Sök i Ratio Lex

Angående grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad m. m

1947-04-18 · 56 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:243, Angående grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

1

Nr 243.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående grunder för ålderdomshemsvårdens

ordnande och utbyggnad m. m.;

given Stockholms slott den 18 april 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj ds

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 18 april 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående grunder för

ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad m. m. samt anför därvid

följande.

Socialvårdskommittén — som i enlighet med Kungl. Maj ds bemyndigande

den 17 december 1937 tillsatts för att verkställa en översyn av den svenska

socialvården och framlägga därav föranledda förslag — har i juli 1946 avBihanq

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 243. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition nr 243.

lämnat betänkande med förslag angående ålderdomshem m. m. (SOU 1946:

52)-1 Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av ett stort antal

myndigheter och sammanslutningar.

Gällande bestämmelser om ålderdomshem.

De grundläggande bestämmelserna om ålderdomshem återfinnas i 31 §

fattigvårdslagen, vari föreskrives, att fattigvårdssamhälle skall hava anstalt

(ålderdomshem, försörjningshem, vårdhem) för mottagande av understödstagare,

vilka äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i

hemmet eller utackorderas.

Flera samhällen må förena sig om gemensam anstalt. Villkor och bestämmelser

för sådan förening skola upptagas i ett reglemente, som fastställes

av länsstyrelsen. Fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet

understödstagare eller eljest kan anses icke vara i behov av egen anstalt eller

del i sådan, må efter länsstyrelsens beprövande kunna tills vidare befrias

från skyldighet härifrån. Om befrielse meddelas, fritages samhället dock icke

härigenom från skyldighet att bereda anstaltsvård åt understödstagare, som

är i behov därav. I 32 §, som innehåller bestämmelser om anordningar vid

anstalt, varom talas i 31 §, stadgas bland annat, att, därest sinnessjuka,

sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare sjukdom behäftade understödstagare

icke kunna erhålla vård å särskild anstalt utan måste intagas å fattigvårdsanstalten,

dessa sjuka i allmänhet skola vårdas i särskilda rum eller

avdelningar. Vidare föreskrives att minderårig icke annat än tillfälligtvis och

till dess annan anordning hunnit träffas må intagas å anstalten, där ej en

från den övriga anstalten skild avdelning för barns omhändertagande och

vården inrättats samt blivit godkänd som barnhem.

översikt över socialvårdskommitténs förslag’.

Allmänna synpunkter.

Socialvårdskommittén framhåller inledningsvis, att i vårt land stor uppmärksamhet

hade ägnats den viktiga frågan att bereda medborgaren ekonomisk

hjälp men att av lika stor betydelse vore att han garanterades tillfälle

till vård, när sådan vore av behovet påkallad. I detta senare avseende

företedde vår socialpolitik alltjämt allvarliga brister. Antalet vårdplatser på

sjukhus, vårdhem och abnormanstalter vore sålunda för vissa grupper av

vårdbehövande otillräckligt. Likaså funnes stora brister i fråga om vårdmöjligheter

för ålderdomssvaga personer.

1 Vid betänkandets färdigställande har socialvårdskommittén utgjorts av f. d. landshövdingen

Bernh. Eriksson, ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare, lasarettssysslomannen

A. Hagård, fru Olivia Nordgren, ombudsmannen Fritz Persson, hemmansägaren Martin Skoglund

och lantbrukaren Otto Wallén, redaktören Lennart Hartmann, generaldirektörerna Ernst

Bexelius och Karl J. Höjer samt fattigvårdsdirektören Otto Wangson. Utarbetandet av betänkandet

har närmast omhänderhafts av generaldirektören Höjer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 243.

3

Frågan om beredande av vård på sjukvårdsanstalt fölle visserligen icke

inom socialvårdskommitténs arbetsområde. Den utövade emellertid ett avgörande

inflytande på möjligheterna att ordna anstaltsvård för åldringar och

förtidsinvalider, som — utan att vara i behov av vård på sjukvårdsanstalt

— vore i behov av omvårdnad och tillsyn.

I stor utsträckning hade nämligen ålderdomshemmen annat klientel än

åldringar. Anmärkningsvärt vore att på dessa hem måste omhändertagas ett

stort antal sinnessjuka och andra personer, vilka vore i behov av vård på

sjukvårdsanstalt men på grund av platsbrist på dylika anstalter ej kunnat

mottagas därstädes. Bristen i fråga om lämplig anstaltsvård för åldringar och

invalider vore sålunda i hög grad en konsekvens av den otillräckliga tillgången

på platser å sjukvårdsanstalter.

Kommittén erinrar om att under en tidigare epok ingen gräns funnes mellan

fattigvård och sjukvård. I princip skilde man visserligen under 1800- talet mellan fattigvårdens och sjukvårdens anstaltsväsen, men i praktiken intogos

på fattigvårdsanstalterna vårdbehövande av alla slag (barn, sjuka, invalider

och åldringar).

Kommittén uppgiver, att eu förändring i fråga om anstalternas faktiska användning

först inträffade efter sekelskiftet och framför allt sedan 1918 års

fattigvårdslag tillkommit. En förskjutning i sammansättningen av de kommunala

fatligvårdsanstalternas klientel hade sedermera ägt rum, något som

lett till att antalet åldringar, som icke vore i behov av vård på sjukhus eller

vårdhem, numera utgjorde en större del av klientelet.

Kommittén fortsätter.

Vad nyss anförts får icke fördölja, alt våra »ålderdomshem» i full överensstämmelse

med fattigvårdslagens både bokstav och mening i regel samtidigt

äro både försörjningshem och vårdhem d. v. s. måste omhändertaga dels vårdbehövande

men ej sjuka åldringar, dels yngre och medelålders tämligen arbetsföra

men ej försörjningsdugliga personer (försörjningsfall), dels sjuka

personer. Endast i de största städerna är antalet försörjningsfall och sjukdomsfall,

som ankomma på fattigvården, så omfattande, att kommunen kan

uppföra särskilt försörjningshem och särskilt vårdhem. I regel återstår därlör

ingen annan utväg än att låta ålderdomshemmet fylla även uppgifterna

som försörjningshem och vårdhem. Rättsligen ha fattigvårdsanstalternas karaktär

icke vare sig genom 1918 års lag eller senare ändrats. De ha sålunda

kvar karaktären av anstalt, som är till för fattiga av alla slag, som ej kunna

beredas anstaltsvård på annat sätt, både för kortvariga och långvariga fall.

I fråga om de kortvariga spelar fattigvårdsanstalten faktiskt rollen av en

allmän upptagningsanstalt, till och med i fråga om barn (33 § barnavårdslagen)

. Utan stöd av författning utsträcker man i praktiken kravet, att fattigvårdsanstalten

skall vara en allmän upptagningsanstalt, därhän att man där

i betydande omfattning måste mottaga sjukdomsfall, beträffande vilka intet

ekonomiskt hjälpbehov föreligger (andra än »fattiga») men vars behov av

vård på anstalt ej kan tillgodoses i annan ordning.

Utvecklingen har vidare lett till alt man, likaledes utan stöd av författning,

kommit att mottaga en annan grupp, som icke heller är i behov av fattigvård,

i varje fall icke om det finnes möjlighet att ordna helinackordering för rimlig

kostnad, nämligen icke sjukvårdsbehövande åldringar med inkomst av till

räcklig storlek för att kunna bestrida dylik kostnad. Detta inackorderings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

system vinner alltmera spridning även om det, framförallt beroende på ålderdomshemmens

skiftande beskaffenhet, är mycket ojämt förekommande. Genomsnittligt

utgjordes beläggningen enligt socialvårdskommitténs undersökning

av ålderdomshemmen 1938 (SOU 1940: 22) till cirka 17 % av inackorderingar,

men denna siffra har sedan dess otvivelaktigt stigit avsevärt och torde

ligga omkring 25 °/o, kanske bortemot 30 °/o.

Det är till utvecklingen i detta senare avseende, som kommittén vill anknyta

diskussionen om ålderdomshemmens framtida gestaltning. Kommittén

uttalar, att den icke hyser någon tvekan om att denna utveckling icke endast

bör tolereras utan även på lagstiftningens väg fullföljas. Kommunerna hade

i det praktiska arbetet gått lagstiftningen i förväg och utpekat den väg, som

borde följas. Ålderdomshemmen borde alltså enligt kommitténs uppfattning

upphöra att vara fattigvårdsanstalter. De borde ställas utanför fattigvårdslagen.

De nuvarande fattigvårdsanstalterna borde i huvudsak förvandlas till

inackorderingshem för åldringar, som vore i behov av anslaltsvård men dock

icke av sjukvård på speciell vårdanstalt, samt reserveras för detta klientel.

Ett ståndpunktstagande till denna fråga fordrade emellertid ett klargörande

på vad sätt det i fortsättningen skulle sörjas för erforderlig anstaltsvård åt

den övriga delen av ålderdomshemmens nuvarande klientel.

För kommitténs uttalanden och förslag i dessa frågor redogöres i det följande.

Ålderdomshemmen och deras klientel.

Socialvårdskommittén har härefter övergått till att närmare redogöra för

ålderdomshemmen och deras klientel. Kommittén erinrar härvid till en början

om att kommittén i ett tidigare betänkande (SOU 1940: 22) redovisat

resultaten av en av kommittén verkställd statistisk undersökning angående

kommunernas ålderdomshem. Undersökningen avsåg visserligen förhållandena

år 1938, men de förändringar, som senare inträtt, anser kommittén icke

avsevärt minska resultatens användbarhet för ett bedömande av fattigvårdens

anstaltsfrågor.

Det framgick av undersökningen att det totala antalet ålderdomshem i

riket år 1938 uppgick till 1 433, varav 1 302 på landsbygden och 131 i städerna.

Platsantalet (inklusive platser vid godkända avdelningar för sinnessjuka

och kroniskt sjuka) uppgick till sammanlagt 42 426, därav på landsbygden

27 251 och i städerna 15 175. Å de egentliga ålderdomshemmen uppgick

platsantalet till 25 900 på landsbygden och 8 245 i städerna. Av landsbygdens

ålderdomshem inrymde 892 hem högst 20 samt 251 hem 21—30 platser

på egentliga ålderdomshemmet. Ungefär hälften av hemmen på landsbygden

hade tagits i bruk före år 1921. Genomsnittliga antalet platser på ålderdomshemmen

per 1 000 invånare utgjorde den 1 januari 1938 för landsbygden

6,7 samt för städerna 6,9.

Av en särskild undersökning, omfattande l 400 ålderdomshem, framgår

att den genomsnittliga beläggningssiffran för hela rikets landsbygd utgjorde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

5

74.3 °/o av hela platsantalet den 1 juli 1937, 75 °/o i februari 1938 samt

75.4 % den 30 juni 1938. För städerna voro motsvarande siffror något högre

eller respektive 76,3, 80 och 77 °/o.

Undersökningen avsåg vidare att utröna i vilken utsträckning behov av

differentierad vård förelåg hos klientelet å ålderdomshemmen, vårdlagarna

å godkända specialavdelningar för sinnessjuka och kroniskt sjuka ej inberäknade.

I denna del omfattade dock icke undersökningen ålderdomshemmen

i Stockholm, Göteborg och Malmö. Den berörde i allt 24 104 personer,

därav 19 555 på landsbygdens ålderdomshem och 4 549 på städernas ålderdomshem.

Kommittén anser sig därvid ha funnit, att av dessa 24 104 vårdtagare

3 359 vore sinnesabnorma, 1 197 i behov av vård på hem för kroniskt sjuka,

208 i behov av vård å annan specialanstalt och 328 svårhanterliga. Av de

sinnesabnorma behövde 688 vård på sinnessjukhus, 1 993 på vårdhem för

lättskötta sinnessjuka och 678 på anstalt för sinnesslöa.

Sedan dessa grupper frånräknats, återstod en grupp om 19 012 personer,

vilka kommittén ansåg ej vara i behov av vård å specialanstalt. Av sistnämnda

grupp voro 1 631 personer mera varaktigt sängliggande, varmed kommittén

avsett personer, som varit sängliggande minst 6 av de senast förflutna 12 månaderna.

Av dessa var det stora flertalet eller 87 % över 70 år. Av de till

gruppen hänförliga icke varaktigt sängliggande vårdlagarna, 17 381 personer,

voro — om man bortser från barnen under 16 år, vilkas antal utgjorde

73 — 13 933 över 60 år, 1 680 mellan 50 och 60 år samt 1 695 under 50 år.

För hela riket var frekvensen av sinnesabnorma i det av undersökningen

berörda klientelet 14 °/o. På landsbygden var denna något större än i städerna

(respektive 16 %> mot 13,5 %). Man finge därvid komma ihåg, framhåller

kommittén, att städerna i mycket större utsträckning än landsbygden

byggt godkända avdelningar för sinnessjuka, vilkas patienter ej vore här

medräknade. Frekvensen av sinnesabnorma vore emellertid mycket skiftande

från län till län, ett förhållande som delvis vore beroende av vad landstingen

gjort för att inrätta vårdhem för lättskötta sinnessjuka och för de sinnesslöa.

Mellan de olika ålderdomshemmen skiftade frekvensen även starkt. Icke

mindre än 592 hem voro helt utan sinnesabnorma, men å andra sidan uppgingo

dessa i 136 hem till mer än 30 °/o av hela klientelet (därav i 19, framförallt

mycket små hem, till mer än 50 %>).

I anslutning till de här återgivna siffrorna framhåller kommittén, att det

klientel, som klart tillhörde ett ålderdomshem i egentlig mening, utgjordes

av dels nämnda 13 933 över 60 år, dels sannolikt en betydande del av de

1 680 mellan 50 och 60 år, dels hela gruppen varaktigt sängliggande. Sannolikt

måste även eu del av de 1 695 under 50 års ålder behållas på ålderdomshem.

Av de omkring 24 000 personer, som berördes av undersökningen,

kunde i runt tal 17 000 beräknas tillhöra det klientel, som rätteligen borde

höra hemma på ålderdomshem. Undersökningen visade alltså, att av dessa

17 000 en mycket begränsad del (1 600 å 1 700) vore varaktigt sängliggande

och därför i behov av mera sjukvårdsbetonat omhändertagande. I stort sett

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 2io.

vore här fråga om ett klientel, som utan att behöva skötas på vårdhem likväl

på grund av sin höga ålder vore i behov av den tillsyn och omvårdnad,

som kunde lämnas endast på en anstalt eller i ett hem i egentlig mening.

Beträffande de tidigare nämnda 1 680 personerna i åldern 50—60 år och

1 695 personerna under 50 år har kommittén undersökt vårdtidens längd.

Dessa grupper har kommittén, som nämnts, antagit endast i begränsad utsträckning

höra hemma på ålderdomshemmen. Snarare borde de omhändertagas

på de anstalter, som i fattigvårdslagen benämnas försörjningshem.

Detta gällde i synnerhet gruppen under 50 år. Resultatet av undersökningen

utvisade, att den övervägande delen varit intagen på ålderdomshem under

lång tid, nämligen 86 °/o under minst ett halvt år och 82 °/o under minst ett

helt år. Klientelet kunde enligt kommittén således i sin helhet utan överdrift

betecknas som ett långtidsklientel. Dessa siffror avsåge förhållandena den 30

juni 1938, vid vilken tid på året beläggningen på ålderdomshemmen brukade

vara låg. Den starkare beläggning, som brukade förekomma på vintern,

föranleddes framförallt av att yngre personer, vilka denna årstid hade

svårt att reda sig på egen hand, under höstens lopp sökte sig till hemmen.

Kommittén räknade därför med att, om tvärsnittet genom klientelet lagts i

februari i stället för i juni, skulle framförallt gruppen försörjningsfall (under

50 år) ha ökat och dess karaktär av långtidsfall ej ha blivit fullt så markerad.

Beliovet av hem och höstäder för åldringar m. m.

Socialvårdskommittén har i betänkandet erinrat om att vid sidan av ålderdomshemmen

samhället även på en annan linje sökt lösa bostadsfrågan

för de gamla, nämligen för sådana som kunde sköta sitt eget hushåll och

för vilka omvårdnads- och tillsynsproblemet ännu icke vore aktuellt. Detta

hade skett genom de s. k. pensionärshemmen, till vilka statsbidrag utginge

(endast byggnadsbidrag). Hittills hade emellertid pensionärshemmen spelat

en tämligen underordnad roll. Enligt uppgift i proposition till 1946 års riksdag

angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen (nr 279)

beräknades, att cirka 11 000 lägenheter tillkommit genom pensionärshems - verksamheten, varigenom omkring 17 000 åldringar fått sin bostadsfråga löst.

Enligt socialvårdskommitténs undersökning av folkpensionäremas bostadsförhållanden

i maj och juni 1944 (SOU 1944: 23) innehade av samtliga

personer med tilläggspension, som bodde i av fastighetsägaren förhyrd

lägenhet, knappt 5 °/o lägenhet i pensionärshem. Härtill komme dock drygt

lV2 %>, boende i »församlingshem», och knappt 21U %>, boende i stiftelse

eller dylikt, vilka båda bostadsformer realiter vore av samma typ som pensionärshem.

Även om dessa siffror genom verksamhetens relativt sett kraftiga

utveckling numera vore avsevärt högre, kanske mer än fördubblade,

gällde det fortfarande att den stora massan av pensionärer, vilka bodde i

förhyrd lägenhet, ej haft tillfälle få dylik i pensionärshem.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

7

Kommittén framhåller, att, när man ginge att pröva frågan om ålderdomshemmens

ställning och uppgifter, vore det ofrånkomligt, att man samtidigt

i viss utsträckning toge ställning till frågan om särskilda anordningar

från samhällets sida för ordnandet av enbart bostad för åldringar och därmed

även till frågan om avgränsningen av klientelet mellan

ålderdomshemmen å ena sidan samt pensionärshemmen

och liknande anordningar å andra sidan. Utgångspunkten

borde härvid enligt kommitténs mening tagas i en analys av åldringarnas

behov på ifrågavarande område. Denna analys kunde i hög grad

byggas på erfarenheter från de nuvarande pensionärshemmen och ålderdomshemmen.

Det framstode enligt kommittén för de flesta åldringarna som ett angeläget

önskemål att få bo kvar i den lägenhet eller åtminstone den trakt, där de

haft sitt hemvist under den verksamma perioden av sitt liv. Om emellertid

en åldring måste flytta, komme det för hans inställning härtill att bliva

avgörande, huruvida han kunde beredas eget rum att bo i eller icke. Vore

han relativt kry, ville han i regel helst ha egen lägenhet. Detta önskemål

vore värt uppmuntran och samhällets åtgärder måste i dylika fjäll ta sikte

på att ge åldringen tillfälle till att ha eget hushåll. Om däremot en åldring,

som vore skröplig och hade svårt att reda sig själv, sökte sig till pensionärshem.

komme han att bereda sig och andra mycket bekymmer.

Att många åldringar, som ha svårigheter att klara sig på egen hand, ändock

söka sig till pensionärshem, finner kommittén bero på följande omständigheter.

Ofta sökte sig de gamla till pensionärshemmen — och icke till

ålderdomshemmen — därför att det på ålderdomshemmen vore ont om enrum.

Mången toge risker och obehag av att bo ensam för sig själv hellre än

att tvingas dela rum med en eller flera människor på ett ålderdomshem.

Kunde enkelrum erbjudas, skulle vederbörande föredraga ålderdomshemmet,

om detta i övrigt vore tilltalande för den gamle. Icke enbart bristen på

enkelrum avskräckte utan härtill komme klientelblandningen, ålderdomshemmets

karaktär av fattigvårdsanstalt m. in., och för många vore måhända

de senare synpunkterna i och för sig avgörande. Kommittén fortsätter.

I diskussionen omkring dessa frågor synes de gamlas strävan efter eget

hushåll ha övervärderats. Man torde ha fäst sig vid det stora antalet ansökningar

till pensionärshemmen och därav dragit en felaktig slutsats, i det att

man förbisett, att detta ofta är den enda möjligheten, som erbjudes att få

lugn och trevnad och eget rum. Hade vi haft ålderdomshem med uteslutande

åldringar och med samma ställning som pensionärshemmen samt med god

tillgång på enrum, hade visserligen antalet sökande till pensionärshemmen

varit stort men dock betydligt mindre än nu.

I själva verket finnes mellan å ena sidan den del av ålderdomshemmens

klientel, som är sängliggande och behöver ständig omvårdnad, och å andra

sidan det renodlade pensionärshemsklientelet av pigga och krya åldringar

ett mellanskikt, som sannolikt är ganska betydande. Det är de som ha en

hel del krämpor, vilka då och då ansätta dem, och vilka därför allt emellanåt

ha svårt atl komma ut eller som behöva ett handtag vid på- och avkläd
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

ning och vid toalett i övrigt, behöva hjälp med städning m. in. För denna

kategori — och flertalet pigga och raska åldringar kommer ju efterhand in

i densamma — erbjuder ålderdomshemmet en långt tryggare och bättre tillvaro

än pensionärshemmet.

Utvecklingen på pensionärshemmen är i detta avseende lärorik. På grund

av åldringarnas motvilja mot ålderdomshemmen samt deras obenägenhet för

miljöbyte har man i viss utsträckning på pensionärshemmen fått ett klientel,

som i själva verket är i stort behov av omvårdnad och tillsyn. Där en sådan

situation uppstått, har den berett stora bekymmer. Man försöker reda sig

genom att anställa en sköterska, som kan se till de gamla och genom att tillhandahålla

städhjälp, och det har åtminstone ifrågasatts, att man skulle ge

de gamla möjlighet att få beställa lagad mat. Likväl torde en lösning av

problemet svårligen kunna nås på den vägen, enär pensionärshemmen äro

byggda som bostadshus. Eu verklig tillsyn över de gamla skulle kräva en

mycket stor personal, och hur man än här ordnar, så blir dock pensionärshemmet

för sådana gamla, som behöva omvårdnad och tillsyn, aldrig så

ändamålsenligt som ett väl ordnat ålderdomshem.

Den enda lösning, som är på samma gång den bästa möjliga för de gamla

och ur ekonomisk och organisatorisk synpunkt rationell, är därför den, att

stat och kommun på olika sätt hjälpa de ännu krya och raska åldringarna

att lösa sin bostadsfråga, under det att de övriga tillhandahållas helinackordering

på ålderdomshem av god beskaffenhet.

Kommittén framhåller, att om man underläte att förbättra åldringarnas

möjligheter att hyra bostadslägenheter, under det att man avsevärt förbättrade

ålderdomshemsvården, komme dessa sannolikt att i betydande utsträckning

söka sig till ålderdomshemmen. Liksom det vore nödvändigt att ha tillgång

till sjukhus och vårdhem för att ålderdomshemmen ej skulle beläggas

med sjuka personer, vore det också nödvändigt att ha tillgång till smålägenheter

i bostadshus för att ålderdomshemmen ej skulle beläggas med mera

krya åldringar. Parallellt med åtgärder för att förbättra ålderdomshemsvården

måste därför gå åtgärder för att öka tillgången på bostadslägenheter

för åldringar.

Kommittén har i detta sammanhang kommit in på frågan, om man såsom

hittills enbart skall göra detta genom att stödja produktionen av den

speciella typen av bostadshus för åldringar, pensionärshemmen, eller om man

även skall vidtaga särskilda åtgärder för att bereda de gamla goda bostäder

till rimliga hyror i vanliga bostadshus. Efter en redogörelse för behandlingen

av förevarande spörsmål i bostadssociala utredningens slutbetänkande

del 1 (SOU 1945:63) har kommittén diskuterat möjligheten och lämpligheten

av statlig subvention till hyran för åldringar, men har ej ansett sig

kunna framlägga något förslag. Däremot har kommittén framhållit, att behov

förelåge av en översyn av grunderna för statsbidrag till pensionärshem.

I förevarande sammanhang har kommittén gjort ett uttalande rörande ett

ofta framställt önskemål från de gamla att få medtaga egna möbler

till ålderdomshemmen. Kommittén anser det vara betydelsefullt för de gamlas

trivsel att dylika önskningar tillmötesgås, något som för närvarande icke

genomgående torde ske. I stort sett borde de gamla själva få bestämma över

vad de önskade medföra till sitt rum på ålderdomshemmet, även om av

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

praktiska skäl viss begränsning kunde vara nödvändig. Det låge i sakens

natur att en ovillkorlig förutsättning härför måste vara, att persedlarna bleve

föremål för betryggande desinfektionsåtgärder.

Utbyggnad av sjukhus och vårdhem.

Socialvårdskommittén hav — som redan i korthet omtalats — betonat,

att tillgodoseendet av behovet av platser på olika slag av sjukvårdsanstalter

vore en förutsättning för att man skulle kunna befria ålderdomshemmen från

sådana personer, som vore behäftade med olika sjukdomar. Kommittén liar

därför i ett kort sammandrag redogjort för situationen på detta område samt

framlagt förslag rörande erforderliga åtgärder. Kommittén har härvid behandlat

varje vårdgrupp för sig.

Såvitt angår de sinnessjuka framhåller kommittén, att, då antalet platser

på de statliga sinnessjukhusen varit helt otillräckligt, kommunerna på vissa

håll sett sig nödsakade att — i anslutning till sina fattigvårdsanstalter

— uppföra vårdanstalter för sinnessjuka. Antalet platser på statens sinnessjukhus

utgjorde enligt ett av medicinalstyrelsen i september 1945 avlämnat

förslag till 10-årsplan för den statliga sinnessjukvården och den statliga sinnesslövården

16 589, bortsett från platser för asociala imbecilla och svårskötta

sinnesslöa. Lade man härtill beslutade och påbörjade utbyggnader

samt en av medicinalstyrelsen som möjlig ansedd överbeläggning, komme

man upp till 18 399 vårdplatser. På ålderdomshemmen funnes 1938 omkring

700 sinnessjukhusfall och någon större ändring i detta förhallande torde

knappast ha inträffat. Att hemmen alltjämt måste tjänstgöra som en reserv

för de statliga sjukhusen berodde sannolikt i hög grad på att många sinnessjukhusläkare

vant sig vid att betrakta ålderdomshemmen såsom en reserv,

där man ej borde släppa en plats, som man väl lagt beslag på.

I förslaget till 10-årsplan hade medicinalstyrelsen uppskattat platsbehovet

år 1955 till cirka 25 000. Genom utvidgning av familjevården m. m. beräknades

dock en utbyggnad av sinnessjukvården till 24 000 platser vara tillräcklig

för att tillgodose behovet.

Vad angår förhållandena i fråga om vården av lättskötta sinnessjuka upplyser

kommittén, att i mitten av 1946 funnes i drift vårdhem med sammanlagt

2 898 platser. Antalet personer på ålderdomshem, i behov av dylik vård,

utgjorde 1938 omkring 2 000, vartill komme en del av de cirka 1 400 patienterna

på de godkända sinnessjukavdelningarna vid ålderdomshemmen.

Situationen på åldersdomshemmen syntes sedermera icke 1m förbättrats. Det

förelåge alltså en betydande brist på platser för lättskötta sinnessjuka. Med

all sannolikhet erfordrades ytterligare 2 000 å 3 000 platser för att dessa

sjuka skulle kunna erhålla den för dem lämpliga vården och för att man

skulle undgå sammanblandning med de gamla på ålderdomshemmen.

I propositionen nr 177 till 1946 års riksdag angående utbyggnad av sin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

nessjukvården m. m. hade medicinalstyrelsens tioårsplan för sinnessjukvården

m. m. upptagits till behandling. Departementschefen hade förklarat sig

vara ense med medicinalstyrelsen om behovet av snara åtgärder för förbättring

av den statliga sinnessjukvården men ansåge sig icke kunna på grundval

av den förebragta utredningen förorda genomförandet av styrelsens förslag

utom i vissa delar. Utredningen borde enligt departementschefens mening

först på vissa viktiga punkter fullständigas. Samtidigt med att proposition

avlämnades — den 8 mars 1946 — hade Kungl. Maj:t givit medicinalstyrelsen

i uppdrag att med beaktande av vad av departementschefen sålunda

i propositionen anförts verkställa ytterligare utredning och avgiva förnyat

förslag rörande den statliga sinnessjukvården och sinnesslövårdens utbyggnad

under de närmaste tio åren.

Riksdagen (riksdagens skrivelse nr 209) hade bifallit Kungl. Maj:ts förslag

samt i samband härmed anfört, bland annat, att utredning borde verkställas

i de av departementschefen angivna hänseendena, men att även frågan,

huruvida landstingen och de i landsting icke deltagande städerna alltjämt

skulle ombesörja vården av lättskötta sinnessjuka, borde bliva föremål

för en förutsättningslös utredning.

Socialvårdskommittén bär i anslutning till den lämnade redogörelsen föreslagit,

att ålderdomshemmen skulle spärras för intagning av sinnessjuka och

att de sinnessjuka, som redan finnas där intagna, inom en tid av fem år från

den tidpunkt, då plan för utbyggandet av sinnessjukvården antagits av statsmakterna,

överflyttas till sinnessjukhus och vårdhem. Även de godkända avdelningarna

för sinnessjuka vid fattigvårdens anstalter borde evakueras inom

samma tid och nedläggas. Vissa större dylika avdelningar, vilka hade karaktären

av fristående sjukhus och vilka på grund därav icke medförde risk

för att de gamla på ålderdomshemmet skulle bli störda av de sinnessjuka,

kunde möjligen under ytterligare en övergångstid arrenderas och drivas av

staten, intill dess platser bleve tillgängliga på de statliga sjukhusen. Den nu

pågående utredningen om sinnessjukvården borde, uttalar kommittén, baseras

på förutsättningen, att å ålderdomshemmen efter utgången av nyss angivna

tid icke skulle få vårdas sinnessjuka personer.

I fråga om möjligheterna att genomföra vad kommittén sålunda yrkat, har

den framhållit, att sjukhusen och vårdhemmen omedelbart borde kunna helt

påtaga sig uppgiften att mottaga nya fall. De nya fall, vilka nu intoges på

ålderdomshem, måste till antalet vara ringa i förhållande till det antal, som

intoges på sinnessjukhus och vårdhem. Det borde därför vara en rent praktiskt

organisatorisk fråga att kunna mottaga även dessa fall direkt på sjukhusen

och vårdhemmen. För överflyttning till dessa anstalter av de sinnessjuka,

som redan funnes på ålderdomshemmen, borde av de fem första årens

nyproducerade platser ett tillräckligt antal reserveras.

Kommittén säger sig icke ha funnit anledning att för sin del närmare ingå

på frågan på vilket sätt platsbehovet för de sinnessjuka bör tillgodoses. I anslutning

till det av 1946 års riksdag gjorda uttalandet ville kommittén dock

betona, att den nuvarande dualismen i fråga om ansvaret för anstaltsväsen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

11

det för de sinnessjuka ledde till uppenbara olägenheter såväl för dessa sjuka

som för de gamla på ålderdomshemmen. Det uppstode nämligen lätt delade

meningar, huruvida en sinnessjuk, som vore i behov av anstaltsvård, borde

vårdas på sinnessjukhus eller vårdhem för lättskötta sinnessjuka. Eftersom

dessa anstalter hade skilda huvudmän, bleve resultatet understundom det,

att båda vägrade mottaga den sjuke, varvid han i stället måste intagas på ett

ålderdomshem. Det vore sålunda ur socialvårdens synpunkt eu stor fördel,

om ansvaret för anstaltsväsendet för de sinnessjuka kunde samlas på en

hand. I den mån landstingen komme att tilldelas ansvaret för sinnessjukvårdens

anstaltsväsende funne kommittén det vara angeläget, att detta ansvar

finge formen av ett legalt huvudmannaansvar.

Vad angår de sinnesslöa uppgiver kommittén, att det låge närmast till

hands att antaga, att de knappt 700 sinnesslöa, som enligt 1938 års undersökning

funnos på ålderdomshemmen, främst tillhörde kategorien obildbara sinnesslöa.

Erfarenheten tydde emellertid på att på hemmen ofta funnes personer,

som borde betecknas som bildbara sinnesslöa men som på grund av

tidigare rådande otillfredsställande ordning i fråga om utbildning av sinnesslöa

icke erhållit sådan undervisning, för vilken de varit mottagliga och vilka

därför hade svårt att reda sig utanför anstalt.

Kommittén erinrar i detta sammanhang om att eu lag om undervisning och

vård av sinnesslöa hade trätt i kraft från och med år 1945. Den nya lagen

innebure obligatoriskt omhändertagande av bildbara sinnesslöa barn från inträdd

skolålder till 21 år, skyldighet för landstingen att bereda dessa sinnesslöa

undervisning och vård, ökad statlig ekonomisk hjälp åt landstingen till

anordnandet och driften av för ifrågavarande sinnesslöa erforderliga anstalter

samt uppdelning av överinseendet över sinnesslövården på medicinalstyrelsen

och skolöverstyrelsen. Övriga delar av sinnesslövården hade dock fortfarande

lämnats åt sidan. Om vården av de obildbara barnen och om de

bildbara sinnesslöa över 21 års ålder hade i samband med riksdagsbehandlingen

icke gjorts något uttalande.

Beträffande anstaltsvård för de obildbara sinnesslöa hänvisar kommittén

till att något legalt huvudmannaskap icke funnes. Däremot lämnade staten

bidrag till för sådana personer avsedda vårdhem, anordnade av landsting,

stiftelser, föreningar eller enskilda personer. Sammanlagt funnes omkring

4 000 vårdplatser, varav omkring 1 500 i landstingshem och resten i vårdhem,

anordnade av stiftelser och föreningar samt framförallt av enskilda personer.

Av en av medicinalstyrelsen verkställd inventering hade framgått, att den

1 april 1945 å de av landsting, förening eller stiftelse samt enskilda inrättade

vårdhemmen vårdats 3 683 personer, av vilka 2 659 voro över 15 års

ålder.

Antalet av de personer, som ytterligare vore i behov av vård på vårdhem

för obildbara sinnesslöa, hade medicinalstyrelsen — utan att alls omnämna

det klientel, som funnes på ålderdomshemmen — uppskattat till 450.

Kommittén erinrar vidare om alt 1946 års riksdag i anledning av väckt

motion hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning angående en klarare gräns
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

dragning mellan skolöverstyrelsens och medicinalstyrelsens uppgifter och

befogenheter på sinnesslövårdens område. Riksdagen hade i motiveringen

för denna hemställan anfört, att i nämnda sammanhang, även borde utredas

frågan angående riktlinjerna för vården av obildbara sinnesslöa och äldre

bildbara sinnesslöa. Nämnda utredning hade av Kungl. Maj:t anförtrotts särskilda

sakkunniga.

Kommittén har för sin del föreslagit, att ålderdomshemmen efter eu lid av

fem år, räknat från det att statsmakternas beslut på grundval av nyssnämnda

utredning träder i kraft, icke vidare skola mottaga sinnesslöa samt att sinnesslöa

som finnas där intagna inom sagda tid skola ha överförts till sinnes*

slöanstalt. Kommittén har vidare uttalat sig för att ansvaret för sinnesslövården

lägges på en huvudman, nämligen landstingen, eventuellt med undantag

för vården av de asociala imbecilla och de svårskötta.

I fråga om vården av de kroniskt sjuka hava de sakkunniga till eu början

redogjort för gällande statsbidragsbestämmelser och erinrat om att statsbidrag

till uppförande och drift av hem eller avdelning för kroniskt sjuka kunde

utgå till landsting och stad, som ej deltager i landsting samt, då särskilda

skäl därtill vore, jämväl till kommun eller kommunalförbund för anordnande

av större från ålderdomshem fristående anstalt. Statsbidrag finge

dock utgå till högst 1 a/2 plats per 1 000 invånare i landstingsområde och

1 V2 plats per 2 000 invånare i stad utanför landsting. I den proposition,

nr 113/1945, som låge till grund för gällande bestämmelser, hade föreslagits

en uppmjukning av intagningsbestämmelserna, så att även andra än de i den

fastslagna meningen kroniskt sjuka skulle kunna beredas plats, ehuru ulan

att driftbidrag därvid skulle utgå. Nämnda uppmjukning vore dock endast

ett provisorium och gällde under en tid av tre år. Riksdagen hade godtagit

detta förslag.

I fråga om förhållandena på detta område anför kommittén ytterligare

bland annat.

Enligt förut återgivna uppgifter funnos år 1938 på de egentliga ålderdomshemmen

cirka 1 200 personer som voro i behov av vård å hem för kroniskt

sjuka. 1 detta sammanhang måste uppmärksamheten också riktas på de

»godkända» avdelningarna för dylika sjuka vid ålderdomshemmen, vilka i

stort sett lämnades utanför kommitténs undersökning 1938 och vilkas klientel

sålunda icke ingår i nämnda siffra 1 200. Dessa avdelningar bestå av två

kategorier. En del av dem har icke uppfyllt de villkor, som gälla för statsbidrag,

och har sålunda icke kunnat erhålla sådant, men är likväl icke sämre

än att vården därstädes kunnat »av förste provinsialläkaren intygas vara tillfredsställande»

(41 § fattigvårdslagen), varför fattigvårdsstyrelsen kunnat av

landstinget erhålla gottgörelse för halva vårdkostnaden. Om man bortser från

städer utanför landsting, uppgick antalet statsbidragsplatser till omkring

1 750 och antalet platser på övriga avdelningar till drygt 600. Med hänsyn

till arten av sistnämnda avdelningar torde det vara önskvärt, att dessas klientel

överflyttas i ungefär samma takt som övriga kroniskt sjuka på ålderdomshemmen.

Sammanlagt skulle alltså för evakuering av ålderdomshemmen,

exklusive avdelningar med statsbidrag, erfordras 1 800 (1 200 + 600)

nya platser.

Enligt medicinalstyrelsens anslagsskrivelse för 1946/47 kan platsantalet

(med statsbidrag) å vårdhem för kroniskt sjuka under första hälften av 1947

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition nr 243.

13

beräknas uppgå till 4 646. Enbart för omhändertagandet av förut nämnda

högst 1 800 vårdtagare erfordras sålunda en utbyggnad med 30 å 40 °/o.

Av intresse är även att jämföra hela antalet statsbidragsberättigade platser,

4 646, med antalet dylika platser vid ålderdomshemmen, 1 750. Av hela antalet

vårdplatser för kroniskt sjuka återfinnas alltså 35 å 40 °/o på avdelningar

vid ålderdomshem. I själva verket ha alltså hittills kommunerna i

ganska hög grad svarat för tillgodoseendet av platsbehovet. Inom vissa områden

ha landstingen överhuvud laget icke intresserat sig för denna angelägenhet.

Det är för upprätthållandet av ålderdomshemmens rätta karaktär likaväl

som för beredande av god vård åt de kroniskt sjuka en angelägen sak, att

dessa sjuka erhålla den specialvård, av vilken de äro i behov. Även i fråga

om de kroniskt sjuka torde icke finnas någon annan utväg än att få till stånd

dels en spärr för kroniskt sjukas intagning eller kvarblivande på ålderdomshem,

dels ett legalt huvudmannaskap för hem för kroniskt sjuka, vilket bör

åläggas landstingen (motsvarande städer). Möjligen böra statsbidragen därvid

ytterligare höjas och givetvis bör kvotbegränsningen för bidragen borttagas.

För varje område bör därefter göras en detaljerad utredning om det verkliga

platsbehovet, och denna utredning bör omfatta även det klientel, som

nu finnes på ålderdomshemmen. På grundval av denna utredning bör utarbetas

eu plan att godkännas av medicinalstyrelsen eller Kungl. Maj:t. Planen

bör innebära eu utbyggnad under bestämd tid, under vilken ålderdomshemmens

kroniskt sjuka vårdtagare skola därifrån överflyttas. I fortsättningen

böra dylika sjuka icke få vårdas på ålderdomshemmen. Kommittén

har beträffande de kroniskt sjuka icke såsom i fråga om de sinnessjuka och

sinnesslöa ansett sig kunna föreslå sagda tidrymd till 5 år men vill framhålla

angelägenheten av att tiden icke göres längre än som av finansiella och tekniska

skäl befinnes ofrånkomligt.

De nuvarande för statsbidrag godkända avdelningarna vid ålderdomshemmen.

vilka ofta äro mycket små (ända ner till tre platser), böra i sinom tid

uppgå i ålderdomshemmet i övrigt och deras patienter omhändertagas på

landstingens hem. Vad angår avgränsningen av begreppet kroniskt kroppssjuka

vill kommittén starkt understryka att uppmjukningen av intagningsbestämmelserna

bör bliva permanent.

Vidare har kommittén något berört frågan om vården av vissa andra specialvdrdbehövande

å ålderdomshemmen, såsom epileptiker, tuberkulossjuka

in. fl. Detta klientel vore enligt vad 1938 års undersökning gåve vid handen,

mycket begränsat (208 personer). Beträffande en del fall hade man anledning

ifrågasätta, huruvida verkligen allvarliga försök gjorts för att få vederbörande

intagen på lämplig vårdanstalt. Denna grupps placering i annan

ordning än på ålderdomshem borde därför genomföras genom handläggning

av varje fall för sig. Detta finge äga rum på ett senare stadium genom

de lokala socialvårdsmyndigheternas försorg.

i detta sammanhang har kommittén berört ett par speciella kategorier, vilka

sannolikt delvis ingå i den nyss behandlade gruppen, nämligen vissa obotligt

sjuka, vilka dock ej tillhöra gruppen kroniskt sjuka, samt konvalescenter.

Kommittén anser, att med den uppmjukning av bestämmelserna för intagning

å hem för kroniskt sjuka, som gällde och som kommittén ansett böra bliva

bestående, borde obotligt sjuka kunna intagas på dessa hem.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Ej sällan finge ålderdomshemmen tjänstgöra som konvalescenthem. Detta

kunde icke vara en tillfredsställande ordning varken för de gamla eller för

konvalescenterna. Med hänsyn härtill ville socialvårdskommittén ur ålder - domshemsvårdens synpunkt påkalla ståndpunktstagande till 1941 års reumatikervårdssakkunnigas

förslag (SOU 1944: 28) även i de delar, som avsåge

inrättandet av efterbehandlingsavdelningar och konvalescenthem eller ock ny

utredning i ärendet.

Ytterligare framhåller kommittén, att även sedan samtliga specialvårdbehövande

frånskilts, kvarstode enligt 1938 års undersökning en grupp på

sammanlagt 328 vårdtagare, vilka betecknats som svårhanterliga eller för omgivningen

störande, men av vilka likväl endast ett fåtal ansetts böra överflyttas

till arbetshem. Närmast till hands låge därför att antaga, att det i huvudsak

gällde personer utan arbetsförmåga. Med hänsyn till att gruppen vore

så pass liten och sannolikt till sin art ganska skiftande borde en individuell

undersökning göras för utrönande av, huruvida och i så fall vart vederbörande

skulle flyttas. Sagda undersökning borde icke utföras förrän man genomfört

sjukhus- och vårdhemsfallens förflyttning till respektive anstalter.

Eljest torde det icke vara möjligt att verkligen få fram restklientelet av svårhanterliga

och störande. Sannolikt komme det att visa sig lämpligt att överföra

dem till de statliga försörjningshem, varom kommittén i det följande

framlade förslag.

Det funnes slutligen vissa åldringar, behäftade med olika lyten, beträffande

vilka det kunde ifrågasättas, om de icke med hänsyn till sin egen trevnad

borde samlas på speciella ålderdomshem. Kommittén hade särskilt uppmärksammat

de dövstumma, vilka obehindrat kunde meddela sig med varandra

men ej med andra. Kommittén föreslår, att frågan om särskilda ålderdomshem

för de dövstumma och möjligen för någon annan liknande grupp måtte

göras till föremål för särskild utredning.

Hem för de s. k. försörjlringsfallen m. ni.

Socialvårdskommittén har i ett särskilt kapitel behandlat frågan om behovet

av hem för de s. k. försörjningsfallen, d. v. s. yngre och medelålders

tämligen arbetsföra men ej försörjningsdugliga personer. Detta klientel utgjorde

i de ålderdomshem, som 1938 års undersökning omfattade, 2 000 å

2 500 personer. Enligt vad erfarenheten utvisade rörde det sig i stor utsträckning

om personer, vilka utan att vara sinnesslöa dock vore intellektuellt undermåliga

(debila). De hade både förmåga till och behov av kroppsarbete,

men på grund av nedsättningen av själsförmögenhetema hade de svårt att erhålla

och att få behålla en anställning. En annan grupp utgjorde sådana personer,

som förfallit till ett asocialt levnadssätt och därför måst lita till samhällets

hjälp i form av anstaltsvård. Det kunde här i många fall röra sig om

goda yrkesarbetare. En särskild grupp bildade de, som hade vandrar tendenser.

Under den varmare delen av året »voro de på luffen» men vände fram

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 243. 15

på hösten åter till hemkommunen, där de måste tagas om hand på anstalt

över vintern.

Det vore uppenbart, att dessa personer i allmänhet icke passade ihop med

åldringarna. Redan en mycket stor åldersskillnad kunde tala emot en sammanblandning.

Försörjningsfallen kunde understundom lätt bli störande för

de gamla. Ur deras egen synpunkt vore ålderdomshemmet ofta olämpligt,

därför att där saknades arbetsmöjligheter. Förr vore fattigvårdsanstalterna

ofta förenade med jordbruk, i vilket sådana personer kunde sysselsättas, men

denna ordning försvunne mer och mer. Detta gällde även om andra till anstalterna

knutna verksamhetsgrenar. Endast i de större städerna vore försörjningsfallen

tillräckligt många för att ha möjliggjort anordnandet av särskilda

försörjningshem med arbetstillfällen.

Kommittén uttalar, att det icke finge förbises, att det kunde vara förenat

med vissa fördelar att behålla ett eller annat försörjningsfall på ålderdomshem,

där de kunde sysselsättas med gårdskarlsarbete eller budskickning. Antalet

i dess helhet vore dock för stort för att utan olägenhet kunna behållas

på ålderdomshemmen.

Även om åtskilliga försörjningsfall kunde utackorderas i enskilda hem —

möjligheterna härtill vore begränsade — förelåge det därför enligt kommitténs

mening behov av särskilda försörjningshem, och det vore nödvändigt

att detta behov tillgodosåges icke som nu endast för de större städerna utan

även för landet i övrigt. Uppenbarligen vore detta en uppgift, som icke kunde

lösas av primärkommunerna. Såsom huvudman för ett sådant anstaltssystem

kunde endast staten eller landstingen ifrågakomma. Med hänsyn till landstingens

verksamhet i övrigt torde det vara riktigast att lämna uppgiften åt

landstingen.

Kommittén har ansett, att statsbidrag bör utgå till anordnande av här avsedda

försörjningshem. Frågan om grunderna härför liksom om statsbidrag till

driften har kommittén ansett kunna upptagas till prövning senare, varför

kommittén ej framlagt något förslag i ämnet.

Vad angår de förut omnämnda vårdfallen, vilka arv störande för övriga

personer på ålderdomshemmen, framhåller kommittén, att det ej sällan

rörde sig om personer med ett mer eller mindre utpräglat asocialt förflutet. Det

hade därför öppnats möjlighet att få dylika störande vårdtagare överflyttade

till de arbetshem, som enligt 33 § fattigvårdslagen skola inrättas av landstingen.

För att åstadkomma tillfredsställande förhållanden å ålderdomshemmen

vore det, enligt kommittén, angeläget att särskilda vårdformer stode till

buds för sådana personer. Någon större omfattning hade emellertid icke

denna grupp.

Kommittén anser, alt ifrågavarande klientel bör omhändertagas på hem

av i huvudsak samma karaktär som ålderdomshemmen respektive försörjningshemmen,

låt vara att klientelets beskaffenhet torde motivera strängare

ordningsföreskrifter och ställa särskilda krav på personal in. in. Enligt kommitténs

mening borde staten övertaga ansvaret för vården av dessa perso
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kunql. Maj.ts proposition nr 243.

ner. Kommittén, som har erinrat om att arbetshemmens klientel vore föremål

för undersökning genom socialstyrelsens försorg, har framhållit, att det

bland annat med hänsyn till ovissheten om resultatet av denna utredning

icke vore möjligt att avgöra, i vilken omfattning hem för det störande klientelet

från ålderdomshemmen bleve erforderligt. Två hem för män och ett

för kvinnor, varje hem på 25 å 30 platser, komme dock säkert att visa sig

erforderliga. Detta antal hem borde därför redan från början inrättas. Här

ifrågavarande hem böra enligt kommitténs mening icke benämnas arbetshem.

Kommittén har stannat vid att förorda benämningen statens försörjningshem.

Hemmen borde erbjuda vissa arbetsmöjligheter.

Kommittén har ej ansett sig böra för närvarande framlägga förslag till lagbestämmelser

rörande försörjningshemmen, då sådant förslag lämpligen borde

utarbetas i samband med förslaget till lag om socialhjälp. Det vore nu

tillräckligt om statsmakterna i princip toge ställning till vad kommittén

föreslagit.

Kommittén har i ett särskilt avsnitt till diskussion upptagit frågan om behandlingen

av de övriga personer, som för närvarande omhändertagas på

arbetshem, nämligen försumliga försörjare samt vissa för skyddsuppfostran

omhändertagna ungdomar i åldern 18—21 år. Kommittén har ej framlagt

något definitivt förslag i denna del men har antytt lämpligheten av en kriminalisering

av försummelse av försörjningsplikt. Ett genomförande härav

skulle enligt kommittén göra det onödigt att ha specialanstalter för försumliga

försörjare. Då det enligt kommitténs uppfattning ej vore erforderligt eller

lämpligt att anlita arbetshemmen för personer, som omhändertagits för

skyddsuppfostran, borde denna vårdform i fortsättningen ej komma till användning.

Ålderdomshemmens uppgift som upptagningsanstalter. Upprätthållandet

av deras karaktär av hem för åldringar.

Socialvårdskommittén erinrar om att fattigvårdsanstalterna i praktiken

tjänstgöra som upptagningsanstalter såtillvida att där intagas fall, vilka

omedelbart måste beredas anstaltsvård men för vilka dylik vård icke kan

ordnas på den specialanstalt, som lämpar sig i det särskilda fallet, eller vilka

endast för kort tid behöva tagas om hand i avvaktan på att annan vård

t. ex. i enskilt hem hinner ordnas.

Kommittén uttalar som sin mening, att det ur flera synpunkter icke vore

tilltalande att låta de nya, från socialhjälpen fristående, för åldringar avsedda

hemmen fungera som upptagningsanstalter. Den renodling av klientelet, som

på allt sätt borde eftersträvas, kunde då icke uppnås. Å andra sidan kunde

det icke förnekas, att det framför allt på landsbygden ofta icke funnes någon

annan vårdanstalt än ålderdomshemmet inom sådant håll, att vederbörande

genast kunde föras dit. Fråga vore om icke denna rent praktiska synpunkt

måste bli avgörande och leda till den slutsatsen, att trots olägenheterna ål
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243. 17

derdomshemmeu måste i viss utsträckning tjänstgöra som upptagningsanstalter.

Kommittén har stannat för denna ståndpunkt men därvid förutsatt, att

man skall skapa största möjliga garantier för att olägenheterna skola kunna

hållas inom snäva gränser. Så långt det funnes någon praktisk möjlighet

skulle t. ex. en sinnesslö, en kroniskt sjuk o. s. v. sändas direkt till specialanstalt.

Det skulle åligga ålderdomshemmets styrelse att förvissa sig om att

varje sådan möjlighet utnyttjats, innan vederbörande tillfälligt bereddes plats

på ålderdomshemmet. För en grupp av vårdbehövande funne kommittén det

dock angeläget, att den här skisserade möjligheten till tillfällig intagning på

ålderdomshem icke liölles öppen, nämligen de sinnessjuka. När antalet platser

på vårdhem för lättskötta sinnessjuka bleve utbyggt, torde dylika hem

bli så pass många till antalet, att avstånden icke lade hinder i vägen för deras

utnyttjande såsom upptagningsanstalter för sinnessjuka, vilka av någon

anledning ej kunde föras direkt till sinnessjukhus.

Kommittén understryker, att, om man alltså nödgas godtaga, att ålderdomshemmet

i viss mån tjänstgör som upptagningsanstalt, måste man förebygga

att på hemmen uppstår en ej önskvärd klientelblandning. Kommittén

säger sig därför ha övervägt, huruvida anstaltsstyrelsemas åtgärder i här

ifrågavarande avseende borde bli föremål för övervakning med stöd av föreskrifter

av samma typ som dem, som nu enligt 33 och 41 a §§ barnavårdslagen

gälla om barn på ålderdomshem och barnhem. Utan det sociala länsorganets

tillstånd skulle sålunda fall, som ej normalt tillhöra ålderdomshemmets

klientel, icke få behållas därstädes längre än en månad, och anstaltsstyrelsen

skulle vara pliktig att vid bestämda tidpunkter insända uppgifter om

sådana personer, vilka vårdades på hemmet utan sådant tillstånd. Länsstyrelsen

skulle kunna förbjuda att en person i fortsättningen vårdades på hemmet.

Emellertid har kommittén ansett, att det borde vara tillräckligt med en

övervakning av den allmänna natur, som nu utövas av länsstyrelserna med

biträde av statens fattigvårdskonsulenter. Det borde sålunda åvila länsstyrelsen

att med biträde av konsulenten övervaka, att det på ålderdomshemmen

icke vårdades andra än de, som höra dit. Vad särskilt beträffar försörjningsfallen

borde länsstyrelsen med uppmärksamhet följa att på ålderdomshemmen

icke behölles andra försörjningsfall än de, som vore lämpliga att vistas

där och ej heller flera än som med hänsyn till hemmets storlek vore

rimligt.

Slutligen nämner kommittén, att det torde inträffa att socialvårdsorganet

i en kommun måst taga hand om personer eller hela familjer, vilka ej alls

vore i behov av anstaltsvård men saknade bostad. Dessa liade då beretts tillfällig

plats på ålderdomshemmet. Även i fortsättningen måste en sådan möjlighet

hållas öppen.

8

Rihang till riksdagens protokoll 19-17. 1 saml. Nr 243.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Ålderdomshemmens standard.

Socialvårdskommittén erinrar om att kommittén inledningsvis givit uttryck

åt den uppfattningen, att den på många håll påbörjade förvandlingen av de

nuvarande primärkommunala fattigvårdsanstalterna till goda, från socialhjälpen

fristående hem för åldringar borde fullföljas och legaliseras. Ålderdomshemmens

uppgift —- eller i vart fall deras huvuduppgift — skulle sålunda

vara att mottaga åldringar, vilka utan alt vara i behov av vård på

sjukvårdsanstalt dock icke lämpligen kunde bo i eu bostad för sig själva

eller vilka ej bereddes bostad hos anhöriga. Till den normala uppgiften finge

även räknas att mottaga ett relativt ringa antal i förtid invalidiserade personer,

vilka icke behövde vård vare sig å sjukhus eller vårdhem men likväl

måste tagas om hand på anstalt.

Om ålderdomshemmens klientel begränsades på nu angivet sätt, återstode

frågan, vilka fordringar som borde uppställas på anordningarna vid dylikt

hem. I fråga om detta spörsmål anför kommittén bland annat.

Denna fråga vore under prövning i särskild ordning, nämligen av »1945

års vårdhemssakkunniga», vilka behandlade frågan om föreskrifter rörande

planläggning och utförande av byggnader för bland annat ålderdomshem.

Socialvårdskommittén ville för sin del göra det principuttalandet, att ålderdomshemmen

i avseende på anordningar för bekvämlighet, hygien m. m. dylikt

icke finge utrustas sämre än pensionärshemmen. Det vore nämligen, om

den av kommittén angivna klienteluppdelningen skulle kunna upprätthållas,

synnerligen angeläget, att ålderdomshemmen icke framstode som i något avseende

av sämre klass än pensionärshemmen. Vad beträffar den viktiga frågan

om ett åldersdomshems utrustning med enrum önskade kommittén uttala, att

varje medborgare, som på gamla dagar önskade få ett rum för sig själv, borde

kunna få detta, oavsett om han bereddes plats i pensionärshem (annan bostadslägenhet)

eller på ålderdomshem.

Härav följde emellertid icke att det skulle vara en regel att alla platser på

ett ålderdomshem skulle vara i enkelrum. Det vore nämligen icke så att åldringarna

alltid önskade bo ensamma. Särskilt på landsbygdens ålderdomshem

kunde man stundom iakttaga att åldringarna satte värde på en rumskamrat.

Detta kunde i viss mån även vara praktiskt i det de kunde hjälpa

varandra med det ena och det andra. Understundom hände det också att man

och hustru båda bleve intagna på ålderdomshem och ville ha ett rum ihop.

I viss utsträckning finge man vidare alltid räkna med en grupp vårdtagare,

vilka vore varaktigt sängliggande. Dessa, liksom personer som mera

tillfälligt insjuknade, vårdades lämpligast i rum för 2 eller 4 (sjukrum).

Med hänsyn till dessa omständigheter kunde det fastslås, att behovet av

enrum vore mycket stort, men att likväl ett efter förhållandena starkt skiftande

antal platser kunde vara i dubbelrum och att ett mindre antal platser

borde vara i rum för 2 eller 4 (sjukrum).

Om en regel för hela landet skulle uppställas, måste den få karaktären av

ett angivande av minimiantalet enkelrum, vilket antal emellertid icke borde

bliva normgivande. En dylik regel borde dock givas och innebära, att antalet

platser i enkelrum skulle uppgå till minst hälften av hela platsantalet. Kommittén

hade i denna fråga samrått med vårdhemssakkunniga, vilka förklarat

sig icke ha något att erinra mot denna regel. Givetvis måste ålderdomshem
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

19

mens utrustning med flera enkelrum ske under en viss övergångstid. Det

vore emellertid angeläget att principen snarast bleve fastslagen. Vi befunno

oss i en ganska intensiv om- och utbyggnadsperiod i fråga om ålderdomshemmen.

. Utvecklingen koniine att ännu mera intensifieras, sedan besked

lämnats i statsbidragsfrågan samt ändringen i den kommunala indelningen

tagit fastare form.

Kommittén framhåller, att mot ålderdomshemmens utrustning med ett

stort antal enkelrum kunde invändas, att detta medförde ökade kostnader i

fråga om anordnandet och driften. Denna invändning hade visst fog för sig

men finge icke tillmätas alltför stor vikt då det gällde att skapa goda ålderdomshem.

Den för närvarande rådande bristen på arbetskraft kunde även åberopas

som skäl mot att giva ålderdomshemmen en utformning, vilken medförde

ökat personalbehov. Att låta dagens läge på detta område påverka utformningen

av ålderdomshemsfrågan, vilken vore avsedd att lösas under en

10-års period och sedan konnne att prägla denna sida av socialvården under

decennier framåt, vore emellertid enligt kommitténs mening icke försvarbart.

Kommittén har i detta sammanhang erinrat om att den i sitt betänkande

om socialvårdens organisation uttalat, att platsantalet på ett ålderdomshem

i regel icke borde understiga 25. Sannolikt komme många av de minsta

hemmen att nedläggas i samband med bildandet av större kommunala enheter

och ersättas med ett mindre antal större hem. Det vore av stor vikt att

dessa nya hem finge en tillfredsställande utformning.

Kommittén har vidare upptagit namnfrågan till diskussion samt anför

härvid, att ordet ålderdomshem i och för sig vore en benämning, som

väl angåve syftet och som därjämte vunnit burskap. När såsom nu avsetts

en omläggning av hemmens såväl rättsliga som praktiska art vore avsedd att

företagas, vore det dock av psykologiska skäl fördelaktigt, om detta kunde

markeras genom en ny benämning. Närmast till hands låge ordet pensionärshem,

vilken benämning på ett och annat håll börjat användas i stället

för ålderdomshem. Man skulle emellertid då få två typer av pensionärshem,

varför behov skulle föreligga att på ett enkelt sätt kunna skilja de båda typerna.

Detta skulle kunna ske genom att införa benämningarna pensionärshem,

typ I, och pensionärshem, typ II. Mot ett sådant förslag kunde invändas

att av rent praktiska skäl behovet av skilda termer vore stort, och att

benämningarna pensionärshem, typ I, respektive typ II ej lämpade sig att

använda annat än i mera speciella sammanhang. Det vore därför sannolikt

att benämningen ålderdomshem likväl skulle komma alt användas även i

fortsättningen.

Socialvårdskommittén har under dessa omständigheter för sin del avstått

från att föreslå en annan benämning än ålderdomshem.

Omfattningen av behovet av ålderdomshem av den nya typen.

Kommittén har gjort ett försök att beräkna omfattningen av behovet av

ålderdomshem av den nya typen. Till grund för en sådan beräkning har kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

mittén lagt tillgängliga siffror rörande beläggningen å ålderdomshemmen

samt hänvisar härvid till, att kommittén i betänkandet SOU 1940: 22 å s. 19—

25 lämnat en redogörelse för sina undersökningar i denna fråga. Kommittén

påpekar, att undersökningen vilade på uppgifter från fattigvårdsstyrelserna.

Undersökningen hade avsett perioden 1 juli 1937—30 juni 1938.

Kommittén har sammanfattat resultatet av undersökningen sålunda.

Den genomsnittliga årsbeläggningen vid samtliga anstalter var för landsbygdens

del 76,1 %> och för städernas 77,3 %>. Beläggningen var emellertid

ytterst varierande från anstalt till anstalt. Av landsbygdens 1 302 hem hade

17 stått tomma hela året, 10 hade en beläggning under 20 %> samt 170 mellan

20 och 50 %>. Överbelagda voro 146 eller 11 °/o av anstalterna och av dessa

hade 60 mer än 10 % överbeläggning. Såsom man kunde vänta var spridningen

i beläggningsfrekvensen störst på de små ålderdomshemmen, och genomsnittligt

var den där lägre än i övrigt. Landsbygdens 192 hem med mindre

än 10 platser hade en genomsnittsbeläggning på endast 64,5 % och de 700

hemmen med 11—20 platser en dylik beläggning av 75,2 %, under det att

genomsnittsbeläggningen på t. ex. hem med 31—40 platser var 81,0 %>.

Med hänsyn dels till nödvändigheten av att ha en viss marginal för variationer

i antalet vårdtagare, dels till vad nyss sagts om fattig vårdsstyrelsernas

uppskattning av platsantalet har kommittén kommit till upplattningen, all

det 1938 icke förefanns något platsöverskott på ålderdomshemmen i stort

sett. Snarare kan man tala om en viss platsbrist på hem av just den storleksordning,

som man anser önskvärd och vill tänka sig hestå. På de små anstalterna

däremot fanns ett genomsnittligt platsöverskott, men detta får anses

vara fiktivt, enär svängningarna i beläggningen här äro så stora, alt den

genomsnittliga reserven måste vara betydande. Härtill kommer, att dessa små

hem tillhöra en kategori, som bör försvinna.

Kommittén framhåller, att tillgången på platser på ålderdomshemmen vore

beroende av dels den omfattning, i vilken ålderdomshemmen evakuerades

med avseende på visst klientel, dels den sannolika ökningen av antalet personer,

som behövde och önskade beredas vård på ålderdomshem, dels den

minskning av platsantalet på hemmen, som kunde föranledas av kravet på

höjd standard.

Kommittén anför härom ytterligare i huvudsak följande.

Om den nämnda evakueringen verkställes i fråga om det klientel, vilket

enligt vad tidigare nämnts bör beredas vård i annan ordning, skulle — förfarande

med utgångspunkt från 1938 års förhållanden — sammanlagt omkring

7 000 platser bliva lediga på hemmen, vartill efter hand skulle komma

ett eller annat tusental platser på de särskilda avdelningar, vilka efter en

övergångstid skulle stå till kommunens förfogande för åldersdomshemmets

eller annat behov. Detta överskott blir emellertid inom en begränsad tid förbrukat.

Självfallet växer det behövliga antalet ålderdomshemsplatser med antalet

åldringar. Enligt Statistisk årsbok uppgick år 1940 antalet personer över 67

års ålder till 503 000. Samma siffra kan 1938 antagas ha legat^ omkring

490 000. De av professor Wahlund utförda beräkningarna, vilka återfinnas

som bilaga till socialvårdskommitténs folkpensioneringsbetänkande, utvisa

att antalet personer, äldre än 67 år, år 1947 kan beräknas vara 560 000, år

1950 590 000, år 1955 640 000 och år 1960 690 000. De följande decennierna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 243.

21

blir ökningen än kraftigare (1970 blir antalet 800 000 och 1980 920 000).

Om man räknar med att det egentliga ålderdomsklientelet växer i samma

proportion som antalet personer över 67 år, ett antagande som i stort sett

torde vara berättigat, kommer antalet vårdbehövande från 1938 till 1955

att ha ökat från 17 000 till 22 000. Vid mitten av 1950-talet skulle dock sålunda

föreligga ett visst platsöverskott i förhållande till 1938 (cirka 2 000

platser).

Emellertid förhåller det sig enligt socialvårdskommitténs uppfattning otvivelaktigt

så, att många personer, vilka äro i stort behov av vård på ålderdomshem,

för närvarande med hänsyn till förhållandena på hemmen draga

sig för att mottaga dylik vård och hellre leva i enskilt hem under förhållanden,

som både ur deras egen och de anhörigas, eventuellt även andra personers

synpunkt framstå såsom synnerligen otillfredsställande. På många

håll äro därjämte åldersdomshemmen fullbelagda, och de gamla sakna alltså

möjlighet att alls bliva där intagna.

I själva verket föreligger det alltså ett latent behov av ålderdomshemsvård,

som kommer att göra sig gällande, så snart arbetet på skapandet av

goda ålderdomshem tager sin början. Kommittén finner sannolikt, att redan

detta förhållande skall visa sig innebära, alt nyssnämnda platsöverskott icke

existerar.

Härtill kommer emellertid, att det måste genomföras en grundlig ombyggnad

av många av de hem, vilka i fortsättningen skola användas som ålderdomshem

särskilt med hänsyn till nödvändigheten av att få fler rum för

endast en person samt i viss utsträckning för två. Genom denna ombyggnad

kommer otvivelaktigt antalet platser att avsevärt nedgå.

Enligt kommitténs mening har man på grund av dessa omständigheter

ingen anledning att räkna med överskott på platser utan tvärtom är det sannolikt

att brist på platser på ålderdomshem kommer att uppstå. Endast en ombyggnad

av de nuvarande hemmen kan därför icke antagas vara tillräcklig.

Till slut har kommittén givit uttryck för sin uppfattning att den beslutade

folkpensioneringsreformen ej komme att leda till minskat behov av platser

på ålderdomshemmen, då intagning på hemmen redan nu skedde på grund

av vederbörandes behov av vård och tillsyn och ej på grund av oförmåga att

ekonomiskt sörja för sig själv.

Huvudmannaskapet för ålderdomshemmen. Tillsyn över

liemmen m. m.

Socialvårdskommittén har, som inledningsvis framhållits, givit uttryck åt

den uppfattningen att ålderdomshemmen böra erbjuda vård för en så låg

kostnad, att praktiskt taget alla, vilka behöva anlita dylik anstalt, själva

kunna betala för sig, och att vård på ålderdomshem icke som nu är fallet

bör vara automatiskt sammankopplad med eu viss hjälpform. Ålderdomshemmen

böra alltså få samma ställning som t. ex. ett sjukhus och mot viss

avgift stå öppna för var och en som tillhör det klientel, för vilket dessa hem

äro avsedda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

De grundläggande bestämmelserna om ålderdomshemmen föreslår kommittén

böra införas i en särskild lag om ålderdomshem. (Kommitténs förslag

till sådan lag torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.)

Liksom nu är det enligt kommitténs mening angeläget, att genom ett legalt

huvudmannaskap en viss samfällighet ålägges alt ansvara för att ålderdomshem

i tillräcklig utsträckning komma till stånd. Primärkommunerna

föreslås sålunda alltjämt vara huvudmän för ålderdomshemmen även efter

den föreslagna omläggningen.

Enligt lagförslaget skulle föreskrivas skyldighet för kommun att själv

eller genom kommunalförbund gemensamt med en eller flera andra kommuner

ha ålderdomshem. Däremot borde kommun icke ha möjlighet att som

nu är fallet fritagas från sin skyldighet att själv anordna ålderdomshem, om

den träffat avtal med annan kommun om att få disponera vissa platser å

dess ålderdomshem. Denna ordning försvårade enligt kommitténs uppfattning

genomförandet av mindre kommuners gruppering i kommunalförbund

av lämplig storlek. Behov av dylik samverkan koinme nämligen säkerligen

att föreligga även efter förverkligandet av den av 1946 års riksdag beslutade

sammanläggningen av små kommuner till större.

Vid bedömandet av behovet av dylik samverkan hade man enligt socialvårdskommittén

till att börja med att taga ställning till frågan, huru stort

platsbehovet skulle vara för att en kommun på egen hand skulle kunna

lösa sin ålderdomshemsfråga. Kommittén har givit uttryck åt den meningen,

att ett ålderdomshem icke borde ha mindre än 25 platser. Kommittén uttalar

dock, att även om ett hem på 20 platser vore mindre än vad som ur vård- och

driftsynpunkt kunde anses tillfredsställande, vore olägenheterna av en sådan

storlek på hemmet dock icke så betydande, att man borde söka förmå en

kommun, som behövde 20 platser men ej flera, att förena sig med annan

om ett större hem. Man kunde med denna utgångspunkt räkna med att det

stora flertalet kommuner efter kommunreformen bleve i tillfälle att var

för sig lösa sin ålderdomshemsfråga, något som kommittén säger sig hälsa

med den största tillfredsställelse.

Emellertid räknade kommittén med att kommuner med mindre än 2 000

invånare och med 2 000 å 3 000 invånare i allmänhet icke kunde antagas

bliva i behov av ålderdomshem med 20 platser. I dessa fall torde ett samgående

om gemensamt ålderdomshem ofta bliva ofrånkomligt. Denna samverkan

borde få formen av kommunalförbund.

Kommittén har vidare till behandling upptagit frågan, huruvida det skulle

helt läggas på kommunerna att genom förhandlingar besluta om samgående

i kommunalförbund eller om Kungl. Maj:t, när särskilda omständigheter

föreligga i dylikt avseende, skulle kunna giva bindande föreskrifter. Kommittén

har härvid stannat för att förorda, att Kungl. Maj:t tillägges en sådan

befogenhet. Som skäl härför har anförts, att om tvingande bestämmelser i

här avsett hänseende icke funnes, kommun, som behövde exempelvis 10 eller

15 platser, kunde komma att sakna möjlighet att fullgöra lagens föreskrift.

Hemmen böra enligt kommittén stå under samma tillsyn som barnhem
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 24o.

23

men, alltså av länsstyrelserna och socialstyrelsen. Länsstyrelserna skulle

övervaka verksamheten vid hemmen medan högsta tillsynen över dem skulle

utövas av socialstyrelsen. Innan ålderdomshem uppfördes, skulle Konungen

eller där Konungen så bestämt, socialstyrelsen ha godkänt såväl den för

hemmet avsedda tomten som ritningar för den byggnad, vari hemmet skulle

inrymmas.

I lagförslaget har vidare föreslagits att för ålderdomshem skulle finnas eu

styrelse, vilken utsåges av kommunens beslutande organ. Kommittén har utgått

från att den av kommittén i dess betänkande om socialvårdens organisation

(SOU 1942: 56) föreslagna socialnämnden i regel skall vara styrelse

för hemmet, åtminstone i mindre kommuner. Det borde dock överlämnas

åt kommunen att själv besluta att så skulle ske.

Statsbidrag till ålderdomshem. Aygifter på dylika hem.

Om man bortser från avdelningar för kroniskt sjuka utgår icke statsbidrag

till kommunala fattigvårdsanstalter. I detta avseende föreligger emellertid

enligt socialvårdskommitténs mening anledning att intaga en annan ståndpunkt

i fråga om de nya ålderdomshemmen. Icke minst ur skatteutjämningssynpunkt

vore det angeläget att statsbidrag kunde utgå till anordnandet

av ålderdomshem liksom vore fallet i fråga om anordnandet av folkskolebyggnader.

Kommittén uttalar, att mellan åldersdomshem och pensionärshem skulle

finnas en principiellt klar åtskillnad i fråga om klientelet. Denna gräns vore

dock ofta svår att närmare fastställa i praktiken. Nu gällande ordning med

stora statsbidrag till pensionärshemmen och inga eller obetydliga till ålderdomshemmen

innebure en frestelse för kommunerna att bygga pensionärshem

för ålderdomshemsklientelet, en ur de gamlas synpunkt olycklig utveckling.

Det vore därför fördelaktigt att göra statsbidragsbestämmelserna för

de båda bostadsformerna likartade.

Kommittén har emellertid ej föreslagit enahanda statsbidragsbestämmelser.

som gälla beträffande pensionärshemmen (statsbidrag med lägst 25 och högst

80 procent av kostnaderna beroende på uttaxeringen) utan har i stället ansett,

att de statsbidragsbestämmelser, som gälla beträffande folkskolebyggnader

(SFS 882/1945), böra tjäna som förebild i fråga om statsbidrag till ålderdomshem.

Kommittén anför härom:

Enligt dessa bestämmelser skall statsbidraget varieras efter kommunens

ekonomiska bärkraft. Därvid tages antalet skattekronor per invånare till utgångspunkt,

men på dylikt sätt fastställes bidragsprocenten endast inom vissa

latituder. Mellan dessa fixeras bidragsprocenten genom prövning och beslut

i varje särskilt fall, och därvid skall man utgå ifrån andra faktorer, som inverka

på kommunens bärkraft, än antalet skattekronor per invånare. Såsom

sådana faktorer framhålles i författningen det totala kommunala skattetrycket,

skoldistriktets ekonomiska ställning i övrigt samt dess ekonomiska och

geografiska struktur.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Mcij.ts proposition nr 243.

Statsbidragsskalan har följande utseende.

Antal skattekronor per inv.

Statsbidrag i procent

högst 5 ............................ 80—70

över 5 » 7 ............................ 75—65

> 7 » 9 70—60

» 9 » 11 ............................ 65—do

» 11 » 13 60—50

» 13 > 15 55—45

» 15 » 17 50—40

» 17 ............................ 45—35

Kungl. Maj:t kan, där synnerliga skäl därtill äro, till skoldistrikt med ett

skatteunderlag av högst 5 skattekronor per invånare, bevilja högre bidrag

än som motsvarar 80 % av kostnaderna.

Kommittén vill för sin del föreslå, att samma regler i tillämpliga delar skola

gälla för statsbidrag till anordnandet av ålderdomshem, dock med den ändringen

att bland de särskilda faktorer, till vilka hänsyn skall tagas, »skoldistriktets

ekonomiska ställning i övrigt» bör ersättas med kommunens belastning

i avseende på utgifter för socialvården.

För ålderdomshemmen disponera kommunerna det nuvarande beståndet

av anstalter enligt 31 § fattigvårdslagen, vilka ju i regel redan benämnas

ålderdomshem. Dessa skola självfallet övergå till sin nya uppgift och ställning,

utan att något statsbidrag härvid utgår. Däremot bör för deras omoch

tillbyggnad liksom för nybyggnad statsbidrag utgå enligt ovanstående

regler för folkskolebyggnader. För att icke socialvårdskommitténs förslag i

denna del skall hejda det pågående arbetet — en viss tendens därtill kan

redan nu förmärkas — bör bidrag kunna utgå retroaktivt, förslagsvis till nybyggnadsföretag,

som påbörjats efter den 1 juli 1946 och efter lagens ikraftträdande

blivit i föreskriven ordning godkänt.

Vad angår driftkostnaderna anser kommittén dessa böra i första

hand finansieras med avgifter. Det stora flertalet inackorderingar komme

icke att disponera andra inkomster än folkpensionen, och avgifterna borde

därför för deras del avpassas efter folkpensionernas storlek. Genom den nya

folkpensionslagens 18 § 2 mom. hade statsmakterna godtagit ett av socialvårdskommittén

framlagt förslag, att folkpensionär på ålderdomshem skulle

för personliga behov få disponera 200 kronor. Någon ändring härutinnan

vore icke påkallad, och resten av pensionen borde alltså få kunna gå åt till

betalningen av avgiften på ålderdomshemmet. Inom respektive ortsgrupper

borde dagavgiften sålunda kunna fastställas till en trehundrasextiofemtedel

av pensionen, minskad med 200 kronor, eller i avrundade belopp 2 kronor 15

öre, 2 kronor 60 öre, 3 kronor, 3 kronor 40 öre och 3 kronor 80 öre. Dylika

avgifter borde uttagas för folkpensionärer efter den ortsgrupp, där hemmet

vore beläget.

Beträffande frågan i vilken utsträckning dessa avgifter komme att täcka

de verkliga kostnaderna hänvisar kommittén till att med ledning av den officiella

fattigvårdsstatistiken följande kostnad per vårddag framräknats för

åren 1939—1944.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 243.

25

Kostnad per vårddag

Landsbygd Städer Hela riket

kr. kr. kr.

1939 .....................1:82 3:27 2:40

1940 ........ 1:93 3:56 2:59

1941 .................... 2:19 3:50 2:70

1942 .................... 2:34 3:69 2:88

1943 .................... 2:46 3:88 3:04

1944 .................... 2:61 4:37 3:34

Kommittén påpekar, att de från varje kommun uppgivna kostnaderna vore

starkt varierande. I Stockholms stad uppginge de till icke mindre än 7 kronor

20 öre för år 1944. Av olika anledningar hade man vidare all anledning räkna

med att medeltalen för de verkliga kostnaderna låge högre än de beräknade

medeltalen. Under alla förhållanden kunde man på dessa siffror bygga den

slutsatsen, att de verkliga kostnaderna låge icke obetydligt över de nyss föreslagna

avgifterna.

Kommittén, som beräknat, att på de rena landsbygdskommunerna skulle

komma att falla en kostnad av närmare en krona per dag och pensionär, har

diskuterat frågan, huruvida statsbidrag borde utgå till dessa kostnader. Denna

fråga borde enligt kommitténs mening bedömas mera ur rent finansiella

synpunkter än ur soeialvårdssynpunkter. Kommittén vore för sin del icke för

närvarande beredd att förorda bidrag till driftkostnaderna vid ålderdomshem

men finge anledning återkomma därtill i samband med frågan om statsbidrag

till socialhjälpen.

Till slut har kommittén behandlat frågan, huruvida inackordering å ålderdomshem

till angivna avgifter skall lämnas, oavsett pensionärens ekonomiska

ställning, eller om kommunen bör tillerkännas rätt att för bemedlade personer

betinga sig en avgift, som motsvarar kommunernas självkostnad. För den

förstnämnda ståndpunkten talar enligt kommittén önskvärdheten av att ålderdomshemmen

få ställningen som för alla medborgare på samma villkor

tillgängliga hem, varmed också skulle motverkas alla tendenser från mera

bemedlade pensionärer att för sig begära bättre förmåner än de övriga erhålla.

Å andra sidan kunde det förefalla tveksamt, huruvida man obligatoriskt

borde på kommunerna lägga kostnad för inackordering å ålderdomshem

för mera bemedlade personer.

Kommittén har stannat för att de förut angivna avgifterna obligatoriskt böra

gälla för obemedlade och mindre bemedlade, men att kommunen skulle äga

rätt debitera övriga högst vad som motsvarar kommunens självkostnad. Någon

närmare avgränsning av den grupp, för vilken sålunda högst självkostnad

finge debiteras, syntes icke erforderlig. Kommittén räknade för sin del

med att rättigheten att debitera avgift, högre än minimiavgiften, komme att

av kommunerna utnyttjas med stor försiktighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

Tidpunkten för reformens ikraftträdande.

Enligt övergångsbestämmelserna till socialvårdskommitténs förslag till lag

om ålderdomshem skulle sedan fem år förflutit från den dag då lagen

trädde i kraft, såsom ålderdomshem ej få användas anstalt, vilken icke i

enlighet med föreskrifterna i lagen blivit av Konungen eller efter Konungens

bestämmande av socialstyrelsen godkänd såsom ålderdomshem.

Antagandet av lagen anser kommittén dock ej nödvändigtvis böra ske nu.

I själva verket kunde ålderdomshem av den föreslagna typen icke genomgående

åstadkommas, förrän frågan om special vårdans taltema erhållit sin

lösning, vilket komme att taga avsevärd tid. Det vore lagstiftning beträffande

de senare, som omedelbart behövde genomföras. I samband härmed

vore det dock nödvändigt att ställning toges till riktlinjerna för anordnandet

av ålderdomshem och försörjningshem. Kommunerna behövde få klara besked

om statsmakternas avsikter. Icke minst viktigt vore detta med hänsyn

till den förestående sammanläggningen av småkommuner till större. Med

hänsyn härtill ansåge kommittén det vara angeläget att särskild lag om ålderdomshem

snarast antoges, att sättas i kraft vid den tidpunkt, Konungen

bestämde. Kommittén tänkte sig att avgörande beslut om utbyggnad av

specialvårdsanstalterna skulle fattas vid 1947 års riksdag och att samtidigt

lag om ålderdomshem antoges. Denna lag skulle sättas i kraft först sedan

den nya kommunindelningen blivit gällande. Den tid, inom vilken ålderdomshemmen

skulle vara fullständigt ordnade, borde bestämmas till fem år

från tiden för lagens ikraftträdande.

Samtidigt med att lagen om ålderdomshem trädde i kraft, borde nya lagar

om socialhjälp samt om försörjningshem, till vilka kommittén under

loppet av 1947 komme att framlägga förslag, bli gällande.

Yttranden över socialvårdskommitténs förslag.

Över socialvårdskommitténs betänkande ha efter remiss yttranden avgivits

av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen, statskontoret, statens

byggnadslånebyrå, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län,

flertalet av landstingens förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i städer, som ej

deltaga i landsting, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet

samt svenska dövstumförbundet.

Socialstyrelsen har överlämnat yttranden från statens fattigvårds- och

bamavårdskonsulenter. Länsstyrelserna ha inkommit med yttranden från ett

antal kommuner i varje län, sammanlagt 169, varav 63 städer.

Yttranden hava härjämte inkommit från styrelsen för Kopparbergs läns

fattigvårds- och barnavårdsförbund samt Jämtlands läns fattigvårdsförbund.

I de inkomna yttrandena vitsordas undantagslöst behovet av en höj
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

27

ning av ålderdomshemmens standard och eu avlastning

från ålderdomshemmen av där vårdade sjuka

personer in. f 1. Ett stort antal yttranden ha givit uttryck åt tillfredsställelse

med kommitténs förslag, därvid framhållits, att det vore väl ägnat

att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Socialstyrelsen anför, att styrelsen vid flera tillfällen framhållit som en

central utvecklingslinje för de kommunala ålderdomshemmen, att dessa

borde förbehållas mer eller mindre orkeslösa normalt åldrande personer, medan

patienter, som på grund av sjukdom eller annan svaghet krävde särskild

tillsyn, övervakning eller vård, borde beredas plats å specialanstalter. Socialvårdskommitténs

förslag vore ägnat att främja ålderdomshemmens utveckling

till goda hem för normalt åldrande personer.

För att ytterligare belysa den klientelblandning, som förekommer å de

flesta ålderdomshem, har socialstyrelsen hänvisat till en av statens inspektör

för fattigvård och barnavård med biträde av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten

i Värmlands län utförd undersökning av klientelet å ålderdomshemmen

i nämnda län. Undersökningen, vilken avsåg förhållandena i maj 1946.

utvisade, att av de 1 611 personer, som vid nämnda tid vårdades på ålderdomshemmen

i länet, 258 vore i behov av vård på hem för kroniskt sjuka

samt 414 på anstalter för sinnessjuka, sinnesslöa m. fl. 928 personer eller 58

procent av samtliga vårdade ansågos —- om än i många fall med stor tvekan

— tillhöra det klientel, för vilket ålderdomshemmen egentligen borde

vara avsedda. Den lämnade aktuella bilden av ålderdomshemsklientelet i ett

län gåve enligt socialstyrelsen en illustration till hur trängande aktuellt socialvårdskommitténs

förslag vore. Styrelsen ville starkt framhäva, att vårdförhållandena

på ålderdomshemmen snart sagt genomgående vore ägnade att

inge allvarliga bekymmer. Situationens allvar skärptes undan för undan genom

de ökade krav på vårdresurser, som den pågående ökningen av antalet

åldringar förde med sig.

I fråga om lämpligheten av att nu genomföra en lagstiftning för

ålderdomshemmen ställer sig svenska landskommunernas förbunds

styrelse avvisande. Styrelsen anför bland annat.

I likhet med socialvårdskommittén anser styrelsen det vara ett eftersträvansvärt

mål att så snart det låter sig göra frigöra ålderdomshemmen från

det klientel — främst störande sinnessjuka och sinnesslöa samt kroniskt

sjuka —- som hittills i betydande grad omöjliggjort, att ålderdomshemmen

blivit verkliga fristäder för åldringar. Styrelsen har heller intet att erinra

emot att ålderdomshemmens standard successivt höjes genom vissa av kommittén

föreslagna åtgärder.

Såvitt styrelsen förstår, skulle den föreslagna lagstiftningens främsta syfte

vara att lämna kommunerna en framtida utfästelse om statsbidrag och därigenom

stimulera dem till att utan dröjsmål bidraga till realiserandet av de

önskemål i olika avseenden, som kommittén uttalat. Ur formell synpunkt vill

styrelsen framhålla olägenheterna av att den lagstiftning, som reglerar kommunernas

socialvårdande uppgifter, ytterligare splittras; det borde i stället

ur olika synpunkter vara önskvärt att eftersträva en kodifikation. Men icke

heller i övrigt har styrelsen övertygats om nyttan och värdet av den föreslagna

lagstiftningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

På grund av vad sålunda anförts anser sig styrelsen, som i övrigt ger sin

anslutning till de tankegångar, på vilka socialvårdskommitténs förslag vilar,

vara ur stånd att tillstyrka förslaget. Under ytterligare några år framåt torde

det bli nödvändigt att söka sig fram till mera improviserade lösningar. Det är

emellertid nödvändigt med ett auktoritativt uttalande från statsmakternas

sida till vägledning för kommunernas fortsatta handlande i denna angelägenhet.

Även svenska stadsförbundets styrelse har ansett, att det bör anstå med

utfärdande av en särskild lag beträffande ålderdomshemmen. Kommunerna

behövde visserligen i god tid få klara besked om statsmakternas avsikter,

men det vore tillräckligt, om detta skedde genom beslut om riktlinjer för reformen.

Kommitténs synpunkter i fråga om det klientel, för vilket ålderdomshemmen

framdeles böra avses, ha i allmänhet ej

mött någon gensaga.

Kommitténs åsikt att till det egentliga ålderdomshemsklientelet bör räknas

gruppen mera varaktigt sängliggande anser sig medicinalstyrelsen emellertid

ej kunna dela. Styrelsen hänvisar till att de sakkunniga, vilkas betänkande

låg till grund för statsmakternas beslut rörande statsbidrag till hem för kroniskt

sjuka, uttalat, att sådana sjuka, vilka lede av patologisk senilitet, ovillkorligen

måste vårdas på sjukhem, då de tarvade en sakkunnig och synnerligen

tröttande skötsel. Styrelsen hade vid angivandet av riktlinjerna i fråga

om intagningen å hem för kroniskt sjuka i cirkulärskrivelse den 27 mars

1930 till samtliga förste provinsialläkare och med dem likställda stadsläkare

åberopat och anslutit sig till de sakkunnigas uttalande. Det vore uppenbart,

att personer, som vore mera varaktigt sängliggande, borde hänföras till dem,

som behövde vård på hem för kroniskt sjuka. Genom den av styrelsen föreslagna

striktare uppdelningen av klientelet med hänsyn till gruppen kroniskt

sjuka vunnes den fördelen, att socialvården för de gamla tarvade mindre

personal med sjukvårdande uppgifter.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att man ej bör driva differentieringen

för långt. Sjuka åldringar, som utan men för sin hälsa fortfarande kunde

vårdas på ålderdomshem, borde få stanna kvar där.

Vad beträffar frågan om gränsdragningen mellan klientelet på pensionärshemmen

och ålderdomshemmen förutsätter socialstyrelsen, att en bestämd

skillnad göres mellan de båda typerna av hem. Uppförande av pensionärshem

med direkt avsikt att använda dem som annex till eller ersättning för

ålderdomshem borde icke få förekomma.

Statens byggnadslånebyrå framhåller, att ett avskiljande från ålderdomshemmen

av sådana personer, som vore i behov av specialvård, otvivelaktigt

skulle inverka förmånligt även på pensionärshemsklientelet, så till vida att

därigenom pensionärernas motstånd mot en förr eller senare nödvändig överflyttning

från pensionärshem till ålderdomshem skulle avtaga.

Behovet av en utbyggnad av special vår danst al ter, vilka

närmast skulle taga hand om det sjukvårdshehövande klientelet på ålderdomshemmen,

bar allmänt vitsordats.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

29

Socialstyrelsen anför bland annat.

Om resurserna för vård av sjuka åldringar icke kraftigt utbyggas inom

den allra närmaste framtiden, komma allt flera sådana patienter att bli hänvisade

till att vistas i sina hem eller hos anhöriga i avsaknad av den sakkunniga

vård och tillsyn, som deras sjukdomstillstånd kräver. Vad detta betyder

av ökat arbete, nattvak och depression i tusentals hem i hela vårt land

behöver icke närmare utvecklas. Vidare komma ålderdomshemmen att till

bristningsgränsen utnyttjas för att bereda platser åt sjuka åldringar. Platsbristen

på sjukhus och sjukhem medför icke blott att folkpensionsreformen

för talrika sjuka pensionärer är på ett ödesdigert sätt ofullständig utan omöjliggör

även genomförandet av den av socialvårdskommittén föreslagna ålderdomshemsreformen.

Det sistnämnda är socialstyrelsen synnerligen angelägen

att kraftigt understryka.

t anslutning härtill har styrelsen för att möjliggöra en så snabb ökning

som möjligt av antalet vårdhemsplatser förordat en systematisk inventering

av bestående ålderdomshemsbyggnader, vilka, ehuru de ej fylla de krav,

som numera böra ställas på ålderdomshem, enligt styrelsens uppfattning med

fördel skulle kunna användas till vårdhem av det ena eller andra slaget.

Medicinalstyrelsen, som ansett sig böra anlägga allenast medicinska och

medicinskt-organisatoriska synpunkter på kommitténs förslag, understryker

behovet av en kraftig ökning av antalet vårdplatser å de statliga sinnessjukhusen

samt tillstyrker, att takten i utbyggandet av vårdhem för lättskötta

sinnessjuka ökas. En sammanslagning av organisationen för vård av sådana

sinnessjuka med organisationen för kvalificerad vård av sinnessjuka syntes i

princip vara eftersträvansvärd. Beträffande de olika sinnesslövårdsfrågor,

som socialvårdskommittén berört, ansåge sig styrelsen ej kunna göra något

uttalande, då dessa spörsmål vore föremål för särskild utredning. Att även

här krävdes en avsevärd utvidgning av vårdmöjligheterna låge dock i öppen

dag.

Styrelsen har förklarat sig intet ha att erinra mot kommitténs förslag att

utbyggnaden av vården av de kroniskt sjuka skall ske efter en fastställd plan

samt att landstingen göras till legala huvudmän för denna vårdgren. Ej

heller vill styrelsen motsätta sig en höjning av statsbidragen och en väsentlig

utökning av kvoten för erhållande av statsbidrag. Till förslaget att låta

den provisoriskt medgivna uppmjukningen av intagningsbestämmelserna för

vård å hem för kroniskt sjuka bliva bestående ställer sig däremot styrelsen

tveksam.

Svenska landstingsförbundets styrelse förklarar sig vara fullt ense med socialvårdskommittén

om att sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka måste

omhändertagas på särskilda vårdanstalter och att det för den skull är nödvändigt,

att samhällets vårdresurser i dessa hänseenden snarast möjligt utbyggas.

Förbundsstyrelsen anför i denna fråga härutöver bland annat följande.

Styrelsen har ej funnit anledning alt, då frågan om huvudmannaskapet

för sinnessjukvården är föremål för utredning inom medicinalstyrelsen, nu

taga ställning till denna fråga. Ej heller i den under utredning varande frå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

gan om vården av de obildbara sinnesslöa samt de bildbara sinnesslöa över

21 års ålder anser sig styrelsen för närvarande böra taga ställning.

Vad angår vården av de kroniskt sjuka bör det även enligt styrelsens mening

ankomma på landstingen att utbygga denna vård i sådan omfattning,

att den kan taga hand om alla kroniskt sjuka, som nu vårdas å de vanliga

ålderdomshemmen. I andra hand böra även de särskilda avdelningar för

kroniskt sjuka, som nu drivas av primärkommunema, avvecklas och landstingen

taga hand om deras klientel.

Det högst betydande antal nya vårdplatser, som därför måste tillskapas,

kommer att ställa landstingen inför en rad svårbemästrade problem.

Trots att något obligatoriskt åläggande för landstingen att taga hand om

denna vårdfråga ej finnes för närvarande ha redan omkring 2 000 vårdplatser

av dem inrättats och ytterligare ett par tusental äro beslutade eller planerade.

Man kan under sådana förhållanden ifrågasätta, huruvida ett legalt

huvudmannaansvar för landstingen är påkallat. I och för sig vill styrelsen

emellertid icke motsätta sig, att ett dylikt huvudmannaansvar pålägges landstingen,

under förutsättning att detta icke förbindes med rigorösa föreskrifter,

som komma att leda till en byråkratisering av arbetsformerna. Även enligt

styrelsens mening är del lämpligt att en plan för utbyggnaden av vården av

de kroniskt sjuka upprättas för varje landstingsområde, men styrelsen har

svårt att inse att denna skall behöva godkännas av statlig myndighet.

Det synes styrelsen rimligt, att landstingen sträva efter att snarast möjligt

utbygga vården för de kroniskt sjuka, så att de sjuka, som nu vårdas å

ålderdomshemmen kunna överflyttas till landstingens vårdhem. Därest nuvarande

restriktioner på byggnadsmarknaden lättades, torde det kunna förutses,

att landstingen skulle kunna omhändertaga de å ålderdomshemmen

vårdade kroniskt sjuka inom ej alltför avlägsen framtid.

Den nuvarande kvotbegränsningen av statsbidragen till den kroniska sjukvården

bör även enligt styrelsens mening slopas, då den kommer att verka

hindrande på vårdens utbyggnad. I likhet med socialvårdskommittén vill styrelsen

livligt understryka behovet av att de uppmjukningar beträffande intagning

å hem för kroniskt sjuka, som nu provisoriskt vidtagits, få en permanent

karaktär.

Landstingens förvaltningsutskott ha allmänt uttalat sig för borttagandet

eller en utvidgning av den nuvarande kvotbegränsningen för statsbidrag till

hem för vården av kroniskt sjuka. Vad angår frågan om legalt huvudmannaskap

för landstingen i fråga om nämnda vård ha flertalet utskott tillstyrkt

eller i varje fall ej ställt sig avvisande härtill. Förvaltningsutskotten i Uppsala

och Älvsborgs län ha däremot avstyrkt en sådan bestämmelse, vilken

de ansett onödig med hänsyn till landstingens redan visade stora intresse för

denna vårdgren.

Svenska stadsförbundets styrelse avstyrker kommitténs förslag att landstingen

skulle åläggas att inom viss tid ha anordnat erforderligt antal platser

för vården av kroniskt sjuka. Styrelsen anser vidare, att all sinnessjukvård

bör läggas under en enhetlig ledning, vilken bör anförtros landstingen och i

landsting ej deltagande städer.

I många yttranden har yppats tvivel i fråga om möjligheterna att

genomföra utbyggnaden av de olika vårdanstalterna inom

den av socialvårdskommittén förutsatta tiden.

Socialstyrelsen finner det tveksamt, om det av kommittén framlagda för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

31

slaget om utbyggnad av ålderdomshemmen kan realiseras inom en tid av

fem år efter lagens ikraftträdande, och föreslår, att övergångsbestämmelserna

ändras, så att de möjliggöra en anpassning efter ofrånkomliga svårigheter

att tillgodose behovet av platser på ålderdomshem.

Medicinalstyrelsen ansluter sig i princip till förslaget att ålderdomshemmen

spärras för intagning av sinnessjuka och att där redan vårdade inom en tid

av fem år överflyttas till sinnessjukhus och vårdhem, men framhåller härvid

följande.

Styrelsen ser för sin del ej möjligheter föreligga afl inom den angivna tidrymden

kunna tillhandahålla erforderligt antal nya platser för kvalificerad

vård. Med rådande, hart när otroliga överbeläggning på de statliga sinnesjukhusen

kunna platserna å de av statsmakterna i princip godkända två nya

sinnessjukhusen icke helt disponeras för överförande från ålderdomshemmen

av patienter, som kräva kvalificerad sinnessjuk vård. Av tillkommande

1 300 nya vårdplatser komma cirka 800 att ersätta nedlagda eller för annat

ändamål avsedda. Sinnessjukvården har nämligen minst lika stor skyldighet

att taga hand om tidiga fall av psykoser, där hopp finnes om att en i

rätt tid insatt behandling skall bota eller i varje fall för avsevärd tid uppskjuta

en hotande invalidisering. Detta är en av de omständigheter, som nu

nödga många överläkare vid statliga sinnesjukhus att kräva byte av patienter,

då fråga uppstår om intagning av fall från ålderdomshemmen. Skulle

därutöver de smärre kommunala sinnessjukhusen enligt kommitténs förslag

nedläggas, blir läget helt säkert katastrofalt. Kommitténs förslag att vissa

kommunala sinnessjukhus skulle arrenderas och drivas av staten finner styrelsen

ej heller lyckligt, då en sådan anordning helt säkert skulle bidraga

till att det nuvarande icke önskvärda förhållandet med små anstalter, som

icke kunna giva de där intagna den vård, de verkligen behöva, blir för eu

avsevärd tid bestående. Den enligt styrelsens förmenande enda riktiga lösningen

är därför, att åtgärderna för tillskapandet av nya platser för kvalificerad

vård av sinnessjuka avsevärt forceras.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför bland annat.

Förslaget kräver för sitt genomförande en omfattande utbyggnad av anstaltsväsendet

i olika avseenden, detta framför allt som förslaget bygger

på en strikt kategoriklyvning av det vårdbehövande klientelet i och för överflyttning

till särskilda anstalter av dem, som icke lämpligen böra beredas

plats å ålderdomshem eller å pensionärshem. Lösningen av dessa frågor är

emellertid för närvarande i mycket stor utsträckning beroende på vissa

utredningar, som pågå och som i flera fall först nyligen påbörjats, t. ex. i

fråga om vården av sinnessjuka och sinnesslöa. Av betydelse i detta sammanhang

är även den översyn av grunderna och villkoren för statens bidrag

till hälso- och sjukvården, som i juni 1946 tillkallade sakkunniga fått

i uppdrag att verkställa.

Innan nödig erfarenhet och kunskap vunnits om de möjligheter till vård

å särskilda anstalter, som kunna bliva resultatet av pågående utredningsarbeten,

torde det överhuvud taget icke vara möjligt att taga definitiv ställning

till kommitténs förslag.

I yttrandet från svenska stadsförbundets styrelse ävensom i åtskilliga av de

av landstingens förvaltningsutskott samt i ett stort antal av de av kommunerna

avgivna yttrandena har ävenledes framhållits svårigheterna att inom

den av kommittén förutsatta tiden kunna genomföra reformen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Mcij:ts proposition nr 2i3.

Kommitténs förslag att särskilda f ör sö r j ningsh em borde inrättas

dels för yngre och medelålders tämligen arbetsföra men ej försörjningsdugliga

personer, de s. k. försörjningsfallen, dels ock för störande personer har

i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Socialstyrelsen säger sig i princip kunna tillstyrka förslagen, men anser,

att hithörande frågor lämpligen borde behandlas i samband med frågan om

arbetshemmens fortsatta tillvaro.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att en överflyttning av det störande

klientelet till annan lämplig anstalt bör äga rum i lika snabb takt som beträffande

de sinnessjuka och de sinnesslöa. Just de störande personerna

hade i särskilt hög grad bidragit till att nedsätta ålderdomshemmens anseende.

I en del yttranden ha emellertid gjorts vissa invändningar.

Medicinalstyrelsen framhåller, att enligt styrelsens förmenande huvudparten

av de störande understödstagama ledo av psykisk ohälsa eller invaliditet

och att därför hem för sådana personer på något sätt borde anslutas till

vårdhemsorganisationen för lättskötta sinnessjuka.

Svenska landstingsförbundets styrelse anför, alt det vore sannolikt att eu

del av försörjningsfallen vore att hänföra till kategorien partiellt arbetsföra,

vars inlemmande i arbetslivet vore aktuell. Frågan om inrättande av försörjningshem

för de övriga försörjningsfallen vore i behov av en mera ingående

utredning. Dessa hem borde anordnas och drivas i statlig regi. För sistnämnda

förslag ha även förvaltningsutskotten i Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Västmanlands, Kopparbergs samt Västernorrlands läns landsting uttalat sig.

Stadsfullmäktige i Norrköping framhålla, att de arbetsföra bland försörjningsfallen

i staden minskat avsevärt under de senaste åren. Det kunde därför

ifrågasättas, huruvida det ur arbetssynpunkt vore nödvändigt att inrätta

några kommunala försörjningshem, i synnerhet som socialvårdskommittén

själv ansett det vara förenat med vissa fördelar att ha ett eller annat försörjningsfall

på ålderdomshemmen för utförande av vissa handräckningsarbeten

o. d.

Stadsfullmäktige i Gävle anse, att försörjningsfallen i avsevärd omfattning

böra kunna utan olägenhet vårdas åtminstone på större ålderdomshem, där

de i den mån så erlordrades kunde sammanföras i särskilda avdelningar.

Särskilda försörjningshem för de mera besvärliga syntes dock erforderliga.

Stadsfullmäktige i Göteborg ha även uttalat sig för att i de större städerna

en kombination av ålderdomshem och försörjningshem må bibehållas.

Gotlands läns landstings förvaltningsutskott har föreslagit, att flera landsting

borde kunna förena sig om ett försörjningshem.

Socialvårdskommilténs uttalande rörande ålderdomshemmens

funktion som upptagningsanstalter även framdeles har givit

anledning till erinringar i några yttranden.

Länsstyrelsen i Örebro län ställer sig tveksam till förslaget med hänsyn

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

33

till att, enligt länsstyrelsens förmenande, svårigheter ofta komme att möta

mot överföring inom rimlig tid till vederbörande specialanstalt av personer,

som tillfälligt intagits på ålderdomshem. Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta,

om ej i varje län borde anordnas ett särskilt upptagningshem för det

klientel, varom här vore fråga.

Fattigvårdsstyrelsen i Kolbäcks kommun har anfört liknande betänkligheter

och föreslår att särskilda upptagningshem i stället anordnas för emottagande

av sådana hjälpbehövande, för vilka ålderdomshemmen ej äro avsedda.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i sjätte distriktet samt stadsfullmäktige

i Strängnäs anse sig ej kunna tillstyrka, att förbud meddelas mot att

tillfälligtvis taga emot sinnessjuka. Det kunde nämligen uppstå situationer,

då omedelbar transport till specialanstalt ej kunde ske.

Stadsfullmäktige i Lund anse behov föreligger att vid ålderdomshemmen i

de större kommunerna hava särskilda kommunala avdelningar, där kroniskt

sjuka och vissa akut sjuka åldringar kunna emottagas. Stadsfullmäktige i Borås

ha jämväl framhållit behovet av att å de större hemmen finnes en särskild

avdelning för sjuka, så utrustad att den är i stånd att lämna erforderlig vård.

Härigenom skulle ofta miljöbyte kunna undvikas. Liknande synpunkter ha

framförts av stadsfullmäktige i Karlstad samt fattigvårdsstyrelserna i Västerås

och Skövde.

De av socialvårdskommittén föreslagna fordringarna på ålderdomshem

av den nya typen ha tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet

yttranden. Allmänt har erkänts angelägenheten av att ålderdomshemmen

erhålla en hög standard i fråga om såväl själva byggnaderna, dessas

inredning samt vården därstädes.

Till vissa av de av kommittén uppställda kraven har man emellertid i en

del yttranden ställt sig tvekande eller direkt avvisande. Detta gäller till en

början kommitténs förslag, att antalet platser i enkelrum skall

uppgå till minst hälften av hela p 1 a t s a n t a 1 e t.

Statskontoret, som framhåller vikten av att normalplaner utarbetas för ålderdomshem,

anser, att, då standardfrågan vore av stor ekonomisk räckvidd

för det allmänna, försiktighet borde iakttagas vid fastställande av minimiantalet

enkelrum.

Vissa länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge,

Malmöhus och Västernorrlands län, ävensom ett flertal kommuner ha uttalat,

att här avsett stadgande vore allt för kategoriskt. Förstnämnda länsstyrelse

framhåller, att behovet av enkelrum kunde tänkas komma att ställa sig

olika å skilda orter. På grund härav och med hänsyn till att kostnaderna

för hemmens anordnande i möjligaste mån borde hållas nere ville länsstyrelsen

föreslå, att stadgandet gåves det innehållet att »minst hälften av vårdplatserna

böra förläggas till enkelrum». Länsstyrelsen i Blekinge län föreslår,

att i lagen endast meddelas vissa allmänna riktlinjer för hemmens anordnande

och att socialstyrelsen erhåller i uppdrag att utfärda de ytterligare

anvisningar, som kunna befinnas påkallade.

11 i han g till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 243.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Stadsfullmäktige i Solna samt kommunalfullmäktige i Kullerstads och Nikolai

kommuner föreslå, att antalet enkelrum fastställes att motsvara halva

antalet vårdrum i stället för halva antalet vårdplatser.

Jönköpings stads fattigvårdsstyrelse förordar, att icke flera enkelrum anordnas

än som motsvarar ungefär en tredjedel av hela platsantalet.

Statens fattigvårds- och harnavårdskonsulent i Östersund anför, att det

stora flertalet åldringar föredraga att dela rum med annan vårdtagare. Så

vore i varje fall förhållandet i Norrland, där man icke — åtminstone på landsbygden

— vant sig vid sådan inomhusisolering att detta skapat behov av

ensamrum.

Socialvårdskommitténs uttalande att ålderdomshem ej bör ha

mindre än 20 å 25 platser har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i flertalet yttranden.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför, att de mindre ålderdomshemmens

brister ur vård- och driftsynpunkt bleve alltmera framträdande,

varför förbundet ville uttala förhoppningen, att kommunerna avråddes

från att uppföra ytterligare småliem.

Kommunalfullmäktige i Hemse uttala, att antalet vårdplatser på ålderdomshemmen

ej bör sättas lägre än 30. Det hade nämligen visat sig att de

små hemmen endast med största svårigheter lyckats erhålla erforderlig personal,

ett förhållande som medförde att föreståndarinnans i regel förut stora

arbetsbörda ytterligare ökades till men för henne själv och pensionärerna.

Det vore nödvändigt ur arbetskraftssynpunkt, att hemmet hade en sådan

storleksordning att större biträdesp er sonal kunde hållas och genom arbetsfördelning

rationellt utnyttjas, samtidigt som personalens berättigade krav

på ordnad ledighet kunde tillgodoses.

I några yttranden har emellertid rests invändningar mot socialvårdskommitténs

förslag.

Socialstyrelsen anför, att några fasta regler beträffande hemmens platsantal

ej borde uppställas. I synnerhet under en sannolikt lång övergångstid,

under vilken de till en nybildad storkommun sammanlagda mindre kommunerna

icke hunnit socialt sammanväxa, kunde skäl tala för bibehållandet av

ålderdomshem med ända ned till 15 platser. Länsstyrelsen i Uppsala län har

anfört liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Kalmar län vänder sig med eftertryck mot kommitténs uttalande.

Hem med mindre än 25 platser vore ofta i gott stånd och väl skötta

och borde ej kasseras endast på grund av sin litenhet. Om de vid den av

kommittén förutsatta omprövningen av de befintliga hemmens framtida bestånd

fyllde rimliga anspråk på bekvämlighet, borde de tillåtas stå kvar till

dess de tjänat ut. Det rörde sig här om ett betydande antal ålderdomshem

— mellan 900 och 1 000 — och man frågade sig, vartill de skulle kunna användas,

om de inom en ganska kort tidrymd komme att upphöra att tjäna

sitt nuvarande syfte. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har

uttalat sig i samma riktning.

Kommunalfullmäktige i Reftele och Bunge socknar avstyrka, att lägsta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

35

platsantalet å hemmen fixeras; kommunerna skulle själva få bestämma det

platsantal, som vore lämpligt med hänsyn till kommunens storlek. Liknande

synpunkter ha anförts av kommunalfullmäktige i Askims kommun samt

Slite köping.

Beträffande frågan om rätt för pensionär att medtaga

egna möbler till ålderdomshemmet ha stadsfullmäktige i

Norrköping framhållit de praktiska svårigheter, som vore förenade med tillmötesgåendet

av dylika önskningar, icke minst på de större ålderdomshemmen.

Samtliga bostadsrum måste ju vid hemmets inrättande förses med

möbler, enär det vore svårt att på förhand veta, om det vore någon vårdtagare,

som kunde eller önskade medföra egna möbler till hemmet. Vissa

inskränkningar kunde bliva nödvändiga, då det gällde att tillmötesgå de

gamlas önskningar att medföra egna tillhörigheter till sitt rum på ålderdomshemmet.

Även länsstgrelsen i Gotlands län, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

m. fl. hysa den uppfattningen, att ett generellt medgivande för de inackorderade

att medföra egna möbler ej bör lämnas, utan att det bör ankomma

på den styrelse, som förvaltar ålderdomshemmet, att avgöra i vilken utsträckning

pensionärerna vid inflyttningen på hemmet skola få medtaga

egna möbler och husgeråd.

Vad namnfrågan beträffar har bibehållandet av benämningen ålderdomshem

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden. I en del

yttranden har emellertid framhållits, att det vore lämpligt, om ålderdomshemmen

i samband med reformen erhölle ett nytt namn. Länsstgrelserna i

Stockholms och Västmanlands län, stadsfullmäktige i Göteborg samt kommunalfullmäktige

i Nacka socken anse sålunda, att benämningen pensionärshem

avgjort är att föredraga framför ålderdomshem. Länsstgrelsen i Norrbottens

län är däremot av den uppfattningen, att beteckningarna pensionärshem

typ I och typ II i det längsta böra undvikas och föreslår i stället benämningen

vårdhem.

Bland övriga benämningar som föreslagits märkas följande: inackorderingshem

(fattigvårdsstyrelsen i Kolbäck), hem för gamla (kommunalfullmäktige

i Vollsjö m. fl.) och socialhem (fattigvårdsstyrelsen i Borlänge).

Stadsfullmäktige i Halmstad och kommunalfullmäktige i Nora landskommun

ha föreslagit, att ålderdomshem användes som officiell benämning, men

att varje kommun bör eftersträva att åt sitt hem ge ett egennamn, som har

anknytning till lokala förhållanden.

Vad angår omfattningen av behovet av ålderdomshem

av den nya typen anför svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Alt på grundval av 1938 års statistiska undersökning och övriga av kommittén

åberopade beräkningar göra några godtagbara antaganden om platsbehovet

på de nya ålderdomshemmen synes icke möjligt. Med hänsyn till vad

erfarenheten visat i fråga om den ökade efterfrågan på platser i de fall, där

nya och ändamålsenliga ålderdomshem tillkommit, hyser förbundet emellertid

samma uppfattning som kommittén, att ett stort latent behov av ålderdomshemsvård

förefinnes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Enligt förbundets uppfattning är det eu allvarlig brist, att kommitténs utredning

icke nu gjorts så omfattande, att kommittén kunnat göra ett mera

bestämt uttalande om det behövliga antalet platser per 1 000 invånare. För

planerande av ny- och ombyggnader av ålderdomshem behöva kommunerna

hjälp och ledning i detta avseende. Kommitténs uttalande att kommuner

med 2 000—3 000 invånare i allmänhet icke kunna antagas bliva i behov av

ålderdomshem av den storlek, som kommun enligt kommitténs uppfattning

bör hava, är enligt förbundets uppfattning missvisande. Förbundet vågar

nämligen hålla före, att platsbehovet numera närmar sig 9—10 per 1 000

invånare.

Stadsfullmäktige i Göteborg och Halmstad samt kommunalfullmäktige i Virestads

och Hemse kommuner ha ävenledes ansett, att skäl tala för att behovet

av ålderdomshemsplatser kommer att öka. Som grund för denna uppfattning

framhålles bland annat, att den allt större bristen på kvinnlig arbetskraft

till hemmen komme att föra med sig att ett större antal bemedlade åldringar

än hittills komme att söka vård på ålderdomshem.

Å andra sidan har i några yttranden uttryckts förmodan att de ökade folkpensionerna

komma att medföra att åldringarna kunna klara sig själva och

att på så sätt minskat behov av vård å ålderdomshemmen skulle kunna uppstå.

Denna uppfattning delas av bland andra länsstyrelsen i Norrbottens län,

som därjämte anser att de vuxna barnen numera i större utsträckning än

tidigare vilja taga hand om sina föräldrar, av vilka de kunde påräkna en

eller annan med rådande brist på arbetskraft värdefull handräckning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhåller, att det nu

vore svårare än någonsin att söka bedöma det framtida platsbehovet på ålderdomshemmen,

då man ej visste något om den inverkan, som bland annat

de förhöjda folkpensionerna och den obligatoriska sjukförsäkringen komme

att få.

Förslaget att statsbidrag skulle kunna utgå till anordnande samt omeller

tillbyggnad av ålderdomshem ävensom de föreslagna statsbidragsgrunderna

ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Socialstyrelsen säger sig i stort sett kunna gilla kommitténs förslag. Styrelsen

förutsätter, att bidragen komma att utgå helt enligt den föreslagna statsbidragsskalan

och att i anskaffningskostnaden inkluderas kostnaderna för arkitektens

arbete. Statsbidrag borde få åtnjutas av kommunen så länge byggnaden

användes såsom åldersdomshem och hölles i gott skick.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har anfört, att eftersom

statsbidrag utginge till med ålderdomshem besläktade ändamål, framstode

det som naturligt att statsbidrag skulle utgå också till om- och nybyggnad av

ålderdomshem.

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i andra distriktet har avstyrkt

statsbidrag till anordnandet av ålderdomshem under motivering, att den

prövning av kostnaderna för hemmen, som bleve en följd av statsbidrag,

skulle medföra en sänkning av standarden. Den tävlan om det mest trivsamma

ålderdomshemmet, som nu rådde mellan kommunerna komme att förstinna.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

37

Vissa av de myndigheter, som tillstyrkt statsbidrag, ha haft en del detaljerinringar

mot de föreslagna statsbidragsbestämmelserna, bland annat i

vad avser frågan i vilken omfattning bidrag skola utgå till redan påbörjade

eller färdigställda ålderdomshem.

Statskontoret har ingen invändning att göra mot att statsbidrag till hemmens

anordnande utgår efter i huvudsak samma grunder som gälla i fråga

om bidrag till byggnader för folkskoleväsendet. Ämbetsverket erinrar om att

arbetet med sådana byggnader ej finge påbörjas innan Kungl. Maj ds beslut

i statsbidragsfrågan förelåge. Denna förprövning av Kungl. Majd bleve beträffande

ålderdomshemmen av särskild vikt under tiden till dess ny kommunindelning

fastställts. En dylik förprövning skulle kommun emellertid icke

behöva underkasta sig i de fall, då statsbidragen enligt förslaget skulle kunna

utgå retroaktivt. Denna konsekvens förefölle icke tilltalande, helst som kommittén

funnit förhållandena motivera, att möjlighet öppnades för Kungl.

Majd att tvinga kommun att ingå kommunalförbund med annan kommun för

anordnande av ålderdomshem. Statskontoret ifrågasätter därför, huruvida

icke en förutsättning för retroaktivt statsbidrag borde vara, att viss förprövning

åtminstone av det planerade hemmets behövlighet och regionala anknytning

kommit till stånd. En dylik förprövning kunde givetvis anordnas innan

den nya lagen om ålderdomshem trätt i kraft. Rätten till retroaktivt bidrag

borde då begränsas till byggnadsföretag, påbörjade efter en senare dag än

kommittén angivit.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller som en mycket allvarlig brist i

förslaget om statsbidrag, att det saknade varje som helst utredning om de

ekonomiska konsekvenser, som detsamma komme att få för statsverket och

för de kommuner, som bleve skyldiga att uppföra nya ålderdomshem.

Stadsfullmäktige i Stockholm ha under hänvisning till yttrande av drätselnämnden

framhållit, att statsbidragsreglerna vore konstruerade efter skatteutjämningsprincipen

men med ett icke oväsentligt inslag av fri skälighetsprövning.

En bestämd erinran måste framföras mot den allt oftare demonstrerade

metoden från statsförvaltningens sida att genomföra en skatteutjämning

genom att utan en enhetlig plan antaga — ofta nog till sin konstruktion

skiljaktiga — statsbidragsbestämmelser för olika områden, överståthållarämbetet

har understrukit de av stadsfullmäktige anförda synpunkterna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, huruvida icke statsbidragen

i stället borde —- såsom i fråga om de slutna barnavårdsanstalterna —- beräknas

i viss relation till antalet vårdplatser.

Stadsfullmäktige i Uppsala ha ifrågasatt en höjning av statsbidraget dock

utan att närmare ange storleken härav. Kommunal fullmäktige i Rasbo kommun

ha uttalat sig i samma riktning.

Svenska stadsförbundets styrelse yttrar:

Huru angeläget det än kan vara för kommunerna att tidigt få klarhet om

grunderna för statens medverkan i form av statsbidrag till anordnande av

ålderdomshem, förefaller det föga rimligt att söka fixera dessa grunder redan

i samband med ett ställningstagande i princip till det föreslagna reformpro
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

grammet. Från stadsförbundets sida har i olika sammanhang riktats anmärkningar

mot den godtyckliga utformning nuvarande statsbidragssystem fått

med en mängd varierande bidragsgrunder för olika ändamål utan någon enhetlig

plan. Inom förbundet har man blivit alltmer övertygad om att en översyn

och grundlig revidering av detta bidragssystem bör vidtagas. Att just nu

för det här aktuella ändamålet bestämma sig för en av de förekommande

olika bidragsvarianterna synes vid sådant förhållande icke försvarligt. Även

andra skäl tala för ett anstånd med avgörandet om dessa bidragsgrunder. Sålunda

bör uppmärksammas, att det faktiska bidragsbehovet torde komma att

bli mycket olika för de särskilda kommunerna på grund av de förefintliga

ålderdomshemmens olika beskaffenhet, som i ena fallet kan medgiva hemmets

fortsatta användning för den nya uppgiften utan dyrbarare förändringar

men i det andra fallet kan kräva omfattande om- eller tillbyggnad eller fullständig

nybyggnad för ändamålet. Frågan kompliceras givetvis också för närvarande

därav, att man just nu står inför en genomgripande pmreglering av

kommunindelningen, som beräknas bli genomförd först om några år.

Stadsfullmäktige i Norrköping ha anfört liknande synpunkter samt påyrkat,

att intill dess översynen av statsbidragssystemet ägt rum samtliga kommuner

böra erhålla procentuellt sett samma statsbidrag.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet säger sig hysa starka betänkligheter

mot ett byggnadsbidrag, som utformats på sätt kommittén förordat.

Förbundet anför bland annat:

Granskningen av en central myndighet måste givetvis i hög grad bliva

schablonmässig. Erfarenheterna hade dessutom visat, att granskningen av

förslag till folkskolebyggnader icke sällan medförde fordringar på kostnadernas

sänkning genom inskränkningar i byggnadsprogrammet. För ålderdomshemmen

skulle säkerligen denna bidragsform icke bliva lycklig. Då det gällde

sådana hem, borde kommunerna hava rätt att själva bestämma, huru hög

standarden skulle vara och vilka summor kommunens invånare ville anslå

för att bereda sina åldringar ett trivsamt hem.

Därest statsbidraget utformades efter liknande grunder, som tillämpades

för uppförande och inrättande av barnhem, skulle en del av ovannämnda

betänkligheter förfalla. Men även ett sådant system skulle innebära en påtaglig

orättvisa mot de kommuner, vilka tidigare löst sin ålderdomshemsfraga

och som sålunda skulle bliva utan statsbidrag.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott har framhållit önskvärdheten

av att kommuner, som ville till sitt ålderdomshem knyta en mindre

sjukavdelning, som kunde betjäna ej blott de å hemmet boende utan även

andra kommunmedlemmar, skulle kunna erhålla bidrag av statsmedel härför.

I län med långa avstånd till sjukvårdsanstalt skulle tillgodoseendet av

vårdbehovet vid lindrigare sjukdomsfall vara till stort gagn.

Kommunalfullmäktige i Sollentuna köping ha uttalat sig för att för lättande

av åtagen skuldbörda för byggande av ålderdomshem statsbidrag bör

utgå till redan färdigbyggda ålderdomshem, vilka motsvarade socialvårdskommitténs

förslag. Fullmäktige tänkte sig, att bidrag skulle utgå efter en

fallande skala, räknad förslagsvis 20 år tillbaka. Liknande förslag ha framförts

av stadsfullmäktige i Alingsås och kommunalfullmäktige i Nikolai

kommun.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

39

Fattigvårdsstyrelsen i Jönköping och stadsfullmäktige i Ljungby föreslå,

att statsbidrag måtte utgå retroaktivt till ålderdomshem, som färdigställts

eller tagits i bruk efter den 1 juli 1946.

Stadsfullmäktige i Nynäshamn föreslå, att statsbidrag måtte utgå retroaktivt

för byggnadsföretag, som vore under arbete den 1 juli 1946.

I åtskilliga yttranden har framförts förslag om statsbidrag jämväl

till driften av ålderdomshem.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar, att det vore synnerligen önskvärt, att

statsbidrag utginge till åtminstone en del av driftkostnaderna och att- sagda

bidrag bestämdes på sådant sätt, att de billigare dyrortema erhölle kompensation

för de lägre avgifter, som de skulle äga uppbära. Skillnaden mellan

de faktiska vårdkostnaderna å högre och lägre dyrorter torde nämligen ofta

vara betydligt mindre än skillnaden mellan de föreslagna dagavgifterna å

motsvarande dyrorter.

Statsbidrag till driften har vidare påyrkats i yttranden från några av

statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, några städer (Uppsala,

Strängnäs och Eslöv) samt ett ganska stort antal landskommuner.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser, att i stället för statsbidrag

till hemmens anordnande bidrag till löner åt den kvalificerade personalen

vid hemmen skulle vara ett mera rättvist och ur ekonomisk synpunkt

verkningsfullt stöd till kommunerna.

Socialvårdskommitténs förslag att i en lag om ålderdomshemmen införa

bestämmelser om avgifter för inackordering på ålderdomshem

har avstyrkts eller varit föremål för tvekan i ett stort antal yttranden.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter, huruvida sådana bestämmelser redan nu

böra upptagas i lagen. Då denna väntades träda i kraft först efter år 1950,

vore det lämpligare att endast föreskriva, att högre avgift än den, som komme

att fastställas av Kungl. Maj:t, ej finge uttagas.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter lämpligheten av att i en författning

av lags karaktär upptaga bestämmelser om storleken av vårdavgifter,

vilka helt säkert på grund av fluktuationer i penningvärdet och andra

omständigheter då och då måste bliva föremål för ändring. Jämväl länsstystyrelserna

i Blekinge, Västernorrlands och Västerbottens lån liksom ett stort

antal av de hörda kommunerna ha ställt sig avvisande till förslaget att i en

lag fixera vårdavgifterna. Förstnämnda länsstyrelse har ansett det vara lämpligare

att i lagen angiva maximiavgifterna genom ett stadgande om deras

förhållande till folkpensionen än att angiva avgifterna i kronor och ören. Det

sistnämnda kunde ske genom en av Kungl. Maj:t eller socialstyrelsen utfärdad

följdförfattning.

Vad angår vårdavgiftens storlek ha många av de hörda myndigheterna

uttalat sig för att avgiften borde fastställas till lika belopp för

alla vårdtagare, oberoende av deras ekonomiska ställning. Länsstyrelsen i

Stockholms län anför, att lika avgifter för alla skulle överensstämma med såväl

rådande förhållanden beträffande vården å sjukhus som med de pågå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Mcij.ts proposition nr 243.

ende strävandena att så långt möjligt frigöra den moderna socialvården från

behovsprövning. I förevarande fall kunde behovsprövningen i stället taga

sikte på att giva de obemedlade och mindre bemedlade företrädesrätt till intagning

å ålderdomshem.

Liknande synpunkter ha anförts av bland andra länsstyrelsen i Gotlands

län, styrelsen för landskommunernas förbund och kommunalfullmäktige i

några kommuner. Jämväl svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har

uttalat sig för en enhetlig avgift oberoende av pensionärernas inkomst- och

förmögenhetsförhållanden.

I flera yttranden, däribland i yttrandet från socialstyrelsen, har påpekats,

att vårdavgiften enligt lagförslaget beräknats med utgångspunkt från att

vårdtagaren vore ogift. Om vårdtagaren vore gift, borde med hänsyn till att

folkpensionen för envar make bleve lägre än för den ogifte jämkning ske av

vårdavgiften i sådan grad, att vårdtagaren finge behålla 200 kronor av folkpensionen

för egna behov.

Stockholms stadsfullmäktige ha under åberopande av ett av fattigvårdsdirektören

i Stockholm avgivet yttrande framhållit, att kommittén ej ingått

på frågan hur avgift skulle erläggas för dem, som sakna medel härtill. Man

kunde givetvis tänka sig att dessa finge söka socialhjälp i vanlig ordning.

Lämpligare vore dock måhända, att anstaltsstyrelsen erhölle befogenhet att

allt efter behovet bevilja helt fri vård eller vård mot nedsatt avgift. Fullmäktige

anföra härutöver bland annat.

I lagförslaget preciseras ej omfattningen av de förmåner, som skola tillkomma

ålderdomshemspensionärerna i vidare mån än att de erhålla inackordering

samt i samband därmed viss tillsyn och vård. Begreppet inackordering

utgör enligt vanligt språkbruk en sammanfattande beteckning för »mat

och husrum». Frågan blir då på vad sätt de skola erhålla kläder. Det torde

i alla händelser vara uppenbart, att det belopp, som en folkpensionär kommer

att förfoga över för sitt personliga bruk, oftast inte räcker till kläder och det

torde väl ej heller vara avsett för detta ändamål. Skall folkpensionären som

regel nödgas vända sig till socialhjälpen för erhållande av kläder, synas ålderdomshemmens

avskiljande från socialhjälpen inte fullt få den betydelse,

som varit avsett. Ifrågavarande spörsmål synes vara av sådan vikt, att det

bör ägnas särskild uppmärksamhet vid statsmakternas granskning av förslaget.

I yttranden från vissa kommuner, däribland från Laholms stad och IJkna

socken, har anförts, att skillnaden i de föreslagna vårdavgifterna i högsta respektive

lägsta bostadskostnadsgrupp vore väl stor.

Svenska stadsförbundets styrelse har ansett det vara meningslöst att så

långt i förväg innan den föreslagna lagstiftningen vore avsedd att träda i

kraft söka precisera högsta dagavgifterna för mindre bemedlade och obemedlade.

Pcnsionsstyrelsen har påpekat, att ålderdomshemmen enligt förslaget till

lag om ålderdomshem vore avsedda för inom kommunen bosatta åldringar

och invalider under det att pensionsberättigad enligt nya lagen om folkpensionering

ansåges tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vilken han vore

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

41

mantalsskriven. I sistnämnda lag stadgades härjämte, att för tillhörighet till

någon av bostadskostnadsgrupperna II—V fordrades, att den pensionsberättigade

även de tre närmast föregående åren varit mantalsskriven å ort i den

gruppen eller i grupp med högre nummer, såvida icke på grund av omständigheterna

prövades skäligt i särskilt fall medgiva undantag härifrån. Enligt

motsvarande stadgande i den nu gällande folkpensioneringslagen medgåves

för närvarande i regel sådant undantag, när pensionsberättigad flyttat till

kommun, där han hade hemortsrätt, och samtidigt intagits å ålderdomshem

för stadigvarande vård och försörjning på det allmännas bekostnad.

Komitténs förslag att primärkommunerna alltjämt skola

vara huvudmän för ålderdomshemmen har allmänt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Hallands län anser emellertid, att ett åläggande för kommunerna

att anordna ålderdomshem ej vore tillräcklig garanti för att de medborgare,

som äro i behov av vård, verkligen erhålla sådan. Länsstyrelsen yttrar

vidare.

Man måste nämligen räkna med dels att en del kommuner ej uppföra tillräckligt

stora ålderdomshem, dels ock att det även eljest emellanåt förekommer

att ålderdomshemmen äro så fullbelagda, att ytterligare vårdbehövande

ej kunna mottagas. Förslaget synes i detta avseende lämpligen böra kompletteras

med en föreskrift om skyldighet för kommunerna att, då vårdbehövande

ej kunna erhålla vård å kommunens ålderdomshem, i stället bekosta vederbörandes

vård å annat ålderdomshem eller inackorderingshem eller ock

på annat sätt sätta vederbörande i samma ställning, vari han skulle kommit,

därest plats funnits på ålderdomshemmet. En dylik skyldighet för kommunerna

synes emellertid böra uppställas endast i de fall, då det är uppenbart

att vederbörande är i behov av sådan omvårdnad och tillsyn, som kan erbjudas

av ålderdomshemmen. En liknande utformning av huvudmannaansvaret

för olika anstalter synes för övrigt befogad även beträffande sjukhus och en

del andra inrättningar.

Länsstyrelsen i Kristianstads län kan ej dela kommitténs åsikt att enda

sättet för ordnandet av ett för två eller flera kommuner gemensamt ålderdomshem

skulle vara bildandet av kommunalförbund. På många platser hade

kommuner träffat avtal med annan kommun om ett antal vårdplatser och på

så sätt erhållit befrielse från skyldighet att hålla eget ålderdomshem, en anordning

som icke längre skulle tillåtas. Länsstyrelsen funne icke de skäl, som

kommittén anfört för sitt förslag, vara övertygande. Länsstyrelsen hyste också

vissa betänkligheter mot att införa den nyheten i fråga om den kommunala

förvaltningen, att Kungl. Maj:t skulle kunna mot kommunernas vilja

förordna om bildandet av kommunalförbund för ifrågavarande ändamål. Liknande

invändningar ha rests av länsstyrelsen i Gävleborgs län, kommunalfullmäktig

i Häverö och Åtvids kommuner samt stadsfullmäktige i Bollnäs.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att kommunerna böra ha möjlighet

att träffa avtal med annan kommun eller kommunalförbund om dispositionsrätt

över vissa platser. Beslutanderätten härom borde dock tillkomma

Kungl. Maj:t.

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungi. Mcij:ts proposition nr 243.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar sin förvåning över förslaget att länsstyrelserna

skulle fråntas rätten att förordna om kommunalförbund för drivande

av ålderdomshem. Kommittén hade icke förebragt några som helst skäl

för förslaget, vilket utgjorde ett nytt uttryck för de olyckliga tendenser till

centralisering inom förvaltningen, vilka ständigt och jämt gjordes gällande.

Liknande synpunkter ha anförts av bland andra länsstyrelsen i Södermanlands

län, som påpekat, att av kommitténs förslag ej fullt tydligt framginge,

om Kungl. Maj:ts förordnande skulle erfordras jämväl för det fall, att enighet

melian kommunerna skulle föreligga.

Styrelsen för landskommunernas förbund framhåller, att de genom kommunsammanslagningen

förstorade landskommunerna i regel torde bliva så

stora, ad ett ålderdomshem borde finnas i varje kommun. Under sådana förhållanden

syntes det styrelsen opåkallat att nu tilldela Kungl. Maj :t befogenhet

att törordna om bildande av kommunalförbund.

Samma mening har framförts av kommunalfullmäktige i Almunge, Askim

samt i Slite köping. Härvid har framhållits, att för att ålderdomshemmen

skola komma till sin rätt borde de förankras i bygden och vara belägna inom

den egna kommunen, även om det därigenom bleve nödvändigt att bygga

några hem med ett lägre vårdplatsantal än det av kommittén föreslagna minimiantalet.

Socialvårdskommitténs förslag rörande styrelse för ålderdomshemmen

har föranlett uttalanden i en del yttranden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår, att skötseln av ålderdomshemmen

alltid bör anförtros den föreslagna socialnämnden, varigenom man skulle

undvika att splittra kommunernas verksamhet på det sociala området på

flera styrelser eller nämnder än nödvändigt. Förslag i denna riktning ha även

framlagts av länsstyrelsen i Värmlands län ävensom i yttrandena från städerna

Enköping, Gävle och Karlskoga.

Länsstyrelsen i Hallands lån föreslår, att stadgandet om styrelse för ålderdomshemmen

gives den innebörden att socialnämnden skall vara styrelse,

därest kommunens beslutande organ ej annorlunda bestämmer.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser förvaltningen av hemmen

böra anförtros ett socialvårdande organ med möjlighet för detta organ

att uppdraga den direkta förvaltningen åt en särskild styrelse.

Länsstyrelsen i Jönköpings län samt stadsfullmäktige i Hälsingborg och

Göteborg anse, att en gemensam styrelse bör utses för pensionärshemmen och

ålderdomshemmen.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller, att ett organisatoriskt sammanförande

av pensionärshem och ålderdomshem under gemensam kommunal

myndighet skulle vara till stort gagn för den rätta avvägningen av

platstillgången på de båda slagen av hem och för en ändamålsenlig fördelning

av åldringarna mellan hemmen.

I fråga om de av socialvårdskommittén föreslagna bestämmelserna att Konungen

eller där Konungen så bestämmer socialstyre 1-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

43

sen skall hava godkänt såväl den för ålderdomshemmet

avsedda tomten som ritningar till hemmet anför socialstyrelsen,

att detta innebure ett lagfästande av en praxis, som utvecklats i fria

former för kontakten mellan kommunerna och fattigvårdsinspektionen. Numera

vore det praktiskt taget regel, att fattigvårdsstyrelser direkt eller genom

förmedling av konsulenterna påkallade upplysningar, samråd och biträde av

statens fattigvårdsinspektör vid planering av ändringar eller nybyggnad av

ålderdomshem. Därigenom kunde inspektionen ställa sin samlade erfarenhet

och sakkunskap till förfogande på ett tidigt stadium.

Här avsedda förslag har även tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det

alldeles övervägande antalet yttranden från kommunerna.

I yttranden från ett tiotal kommuner, av vilka flertalet äro belägna i Göteborgs

och Bohus samt Skaraborgs län, liksom i yttrandet från Jämtlands

läns fattigvårdsförbund har ifrågavarande förslag emellertid avstyrkts.

Länsstyrelserna i samtliga län, med undantag av tre — Blekinge, Örebro

och Kopparbergs — ha ävenledes avstyrkt eller ställt sig tveksamma till förslaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför i huvudsak.

Det torde icke kunna undvikas, att den ifrågasatta centraliseringen i många

fall kommer att medföra tidspillan och merkostnader för kommunala myndigheter.

Därtill kommer, att förhållandena i olika landsändar äro i hög

grad växlande, varför en absolut likformighet beträffande en sådan sak som

ålderdomshemmen icke ens kan anses eftersträvansvärd. De lokala myndigheterna

torde vara i flera avseenden bäst skickade att bedöma de frågor, som

i nämnda hänseende uppkomma. Länsstyrelsen finner följaktligen för sin

del, att ett avgörande i dessa ärenden med större fördel alltjämt bör förläggas

till länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att enhetlighet i behandlingen

av här avsedda ärenden även om de handläggas av länsstyrelserna mycket

väl syntes kunna åstadkommas genom att standardritningar till ålderdomshem

utarbetades och tillhandahölles av central myndighet och att närmare

anvisningar rörande riktlinjerna för hemmens utförande ävenledes meddelades.

Stadsfullmäktige i Göteborg ha under åberopande av ett yttrande från

fattigvårdsstyrelsen anfört, att erfarenheterna från den nu gällande ordningen,

som praktiserats sedan fattigvårdslagen trädde i kraft, vore goda och

motiverade ett bibehållande härav. Kommitténs ändringsförslag syntes vara

ett utslag av de centraliseringssträvanden, som på olika sätt numera så ofta

gjorde sig gällande på olika områden. Denna uppfattning delas av styrelsen

för svenska landskommunernas förbund samt svenska fattigvårds- och barnavårds

förbundet.

Vad angår förslaget att högsta tillsynen över ålderdomshemmen

skulle tillkomma socialstyrelsen ha stadsfullmäktige

i Göteborg invänt, att den föreslagna uppdelningen på två myndigheter

av tillsynen ur praktiska synpunkter vore förkastlig. Det vore ingalunda sä
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

kert, att socialstyrelsens och länsstyrelsens meningar rörande det ena eller

det andra angående ett ålderdomshem skulle sammanfalla. Tvärtom vore

för många fall motsatsen att befara. En kontroll av dessa två av varandra

oberoende statliga myndigheter utan någon avgränsning mellan bådas uppgifter,

något som för övrigt svårligen kunde på ett tillfredsställande sätt genomföras,

skulle därför bringa ålderdomshemsförvaltningama i en besvärlig

mellanställning. Uttalanden i samma riktning ha gjorts av ett flertal länsstyrelser,

Älvsborgs och Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott, fattigvårds-

och barnavårdskonsulenten i sjunde distriktet samt svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet.

I några yttranden har frågan om utbildningen av personalen

och personalanskaffningen vid ålderdomshemmen berörts, varvid

framhållits nödvändigheten av att förslag framläggas, som syfta till att

avhjälpa de på många håll rådande svårigheterna att erhålla personal till

ålderdomshemmen.

Socialstyrelsen samt länsstyrelsen i Malmöhus län understryka nödvändigheten

av att ålderdomshemmen beredes tillgång till erforderlig och för

uppgiften väl utbildad personal, vilken fråga vore lika betydelsefull och

borde tillmätas samma vikt som spörsmålet om åldersdomshemmens beskaffenhet.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har ifrågasatt, huruvida icke

vissa kompetensvillkor för föreståndarinnor vid ålderdomshemmen borde

uppställas.

Arkitektpristävlan om ritningar till ålderdomshem.

I detta sammanhang vill jag anmäla en av socialstyrelsen efter samråd med

byggnadsstyrelsen och 1945 års vårdhemssakkunniga i skrivelse den 16 april

1947 gjord framställning om anvisande av ett belopp å 35 000 kronor för

anordnande av en arkitektpristävlan för framskapande av lämpliga typritningar

till åldersdomshem. Styrelsen anför till stöd härför i huvudsak följande.

Ålderdomshemmen äro till större delen inrymda i byggnader, som tillkommit

för lång tid sedan, då kraven på ett fullgott ålderdomshem voro andra än

de man nu anser sig böra ställa. Det ansågs exempelvis tidigare naturligt att

byggnaderna anordnades icke blott för uppegående åldringar utan även för

kroniskt kroppssjuka och för sinnessjuka samt indelades i förhållandevis

stora rum, avsedda för flera personer. Detta, tillika med avsaknaden av trivsamma

dagrum, har bidragit till den anstaltskaraktär, som vidlåder dessa

hem.

Utvecklingen har efter hand kommit att präglas av en strävan efler hem,

som bereda de där vårdade en trivsam, hembetonad miljö. Den omdaning av

ålderdomshemsvården, som måste komma till stånd, förutsätter nybyggnad

eller ombyggnad av flertalet ålderdomshem. Den förestående nya kommunindelningen

gör även, att frågan om uppförande eller ombyggnad av ålder
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 243.

45

domshem blir aktuell i många orter. Det är härvid av största vikt, att hemmen

utformas på sådant sätt att de motsvara nutida fordringar. Enligt styrelsens

erfarenhet är det därvid ej tillräckligt att antalet enkelrum ökas.

Vissa under senare tid uppförda ålderdomshem giva, trots att de utrustats

med enbart enkelrum och dubbelrum, intryck av anstalt, främst till följd

av rummens gruppering kring ofta långa och mörka korridorer. Några förslag

till ålderdomshem, som icke i större eller mindre grad vidlåtts av dessa

olägenheter, ha hittills ej framkommit.

Styrelsen anser, att enda möjliga sättet att få fram lämpliga ritningsförslag

till ålderdomshem är att utlysa en pristävlan. Genom denna bör man

i främsta rummet söka få fram förslag till ålderdomshem utan anstaltskaraktär.

De ritningar, som uppfylla detta krav och även eljest äro förtjänstfulla,

böra kunna tjäna som förebilder för kommunerna och användas av

socialstyrelsen vid styrelsens xådgivningsverksamhet i kommunerna vid planering

av ålderdomshem. Styrelsen anser, att kostnaderna för en sådan

pristävlan böra bestridas av staten, då man ej kan förutsätta, att kommunerna

själva skola vilja bekosta en sådan pristävlan. Därest, såsom socialvårdskommittén

föreslagit, statsbidrag kommer att utgå till kommunerna för

uppförande av ålderdomshem, bör det även vara ett ekonomiskt intresse för

statsverket att hemmen utformas på sådant sätt, att de komma att så länge

som möjligt fylla de krav, som kunna ställas på ålderdomshemsvården. Uteslutet

är ej heller, att en pristävlan bör kunna ge anvisning på sådana byggnadssätt,

som kunna vara ägnade att nedbringa kostnaderna.

Styrelsen vill föreslå, att pristävlan omfattar hem av tre olika storleksordningar,

nämligen för 25, 50 och 75 pensionärer. För att erhålla så stort

antal tävlande som möjligt anser styrelsen ett belopp för pris och inköp å

sammanlagt 25 000 kronor välbehövligt. Därtill torde erfordras ett belopp

av 10 GOD kronor för tryckning av program, annonsering, expertiskostnader

och prisdomarearvoden m. m. samt för bestridande av andra utgifter i samband

med tävlingen.

Bedömningen av de inkomna tävlingsförslagen synas böra uppdragas åt en

särskild av Kungl. Maj:t utsedd nämnd med representanter för bland andra

socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen samt kommunerna.

Departementschefen.

Nu gällande bestämmelser om ålderdomshemmen återfinnas i 1918 års fattigvårdslag

och ha utformats i samband med tillkomsten av denna lag. Enligt

lagen ankommer det helt på kommunerna att själva ordna ålderdomshemsvården.

Kommunerna ha att var för sig eller gemensamt i kommunalförbund

anordna och driva ålderdomshem i den mån befrielse från denna skyldighet

ej medgivits av vederbörande länsstyrelse. Kommunerna ha i allmänhet visat

intresse för denna angelägenhet och merendels efter måttet av sina ekonomiska

resurser sökt ordna här avsedda vård.

Emellertid måste man konstatera, att detta oaklat ålderdomshemsvården

är behäftad med allvarliga brister. Anledningen härtill torde i främsta rummet

vara att tillskriva den klientelblandning, som fortfarande förekommer

på flertalet ålderdomshem. Härtill kommer vidare att byggnaderna flerstädes

äro gamla och omoderna och ej fylla de krav, som man numera anser sig

böra ställa i fråga om trivsel och ändamålsenlighet. Rummen äro mångenstä
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

des avsedda för flera personer, stora och ogästvänliga och ge härigenom hela

hemmet anstaltskaraktär. Tillkomsten av pensionärshemmen med dessa hems

relativt höga standard har bidragit till att uppmärksamheten kommit att riktas

på behovet av en förbättring av förhållandena för de vårdbehövande åldringarna.

Vid tiden för fattigvårdslagens tillkomst torde man ha räknat med att personer,

som vore i stånd att försörja sig själva, skulle kunna på egen hand tillgodose

det behov av vård, som kunde uppstå för dem som gamla. Man synes

sålunda ha förutsatt, att vård som regel skulle kunna erhållas genom hjälp i

hemmet. De åldringar, som vistats på ålderdomshemmen, ha sålunda tidigare

i huvudsak varit personer, som saknat andra medel för sin försörjning

än folkpensionen. Pensionsbeloppet har helt eller så gott som helt lämnats

som ersättning för vården. Då folkpensionen endast täckt en mindre del av

vårdkostnaden har vården även för folkpensionärerna erhållit karaktär av

understöd.

De allt större svårigheterna för ålderstigna personer att erhålla nödig

hjälp i sitt hem, ha emellertid medfört att under senare år ålderdomshemmen

kommit att anlitas av personer, som haft möjlighet att erlägga viss, av kommunen

fastställd avgift för vården. Även om denna avgift ofta ej motsvarat

hela vårdkostnaden, ha dessa personer ej betraktats som understödstagare

utan närmast som inackorderingsgäster.

Genom de av 1946 års riksdag beslutade förbättringarna av folkpensionerna,

ha ökade möjligheter skapats för att även folkpensionärer skola kunna

erlägga en skälig avgift för vård på ålderdomshemmen, även om de ej ha

annan inkomst än folkpensionen. Härigenom föreligga förutsättningar för

ett fullföljande av nyss berörda utveckling. I och med att en avgift erlägges,

vilken täcker en förhållandevis stor del av vårdkostnaden, finnes ej längre

anledning att icke likställa vården på ålderdomshem med den vård, som lämnas

på andra av det allmänna drivna vårdinrättningar. Jag delar socialvårdskommitténs

uppfattning, att ålderdomshemmen böra få karaktären av

kommunala inackorderingshem för åldringar och invalider, som äro i behov

av omvårdnad och tillsyn. Ålderdomshemmen skulle härigenom förlora sin

fattigvårdskaraktär. Av denna uppfattning följer, att bestämmelser om ålderdomshemmen

icke längre böra höra hemma i fattigvårdslagen utan upptagas

i särskild lagstiftning. Socialvårdskommittén har utarbetat förslag till lag om

ålderdomshem. Av skäl som framgår av det följande anser jag mig dock icke

böra för närvarande tillstyrka att lagförslag i detta ämne förelägges riksdagen

för antagande. Däremot finner jag det vara angeläget, att statsmakterna

i princip taga ställning till riktlinjerna för ålderdomshemsvårdens anordnande

och utbyggnad.

Socialvårdskommittén har funnit, att en nödvändig förutsättning för genomförandet

av den förordade reformen av vården av åldringar är att ålderdomshemmen

befrias från de olika kategorier av sjuka och lytesbehäftade

personer, som för närvarande utgöra en betydande del av deras klientel. Ål
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 243.

47

derdomshemmen borde sålunda reserveras för åldringar och invalider, som

äro i behov av omvårdnad och tillsyn å anstalt men för vilka dock icke erfordras

vård å sjukvårdsinrättning eller därmed jämförlig vårdanstalt. Jag

ansluter mig i princip till denna uppfattning. Den förordade avgränsningen

av ålderdomshemmens klientel förutsätter dock utbyggandet av andra vårdformer.

Socialvårdskommittén har framlagt vissa förslag i detta avseende.

Vid en särskild undersökning har socialvårdskommittén funnit att huvuddelen

av de vårdbehövande personer, som för närvarande vistas å ålderdomshemmen

men som icke lämpligen böra vårdas därstädes, utgöres av sinnessjuka,

sinnesslöa och kroniskt sjuka personer. Kommittén har därför funnit

det angeläget, att åtgärder vidtagas för ett utbyggande av vårdmöjligheterna

för dessa kategorier ävensom att vissa organisatoriska frågor, nämligen

rörande huvudmannaskapet för de olika vårdformerna, snarast bringas till sin

lösning. Jag vill nu till behandling upptaga dessa spörsmål.

Såvitt angår sinnessjukvården synes klarhet numera ha vunnits såtillvida,

att behovet av ökat platsutrymme bör tillgodoses genom bland annat uppförande

av dels särskilda anstalter för omhändertagande av psykopater, dels

ock ett nytt sinnessjukhus om 600 å 700 platser, lämpligen förlagt till Blekinge

län. Förslag härom torde senare komma att anmälas av statsrådet

Mossberg. Därest dessa förslag bifallas, borde inom en relativt snar framtid

erforderligt utrymme kunna erhållas för omhändertagande å statens sinnesjukhus

av de mera kvalificerade fall av sinnessjukdom, som nu vårdas å

ålderdomshemmen, utan att vårdmöjligheterna för de akut sinnessjuka eftersättas.

Däremot är frågan om utbyggnaden av vården för de lättskötta sinnessjuka

svävande, i det att den av 1946 års riksdag begärda omprövning av huvudmannaskapet

för denna vård, vilken anförtrotts medicinalstyrelsen, ännu

icke slutförts. Vidare pågår utredning genom särskilda sakkunniga av frågan

om organisationen och finansieringen av den sinnesslövård, som icke regleras

genom 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa. Innan

här nämnda utredningar slutförts, kan ställning icke tagas till frågan om

huvudmannaskapet för vården av de lättskötta sinnessjuka samt de sinnesslöa.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden är det för närvarande icke möjligt

att närmare fixera den tidpunkt, då ålderdomshemmen skola kunna befrias

från sinnesabnorma. På grund av rådande knapphet på vårdplatser för

sinnessjuka med därav föranledd avsevärd överbeläggning på de statliga

sinnessjukhusen synes det ej heller möjligt att nu helt spärra ålderdomshemmen

för fortsatt intagning av sinnessjuka. Jag förutsätter emellertid, att

nyintagning kommer att ske endast i sådana fall, där bestämda hinder

möta att bereda plats för den sjuke å sinnessjukhus eller på annat lämpligt

sätt taga hand om honom.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att landstingen skulle åläggas legalt

huvudmannaansvar i fråga om vården av de kroniskt sjuka och att för varje

landstingsområde en tidsbestämd plan för utbyggnaden av denna vårdgren

skulle uppgöras, vilken plan skulle godkännas av medicinalstyrelsen eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

Kungl. Maj:t. Från landstingshåll har framhållits, att sådana åtgärder ej vore

erforderliga, då landstingen redan nu visade stort intresse för utbyggnaden

av denna vårdgren. Detta är ävenledes fallet i fråga om flertalet landsting.

Inom ett landsting ha emellertid några planer på utbyggnad av hemmen för

kroniskt sjuka överhuvud ej upprättats. Inom vissa andra landsting omfatta

planerna endast en mindre del av de platser, som anses erforderliga. Sannolikt

har detta samband med att primärkommunema i dessa län tidigare i

betydande omfattning tagit sig an vården av de kroniskt sjuka. För att påskynda

utbyggnaden av vården av de kroniskt sjuka i dessa län torde en

klarläggande bestämmelse om huvudmannaskapet vara av väsentlig betydelse.

Jag anser mig därför böra i princip tillstyrka kommitténs förslag härutinnan.

Förslag till härav påkallade lagstiftningsåtgärder torde dock böra anstå till

en kommande riksdag.

Vad angår socialvårdskommitténs förslag att helt borttaga gällande kvotbegränsning

för statens bidrag till ifrågavarande hem vill jag erinra om att

jag i proposition nr 113/1945 angående statsbidrag till hem för kroniskt sjuka

uttalat, att några allvarligare betänkligheter ej behövde möta häremot. Med

hänsyn till bland annat läget inom byggnadsverksamheten och då någon

utredning om det totala platsbehovet icke förebragts, som gjorde det möjligt

alt bedöma konsekvenserna av en sådan åtgärd, stannade jag för att

föreslå en höjning av kvoten från 1 till F/2 plats per 1 000 invånare i

landstingsområde och F/2 plats per 2 000 invånare i stad utanför landsting.

Med hänsyn till rådande situation på byggnadsmarknaden och då utbyggandet

av här ifrågavarande vårdgren inom landstingsområdena i allmänhet

ej uppnått det enligt kvoten medgivna platsantalet torde med prövning

av frågan om kvotbegränsningens slopande böra tills vidare anstå. Detsamma

gäller det av socialvårdskommittén berörda spörsmålet om avgränsningen

av den kroniska sjukvården, vilket för närvarande är föremål för övervägande

inom statens sjukhusutredning.

Mot vad socialvårdskommittén anfört i fråga om vården av vissa andra

personer, som äro i behov av vård å specialanstalt (vissa obotligt sjuka, konvalescenter

samt vissa lytesbelastade åldringar) har jag intet att erinra. Vad

angår sistnämnda grupp, till vilken de dövstumma höra, synes en särskild

utredning böra verkställas om lämpligheten av att samla dessa till särskilda

ålderdomshem.

Vad slutligen angår frågan om behandlingen av de s. k. försörjningsfallen

samt störande personer ansluter jag mig i princip till kommitténs uppfattning,

att dessa personer -— frånsett en mindre del av förstnämnda kategori,

som kan beredas lämplig sysselsättning på ålderdomshemmen — böra omhändertagas

på särskilda hem, vilka äro så anordnade att lämpligt arbete kan

beredas de intagna. Emellertid anser jag i likhet med socialstyrelsen, att hithörande

frågor lämpligen böra behandlas i samband med frågan om arbetshemmens

framtida ställning. Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 18 januari

1946 har socialstyrelsen erhållit i uppdrag att verkställa en individuell undersökning

av klientelet å dessa hem. Sedan resultatet av denna utredning blivit

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

49

tillgängligt, bär jag för avsikt att till prövning upptaga frågan om arbetshemmens

fortsatta bestånd. Jag är därför ej beredd att nu taga definitiv

ståndpunkt till vad kommittén föreslagit i fråga om behandlingen av det här

avsedda klientelet. , ^

Jag övergår härefter till att behandla vissa andra frågor rörande ålderdomshemmens

framtida ställning. I fråga om hemmens uppgift som upptagningsanstalter

delar jag kommitténs uppfattning att man ej kan helt undgå

att hemmen tillfälligtvis anlitas för omhändertagande av personer, som ej

tillhöra det klientel, för vilket ålderdomshemmen i enlighet med vad förut

sagts böra avses, men som av en eller annan anledning behöva beredas vård

eller eljest omhändertagas i avvaktan på ett mera definitivt ordnande av förhållandena.

I princip år jag även ense med kommittén om att sinnessjuka

personer ej ens tillfälligtvis böra få emottagas på hemmen, Av vad jag förut

anfört framgår emellertid att man tills vidare torde vara nödsakad att finna

sig i att så sker. I likhet med kommittén anser jag en viss kontroll erforderlig

till förhindrande av att ålderdomshemmen i onödan utnyttjas som upptagningsanstalter

samt att de tillfälligt intagna kvarstanna där längre tid än som

kan anses erforderlig. Denna kontroll bör i första hand ankomma på länsstyrelserna

med biträde av fattigvårdskonsulenterna.

Vad angår den av kommittén berörda frågan om gränsdragningen mellan

pensionärshemmen å ena sidan samt ålderdomshemmen å andra sidan ansluter

jag mig till den uppfattning, som kommittén givit uttryck åt, nämligen

att de åldringar, som äro i stånd att sköta ett eget hushåll och i övrigt

taga hand om sig själva, böra av stat och kommun förhjälpas till en egen

för åldringar lämplig bostad. Detta bör även fortsättningsvis ske genom uppförandet

av pensionärshem. Till frågan om åtgärder för att underlätta för

ej vårdbehövande gamla att hyra bostäder i vanliga hyreshus anser jag mig

i förevarande sammanhang ej böra taga ställning.

I fråga om ålderdomshemmens standard vill jag helt allmänt framhålla,

att fox-dringarna på ålderdomshemmen ej böra sättas lägre än dem som i allmänhet

anses böra gälla i fråga om en god vård på inrättning, som drives av

det allmänna. Man bör i möjligaste mån sträva efter att undvika anstaltsprägeln

och i stället få fram en trivsam hemmiljö. Då härmed sammanhängande

spörsmål äro föremål för prövning av 1945 års vårdhemssakkunniga,

anser jag mig här böra taga ställning endast till eif par frågor, vilka socialvårdskommittén

upptagit till behandling. Den ena avser, i vilken utsträckning

hemmen böra utrustas med enpersonsrum. För egen del vill jag ansluta

mig till socialvårdskommitténs uppfattning att pensionär, som så

önskar, i regel skall kunna erhålla eget rum. Den av kommittén föreslagna

bestämmelsen att antalet enkelrum med hänsyn härtill skulle utgöra minst

hälften av hela platsantalet anser jag mig därför i princip böra biträda. Med

anledning av att i några yttranden påpekats, alt behovet av enkelrum i

vissa landsdelar icke vore så stort som kommittén räknat med, synes en

uppmjukning böra ske, såtillvida att föreskrift meddelas om afl minst hälf
Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 243.

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

len av platsantalet bör vara förlagt till enkelrum. Det torde få ankomma på

myndighet, som har att granska ritningar till ålderdomshemmen, att i varje

särskilt fall pröva i vad mån undantag bör göras från huvudregeln. Givetvis

bör, vid förläggandet av ett större antal platser än hälften till enkelrum,

statsbidrag i enlighet med vad i det följande föreslås utgå till kostnaderna

härför.

Den andra frågan avser hemmens storlek. Jag delar i denna fråga socialvårdskommitténs

uppfattning, att hemmen ej böra vara för små med hänsyn

till de olägenheter ur driftsynpunkt, som detta för med sig. Den av kommittén

förordade minimistorleken, 20 å 25 platser, synes mig i regel böra upprätthållas.

Med ledning av de erfarenheter rörande platsbehovet i de kommuner,

som redan anordnat hem med i stort sett den standard som här föreslagits,

torde man enligt vad jag inhämtat kunna räkna med ett genomsnittligt

platsbehov på ålderdomshem av omkring tio platser per ettusen invånare.

Sedan den nya kommunindelningen genomförts, synas därför förutsättningar

komma att föreligga för det övervägande antalet kommuner att anordna eget

ålderdomshem av önskvärd storlek. I detta sammanhang anser jag mig i anledning

av påpekanden i vissa remissvar böra framhålla, att de här anförda

synpunkterna beträffande ålderdomshemmens storlek och antalet enkelrum

tills vidare endast böra avse hem, för vars uppförande eller om- eller tillbyggnad

statsbidrag är avsett att utgå. Befintliga hem, som ej fylla de angivna

fordringarna, böra under förutsättning att de i övrigt motsvara skäliga

anspråk på ett gott hem ej slopas omedelbart enbart på grund av sin

ringa storlek. Även om jag anser, att dessa mindre hem undan för undan

böra ersättas med större och mera moderna, torde med hänsyn till läget

på byggnadsmarknaden ej kunna nu uppställas någon viss tidsfrist för det

fortsatta utnyttjandet av dessa äldre hem.

Hinder bör icke möta att i en kommun uppföra mer än ett ålderdomshem,

där detta kan anses önskvärt och lämpligt med hänsyn till kommunens

invånarantal eller ytvidd.

Vad angår namnfrågan anser jag tillräcklig anledning ej föreligga att

frångå den nuvarande benämningen ålderdomshem.

Av vad jag förut anfört torde ha framgått, att jag är ense med socialvårdskommittén

om att primärkommunerna skola vara huvudmän för ålderdomshemmen.

Det av länsstyrelsen i Hallands län framförda yrkandet att kommunerna

skulle åläggas att, om vårdbehövande ej kunde erhålla vård å den

egna kommunens ålderdomshem, på annat sätt ordna vårdfrågan, anser jag

mig för närvarande ej kunna biträda.

Även om kommunerna efter den nya kommunindelningens genomförande

i allmänhet torde komma att hava behov av eget ålderdomshem, måste

man likväl räkna med att lösandet av ålderdomshems frågan i vissa mindre

kommuner lämpligast sker genom samverkan med en eller flera andra

kommuner. Kommittén har ansett, att sådan samverkan bör komma till

stånd i form av kommunalförbund mellan de berörda kommunerna. Det

hittills i förhållandevis stor omfattning tillämpade systemet att en kommun,

som saknar ålderdomshem, inackorderar åldringar i andra kommuners hem,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

51

har kommittén ansett böra upphöra. För egen del är jag ense med kommittén

om att denna ordning, som ofta medfört att en åldring kommit att inackorderas

avlägset från hemorten, bör efter hand avvecklas. Detta bör emellertid

ej hindra att kommun, som har eget ålderdomshem av tillfredsställande

beskaffenhet, sluter avtal med en grannkommun om inackordering av

pensionär, som själv är villig att inackordera sig på grannkommunens hem.

Mot kommitténs förslag, att Kungl. Maj:t skulle tillerkännas befogenhet

att förordna om bildande av kommunalförbund för anordnande och drift

av ålderdomshem ha rests invändningar i ett stort antal yttranden, därvid

anförts, att en sådan åtgärd borde ankomma på länsstyrelserna att besluta.

Jag vill med anledning härav framhålla, att kommittén torde ha avsett att

kommunerna själva liksom hittills skulle äga sluta överenskommelse om

bildande av kommunalförbund för här avsett ändamål, och att med stöd

härav upprättad förbundsordning liksom nu skulle fastställas av länsstyrelsen.

Beslut av Kungl. Maj :t skulle erfordras endast i sådana fall där kommunerna

själva ej kunna nå överenskommelse om bildande av sådant förbund

och man därför kunde riskera att någon kommun ej skulle kunna

erhålla en tillfredsställande lösning av sin ålderdomshemsfråga. Jag finner

att kommitténs förslag i detta avseende bör upptagas till övervägande men

anser mig icke i detta sammanhang böra föreslå ändring i gällande lag angående

kommunalförbund.

Kommitténs förslag att Konungen eller efter Konungens bestämmande

socialstyrelsen skall godkänna såväl den för ålderdomshem avsedda tomten

som ritningar till hemmet har i flera yttranden ansetts innebära en onödig

centralisering av handläggningen av dessa ärenden. Den nu rådande ordningen,

enligt vilken vederbörande länsstyrelse efter inhämtande av yttrande från

statens inspektör för fattigvård och barnavård godkänner ritningar til! ny-,

om- eller tillbyggnad av ålderdomshem, har i några yttranden ansetts böra

bibehållas.

För egen del anser jag att man bör sträva efter att i möjligaste mån lägga

statens gransknings- och beslutanderätt i bär avsedda ärenden liksom överhuvud

i sociala ärenden av lokal natur hos länsstyrelserna. Fn förutsättning

för att detta skall kunna ske är emellertid att länsstyrelserna ha tillgång till

kvalificerade tjänstemän med särskild kompetens för handläggning av olika

sociala frågor. Detta torde som regel för närvarande icke vara fallet. Med

den fortgående snabba utbyggnaden av socialvården har bristen i detta hänseende

gjort sig alltmer kännbar. Bland annat ha de centrala ämbetsverk,

som äro tillsynsmyndigheter för de särskilda .sociala verksamhetsgrenarna,

kommit att belastas med detaljfrågor, som med fördel borde kunna handläggas

av det lokala länsorganet. Socialstyrelsen har i utlåtande över befolkningsutredningens

betänkande om befolkningspolitikens organisation

framhållit, att länsstyrelsernas organisation ur socialvårdssynpunkt redan nu

framstode som mindre ändamålsenlig samt att man borde eftersträva en

organisation med byråindelning, varvid en särskild byrå för socialvården,

i vidsträckt bemärkelse, borde komma till stånd. Enligt styrelsens mening

borde övervägas, huruvida och i vilken utsträckning lekmän borde få del
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Mctj:ts proposition nr 243.

taga i avgörandet av ärenden rörande socialvården. I anledning härav vill

jag framhålla, att vid den översyn av länsstyrelsernas nuvarande organisation,

vilken, såsom i årets statsverksproposition (V hl, p. 211) angivits, torde

böra verkställas inom en nära framtid, särskilt beaktande bör skänkas organisationens

utformning ur socialvårdssynpunkt.

Den nuvarande ordningen för handläggning av ärenden rörande godkännande

av ålderdomshemsbyggnader synes böra tills vidare bibehållas.

Vad angår tillsynen över ålderdomshemmen anser jag ej erforderligt att nu

föreslå att denna ordnas på annat sätt än enligt de regler härom, som i fråga

om de nuvarande ålderdomshemmen innefattas i fattigvårdslagen (43 och

44 §§). Frågan torde böra upptagas till förnyad prövning i samband med

behandlingen av det förslag till socialhjälpslagstiftning, som socialvårdskommittén

avser att framlägga.

I några yttranden har understrukits betydelsen av en förbättrad utbildning

av personalen på ålderdomshem samt berörts frågan om personalanskaffningen.

Jag vill erinra om att utbildning av föreståndarinnor vid ålderdomshem

hittills omhänderhafts av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

som härför åtnjutit bidrag av statsmedel. Förbundet har utbildat ca

20 föreståndarinnor årligen. Enligt vad jag inhämtat förslår detta antal endast

för att tillgodose behovet vid de största hemmen. En ökad utbildning

synes därför erforderlig, varjämte kompletterande kurser för de föreståndarinnor,

som ej erhållit särskild utbildning, synes böra komma till stånd. En

närmare utredning om dessa frågor torde emellertid vara erforderlig. Jag har

därför för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att uppdraga åt socialstyrelsen att

verkställa en sådan och så snart sig göra låter inkomma med därav föranledda

förslag.

Socialvårdskommitténs förslag atl kommunerna för nybyggnad samt omeller

tillbyggnad av ålderdomshem skola erhålla bidrag av statsmedel har så

gott som enhälligt tillstyrkts. Emellertid ha de föreslagna statsbidragsbestämmelsema

givit anledning till erinringar i vissa yttranden och förslag har

framställts att statsbidragsgrunderna borde fixeras först efter det ställning

i princip tagits till reformen. Vidare har påpekats, alt ingen utredning förelåge

rörande de ekonomiska konsekvenser för statsverket samt kommunerna,

vilka bleve en följd av reformen.

Vad angår sistnämnda påpekande vill jag framhålla, att det givetvis varit

önskvärt, att beräkningar rörande kostnaderna för erforderliga nybyggnader

samt om- eller tillbyggnader varit tillgängliga. Då en någorlunda tillförlitlig

kostnadskalkyl skulle förutsätta en inventering av samtliga ålderdomshemsbyggnader,

har en sådan icke nu kunnat medhinnas. Emellertid bär inom

socialstyrelsen verkställts en preliminär överslagsberäkning av byggnadsbehovet.

Denna beräkning har givit vid handen att byggnadsarbeten för tillhopa

lägst omkring 200 miljoner kronor och högst cirka 400 miljoner kronor hörde

komma till utförande. Att närmare angiva den tidrymd, inom vilken byggnadsarbeten

av denna omfattning kunna komma till utförande, låter sig för

närvarande icke göra, då detta måste bliva beroende av dels tillgången på

material och arbetskraft, dels ock det allmänna ekonomiska läget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj:ts proposition nr 24-1.

53

Allmän enighet torde råda om behövligheten av den höjning av ålderdomshemmens

standard, som jag i det föregående förordat. Frågan om fördelningen

av kostnaderna mellan stat och kommun är därför närmast ett avvägningsspörsmål.

För egen del finner jag skäligt att kommunerna erhålla statsbidrag

för nybyggnad samt om- eller tillbyggnad av ålderdomshem, då detta

bör underlätta för kommunerna att genomföra reformen. Det hade varit

önskvärt, att statsbidragsbestämmelserna kunnat närmare utformas redan

nu. Emellertid är jag icke beredd att för närvarande laga ställning till bidragsbestämmelserna.

Bland annat synes slutförandet av den nu pågående

översynen av grunderna och villkoren för statens bidrag till hälso- och sjukvården

böra avvaktas. Enligt min mening bör den omständigheten att beslut

nu ej fattas om statsbidragsgrunderna icke hindra att statsmakterna i detta

sammanhang uttala sig till förmån för .statsbidrag till ålderdomshem. Det

väsentliga torde nämligen vara, att kommunerna redan nu erhålla kännedom

om att statsbidrag kan påräknas ävensom de huvudsakliga villkoren härför.

Därest så sker, torde några mera avsevärda olägenheter ej vållas av att grunderna

för bidragen fixeras först senare. I enligliet med vad socialvårdskommittén

föreslagit vill jag förorda, att statsbidrag skall kunna utgå till kommun

eller kommunalförbund för nybyggnad samt om- eller tillbyggnad av

ålderdomshem. I likhet med vad som gäller beträffande statsbidrag till skollokaler

torde statsbidrag även böra utgå, därest ur allmänt ekonomiska synpunkter

befinnes uppenbart fördelaktigt, att för ålderdomshem tages i anspråk

kommunal byggnad eller annan befintlig byggnad.

Som förutsättning för statsbidrag bör gälla, att byggnaderna fylla de i det

föregående angivna kraven ävensom de övriga villkor, som komma att ställas

av myndighet i samband med granskning och godkännande av byggnadsförslagen.

Statsbidrag torde i enlighet med vad socialvårdskommittén föreslagit

böra utgå till byggnadsföretag, som påbörjats efter den 1 juli 194fi.

Vad angår storleken av de avgifter, som skola få uttagas av de på ålderdomshemmen

inackorderade, ansluter jag mig i princip till den av flera remissinstanser

uttalade tanken att avgifterna böra vara lika för alla, oberoende

av inkomst- och förmögenhetsställning. Emellertid torde frågan om utfärdande

av för kommunerna bindande föreskrift härom böra närmare prövas i

samband med det från socialvårdskommittén väntade förslaget om statsbidrag

till kommunernas kostnader för socialvården överhuvud. Tills vidare bör

det därför ankomma på de kommunala myndigheterna att själva fatta beslut

i denna fråga. Ej heller anser jag någon föreskrift erforderlig om den

högsta dagavgift, som skall få uttagas av obemedlade och mindre bemedlade,

till vilken grupp kommittén torde ha hänfört dem, som ej hava annan inkomst

än folkpension. Som kommittén själv framhållit finnes i 18 § 2 mom.

lagen om folkpensionering fastslaget huru stor del av folkpensionen, som av

fattigvårdssamhälle högst må uppbäras såsom gottgörelse för kostnaderna

för den, som är intagen å sådant samhälle tillhörig anstalt. Med anledning av

det av Stockholms stadsfullmäktige framförda spörsmålet, huruvida det belopp,

som pensionsberättigad äger behålla för eget behov, vore avsett att

förslå jämväl för inköp av kläder vill jag framhålla, att enligt nyssnämnda

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

stadgande i lagen om folkpensionering det belopp, som fattigvårdssamhälle

äger uppbära, är avsett för bestridande av kostnaderna för vården eller försörjningen.

Detta bör enligt min mening tolkas så att fattigvårdssamhälle

skall hava att av den andel av folkpensionen som behälles av samhället bestrida

utgifterna för anskaffande i skälig omfattning av kläder åt den pensionsberättigade.

Av vad jag tidigare anfört torde ha framgått, att det för närvarande ej låter

sig göra att närmare söka fixera den tidpunkt, då den föreslagna reformeringen

av ålderdomshemsvården kan beräknas vara till fullo genomförd. Med

hänsyn till storleksordningen av den utbyggnad av vissa sjukvårdsgrenar

in. m. som måste föregå reformen synes den av socialvårdskommittén beräknade

tiden vara för knappt tilltagen. Antagandet av en särskild lag om ålderdomshem

nu skulle därför närmast hava principiell betydelse. Då vissa skäl

tala för att utformningen av de bestämmelser, som framdeles skola gälla för

ålderdomshemmen, prövas i samband med det förslag till lag om socialhjälp,

med vars utarbetande socialvårdskommittén nu är sysselsatt, anser jag mig

ej för närvarande böra föreslå utfärdandet av en särskild lag om ålderdomshemmen.

Detta bör emellertid ej utgöra något hinder för att omdaningen av

ålderdomshemmen fortsätter i den mån de reala resurserna medgiva detta.

Med hänsyn till den stora betydelse, som byggnadernas utformning har

lör skapandet av en önskvärd hemmiljö å ålderdomshemmen, anser jag mig

böra tillstyrka socialstyrelsens förslag att medel ställas till förfogande för

arkitektpristävlan för framskapande av lämpliga typritningar till ålderdomshem.

Mot de av styrelsen härför beräknade kostnaderna 35 000 kronor synes

intet vara att erinra. Ett särskilt anslag torde böra anvisas för ändamålet

under rubriken Arkitektpristävlan om ålderdomshem. Anslaget bör givas

karaktären av reservationsanslag.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och föreslagit får

jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

clels godkänna de grunder för ålderdomshemsvårdens ordnande

och utbyggnad, som av mig förordats,

dels ock till Arkitektpristävlan om ålderdomshem för budgetåret

1047/48 anvisa ett reservationsanslag

av ..................................... kronor 35 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Sigurdson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 243.

55

Bilaya.

Socialvårdskommitténs förslagtill
Lag

om ålderdomshem.

1 §•

Kommun åligger att, i den mån icke annan drager försorg därom, anordna

och driva hem för inom kommunen bosatta åldringar och invalider, vilka äro

i behov av omvårdnad och tillsyn å anstalt men för vilka dock icke erfordras

vård å sjukvårdsanstalt eller annan därmed jämförlig vårdanstalt. Sådant

hem benämnes i denna lag ålderdomshem. Angående omhändertagande av

dylika åldringar och invalider, vilka på ålderdomshemmet äro störande för

de övriga vårdtagarna, föreskriver Konungen.

Där så för tillgodoseende av kommunens behov av ålderdomshem finnes

nödvändigt, må Konungen förordna, att två eller flera kommuner skola för

anordnande och drift av ålderdomshem bilda kommunalförbund. Kan enighet

icke uppnås om förbundsordningen, äger Konungen därom förordna.

Sedan kommunalförbund enligt Konungens förordnande kommit till stånd,

må Konungen på ansökan av förbundsmedlem förordna om ändring av förbundsordningen.

Ej må utan Konungens medgivande kommunalförbund, som

nu sagts, upplösas eller förbundsmedlem vinna utträde.

2 §■

Innan ålderdomshem uppföres, skall Konungen eller, där Konungen så

bestämmer, socialstyrelsen hava godkänt såväl den för hemmet avsedda tomten

som ritningar för den byggnad, vari hemmet skall inrymmas.

Vad sålunda stadgats om uppförande av ålderdomshem skall i tillämpliga

delar gälla i avseende å inrättandet av dylikt hem i byggnad, som tidigare

uppförts för annat ändamål, så ock i fråga om avsevärd om- eller tillbyggnad

av förefintligt hem.

3 §''

Till anordnandet av ålderdomshem samt till om- eller tillbyggnad av dylikt

hem utgår statsbidrag enligt vad därom är särskilt stadgat.

4 §■

Länsstyrelsen åligger att övervaka verksamheten vid de inom länet befintliga

ålderdomshemmen.

Högsta tillsynen över ålderdomshemmen utövas av socialstyrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

t

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 243.

5 §.

Ålderdomshem skall vara så inrättat och utrustat, att trevnaden och hygienen

befordras samt en lämplig fördelning av de inackorderade främjas. Tillfredsställande

anordningar till skydd mot eldfara skola hava vidtagits. Minst

hälften av vårdplatserna skall förläggas till enkelrum. Ej må mer än fyra

vårdplatser anordnas i samma rum.

Inom hemmet skola i erforderlig utsträckning finnas anordnade dagrum

och andra gemensamhetsutrymmen.

6 §•

För ålderdomshem skall finnas en styrelse, vilken utses av kommunens

beslutande organ.

Vid ålderdomshem skola finnas anställda befattningshavare till det antal

och med sådan utbildning, att de i hemmet inackorderade kunna erhålla en

tillfredsställande vård.

7 §•

Inackordering i ålderdomshem beviljas av hemmets styrelse eller av den

som därtill förordnats av styrelsen.

8 §\

För inackordering i ålderdomshem må uttagas avgift, som av kommunen

bestämmes. Avgiften för dag räknat för obemedlade och mindre bemedlade

får icke överstiga de belopp, som framgå av nedanstående tabell:

Hemmets belägenhet

enligt folkpensioneringens

bostadskostnadsgruppering.

Bostadskostnadsgrupp

Högsta

dagavgift

Kr.

I

2:15

II

2:60

III

3: —

IV

3:40

V

3:80

I övrigt må avgiften icke överstiga belopp, motsvarande kommunens kostnader

för ändamålet.

9 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller efter Konungens bestämmande av socialstyrelsen.

10 §.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Sedan fem år förflutit från sagda dag, må såsom ålderdomshem ej användas

anstalt, vilken icke i enlighet med föreskrifterna i denna lag blivit av

Konungen eller efter Konungens bestämmande av socialstyrelsen godkänd

såsom ålderdomshem.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470992

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:361 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till undervisningsoch upplysningsverksamhet rörande arbetarskydd. s. 10 i texten