Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag

1947-05-23 · 40 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:297, Med förslag till lag angående ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

1

Nr 297.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945

(nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag; given

Stockholms slott den 23 maj 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i utlänningslagen den

15 juni 1945 (nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag.

Under Hans Maj ds

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 297.

4

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Förslag

till

Lag

angående ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315) samt om

fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 8, 15, 19, 24, 25, 31, 33—35, 42, 46, 47,

49 och 51 §§ utlänningslagen den 15 juni 19451 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels att 44 § i lagen skall upphöra att gälla, dels att

till lagen skola fogas två nya paragrafer, betecknade 38 a § och 46 a § samt

av nedan upptagen lydelse, dels ock att lagen, vilken gäller till och med den

30 juni 1947, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1950.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Utlänning som------såsom

Legitimationshandling skall, där

Konungen det förordnar, vara försedd

med påteckning av svensk myndighet

(visering). Erfordras ej enligt

vad nu sagts visering, skall legitimationshandlingen

i fall som avses i 28 §

första stycket vara försedd med bevis

om uppehållstillstånd.

1 §•

pass.

Där Konungen så förordnar, må

utlänning endast med särskilt tillstånd

av svensk myndighet (visering) inresa

och uppehålla sig i riket. Att även

eljest för inresa i visst fall kräves särskilt

tillstånd stadgas i 28 § första

stycket.

2 §•

Ämnar utlänning hår i riket utöva

verksamhet varför jämlikt 13 eller 14

§ erfordras arbetstillstånd, skall bevis

om sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen.

8 §.

Uppehållstillstånd meddelas av den

centrala utlånningsmyndigheten.

2 §.

Där Konungen så förordnar, må

utlänning, som ämnar hår i riket an.

taga anställning eller utöva verksamhet

för vilken jämlikt 13 eller 14

§ erfordras arbetstillstånd, inresa endast

om sådant tillstånd meddelats.

8 §.

Fråga om uppehållstillstånd prövas

av den centrala utlånningsmyndigheten.

I den omfattning Konungen för
-

1 Senaste lydelse av 33 och 49 §§ se SFS 1946:360.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

3

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

ordnar må ansökan om sådant tillstånd

upptagas jämväl av lokal myndighet,

som därvid äger bevilja tillstånd;

finnes ansökan ej böra bifallas,

skall ärendet underställas den

centrala utlänning smyndigheten.

Uppehållstillstånd skall —--riket (utresebeslut).

Bevis om uppehållstillstånd skall

tecknas å legitimationshandlingen.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av den

centrala utlänningsmyndigheten.

I ärende angående sådant tillstånd

skall den centrala utlänningsmyndigheten,

där ej ärendet är av synnerligen

brådskande natur, inhämta utlåtande

från den centrala arbetsmarknadsmyndigheten

eller från offentlig

arbetsförmedlingsanstalt för den ort,

där arbetsanställningen skall innehavas,

ävensom bereda sammanslutningar

av arbetsgivare eller arbetstagare

inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle

att uttala sig.

Arbetstillstånd skall---finnas erforderliga.

Bevis om arbetstillstånd skall, så

snart det lämpligen kan ske, tecknas

å legitimationshandlingen.

19 §• 19 §.

Utlänning som----------- fall, nämligen

1) om han är---------dylik sysselsättning;

2) om han har---------sin försörjning;

3) om han varit----—---— — osedlig verksamhet;

15 g.

Fråga om arbetstillstånd prövas av

den centrala utlänningsmyndigheten.

I den omfattning Konungen förordnar

må ansökan om sådant tillstånd

upptagas jämväl av lokal myndighet,

som därvid äger bevilja tillstånd;

finnes ansökan ej böra bifallas, skall

ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Innan den centrala utlänningsmyndigheten

avgör fråga om arbetstillstånd,

skall samråd äga rum med den

centrala arbetsmarknadsmyndigheten,

vilken i ärende av principiell betydelse

eller eljest av större vikt bär bereda

sammanslutningar av arbetsgivare

och arbetstagare inom verksamhetsområdet

i fråga tillfälle att uttala

sig.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

4) om han ej---------1 § sägs;

5) om hans legitimationshandling 5) om han icke, där så erfordras

icke är, där sd erfordras, försedd med enligt 1, 2 eller 28 §, erhållit visering,

bevis som i 2 § sägs; arbetstillstånd eller uppehållstill
stånd;
G)

om han uraktlåter ---------oriktig uppgift;

7) om han tidigare blivit härifrån 7) om han tidigare blivit härifrån

utvisad samt icke erhållit Konungens utvisad samt icke erhållit tillstånd

tillstånd att återvända, där sådant er- att återvända, där sådant erfordras,

fordras.

I fall-------------3) sägs.

Innehar utlänning legitimations- Innehar utlänning visering, må

handling som är försedd med vise- han avvisas allenast på sådan grund

ring, må han avvisas allenast på så- som ovan i 6) sägs.

dan grund som ovan i 6) sägs.

24 §. 24 §.

Avvisning skall---— angående verkställigheten.

Utlänningen bör-----orsaker flytt.

Kan avvisning ej genast verkställas,

må, intill dess sådant kan ske,

polismyndigheten taga utlänningen i

förvar eller ställa honom under uppsikt;

och skall polismyndigheten därom

ofördröjligen underrätta den centrala

utlänningsmyndigheten. I tvivelaktiga

fall eller där svårighet möter

för avvisningens verkställande

skall polismyndigheten överlämna

frågan om verkställigheten till den

centrala myndighetens avgörande. Har

sådant överlämnande skett, äger den

centrala myndigheten förordna, att

utlänningen skall tagas i förvar eller

ställas under uppsikt.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling

som i 1 § sägs, eller kvar
-

Kan avvisning ej genast verkställas,

må, intill dess sådant kan ske, polismyndigheten

taga utlänningen i förvar

eller ställa honom under uppsikt;

och skall polismyndigheten därom

ofördröjligen underrätta den centrala

utlänningsmyndigheten. I tvivelaktiga

fall eller där svårighet möter för avvisningens

verkställande skall polismyndigheten

överlämna frågan om

verkställigheten till den centrala myndighetens

avgörande. Har sådant överlämnande

skett, äger den centrala

myndigheten förordna, att utlänningen

skall tagas i förvar eller ställas

under uppsikt. Föreligga skäl att av

polismyndighet meddelat beslut om

avvisning icke skall lända till efterrättelse,

äger den centrala myndigheten

förordna därom.

25 §.

Uppehåller sig utlänning i riket utan

legitimationshandling som i 1 § sägs

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 297.

5

(Gällande lydelse:)

bliver han efter utgången av den tid

han äger rätt att vistas här i riket, må

den centrala utlänningsmyndigheten

meddela förordnande, att han ofördröjligen

eller inom viss tid skall avresa

från riket vid äventyr att han,

därest han ej avreser, skall förpassas

ur riket (förpassningsbeslut).

(Föreslagen lydelse:)

eller utan att, där så erfordras, innehava

visering eller uppehållstillstånd,

må den centrala utlänningsmyndigheten

meddela förordnande, att han

ofördröjligen eller inom viss tid skall

avresa från riket vid äventyr att han,

därest han ej avreser, skall förpassas

ur riket (förpassningsbeslut).

Har den

förpassningsbeslut meddelas.

31 §. 31 §.

Länsstyrelse må---utlänningar, nämligen

1) zigenare ävensom---dylik sysselsättning;

2) den som---oluktiga levnadssätt;

3) den som----- — annan hantering;

4) den som här i riket genom utslag,

som äger laga kraft, blivit för

annat brott än ovan avses dömd till

straffarbete, fängelse ej under sex

månader, internering eller förvaring,

ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran

eller ock förklarats vara övertygad

om gärning, varå straffarbete eller

fängelse i sex månader kan följa

men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

befunnits strafflös, allt såframt gärningens

beskaffenhet föranleder till

antagande att fara av hans vistelse i

riket kan uppstå för allmän säkerhet,

ordning eller sedlighet; dock att utvisning

för gärningen ej må ske, där

ej förhör som i 33 § sägs i ärendet

hållits innan sex månader förflutit

från det han efter utståndet straffarbete

eller fängelse blivit frigiven

eller ock efter internering, förvaring,

ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran

blivit utskriven eller, där utlänningen

befunnits strafflös, inom ett

år från det utslaget vann laga kraft;

4) den som här i riket genom utslag,

som äger laga kraft, blivit för

annat brott än ovan avses dömd till

straffarbete, fängelse ej under sex

månader, internering eller förvaring,

ungdomsfängelse eller tvångsuppfo-stran

eller ock förklarats vara övertygad

om gärning, varå straffarbete eller

fängelse i sex månader kan följa,

men enligt lagen om villkorlig dom

erhållit anstånd med straffets ådömande

eller jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

befunnits strafflös, allt såframt

gärningens beskaffenhet föranleder

till antagande att fara av hans vistelse

i riket kan uppstå för allmän

säkerhet, ordning eller sedlighet; dock

att utvisning för gärningen ej må ske,

där ej förhör som i 33 § sägs i ärendet

hållits innan sex månader förflutit

från det han efter utståndet straffarbete

eller fängelse blivit frigiven eller

ock efter internering, förvaring,

ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran

blivit utskriven eller, där utlänningen

fått villkorlig dom eller befunnits

strafflös, inom ett år från det utslaget

vann laga kraft;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse:)

5) den som-----sådant brott.

Vid bedömande —------äro därtill.

Om hemsändande av utlänning som Om hemsändande av utlänning som

faller fattigvården till last är särskilt faller fattigvården till last beslutar Kostadgat.

nungen.

33 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning

av polismyndighet eller eljest, anledning

till utvisning av utlänning

föreligga på grund av stadgande i

31 §, skall länsstyrelsen föranstalta

därom att utlänningen, så snart ske

kan, inställes till förhör inför länsstyrelsen;

dock må, där utlänning förvaras

i kronohäkte som står under lagfaren

tillsyningsmans uppsikt, förhöret

efter länsstyrelsens beprövande

kunna hållas av tillsyningsmannen.

Vid förhör varom nu är sagt äger

utlänningen, där han så äskar, åtnjuta

hjälp. Länsstyrelsen skall, om utlänningen

det begär, förordna lämplig

person att biträda honom, där han är

på fri fot dock allenast om han kan

antagas icke äga tillgång till gäldande

av biträdesersättning. Om vad nu är

stadgat åligger det länsstyrelsen att

före förhöret underrätta utlänningen.

Över förhöret —

Ärende angående

33 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning

av polismyndighet eller eljest, anledning

till utvisning av utlänning

föreligga på grund av stadgande i

31 §, skall länsstyrelsen föranstalta

därom att utlänningen, så snart ske

kan, inställes till förhör inför länsstyrelsen.

Vid förhöret äger utlänningen åtnjuta

biträde. Har utlänningen ej utsett

biträde och finnes på grund av

sakens beskaffenhet eller eljest hans

rått icke kunna utan biträde tillvaratagas,

skall länsstyrelsen därtill förordna

lämplig person. År utlämiingen

ej på fri fot, skall även eljest, om han

begår det, biträde förordnas av länsstyrelsen.

Om vad nu är stadgat åligger

det länsstyrelsen att före förhöret

underrätta utlänningen.

---vid förhöret.

--strafftidens utgång.

34 §.

Utvisningsbeslut skall innehålla

förbud för utlänningen, vid äventyr

som i 42 § sägs, att utan Konungens

tillstånd återvända till riket; och skall

länsstyrelsen i beslutet giva till känna

vad utlänningen har att iakttaga,

där han vill söka ändring i beslutet,

samt tillställa honom skriftligt beslut

34 §.

Utvisningsbeslut skall innehålla

förbud för utlänningen, vid äventyr

som i 42 § sägs, att utan tillstånd i

den ordning 38 a § stadgar återvända

till riket; och skall länsstyrelsen i beslutet

giva till känna vad utlänningen

har att iakttaga, där han vill söka

ändring i beslutet, samt tillställa bo

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

7

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

så snart ske kan. Är utlänningen till- nom skriftligt beslut så snart ske kan

städes, skall beslutet ock muntligen Är utlänningen tillstädes, skall besluavkunnas

för honom. tet ock muntligen avkunnas för ho
nom.

När beslut-----—- kan, underrättas.

35 §.

Vill den som genom länsstyrelses beslut

förklarats skola utvisas överklaga

beslutet, äger han till länsstyrelsen ingiva

eller med posten i betalt brev insända

sina till Konungen ställda besvär.

Besvären skola vara länsstyrelsen

tillhanda sist å åttonde dagen efter

det beslutet tillställdes utlänningen.

Förvaras klaganden i häkte, må besvären

inom tid som nu sagts ingivas

till tillsyningsmannen vid håktet, som

har att ofördröjligen insända besvären

till länsstyrelsen. Vill utlänning som

icke är på fri fot anföra besvär, åligger

det länsstyrelsen eller tillsyningsman

vid häkte att tillse att utlänningen

därvid ej saknar nödigt biträde.

fnkomna besvär —

35 §.

Över utvisningsbeslut må utlänningen

klaga hos Konungen genom

besvär. Klagande har att till länsstyrelsen

inkomma med besvären inom

åtta dagar efter det beslutet tillställdes

honom. Är klaganden intagen i

fångvårdsanstalt eller häkte, må besvären

inom samma tid ingivas till

styresmannen för anstalten eller föreståndaren

för häktet. Denne skall

tillse att klaganden vid besvärens anförande

ej saknar nödigt biträde.

nedre justitierevisionen.

38 a §.

Tillstånd för utvisad utlänning att

återvända till riket meddelas av Konungen

eller, såvitt fråga är om kort

besök för angelägenhet av synnerlig

vikt, av den centrala utlänningsmyndigheten.

42 g.

Har utlänning som blivit härifrån

utvisad återvänt utan att han därtill

erhållit Konungens tillstånd, där sådant

erfordras, och har han ej av politiska

orsaker flytt från det land, varifrån

han hit ankommit, straffes med

fängelse i högst sex månader. Sedan

utlänningen undergått straff, skall han

42 g.

Ilar utlänning som blivit härifrån

utvisad återvänt utan tillstånd, där

sådant erfordras, och har han ej av

politiska orsaker flytt från det land.

varifrån han hit ankommit, straffes

med fängelse i högst sex månader. Sedan

utlänningen undergått straff,

skall han omedelbart föras ur riket;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse:)

omedelbart föras ur riket; och skall

därvid förfaras enligt de i 36 § angivna

grunderna.

Den som skäligen misstankes för

brott varom i denna paragraf sägs

skall, där ej särskilda omständigheter

till annat föranleda, tagas i häkte.

(Föreslagen lydelse:)

och skall därvid förfaras enligt de i

36 § angivna grunderna.

46 8.

46 S.

/ ärende som avses i denna lag

äger den centrala utlånningsmyndigheten

inhämta yttrande från en

nämnd bestående av tre ledamöter

(utlänningsnämnden).

Innan den centrala utlänningsmyndigheten

meddelar utrese-, avvisningseller

förpassningsbeslut eller beslut rörande

verkställighet av utvisning, skall

yttrande inhämtas från en nämnd bestående

av tre ledamöter (utlänningsnämnden)

.

Beträffande utlänning, för vilken

utresebeslut gäller, må förpassningsbeslut

meddelas utan nämndens hörande.

Utan hinder av vad i första

stycket stadgas må vidare, där ärendet

är av synnerligen brådskande natur,

den centrala utlänning smyndigheten

i ärendet meddela beslut utan

att yttrande inhämtats från nämnden;

dock skall beslutet snarast möjligt

anmälas för nämnden.

Den centrala utlånningsmyndigheten

må jämväl i andra ärenden än i

första stycket sägs inhämta nämndens

yttrande.

Ledamöterna av — — — stadgade behörighetsvillkoren.

I den centrala utlänning smyndighetens

protokoll skall nämndens yttrande

antecknas, så ock särskild mening

som yppats av någon dess ledamot.

46 a §.

Yttrande från utlänningsnämnden

skall, om ej ärendet är synnerligen

brådskande, inhämtas innan den cen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

47 §.

Över den centrala utlänningsmyndiglietens

anvisnings- eller förpassningsbeslut

eller beslut rörande verkställighet

av utvisning, så ock över

myndighetens beslut i ärende angående

uppehålls- eller arbetstillstånd,

som tillika innehåller utrese- eller förpassningsbeslut,

må klagan föras, där

antingen utlänningsnämnden eller någon

dess ledamot yppat avvikande

mening eller ock beslutet meddelats

utan att yttrande inhämtats frän

nämnden. Vad sålunda stadgats skall

dock ej gälla förpassningsbeslut varom

i 46 § andra stucket första punkten

sägs.

trala utlänningsmyndigheten meddelar

beslut i ärenden av följande slag:

a) avvisning;

b) utresebeslut;

c) förpassning i annat fall än där

utresebeslut gäller;

d) verkställighet av utvisning, där

utlänningen som skäl mot åtgärden

åberopar, att han av politiska orsaker

flytt från det land, till vilket han skall

befordras, eller att han i sistnämnda

land kan antagas icke åtnjuta trygghet

mot att bliva återsänd till land, från

vilket han av dylika orsaker flytt,

samt detta påstående ej är uppenbarligen

oriktigt;

e) verkställighet av avvisning eller

förpassning, där utlänningen åberopar

skäl som sägs under d) samt påståendet

ej prövats av utlänningsnämnden i

avvisnings- eller förpassningsärendet

och ej är uppenbarligen oriktigt.

Har beslut som avses i första stycket

meddelats utan att nämndens yttrande

inhämtats, skall beslutet snarast

möjligt anmälas för nämnden.

47 §.

Över den centrala utlänningsmyndighetens

beslut i ärende som avses i

46 a § eller beslut i ärende angående

uppehålls- eller arbetstillstånd, som

tillika innehåller utrese- eller förpassningsbeslut,

må klagan föras allenast

om utlänningsnämnden ej avgivit yttrande

i ärendet eller om nämnden eller

någon dess ledamot yppat avvikande

mening, över myndighetens

beslut om verkställighet av avvisning,

förpassning eller utvisning i andra fall

än som avses i nämnda lagrum under

d) och e) må klagan ej föras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse:)

Klagan föres hos Konungen genom

besvär, som skola ingivas eller med

posten i betalt brev insändas till den

centrala utlänning smyndigheten eller

länsstyrelsen. Besvären må ock, där

klaganden förvaras i häkte ingivas till

till sy ning smannen vid häktet. Besvären

skola vara den centrala myndigheten,

länsstyrelsen eller tillsyningsmannen

tillhanda sist å åttonde dagen

efter det beslutet tillställdes utlänningen.

Länsstyrelse och tillsyningsman

äro pliktiga att ofördröjligen insända

inkomna besvär till den centrala

utlänningsmyndigheten. Vill utlänning

som icke är på fri fot anföra

besvär, åligger det länsstyrelsen eller

tillsy ning sman vid häkte att tillse att

utlänningen därvid ej saknar nödigt

biträde.

Inkomna besvär skall den centrala

utlänningsmyndigheten, så snart ske

kan, jämte eget utlåtande och övriga

till ärendet hörande handlingar insända

till justitiedepartementet.

49 §.

Äger utlänning föra klagan över den

centrala utlänningsmyndighetens beslut

rörande avvisning, förpassning

eller verkställighet av utvisning eller

över länsstyrelses beslut angående utvisning,

må beslutet ej verkställas innan

tiden för anförande av besvär utgått,

eller, när besvär anförts, Konungen

meddelat beslut eller ock utlänningen

enligt 29 eller 36 § avgivit förklaring,

att han åtnöjes med beslutet.

Kan beslut om utlännings avvisning,

förpassning eller utvisning icke verkställas

eller yppas nya skål efter det

Konungen meddelat eller fastställt avvisnings-

eller förpassningsbeslut eller

meddelat utvisningsbeslut enligt 37 §

(Föreslagen lydelse:)

Klagan föres bos Konungen genom

besvär. Klagande har att till den centrala

utlänningsmyndigheten eller

länsstyrelsen inkomma med besvären

inom åtta dagar efter det beslutet

tillställdes honom. Är klaganden intagen

i fångvårdsanstalt eller häkte,

må besvären inom samma tid ingivas

till styresmannen för anstalten eller

föreståndaren för häktet. Denne skall

tillse att klaganden vid besvärens anförande

ej saknar nödigt biträde.

49 §.

Beslut av den centrala utlänningsmyndigheten,

över vilket enligt 47 §

klagan må föras, samt länsstyrelses

beslut om utvisning må ej verkställas

utan att det äger laga kraft eller ock

utlänningen enligt 29 eller 36 § avgivit

förklaring, att han åtnöjes med

beslutet.

Kan beslut om utlännings avvisning,

förpassning eller utvisning icke verkställas

eller föreligga eljest skäl att beslutet

icke längre skall lända till efterrättelse,

må Konungen förordna därom

ävensom meddela de föreskrifter

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

11

(Gällande lydelse:)

eller efter det annat utvisningsbeslut

vunnit laga kraft, må Konungen förordna,

att beslutet icke skall lända till

efterrättelse, ävensom meddela de föreskrifter

med avseende å utlänningens

uppehåll i riket som kunna prövas

erforderliga eller ock uppdraga ål

den centrala utlänningsmyndigheten

att meddela sådana föreskrifter.

Har den------till efterrättelse.

Finner på-----beslutets dag.

(Föreslagen lydelse:)

med avseende å utlänningens uppehåll

i riket som kunna prövas erforderliga

eller ock uppdraga åt den centrala utlänningsmyndigheten

att meddela sådana

föreskrifter.

51 §. 51

Finnes i-------prövas lämplig.

Vid förhöret skall för att tillvarataga

statens intresse lämplig person,

som av länsstyrelsen därtill förordnas,

vara närvarande. Rätten eller på landet

domaren skall inkalla utlänningen

till förhöret, om han är på fri fot,

och eljest ombesörja att han inställes

vid rätten. Hörsammar icke utlänning,

som är på fri fot, kallelse att

inställa sig, må rätlen förordna att

han skall hämtas.

Utlänningen äger, där han så äskar,

vid förhöret åtnjuta hjälp. Rätten eller

på landet domaren skall, om utlänningen

det begär, förordna lämplig

person att biträda honom, där han är

på fri fot dock allenast om han kan

antagas icke äga tillgång till gäldande

av biträde sersättning. Om vad nu

är stadgat åligger det rätten eller domaren

att före förhöret underrätta utlänningen.

Där omständigheterna det påkalla,

Idrordne rätten att förhöret skall hållas

inom stängda dörrar. Angående

förhöret skall i övrigt, där ej annat

följer av vad i 59 g stadgas, i tillämpliga

delar gälla vad som är föreskrivet

Vid förhöret skall för att tillvarataga

statens intresse lämplig person,

som av länsstyrelsen därtill förordnas,

vara närvarande. Rätten skall inkalla

utlänningen till förhöret, om han är på

fri fot, och eljest ombesörja att han

inställes vid rätten. Hörsammar icke

utlänning, som är på fri fot, kallelse

att inställa sig, må rätten förordna att

han skall hämtas.

Vid förhöret äger utlänningen åtnjuta

biträde. Har utlänningen ej utsett biträde

och finnes på grund av sakens

beskaffenhet eller eljest hans rätt icke

kunna utan biträde tillvaratagas, skall

rätten därtill förordna lämplig person.

År utlänningen ej på fri fot, skall även

eljest, om han begär det, biträde förordnas

av rätten. Om vad nu är stadgat

skall rätten före förhöret underrätta

utlänningen.

Där omständigheterna det påkalla,

förordne rätten att förhöret skall hållas

inom stängda dörrar. Angående

förhöret skall i övrigt, där ej annat

följer av vad i 59 § stadgas, i tillämpliga

delar gälla vad om rättegång i

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

om brottmål däri talan om ansvar föres.

brottmål är stadgat; förhöret skall

anses som bevisupptagning utom huvudförhandling.

Rätten eller domaren skall, sedan

utredningen avslutats, skyndsamt insända

protokoll och övriga handlingar

i ärendet till justitiedepartementet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1947; dock att 31 § sista stycket, 33 §

andra stycket, 42 § andra stycket, 44

§ och 51 § i nu gällande lydelse skola

äga tillämpning till och med den

31 december 1947.

I fråga om sådan under tiden för

lagens giltighet begången förseelse

som i lagen avses skall vad där är

stadgat om ansvar gälla även efter

den 30 juni 1950.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må

meddelas även för tid efter den 30

juni 1950, dock ej längre än för högst

fem år efter sistnämnda dag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 9 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och statsrådet

Mossberg anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

fråga om fortsatt giltighet av utlänningslagen och om vissa ändringar

i samma lag samt anför följande.

(Inledning.

Lagen den 15 juni 1945 (nr 315) om utlännings rätt att här i riket vistas

(utlänningslagen) trädde i kraft den 1 juli 1945 och gäller till och med den

30 juni 1947. Huvudprinciperna i lagen, vilka överensstämma med tidigare

lagstiftning på området, innebära skyldighet för utlänning, som önskar inresa

eller uppehålla sig i vårt land, att vara försedd med pass eller liknande

legitimationshandling samt att vid vistelse här utöver viss tid inneha uppehållstillstånd

och vid arhetsanställning i landet arbetstillstånd. Därjämte innehåller

lagen bland annat stadganden om avvisning, förpassning eller utvisning

av utlänning, som av någon anledning icke anses böra få inresa eller

uppehålla sig i riket, samt straffbestämmelser för överträdelser av lagen. I

lagen ha även meddelats olika fullmakter för Kungl. Maj:t, dels att meddela

tillämpningsföreskrifter och dels att utan hinder av vad i lagen stadgas

utfärda på grund av särskilda förhållanden nödiga specialbestämmelser.

Flertalet tillämpningsföreskrifter till lagen ha meddelats i utlänningskungörelsen

den 15 juni 1945 (nr 317).

Med anledning av att giltighetstiden för utlänningslagen utgår den 30 juni

1947 anbefallde Kungl. Maj:t den 26 april 1946 statens utlänningskommission

att, efter berörda myndigheters hörande, inkomma med förslag till de

ändringar i lagen, som kunde anses erforderliga och lämpliga i samband med

förlängning av lagens giltighetstid efter den 1 juli 1947. Till fullföljande härav

har kommissionen i .skrivelse den 14 december 1946 framlagt åtskilliga

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kunrjl. Maj.ts proposition nr 297.

förslag till lagändringar. Till kommissionen hade dessförinnan avgivits yttranden

av utlänningsnämnden, chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen,

kommerskollegium, statens arbetsmarknadskommission, statspolisintendenten,

landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, överståthållarämbetet

och länsstyrelserna samt föreståndarna för de större passkontrollerna.

På uppdrag av statsrådet Mossberg har ordföranden i statens utlänningskommission

Nils Hagelin inom socialdepartementet verkställt översyn av

nämnda kommissions och statens flyktingsnämnds verksamhet och organisation,

i syfte att skapa en efter fredsmässiga förhållanden avpassad ordning

för handläggningen av de frågor, som hittills ankommit på nämnda organ.

Angående verksamheten för flyktingar har framlagts en promemoria av den

11 februari 1947, under det att utlänningskommissionens organisation och

verksamhet i övrigt behandlats i en särskild promemoria av den 31 januari

1947. I sistnämnda promemoria har utredningsmannen jämväl föreslagit

ändringar i 8 och 15 §§ utlänningslagen. I anslutning till förslagen rörande

verksamheten för flyktingar har utredningsmannen i en särskild promemoria

av den 11 februari 1947 föreslagit upphävande av bestämmelserna i 61 §

2 mom. fattigvårdslagen om utlännings hemsändande.

De av utredningsmannen väckta förslagen, med undantag för förslaget om

ändring i utlänningslagen, komma att senare denna dag anmälas av statsrådet

Mossberg.1

över utredningsmannens promemoria rörande utlänningskommissionens

organisation och verksamhet ha efter remiss, i vad avser förslaget till ändring

i utlänningslagen, avgivits yttranden av statens utlänningskommission,

statens arbetsmarknadskommission, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens

centralorganisation, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i

Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Värmlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län.

Särskilda yttranden berörande förevarande fråga ha därjämte av vissa länsstyrelser

bilagts från polismyndigheter i länen.

På grundval av de förslag till ändringar i utlänningslagen, som sålunda

framlagts dels av utlänningskommissionen och dels av utredningsmannen, har

inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria med utkast till vissa

ändringar i lagen, över denna promemoria ha efter remiss yttranden avgivits

av socialstyrelsen, statens utlänningskommission, statens arbetsmarknadskommission,

utlänningsnämnden, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i

Malmöhus och Göteborgs och Bohus län ävensom av svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige och Sveriges advokatsamfund. Yttranden

hava jämväl bilagts av överståthållarämbetet från poliskammaren och

kriminalpolisintendenten i Stockholm samt av länsstyrelsen i Malmöhus län

från poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg.

Jag anhaller nu att till behandling få upptaga dels fråga om förlängd giltighetstid

för utlänningslagen och dels fråga om vissa ändringar i samma lag.

Se prop. nr 270 och 274

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 297.

15

Fråga om fortsatt giltighet av utlänningslagen.

Beträffande den närmare innebörden av den i utlänningslagen reglerade utlänningskontrollen,

dennas omfattning, antalet utlänningar i landet m. m.

kommer en redogörelse att lämnas av statsrådet Mossberg vid anmälan av

fråga om anslag till utlänningskommissionen m. m. Till denna redogörelse

ber jag att få hänvisa.

I sin förut berörda skrivelse den 14 december 1946 med förslag till ändringar

i utlänningslagen har statens utlånningskommission meddelat, att samtliga

de myndigheter, av vilka kommissionen inhämtat yttranden i frågan,

syntes vara av den meningen, att utlänningslagstiftningen i stort sett vore

ändamålsenlig. Kommissionen har förklarat sig dela denna uppfattning men

framhållit, att den vore medveten om att en successiv återgång till lugnare

förhållanden i världen kommer att möjliggöra sådana lättnader i resemöjligheterna

mellan länderna, att lagstiftningen framdeles borde få ett i vissa

avseenden förändrat innehåll. När tidpunkten för sådana ändringars genomförande

komme att inträda vore dock icke möjligt att nu förutsäga. Med

hänsyn härtill och då den nuvarande utlänningslagen i huvudsak varit oförändrad

under tjugu år, ansåge kommissionen det icke vara skäl att utlänningslagen

längre gjordes tidsbegränsad. De lagändringar, som framdeles visade

sig möjliga och erforderliga, borde upptagas till behandling successivt

allt efter som förhållandena förändrades.

Vid övervägande inom justitiedepartementet av utlänningskommissionens

förslag till ändringar i utlänningslagen ifrågasattes emellertid, om icke med

hänsyn till tidsläget det lämpligen borde anstå ännu något år med utlänningslagstiftningens

mera permanenta utformning för fredsförhållanden och i stället

den nuvarande lagstiftningen förlängas provisoriskt på förslagsvis två eller

Ire år. På grund härav anmodade jag i skrivelse den 10 januari 1947 kommissionen

att, efter inhämtande av utlänningsnämndens yttrande, avgiva utlåtande

i denna fråga, varvid särskilt borde angivas vilka av de i kommissionens

skrivelse framlagda ändringsförslagen, som ansågos kunna anstå till en senare,

mera definitiv revision av utlänningslagstiftningen och vilka förslag, som

borde genomföras redan vid en provisorisk förlängning av lagen. I anledning

härav har utlänningskommissionen bland annat meddelat, att kommissionen

vid förnyad behandling av frågan icke funnit skäl att frångå sin tidigare uppfattning,

att utlänningslagstiftningen borde göras permanent. Kommissionen

ville dock icke motsätta sig eu provisorisk förlängning av utlänningslagen,

därest detta ansåges erforderligt för förberedande av eu permanent lagstiftning

i ämnet. I sådant fall hade kommissionen ej heller någon erinran mot

att lagen ändrades allenast på de punkter, som berörts i departementspromemorian.

Utlänningsnämnden har i sitt yttrande förordat provisorisk förlängning av

nu gällande utlänningslagstiftning samt vidare anfört följande.

Väl kunna åtskilliga skäl anföras till stöd för en permanent lagstiftning.

Det synes nämnden emellertid med hänsyn till tidsläget icke tillrådligt att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Departements
chefen.

redan nu skrida till definitiv lagstiftning i ämnet. Det kan nämligen enligt

nämndens uppfattning icke anses uteslutet, att inom en icke alltför avlägsen

framtid vissa förändringar inom den internationella samfärdseln komma att

inträda, vilka äro ägnade att inverka på utformningen av utlänningslagstiftningen.

Tidpunkten för en återgång till mera normala förhållanden synes

alltjämt mycket oviss, varför det torde vara önskvärt, att statsmakterna efter

viss tids förlopp åter upptaga med främlingskontrollen sammanhängande

frågor till övervägande. Till stöd för en provisorisk förlängning av gällande

lag talar även, att frågan om statens utlänningskommissions framtida organisation

och verksamhet för närvarande är föremål för utredning av därtill

särskilt utsedda sakkunniga. Det kan även i detta sammanhang framhållas, att

flyktingsproblemet upptages till behandling inom Förenta Nationerna i avsikt

att söka tillskapa såvitt möjligt enhetliga regler inom samtliga medlemsstater

rörande flyktingars behandling och därmed sammanhängande frågor.

Det kan icke anses uteslutet, att svensk utlänningslagstiftning kan komma

att röna påverkan härav. Därest lagstiftningen icke anses böra givas definitiv

karaktär, synes den tid, som vid sådant förhållande bör bestämmas för dess

fortsatta giltighet, enligt nämndens uppfattning lämpligen böra sättas till

två år.

Socialstyrelsen har funnit det vara ett önskemål, att provisoriet på förevarande

område snarast möjligt avlöses av en mera permanent lagstiftning

och att arbetet med den mera definitiva revisionen av gällande lag därför utan

dröjsmål genomföres.

Landsorganisationen i Sverige har uttalat, att den för sin del intet har att

erinra mot en provisorisk förlängning av utlänningslagen eller mot att med

hänsyn härtill vissa av utlänningskommissionen framförda ändringsförslag

icke upptagas nu.

Den i utlänningslagen föreskrivna utlänningskontrollen avser att utgöra ett

skydd mot oreglerad invandring till eller vistelse i vårt land av utlänningar,

som med hänsyn till arbetsmarknadsläget eller sin vandel eller av andra skäl

icke anses önskvärda här. Det stora antal utlänningar, som för närvarande

uppehåller sig i riket, samt Sveriges i förhållande till flertalet övriga europeiska

länder gynnsamma ekonomiska läge gör, att någon form av sådan

kontroll torde vara erforderlig under överskådlig tid. Såsom utlänningsnämnden

framhållit kan emellertid icke anses uteslutet, att inom en icke alltför

avlägsen framtid vissa förändringar inom den internationella samfärdseln

komma att inträda, vilka äro ägnade att inverka på utformningen av utlänningslagstiftningen.

Även i övrigt torde behov föreligga av en mera genomgripande

revision av lagstiftningen i syfte bland annat att i mesta möjliga

mån åstadkomma en förenkling och begränsning av kontrollsystemet. En

sådan översyn av lagstiftningen kan dock icke lämpligen genomföras förrän

förhållandena i vissa avseenden något mera stabiliserats.

Med hänsyn härtill synes det mig icke lämpligt att, såsom utlänningskommissionen

föreslagit, nu giva utlänningslagen obegränsad giltighet, utan lagen

bör enligt min mening endast provisoriskt förlängas. När tiden kan

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

17

vara mogen för att införa en permanent lagstiftning på detta område är svårt

att bedöma. Det synes dock vara tillrådligt att lagen förlänges på tre år.

Detta innebär emellertid icke, att förslag till en permanent lagstiftning ej

skulle kunna framläggas förr, om förutsättningar'' därför uppkomma.

Av de förslag till ändringar i utlänningslagen, som utlänningskommissionen

framlagt, har kommissionen förklarat vissa kunna anstå till en senare, mera

definitiv revision av utlänningslagstiftningen. De övriga förslagen ha däremot

ansetts böra genomföras redan vid en provisorisk förlängning av lagen.

Jag har därför funnit mig kunna i huvudsak begränsa frågan om ändringar

i utlänningslagen till sistnämnda förslag.

Fråga om ändringar i utlänningslagen.

Om utlännings Inresa.

Gällande rätt. Enligt 1 § utlänningslagen skall utlänning som ankommer

till riket vara försedd med pass eller annan legitimationshandling, som enligt

Konungens förordnande må gälla såsom pass. Legitimationshandlingen

skall, där Konungen det förordnar, vara försedd med påteckning av svensk

myndighet (visering). I fråga om utlänning, som tidigare förpassats ur riket,

kan därvid ha föreskrivits, att han — även om visering ej fordras — icke

må återvända utan att dessförinnan ha fått uppehållstillstånd. I detta fall

skall legitimationshandlingen vara försedd med bevis om uppehållstillståndet.

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet varför erfordras arbetstillstånd,

skall enligt 2 § bevis om sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen.

Statens utlänningskommission har framhållit, att praktiska skäl under senare

år nödvändiggjort avsteg från regeln att visering skall ha karaktären

av en påteckning på legitimationshandlingen. För legalisering av denna

praxis har kommissionen funnit de! önskvärt, att ifrågavarande stadgande

omformuleras till att innefatta föreskrift om att utlänning där Konungen

det förordnar skall äga inresa och uppehålla sig i riket allenast efter särskilt

tillstånd, visering. Motsvarande ändring har föreslagits beträffande stadgandet

om skyldighet för utlänning, som blivit förpassad ur riket med s. k.

återreseförbud, att om viseringsskyldighet icke föreligger, vid inresa hava

sin legitimationshandling försedd med uppehållstillstånd.

Även beträffande stadgandet i 2 § utlänningslagen om skyldighet för utlänning,

som ämnar utöva verksamhet för vilken fordras arbetstillstånd,

att vid inresan hava sådant tillstånd tecknat å legitimationshandlingen har

utlänningskommissionen föreslagit den ändringen, att tillståndsbeviset icke

skall behöva vara tecknat å legitimationshandlingen. Kommissionen har

vidare föreslagit, att stadgandets tillämplighet skall vara beroende av Ko
Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 297. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

Departements
chefen.

nungens förordnande. Till motivering av sistnämnda förslag har kommissionen

framhållit, att under tider då arbetsmarknadens behov av arbetskraft

icke kunde tillfredsställas och svenska staten därför i viss utsträckning

hade intresse av att utländska arbetare reste hit och toge arbete, ifrågavarande

stadgande vore utan egentlig betydelse. Bestämmelserna efterlevdes

för närvarande icke heller i praktiken. I en situation däremot, då den

svenska arbetsmarknaden vore mättad på arbetskraft och kanske till och

med arbetslöshet rådde bland svenskar, hade stadgandet enligt kommissionens

mening en viktig uppgift att fylla. Enligt kommissionens uppfattning

borde det ankomma på Kungl. Maj:t att under hänsynstagande till det

rådande arbetsmarknadsläget avgöra, när stadgandet skulle träda i funktion.

De myndigheter, vilkas yttranden i ärendet inhämtats av utlänningskommissionen,

ha icke haft något att erinra mot kommissionens ifrågavarande

förslag. Beträffande ändringen i 2 § utlänningslagen ha de av remissmyndighetema,

som uttalat sig därom, biträtt ett tidigare inom utlänningskommissionen

väckt förslag om att helt upphäva stadgandet.

Mot de av utlänningskommissionen föreslagna ändringarna i utlänningslagens

stadganden om utlännings inresa har jag intet att erinra.

De påtagliga praktiska olägenheter, som i vissa fall kunna uppstå, därest

bestämmelsen att visering skall tecknas på utlänningens legitimationshandling

strikt upprätthålles, tala för att visering även skall kunna meddelas såsom

fristående beslut om inresetillstånd. Ur rent språklig synpunkt kan naturligtvis

anmärkas, att ordet »visering» betyder att en handling uppvisas och

förses med bevis om uppvisandet. Å andra sidan torde termen vara inarbetad

i betydelsen »inresetillstånd» och därför böra bibehållas.

Den i utlänningslagens 2 § införda bestämmelsen om skyldighet för utlänning,

som ämnar här i riket utöva verksamhet, varför erfordras arbetstillstånd,

att vid inresan vara försedd med sådant tillstånd, infördes i

avsikt att möjliggöra snabba ingripanden mot arbetssökande utlänningar,

vilka icke kunde beredas arbete här. Dagens situation på den svenska arbetsmarknaden

kännetecknas emellertid av en stor brist på arbetskraft. Det

är därför icke för närvarande erforderligt med ifrågavarande möjlighet att

förhindra arbetssökande utlänningar att inresa i riket. Därtill kommer att

stadgandet, sådant det nu är avfattat, vid en konsekvent tillämpning föranleder

så stora besvär för de arbetssökande utlänningarna, att viss risk föreligger,

att de icke vidhålla en eventuell avsikt att söka arbetsanställning i

Sverige. Dessa förhållanden tala enligt min mening starkt för att bestämmelsen

icke för närvarande bör vara i tillämpning. Då emellertid förhållandena

på arbetsmarknaden kunna så förändras, att vi åter behöva en spärr

mot utländska arbetssökande, vill jag icke tillråda ett upphävande av stadgandet

i fråga förrän problemet närmare undersökts utan tillstyrker utlänningskommissionens

förslag att stadgandets tillämpbghet skall vara beroende

av Kungl. Maj:ts förordnande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 297.

19

Uppehålls- och arbetstillstånd.

Gällande rätt. Utlänning äger enligt 7 § utlänningslagen i regel icke uppehålla

sig här i riket över tre månader utan särskilt tillstånd, uppehållstillstånd.

Sådant tillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten,

d. v. s. statens utlänningskommission. Uppehållstillstånd skall meddelas för

viss tid samt må förbindas med de förbehåll som finnas påkallade. Bevis

om uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen (8 §). Vid

bedömande av fråga om uppehållstillstånd skall enligt 10 § skälig hänsyn

tagas till vistelsens syfte och omständigheterna i övrigt, särskilt till längden

av den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket.

I fråga om arbetstillstånd gäller, att utlänning icke äger utan sådant tillstånd

här i riket antaga eller innehava anställning i annans tjänst samt ej

heller utöva verksamhet som föranledes av anställning utomlands, frånsett

verksamhet som handelsresande. Härifrån göres dock undantag för anställning

i statens tjänst (13 och 14 §§). Även arbetstillstånd meddelas av den

centrala utlänningsmyndigheten. I ärende angående sådant tillstånd skall utlänningsmyndigheten,

där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur, inhämta

utlåtande från den centrala arbetsmarknadsmyndigheten eller från offentlig

arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen skall innehavas,

ävensom bereda sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetstagare

inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig. Arbetstillstånd

skall medddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt må förbindas

med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga. Bevis därom skall

tecknas å legitimationshandlingen (15 §).

Ändringsförslag. I den förutnämnda promemorian angående utlänningskommissionens

organisation har utredningsmannen föreslagit införande i

utlänningslagen av stadgande om behörighet för den centrala utlänningsmyndigheten

att i den omfattning myndigheten funne lämpligt delegera beslutanderätt

i uppehålls- och arbetstillståndsärenden till lokal myndighet. Delegation

skulle kunna ske till de lokala polismyndigheterna, vilka biträda vid

den tekniska handläggningen av ärenden av ifrågavarande slag. Till motivering

av förslaget har utredningsmannen hänvisat till förfarandet vid handläggning

av ärenden om inresevisering för utlänningar och därvid anfört

följande.

Beträffande inreseviseringsärenden är förfarandet sedan lång tid tillbaka

följande. Utlänningskommissionen liksom tidigare utrikesdepartementet angiver

i skrivelser till beskickningar, konsulat och andra viseringsberättigade

myndigheter utomlands grupper av utlänningar, vilka av viseringsmyndigheten

under föreskrivna förutsättningar må beviljas inresevisering utan föregående

förfrågan av myndigheten hos utlänningskommissionen. Från viseringsmyndighetens

avgörande undantagas alltid ärenden, som av någon anledning

kunna anses vara av tveksam natur. Dessa s. k. generella viseringsbemyndiganden

äro föremål för successiva ändringar alltefter som förhållandena påkalla

detta. Systemet innebär således, att utlandsmyndigheten äger att enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

de allmänna direktiven bifalla inreseansökningar, som icke äro av tveksam

natur. Däremot må sådan ansökan icke avslås utan att hava prövats av den

centrala utlänningsmyndigheten.

Beträffande uppehålls- och arbetstillstånd för utlänningar föreskrives i utlänningslagens

8 och 15 §§ att dylika undantagslöst skola meddelas av den

centrala utlänningsmyndigheten. Därav följer, att å den centrala utlänningsmyndighetens

handläggning ankomma icke endast ärenden av tveksam eller

eljest kvalificerad natur utan även en stor mängd ärenden, som kunna sägas

vara av rent rutinmässig karaktär. Huruvida en liknande decentralisering

som den inreseviseringsärendena nu är föremål för kan vara praktisk även

för uppehålls- och arbetstillståndsärendenas handläggning torde böra övervägas.

För närvarande synes situationen vara sådan att även om central

handläggning av rutinärendena i de flesta fall torde vara onödig och även i

viss mån inverka menligt å den centrala myndighetens organisation, kunna

förhållandena ej anses ha stabiliserats så att avgöranden i sådana ärenden

alltid kunna ske utan den centrala myndighetens hörande. Emellertid kunna

förhållanden föreligga, som göra det möjligt och önskvärt för den centrala

myndigheten att i vissa fullt klara fall kunna detachcra beslutanderätten till

lokal myndighet.

Utredningsmannen har vidare föreslagit att, ehuru den formella beslutanderätten

i arbetstillståndsärendena skulle bibehållas hos den centrala utlänningsmyndigheten,

å den centrala arbetsmarknadsmyndigheten skulle överflyttas

uppgiften att i sådana ärenden införskaffa erforderlig utredning för

att belysa arbetsmarknadssynpunkterna. Härom har följande anförts.

Vad särskilt gäller arbetstillståndsärendena, vilkas handläggning var föremål

för skiljaktiga meningar vid utlänningskommissionens inrättande, synes

uppenbart, att arbetsmarknadsmyndigheten bör hava ett dominerande inflytande

å ärendenas bedömande ur ren arbetsmarknadssynpunkt. Då det emellertid

kan förekomma, att avsteg i såväl positiv som negativ riktning av humanitära

eller polisiära eller andra särskilda skäl är motiverat från det resultat

vartill ett ärendes bedömande uteslutande ur arbetsmarknadssynpunkt

skulle leda, synes lämpligt att beslutanderätten även i dessa ärenden bibehålies

hos den centrala utlänningsmyndigheten.

Enligt gällande bestämmelser i utlänningslagen åligger utlänningsmyndigheten

att i arbetstillståndsärenden i regel bereda sammanslutningar av arbetsgivare

eller arbetstagare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att

yttra sig. En följd av principen att arbetstillståndsärendenas bedömande ur

arbetsmarknadssynpunkt i främsta rummet bör ankomma å den centrala

arbetsmarknadsmyndigheten är emellertid, att den senare myndigheten själv

bör införskaffa den utredning, som kan vara erforderlig för detta bedömande.

Utredningsmannens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av samtliga myndigheter, som yttrat sig däröver. I vissa speciella avseenden

ha dock framställts anmärkningar och ändringsförslag.

Överståthållarämbetet har uttalat, att beslut av den centrala utlänningsmyndigheten

om bemyndigande för polismyndighet att meddela uppehållsoch

arbetstillstånd borde fattas i samförstånd med länsstyrelsen. Då länsstyrelsen,

som vore ansvarig för ordningen och säkerheten inom länet, ansåge

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

21

tillräckliga skäl därtill föreligga, borde på framställning av länsstyrelsen

givet bemyndigande återkallas.

Frågan om handläggningen av arbetstillslåndsärendena vid en decentralisation

av beslutanderätten till lokal myndighet har berörts i ett par yttranden.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön har härom anfört följande.

Enligt den föreslagna ändringen av 15 § utlänningslagen skall utlänningskommissionen

i regel inhämta utlåtande från den centrala arbetsmarknadsmyndigheten,

innan den fattar beslut om arbetstillstånd. För de fall däremot,

då kommissionen delegerat denna sin beslutanderätt till polismyndighet,

stadgas intet dylikt remissförfarande. Detta finner länsstyrelsen vara en anmärkningsvärd

inkonsekvens och dessutom betänkligt, enär lokal polismyndighet

saknar kompetens att bedöma arbetsmarknadsfrågor. Genom lagstadgandet

skulle helt enkelt grunden för den centrala utlänningsmyndigheten

bortryckas. Länsstyrelsen, som visserligen uttalat sig för en dylik delegationsrätt,

därest överhuvud annan myndighet än arbetsmarknadsorgan skall

handlägga dessa ärenden, kan dock icke förorda, att arbetsmarknadsorganen

berövas medbestämmanderätt i dessa frågor. Lagrummet bör därför kompletteras

med bestämmelse, att lokal polismyndighet före sitt beslut att meddela

arbetstillstånd skall vara skyldig inhämta utlåtande från centralt eller

lokalt arbetsmarknadsorgan.

Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Gävleborgs län och

landsfogden i Hallands län.

Landsorganisationen i Sverige har uttalat, att vid decentralisation av arbetstillståndsärenden

tillståndsprövningen lämpligast bör läggas hos de lokala

arbetsmarknadsorganen, t. ex. länsarbetsnämnderna, samt härom anfört

följande.

Vad angår förslagets regler om handläggningen av arbetstillståndsärenden

föreslås en regel att tillstånd skall meddelas av den centrala utlänningsmvndigheten

men att efter dennas bemyndigande beslutanderätten skall kunna

delegeras på polismyndighet. Sistnämnda förslag synes mindre välbetänkt.

Landsorganisationen kan visserligen gå med på en decentralisering av prövningen

av ärenden om arbetstillstånd men finner icke den lokala polismyndigheten

vara lämpligt forum. Det synes icke vara avsett att i dessa fall

yttrande skall inhämtas från arbetsmarknadsorgan och ej heller från partsorganisationer.

Vid sådant förhållande bör den lokala handläggningen av hithörande

ärenden — låt vara att fråga endast är om rutinärenden — riktigare

uppdragas åt länsarbetsnämnderna.

Landsorganisationen har vidare föreslagit, att utlänningskommissionen

skall vara skyldig att i arbetstillståndsärenden inhämta utlåtande från arbetsmarknadskommissionen

även om ärendet är av synnerligen brådskande

beskaffenhet.

Liknande synpunkter ha framförts av statens arbetsmarknadskommission.

Poliskammaren i Malmö har framhållit, att de föreslagna ändringarna

skulle medföra ökade arbetsuppgifter för de lokala myndigheterna och att

statsbidrag borde utgå för de kommunala organens ökade administrationskostnader.

Härom har anförts:

I syfte att minska utlänningsmyndighetens arbetsbörda har föreslagits, att

myndigheten skulle äga bemyndiga polismyndighet alt meddela uppehålls
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

och arbetstillstånd. Polismyndighetens redan betungande arbete med utlänningsärenden

skulle sålunda ökas i samma mån som utlänningsmyndighetens

arbete minskades. Poliskammaren har tidigare i yttrande rörande en

promemoria angående den tekniska handläggningen av ärenden om uppehålls-

och arbetstillstånd för utlänningar framhållit, att de lokala polismyndigheternas

arbete icke gärna kan ökas utan att kommunerna av statsmedel

erhålla ersättning för den ökning av personal och lokaler, som för

sådana fall erfordras. Vad Malmö stad beträffar kan poliskammaren nämna,

att det för närvarande i Malmö finnes mellan 3 000 och 4 000 utlänningar,

som ha uppehålls- eller arbetstillstånd, och att senaste året härstädes handlades

över 5 000 ansökningar om uppehålls- eller arbetstilllstånd. Skulle sådan

ändring ske i hittills tillämpade bestämmelser beträffande uppehålls- och

arbetstillstånd, måste poliskammaren å stadens vägnar yrka, att den härigenom

ökade kostnaden för personal och lokaler ersättes av statsmedel.

I den inom justitiedepartementet utarbetade promemorian med utkast till

vissa ändringar i utlänningslagen har den ändringen vidtagits i utredningsmannens

förslag, att decentralisation av arbetstillståndsgivningen skulle ske

till länsarbetsnämnd i stället för till polismyndighet. Vidare har den ändringen

ifrågasatts, att föreskrifter om delegation skulle meddelas av Kungl. Maj:t

och icke, såsom utredningsmannen avsett, av den centrala utlänningsmyndigheten.

Angående förfarandet i dessa ärenden anföres i promemorian följande.

I ärenden angående arbetstillstånd sker nu ett nära samarbete mellan utlänningskommissionen

och arbetsmarknadskommissionen, ett förfarande som

synes bättre betecknat som »samråd» än med termen att »inhämta utlåtande».

Det torde icke finnas något praktiskt behov av att underlåta detta samråd

även om ärendet är brådskande. Det nu i lagtexten använda uttrycket

»offentlig arbetsförmedlingsanstalt» bör utgå i anslutning till pågående omorganisation

på detta område. Att sammanslutningar inom verksamhetsområdet

i fråga få tillfälle att uttala sig i dessa ärenden är f. n. relativt sällsynt.

Även under andra konjunkturer, då organisationernas hörande blir av

större betydelse än nu, lär det icke bliva praktiskt behövligt eller möjligt

att förfara så med varje enskild ansökning utan endast med sådana av principiell

betydelse. Stadgandet om organisationernas hörande synes därför

böra inskränkas till ärenden av större vikt. I

I yttrande över departementspromemorian har länsstyrelsen i Malmöhus

län förklarat sig tillstyrka det däri framförda ändringsförslaget samt anfört

följande.

Den föreslagna delegationsrätten torde komma att verksamt bidraga till

eu välbehövlig avlastning i utlänningskommissionens arbetsbörda utan att

samtidigt medföra någon nämnvärd ökning i polismyndigheternas bestyr med

utlänningsärenden. Förslaget kan sålunda hälsas med tillfredsställelse. Emellertid

anser länsstyrelsen sig icke böra underlåta framhålla, att ett bifall till

framställning om uppehållstillstånd kan för det allmänna hava större betydelse

än ett avslag. På grund härav och då av rikets samtliga polismyndigheter

icke alla kunna förväntas handlägga dessa ärenden med samma

omdöme, torde den föreslagna delegationsrätten böra av Kungl. Maj:t begränsas

antingen sakligt till de fall, där ingen som helst tvekan kan före
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

23

ligga om ansökningens beskaffenhet att böra bifallas, eller ock territoriellt

till de polismyndigheter, som regelmässigt handlägga ett större antal utlänningsärenden

och som därför ä priori kunna förväntas besitta god erfarenhet

och kunnighet på detta område. Länsstyrelsen förutsätter att Kungl.

Maj:t icke skall bevilja delegationsrätt rörande beslut om sådant uppehållstillstånd,

som avses i 28 §; beslut härom torde böra fattas endast av den

centrala utlänningsmyndigheten.

Uti sitt den 21 februari 1947 dagtecknade utlåtande över framlagt förslag

till inrättande av en utlänningsstyrelse har länsstyrelsen ifrågasatt huruvida

icke blott det reella avgörandet utan även det generella beslutet i arbetstillståndsfrågor

bör anförtros den centrala arbetsmarknadsmyndigheten eller

dess lokala organ. Detta har i nu föreliggande förslag beaktats sålunda, att

i 15 § dels föreskrivits skyldighet för den centrala utlänningsmyndigheten

att i dessa frågor samråda med den centrala arbetsmarknadsmyndigheten,

dels ock möjlighet lämnats att delegera beslutanderätten till länsarbetsnämnd.

Några betänkligheter torde icke kunna resas mot delegationsrätten,

enär samtliga länsarbetsnämnder synas vara väl skickade att handlägga dessa

frågor.

överståthållarämbetet har i detta sammanhang anfört följande.

I fråga om den föreslagna delegationen av beslutanderätt i ärenden angående

uppehållstillstånd till polismyndighet och angående arbetstillstånd

till länsarbetsnämnd synes böra uppmärksammas, att ansökning om arbetstillstånd

regelmässigt ej göres för sig utan i samband med ansökan om uppehållstillstånd.

Vid fall av delegation torde handläggningen av dessa ärenden

därför böra samordnas till förekommande av att en utlänning exempelvis

först beviljas arbetstillstånd men sedan erhåller avslag å ansökan om uppehållstillstånd.

Sådana olägenheter torde emellertid kunna undanröjas genom

att Kungl. Maj:t vid delegation utfärdar tillämpningsföreskrifter av förslagsvis

bland annat följande innehåll.

Polismyndighet, som mottagit ansökan från utlänning om såväl uppehållssom

arbetstillstånd, undersöker först huruvida uppehållstillstånd bör beviljas

eller icke. Därest polismyndigheten finner ansökningen, i vad densamma

avser uppehållstillstånd, ej böra bifallas, underställes ärendet i dess helhet

omedelbart den centrala utlänningsmyndigheten. Om polismyndigheten däremot

anser sig kunna bifalla ansökningen om uppehållstillstånd, överlämnas

ärendet med besked härom till länsarbetsnämnden (arbetsnämnden i Stockholm)

för beslut i arbetstillståndsfrågan. Nämnden kan nu antingen bifalla

ansökningen om arbetstillstånd, för vilken händelse ärendet är slutligen avgjort,

eller finna ansökningen om arbetstillstånd icke böra bifallas, då ärendet

av nämnden bör underställas den centrala utlänningsmyndigheten.

Utlänningslcommissionen har uttalat tvekan angående de i departementspromemorian

föreslagna ändringarna och därom anfört följande.

Enligt kommissionens mening erhålles den bästa lösningen av deccntraliseringsproblemen,

därest det överlämnas åt den centrala utlänningsmyndigheten

att själv fatta beslut härutinnan. Av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser

i ämnet måste nödvändigtvis få en schematisk utformning och kunna

endast med svårighet anpassas efter de snabbt växlande förhållandena på

förevarande område. Den centrala utlänningsmyndigheten har mycket lättare

att genom exemplifierade cirkulär och vid behov ändrade direktiv skapa

den smidigaste formen för handläggningen av utlänningsärenden och för

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!. Maj.ts proposition nr 297.

samarbetet mellan centralmyndigheten och de lokala myndigheterna. Erinras

må i detta sammanhang om att decentraliseringen av viseringsärendena

är genomförd efter den här förordade linjen. Visering meddelas sålunda av

utlänningskommissionen eller, efter dess bemyndigande, av vissa beskicknings-

eller konsulattjänstemän. Genom handläggningen av viseringsärendena

har kommissionen fått erfarenhet av huru det för en ändamålsenlig

och smidig handläggning av utlänningsärendena är nödvändigt att den centrala

utlänningsmyndigheten äger bestämma i vilka fall beslutanderätten må

överlämnas till lokal myndighet. Ändringar av tidigare meddelade föreskrifter

och anvisningar ha i viseringsärenden ofta visat sig erforderliga.

Vad angår frågan till vilken myndighet beslutanderätten i uppehålls- och

arbetstillstånd skall kunna delegeras är utlänningskommissionen av den uppfattningen,

att det icke är lyckligt i lag direkt fastslå, att i uppehållstillståndsärenden

blott polismyndighet och i arbetstillståndsärenden blott länsarbetsnämnd

skall kunna ifrågakomma. De erfarenheter, som komma att

göras, kunna tala för att en decentralisering i vissa fall till polismyndigheterna

och i andra fall till länsstyrelserna eller länsarbetsnämnderna är den

lyckligaste lösningen. Framhållas må särskilt, att i de fall då uppehålls- och

arbetstillstånd samtidigt sökas den i formellt avseende enklaste lösningen erhålles,

därest polismyndigheten äger besluta såväl i uppehålls- som i arbetstillståndsärendet.

Härvid förutsättes, att polismyndigheten erhållit sådana

direktiv beträffande handläggningen av arbetstillståndsfrågoma, att arbetsmarknadssynpunkterna

icke åsidosättas. Garanti härför erhålles om polismyndigheterna

exempelvis åläggas att i förevarande ärenden inhämta yttrande

från länsarbetsnämnd och att underställa ärendena den centrala utlänningsmyndigheten

i de fall då polismyndigheten anser skäl tala för en avvikelse

från länsarbetsnämndens ståndpunkt eller ansökan finnes böra avslås.

Av nu angivna skäl vill kommissionen förorda, att i utlänningslagen

icke direkt utsäges till vilken myndighet beslutanderätten i uppehålls- och

arbetstillståndsärenden skall kunna delegeras utan att i lagtexten blott talas

om »lokal myndighet».

Länsstyrelsen i Malmöhus lön har upptagit frågan om besvärsrätt över polismyndighets

eller länsarbetsnämnds beslut vid delegation av avgöranderätten

av uppehålls- eller arbetstillståndsärendet och anför följande.

I förslaget har besvärsinstitutet icke beaktats i de fall, då polismyndighet

eller länsarbetsnämnd fattat beslut i utlänningsfrågor. Enligt gällande bestämmelser

skola besvär över dessa myndigheters beslut fullföljas till och

avgöras av länsstyrelse, resp. arbetsmarknadskommissionen, därest annat icke

uttryckligen föreskrivits. Såsom utlänningslagen utformats bör emellertid

den centrala utlänningsmyndigheten givetvis vara den riktiga besvärsinstansen

i frågor om uppehållstillstånd. Vid beviljande av sådant tillstånd torde

visserligen endast i sällsynta undantagsfall besvär kunna förekomma, men

det får dock icke anses alldeles uteslutet, att besvärsfrågan här kan bli aktuell.

Besvär över beviljat arbetstillstånd torde däremot oftare kunna inträffa,

exempelvis av fackorganisation i de fall, organisationens avstyrkande

yttrande icke beaktats. Rimligtvis böra dylika besvär fullföljas till och avgöras

av arbetsmarknadskommissionen. I så fall erfordras icke någon särbestämmelse

om besvärsförfarandet, men å andra sidan följer härav som

en nödvändig konsekvens, att kommissionen och sålunda icke den centrala

utlänningsmyndigheten göres till den centrala arbetstillståndsprövande myndigheten.

Enär i praktiken arbetsmarknadskommissionen lärer bliva den i

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

25

arbetstillståndsfrågor reellt beslutande myndigheten, synes därför övervägande

skäl tala för att den också tilldelas det formella avgörandet, givetvis efter

samråd med utlänningskommissionen.

Även landsorganisationen har förklarat sig icke finna tillräckliga skäl anförda

för departementspromemorians förslag, att frågan om delegation skulle

ankomma på Kungl. Maj:ts avgörande. Därjämte har uttalats, att den centrala

arbetsmarknadsmyndighetens skyldighet att i ärenden om arbetstillstånd

höra sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare borde omfatta

ärenden av principiell eller större praktisk betydelse.

Antalet uppehålls- och arbetstillståndsärenden har under de senaste åren Departementsöverstigit

130 000 per år. Givet är, att bland ett så stort antal ärenden fler- chefentalet

måste vara av ensartad natur och att individuell handläggning erfordras

endast där vissa särskilda omständigheter föreligga. Det torde därför vara

möjligt att uppdraga generella riktlinjer för handläggningen av uppehållsoch

arbetstillståndsärenden för stora grupper utlänningar. Dä det vidare är

önskvärt att nedbringa den centrala utlänningsmyndighetens arbetsbörda genom

att befria myndigheten från ärenden av rutinmässig art, synes lämpligt

att öppna en möjlighet för handläggning av uppehålls- och arbetstillstandsärenden

även av lokal myndighet.

Vad beträffar valet av lokal myndighet för handläggning av uppehållsoch

arbetstillståndsärenden har utredningsmannen förordat, att polismyndighet

skulle handlägga båda slagen av ärenden. Flera remissmyndigheter ha

emellertid uttalat, att länsarbetsnämnderna vore mest lämpade för lokal

handläggning av arbetstillståndsärenden. Utlänningskommissionen har för

sin del anfört, att det icke vore lyckligt att i lag direkt fastslå, att i uppehållstillståndsärenden

blott polismyndighet och i arbetstillståndsärenden blott

länsarbetsnämnd skall kunna ifrågakomma. Erfarenheterna kunde tala för

en decentralisering i vissa fall till polismyndigheterna och i andra fall till

länsstyrelserna eller länsarbetsnämnderna. Kommissionen bar därför föreslagit,

att i lagen endast angåves, att delegation finge ske till »lokal myndighet».

Jag vill biträda detta utlänningskommissionens förslag.

En delegation av beslutanderätten i uppehålls- och arbetstillståndsärenden

till lokal myndighet torde, om den centrala utlänningsmyndigheten skall

kunna utöva ledningen över utlänningslagstiftningens och den allmänna utlänningspolitikens

tillämpning, endast böra omfatta sådana ärenden som med

hänsyn till det aktuella läget anses kunna handläggas efter generella och

enkla linjer. Då förändringar på ifrågavarande område ofta kunna inlräda

samt det är lämpligt att tämligen detaljerade direktiv lämnas i samband

med delegation av beslutanderätt i viss grupp ärenden, är det uppenbart att

den närmare innebörden av delegationsbeslutet måste angivas i tillämpningsföreskrifter,

som det bör åligga utlänningskommissionen att utfärda. Själva

förordnandet om behörighetens överflyttning synes dock äga den vikt, att

detsamma bör ankomma på Kungl. Maj:t och utfärdas i författningsform.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

Mot förslaget att skyldigheten att i arbetstillståndsärenden inhämta fackorganisationernas

yttrande skall överflyttas å den centrala arbetsmarknadsmyndigheten

har jag intet att erinra, och jag vill även tillstyrka att skyldigheten

begränsas till ärenden av principiell betydelse eller eljest av större

vikt. Även i övrigt synes stadgandet böra jämkas på sätt i departementspromemorian

angivits.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har upptagit frågan om klagan över beslut,

som lokal myndighet fattat efter delegation. I praktiken bör delegationen genomföras

så, att den lokala myndigheten blir skyldig att underställa ärendet

så snart någon meningsskiljaktighet kommit till synes. På grund härav torde

det ill och 18 §§ stadgade fullföljdsförbudet i ärenden om uppehålls- eller

arbetstillstånd kunna kvarstå och efter lagändringen komma att gälla även

för lokal myndighets beslut. Om missnöje yppas med ett sådant beslut, torde

fråga vara om arbetstillstånd, nämligen där beviljande av dylikt tillstånd

anses skada något svenskt intresse. I detta fall finnes en möjlighet att vinna

rättelse, nämligen att den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 17 §

återkallar tillståndet.

De i sista stycket av 8 § och sista stycket av 15 § intagna bestämmelserna

om att bevis om uppehållstillstånd eller arbetstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen

synas böra överflyttas till kungörelsen. I analogi med vad

som föreslagits beträffande 1 och 2 §§ bör det även kunna förekomma, att beviset

utfärdas separat, exempelvis då tillståndet kräves för inresa.

Om utlännings avvisning från riket.

Gällande rätt. Enligt 19 § utlänningslagen må utlänning, som ankommer

till riket, avvisas i vissa i paragrafen närmare angivna fall. Beslut om avvisning

skall i regel meddelas av polismyndighet, men om utlänningen påstår

att han av politiska orsaker flytt från annat land och att han ankommit därifrån

eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att

bliva återsänd till förstnämnda land, och påståendet icke uppenbarligen är

oriktigt ävensom om polismyndighet eljest av särskilda skäl finner tveksamt

huruvida avvisning skall ske, skall polismyndigheten ofördröjligen göra anmälan

hos den centrala utlänningsmyndigheten, som beslutar om avvisning

skall ske (20 §).

Klagan över ett av polismyndighet meddelat avvisningsbeslut föres hos

den centrala utlänningsmyndigheten (23 §).

Avvisning skall, så snart ske kan, verkställas genom polismyndighetens

försorg. Har beslutet meddelats av den centrala utlänningsmyndigheten,

äger denna lämna närmare anvisningar angående verkställigheten. I tvivelaktiga

fall eller där svårighet möter för avvisningens verkställande skall

polismyndigheten överlämna frågan om verkställigheten till den centrala

myndighetens avgörande (24 §).

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

27

Statens utlänningsko mmission har framhållit, att förteckningen över utvisningsgrunder

i 31 § utlänningslagen i vissa avseenden vore mera vittgående

än avvisningsgrundema enligt 19 §. Då det exempelvis vore opraktiskt

att först låta en utlänning, som i utlandet ådömts visst strängare straff, inkomma

i riket för att sedermera vidtaga en mera omständlig procedur för

hans avlägsnande, har kommissionen föreslagit att avvisningsgrundema

bringas att mera fullständigt motsvara grunderna för utvisning jämlikt 31 §.

Vidare har kommissionen föreslagit den kompletteringen av avvisningsgrundema,

att utlänning, som på grund av sinnessjukdom eller därmed jämförlig

sinnesbeskaffenhet kan antagas komma att här i riket utgöra en fara för

allmän ordning och säkerhet, må kunna avvisas. Kommissionen har slutligen

föreslagit införande i utlänningslagen av stadgande om rätt för den

centrala utlänningsmyndigheten att upphäva av polismyndighet meddelat

avvisningsbeslut. Till motivering av det sistnämnda förslaget har kommissionen

anfört följande.

Kommissionen har stundom upphävt av polismyndighet meddelat avvisningsbeslut

i fall, då frågan om verkställigheten av beslutet överlämnats till

kommissionen med stöd av 24 §. Kommissionen har ansett det ligga i sakens

natur, att kommissionen ägt befogenhet härtill, då kommissionen är den

allmänt tillståndsbeviljande myndigheten i landet och därjämte är besvärsinstans

i avvisningsärenden. För undanröjande av varje tveksamhet på förevarande

punkt vill kommissionen föreslå, att det direkt utsäges i lagen, att

den centrala utlänningsmyndigheten äger upphäva av polismyndighet meddelat

avvisningsbeslut i fall då frågan om verkställigheten av beslutet överlämnats

till den. Även i andra fall synes kommissionen böra äga upphäva

av lokal polismyndighet meddelat avvisningsbeslut, därest kommissionen av

särskilda skäl finner anledning härtill.

De av utlänningskommissionen föreslagna ändringarna i avvisningsreglerna

ha, i den mån de berörts av remissmyndigheterna, lämnats utan erinran.

Förslagen ha uttryckligen tillstyrkts av utlänningsnäntnden.

De av utlänningskommissionen föreslagna kompletteringarna av avvisningsgrunderna

i 19 § förutsätta en genomgripande omarbetning av berörda

stadganden i utlänningslagen. Då därtill det praktiska behovet av lagändringen

icke torde vara mera betydande, anser jag att denna fråga bör tillsvidare

anstå för att upptagas i samband med en allmän revision av utlänningslagen.

Däremot erfordras i 19 § vissa ändringar av redaktionell art, nämligen i

första stycket under 5) och i sista stycket i anslutning till de ändringar, som

föreslagits i 1 och 2 §§, samt i första stycket under 7) i anslutning till vissa

ändrade bestämmelser om utvisning, till vilka jag återkommer i det följande.

Utlänningskommissionen har vidare föreslagit, att i lagen uttryckligen stadgas

rätt för den centrala utlänningsmyndigheten att "upphäva av polismyndighet

meddelat avvisningsbeslut då frågan om verkställighet av beslutet (iverlämnats

till den centrala myndigheten jämlikt 24 g. Mot detta förslag har

Departements
chefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

jag intet att erinra. Ett förordnande att ett avvisningsbeslut icke skall

verkställas innebär i själva verket ett upphävande av beslutet om avvisningen,

och det synes då lämpligt att förordnandet får denna form. Jag vill

alltså föreslå ett tillägg till 24 § av innehåll att om den centrala utlänningsmyndigheten

anser skäl föreligga, att ett av polismyndighet meddelat avvisningsbeslut

icke skall lända till efterrättelse, den centrala myndigheten

skall äga förordna därom.

Om utlännings förpassning ur riket.

Gällande rätt. Den centrala utlänningsmyndigheten äger enligt 25 och 26 §§

utlänningslagen i vissa fall förordna, att utlänning ofördröjligen eller inom

viss tid skall avresa från riket vid äventyr att han, därest han ej avreser, skall

lörpassas ur riket. Förpassningsbeslut må meddelas, om utlänning saknar

gällande legitimationshandling, om han kvarbliver efter utgången av den tid

han äger rätt att vistas i riket eller, då särskilda skäl äro därtill, om utlänning

eljest uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i utlänningslagen eller med

stöd därav blivit föreskrivet eller mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift

vid fullgörande av anmälningsskydighet eller eljest i ansökningsärende, varom

är stadgat i lagen eller med stöd därav utfärdad författning. Förpassningsbeslut

skall, när särskild anledning därtill föreligger, innehålla förbud

för utlänningen att atervända till riket, med mindre han, där visering ej

erfordras, före ankomsten till riket erhållit uppehållstillstånd (28 §). Har

den centrala utlänningsmyndigheten meddelat förpassningsbeslut, över vilket

klagan ej förts, äger myndigheten, om nya skäl yppats, efter utlänningsnämndens

hörande förordna, att beslutet icke skall lända till efterrättelse

(49 §).

Statens utlänningskommission har uttalat sig för att utlänning, beträffande

vilken avvisningsgrund förelåge men som passkontrollen av förbiseende eller

på grund av obekantskap med de faktiska förhållandena tillåtit inresa i riket,

sedermera kunde förpassas. Fråga vore här om utlänningar, som icke behövde

ha uppehållstillstånd, enär de icke vistats tre månader här i riket och

vore medborgare i stat, i förhållande till vilken viseringstvånget avskaffats.

Beträffande utlänning som vore skyldig inneha uppehållstillstånd borde däremot

icke den omständigheten, att det vid inresan förelegat en avvisningsgrund,

få föranleda ett annullerande av meddelat uppehållstillstånd. Kommissionen

har vidare föreslagit den ändringen i förpassningsinstitutet, att s. k. återreseförbud

icke skulle, såsom för närvarande torde vara fallet, ingå såsom

integrerande del av beslutet, utan att sådant förbud skulle kunna av den

centrala myndigheten meddelas såsom ett fristående beslut. Till motivering

härav har anförts.

Av formuleringen av stadgandet i 28 § iörsta stycket får man närmast den

uppfattningen, att aterreseförbudet är en integrerande del av förpassnings
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

29

beslutet. Härav skulle följa, att utlänning finge klagorält, därest den centrala

utlänningsmyndigheten meddelade dylikt förbud utan att utlänningsnämnden

enhälligt tillstyrkt förbudet i fråga. En annan konsekvens skulle vara, att

den centrala utlänningsmyndigheten icke skulle äga upphäva ett meddelat

återreseförbud utan att först jämlikt 49 § i lagen ha inhämtat utlänningsnämndens

yttrande i ärendet. Vid bedömandet av frågan hur institutet återreseförbud

bör utformas i samband med en ny utlänningslagstiftning, bör man

enligt kommissionens uppfattning icke lägga avgörande vikt vid det förhållandet

att återreseförbudet utan tvivel i viss mån innebär en diskriminering

av vederbörande utlänning, eu omständighet som kan anses tala för att

förbudet icke bör få meddelas utan utlänningsnämndens hörande. Kommissionen

anser för sin del, att då återreseförbudet berör utlänningens rätt att

inkomma i riket och den centrala utlänningsmyndigheten icke har skyldighet

att inhämta utlänningsnämndens yttrande i inreseärenden, grunderna för utlänningslagen

närmast tala för att nämndens godkännande icke bör erfordras

för att den centrala utlänningsmyndigheten, utan klagorätt för utlänningen,

skall äga besluta om återreseförbud. En konsekvens av denna uppfattning

blir, att den centrala utlänningsmyndigheten icke heller synes vara skyldig

att inhämta utlänningsnämndens yttrande, innan ett meddelat återreseförbud

upphäves. För undvikande av tveksamhet på förevarande punkter vill kommissionen

föreslå, att 28 § omformuleras så, att därav framgår, att återreseförbudet

i nu förevarande avseende är ett särskilt institut, som den centrala

utlänningsmyndigheten självständigt äger besluta om.

Emot förslaget alt en utlänning, som rätteligen skulle ha avvisats, men

som av förbiseende tillåtits att inresa i riket, måtte få avlägnas ur landet, har

från remissinstansernas sida i huvudsak intet erinrats. Poliskammaren i

Malmö förordar, att utlänning, beträffande vilken avvisningsgrund enligt 19 §

förelegat men som det oaktat av polismyndigheten i gränsorten tillåtits inresa

i riket, borde kunna avvisas ur riket, så snart han anträffades, därest

avvisningsgrund fortfarande förelåge. Skulle däremot utlänningen t. ex. ha

saknat medel vid inresan men sedermera erhållit anställning, så att han kunde

försörja sig, borde avvisning icke utan vidare få äga rum.

Föreståndaren för passkontrollen i Göteborg, i vilkens yttrande poliskammaren

i Göteborg instämt, har framhållit följande.

Vid en passkontroll, där stor resandeström förekommer, exempelvis där ett

järnvägståg med 700—800 passagerare står och väntar på passkontroll, torde

det vara praktiskt ogenomförbart att under den tid, som står till buds, granska

de inresande så noggrant, att en föreliggande avvisningsgrund genast kan

upptäckas. Den omständigheten, att passkontrollanten med hänsyn till tidens

knapphet måste inskränka sig till att konstatera, att legitimationshandlingen

är i ordning och därefter anbringa inresestämpeln bör icke medföra, att utlänningen

icke senare, då förhållandet t. ex. av polismyndigheten i första

vistelseorten upptäckes, må kunna avvisas, respektive förpassas. Huruvida avvisning

eller förpassning i dylikt fall bör tillgripas, torde få bero på huru

lång lid som förflutit efter inresan.

Förslaget om återreseförbudets frigörande från förpassningsbeslutet bär

behandlats endast i ett fåtal yttranden. Det har avstyrkts av utlänningsnämnden,

som särskilt framhållit, att ett återreseförbud innefattade eu skärpning

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Departementschefen.

av förpassningsbeslutet, som medförde återverkningar med hänsyn till utlänningens

utsikter att erhålla nytt inresetillstånd och därigenom försatte honom

i ett väsentligt sämre läge än om förbud icke meddelats. Denna diskrimering

bleve särskilt framträdande vid ett mera allmänt frigivande av viseringstvånget.

Utlänningskommissionen har föreslagit, att förpassningsbeslut skall kunna

meddelas för utlänning, beträffande vilken avvisningsansledning föreligger

men passkontrollen på grund av förbiseende eller av ovetskap om förhållandena

underlåtit att meddela avvisningsbeslut. En sådan ändring synes i

och för sig motiverad. Dess genomförande skulle emellertid innebära en tämligen

omfattande förändring av det nuvarande förpassningsbeslutets innebörd

och jag vill därför förorda, att frågan får anstå till en allmän revision av

lagen.

Kommissionen har även föreslagit, att återreseförbud enligt 28 § utlänningslagen,

vilket nu anses utgöra en del av förpassningsbeslutet, i stället borde

konstrueras som ett fristående institut. I detta hänseende är den avgörande

frågan huruvida utlänningsnämndens yttrande skall anses erforderligt för

att meddela eller upphäva ett sådant förbud. Härom råda delade meningar.

Ä ena sidan har gjorts gällande, att återreseförbud väsentligen innebär, att

utlänningen, även om han tillhör viseringsfri nation, skall söka inresetillstånd

innan han återvänder hit, och att alltså frågan om återreseförbud ytterst

innebär en förprövning av huruvida utlänningen skall beviljas inresetillstånd.

Å andra sidan har hävdats, att meddelande av återreseförbud för utlänning,

som tillhör viseringsfri nation, innebär en diskriminering av denne, och att en

sådan åtgärd icke borde få företagas av den centrala utlänningsmyndigheten

utan utlänningsnämndens tillstyrkande. Även denna fråga synes vara av sådan

principiell betydelse, att den lämpligen bör upptagas i ett större sammanhang.

På grund härav har jag icke funnit skäl att för närvarande föreslå

några sakliga ändringar i reglerna om förpassning. Däremot erfordras i

25 § vissa redaktionella ändringar i anslutning till vad som föreslagits beträffande

1 §.

Om utlännings utvisning från riket.

Gällande rätt. Enligt 31 § utlänningslagen äger länsstyrelse i vissa särskilda

fall meddela förordnande om utvisning av utlänning från riket. Av utvisningsanledningarna

må här särskilt angivas de, som omförmälas under 4) i

nämnda paragraf. Jämlikt detta stadgande må den utlänning utvisas, som

här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit dömd till straffarbete,

fängelse ej under sex månader, internering eller förvaring, ungdomsfängelse

eller tvångsuppfostran eller ock förklarats vara övertygad om gärning, varå

straffarbete eller fängelse i sex månader kan följa, men jämlikt 5 kap. 5 §

strafflagen befunnits strafflös, allt såframt gärningens beskaffenhet föranleder

till antagande att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän sä
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

31

kerhet, ordning eller sedlighet; dock att utvisning för gärningen ej må ske,

där ej förhör i utvisningsärendet hållits innan sex månader förflutit från

det han efter utståndet straffarbete eller fängelse blivit frigiven eller ock efter

internering, förvaring, ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran blivit utskriven

eller, där utlänningen befunnits strafflös, inom ett år från det utslaget

vann laga kraft.

31 § utlänningslagen innehåller jämväl eu hänvisning om att beträffande

hemsändande av utlänning som faller fattigvården till last är särskilt stadgat.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på

grund av stadgande i 31 §, skall polismyndigheten göra anmälan därom till

länsstyrelsen (32 §). Innan länsstyrelse meddelar utvisningsbeslut skall länsstyrelsen

hålla förhör med utlänningen, därvid denna äger åtnjuta hjälp.

Ärende angående utvisning skall utan dröjsmål företagas till avgörande. Är

fråga om utlänning, som undergår honom omedelbart ådömt frihetsstraff,

skall iakttagas att, såframt ej särskilda hinder möta, ärendet hos länsstyrelsen

bringas till slut så tidigt att, där beslut om utvisning meddelas, detsamma

kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång (§ 33).

Utvisningsbeslut skall jämlikt 34 § innehålla förbud för utlänningen att,

vid äventyr av fängelse i högst sex månader, utan Konungens tillstånd återvända

till riket.

Talan mot länsstyrelses beslut om utvisning fullföljes till Kungl. Maj:t i

högsta domstolen (35 §).

Utvisning kan i vissa fall även beslutas av Kungl. Maj:t, s. k. politisk utvisning

(37 §). I

I flera av de till utlänningskommissionen avgivna yttrandena rörande erforderliga

ändringar i gällande utlänningslag har upptagits frågan om utvidgning

av utvisningsgrunderna vid villkorlig dom.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har sålunda förordat, att s. k. kvalificerad

villkorlig dom i likhet med vad som gäller i fråga om vanlig villkorlig dom

bör utgöra utvisningsanledning.

Landsfogden i Gävleborgs län har funnit det böra beaktas, att med stadgandets

senare del, där det talas om frigivandet, förmodligen endast avsåges

personer, som jämväl avtjänat straffet. Emellertid kunde det inträffa, att

utlänning dömdes endast villkorligt för brott eller bleve sakerförklarad för

sådant. Då ett villkorligt bedömande teoretiskt kunde utsträckas ända till

brott, som förskyllde ett års straffarbete eller två års fängelse, borde en ändring

ske så, att även person, som bär i riket dömts eller sakerförklarats för

grövre brott, skulle kunna utvisas.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm har däremot ifrågasatt, huruvida

icke i 31 § 4) bör utsägas, att utlänning, som tilltalats för brott och genom

domstols förordnande i samband med sakerförklaring erhållit villkorligt

anstånd med straffets ådömande, icke av denna anledning måtte utvisas.

Vid överlämnande av de framförda förslagen till ändringar i utlänningslagen

bar statens utlänningskommission uttalat, att principiell skillnad icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

Departements
chefen.

borde göras mellan s. k. kvalificerad villkorlig dom och vanlig villkorlig

dom. I båda fallen syntes försiktighet vara tillrådlig vid meddelande av utvisningsbeslut.

Möjlighet härtill borde dock förefinnas.

Ett förtydligande av bestämmelsen i 32 §, så att därav klart framginge,

vilken polismyndighet som skall göra anmälan att anledning till utlännings

utvisning ur riket föreligger, har med instämmande av överståthållarämbetet

föreslagits av kriminalpolisintendenten i Stockholm, som härom anfört:

Det torde vara uppenbart, att lagstiftaren åsyftat den polismyndighet, som

ursprungligen haft att taga befattning med mål eller ärende, på vilket den

ifrågasatta utvisningsanledningen grundats. Således avses förvisso icke — för

att nämna ett praktiskt exempel — polismyndigheten i den ort, till vilken en

för brott dömd utlänning eventuellt överförts för undergående av honom

ådömt straff. Stadgandet synes böra ändras därhän, att någon tvekan rörande

ifrågavarande anmälningsskyldighet icke uppstår.

Statens utlänningskommission har vidare förordat den ändringen i 34 §,

att rätten att medgiva utvisad utlänning tillstånd att inresa i Sverige i viss

utsträckning överflyttas från Kungl. Maj:t till den centrala utlänningsmyndigheten.

Kommissionen har därvid föreslagit, att den centrala utlänningsmyndigheten

borde erhålla rätt att bevilja utvisad utlänning tillstånd att

inresa i riket för kortare besök.

Poliskammaren i Malmö har tillstyrkt förslaget i huvudsak men tillfogat,

att den ifrågasatta befogenheten emellertid borde inskränkas till att blott omfatta

inresetillstånd för viss begränsad kortare tid. I övrigt borde det ankomma

på Kungl. Maj:t att fatta beslut härom. Liknande synpunkter ha anförts

av utlänningsnämnden.

Endast länsstyrelsen i Jönköpings län har förklarat sig icke kunna tillstyrka

ett genomförande av förslaget. Länsstyrelsen har sålunda yttrat, att

även om vissa skäl kunde tala för förslaget, då det gällde besök i landet av

mycket brådskande art, en utvisad utlänning i dylikt avseende likväl syntes

böra få avvakta Kungl. Maj:ts beslut. Detta behövde för övrigt sannolikt icke

taga alltför lång tid i anspråk, särskilt om ärendet anmälts som brådskande. I

I enlighet med vad flera myndigheter föreslagit, bör bland utvisningsanledningarna

i 31 § utlänningslagen upptagas, att utlänning förklarats vara

övertygad om gärning, varå straffarbete eller fängelse i sex månader kan

följa, men enligt lagen om villkorlig dom erhållit anstånd med straffets

ådömande. Liksom i andra fall av utvisning förutsättes emellertid också, att

gärningens beskaffenhet föranleder till antagande att fara av utlänningens

vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Såsom

utlänningskommissionen framhållit bör dock alltid varsamhet iakttagas vid

prövning av utvisningsfråga efter villkorlig dom.

I anslutning till förslag om ändring i lagen om fattigvården, som kommer

att framläggas av statsrådet Mossberg, bör det i 31 § utlänningslagen givna

stadgandet om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last,

från den 1 januari 1948 innehålla, att Kungl. Maj:t äger besluta om sådant

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

33

hemsändande. 1 fråga om motiveringen till denna ändring ber jag att få

hänvisa till vad som anföres i ärendet om ändring i fattigvårdslagen.

Förslaget att i 32 § utlänningslagen skall införas ett förtydligande stadgande,

varav klart framgår, vilken polismyndighet som skall göra anmälan

att anledning till utlännings utvisning ur riket föreligger om utlänningen

ådömts visst strängare straff, torde icke behöva upptagas i detta sammanhang.

Uppenbart är, att skyldigheten åvilar den polismyndighet, som haft

befattning med brottmålet.

Utvisningsbeslut skall enligt gällande lag innehålla förbud för utlänningen

att utan Konungens tillstånd återvända till riket. Detta stadgande, som främst

avser att förhindra att ett meddelat utvisningsbeslut rent faktiskt upphäves

genom att utlänningen senare beviljas inrese- och uppehållstillstånd, har till

följd att Kungl. Maj:t nödgas taga ställning till — i vissa fall synnerligen

starkt motiverade —- ansökningar om tillstånd för utvisad utlänning att för

eu kortare tid besöka landet. Det är emellertid önskvärt att enkelt och

snabbt kunna handlägga dessa ofta mycket brådskande ärenden, och jag vill

därför tillstyrka utlänningskommissionens förslag, att i dylika fall tillstånd

må kunna meddelas även av den centrala utlänningsmyndigheten. Detta innebär

ingen principiell förändring av stadgandets innebörd. Av lagtekniska skäl

synes det lämpligast att i en ny paragraf, betecknad 38 a §, införa bestämmelse

om rätt för den centrala utlänningsmyndigheten att bevilja utvisad

utlänning tillstånd att, såvitt fråga är om kort besök för angelägenhet av synnerlig

vikt, återvända till riket. I samband därmed böra vissa redaktionella

ändringar vidtagas i 19, 34 och 42 §§.

Utöver vad nu angivits böra i detta avsnitt i lagen genomföras vissa ändringar

i 33 och 35 §§. Ändringarna ansluta sig dels till omorganisationen inom

fångvården, dels till principerna i nya rättegångsbalken. Sålunda bör i 33 §

första stycket utgå vad där sägs om kronohäkte under uppsikt av lagfaren

tillsyningsman. Bestämmelserna i andra stycket av samma paragraf om utlännings

rätt till biträde vid förhör böra närmare anpassas efter nya rättegångsbalkens

regler om försvarare. Även i 35 § äro vissa ändringar av terminologisk

art påkallade.

Av processlagberedningen har på sin tid föreslagits att talan mot länsstyrelses

beslut angående utvisning skulle fullföljas till hovrätt i stället för

till högsta domstolen. Då emellertid frågan om förfarandet och instansordningen

i ärenden angående utvisning lämpligen bör behandlas i samband

med en allmän revision av utlänningslagen, har jag icke nu upptagit nämnda

förslag.

Ansvarsbestämmelser.

I 42 g stadgas straff lör utvisad utlänning som återvänder utan tillstånd.

I andra stycket av denna paragraf föreskrives, alt den som skäligen misstänkes

för sådant brott skall, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,

tagas i häkte.

Bihung till riksdagens protokoll 19-17. 1 samt. Nr 297.

.''5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Departements
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

44 § innehåller regler om åtal och forum. Åtal skall i vissa fall anhängiggöras

vid polisdomstol.

Sedan nya rättegångsbalken trätt i kraft synes den speciella häktningsregeln

i 42 § andra stycket kunna undvaras. Vad 44 § innehåller om polisdomstol

bör samtidigt utgå, och vad därefter återstår av denna paragraf

blir då utan betydelse. I anledning härav vill jag föreslå, att 42 § andra

stycket samt 44 § skola upphöra att gälla den 1 januari 1948.

SärskildaTbestäminelser.

Gällande rätt. Innan den centrala utlänningsmyndigheten meddelar utrese-,

avvisnings- eller förpassningsbeslut eller beslut rörande verkställighet

av utvisning skall yttrande inhämtas från en särskild nämnd, utlänningsnämnden.

År ärendet av synnerligen brådskande natur må myndigheten dock

meddela beslut utan att yttrande inhämtats från nämnden, men beslutet

skall snarast möjligt anmälas för nämnden. Beträffande utlänning, för vilken

utresebeslut gäller, må förpassningsbeslut meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten

utan nämndens hörande. Utlänningsmyndigheten äger

jämväl i andra ärenden än förut sagts inhämta utlänningsnämndens yttrande

(46 §).

I 47 § hava meddelats stadganden om besvärsrätt över utlänningsmyndiglietens

beslut. Besvär må föras endast över myndighetens avvisnings- eller

förpassningsbeslut (utom beträffande utlänning, för vilken utresebeslut gäller),

beslut rörande verkställighet av utvisning samt beslut i ärende angående

uppehålls- eller arbetstillstånd, som tillika innehåller utrese- eller förpassningsbeslut.

Besvärsrätt föreligger emellertid i dessa fall endast under förutsättning

att antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat

avvikande mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats

från nämnden.

Kapitlet om särskilda bestämmelser innehåller även föreskrifter om s. k.

återbrytning av beslut i vissa fall. Enligt 49 § andra stycket äger Konungen

förordna, att beslut om utlännings avvisning, förpassning eller utvisning

icke skall lända till efterrättelse, om beslutet icke kan verkställas eller nya

skäl yppas efter det Konungen meddelat eller fastställt avvisnings- eller förpassningsbeslut

eller meddelat utvisningsbeslut enligt 37 § eller efter det annat

utvisningsbeslut vunnit laga kraft. Enligt tredje stycket av samma paragraf

äger den centrala utlänningsmyndigheten, om nya skäl yppas, efter

utlänningsnämndens hörande förordna, att av myndigheten meddelat avvisnings-

och förpassningsbeslut, över vilket klagan ej förts, icke skall lända

till efterrättelse.

I 51 § givas föreskrifter om förhör vid underrätt för det fall att i ärende

enligt utlänningslagen utredning vid domstol finnes behövlig rörande viss

omständighet av betydelse för avgörandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

35

Statens utlänningskommission har föreslagit en omarbetning av stadgandena

rörande skyldighet för den centrala utlänningsmyndigheten att inhämta

yttrande i vissa ärenden av utlänningsnämnden samt härom anfört följande.

Vad angår frågan om utlänningsnämndens befattning med ärenden angående

verkställighet av avvisnings-, förpassnings- eller utvisningsbeslut är

kommissionen av den meningen, att den nuvarande ordningen icke är tillfredsställande.

Det synes å ena sidan icke nödvändigt, att nämndens yttrande

inhämtas i varje ärende angående verkställighet av utvisning, som överlämnats

till kommissionen. I de fall, då exempelvis transportsvårigheter föranlett

överlämnandet av ärendet, synes det icke finnas någon som helst anledning

till att utlänningsnämnden inkopplas på verkställighetsfrågan. Enligt

kommissionens mening bör den lagstadgade skyldigheten för kommissionen

att inhämta nämndens yttrande i frågor angående verkställighet av

utvisningsbeslut vara begränsad till de fall, då utlänningen efter utvisningsbeslutets

meddelande åberopar politiskt flyktingskap såsom skäl för ett

kvarstannande i Sverige eller såsom hinder mot hans sändande till visst angivet

land. A andra sidan synes det vara en brist i lagen, att den icke föreskriver

skyldighet för kommissionen att inhämta yttrande av utlänningsnämnden

i de fall, då utlänning i ärende angående verkställighet av avvisnings-

eller förpassningsbeslut åberopat politiskt flyktingskap, som icke prövats

i samband med beslutet om avvisningen eller förpassningen.

Beträffande den i 49 § stadgade rätten för Kungl. Maj:t att återbryta beslut

om avvisning, förpassning eller sådan utvisning, som avses i 37 §, har

i den inom justitiedepartementet utarbetade promemorian föreslagits, att sådan

rätt skulle föreligga även om det icke kunde sägas, att »nya skäl» yppats

efter beslutet. Det framhålles i promemorian, att efter en längre tids förlopp

de skäl, som föranlett beslutet, kunde tillmätas en annan betydelse än

tidigare och föranleda ett mildare bedömande.

De av utlänningskommissionen föreslagna ändrade reglerna om skyldighet

för den centrala utlänningsmyndigheten att inhämta utlänningsnämndens

yttrande har lämnats utan erinran av de myndigheter, som yttrat sig

över förslaget. Utlänningsnämnden har härom anfört följande.

Nämnden vill till en början framhålla, att föreskriften om nämndens hörande

i ärenden angående verkställighet av utvisningsbeslut avser att tillvarataga

utlännings politiska asylrätt, enär verkställande av utvisning i

främsta rummet innefattar den för utlänningen synnerligen ingripande frågan,

huruvida han hör befordras till silt hemland eller om på grund av hans

politiska asylrätt hinder härför kan anses föreligga. Viil är det ej av behovet

påkallat att i lagen stadga skyldighet för kommissionen alt inhämta nämndens

yttrande, då exempelvis transportsvårigheter föranlett överlämnande till

kommissionen av ärende rörande verkställighet av utvisningsbeslut men i

likhet med kommissionen anser nämnden det vara önskvärt, att i lagen föreskrives

skyldighet för kommissionen alt inhämta yttrande av utlänningsnämnden

i de fall, då utlänning i ärende angående verkställighet av avvisnings-

eller förpassningsbeslut åberopat politiskt flyktingskap, som icke prövats

i samband med beslutet om avvisningen eller förpassningen.

I de två första paragraferna (4fi och 47 §§) av åttonde kapitlet i gällande Departementsutlänningslag

ha sammanförts vissa regler av betydelse särskilt för rätten ch''i«n■

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Mcij:ts proposition nr 297.

att klaga över den centrala utlänningsmyndighetens beslut. Bestämmelserna

innebära, att i ärenden angående utrese-, avvisnings- eller förpassningsbeslut

samt beslut rörande verkställighet av utvisning den centrala utlänningsmyndigheten

är skyldig att, med vissa speciella undantag, före beslutets meddelande

inhämta yttrande från utlänningsnämnden. Besvärsrätten över myndighetens

beslut är så reglerad, att klagan må föras allenast om utlänningsnämndens

yttrande i ärendet icke inhämtats eller nämnden eller någon dess

ledamot yppat avvikande mening. På grund härav ha bestämmelserna om i

vilka fall utlänningsnämnden skall höras framför allt den betydelsen, att de

reglera besvärsrätten.

Utlänningskominissionens nu föreliggande ändringsförslag medför å ena

sidan eu utvidgning av besvärsrätten i vissa fall även till ärenden om verkställighet

av avvisning eller förpassning. 1 dessa skulle den centrala myndigheten

vara skyldig inhämta yttrande av utlänningsnämnden, om utlänningen

vid verkställigheten åberopat politiskt flyktingskap, som icke tidigare prövats

av nämnden. Klagan över verkställighetsbeslut i sådana ärenden skulle

enligt de allmänna grunderna få föras om nämndens yttrande ej inhämtats

eller nämnden eller någon dess ledamot yppat avvikande mening. Å andra

sidan medför kommissionens förslag den begränsningen av besvärsrätten enligt

gällande lag, att klagan över beslut om verkställighet av utvisning endast

skulle få föras om politiskt flyktingskap åberopats och i så fall under samma

förutsättningar som i fråga om beslut om verkställighet av avvisning

eller förpassning.

De nu angivna ändringarna i förfarandet i ärenden om verkställighet av

beslut om utlännings avlägsnande ur riket synas mig väl motiverade. Den

viktigaste invändning som kan resas mot verkställighet av ett beslut av sådan

art torde vara krav på asylrätt. Erfarenheten har även visat att utlänningar

ofta underlåta att åberopa sådana skäl till dess verkställighetsfrågan

blivit överhängande. Visserligen kunna även andra hänsyn än asylrättssynpunkter

tala mycket starkt mot en utlännings avlägsnande ur landet, men

dessa äro i regel av sådan art att de böra ha beaktats i själva beslutet om

utlänningens avlägsnande ur riket. Asylrättsfrågan aktualiseras däremot som

nämnts ofta först vid verkställigheten. Jag anser mig därför böra tillstyrka

den föreslagna utvidgningen av skyldigheten att höra utlänningsnämnden i

ärenden om verkställighet av avvisning och förpassning. Likaledes kan jag

tillstyrka begränsningen av samma skyldighet i ärenden rörande verkställighet

av utvisning i sådana fall där politiskt flyktingskap icke åberopas. Verkställighetsärenden

av sistnämnda slag röra i allmänhet frågor av teknisk art

såsom anskaffande av lämplig transportlägenhet till avlägset land, visumfrågor

m. m. och äro därför icke av samma natur som asylrättsprövningen.

De berörda båda paragraferna i utlänningslagen äro redan i gällande lag

tämligen svåröverskådliga, och de föreslagna ändringarna fordra omfattande

tillägg till lagtexten. Jag vill därför förorda, att i samband med ändringarna

en redaktionell omarbetning av lagtexten vidtages så, att 46 § uppdelas

på två paragrafer, 46 § och 46 a §. Samtidigt böra i 47 § göras vissa ändringar

opaginerad Kontrollera mot PDF

37

Kungi. Maj:ts proposition nr 297.

av redaktionell art i anslutning till senare tillkommen lagstiftning. Det nuvarande

sista stycket av vardera av 46 och 47 §§ torde lämpligen kunna

överföras till tillämpningskungörelsen.

Förslaget medför redaktionella ändringar även i 49 §, som jämväl synes

höra ändras i det hänseende som föreslagits i departementspromemorian.

I anslutning till principerna i nya rättegångsbalken böra vidare genomföras

vissa ändringar i bestämmelserna i 51 § om förhör inför domstol i ärende

som handlägges enligt utlänningslagen. Sådant förhör bör anses som bevisupptagning

utom huvudförhandling. Vad som föreskrives om biträde vid

förhör bör jämkas på samma sätt som i 33 §. Sista stycket av 51 § synes

kunna överflyttas till kungörelsen.

Övergångsbestämmelserna.

Enligt övergångsbestämmelserna till gällande utlänningslag utgår dennas

giltighet den 30 juni 1947. I övergångsbestämmelserna stadgas emellertid, att

uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas även för tid efter den 30 juni

1947, dock ej längre än för högst två år efter sistnämnda dag.

Statens utUinningskommission har framhållit, att kommissionen på grund

av övergångsbestämmelsernas formulering saknade möjlighet att exempelvis

den 1 maj 1947 bevilja en utlänning uppehållstillstånd för tre år. Då det

syntes önskvärt, att utlänningslagen icke lade hinder i vägen för att meddela

längre uppehållstillstånd för sådana utlänningar, som en längre tid varit bosatta

i Sverige, ville kommissionen föreslå, att uppehålls- eller arbetstillstånd

finge meddelas för en tid av förslagsvis fem år efter utgången av lagens förlängda

giltighetstid.

Såsom jag förut angivit, anser jag att utlänningslagen i avvaktan på en Departementsmera

genomgripande revidering bör provisoriskt förlängas på tre år, räknat

från den 1 juli 1947.

Den av utlänningskommissionen gjorda hemställan, att uppehålls, och

arbetstillstånd skola få meddelas med giltighetstid upp till fem år efter utgången

av lagens giltighetstid, sammanhänger med att kommissionen önskar

införa en ny praxis i fråga om den tid, för vilken uppehålls- och arbetstillstånd

i allmänhet beviljas. Avsikten är att i fråga om sådana utlänningar,

som bott i Sverige lång tid och mot vilka ingen anmärkning finnes, tillståndsperioderna

skulle kunna successivt utsträckas, i vissa fall så långt som till

fem år. För att detta skall kunna ske under den nu föreslagna, provisoriska

lagens giltighetstid kräves en övergångsbestämmelse av det innehåll kommissionen

föreslagit. Enligt min mening bör möjlighet öppnas för en dylik

tillståndsgivning i de fall där kommissionen anser sig kunna tillämpa en

sådan, och jag vill därför tillstyrka förslaget.

De ändringar, som motiveras av nya rättegångsbalkens ikraftträdande,

böra träda i kraft först den 1 januari 1948. Detta gäller ändringarna i 33 §

andra stycket, 42 § andra stycket, 44 § och 51 §. Såsom förut nämnts skall

även ändringen i 31 § sista stycket träda i kraft sistnämnda dag.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

I enlighet med vad i det föregående angivits har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag angående ändring i utlänningslagen den 15 juni

1945 (nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag, av den lydelse bilaga1

till detta protokoll utvisar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Bertil Gröna.

1 Bilagan, som frånsett vissa mindre ändringar av redaktionell art är lika lydande med det

vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 297.

39

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 maj

1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 22 maj 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet den 9 maj 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i utlänningslagen

den 15 juni 1945 (nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn

N. E. Hedfeldt.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 297.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 23 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och statsrådet

Mossberg anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

lagrådets den 22 maj 1947 avgivna utlåtande över det till lagrådet den

9 maj 1947 remitterade förslaget till lag angående ändring i utlänningslagen

den 15 juni 1945 (nr 315) samt om fortsatt giltighet av samma lag.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer

föredraganden, att förslaget, sedan däri företagits vissa redaktionella jämkningar,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471867

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:341 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 a1 i texten
  2. 1LU 1947:51 Utlåtande i anledning av d el s Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 s. 1 i texten
  3. 2LU 1947:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående upphävande av 61 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 s. 2 i texten