auktoritativ tolkning av den omtvistade

avtalsbestämmelsen.

På grund av det antörda har jag i fråga om parts utevaro från huvudförhandlingen

föreslagit ett stadgande (22 § i förslaget) av innehåll, att målet

det oaktat skall företagas till avgörande samt att erinran härom skall intagas

i kallelsen till förhandlingen. Detta innebär med andra ord, att arbetsdomstolen

— som hittills — utan hinder av parts utevaro skall ingå på en

verklig sakprövning av målet och att tredskodomsförfarandet ej skall vara

tillämpligt.

För att det sålunda föreslagna systemet skall kunna fungera tillfredsställande

förutsättes, att arbetsdomstolen bibehålies vid rätten att självmant sörja

för bevisning och eljest fullständiga utredningen.

Slutligen har utredningsmannen diskuterat, om icke fortsatt förberedelse

borde kunna äga rum vid parts utevaro. Härom heter det i promemorian:

Även om den omständigheten, att en oorganiserad svarande-arbetsgivare

eller en instämd arbetare icke ingår i svaromål, med hänsyn till de utredningsmöjligheter,

som stå arbetsdomstolen till buds, ej behöver inverka menligt

på domstolens möjlighet att bedöma en ren tolkningsfråga, så är det

likväl uppenbart, att motsatsen är fallet, så snart frågor om faktiska förhållanden

bli av relevans. Såväl ur denna synpunkt som även — i betraktande

av att varje rättsmedel mot arbetsdomstolens domar saknas — av hänsyn

till svaranden själv ligger det stor vikt uppå, att de fall då svaranden

icke alls låter sig avhöra nedbringas till ett minimum. Därför har jag i praktiken

funnit det vara angeläget, att när skriftligt svaromål ej inkommer inom

föreskriven tid, under hand undersöka anledningen därtill.

Detta tillgår så, att sekreteraren erhåller i uppdrag att, sedan han hos käranden

förvissat sig om att förlikning i målet icke träffats, telefonledes söka

förbindelse med den försumlige svaranden. (Detta sker dock som regel ej,

när denne är en enskild arbetare.) Därvid bekräftas så gott som undantagslöst,

att någon uppgörelse icke är avsedd att komma till stånd, utan att svarandens

försumlighet beror på antingen att svaranden icke förstått stämningsföreläggandets

innebörd eller att han visserligen gjort detta men saknat

förmåga att själv avfatta ett skriftligt svaromål och icke kommit sig för att

anlita rättsbildat biträde eller också att han visserligen vänt sig till advokat

men så sent, att ett skriftligt svaromål ej i rätt tid medhunnits. Om undersökningen

ger vid handen, att käromålet icke medgives, brukar sekreteraren

uppmana svaranden att, om tiden och övriga förhållanden det medger, inkomma

med ett låt vara något försenat skriftligt svaromål och att i varje

fall inställa sig vid huvudförhandlingen, antingen personligen eller genom

ombud.

Denna vid sidan av lagen praktiserade underhandskontroll ger som regel

avsett resultat. Det händer därför endast i jämförelsevis mycket få fall, att

svaranden eller — där flera svarande förekomma — den så att säga ledande

bland dem underlåter att avgiva skriftligt svaromål ocb jämväl uteblir från

huvudförhandlingen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Enligt min mening bör detta under lång tid med framgång prövade system

upprätthållas vid arbetsdomstolen även efter nya RB:s ikraftträdande. Därför

har jag i fråga om parts utevaro vid förberedelsen i 19 § i mitt utkast —

med avvikelse från nya RB:s stadganden — föreslagit följande. Om part vid

skriftlig förberedelse försummar att inkomma med svaromål eller annan infordrad

skrift eller part uteblir från sammanträde vid muntlig förberedelse,

skall domstolen det oaktat äga vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse, därest

detta kan antagas vara till gagn för målets utredning. I annat fall skall

domstolen utan hinder av försummelsen eller uteblivandet utsätta målet till

huvudförhandling. Därjämte har i 18 § andra stycket föreslagits, att domstolen

må förelägga vite för fullgörande av vad part har att iakttaga under

förberedelsen. (Även enligt gällande lag om arbetsdomstol, 21 § första stycket,

äger domstolen meddela vitesföreläggande för framtvingande av processhandlingar,

en möjlighet som dock ytterst sällan kommer till användning.) I

sistberörda hänseende avviker förslaget från nya RB såtillvida, att enligt

denna vite i dispositiva tvistemål må föreläggas endast om part finnes böra

komma tillstädes vid muntlig förberedelse men ej till framtvingande av att

part inkommer med svaromål eller annan infordrad skrift (9 kap. 7 § jämförd

med 42 kap. 10 § andra stycket).

Beträffande de förutsättningar, under vilka parts personliga närvaro skall

krävas vid muntlig förberedelse, har utredningsmannen icke funnit skäl att

föreslå avvikelse från vad härutinnan rörande underrätt stadgas i 11 kap.

5 § nya RB.

Yttrandena.

I fråga om förberedelsens karaktär har arbetsgivareföreningen anfört, att

föreningen funne utredningsmannens förslag på anförda skäl vara högst påkallat.

En helt annan ståndpunkt till förslaget intager däremot advokatsamfundets

styrelse, som i denna del yttrar:

Att den nuvarande skriftliga förberedelsen vid arbetsdomstolen är behäftad

med allvarliga brister, har i promemorian vitsordats. Om man nu i fortsättningen

gör skriftlig förberedelse till huvudregel, föreligger enligt styrelsens

mening risk för att förberedelsen ofta icke får det innehåll och den fullständighet,

varförutan en koncentrerad huvudförhandling i enlighet med nya

RB icke kan hållas. Förberedelsen kräver till skillnad från huvudförhandlingen

ofta en ganska stark processledning från domarens sida, men en dylik

kan svårligen åstadkommas vid enbart skriftlig förberedelse. Det bör

t. ex. vid arbetsdomstolen vara av särskild vikt att vid förberedelsen få fastslaget,

vilka parter och organisationsrepresentanter som böra personligen inställa

sig vid huvudförhandlingen. Den omständigheten, att arbetsdomstolens

jurisdiktionsområde omfattar hela riket, utgör visserligen ett skäl för skriftlig

förberedelse. Olägenheten av de långa avstånden förminskas dock i icke

ringa mån därav, att partenia vid arbetsdomstolen mycket otta utgöras av

organisationer med säte i Stockholm. För övrigt kan mången gång muntlig

förberedelse med fördel anordnas även ulan att parterna personligen behöva

vara tillstädes. Styrelsen vill därför föreslå, att stadgandet i 42 kap. 9 § nya

RB får gälla även för arbetsdomstolens vidkommande, dock med den modifikationen,

att skriftligt svaromål regelmässigt bör insändas till domstolen,

som därigenom får ökade möjligheter att bedöma, om förberedelsen bör göras

muntlig eller skriftlig. Om parternas personliga inställelse vid muntlig

förberedelse bör gälla vad i 11 kap. 5 8 nya RB iir stadgat. Även i detta

hänseende bör emellertid med hänsyn till jurisdiktionsområdets omfattning

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

en modifikation ske. Det synes nämligen böra föreskrivas, att part icke skall

vara skyldig inställa sig personligen, där sådant med hänsyn till partens

kostnader för inställelsen skulle vara oskäligt.

Vad angår spörsmålet huruvida tredskodom i teknisk mening hör ifrågakomma

vid arbetsdomstolen har arbetsgivareföreningen uttalat, att den ansåge

det vara av stor vikt, att tredskodomsförfarande ej infördes vid domstolen,

särskilt med hänsyn till den normerande verkan domstolens domar

ha vida utöver det enskilda fallet. Även advokatsamfundets styrelse har anslutit

sig till uppfattningen att ett tredskodomsförfarande i teknisk mening

ej bör ifrågakomma vid arbetsdomstolen.

Ingen erinran har i yttrandena framställts mot utredningsmannens förslag

att arbetsdomstolen i vissa fall skall äga att vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse

utan hinder av att part uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse

eller underlåter att inkomma med infordrad skrift. Icke heller har

någon anmärkning gjorts mot förslaget att domstolen må äga förelägga part

att vid vite fullgöra vad han har att iakttaga under förberedelsen. Däremot

har advokatsamfundets styrelse funnit den av utredningsmannen föreslagna

regeln, att om part uteblir från huvudförhandlingen, målet det oaktat skall

företagas till avgörande, alltför kategoriskt formulerad. Styrelsen anför härom

att där anledning finnes att antaga, att den uteblivne parten har laga förfall,

målet torde höra utsättas till ny huvudförhandling. I annat fall syntes

saken böra företagas till avgörande, därest detta yrkades av den tillstädeskomne

parten.

Departementschefen.

I promemorian har vitsordats, att den skriftliga förberedelse som för närvarande

praktiseras vid arbetsdomstolen är bristfällig. Härvidlag må man

emellertid icke förbise vad utredningsmannen anfört om anledningen till att

en tillfredsställande förberedelse hittills ofta ej kunnat åstadkommas, nämligen

att domstolen måste redan i själva stämningsresolutionen utsätta dag

för huvudförhandling i målet. Efter nya RB:s ikraftträdande blir detta icke

längre erforderligt, utan skriftväxlingen kan fortgå så länge domstolen finner

det lämpligt. Utan att taga ståndpunkt till frågan, vilken förberedelseform

som bör äga företräde vid arbetsdomstolen, är man alltså berättigad att

påstå, att en efter nya RB:s krav anordnad skriftlig förberedelse i och för sig

måste vara ägnad att ge ett betydligt bättre underlag för huvudförhandlingen

än vad den hittills praktiserade förberedelsen kunnat ge. Att så kommer

att bli fallet framstår desto säkrare, om man tar i beaktande de noggranna

krav som i nya RB uppställas med avseende å stämningsansökans och svaromåls

innehåll.

Utredningsmannens förslag rörande förberedelsens karaktär innebär icke,

att muntlig förberedelse ej skulle få förekomma vid arbetsdomstolen, utan

vad utredningsmannen avsett är att den presumtion till förmån för förberedelsens

muntlighet, som stadgandet i 42 kap. 9 § nya RB innefattar, bör

omkastas för arbetsdomstolens del. Till grund för förslaget har uppenbarligen

legat den tankegången, att det skalle vara föga adekvat att vid arbets
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

domstolen tillämpa ett stadgande, enligt vilket den muntliga förberedelsen

skall äga företräde framför den skriftliga, när det på förhand står klart att

förberedelsen till följd av förhållanden, som sammanhänga med domstolens

vidsträckta jurisdiktionsområde, ofta kommer att bli helt skriftlig samt att

förberedelsen med hänsyn till målens särskilda beskaffenhet i varje fall

kommer att så gott som regelmässigt inledas genom skriftväxling. Riktigheten

av denna tankegång synes obestridlig. Under alla förhållanden är det tydligt,

att nya RB:s huvudregel måste modifieras för arbetsdomstolens del, eftersom

förberedelsen vid denna domstol — enligt vad jämväl advokatsamfundets

styrelse medgivit — torde böra praktiskt taget alltid inledas med att

domstolen infordrar ett skriftligt svaromål.

Utöver vad nu anförts mot att låta nya RB:s huvudregel gälla vid arbetsdomstolen

må vidare framhållas, att det av psykologiska skäl torde vara

önskvärt att förhandlingarna åtminstone i viktigare mål från början äga

rum inför den samlade domstolen. Visserligen kan här invändas, att någon

argumentation icke skall få förekomma vid den muntliga förberedelsen. Erfarenheten

har emellertid visat, att det i många arbetsdomstolsmål ställer sig

utomordentligt svårt att draga en skarp gräns mellan förberedelse i egentlig

bemärkelse och argumentation. På grund härav riskerar man, att tvisten redan

vid den muntliga förberedelsen spelas upp i hela sin vidd, med påföljd

att huvudförhandlingen icke blir på långt när så nyanserad som eljest. Men

om tyngdpunkten i rättegången komme att förskjutas från huvudförhandlingen

till den muntliga förberedelsen, skulle resultatet onekligen kunna b i

att de ledamöter, som ej övervarit förberedelsen, ansåge sig icke få tillräckligt

noga följa rättegångens alla skiftningar och därmed kände sig stallda

något i efterhand. När det gäller en domstol med arbetsdomstolens särskilda

sammansättning, ligger det i öppen dag att en sådan konsekvens skulle vara

mycket allvarlig.

Om arbetsdomstolen av nu angivna skäl skulle underlåta att anordna

muntlig förberedelse i vissa fall där sådan förberedelse eljest vore påkallad,

skulle följden givetvis kunna bli att domstolen vid huvudförhandlingen nödgades

syssla med rena utredningsfrågor. Jag är väl medveten om att detta

skulle innebära ett avsteg från nya RB:s ordning, men det är enligt min mening

viktigare att de nyss angivna faktorerna vinna beaktande än att nya

RB:s ordning strängt upprätthålles. Dessutom må i detta sammanhang framhållas,

att det även ur utredningssynpunkt ofta torde vara lämpligt att

förhandlingarna från början äga rum inför den samlade domstolen. Det förhåller

sig nämligen otvivelaktigt så, att det i ett tekniskt invecklat mål om

tolkningen av ett kollektivavtal eller tillämpligheten av en ackordsprishsta

kan vara erforderligt alt ha tillgång till arbetsgivar- och arbetarrepresentanternas

särskilda sakkunskap redan när det gäller att bilda sig en saker uppfattning

om själva tvistepunkterna i målet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har jag kommit till det resultatet, att

den muntliga förberedelsen icke bör vara huvudregel vid arbetsdomstolen.

Den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen synes väl lämpad att

tjäna som underlag för domstolens praxis.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Då det redan av stadgandena i 42 kap. 14 resp. 12 § nya RB framgår att

skriftlig förberedelse skall kunna fortsättas genom muntlig förhandling och

muntlig förberedelse genom skriftväxling, har det icke ansetts erforderligt

att i departementsförslaget upptaga något stadgande härom.

Vad beträffar parts skyldighet att inställa sig personligen vid muntlig förberedelse

har advokatsamfundets styrelse med hänsyn till jurisdiktionsområdets

omfattning ifrågasatt viss jämkning av stadgandet i 11 kap. 5 § nya

RB. Detta sjnes knappast pakallat, för den händelse även part vid arbetsdomstolen

— såsom jag har för avsikt att föreslå — kan erhålla förmånen av

fri rättegång.

De särbestämmelser med avseende å förberedelsen vid arbetsdomstolen, som

utredningsmannen i övrigt föreslagit, finner jag välgrundade. Likaså delar jag

utredningsmannens uppfattning att något tredskodomsförfarande i teknisk

mening icke bör ifrågakomma vid denna domstol. Om part uteblir från huvudförhandlingen,

bör målet dock icke företagas till avgörande med mindre än

att tillstädeskommen part så yrkar. Framställes icke sådant yrkande, skall

målet avskrivas. I motsatt fall bör domstolen äga att antingen omedelbart

företaga målet till förhandling och avgörande eller också, med inställande av

huvudförhandlingen, utsätta den till ny dag. Det ligger i sakens natur, att

det senare alternativet bör väljas, om den uteblivne parten har laga förfall.

Men detsamma bör även gälla, om hinder eljest möter för målets omedelbara

förelagande till slutlig handläggning (jämför 43 kap. 2 § första stycket 4. nya

RB). I anslutning till vad sålunda anförts har utredningsmannens förslag vid

22 § underkastats viss omarbetning.

20 §.

Beträffande frågan om parts skyldighet att komma personligen tillstädes

vid huvudförhandling anföres i promemorian:

Därest stadgandet i 11 kap. 5 § nya RB bleve tillämpligt vid arbetsdomstolen,

skulle part vara skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandling,

så snart partens närvaro ej kunde antagas sakna betydelse för utredningen.

Arbetsdomstolen beaktar till fullo vikten av att part är personligen

tillstädes vid huvudförhandlingen, och domstolen har också städse sökt verka

för att detta skall ske i största rimliga utsträckning. Det synes mig dock

icke välgrundat att för arbetsdomstolens del upprätthålla en så strängt formulerad

regel som den i 11 kap. 5 § nya RB upptagna angående de förutsättningar,

under vilka parts personliga närvaro vid huvudförhandling skall

krävas. Beaktas må nämligen, att parts personliga närvaro vid arbetsdomstolen

med hänsyn till dennas vidsträckta jurisdiktionsområde ofta vållar

störa kostnader och besvär för parten. Och vidare förtjänar framhållas, att

det icke så sällan vid arbetsdomstolen förekommer, att ett större antal arbetare

äro instämda i ett och samma mål. Det största antal enskilda parter,

som förekommit i ett mål, uppgick sålunda till närmare tvåhundra (se arbetsdomstolens

dom nr 125/1934R Trots att man i ett dylikt fall knappast

kan på förhand antaga, att ens någon av de olika arbetarnas närvaro skulle

sakna betydelse för utredningen, vore det icke rimligt att framtvinga personlig

inställelse av alla, och dessutom kan man ofta med tämligen stor säkerhet

utgå från att det icke är erforderligt att samtliga infinna sig utan att

det är tillräckligt om någon eller några av arbetarna bli personligen hörda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Jag vill därför föreslå den avvikelsen från vad i 11 kap. 5 § nya RB stadgas,

att part vid huvudförhandling skall infinna sig personligen endast om

hans närvaro finnes vara erforderlig för utredningen.

Advokatsamfundets styrelse har sagt sig icke ha något att erinra mot den

av utredningsmannen föreslagna regeln men tillägger:

Liksom i fråga om förberedelsen bör emellertid stadgandet enligt styrelsens

mening kompletteras med en bestämmelse om att part icke må åläggas

personlig inställelse, där detta med hänsyn till kostnaderna för inställelsen

skulle vara oskäligt. Att organisation, som för talan vid arbetsdomstolen, alltid

bör inställa sig genom behörig ställföreträdare, även om organisationen

dessutom anlitar ombud, torde ligga i öppen dag.

Departementschefen.

Utredningsmannens förslag torde vara välgrundat. Den av advokatsamfundets

styrelse föreslagna kompletteringen synes ej påkallad, om förmånen

av fri rättegång kommer att beredas part vid arbetsdomstolen. Vad slutligen

beträffar styrelsens antagande, att organisation som för talan vid arbetsdomstolen

alltid bör inställa sig genom behörig ställföreträdare även om organisationen

dessutom anlitar ombud, vill jag endast anmärka att det i vissa fall

— särskilt i rena tolkningstvister — säkerligen kan vara tillräckligt att ett

kvalificerat ombud inställer sig för organisationen.

21 §.

Enligt det nuvarande stadgandet i 19 § första stycket lagen om arbetsdomstol

gäller att domstolen, om den finner erforderligt, äger själv inkalla vittnen

och i övrigt inskaffa utredning. Stadgandet motiverades under lagens

förarbeten främst därmed, att arbetsdomstolens avgöranden i många fall

vore av betydelse för andra än parterna. Vidare åberopades att parterna understundom

kunde antagas sakna förmåga att förebringa erforderligt processmaterial.

Enligt 35 kap. 6 § nya RB gäller återigen såsom en av förhandlingsprincipen

betingad huvudregel, att parterna själva skola sörja för bevisningen i målet.

Väl har vid sidan härav åt rätten tillerkänts befogenhet att i viss utsträckning

fullständiga bevisningen, men i dispositiva tvistemål är denna befogenhet

dock tämligen begränsad. Rätten kan sålunda i dylika mål visserligen

förordna om syn eller anlitande av sakkunnig och besluta om parts hörande

under sanningsförsäkran, men den äger ej föranstalta om annan bevisning.

Rätten äger följaktligen ej självmant höra vittne, som ej förut hörts på parts

begäran, eller meddela föreläggande om företeende av skriftligt bevis.

Utredningsmannen bar hävdat, att någon begränsning i arbetsdomstolens

befogenhet och skyldighet att sörja för fullständig utredning icke bör föreskrivas.

Han yttrar i detta sammanhang:

Av alldeles särskild betydelse i förevarande hänseende är, att arbetsdomstolen

bibehålies vid rätten att meddela föreläggande om företeende av skriftligt

bevis. Dylika förelägganden äro i praktiken mycket vanliga. För alt lå

fram den historiska utvecklingen av en viss avtalsbestämmelse kan det sa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Mcij.ts proposition nr 224.

lunda vara nödvändigt att undersöka äldre kollektivavtal, vilka parterna

icke ingivit i målet. Eller också kan det tänkas, att innehållet i ett icke ingivet

förhandlingsprotokoll är ägnat att belysa innebörden av en svårtolkad avtalsbestämmelse.

Även rätten att självmant inkalla vittne är av praktisk betydelse för arbetsdomstolen.

Dock vill jag nämna, att denna rätt mera sällan utnyttjats, beroende

på att ersättning till vittne, som domstolen självmant inkallat, skall

utgå enligt de tämligen snäva normer, som gälla för vittnen i brottmål. Jag

har därför som regel i stället förfarit så, att jag, när en viss persons hörande

synts mig erforderligt, under hand uppmanat parten att begära vittnesförhör

med honom. 1 allmänhet hava dessa framställningar också villfarits. Trots

detta är det tydligt, att arbetsdomstolen icke bör förlora sin rätt att självmant

inkalla vittnen.

Vad beträffar de av mig tidigare berörda fall, då arbetsdomstolen med

stöd av 19 § första st. i nuvarande lag om arbetsdomstol bereder parterna

i ett riksavtal eller liknande avtal tillfälle att framlägga sina synpunkter rörande

tolkningen av en avtalsbestämmelse, som visserligen icke omedelbart

gäller deras eget avtal men likväl på det närmaste berör detta, så vore det

naturligen i och för sig tänkbart, att denna fråga behandlades såsom ett interventionsproblem

i teknisk mening och icke — på sätt hittills skett — såsom

en utredningsfråga. Detta vore dock av praktiska skäl mycket olämpligt.

Den hittills tillämpade metoden bör enligt min mening bibehållas.

Advokatsamfundets styrelse har invänt, att den icke funne tillräckliga skäl

anförda för ett mot förhandlingsprincipen stridande stadgande av det innehåll

utredningsmannen föreslagit. Styrelsen tillägger:

Det är dock här fråga om mål, i vilka parterna kunna träffa förlikning

helt eder delvis. Stadgandet bör enligt styrelsens mening endast såtillvida

bibehållas, att arbetsdomstolen alltjämt bör äga rätt att självmant meddela

föreläggande om företeende av skriftligt bevis. I övrigt böra bestämmelserna

i 35 kap. 6 § nya RB gälla.

I sådana fall, där parterna i ett riksavtal eller liknande avtal böra beredas

tillfälle att framlägga sina synpunkter på tolkningen av en avtalsbestämmelse,

synes saken enklast ordnas så, att under förberedelsen beslut fattas om

att vederbörande organisationer skola underrättas och få tillfälle att senast

vid huvudförhandlingen framlägga sina synpunkter.

Departementschefen.

Jag har inledningsvis framhållit att, även om kollektivavtalsmålen i princip

otvivelaktigt äro av den art att förlikning om saken är tillåten, åtskilliga

av målen dock i praktiken kunna sägas i viss mån stå på gränsen mellan

dispositiva och indispositiva tvistemål. Med hänsyn härtill synes arbetsdomstolen

böra bibehållas vid en ganska vittgående befogenhet och skyldighet

att sörja för fullständig utredning. I yttrandena har icke heller bestritts att

arbetsdomstolen bör äga rätt att meddela föreläggande om företeende av

skriftligt bevis. Att domstolen även efter nya RB:s ikraftträdande skall äga

förordna om syn eller anlitande av sakkunnig samt besluta om parts hörande

under sanningsförsäkran följer redan av stadgandet i 35 kap. 6 § nämnda

balk jämfört med 28 § i departementsförslaget. Likaså följer av dessa

stadganden att domstolen skall äga förordna att vittne, som förut hörts på

parts begäran, skall höras ånyo. Det återstår då att avgöra, huruvida dom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition ni 224.

stolen bör äga en allmän rätt att självmant höra vittne. Jag anser det icke

riktigt, att domstolen erhåller en sådan rätt i andra fall än då vittnets hörande

finnes påkallat med hänsyn till avgörandets betydelse utöver det föreliggande

målet. Utredningsmannens förslag har jämkats i anslutning till det

sagda.

23 §.

Promemorian.

Utredningsmannen har i 23 § första stycket i sitt utkast föreslagit den avvikelsen

från stadgandet i 43 kap. 11 § andra stycket nya RB, att arbetsdomstolen

må äga företaga ett mål till fortsatt och alltså icke ny huvudförhandling,

även om målets återupptagande icke sker inom två veckor från dagen

för första förhandlingens avslutande. Han åberopar i detta sammanhang, att

även processlagberedningen såsom en tänkbar utväg nämnt, att det skulle

överlämnas åt rätten att med hänsyn till utredningens beskaffenhet från fall

till fall bestämma tidens längd. Beredningen fann dock denna ordning vara

förenad med betydande olägenheter: »Den skulle vara svår att tillämpa och

skulle kunna föranleda olika praxis vid skilda domstolar; den skulle även

innebära fara för att uppskovsväsendet vinner insteg.» Dessa farhågor sakna

enligt utredningsmannen uppenbarligen berättigande i fråga om arbetsdomstolen

dels med hänsyn till att denna domstol är en i första och sista instans

dömande specialdomstol, vars processuella praxis icke inverkar på de allmänna

domstolarna, och dels i beaktande av att arbetsdomstolen under sin

snart tjuguåriga existens torde ha klart dokumenterat en bestämd strävan att

icke onödigtvis medgiva uppskov. Därjämte har utredningsmannen till stöd

för tvåveckorsfristens slopande åberopat, att beskaffenheten av de mål, som

anhängiggöras vid arbetsdomstolen, ofta är sådan att det först under arbetet

med uppsättande av förslag till dom kan komma att visa sig, att utredningen

i ett eller annat hänseende behöver kompletteras och att ytterligare en handläggning

därför blir erforderlig.

Vidare har utredningsmannen såsom andra stycke i 23 § i sitt utkast föreslagit

en särbestämmelse av innebörd, att undantag från skyldigheten att

vid ny huvudförhandling ånyo upptaga bevis, som upptagits vid tidigare tillfälle,

skall gälla icke blott för det fall som omnämnes i 43 kap. 13 § andra

stycket nya RB, nämligen att förnyat upptagande kan antagas sakna betydelse,

utan jämväl om detta skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig

olägenhet. Till stöd för denna undantagsbestämmelse har utredningsmannen

åberopat det förhållandet att arbetsdomstolens jurisdiktionsområde omfattar

hela riket.

Slutligen må i detta sammanhang erinras, att utredningsmannen under

26 § i sitt utkast föreslagit viss jämkning av den i 17 kap. 2 § första stycket

nya RB givna regeln, att domen skall grundas på vad som förekommit vid

huvudförhandlingen. Hans förslag innebär i denna del, att arbetsdomstolens

dom visserligen i första hand skall grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen,

men att domstolen till grund för domen må lägga jämväl

andra i målet förebragta omständigheter. Av promemorian framgår, att ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

ledningsmannen härvid asyftat sadana under förberedelsen åberopade omständigheter,

som av förbiseende icke ånyo åberopats vid huvudförhandlingen

men beträffande vilka det framstår såsom odiskutabelt, att de vidhållas

som argument i målet.

Såsom motivering för den föreslagna särbestämmelsen åberopar utredningsmannen,

att det för flertalet parter och ombud vid arbetsdomstolen torde

ställa sig naturligt att direkt anknyta till förberedelsematerialet. Utredningsmannen

tillägger:

Särskilt om vederbörande känner till det i arbetsdomstolen praktiserade

systemet att samtliga domstolens ledamöier före huvudförhandlingen taga

del av det skriftliga förberedelsematerialet, kommer han för visso att finna

det utomordentligt formellt och egendomligt att vid huvudförhandlingen behova

upprepa varje ur hans synpunkt betydelsefull faktisk uppgift, som redan

finnes angiven i detta material. Men dessutom kommer det säkerligen

mangen gång att ställa sig mycket svårt för honom, även om han själv bjuder

till, att vid huvudförhandlingen lägga upp målet såsom om förberedelsen

*c.„c rum, utan att därvid förbigå någon enda relevant omständighet.

Självfallet kommer arbetsdomstolen att söka hos parterna inskärpa vikten

av att deras plädering vid huvudförhandlingen verkligen ger en fullständig

o*11,°ck koncentrerad bild av hela den föreliggande tvisten. Men det lärer vara

ofrånkomligt, att parterna i många fall icke komma att vid huvudförhandlingen

åberopa alla de relevanta omständigheter, som kommit fram vid förberedelsen.

Naturligen bör domstolens ordförande i sådana fall söka fylla

ut parternas ofullständiga plädering genom att med ledning av förberedelsematerialet

fråga ut parterna på ett sådant sätt, att alla relevanta omständigheter

bli genomgångna. De gångna årens erfarenhet visar emellertid att i mål

av den typ, varom nu är fråga, en eller annan rent faktisk uppgift kan komma

att förbigås. Att en sålunda förbigången omständighet, särskilt om dess

riktighet icke bestritts i rättegången, ej skulle få läggas till grund för domen,

vore onekligen i hög grad stötande och skulle med säkerhet vara ägnat att

hos den part, som bleve lidande därpå, undergräva respekten för domstolen.

Om part uteblivit från huvudförhandlingen, bör domstolen vid målets avgörande

taga hänsyn till partens under förberedelsen lämnade uppgifter i

den mån dessa äro styrkta eller ostridiga.

Yttrandena.

Advokatsamfundets styrelse har opponerat sig mot förslaget att fortsatt

huvudförhandling skall få äga ruin, om ett mål återupptages efter längre tid

än två veckor. Styrelsen anmärker i detta sammanhang, att om en ordentlig

förberedelse i enlighet med nya RB:s regler komme till stånd, det sällan eller

aldrig behövde inträffa, att efter huvudförhandlingen en ytterligare handläggning

skulle visa sig erforderlig för komplettering av utredningen. Ett

längre uppskov än det i nya RB medgivna skulle enligt styrelsens mening

äventyra omedelbarheten i dömandet.

Eljest har någon erinran mot utredningsmannens förslag i denna del icke

framställts.

Vad beträffar utredningsmannens förslag att arbetsdomstolen skulle äga

att till grund för domen lägga jämväl andra i målet förebragta omständigheter

än dem som framkommit vid huvudförhandlingen, har landsorganisationen

med tillstyrkande av förslaget yttrat, att tvistefrågorna vid arbetsdom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

45

stolen i regel icke vore av sådan beskaffenhet, att de kunde klarläggas och

bedömas enbart på grundval av det material, som förebragtes vid huvudförhandlingen.

Även arbetsgivareföreningen tillstyrker förslaget, ehuru av

andra skäl än dem utredningsmannen åberopat. Gentemot denne hävdar föreningen,

att den i promemorian påtalade olägenheten av att partsombuden

i många fall saknade erforderliga kvalifikationer icke vore något särskilt utmärkande

för arbetsdomstolen, så länge det vore enskild part tillåtet att vid

vilken domstol som helst själv utföra sin talan eller anlita juridiskt oskolat

ombud. Föreningen anser emellertid, att förslaget likväl borde godtagas

främst av den anledningen, att det jämväl i fortsättningen borde vara möjligt

för arbetsdomstolen att grunda dom på material, som efter huvudförhandlingen

under hand införskaffats för komplettering av utredningen. Föreningen

tillägger, att möjlighet till dylik komplettering visat sig vara oundgänglig med

hänsyn till målens svårighetsgrad och domstolens karaktär av enda och slutliga

instans. — Advokatsamfundets styrelse avstyrker däremot bifall till utredningsmannens

förslag i denna del. Styrelsen säger sig här, liksom på så

många andra punkter, vara av den uppfattningen, att en strikt tillämpning av

nya RB icke skulle möta svårigheter, om blott förberedelsen bleve ordnad i

full överensstämmelse med den nya rättegångsordningen. Därjämte betonar

styrelsen angelägenheten av att domen icke grundas på annat material än sådant

som parterna varit i tillfälle att kontrollera och yttra sig över.

Departementschefen.

Såsom utredningsmannen framhållit har arbetsdomstolen städse dokumenterat

en bestämd strävan att i görligaste mån undvika uppskov. Denna föredömliga

praxis bör rimligen kunna ytterligare befästas, när huvudförhandlingen

blir bättre förberedd än nu. Men självfallet kan det i undantagsfall

komma att inträffa, att ett uppskov visar sig erforderligt. Det är med

tanke på dessa fall som utredningsmannen föreslagit, att fortsatt huvudförhandling

skulle få äga rum ändå att längre tid än två veckor förflutit

från den tidigare handläggningens slut.

Vid bedömande av detta spörsmål bör särskilt beaktas att det, enligt vad

erfarenheten givit vid handen, är utomordentligt svårt att med kort varsel

samla arbetsdomstolen i en på förhand bestämd sammansättning. Oftast

är det en eller flera av ledamöterna, som befinner sig på tjänsteresa

eller eljest är upptagen av redan tidigare utsatta förhandlingar i sitt ordinarie

arbete. Detta förhållande medför tvivelsutan, att om arbetsdomstolen i ett

eller annat mål skulle finna det erforderligt att uppskjuta påbörjad huvudförhandling,

den slutliga handläggningen regelmässigt icke kunde beräknas

komma till stånd redan inom två veckor, med mindre än att delvis andra

ledamöter toge säte i domstolen. En konsekvent tillämpning av nya RB:s

regler skulle därför leda till att den påbörjade huvudförhandlingen städse

finge göras om. Detta i sin tur skulle emellertid, särskilt i betraktande av

domstolens vidsträckta jurisdiktionsområde, självfallet medföra avsevärt

högre rättegångskostnader och större besvär än om handläggningen vid det

senare sammanträdet finge direkt knyta an till den tidigare handläggningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungi. Maj:ts proposition nr 224.

Med hänsyn härtill synes det välgrundat att för arbetsdomstolens vidkommande

göra ett undantag från nya RB:s regel att fortsatt huvudförhandling

icke skall få äga rum med mindre än att målet återupptages inom två veckor

från dagen för första förhandlingens avslutande. Jag förutsätter, att uppskoven

— i den mån de nu alls bli behövliga — icke göras längre än som

är oundgängligen erforderligt, så att icke omedelbarheten i dömandet må

äventyras.

För den händelse icke samtliga de ledamöter, som sitta i domstolen vid

den senare förhandlingen, tillika övervarit den tidigare handläggningen samt

ny huvudförhandling alltså måste hållas, torde det vara lämpligast att arbetsdomstolen

i fråga om bevisupptagningen följer de regler, som givas i 43 kap.

13 § andra stycket nya RB. Skulle det verkligen vara av betydelse i målet,

att ett förut upptaget bevis ånyo upptages, torde kostnads- och olägenhetssynpunkter

icke böra inverka. Jag har därför icke funnit anledning att upptaga

den särbestämmelse som återfinnes i 23 § andra stycket i utredningsmannens

förslag.

Såsom förut nämnts anser jag icke heller tillräckliga skäl föreligga att i

rättegången vid arbetsdomstolen frångå nya RB:s regel att domen skall grundas

på vad som förekommit vid huvudförhandlingen.

24 §.

I promemorian anföres beträffande protokolleringen vid arbetsdomstolen

följande.

Gällande lag om arbetsdomstol (24 § andra stycket) vilar på den förutsättningen,

att vittnesmål och upplysningsvis hörda personers berättelser som

regel icke skola upptagas i domstolens protokoll. Sådan anteckning sker därför

endast om domstolen finner det erforderligt. I praktiken förekommer det

så gott som aldrig, att vittnesutsagor eller liknande berättelser antecknas i protokollet.

Dock anmärkes, att vittnesmålen nedtecknas i det utförliga memorial,

som domstolens sekreterare för. Oaktat uppteckning i protokollet ej

verkställes, är det självfallet, att ordföranden städse genom kontrollfrågor

eller på annat betryggande sätt förvissar sig om att utsagan blivit rätt uppfattad.

Då arbetsdomstolens beslut ej må överklagas och något behov av att

bevara ifrågavarande bevismaterial följaktligen — bortsett från de sällsynta

fall då vittnesmålet senare föranleder åtal för mened — i regel icke kan anses

föreligga, torde anledning saknas att i berörda hänseende ändra rådande

praxis. Del anmärkes i detta sammanhang, alt enligt 6 kap. 6 § andra st nya

RB gäller i fråga om skyldighet att låta i protokollet anteckna utsaga av

vittne, sakkunnig eller part under sanningsförsäkran, att sådan skyldighet

icke i något fall föreligger för högsta domstolen och för hovrätt endast om

det kan antagas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen.

Advokatsamfundets styrelse säger sig icke ha något att erinra mot det föreslagna

stadgandet men ifrågasätter, om icke protokollering i någon form

måste ske, därest målet uppskjutes till fortsatt eller ny huvudförhandling.

Departementschefen.

På de skäl utredningsmannen anfört anser jag det icke vara behövligt att

arbetsdomstolen i protokoll vid huvudförhandling antecknar utsaga av vittne

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

47

eller sakkunnig eller av part under sanningsförsäkran. Om det före utsagans

avgivande står klart att förhandlingen måste uppskjutas, kan dock tydligen

vara lämpligt att utsagan protokolleras. Yppar sig behovet av uppskov

först senare, torde man kunna lita till memorialet.

25 §.

Utredningsmannen har föreslagit, att domstolens ledamöter vid omröstning

skola yttra sig i den ordning ordföranden bestämmer. Han erinrar i

detta sammanhang om att ledamöterna -— oaktat överläggningen vid arbetsdomstolen

är ganska ingående — oftast icke komma till ett slutgiltigt resultat

vid själva överläggningen.

I promemorian tillägges:

Det blir då ordförandens uppgift att föra saken vidare genom att uppsätta

ett förslag till dom. Detta innebär i realiteten, att ordföranden vid omröstning

säger sin mening först (jämför 11 kap. 12 § vattenlagen och 21 kap

37 § jorddelningslagen). Det kan emellertid inträffa fall, då denna princip

är olämplig. Om situationen nämligen är den, att ordföranden finner sig

böra upprätta flera motiverade förslag efter olika linjer, kan det vara en fördel,

att ordföranden ej på förhand binder sig vid det ena eller det andra

alternativet. På grund härav och med hänsyn jämväl till arbetsdomstolens

sammansättning synes det mig lämpligast att icke uppställa några ovillkorliga

regler beträffande den ordning, efter vilken omröstning till dom eller

beslut skall ske. Jag har därför föreslagit, att domstolens ledamöter vid omröstningen

skola yttra sig i den ordning ordföranden bestämmer.

Vidare har utredningsmannen föreslagit, att det icke skall vara erforderligt

att inom arbetsdomstolen verkställa särskild omröstning beträffande

varje omständighet, som i fråga om ett och samma käromål är av omedelbar

betydelse för utgången.

Såsom motivering för detta förslag anför utredningsmannen:

I 16 kap. 2 § andra stycket nya RB stadgas, att därest beträffande samma

käromål fråga är om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar

betydelse för utgången, de skola, såvitt sakens beskaffenhet påkallar

det, uppställas till särskild omröstning. Till komplettering av detta stadgande,

som innefattar en ändring av gällande rätt, föreskrives i paragrafens tredje

stycke, att om någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de

flesta stannat, han likväl skall vara skyldig att deltaga i senare omröstning.

Ur psykologisk synpunkt torde den sålunda anbefallna metoden att, såvitt

sakens beskaffenhet påkallar det, uppställa omedelbart relevanta omständigheter

till särskilda omröstningar knappast vara lämplig vid en domstol

av arbetsdomstolens karaktär och med dess sammansättning. Antag exempelvis,

att tvisten gäller huruvida en arbetarorganisation och vissa dess medlemmar

gjort sig skyldiga till olovlig stridsåtgärd och, i händelse av jakande

svar, blivit skyldiga att utgiva skadestånd. Vid omröstning angående frågan,

huruvida olovlig stridsåtgärd överhuvud föreligger, yppa sig olika meningar.

Arbetarrepresentanterna finna för sin del, alt så icke kan anses vara fallet,

medan majoriteten besvarar frågan jakande. Det säger sig självt, alt det för

arbetarrepresentanterna då kan framstå såsom direkt motbjudande att behöva

utdöma ens någon skadeersättning. I varje fall synes det knappast antagligt,

alt de efter sitt votum i själva huvudfrågan skola vara i stånd alt

med önskvärd objektivitet avgöra skadeståndsfrågan. Andra liknande fall

kunna lätt tänkas, bland annat i mål om föreningsrättskränkning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Beträffande röstberäkningen har utredningsmannen avsett, att stadgandena

i 16 kap. 3 § andra stycket och 4 § nya RB skola gälla.

Mot förslaget att domstolens ledamöter vid omröstning skola yttra sig i den

ordning ordföranden bestämmer har advokatsamfundets styrelse opponerat

sig.

Styrelsen anför:

1 detta avseende synes förslaget sammanhänga därmed, att promemorian

förutsätter ett bibehållande av det nuvarande systemet, enligt vilket ordföranden

efter huvudförhandlingen utarbetar och till ledamöterna utsänder

förslag — stundom alternativa förslag — till dom. Detta system, som ej sällan

föranleder betydande tidsutdräkt med domens meddelande och därigenom

kan komma i konflikt med omedelbarhetsgrundsatsen, hör enligt styrelsens

åsikt icke bibehållas. I överensstämmelse med styrelsens uppfattning

på denna punkt vill styrelsen förorda, att det föreslagna andra stycket i 25 §

ersättes med bestämmelser av ungefär följande innehåll: De efter förslag av

svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd och landsorganisationen i

Sverige förordnade ledamöterna avgiva sina vota först och rösta i den ordning

ordföranden bestämmer. Därefter följas nya rättegångsbalkens regler.

Ordföranden säger sin mening sist.

Arbetsgivareföreningen och landsorganisationen ha däremot lika litet som

socialstyrelsen haft något att erinra mot utredningsmannens ifrågavarande

förslag.

Jämväl i fråga om utredningsmannens förslag att det inom arbetsdomstolen

ej skall vara erforderligt att uppställa omedelbart relevanta omständigheter

till särskilda omröstningar har advokatsamfundets styrelse anmält avvikande

mening.

Styrelsen yttrar i denna del följande.

Den för svensk rätt nya omröstningsregel, som givits i 16 kap. 2 § andra

stycket tredje punkten nya RB, är motiverad av starka skäl, vilka under förarbetena

till nya RB av processlagberedningen och departementschefen närmare

utvecklats. Vad i promemorian anförts till stöd för uppfattningen att

samma regel icke skulle böra gälla för arbetsdomstolens vidkommande kan

enligt styrelsens mening icke tillmätas avgörande betydelse. Att det kan vara

motbjudande för en domare att behöva utdöma ens någon skadeersättning,

sedan han i en tidigare omröstning röstat för hela käromålets ogillande, må

väl vara sant, men dels utgör denna omständighet icke något tillräckligt skäl

mot uppställande av en sådan regel som nya RB innehåller, dels lärer vad

sålunda anförts icke vara något särskilt för arbetsdomstolens ledamöter utmärkande

utan kunna sägas om ledamöter i kollegiala domstolar överhuvud

taget. Med hänsyn till de vitsord för objektivitet, som i promemorian lämnats

arbetsgivare- och arbetarrepresentanterna i arbetsdomstolen, synes man

icke heller ha anledning befara, att dessas förmåga att objektivt taga ställning

till en fråga skulle äventyras därav att de i en förut avgjord fråga i målet

hävdat en annan mening än majoriteten.

Då enligt styrelsens mening tillräckliga skäl saknas att för arbetsdomstolens

vidkommande uppställa andra regler i berörda avseende än vad som

gäller för domstolarna i allmänhet, hemställer styrelsen, att tredje stycket

i 25 § måtte utgå ur förslaget.

I promemorian har särskilt framhållits, att den ifrågavarande regeln icke

skulle utesluta, att sådan särskild omröstning, som i 16 kap. 2 § nya RB

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

49

sägs, skulle kunna verkställas i fall då domstolen funne det lämpligt. En dylik

ordning vore enligt styrelsens mening ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter.

Det kan icke vara riktigt, att en kollegial domstol skall äga fri valrätt

mellan de båda här åsyftade omröstningsmetodema. En sådan valrätt

skulle göra det möjligt för domstolen att, efter vunnen förliandskännedom

om de olika ledamöternas uppfattning i saken, avsiktligt bestämma omröstningsmetoden

så, att den ledde till visst materiellt avgörande. Den rättssökande

allmänheten har rätt att begära, att domstolen städse tillämpar samma

omröstningsmetod. Skulle ett mot nya RB stridande stadgande i ämnet

bibehållas, bör detta därför formuleras så, att valfrihet för domstolen uteslutes.

D epartementsclief eu.

I promemorian framhålles, att arbetsdomstolen i fråga om tidpunkten för

hållande av överläggning till dom redan förfar på sätt som skall gälla enligt

17 kap. 9 § andra stycket nya RB. Med hänsyn härtill synes det icke erforderligt

att i lagen om arbetsdomstol upprepa ifrågavarande regel.

Vad beträffar den ordning, i vilken arbetsdomstolens ledamöter skola vid

omröstning yttra sig, synes det påkallat att en särbestämmelse meddelas.

Den för arbetsdomstolen utmärkande blandningen av jurister och ickejurister,

av arbetsgivarrepresentanter, arbetarrepresentanter och sådana

som icke företräda vare sig arbetsgivar- eller arbetarintressen utesluter i

detta hänseende varje direkt jämförelse med ett rent juristkollegium. Olikheterna

markeras ytterligare därigenom att alla ledamöterna utom ordföranden

fullgöra sitt uppdrag som bisyssla. Det kunde då ligga nära till hands

att — på sätt som gäller i ägodelningsrätt och vattendomstol — låta ordföranden

säga sin mening först. De skäl som utredningsmannen anfört mot en

sådan ordning finner jag emellertid bärande. Å andra sidan kan jag icke biträda

den mening, som advokatsamfundets styrelse i denna del hävdat. Med

hänsyn till de särskilda arbetsförhållandena inom arbetsdomstolen anser

jag det vara olämpligt att binda domstolen med vissa stela regler rörande

den ordning, i vilken omröstning skall ske. Då domstolen själv torde ha funnit

den praxis som i detta hänseende hittills utbildats vara lämplig, synes

det mig sålunda onödigt att ingripa däremot. Det kan emellertid tänkas, att

delade meningar rörande detta spörsmål uppstå inom domstolen. I så fall

bör avgörandet ankomma på domstolen som sådan och icke på ordföranden.

Utredningsmannens förslag har jämkats i enlighet härmed.

Det undantag utredningsmannen föreslagit från den i 16 kap. 2 § andra

stycket tredje punkten nya RB givna regeln att s. k. omedelbart relevanta

omständigheter skola, såvitt sakens beskaffenhet påkallar det, uppställas till

särskilda omröstningar är dikterat av psykologiska skäl. Avsikten därmed

är att förebygga uppkomsten av hittills okända irritationsmoment inom arbetsdomstolen.

Jag anser denna tanke vara riktig men delar såtillvida den

uppfattning, som framförts av advokatsamfundets styrelse, att någon valfrihet

för domstolen icke bör föreligga. I anslutnjng härtill har utredningsmannens

förslag även på denna punkt jämkats.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 saml. Nr 224. 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

26 §.

1 förevarande paragraf föreslås vissa bestämmelser rörande tidpunkten

för domens meddelande ävensom angående domens uppsättande, undertecknande

och expediering.

Vissa av de ämnen, som avhandlas i paragrafen, äro redan reglerade. Sålunda

stadgas i 25 § lagen om arbetsdomstol, att arbetsdomstolens dom skall

avfattas skriftligen utan samband med protokollet och undertecknas av dem,

som deltagit i avgörandet, samt att utskrifter av domen, å domstolens vägnar

underskrivna av ordföranden, genom dennes försorg skola med posten utsändas

till parterna (vilka jämlikt 26 § nämnda lag äga att utan avgift erhålla

avskrift av domstolens dom och protokoll). Däremot innehåller lagen

om arbetsdomstol inga bestämmelser angående tidpunkten för doms meddelande.

De återgivna stadgandena i 25 § lagen om arbetsdomstol ha med allenast

smärre formella jämkningar överflyttats till förevarande paragraf.

Vad angår den tid, inom vilken domen skall meddelas, har utredningsmannen

funnit det uteslutet att med avseende å arbetsdomstolen upprätthålla de

stränga regler, som skola gälla enligt nya RB.

Till grund för denna uppfattning anföres i promemorian:

Målens svårighetsgrad och avgörandenas vittgående betydelse ävensom —

alldeles särskilt — domstolens karaktär av enda instans och dess sammansättning

med därav betingade arbetsformer måste i denna del utesluta varje

omedelbar jämförelse med de allmänna domstolarna. Detta har såväl lagrådet

som chefen för justitiedepartementet jämväl vitsordat under förarbetena

till lagen den 12 mars 1938 med vissa bestämmelser om doms avkunnande

vid rådhusrätt, vilken lag ändock icke innehåller fullt så stränga bestämmelser

i ämnet som motsvarande stadganden i 17 kap. 9 § andra stycket nya RB.

Att förevarande spörsmål vid nämnda tillfälle blev föremål för lagrådets

uppmärksamhet var föranlett därav, att 27 § lagen om arbetsdomstol innehåller

en generell hänvisning till gällande föreskrifter om rådhusrätt. På

grund härav fann lagrådet det icke kunna lämnas obeaktat, att bestämmelserna^

det remitterade förslaget till ifrågavarande lag om doms avkunnande

vid rådhusrätt till äventyrs skulle kunna anses äga avseende å arbetsdomstolen.

Enligt lagrådets mening syntes det emellertid vara ställt utom tvekan,

att arbetsdomstolen icke i berörda hänseende kunde likställas med rådhusrätt;

och chefen för justitiedepartementet underströk, att föreskrifterna i förslaget

icke vore avsedda att vinna tillämpning beträffande doms avkunnande

vid arbetsdomstolen.

På grund av vad sålunda anförts har utredningsmannen föreslagit, att den

tid, inom vilken arbetsdomstolen skall ha avkunnat dom i där handlagt mål,

icke fixeras i vidare mån än att domen skall meddelas så snart ske kan, sedan

huvudförhandlingen avslutats. I

I anledning av -detta förslag har landsorganisationen yttrat, att det med

hänsyn till arbetsdomstolens stora betydelse och utslagens prejudikatbildande

verkan tydligen vore angeläget, att kravet på sorgfällig utredning och

prövning icke eftersattes för intresset att få till stånd skyndsamma avgöranden

av tvisterna. Landsorganisationen har emellertid i detta sammanhang

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

51

kraftigt understrukit vikten av att även sistnämnda intresse bleve bättre tillgodosett

än vad nu vore fallet. Detta krav torde dock enligt landsorganisationens

mening icke kunna uppfyllas på annat sätt än utredningsmannen i

sin redogörelse för den nuvarande rättegången vid arbetsdomstolen själv antytt,

nämligen genom en utvidgning av domstolens organisation. — Advokatsamfundets

styrelse har anfört, att då domen enligt styrelsens mening borde

grundas uteslutande å vad som förekommit vid huvudförhandlingen, anledning

saknades att medgiva längre anstånd med domens meddelande än som

följde av reglerna i 17 kap. 9 § nya RB. Styrelsen har ansett sig kunna förutsätta,

att iakttagandet av dessa regler icke skulle behöva leda till avsteg från

arbetsdomstolens föredömliga praxis i fråga om domens avfattande.

Departementschefen.

Under hänvisning till vad utredningsmannen åberopat vill jag inskränka

mig till att uttala, att jag biträder utredningsmannens förslag. Jag är dock

angelägen att understryka vikten av att arbetsdomstolens domar meddelas

inom kortast möjliga tid.

Utredningsmannen har för arbetsdomstolens del föreslagit den avvikelsen

från vad i 18 kap. nya RB stadgas, att domstolen skall äga förordna om

kvittning av rättegångskostnaderna jämväl i fall, då den tappande parten

med hänsyn till målets beskaffenhet finnes ha haft skälig anledning att få

tvisten prövad av domstol.

Förslaget motiveras av utredningsmannen sålunda.

Det vore enligt min mening icke lyckligt, om arbetsdomstolen icke ägde

möjlighet att förordna om kvittning av rättegångskostnaderna i andra än de

jämförelsevis få fall, som omnämnas i 18 kap. nya RB. Ibland skulle det

rentav verka stötande, om arbetsdomstolen — på grund av att någon i sagda

kapitel stadgad förutsättning för kvittning av kostnaderna ej förelåge —

nödgades utdöma ersättning för rättegångskostnader till vinnande part. Som

exempel härpå kan nämnas, att det icke sällan förekommer att parterna

varit överens om att hänskjuta tvisten till arbetsdomstolen. Det kan härvid

gälla en svårbedömd rättsfråga, vars lösning icke blott i det aktuella läget

utan även för framtiden äger stort intresse för båda parterna. Visserligen

brukar i sådana fall ofta på förhand avtalas, att vardera parten skall bära

sin kostnad, varför något yrkande om ersättning för kostnaderna icke framställes.

Men undantag äro ingalunda okända, och därest dylikt yrkande skulle

göras, bör domstolen äga möjlighet att oberoende av målets utgång förordna

om kvittning av rättegångskostnaderna.

Samma möjlighet bör — utöver vad som medges enligt nya RB — föreligga,

även om parterna icke på förhand varit överens om att låta arbetsdomstolen

pröva tvisten. Det är sålunda ett ganska vanligt fall, att den för

målets utgång avgörande frågan gäller rätta innebörden av en viss avtalsbestämmelse,

som är så utomordentligt svårbedömd, att det skulle framstå

såsom uppenbart orättvist att låta den tappande parten ersätta motparten

dennes rättegångskostnader. Till stöd härför må hänvisas till vad inledningsvis

anförts om kollektivavtalens karaktär av lappverk och om avtalsbestäm

melsernas ofta kompromissbetonade utformning med därav följande mång

tydighet och oklarhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 224

I ytterligare vissa mål bör arbetsdomstolen äga förordna om kvittning av

rättegångskostnaderna, ehuru nya RB icke medgiver det. Jag åsyftar härvid

främst föreningsrättsmålen. Det förhåller sig nämligen så, att arbetsdomstolen

med avseende å bevisskyldigheten vid påstående om kränkning av föreningsrätten

tillämpat den principen, att om arbetarparten förmått förebringa

sannolika skäl för antagande, att ett verkställt avskedande inneburit angrepp

på föreningsrätten, arbetsgivaren ansetts vara skyldig att visa. att fullgoda

skäl för avskedandet förelegat (bristande duglighet hos arbetaren, nödvändighet

att nedbringa driftskostnaderna etc.). På liknande sätt har arbetsdomstolen

vid tillämpning av lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot

arbetstagares avskedande med anledning av militärtjänstgöring m. m. fördelat

bevisbördan mellan parterna så. att om sannolika skäl förebragts för

antagande att arbetstagares avskedande stått i strid med nämnda lag. arbetsgivaren

ansetts kunna fria sig endast genom att styrka, att han haft en annan,

objektivt godtagbar grund för uppsägningen. För den händelse arbetsgivaren

i dessa fall lyckas fullgöra honom sålunda åliggande bevisskyldighet

och arbetarpartens talan följaktligen ogillas, äger arbetsdomstolen för närvarande

likväl möjlighet att kvitta rättegångskostnaderna. Det antages nämligen

allmänt, att i fall, då tappande part förebragt viss men ej tillräcklig bevisning,

saken enligt nu gällande lag kan vara att anse såsom så mörk och

tvivelaktig med avseende å dess faktiska sida. att kvittning bör ske. Möjlighet

för arbetsdomstolen att i nu angivna fall förordna om kvittning av rättegångskostnaderna

bör enligt min mening finnas även sedan nya RB trätt

i kraft.

Vidare har utredningsmannen med avvikelse från vad som stadgas i 18

kap. 9 § nya RB föreslagit, att skyldighet för flera medparter att ersätta

rättegångskostnad skall — i stället för att åläggas dem solidariskt — fördelas

mellan dem efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras förhållande

till saken och rättegången.

Härom anföres i promemorian:

Frågan huruvida flera förlorande medparter skola förpliktas alt solidariskt

ersätta den vinnande partens rättegångskostnader har varit föremål för

ett principavgörande av arbetsdomstolen i dess dom nr 21/1942. Tvisten stod

där mellan en fackförening, å ena sidan, samt ett arbetsgivareförbund ävensom

två dess medlemmar, å den andra, och gällde en semesterlönsfråga. Arbetsgivareförbundet

och en av de båda instämda medlemmarna ansågos

skyldiga att svara för fackföreningens rättegångskostnader. Fackföreningen

hade yrkat, att arbetsgivarparterna måtte åläggas solidariskt utgiva ersättning

för rättegångskostnaderna. Med anledning av detta yrkande framhöll

arbetsdomstolen, att enligt 9 § lagen om kollektivavtal skall skadeståndsskvldighet,

när flera äro ansvariga för skadan, fördelas mellan dem efter den

större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last. Arbetsdomstolen

tilläde: »Med grunderna för detta stadgande torde bäst överensstämma, att

i mål om kollektivavtal skyldigheten att ersätta rättegångskostnader fördelas

mellan flera ersättningsskyldiga efter samma regel. Även om förevarande

mål avser tillämpning av lagen om semester, lärer i dylikt mål samma princip

som i ett mål om kollektivavtal böra gälla, såvitt angår förhållandet mellan

en organisation och en dess medlem. Organisationens partsställning i

målet är nämligen föranledd av i huvudsak samma skäl, som varit avgörande

för organisationens motsvarande partsställning i mål om kollektivavtal.»

Arbetsdomstolen förpliktade förty arbetsgivareförbundet och dess ifrågavarande

medlem att till hälften vardera ersätta fackföreningen dess rättegångskostnader.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 224.

53

Till grund för detta avgörande ligger uppenbarligen tanken, att stadgandet

i 9 § lagen om kollektivavtal skulle bli i viss mån illusoriskt, om skyldighet

för flera förlorande medparter alt utgiva rättegångskostnad ålades dessa

solidariskt. Till ytterligare belysning härav må följande exempel andragas.

Antag att ett mål gäller, huruvida arbetarna vid ett företag gjort sig skyldiga

till olovlig stridsåtgärd. På svarandesidan stå, förutom vederbörande

fackförbund och fackförening, ett stort antal av företagets arbetare. Processen

är av invecklad beskaffenhet och särskilt arbetsgivarpartens rättegångskostnader

uppgå till höga belopp. Iväromålet bifalles. Givetvis skulle det då

stå i strid med de motiv, som dikterat utformningen av stadgandet i 9 § lagen

om kollektivavtal (jämför kung!, prop. nr 39/1928 s. 128 och andra lagutskottets

utlåtande nr 38/1928 s. 24), därest de enskilda arbetarna ålades

skyldighet att solidariskt med arbetarorganisationerna och varandra ersätta

rättegångskostnaderna. Ett dylikt åläggande skulle dessutom onekligen klart

strida mot grunderna för stadgandet i 8 § tredje stycket lagen om kollektivavtal,

enligt vilket ej i något fall skadestånd må ådömas enskild arbetare

till högre belopp än 200 kronor.

Om två eller flera parter stå på den förlorande sidan, bör alltså arbetsdomstolen,

även utan att något yrkande därom framställts, vara skyldig

pröva i vad mån och till vilken del vinnande part, som tar sig rättegångskostnader

tillerkända, skall äga uttaga dessa av den ena eller den andra

bland motparterna. I denna del medför förslaget, att stadgandet i 18 kap.

11 § nya RB icke får någon självständig betydelse vid arbetsdomstolen. Det

synes välgrundat, att arbetsdomslolen vid fördelning mellan flera förlorande

medparter av ansvarighet att ersätta rättegångskostnad tar hänsyn icke

blott till det i 9 § kollektivavtalslagen angivna kriteriet, nämligen parternas

större eller mindre skuld till själva saken, utan även later deras förhållande

i rättegången inverka på ansvarighetens fördelning.

Det sistnämnda förslaget till särbestämmelse har lämnats utan erinran i

yttrandena.

Vad däremot beträffar förslaget att arbetsdomstolen skulle äga att förordna

om kvittning av rättegångskostnaderna i andra fall än som medgivas

enligt 18 kap. nya RB har advokatsamfundets styrelse invänt, att tillräckliga

skäl icke anförts för förslaget samt att detta därför ej borde upptagas

i lagen.

Styrelsen yttrar:

Den omständigheten att parterna eventuellt varit överens om att hänskjuta

tvisten till arbetsdomstolen synes i och för sig icke utgöra något skäl till att

den vinnande parten icke skulle få sina rättegångskostnader ersatta. Han har

ju dock för att 1''å rättsskydd nödgats ikläda sig dessa kostnader. Det angivna

skälet kan så mycket mindre tillerkännas avgörande betydelse som det alltid

står parterna fritt att överenskomma, att ingendera skall framställa yrkande

om ersättning för kostnaderna.

Det andra skäl, som i promemorian anförts, nämligen att det kan vara

Iråga om ett mål, vars avgörande beror på en utomordentligt svårtolkad avtalsbestämmelses

rätta innebörd, är visserligen såtillvida bärande som denna

omständighet kan göra en domare benägen att av medlidande eller billighetshänsyn

befria den tappande parten från skyldigheten att ersätta rättegångskostnaderna.

Men varför skulle icke den vinnande parten å sin sida med fog

kunna göra gällande, att billigheten kräver, att han, som har rätt, skall iå

denna rätt utan kostnad. Styrelsen kan icke finna, alt anledning föreligger

ati för arbetsdomstolens vidkommande bibehålla den genom nya RB eljest

ur svensk processrätt utmönstrade regeln om kvittning av kostnaderna vid

i mörk och tvivelaktig» sak.

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kutigl. Maj:ts proposition nr 22d.

Vad slutligen angår det ytterligare exempel på mål, i vilka enligt promemorian

arbetsdomstolen skulle böra äga förordna om kvittning av rättegångskostnaderna,

nämligen föreningsrättsmålen, kan styrelsen icke finna

annat än att nya RB:s regler om rättegångskostnader väl lämpa sig för dessa

mål. Om arbetsgivaren inför domstolen visar, att han haft en objektivt godtagbar

grund för uppsägningen, och arbetarpartens talan därför ogillas, måste

man fråga sig, varför icke sistnämnda part i allmänhet skulle förpliktas ersätta

den vinnandes kostnader. Skulle arbetarparten före rättegången icke ha

känt till eller bort känna till den omständighet, varav utgången berodde, erbjuder

stadgandet i 18 kap. 3 § andra stycket nya RB möjlighet att kvitta

kostnaderna.

Departementschefen.

Jag delar utredningsmannens uppfattning att arbetsdomstolen bör äga viss

möjlighet att kvitta rättegångskostnaderna även i andra fall än de som omnämnas

i 18 kap. nya RB. Ehuru jag finner den kritik som advokatsamfundets

styrelse riktat mot utredningsmannens i motiveringen förda resonemang

rörande föreningsrättsmålen vara träffande, anser jag dock att det av utredningsmannen

föreslagna stadgandet bör kunna utgöra ett lämpligt underlag

för domstolens praxis.

28 §.

Såsom utredningsmannen framhållit är det av praktiska skäl uteslutet att

i förevarande lag uttömmande reglera rättegången vid arbetsdomstolen. Därför

måste lagtexten — på samma sätt som nu gällande lag om arbetsdomstol

(27 §) — innehålla en hänvisning till nya RB:s stadganden och andra författningsbestämmelser

som komplettera dessa, allt i den mån de icke strida

mot denna lag. I likhet med vad nu är fallet bör rättegången vid rådhusrätt

tagas till förebild, närmare bestämt vad som finnes stadgat i mål där

förlikning om saken är tillåten. Det är nämligen obestridligt, alt även om

åtskilliga av de mål som anhängiggöras vid arbetsdomstolen i praktiken

kunna anses i viss mån stå på gränsen mellan dispositiva och indispositiva

tvistemål, målen likväl i princip äro av den art, att förlikning om saken är

tillåten. I detta sammanhang må anmärkas, att stadgandet i nuvarande

29 § angående meddelande av tillämpningsföreskrifter var föranlett därav,

att eftersom lagen om arbetsdomstol i koncentrerad form upptog en rättegångsordning,

som var artskild från den allmänna rättegångsordningen, den

i 27 § lämnade hänvisningen till föreskrifterna om rådhusrätt kunde antagas

icke alltid vara till fyllest. Efter nya RB:s ikraftträdande kommer emellertid

förfarandet vid de allmänna domstolarna att bygga på samma huvudprinciper,

som redan gälla för arbetsdomstolens del. På grund härav torde man

framdeles icke behöva räkna med något behov av särskilda tillämpningsföreskrifter.

Det lär därför vara överflödigt att i förslaget upptaga någon motsvarighet

till nuvarande 29 §.

29 §.

Nya RB upptager allmänna bestämmelser om rättens behörighet att i

tvistemål förelägga och utdöma vite ävensom besluta kvarstad eller sking
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. May.ts proposition nr 224.

ringsförbud. Tillika stadgas i nya RB uttryckligen att viten, som ådömas enligt

nämnda balk, skola tillfalla Kronan. Med hänsyn härtill synes den i 28 §

föreslagna hänvisningen till nya RB göra det överflödigt att i lagtexten bibehålla

nuvarande 21 § första stycket och andra stycket första punkten. Däremot

bör stadgandet i andra stycket andra punkten av nämnda paragraf

bibehållas. Detta stadgande har upptagits i 29 §.

30 §.

Paragrafen är likalydande med nuvarande 26 § i lagen.

31 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 28 § i lagen. Med hänsyn till att talan ej

må fullföljas mot arbetsdomstolens beslut, har det synts utredningsmannen

mest följdriktigt, att åtal mot ordförande eller ledamot i domstolen för fel

eller försummelse i ämbetet skall upptagas av högsta domstolen och ej som

nu av Svea hovrätt. Jämväl arbetsdomstolens sammansättning lär enligt utredningsmannen

kunna åberopas som skäl härför. Den sålunda föreslagna

ändringen torde böra vidtagas.

Slutstadgande.

Beträffande behovet av övergångsbestämmelser till de föreslagna lagändringarna

anför utredningsmannen följande.

Om ifrågavarande lagförslag blir antaget, kommer i fråga om rättegången

vid arbetsdomstolen skillnaden mellan äldre och ny lag icke att vara av större

betydelse. Jag har därför ansett mig kunna föreslå, att ny lag skall i princip

lända till efterrättelse även för mål, däri stämning utfärdats före nya lagens

ikraftträdande. Detta kan dock icke gälla i vidare mån än den nya lagen ar

möjlig att tillämpa. Eljest måste äldre lag följas. Det är främst betraltande

stämningsförfarandet som den nya lagen erbjuder en verklig nyhet. Och har

kan tydligen den nya lagen icke tillämpas, när stämningen utfärdats före dess

ikraftträdande. Eftersom enligt äldre lag dag för målets handläggning skal!

utsättas i stämningen, torde även nya lagens bestämmelser om förberedelse

vara svåra att tillämpa. Det är dock ingalunda uteslutet, att en sådan tillämpning,

åtminstone såvitt angår skriftlig förberedelse, kan komma till stånd

inom loppet av den tidsperiod, vars slut fixerats genom den utsatta dagen for

målets handläggning.

1) epartein ents chefen.

Lagändringarna böra självfallet träda i kraft samtidigt med nya RB ellei

sålunda den 1 januari 1948. Därvid torde i tillämpliga delar böra gälla vad

som finnes föreskrivet i promulgationslagen till nya RB.

Förslaget till lag om betalningsföreläggande för vissa

fordringar på arbetslön m. in.

Promemorian.

Under utredningens gång har utredningsmannen kommit till den uppfattningen

att en av nya rättegångsbalken föranledd revision av lagen om arbets
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

domstol bör kompletteras med lagbestämmelser om betalningsföreläggande

för vissa fordringar på arbetslön m. m.

Härom anföres i promemorian följande.

Vid arbetsdomstolen kan icke .sökas betalningsföreläggande (för närvarande

»handräckning») för fordran, och det har ansetts tveksamt i vad mån dylikt

förfarande kan äga rum vid allmän domstol i sådana fall, där arbetsdomstolen

skulle vara behörigt forum i händelse gäldenären bestrider föreläggandet.

Utan något som helst tvivel föreligger emellertid ett stort behov

av ett förenklat rättegångsförfarande i fall av denna natur. Det förekommer

nämligen synnerligen ofta, att arbetsgivare på grund av bristande betalningsförmåga

eller av slapphet underlåta att betala intjänad arbetslön, semesterlön

eller semesterersättning och att därför arbetstagaren behöver en

dom såsom exekutionstitel, ehuru någon egentlig tvist om riktigheten av

lians fordran icke föreligger. I ganska betydande utsträckning har det förekommit,

att handräckning för nu åsyftade fall sökts vid allmän domstol. I

regel har någon invändning icke gjorts, som givit aktualitet åt forumfrågan,

och handräckning har då av de flesta underrätter beviljats i vanlig ordning.

Frågan om handräckningsförfarande i fall, då tvist om anspråket skulle

bedömas av arbetsdomstolen eller annan särskild domstol har uppmärksammats

av processlagberedningen i samband med det av beredningen framlagda

förslaget till lag om lagsökning och om handräckning för fordran, numera

antaget under titeln lag om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).

I motiven till 31 § i förslaget anför beredningen: »Såsom redan

nu gäller bör rätten självmant pröva sin behörighet. Är rätten obehörig

att upptaga tvist om det anspråk, som göres gällande, bör ansökningen

avvisas. Detta är av särskild betydelse i de fall, då tvist om anspråket skall

upptagas av särskild domstol, t. ex. arbetsdomstolen. Då härav kunna uppkomma

vissa praktiska olägenheter, kunde ifrågasättas att, särskilt vad angar

handräckning, utvidga allmän underrätts behörighet till sådana fall, då

tvist om anspråket skall upptagas av särskild domstoi. Häremot talar å andra

sidan, att förfarandet icke kan utan växling av domstol övergå i rättegång.

Lämpligare synes då att, om behov därav anses föreligga, införa handräckningsförfarande

även vid den särskilda domstolen. Beredningen har icke ansett

sig böra närmare ingå på denna fråga.»

Utredningsmannen yttrar härefter, att om en lösning av ifrågavarande

spörsmål finnes höra ske, torde — på sätt processlagberedningen anfört —

endast två möjligheter föreligga, nämligen antingen att betalningsföreläggande

(handräckning) ma sökas vid allmän domstol eller att ett förfarande

med betalningsföreläggande (handräckning) införes vid arbetsdomstolen. Processlagberedningen

synes, tillägger utredningsmannen, luta åt den senare

lösningen, men för egen del vill han obetingat förorda den förra.

Till utveckling härav anföres i promemorian:

Arbetsdomstolen är sammansatt och organiserad med tanke på verkliga

och svårlösta rättstvister, för vilkas avgörande fordras icke blott större rättslig

insikt och erfarenhet utan även speciell sakkunskap i arbetsförhållanden,

i de fall, där betalningsföreläggande kan ifrågakomma, är det däremot fråga

<>m ett rutinarbete av synnerligen enkel natur. Det synes knappast rimligt

att belasta en domstol av arbetsdomstolens karaktär med ifrågavarande uppgift,

som även om den är enkel kan bliva mycket arbetskrävande och tidsödande

— enligt vad jag inhämtat skulle man kunna räkna med åtskilliga

hundratal mål om året angående betalningsföreläggande. Skulle uppgiften

läggas på arbetsdomstolen, bleve det i varje fall nödvändigt att högst betyd
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition nr 224.

lim utvidga domstolens organisation med elt flertal nya arbetskrafter och

att ställa avsevärt större kanslilokaler till domstolens förfogande. Detta skulle

för statsverket betyda en icke ringa kostnadsökning, som helt kan besparas,

därest uppgiften i stället lägges på de allmänna underrätterna, ty om ae

mål, varom här är fråga, icke samlas på ett håll utan utspridas pa rikets

alla underrätter, kan det med fog antagas, att arbetsbördan för var och en

av dem icke kommer att nämnvärt påverkas.

Mot att låta betalningsföreläggande sökas vid allmän underrätt har av processlagberedningen

icke anförts annat skäl än att förfarandet icke kan utan

växling av domstol övergå i rättegång. Detta är onekligen en nackdel men

kan enligt min mening icke anses utgöra någon avgörande omständighet, cn

anordning, enligt vilken betalningsföreläggande får sökas vid allmän underrätt

men vid bestridande tvisten hänskjutes till arbetsdomstolen, framstar

väl såsom en avvikelse från den av lagstiftaren i fråga om betalningsföreläggande

eljest valda systematiken, men anordningen kan icke i och för sig

väcka praktiska eller rättsliga betänkligheter. På grund av de systematiska

skälen lärer det dock icke kunna ifrågakomma att införa bestämmelser om

en dylik anordning i lagsökningslagen, utan man torde vara hanvisad till

en speciallagstiftning, som replierar på lagsökningslagens stadgandeil om betalningsföreläggande.

Utredningsmannen, som sålunda beträffande sättet för en eventuell lösning

redan av anförda skäl utan tvekan ansluter sig till tanken att betalningsföreläggande

skall få sökas vid allmän underrätt, övergår härefter till frågan,

huruvida eu lösning genom lagstiftning är oundgängligen nödvändig,

och anför vidare i saken följande.

Rörande arbetsdomstolens behörighet finnas två forumbestämmelser, som

i detta sammanhang äro av betydelse, nämligen dels 11 § i lagen om arbetsdomstol

och dels 26 § i 1945 års semesterlag, vilken är av samma innehåll

som 17 § i 1938 års semesterlag.

Vad angår 11 § lagen om arbetsdomstol förutsätter detta stadgande tor

arbetsdomstolens behörighet att det föreligger en tvist, som i det ena eller

andra hänseendet rör ett kollektivavtal eller i varje fall kan återföias pa tilllämpningen

av ett kollektivavtal eller av kollektivavtalslagen. Av denna förutsättning,

närmare belyst genom utförliga uttalanden av vederbörande departementschef

under förarbetena till lagen, framgår att arbetsdomstolen

icke är behörig endast därför att ett krav avser eu lönefordran, som ar bestämd

genom kollektivavtal. Har arbetsgivaren icke någon invändning alls

att framställa, såsom när hans underlåtenhet att betala beror på bristande

betalningsförmåga, föreligger ju icke någon tvist, och aibetsdonistolen. är

därför i princip icke behörig i ett dylikt fall. Men eftersom tvisten skall hänföra

sig till kollektivavtalet eller kollektivavtalslagen, är arbetsdomstolen

vidare icke behörig, om arbetsgivarens invändning i målet går ut på något,

som icke har med kollektivavtalet att göra, exempelvis att han betalat det

omstämda fordringsbeloppet eller att han har en motfordran på grund av

att han lånat arbetstagaren penningar eller alt lönefordringen är preskriberad

på grund av den allmänna tioarspreskriptionen. Åberopar däremot aibetsgivaren,

att han har en motfordran, som är grundad i kollektivavtalet,

eller att den omstämda fordringen är preskriberad på grund av en föreskrift

i kollektivavtalet, och från kärandesidan beslrides, att invändningen är befogad

enligt kollektivavtalet, föreligger tydligen eu till kollektivavtalet hanförlig

tvist, som arbetsdomstolen skall upptaga.

Det egendomliga är sålunda, enligt vad i promemorian uttalas, att den som

vill väcka talan vid arbetsdomstolen icke med säkerhet pa förhand kan efter

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

käromålets grund bedöma, huruvida arbetsdomstolen är behörig eller icke.

utan att denna fråga i rätt stor omfattning beror på svarandens sakinvändningar.

Utredningsmannen tillägger:

Detta är onekligen en föga idealisk lösning av en behörighetsfråga. Att

man likväl vid lagens tillkomst valde detta sätt att bestämma arbetsdomstolens

behörighet berodde på att annat alternativ icke förelåg än att giva arbetsdomstolen

behörighet, så snart den fordran, för vilken betalning yrkades,

kunde anses ha sin grund i en bestämmelse i kollektivavtal eller i kollektivavtalslagen,

och en sådan lösning ansågs komma att allt för mycket

betunga arbetsdomstolen samt därjämte under denna lägga mål, för vilka

arbetsdomstolens speciella sakkunskap saknade betydelse och i vilka utredningen

med större fördel gjordes vid allmän domstol. I själva verket är

nackdelen av att behörighetsfrågan beror av invändningarna icke i praktiken

så stor som man skulle kunna tro. Kollektivavtalen innehålla nämligen undantagslöst

bestämmelser, enligt vilka förhandling måste äga rum, innan

fråga dragés under domstol, och vid förhandlingen erhålles i regel viss föreställning

om de invändningar, som kunna komma att framställas.

Av den konstruktion, som forumregeln i 11 § lagen om arbetsdomstol erhållit,

framgår alltså, att allmän domstol kan visa sig vara behörig i åtskilja

fall, där lönefordran är bestämd genom kollektivavtal, och det kan därför

icke betecknas såsom ett fel, om man till allmän domstol instämmer

krav på en sådan fordran i tanke att svaranden icke kommer att göra någon

iiv, ändning, som medför att arbetsdomstolen blir behörig. Med hänsyn härtill

kan det med fog göras gällande, att allmän underrätt utan vidare är enligt

lagsökningslagen skyldig att upptaga ansökan om betalningsföreläggande

för dylik fordran. Men i sådant fall företer lagsökningslagen en lucka, i det

att den förutsätter, att mål om betalningsföreläggande alltid vid bestridande

skall övergå till rättegång vid samma domstol.

Otvivelaktigt är dock, att stadgandet i 11 g arbetsdomstolslagen är svårförståeligt

och dess konsekvenser icke lätta att överblicka. Frågan om de allmänna

underrätternas behörighet i mål om betalningsföreläggande för fordringar

av ifrågavarande slag har också i viss mån kommit i nytt läge, sedan

det genom 31 § i den nu antagna nya lagsökningslagen inskärpts, att rätten

skall självmant pröva sin behörighet. Vid den sålunda framtvingade mera

rigorösa behörighetsprövningen kan lätteligen det svårtillgängliga" i 11 § lagen

om arbetsdomstol medföra felaktiga avgöranden. Slutligen kräves under

alla omständigheter utfyllande av den ovan omförmälda luckan genom en

bestämmelse, att när betalningsföreläggande bestrides genom invändning,

som medför att tvisten hör under arbetsdomstolen, ansökningen om föreläggandet

skall avvisas och sökanden hänvisas att stämma till arbetsdomstolen.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser utredningsmannen det ofrånkomligt,

att klarhet angående betalningsföreläggande för kollektivavtalsfordringar

skapas genom lagstiftningens ingripande.

Utredningsmannen tillägger:

Vad jag nu anfört rörande innebörden i och konsekvenserna av 11 § lagen

om arbetsdomstol utgör enligt min mening ett ytterligare kraftigt stöd för

att ett förfarande med betalningsföreläggande för kollektivavtalsfordringar

måste anknytas till allmän underrätt och icke till arbetsdomstolen. Så länge

frågan om arbetsdomstolens eller allmän domstols behörighet är beroende

på beskaffenheten av gäldenärens invändning, kan man överhuvud icke und
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 224.

39

gå, att en genom invändningen yppad tvist ibland maste hanskjutas till annan

domstol än den, hos vilken föreläggandet blivit sokt Detta gallei vare sig

förfarandet anordnas vid arbetsdomstolen eller vid underrätt. Men med tan_

ke på de i fråga om betalningsföreläggande vanligaste fallen, nämligen åt

någon invändning alls icke göres, skulle det vara synnerligen oegentligt att

knyta förfarandet till arbetsdomstolen, eftersom denna i princip icke skulle

vara behörig i dessa fall, därest kravet anhängiggjordes genom stamning i

vanlig ordning. En oundgänglig förutsättning för att lagga forfaiandet under

arbetsdomstolen skulle därför enligt min mening vara att reglerna om

arbetsdomstolens behörighet radikalt ändrades darhan, att arbetsdomsto en

bleve behörig, så snart fråga vore om ett krav, till stod tor vilket åberopades

en bestämmelse i kollektivavtal.

Beträffande härefter forumregeln i semesterlagen är denna enligt uti edningsmannen

byggd på ett helt annat sätt än stadgandet i 11 § lagen om arbetsdomstol.

Härom anföres i promemorian följande.

Re"eln Ivder: »Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och

avgöras av allmän domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas

arbetsavtal regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen.»

Arbetsdomstolens kompetens är alltså beroende av att vederbörande arbe soivare

och arbetstagare äro bundna av ett kollektivavtal. Det ar alldeles 1

giltigt, om kollektivavtalet är mer eller mindre fullständigt; det räcker om

arbetsavtalet i något hänseende regleras av kollektivavtal. Att kollektivavtalet

innehåller en reglering av semesterrätten ar icke heller ^erforderligt. Ivart

om torde en dylik reglering utesluta tillämpning av ifrågavarande forumregel.

Semesterrätten är nämligen då grundad pa kollektivavtalet och icke

på semesterlagen, varför arbetsdomstolens behörighet i stallet bestämmes av

11 8 arbetsdomstolslagen. Det har antagits, att semesterrätten ar grundad pa

kollektivavtal och icke på lagen, även om avtalet i detta hänseende icke innehåller

mera än att semester skall utgå enligt lag. Da de flesta kollektivavtal

torde om semesterrätten innehålla åtminstone en sådan hänvisning, skulle

alltså forumregeln i semesterlagen i själva verket icke vara av stor praktisk

Semesterlagens forumbeslämmelse anknyter icke till att en tvist skall foreli"ga

Arbetsdomstolen torde därför vara kompetent även om traga ej ar

om annat än ett instämt inkassokrav. mot vilket invändning ej gores. Såsom

bestämmelsen är avfattad ligger det närmast till bands att antaga, afl

beskaffenheten av svarandens invändningar icke heller hava betydelse lor

behörigheten. Arbetsdomstolen skulle alltså — under förutsättning att arbetsgivaren

och arbetstagaren båda äro bundna av samma kollektivavtal

icke kunna undandraga sig att upptaga något mål, däri karandens yrkande

"år ut på semesterrättens realiserande, även om svarandens invändning avser

något, som saknar varje samband med kollektivavtalet, exempelvis betalning,

kvittning med motfordran, som ej är bestämd genom kollektivavtalet,

eller tioårspreskription.

Att på detta sätt arbetsdomstolens kompetens skulle ställa sig olika allt

eftersom semesterlagens eller arbetsdomstolslagens forumregel skulle vara

tillämplig måste enligt utredningsmannen betecknas såsom mindre tillfredsställande.

lian tillägger emellertid, att det dock icke är alldeles säkert, att

den i promemorian framkastade tolkningen av semesterlagens forumregel är

i allo riktig. Utredningsmannen bar icke ansett det nödvändigt afl i detta

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Mcij:ts proposition nr 224.

sammanhang lösa problemet härom, helst som den eventuella motsättningen

mellan reglerna hittills icke vållat någon praktisk svårighet.

Så mycket anser utredningsmannen alltid kunna antagas som att arbetsdomstolens

kompetens har vidare omfattning enligt semesterlagen än enligt

arbetsdomstolslagen och att alltså allmän domstols behörighet i motsvarande

mån har mindre utrymme i fråga om mål enligt semesterlagen än i mål om

kollek ti va vtalsf or dringar.

Utredningsmannen tillägger:

Det är emellertid tydligt, att anordnandet av ett förfarande med betalningsföreläggande

måste ske enhetligt, och då jag av förut anförda skäl anser

det nödvändigt att knyta förfarandet till allmän underrätt såvitt angår

kollektivavtalsfordringarna, måste detsamma ske beträffande fordringar på

grund av semesterlagen.

På grundval av dessa överväganden har jag utarbetat ifrågavarande lagförslag.

Detsamma är alltså byggt på att betalningsföreläggande alltid må

sökas vid allmän underrätt men att om gäldenär bestrider och hans bestridande

ger anledning till att tvisten skall prövas av arbetsdomstolen, underrätten

har att avvisa ansökningen om föreläggandet och hänvisa sökanden

att instämma sin talan till arbetsdomstolen. Jag har övervägt möjligheten

att i det senare hänseendet föreslå en modifierad lösning, nämligen att ansökningen

icke skulle avvisas utan parterna allenast anvisas att i särskild

rättegång vid arbetsdomstolen få den föreliggande avtals- eller lagtolkningstragan

avgjord, varefter domen över fordringen skulle givas av underrätten.

Un motsvarighet härtill förekommer i praxis, när det gäller tvistiga fordringar

i konkurs avseende arbetslön, semesterlön eller semesterersättning. I och för

sug skulle tydligen ur praktisk synpunkt icke mycket vinnas genom en sådan

anordning. Och densamma skulle även kunna leda till missbruk av gäldenär,

som ville förhala avgörandet, i det att han skulle kunna begagna sig

av möjligheten att överklaga underrättens dom, ehuru den reella frågan icke

avgjorts av denna utan av arbetsdomstolen.

I 1 § första stycket i utredningsmannens förslag stadgas att, om arbetstagares

arbetsavtal är reglerat av kollektivavtal, betalningsföreläggande städse

må sökas vid allmän underrätt för fordran på arbetslön, som grundas på

bestämmelse i kollektivavtalet. Enligt andra stycket i samma paragraf må

betalningsföreläggande ock sökas vid allmän underrätt för fordran på semesterlön

eller semesterersättning enligt lagen om semester ändå att arbetslagarens

arbetsavtal är reglerat av kollektivavtal.

Utredningsmannen anför, att 1 § första stycket i hans lagförslag avser fall,

där arbetsdomstolen i händelse av tvist skulle vara behörig enligt 11 § lagen

om arbetsdomstol, medan andra stycket avser fall, där arbetsdomstolen är

kompetent enligt 26 § semesterlagen. Utredningsmannen säger sig ha sökt

att genom avfattningen antyda, att regeln i första stycket utgör en bekräftelse

på vad som ändå skulle gällt och att regeln i andra stycket närmast

utgör ett undantag flan vad som kan antagas gälla enligt nämnda paragraf

i semesterlagen. Det kan enligt utredningsmannen ifrågasättas, huruvida en

erinran om detta undantag borde införas i semesterlagen, men han har icke

Irott detta vara oundgängligen erforderligt.

Enligt 2 § i utredningsmannens lagförslag må ansökningen om betalningsföreläggande

för borgenärens räkning göras av fackförening, fackförbund

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

61

eller liknande förening av arbetstagare, däri borgenären är medlem. Därjämte

stadgas i nämnda paragraf, att om målet hänskjutes till rättegång vid underrätten,

föreningen skall äga företräda medlemmen jämväl i rättegången.

Förslaget motiveras i promemorian sålunda.

I stor utsträckning hava arbetstagarorganisationerna fått påtaga sig bördan

att söka indriva sina medlemmars fordringar på arbetslön, semesterlön

eller semesterersättning. Med hänsyn härtill och då organisationerna enligt

såväl arbetsdomstolslagen som semesterlagen skola i första hand fora medlemmarnas

talan, har det synts mig riktigt att här giva organisationerna

rätt att utan fullmakt söka betalningsföreläggande för medlemmarnas räkning.

Konsekvensen härav måste vara, att organisationen får på samma sätt

som vid arbetsdomstolen företräda sin medlem även i rättegång vid underrätten,

vartill proceduren övergår.

Det är naturligtvis önskvärt, att underrätterna icke utkräva bevisning om

medlemskapet eller fordra behörighetshandlingar för den funktionär, som

företräder organisationen.

Enligt 3 § i utredningsmannens förslag skall, därest gäldenären bestrider

ansökningen och tvisten är av beskaffenhet att prövas av arbetsdomstolen,

ansökningen avvisas och sökanden hänvisas att genom stämning i vanlig

ordning draga tvisten under arbetsdomstolens prövning. Talan mot beslut,

varigenom underrätten på angiven grund avvisar ansökningen, må enligt

sagda paragraf föras genom besvär i hovrätten, över hovrätts beslut må

däremot klagan ej föras.

Såsom motivering till denna paragraf anföres i promemorian följande.

Det kan naturligtvis tänkas, att gäldenären bestrider ansökningen utan

angivande av skäl, och i sådant fall saknar man ledning för bedömande av

forumfrågan. Att i denna lag föreskriva, att gäldenären skall vid skriftlig

procedur motivera sitt bestridande, har jag ansett alltför mycket strida mot

tankegången i lagsökningslagen, och en sådan regel skulle också vara svår

att upprätthålla. Den erforderliga motiveringen kan framtvingas antingen

vid sammanträde enligt 23 § lagsökningslagen eller i sista hand vid förberedelsen

i den rättegång vid underrätten, i vilken proceduren för detta

fall torde övergå.

För att målet skall förklaras tvistigt torde ej vara erforderligt, att borgenären

yrkar detta. Vill denne låta frågan förfalla har han endast att underlåta

ingivandet av stämningsansökan inom den i 4 § av mitt förslag angivna

tiden.

Såsom tidigare anförts, kan avgörandet huruvida arbetsdomstolen eller underrätten

skall pröva den föreliggande tvisten många gånger vara förenat

med ganska stora svårigheter. Det kan därför i och för sig anses föreligga

ett behov av att underrättens avgörande i forumfrågan skall få överklagas

hos hovrätten. Mot att medgiva en sådan rätt talar en annan synpunkt, nämligen

vikten av att hastigt komma till ett avgörande för att medelst efterföljande

ansökning om gäldenärens försättande i konkurs bevara den förmånsrätt,

varmed fordringen i allmänhet är förenad enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Då emellertid alldeles samma intresse kan föreligga vid det vanliga

förfarandet enligt lagsökningslagen men detta intresse där icke blivit

beaktat, utan rätt till överklagande av avvisningsbeslutet medgivits i 34 §

första stycket lagsökningslagen, synes samma ståndpunkt böra intagas i fall.

varom nu är fråga. Del må också erinras om att beslut, varigenom underrätten

ogillar en i samband med bestridande framställd foruminvändning,

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

torde kunna överklagas enligt 34 § tredje stycket lagsökningslagen. På sätt

gäller enligt 36 § lagsökningslagen bör icke heller enligt den nu föreslagna

lagen överklagande få ske av hovrätts beslut.

I 4 § i utredningsmannens förslag stadgas, att om ansökan om stämning

i målet ingives till arbetsdomstolen inom två månader från det ansökningen

om betalningsföreläggande avvisades, skall talan i målet anses väckt, då ansökningen

om föreläggandet gjordes hos underrätten.

Till utveckling av detta stadgande anföres i promemorian:

Denna paragraf motsvarar första delen av 33 § lagsökningslagen. Det är

viktigt, att vid tvistens hänvisande till arbetsdomstolen talan dock får anses

väckt redan när ansökningen gjordes hos underrätten. I kollektivavtalen

förekomma nämligen ofta bestämmelser om korta preskriptionstider, som

skola iakttagas för måls instämmande till arbetsdomstolen, vanligen räknade

från det att föreskriven förhandling avslutats. För att talan skall få anses

väckt redan genom ansökningens ingivande till underrätten bör dock fordras,

att stämningsansökan ingives inom viss tid. I detta avseende har jag

föreslagit två månader från avvisningsbeslutets meddelande. Jag är med

veten om att tiden är lång, men förslaget är på denna punkt motiverat av att

borgenären knappast kan börja vidtaga åtgärder för stämning förrän det

visat sig, om gäldenären överklagar beslutet angående avvisandet. I den föreliggande

situationen kan det dessutom många gånger vara lämpligt att upptaga

förhandling med gäldenären, innan ytterligare åtgärder vidtagas.

Utredningsmannen anför, att det för att ett förfarande med betalningsföreläggande

icke skall förlora mycket av sin betydelse lärer vara erforderligt

att, när tvist hänskjutes till arbetsdomstolen, frågan om kostnaderna i

målet om betalningsföreläggande! får upptagas av denna domstol. Stadgande

härom har intagits i 5 § i utredningsmannens förslag. Såsom en förutsättning

lör att arbetsdomstolen skall äga pröva frågan om kostnaderna i målet

om betalningsföreläggande! föreskrives i nämnda paragraf, att talan i

själva tvisten instämts inom tid, varom sägs i 4 §. I detta sammanhang bär

utredningsmannen fäst uppmärksamheten vid ett av arbetsdomstolen avdömt

fall (domen nr 126/1941), där handräckning först söktes hos underrätt

för semestermedel men ansökningen på grund av sakinvändning från arbetsgivaren

fick förfalla, varefter kravet instämdes till arbetsdomstolen. I

detta fall betraktade arbetsdomstolen kostnaderna i handräckningsmålet såsom

nödiga kostnader för förberedande av målet vid arbetsdomstolen.

I 6 § i utredningsmannens förslag stadgas att, därest i målet om betalningsföreläggande

å ansökningen tecknats bevis att utmätning må äga rum

och gäldenären vill söka återvinning, han skall, såframt tvisten är av beskaffenhet

att skola prövas av arbetsdomstolen, dit ingiva ansökan om stämning

inom tid, som sägs i 35 § första stycket lagsökningslagen.

Till utveckling av stadgandet anföres i promemorian:

När betalningsföreläggande meddelas, äger gäldenären enligt lagsökningslagen

ratt tdl återvinning. Det är självklart att med den av mig föreslagna

anordningen talan om återvinning, såframt tvisten är av beskaffenhet att

skola provas av arbetsdomstolen, skall ske vid denna domstol. Enligt mitt

förslag till lag om ändring i lagen om arbetsdomstol kan återvinning icke

förekomma i några andra fall och tillämpliga regler om återvinningsförfarande

saknas därför. Det lärer därför vara nödvändigt att stadga, att åter
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

vinning skall sökas genom stämningsförfarande i vanlig ordning. Tiden,

inom vilken återvinning skall sökas, bör vara densamma som enligt lagsökningslagen.

Slutligen anföres i promemorian:

I de delar, där den nu föreslagna lagen icke innehåller särskilda bestämmelser,

böra uppenbarligen lagsökningslagens stadganden lända till efterrättelse

(7 § i utredningsmannens förslag). Åtskilliga bestämmelser däri äro

naturligen icke tillämpliga; särskilt gäller detta i kanske flertalet fall om

stadganden, som ha till uppgift att reglera övergången till vanlig rättegångvid

samma domstol.

Yttrandena.

Behovet av en lagstiftning i ämnet har icke ifrågasatts i yttrandena. Tvärtom

understryker landsorganisationen behovet av ett förenklat rättsförfarande

för indrivande av lönefordringar, semesterersättningar o. d.

Landsorganisationen säger sig i likhet med utredningsmannen vilja förorda

att betalningsföreläggande även för kollektivavtalsfordringar och kollek - ti vavtal sbundna arbetstagares fordringar på grund av semesterlagen sökes

vid allmän underrätt och att talan först i händelse av invändning om något

förhållande, som tillhör arbetsdomstolens prövning, instämmes till sistnämnda

forum. Det vore, anför landsorganisationen, med hänsyn både till

arbetsdomstolens hela landet omfattande jurisdiktionsområde och till dess

sammansättning och väsentliga rättsskipande uppgift orimligt att belasta

denna domstol med den mängd rutinärenden av enklaste rättsliga beskaffenhet

som här komme i fråga; det vore i fråga om på kollektivavtal grundade

krav också oegentligt med hänsyn till att arbetsdomstolen, om saken anhängiggjorts

genom stämning, strängt taget icke skulle vara behörig att upptaga

saken med mindre svaranden framställde någon sakinvändning, som

hänförde sig till kollektivavtalet. Men dessutom torde enligt landsorganisationen

intresset av ett snabbt och billigt förfarande tala för att uppgiften

iades på de allmänna underrätterna. Endast för de relativt fåtaliga fall, då

saken till följd av framställd invändning måste hänvisas till arbetsdomstolen,

skulle det kanske kunna göras gällande att växlingen av domstol medförde

någon fidsutdräkt eller fördyring.

Med hänsyn till avfattningen av semesterlagens forumregel anser landsorganisationen

påkallat att i denna lag upptages en undantagsbestämmelse av

innehåll att även beträffande kollektivavtalsbunden arbetstagare ansökan om

betalningsföreläggande skall ske vid allmän underrätt.

Även advokatsamfundets styrelse vitsordar behovet av en lagstiftning i

ämnet men säger sig näppeligen kunna undgå att konstatera, att man med

hänsyn till de egenartade behörighetsföreskrifter, vilka gälla för arbetsdomstolens

del, här kommer in på ett område, där svårigheterna att åstadkomma

en ur alla synpunkter tillfredsställande lösning synas nära nog oöverkomliga.

Styrelsen anför i huvudsak följande.

Så länge frågan om arbetsdomstolens eller allmän domstols behörighet iir

beroende på beskaffenheten av gäldenärens sakinvändningar torde det enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

styrelsens mening vara omöjligt att på ett i allo tillfredsställande sätt ordna

ett förenklat förfarande med betalningsföreläggande för kollektivavtalsfordringar

(»handräckning»). Den såväl nr denna som åtskilliga andra synpunkter

mest ändamålsenliga lösningen vore att ändra behörighetsreglerna så, att

arbetsdomstolen bleve behörig, så snart den fordran, för vilken betalning

yrkades, kunde anses ha sin grund i en bestämmelse i kollektivavtal eller i

kollektivavtalslagen, eller, eventuellt, så snart målet gällde arbetstagare, vilkas

arbetsavtal reglerades av kollektivavtal. Med en sådan lösning bleve det naturligt

att till arbetsdomstolen knyta jämväl ett mera summariskt förfarande

med betalningsföreläggande. Emellertid ha i promemorian tungt vägande

skäl mot en sådan lösning anförts. Så länge arbetsdomstolens jurisdiktionsområde

omfattar hela riket, torde den ifrågasatta lösningen i själva verket

icke vara någon framkomlig väg. Parternas utredningssvårigheter och kostnader

framstå härvid såsom ett oöverstigligt hinder. Endast under förutsättning

att flera arbetsdomstolar inrättades, exempelvis en för varje hovrätts

jurisdiktionsområde, synes det möjligt att på ovan angivet sätt komma till

rätta med svårigheterna. En dylik utbyggnad av arbetsdomstolsväsendet lärer

väl åtminstone för närvarande vara otänkbar.

Om det nyss anförda är riktigt, är man således nödsakad atl, med bibehållande

av de ur principiell och praktisk synpunkt otillfredsställande behörighetsreglerna,

söka tillskapa en så pass god ordning för betalningsföreläggande

som° med denna utgångspunkt överhuvud taget kan åstadkommas.

Man har då att välja mellan att förlägga förfarandet till de allmänna domstolarna

eller att anknyta detsamma till arbetsdomstolen. Vad i promemorian

anförts till stöd för det förstnämnda alternativet finner styrelsen till alla delar

övertygande. Om ock under beklagande av att behörighetsreglerna icke

möjliggöra en lämpligare lösning av frågan, vill styrelsen därför i princip

tillstyrka det i promemorian framlagda förslaget.

Naturligtvis är det icke svart att påvisa, att förslaget är förknippat med åtskilliga

olägenheter. Det är emellertid styrelsens uppfattning, att olägenheterna

skulle bli än större, om man sökte att med nu gällande behörighetsregler

förlägga förfarandet till arbetsdomstolen.

Vad beträffar lagförslagets detaljer anför landsorganisationen:

Enligt lagsökningslagen får betalningsföreläggande icke användas, då

skriftliga bevis åberopas för fordringen: fordringsägaren är då hänvisad till

lagsökning (eller process). Det framgår ej av utredningsmannens promemoria

huruvida det föreslagna förfarandet avses vara underkastat samma begränsning.

Av lagtexten kan någon sådan ej utläsas: vad hänvisningen i 7 §

i detta avseende kan innebära är oklart. Landsorganisationen finner också

att det skulle vara oegentligt att göra undantag för på skriftliga fordringsbevis

grundade krav — för lagsökningslagens ifrågavarande begränsning

tinns knappast något hållbart stöd. Med hänsyn till den åtskillnad, som sistnämnda

lag nu likväl genomfört, kan det måhända vara på sin plats att i

den av utredningsmannen föreslagna lagen uttryckligen angives att det där

avsedda iörfarandet må anlitas, evad fordringen är grundad på skriftligt

bevis eller icke.

Landsorganisationen avstyrker bestämmelsen att beslut, varigenom allmän

underrätt hänvisat sökanden till arbetsdomstolen, skall kunna överklagas till

hovrätten. Genom en dylik fullföljdsrätt skulle gäldenären enligt landsorganisationen

i många fall kunna förhindra sökanden att i eventuellt följande

konkurs göra fordringen gällande med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Att detta sökandens intresse ej beaktats vid det vanliga förfaran
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj.ts proposition nr 224.

65

det enligt lagsökningslagen ansåge landsorganisationen icke vara tillräckligt

skäl att bortse från detsamma även då det gällde en lagstiftning, som uteslutande

avsåge arbetslön och semesterersättning, d. v. s. just enligt 17 kap.

4 § handelsbalken förmånsberättigade fordringar.

Advokatsamfundets styrelse har anmärkt, att de i 2 § i utredningsmannens

lagförslag upptagna bestämmelserna i och för sig icke syntes nödvändiga för

att systemet skulle fungera.

Styrelsen tillägger:

Härtill kommer, att förslaget lämnar rum för tvekan, huruvida det är meningen

ati organisationerna även i mål vid allmän domstol skola intaga

partsställning och sålunda t. ex. kunna förpliktas att såsom part ersätta

rättegångskostnaderna -—- eller om det endast är avsett att förläna organisationerna

legal behörighet att i rättegången företräda parten. Det är vidare

oklart, om behörighetsregeln är avsedd att gälla även vid fullföljd av talan

till högre instans. Slutligen lärer det knappast kunna förutsättas, och det

vore enligt styrelsens mening icke heller önskvärt, att domstolarna skulle

underlåta att utkräva bevisning om medlemskapet eller avstå från att fordra

behörighetshandlingar för den funktionär, som företräder organisationen.

Behörighetsfrågan ordnas då enklast genom fullmakt från vederbörande

medlem. Med hänsyn till vad sålunda anförts vill styrelsen förorda, att 2 §

får utgå ur förslaget.

Departementschefen.

Såsom utredningsmannen anfört förekommer det ej sällan, att arbetsgivare

på grund av bristande betalningsförmåga eller av oordentlighet underlåta

att betala intjänad arbetslön, semesterlön eller semesterersättning och

att därför arbetstagaren behöver en dom såsom exekutionstitel, ehuru någon

egentlig tvist om riktigheten av hans fordran icke föreligger. Om något bestridande

av kravet ej är att vänta, vilket arbetstagaren i flertalet fall torde

kunna med ganska stor säkerhet på förhand bedöma, erhålles en sådan exekutionstitel

snabbast och billigast genom det förfarande med betalningsföreläggande

(handräckning) som anvisas i lagsökningslagen. Skulle gäldenären

likväl bestrida kravet, kan målet — om borgenären så önskar — smidigt

övergå till vanlig rättegång vid samma domstol, som handlagt ansökningen

om betalningsföreläggande.

Denna utväg ställer sig emellertid av skäl, som i promemorian närmare

utvecklats, icke lika lätt tillgänglig för den händelse att det arbetsavtal varom

fråga är regleras av ett kollektivavtal, i det alt tvist om anspråket då

skall upptagas av arbetsdomstolen. Jag anmärker i detta sammanhang, att

de av utredningsmannen påtalade skiljaktigheterna mellan behörighetsreglerna

i lagen om arbetsdomstol och semesterlagen torde sakna större praktisk

betydelse, om — såsom arbetsdomstolen i vissa avgöranden (jämför dess

domar nr 155/1911 och nr 79/1942) antagit och jämväl i promemorian förutsatts

— semesterrätten anses grundad på vederbörande kollektivavtal och

icke på lag. så snart kollektivavtalet innehåller åtminstone en hänvisning

till semesterlagens bestämmelser. Då det alldeles övervägande antalet kollektivavtal

torde innehålla antingen en sådan hänvisning eller också mera utförliga

regler om semester, är det tydligt att arbetsdomstolens behörighet i

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 221. 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

66

Kanyl. Maj.ts proposition nr 224.

mål om semester i regel bestämmes av 11 § lagen om arbetsdomstol och ej

av 26 § semesterlagen. Kollektivavtalsbundna arbetstagares krav på semesterlön

eller semesterersättning skola alltså i regel icke upptagas av arbetsdomstolen,

med mindre tvist om kollektivavtalet föreligger. Ostridiga krav

höra under allmän domstol.

Det säger sig emellertid självt, att behovet av ett förenklat rättegångsförfarande

i mål om arbetslön och semester är minst lika stort i sådana fall då

arbetsavtalet är kollektivavtalsreglerat som eljest. Om detta behov skall kunna

effektivt tillgodoses över hela linjen, lärer det vara ofrånkomligt att undanröja

den oklarhet som råder med avseende å frågan vid vilken domstol

betalningsföreläggande må sökas för kollektivavtalsbestämda fordringar.

Detta torde icke med fördel kunna ske utan att en lagstiftning i ämnet kommer

till stånd. Lösningen av problemet kan därvid tänkas ske efter någondera

av två olika linjer, antingen på det sättet att betalningsföreläggande för

dylika fordringar må sökas vid allmän domstol eller så att ett förfarande med

betalningsföreläggande införes vid arbetsdomstolen.

I valet mellan dessa båda alternativ tvekar jag icke att på de skäl utredningsmannen

anfört biträda det förra. Betalningsföreläggande för fordran

på arbetslön, som grundas på bestämmelse i kollektivavtal, bör alltså kunna

utverkas vid allmän underrätt, utan hinder av att tvist om anspråket hör till

arbetsdomstolen. Likaledes bör allmän underrätt vara behörig att upptaga

ansökan om betalningsföreläggande för fordran på semesterlön eller semesterersättning

enligt semesterlagen, ändå att borgenärens arbetsavtal är reglerat

av kollektivavtal och talan förty enligt 26 § semesterlagen eljest skolat

väckas vid arbetsdomstolen. Bestämmelser härom ha intagits i 1 § i ett inom

departementet utarbetat lagförslag i ämnet. Stadgandet har fått sådan avlattning,

att tvekan ej skall behöva råda om att det omfattar även krav på

semesterlön eller semesterersättning enligt lagen den 29 juni 1946 om förlängd

semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete.

Vad beträffar landsorganisationens uttalande att förfarandet med betalningsföreläggande

för fordran på arbetslön, semesterlön eller semesterersättning

borde få anlitas, evad fordringen vore grundad på skriftligt bevis eller

icke, vill jag allenast anmärka, att det torde vara mycket sällsynt att dylik

fordran direkt dokumenteras i ett skriftligt bevis. Grunden för fordringen lär

i regel vara antingen det mellan parterna gällande arbetsavtalet eller lagens

stadgande. Dock kan det givetvis tänkas, att en av arbetsgivaren underskriven

handling ger ledning vid bestämmande av fordringens storlek. Jag syftar

härvid på exempelvis dagsverkslistor, mätningsinstrument och semesterkort.

Förhandenvaron av en sådan handling lär emellertid icke betaga borgenären

möjligheten att utverka betalningsföreläggande för utfående av fordringen.

Den lösning av behörighetsproblemet som här valts bygger på antagandet

att betalningsföreläggande för fordran på arbetslön, semesterlön eller semesterersättning

i praktiken icke kommer att sökas i andra fall än som avse

rena inkassokrav. Givetvis kan det dock inträffa, att en borgenär felbedömer

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

67

situationen och alt det följaktligen visar sig att gäldeniiren bestrider kravet.

Enligt utredningsmannens förslag skulle, om kravet bestredes och tvisten vore

av beskaffenhet att prövas av arbetsdomstolen, ansökningen genom formligt

beslut av underrätten avvisas och sökanden hänvisas att genom stämning i

vanlig ordning draga tvisten under arbetsdomstolens prövning.

Det synes icke av utredningsmannens förslag fullt tydligt framgå, vid vilket

skede av förfarandet ett dylikt avvisningsbeslut skulle meddelas. Detta spörsmål

får sin praktiska betydelse därigenom att, såsom utredningsmannen också

påpekat, det naturligen kan tänkas att gäldenären bestrider ansökningen

utan angivande av skäl och att ledning i så fall saknas för bedömande av

behörighetsfrågan. Härtill kommer emellertid att, även om gäldenären mer

eller mindre utförligt motiverar sitt bestridande, den skriftliga proceduren

likväl knappast synes ägnad att alltid giva ett tillfredsställande underlag

för avgörande av de långt ifrån lätllösta kompetensproblem, vilka här kunna

uppstå. Såsom ett exempel på de svårigheter som möta kan nämnas, att

arbetsdomstolen icke anses vara behörig endast på den grund, att det för

tvistens avgörande är nödvändigt att ingå i bedömande av ett kollektivavtal,

utan att det därjämte fordras att kollektivavtalet på arbetarsidan slutits av en

organisation, vari arbetstagaren är medlem. Detta innebär, att om — såsom icke

sällan inträffar — en arbetsgivare överenskommit med de arbetare, som äro

anställda hos honom, att ett gällande kollektivavtal skall tillämpas mellan dem,

utan att denna överenskommelse träffats med en arbetarorganisation, tvister

i anledning av uppgörelsen höra under allmän domstol. Beträffande det fallet

att ett kollektivavtal gäller på en arbetsplats men arbetsgivaren förutom medlemmar

i den avtalsslutande arbetarorganisationen sysselsätter jämväl andra

arbetare, må vidare nämnas att de utomstående arbetarna, vilka ju icke äro

bundna av kollektivavtalet, ej vid arbetsdomstolen kunna resa krav på tilllämpning

av detta. Även om det enskilda arbetsavtal som föreligger mellan

arbetsgivaren och de utomstående arbetarna kan anses ha till innebörd, att

kollektivavtalets normer skola tillämpas jämväl för deras del, ankommer det

på allmän domstol att pröva de utomstående arbetarnas krav (jämför Arbetsdomstolens

domar 1941 nr 123 och NJA 1933 s. 147).

Av det sagda torde framgå att det i regel icke är möjligt att utan en närmare

undersökning avgöra, huruvida en tvist hör under arbetsdomstolen

eller allmän domstol. I allmänhet lär det därvid vara nödvändigt att höra

parterna mot varandra. Utredningsmannen synes förmena, att en sådan

kontradiktorisk förhandling skulle kunna framtvingas vid sammanträde enligt

23 § nya lagsökningslagen. Det är emellertid alt märka, att dylikt sammanträde

icke kan komma till stånd med mindre än att borgenären begär det.

Vidare må framhållas att det förfarande som anvisas i nämnda stadgande

enligt motiven till stadgandet ej bör komma till användning, om det kan förutses

att kravet är av mera invecklad beskaffenhet eller kräver närmare utredning.

På grund av vad sålunda anförts har jag kommit till den uppfattningen

att underrätten icke bör taga ställning till frågan, huruvida den själv eller

arbetsdomstolen är behörig, förrän målet med anledning av gäldenärens he
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Kungi. Maj:ts proposition nr 224.

stridande hänskjutits till rättegång. Detta innebär till en början, att kompetensfrågan

givetvis icke aktualiseras i andra fall än då ansökningen om betalningsföreläggande

bestrides. Vidare blir följden, att behörighetsfrågan

icke behöver avgöras endast därför att gäldenären bestrider ansökningen

utan först om målet hänskjutes till rättegång. Den för behörighetsfrågans avgörande

erforderliga utredningen kan då förebringas under förberedelsen

i rättegången vid den allmänna underrätten. Visar det sig därvid, att tvisten

är av beskaffenhet att skola prövas av arbetsdomstolen, synes det mig vara

den smidigaste lösningen att förordna, att underrätten då skall överlämna

handlingarna i målet till arbetsdomstolen, att klagan över beslut härom ej

må föras samt att arbetsdomstolen, om den för sin del finner sig icke vara

behörig att upptaga målet, skall visa målet åter till den rätt varifrån det

kommit (2 § första och tredje styckena). Vidare bör föreskrivas att arbetsdomstolens

avgörande i kompetensfrågan skall vara bindande (2 § tredje

stycket). Med den sålunda föreslagna anordningen vinnes den av landsorganisationen

eftersträvade fördelen, att borgenären icke behöver riskera att gäldenären

söker förhala ett avgörande genom att överklaga ett av underrätten

meddelat beslut att tvisten hör under arbetsdomstolen.

Det må framhållas, att den allmänna underrätten kan vara behörig att pröva

viss del av arbetstagarens anspråk men icke återstoden. Enligt arbetsdomstolens

praxis i mål om semester gäller sålunda, att arbetsdomstolen är behörig

domstol för allenast den del av anspråket som hänför sig till tid, då

kollektivavtal gällt eller gäller, under det att anspråket i övrigt anses falla

under allmän domstols prövning. Även i andra fall kan det tänkas, att underrätten

dömer över viss del av anspråket men överlämnar en annan del

att prövas av arbetsdomstolen.

Departementsförslaget innebär att, sedan målet väl hänskjutits till rättegång,

detsamma helt eller delvis skall kunna utan särskild stämning övergå

från den allmänna underrätten till arbetsdomstolen. Nu är emellertid att

märka, att medlem av förening, som slutit kollektivavtal, enligt 13 § första

stycket lagen om arbetsdomstol icke själv kan väcka talan vid arbetsdomstolen,

med mindre han visar att föreningen undandrager sig att tala å hans

vägnar. Om stadgandet i 2 § av utredningsmannens förslag bibehölles, skulle

den av mig föreslagna anordningen i praktiken ej behöva komma i konflikt

med nyssnämnda talerättsregel, eftersom man då kunde antaga att ansökan

om betalningsföreläggande i regel gjordes av arbetarorganisationen och ej av

arbetaren själv. Den kritik som riktats mot utredningsmannens förslag i berörda

del synes mig emellertid i huvudsak befogad, och jag har därför ansett

mig icke böra upptaga nämnda stadgande i departementsförslaget. Detta

medför att den enskilde fackföreningsmedlemmen kommer att stå som kärande

i målet, när detta överlämnas till arbetsdomstolen. Med hänsyn till

stadgandet i 13 § första stycket lagen om arbetsdomstol har därför i 2 §

andra stycket i departementsförslaget föreskrivits, att arbetsdomstolen skall

förelägga borgenären att visa, huruvida den organisation han tillhör vill föra

hans talan eller undandrager sig detta. Givet är att organisationen, om denna

opaginerad Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

övertager borgenärens talan, inträder i rättegången såsom part i borgenärens

ställe. För att vinna överensstämmelse med regeln i 13 § andra stycket

lagen om arbetsdomstol har vidare föreskrivits, att om i målet åberopat kollektivavtal

slutits av förening, vari gäldenären är eller varit medlem, även

föreningen skall instämmas att svara i målet vid arbetsdomstolen.

Om målet av arbetsdomstolen återförvisas till allmän underrätt, bör den

ursprungliga partsställningen anses återupplivad därstädes. Återförvisningsbeslutet

innebär tydligen att förening å arbetsgivarsidan skiljes från målet.

Innan arbetsdomstolen påbörjar förberedelsen i dit hänvisat mål, bör den

förelägga parterna att — därest så icke redan skett — snarast möjligt fullgöra

i vederbörande kollektivavtal eventuellt föreskriven förhandlingsskyldighet.

Departementsförslaget innebär, att part som en gång valt att hänskjuta

ett mål till rättegång icke kan förhindra att målet överlämnas till arbetsdomstolen,

om denna finnes vara rätt forum. För den gäldenär, som bemött en

ansökan om betalningsföreläggande med invändningen att en tvist om kollektivavtal

förelåge, kan ett sådant resultat icke verka överraskande. Däremot

kunde mot förslaget i denna del måhända riktas den invändningen, att borgenären

icke räknat med en sådan utveckling. Det kunde sålunda göras gällande,

att det vore en sak att processa vid den allmänna underrätten men

en annan sak att föra talan vid arbetsdomstolen. Mot ett sådant resonemang

kan emellertid i sin tur invändas att borgenären, innan han beslutar sig för

att låta målet gå till rättegång, i regel torde ha möjlighet att genom underhandsförfrågan

hos gäldenären få veta huruvida gäldenärens bestridande av

kravet har med tolkningen av ett föreliggande kollektivavtal att göra. I sista

hand kan ju borgenären dessutom återkalla sin talan. Visserligen gäller då

enligt 13 kap. 5 § nya RB, att gäldenären likväl kan påyrka att målet prövas.

Men denna möjlighet lärer väl gäldenären knappast utnyttja i onödan.

Med hänsyn till den utformning departementsförslaget fått är det tydligt,

att 5 § i utredningsmannens förslag blir överflödig.

Stadgandena i 3 och 4 §§ departementsförslaget motsvara 4 och 6 §§ respektive

7 § i utredningsmannens förslag.

Med hänsyn till avfattningen av semesterlagens forumregel anser jag i likhet

med landsorganisationen det påkallat att i semesterlagen intaga en hänvisning

till förevarande lag.

Lagen bör träda i kraft samma dag som nya rättegångsbalken eller den

1 januari 1948. I

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 25å) om arbetsdomstol;
2)

lag om betalningsföreläggande för uissa fordringar på arbetslön m. m.;

och

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 19-15 (nr h20)

om semester.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Vfj

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i

87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition nr 224.

71

Förslag’

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas dels att 5, 6, 8, 10 och 13 §§ lagen den 22 juni 1928

om arbetsdomstol skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock

att lagen från och med 16 § skall erhålla den lydelse som angives i det följande.

5 §.

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och

hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen utövas av den, som är

omyndig eller i konkurstillstånd.

6 §•

Har ledamot---av Konungen.

Avgår sådan---— motsvarande tillämpning.

Har någon såsom ordförande eller ledamot övervarit huvudförhandling

eller deltagit i förrättning enligt 10 § andra stycket, men avgår han, innan

målet blivit avgjort, vare han det oaktat skyldig att tjänstgöra vid fortsatt

behandling av målet.

8 §•

Innan någon tager säte i arbetsdomstolen, skall han hava avlagt domared

eller, med Konungens tillstånd, sådan försäkran på heder och samvete, varom

i 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken sägs.

10 §.

Arbetsdomstolen vare---sägs föreligger.1

Besiktning å---för arbetarsidan.

Handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller förrättning enligt

andra stycket och som icke heller innefattar måls avvisande, ankommer på

ordföranden. Sådan handläggning må ock enligt ordförandens uppdrag ombesörjas

av lagfaren tjänsteman vid domstolen, som den därtill förordnat.

1 Jfr prop. nr 45/1947.

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

13 §.

Förening, som slutit kollektivavtal, äge vid arbetsdomstolen väcka och utföra

talan för den som är eller varit medlem i föreningen; och må denne

själv ej kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala

å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till jävsferhållande,

personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och andra frågor

som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening kärar.

Vill någon---sin talan.

Har förening---deras medlemmar.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill väcka talan vid arbetsdomstolen har att hos domstolen göra

skriftlig ansökan om stämning å motparten. I stämningsansökan skall käranden

uppgiva de omständigheter varå han grundar sin talan, uppställda

efter sitt sammanhang, så ock det yrkande han framställer. Vid ansökan bör

käranden i huvudskrift eller besannad avskrift foga de skriftliga bevis som

innehavas av honom.

Förekommer ej anledning att avvisa ansökan, skall domstolen utfärda

stämning å svaranden att svara å käromålet.

17 §.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar

delgivas svaranden.

Delgivningen skall ske genom domstolens försorg; dock må domstolen, om

det finnes lämpligt, förelägga käranden att verkställa delgivningen.

Vad i andra stycket stadgas äge motsvarande tillämpning, när delgivning i

rättegången eljest skall ske.

18 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Förberedelsen skall

vara skriftlig, om icke domstolen finner muntlig förberedelse vara lämpligare

och parts inställelse kunna ske utan oskälig kostnad eller synnerlig

olägenhet.

Domstolen äger förelägga part vid vite att fullgöra vad han har att iakttaga

under förberedelsen.

19 §.

Försummar part att vid skriftlig förberedelse inkomma med svaromål

eller annan infordrad skrift eller uteblir part från sammanträde för muntlig

förberedelse, må domstolen ändock vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse,

om detta kan antagas vara till gagn för målets utredning. I annat fall skall

domstolen utan hinder av partens utevaro eller försummelse utsätta målet till

huvudförhandling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

73

20 §.

Sedan förberedelsen avslutats, skola parterna kallas till huvudförhandling.

Part vare skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes

erforderlig för utredningen.

21 §.

Domstolen äger, om det finnes erforderligt, självmant föranstalta om bevisning.

Dock må domstolen ej utan framställning av part höra vittne, som

ej förut hörts på parts begäran, om det icke finnes påkallat med hänsyn till

avgörandets betydelse utöver det mål, varom är fråga.

22 §.

Uteblir part från sammanträde för huvudförhandling, äge domstolen ändock

på yrkande av tillstädeskommen part företaga målet till förhandling

och avgörande. Erinran härom skall intagas i kallelsen till sammanträdet.

Framställes ej sådant yrkande som nyss sagts, skall målet avskrivas.

23 §.

Uppskjutes påbörjad huvudförhandling, skall målet återupptagas till slutlig

handläggning så snart ske kan; och må därvid fortsatt huvudförhandling

äga rum, ändå att längre tid än två veckor förflutit från den tidigare handläggningens

slut.

24 §.

I protokoll vid huvudförhandling vare ej nödigt att anteckna utsaga av

vittne eller sakkunnig eller av part under sanningsförsäkran.

25 §.

Domstolen bestämmer i vilken ordning omröstning till dom eller beslut

skall äga rum.

Särskild omröstning må icke företagas rörande sådana omständigheter som

var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången.

26 §.

Dom skall meddelas så snart ske kan, sedan huvudförhandlingen avslutats.

Domen skall underskrivas av dem som deltagit i avgörandet. Utskrifter

av domen, å domstolens vägnar underskrivna av ordföranden, skola samma

dag som domen meddelas genom ordförandens försorg med posten utsändas

till parterna. Äro flera parter å samma sida, må gemensam utskrift sändas

till en av dem. Särskild underrättelse om tiden och sättet för domens meddelande

erfordras ej.

Vad i denna paragraf stadgas om dom äge motsvarande tillämpning i fråga

om slutligt beslut.

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

27 §.

Beträffande rättegångskostnad äge domstolen förordna, att vardera parten

skall bära sin kostnad jämväl då den tappande parten med hänsyn till

målets beskaffenhet haft skälig anledning att få tvisten prövad av domstol.

Skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad skall fördelas

mellan dem efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras förhållande

till saken och rättegången.

28 §.

Angående rättegången vid arbetsdomstolen skall i övrigt i tillämpliga delar

lända till efterrättelse vad i rättegångsbalken eller eljest finnes stadgat

beträffande rättegång vid rådhusrätt i mål, där förlikning om saken är

tillåten.

Särskilda bestämmelser.

29 §.

Vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet att fullgöra arbetsdomstolens

dom, må ej förvandlas.

30 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom och

protokoll.

31 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för ämbetsbrott skall

upptagas av högsta domstolen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön ni. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För fordran på arbetslön som grundas på bestämmelse i kollektivavtal

må betalningsföreläggande, utan hinder av att tvist om anspråket hör till

arbetsdomstolen, sökas vid allmän underrätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition m 224. 75

Betalningsföreläggande må ock sökas vid allmän underrätt för fordran på

semesterlön eller semesterersättning enligt lag, ändå att arbetsavtalet är reglerat

av kollektivavtal och talan förty eljest skolat väckas vid arbetsdomstolen.

2 §•

Bestrider gäldenären ansökningen och har målet med anledning härav hänskjutits

till rättegång, skall målet överlämnas till arbetsdomstolen, om tvisten

finnes vara av beskaffenhet att skola prövas av denna; och må klagan över

beslut härom ej föras.

Arbetsdomstolen skall förelägga borgenären att visa, huruvida förening,

som i 13 § första stycket lagen om arbetsdomstol sägs, vill föra borgenärens

talan eller undandrager sig detta. Har i målet åberopat kollektivavtal slutits

av förening, vari gäldenären är eller varit medlem, skall denna instämmas

att jämte gäldenären svara i målet vid arbetsdomstolen.

Finner arbetsdomstolen sig icke vara behörig, skall den visa målet åter

till den rätt som överlämnat detsamma. Har sådan återförvisning skett, må

frågan huruvida målet hör under arbetsdomstolen ej anyo upptagas.

3 §.

Talan i mål som enligt 2 § överlämnats till arbetsdomstolen skall anses

väckt vid denna, när ansökningen om betalningsföreläggande gjordes hos den

allmänna underrätten.

Har allmän underrätt i mål om betalningsföreläggande å ansökningen tecknat

bevis att utmätning må äga rum och vill gäldenären söka återvinning,

skall han, såframt tvisten är av beskaffenhet att skola prövas av arbetsdomstolen,

dit ingiva ansökan om stämning inom tid som sägs i 35 § första

stycket lagsökningslagen.

4 §•

Beträffande förfarandet vid allmän underrätt i mål som avses i denna lag

skall i övrigt lända till efterrättelse vad i lagsökningslagen finnes föreskrivet,

där det är tillämpligt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

Kung!. Maj.ts proposition nr 224.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse aY 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester.

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 29 juni 1945 om semester skall

erhålla följande ändrade lydelse.

26 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal

regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Att betalningsföreläggande

för fordran på semesterlön eller semesterersättning enligt lag

må sökas vid allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras av kollektivavtal,

därom är särskilt stadgat.

I fråga---lag sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

77

Bilaga A.

Utredningsmannens förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni

1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas dels att 5, 6, 8, 10 och 13 §§ lagen den 22 juni 1928

om arbetsdomstol skola erhålla ändrad lydelse pa sätt nedan angives dels

ock att 16—29 §§ i lagen med därtill hörande rubriker skola ersättas med

nya paragrafer, betecknade nr 16—32, vilka med tillhörande rubriker skola

hava följande lydelse.

5 §•

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och

hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen utövas av den, som

är omyndig eller försatt i konkurstillstånd.

6 §•

Har ledamot---av Konungen.

Avgår sådan---motsvarande tillämpning.

Har ordförande, ledamot eller ersättare övervarit huvudförhandling eller

deltagit i förrättning enligt 10 § andra stycket, men avgår han innan malet

blivit avgjort, vare han skyldig att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling

av målet.

8 §.

Innan någon tager säte i arbetsdomstolen, skall han hava avlagt domared

eller, med Konungens tillstånd, sådan försäkran på heder och samvete, varom

i 4 kap. 11 § andra stycket nya rättegångsbalken sägs.

10 §.

Arbetsdomstolen vare---vardera sidan.

Besiktning å---för arbetarsidan. .....

Handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller förrättning enligt

andra stycket och som icke heller innefattar måls avvisande, ankommer pa

ordföranden eller lagkunnig tjänsteman vid domstolen, som ordföranden

därtill förordnat.

13 §.

Förening, som slutit kollektivavtal, äger vid arbetsdomstolen väcka och

utföra talan för den, som är eller varit medlem i föreningen; och må denne

själv ej kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala

åJ hansJ vägnar. Den, för vilken förening kärar, skall dock betraktas såsom

part, såvitt angår personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran,

jävsförhållande och andra dylika frågor.

Vill någon---sin talan.

Har förening---deras medlemmar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Kung!. Maj:ts proposition nr 224.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen har att hos domstolen

göra skriftlig ansökan om stämning å motparten. I stämningsansökan

skall käranden uppgiva de omständigheter, varå han grundar sin talan, uppställda

efter sitt sammanhang, och det yrkande han framställer. Vid ansökan

bor käranden i huvudskrift eller besannad avskrift foga de skriftliga bevis,

som innehavas av honom.

Förekommer ej anledning att avvisa ansökan, skall domstolen utfärda

stämning å svaranden att svara å käromålet.

17 §.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar

delgivas svaranden.

Delgivningen skall ske genom domstolens försorg; dock må domstolen, om

det finnes lämpligt, förelägga käranden att verkställa delgivningen. Delgivning

genom domstolens försorg sker genom posten i den därom stadgade

ordningen. Om det finnes utan olägenhet kunna ske, äger domstolen låta

verkställa delgivningen genom handlingarnas överlämnande med bud eller

översändande i vanligt brev. I nämnda fall gäller mottagarens skriftliga erkännande

av delgivningen såsom fullt bevis därom.

Vad i andra stycket stadgas äge motsvarande tillämpning, när delgivning i

rättegången eljest skall ske.

18 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Förberedelsen skall

vara skriftlig, om icke domstolen med hänsyn till målets beskaffenhet finner

muntlig förberedelse lämpligare och parts inställelse kan antagas äga

rum utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Domstolen äge förordna,

att skriftlig förberedelse skall fortsättas genom muntlig förhandling och

muntlig förberedelse genom skriftväxling.

För fullgörande av vad part har att iakttaga under förberedelsen må domstolen

förelägga vite.

19 §.

Försummar part alt vid skriftlig förberedelse inkomma med svaromål

eller annan infordrad skrift eller uteblir part från sammanträde för muntlig

förberedelse, må domstolen ändå vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse,

om detta kan antagas vara till gagn för målets utredning. I annat fall skall

domstolen utan hinder av försummelsen eller uteblivandet utsätta målet till

huvudförhandling.

20 §.

Sedan förberedelsen avslutats, skola parterna kallas till huvudförhandling.

Part skall föreläggas att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes

vara erforderlig för utredningen.

21 §.

Domstolen äger, om det finnes erforderligt, självmant meddela föreläggande

om företeende av skriftligt bevis, inkalla vittnen och i övrigt föranstalta

om bevisning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuiigl. Maj.ts proposition nr 224.

79

22 §.

Uteblir part från huvudförhandlingen, skall målet det oaktat företagas till

avgörande. Erinran härom skall intagas i kallelsen till förhandlingen.

23 §.

Har huvudförhandling påbörjats, men finnes uppskov oundgängligen erforderligt

för utredningen, skall fortsatt huvudförhandling äga rum så snart

ske kan

Hava de ledamöter, som vid målets återupptagande sitta i domstolen, ej

övervarit den tidigare handläggningen, skall malet upptagas till ny huvudförhandling.

Härvid vare ej erforderligt att ånyo upptaga bevis, som upptagits

vid tidigare tillfälle, såframt förnyat upptagande kan antagas vara

utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet.

24 §.

I protokoll vid huvudförhandling vare ej erforderligt att anteckna utsaga

av vittne, sakkunnig eller part under sanningsförsäkran.

25 §.

När huvudförhandling ägt rum, skall överläggning till dom hållas å samma

eller sist å nästa helgfria dag. ,

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skola

domstolens ledamöter vid omröstningen yttra sig i den ordning ordföranden

bestämmer. . .. , . .

Ej vare erforderligt att inom domstolen verkställa särskild omröstning beträffande

varje omständighet, som i fråga om ett och samma käromål är av

omedelbar betydelse för utgången.

26 §.

Domen skall i första hand grundas å vad vid huvudförhandlingen förekommit.

Dock må domstolen till grund för domen lägga jämväl andra i malet

förebragta omständigheter.

27 §.

Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av dem, som deltagit i avgörandet.

, .... . ...

Domen skall meddelas så snart ske kan, sedan huvudförhandlingen avslutats.

Har domen ej avkunnats vid något domstolens sammanträde, skall

meddelandet ske genom att utskrifter av domen, å domstolens vägnar undertecknade

av ordföranden, med posten översändas till parterna. I sadant tall

skall domen anses given den dag, da utskrifterna undertecknas. .

Vad i denna paragraf stadgas om dom äge motsvarande tillämpning i fråga

om slutligt beslut.

28 §.

Beträffande rättegångskosInad äge domstolen förordna, alt vardera parten

skall bära sin kostnad jämväl i fall, då den tappande parten med hänsyn till

målets beskaffenhet finnes hava haft skälig anledning att få tvisten prövad

av domstol. 0

Skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad skall lordelas

mellan dem efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras förhållande

till saken och rättegången.

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

29 §.

Angående rättegången vid arbetsdomstolen skall i övrigt i tillämpliga delar

lända till efterrättelse vad i nya rättegångsbalken eller eljest finnes stadga*

beträffande rättegång vid rådhusrätt i mål, där förlikning om saken är

tillåten.

Särskilda bestämmelser.

30 §.

Vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet att fullgöra arbetsdomstolens

dom, må i händelse av bristande tillgång till dess gäldande ej förvandlas

till fängelse.

31 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom och

protokoll.

32 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för fel eller försummelse

i ämbetet skall upptagas av högsta domstolen.

, ®enna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948. Lagens bestämmelser

skola landa till efterrättelse även för mål, däri stämning utfärdats före ikrafttradandet,

i den mån de kunna tillämpas; i övrigt gälle för sådana mål vad

i aldre lag stadgas.

Utredningsmannens förslag till lag om betalningsföreläggande för vissa

fordringar å arbetslön m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Är arbetstagares arbetsavtal reglerat av kollektivavtal, må för fordran på

arbetsion som grundas pa bestämmelse i kollektivavtalet, betalningsföreläggande

stadse sokas vid allmän underrätt.

Betalningsföreläggande må ock sökas vid allmän underrätt för fordran på

semesterlön eller semesterersättning enligt lagen om semester ändå att arbetstagarens

arbetsavtal är reglerat av kollektivavtal.

2 §.

.,AfnS''ÄIling?n T betalningsföreläggande må för borgenärens räkning göras

av fackförening, fackförbund eller annan liknande förening av arbetstagare

dan borgenären ar med em. Hänskjutes målet till rättegång vid underräUen

ager föreningen jämväl i rättegången företräda medlemmen.

3 §.

nrS^trider *fpf*“ären fnsökningen och är tvisten av beskaffenhet att skola

P ovas av arbetsdomstolen, skall ansökningen avvisas och sökanden hänvi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

81

sas att genom stämning i vanlig ordning draga tvisten under nämnda domstols

prövning. Talan mot beslutet såvitt angår avvisandet må föras genom

besvär i hovrätten, över hovrätts beslut må klagan ej föras.

4 §.

Ingives till arbetsdomstolen ansökan om stämning i målet inom två månader

från det ansökningen om betalningsföreläggande avvisades, skall talan

i målet anses väckt, då ansökningen om föreläggandet gjordes hos underrätten.

5 §.

I rättegången vid arbetsdomstolen skall denna pröva frågan om kostnaderna

i målet om betalningsföreläggande!, såframt ansökan om stämning

ingivits inom tid, varom sägs i 4 §.

6 §.

Har i målet om betalningsföreläggande å ansökningen tecknats bevis att

utmätning må äga rum och vill gäldenären söka återvinning, skall han, såframt

tvisten är av beskaffenhet att skola prövas av arbetsdomstolen, dit ingiva

ansökan om stämning inom tid, som sägs i 35 § första stycket lagsökningslagen.

7 §•

Beträffande betalningsföreläggande, varom i denna lag stadgas, skall i övrigt

lända till efterrättelse vad i lagsökningslagen finnes föreskrivet, där det

är tillämpligt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 224

6

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 april

1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswäbd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 7 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 7 februari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol;
2)

lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m.;

och

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420)

om semester.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn S. Dennemark.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 om

arbetsdomstol.

26 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i tredje stycket synes ha erhållit en alltför vid avfattning.

Vad förut i paragrafen är stadgat torde nämligen icke böra äga tillämpning

beträffande avskrivningsbeslut, som enligt arbetsdomstolens praxis redovisas

i protokollet. På grund härav hemställes, att i anslutning till 17 kap. 12 §

nya rättegångsbalken föistnämnda bestämmelse måtte erhålla sådan jämkad

lydelse att vad i paragrafen stadgas om dom får motsvarande tillämpning

å slutligt beslut, om frågans beskaffenhet fordrar det.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 224.

83

30 §.

Lagrådet:

Även om lydelsen av 26 § jämkas i enlighet med vad lagrådet hemställt,

är tydligt att jämväl slutligt beslut kan komma att uppsättas särskilt, d. v. s.

skilt från protokollet. Exempelvis lärer så bliva fallet, då mål avvisas på

grund av rättegångshinder. Med hänsyn härtill torde stadgandet i förevarande

paragraf böra kompletteras sålunda att omedelbart efter orden »arbetsdomstolens

dom» inskjutas orden »eller slutliga beslut».

2. Förslaget till lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar

på arbetslön in. m.

2 §■

Justitieråden Gyllenswärd och Nissen samt regeringsrådet Kuylenstierna:

Mot de föreslagna reglerna i denna paragraf synes icke något vara att erinra

såvitt avser förhållandet mellan arbetsdomstolen, å ena, samt allmän

underrätt och hovrätt, å andra sidan. Emellertid lärer det kunna tänkas inträffa,

att beslut om överlämnande av mål till arbetsdomstolen meddelas av

högsta domstolen. Det synes då icke kunna komma i fråga att arbetsdomstolen

skulle äga visa målet åter till högsta domstolen. Enligt praxis tillkommer

det, då två domstolar genom lagakraftägande beslut förklarat sig obehöriga,

högsta domstolen att avgöra kompetenskonflikten dem emellan, och denna

praxis har för de allmänna domstolarnas del lagfästs i 10 kap. 20 § nya rättegångsbalken.

Det kan icke antagas annat än att dylik behörighet tillkommer

högsta domstolen även då det gäller arbetsdomstolens kompetensområde.

Att för nu ifrågavarande specialfall ge en häremot stridande regel kan icke

anses lämpligt och skulle ej heller stå i god överensstämmelse med högsta

domstolens i grundlagen givna befogenhet att bevilja resning i mål från arbetsdomstolen.

Det hemslälles förty, att åt tredje stycket första punkten av

denna paragraf gives sådan lydelse, att den blir tillämplig allenast då annan

domstol än högsta domstolen överlämnat målet.

Justitierådet Lawski:

Jag är ense med lagrådets övriga ledamöter beträffande den av dem föreslagna

kompletteringen av tredje styckets första punkt. Denna komplettering

avser att säkerställa en enhetlig rättstillämpning för ett fall, som man hoppas

icke skall inträffa, nämligen att högsta domstolen anser en viss typ av

mål böra upptagas av arbetsdomstolen, medan denna har en motsatt mening.

Nöjer man sig med nämnda komplettering, skulle emellertid den egendomliga

konsekvensen uppkomma att, om underrätt eller hovrätt i enlighet med den

av högsta domstolen hävdade uppfattningen överlämnade ett mål till arbetsdomstolen,

dennas motsatta mening alltid skulle komma att följas, eftersom

den då skulle med verkan för samtliga allmänna domstolar återförvisa må
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

let, under det att, om underrätt och hovrätt följde arbetsdomstolens åsikt

och målet ginge vidare till högsta domstolen, dennas ståndpunkt skulle bli

den gällande. Ett dylikt resultat synes mig icke försvarligt. Jag förordar

därför, att till andra punkten i tredje stycket fogas orden »av annan domstol

än högsta domstolen».

3. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni

1945 om semester.

Lagrådet:

Detta förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

85

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 18 april 1941.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 3 april

1947 avgivna utlåtande över de den 7 februari 1947 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol;

2) lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m.;

samt

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester.

Föredraganden anför följande.

De av lagrådet framställda erinringarna vid 26 § tredje stycket och 30 § i

förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetsdomstol torde böra beaktas.

Därutöver synas ett par smärre jämkningar av redaktionell art böra

vidtagas i detta förslag.

I anledning av lagrådets hemställan vid 2 § i förslaget till lag om betalningsföreläggande

för vissa fordringar på arbetslön m. m. vill jag framhålla, att det

i och för sig knappast skulle kunna anses olämpligt att den ståndpunkt, som

en specialdomstol av arbetsdomstolens typ intar i en fråga rörande räckvidden

av domstolens egen kompetens, städse finge respekteras av allmän domstol.

Jag medger dock, att det kunde verka stötande om arbetsdomstolen skulle

äga att återförvisa ett mål till högsta domstolen, sedan denna uttryckligen

förklarat att just detta mål rätteligen hör under arbetsdomstolen. På grund

härav vill jag icke motsätta mig lagrådets hemställan. Däremot finner jag det

icke påkallat att vidtaga den ytterligare ändring i förevarande paragraf, som

en av lagrådets ledamöter förordat.

Slutligen vill jag begagna tillfället framhålla, att uttrycket arbetslön i 1 §

första stycket sislberörda lagförslag givetvis avses skola innefatta även semesterlön

och semesterersättning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Föredraganden hemställer härefter, att de sålunda jämkade förslagen ävensom

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945

om semester, vilket förslag av lagrådet lämnats utan erinran, måtte genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470091

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:357 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 a1 i texten