Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående upphävande av 61 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården

1947-05-09 · 30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:274, Med förslag till lag angående upphävande av 61 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

1

Nr 274.

Kungl. Mcij-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

upphävande av 61 § 2 mom. lagen den 14 juni

1918 (nr 422) om fattigvården; given Stockholms slott

den 9 maj 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående upphävande av 61 § 2 mom. lagen

den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Bihang lill riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 274.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 61 § 2 inom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 61 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

skall upphöra att gälla med utgången av år 1947.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Stockholms

slott den 9 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

statsrådet Mossberg fråga angående ändrade bestämmelser om hemsändande

av utlänning, som faller fattigvården till last, samt anför därvid följande.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 november 1946 tillkallade

jag samma dag ordföranden i statens utlänningskommission Nils Hagelin

att såsom sakkunnig inom socialdepartementet verkställa översyn av statens

utlänningskommissions och statens flyktingsnämnds verksamhet och

organisation, vilken översyn skulle syfta till att skapa en efter fredsmässiga

förhållanden anpassad ordning för handläggningen av de frågor, som hittills

ankommit på nämnda organ.

Utredningsmannen har i anslutning till av honom framlagda förslag om

inrättande av ett centralt ämbetsverk för utlänningsärendenas handläggning

samt om omedelbar avveckling av statens utlänningskommissions sociala

verksamhet och successiv reducering av statens flyktingsnämnds uppgifter i

en särskild promemoria av den 11 februari 1947 till behandling upptagit

fråga om upphävande av bestämmelserna i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen om

utlännings hemsändande. Vid utredningen härom har direktören i svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet, förutvarande borgmästaren Eric Wahlberg,

biträtt som expert.

över nämnda promemoria ha yttranden avgivits av överståthållarämbetet

och länsstyrelserna samt av statens utlänningskommission, statens flyktingsnämnd,

utlänningsnämnden, socialstyrelsen, kammarrätten, socialvårdskommittén,

svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har meddelat, att förbundet

icke haft möjlighet att inom den fastställda tiden avgiva något utlåtande,

men har framhållit, att dess verkställande ledamot och direktör deltagit i

utarbetandet av den ifrågavarande promemorian. Därjämte ha yttranden överlämnats

av överståthållarämbetet från Stockholms stads fattigvårds- och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

barnavårdsnämnder, av länsstyrelsen i Uppsala län från socialvårdschefen i

Uppsala stad samt av länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs och Norrbottens

län från statens fattigvårds- och harnavårdskonsulent i respektive 5:e,

9:e och 13 :e distriktet.

Jag anhåller nu att få anmäla detta ärende, därvid jag erinrar att de av

utredningsmannen i övrigt framlagda förslagen behandlats i en förut denna

dag beslutad proposition angående anslag till statens utlänningskommission

m. m. med undantag för vissa frågor om ändringar i utlänningslagstiftningen,

vilka likaledes förut i dag anmälts av chefen för justitiedepartementet.

Gällande rätt.

Jämlikt 60 § 1 mom. fattigvårdslagen erhåller fattigvårdssamhälle gottgörelse

av staten för fattigvård, som enligt 1 § nämnda lag lämnats någon,

vilken icke är svensk medborgare. Enligt 3 mom. i förstnämnda paragraf

utgår dock gottgörelse allenast om ersättning för fattigvården ej kan uttagas

hos enskild person. Ansökning om gottgörelse av staten skall enligt

61 § 1 mom. fattigvårdslagen göras hos länsstyrelsen för varje år i regel under

loppet av februari månad året efter det, då fattigvården av fattigvårdssamhället

utgivits. Sedan länsstyrelsen granskat de ansökningar, som inkommit,

samt eventuellt införskaffat kompletterande utredning, meddelar länsstyrelsen

före den 1 nästföljande maj beslut i anledning av ansökningarna.

För att fattigvårdssamhälle skall erhålla gottgörelse av staten för fattigvård,

som enligt 1 § fattigvårdslagen lämnats utlänning, kräves ytterligare,

att fattigvårdsstyrelsen inom fjorton dagar efter den dag, då fattigvården

börjat utgå, hos länsstyrelsen gör framställning om den nödställdes hemsändande.

Bestämmelse härom finnes i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen. Viss

angiven utredning skall bifogas. Försiltes nyssnämnda tid, skall rätt till ersättning

för fattigvård, som utgivits mer än fjorton dagar före det ansökning

gjorts hos länsstyrelsen, anses förfallen. I fall, där det icke enligt särskilda

bestämmelser tillkommer länsstyrelsen att avgöra hemsändningsfrågan,

skall densamma underställas Kungl. Maj ds prövning.

Jämlikt 61 § 3 mom. fattigvårdslagen äger Kungl. Maj:t, under förutsättning

av ömsesidighet, träffa överenskommelse med främmande makt om

behandlingen av dess undersåtar här i riket i fattigvårdshänseende och om

gottgörelse för därvid uppkommen kostnad. Med stöd av detta stadgande och

ett motsvarande stadgande (66 §) i lagen om samhällets barnavård ingick

Sverige den 25 oktober 1928 den nu gällande fattigvårdskonventionen med

Danmark, Finland och Norge. Denna konvention, som i vissa hänseenden

innehåller bestämmelser, vilka avvika från de regler som eljest äro meddelade

på här ifrågavarande område, kommer att beröras i det följande.

Av 63 § lagen om samhällets barnavård m. m. framgår, att om kommun

haft utgift för vård av omhändertaget barn, som icke är svensk medborgare

kommunen erhåller gottgörelse av staten, därest ersättning för vården icke

kan uttagas hos enskild person. Detsamma gäller beträffande utgift, som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

5

kommun haft för skyddsuppfostran av person, som omhändertagits med

stöd av 22 § d) barnavårdslagen. Beträffande de åtgärder kommunen har

att vidtaga för erhållande av nu nämnd gottgörelse innehåller 65 § nämnda

lag en hänvisning till nyss återgivna bestämmelser i fattigvårdslagen. Vad

där sagts om fattigvårdsstyrelse och fattigvårdssamliälle skall här gälla barnavårdsnämnd

och kommun.

Av det anförda framgår, att — om man bortser från de särskilda bestämmelser,

som på grund av 1928 års fattigvårdskonvention gälla beträffande

gottgörelse till fattigvårdssamhälle eller kommun för utgift, som samhället

haft för fattigvård åt eller samhällsvård jämlikt barnavårdslagen av

dansk, finsk eller norsk medborgare eller av person, som enligt konventionen

skall likställas med sådan medborgare — enligt såväl fattigvårdslagen som

barnavårdslagen framställning om utlännings hemsändning är en förutsättning

för att fattigvårdssamhälle eller kommun skall erhålla gottgörelse av

staten för utgift, som samhället haft i form av fattigvård åt utlänningen eller

för hans omhändertagande jämlikt barnavårdslagen.

Bestämmelser angående länsstyrelsernas behandling av inkomna framställningar

om utlännings hemsändande äro meddelade i kungörelsen den 23 februari

1934 (nr 33) angående handläggning av ärenden om hemsändande av

vissa nödställda utlänningar. Enligt kungörelsen, som icke äger tillämpning å

fall, som beröras av 1928 års fattigvårdskonvention, skall länsstyrelse omedelbart

granska de inkomna framställningarna och därtill hörande handlingar

samt efter införskaffande av den ytterligare utredning, som för hemsändningsfrågans

prövning till äventyrs må vara erforderlig, upptaga ärendet till behandling.

Härvid skall iakttagas, att i regel hemsändning icke hör äga rum,

om densamma skulle medföra, att nära anhöriga skiljas från varandra, om

den nödställde nått en framskriden ålder och länge vistats i landet, om nödställd

är änka eller frånskild hustru och vid äktenskapets ingående var

svensk medborgare, om hemsändning icke kan företagas utan men för den

nödställdes hälsa eller om eljest humanitära skäl tala emot hemsändningen.

Finner länsstyrelse vid prövning av samtliga föreliggande omständighetei’,

att hemsändning ej hör äga rum, äger länsstyx-elsen att meddela beslut i

ärendet. I motsatt fall har länsstyrelsen att underställa hemsändningsfrågan

Kungl. Maj :ts prövning.

1928 års fattigvårdskonvention bygger på principen, alt medborgai-e i Danmark,

Finland, Norge eller Sverige, som under vistelse i ett av de andra nordiska

länderna kommer i nödställd belägenhet, skall av vistelselandet erhålla

fattigvård på samma sätt och enligt samma i-egler som landets egna medborgare.

Med medboi''gare i ett av länderna likställes den, som tidigare varit

medborgare i landet och icke förvärvat medborgarrätt i annat land, ävensom

den, som är medborgare i landet och som utan att förlora denna medborgarrätt

blir medborgare i ett annat land. Såsom fattigvård räknas enligt

konventionen även utgift för barn, som i Sverige omhändertagits för samhällsvård

jämlikt bamavårdslagen. År den lämnade fattigvården stadigvaxande,

äger vistelselandet i regel påfordra, att den nödställde mottages i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kangl. Maj:ts proposition nr 274.

hemlandet eller att ersättning utgives för fattigvården. År fattigvården tillfällig,

kan endast ersättning ifrågakomma, med mindre den nödställde själv

gör framställning om att bliva hemsänd. I några i konventionen angivna

fall, där den nödställde har stark anknytning till vistelselandet, äger landet

i fråga icke påfordra utlänningens hemsändande och i en del av fallen

icke heller ersättning för den lämnade vården. Även om enligt nämnda

regler hinder icke föreligger för den nödställdes hemsändning, skall

det likväl alltid tagas i övervägande, huruvida de föreliggande omständigheterna

tala för att hemsändning ej bör äga rum och att ersättning i stället bör

utgå. Därest sådana omständigheter äro för handen, skall genom överenskommelse

mellan länderna i varje särskilt fall bestämmas, om ersättning

skall träda i stället för hemsändning. Vid avgörandet härav skola humanitära

hänsyn i första rummet vinna beaktande. I regel bör hemsändning undvikas

och ersättning träda i stället, om hemsändning skulle medföra, att nära anhöriga

skiljas från varandra, om den nödställde nått en framskriden ålder

och länge vistats i landet eller om hemsändning icke kan företagas utan men

för den nödställdes hälsa. Vill vistelselandet i anledning av lämnad fattigvård

hemsända den nödställde eller påfordra ersättning för fattigvården,

skall skriftlig framställning därom göras hos hemlandet. Framställningen

skall i Sverige göras av vederbörande länsstyrelse samt insändas till motsvarande

myndighet i hemlandet, inom vars område den nödställde kan antagas

äga hemortsrätt. Därest under skriftväxlingen mellan myndigheterna sådant

skulle visa sig önskvärt, kan ärendet hänskjutas till behandling å diplomatisk

väg. Vad angår ersättningsfrågorna skall här endast nämnas, att för varje

kalenderår skall före utgången av påföljande år uppgörelse äga rum mellan

de fördragsslutande länderna rörande ersättning, som skall lämnas enligt

konventionen. Konventionen innehåller slutligen bland annat en bestämmelse

om att densamma icke medför någon inskränkning i de fördragsslutande

ländernas rätt att fritt tillämpa där gällande allmänna bestämmelser om utlännings

rätt att vistas i vederbörande land Tillämpningen av sistnämnda

bestämmelser får dock icke ske på sådant sätt, att konventionen kringgås.

Med anledning av 1928 års fattigvårdskonvention har den 24 november

1928 utfärdats en kungörelse (nr 447) med bestämmelser i anledning av konventionen.

I kungörelsen stadgas bland annat, att om dansk, finsk eller norsk

medborgare eller därmed enligt konventionen likställd person erhållit fattigvård

här i riket, vare sig enligt 1 eller 2 § fattigvårdslagen, eller här omhändertagits

för samhällsvård jämlikt barnavårdslagen, det åligger vederbörande

fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd att inom fjorton dagar efter

den dag, då fattigvården började utgå eller omhändertagandet skedde, till

länsstyrelsen inkomma med anmälan därom. Har anmälan icke inkommit till

länsstyrelsen inom nämnda tid, skall vad i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen finnes

stadgat om förlust av rätt till ersättning av staten för vård, som lämnats

mer än fjorton dagar före det där avsedd framställning gjorts hos länsstyrelsen

äga tillämpning. Sedan länsstyrelsen införskaffat till äventyrs erforderliga

ytterligare upplysningar, skall länsstyrelsen taga under omprövning,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 274.

7

huruvida framställning bör göras till det andra landet om hemsändning eller

ersättning. Finnes dylik framställning påkallad av föreliggande förhållanden,

skall länsstyrelsen så snart ske kan vidtaga i konventionen föreskrivna åtgärder.

Kungörelsen innehåller vidare bland annat föreskrift, att fattigvårdsstyrelse

eller barnavårdsnämnd, som i de av konventionen berörda fallen vill

erhålla ersättning av staten för lämnad fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen

eller för omhändertagande för samhällsvård, har att för varje år före februari

månads utgång det påföljande året inkomma med ansökning härom

till länsstyrelsen. Fattigvårdsstyrelse, som lämnat fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen

och som från länsstyrelsen erhållit underrättelse att överenskommelse

träffats med hemlandet om vårdtagarens hemsändande eller om ersättning

för vården, har att, för utbekommande av den ersättning, vartill

rätt kan finnas enligt konventionen, inom februari månad året efter det, då

styrelsen erhållit dylikt meddelande, till länsstyrelsen insända förteckningar

å de belopp, för vilka gottgörelse begäres. Nu nämnda ansökningar och förteckningar

överlämnas av länsstyrelserna till socialdepartementet för vidare

behandling.

Ett med hemsändningsförfarandet enligt fattigvårdslagen i viss mån parallellt

system för prövning av utlännings rätt att vistas i riket är reglerat i

utlänningslagstiftningen. I 1945 års utlänningslag föreskrives, att utlänning

icke må uppehålla sig i Sverige utöver viss tid utan att innehava av den centrala

utlänningsmyndigheten meddelat uppehållstillstånd. Utlänningslagen

saknar närmare föreskrifter angående de riktlinjer, som den centrala utlänningsmyndigheten

skall följa vid prövningen av ansökningar om uppehållstillstånd.

Det enda direkta lagstadgande i ämnet som finnes är en bestämmelse

i 10 § i lagen, att vid bedömande av fråga om uppehållstillstånd skälig hänsyn

skall tagas till vistelsens syfte och omständigheterna i övrigt, särskilt

till längden av den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket. Därjämte

kunna vissa slutsatser dragas av en del bestämmelser i lagen, vilka

bereda utlänning skydd mot att direkt eller indirekt bliva återsänd till land,

varifrån han av politiska orsaker flytt. Därutöver kan ledning hämtas av

uttalanden i förarbetena till utlänningslagstiftningen.

Utlänningslagen innehåller vidare föreskrifter om utlännings avlägsnande

ur riket. Flera olika former härför (avvisning, förpassning, utvisning) regleras

i lagen. Bland dessa är i detta sammanhang allenast förpassningsinstitutet

av intresse.

Förpassningsbeslut är ett förordnande, att utlänning ofördröjligen eller

inom viss tid skall avresa från Sverige vid äventyr att han, därest han ej

avreser, skall förpassas ur riket. Förpassningsbeslut meddelas av den centrala

utlänningsmyndigheten och kan fogas till ett beslut, varigenom utlännings

ansökan om uppehållstillstånd avslås. Förpassningsbeslut kan även

meddelas utan samband med ansökan om uppehållstillstånd, nämligen om

utlänning saknar föreskriven legitimationshandling eller kvarbliver här eller

utgången av den tid han äger vistas i landet. Då särskilda skäl därtill

äro, kan förpassningsbeslut även meddelas beträffande utlänning, som i an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

nät avseende uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i utlänningslagen

eller med stöd därav blivit föreskrivet eller som mot bättre vetande lämnar

oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende,

varom är stadgat i utlänningsförfattningarna. Innan den centrala

utlänningsmyndigheten meddelar förpassningsbeslut, skall yttrande inhämtas

av utlänningsnämnden, där ej ärendet är av synnerligen brådskande

natur eller sådant utresebeslut, som avses i 8 § utlänningslagen, tidigare meddelats.

Över meddelat förpassningsbeslut må klagan föras hos Kungl. Maj:t,

där antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat avvikande

mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats från nämnden.

Har förpassningsbeslutet föregåtts av utresebeslut, äger utlänningen icke

i något fall klaga över förpassningsbeslutet.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen har i fråga om hemsändningsärenden, som

icke beröras av 1928 års fattig vårds konvention, förordat

att det nuvarande hemsändningsinstitutet avskaffas och att det i stället

överlämnas åt den centrala utlänningsmyndigheten att i samband med prövning

av ansökan om uppehållstillstånd eller förlängt dylikt tillstånd avgöra,

huruvida det förhållandet att utlänning erhållit fattigvård eller omhändertagits

jämlikt barnavårdslagen skall, ensamt eller tillsammans med andra

omständigheter, föranleda, att vederbörande vägras uppehållstillstånd och

eventuellt förelägges att vid äventyr av förpassning lämna riket inom i beslutet

angiven tid.

I motiveringen till detta förslag har utredningsmannen hänvisat till den

dualism i prövningen av utlännings rätt att vistas här i riket som för närvarande

råder genom att såväl den centrala utlänningsmyndigheten som länsstyrelserna

i första hand pröva frågan och därvid bedöma denna ur delvis

olika synpunkter. Rörande uppkomsten av denna dualism i prövningsförfarandet

har utredningsmannen anfört följande.

Den nuvarande dualismen har sin grund i historiska förhållanden i det att

hemsändningsinstitutet tillskapades vid en tidpunkt, då någon utlänningslagstiftning

i nuvarande bemärkelse icke fanns i vårt land. Sveriges första egentliga

utlänningslag stiftades år 1927, medan hemsändningsinstitutet funnits

icke blott sedan tillkomsten av 1918 års fattigvårdslag utan går tillbaka till

1871 års förordning angående fattigvården. Att någon ändring icke tidigare

gjorts i det nuvarande systemet torde bero därpå, att utlänningslagstiftningen

hittills varit tidsbegränsad och frågan om utlänningskontrollens organisation

endast erhållit provisorisk lösning. Förhoppningar hava förefunnits att

förhållandena i världen i en snar framtid åter skulle bliva sådana, att en utlänningskontroll

icke längre vore erforderlig. Man synes emellertid numera

nödsakad räkna med att det föreligger behov av en dylik kontroll under så

lång tid framåt som kan överskådas. Först i en avlägsen framtid, då ett fullständigt

fritt folkutbyte och en allmän ekonomisk och social gemenskap vunnits,

torde utlänningskontrollen bliva obehövlig. Då läget är sådant och förslag

framlagts om inrättande av ett centralt ämbetsverk för handläggning av

utlänningsärenden synes tiden mogen för ett överförande av hemsändningsfrågoma

till den centrala utlänningsmyndigheten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

9

Utredningsmannen har vidare anfört följande.

Hemsändningsförfarandet har till syfte att befria staten från vidare utgilter

för fattigvård och barnavård åt utlänningar. Såsom framgår av innehållet

i 1934 års kungörelse angående handläggning av ärenden om hemsändande

av vissa nödställda utlänningar hemsändes emellertid icke utlänning i varje

fall, då utgifter uppstått för statsverket genom att personen i fråga erhållit

fattigvård eller omhändertagits jämlikt barnavårdslagen. Länsstyrelsen

företager en prövning av frågan om humanitära skäl tala emot hemsändningen.

Då humanitära skäl så gott som alltid tala mer eller mindre starkt

emot det ingrepp i den personliga integriteten, som ett hemsändande utgör,

måste i varje hemsändningsärende statens ekonomiska intresse av utlänningens

hemsändande vägas emot de humanitära skäl, som tala tör att utlänningen

bör tillåtas kvarstanna i landet. Vid denna avvägning är det givetvis av betydelse,

om hjälpbehovet varit tillfälligt eller måste anses mer eller mindre

stadigvarande. Ju mer stadigvarande hjälpbehovet är, desto starkare måste

de humanitära skälen vara för att utlänningen skall få stanna kvar. Bland de

synpunkter, till vilka hänsyn måste tagas men som icke direkt framgå av

den exemplifierade uppräkningen, bör särskilt framhållas asylrätlssynpunkten.

Det torde icke kunna ifrågakomma att hemsända en politisk flykting till

det land, varifrån han flytt, icke ens om han måste anses vara i behov avhjälp

under hela sin återstående livstid. En dylik åtgärd skulle stå i strid

med allmänna rättsgrundsatser. Enligt vad utredningen inhämtat komma

länsstyrelserna vid prövningen av gjorda hemsändningsframställningar i flertalet

fall till det resultatet, att av humanitära skäl hemsändning icke bör äga

rum. Då i dylika fall länsstyrelserna själva äga meddela beslut, underställas

hemsändningsfrågorna endast i ett förhållandevis fåtal fall Kungl. Maj:ts

prövning.

Vid prövningen av uppehållstillståndsärenden har den centrala utlänningsmyndigheten

att taga hänsyn till olika synpunkter. För närvarande träda

närmast arbetsmarknadssynpunkter i förgrunden. Vid sidan av dessa tillmätas

ordnings- och säkerhetssynpunkter stor betydelse. Kriminella och asociala

samt andra icke önskvärda utlänningar avlägsnas ur landet, såvitt möjlighet

därtill erbjuder sig. Vid avgörandet av om en utlänning skall få stanna i Sverige

eller ej måste hänsyn vidare tagas till vårt lands förhållande till andra

stater. Därest utlänning icke kan åberopa politiskt flyktingskap, tillätes han

i allmänhet icke att kvarstanna härstädes, därest hemlandet önskar att han

skall återvända och låter detta komma till uttryck genom vägran att utställa

pass för honom eller att förlänga passets giltighetstid. Å andra sidan kunna

gjorda åtaganden i förhållande till andra stater eller internationella organisationer

medföra förpliktelse för oss att under kortare eller längre tid hysa vissa

utlänningar i landet. Såsom exempel härpå kan nämnas, alt Sverige år

1945 mottog av de allierade befriade koncentrationslägerfångar från Tyskland.

I ett stort antal uppehållstillståndsärenden har den centrala utlänningsmyndigheten,

särskilt under de senast gångna åren, måst taga ställning till

frågan om utlännings asylrätt. Mycket stor vikt lägges vidare vid de humanitära

synpunkter, som kunna göra sig gällande i de enskilda ärendena. Hänsyn

tages sålunda exempelvis till vederbörande utlännings hälsotillstånd och

till hans anknytning till Sverige genom tidigare svenskt medborgarskap eller

långvarig vistelse här eller genom giftermåls- eller släktskapsförbindelser.

Under nuvarande förhållanden i Europa anses hänsyn även böra tagas till

livsmedels- och bostadsläget i utlänningens hemland. Befolkningspolitiska

synpunkter och bostadssynpunkter spela också en roll vid handläggningen av

uppehållstillståndsärenden.

I den mån upplysningar föreligga om alt utlänning åtnjutit understöd av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

det allmänna, inverkar även denna omständighet på uppehållstillståndsfrågan.

Upplysningar av nämnda slag får den centrala utlänningsmyndigheten i

en del fall genom företagen polisutredning och i andra fall genom uppgifter

från statens flyktingsnämnd, med vilken nära kontakt upprätthålles. Sammanfattningsvis

kan sägas, att den centrala utlänningsmyndigheten bedömer

varje uppehållstillståndsärende individuellt och därvid tager hänsyn till

samtliga i det enskilda ärendet föreliggande omständigheter.

Av det övriga framgår, att den centrala utlänningsmyndigheten vid prövningen

av ansökningar om uppehållstillstånd tager hänsyn till de humanitära

synpunkter, som skola beaktas i hemsändningsärendena, och även till de

samhällsekonomiska synpunkterna, därest upplysning erhållits om att vederbörande

åtnjutit understöd. Utlänningsmyndigheten har emellertid att se frågan

om en utlännings kvarstannande i riket ur en vidare synvinkel, i det att

även andra skäl än de samhällsekonomiska och humanitära komma under

bedömande.

Beträffande de praktiska konsekvenserna av att beslut om överlämnande

till den centrala utlänningsmyndigheten att ensam pröva frågan huruvida

utlänning, som åtnjutit fattigvård eller omhändertagits jämlikt barnavårdslagen

och därigenom förorsakat det allmänna utgifter, skall få kvarstanna i

landet har utredningsmannen anfört följande.

Gentemot en dylik anordning kan knappast med fog invändas, att den

skulle fördröja ett eventuellt hemsändande och på så sätt förorsaka statsverket

onödiga kostnader. Med den praxis, som för närvarande tillämpas beträffande

längden av beviljade uppehållstillstånd, kan man nämligen i flertalet

fall räkna med att ett beslut av den centrala utlänningsmyndigheten om utlännings

avlägsnande ur landet, därest dylikt beslut anses böra meddelas,

kommer att föreligga lika snabbt som ett hemsändningsbeslut av Kungl.

Maj:t. Upphäves hemsändningsinstitutet i fattigvårdslagen och överlämnas

det åt den centrala utlänningsmyndigheten att ensam avgöra frågan om utlännings

avlägsnande ur landet på grund av meddelad fattig- eller barnavård,

vinnes, förutom ett avlägsnande av den nuvarande dualismen, den fördelen

att länsstyrelsernas arbetsbörda i fattigvårds- och barnavårdsärenden i icke

obetydlig grad minskas. För den centrala utlänningsmyndighetens del däremot

blir det endast fråga om ett obetydligt merarbete, som icke ökar personalbehovet.

Ärendena äro nämligen avsedda att aktualiseras först då frågan

om förlängt uppehållstillstånd för utlänningen ändock blir föremål för

en allsidig prövning.

Såsom ett särskilt skäl för en ändring av det gällande systemet rörande

hemsändande av utlänning enligt fattigvårdslagens föreskrifter har utredningsmannen

angivit den väsentliga ökning av antalet hemsändningsärenden,

som skulle inträda vid genomförande av det av utredningsmannen i annat

sammanhang väckta förslaget om avveckling av den speciella flyktinghjälpen.

Därjämte har åberopats önskvärdheten att undvika det stötande i att

enligt gällande föreskrifter framställning om hemsändande måste göras, även

om det är uppenbart att starka skäl tala mot att vederbörande utlänning skall

hemsändas. Utredningsmannen har i dessa hänseenden anfört följande.

Fattigvård och annan socialhjälp till utlänningar i Sverige lämnas för närvarande

icke blott i den ordning, som fattigvårdslagen och bamavårdslagen

föreskriva. Statens flyktingsnämnd har fått sig anförtrodd en omfattande

social verksamhet till lörmån för de flyktingar, som vistas i landet. Å nämn
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

den ankommer enligt kungörelsen den 12 september 1941 (nr 753) om statlig

och statsunderstödd flyktingshjälp att handlägga ärenden om bidrag av

statsmedel till enskilda sammanslutningar, vilka meddela flyktingshjälp (flyktingskommittéer),

samt om direkt understöd av statsmedel åt utlänning,

som icke erhåller hjälp genom flyktingskommitté. Dessutom hava genom statens

utlänningskommissions sociala byrå flyktingar omhändertagits å läger av

olika slag, bland annat å sjukläger, ålderdomshem samt mödra- och spädbamshem.

Stora grupper av flyktingar åtnjuta flyktingshjälp i någon av ovan

angivna former. En avveckling av den speciella flyktingshjälpen och ett inordnande

av densamma under de former av socialhjälp, som komma svenska

medborgare till del, skulle medföra, att länsstyrelserna, därest någon lagändring

icke gjordes, skulle komma att få in en ström av framställningar från

fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder om utlännings hemsändande. I

mycket få fall torde emellertid en dylik åtgärd kunna ifrågakomma. Då

emellertid beslut måste fattas i anledning av varje inkommen framställning,

skulle länsstyrelsernas arbetsbelastning i hög grad ökas utan motsvarande

nytta för staten eller de enskilda. Härtill kommer att det måste anses stötande,

att fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder skulle, för erhållande

av gottgörelse av staten, vara tvungna att göra framställning om hemsändande

av personer, beträffande vilka det olta är uppenbart, alt något hemsändande

icke kan ifrågakomma. Vid eu avveckling av de nuvarande formerna

för flyktingshjälp synes därför i allt fall anledning föreligga att

befria länsstyrelserna och Kungl. Maj:t från den nuvarande handläggningen

av hemsändningsfrågor.

Under åberopande av det anförda har utredningsmannen, såsom inledningsvis

nämnts, föreslagit att hemsändningsinstitutet i fattigvårds- och barnavårdslagen

avskaffas och att det i stället överlämnas åt den föreslagna

utlänningsstyrelsen att i samband med prövning av ansökan om uppehållstillstånd

eller förlängt dylikt tillstånd avgöra, huruvida det förhållandet att

utlänning erhållit fattigvård eller omhändertagits jämlikt barnavårdslagen

skall, ensamt eller tillsammans med andra omständigheter, föranleda, att

vederbörande vägras uppehållstillstånd och eventuellt förelägges att vid

äventyr av förpassning lämna riket inom i beslutet angiven tid. Rörande

handläggningen av ärendena efter en dylik omläggning av prövningsförfarandet

har utredningsmannen anfört följande.

För att den centrala utlänningsmyndigheten skall få kännedom om fattigvård.

som lämnats utlänning, och om utlännings omhändertagande jämlikt

barnavårdslagen torde det böra föreskrivas skyldighet för fattigvårdsstyrelse

och barnavårdsnämnd att i förevarande fall göra anmälan till nämnda myndighet.

Behov av dylik anmälan synes emellertid föreligga allenast då fattigvården

eller omhändertagandet icke kan anses vara av enbart tillfällig natur,

Bestämmelse i ämnet synes lämpligen böra intagas i utlänningskungörelsen.

För att de berörda kommunala myndigheternas uppmärksamhet med säkerhet

skall bliva riktad på stadgandet i fråga, synes ett påpekande om anmälningsskyldigheten

böra göras i den av socialstyrelsen utgivna publikationen

Råd och anvisningar i socialvårdsärenden, vilken bland annat distribueras

till samtliga fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder. Då man under

sådana förhållanden torde kunna antaga, att fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder

i allmänhet komma att göra föreskriven anmälan till den

centrala utlänningsmyndigheten, synes bevis om gjord anmälan icke behöva

uppställas såsom formell förutsättning för att fattigvårdssamhälle och kom
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

mun skola erhålla gottgörelse av staten för utgifter för fattigvård åt utlänning

enligt 1 § fattigvårdslagen eller för utlännings omhändertagande jämlikt

barnavårdslagen. Skulle mot förmodan någon fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd

underlåta att göra anmälan, kan det antagas, att den centrala

utlänningsmyndigheten, i varje fall om fallet är mera uppseendeväckande,

erhåller meddelande härom av den lokala polismyndigheten, som har att

avgiva yttrande över ansökningar om uppehållstillstånd. Ett bibehållande av

nämnda förutsättning för gottgörelse skulle medföra, dels att de kommunala

hjälporganen skulle bliva tvungna att göra anmälan även vid hjälp av enbart

tillfällig natur, vilket för bedömandet av frågan om utlänning skall få vistas

härstädes eller icke måste anses opåkallat, och dels att länsstyrelse i varje

gottgörelseärende skulle behöva kontrollera, att anmälan blivit gjord. En sådan

kontroll torde emellertid påfordra endera att anmälan insändes jämväl

till vederbörande länsstyrelse eller att länsstyrelsen från den centrala’ utlänningsmyndigheten

införskaffar uppgift om gjord anmälan. Vare sig man

väljer det ena eller det andra av dessa förfaringssätt, skulle för de berörda

organen uppkomma ett betydande merarbete, som knappast skulle stå i proportion

till vad man härigenom skulle kunna vinna.

I anslutning till det anförda har utredningsmannen föreslagit upphävande

av det nuvarande 2 mom. i 61 § fattigvårdslagen och en redaktionell ändring

av 3 mom. i nämnda paragraf och av 66 § i lagen om samhällets barnavård

m. m. av innebörd att i dessa stadganden skulle inflyta en föreskrift om rätt

för Kungl. Maj:t att med främmande makt träffa överenskommelse om hemsändande

av utlänning.

Beträffande h emsändningsärenden enligt. 1928 års fattigvårds

konvention har utredningsmannen förordat, att annan

ändring icke nu vidtages än ett upphävande av stadgandet i konventionskungörelsen,

att om i kungöreisen föreskriven anmälan till länsstyrelsen

icke inkommit i rätt tid, vederbörande fattigvårdssamhälle skall gå förlustig

rätten till ersättning av staten för vård, som lämnats mer än fjorton dagar

före det anmälningen gjorts. Utredningsmannen har härom uttalat, att det icke

synes lämpligt, att konvenlionskungörelsen innehåller strängare förutsättningar

än de i allmänhet gällande för att gottgörelse av staten skall utgå

för vård åt utlänning. Några större förluster för statsverket anser utredningsmannen

icke behöva befaras genom upphävande av det ifrågavarande stadgandet.

Rörande bibehållandet i övrigt av konventionsföreskrifterna har utredningsmannen

anfört följande.

Rent principiellt skulle det givetvis vara mest riktigt att överflytta samtliga

hemsändningsfrågor på utlänningsstyrelsen. Detta synes emellertid icke

lämpligt beträffande sådana hemsändningsärenden, som regleras av 1928 års

fattigvårdskonvention och den därtill sig anslutande kungörelsen den 24 november

samma år. I fall, då konventionen är tillämplig, kan Sverige icke ensidigt

besluta om hemsändning, utan överenskommelse förutsättes med det

andra landet för dylik åtgärds vidtagande. Ersättnings- och hemsändningsfrågorna

äro sammankopplade. Då det icke synes vara skäl att överflytta

handläggningen av ersättningsfrågorna på den centrala utlänningsmyndigheten,

synes det icke kunnat ifrågakomma att göra en överflyttning av hemsändningsfrågorna.

Härtill kommer, att det direkt i konventionen utsäges,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts proposition nr 274.

att det ankommer på länsstyrelserna att hos motsvarande myndighet i det

andra landet göra framställning om att den nödställde skall hemsändas eller

ersättning utgå. Ett ändrat tillvägagångssätt skulle förutsätta en ändring av

själva konventionen.

Yttrandena.

Utredningsmannens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i flertalet yttranden. I vissa yttranden har emellertid förordats anstånd

med förslagets genomförande tills frågan om utlänningsärendenas handläggning

slutligen avgjorts. Förslaget har helt avstyrkts av tre länsstyrelser, varjämte

i ett flertal yttranden detaljanmärkningar framställts mot förslaget.

Beträffande principfrågan om upphävandet av fattigvård

sia gens hemsändningsregler har följande anförts.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser i likhet med utredningen, att den nuvarande

ordningen för prövning av ärenden angaende nödställd utlännings hemsändande

enligt fattigvårds- och bamavårdslagarna är mindre tillfredsställande.

Länsstyrelsen har härom anfört följande.

Då frågan om sådan nödställd utlännings hemsändande icke alltid är avgjord

i och med länsstyrelsens beslut, utan annan myndighet — den centrala

utlänningsmyndigheten -— i sin tur kan pröva densamma från andra synpunkter

och på grundval därav komma till annat resultat än länsstyrelsen,

synes det länsstyrelsen rationellt, att ifrågavarande ärenden helt överflyttas

till den centrala utlänningsmyndigheten, oavsett om ett särskilt ämbetsverk

inrättas eller utlänningskommissionen tillsvidare bibehålies. Härigenom skulle

man, enligt länsstyrelsens uppfattning, icke endast åstadkomma ett förenklat

och arbetsbesparande förfarande utan även undvika det otillfredsställande i

att myndigheter, som icke äro olika instanser, fatta olika beslut i hemsändningsärenden.

Såsom i promemorian framhållits avslås i de flesta fall en framställning om

nödställd utlännings hemsändande, enär humanitära skäl däremot måste anses

föreligga. Under sådana förhållanden få de i 61 § lattigvårdslagen föreskrivna

villkoren för erhållande av gottgörelse av staten anses innebära ett

alltför omständligt formkrav, vars uppfyllande, såsom den sakkunnige framhållit,

även i många fall kan förefalla stötande för rättskänslan. Länsstyrelsen

anser därför i likhet med utredningen att sagda formella villkor för erhållande

av gottgörelse av staten icke bör i fortsättningen vidmakthållas. Den

kontroll över understöd till nödställda utlänningar, som man genom nuvarande

bestämmelser erhåller, synes länsstyrelsen lämpligen kunna ske genom

det föreslagna anmälningsförfarandet.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, alt den radande dualismen

med avseende å handläggningen av ärenden om vissa utlänningars

kvarstannande här i riket borde bringas ur världen.

Länsstyrelsen i Hallands län har ansett förslaget om upphävande av skyldigheten

för fattigvårds- och barnavårdsmyndigheter alt hos länsstyrelsen

göra framställning om hemsändning av utlänning vara synnerligen tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län bär förklarat sig instämma i utredningsmannens

uttalande, att det måste anses stötande att enligt gällande

ordning fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder för erhållande av gott
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

görelse av staten nödgas göra framställning om hemsändande av personer,

beträffande vilka det är uppenbart att något hemsändande icke kan komma

i fråga.

Att ett genomförande av de framlagda förslagen skulle medföra en avsevärd

förenkling och arbetsbesparing icke minst för länsstyrelsernas del har

betonats av länsstyrelsen i Älvsborgs lön, som även uttalat, att de intressen,

som äro avsedda att tillgodoses med den nuvarande lagstiftningen, syntes

bliva tillgodosedda även efter förslagens genomförande.

Barnavårdsnämnden i Stockholm, som tillstyrkt förslaget att upphäva skyldigheten

för fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder att göra framställning

om hemsändning av vårdbehövande utlänningar, har motiverat detta

sitt ställningstagande på följande sätt.

All erfarenhet visar, att hemsändning i anledning av dylika framställningar

praktiskt taget icke förekommer, varför förslagets genomförande icke kan

väntas medföra ökade utgifter för staten. Dessutom synes det orimligt och

stötande, att hemsändning skall begäras även där sådan överhuvud taget icke

kan ifrågakomma. exempelvis beträffande statslösa. Vidare har det i en stor

förvaltning som Stockholm icke alltid kunnat undvikas, att staden genom

preskription i vissa fall gått miste om ersättning av staten, något som förefaller

särskilt oskäligt, då det varit fråga om utlänningar, vilka genom statliga

åtgärder inkommit i riket.

Även länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att hemsändning enligt

fattigvårdslagen under nuvarande förhållanden icke kan komma i fråga annat

än i enstaka undantagsfall. Länsstyrelsen har vidare anfört.

Skyldigheten för fattigvårdsstyrelse, som lämnat fattigvård åt utlänning,

att göra framställning om dennes hemsändning framstår därför numera som

en tämligen meningslös formalitet. Det torde också med fog kunna göras gällande,

att även under mera normala tider frågor om hemsändning av utlänning

böra bedömas uteslutande enligt den särskilda lagstiftningen om utlännings

rätt att vistas i riket. Länsstyrelsen har därför icke något att erinra mot

de föreslagna ändringarna i fattigvårds- och bamavårdslagarna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört följande.

Den i föreliggande förslag angivna ordningen för prövningen av frågan

huruvida utlänning, som här i landet måst tilldelas fattigvård eller omhändertagits

jämlikt bamavårdslagen skall det oaktat få kvarstanna i landet, synes

ur humanitär synpunkt vara att föredraga framför nu gällande bestämmelser

i ämnet. Ett obligatoriskt åliggande för fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd

att göra framställning om hemsändande av sådan utlänning även

i sådana fall, då det är uppenbart att hemsändande av humanitära skäl icke

bör förekomma, synes föga tilltalande. Frågan om rätt för sådan utlänning

att fa kvarstanna i landet bör utan större olägenhet kunna prövas i samband

med avgörandet av frågan om uppehållstillstånd för honom.

Länsstyrelsen får därför tillstyrka föreliggande förslag och torde detsamma

böra genomföras även därest tiden icke skulle anses mogen för den föreslagna

omorganisationen av statens utlänningskommission till en utlänningsstyrelse.

Fragan om lagändringens samband med organisationen för utlänningsärendenas

handläggning har berörts även av andra myndigheter. Länsstyrelsen i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

15

Östergötlands lön, som ansett frågan om den centrala utlänningsmyndighetens

omorganisation böra anstå till dess man fått en säkrare överblick över den

framtida utvecklingen, har uttalat, att oberoende av huru denna organisationsfråga

komme att lösas torde det vara uppenbart, alt starka skäl tala för

förslaget om hemsändningsärendenas överflyttande till ett för riket centralt

organ. Länsstyrelsen uttalar därför sin anslutning till den föreslagna överflyttningen.

Socialstyrelsen, som likaledes tillstyrker förslaget, har uttalat,

att detta förutsätter en central utlänningsmyndighet för att kunna genomföras

i föreliggande form. Styrelsen har även riktat uppmärksamheten på vikten

av att denna myndighet — vilken ensam skulle ha att avgöra fråga om utlännings

hemsändning från Sverige i anledning av fattigvård eller barnavård

— vid bedömningen av hithörande frågor noga beaktar även de sociala synpunkter,

som för närvarande skola iakttagas vid länsstyrelsernas behandling

av hemsändningsärenden.

Statens flyktingsnämnd har anfört följande.

Den remitterade promemorian ansluter sig till en samtidigt framlagd promemoria

med förslag till omedelbar avveckling av statens utlänningskommissions

sociala verksamhet och successiv reducering av flyktingsnämndens

uppgifter. Enligt nämndens uppfattning äro förslagen i den nu behandlade

promemorian av mindre betydelse för tillskapandet av en fredsmässig ordning

för den sociala verksamheten till förmän för härvarande flyktingar. Då

emellertid ett genomförande av förslagen medför en minskning i länsstyrelsernas

arbetsbörda, särskilt under tiden närmast efter flyktingarnas hänvisande

till de ordinarie socialvårdande organen, vill nämnden icke motsätta

sig den i promemorian föreslagna ordningen. Nämnden utgår härvid från

att denna anordning icke åberopas som särskilt skäl för inrättandet av en

fristående utlänningsstyrelse.

Överståthållarämbetet har uttalat, att de i förslaget berörda förhållandena

ge vid handen, att en revision av lagbestämmelserna angående hemsändning

av utlänningar är önskvärd samt har vidare anfört följande.

Det nu föreskrivna ansökningsförfarandet torde med hänsyn till att hemsändning

endast i undantagsfall ifrågakommer och beträffande exempelvis

statslösa vårdtagare överhuvud taget är utesluten med fördel kunna ersättas

med den föreslagna anmälningsskyldigheten. Begränsningen av anmälningsskyldigheten

till att omfatta endast de fall, då vården är av mera stadigvarande

natur, synes väl motiverad av den förenkling och den minskning

i de kommunala socialvårdsorganens arbetsbörda, som härigenom borde

kunna uppnås.

Ehuru den föreslagna lagändringen torde vara möjlig att genomföra omedelbart,

vill ämbetet fästa uppmärksamheten på att frågan om en överflyttning

till de lokala myndigheterna av eu del av de uppifter, bland annat beviljande

eller förlängning av uppehållstillstånd i vissa fall, vilka för närvarande

åvila den centrala utlänningsmyndigheten, ännu ej kan anses definitivt löst.

Lämplighetsskäl torde tala för att sistnämnda fråga erhåller sin lösning, innan

eller samtidigt med att den föreslagna lagändringen genomföres. Föreskrifterna

rörande sättet för anmälningsskyldighetens fullgörande bliva ju

beroende av vilken myndighet, som kommer att pröva frågor om beviljande

eller förlängning av uppehållstillstånd.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Mcij:ts proposition nr 274.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört följande.

Frågan huruvida ifrågavarande stadgande i fattigvårdslagen nu bör upphävas

har aktualiserats i samband med förslaget om inrättande av ett nytt,

centralt ämbetsverk för handläggning av utlänningsärenden. Över detta förslag

har länsstyrelsen avgivit utlåtande till Kungl. Maj:t och därvid på anförda

skäl ifrågasatt, huruvida icke den erforderliga utlänningskontrollen

skulle kunna uppdragas åt en särskild byrå inom den till inrättande avsedda

arbetsmarknadsstyrelsen.

Skulle likväl det föreslagna ämbetsverket inrättas, torde övervägande skäl

tala för att de med kungörelsen den 23 februari 1934 angående handläggningen

av ärenden om hemsändande av vissa nödställda utlänningar avsedda

ärendena för framtiden överlämnas till det nya ämbetsverket. Anses däremot

behovet av en central utlänningskontroll vara av blott temporär karaktär,

och skulle vid sådant förhållande utlänningskontrollen, på sätt länsstyrelsen

ifrågasatt, tillsvidare uppdragas åt något annat centralt organ än ett särskilt

ämbetsverk, synes stadgandet i 61 § 2 mom. lagen om fattigvården icke böra

upphävas. Uen nuvarande dualismen med avseende å handläggningen av frågor

om utlänningars avlägsnande ur landet torde i så fall i stället kunna avhjälpas

genom ändring av nyssnämnda kungörelse på det sättet, att sådan

framställning, varom förmäles i nyssberörda stadgande i fattigvårdslagen,

tillsvidare, så länge utlänningskontrollen kräver tillgång till ett centralt organ,

av vederbörande länsstyrelse överlämnas till detta tillfälliga organ för

beslut i samband med prövning därstädes av ansökan från vederbörande om

uppehållstillstånd eller förlängt dylikt tillstånd.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat bl. a. följande.

Förslaget bygger på att ett nytt centralt ämbetsverk, en utlänningsstyrelse,

skall tillskapas för det framtida handhavandet av utlänningsärendena. Länsstyrelsen

har nyligen avgivit utlåtande öven en av samma sakkunnige utarbetad

promemoria, utmynnande i förslag om vidtagande av en dylik åtgärd.

På närmare angivna skäl har länsstyrelsen därvid förklarat att länsstyrelsen

icke ansåge sig kunna tillstyrka sakkunnigförslaget utan att länsstyrelsen

funne frågan böra göras till föremål för ny behandling, sedan sådana förhållanden

inträtt, att de med erforderlig grad av säkerhet läte sig bedömas,

hur densamma lämpligen borde lösas. I avbidan härå borde enligt länsstyrelsens

mening rådande ordning bibehållas.

För den händelse statsmakterna ändock finna anledning att inrätta en

utlänningsstyrelse i form av ett fast statligt ämbetsverk synes intet vara att

erinra mot att det nu remitterade förslaget samtidigt genomföres. Länsstyrelsen

^nner det nämligen i och för sig vara en lämplig åtgärd att i största

möjliga utsträckning på en hand förena beslutanderätten i sådana ärenden,

där avgörande skall träffas, huruvida i riket inkommen utlänning skall få

kvarstanna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anfört liknande synpunkter som de av

länsstyrelsen i Stockholms län framförda.

Ur de yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, må återgivas följande uttalanden

av mera principiell betydelse.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört följande.

Förslaget har enligt promemorian främst till syfte att undanröja den dualism,

som anses föreligga genom att, som det säges, »såväl den centrala utlänningsmyndigheten

som länsstyrelserna i första hand pröva frågan om vissa

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition nr 274.

17

utlänningars kvarstannande i landet och därvid bedöma frågan ur delvis

olika synpunkter». Vilka olägenheter, som den påstådda dualismen förorsakat,

angives ej närmare. Man får emellertid den uppfattningen, att de sakkunniga

anse det onödigt, att länsstyrelserna pröva hemsändningsfrågan, då

den centrala utlänningsmyndigheten vid behandlingen av ansökning om fortsatt

uppehållstillstånd tar hänsyn till den omständigheten, att understöd utgått

från det allmänna, och därvid prövar frågan om utlänningens kvarstannande

i riket »ur en vidare synpunkt». Det är då närmast ägnat att förvåna,

att de sakkunniga icke varit så konsekventa, att de — i anslutning till tidigare

i ämnet väckta förslag — även förordat upphävande av bestämmelserna om

utvisning i 31 § utlänningslagen. Vad de sakkunniga ovan anfört synes nämligen

med i stort sett samma fog kunna åberopas härför. Lika väl som den

centrala utlänningsmyndigheten i uppehållstillståndsärendet beaktar åtnjutet

understöd, synes den kunna taga hänsyn till vad utlänningen låtit sig komma

till last i de hänseenden, som angivas i nämnda lagrum.

De sakkunnigas motivering kan emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning

knappast godtagas. Det synes bygga på den förutsättningen, att de nuvarande

förhållandena och den därav föranledda exceptionella utlänningslagstiftningen

skall bliva bestående. Ett sådant betraktelsesätt kan dock näppeligen

vara riktigt. Vår utlänningslagstiftning innehåller för närvarande såväl

element av mera bestående natur som sådana av, som man får hoppas, temporär

karaktär, betingade av de rådande abnorma förhållandena. Till de varaktiga

elementen är att hänföra bestämmelserna om utvisning av förbrytare

och andra samhällsskadliga Dersoner liksom om hemsändning av försörjningsodugliga.

De tidsbegränsade uppehållstillstånden för utlänningar, som

för framtiden vilja slå sig ned i vårt land, utgöra däremot en företeelse, som

man vill hoppas kommer att försvinna, då normala förhållanden åter inträda.

Ett mål för strävandena på detta område synes nämligen böra vara, att

så snart omständigheterna det medge lagfästa, att den utlänning, som efter

noggrann prövning fått tillstånd att bosätta sig här i landet, för sin fortsatta

vistelse härstädes icke skall vara beroende av myndighets beslut^ om uppehållstillstånd

utan skall kunna tvingas lämna landet endast då någon av de

nuvarande utvisningsgrunderna finnes tillämplig å honom eller han faller fattigvården

till last. Med en sådan målsättning för vår utlänningslagstiftning

synes det nu framlagda förslaget, som förutsätter tillvaron av kortvariga uppehållstillstånd

för alla utlänningar, icke vara förenligt.

De sakkunniga anföra vidare ett välkänt argument, då de framhålla den

fördel, som skulle vinnas därigenom att länsstyrelsens arbetsbörda i icke

obetydlig grad skulle minskas. Därest en sådan minskning skulle finnas önskvärd,

lärer den lättnad, som genom förslaget skulle ernås, emellertid kunna

skattas mycket ringa.

Även om man ej kan godtaga de i promemorian åberopade skälen, är därmed

ingalunda sagt, att icke en revision av 61 § 2 mom. fattigvårdslagen är

behövlig. Lagrummet är avpassat för en tid, då antalet utlänningar i landet

var vida lägre än vad man inom en överskådlig framtid kan räkna med skall

bliva fallet. Ehuru utlänningarna i viss utsträckning omfattas av socialförsäkringen,

falla de, då deras ekonomiska ställning på det hela taget ofta nog

är ganska svag, vid inträffad arbetsoförmåga o. dyl. lätt fattigvården till last.

Oftast är det fråga om fattigvård av rent tillfällig natur, som uppenbarligen

ej bör föranleda hemsändning. Det framstår därför såsom onödigt, att fattigvårdsstyrelserna

i dessa fall skola vara nödsakade att begära hcinsändning.

Den tid av 14 dagar, inom vilken sådan ansökan skall göras, är vidare

alltför kort. Det är ej alltid möjligt att redan då bedöma, huruvida vårdbeho
Bilwntj

till riksdagens protokoll V.)M. 1 samt. År 274.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

vet är stadigvarande, en omständighet, som är avgörande för hemsändningsfrågans

prövning. Tidsfristen synes därför böra avsevärt förlängas.

Samma synpunkter göra sig i viss mån gällande beträffande den i kungörelsen

med bestämmelser i anledning av den mellan Sverige, Danmark, Finland

och Norge den 25 oktober 1928 avslutade fattigvårdskonventionen stadgade

anmälningsskyldigheten. Vissa föreskrifter i konventionen komplicera

emellertid uppenbarligen för närvarande här förhållandena.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har erinrat om att länsstyrelsen i annat

sammanhang avstyrkt förslaget om inrättande av en utlänningsstyrelse och

förordat dels viss decentralisering av utlänningsärendena och dels överförande

av återstoden av de ärenden, som nu handläggas av statens utlänningskommission,

till socialstyrelsen eller annan myndighet. Länsstyrelsen har

vidare anfört följande.

Om nu ifrågavarande hemsändningsärenden överflyttas till den centrala ntlänningsmyndigheten

skulle avvecklingen av statens utlänningskommission

sannolikt fördröjas. Även andra skäl tala mot förslaget. Det synes sålunda

olämpligt att den nuvarande enhetliga handläggningen av ärenden enligt

1928 års fattigvårdskonvention och andra hemsändningsärenden sönderbrytes.

Förslagets genomförande skulle genom att ärenden rörande skandinaver

komma att handläggas på annat sätt än ärenden rörande andra utlänningar

åstadkomma förvirring och osäkerhet hos fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder.

Det nuvarande systemet, då frågor om eventuell hemsändning

av utlänningar prövas såväl av länsstyrelser som av Kungl. Maj:t, torde innebära

större garanti för utlänningars rättssäkerhet än förslaget om prövning

enbart av den centrala utlänningsmyndigheten. Länsstyrelsens arbete

med dessa hemsändningsärenden är icke särskilt betungande.

Till stöd för sitt avstyrkande av förslaget har länsstyrelsen i Göteborgs och

Bolms län anfört följande.

Den sakkunnige har anmärkt, att det råder en dualism genom att såväl

den centrala utlänningsmyndigheten som länsstyrelserna i första hand pröva

frågan om vissa utlänningars kvarstannande i landet och därvid bedöma frågan

ur delvis olika synpunkter. Mot denna dualism har den sakkunnige sökt

det vanliga botemedlet — centralisering — och därvid föreslagit att det överlämnas

åt den centrala utlänningsmyndigheten alt i samband med frågan om

förlängning av uppehållstillstånd pröva frågan om utlänning, som åtnjutit

fattigvård eller omhändertagits jämlikt barnavårdslagen, skall få kvarstanna

i landet eller ej. Beträffande medborgare i de nordiska länderna har — på

grund av fattigvårdskonventionens bestämmelser, varigenom hemsändningsfrågan

sammankopplats med ersättningsfrågan — någon dylik överflyttning

av hemsändningsfrågorna ej föreslagits. Härigenom kommer hemsändningsinstitutet

att kvarstå beträffande medborgare i de nordiska länderna, för

vilka ersättning för vården i regel utgives från hemlandet, under det att beträffande

andra utlänningar, för vilka någon ersättning för lämnad vård icke

utgår från hemlandet, frågan om utlänningens kvarstannande i riket skulle

kunna upptagas endast i samband med frågan om förlängning av uppehållstillståndet.

Denna olikhet, vilken ej synes inge den sakkunnige några

betänkligheter, finner länsstyrelsen böra tillmätas betydligt större vikt än

ovannämnda dualism. Enligt den sakkunniges förmenande skulle den föreslagna

anordningen ej fördröja ett evenluellt hemsändande. Länsstyrelsen

finner detta påstående oriktigt. Visserligen beviljas nu flertalet uppehållsviseringar

endast för kort tid — i allmänhet sex månader — men det kan

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

19

väl ej vara rimligt att under fredsförhållanden 1''asthålla vid denna princip

utan praktiska skäl tala för att tiden för beviljande av uppehållstillstånd väsentligt

utökas. Man torde emellertid utan vidare kunna fastslå att så snart

tiden för uppehållstillståndens giltighet överskrider sex månader, den föreslagna

anordningen skulle väsentligt fördröja en eventuell hemsändning.

Länsstyrelsen har vidare anfört följande.

Statens intresse i fråga om hemsändning av utlänning, som fallit fattigvården

till last eller omhändertagits jämlikt bamavårdslagen, är icke enbart

av ekonomisk art. Det råder på så gott som samtliga våra vårdanstalter brist

på vårdplatser och det är givetvis av intresse för sjukvårds- och socialvårdsmyndigheterna

att i främsta hand landets egna medborgare tillförsäkras

möjlighet till den vård, varav de äro i behov, och att för den skull vårdplatser

ej onödigtvis upptagas av utlänningar med ringa anknytning till landet. Länsstyrelserna,

som ha ständig kontakt med de sociala myndigheterna och kännedom

om de sociala vårdbehoven, torde i främsta rummet vara lämpade

för bedömande av hemsändningsfrågorna. Att därvid även i viss mån böra

läggas sådana synpunkter på fallet, som komma i fråga vid bedömandet av

ärenden jämlikt utlänningslagen, är självklart, men länsstyrelserna stå ingalunda

främmande för dessa synpunkter. Länsstyrelsen har i ett denna dag

avgivet utlåtande angående förslag om inrättande av en utlänningsstyrelse,

i samband med att länsstyrelsen avstyrkt förslaget, uttalat sig för en utredning

i vad mån handläggningen av utlänningsärendena kan decentraliseras.

Därest detta länsstyrelsens förslag vinner beaktande, skulle det vara

olyckligt att föregripa en dylik utredning genom en centralisering av hemsändningsärendena.

Beträffande förslagets verkningar i fråga om länsstyrelsernas arbetsbörda

har länsstyrelsen anfört följande.

Den sakkunniges påstående, att en överflyttning från länsstyrelserna av nu

ifrågavarande hemsändningsärenden skulle medföra att länsstyrelsernas arbetsbörda

i fattigvårds- och barnavårdsärenden komme att i icke obetydlig

grad minskas, synes bottna i ren okunnighet om verkliga förhållandet. Antalet

dylika ärenden utgjorde nämligen vid härvarande länsstyrelse — där

dock antalet säkerligen är avsevärt större än hos flertalet andra länsstyrelser

— under år 1945 53 och under år 1946 58, ett försvinnande litet antal jämfört

med samtliga fattigvårds- och barnavårdsärenden vid länsstyrelsen. Härtill

kommer att handläggningen av det stora flertalet av dessa ärenden förorsakar

länsstyrelsen endast ringa arbete. En avveckling av den speciella flyktinghjälpen

skulle visserligen väsentligt öka antalet dylika ärenden, men denna

ökning kommer till övervägande delen att bliva helt tillfällig. En dylik tillfällig

ökning kan icke få tagas till förevändning för en överflyttning av ifrå

gavarande ärenden.

Ett genomförande av den föreslagna överflyttningen skulle — därest den

nuvarande påföljden för fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna av

försummad anhållan om hemsändning bibehålies — medföra ett betydande

merarbete jämfört med vad som nu är förhållandet. Den sakkunnige har därför

ansett sig nödsakad att föreslå borttagandet av denna påföljd, för likformighetens

skull även beträffande konvenlionsfallen. Därvid har uttalats den

förmodan, alt fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna i allmänhet

komma att göra föreskriven anmälan, även om bevis om fullgjord sådan icke

uppställes som förutsättning för statsbidrag. Länsstyrelsen som bar en mångårig

erfarenhet alt bygga på i dessa ärenden, delar ej denna optimistiska

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

åsikt, varför länsstyrelsen icke kan tillstyrka att ovannämnda påföljd bortfaller.

Med stöd av det anförda har länsstyrelsen bestämt avstyrkt förslaget om

upphävande av bestämmelserna i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen. Ärenden om

hemsändande av utlänning borde enligt länsstyrelsens mening liksom hitintills

handläggas av länsstyrelserna. Fattigvårdsstyrelsemas och barnavårdsnämndernas

skyldighet att för att bevara statsbidragsrätten göra ansökan om

hemsändning kunde dock lämpligen ersättas med en enkel anmälningsskyldighet

till länsstyrelsen om lämnad vård, vilken skyldighet borde fullgöras å

fastställd blankett, upptagande vissa för ifrågavarande ärendens bedömande

önskvärda frågor. Tiden för fullgörande av dylik anmälan kunde lämpligen

utsträckas till en månad.

Hemsändnings frågornas samband med uppehållstil 1- ståndstidens längd har särskilt berörts av ett par myndigheter.

Överståthållarämbetet har sålunda framhållit, att enligt förslaget skulle i

samband med avskaffandet av hemsändningsinstitutet i fattigvårds- och barnavårdslagen

frågan om utlänningars kvarstannande här i riket endast komma

under bedömande vid beviljande eller förlängning av uppehållstillstånd.

Ämbetet tillstyrker i princip detta men förutsätter därvid att, därest ett uppehållstillstånd

beviljats under antagande att vederbörande ägde förvärvsmöjligheter

och grunden för tillståndet sålunda förfallit, tillståndsfrågan kan

tagas under förnyad prövning även om tiden för uppehållstillståndet ej gått

till ända. I samband härmed har ämbetet föreslagit, att en utvidgning av förpassningsgrunderna

enligt utlänningslagen toges under övervägande.

Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Örebro län, som anser

att om praxis i fråga om längden av uppehållstillstånd på det sätt ändras,

att tiden för tillståndens giltighet utsträckes, särskilda bestämmelser torde

bliva erforderliga, innefattande föreskrift att frågan om utlännings avlägsnande

ur landet regelbundet och utan alltför lång mellantid — förslagsvis

högst ett år — upptages till prövning.

Vad angår den föreslagna anmälningsskyldigheten beträffande

utgiven fattig- eller barnavård har länsstyrelsen i

Jämtlands län anfört följande.

Enligt gällande bestämmelser skall ansökan om statsersättning insändas till

länsstyrelsen före utgången av februari månad året efter det, då vården utgavs;

och föreslås härutinnan icke någon ändring. Sålunda kan avsevärd tid

förflyta mellan vårdens utgivande och ingivandet av ansökningen om statsersättning.

Detta förhållande har dock hitintills icke medfört någon olägenhet

i utredningshänseende, enär länsstyrelsen med nu gällande ordning genom

föreskriven anmälan fått kännedom om vårdfallen inom kort tid efter

vårdens början och följaktligen kunnat föranstalta om erforderlig utredning

i fattigvårdshänseende. Därest anmälan till länsstyrelsen — såsom nu

föreslagits — borttages, kan det bliva svårt eller i vissa fall omöjligt för

länsstyrelsen att förebringa dylik utredning, eftersom länsstyrelsen måhända

först lång tid efter vårdens utgivande får kännedom om fallen. Vid sådant

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

21

förhållande torde frågan om borttagandet av anmälan hos länsstyrelsen böra

bliva föremål för ytterligare övervägande.

Länsstyrelsen i Uppsala län har förklarat sig icke kunna tillstyrka det föreslagna

nya stadgandet om skyldighet för fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd,

som lämnat vård åt utlänning, att, om vården ej kan anses tillfällig,

göra anmälan därom till den centrala utlänningsmyndigheten. De upplysningar

om meddelad socialvård, som denna myndighet behöver, finner länsstyrelsen

enklast och tillförlitligast kunna anskaffas genom att de lokala

polismyndigheterna till sin utredning i ärenden angående uppehållstillstånd

m. m. foga utdrag av socialregistret rörande de utlänningar, som åtnjutit

sådan vård.

Liknande synpunkter ha anförts av socialvårdscliefen i Uppsala stad, som

tillika anser att anmälningsskyldigheten i stor utsträckning skulle bli illusorisk

då uraktlåtenhet att göra anmälan ej är förenad med någon påföljd.

Stockholms barnavårdsnämnd har anfört följande.

Då utredningen icke angiver på vad sätt eller i vilken form den föreslagna

nya anmälan till utlänningsstyrelsen skall ske, kan man icke avgöra vad förslaget

i denna del kommer att medföra i fråga om arbetsbelastning för barnavårdsnämnden.

I individuella fall kan vidare tveksamhet uppstå, huruvida

anmälan skall göras eller ej, eftersom anmälningsskyldigheten föreslås begränsad

till fall, »där ej vården anses enbart tillfällig», och sålunda icke

anknytes till något objektivt konstaterbart. Ehuru någon påföljd för underlåtenhet

att göra anmälan (i motsats till vad som gäller bamhemsföreståndares

och fosterföräldrars m. flis anmälningsskyldighet till polisen om utlännings

emottagande) icke föreslås, synes dock anmälningsskyldighetens omfattning

böra mera noggrant preciseras, så att kommunala organ, som lojalt

vilja fullgöra sin skyldighet, icke behöva stå tveksamma.

Stockholms fattigvårdsnåmnd bär anfört enahanda synpunkter som barnavårdsnämnden

samt i detta sammanhang förordat en revision av utlänningskungörelsens

stadgande om anmälningsskyldighet rörande utlänningar.

Länsstyrelsen i Kalmar län har anfört.

Stadgandet i konventionskungörelsen om samhälles skyldighet att inom

viss tid göra anmälan till länsstyrelsen om vård till skandinavisk medborgare

bör icke borttagas. Genom nämnda anmälan får länsstyrelsen nämligen kännedom

av vård, som skall återsökas av hemlandet, och kan i sådant fall

inom föreskriven tid göra framställning till hemlandet. Om anmälningsskyldigheten

bortfaller, får länsstyrelsen regelmässigt icke kännedom om vården

förrän samhället söker gotlgörelse av statsmedel. I den mån vården utgivits

för mera än ett år sedan är hemlandet icke skyldigt ersätta svenska statsverket

för den gottgjorda vården. Härigenom kommer statsverket att förorsakas

icke obetydliga förluster.

Länsstyrelsen i Örebro län har uttalat, att om någon påföljd för underlåtenhet

att fullgöra anmälan icke stadgas, fara föreligger för att föreskriven

anmälan ej göres och att den centrala utlänningsmyndigheten sålunda icke

får kännedom om alt vård utgått. Länsstyrelsen föreslår, att antingen den

lokala polismyndigheten ålägges alt i varje ärende angående uppehållstillstånd

utreda, om utlänningen åtnjuter sådan vård, eller ock föreskrift med
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Mcij.ts proposition nr 274.

delas, att länsstyrelse varje år, så snart ansökningarna om statsbidrag till

kostnaderna för vård åt utlänningar prövats, skall till den centrala utlänningsmyndigheten

översända avskrift (genomslagskopia) av uppgjorda förteckningar

över dessa ansökningar.

Överståtliållaråmbetet har framhållit, att det är av stor betydelse för den

centrala utlänningsmyndigheten att utan dröjsmål erhålla uppgift om meddelad

vård, enär detta förhållande måste beaktas vid prövningen av ansökningar

om uppehållstillstånd. En garanti för anmälningsskyldighetens fullgörande

skulle enligt överståthållarämbetets mening kunna erhållas genom att

rätten till ersättning av statsmedel bleve beroende av huruvida anmälan skett

i rätt tid.

Utlänningsnämnden bär förordat, att — i överensstämmelse med vad hittills

gällt — som förutsättning för rätt till gottgörelse uppställes, att anmälan

om lämnad fattigvård ägt rum. Nämnden har härom vidare anfört följande.

I så fall skulle visserligen, som i promemorian framhålles, de kommunala

hjälporganen kunna finna anledning att göra anmälan till den centrala utlänningsmyndigheten

även vid hjälp av enbart tillfällig natur. Enligt nämndens

uppfattning skulle emellertid någon större olägenhet härigenom icke uppkomma.

Uppställande av förutnämnda förutsättning för gottgörelse skulle

givetvis medföra, att länsstyrelse i varje gottgörelseärende måste kontrollera,

huruvida föreskriven anmälan blivit gjord. För möjliggörande av denna kontroll

torde därför böra föreskrivas, att den i 49 a § utlänningskungörelsen

föreskrivna anmälan även skall insändas till vederbörande länsstyrelse vid

äventyr att ersättning för fattigvård eller utgift jämlikt bamavårdslagen, som

utgivits mer än fjorton dagar före det anmälan gjorts, anses förfallen. Det

synes nämnden icke med skäl kunna antagas, att något mera betydande arbete

härigenom skulle uppkomma för de kommunala hjälporganen. I varje

fall skulle därigenom — mer än på annat sätt — vinnas avsevärd garanti för

att den centrala utlänningsmyndigheten redan på ett tidigt stadium ernölle

kännedom om åt utlänning meddelad fattigvård, något som ur hemsändningssynpunkt

är av uppenbar betydelse.

Länsstyrelsen i Hallands län har funnit de i 25 kap. strafflagen och 39 §

utlänningslagen införda straffbestämmelserna utgöra erforderliga garantier

för att anmälningsskyldigheten fullgöres.

Beträffande förslaget om upphävande av påföljden för försummad

anmälan enligt konven tionskungörelsen har överståthållarämbetet

förordat att gällande bestämmelse bibehålies. Till motivering

härav har ämbetet anfört följande.

Enligt artikel 13 i konventionen skall nämligen länsstyrelse till vederbörande

myndighet i vårdtagarens hemland snarast möjligt göra framställning

om hemsändning eller ersättning och rätt till ersättning för den vård, som

lämnats tidigare än ett år före framställningen, föreligger ej. Sistnämnda

preskriptionsbestämmelse kan befaras medföra onödiga förluster för staten

till följd av försummad anmälan från de kommunala organen, vilka ej längre

ha samma ekonomiska intresse av att anmälan sker inom föreskriven tid.

Dröjsmål med avgörandet av konventionsärendena kan även bliva en följd

härav.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

23

Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Örebro län, som anser

det böra övervägas, om icke anledning föreligger att i konventionskungörelsen

intaga en bestämmelse av innehåll att fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd,

som genom underlåten anmälan föranlett att staten ej äger av hemlandet

utfå gottgörelse för viss vård, icke skall vara berättigad till ersättning

för vården av statsmedel.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län har avstyrkt förslaget i denna del,

därvid framhållits, att då i konventionsfall anmälan fortfarande skall göras

även om vården anses tillfällig, icke heller de praktiska skäl föreligga, vilka

motivera upphävandet av påföjden då fråga är om icke konventionsfall.

Ett par remissmyndigheter ha framhållit erforderlighelen av en definition

av begreppet stadigvarande vård som förutsättning för

anmälningsskyldighetens inträdande, överståthållaräimbetet och länsstyrelsen

i Hallands län ha därvid påpekat risken för att den definition av begreppet

tillfällig vård, som förekommer i den nordiska fattigvårdskonventionen, d. v. s.

all vård upp till ett år, kan föranleda felbedömningar. Länsstyrelsen ifrågasätter

i detta sammanhang, om icke anmälningsskyldigheten även i konventionsfallen

kunde begränsas, lämpligen på sätt gäller i fråga om rätt för ett

land att utfå gottgörelse av annat land, d. v. s. till fall där vårdbeloppet

överstiger 100 kronor.

Vikten av att de föreslagna föreskrifterna om anmälningsskyldighet

på ändamålsenligt sätt bringas till fattigvårds-

och barnavårds myndigheternas kännedom har

betonats av flera myndigheter. Länsstyrelsen i Värmlands län har härom anfört

följande.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör föreslagen lagbestämmelse angående

den anmälningsskyldighet, som i detta sammanhang skall åligga fattigvårdsstyrelse

och barnavårdsnämnd, liksom hittills intagas i fattigvårds- och barnavårdslagarna.

Endast härigenom synes garanti kunna vinnas för att ifrågavarande

anmälningsskyldighet verkligen blir fullgjord. Nyssnämnda lagar ha

de kommunala myndigheterna i allmänhet god kännedom om, och i dessa

lagar kunna de lätt återfinna ifrågavarande bestämmelse. Utlänningskungörelsen

däremot stå myndigheterna i många fall helt främmande för. Det låter

sig visserligen göra att de kommunala myndigheterna uppmärksammas å bestämmelsen

genom ett påpekande i den av socialstyrelsen utgivna publikationen

Råd och anvisningar i socio lvårdsfrågor. EU dylikt påpekande har

emellertid ett mycket begränsat värde. Efter ett eller ett par ordförandeskiften

torde påpekandet ha fallit i glömska med påföljd att sådan anmälan,

varom här är fråga, icke alltid kommer att fullgöras.

Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelserna i Hallands och Norrbottens

län samt av socialvårdschefen i Uppsala stad.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har i detta sammanhang anfört följande.

Innan länsstyrelsen till avgörande företager inkomna ansökningar enligt

61 § 2 mom. fattigvårdslagen, undersöker länsstyrelsen regelmässigt, huruvida

överhuvud taget förutsättningar för gottgörelse av statsmedel för de

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

uppkomna vårdkostnaderna kunna tänkas föreligga samt införskaffar erforderlig

utredning, i den mån sådan på detta stadium står att erhålla. Vid

den tidpunkt nästföljande år, då ansökan om ersättning av statsmedel till länsstyrelsen

inkommer, kan nämligen vården ofta nog hava upphört, varigenom

förebringandet av kompletterande utredning försvåras. Därest 61 § 2 mom.

fattigvårdslagen upphäves, omöjliggöres en sådan förberedande handläggning

av ersättningsfrågan, vilket åter kan medföra rättsförlust för vederbörande

vistelsesamhälle.

I samband med förslagets genomförande synes därför i allt fall — eventuellt

genom påpekande i av socialstyrelsen utgivna Råd och anvisningar i

socialvårdsärenden, till vilken publikation promemorian i annat sammanhang

hänvisar —< fat tig vår dsstyrelserna och barnavårdsnämnderna göras uppmärksamma

på vikten av att i nu ifrågavarande ärenden genom dessa hjälporgans

försorg redan på ett tidigt stadium förebringas erforderlig utredning

angående förhandenvaron av lagstadgade förutsättningar för statsmedelsgottgörelse.

Slutligen må nämnas, att kammarrätten erinrat därom att i 31 § sista stycket

utlänningslagen föreskrives, att om hemsändande av utlänning som faller

fattigvården till last är särskilt stadgat. Då detta särskilda stadgande torde

avse bestämmelserna i 61 § 2 mom. fattigvårdslagen syntes, därest sistnämnda

bestämmelser upphävdes, 31 § sista stycket utlänningslagen böra givas

sådan lydelse, som svarade mot det föreslagna innehållet av 61 § 3 mom.

fattigvårdslagen.

Föredraganden.

Frågan om utlännings rätt att vistas här i riket regleras i huvudsak av utlänningslagstiftningen.

Denna innehåller bestämmelser angående utlännings

rätt att inkomma och uppehålla sig i riket ävensom under vilka förutsättningar

och i vilka former beslut om icke önskvärda utlänningars avlägsnande

ur riket skall meddelas. Sådant beslut meddelas i vissa fall — då fråga är om

utvisning av vissa asociala och kriminella utlänningar -—• av länsstyrelse, men

i allmänhet av den centrala utlänningsmyndigheten.

För ett särskilt fall, nämligen då fråga är om hemsändande av utlänning,

som faller fattigvården till last, regleras emellertid frågan om utlännings avlägsnande

ur riket icke i utlänningslagstiftningen, utan föreskrives däri endast

att om hemsändande av sådan utlänning är särskilt stadgat. Denna hänvisning

avser bestämmelserna i 61 § fattigvårdslagen och därtill sig anslutande

författningar. Enligt 2 mom. av nämnda paragraf skall, om fattigvård lämnats

någon som ej är svensk medborgare, fattigvårdsstyrelsen inom fjorton

dagar efter det fattigvården började utgå hos vederbörande länsstyrelse göra

framställning om utlänningens hemsändande vid äventyr att gottgörelse av

staten för den lämnade fattigvården icke beredes fattigvårdssamhället beträffande

tid som gått till ända mer än fjorton dagar före det ansökning om hemsändande

göres. I administrativ ordning ha bestämmelser meddelats om de

grunder efter vilka prövningen av hemsändningsfrågan skall ske. Beslut om

hemsändande kan endast meddelas av Kungl. Maj :t.

Enligt 61 § 3 mom. fattigvårdslagen äger vidare Kungl. Maj:t, under förutsättning

av ömsesidighet, med främmande makt träffa överenskommelse om

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl- Maj.ts proposition nr 274.

25

behandling av dess undersåtar här i riket i fattigvårdshänseende och om gottgörelse

för härvid uppkommen kostnad. I den med stöd av detta stadgande år

1928 avslutade fattigvårdskonventionen med Danmark, Finland och Norge

har behandlats frågan om hemsändande av medborgare i något av nämnda

länder som här i riket åtnjutit fattigvård. Nämnda konvention har föranlett

särskilda föreskrifter om handläggning av ärenden som avses i konventionen.

I stället för ansökning om hemsändande skall sålunda till länsstyrelsen endast

göras anmälan om lämnad fattigvård, varefter det ankommer på länsstyrelsen

att söka direkt kontakt med vederbörande myndighet i den nödställdes

hemland för avgörande av ersättnings- och hemsändningsfragan.

De särskilda regler i fattigvårdslagstiftningen, för vilka nu redogjorts, äga

enligt 66 § barnavårdslagen motsvarande tillämpning då utländsk medborgare

omhändertagits för samhällsvård jämlikt barnavårdslagen.

Den för utredning av frågan om utlänningskommissionens och statens flyktingsnämnds

fortsatta verksamhet tillkallade utredningsmannen har föreslagit,

att hemsändningsinstitutet enligt fattigvårds- och barnavårdslagstiftningen

avskaffas såvitt angår andra utlänningar än medborgare i de länder som omfattas

av 1928 års fattigvårdskonvention. I stället skulle frågan om utlännings

avlägsnande ur riket på den grund att fattigvård meddelats honom bliva

föremål för bedömning i samband med avgörande av frågan om fortsatt

uppehållstillstånd för hans vistelse i riket. Vederbörande fattigvårdsmyndighet

skulle vara skyldig att om lämnad fattigvård åt utlänning — dock endast

beträffande vård av varaktig karaktär — göra anmälan till den centrala utlänningsmyndigheten,

som, då fråga uppkomme om förlängning av uppehållstillståndet,

skulle ha att taga hänsyn till den omständigheten att utlänningen

fallit fattigvården till last och äga att, om skäl därtill ansåges föreligga, vägra

fortsatt uppehållstillstånd och eventuellt i samband därmed meddela beslut

om utlänningens omedelbart förpassning ur riket.

Till stöd för detta förslag har utredningsmannen främst åberopat att den

nuvarande ordningen innebure en olämplig dualism i prövningen av fragan

om utlännings avlägsnande ur riket. Rätten för utlänning, som fallit fattigvården

till last, att kvarstanna i riket vore nämligen icke beroende enbart på

hemsändningsfrågans avgörande, eftersom den centrala utlänningsmyndigheten

kunde taga upp frågan från andra utgångspunkter. Utredningsmannen

har jämväl anfört, att den centrala utlänningsmyndigheten vid sin prövning

toge hänsyn till sådana humanitära och samhällsekonomiska synpunkter,

som skulle beaktas vid prövning av hemsändningsfrågor enligt fattigvårdslagen.

Såsom ett särskilt skäl för att slopa de nuvarande föreskrifterna om

hemsändning har utredningsmannen åberopat, att det måste anses stötande

att fattigvårdssamhälle skall vara skyldigt att begära hemsändande av utlänning

i sådana fall då med hänsyn till asylrättssynpunkter eller av andra humanitära

skäl något hemsändande uppenbarligen icke kan komma i fråga.

I de yttranden, som avgivits över utredningsmannens förslag, har detta i

allmänhet tillstyrkts. Därvid har i en del fall åberopats att en gemensam

handläggning av alla frågor rörande utlänningars avlägsnande ur riket vore

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kiirtgl. Maj.ts proposition nr 274.

önskvärd, medan i andra fall särskilt betonats vad utredningsmannen anfört

därom att det vore stötande att hemsändning skulle behöva begäras då sådan

ej kunde komma i fråga. Några remissmyndigheter ha emellertid ställt sig

avvisande till förslaget. I dessa yttranden har anförts, bland annat, att medan

hemsändningsinstitutet -—• i likhet med reglerna om utvisning av asociala

och kriminella utländska medborgare — vore av bestående karaktär, behovet

av föreskrifter om allmän kontroll av här i riket sig uppehållande

utlänningar kunde antagas vara mera övergående. Gentemot det av utredningsmannen

främst åberopade skälet för det av honom framlagda förslaget,

eller den rådande dualismen i fråga om prövningsförfarandet, ha några myndigheter

hänvisat till att enligt förslaget en dualism alltjämt komme att bestå,

i det att hemsändningsinstitutet skulle vara tillämpligt å utlänningar, som

fölle under 1928 års fattigvårdskonvention, medan däremot i fråga om övriga

utlänningar ett avlägsnande ur riket på grund av lämnad fattigvård komme

att ske i samma ordning som då sådan åtgärd förestavades av andra skäl.

För min del anser jag den av utredningsmannen påtalade dualismen vara

en olägenhet. Det är uppenbart att man i många fall icke kan bedöma frågan

huruvida en utlänning som fallit fattigvården till last bör tillåtas att

stanna kvar i riket enbart med hänsyn till den omständigheten att fattigvård

lämnats honom. Enligt den rådande ordningen bör emellertid strängt taget

sistnämnda omständighet hållas i sär från andra omständigheter, som göra

att utlänningens fortsatta vistelse i riket icke är önskvärd. Det kan i detta

sammanhang erinras, att 1928 års fattigvårdskonvention uttryckligen föreskriver,

att konventionen icke medför någon inskränkning i de fördragsslutande

ländernas rätt att fritt tillämpa där gällande allmänna bestämmelser

om utlännings rätt att vistas i vederbörande land; dock att tillämpningen

icke får ske på sådant sätt att konventionen kringgås. Att fattigvård lämnats

en utlänning kan emellertid vara ett av de skäl som tillhopa, men icke

var för sig, göra det önskvärt att utlänningen avlägsnas ur riket. Från principiell

synpunkt synes det därför riktigt att, såsom utredningsmannen föreslagit,

hemsändningsfrågorna prövas av samma myndigheter, som eljest ha

att avgöra frågan om utlänningens rätt att kvarstanna i riket.

Såsom framhållits i vissa remissyttranden är emellertid den nuvarande utlänningslagstiftningen

tidsbegränsad och frågan om den framtida organisationen

för handläggning av utlänningsärendena oklar. Jag har tidigare denna

dag vid anmälan av fråga om anslag till utlänningskommissionen redogjort

för ett av utredningsmannen framlagt förslag till omorganisation av vissa

delar av utlänningskommissionen till ett permanent ämbetsverk. Därvid har

jag uttalat såsom min mening, att med frågan om skapandet av en definitiv

organisation för utlänningsärendenas handläggning borde anstå i avbidan

på att frågan om utlänningskontrollens framtida utformning och bedrivande

bleve slutligt avgjord. På grund härav synes mig tiden ännu icke vara

inne att överföra prövningen av frågor om hemsändning av utlänningar, som

fallit fattigvården till last, till utlänningsmyndigheterna. En bidragande orsak

till att låta frågan anstå är att 1928 års fattigvårdskonvention bygger på

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

förefintligheten av ett hemsändningsinstitut. Konventionen är i åtskilliga

avseenden föråldrad och frågan om en revision av densamma synes böra

upptagas till övervägande. Intill dess en sådan revision skett, måste emellertid

hemsändningsförfarandet bibehållas såvitt angår medborgare i våra

nordiska grannländer.

Enligt min mening bör alltså hemsändningsförfarandet tills vidare bibehållas.

I likhet med utredningsmannen och så gott som samtliga hörda myndigheter

anser jag emellertid de nuvarande reglerna därom i vissa hänseenden

vara otillfredsställande. Det är sålunda stötande att en fattigvårdsstyrelse

för att erhålla gottgörelse av staten för lämnad fattigvård åt utlänning

skall nödgas göra framställning om dennes hemsändande, även om det är

uppenbart att starka humanitära eller andra skäl tala mot att hemsändning

äger rum. Detta krav bör därför slopas i sin nuvarande form. Huruvida i

dess ställe bör träda en skyldighet att till vederbörande länsstyrelse göra anmälan

om den lämnade hjälpen sammanhänger med i vad mån utfående av

ersättning skall göras beroende av att sådan anmälan gjorts.

I detta hänseende har utredningsmannen förordat att utfåendet av ersättning

ej skall vara beroende av att anmälningsskyldigheten fullgjorts. Utredningsmannen

har vidare ansett tillräckligt, att anmälan om åt utlänning lämnad

vård — som enligt hans förslag skulle göras hos den centrala utlänningsmvndigheten

— sker endast om vårdbehovet kan antagas icke vara tillfälligt.

Då så gott som alltid starka humanitära skäl tala mot att ett hemsändningsförfarande

igångsättes enbart på grund av att utlänningen mottagit

tillfällig hjälp, och en anmälningsskyldighet för dessa fall sålunda är

praktiskt taget betydelselös, biträder jag utredningsmannens förslag att i dylika

fall någon anmälningsskyldighet icke skall föreligga. Då vårdbehovet

är av mera stadigvarande karaktär bör däremot anmälan ske för att frågan

om hemsändning av utlänningen skall kunna bli föremål för prövning.

Genom en sådan begränsning av anmälningsskyldigheten vinnes en lättnad

i såväl de kommunala socialvårdande organens som länsstyrelsernas arbetsbörda

med ärenden av denna art. Detta blir av särskild betydelse därest,

såsom jag i annat sammanhang förordat, den särskilda flyktinghjälpen avskaffas

och hjälpbehövande utlänningar i följd härav hänvisas till de vanliga

socialhjälpsorganen. Antalet utlänningar i Sverige har nämligen mer än

fvradubblats sedan de första krigsåren och det procentuella antalet av de

utlänningar som varit i behov av understöd har därjämte stigit. Om ej anmälningsskyldigheten

begränsades, skulle följaktligen fattigvårdsstyrelserna

nödgas att i avsevärt mycket större omfattning än nu göra anmälan om lämnad

fattigvård åt utlänning. För länsstyrelsernas del kommer den föreslagna

ändringen att närmast bli av formell art. Då anmälan om utbetalad hjälp

till utlänning inkommer, har länsstyrelsen såsom hittills att pröva huruvida

anmälan bör föranleda framställning till Kungl. Maj:t om utlänningens hemsändande.

Anses sådan framställning ej böra ske, erfordras intet länsstyrelsens

beslut, utan anmälan kan läggas till handlingarna.

Vad härefter angår frågan om fullgjord anmälningsskyldighet i de fall så
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 274.

dan skyldighet föreligger skall vara en förutsättning för rätt till gottgörelse

av statsmedel för lämnad fattigvård åt utlänning ha flera remissmyndigheter

uttalat farhågor för att påföljdens slopande skulle medföra risk för anmälningsskyldighetens

eftersättande. Dessa farhågor synas mig överdrivna, om

de berörda kommunala organen på lämpligt sätt hållas informerade om anmälningsskyldigheten.

Påföljdens avskaffande medför däremot påtagliga

fördelar. Begränsas anmälningsskyldigheten att omfatta endast vård, som

icke kan antagas vara tillfällig, skulle påföljdens upprätthållande kunna

medföra att vederbörande fattigvårds- och barnavårdsmyndigheter på grund

av risken för felbedömning av vårdens mer eller mindre tillfälliga natur i

större utsträckning än eljest gjorde anmälan om utlänning lämnad vård.

Vinsten av den ifrågasatta begränsningen av anmälningsskyldigheten skulle

därigenom i viss mån gå förlorad. Jag ansluter mig därför till utredningsmannen

förslag i denna del. Att märka är för övrigt att länsstyrelsen under

alla förhållanden erhåller kännedom om den åt utlänningen lämnade vården

i samband med granskningen av gjorda framställningar om ersättning av

statsmedel.

Det nu anförda har avsett det i fattigvårdslagen reglerade normala förfarandet

i hemsändningsärenden. Vad angår det i den s. k. konventionskungörelsen

reglerade motsvarande förfarandet beträffande medborgare i våra nordiska

grannländer har utredningsmannen icke föreslagit annan ändring än

att i analogi med vad som skulle gälla i normalfallet påföljden vid underlåtenhet

att göra föreskriven anmälan skulle slopas. Då framställning om ersättning

hos vederbörande hemland bör göras snarast möjligt, synes det

önskvärt att anmälan till länsstyrelsen sker i samma omfattning som hittills.

Ett slopande av påföljden synes däremot lämpligt, då fattigvårdssamhälles

rätt att av staten erhålla gottgörelse för fattigvård som lämnats medborgare

i våra nordiska grannländer icke bör vara bunden till strängare förutsättningar

än då fråga är om fattigvård åt utlänningar i övrigt. Jag förutsätter

härvid att fattigvårdsstyrelserna på lämpligt sätt påminnas om anmälningsskyldighetens

fullgörande. Även om i något enstaka fall anmälan

icke skulle ske, torde nämnvärd rättsförlust för statsverket ej behöva befaras,

då enligt konventionen ersättning utgår för fattigvård som lämnats under ett

år före det framställning om ersättning göres från svensk sida.

På grund av det anförda torde, i enlighet med vad utredningsmannen föreslagit,

61 § 2 mom. fattigvårdslagen kunna upphävas. I samband därmed

synes den i 31 § utlänningslagen gjorda hänvisningen till vad som är särskilt

stadgat om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, böra

erhålla sådan lydelse, att däri uttryckligen stadgas, att Kungl. Maj:t äger

förordna om hemsändande av dylik utlänning. Härigenom bortfaller behovet

av de av utredningsmannen i samma legislativa syfte föreslagna ändringarna

i 61 § 3 mom. fattigvårdslagen och 66 § barnavårdslagen. Frågan om ändring

av utlänningslagen i nu angiven riktning har tidigare i dag anmälts av

chefen för justitiedepartementet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

Utöver vad nu nämnts torde erforderliga föreskrifter i anledning av hemsändningsförfarandets

omläggning kunna meddelas i administrativ ordning.

Den nya ordningen för erhållande av gottgörelse av statsmedel för åt utlänning

lämnad fattig- eller barnavård synes, för att erforderliga förberedelser

skola kunna vidtagas, icke böra träda i tillämpning förrän den 1 januari

1948. Jag vill härutinnan också anmärka att flyktinghjälpens avveckling

fömtsättes komma att ske först vid nämnda tidpunkt.

Föredraganden hemställer härefter, att ett i enlighet med det anförda inom

socialdepartementet upprättat förslag till lag angående upphävande av 61 §

2 mom. lagen den U juni 1918 (nr 422) om fattigvården måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

M. Silfverstolpe.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471S14

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:356 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående upphävande av 61 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 a1 i texten
  2. 2LU 1947:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående upphävande av 61 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 s. 1 i texten