Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran, m. m

1947-05-23 · 39 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 23 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:298, Med förslag till lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 298.

1

Nr 298.

Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till lag angående

upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen

den 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran, m. m.;

given Stockholms slott den 23 maj 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13

mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran; och

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Under Hans Maj ds

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 298.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av o kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars

1937 (nr 75) om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

5 kap. 3 § strafflagen1 samt 1, 2, 3, 15 och 21 §§ lagen den 13 mars 1937

om tvångsuppfostran2 skola upphöra att gälla från och med den 1 juli

1947. I övrigt skall sistnämnda lag upphöra att gälla den dag Konungen förordnar.

2 §•

Från och med dag som Konungen bestämmer skall förordnande om tvångsuppfostran

ej längre verkställas i allmän uppfostringsanstalt utan i skola tillhörande

barna- och ungdomsvården.

Vad i lag finnes stadgat med avseende å allmän uppfostringsanstalt och

styrelse för sådan anstalt skall därefter äga motsvarande tillämpning på

skola som i första stycket sägs och dylik skolas styrelse.

3 §.

Sedan lagen om tvångsuppfostran enligt 1 § andra punkten helt försatts

ur kraft, skall följande gälla:

1. Misstankes den som ådömts tvångsuppfostran att hava före slutlig utskrivning

begått brott och hör brottet under allmänt åtal eller har det av

målsäganden angivits till åtal, ankommer det, om brottet begåtts i Stockholm,

på förste stadsfiskalen och eljest på landsfogden att avgöra huruvida

åtal lämpligen bör ske.

2. Övertygas den som slutligt utskrivits från tvångsuppfostran att före

utskrivningen på prov eller, om sådan utskrivning ej föregått, före den slutliga

utskrivningen hava begått annat brott, må domstolen förordna, att den

verkställda tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott.

3. Vad enligt lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan

därav att någon dömts till fängelse skall äga motsvarande tillämpning där

någon dömts till tvångsuppfostran.

1 Senaste lydelse, se SFS 1937: 74.

2 Senaste lydelse, se beträffande 2, 3 och 15 §§ SFS 1939: 321.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård

och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 35 §, 39 § 1 mom., 43, 44 och 48 §§ lagen den 6

juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (bamavårdslag)1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

35

1 mom. För skyddsuppfostran omhändertaget

vanartat barn skall genom

barnavårdsnämndens försorg intagas

i skola tillhörande bama- och

ungdomsvården, varom förmäles i 5

kap. Person, som avses i 22 § d), skall

intagas i sådan skola eller i allmän

uppfostringsanstalt.

1 stället för att intagas i skola som

i första stycket sägs eller i allmän

uppfostringsanstalt må omhändertagen

överlämnas till enskilt hem, barnhem,

arbetshem eller annan därmed

jämförlig anstalt, om sådant anses

lämpligare för den omhändertagne och

våda för andras sedliga utveckling

icke kan befaras därigenom uppkomma.

I sådant fall skola bestämmelserna

i 34 § gälla i tillämpliga delar.

Har barnavårdsnämnd-----

2 mom. Har för skyddsuppfostran

omhändertagen, som ej intagits i skola

tillhörande bama- och ungdomsvården

eller i (dimän uppfostringsanstalt,

visat sig så vanartad eller befunnits

föra ett så oordentligt, lättjefullt

eller sedeslöst liv eller visat så

1 Senaste lydelse, se SFS 1946: 335.

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. För skyddsuppfostran omhändertagen,

som avses i 22 § c) eller

d), skall genom barnavårdsnämndens

försorg intagas i skola tillhörande

barna- och ungdomsvårdan, varom

förmäles i 5 kap.

1 stället för att intagas i skola som

i första stycket sägs må omhändertagen

överlämnas till enskilt hem, barnhem,

arbetshem eller annan därmed

jämförlig anstalt, om sådant anses

lämpligare för den omhändertagne

och våda för andras sedliga utveckling

icke kan befaras därigenom uppkomma.

I sådant fall skola bestämmelserna

i 34 § gälla i tillämpliga delar.

— i ärendet.

2 mom. Har för skyddsuppfostran

omhändertagen, som ej intagits i skola

tillhörande barna- och ungdomsvården,

visat sig så vanartad eller befunnits

föra eif så oordentligt, lättjefullt

eller sedeslöst liv eller visat så

svår oart, att hans tillrättaförande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

(Gällande lydelse)

svår oart, att hans tillrättaförande

anses kräva strängare uppfostran än

den, som kan meddelas i det hem eller

den anstalt, dit han överlämnats,

eller att hans samvaro med andra

finnes innebära våda för dessas sedliga

utveckling, skall barnavårdsnämnden

draga försorg om hans intagande

i skola tillhörande bama- och

ungdomsvården eller i allmän uppfostringsanstalt.

39

1 inom. Med barnavårdsanstalt förstås

i denna lag för barns vård och

uppfostran avsedd anstalt, som ej är

att hänföra till sjukhus, sjukhem, anstalt

för abnorma eller vanföra, skola

tillhörande bama- och ungdomsvården,

allmän uppfostringsanstalt

eller skoldistrikt tillhörigt skolhem.

(Föreslagen lydelse)

anses kräva strängare uppfostran än

den, som kan meddelas i det hem eller

den anstalt, dit han överlämnats,

eller att hans samvaro med andra

finnes innebära våda för dessas sedliga

utveckling, skall barnavårdsnämnden

draga försorg om hans inlagande

i skola tillhörande bama- och

ungdomsvården.

§•

1 mom. Med barnavårdsanstalt förstås

i denna lag för barns vård och

uppfostran avsedd anstalt, som ej är

att hänföra till sjukhus, sjukhem, anstalt

för abnorma eller vanföra, skola

tillhörande bama- och ungdomsvården

eller skoldistrikt tillhörigt

skolhem.

43 §.

1 mom. För beredande-----samma skola.

2 mom. För Stockholm-----till förståndsutvecklingen.

3 mom. Elev i----— enskilt hem.

A mom. Elev över femton år, som

vid omhändertagandet icke fyllt aderton

år, må om han visat särdeles svår

vänort överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.

5 mom. Personer, som avses i 22 §

d), må, då särskilda förhållanden det

påkalla, överflyttas från skola tillhörande

barna- och ungdomsvården till

allmän uppfostringsanstalt eller från

sådan anstalt till skola som nyss

nämnts.

6 mom. Närmare bestämmelser an- A mom. Närmare bestämmelser angående

intagning i skola tillhörande gående intagning i skola tillhörande

barna- och ungdomsvården och i all- bama- och ungdomsvården, angåenmän

uppfostringsanstalt, angående de elevs utackordering i enskilt hem

elevs utackordering i enskilt hem ge- genom sådan skolas försorg och an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

5

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nom sådan skolas försorg ävensom gående elevs överflyttning mellan oliangående

elevs överflyttning mellan ka skolor meddelas av Konungen,

olika skolor samt mellan skola och

allmän uppfostringsanstalt meddelas

av Konungen.

* 44 §.

1 mom. Skola tillhörande bama- 1 mom. Skola tillhörande barna
och

ungdomsvården skall stå under och ungdomsvården skall stå under

ledning av en styrelse som har att be- ledning av en styrelse som har att besluta

om intagning i hemmet. sluta om intagning i skolan.

Dylik skola-----godkänd av Konungen.

Närmare föreskrifter-----meddelas av Konungen.

2 mom. I skolhem — —---Konungen föreskriver.

3 mom. Har någon, som blivit

omhändertagen jämlikt denna lag, intagits

i allmän uppfostringsanstalt eller

överflyttats dit från skola tillhörande

barna- och ungdomsvården,

äga bestämmelserna i 4 § första stycket

och 7—14 §§ i lagen om tvångsuppfostran

motsvarande tillämpning.

1 fråga om slutlig utskrivning av person,

som omhändertagits jämlikt 22 §

d), gäller dock vad i 46 § 1 mom.

första stycket och 2 mom. andra stycket

är stadgat; beslut om utskrivningen

meddelas av anstaltens styrelse.

4 mom. Misstänkes den, som för 3 mom. Misstänkes den, som för

skyddsuppfostran intagits i skola till- skyddsuppfostran intagits i skola tillhörande

barna- och ungdomsvården, hörande bama- och ungdomsvården,

att hava före slutlig utskrivning be- att hava före slutlig utskrivning begått

brott, och hör brottet under all- gått brott, och hör brottet under allmänt

åtal eller har det av målsägan- mänt åtal eller har det av målsäganden

angivits till åtal, ankommer det, den angivits till åtal, ankommer det,

där brottet är begånget i Stockholm, där brottet är begånget i Stockholm,

å förste stadsfiskalen och eljest å å förste stadsfiskalen och eljest å

landsfogden att efter hörande av landsfogden att efter hörande av skoskolans

styrelse avgöra, huruvida åtal lans styrelse avgöra, huruvida åtal

lämpligen hör ske. lämpligen bör ske.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Barnavårdsnämnds beslut angående

omhändertagande förfaller, då

verkställighet skall ske av domstols

beslut, varigenom

a) förordnande meddelats om att

den omhändertagne skall undergå

tvång suppfostran,

b) den omhändertagne dömts till

1 ängelse eller straffarbete utan tilllämpning

av lagen angående villkorlig

straffdom, eller

c) anstånd med den omhändertagne

villkorligt ådömt fängelsestraff eller

straffarbete förklarats förverkat.

Vad sålunda stadgats gäller även

beträffande den, som intagits i allmän

uppfostringsanstalt eller dit överflyttats

från skola tillhörande barnaoch

ungdomsvården.

Barnavårdsnämnds beslut angående

omhändertagande förfaller, då

verkställighet skall ske av domstols

beslut, varigenom

a) den omhändertagne dömts till

fängelse eller straffarbete utan tilllämpning

av lagen angående villkorlig

straffdom, eller

b) anstånd med den omhändertagne

villkorligt ådömt fängelsestraff eller

straffarbete förklarats förverkat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Från och med den 1 juli 1947 må för skyddsuppfostran omhändertagen

icke vidare intagas i eller överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298-

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 2 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Sträng, Ericsson,

Weijne.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet

Danielson, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

fråga om upphävande av tvångsuppfostringsinstitutet.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 15 december 1944, varigenom bestämdes

att strafflagberedningen skulle till omedelbar utredning upptaga

frågan om en allmän översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet, uppdrog

jag i december 1946 i samband med utarbetandet av den punkt i årets

statsverksproposition, som avser en avveckling av statens uppfostringsanstalt

å Bona, åt beredningen att utarbeta ett förslag om upphävande av lagen

om tvångsuppfostran. Till fullgörande av uppdraget har beredningen

till mig överlämnat ett den 27 januari 1947 dagtecknat utlåtande med förslag

till lag om upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars

1937 om tvångsuppfostran, m. in.

Sedan förslagen varit föremål för remissbehandling, anhåller jag att nu

få anmäla detta ärende.

Allmän översikt.

Gällande lagstiftning.

Enligt svensk lag är straffbarhetsåldern för närvarande 15 år.

På senare tid ha i skilda sammanhang väckts förslag att höja denna åldersgräns.

Enligt Kungl. Maj ds förut omnämnda beslut den 15 december 1944

ankommer det på strafflagberedningen att till närmare utredning upptaga

denna fråga.

I svensk rätt har tidigare icke funnits någon möjlighet till straffrihet på

grund av ungdomlig ålder för den som fyllt 15 år. Sådan möjlighet har

emellertid öppnats genom lagen om eftergift av åtal mot vissa

underåriga av den 19 maj 1944. Enligt denna lag må allmänt åtal

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

under vissa förutsättningar eftergivas för brott, som någon begått innan han

fyllt 18 år. Lagen tager i främsta rummet sikte på de fall, då åtgärd av

barnavårdsnämnd skäligen kan anses tillfyllest med hänsyn till brottets beskaffenhet.

I enlighet härmed må eftergift av åtal äga rum, om den underårige

omhändertages för skyddsuppfostran eller blir föremål för annan därmed

jämförlig åtgärd samt det med skäl kan antagas att han skall avhålla

sig från att ånyo begå brott. Lagen inrymmer emellertid möjlighet till eftergift

av åtal även då åtgärd av barnavårdsnämnd ej ifrågakommer.

Bestämmelser om åtalseftergift ha även meddelats i vissa lagar om särskilda

behandlingsformer. När någon som ådömts tvångsuppfostran misstänkes

att ha före slutlig utskrivning begått brott, tillkommer det sålunda

enligt 14 § lagen om tvångsuppfostran landsfogden eller, i Stockholm,

förste stadsfiskalen att avgöra huruvida allmänt åtal lämpligen bör ske.

Motsvarande bestämmelser finnas i lagen om ungdomsfängelse, lagen om

samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslagen) samt lagen om

behandling av alkoholister.

Jämväl i åtskilliga andra hänseenden gälla särskilda regler beträffande

dem som begått brott vid unga år. Sålunda innehåller 5 kap. 2 §

strafflagen bestämmelse att, om den som fyllt 15 men ej 18 år begår

brott, straffet må nedsättas under vad i allmänhet bort följa å

gärningen och att i sådant fall ej må dömas till straffarbete på livstid. Brott,

som någon begått innan han fyllt 18 år, må ej heller tillräknas honom till

sådan förhöjning av straff för återfall som stadgas i 4 kap. 14 § strafflagen.

Enligt 5 kap. 3 § strafflagen må i vissa fall i stället för straff användas

tvångsuppfostran. Detta institut, som närmare regleras i särskild lag,

infördes i svensk rätt år 1902. Efter det genom lagändringar 1917 och 1924

möjligheten att använda tvångsuppfostran utvidgats, utfärdades den 13 mars

1937 ny lag om tvångsuppfostran, vilken med smärre ändringar

alltjämt är i kraft. Denna lag är tillämplig å den som efter fyllda 15 år begått

brott och därefter dömes före fyllda 18 år. I motsats till vad tidigare

gällde skall tvångsuppfostran ådömas direkt utan att den minderårige först

dömes till ett straff som förklaras skola utbytas mot tvångsuppfostran. Förutsättningen

för att tvångsuppfostran skall kunna tillgripas är att å brottet

eller, där flera brott förövats, å något av dem kan följa fängelse eller

straffarbete (1 §). Tvångsuppfostran kan även ådömas i samband med att

villkorlig dom förklaras förverkad (2 och 3 §§). Förordnande om tvångsuppfostran

skall meddelas, där brottets beskaffenhet samt den brottsliges

personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt giva skälig

anledning antaga, att han är i behov av och mottaglig för sådan fostran och

utbildning som avses med tvångsuppfostran, samt med hänsyn till sålunda

och eljest föreliggande förhållanden tvångsuppfostran finnes lämpligare än

straff. Till tvångsuppfostran dömd skall intagas i allmän uppfostringsanstalt

och kvarstå såsom elev vid anstalten till dess han slutligt utskrives därifrån

(4 §). Enligt 8 § äger styrelsen för anstalten överlämna elev till fostran

och utbildning utom anstalten. Den som intagits i allmän uppfostringsan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

9

stalt skall utskrivas på prov (villkorlig utskrivning), när sannolikhet vunnits

för att han utan fortsatt tvångsuppfostran skall förhålla sig väl. Slutlig

utskrivning sker, då syftet med tvångsuppfostran kan antagas vara uppnått

och senast då den intagne fyllt 21 år. Utskrivning på prov må i regel ej ske

förrän ett år och slutlig utskrivning ej förrän två år förflutit från det elev

intagits i anstalten (11 §). I 14 § återfinnes den förut omnämnda bestämmelsen

om möjlighet till eftergift av åtal. I lagen behandlas under 15—18 §§

fall av sammanträffande av förordnande om tvångsuppfostran och straff,

vilket ådömts eller enligt vanliga regler skolat ådömas.

För manliga minderåriga, som skola undergå tvångsuppfostran, har av

staten inrättats en uppfostringsanstalt å Bona i Östergötlands län. Genom

överenskommelse med staten har svenska diakonissällskapet atagit sig att

sörja för uppfostran av minderåriga kvinnor, som enligt domstols förordnande

skola insättas i allmän uppfostringsanstalt. För dessas omhändertagande

användes sedan år 1906 anstalten Viebäck i Jönköpings län.

För lagöverträdare i åldern 18 till 21 år infördes genom lagen om ungdomsfängelse

av den 15 juni 1935 en särskild straffrättslig reaktionsform.

I fråga om de allmänna grunderna för denna straffart må här endast

anmärkas, att en förutsättning för användande av ungdomsfängelse är att å

brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem kan följa fängelse eller

straffarbete. Domstolen skall döma till ungdomsfängelse, där det finnes skälig

anledning antaga, att den brottslige är i behov av och mottaglig för sådan

fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse, samt med hänsyn

till sålunda och eljest föreliggande förhållanden ungdomsfängelse finnes

lämpligare än annat straff. Ungdomsfängelse skall verkställas i härför särskilt

inrättad anstalt eller avdelning av anstalt; i likhet med vad fallet är

vid tvångsuppfostran fixeras ej tiden för anstaltsvistelsen i domen.

I den nu gällande lagen om villkorlig dom av den 22 juni 1939

bär — jämte det i förhållande till äldre rätt gränserna för användning av

villkorlig dom utvidgats — beretts möjlighet att, vid sidan om enkel villkorlig

dom av äldre typ, använda sådan dom i förening med mera direkta

åtgärder för den dömdes tillrättaförande (s. k. kvalificerad villkorlig dom).

I de fall, då den villkorliga domen sålunda förbindes med särskilda föreskrifter

för den dömde, skall i regel tidsbestämt straff icke såsom vid den enkla villkorliga

domen utsättas i domen utan, i samband med sakerförklaring, förordnas

om villkorligt anstånd med straffets ådömande. Denna form av villkorlig

dom är avsedd att komma till användning bl. a. beträffande unga lagöverträdare.

De särskilda föreskrifter rörande den villkorligt dömdes förhållande

under prövotiden som kunna meddelas av domstolen angivas i lagens

8 §. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är stadgandet i denna

paragraf, att domstolen äger, när det finnes lämpligare och av barnavårdsnämnd

i avgivet yttrande föreslagits, överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd

för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Detta stadgande

insattes i lagen på förslag av första lagutskottet vid 1939 års riksdag.

Utskottet framhöll, att de medel som redan den gällande barnavårdslagstift
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ningen erbjöde för uppfostran och vård av vanartade unga personer givetvis

borde i så stor utsträckning som funnes möjligt utnyttjas inom den villkorliga

domens ram, i synnerhet som skyddshemsorganisationen i åtskilliga hänseenden

syntes vara bättre rustad och mera ägnad att nå ett gott resultat än

motsvarande anstalter för straffverkställighet eller tvångsuppfostran. Sålunda

medgåve exempelvis det stora antalet skyddshem en ändamålsenlig

differentiering av klientelet, och inom ramen av denna organisation funnes

speciella anstalter för psykiskt abnorma elever, något som ännu saknades beträffande

vissa kategorier dömda. En stor förtjänst hos barnavårdslagens

organisation av skyddsuppfostringsåtgärdema vore också att i princip anstaltsbehandling

endast tillgrepes när vård i frihet ansåges utesluten och

att uppmärksamheten ständigt vore inriktad på att när möjlighet därtill förelåge

utbyta vård å skyddshem mot lindrigare uppfostringsåtgärd.

Reglerna om barnavårdsnämnds verksamhet för barns och ungdoms omhändertagande

finnas i barnavård .slagstiftningen. Vår första lagstiftning

i detta ämne genomfördes 1902 men ägde med visst undantag tillämpning

endast på barn under 15 år. År 1924 tillkom vår ännu gällande barnavårdslag.

Genom denna öppnades möjlighet för barnavårdsnämnd att ingripa

även gentemot ungdomar i åldern 15 till 18 år genom deras omhändertagande

för skyddsuppfostran (22 och 24 §§). År 1934 utsträcktes denna möjlighet

att avse även ungdomar i åldern 18 till 21 år, vilka visat svår oart och beträffande

vilka särskilda åtgärder krävdes för deras tillrättaförande (22 § d).

Beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran skall, där beslutet

avser barn under 18 år och föräldrarna icke lämna sitt samtycke till beslutets

verkställande eller fråga är om person över 18 år, underställas länsstyrelsens

Provning (25 §). Den som omhändertages för skyddsuppfostran skall enligt

35 § intagas i skola tillhörande barna- och ungdomsvården — denna benämning

har sedan den 1 juli 1946 ersatt den tidigare beteckningen skyddshem

eller, om han fyllt 18 år, i sådan skola eller allmän uppfostringsanstalt. I

stället för att intagas i skola eller allmän uppfostringsanstalt må omhändertagen

överlämnas till enskilt hem, barnhem, arbetshem eller annan därmed

jämförlig anstalt, om sådant anses lämpligare för den omhändertagne och

våda för andras sedliga utveckling icke kan befaras uppkomma därigenom.

Visar det sig att för den omhändertagnes tillrättaförande kräves strängare

uppfostran än den som kan meddelas i hem eller anstalt, dit han överlämnats,

eller att hans samvaro med andra finnes innebära våda för dessas sedliga

utveckling, skall han överföras till skola som nyss sagts eller allmän uppfostringsanstalt.

Närmare bestämmelser om skolor tillhörande barna- och ungdomsvården

finnas i 43 och 44 §§ samt i stadgan för dylika skolor av den 28 juni 1946.

För beredande av skyddsuppfostran skola finnas olika slag av skolor, däribland

skolhem för barn i skolåldern och yrkesskolor för dem som avslutat

sin skolgång. För dem som äro efterblivna till förståndsutvecklingen skola

särskilda yrkesskolor vara inrättade. Därjämte skola särskilda skolhem och

yrkesskolor finnas för omhändertagna, som på grund av själslig abnormitet

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

böra stå under särskild läkartillsyn. Elev som intagits i skola må genom skolans

försorg utackorderas i enskilt hem. Har elev i åldern mellan 15 och 18 år

visat särdeles svår vanart, ma han överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.

Så må ock ske med personer som omhändertagits jämlikt 22 § d) (ungdomar

i åldern 18—21 år).

Med avseende å eftervården av den som omhändertagits för skyddsuppfostran

gäller enligt 45 §, bland annat, att omhändertagen, där så prövas

lämpligt, må utskrivas tills vidare (villkorlig utskrivning). I beslutet må uppställas

villkor med hänsyn till den utskrivnes bostad och sysselsättning samt

förordnas om övervakning av den utskrivne. Om den utskrivnes uppförande

eller annat förhållande föranleder därtill, skall han återtagas. I 46 § stadgas,

att när den som omhändertagits för skyddsuppfostran ej vidare anses

vara i behov av sådan uppfostran, skall densamma förklaras avslutad (slutlig

utskrivning). Slutlig utskrivning av barn som omhändertagits för skyddsuppfostran

skall äga rum senast då barnet fyller 18 år. Utskrivning av barn

som intagits i skola tillhörande bama- och ungdomsvården efter fyllda 15 år,

må dock uppskjutas, till dess tre år förflutit från intagandet. Har i dylik

skola intaget barns uppförande varit opålitligt, må med utskrivningen anstå

till dess det fyllt 21 år. Där fråga är om personer som omhändertagits med

stöd av 22 § d), skall slutlig utskrivning som regel äga rum senast då två år

förflutit från omhändertagandet.

Det ekonomiska ansvaret för vården i skolor tillhörande bama- och ungdomsvården

åvilar principiellt staten, men barnavårdsnämnderna äro i viss

omfattning skyldiga att erlägga avgifter för skolvården. Bestämmelser härom

äro meddelade i den tidigare omnämnda stadgan för skolor tillhörande barnaoch

ungdomsvården (§§ 14 och 15). För vård i skola skall enligt dessa föreskrifter

barnavårdsnämnd erlägga en årlig avgift av 300 kronor. För villkorligt

utskriven elev skall barnavårdsnämnden erlägga eftervårdsavgift med ett

belopp, motsvarande skolans kostnader för eleven, dock med högst 75 kronor

årligen. Dessutom skall barnavårdsnämnden för varje i skola nyintagen

elev betala en engångsavgift av 200 kronor som bidrag till elevens beklädnad.

För personer som omhändertagits jämlikt 22 § d) barnavårdslagen

skall dock icke erläggas någon som helst avgift; deras vård bestrides helt

av statsmedel. Utöver kostnader för vård inom skola, eftervård och beklädnad

uppstå under vistelse i skola och under den därpå följande villkorliga

utskrivningen utgifter för vissa åtgärder, vilka ej äro att hänföra

till skolvård i mera begränsad mening. Även dylika utgifter skola i viss utsträckning

bestridas av barnavårdsnämnden.

Förhållandet mellan tvångsuppfostran och skyddsuppfostran.

Förefintligheten av viss parallelli tet mellan skyddshem och uppfostringsanstalter

vad beträffar brottslig eller eljest vanartad ungdom i åldern 15 till

18 år beaktades redan under förarbetena till 1924 års barnavårdslag. Fattigvårdslagstiftningskommittén

iramhöll salunda i sitt betänkande med förslag

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

till lagen bland annat, att det otvivelaktigt förefunnes stora likheter mellan

ett skyddshem av den strängare art som kommittén tänkt sig för de svårare

och äldre vanartade samt de allmänna uppfostringsanstalterna. I båda fallen

gällde det att uppfostra ungdom, som vid intagandet befunne sig i åldern

15—18 år. Även de minderåriga förbrytare som intoges å uppfostringsanstalt

hade i de flesta fall varit hemfallna åt ett oordentligt eller sedeslöst

leverne; att denna vanart dessutom tagit sig uttryck i en brottslig gärning

berodde ofta på en tillfällighet. Likaså torde skyddshemmens elever i många

fall ha gjort sig skyldiga till brottsliga handlingar, ehuru dessa ej blivit kända

eller beivrade. Kommittén fann likväl, att åtminstone för det dåvarande

något sammanförande ej borde äga rum av de statliga skyddshemmen och

uppfostringsanstalterna, och kommittén fann ej heller anledning föreslå någon

kommunikation mellan skyddshem och uppfostringsanstalt i form av

överflyttning av elever.

I sistnämnda hänseende gjordes emellertid annan mening gällande i yttranden

över kommittéförslaget. På departementschefens tillstyrkan upptogs

också i 43 § i 1924 års barnavårdslag den av mig förut berörda bestämmelsen,

som möjliggör att skyddshemselever över 15 år vilka visat särdeles

svår vanart överföras till allmän uppfostringsanstalt. Stadgandet blev vid

1934 års ändringar i barnavårdslagen tillämpligt även på de personer i åldern

mellan 18 och 21 år, till vilka lagstiftningen då utsträcktes.

I 1937 års lag om tvångsuppfostran regleras spörsmålet om samverkan

mellan skyddshem och tvångsuppfostringsanstalt i 8 §. Här stadgas, såsom

jag förut nämnt, att styrelsen för uppfostringsanstalt må överlämna elev till

fostran och utbildning utom anstalten, där sådant prövas för eleven gagneligt

och finnes lämpligen kunna ske.

Sedan strafflagberedningen under år 1942 avlämnat promemoria med förslag

till lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, gav beredningen i skrivelse

den 30 augusti 1943 till cheferna för justitie- och socialdepartementen

uttryck åt den uppfattningen, att tillämpningen av den nya lagen om villkorlig

dom och av den föreslagna lagen om åtalseftergift komme att medföra

en betydande klientelförskjutning mellan de båda instituten tvångsuppfostran

och skyddsuppfostran. Det framstode därför enligt beredningens

mening som angeläget, att åtgärder snarast vidtoges för att ställa skyddshemsorganisationen

i stand att mottaga ett större klientel än för närvarande.

Över strafflagberedningens nyssnämnda promemoria avgåvos yttranden

av, förutom andra, socialstyrelsen och ungdomsvårdskommittén. Socialstyrelsen

erinrade, att det stränga formella särskiljandet av skyddshem och

uppfostringsanstalter komme att te sig ännu mindre sakligt grundat än dittills

i och med att åtal mot minderåriga kunde eftergivas. Ungdomsvdrdskommittén

förordade i sitt yttrande att i och med införandet av åtalseftergift

institutet tvångsuppfostran såsom av domstol ådömd kriminalitetspåföljd

utmönstrades ur det straffrättsliga systemet, i allt fall i samband med

att 1939 års lag om villkorlig dom trädde i kraft. Därest i ett givet fall uppfostringsåtgärd

ansåges erforderlig i stället för straff, borde ju åtalsefter
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

13

gift beviljas och barnavårdsnämnd omhändertaga den brottslige för skyddsuppfostran.

Denna form av uppfostran vore rikare nyanserad än tvångsuppfostran

och uteslöte ej att han för strängare fostran intoges å anstalt

som enligt nuvarande system begagnades vid tvångsuppfostran. Jämväl enligt

den nya lagen om villkorlig dom kunde unga brottslingar överlämnas

åt barnavårdsnämnderna för skyddsuppfostran. Endast i undantagsfall kunde

därför av domstol ådömd tvångsuppfostran komma att spela någon roll.

Vid remissen till lagrådet av förslaget till lagen om åtalseftergift framhöll

dåvarande chefen för justitiedepartementet, att det, såsom strafflagberedningen

påpekat, rådde en viss parallellitet mellan domstolarnas och barnavårdsnämndernas

åtgärder, i det att mot villkorlig dom jämte övervakning

samt tvångsuppfostran svarade övervakning enligt barnavårdslagen och intagning

i skyddshem. Åtal och handläggning inför domstol måste därför

i många fall synas vara en onödigt omständlig väg att nå fram till ett resultat

likartat med det som kunde ernås i barnavårdslagens enklare former.

Frågan om utvidgat samarbete mellan de organ som ha att verkställa

skyddsuppfostran och tvångsuppfostran liade även upptagits av socialstyrelsen

i skrivelse till Konungen den 12 december 1939, vari uttalades att en

sådan samverkan lättast skulle komma till stånd genom att statens yrkeshem

och yrkeshemsavdelningar erkändes som avdelningar av uppfostringsanstalt

och finge mottaga mera godartade fall av till tvångsuppfostran dömda

utan att dessa behövde passera dåvarande uppfostringsanstalter. Sedan yttrande

avgivits över förslaget, uppdrog Kungl. Maj:t den 9 oktober 1942 åt

1942 års skyddslxemsutredning att i samråd med strafflagberedningen verkställa

utredning i frågan. Efter samråd med strafflagberedningen avlämnade

skyddshemsutredningen den 26 februari 1944 en promemoria i ämnet. I

denna dryftades även utvägen att helt avskaffa institutet tvångsuppfostran.

Inför möjligheten att en sådan åtgärd skuile leda till ökad användning av

ovillkorligt frihetsstraff för ifrågavarande åldersgrupp, 15 till 18 år, ansåg

sig skyddshemsutredningen böra avstå från tanken att föreslå att tvångsuppfostringsinstitutet

omedelbart avskaffades. Mot tanken att med avskaffande

av tvångsuppfostran förbinda en utsträckning av ungdomsfängelsestraffets

tillämpning även till åldersklasser under 18 år liade framställts den invändningen,

att den rådande dualismen i behandlingen av ungdom mellan 15 och

18 år därigenom icke skulle upphävas. Tvenne former för omhändertagande

skulle fortfarande komma att finnas, nämligen dels genom barnavårdsnämnd

och dels genom domstol. Enda förändringen bleve en ändring av namnet,

vilken i och för sig innebure en försämring, då uttrycket fängelse komme att

ingå däri. Resultatet bleve närmast en hårdare anknytning till fängelsebegreppet

och tydligare karaktär av straff. En förändring i antydd riktning

måste därför enligt skyddshemsutredningens uppfattning betecknas som förkastlig.

En höjning av straffmyndighetsåldern till 18 år — för vilken skyddshemsutredningen

uttalade sympatier — ansågs för det dåvarande utesluten.

Skyddshemsutredningen fann sig därför endast böra föreslå alt vissa garantier

tillskapades för att de givna möjligheterna till samarbete mellan organen

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj ds proposition nr 298.

för skyddsuppfostran och tvångsuppfostran bleve i praktiken utnyttjade.

Avsikten var att förslagets realiserande icke skulle lägga hinder i vägen för

en framtida utveckling mot avskaffande av tvångsuppfostringsinstitutet, antingen

nu detta skulle inträffa som en följd av att straffmyndighetsåldern höjdes

eller emedan tvångsuppfostran visade sig komma till mycket sparsam

användning.

I yttrande över skyddshemsutredningens promemoria förklarade sig socialstyrelsen

principiellt anse det riktigt att avskaffa tvångsuppfostringslagen.

Styrelsen fann sig dock icke för det dåvarande kunna föreslå detta. Så länge

detta steg icke kunde tagas, borde arbetet inriktas på att i största möjliga

mån begränsa användningen av frihetsstraff och tvångsuppfostran för ungdomar

under 18 år. Härvidlag måste uppmärksammas vad utredningen anfört

om skyddshemsavgifterna. Styrelsen funne det riktigast att skyddshemsvård

överhuvud taget gjordes kostnadsfri. Styrelsen fäste i sitt yttrande även

uppmärksamheten på att det förekommit att länsstyrelsen vägrat fastställa

barnavårdsnämnds beslut om intagande i skyddshem. Styrelsen förklarade,

att styrelsen för sin del icke skulle ha något att invända mot att fastställelse

av beslut om skyddsuppfostran på grund av vanart enligt 22 § c) barnavårdslagen

eller på grund av ett lättjefullt, oordentligt eller sedeslöst liv eller eljest

visad svår oart (22 § d) samma lag ej behövde sökas, då domstol i samband

med meddelande av villkorlig dom överlämnat åt barnavårdsnämnden

att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran

eller då åklagare eftergivit åtal sedan barnavårdsnämnden i avgivet yttrande

förklarat sig ämna omhändertaga den underårige för skyddshemsvård och

plats beviljats på skyddshem.

1942 års skyddshemsutredning har vidare den 4 januari 1945 avgivit betänkande

med förslag rörande effektiviserkig av skyddshemselevemas eftervård

m. m. Skyddshemsutredningen framhöll i detta betänkande, att en viss

minskning inträtt i antalet till tvångsuppfostran dömda efter det att lagarna

om villkorlig dom och om åtalseftergift trätt i kraft; ansökningarna om intagning

i skyddshem av omhändertagna i åldrarna mellan 15 och 18 år hade

dock icke ökat i den omfattning som varit att vänta. Efter att ha angivit

vissa omständigheter som enligt skyddshemsutredningens uppfattning samverkat

härtill förklarade sig utredningen anse, att ett mycket viktigt led i

framkallandet av de nödvändiga åtgärderna från barnavårdsnämndernas sida

vore att befria nämnderna från kostnaderna för vård i skolor tillhörande

barna- och ungdomsvården.

I proposition (nr 187) till 1946 års riksdag angående vissa anslag för budgetåret

1946/47 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården förklarade

sig föredragande statsrådet anse tillräckliga skäl icke föreligga att för det

dåvarande tillstyrka skyddshemsutredningens förslag om slopande av de avgifter

som barnavårdsnämnderna hade att erlägga till ifrågavarande skolor.

Med hänsyftning på det i nyssnämnda betänkande framlagda förslaget i

fråga om kostnaderna anförde emellertid riksdagen i skrivelse (nr 345), att

riksdagen, i anledning av ett motionsvis framställt yrkande, ville framhålla

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

15

att skyddshemsutredningen anfört vägande skäl för sitt nämnda förslag. Riksdagen

förutsatte, att åtgärder vidtoges för avgifternas upphörande, men ansåge

sig icke böra för det då följande budgetåret besluta ändring i Kungl.

Maj:ts förslag.

Slutligen må här erinras om att jag i årets statsverksproposition uttalat mig

för en avveckling av anstalten å Bona, därvid jag framhållit, att förslag om

upphävande av lagen om tvångsuppfostran om möjligt borde underställas

årets riksdag och att under alla förhållanden anstalten syntes böra, såsom

styrelsen för anstalten föreslagit, avvecklas såsom allmän uppfostringsanstalt

nästa budgetår.

Strafflagberedningens förslag.

Strafflagberedningen förordar, att lagen om tvångsuppfostran i princip

upphäves redan från den 1 juli 1947. Såsom skäl härför har beredningen i

främsta rummet åberopat, att lagen efter ikraftträdandet av den nya lagen

om villkorlig dom och av lagen om åtalseftergift respektive den 1 januari och

den 1 juli 1944 visat sig komma till mycket sparsam användning. Beredningen

har i sådant hänseende åberopat en vid beredningens utlåtande fogad

tabell, varav framgår att, medan under ettvart av åren 1938—1943 i genomsnitt

148 män dömts till tvångsuppfostran, motsvarande siffra för ettvart av

åren 1944—1946 uppgick till endast 51. Uppdelat på åren 1944—1946 uppgår

antalet män som dömts till tvångsuppfostran, för år 1944 till 75, för år

1945 till 48 och för år 1946 till 31. Under sistnämnda tre år dömdes 11 kvinnor

till tvångsuppfostran, därav 7 under 1944 och 2 under vartdera av åren

1945 och 1946. Siffrorna för år 1946 äro endast preliminära.

Enligt beredningens tanke pekade de här återgivna siffrorna för de tre

senaste åren alldeles bestämt mot att tidpunkten nu vore inne för tvångsuppfostringsinstitutets

upphävande. I den mån som brottslingar i åldern 15—18

år åtalats hade nämligen domstolarna alltmera övergått till att i stället för

tvångsuppfostran anlita villkorlig dom i samband med skyddsuppfostran efter

överenskommelse med vederbörande barnavårdsnämnd.

Strafflagberedningen anser, att det efter vad jag uttalat i årets statsverksproposition

om Bonaanstaltens förestående avveckling vore anledning an

taga att domstolarna redan nu praktiskt taget komme att upphöra med att

döma till tvångsuppfostran. Med hänsyn till den rationellare vård som skyddsuppfostrans

större differentiering av klientelet möjliggjorde, kunde enligt

beredningens uppfattning något skäl icke längre åberopas för att begagna de

båda uppfostringsmetoderna vid sidan av varandra. De svårigheter för

skyddsuppfostringsvägens anlitande i full utsträckning som legat i vissa

ekonomiska hänsyn komme alt bortfalla, om i enlighet med 1946 års riksdags

tidigare omnämnda uttalande de avgifter som barnavårdsnämnderna

hade atl erlägga till ungdomsvårdsskolorna för därstädes omhändertagna

komme att slopas.

Beredningen har avvisat tanken att med avskaffandet av tvångsuppfostran

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

förbinda en höjning av straffmyndighetsåldem eller en utsträckning av ungdomsfängelsestraffets

tillämpning även till åldersklasser under 18 år. I utlåtandet

har beredningen härom anfört följande.

I likhet med skyddshemsutredningen har beredningen varken funnit frågan

om straffmyndighetsåldems höjande i detta sammanhang böra upptagas

eller ansett lämpligt föreslå en utvidgning av ungdomsfängelsestraffets

tillämplighet till ungdom under 18 år. Den förra frågan är enligt beredningens

mening av alltför stor principiell betydelse för att lämpligen kunna utbrytas

ur den allmänna revision av straff- och skyddssystemet som anförtrotts

beredningen. Mot en utvidgning av ungdomsfängelsestraffets tillämpning

till ungdom under 18 år kan anföras dels enahanda skäl, dels ock att

en dylik utvidgning icke kan anses påkallad av tvångsuppfostringsinstitutets

upphävande. Den skulle, såsom skyddshemsutredningen påpekat, innebära

en kvarstående dubblering av uppfostringsmöjligheterna för dessa åldersklasser.

Det skäl som skulle tala för utvidgningen vore att domstolarna

utan tillgång till möjligheten att döma till tvångsuppfostran kunde befaras

komma att i större utsträckning än hittills döma ungdom under 18 år till

tidsbestämt fängelse. Efter domstolarnas snabba anpassning till den nya

lagstiftningen om villkorlig dom i förening med särskilda föreskrifter synes

ingen farhåga behöva hysas för en utveckling i nämnda riktning. Beredningen

finner därför icke erforderligt föreslå några särskilda föreskrifter till förebyggande

av att domstolarna i oträngt mål döma personer under 18 år till

frihetsstraff. Däremot bör lämpligen rättsskipningen i mål mot underåriga

centralt kontrolleras — justitiekansler^ medverkan torde i detta avseende

kunna påräknas, likaväl som när fråga gällt tillämpningen av åtalseftergiften

— så att en eventuell tendens till ökad användning av frihetsstraff mötes

med överklaganden i högre rätt. Beredningen förutsätter, att när socialstyrelsen

icke längre kan överföra mera elakartade fall till tvångsuppfostringsanstalt,

det kommer att finnas någon särskild ungdomsvårdsskola för dessa

med den strängare regim som kan finnas erforderlig och dit sådana fall

kunna hänvisas som skulle ha ifrågakonnuit till tvångsuppfostran.

I enlighet med vad nu anförts har strafflagberedningen ansett, att dess

uppgift inskränkte sig till en lagteknisk utformning av upphävandet snarast

möjligt av domstolarnas möjlighet att döma till tvångsuppfostran. Den lämpliga

tidpunkten härför har synts beredningen vara den 1 juli 1947. Beredningen

har i enlighet härmed föreslagit, att förutom 5 kap. 3 § strafflagen jämväl

1, 2, 3, 15 och 21 §§ i lagen om tvångsuppfostran skola upphöra att gälla

från och med den 1 juli 1947. Övriga lagrum i sistnämnda lag behövde äga

bestånd så länge det ännu funnes några till tvångsuppfostran dömda som icke

slutligt utskrivits. Och även därefter borde några få bestämmelser i lagen,

vilka ägde tillämpning med avseende å slutligt utskrivna, äga giltighet. I enlighet

med dessa riktlinjer har beredningen utarbetat utkast till lag angående

upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937 (nr

,75) om tvångsuppfostran. Tvångsuppfostringslagens upphävande har medfört

behov av vissa redaktionella ändringar i barnavårdslagen. Även härom

har beredningen framlagt förslag.

Beträffande den närmare innebörden av det utav beredningen framlagda

lagutkastet avseende upphävande av tvångsup pfostring

slagen må följande anmärkas. I 1 § av utkastet har intagits det av

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

17

beredningen föreslagna stadgandet därom, att 5 kan. 3 § strafflagen samt 1,

2, 3, 15 och 21 §§ lagen om tvångsuppfostran skola upphöra att gälla från

och med den 1 juli 1947. I en andra punkt utsäges, att sistnämnda lag i övrigt

skall upphöra att gälla den dag Konungen förordnar.

Under 2 § ha upptagits stadganden, vilka avse att reglera de förhållanden

som uppkomma då tvångsuppfostringsanstaltema å Bona och Viebäck nedläggas.

Beredningen — som räknat med att dessa anstalter skulle kunna avvecklas,

Bonaanstalten till omkring den 1 januari 1948 och anstalten å Viebäck

redan till den 1 juli 1947 — har framhållit, att när anstalterna nedlades

ett antal till tvångsuppfostran dömda komme att kvarstå vilka dels utskrivits

på prov dels enligt 8 § i lagen överförts till fostran och utbildning

utom anstalten, främst till ungdomsvårdsskolor, ävensom möjligen ytterligare

ett mindre antal elever som ännu icke utplacerats. Beredningen har ansett

två möjligheter kunna tänkas beträffande dessa elevers behandling: antingen

att de genom en övergångsbestämmelse förklarades skola omhändertagas för

skyddsuppfostran eller att förordnandet om deras tvångsuppfostran förklarades

skola verkställas i ungdomsvårdsskola. Beredningen har funnit det senare

alternativet såväl ändamålsenligare som lagtekniskt enklare att genomföra.

Detta innebure dels att på prov utskrivna som behövde återtagas komme

att intagas i någon ungdomsvårdsskola, dels att det lilla antal elever som

tilläventyrs kunde återstå vid Bonaanstaltens nedläggande utplacerades i ungdomsvårdsskolor.

Beredningen har funnit antagligt, att detta antal skulle

kunna nedbringas till ett minimum ej blott genom provutskrivningar utan

även genom successiv tillämpning under senare halvåret 1947 av 8 § i tvångsuppfostringslagen.

I lagen om upphävande av denna lag syntes emellertid

icke behöva fixeras någon tid, från vilken tvångsuppfostran skulle verkställas

i ungdomsvårdsskola, utan det syntes kunna överlämnas åt Kungl. Maj:t

att bestämma detta med hänsyn till vad som visade sig lämpligt beträffande

Bonaanstaltens övertagande för annat ändamål. I enlighet härmed har beredningen

i 2 § första stycket i utkastet till lag om upphävande av tvångsuppfostringslagen

upptagit en föreskrift av innebörd, att från och med den dag

Konungen bestämmer skall förordnande om tvångsuppfostran verkställas i

skola tillhörande bama- och ungdomsvården. Enligt beredningens förslag

skall därefter vad i tvångsuppfostringslagen är stadgat om styrelsen för allmän

uppfostringsanstalt äga motsvarande tillämpning på styrelsen för skolan.

Föreskrift härom har i utkastet intagits i andra stycket av 2 §.

Beredningen har icke funnit erforderligt att föreslå några bestämmelser

angående återintagning av på prov utskrivna (eller från tvångsuppfostringsanstalt

avvikna) efter den 1 juli 1947. Beträffande huru med dessa skall förfaras

anför beredningen följande.

Så länge tvångsuppfostringsanstalt består, återintages provutskriven i sin

gamla anstalt, styrelsen för denna obetaget alt enligt 8 § hos socialstyrelsen

göra framställning att han i stället må intagas i ungdomsvårdsskola. I sådan

skola synes han lämpligen böra intagas när liden för vederbörandes slutliga

utskrivning infaller efter den dag då anstalten skall vara avvecklad. Efter

dag, från vilken Konungen bestämt att förordnande om tvångsuppfostran

Dihang till riksdagens protokoll 19b7. 1 sand. Nr 298. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

skall verkställas i ungdomsvårdsskola, skall på prov utskriven i förekommande

fall återintagas i dylik skola. För varje elev — å tvångsuppfostringsanstalt

intagen eller därifrån på prov utskriven — vilken vid anstaltens upphörande

enligt 2 § första stycket skall överföras till ungdomsvårdsskola, bör

sådan skola bestämmas av socialstyrelsen. Allt vad nu sagts torde utan vidare

följa av den föreslagna lagtexten. I den mån andra övergångsbestämmelser

skulle erfordras än de av beredningen föreslagna, äger Kungl. Maj:t

enligt 22 § tvångsuppfostringslagen meddela sådana, så länge något förordnande

om tvångsuppfostran återstår att verkställa.

Beredningen framhåller, att varje tillämpning av tvångsuppfostringslagens

vårdbestämmelser tydligen upphörde, när alla till tvångsuppfostran dömda

slutligt utskrivits. I och för sig skulle något behov icke föreligga att formellt

upphäva dessa. Lagen skulle vid angivna tidpunkt ha kunnat utan vidare utmönstras

ur lageditionen, om icke några bestämmelser kvarstått att tillämpa

med avseende å personer som en gång varit dömda till tvångsuppfostran.

Beredningen åsyftar här stadgandena i 14 §, 17 a § och 20 § tvångsuppfostringslagen.

I 14 § återfinnes det tidigare omnämnda stadgandet därom, att åtal må

efter överåklagares prövning eftergivas för brott som någon till tvångsuppfostran

dömd begått före slutlig utskrivning. Beredningen har framhållit, att

denna bestämmelse ägde sin tillämpning, även om sådant brott upptäcktes

först efter den slutliga utskrivningen. Den måste därför äga bestånd även

efter det att alla till tvångsuppfostran dömda slutligt utskrivits.

I 17 a § har domstol tillagts rätt att förordna, att verkställd tvångsuppfostran

skall avse jämväl brott som den som slutligt utskrivits från anstalten begått

före utskrivningen på prov eller, om sådan utskrivning ej föregått, före

den slutliga utskrivningen. Beredningen framhåller i detta sammanhang, att

den reella innebörden av denna bestämmelse vore att domstolen med hänsyn

till den verkställda tvångsuppfostran ägde förklara att det nyupptäckta brottet

ej skulle föranleda ansvar; skadestånd skulle tydligen kunna ådömas. Beredningen

påpekar vidare, att medan åklagaren enligt 14 § hade befogenhet

att eftergiva åtal beträffande varje nyupptäckt brott begånget före den slutliga

utskrivningen, alltså även brott begånget efter utskrivning på prov, domstols

befogenhet enligt 17 a § att eftergiva påföljd icke omfattade brott begånget

under provutskrivning. Även bestämmelsen i 17 a § borde gälla efter

det att lagens vårdbestämmelser icke längre kunde tillämpas.

Vad till sist angår 20 § innehåller detta lagrum, att vad enligt lag eller författning

finnes stadgat angående särskild verkan därav att någon dömes

till fängelse skall äga motsvarande tillämpning, där någon dömes till tvångsuppfostran.

Beredningen har såsom exempel härpå från motiven för lagrummet

anfört 16 kap. 3 § strafflagen, enligt vilket stadgande straffet för falskt

åtal eller falsk angivelse göres beroende av vilket straff åtalet eller angivelsen

föranlett.

Beträffande de tre nu angivna paragraferna, vilka sålunda alltjämt måste

äga bestånd, har beredningen funnit mest ändamålsenligt att de bleve återgivna

i lagen om tvångsuppfostringslagens upphävande såsom alltjämt fort
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

19

bestående. Enligt beredningens mening borde 17 a § därvid dels undergå den

redaktionella jämkning, att domstolen berättigades förklara det nyupptäckta

brottet ej föranleda ansvar, dels förenklas så, att domstolens rätt att eftergiva

påföljd för brottet omfattade samma fall som överåklagares rätt att

eftergiva åtal. De tre bestämmelserna ha i beredningens lagutkast upptagits

under särskilda punkter i 3 §.

Beredningen uttalar, att genom den av beredningen sålunda förordade anordningen

möjliggjordes att alla de paragrafer i tvångsuppfostringslagen vilka

ej upphävts från den 1 juli 1947 kunde på en gång sättas ur kraft den dag

Konungen bestämde. Förslag härom bar, på sätt förut nämnts, i utkastet upptagits

såsom andra punkt i 1 §. Beredningen framhåller vidare, att Konungens

ifrågavarande förordnande borde meddelas så snart från socialstyrelsen

inhämtats att alla till tvångsuppfostran dömda slutligt utskrivits från ungdomsvårdsskola.

Beträffande de ändringar i barnavårdslagen som strafflagberedningen

funnit behövliga har beredningen anfört följande.

Utkastet till ändringar i barnavårdslagen utmönstrar ur lagen alla bestämmelser

om allmän uppfostringsanstalt. Vissa av dessa innebära att för skyddsuppfostran

omhändertagen i vissa fält må intagas i eller överflyttas till allmän

uppfostringsanstalt. Denna grupp av bestämmelser bör tydligen icke

vidare tillämpas när domstol icke längre äger döma till intagande i sådan

anstalt. En annan grupp reglerar behandlingen av dem som med stöd av

nyssnämnda bestämmelser intagits i eller överflyttats till allmän uppfostringsanstalt.

Denna senare grupp bestämmelser kan icke upphöra att gälla

så länge de enligt barnavårdslagen i uppfostringsanstalt intagna ännu äro

kvar i sådan anstalt. Att meddela föreskrift om att vissa paragrafer skola

ändras från och med den 1 juli 1947 och andra från annan dag som Konungen

bestämmer bleve onödigt invecklat. Enligt utkastet skall därför Konungen

bestämma om tidpunkten för samtliga ändringars ikraftträdande,

men har i övergångsbestämmelserna införts ett allmänt stadgande att för

skyddsuppfostran omhändertagen från och med den 1 juli 1947 icke vidare

må intagas i eller överflyttas till allmän uppfostringsanstalt. Härutöver synes

beträffande de föreslagna ändringarna ej behöva göras annat påpekande

än att efter strykande i 35 § 1 mom. av möjligheten att insätta person som

avses i 22 § d) i allmän uppfostringsanstalt paragrafen i övrigt ej kan kvarstå

oförändrad utan måste redaktionellt jämkas samt att tillägget till 48 § första

stycket b) innebär en tillämpning av 26 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse

samt 19 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering

i säkerhetsanstalt.

Enligt det av beredningen föreslagna tillägget till 48 § första stycket b)

skulle vad där är stadgat om verkan av fängelse eller straffarbete även gälla

vid verkställighet av domstols dom å ungdomsfängelse eller förvaring.

Strafflagberedningen framhåller, alt det i ett flertal andra lagar och

författningar förekomme bestämmelser som på ett eller annat sätt

stode i samband med institutet tvångsuppfostran. Såsom exempel på sådana

lagrum har beredningen nämnt 30 kap. 10 § rättegångsbalken, 1 och 5 §§

lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, 18 § sinnessjuklagen den 19

september 1929, 12 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition, nr 298.

utbekomma allmänna handlingar, 3 och 6 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring

och internering i säkerhetsanstalt, 3 och 15 §§ lagen den 22 juni

1939 om villkorlig dom, 2 och 4 §§ lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning

i brottmål, 2 § lagen den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser

om mål rörande brott av underårig, 8 § lagen den 19 maj 1944 om eftergift

av åtal mot vissa underåriga, 3 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. och 31 § lagen den 15 juni 1945

om utlännings rätt att här i riket vistas. I fråga om de allra flesta av de

uppräknade lagrummen vore, enligt vad beredningen uttalat, avskaffandet av

tvångsuppfostran endast av redaktionellt intresse. I några av lagrummen

förekommande bestämmelser med avseende å tvångsuppfostran komme emellertid

efter tvångsuppfostrans avskaffande alltjämt att under längre eller kortare

tid äga en saklig innebörd. Exempel härpå utgjorde de angivna paragraferna

i lagen om straffregister, sinnessjuklagen och lagen om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar ävensom 3 § lagen om villkorlig

dom. Beredningen hade, frånsett bamavårdslagen, icke ansett de av

tvångsuppfostrans avskaffande föranledda jämkningarna i lagar och författningar

utöver dem som direkt behandlade institutet vara av sådan betydelse,

att omarbetning av lagtexten erfordrades.

Yttrandena.

Utlåtanden över strafflagberedningens förslag ha efter remiss avgivits av

justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands,

Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län, styrelsen för statens uppfostringsanstalt

å Bona samt ungdomsvårdskommittén.

överståthållarämbetet har jämväl överlämnat yttranden av polismästaren

och förste stadsfiskalen i Stockholm, av vilka den förstnämnde i sin tur bifogat

infordrat yttrande av kriminalpolisintendenten i Stockholm. Länsstyrelserna

i Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län ha vardera bifogat yttrande

av landsfogden i länet, varjämte av länsstyrelsen i Jönköpings län överlämnats

yttranden av statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i Växjö

och länets barnavårdsförbund.

Tillfälle att avgiva yttrande över förslaget har även beretts barnavårdsnämnderna

i Stockholm, Norrköping, Malmö och Göteborg, föreningarna

Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges

landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler, Sveriges advokatsamfund,

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt svenska diakonissällskapet.

Från samtliga ha yttranden inkommit. I

I samtliga remissyttranden har förslaget i princip tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. Enligt den uppfattning som uttalats av

Svea hovrätt vore nedgången av antalet till tvångsuppfostran dömda så väsentlig,

att det icke syntes ändamålsenligt att för det fåtal varom fråga vore

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 298.

21

bibehålla tvångsuppfostringsinstitutet, om syftet med tvångsuppfostran kunde

tillgodoses på annat sätt. Strafflagberedningen hade uttalat, att skyddsuppfostran

med hänsyn till dess differentiering av klientelet möjliggjorde rationellare

vård än tvångsuppfostran. På grund därav och med hänsyn till att principerna

för skyddsuppfostran utövades av statliga organ syntes det hovrätten, som

om det med tvångsuppfostran avsedda syftet skulle kunna tillgodoses med

skyddsuppfostran. Socialstyrelsen har erinrat, att styrelsen i yttrande över

skyddshemsutredningens promemoria av den 26 februari 1944 rörande frågan

om åstadkommande av utvidgad samverkan mellan organen för tvångsuppfostran

och skyddsuppfostran anförde att den ansåge det vara principiellt

riktigt att avskaffa tvångsuppfostringslagen men att detta borde ske i samband

med en höjning av straffmyndighetsåldern till 18 år. På grund av utvecklingen

på det kriminalpolitiska området ansåge sig styrelsen numera böra

såtillvida frångå detta uttalande, att styrelsen nu funne skäl föreligga för

tvångsuppfostringsinstitutets avskaffande från den 1 juli 1947, ehuru någon

ändring av straffmyndighetsåldern icke samtidigt företoges. Kriminalpolisintendenten

i Stockholm har framhållit, att valet av åtgärder mot den ungdom

som blivit förvunnen till brott uppenbarligen vore av synnerlig betydelse

för ett effektivt och framgångsrikt bekämpande av ungdomsbrottsligheten

i hela dess utsträckning. Utsikterna för de unga brottslingarnas tillrättaförande

vore till stor del beroende av den utformning som samhällets åtgärder i

fostrande syfte erhölle. Strafflagberedningens förslag förefölle att utgöra ett

steg i rätt riktning mot underlättande av den vilsekomna ungdomens anpassning

efter samhällsordningens krav. Kriminalpolisintendenten ville i detta

sammanhang fästa uppmärksamheten på den ligabildning som numera i stor

utsträckning förekomme framför allt i de större städerna. Denna ligabildning

hade ofta haft sitt ursprung i sådana skadliga kontakter som anstaltsvistelse

i och för sig erbjöde. Samhället kunde befrias från de många ungdomsligorna

endast på det sättet, att de unga brottslingarna i största möjliga utsträckning

överlämnades till enskilda för vård och tillsyn. Enligt ungdomsvårdskommittén

vore det uppenbart, att den behandlingsform som de allmänna uppfostringsanstalterna

erbjudit ur väsentliga synpunkter icke kunde uppfylla tidens

krav. I synnerhet gällde detta om Bonaanstalten, vars nedläggande måste hälsas

med särskild tillfredsställelse.

Barnavårdsnämnden i Stockholm har påpekat, att det för närvarande

många gånger kunde bero på ren tillfällighet, om tvångsuppfostran eller åtgärd

genom barnavårdsnämnd komme till stånd, beroende på om anmälan

om begången förseelse gjordes till polismyndighet eller till barnavårdsnämnd.

Nämnden hade som regel icke hos åklagarmyndighet anmält brott, begångna

av ungdomar. På grund därav hade faktiskt formerna för omhändertagandet

i stället för beskaffenheten av det omhändertagna klientelet blivit avgörande

för dess placering. Även barnavårdsnämnden i Norrköping har ansett, att

tvångsuppfostringsinstitutet blivit överflödigt genom den utveckling som

ägt rum inom området för verkställighet av skyddsuppfostran. Förekomsten

av både tvångsuppfostran och skyddsuppfostran hade också kunnat medföra

olika behandling av likartade fall, vilket givetvis ej vore förenligt med kraven

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

på en rättvis och enhetlig samhällsreaktion inför vanartsyttringar hos ungdom.

Liknande uttalande har gjorts av barnavårdsnämnden i Malmö. Förslaget

har av föreningen Sveriges stadsdomare hälsats med tillfredsställelse, därvid

framhållits att tvångsuppfostran — särskilt ur synpunkten av den bristande

möjligheten till differentiering av klientelet — otvivelaktigt vore underlägsen

de vårdformer som rymdes inom gällande barnavårdslagstiftning. Svenska

diakonissällskapet — som beträffande tvångsuppfostringsinstitutet såsom

arbetsform uttalat, att det visat sig erbjuda goda möjligheter att fostra de

unga till goda samhällsmedborgare — har uppgivit, att sällskapets erfarenheter

från Viebäck shemmen, där i skilda anläggningar även flickor som

ådömts ungdomsfängelse eller omhändertagits för skyddsuppfostran varit

eller vore intagna, syntes giva stöd för åsikten, att klientelet inom de olika

kategorierna borde bedömas och sorteras från i stort sett enahanda utgångspunkter.

Det syntes sällskapet riktigt, att behandlingsformen icke gjordes

beroende av den yttre anledningen till omhändertagandet utan av mottagligheten

för uppfostran. Att själva namnet tvångsuppfostran försvunne syntes

därjämte vara en angelägenhet av stor pedagogisk vikt.

I det yttrande som avgivits av ungdomsvårdskommittén har berörts frågan

huruvida ungdomsvårdens organisation kunde antagas i stånd

att fylla de arbetsuppgifter som komme att åvila den efter den ifrågasatta

reformen. Att de ungdomar som tidigare ådömts tvångsuppfostran i stället

komme att hänvisas till omhändertagande i skola tillhörande barna- och ungdomsvården

måste enligt kommittén utan tvivel aktualisera frågan, huruvida

ungdomsvårdsskolorna vore rustade att giva den hjälp till återinpassning

i samhället som dessa särskilt svårbehandlade ungdomar vore i behov

av. Detta gällde såväl själva anstalts vården som den eftervårdande verksamheten.

Beträffande anstaltsvården ville kommittén starkt betona nödvändigheten

av psykologisk skolning av personalen, framförallt i de ledande befattningarna.

Rörande eftervården ansåge kommittén synnerligen behövligt

att den utbyggdes med flera konsulenter. Även Jönköpings läns barnavårdsförbund

har ansett sig böra påpeka det ökade ansvar som kommit att åvila

barnavårdsnämnderna i och med att de i allt flera fall blivit det verkställande

organet för att tillrättaföra unga människor som råkat på avvägar.

Det kunde ifrågasättas, om nämnder med ringa erfarenhet eller mindre omdömesförmåga

vore vuxna denna uppgift med alla dess ömtåliga faser av

omhändertagande, övervakning vid villkorlig utskrivning och andra variationer

av uppdraget.

I åtskilliga utlåtanden har understrukits strafflagberedningens uttalande

därom, att när socialstyrelsen icke längre kunde överföra mera elakartade

fall till tvångsuppfostringsanstalt det måste finnas någon särskild ungdomsvårdsskola

med strängare regim dit sådana fall kunde

hänvisas som skulle ha ifrågakommit till tvångsuppfostran. överståthållarämbetet

har i denna fråga hänvisat till de uttalanden som gjorts av polismästaren

och förste stadsfiskalen i Stockholm. Den sistnämnde har i sitt

yttrande gjort gällande, att tillskapandet av en dylik speciell form av ung
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

23

domsvårdsskolor utgjorde en nödvändig förutsättning för upphävandet av

lagen om tvångsuppfostran. I yttrandet anföres härom vidare följande.

Erfarenheten har visat, att den numera förefintliga och av domstol ofta

anlitade utvägen att ådöma villkorlig dom och i samråd med barnavårdsnämnden

överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande

för skyddsuppfostran icke alltid erbjuder tillräckliga möjligheter

för tillrättaförande av vissa mera svårbehandlade fall av minderåriga kriminella.

Det har sålunda i Stockholm under det sist förflutna halvåret i åtminstone

nio fall inträffat, att ungdom i åldern 15—18 år, vilken i samband

med erhållen villkorlig dom intagits å skola tillhörande hamn- eller

ungdomsvården, före 18-årsålderns uppnående begått nya brott av relativt

allvarlig beskaffenhet, huvudsakligen tillgrepp av motorfordon och ofta i

förening med andra stölder. Dessa brott ha antingen begåtts efter det vederbörande

på prov utskrivits från anstalten eller medan han alltjämt vistades

där eller i samband med rymning därifrån.---

Vid den av polismyndigheten bedrivna förundersökningen rörande ifrågakomna

eller liknande återfallsbrott har ej sällan framkommit, att den minderårige

varit väl medveten om domstolarnas obenägenhet att trots återfallet

ådöma strängare påföljd än villkorlig dom, och det har då och då förekommit,

att den minderårige under förhören givit uttryck åt den uppfattningen,

att han ej riskerade mera än att återigen få villkorlig dom och

bliva återintagen på skyddsanstalten. Det anförda torde klart visa, att i dessa

fall kombinationen villkorlig dom plus intagning på skyddsanstalt i sin

nuvarande form icke utgör ett tillräckligt korrektiv utan att såväl individualsom

generalpreventiva hänsyn kräva tillgång till en anstaltsvard i strängare

former än dem, som för närvarande tillämpas vid barna- och ungdomsvårdsskolorna.

Vad nu anförts angående minderåriga, som intagits å tvångsuppfostringsanstalt

på grund av domstols förordnande, torde i stort sett äga motsvarande

tillämpning även beträffande ungdomar, som utan dylikt förordnande

med stöd av gällande barnavårdslag överförts dit.

Polismästaren i Stockholm har i sitt yttrande anlagt liknande synpunkter

och därjämte framhållit, att en anstalt med strängare regim, dit sämre eller

oförbätterliga element kunde överföras, syntes nödvändig även för att eliminera

riskerna för dåligt inflytande å de bättre eller mera lättpåverkade i

skyddshemmen. Barnavårdsnämnden i Stockholm, som likaledes understrukit

strafflagberedningens uttalande om särskild ungdomsvårdsskola med

strängare regim, bär i detta sammanhang ansett böra framhallas, att möjligheter

för närvarande i stort sett saknades att meddela verkligt allsidig

psykoterapi å ungdomsvårdsskolorna. Oavsett om det föreliggande förslaget

genomfördes, borde möjlighet till sådan behandling åstadkommas.

Vikten av att särskild ungdomsvårdsskola med strängare regim funnes att

tillgå har framhållits även i de utlåtanden som avgivits av Svea hovrätt,

länsstyrelsen samt landsfogden i Göteborgs och Bohus län ävensom barnavårdsnämnderna

i Norrköping och Malmö. Föreningen Sveriges landsfiskaler

har fört på tal de talrika fall av rymningar i förening med återfall i brott

som brukade förekomma bland eleverna i ungdomsvårdsskolorna. Föreningen

ifrågasatte, om det icke borde tagas under övervägande att, utan frångående

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

av de principer i huvudsak efter vilka elevernas fostran bedreves vid skolorna,

vidtaga åtgärder för alt eliminera dessa olägenheter.

Den av strafflagberedningen förordade centrala kontrollen av

rättsskipningen i mål mot underårig a, så att en eventuell tendens

till ökad användning av frihetsstraff kunde mötas med överklaganden

i högre rätt, har blivit föremål för diskussion i några yttranden. Justitiekansler

sämbetet har visserligen ansett, att den hittillsvarande utvecklingen

av praxis, som utmärktes av att villkorlig dom i stor utsträckning användes

å unga brottslingar, närmast talade för att något behov av en sådan kontroll

icke förelunnes. Då det emellertid icke kunde uteslutas, att en kontroll i enskilda

fall kunde vara till gagn, ville ämbetet för sin del ansluta sig till vad

beredningen i detta avseende föreslagit. Beträffande det sätt på vilket kontrollen

borde anordnas har ämbetet anfört följande.

Överåklagarna eller de distriktsåklagare som enligt Kungl. Maj:ts brev

den 15 juni 1944 nr 334 ha att pröva, huruvida nu ifrågavarande underåriga

skola åtalas, torde böra till justitiekanslersämbetet — om ett riksåklagarämbete

inrättas, till detta — anmäla alla de fall då underårig ådömts

ovillkorligt frihetsstraff och därvid meddela, om utslaget kommer att överklagas.

Ämbetet anser sig emellertid icke böra underlåta att framhålla, att

vissa komplikationer kunna uppkomma i sådana fall, då allmän åklagare i

högre rätt yrkar villkorlig dom i förening med skyddsuppfostran i stället för

det ovillkorligt ådömda straffet. Om den tilltalade efter nöjdförklaring börjat

avtjäna det honom ådömda straffet och högre rätt bifaller åklagarens yrkande

om villkorlig dom i förening med skyddsuppfostran, synes den tilltalade

få undergå såväl det ådömda frihetsstraffet till viss del som behandling

i ungdomsvårdsskola. Detta synes mindre tillfredsställande men torde icke

med nuvarande lagstiftning kunna undvikas. Påpekas bör också, att den tilltalade

i dylika fall ej sällan skulle anse en ändring icke till sin förmån utan

till sin nackdel.

Ej heller Svea hovrätt har ansett någon erinran vara att göra mot en central

kontroll av rättsskipningen i mål mot underåriga.

Häradshövdingföreningen har däremot betecknat en sådan kontroll såsom

pricipiellt oriktig. Föreningen instämmer i beredningens uttalande, att någon

fara icke torde föreligga för att domstolarna, då tillgång till möjligheten

att döma till tvångsuppfostran upphört, skulle komma att i större utsträckning

än dittills döma ungdom under 18 år till tidsbestämt fängelse;

och det vore enligt föreningens förmenande säkerligen även riktigt, att några

särskilda föreskrifter till förebyggande av att domstolarna i oträngt mål

skulle tillgripa denna utväg icke erfordrades. Vad beredningen anfört rörande

behovet av central kontroll över rättsskipningen syntes emellertid visa, att

beredningen trots allt befarade att domstolarnas tillämpning av hithörande

lagstiftning ej komme att giva tillfredsställande resultat, en farhåga som

knappast kunde förklaras på annat sätt än att beredningen vore tveksam antingen

om den föreslagna lagstiftningens tillräcklighet eller om domstolarnas

kompetens. I bada fallen syntes dock andra åtgärder böra tillgripas än den

av beredningen föreslagna extraordinära kontrollen. Det förut vid ett par

tillfällen i samband med ny lagstiftning anlitade förfarandet att genom för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

25

valtningsmyndigheternas ingripande söka påverka domstolarnas tillämpning

av gällande lag måste anses principiellt oriktigt och från synpunkten av

rättsskipningens oberoende betänkligt. Rättsskipningen skulle och borde stödja

sig allenast på gällande lag och dess grunder och icke på i förvaltningsväg

öppet eller under hand givna direktiv. Uet vore enligt föreningens mening

klart att, så länge lagstiftningen vore tillfredsställande, den kontroll över

dess tillämpning som grundlagen och gällande rättsordning erbjöde vore tillfyllest

och i varje fall icke borde kompletteras på sätt bär ifrågasatts. Med

instämmande i ett av landsfogden i Göteborgs och Bohus lön gjort uttalande

har länsstyrelsen i länet ansett särskilda föreskrifter för rättstillämpningen

vara att föredraga framför kontrollåtgärder av den art stafflagberedningen

avsett.

I detta sammanhang kan nämnas att Sveriges advokatsamfunds styrelse

förklarat sig icke förbise risken för att domstolarna, utan möjlighet att

ådöma tvångsuppfostran, kunde komma att visa en viss benägenhet att oftare

än nu skedde döma brottslingar under 18 år till tidsbestämt frihetsstraff.

I förhoppning att de tydliga uttalanden som förelåge i motiven till lagstiftningen

skulle beaktas av domstolarna ansåge styrelsen dock, att nyssnämnda

risk icke borde tillmätas avgörande betydelse. Även från andra håll har

under hänvisning till den alltmera humana uppfattningen om vården av

unga brottslingar uttalats, att farhågor icke behövde hysas för någon tendens

till ökad användning av frihetsstraff.

I flera yttranden har framhållits, att överlämnande till skyddsuppfostran

förutsatte medverkan från såväl barnavårdsnämnd som

länsstyrelse; där sådan medverkan icke kunde erhållas, vore frihetsstraff

oundvikligt. Svea hovrätt har med tanke härpå velat framhålla vikten

av att de myndigheter, som handhade ungdomsvården, icke komme att

handla så, att de till villkorlig dom med överlämnade till åtgärd för skyddsuppfostran

dömda bleve underkastade lindrigare åtgärder än domstolarna

tänkt sig. Detta skulle, anför hovrätten, kunna ske t. ex. därigenom att barnavårdsnämnd

av någon anledning frånginge sitt före domen avgivna förslag

om skyddsuppfostran eller på grund av att länsstyrelse vägrade fastställelse

å beslut om skyddsuppfostran. I det enskilda fallet kunde ett sådant

förhållande, om den dömde åsidosatte sin plikt att föra ett ordentligt

liv, föranleda att den villkorliga domen förklarades förverkad, därvid domstolen

— då möjlighet att döma till tvångsuppfostran ej längre förelåge —

kunde bliva hänvisad till att döma till ovillkorligt frihetsstraff. Skulle sådana

nu antydda avvikelser förekomma i någon större omfattning, kunde

fara uppkomma för att anordningen med villkorlig dom jämte överlämnande

till åtgärd för skyddsuppfostran råkade i vanrykte med åtföljande

risk att domstolarna bleve föranlåtna döma till ovillkorligt frihetsstraff,

ehuru uppfostringsåtgärd även enligt domstolarna vore mest ändamålsenligt,

ävensom att frågan om återinförande av systemet med dömande direkt till

uppfostringsåtgärd åter väcktes. Hovrätten ansåge icke att särskilt stor risk

förelåge för att dessa farhågor skulle besannas utan funne det troligare att

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 29S.

så god samverkan mellan domstolarna och de ungdomsvårdande myndigheterna

borde kunna uppnås, att nämnda avvikelser endast uppkomme i rena

undantagsfall. Hovrätten hade emellertid ansett alt uppmärksamheten borde

vara riktad på denna fråga. Även hovrätten över Skåne och Blekinge har

uppehållit sig vid denna fråga. Hovrätten framhåller sålunda, att i 8 § lagen

om villkorlig dom såsom förutsättning för överlämnande till barnavårdsnämnd

för skyddsuppfostran i samband med villkorlig dom angåves, bland

annat, att barnavårdsnämnden i avgivet yttrande föreslagit sådan åtgärd.

Hade så ej skett, vore domstolen nödsakad, även om domstolen själv skulle

anse ett överlämnande till barnavårdsnämnden för skyddsuppfostran såsom

ändamålsenligast, att antingen tillgripa urbota straff eller meddela villkorlig

dom med eller utan föreskrift enligt 8 § i nämnda lag. Då domstolarna ofta

måste anses besitta åtminstone lika stor möjlighet som barnavårdsnämnderna

att avgöra den lämpligaste behandlingsformen, ville hovrätten ifrågasätta,

huruvida icke åt domstolarna borde kunna inrymmas större handlingsfrihet

med avseende å spörsmålet rörande omhändertagande för skyddsuppfostran.

Enligt stadsdomareföreningens mening borde garantier skapas för att —- vid

överlämnande till barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran — ett omhändertagande

för sådan åtgärd verkligen komme till stånd. Det kunde inträffa,

att vederbörande länsstyrelse funne sig icke kunna fastställa barnavårdsnämndens

beslut om omhändertagande. I dylikt fall komme den kanske

väsentliga grunden för en villkorlig dom att brista. Även av barnavårdsnämnden

i Stockholm har framhållits, att samhällets reaktion kunde komma

att helt utebliva för den händelse länsstyrelsen vägrade att fastställa barnavårdsnämnds

beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran. I

sådant fall, då domstol och barnavårdsnämnd träffat överenskommelse om

omhändertagande för placering t. ex. i ungdomsvårdsskola, borde fastställelse

av länsstyrelse icke erfordras. Barnavårdsnämnden framhåller vidare,

att om domstol, som efter förslagets genomförande skulle sakna möjlighet

att direkt döma till fostringsåtgärd, ej kunde träffa överenskommelse

med barnavårdsnämnd, fall kunde uppstå då domstolen skulle bliva nödsakad

att utmäta straff eller kvalificerad villkorlig dom. Då avsikten med

tvångsuppfostringslagens upphävande i dessa fall skulle komma att förfelas,

syntes en komplettering av beredningens förslag på denna punkt vara

behövlig. Förste stadsfiskalen i Stockholm anser, att ett upphävande av

lagen om tvångsuppfostran ytterligare aktualiserade en reform som även

ur andra synpunkter framstode såsom önskvärd, nämligen införande av rätt

för domstol att i brottmål angående minderåriga omedelbart döma till

skyddsuppfostran. Ett liknande uttalande har gjorts av polismästaren i Stockholm.

I flera utlåtanden har understrukits det angelägna i att undanröja de svårigheter

att i full utsträckning anlita skyddsuppfostran som sammanhängde

med kommunernas skyldighet att betala avgifter till barna-

och ungdomsvårdsskolorna. Hovrätten över Skåne och

Blekinge har sålunda ansett önskvärt, att barnavårdsnämnderna befriades

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

27

från all avgiftsskyldighet för skyddsuppfostran. Skulle endast avgifterna för

sådan fostran i ungdomsvårdsskola slopas men icke för övrig skyddsuppfostran,

exempelvis i enskilt hem eller barnhem, kunde nämligen följden bli

att barnavårdsnämnderna föranstaltade om intagande i ungdomsvårdsskola,

ehuru omhändertagande i annan form i och för sig vore lämpligare. Uttalanden

av liknande innebörd ha gjorts av överståthållarämbetet, polismästaren

och förste stadsfiskalen i Stockholm, Jönköpings läns barnavårdsförbund

samt barnavårdsnämnderna i Stockholm, Norrköping och Malmö.

1 det yttrande som avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge har

framhållits, att de materiella förutsättningarna för tvång suppfostran

och villkorlig dom icke vore desamma. I sådant

hänseende har hovrätten anfört följande.

Enligt lagen om tvångsuppfostran gäller, att sådan fostran kan ifrågakomma,

där brottets beskaffenhet samt den brottsliges personliga utveckling,

vandel och levnadsomständigheter i övrigt giva skälig anledning antaga, att

han är i behov av och mottaglig för sådan fostran och utbildning som avses

med tvångsuppfostran, samt med hänsyn till sålunda och eljest föreliggande

förhållanden tvångsuppfostran finnes lämpligare än straff. I 1 § lagen

om villkorlig dom stadgas, att domstol kan meddela sådan dom, då det med

hänsyn särskilt till den brottsliges karaktär och personliga förhållanden i

övrigt finnes skälig anledning antaga, att han utan att undergå straff skall

avhålla sig från att ånyo begå brott. Villkorlig dom må ej brukas, då den

brottslige finnes förskylla högre straff än straffarbete i ett ar eller fängelse

i två år. Möjligheten att ådöma tvångsuppfostran är ej på dylikt sätt begränsad.

Av det anförda framgår sålunda, att de materiella förutsättningarna

för tvångsuppfostran och villkorlig dom icke äro desamma. På grund därav

synas domstolarna, sedan lagen om tvångsuppfostran trätt ur tillämpning,

lagligen icke hava möjlighet att meddela villkorlig dom jämte överlämnande

till barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran i alla de fall, där tvångsuppfostran

nu kan ådömas. Enligt beredningens förslag avses emellertid, att

skyddsuppfostran — och då enkannerligen sådan, som innebär intagning

i ungdomsvårdsskola — skall ersätta tvångsuppfostran. För vinnande av detta

syfte är det enligt hovrättens mening nödvändigt att vidtaga ändring i lagen

om villkorlig dom. Hovrätten föreslår därför, att i samma lag de materiella

förutsättningarna för villkorlig dom givas sådant innehåll, att för personer

under 18 år alltid, där ej 2 § lägger hinder i vägen därför, kan ifrågakomma

villkorlig dom med skyddsuppfostran i sådana fall, där tvångsuppfostran nu

må ådömas. Eljest är att befara, att domstolarna i vissa fall anse sig förhindrade

att meddela villkorlig dom och i stället döma till frihetsstraff.

Även föreningen Sveriges stadsdomare har ifrågasatt, huruvida icke lagen

om villkorlig dom beträffande förutsättningarna för sådan dom borde uppmjukas

i vad det gällde villkorlig dom som förbindes med överlämnande till

skyddsuppfostran.

Beträffande tidpunkten för en definitiv avveckling av

anstalten å Bona har socialstyrelsen till en början erinrat, att styrelsen

i utlåtande den 18 november 1946 över styrelsens för Bonaanstalten

förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1947/48 uppgivit, att ungdomsvårdsskolorna

under nämnda budgetår skulle — utan nybyggnad för skolornas

del — under förutsättning atl skolornas eftervård utvecklades program
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

enligt kunna mottaga dels de nya fall, som under denna tid dömts till

tvångsuppfostran, dels ock sådana från Bona villkorligt utskrivna elever,

som på grund av misskötsamhet måste återtagas till förnyad anstaltsbehandling,

samt att restklientelet från Bona skulle kunna mottagas från den 1 juli

1948. Socialstyrelsen liade vid tiden för nämnda utlåtande beräknat, att den

tidigare beslutade tillbyggnaden av särskild isoleringsavdelning samt öppen

paviljong vid Långanässkolan, som torde komma att mottaga huvudparten

av ifrågavarande klientel, skulle kunna avslutas under våren 1947. Emellertid

hade utbyggnadsarbetet på grund av kända förhållanden på byggnadsmarknaden

så försenats, att det icke kunde beräknas bliva färdigt förrän i slutet

av år 1947. Styrelsen ville därför framhålla, att ungdomsvårdsskolornas resurser

beträffande besvärligare klientel måste hårt pressas för att det under

budgetåret 1947/48 skulle bli möjligt att mottaga ifrågavarande från Bona

villkorligt utskrivna elever samt de nya fall, som skulle ha placerats på Bona,

därest icke tvångsuppfostringsinstimtet avskaffats. Beträffande restklientelet

funne styrelsen uteslutet att, såsom strafflagberedningen förutsatt, överföra

detta till ungdomsvårdsskolorna redan omkring den 1 januari 1948. Först under

sommaren 1948, då hela den övriga utbyggnaden av enskilda elevrum,

verkstäder och personalbos*äder vid Långanäs beräknades vara slutförd,

kunde en successiv överföring av restklientelet från Bona äga rum. Styrelsen

för statens uppfostringsanstalt å Bona har med avsende å avvecklingen av

anstalten erinrat om att styrelsen i sitt förslag till anslagsäskanden för budgetaret

1947/48 funnit tiden intill den 1 juli 1948 vara behövlig för avvecklingen.

Stora svårigheter skulle för styrelsens del möta för en tidigare omläggning

av anstaltens verksamhet, ej minst i fråga om dispositionen av

personal.

Beträffande avvecklingen av uppfostringsanstalten å

Vi e b ä c k hade, enligt vad socialstyrelsen erfarit, elevantalet vid denna anstalt

nedgått så, att huvudparten därav syntes kunna villkorligt utskrivas under

sommaren 1947, dock troligen ej redan till den 1 juli. Det fåtal elever,

som då måste anses vara i behov av fortsatt anstaltsvård, kunde utan svårighet

överflyttas till lämpliga ungdomsvårdsskolor. Styrelsen för svenska diakonissällskapet

har förklarat, att de å anstalten på Viebäck intagna eleverna

— på sätt strafflagberedningen förutsatt — kunde utskrivas eller överföras

till lämplig ungdomsvårdsskola redan den 1 juli 1947, Ej heller syntes hinder

möta för att till skola av denna art hänvisa sådana efter undergången tvångsuppfostran

villkorligt utskrivna, vilka efter att ha överträtt de för den villkorliga

utskrivningen meddelade föreskrifterna ånyo måste omhändertagas.

Styrelsen framhåller emellertid, att på grund av gällande avtal mellan justitiedepartementet

och sällskapet om den allmänna uppfostringsanstalten på

Viebäck en förutsättning för anstaltens upphörande redan den 1 juli 1947

vore att särskild överenskommelse därom kunde träffas i tillräckligt god tid

före nämnda dag.

Med anledning av strafflagberedningens uttalande, att det antal elever som

vid Bonaanstaltens nedläggande till äventyrs kunde återstå antagligen skulle

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

29

kunna nedbringas till ett minimum ej blott genom provutskrivningar utan

även genom successiv tillämpning under senare halvåret 1947 av 8 § i tvångsuppfostringslagen,

har häradshövdingföreningen förklarat sig förutsätta, att

detta uttalande icke vore avsett att så tolkas, att dylika åtgärder skulle komma

att vidtagas enbart i syfte att åstadkomma dylikt minimum utan hänsyn

till om åtgärderna eljest kunde anses stå i överensstämmelse med vad

nämnda lag och den meddelade domen rätteligen borde föranleda.

I fråga om de föreslagna bestämmelsernas närmare utformning innehålla

remissvaren endast ett fåtal uttalanden. Med avseende å den av strafflagberedningen

förordade överflyttningen av 17 a § i tvång suppfostring

slagen till övergångsreglerna har justitiekanslersämbetet

ifrågasatt, om den därvid föreslagna redaktionella jämkningen borde komma

till stånd nu i samband med lagens upphävande. Även hovrätten för övre

Norrland har ställt sig kritisk mot den ändrade formuleringen av 17 a § och i

sådant hänseende yttrat.

Det synes ur såväl allmänpreventiv som specialpreventiv synpunkt icke

alldeles betydelselöst, huruvida sedan ett brott begåtts domstolen, såsom nu

enligt 17 a §, förordnar att den verkställda tvångsuppfostran »skall avse»

jämväl det nya brottet eller, i enlighet med det föreslagna stadgandet,° förklarar

brottet »ej föranleda ansvar» med hänsyn till den verkställda tvångsuppfostran.

Förfares på det senare sättet, kan hos såväl den brottslige ^som

andra den uppfattningen inställa sig att det nya brottet ej påkallat någon

som helst samhällelig reaktion. Så är dock knappast fallet, utan situationen

torde vara den att man, trots det nya brottet, sätter sin lit till att den genomgångna

tvångsuppfostran, som ju någon tid fortgått efter det att det nya

brottet begicks, skall vara reaktion nog jämväl mot detta brott. Anledning

synes sålunda knappast finnas att på denna punkt frångå lydelsen i 17 a §.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har avstyrkt den sakliga ändring som

föreslagits och därvid erinrat om att 17 a § i lagen om tvångsuppfostran —

vilken icke gällde brott som förövats efter utskrivning på prov men före slutlig

utskrivning — i detta hänseende överensstämde med motsvarande bestämmelser

i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt och i lagen

om ungdomsfängelse. Någon omständighet som motiv för att frångå lagens

nuvarande ståndpunkt hade icke angivits av beredningen.

De föreslagna ändringarna i barnavårdslagen ha endast

såtillvida givit anledning till anmärkning i remissyttrandena som justitiekanslersämbetct

ifrågasatt, om det icke kunde vara ägnat att lätt leda till

missförstånd att i ingressen till lagen om ändring i nämnda lag föreskriva,

att däri angivna paragrafer skulle erhålla ändrad lydelse från och med dag

Konungen bestämde, och att samtidigt förordna, att lagen skulle träda i kraft

den 1 juli 1947.

Departementschefen.

Alltsedan det genom 1924 års barnavårdslagstiftning blev möjligt att för

skyddsuppfostran omhändertaga vanartad ungdom i åldern mellan 15 och 18

år har i skilda sammanhang frågan om förhållandet mellan denna behand
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

lingsform och institutet tvångsuppfostran upptagits till diskussion. Därvid

har framhållits, att behandlingen på de allmänna uppfostringsanstalterna och

på skyddshemmen företer stora likheter. I båda fallen gäller det att uppfostra

och utbilda ungdom, som vid intagandet befinner sig i åldern mellan 15 och

18 år. Huruvida en pojke eller flicka, som förövat straffbara handlingar,

blir föremål för åtal eller omhändertagen enligt barnavårdslagstiftningen

beror ofta på en tillfällighet. Bland de ungdomar som bli föremål för åtgärder

enligt barnavårdslagen är det icke få, som förövat brottsliga handlingar

och beträffande vilka just dessa handlingar föranlett ingripande enligt

barnavårdslagen. Å andra sidan ha de minderåriga lagöverträdare, som

intagas å uppfostringsanstalt, i de flesta fall varit hemfallna åt ett oordentligt

eller sedeslöst leverne; att denna vanart dessutom tagit sig uttryck i en

brottslig gärning beror ofta på en slump. Någon väsentlig artskillnad kan

alltså i allmänhet icke sägas föreligga mellan de elever som bli föremål för

tvångsuppfostran och dem som bli omhändertagna enligt barnavårdslagstiftningen.

Sedan lång tid tillbaka har eftersträvats att åstadkomma en närmare samverkan

mellan organen för verkställighet av tvångsuppfostran och skyddsuppfostran

samt att därigenom ernå en mera rationell fördelning av klientelet.

Under senare tid har emellertid ifrågasatts, om icke tvångsuppfostringsinstitutet

borde utmönstras ur det straffrättsliga systemet. Anledningen till att

denna fråga aktualiserats har närmast varit den förskjutning i riktning mot

en vidgad användning av barnavårdslagstiftningens behandlingsformer som

inträtt i och med ikraftträdandet av lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga

och den nya lagen om villkorlig dom. Enligt dessa lagar förutsättes

nämligen att åtal ej skall väckas och straff ej ådömas, om det kan anses tillfyllest

att den brottslige blir föremål för åtgärd från barnavårdsnämnds sida,

främst skyddsuppfostran.

Med anledning av den starka nedgången i antalet till tvångsuppfostran

dömda har frågan om den framtida användningen av uppfostringsanstalten

å Bona varit föremål för utredning. På grundval av ett utav medicinalstyrelsen

framlagt preliminärt förslag, enligt vilket anstalten skulle efter vissa

om- och tillbyggnadsarbeten tagas i anspråk för den statliga sinnesslövården,

har riksdagen för innevarande budgetår beviljat anslag till vissa ändringsarbeten.

Sedan styrelsen för Bonaanstalten därefter framlagt förslag till

plan för anstaltens avveckling som uppfostringsanstalt, har jag i årets statsverksproposition

uttalat, att förslag om upphävande av lagen om tvångsuppfostran

om möjligt borde underställas årets riksdag och att under alla förhållanden

Bonaanstalten syntes, såsom styrelsen för anstalten föreslagit, böra

nästa budgetår avvecklas såsom allmän uppfostringsanstalt. Jag nämnde även,

att beträffande sättet för anstaltens avveckling olika utvägar kunde tänkas;

en möjlighet skulle erbjuda sig, därest lagen om tvångsuppfostran kunde upphävas

redan från och med den 1 juli 1947. Enligt min mening föreligga starka

skäl för att förverkliga denna tanke. Strafflagberedningen har också i sitt

förslag förordat en sådan linje.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

31

Ett avskaffande av tvångsuppfostringsinstitutet bygger på förutsättningen

att det klientel som är i behov av anstaltsvård i stället blir omhändertaget för

skyddsuppfostran. Detta överensstämmer lielt med de strävanden i reformarbetet

på straffrättens område som kommit till synes i de nyssnämnda lagarna

om villkorlig dom och om åtalseftergift, nämligen att, så långt det är görligt,

för de yngsta lagöverträdarnas del ersätta straff och straffrättsliga skyddsåtgärder

med de behandlingsformer som stå till buds inom socialvården.

Enighet torde råda därom, att organen för samhällets barnavård i regel äro

de lämpligaste för omhändertagande av minderåriga brottslingar. Vidare är

möjligheten till en ändamålsenlig differentiering av klientelet och därmed

till en rationell vård större vid skyddsuppfostran än vid tvångsuppfostran.

Inom ramen för barnavårdens organisation finnas också speciella anstalter

för psykiskt abnorma elever. En stor förtjänst hos barnavårdslagens uppfostringssystem

är ytterligare, att i princip anstaltsbehandling endast tillgripes

när vård i frihet anses utesluten och att uppmärksamheten ständigt är

inriktad på att, då möjlighet därtill föreligger, utbyta vård i anstalt mot lindrigare

uppfostringsåtgärd. Det torde med hänsyn till det sagda icke längre

föreligga något skäl att bibehålla tvångsuppfostringsinstitutet vid sidan av

uppfostringsmetoderna enligt bamavårdslagen.

Till de riktlinjer som strafflagberedningen uppdragit för reformen kan jag

helt ansluta mig. Då det är angeläget att avvecklingen av uppfostringsanstalten

å Bona icke fördröjes, synes det lämpligt att, såsom beredningen föreslagit,

avskaffa möjligheten att döma till tvångsuppfostran redan från och

med den 1 juli 1947. I särskild lag bör sålunda förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen

samt 1, 2, 3, 15 och 21 §§ lagen om tvångsuppfostran skola upphöra att

gälla från och med nämnda dag. Övriga bestämmelser i sistnämnda lag ha

avseende å behandlingen av de till tvångsuppfostran dömda; de böra därför

gälla till dess samtliga elever blivit slutligt utskrivna. Det synes då böra

ankomma på Kungl. Maj:t att förordna om dessa bestämmelsers upphörande.

Såsom beredningen föreslagit, torde dock några få föreskrifter, vilka äga

tillämpning å slutligt utskrivna, böra bibehållas i kraft även därefter. Föreskrifter

i nu angivna hänseenden torde på sätt beredningen förordat böra

upptagas i den särskilda lagen om avskaffande av tvångsuppfostringsinstitutet.

Beträffande barna- och ungdomsvårdsorganisationens möjligheter att mottaga

tvångsuppfostringsklientelet har socialstyrelsen uppgivit, att tillämnade

utbyggnadsarbeten vid Långanäs yrkesskola — vilken skola får antagas komma

att mottaga huvudparten av det manliga klientel som skulle ha ifrågakommit

till tvångsuppfostran — blivit försenade, varigenom ungdomsvårdsskolornas

resurser beträffande besvärligare klientel måste bli hårt pressade

för att det under budgetåret 1947/48 skulle bli möjligt att mottaga de

elever som villkorligt utskrivits från Bona men på grund av misskötsamhet

måste återtagas ävensom de nya fall som skulle lva placerats på Bona, om

icke tvångisuppfostringsinstitutet avskaffats. Beträflande restklientelet å

Bona har socialstyrelsen funnit det uteslutet att överföra detta därifrån förr
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

än under sommaren 1948. Även styrelsen för Bonaanstalten har ansett tiden

intill den 1 juli 1948 behövlig för anstaltens avveckling. Man torde därför

vara nödsakad räkna med att Bonaanstalten måste bibehållas för sitt nuvarande

ändamål till utgången av nästkommande budgetår. Däremot synes

det bli möjligt att nedlägga uppfostringsanstalten å Viebäck tidigare. Det

lärer dock icke vara erforderligt att nu göra något bestämt uttalande i fråga

om tidpunkten för anstalternas nedläggande, utan det torde få ankomma på

Kungl. Maj:t att med hänsyn till vad som visar sig lämpligast träffa avgörande

härom.

I anledning av vad svenska diakonissällskapet anfört i denna fråga vill

jag nämna, att det avtal som Kungl. Maj:t träffat med sällskapet rörande

uppfostringsverksamheten på Viebäck gäller tills vidare intill utgången av

andra budgetåret efter det, under vilket uppsägning ägt rum. Möjlighet torde

givetvis föreligga att genom särskild överenskommelse med sällskapet bringa

avtalet att upphöra före den sålunda bestämda tiden. I varje fall synes dock

avtalet böra fortbestå under nästkommande budgetår. Jag utgår därvid ifrån

att, i den mån ifrågavarande anstalt icke behöver under budgetåret utnyttjas

för tvångsuppfostringsklientelet, hinder icke skall möta att taga den i

anspråk för klientel tillhörande fångvården.

Vid nedläggandet av de nuvarande anstalterna kommer ett antal till tvångsuppfostran

dömda att kvarstå, vilka dels utskrivits på prov, dels enligt 8 §

i tvångsuppfostringslagen överförts till fostran och utbildning utom anstalten

och dels ännu icke utplacerats. I likhet med strafflagberedningen finner

jag det mest ändamålsenligt att med avseende å dylika elever föreskriva, att

deras tvångsuppfostran skall verkställas i skola tillhörande bama- och ungdomsvården.

Bestämmelser, varigenom åt Kungl. Maj:t överlämnas att förordna

härom, torde på sätt beredningen föreslagit böra upptagas i lagen

rörande tvångsuppfostringsinstitutets avskaffande.

Närmare föreskrifter angående återintagning av elever, vilka utskrivits på

prov eller avvikit från uppfostringsanstalt efter den 1 juli 1947, torde såsom

strafflagberedningen funnit icke vara erforderliga. Av de föreslagna bestämmelserna

lärer nämligen utan vidare följa att, så länge tvångsuppfostringsanstalt

består, dylik elev återintages i sin gamla anstalt, styrelsen för denna

obetaget att enligt 8 § i lagen om tvångsuppfostran hos socialstyrelsen göra

framställning att han i stället må intagas i ungdomsvårdsskola. Efter den dag

från vilken Kungl. Maj:t bestämt, att förordnande om tvångsuppfostran skall

verkställas i ungdomsvårdsskola, skall givetvis på prov utskriven elev i förekommande

fall återintagas i dylik skola. För varje elev som vid anstaltens

upphörande skall överföras till ungdomsvårdsskola bör, såsom beredningen

anfört, sådan skola bestämmas av socialstyrelsen.

Åtskilliga remissinstanser ha i likhet med strafflagberedningen förutsatt,

att det kommer att finnas någon särskild ungdomsvårdsskola för mera elakartade

fall med den strängare regim som må finnas erforderlig och dit det

klientel kan hänvisas som skulle ha ifrågakommit till tvångsuppfostran. Med

anledning härav må nämnas, att den förut omtalade utbyggnaden av Långa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

33

näs yrkesskola torde medföra att ökade möjligheter erhållas till differentierad

vård av det relativt svårskötta klientel, för vilket anstalten är avsedd, samt att

jämväl i övrigt anordningarna vid anstalten bli bättre lämpade för detta

klientels omhändertagande. Vad angår själva uppfostringsmetoderna synes det

icke lämpligt att för någon viss yrkesskola föreskriva andra och strängare

villkor än som enligt stadgan den 28 juni 1946 för ungdomsvårdsskolorna

kunna ifrågakomma för behandlingen av de för skyddsuppfostran omhändertagna

överhuvud.

Strafflagberedningen har icke ansett några farhågor behöva hysas för att

ett avskaffande av tvångsuppfostran skulle leda till ökad användning av

ovillkorligt frihetsstraff för unga brottslingar. Med hänsyftning på delta beredningens

uttalande ha några remissinstanser påpekat, att överlämnande

till skyddsuppfostran förutsatte medverkan från såväl barnavårdsnämnd som

länsstyrelse; där sådan medverkan icke kunde erhållas, vore domstolen, då

den förlorade möjligheten att förordna om tvångsuppfostran, nödsakad att

antingen meddela villkorlig dom utan därtill ansluten skyddsuppfostran eller

döma till tidsbestämt frihetsstraff. Det förelåge ej heller någon garanti för

att ett i en villkorlig dom anvisat omhändertagande för skyddsuppfostran

verkligen komme till stånd.

De betänkligheter som sålunda framförts mot att avskaffa tvångsuppfostran

utan att samtidigt ändra barnavårdslagens regler om ordningen för omhändertagande

för skyddsuppfostran aktualisera frågan om införande av rätt

för domstolen att direkt förordna om sådan åtgärd. En dylik befogenhet

skulle emellertid i realiteten innebära att en ny straffrättslig reaktionsform

tillskapades. Med hänsyn härtill och då det uppdragits åt strafflagberedningen

att vid det fortsatta reformarbetet verkställa en allmän översyn av det

straffrättsliga reaktionssystemet i dess helhet, synes det icke lämpligt att

i nu förevarande sammanhang vidtaga en lagstiftningsåtgärd av sådan beskaffenhet.

Lösningen av spörsmålet om de yngsta brottslingarnas behandling

är för övrigt ytterst beroende av hur straffbarhetsåldern bestämmes;

även denna fråga är föremål för utredning inom strafflagberedningen.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att de hinder för skyddsuppfostringsvägens

anlitande i full utsträckning som legat i vissa ekonomiska

hänsyn komma att bortfalla, därest i enlighet med uttalande av 1946 års

riksdag de avgifter som barnavårdsnämnderna ha att erlägga till ungdomsvårdsskolorna

för därstädes omhändertagna komma att slopas. Enligt vad

jag erfarit har statsrådet Mossberg för avsikt att i anledning av riksdagens

nämnda uttalande hemställa, att förslag förelägges årets riksdag om slopande

av avgifterna för skyddsuppfostran.

Vad angår den fastställelseprövning av länsstyrelse som är föreskriven i

barnavårdslagen bär under behandlingen av strafflagberedningens förslag

inom departementet övervägts att från denna prövning undantaga de fall,

då domstol i samband med villkorlig dom överlämnat åt barnavårdsnämnden

att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran.

I sådant fall måste nämligen den garanti mot obehörigt omhändertagande

Bihang till riksdagens protokoll 19\7. 1 sand. AV 2.95.

3

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kunql. Maj.ts proposition ni 298.

som länsstyrelsens fastställelseprövning är avsedd att utgöra anses överflödig.

Då det emellertid torde kunna förutsättas, att länsstyrelse ej vägrar att

fastställa sådant barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran,

som grundar sig på domstols i samband med villkorlig dom

meddelade anvisning, för såvitt icke nya avgörande skäl mot omhändertagandet

tillkommit efter domen, har jag ej heller på denna punkt ansett ändring

för närvarande böra ske i den ordning som gäller för skyddsuppfostringsinstitutet.

Om det alltså enligt min mening på goda grunder bör kunna förutses att

svårigheter icke skola möta att anlita skyddsuppfostringsinstitutet i önskvärd

utsträckning i samband med villkorlig dom, är det dock med hänsyn

till de nyss berörda reglerna i barnavårdslagen icke uteslutet att ett omhändertagande

för skyddsuppfostran som förutsatts i en villkorlig dom likväl av

en eller annan anledning icke kommer till stånd. Skulle sålunda i något undantagsfall

den dömde icke bli föremål för den uppfostringsåtgärd som domstolen

tänkt sig och åsidosätter han sin plikt att föra ett ordentligt liv, står

det enligt 12 § i lagen om villkorlig dom domstolen Öppet att meddela särskilda

föreskrifter för den dömde enligt 8 § eller eventuellt förklara den

villkorliga domen förverkad.

Att märka är att ungdomsfängelse icke kan användas för det ifrågavarande

klientelet. Givetvis måste sägas att, i valet mellan tidsbestämt frihetsstraff

och ungdomsfängelse, den senare reaktionsformen i allmänhet är den lämpligare.

Därest möjlighet infördes att använda ungdomsfängelse även för lagöverträdare

i åldern mellan 15 och 18 år, skulle emellertid följden lätt kunna

bli, att i åtskilliga av de fall, där tvångsuppfostran nu vinner tillämpning,

domstolen i fortsättningen skulle döma till ungdomsfängelse. Risken för att

på dylik väg en straffart med viss anknytning till fängelsebegreppet kunde

komma till användning även under sådana omständigheter då, i enlighet med

lagstiftarens intentioner, skyddsuppfostran eller andra sociala hjälpåtgärder

bort i första hand ifrågakomma, har gjort att jag, i likhet med strafflagberedningen,

ansett att frågan om en eventuell utvidgning av ungdomsfängelselagens

tillämplighet på ungdom under 18 år icke bör upptagas till avgörande i

detta sammanhang. Mitt ställningstagande på denna punkt grundar sig också

på den omständigheten att nyssnämnda fråga torde komma att upptagas av

beredningen i samband med det större spörsmålet om en allmän revision avstraff-

och skyddssystemet.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts, huruvida icke förutsättningarna

för villkorlig dom borde uppmjukas då fråga vore om brottslingar under

18 år. Såsom motivering härför har uttalats, att de materiella förutsättningarna

för villkorlig dom vore snävare än för tvångsuppfostran, varför villkorlig

dom kombinerad med skyddsuppfostran icke kunde, på sätt strafflagberedningen

avsett, helt ersätta tvångsuppfostran. Med anledning härav må

anföras att, i den mån skiljaktighetema i förutsättningarna hänföra sig till

den brottsliges karaktär och dylikt, de torde vara av mera formell än reell innebörd.

Den för villkorlig dom stadgade förutsättningen, att den brottslige

utan att undergå straff skall kunna antagas komma att avhålla sig från att

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 298.

35

ånyo begå brott, utgör tydligen icke hinder för att använda villkorlig dom

beträffande en minderårig, för vars tillrättaförande särskild fostran genom

samhällets försorg dock måste anses påkallad och för vilken sålunda sådan

fostran måste anses lämpligare än straff. Och vad angår de särskilda för

villkorlig dom uppställda straffgränserna är att märka, att straffet för brott

som begåtts av någon som ej fyllt 18 år må nedsättas under vad i allmänhet

bort följa å gärningen samt att med hänsyn härtill dessa straffgränser

sällan torde lägga hinder i vägen för att tillämpa villkorlig dom å unga

brottslingar, när omständigheterna i övrigt tala för sådan dom. Med hänsyn

härtill finner jag ej tillräcklig anledning föreligga att nu föreslå ändring

i de uti lagen om villkorlig dom stadgade förutsättningarna för sådan dom

vad beträffar minderåriga.

Såsom av det föregående framgår är jag, i likhet med strafflagberedningen,

av den uppfattningen att man icke behöver hysa någon farhåga för att

domstolarna i avsaknad av möjligheten att döma till tvångsuppfostran komma

att i större utsträckning döma ungdom under 18 år till ovillkorligt frihetsstraff.

Jag har därför ställt mig tveksam mot att införa en sådan central

kontroll som beredningen föreslagit för att säkerställa att dylika domar i tvivelaktiga

fall bli överklagade. Försiktigheten synes emellertid bjuda att i varje

fall till en början anordningar vidtagas, så att dessa mycket ömtåliga avgöranden

lätt kunna komma under omprövning i högre instans. Det torde vara

anledning antaga att, sedan närmare erfarenhet vunnits om huru rättsskipningen

i mål mot minderåriga brottslingar kommer att gestalta sig efter reformens

genomförande, den föreslagna tillsynen i avseende å överklagandet

kan inskränkas eller slopas. Några principiella betänkligheter mot en sådan

kontroll som den nu ifrågasatta synas med hänsyn till dess art icke behöva

hysas. Närmare föreskrifter om det sätt, varpå kontrollen bör anordnas, torde

böra utfärdas i administrativ ordning.

Gentemot den lagtekniska utformningen av de särskilda bestämmelserna

i strafflagberedningens förslag synes i allt väsentligt någon erinran icke vara

att göra. Endast på ett par punkter har jag ansett mig böra vidtaga några

smärre ändringar i förslaget. Den under 2 § i lagen om tvångsuppfostringsinstitutets

avskaffande föreslagna bestämmelsen, att förordnande om tvångsuppfostran

från och med dag som Konungen bestämmer skall verkställas i

skola tillhörande barna- och ungdomsvården, har sålunda, med hänsyn till

den möjlighet som enligt 8 § lagen om tvångsuppfostran föreligger att överlämna

elev till fostran och utbildning utom anstalten, synts böra undergå

någon redaktionell jämkning.

I 3 § under 2 i förslaget till lag om tvångsuppfostringsinstitutets upphävande

har beredningen upptagit en motsvarighet till det stadgande som för

närvarande finnes i 17 a § lagen om tvångsuppfostran och som ger domstolen

rätt att förordna, att verkställd tvångsuppfostran skall avse jämväl

brott som begåtts före utskrivning på prov eller, om sådan utskrivning ej

föregått, före slutlig utskrivning. I beredningens förslag har bestämmelsen

undergått såväl en redaktionell jämkning som viss saklig ändring. I flera

remissyttranden ha erinringar framställts häremot. Enligt min mening sak
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

nas anledning att i förevarande sammanhang vidtaga de av beredningen

ifrågasatta ändringarna; lagrummet skulle därigenom komma att i såväl formellt

som sakligt hänseende förete avvikelser från motsvarande bestämmelser

i lagarna om ungdomsfängelse samt om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Stadgandet synes fördenskull böra avfattas i huvudsaklig anslutning

till nu gällande lydelse.

Ett avskaffande av institutet tvångsuppfostran föranleder vissa ändringar

i barnavårdslagen. Dessa ändringar torde kunna vidtagas i överenstämmelse

med vad strafflagberedningen föreslagit, dock att det icke synes påkallat

att göra det av beredningen förordade tillägget till 48 § första stycket b).

Till förekommande av missförstånd synas vidare, på sätt justitiekanslersämbetet

anfört, föreskrifterna rörande ikraftträdandet av dessa ändringar böra

förtydligas på det sätt, att i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring

i barnavårdslagen stadgas att lagen träder i kraft den dag Konungen förordnar

men att från och med den 1 juli 1947 för skyddsuppfostran omhändertagen

icke vidare må intagas i eller överflyttas till allmän uppfostringsanstalt.

Såsom jag tidigare omtalat har strafflagberedningen såsom exempel nämnt

åtskilliga lagar och författningar, i vilka förekomma bestämmelser som på

ett eller annat sätt stå i samband med institutet tvångsuppfostran. Utöver

de författningar som sålunda angivits må nämnas 19 § första stycket lagen

den 20 december 1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken. Såsom

strafflagberedningen funnit, torde det icke vara erforderligt att företaga

omarbetning av ifrågavarande lagtexter med anledning av avskaffandet

av tvångsuppfostran.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13

mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran och

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1927 (nr 361) om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.1

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förstnämnda

lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet;

Thore Wisén.

1 Det under 2) upptagna lagförslaget, vilket är lika lydande med motsvarande vid propositionen

fogade lagförslag, har här uteslutits.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

37

Förslag1

till

Lag

angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars

1937 (nr 75) om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

5 kap. 3 § strafflagen1 samt 1, 2, 3, 15 och 21 §§ lagen den 13 mars 1937

om tvångsuppfostran2 skola upphöra att gälla från och med den 1 juli

1947. I övrigt skall sistnämnda lag upphöra att gälla den dag Konungen förordnar.

2 §■

Från och med dag som Konungen bestämmer skall förordnande om tvångsuppfostran

ej längre verkställas i allmän uppfostringsanstalt utan i skola tillhörande

bama- och ungdomsvården.

Vad i lagen om tvångsuppfostran stadgas om styrelsen för allmän uppfostringsanstalt

skall därefter äga motsvarande tillämpning på styrelsen för

skolan.

3 §•

Sedan lagen om tvångsuppfostran enligt 1 § andra punkten helt försatts

ur kraft, skall följande gälla:

1. Misstankes den som ådömts tvångsuppfostran att hava före slutlig utskrivning

begått brott och hör brottet under allmänt åtal eller har det av

målsäganden angivits till åtal, ankommer det, om brottet begåtts i Stockholm,

på förste stadsfiskalen och eljest på landsfogden att avgöra huruvida

åtal lämpligen bör ske.

2. övertygas den som slutligt utskrivits från tvångsuppfostran att före

utskrivningen på prov eller, om sådan utskrivning ej föregått, före den slutliga

utskrivningen hava begått annat brott, må domstolen förordna, att den

verkställda tvångsuppfostran skall avse jämväl detta brott.

3. Vad enligt lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan

därav att någon dömts till fängelse skall äga motsvarande tillämpning där

någon dömts till tvångsuppfostran.

1 Senaste lydelse, se SFS 1937:''74.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2, 3 och 15 §§ SFS 1939: 321.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 maj

1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 19 maj 1947 tillhandakommet uldrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet den 2 maj 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag angående upphävande av 5 köp.

3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Å. von Schultz.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Strafflagberedningen har, såsom av remissen framgår, påpekat att vissa i

lag meddelade bestämmelser med avseende å tvångsuppfostran komma att

efter avskaffandet av sådan uppfostran alltjämt under längre eller kortare

tid äga en saklig innebörd. Beredningen har dock icke ansett jämkning i

dessa lagrum vara av sådan betydelse att omarbetning av dem erfordrades.

Såsom exempel på lagrum av detta slag har beredningen anfört bland annat

5 § lagen om straffregister, 18 § sinnessjuklagen och 12 § lagen om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Föredragande departementschefen,

som erinrat även om 19 § första stycket lagen om införande

av nya rättegångsbalken, har i likhet med beredningen icke funnit omarbetning

av ifrågavarande lagtexter erforderlig. Lagrådet finner det emellertid

önskvärt att andra stycket i 2 § av det remitterade lagförslaget får en

mera generell avfattning, så att det blir tydligt att vad i lag finnes stadgat

med avseende å allmän uppfostringsanstalt och å styrelse för sådan anstalt

skall efter den dag Konungen jämlikt första stycket i paragrafen bestämt

äga motsvarande tillämpning å skola tillhörande bama- och ungdomsvården

eller dylik skolas styrelse såvitt angår den som enligt samma stycke intagits

i skolan.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

39

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 23 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 19 maj

1947 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 2 maj 1947 remitterade förslaget

till lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den

13 mars 1937 (nr 75) om tvångsuppfostran.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att lagförslagets

2 § andra stycke syntes i tydlighetens intresse höra ändras i huvudsaklig

överensstämmelse med vad lagrådet förordat, och hemställer, att det

sålunda ändrade förslaget ävensom det vid statsrådsprotokollet för den 2

maj 1947 fogade förslaget till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924

(nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskgdd (barnavårdslag) måtte

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Doktrin (1)

  1. Riksåklagaren om 15—17-åringarna., SvJT 1951 s. 788 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:407 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars 1937 a1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1951 s. 788 Riksåklagaren om 15—17-åringarna. s. 788 i texten