Sök i Ratio Lex

Angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas m. m

1947-05-23 · 52 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 27 av 52 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:301, Angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 301.

1

Nr 301.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsverkets

övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande

innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av

rådhusrätterna i samma städer komma att indragas

m. m; given Stockholms slott den 23 maj 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 23 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg.

Enligt 1 § lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i

judiciellt avseende äger Kungl. Maj:t med stadsfullmäktiges samtycke förordna,

att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende

förenas med domsaga. Beträffande stad, där domstols- och magistratsgöromålen

ej bereda sysselsättning åt, förutom borgmästaren, minst två lagfarna leBihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 301. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

damöter i rådhusrätten, må Konungen, jämlikt 2 § nämnda lag, även utan

stadsfullmäktiges samtycke meddela förordnande som nyss nämnts. Har

sådant förordnande meddelats, skall staden åliggande skyldighet beträffande

avlöning till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande

indrages, och pension till honom och hans familj övertagas av statsverket.

Uppstår för staden utgift genom förpliktelse att bidraga till hållande av tingshus

eller genom inrättande av nya tjänster eller eljest för stadens förvaltning,

eller nödgas staden avstå från inkomst eller rättighet, skall, såvitt ej

utgiften eller förlusten motsvaras av besparing eller annan ekonomisk förmån

som beredes staden genom rådhusrättens upphörande, sådan utgift och

förlust ersättas av statsverket.

Med föranledande av anförda bestämmelser i 1932 års lag — vilken såvitt

avser 2 § erhållit sin nuvarande lydelse genom lagändring den 4 maj

1945 (nr 164) — hava utredningar sedan någon tid pågått i fråga om åtskilliga

städers förenande i judiciellt avseende med domsaga. I propositionen

nr 165 har för innevarande års riksdag redan framlagts förslag om statsverkets

övertagande av avlöningsförpliktelser m. m. beträffande borgmästare och

vissa rådmän i städerna Åmål, Karlshamn, Sölvesborg, Laholm och Ängelholm

i samband med rådhusrätternas upphörande i nämnda städer. Propositionen

har bifallits av riksdagen (riksdagens skr. nr 194). Sedan utredningarna

numera slutförts även beträffande städerna Vadstena, Vimmerby,

Trosa, Askersund, Lindesberg, Ulricehamn, Norrtälje, Sigtuna och Vaxholm,

anhåller jag att få underställa Kungl. Maj:ts prövning, i vad mån skyldighet

kan uppkomma för statsverket att övertaga avlöningsförpliktelser gentemot

innehavare av befattningar, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i sistnämnda

städer komma att indragas.

1 :o.

Vadstena hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 3 080 personer. Staden

omgives av Aska, Dals och Bobergs domsaga, som vid samma tidpunkt

hade 29 207 invånare. Domsagan består av ett tingslag och har tingsställe i

eget i Motala beläget tingshus, vari jämväl domsagans kansli är inrymt. I

domsagan hållas för närvarande årligen tjugo allmänna tingssammanträden

och ett sammanträde med tremansnämnd.

Rådhusrätten och magistraten i Vadstena består av, förutom borgmästaren,

två rådmän och en extra rådman, vilka icke behöva vara lagfarna. Borgmästare

i staden är för närvarande Nils Bertil af Ekenstam, som är född år

1890 och erhållit fullmakt å tjänsten år 1922. Borgmästaren är skyldig avgå

från tjänsten med pension vid fyllda 70 års ålder. Skyldighet för honom

att övergå till annan tjänst hos staden föreligger däremot icke. Framhållas

må emellertid, att af Ekenstam, som avlagt juris kandidatexamen, innehar

kompetens för att kunna utses till kommunalborgmästare. — Befattningarna

såsom rådman respektive extra rådman äro tillsatta allenast på förordnande.

Enligt den av Kungl. Maj:t fastställda lönestaten för rådhusrätten skall

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 301.

3

till borgmästaren utgå en årlig lön, beräknad efter 16:e lönegraden inom

avdelningen B samt den ortsgrupp, staden tillhör, i Kungl. Maj:ts den 22

juni 1921 givna avlöningsreglemente för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk tillhörande den civila statsförvaltningen. Å lönen

skall utgå dyrtidstillägg enligt de grunder som gälla för befattningshavare

i statens tjänst. Nämnda bestämmelser ha av staden tolkats på så

sätt, att varje förändring, som efter lönestatens ikraftträdande av statsmakterna

beslutats i lönehänseende beträffande tjänsteman som varit underkastad

1921 års avlöningsreglemente, även erhållit tillämpning å innehavaren

av borgmästartjänsten. I enlighet härmed uppbär borgmästaren af Ekenstam

för närvarande lön beräknad efter 26 lönegraden 29 löneklassen ortsgrupp

C i civila avlöningsreglementet. Borgmästaren uppbär vidare sportelinkomster

i form av slämpelprovision, vilken inkomst under åren 1941—

1945 i medeltal uppgått till 594 kronor för år. Enligt »Bestämmelser angående

läkarevård och läkemedel samt vård å sjukhus m. m. för Vadstena

stads tjänsteinnehavare» äger borgmästaren på stadens bekostnad åtnjuta

sjukhus- och läkarvård samt läkemedel efter vissa närmare angivna grunder.

Dessa förmåner, som bland annat utgå vid olycksfall utan eget förvållande

i eller på väg till och från tjänsten, äger borgmästaren åtnjuta intill dess

obligatorisk sjukförsäkring införts. Af Ekenstam tjänstgör även såsom fastighetsregisterförare

och såsom sekreterare i stadens fattigvårdsstyrelse mot

årliga arvoden av respektive 600 och 250 kronor.

Borgmästaren af Ekenstam är av staden tillförsäkrad tjänste- och familjepension

enligt de bestämmelser som gälla för manliga befattningshavare i

statens tjänst i lönegraden A 26. Den årliga pensionsavgiften utgör 1 398

kronor, varav borgmästaren i form av avdrag å lönen erlägger 466 kronor

och staden avsätter återstoden, 932 kronor.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens

i Östergötlands län försorg utredning ägt rum rörande Vadstenas förenande

i judiciellt avseende med Aska, Dals och Bobergs domsaga. Utredningen,

som verkställts jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och

särskilt behandlat de i nämnda paragraf angivna frågor, har enligt länsstyrelsens

uppdrag utförts av numera fingsdomaren Gunnar Lindskog.

I sitt den 14 februari 1947 dagtecknade utlåtande i ärendet har utredningsmannen

uttalat, att förutsättningar icke funnes att omedelbart

eller inom överskådlig framtid organisera rådhusrätten i Vadstena med tre

lagfarna ledamöter. Staden borde därför förläggas under landsrätt. Med utgångspunkt

från att staden sålunda komme att ingå i gemensamt tingslag

med Aska, Dals och Bobergs domsaga samt att statsverket vid rådhusrättens

upphörande hade att övertaga stadens förpliktelser beträffande borgmästaren

af Ekenstam, vars tjänst för dylik händelse komme att indragas, har utredningsmannen

framlagt en tablå beträffande de ekonomiska verkningarna

för staden av indelningsändringen. I tablån hava upptagits, å ena sidan, genom

förändringen besparade utgifter och nya inkomster samt, å andra sidan,

efter landsrättsförläggningen nytillkommande utgifter och förlorade inkoms
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

ter. De förra har utredningsmannen beräknat till sammanlagt 15 437 kronor

och de senare till sammanlagt 9 950 kronor. Enligt utredningsmannens beräkningar

skulle staden sålunda genom indelningsändringen vinna en årlig

besparing av 5 487 kronor. I sammanhanget har utredningsmannen påpekat,

att staden kunde komma att erlägga visst engångsbelopp för vinnande av andel

i tingshuset. Å andra sidan komme den till borgmästaren utgående lönen

att efter den 1 juli 1947 automatiskt ökas på grund av den för statens tjänstemän

genomförda löneregleringen. Med hänsyn därtill kunde med visshet

sägas, att föreningen icke komme att medföra någon ökad ekonomisk börda

för staden.

Under utredningens gång hade från stadens sida framställts önskemål att

särskild inskrivningsdomare måtte förordnas för staden. Lämpligheten av

ett dylikt förordnande kunde enligt utredningsmannen ifrågasättas med hänsyn

till dels att det antal ärenden, som skulle komma att handläggas av inskrivningsdomaren,

bleve tämligen ringa och dels att kommunikationerna

med domsagans kansliort vore goda. Utredningsmannen ansåge sig därför

icke kunna biträda stadens önskemål.

Statsverkets ersättningsskyldighet beträffande borgmästaren af Ekenstam

skulle omfatta först och främst hans nuvarande lön jämte rörligt tillägg och

kristillägg. Därest föreningen verkställdes senare än den 1 juli 1947, skulle

vid ersättningens bestämmande hänsyn tagas jämväl till förenämnda lönereglering

för statens tjänstemän. Ersättning borde vidare utgå till borgmästaren

för förlorad stämpelprovision. Slutligen vore borgmästaren berättigad

att även i framtiden erhålla förmånen av fri läkarvård. Utredningsmannen

föresloge därför, att det måtte föreskrivas att af Ekenstam skulle komma i

åtnjutande av fri sjukvård i den utsträckning, som vore stadgad för de statens

tjänstemän som vore underkastade civila avlöningsreglementets bestämmelser.

Däremot vore tveksamt huruvida, såsom af Ekenstam yrkat, gottgörelse

av statsmedel borde utgå för den ersättning borgmästaren uppbure

såsom fastighetsregisterförare och sekreterare i fattigvårdsstyrelsen. Något

hinder för af Ekenstam att efter föreningen behålla nämnda sekreterarsyssla

torde icke föreligga. Detsamma gällde bestyret med fastighetsregistret, därest

icke kommunalborgmästaren bleve ålagd att utan ersättning fullgöra denna

syssla. Staten hade även att till vidmakthållande av borgmästarens pensionsrätt

erlägga stadens andel i pensionsavgiften, 932 kronor. Från den borgmästaren

tillkommande ersättningen skulle avdragas dennes egen andel i pensionsavgiften,

466 kronor.

över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige

i Vadstena, Aska, Dals och Bobergs domsagas häradsrätt, länsstyrelsen i Östergötlands

län samt Göta hovrätt.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 25 februari 1947

tagit ställning till utredningen. Därvid hava fullmäktige i huvudsak intet haft

att erinra mot utredningsmannens förslag. Fullmäktige hava dock bestämt

vidhållit sitt önskemål om särskild inskrivningsdomare för staden och uttalat,

att denna syssla borde kombineras med kommunalborgmästartjänsten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 301.

5

Häradsrätten har förklarat sig intet ha att erinra mot den föreslagna

föreningen av staden med domsagan.

Även länsstyrelsen liar tillstyrkt att staden förenades med domsagan

i enlighet med utredningsmannens förslag. Länsstyrelsen förordade bifall

till stadens framställning om särskild inskrivningsdomare.

Hovrätten har avgivit infordrat utlåtande i ärendet den 1 april 1947.

Hovrätten har funnit uppenbart att domstols- och magistratsgöromålen i Vadstena

icke kunna bereda sysselsättning åt en rådhusrätt med tre lagfarna

ledamöter. På grund därav och då stadens förening i judiciellt avseende med

domsagan vore ur alla synpunkter lämplig och särskilt påkallad av den nya

rättegångsordningen, tillstyrkte hovrätten att föreningen komme till stånd

från och med nya rättegångsbalkens ikraftträdande. I likhet med utredningsmannen

funne hovrätten särskild inskrivningsdomare för staden icke böra

förordnas.

Hovrätten hemställde, att ersättningen till borgmästaren för mistad avlöning

måtte bestämmas med utgångspunkt från dels de honom tillförsäkrade

kontanta löneförmånerna dels förlorad stämpelprovision. I övrigt ansåge sig

hovrätten sakna anledning att ingå på denna fråga. Någon ersättningsskyldighet

för statsverket på grund av 2 § sista stycket i 1932 års lag kunde icke

ifrågakomma, då föreningen vore ekonomiskt fördelaktig för staden.

Statskontoret har den 15 april 1947 avgivit infordrat utlåtande i

ärendet, såvitt angår den ersättningsskyldighet, som jämlikt 2 § i 1932 års

lag må uppkomma för statsverket i händelse stadens egen jurisdiktion förklaras

skola upphöra. Statskontoret har därvid funnit, att sådan skyldighet

gentemot staden endast kunde uppkomma med avseende å borgmästaren af

Ekenstam.

Vid betämmandet av ersättningen för borgmästarens fasta löneförmåner

borde enligt statskontoret uppmärksammas, att en landsrättsförläggning av

staden icke torde komma till stånd förrän efter den 1 juli 1947, då statens

nya avlöningsreglemente trätt i kraft, samt att borgmästaren därför under

någon tid före tjänstens indragning på sätt utredningsmannen anfört komme

att uppbära lön motsvarande nämnda reglemente. Statsverket hade fördenskull

att efter rådhusrättens upphörande till af Ekenstam, intill dess denne

uppnått 70 års ålder, utgiva ersättning, motsvarande vad befattningshavare

i 29 löneklassen komme att uppbära i avlöning efter den 1 juli 1947. Vidare

hade statsverket att ersätta af Ekenstam med 594 kronor årligen för mistad

stämpelprovision. Af Ekenstams förmån av fri läkare- och sjukvård in. in.

syntes lämpligen höra av statsverket avlösas på så sätt att honom tillförsäkrades

ett årligt belopp, som kunde anses utgöra skälig ersättning för denna

förmån. Vad anginge ersättningens storlek hade af Ekenstam under hand

förklarat sig kunna godtaga ett årligt belopp av 120 kronor. Då förmånen av

fri läkarvård in. in. i händelse av olycksfall, som ådragits i eller på väg till

och från tjänsten, icke kunde bliva aktuell efter borgmästartjänstens indragning,

syntes statskontoret den årliga ersättningen dock kunna begränsas till

00 kronor. Detta ersättningsbelopp borde utgå endast intill tidpunkten för

ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Departements
chefen.

Då borgmästaren af Ekenstam borde bibehållas vid sin kommunala pensionsrätt,

hade statsverket slutligen att årligen fullgöra inbetalning av den

fastställda pensionsavgiften 1 398 kronor. Enär af Ekenstam från och med

den 1 juli 1947 i likhet med statliga befattningshavare bleve tillförsäkrad

nettolön, borde från och med samma dag något innehållande av den å honom

belöpande andelen i pensionsavgiften icke komma i fråga.

Såsom villkor för åtnjutande av den föreslagna ersättningen till af Ekenstam

syntes böra gälla, att han icke överginge till ordinarie befattning i statens

tjänst eller utsåges till kommunalborgmästare i Vadstena eller i annan stad

eller till ledamot av annan rådhusrätt och magistrat. Samtliga ersättningsbelopp

borde anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Domstols- och magistratsgöromålen i Vadstena bereda, enligt vad utredningen

utvisar, icke sysselsättning åt en rådhusrätt med den organisation nya

rättegångsbalken förutsätter. Stadens egen jurisdiktion bör därför upphöra.

Jag ämnar också föreslå Kungl. Maj:t att med stöd av 2 § förenämnda lag

den 17 juni 1932 utfärda förordnande om rådhusrättens upphörande och

stadens förenande i judiciellt avseende med Aska, Dals och Bobergs domsaga.

Föreningen synes böra komma till stånd den 1 januari 1948. Bortsett från

att rättegångsreformen då träder i kraft, framstår detta såsom särskilt angeläget,

enär domsagan från och med sagda tidpunkt kommer att undergå

en icke obetydlig minskning. Kungl. Maj:t bär nämligen den 14 mars 1947

förordnat, att de domsagan nu tillhörande Motala och Vinnerstads socknar

om sammanlagt cirka 13 000 invånare skola från och med sagda den 1 januari

1948 inkorporeras med Motala stad. Då Kungl. Maj:t därjämte den

11 april 1947 meddelat beslut av innebörd att rådhusrätten i Motala skall

bestå, komma nämnda båda socknar att från och med nästa årsskifte definitivt

frångå domsagan, vars invånarantal därefter skulle nedgå till omkring

16 200 personer. För att bereda domsagan erforderlig kompensation härför —

utöver den som åstadkommes genom tillkomsten av Vadstena stad — har jag

för avsikt föreslå Kungl. Maj:t att överföra vissa i Bråbygdens och Finspångaläns

samt Folkungabygdens domsagor nu ingående kommuner till

Askadomsagan.

Stadsfullmäktige i Vadstena hava framställt önskemål om särskild inskrivningsdomare

för staden. I likhet med utredningsmannen och hovrätten finner

jag icke tillräckliga skäl härtill föreligga. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj:t att vid utfärdandet av verkställighetsföreskrifter i anledning av stadens

landsrättsförläggning avgöra huruvida staden bör åläggas ersättningsskyldighet

för vinnande av delaktighet i tingslagets tillgångar.

Innan beslut om stadens förenande i judiciellt avseende med domsagan

kan meddelas, måste, på grund av 2 § andra stycket i 1932 års lag, riksdagens

samtycke utverkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser

gentemot borgmästaren af Ekenstam. Mot vad statskontoret härutinnan föreslagit

har jag intet att erinra. Ersättningen bör alltså så bestämmas att borg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

1

mästaren automatiskt kommer i åtnjutande av sådana ytterligare löneförbättringar

som framdeles må komma att genomföras för statliga befattningshavare

i den löneställning, varom bär är fråga. — I likhet med vad statskontoret

synes hava förutsatt anser jag icke att statsverkets ersättningsskyldighet

bör omfatta de arvoden borgmästaren för närvarande uppbär såsom

fastighetsregisterförare och sekreterare i stadens fattigvårdsstyrelse. Dessa

sysslor äro nämligen icke att betrakta såsom tjänsteåligganden och de därmed

förbundna arvodena följaktligen icke såsom inkomster i tjänsten.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

a) att till borgmästaren i Vadstena Nils Bertil af Ekenstam

må från och med den dag, då föreskrift om stadens

förenande i judiciellt avseende med Aska, Dals och Bobergs

domsaga träder i kraft, från allmänna indragningsstaten

årligen utbetalas dels — intill den tidpunkt då han

uppnår 70 års ålder — ersättning med belopp motsvarande

vad statlig befattningshavare å C-ort i 29 löneklassen civila

avlöningsreglementet äger att efter den 1 juli 1947 uppbära

ävensom ett belopp av 594 kronor, dels ock — intill dess

lagen om allmän sjukförsäkring träder i kraft — ett belopp

av 60 kronor, dock att, därest af Ekenstam skulle övergå till

ordinarie befattning i statens tjänst eller utses till kommunalborgmästare

i Vadstena eller i annan stad eller till ledamot

av annan rådhusrätt och magistrat, han ej vidare skall

vara i åtnjutande av berörda gottgörelse; samt

b) att från och med dagen för landsrättsförläggningens

ikraftträdande må till Vadstena stads pensionskassa från

allmänna indragningsstaten för af Ekenstam, intill dess han

uppnår 70 års ålder eller skyldighet att erlägga pensionsavgift

för honom eljest bortfaller, erläggas dylik avgift med

1 398 kronor.

2:o.

Vimmerby hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 4 368 personer.

Staden omgives av Sevede och Tunaläns domsaga, som vid samma tidpunkt

hade 24 858 invånare. Domsagan har tingsställe i eget i Vimmerby beläget

tingshus, vari jämväl domsagans kansli är inrymt. I domsagan hållas årligen

tjugo allmänna tingssammanträden och ett sammanträde med tremansnämnd.

Enligt fastställd arbetsordning och lönestat består rådhusrätten och magistraten

i Vimmerby av, förutom borgmästaren, tre rådmän, som icke behöva

vara lagfarna. Borgmästare i staden är för närvarande Ragnar Fredrik

Odevall, som är född år 1891 och erhållit fullmakt å tjänsten år 1923. Borg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

mästaren är skyldig att avgå med pension »efter minst trettio tjänsteår och

fyllda 67 levnadsår». Skyldighet att övergå till annan tjänst hos staden föreligger

däremot icke för Odevall. Framhållas må emellertid, att Odevall, som

avlagt juris kandidatexamen, innehar föreskriven kompetens för att kunna

utses till kommunalborgmästare. —- Rådmansbefattningarna äro samtliga

tillsatta allenast på förordnande.

Borgmästaren Odevall uppbär en årlig grundlön av 7 200 kronor jämte tre

ålderstillägg å tillhopa 1 224 kronor. Å lönen, dock högst 6 000 kronor, utgår

rörligt tillägg, som intill den 1 juli 1946 utgjorde 1 800 kronor eller 30 procent.

Dessutom uppbär Odevall sportler, vilka — efter avdrag av kostnader

för skrivhjälp — under åren 1942—1946 uppgått till i medeltal 7 000 kronor

för år. — Odevall är av staden pensionsförsäkrad i Sveriges kommunalanställdas

pensionskassa. Den årliga pensionsavgiften utgör 3 876 kronor 1 öre,

varav staden erlägger 2 839 kronor 29 öre och Odevall 1 036 kronor 72 öre.

På grund av Kungl. Maj ds beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens

i Kalmar län försorg utredning ägt rum rörande Vimmerbys förenande

i judiciellt avseende med Sevede och Tunaläns domsaga. Utredningen, som

verkställts jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat

de i nämnda paragraf angivna frågor, har enligt länsstyrelsens uppdrag

utförts av dåvarande t. f. landsfogden i länet Gustaf Österdahl.

I sitt den 27 juni 1946 dagtecknade utlåtande har utredningsmannen

uttalat, att Vimmerbys förläggande under landsrätt i alla avseenden syntes

överensstämma med de synpunkter och motiv, som uppbure lagstiftningen

om stads förenande med landsbygd i judiciellt avseende. Ehuru staden syntes

vara i ganska snabb utveckling, kunde det icke beräknas att förutsättningar

tunnes för att rådhusrätten inom överskådlig framtid skulle kunna organiseras

med tre lagfarna ledamöter. Med utgångspunkt från att staden sålunda

komme att förenas med Sevede och Tunaläns domsaga samt att statsverket

vid rådhusrättens upphörande hade att övertaga stadens förpliktelser beträffande

avlöning och pension till borgmästaren Odevall, vars tjänst för dylik

händelse komme att indragas, har utredningsmannen framlagt en tablå beträffande

de ekonomiska verkningarna för staden av indelningsändringen. I

denna hava upptagits, å ena sidan, stadens nuvarande årsutgifter för rådhusrätten

och magistraten samt å andra sidan, dess motsvarande årliga utgifter

etter landsrättsförläggning. De förra har utredningsmannen beräknat till

sammanlagt 38 344 kronor 75 öre samt de senare till sammanlagt 34 792 kronor

91 öre, därav bidrag till tingshållningen 1 500 kronor samt lösen för delaktighet

i tingslagets tillgångar 5 000 kronor. Sistnämnda post är beräknad

efter en lösensumma av 50 000 kronor, avsedd att inbetalas under tio år.

Enligt utredningsmannens beräkningar skulle staden sålunda genom att förenas

med domsagan vinna en omedelbar årlig besparing av 3 551 kronor

84 öre.

över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige

och magistraten i Vimmerby, de tingshusbyggnadsskyldige, häradsrätten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

9

och häradshövdingen i Sevede och Tunaläns domsaga, länsstyrelsen i Kalmar

län samt Göta hovrätt.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 6 augusti 1946 tagit

ställning till jurisdiktionsfrågan. Därvid hava fullmäktige beslutat hemställa,

att staden, som av gammal hävd hade egen jurisdiktion, icke för närvarande

måtte förläggas under landsrätt.

Av magistratens ledamöter hava rådmännen instämt i stadsfullmäktiges

yttrande i ärendet, under det att borgmästaren anslutit sig till den

av utredningsmannen uttalade meningen.

De tingshusbyggnadsskyldige, som endast yttrat sig beträffande

de ekonomiska konsekvenserna för tingslaget av sammanslagningen, hava

anslutit sig till utredningsmannens föislag i fråga om storleken av stadens

andel i tingshållningskostnaderna och stadens ersättningsskyldighet för delaktighet

i tingslagets tillgångar. Sistnämnda ersättning borde dock erläggas

i form av ett engångsbelopp.

Häradsrätten har förklarat sig instämma i samtliga de förslag, utredningsmannen

framfört och som hade avseende å domsagan och häradsrätten,

dock med visst undantag som i detta sammanhang saknar betydelse.

Även häradshövdingen har i huvudsakliga delar anslutit sig till

utredningsmannens förslag och uttalanden.

Länsstyrelsen har förordat, att staden på de i utredningen angivna

villkoren från och med den 1 januari 1948 i judiciellt avseende förenas med

Sevede och Tunaläns domsaga.

Hovrätten har avgivit utlåtande i ärendet den 28 februari 1947. Däri

har hovrätten funnit uppenbart, att domstols- och magistratsgöromålen i

Vimmerby icke kunna bereda sysselsättning åt en radhusrätt med tre lagfarna

ledamöter. På grund därav och då stadens förening i judiciellt avseende

med ifrågavarande domsaga vore ur alla synpunkter lämplig och särskilt påkallad

av nya rättegångsordningen, tillstyrkte hovrätten att föreningen komme

till stånd, oaktat stadsfullmäktige i staden icke samtyckt därtill. Indelningsändringen

borde enligt hovrätten genomföras samtidigt med nya rättegångsbalkens

ikraftträdande.

Statskontoret har den 11 mars 1947 avgivit utlåtande i ärendet, såvitt

angår förpliktelser som må uppkomma för statsverket i händelse stadens

egen jurisdiktion förklaras skola upphöra. Statskontoret har uttalat, att

under angivna förutsättning statsverket hade att övertaga stadens förplikfelser

allenast beträffande borgmästaren Odevall.

Vid bestämmandet av statens framtida ersättningsskyldighet gentemot Odevall

borde enligt statskontoret, i likhet med vad som skett i tidigare fall, ersättningen

för de rörliga tilläggsförmånerna å lönen anpassas enligt grunderna

för statliga tilläggsförmåner på så sätt att Odevalls lön omräknades till

lön, varå utginge 31 procent å högst 6 000 kronor för år. Grundlönen skulle i

enlighet därmed bliva (7 200 1 800 = 9 000; 9 000 — 31 °/o X 6 000=)

7 140 kronor.

Vid övertagandet av kostnaderna för Odevalls pensionering borde Odevall

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Departements«

chefen.

bibehållas vid sin delaktighet i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa

mot att statsverket till kassan årligen inbetalade den fastställda pensionsavgiften.

Det till Odevall utgående ersättningsbeloppet borde i anslutning härtill

minskas med belopp, som motsvarade på honom belöpande del av pensionsavgiften.

På grund av vad sålunda anförts skulle statsverkets årliga kostnader för

Odevall intill den tidpunkt, då han uppnådde 67 års ålder komma att utgöra

(7 140 + 1 224 + 7 000 + 3 876:01 — 1 036:72) 18 203:29 kronor jämte

rörligt tillägg och kristillägg å 6 000 kronor enligt för statens befattningshavare

gällande grunder. Såsom villkor för åtnjutande av den föreslagna ersättningen

syntes dock böra gälla, att Odevall icke överginge till ordinarie

befattning i statens tjänst eller utsåges till kommunalborgmästare i Vimmerby

eller i annan stad eller till ledamot av annan rådhusrätt och magistrat.

Ersättningsbeloppen borde anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Stadsfullmäktige hava härefter vid sammanträde den 17 april 1947 beslutat

hemställa att staden måtte befrias från skyldighet att utgiva lösen till de

tingshusbyggnadsskyldige för vinnande av andel i tingslagets tillgångar.

Av utredningen i ärendet framgår, att domstols- och magistratsgöromålen i

staden Vimmerby icke kunna inom en överskådlig framtid bereda sysselsättning

åt en rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter. Med hänsyn till den organisation

av rådhusrätterna, som förutsättes i nya rättegångsbalken, bör

därför stadens egen jurisdiktion upphöra. Det är också min avsikt föreslå

Kungl. Maj:t att, med stöd av 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932, utfärda

förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande i judiciellt

avseende med Sevede och Tunaläns domsaga. Föreningen synes böra komma

till stånd samtidigt med rättegångsreformens ikraftträdande den 1 januari

1948. Innan beslut härom kan meddelas, måste emellertid, på grund av andra

stycket i nyssnämnda lagrum, riksdagens samtycke utverkas till att statsverket

övertager stadens avlönings- och pensionsförpliktelser gentemot borgmästaren

Odevall, vars tjänst vid rådhusrättens upphörande kommer att indragas.

Mot vad statskontoret anfört i denna fråga har jag intet annat att erinra än

att ersättningen för tilläggsförmånerna bör anpassas efter de ändrade bestämmelser

beträffande dylika förmåner till statliga befattningshavare, som äro

avsedda att tillämpas från och med den 1 juli 1947. Detta bör ske på så sätt

att borgmästaren Odevalls lön omräknas till lön, varå, intill ett belopp av

6 000 kronor, utgår rörligt tillägg enligt de ändrade bestämmelserna om dylikt

tillägg. Med utgångspunkt från ett rörligt tillägg av 6 procent och från

kristilläggets bortfallande skulle grundlönen bliva (7 200 + 1 800 = 9 000;

9 000 — 6%X 6000=) 8640 kronor. Odevalls fasta ersättning intill fyllda

67 års ålder skulle sålunda uppgå till avrundat (8 640 + 1 224 + 7 000 —

1 036: 72=) 15 828 kronor.

Någon ersättningsskyldighet i övrigt för statsverket gentemot staden på

grund av landsrättsförläggningen uppkommer icke.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl Maj-.ts proposition nr 301.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vid utfärdandet av verkställighetsföreskrifter

i anledning av stadens landsrättsförläggning avgöra huruvida

staden bör åläggas ersättningsskyldighet för vinnande av delaktighet i tingslagets

tillgångar.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att till borgmästaren i Vimmerby Ragnar Fredrik Odevall

må från och med den dag, då föreskrift om stadens förenande

i judiciellt avseende med Sevede och Tunaläns domsaga

träder i kraft, intill dess Odevall uppnår 67 års ålder,

från allmänna indragningsstaten utbetalas årlig ersättning

med 15 828 kronor jämte rörligt tillägg å 6 000 kronor enligt

de för statliga befattningshavare från och med den 1 juli 1947

gällande grunder, dock att, därest Odevall skulle övergå till

ordinarie befattning i statens tjänst eller utses till kommunalborgmästare

i Vimmerby eller i annan stad eller till ledamot

av annan rådhusrätt och magistrat, han ej vidare skall vara

i åtnjutande av berörda gottgörelse;

dels ock att från och med dagen för landsrättsförläggningens

ikraftträdande må till Sveriges kommunalanställdas pensionskassa

från allmänna indragningsstaten för Odevall årligen,

intill dess han uppnår 67 års ålder eller skyldighet att

erlägga pensionsavgift för honom eljest bortfaller, erläggas

dylik avgift med 3 876 kronor 1 öre.

3:o.

Trosa hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 1 133 personer. Staden

omgives av Jönåkers, Rönö och Hölebo tingslag av Nyköpings domsaga, som

dessutom består av Daga tingslag. Domsagan hade vid nyssnämnda tidpunkt

40 396 invånare, därav 32 704 inom förstnämnda och 7 692 inom sistnämnda

tingslag. Jönåkers, Rönö och Hölebo tingslag har tingsställe i eget i Nyköping

beläget tingshus, däri jämväl domsagans kansli är inrymt. Daga

tingslag har tingsställe i eget tingshus i Gnesta. I vartdera tingslaget hållas

årligen tio allmänna tingssammanträden.

Rådhusrätten och magistraten i Trosa består av, förutom borgmästaren,

två rådmän, vilka icke behöva vara lagfarna. Borgmästare i staden är för

närvarande Carl Henry Efraim Anckarman, som är född år 1889 och erhållit

fullmakt å tjänsten år 1926. Borgmästaren är skyldig avgå ur tjänsten

med pension vid 70 års ålder. Skyldighet för honom att övergå till annan

befattning hos staden har däremot icke stadgats. Framhållas må emellertid,

att Anckarman, som avlagt juris kandidatexamen, innehar föreskriven kompetens

för att kunna utses till kommunalborgmästare. — De två rådmansbcfattningarna

äro tillsatta allenast på förordnande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Borgmästaren Anckarman uppbär en årlig lön av 6 000 kronor jämte två

ålderstillägg å vartdera 500 kronor eller sålunda tillhopa 7 000 kronor. Å

sistnämnda belopp utgår rörligt tillägg enligt det s. k. ramavtalet med för

närvarande 25,7 procent. Från och med den 1 januari 1945 utgår även —

intill dess levnadskostnadstalet enligt 1914 års indexserie nedgått till 200 —

ett särskilt tillägg å 700 kronor, utgörande 10 procent å grundlönen och ålderstilläggen.

I ersättning för inteckningsförnyelsemas avskaffande uppbär

Anckarman ett årligt belopp av 100 kronor. Efter boupptecknings- och arvskiftesprovisionernas

bortfallande har Anckarman av staden under sin återstående

livstid tillerkänts kompensation för dessa inkomster med 800 kronor

årligen. Intill uppbördsförfarandeH omläggning var Anckarman även kronokassör,

vilken syssla sedan gammalt varit förenad med borgmästartjänsten.

Sedan denna tjänst indragits, har Anckarman tillerkänts kompensation för

härigenom minskade inkomster med ett belopp av 1 436 kronor 9 öre årligen

så länge han kvarstår i stadens tjänst. Borgmästaren uppbär vidare

sportelinkomster, vilka — med bortseende från boupptecknings- och arvskiftesprovision

ävensom sportler av kronokassörstjänsten samt efter avdrag

av vissa kostnader i och för tjänsten — under åren 1942—1946 i medeltal

kunna beräknas ha uppgått till 2 079 kronor årligen. I lönestaten har föreskrivits

att, om på grund av ändrad lagstiftning sportlerna skulle helt indragas,

staden skulle ersätta borgmästaren för mistade sportler med 1 200

kronor årligen. Magistraten, som är utmätningsman i staden, har med stöd

av 23 § 1. promulgationslagen till utsökningslagen satt borgmästaren Anckarman

till utmätningsman i sitt ställe. I denna egenskap uppbär Anckarman

arvode, som i samband med bestämmandet av ersättningen för mistade förmåner

såsom kronokassör höjts från 600 till 1 400 kronor. Slutligen har

Anckarman vissa smärre inkomster av bisysslor, varom i detta sammanhang

icke är fråga.

Borgmästaren Anckarmans nuvarande årliga inkomster kunna sålunda beräknas

till (7 000 + 700 + 2 079 + 100 + 800 + 1 436: 09 + 1 400) 13 515

kronor 9 öre jämte dyrtidstillägg å 7 000 kronor enligt ramavtalets bestämmelser.

Jämlikt 10 § i ovannämnda av Kungl. Maj:t fastställda lönestat skall borgmästaren

Anckarman efter fyllda 70 år vara skyldig avgå från sin befattning,

om årlig pension beredes honom. För pensioneringen skall i tillämpliga

delar gälla bestämmelserna i lagen den 11 oktober 1907 angående civila

tjänsteinnehavares rätt till pension, därvid pensionen skall grundas å det i

kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) för manlig tjänsteman i 16:e lönegraden

angivna pensionsunderlaget. För borgmästaren föreligger skyldighet

alt till stadens kassa erlägga pensionsavgift i enlighet med vad som gällde

för befattningshavare i sistnämnda lönegrad. Den 12 december 1944 godkände

stadsfullmäktige i Trosa en den 30 november 1944 mellan Sveriges

kommunaltjänstemannaförbund och stadens lönenämnd träffad överenskommelse,

vari bekräftades, att borgmästarens tjänstepension skulle utgöra 5 724

kronor för år. Vidare tillförsäkrades borgmästaren familjepensionsrätt enligt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

13

i överenskommelsen närmare angivna grunder. Sålunda skulle familjepensionen

för efterlevande hustru ensam utgöra 2 400 kronor för år. Slutligen fastställdes

i berörda överenskommelse, att borgmästarens pensionsavgifter med

anledning av familjepensioneringens ordnande skulle fr. o. in. den 1 januari

1945 höjas och utgå med 6 %> å slutlönen eller med 420 kronor per år, att

Trosa stad skulle ansvara för att pensionsbeloppen utbetalades, att pensionsavgifterna

skulle inbetalas till staden genom månatliga avdrag å avlöningen,

att dessa medel skulle av staden fonderas samt att å pensionen skulle av

staden utbetalas dyrtidstillägg enligt samma grunder som vid pensioneringslillfället

gällde beträffande dyrtidstillägg å lön till stadens befattningshavare.

Staden, som successivt insatt av Anckarman erlagda avgifter i sparbank, har

icke själv avsatt några medel för dennes pensionering.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens

i Södermanlands län försorg utredning ägt rum rörande Trosas förenande

i judiciellt avseende med Nyköpings domsaga. Utredningen, som verkställts

jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat de i

samma paragraf angivna frågor, har jämlikt länsstyrelsens uppdrag utförts

av t. f. kammarrådet Per Gavelius.

I sitt i mars 1947 avgivna utlåtande i ärendet har utredningsmannen

— med utgångspunkt från att staden kommer att i judiciellt avseende

förenas med förenämnda domsaga och ingå i Jönåkers, Rönö och Hölebo

tingslag samt att statsverket vid rådhusrättens upphörande har att övertaga

stadens förpliktelser gentemot borgmästaren Anckarman, vars tjänst

för dylik händelse kommer att indragas — framlagt en tablå beträffande

de ekonomiska verkningarna för staden av indelningsändringen. I denna

hava upptagits stadens årliga kostnader, å ena sidan, vid bibehållande av

rådhusrätten med nuvarande organisation och, å andra sidan, efter landsrättsförläggning.

De förra bär utredningsmannen beräknat till sammanlagt

22 167 kronor 33 öre och de senare till sammanlagt 15 320 kronor. Enligt

tablån skulle staden sålunda genom att förenas med domsagan vinna

en årlig besparing av 6 847 kronor 33 öre. Bland stadens utgifter efter landsrätlsförläggning

har utredningsmannen icke medräknat andel i tingshållningskostnaderna.

Stadskassan skulle nämligen efter källskattesystemets genomförande

icke åsamkas några direkta utgifter för sitt deltagande i tingshållningen.

Beloppet skulle i stället komma att direkt uttagas från de skattskyldiga

i staden. Efter förhållandet mellan antalet skattekronor i staden och

i tingslaget i dess nuvarande omfattning skulle trosabomas årliga bidrag till

tingshållningskostnadema uppgå till omkring 1 200 kronor.

Statsverkets ersättningsskyldighet beträffande borgmästaren Anckarman

borde enligt utredningsmannen omfatta samtliga dennes nu utgående löneförmåner.

Vidkommande sysslan som kronokassör har utredningsmannen anfört

bland annat följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Kronokassörsbefattningen synes av ålder ha varit förenad med borgmästartjänsten.

Vid vakansen å borgmästartjänsten efter det borgmästaren

Fogelin avlidit förordnades stadsfiskalen Lind att för olika tidsperioder upprätthålla

kronokassörstjänsten, uppenbarligen av den anledningen att det

icke ansågs lämpligt att t. f. borgmästare erhölle det med befattningen förenade

ansvaret. Den 18 december 1922 förordnades Lind emellertid, att tillsvidare,

till dess borgmästartjänsten komme att indragas eller bleve med ordinarie

innehavare besatt, upprätthålla kronokassörstjänsten. Vid sitt tillträde

av borgmästartjänsten övertog Anckarman tjänsten som kronokassör och

uppbar de med densamma förenade avlöningsförmånerna utan särskilt beslut

av vare sig magistraten eller stadsfullmäktige. Tjänsten synes för den

skull vara en del av borgmästartjänsten eller fast förenad med densamma.

Borgmästarens fasta löneförmåner ha av utredningsmannen uppskattats

till sammanlagt 13 806 kronor 9 öre. Å 7 000 kronor skulle utgå tillägg enligt

ramavtalets bestämmelser med 25,7 %. En sålunda bestämd ersättning

motsvarade borgmästaren Anckarmans yrkande. Enligt utredningsmannen

borde dock det fasta beloppet med hänsyn till de låga kostnaderna för inkomsternas

förvärvande skäligen avrundas till 13 700 kronor. — Statsverket

hade också att övertaga stadens skyldigheter i fråga om pension till

borgmästaren och hans familj. På grund därav borde borgmästaren till statsverket

erlägga honom åliggande pensionsavgift. Såsom förutsättning för att

statsverket övertoge stadens skyldigheter mot borgmästaren i nu angivna

hänseende syntes vidare böra gälla att de inbetalda fonderade pensionsavgifterna

jämte upplupen ränta av staden överlämnades till statsverket. Detta syntes

böra föreskrivas såsom villkor för statsverkets övertagande av skyldigheten.

över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige

i Trosa, de tingshusbyggnadsskyldige och häradsrätten i Jönåkers, Rönö och

Hölebo tingslag, häradshövdingen i Nyköpings domsaga, länsstyrelsen i Södermanlands

län samt Svea hovrätt.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 8 april 1947 tagit

ställning till utredningen. Därvid hava fullmäktige förklarat sig i huvudsak

intet ha att erinra mot utredningsmannens förslag till lösande av de problem,

som uppstode vid stadens förenande med domsagan.

De tingshusbyggnadsskyldige ävensom häradsrätten

ha intet haft att erinra emot att staden i judiciellt avseende förenas med domsagan.

Häradshövdingen har icke funnit den föreslagna indelningsändringen

medföra sådana olägenheter för rättsskipningen i domsagan, att hinder

borde möta för förslagets genomförande.

Länsstyrelsen har för sin del föreslagit att förordnande måtte utfärdas

om rådhusrättens upphörande och stadens förenande i judiciellt avseende

med Nyköpings domsaga samt Jönåkers, Rönö och Hölebo tingslag.

Beträffande statsverkets ersättningsskyldighet jämlikt 2 § 1932 års lag hänvisade

länsstyrelsen till och åberopade vad utredningsmannen härom anfört.

Hovrätten har i sitt den 29 april 1947 avgivna utlåtande i ärendet

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 301.

15

funnit utredningen i skilda hänseenden giva stöd för uppfattningen, att staden

borde förenas med domsagan samt att detta borde ske samtidigt med nya

rättegångsbalkens ikraftträdande. Under erinran att hovrätten i utlåtande

den 8 december 1944 över ett inom justitiedepartementet av sådan anledning

upprättat förslag till tingslagsindelning i rikets domsagor tillstyrkt en förening

av domsagans tingslag med bibehållande av de nuvarande tingsställena,

har hovrätten anfört, att någon ändring därutinnan icke påkallades genom

Trosas införlivande med domsagan.

Beträffande den blivande indragningslönen till borgmästaren Anckarman

har hovrätten ifrågasatt, huruvida icke denne som ersättning för mistade

sportler borde vara skyldig åtnöjas med ett belopp av 1 200 kronor. Hovrätten

ansåge även synnerligen tvivelaktigt, huruvida statsverket — på sätt

utredningsmannen antagit — hade skyldighet att utgiva gottgörelse till Anckarman

för den kompensation, som beviljats honom av staden för mistad avlöning

såsom kronokassör, eller för det arvode, som han av staden åtnjöte

såsom utmätningsman.

Statskontoret har den 9 maj 1947 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,

såvitt angår förpliktelser som må uppkomma för statsverket i händelse

stadens egen jurisdiktion förklaras skola upphöra. Statskontoret har uttalat,

att under angivna förutsättning statsverket hade att övertaga stadens förpliktelser

beträffande borgmästaren Anckarman. I detta avseende har statskontoret

beräknat Anckarmans sammanlagda förmåner till — förutom tillägget

enligt ramavtalets bestämmelser — 10 679 kronor. Härvid har statskontoret

icke medräknat vare sig ersättningen för de med kronokassörssysslan förenade

inkomsterna eller arvodet såsom utmätningsman.

Under framhållande av att staden icke själv avsatt några medel för borgmästarens

pensionering har statskontoret anfört följande beträffande statsverkets

skyldighet att övertaga stadens pensionsförpliktelser gentemot Anckarman.

Utredningsmannen har föreslagit, att såsom förutsättning för statsverkets

övertagande av Anckarmans pensionering borde gälla, att de inbetalda fonderade

pensionsavgifterna jämte upplupen ränta överlämnades till statsverket.

Statskontoret vill för sin del — särskilt med hänsyn till att beslutet om familjepensioneringen

fattades så sent som 1944 — förorda, att Anckarman bibehålies

vid sin kommunala pensionsrätt mot att statsverket för framtiden årligen

intill tidpunkten för inträffat pensionsfall ersätter staden med belopp motsvarande

vad som i princip ankommit på denna att erlägga för Anckarmans

pensionering eller dubbla pensionsavgifter för manliga tjänstemän i 16 :e

lönegraden enligt 1921 års förut omnämnda kungörelse. I anslutning härtill

synes statsverket även böra till staden inbetala den på Anckarman belöpande

pensionsavgiften, varvid det till Anckarman utgående ersättningsbeloppet bör

minskas med motsvarande belopp.

Enligt statskontoret skulle sålunda statsverkets årliga kostnader för Anckarman

komma att utgöra, intill den tidpunkt då han uppnådde 70 års ålder,

(10 679-—420) 10 259 kronor jämte dyrtidstillägg å 7 000 kronor enligt ramavtalets

bestämmelser. För sin och sina efterlevandes pensionering hade

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 301.

Departements
chefen.

han att hålla sig till staden, dock att statsverket borde svara för de med

eventuell pension följande tilläggsförmånerna. Härjämte hade statsverket för

tiden intill 1959 att till Trosa stad utbetala ett årligt belopp av 1 260 kronor

såsom bidrag till Anckarinans tjänste- och familjepensionering. Såsom villkor

för åtnjutande av den föreslagna ersättningen syntes för Anckarman dock

böra gälla, att denne icke överginge till ordinarie befattning i statens tjänst

eller utsåges till kommunalborgmästare i Trosa eller i annan stad eller till

ledamot av annan rådhusrätt eller magistrat. Samtliga ersättningsbelopp borde

anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Samma skäl som jag funnit motivera förut omnämnda städers förenande i

judiciellt avseende med domsaga föreligga, enligt vad utredningen i förevarande

ärende utvisar, beträffande staden Trosa. Jag ämnar alltså föreslå Kungl.

Maj:t utfärda förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande

i judiciellt avseende med Nyköpings domsaga. Indelningsändringen

synes böra träda i kraft samtidigt med nya rättegångsbalken den 1 januari

1948. I följd härav bör — i enlighet med det förslag till tingslagsindelning i

rikets domsagor som upprättats inom justitiedepartementet i anledning av

processreformen och som i fråga om förevarande domsaga tillstyrkts av Svea

hovrätt —- gällande tingslagsindelning i domsagan upphävas och domsagan

förklaras skola utgöra ett tingslag. De nuvarande tingsställena i Nyköping

och Gnesta förutsättas härvid bibehållna.

Innan beslut om stadens förenande i judiciellt avseende med domsagan kan

meddelas, måste, på grund av 2 § andra stycket 1932 års lag, riksdagens samtycke

utverkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser gentemot

borgmästaren Anckarman. Statskontoret har icke ansett gottgörelse böra utgå

av statsmedel för den ersättning staden berett Anckarman för mistade inkomster

i anledning av kronokassörssysslans bortfallande, ej heller för arvodet

såsom utmätningsman. Vad kronokassörsgöromålen angår är jag av

samma uppfattning som statskontoret, enär här är fråga om en självständig

tjänst, som icke är att hänföra till de befattningar, beträffande vilka statsverket

jämlikt sagda lagrum har att övertaga stadens avlöningsförpliktelser.

(Jfr prop. 1932 nr 206 s. 36.) Däremot anser jag ersättning böra utgå av

statsmedel till Anckarman för arvodet såsom utmätningsman. Enligt kungörelsen

den 30 december 1878 (nr 54) skall med tillsättande av stadsfogdetjänsten

i Trosa anstå, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. Utmätningsmannens

befattning skall under anståndstiden utövas av magistraten.

Med stöd av 23 § 1. promulgationslagen till utsökningslagen har magistraten

satt borgmästaren Anckarman i sitt ställe såsom utmätningsman, vilket beslut

godkänts av länsstyrelsen den 5 oktober 1933. Ändring härutinnan torde icke

hava ifrågasatts, därest rådhusrätten bibehållits. I övrigt har jag intet att

erinra mot statskontorets förslag. Ersättning skulle sålunda utgå med (7 000 +

700 + 2 079 + 100 ~r 800 + 1 400 — 420) 11 659 kronor, vilket belopp emellertid,

för erhållande av ett med 12 jämnt delbart belopp, bör jämkas till 11 664

kronor. Å 7 000 kronor torde vidare utgå tillägg i enlighet med ramavtalets

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301. 1''

bestämmelser. Den sålunda föreslagna ersättningen understiger vad Anckarman

yrkat.

Någon ersättningsskyldighet för statsverket på grund av 2 § sista stycket

i 1932 års lag kan icke ifrågakomma.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att till borgmästaren i Trosa Carl Henry Efraim Anckarman

må från och med den dag, då föreskrift om stadens

förenande i judiciellt avseende med Nyköpings domsaga träder

i kraft, intill den tidpunkt då han uppnår 70 års ålder

från allmänna indragningsstaten utbetalas årlig ersättning

med 11 664 kronor jämte tillägg å ett belopp av 7 000 kronor

enligt det s. k. ramavtalets bestämmelser, dock att, därest

Anckarman skulle övergå till ordinarie befattning i statens

tjänst eller utses till kommunalborgmästare i Trosa eller i annan

stad eller till ledamot av annan rådhusrätt och magistrat,

han ej vidare skall vara i åtnjutande av berörda gottgörelse;

dels att från och med dagen för landsrättsförläggningens

ikraftträdande må till Trosa stad från allmänna indragningsstaten

för Anckarman årligen, intill dess han uppnår 70 års

ålder eller skyldighet att erlägga pensionsavgift för honom

eljest bortfaller, erläggas dylik avgift med 1 260 kronor;

dels ock att till staden må från allmänna indragningsstaten

årligen under borgmästaren Anckarmans efter inträffat pensionsfall

återstående livstid utbetalas ersättning med belopp

motsvarande vad staden, i enlighet med de grunder som vid

pensioneringstillfället gälla beträffande dyrtidstillägg å lön

till stadens befattningshavare, kan komma att tillerkänna

Anckarman i tilläggsförmåner å pensionen.

4:o.

Askersund hade den 1 januari 1946 2 175 invånare. Staden är centralort

för Sundbo härad inom Hallsbergs tingslag av Västernärkes domsaga. Domsagan,

som dessutom består av Edsbergs tingslag, hade vid nyssnämnda tidpunkt

48 916 invånare, varav 37 350 inom förstnämnda och 11 566 inom sistnämnda

tingslag. Domsagans kansli är förlagt till Örebro. Hallsbergs tingslag

har tingsställe dels i eget tingshus i Hallsberg dels ock i Askersund, där

särskilda lokaler för ändamålet förhyras. Edsbergs tingslag har tingsställe i

eget tingshus i Fjugesta. För närvarande hållas årligen allmänna tingssammanträden

till ett antal av femton i Hallsbergs tingslag och tio i Edsbergs

tingslag. Av sammanträdena med Hallsbergs tingslags häradsrätt hållas tio å

tingsstället i Hallsberg och återstående fem å tingsstället i Askersund.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr SOI.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Rådhusrätten och magistraten i Askersund består av, förutom borgmästaren,

två rådmän och en extra rådman, vilka icke behöva vara lagfarna. Borgmästare

i staden är för närvarande Knut Gunnar Casimir Bretzner, som är född

år 1880 och erhållit fullmakt å tjänsten år 1913. Skyldighet för honom att

vid viss ålder avgå från tjänsten föreligger icke. Ej heller har i hans fullmakt

inryckts föreskrift om skyldighet att övergå till annan tjänst hos staden. Med

hänsyn till hans ålder synes sådan övergång för övrigt icke kunna komma

i fråga, ehuru han innehar föreskriven kompetens för att kunna utses till

kommunalborgmästare. — Befattningarna såsom rådman respektive extra

rådman äro tillsatta allenast på förordnande.

Borgmästaren Bretzners årliga löneförmåner från staden bestå av grundlön

1 500 kronor, tjänstgöringspenningar 1 000 kronor, tre ålderstillägg å vartdera

400 kronor, ersättning för lönejord 1 000 kronor och fast dyrtidstillägg 1 500

kronor, eller tillhopa 6 200 kronor. Å sistnämnda belopp utgå rörligt tillägg

och kristillägg enligt de för statens befattningshavare gällande grunder. Dessutom

åtnjuter borgmästaren sportler, vilka — efter avdrag av vissa kostnader

i och för tjänsten — kunna beräknas hava under åren 1942—1946 i medeltal

uppgått till 2 314 kronor för år. Borgmästaren är icke tillförsäkrad pension.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens

i Örebro län försorg utredning ägt rum rörande Askersunds förenande

i judiciellt avseende med Västernärkes domsaga. Utredningen, som verkställts

jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat de i

nämnda paragraf angivna frågor, har jämlikt länsstyrelsens uppdrag utförts

av häradsskrivaren J. Engqvist.

I sitt den 12 februari 1947 dagtecknade utlåtande i ärendet har utredningsmannen

anfört, att förutsättningarna för stadens förläggande under

landsrätt jämlikt 2 § i 1932 års lag uppenbarligen vore för handen. Staden

syntes böra förenas med Västernärkes domsaga från och med den 1

januari 1948. Med utgångspunkt från att staden med anledning härav komme

att ingå i Hallsbergs tingslag samt att statsverket vid rådhusrättens upphörande

hade att övertaga stadens förpliktelser beträffande borgmästaren Bretzner,

vars tjänst för dylik händelse komme att indragas, har utredningsmannen

framlagt en tablå beträffande de ekonomiska verkningarna för staden

av indelningsändringen. I denna hava upptagits, å ena sidan, kostnadsminskningar

och, å andra sidan, kostnadsökningar i anledning av förändringen. De

förra har utredningsmannen beräknat till sammanlagt 14 495 kronor och

de senare till sammanlagt 15 870 kronor. Enligt tablån skulle staden sålunda

genom att förenas med domsagan åsamkas en årlig merutgift av 1 375 kronor.

Skyldighet att utgiva lösen för vinnande av delaktighet i tingslagets tillgångar

borde icke åläggas staden.

Någon förändring beträffande förläggningsorterna för Hallsbergs tingslags

tingsställen och domsagans kansli syntes enligt utredningsmannen icke påkallad

i och för sig av den ifrågasatta indelningsändringen. I fråga om lokaler

för häradsrättens sammanträden i Askersund har utredningsmannen anfört

följande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 301.

19

Frågan om lämplig lokal för häradsrättens sammanträden i Askersund är

svävande. För närvarande förhyres tingslokal i staden, vilken lokal är inrymd

i en fastighet tillhörig ett enskilt konsortium. Kostnaden bestrides icke av

hela tingslaget utan av de tingshusbyggnadsskvldiga i förutvarande Sundbo

härads tingslag. Till lokalen hörande utrymmen kunna dock icke, efter vad

häradshövdingen i domsagan framhållit, anses tillräckliga och icke heller

tidsenliga. Ett förslag, att erforderliga lokaler borde kunna upplåtas i stadens

rådhus, har avvisats av stadens representanter med motivering att utrymmena

därstädes icke vore lämpliga för tingslagets behov. Nämnda tingshusbyggnadsskyldiga

hava därför gjort det uttalandet, att en ny tingshusbyggnad

borde uppföras i staden för en kostnad av 150 000 å 200 000 kronor.

För egen del anser jag, att en sådan nybyggnad ej bör komma till utförande,

i varje fall icke under nu rådande förhållanden. Därest särskilt tingsställe

i Askersund kommer att finnas även enligt den nya rättegångsordningen,

avsett för och bekostat av allenast kommunerna inom Sundbo härad ävensom

Askersunds stad, synes nuvarande anordning med förhyrning av tingslokal

åtminstone tillsvidare böra bibehållas. Det torde icke heller vara ogörligt

att med vederbörande fastighetsägare få en överenskommelse till stånd

om erforderlig utvidgning och restaurering av de nu disponerade lokalerna

mot skälig förhöjning i hyresbeloppet, som för närvarande utgör 2 400 kronor.

I anledning av önskemål från stadens sida om särskild inskrivningsdomare

för staden, eventuellt jämte närliggande del av domsagan, har utredningsmannen

även ingått på detta spörsmål. I överensstämmelse med den mening

som härutinnan under utredningen uttalats av häradshövdingen i domsagan

har utredningsmannen för sin del funnit övervägande skäl tala emot en sådan

anordning. Däremot syntes det utredningsmannen kunna ifrågasättas,

huruvida icke med hänsyn till stadens samt kommunernas inom Sundbo

härad tämligen avskilda läge från kansliorten särskilda inskrivningsdagar

borde hållas i Askersund för denna del av domsagan.

över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige

i Askersund, Hallsbergs tingslags häradsrätt, länsstyrelsen i Örebro län

samt Svea hovrätt.

Stadsfullmäktige — som icke uttalat sig i huvudfrågan — ha

i silt utlåtande tillstyrkt de tingshushyggnadsskyldiges förslag om uppförande

av en ny tingshusbyggnad i staden för en kostnad av 150 000 å 200 000

kronor så snart förhållandena det medgåve. Fullmäktige ansåge vidare synnerligen

önskvärt att .särskild inskrivningsdomare förordnades för staden och

eventuellt övriga kommuner inom Sundbo härad samt att kommunalborgmästaren.

därest denne vore juridiskt utbildad, förordnades till inskrivningsdoma

re.

Häradsrätten har förklarat sig intet hava att erinra mot att staden

från och med den 1 januari 1948 förenas med domsagan. I likhet med vad

utredningsmannen anfört vore i anledning härav någon ändring ej erforderlig

beträffande förläggningsorterna för tingslagets tingsställen och domsagokansliet.

Den nuvarande förhyrda tingslokalen i Askersund kunde med tanke

på eu blivande sammanslagning och på den nya processordningens tillämp
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Departements
chefen.

ning icke anses fullt ändamålsenlig. Anordningen med förhyrning av tingslokal

borde dock försöksvis tills vidare bibehållas, då det ej syntes uteslutet

att anskaffa vidgat utrymme i den fastighet där tingslokal för närvarande

förhyrdes. Häradsrätten avstyrkte stadens hemställan om särskild inskrivningsdomare.

Icke heller funne häradsrätten ei‘forderligt att efter landsrättsförläggningens

ikraftträdande särskild inskrivningsdag å annan ort än domsagans

kansliort hölles för staden med närliggande del av domsagan.

Länsstyrelsen har instämt i häradsrättens yttrande.

I sitt den 24 mars 1947 avgivna utlåtande har hovrätten förklarat

utredningen i skilda hänseenden giva stöd för uppfattningen att staden borde

förenas med domsagan samt att detta borde ske samtidigt med nya rättegångsbalkens

ikraftträdande. Indelningsändringen borde sålunda enligt hovrättens

mening icke uppskjutas i avvaktan på att frågan om lokaler för häradsrätten

i Askersund löstes. Någon ändring med avseende å Hallsbergs tingslags

nuvarande tingsställen och domsagans kansli funne hovrätten icke påkallad

av indelningsändringen. Hovrätten ville dock i sammanhanget erinra,

att hovrätten i sitt yttrande över en inom justitiedepartementet upprättad

promemoria angående tingslagsindelning in. m. i samband med nya rättegångsbalkens

ikraftträdande förordat sammanslagning av domsagans tingslag,

dock med bibehållande av de nuvarande tingsställena. I likhet med häradsrätten

avstyrkte hovrätten de framkomna förslagen om särskild inskrivningsdomare

och särskild inskrivningsdag å annan ort än domsagans kansliort.

Vidkommande slutligen de ekonomiska verkningarna för staden av dess

förening med domsagan har hovrätten erinrat hurusom enligt utredningsmannen

förändringen för staden skulle medföra en årlig kostnadsökning av

omkring 1 400 kronor. Denna beräkning vore grundad på rådhusrättens nuvarande

organisation. Om emellertid hänsyn tagits icke till stadens nuvarande

kostnader för rättsvården utan till de utgifter, som skulle krävts för

en rådhusrätt med tre lagfarna domare enligt nya rättegångsbalkens bestämmelser,

skulle en jämförelse säkerligen ha visat, att landsrättsförläggningen

komme att medföra besparing för staden.

Statskontoret har den 15 april 1947 avgivit utlåtande i ärendet, såvitt

angår den ersättningsskyldighet som jämlikt 2 § i 1932 års lag må uppkomma

för statsverket i händelse stadens egen jurisdiktion förklaras skola

upphöra. Statskontoret har därvid i likhet med utredningsmannen funnit,

att sådan skyldighet endast kunde uppkomma med avseende å borgmästaren

Bretzner. Ersättningen till denne borde bestämmas till (6 200 + 2 314) 8 514

kronor årligen jämte rörligt tillägg och kristillägg å 6 200 kronor enligt de

för statens befattningshavare gällande grunder. Nämnda ersättning skulle

anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Icke heller i Askersund kunna enligt vad den föreliggande utredningen utvisar

domstols- och magistratsgöromålen bereda sysselsättning åt en rådhusrätt

med den organisation som förutsättes i nya rättegångsbalken. Stadens

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

egen jurisdiktion bör sålunda upphöra. Det är också min avsikt föreslå

Kungl. Maj.t att, med stöd av 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932, utfärda

förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande i judiciellt

avseende med Västemärkes domsaga. Föreningen synes böra komma till

stånd samtidigt med rättegångsreformens ikraftträdande den 1 januari 1948.

I följd härav bör — i enlighet med det förslag till tingslagsindelning i rikets

domsagor som upprättats inom justitiedepartementet i anledning av samma

reform och som i fråga om förevarande domsaga tillstyrkts av Svea hovrätt

— gällande tingslagsindelning i domsagan upphävas och domsagan förklaras

skola utgöra ett tingslag. Domsagans nuvarande tingsställen och kansliort

höra dock bibehållas. Vad angår tingsstället i Askersund torde, enligt vad i

ärendet synes framgå, erforderliga lokaler åtminstone tillsvidare kunna alltjämt

förhyras i staden.

Vidkommande stadens hemställan om särskild inskrivningsdomare ävensom

den av utredningsmannen ifrågasatta anordningen med särskild inskrivningsdag

för staden och Sundbo härad delar jag häradsrättens och hovrättens

mening att ingendera anordningen är erforderlig. Framhållas bör i

detta sammanhang, att häradsrätten efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande

kommer att sammanträda oftare än vad nu är fallet. För befolkningen

i staden och Sundho härad medför detta utökade möjligheter till personlig

kontakt med domstolens personal. — Någon ersättningsskyldighet bör

icke åläggas staden för vinnande av delaktighet i Sundbo härads tingshusbyggnadsskyldiges

tillgångar.

Innan beslut om stadens förenande i judiciellt avseende med domsagan kan

meddelas, måste på grund av 2 § andra stycket i 1932 års lag, riksdagens

samtycke utverkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser gentemot

borgmästaren Bretzner. Mot vad statskontoret härutinnan anfört har

jag intet annat att erinra än att ersättningen för tilläggsförmånerna bör anpassas

efter de ändrade bestämmelser beträffande dylika förmåner till statliga

befattningshavare, som äro avsedda att tillämpas från och med den

1 juli 1947. Detta bör ske på så sätt att borgmästaren Bretzners lön omräknas

till lön, varå utgår rörligt tillägg enligt de ändrade bestämmelserna. Med

utgångspunkt från ett rörligt tillägg av 6 procent och från kristilläggets bortfallande

skulle borgmästarens fasta löneförmåner bliva 7 662 kronor. Då

vidare de statliga lönerna från och med den 1 juli 1947 komma att utgå

i jämna krontal per månad, hör sagda belopp höjas till 7 668 kronor för

erhållande av ett med 12 jämnt delbart belopp. Av samma skäl bör den beräknade

sportelinkomsten höjas från 2 314 till 2 316 kronor. Bretzners fasta

ersättning skulle sålunda uppgå till (7 668 + 2 316 =) 9 984 kronor. Enär

Bretzner icke är skyldig avgå från tjänsten vid viss ålder, hör ersättningen

utgå under hans återstående livstid.

Utredningsmannen har beräknat att staden genom att förenas med domsagan

kommer att åsamkas en årlig förlust av 1 375 kronor, vilken beräkning

grundats på rådhusrättens nuvarande organisation. Enligt min mening hör

emellertid hänsyn i stället tagas till de utgifter, som skulle krävts för en råd
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

husrätt med tre lagfarna ledamöter enligt nya rättegångsbalkens bestämmelser.

Då en ekonomisk jämförelse med denna utgångspunkt, såsom hovrätten

erinrat, uppenbarligen skulle utvisat att stadens förläggande under

landsrätt kommer att medföra vinst för staden, torde ersättningsskyldighet

för statsverket jämlikt 2 § sista stycket i 1932 års lag icke kunna ifrågakomma.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till borgmästaren i Askersund Knut Gunnar Casimir

Bretzner må från och med den dag, då föreskrift om stadens

förenande i judiciellt avseende med Västemärkes domsaga

träder i kraft, från allmänna indragningsstaten under hans

återstående livstid utbetalas årlig gottgörelse med 9 984 kronor

jämte rörligt tillägg å 7 668 kronor enligt de för statliga

befattningshavare från och med den 1 juli 1947 gällande

grunder.

5:o.

Lindesberg hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 4 801 personer. Staden

omgives av Lindes domsaga, som vid samma tidpunkt hade 30 206 invånare.

Domsagan består av ett tingslag och har tingsställe i eget i Lindesberg

beläget tingshus, vari jämväl domsagans kansli är inrymt. I domsagan hållas

för närvarande tjugo allmänna tingssammanträden årligen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 6 december 1946 pågår utredning rörande

uppdelning av den Lindes domsaga angränsande Nora domsaga, eventuellt

1 samband med omreglering av granndomsagornas områden.

Rådhusrätten och magistraten i Lindesberg består av, förutom borgmästaren,

tre rådmän, vilka icke behöva vara lagfarna. Borgmästare i staden är

för närvarande Magnus Månsson Sjölin, som är född år 1880 och erhållit fullmakt

å tjänsten år 1907. Den ena av de tre rådmanstjänsterna är tillsatt allenast

på förordnande. De båda övriga innehavas av Fredrik Hjalmar Wijkström,

född år 1877, och Axel August Hygrell, född år 1874, vilka erhållit sina

fullmakter respektive år 1914 och år 1919. Skyldighet att avgå från tjänsten

vid viss ålder föreligger icke för vare sig Sjölin eller de båda rådmännen. Ej

heller har i Sjölins fullmakt inryckts föreskrift om skyldighet för honom att

övergå till annan tjänst hos staden. Med hänsyn till hans ålder synes sådan

övergång för övrigt icke kunna komma i fråga, ehuru han innehar föreskriven

kompetens att kunna utses till kommunalborgmästare.

Borgmästaren Sjölin åtnjuter för närvarande en årlig grundlön av 5 500

kronor jämte fyra ålderstillägg å vartdera 500 kronor eller tillhopa sålunda

7 500 kronor. Å sistnämnda belopp utgår dyrtidstillägg med 31 procent eller

2 325 kronor för år. Borgmästaren åtnjuter även sportler, vilka — efter avdrag

av vissa utgifter i och för tjänsten — under åren 1942—1946 i medeltal

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj.ts proposition nr 301.

23

uppgått till 6 520 kronor årligen. Borgmästaren Sjölins samtliga löneförmåner

kunna sålunda för närvarande uppskattas till (7 500 + 2 325 + G 520)

16 345 kronor.

Envar av rådmännen Wijkström och Hvgrell åtnjuter dels en årlig lön av

100 kronor jämte dyrtidstillägg därå med 31 procent eller 31 kronor, dels ersättning

med 100 kronor om året för indragen boupptecknings- och arvskiftesprovision,

dels årlig ersättning med 12 kronor 33 öre för mistade bötesandelar,

dels ock provision från stadens auktionskammare med belopp som

under åren 1941—1945 i medeltal uppgått till 80 kronor för år. För envar av

nämnda rådmän uppgå sålunda de sammanlagda löneförmånerna för närvarande

till (100 + 31 + 100 + 12: 33 + 80) 323 kronor 33 öre.

Stadsfiskalstjänsten i staden innehaves av Nils August Ragnar Angel, som

är född år 1891 och utnämnts år 1922.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens

i Örebro län försorg utredning ägt rum rörande Lindesbergs förenande

i judiciellt avseende med förenämnda domsaga. Utredningen, som verkställts

jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat de i

nämnda paragraf angivna frågor, har jämlikt länsstyrelsens uppdrag utförts

av f. d. landssekreteraren Alb. Nisser.

Under utredningens gång hava de tingshusbyggnadsskyldige yrkat ersättning

av staden för vinnande av delaktighet i tingslagets egendom, bestående

av dels tingshusfastigheten dels ock å bank insatta medel, avsedda till en

byggnadsfond. Ersättningsbeloppets storlek skulle bestämmas efter förhållandet

mellan antalet skattekronor i staden och i tingslaget eller, med någon

jämkning nedåt, till 20 procent av tingslagets tillgångar, därvid de tingshusbyggnadsskyldiga

avsett byggnadsfondens storlek vid tidpunkten för stadens

uppgående i tingslaget. Staden bär medgivit ersättningskravet endast såvitt

angår byggnadsfonden.

I sitt den 14 mars 1947 dagtecknade utlåtande har utredningsmannen

anfört, att varken stadens storlek eller rådhusrättens arbetsbörda nödvändiggjorde

ett bibehållande av egen jurisdiktion för staden. Med utgångspunkt

från att staden med anledning härav komme att ingå i gemensamt

tingslag med Lindes domsaga samt att statsverket vid rådhusrättens upphörande

hade att övertaga stadens förpliktelser gentemot befattningshavare, vilkas

tjänster för dylik händelse komme att indragas, har utredningsmannen

framlagt en tablå över de ekonomiska verkningarna för staden av dess förenande

med domsagan. 1 tablån hava upptagits, å ena sidan, genom förändringen

besparade utgifter och nytillkommande inkomster samt, å andra sidan,

genom densamma uppstående nya utgifter. De förra har utredningsmannen

beräknat till sammanlagt 20 312 kronor, därest stadsfiskalstjänsten — såsom

utredningsmannen närmast förordade — bibehölles, och 32 600 kronor, om

samma tjänst vid landsrättsförläggningen indroges. Stadens kostnader efter

indelningsändringen har utredningsmannen uppskattat till sammanlagt

22 099 kronor. Enligt utredningsmannen skulle staden sålunda genom att för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 301.

enas med domsagan åsamkas en årlig merntgift av 1 787 kronor under förutsättning

av stadsfiskalstjänstens bibehållande. Om däremot nämnda befattning

i samband med stadens landsrättsförläggning indroges, skulle staden enligt

utredningsmannen vinna en årlig besparing av omkring 10 000 kronor,

enär statsverket för dylik händelse borde övertaga stadens förpliktelser ej

blott gentemot borgmästaren Sjölin samt rådmännen Wijkström och Hygrell

utan även beträffande stadsfiskalen Angel.

Beträffande frågan huruvida ersättningsskyldighet skall åläggas staden för

vinnande av delaktighet i tingslagets tillgångar har utredningsmannen för sin

del funnit att någon ersättning utöver vad staden medgivit icke bör ifrågakomma.

-— Att, såsom staden under utredningen påyrkat, förordna särskild

inskrivningsdomare för staden vore icke erforderligt med hänsyn till att domsagans

kansli för framtiden torde kvarbliva i staden.

över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige

i Lindesberg, Lindes domsagas häradsrätt, länsstyrelsen i Örebro län samt

Svea hovrätt.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 20 mars 1947 —

utan att yttra sig i huvudfrågan -— beslutat vidhålla stadens ståndpunkt i frågorna

om särskild inskrivningsdomare och om ersättningsskyldigheten gentemot

tingslaget för delaktighet i dess tillgångar.

Häradsrätten har ej funnit anledning till erinran mot utredningsmannens

förslag, i vad detsamma anginge häradsrätten.

Länsstyrelsen har förklarat sig instämma i utredningsmannens förslag

beträffande såväl stadsfiskalstjänstens bibehållande som stadens ersättningsskyldighet

gentemot tingslaget.

Hovrätten har avgivit utlåtande i ärendet den 17 april 1947. Hovrätten

hade funnit utredningen i skilda hänseenden giva stöd för uppfattningen att

staden borde förenas med domsagan samt att detta borde ske samtidigt med

den nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Hovrätten funne sig i sammanhanget

böra erinra om att utredning för närvarande påginge om ändring av

domsagoindelningen inom länet. Troligtvis komme den ifrågasatta domsagoregleringen

att beröra Lindes domsaga. De förändringar beträffande domsagan,

vilka då kunde genomföras, torde emellertid icke bliva sådana att de

kunde föranleda ett annat bedömande i fråga om lämpligheten av Lindesbergs

landsrättsförläggning. Hovrätten delade utredningsmannens uppfattning

att anledning saknades att förordna särskild inskrivningsdomare för staden.

Även i fråga om stadens ersättningsskyldighet för vinnande av delaktighet i

tingslagets tillgångar anslöte sig hovrätten till utredningsmannens ståndpunkt.

Utredningsmannen hade beräknat, att landsrättsförläggningen skulle för

staden medföra en årlig utgiftsökning av ungefär 1 800 kronor, därest stadsfiskalstjänsten

— vilket hovrätten tillstyrkte — tillsvidare bibehölles. Därvid

hade stadens kostnader för rättsvården beräknats enligt nuvarande rättegångsordning.

Om emellertid hänsyn tagits till stadens utgifter för en rådhusrätt

med tre lagfarna ledamöter enligt nya rättegångsbalkens bestämmelser, skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

det tvivelsutan klart hava framgått att den nya organisationen bleve ekonomiskt

fördelaktig för staden.

Statskontoret har den 30 april 1947 avgivit utlåtande i ärendet, såvitt

angår förpliktelser som må uppkomma för statsverket i händelse stadens egen

jurisdiktion förklaras skola upphöra. Statskontoret har uttalat, att under angivna

förutsättning statsverket hade att övertaga stadens förpliktelser beträffande

borgmästaren Sjölin samt rådmännen Wijkström och Hygrell.

Beträffande ersättningen till borgmästaren Sjölin har statskontoret föreslagit

att, i anslutning till de ändringar beträffande grundlön och tilläggsförmåner,

som äro avsedda att för statsförvaltningen genomföras från och med den

1 juli 1947, en omräkning av Sjölins fasta löneförmåner lämpligen borde ske.

Med utgångspunkt från ett rörligt tillägg av 6 procent i stället för det nu utgående

dyrtidstillägget av 31 procent, skulle, anser ämbetsverket, ersättningen

för de fasta avlöningsförmånerna bestämmas till, efter jämkning till ett med

12 jämnt delbart belopp, 9 276 kronor. Då gottgörelse av statsmedel vidare

borde utgå till Sjölin för mistade sportler med 6 520 kronor skulle sålunda den

årliga ersättningen till denne uppgå till (9 276 + 6 520) 15 796 kronor jämte

rörligt tillägg å 9 276 kronor enligt de för statens befattningshavare efter den

1 juli 1947 gällande grunder.

På sätt föreslagits beträffande borgmästarens fasta löneförmåner skulle

enligt statskontoret den till envar av rådmännen Wijkström och Hygrell utgående

kontanta lönen bestämmas till 132 kronor, varå skulle utgå rörligt tillägg

med 6 procent. Ersättning till envar av nämnda rådmän skulle sålunda utgå

med (132 + 100 + 12,33 + 80) 324 kronor 33 öre jämte rörligt tillägg å 132

kronor enligt för statliga befattningshavare efter den 1 juli 1947 gällande

grunder.

De sålunda bestämda ersättningarna skulle utbetalas under vederbörandes

återstående livstid och anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Såsom av utredningen framgår saknas förutsättningar för att organisera Departementsrådhusrätten

och magistraten i Lindesberg med tre lagfarna ledamöter. Sta- chelendens

egen jurisdiktion bör därför upphöra. Det är också min avsikt föreslå

Kungl. Maj :t att, med stöd av 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932, utfärda

förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande i judiciellt

avseende med Lindes domsaga. Anledning synes icke föreligga att uppskjuta

ikraftträdandet av föreningen i avbidan på resultatet av den pågående utredningen

angående omreglering av Nora domsaga, även om Lindes domsaga

skulle komma att beröras av den ifrågasatta ändringen i domsagoindelningen.

Staden bör sålunda förenas med Lindes domsaga samtidigt med nya rättegångsbalkens

ikraftträdande den 1 januari 1948. Beträffande frågorna om

förordnande av särskild inskrivningsdomare för staden och om skyldighet

för staden att utgiva lösen för delaktighet i tingslagets tillgångar är jag av

samma mening som utredningsmannen och hovriitten.

Innan förordnande om stadens förenande med domsagan kan meddelas,

måste, på grund av 2 § andra stycket i 1932 års lag, riksdagens samtycke ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj .tf, proposition nr 301.

verkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande borgmästaren

Sjölin samt rådmännen Wijkström och Hygrell. Mot vad statskontoret

härutinnan föreslagit har jag intet annat att erinra än att ersättningarna,

för erhållande av med 12 jämnt delbara belopp, böra bestämmas till 15 792

kronor för Sjölin samt 324 kronor för envar av Wijkström och Hygrell.

Enligt utredningsmannens beräkningar skulle stadens förläggande under

landsrätt för staden medföra en årlig utgiftsökning av omkring 1 800 kronor

under förutsättning av stadsfiskalstjänstens bibehållande. Jag delar väl länsstyrelsens

och hovrättens uppfattning att stadsfiskalstjänsten må kunna bibehållas

tills vidare under den nuvarande innehavarens återstående tjänstetid.

Vid sina beräkningar har utredningsmannen emellertid utgått från stadens nuvarande

kostnader för rättsvården. Hade beräkningarna däremot gjorts med

utgångspunkt från att staden vid bibehållen egen jurisdiktion efter den 1

januari 1948 på grund av nya rättegångsbalkens bestämmelser haft att organisera

rådhusrätten med tre lagfarna ledamöter, skulle såsom hovrätten anfört

otvivelaktigt hava framgått att stadens förening med domsagan bleve ekonomiskt

fördelaktig för staden. Pa grund härav och då staden i varje fall på

längre sikt — efter stadsfiskalstjänstens framtida indragning — enligt utredningsmannens

beräkningar genom indelningsändringen skulle vinna en

årlig besparing av omkring 10 000 kronor, kan ersättningsskyldighet jämlikt

2 § sista stycket i 1932 års lag icke anses föreligga för statsverket.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att till borgmästaren i Lindesberg Magnus Månsson Sjölin

samt rådmännen i samma stad Fredrik Hjalmar Wijkström

och Axel August Hygrell må från och med den dag, då föreskrift

om stadens förenande i judiciellt avseende med Lindes

domsaga träder i kraft, från allmänna indragningsstaten under

deras återstående livstid utbetalas årlig ersättning, till Sjölin

med 15 792 kronor jämte rörligt tillägg å 9 276 kronor enligt

de för statliga befattningshavare från och med den 1 juli

1947 gällande grunder samt till envar av Wijkström och

Hygrell med 324 kronor jämte rörligt tillägg å 132 kronor

enligt nyss angivna grunder.

6:o.

Ulricehamn hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 6 882 personer.

Staden är centralort för Redvägs tingslag av Kinds och Redvägs domsaga,

som dessutom består av Kinds tingslag. Invånarantalet i domsagan utgjorde

vid samma tidpunkt 36 215 personer, därav 7 766 inom förstnämnda och

28 449 inom sistnämnda tingslag. Kinds tingslag har tingsställe i eget tingshus

i Svenljunga, under det att Redvägs tingslag har tingsställe i eget i Ul
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 301.

27

ricehamn beläget tingshus, däri jämväl domsagans kansli är inrymt. I vartdera

tingslaget hållas årligen tio allmänna tingssammanträden och ett sammanträde

med tremansnämnd.

Rådhusrätten och magistraten i Ulricehamn består av, förutom borgmästaren,

tre icke lagfarna rådmän. Borgmästare i staden är för närvarande greve

Carl Vilhelm Spens, som är född år 1872 och erhållit fullmakt å tjänsten

år 1908. Den ena av de tre rådmansbefattningarna är tillsatt allenast på förordnande.

De båda övriga innehavas av Axel Nicolaus Jacobson, född år

1875, och John Gustaf Birger Ljungström, född år 1867, vilka erhållit sina

fullmakter respektive år 1919 och år 1925. Skyldighet att vid viss ålder avgå

från tjänsten eller att övergå till annan tjänst hos staden föreligger icke för

någon av nämnda befattningshavare. Ehuru borgmästaren Spens innehar

föreskriven kompetens att kunna utses till kommunalborgmästare, synes

detta med hänsyn till hans ålder icke kunna komma i fråga.

Borgmästaren åtnjuter en årslön av 4 000 kronor, därå dyrtids- och kristillägg

utgå enligt de grunder, som äro eller kunna bliva bestämda för befattningshavare

vid statens oreglerade verk. Nämnda tillägg uppgingo år 1946

till 2 570 kronor. Vidare uppbär borgmästaren sportler, vilka — efter avdrag

för vissa utgifter i och för tjänsten — under åren 1942—1946 i medeltal

uppgått till 13 265 kronor årligen. I sistnämnda belopp ingå bland annat

arvskiftes- och bouppteckningsprovision respektive, jämlikt stadsfullmäktiges

beslut, ersättning för mistade sådana provisioner. Borgmästaren Spens’

nuvarande årliga inkomster kunna sålunda beräknas till (4 000 + 2 570 +

13 265) 19 835 kronor.

Envar av rådmännen Jacobson och Ljungström åtnjuter en årlig grundlön

av 80 kronor, därå dyrtids- och kristillägg enligt förutnämnda grunder

under år 1946 utgingo med tillhopa 37 kronor, samt ersättning för mistad

arvskiftesprovision med 205 kronor 50 öre och för mistad bouppteckningsprovision

med 1 518 kronor. Dessutom uppbära rådmännen auktionsprovision,

som för envar av dem under åren 1942—1946 i medeltal uppgått till

303 kronor 73 öre för år. För envar av nämnda rådmän kunna sålunda de

nuvarande årliga inkomsterna beräknas till (80 + 37 + 205: 50 + 1 518 +

303: 73) 2 144 kronor 23 öre.

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens

i Älvsborgs län försorg utredning ägt rum rörande Ulricehamns förenande

i judiciellt avseende med Kinds och Redvägs domsaga. Utredningen, som

verkställts jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat

de i nämnda paragraf angivna frågor, har enligt länsstyrelsens uppdrag

utförts av e. o. länsnotarien Åke Paulsson.

Under utredningens gång hava förhandlingar förts mellan staden och de

tingshusbyggnadsskyldige i Redvägs tingslag beträffande frågan om skyldighet

för staden att — därest densamma konnne att införlivas med tingslaget

— utgiva ersättning för vinnande av delaktighet i tingslagets egendom. Staden

har därvid erbjudit sig att utgiva ett belopp av 26 000 kronor, under det

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 301-

att de tingshusbyggnadsskyldige ansett ersättningen böra bestämmas till omkring

275 000 kronor.

I sitt den 15 januari 1947 dagtecknade utlåtande bar utredningsmannen

anfört, att förutsättningar icke funnes att omedelbart eller inom

en överskådlig framtid organisera rådhusrätten i Ulricehamn med tre lagfarna

ledamöter. Stadens egen jurisdiktion borde sålunda upphöra. Med utgångspunkt

från att staden med anledning härav komme att ingå i Redvägs

tingslag samt att statsverket vid rådhusrättens upphörande hade att övertaga

stadens förpliktelser beträffande borgmästaren Spens samt rådmännen Jacobson

och Ljungström, vilkas tjänster för dylik händelse komme att indragas,

har utredningsmannen framlagt en tablå beträffande de ekonomiska

verkningarna för staden av indelningsändringen. I tablån hava upptagits, å

ena sidan, besparade årliga utgifter och nytillkommande årliga inkomster

samt, å andra sidan, nytillkommande årliga utgifter. De förra har utredningsmannen

beräknat till sammanlagt 49 057 kronor och de senare till sammanlagt

22 778 kronor. Enligt tablån skulle staden sålunda genom indelningsändringen

vinna en årlig besparing av 26 279 kronor. Bland stadens nytillkommande

utgifter hava dock icke medräknats stadens andel i tingshållningskostnaderna,

vilken utgift utredningsmannen ansett i stället ankomma

på stadens skattskyldiga. Nämnda kostnader skulle för stadens vidkommande

uppgå till 6 900 kronor årligen. Under alla förhållanden vore dock uppenbart,

att någon ersättningsskyldighet för statsverket jämlikt 2 § sista stycket

lagen om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende icke kunde

uppkomma.

I fråga om statsverkets skyldighet att övertaga stadens förpliktelser gentemot

borgmästaren samt rådmännen Jacobson och Ljungström har utredningsmannen

uttalat, att då den i samtligas inkomster ingående posten dyrtids-

och kristillägg utgjorde en mindre väsentlig del, ersättningarna borde

fixeras till årliga belopp. Utredningsmannen ansåge skäligt, att de årliga

ersättningsbeloppen bestämdes till, för borgmästaren 11 000 kronor samt för

envar av Jacobson och Ljungström 1 500 kronor. — Borgmästaren och Ljungström

hade vidare framställt anspråk på änkepension, borgmästaren med

2 000 kronor för år jämte dyrtidstillägg i likhet med stadens övriga pensionärer

och Ljungström med 480 kronor för år. Även dessa pensioner borde,

enligt utredningsmannen, bestridas av statsverket.

Över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige

och magistraten i Ulricehamn, häradsrätterna i Kinds och Redvägs domsaga,

länsstyrelsen i Älvsborgs län samt Göta hovrätt.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 18 mars 1947 tagit

ställning till jurisdiktionsfrågan. Därvid hava fullmäktige motsatt sig stadens

förläggande under landsrätt. Därest stadens egen jurisdiktion ändock

skulle komma att upphöra, hemställde fullmäktige att kommunalborgmästaren

måtte bliva överexekutor i staden. Fullmäktige anslöte sig till utredningsmannens

uttalande att ersättningsskyldighet för statsverket jämlikt 2 §

sista stycket i 1932 års lag icke kunde uppstå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 301-

Magistraten har i sitt yttrande förklarat sig anse överexekutorsgöromålen

i staden böra ankomma på länsstyrelsen.

I fråga om indragningslönemas storlek ha särskilda yttranden avgivits av

borgmästaren Spens samt rådmännen Jacobson och Ljungström. Borgmästaren

har — med förmälan att hans inkomst av tjänsten uppgått under

åren 1941—1945 till i medeltal 18 547 kronor för år och under år 1946 till

21 498 kronor — förklarat sig åtnöjas med ett årligt belopp av 16 000 kronor

jämte det dyrtidstillägg därå, som från och med nästa budgetår komme

att gälla för statliga befattningshavare. Dyrtidstillägg enligt samma grander

borde utgå å hans hustrus pension efter honom. Envar av rådmännen har

yrkat ersättning med 2 100 kronor för år.

Häradsrätterna ha intet haft att erinra mot stadens förenande med

domsagan.

Länsstyrelsen har tillstyrkt att förordnande meddelas om stadens

förenande i judiciellt avseende med domsagan. Länsstyrelsen ville icke motsätta

sig att kommunalborgmästaren bleve överexekutor i staden. Det ålåge

statsverket att övertaga skyldigheten att ersätta borgmästaren samt rådmännen

Jacobson och Ljungström för mistade avlöningsförmåner. Envar av

nämnda tre befattningshavare syntes berättigad till en årlig ersättning, beräknad

efter årslönen från staden och medeltalet per ar av vederbörandes

sportelinkomster. Ersättningarna borde därför fastställas till de belopp, varmed

vederbörande förklarat sig åtnöjas. Uppenbart vore, att sådan ersättning

som avsåges i 2 § sista stycket i 1932 ars lag icke kunde ifragakomma.

_ Erforderligt vore slutligen att bestämmelser meddelades om den er
sättning,

som staden eventuellt skulle erlägga för andel i Redvägs tingslags

egendom. Därest ersättning överhuvud taget skulle utgå, borde beloppet sättas

väsentligt lägre än vad de tingshusbyggnadsskyldige begärt.

Hovrätten har avgivit infordrat utlåtande i ärendet den 22 april 1947.

Däri har hovrätten funnit uppenbart, att domstols- och magistratsgöromålen

i Ulricehamn icke kunde bereda sysselsättning åt en rådhusrätt med tre

lagfarna ledamöter. På grund härav och da stadens förening i judiciellt avseende

med domsagan vore ur alla synpunkter lämplig och särskilt påkallad

av den nya rättegångsordningen, tillstyrkte hovrätten att föreningen komme

till stånd från och med nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

I fråga om statens ersättningsskyldighet gentemot borgmästaren och rådmännen

Jacobson och Ljungström har hovrätten anfört följande.

Bland sportelinkomsterna för såväl borgmästaren som rådmannen förekommer

bland annat ersättning för mistad arvskiftes- och boupptecknmgsprovision

som tillerkänts dem genom stadsfullmäktiges beslut den 24 september

1935 och den 17 december 1943. Frågan huruvida ersättning for mistad

arvskiftes- och bouppteckningsprovision bör anses utgöra sådan avlöningsförmån,

vars förlust statsverket skall ersätta, har varit föremal för olika

meningar. I ett nyligen avgjort fall (kungl. prop. 344/1946, statsutskottets

utlåtande 264/1946) ha statsmakterna ansett, att förlusten av sadan ersättning

bör av statsverket ersättas efter samma grunder som andra sportler

även om, såsom var förhållandet i det åsyftade fallet, ersättningen var bestämd

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Departements
chefen.

att utgå allenast så länge staden hade egen jurisdiktion. Visserligen är det

nu föreliggande fallet såtillvida olika mot det vid 1946 års höstriksdag behandlade,

att stadsfullmäktiges beslut, enligt vad hovrätten inhämtat, icke

underställts Kungl. Maj:t för fastställelse. Då emellertid denna omständighet

icke i och för sig torde vara av avgörande betydelse för frågan om ersättningsplikt

för statsverket och de av stadsfullmäktige beviljade beloppen enligt

vad borgmästaren upplyst bestämts efter medeltalsberäkning och en icke

obetydlig reduktion, har hovrätten icke någon erinran mot att vid beräkning

av befattningshavarnas avlöningsförmåner hänsyn tages även till ifrågavarande

av stadsfullmäktige beviljade ersättning.

På grund av vad nu anförts och med utgångspunkt från de i utredningen

lämnade uppgifterna synes ersättningen för mistade avlöningsförmåner kunna

bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med befattningshavarnas yrkanden.

Enligt hovrätten kunde ersättningsskyldighet jämlikt 2 § sista stycket i

1932 års lag icke ifrågakomma. — Ersättning med högre belopp än 26 000

kronor borde icke åläggas staden för vinnande av andel i tingslagets tillgångar.

Statskontoret har den 6 maj 1947 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,

såvitt angår den ersättningsskyldighet som jämlikt 1932 års lag må uppkomma

för statsverket i händelse stadens egen jurisdiktion förklaras skola

upphöra. Statskontoret har därvid funnit, att sådan skyldighet gentemot staden

endast kunde uppkomma med avseende å borgmästaren Spens samt rådmännen

Jacobson och Ljungström.

Vidkommande ersättningen till borgmästaren Spens har statskontoret för

sin del intet haft att erinra mot att densamma bestämdes i enlighet med

dennes yrkanden. Ett bifall härtill torde nämligen knappast medföra större

kostnader för statsverket än vad som skulle bliva fallet om Spens i stället

tillförsäkrades ersättning med belopp, vartill hans mistade avlöningsförmåner

uppginge. Statskontoret tillstyrkte alltså, att Spens av statsverket för sin

återstående livstid tillerkändes ett årligt belopp av 16 000 kronor jämte rörligt

tillägg enligt de för statens befattningshavare efter den 1 juli 1947 gällande

grunder samt att vid hans frånfälle hans hustru komme i åtnjutande

av en årlig pension å 2 000 kronor jämte rörligt tillägg därå enligt samma

grunder. — Statskontoret tillstyrkte jämväl att envar av rådmännen Jacobson

och Ljungström under deras återstående livstid tillerkändes en årlig

gottgörelse av 2 100 kronor, då detta av dem yrkade belopp understege deras

nuvarande löneförmåner. — Samtliga ersättningsbelopp borde anvisas att

utgå från allmänna indragningsstaten.

Ej heller i fråga om Ulricehamn föreligga förutsättningar för rådhusrättens

bibehållande efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Jag ämnar alltså

föreslå Kungl. Maj:t att, med stöd av 2 § i 1932 års lag, meddela förordnande

om rådhusrättens upphörande och stadens förenande i judiciellt avseende med

Kinds och Redvägs domsaga. Föreningen synes böra komma till stånd samtidigt

med rättegångsreformens ikraftträdande den 1 januari 1948. Därvid

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

31

bör även — i enlighet med det förslag till tingslagsindelning i rikets domsagor

som upprättats inom justitiedepartementet i anledning av samma reform

och som i fråga om förevarande domsaga tillstyrkts av Göta hovrätt — gällande

tingslagsindelning i domsagan upphävas och domsagan förklaras skola

utgöra ett tingslag.

Innan beslut om stadens förenande i judiciellt avseende med domsagan kan

meddelas, måste på grund av 2 § andra stycket i 1932 års lag, riksdagens samtycke

utverkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser gentemot

borgmästaren Spens samt rådmännen Jacobson och Ljungström. Mot vad

statskontoret härutinnan föreslagit har jag intet att erinra. Vad änkepensionen

till Spens’ hustru beträffar synes visserligen någon förpliktelse icke

föreligga för staden i detta avseende, men i betraktande av att borgmästaren

förklarat sig åtnöjas med en avsevärt lägre indragningslön än vartill han

synes berättigad, anser jag skäligt att hans yrkande härom bifalles. Däremot

anser jag mig icke kunna tillstyrka rådmannen Ljungströms under utredningen

framställda anspråk på motsvarande förmån. Ej heller i förhållande

till honom synes nämligen någon dylik skyldighet åvila staden.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att i samband med utfärdandet av

verkställighetsföreskrifter i anledning av stadens förenande med domsagan

avgöra frågan om storleken av det belopp, som staden bör åläggas utgiva för

erhållande av andel i Redvägs tingslags tillgångar, ävensom frågan huruvida

annan än länsstyrelsen bör vara överexekutor i staden.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att till borgmästaren i Ulricehamn greve Carl Vilhelm

Spens samt rådmännen i samma stad Axel Nicolaus Jacobson

och John Gustaf Birger Ljungström må från och med den

dag, då föreskrift om stadens förenande i judiciellt avseende

med Kinds och Redvägs domsaga träder i kraft, från allmänna

indragningsstalen under deras återstående livstid utbetalas

årlig gottgörelse, till Spens med 16 000 kronor jämte rörligt

tillägg enligt de för statliga befattningshavare från och med

den 1 juli 1947 gällande grunder samt till envar av Jacobson

och Ljungström med 2 100 kronor;

dels ock att till Spens’ hustru må, därest och så länge

hon överlever sin man, från allmänna indragningsstaten utbetalas

pension med 2 000 kronor för helt år räknat jämte rörligt

tillägg därå enligt samma grunder.

7 :o.

Norrtälje hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 5 807 personer. Staden

omgives av Mellersta Roslags domsaga, som vid samma tidpunkt hade

17 925 invånare. Domsagan, som består av ett tingslag, har tingsställe i eget

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 301.

i Norrtälje beläget tingshus, däri jämväl domsagokansliet är inrymt. I domsagan

hållas för närvarande tjugo allmänna tingssammanträden årligen.

För närvarande pågår utredning angående omreglering av vissa domsagor

i Stockholms län. Enligt de i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

för den 6 december 1946 angivna direktiven för utredningen är densamma

i första hand inriktad på en uppdelning av vardera av Södra Roslags

och Södertörns domsagor i två domsagor. Därest härvid för vinnande av

lämplig ny indelning så befinnes önskvärt, bör enligt direktiven jämväl en

omreglering av de närbelägna Sollentuna och Färentuna, Stockholms läns

västra och Mellersta Roslags domsagor tagas under övervägande.

Rådhusrätten och magistraten i Norrtälje består av, förutom borgmästaren,

tre icke lagfarna rådmän. Borgmästare i staden är för närvarande Wilhelm

Emanuel Hallin, som är född år 1876 och erhållit fullmakt å tjänsten år

1912. Den ena av de tre rådmansbefattningarna innehaves av Josef Julius

Nordin, som är född år 1876 och erhållit fullmakt å sin tjänst år 1926.

Skyldighet att vid viss ålder avgå från tjänsten eller att övergå till annan

befattning hos staden föreligger varken för borgmästaren Hallin eller rådmannen

Nordin. Ehuru Hallin innehar föreskriven kompetens att kunna

utses till kommunalborgmästare, synes detta med hänsyn till hans ålder icke

kunna komma i fråga. — De båda övriga rådmansbefattningarna äro tillsatta

allenast på förordnande.

Borgmästaren Hallin åtnjuter för närvarande en årlig grundlön av 5 200

kronor jämte tre ålderstillägg å vartdera 500 kronor eller sålunda tillhopa

6 700 kronor. Därjämte uppbär borgmästaren dyrtidstillägg, vilket för närvarande

utgår med 1 179 kronor för år. Slutligen åtnjuter borgmästaren sportler,

vilka — efter avdrag av vissa utgifter i och för tjänsten — under åren 1941

—1945 i medeltal uppgått till 6 665 kronor årligen.

Borgmästaren Hallins årliga löneförmåner kunna sålunda uppskattas till

sammanlagt (5 200 + 1 500 + 1 179 + 6 665) 14 544 kronor. Emellertid

har Hallin förklarat sig, i händelse av rådhusrättens upphörande, yrka en

årlig ersättning av 12 000 kronor jämte rörligt tillägg enligt de för statliga

befattningshavare efter den 1 juli 1947 gällande grunder.

Rådmannen Nordin uppbär ett årligt arvode av 400 kronor, därå dyrtidseller

annat tillägg icke utgår.

På grund av Kungl. Maj ds beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens

i Stockholms län försorg utredning ägt rum rörande Norrtäljes förenande

i judiciellt avseende med Mellersta Roslags domsaga. Utredningen,

som verkställts jämlikt 3 § lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds

förenande i judiciellt avseende och särskilt behandlat de i nämnda paragraf

angivna frågor, har jämlikt länsstyrelsens uppdrag utförts av f. d. hovrättsrådet

V. Petrén.

Under utredningens gång har överenskommelse träffats mellan staden och

de tingshusbyggnadsskyldige av innehåll att staden i händelse av landsrätts
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

33

förläggning skall till de tingshusbyggnadsskyldige utgiva engångsersättning

med 10 000 kronor för vinnande av delägarskap i tingslagets egendom.

I sitt den 6 februari 1947 dagtecknade utlåtande med tillägg därtill

den 25 i samma månad har utredningsmannen anfört, att det vore

uteslutet att domstols- och magistratsgöromålen i Norrtälje inom en överskådlig

framtid kunde bereda sysselsättning åt en rådhusrätt med tre lagfarna

ledamöter. Kungl. Maj:t ägde sålunda jämlikt 2 § i 1932 års lag meddela

förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande med

omgivande domsaga. Med utgångspunkt från att staden med anledning härav

komme att ingå i gemensamt tingslag med Mellersta Roslags domsaga

samt att statsverket vid rådhusrättens upphörande hade att övertaga stadens

förpliktelser beträffande de befattningshavare, vilkas tjänster för dylik händelse

komme att indragas, har utredningsmannen framlagt en tablå beträffande

de ekonomiska verkningarna för staden av indelningsändringen. I

tablån hava upptagits, å ena sidan, besparingar och, å andra sidan, nya utgifter

i anledning av rådhusrättens upphörande. De förra har utredningsmannen

beräknat till sammanlagt 24 565 kronor och de senare till sammanlagt

20 025 kronor. Staden skulle sålunda genom att förenas med domsagan vinna

en årlig besparing av 4 540 kronor. Därest hänsyn även toges till det av

staden medgivna lösensbeloppet 10 000 kronor, bleve ställningen emellertid

omkastad. — I fråga om statsverkets ersättningsskyldighet gentemot borgmästaren

Hallin, tillstyrkte utredningsmannen bifall till Hallins hemställan.

Ersättningen borde utgå under Hallins återstående livstid.

Över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige

i Norrtälje, Mellersta Roslags domsagas häradsrätt, länsstyrelsen i Stockholms

län samt Svea hovrätt.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 25 februari 1947 tagit

ställning till utredningen. Därvid hava fullmäktige i huvudsak tillstyrkt utredningsmannens

förslag.

Häradsrätten har intet haft att erinra mot stadens förenande i judiciellt

avseende med domsagan. Föreningen borde lämpligen komma till stånd

samtidigt med nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948. Häradsrätten

funne sålunda beklagligt, om den pågående utredningen angående

omreglering av domsagorna inom länet skulle verka fördröjande på stadens

förläggande under landsrätt.

Även länsstyrelsen har funnit utredningen otvetydigt giva vid handen,

att en förening av staden med domsagan borde komma till stånd. Om

möjligt borde detta ske samtidigt med nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Hovrätten har i sitt den 24 mars 1947 avgivna utlåtande förklarat sig

dela länsstyrelsens mening att en förening av staden med domsagan borde

äga rum och alt detta borde ske samtidigt med nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Hovrätten hade icke något att erinra mot utredningsmannens förslag

i vad avsåge ersättningen till borgmästaren Hallin. Under erinran att

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 301. 15

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Departementschefen.

staden enligt utredningsmannens beräkningar genom indelningsändringen

skulle göra en årlig besparing av omkring 4 500 kronor, har hovrätten

anfört, att stadens ekonomiska vinst genom föreningen skulle framstått så

mycket tydligare, om till grund för beräkningarna lagts icke stadens nuvarande

kostnader för rättsvården utan de utgifter som skulle krävts för en rådhusrätt

med tre lagfarna ledamöter enligt nya rättegångsbalkens bestämmelser.

Statskontoret har den 22 april 1947 avgivit infordrat utlåtande i

ärendet, såvitt avser förpliktelser som på grund av 2 § i 1932 års lag må uppkomma

för statsverket, därest rådhusrätten i Norrtälje förklaras skola upphöra.

I utlåtandet har statskontoret uttalat, att under angivna förutsättning

skyldighet torde föreligga för statsverket att övertaga stadens förpliktelser

gentemot borgmästaren Hallin och rådmannen Nordin. Beträffande ersättningen

till Hallin hade ämbetsverket intet att erinra mot alt denne i enlighet

med sin hemställan under sin återstående livstid av statsverket tillerkändes

ett årligt belopp av 12 000 kronor jämte rörligt tillägg enligt de bestämmelser,

som efter den 1 juli 1947 komme att gälla för statens befattningshavare.

Den av Hallin begärda ersättningen understege det belopp, vartill hans nuvarande

avlöningsförmåner kunde beräknas uppgå. Den årliga ersättningen

till rådmannen Nordin syntes böra bestämmas till 400 kronor att utgå under

hans återstående livstid. Ifrågavarande ersättningar borde anvisas att utgå

från allmänna indragningsstaten.

Rådhusrätts- och magistratsgöromålen i Norrtälje kunna uppenbarligen

icke förväntas inom en överskådlig framtid giva sysselsättning åt en rådhusrätt

med tre lagfarna ledamöter. Stadens egen jurisdiktion bör därför upphöra.

Det är också min avsikt föreslå Kungl. Maj:t att, med stöd av 2 § förenämnda

lag den 17 juni 1932, utfärda förordnande om rådhusrättens upphörande

och stadens förenande i judiciellt avseende med Mellersta Roslags domsaga.

Då anledning saknas att låta med genomförandet härav anstå i avbidan

på de förslag, vartill den i det föregående omförmälda utredningen angående

omreglering av vissa domsagor inom länet kan föranleda, bör föreningen

träda i kraft samtidigt med nya rättegångsbalken den 1 januari 1948.

Innan beslut om stadens förenande med domsagan kan utfärdas, måste

emellertid, på grund av 2 § andra stycket i 1932 års lag, riksdagens samtycke

inhämtas till att statsverket övertager stadens förpliktelser gentemot borgmästaren

Hallin och rådmannen Nordin. Mot vad statskontoret härutinnan

föreslagit har jag intet att erinra. Någon ersättningsskyldighet i övrigt för

statsverket gentemot staden på grund av landsrättsförläggningen kan enligt

den i ärendet förebragta ekonomiska utredningen icke uppstå.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till borgmästaren i Norrtälje Wilhelm Emanuel Hallin

och rådmannen i samma stad Josef Julius Nordin må från

och med den dag, då föreskrift om stadens förenande i judi
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

35

ciellt avseende med Mellersta Roslags domsaga träder i kraft,

från allmänna indragningsstaten under deras återstående livstid

utbetalas årlig gottgörelse, till Hallin med 12 000 kronor

jämte rörligt tillägg därå enligt de för statliga befattningshavare

från och med den 1 juli 1947 gällande grunder och

till Nordin med 400 kronor.

8:o.

Sigtuna hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 1 442 personer. Staden

omgives av Stockholms läns västra domsaga, som vid samma tidpunkt hade

20 801 invånare. Domsagan består av ett tingslag samt har tingsställe och

kansli i Stockholm, där lokaler för ändamålet förhyras. För närvarande hållas

i domsagan årligen tjugo allmänna tingssammanträden och ett sammanträde

med tremansnämnd.

Rådhusrätten och magistraten i Sigtuna består av, förutom borgmästaren,

tre icke lagfarna rådmän. Borgmästare i staden är för närvarande Alf Gustaf

Dahl, som är född år 1890 och erhållit fullmakt å tjänsten år 1927. En av

rådmansbefattningarna innehaves av Adrian Ahlqvist, som är född år 1884

och erhållit fullmakt å befattningen år 1928. Någon uttrycklig föreskrift om

skyldighet att vid viss ålder avgå från tjänsten har icke stadgats för vare

sig borgmästaren Dahl eller rådmannen Ahlqvist. Icke heller har i Dahls fullmakt

införts bestämmelse om skyldighet att övergå till annan tjänst hos staden.

Framhållas bör emellertid att Dahl, som avlagt juris kandidatexamen,

innehar föreskriven kompetens att kunna utses till kommunalborgmästare.

— De båda övriga rådmansbefattningarna äro tillsatta allenast på förordnande.

Enligt den av Kungl. Maj:t den 7 oktober 1926 fastställda lönestaten för

borgmästaren utgår till denne en årlig avlöning av 6 000 kronor, därav 2 000

kronor utgöra tjänstgöringspenningar. För närvarande uppbär borgmästaren

Dahl även två ålderstillägg å respektive 750 och 600 kronor ävensom dyrtidstillägg

med 31 procent å 6 750 kronor eller 2 092 kronor 50 öre. Borgmästaren

åtnjuter även sportelinkomster, vilka — efter avdrag av vissa kostnader i och

för tjänsten — under åren 1942 — 1946 i genomsnitt uppgått till 3 049 kronor

för år. Vidare uppbär Dahl årligen 750 kronor i arvoden såsom fastighetsregisterförare

och stadens ombudsman i ärenden rörande fattigvård,

barnavård och ungdomsskydd. Slutligen erhåller borgmästaren av staden ett

årligt belopp av 900 kronor, utgörande ersättning för numera bortfallet arvode

såsom kronokassör. Dahls samtliga löneinkomster kunna sålunda för

närvarande uppskattas till (6 000 + 750 + 600 +2 092:50 + 3 049 + 750

+ 900) 14 141 kronor 50 öre. — Rådmannen Ahlqvist uppbär en årlig lön

av 200 kronor, diirå dyrtids- eller annat tillägg icke utgår.

Jämlikt föreskrift i lönestaten för borgmästaren skola beträffande dennes

rätt till pension och därmed sammanhängande frågor bestämmelserna i lagen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension i

tillämpliga delar lända till efterrättelse. Någon pensionsrätt i enlighet med

nämnda lag har dock icke av staden beretts borgmästaren Dahl. Däremot

hava stadsfullmäktige den 12 september 1927 beslutat att pensionering av

Dahl skulle ske genom försäkring i Livförsäkringsaktiebolaget Thule. Med

nämnda bolag har sålunda träffats försäkringsavtal, enligt vilket bolaget i

två försäkringsbrev förbundit sig dels att den 1 september 1957 — då Dahl

uppnår 67 års ålder — till honom utbetala sammanlagt 30 000 kronor dels

att, om Dahl skulle avlida före nämnda dag, till hans hustru och bröstarvingar

utbetala en summa av tillhopa 15 000 kr opor. Enligt tillägg till försäkringsbreven

skall, om Dahl avlider före den 1 september 1957 utan att

efterlämna hustru eller bröstarvingar, på grund av dödsfallet förfallet försäkringsbelopp

utbetalas till rättsinnehavaren.

Stadsfullmäktige hava härefter den 10 oktober 1927 antagit följande pensionsbestämmelser,

som gälla, bland andra, Dahl:

Därest försäkringstagare avlider före uppnådd pensionsålder skall hela

försäkringssumman tillfalla den försäkrades hustru eller omyndiga bröstarvingar.

Skulle den försäkrade icke efterlämna hustru eller omyndiga bröstarvingar,

erhåller staden två tredjedelar av försäkringssumman under det att

en tredjedel tillfaller den försäkrades arvingar efter lag eller enligt testamente.

Därest den försäkrade lämnar sin anställning i stadens tjänst, skola samtliga

vederbörande försäkringsbrev överlämnas till den försäkrade, som därefler

icke äger rätt till någon som helst egen eller familjepension från staden.

Nu nämnda försäkring är kombinerad med sjukförsäkring i Sjukförsäkringsaktiebolaget

Eir, enligt vilken till Dahl skall vid sjukdom utbetalas 50

kronor för vecka. Arspremierna för försäkringarna uppgå till sammanlagt

759 kronor, därav staden erlägger två tredjedelar eller 506 kronor och Dahl

en tredjedel eller 253 kronor. Av premierna belöpa 677 kronor 70 öre å

försäkringarna i Thule och 81 kronor 30 öre å sjukförsäkringen.

Rådmannen Ahlqvist är icke tillförsäkrad pensionsrätt.

På grund av Kungl. Maj ds beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens

i Stockholms län försorg utredning ägt rum rörande Sigtunas förenande

i judiciellt avseende med förenämnda domsaga. Utredningen, som

verkställts jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat

de i nämnda paragraf angivna frågor, har jämlikt länsstyrelsens

uppdrag utförts av f. d. hovrättsrådet V. Petrén.

I sitt den 8 februari 1947 dagtecknade utlåtande har utredningsmannen

funnit att Sigtuna icke inom överskådlig tid framåt kunde tänkas

få behov av en rådhusrätt med tre lagfarna ledamöter. Även om staden

på grund av sin närbelägenhet till det beslutade storflygfältet vid Halmsjön

skulle gå en stor utveckling till mötes och t. ex. fördubbla sin folkmängd,

kunde ändå icke antagas, att domstols- och magistratsgöromålen i staden

skulle bereda full sysselsättning åt tre lagfarna ledamöter. Kungl. Maj:t ägde

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301-

37

sålunda även utan stadens samtycke meddela förordnande om stadens förläggande

under landsrätt. Föreningen borde träda i kraft den 1 januari 1948.

I sitt utlåtande samt i tillägg därtill av den 25 februari 1947 har utredningsmannen

— med utgångspunkt från att staden med anledning härav

komme att ingå i gemensamt tingslag med Stockholms läns västra domsaga

samt att statsverket vid rådhusrättens upphörande hade att övertaga stadens

förpliktelser beträffande borgmästaren Dahl och rådmannen Ahlqvist, vilkas

tjänster för dylik händelse komme att indragas — framlagt en tablå beträffande

de ekonomiska verkningarna för staden av indelningsändringen.

I denna hava upptagits, å ena sidan, genom landsrättsförläggningen uppstående

besparingar och, å andra sidan, efter densamma tillkommande nya

utgifter. De förra har utredningsmannen beräknat till sammanlagt 12 607

kronor 50 öre och de senare till sammanlagt 5 893 kronor. Genom att förenas

med domsagan skulle staden sålunda vinna en årlig besparing av 6 714

kronor 50 öre. I detta sammanhang har utredningsmannen erinrat att tingslaget,

som för närvarande icke hade eget tingshus, ägde en tingshusbyggnadsfond,

uppgående till 43 425 kronor. Vid förening med domsagan borde staden

rimligen inlösa sig i denna fond i förhållande till antalet skattekronor. Vid

ett gemensamt sammanträde den 12 februari 1946 med ombud för staden

och för de tingshusbyggnadsskyldige hade erinran häremot icke rests från

stadens sida. Då det här rörde sig om en summa av icke avsevärd storlek,

komme staden under alla förhållanden att göra en årlig vinst genom att förenas

med domsagan.

Beträffande statsverkets ersättningsskyldighet i förhållande till borgmästaren

Dahl har utredningsmannen anfört i huvudsak följande. Dahl gjorde

själv anspråk på dels under sin återstående livstid en årlig indragningslön

av 10 000 kronor jämte rörligt tillägg och kristillägg därå enligt de för statliga

befattningshavare gällande grunder, dels ock pensionsförsäkringsbeloppet

å 30 000 kronor vid 67 års ålder enligt det mellan staden och Thule träffade

försäkringsavtalet. Då Dahls normala inkomst av tjänsten och arvodesuppdragen

för närvarande kunde beräknas till i medeltal cirka 14 000 kronor

eller något däröver årligen samt enär det av Dahl fordrade beloppet inklusive

tilläggen uppginge till 13 100 kronor, knnde utredningsmannen icke

undgå att finna det begärda beloppet skäligt och tillstyrkte bifall till Dahls

yrkande. Vad anginge statens skyldigheter i fråga om pensionsförsäkringen

måste hänsyn tagas till bestämmelserna i 2 § andra stycket i 1932 års lag,

enligt vilka även staden åliggande skyldighet beträffande pension till vederbörande

och hans familj skulle övertagas av statsverket. Dahl vore icke

skyldig avgå vid viss ålder och någon annan pension än den, som innefattades

i pensionsförsäkringen, vore icke bestämd för honom. Staden hade genom

sitt beslut att svara för 2/:, av försäkringspremierna obestridligen åtagit

sig viss skyldighet i fråga om pension till Dahl och hans familj. Då så vore

förhållandet och Dahl, därest staden förlädes under landsrätt, utan egen förskyllan

sknlle tvingas lämna borgmästarämbetet, borde Dahl även bibehållas

vid sin rätt alt utfå det honom tillförsäkrade pensionsförsäkringsbeloppet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Statsverket hade sålunda att för Dahl intill den 1 september 1957 erlägga

2/3 av årspremierna för pensionsförsäkringen eller 451 kronor 80 öre. Däremot

kunde statsverket knappast vara pliktigt övertaga jämväl stadens skyldighet

att vidmakthålla sjukförsäkringen.

Utredningsmannen har i sitt utlåtande även behandlat frågorna om tingsställe

och kansliort för domsagan ävensom särskild inskrivningsdomare för

staden, i vilka frågor vissa önskemål framkommit under utredningen. Sålunda

hade, anför utredningsmannen, olika meningar framträtt beträffande förläggningsorten

för domsagans tingsställe och kansli. Rådhusrätten hade önskat

få tingsstället och kansliet förlagda till Sigtuna, medan domhavanden

förordat den nuvarande ordningen. Förslag hade även framkommit att förlägga

tingsstället till Upplands-Väsby. För egen del vore utredningsmannen

ense med domhavanden om att tingsställets och kansliets förläggande till

Sigtuna icke vore lämpligt. Däremot ville utredningsmannen varmt förorda att

domsagans tingsställe och kansli framdeles förlädes till Upplands-Väsby,

ehuru frågan därom icke vore aktuell för närvarande. — Rådhusrätten hade

vidare uttalat önskemål att särskild inskrivningsdomare måtte förordnas för

staden, varemot häradsrätten och domhavanden ansett skälig anledning därtill

saknas. Utredningsmannen anslöte sig till sistnämnda uppfattning. Ej

heller funne utredningsmannen erforderligt att förordna om särskild inskrivningsdag

för staden.

Över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige

i Sigtuna, styrelsen för de tingshusbyggnadsskyldige i Stockholms läns västra

domsaga, häradsrätten i nämnda domsaga, länsstyrelsen i Stockholms län

samt Svea hovrätt, varjämte borgmästaren Dahl inkommit med en promemoria

rörande den ersättning som borde beredas honom av statsmedel i händelse

av rådhusrättens upphörande.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 17 februari 1947 tagit

ställning till utredningen. Under framhållande att landsrättsförläggningen

skedde mot stadens vilja ha fullmäktige uttalat, att domsagans tingsställe

och kansliort lämpligast borde förläggas till Sigtuna, att, om så icke bleve

fallet, Stockholm vore att föredraga framför Upplands-Väsby, att särskild

inskrivningsdomare borde förordnas för staden, där jämväl särskild inskrivningsdag

borde hållas, samt att vid den nuvarande stadsbokhållartjänstens

avveckling staten borde bereda innehavaren en skälig indragningslön och

sedermera pension. Beträffande sistnämnda krav hävdades, att en indragning

av stadsbokhållartjänsten — nu förenad med löneförmåner å sammanlagt

3 590 kronor 60 öre — bleve en följd av borgmästartjänstens indragning. Sedan

staden ej längre kunde räkna med borgmästarens rådgivande verksamhet

inom stadens förvaltning, måste stadsbokhållartjänsten förändras till en

heltidstjänst och besättas av en innehavare, som kunde ersätta borgmästaren

i ifrågavarande hänseende. Fullmäktige ha också framhållit såsom berättigat

att borgmästaren komme i åtnjutande av sin lön under hela sin livstid.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

39

I sin den 13 februari 1947 dagtecknade promemoria har borgmästaren

Dahl anfört följande:

Då stadsfullmäktige på sin tid fattade beslut att ordna undertecknads pensionering

genom livförsäkring, var meningen den att undertecknad den 1

september 1957 — om jag då levde — skulle ha rätt att välja mellan alternativet

att avgå från borgmästaretjänsten med pension och alternativet att

kvarstanna i tjänst.

Detta återspeglas också i stadsfullmäktiges beslut den 10 oktober 1927

och av innehållet i Liv-Thules försäkringsbrev (nr 221436 och nr 221435),

varav framgår att undertecknad tillförsäkrats rätt alt utfå visst belopp den

1 september 1957. I beslutet nämndes däremot fullt avsiktligt icke något om

skyldighet för undertecknad att avgå från tjänsten vid 67 års ålder.

Arrangemanget med försäkringen å undertecknads liv måste f. ö. betraktas

såsom ett provisorium och avsett att skydda staden i den händelse jag skulle

bliva otjänstbar innan pensionsfrågan blivit definitivt ordnad.

Pensionsålder för undertecknad finnes icke bestämd. Ej heller har någonsin

överenskommelse därom träffats mellan staden och undertecknad.

Redan den omständigheten att pensionsålder för undertecknad icke finnes

bestämd och att jag alltså icke är skyldig avgå med pension, torde i och för

sig utgöra tillräckligt skäl för att full indragningslön bör utgå under min

livstid.

Härtill kommer dessutom att undertecknad utan egen förskyllan och mot

min vilja tvingas lämna borgmästarebeställningen i Sigtuna, vilket förhållande

även det utgör tillräcklig motivering för att undertecknad — enligt praxis

i liknande fall — erhåller oavkortad indragningslön för livstid.

Styrelsen för de tingshusbyggnadsskyldige har förklarat

sig biträda utredningsmannens förslag.

Häradsrätten bar i sitt utlåtande uttalat, att stadens förening med

domsagan ej borde medföra förflyttning av tingsställets och domsagokansliets

nuvarande förläggning från Stockholm. Frågan om ändring härutinnan kunde

bli aktuell först i samband med en eventuell domsagoreglering. Med anledning

av utredningsmannens uttalanden i frågan ville häradsrätten dock redan

nu framhålla följande:

Under senare år har domsagan i befolkningshänseende undergått en strukturförändring.

Tidigare utgjordes domsagan till övervägande delen av ren

landsbygd. Numera äro stora delar av domsagan att betrakta som förorter

till Stockholm. Utmed järnvägslinjerna Stockholm—Uppsala och Stockholms

Östra—Rimbo, vilka linjer till väsentlig del gå genom domsagan, ha uppväxt

samhällen med småbebyggelse av egnahemskaraktär. Befolkningen i

dessa samhällen utgöres t ill icke ringa del av personer, som ha sin verksamhet

i Stockholm. I domsagan finnes vidare en utbredd sommarstugebebyggelse,

tillhörande stockholmsbor. Slutligen är att märka, alt icke så få jordegendomar

i domsagan ägas av i Stockholm bosatta eller där verksamma personer.

Dessa förhållanden medföra, att parter liksom även vittnen i mål vid

Häradsrätten i anmärkningsvärt stor omfattning äro nära knutna till Stockholm.

I de vid Häradsrätten talrikt förekommande bilmålen äro mestadels

stockholmsbor inblandade. Samma gäller de grövre brottmålen. I civila mål

är det vanligt, alt kärandeparten har sitt hemvist i Stockholm.

Kommunikationerna från domsagans olika orter till Stockholm äro mycket

goda. Utom de båda förutnämnda järnvägslinjerna, där tågen gå med

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

korta mellanrum, finnas talrika bussförbindelser med Stockholm. I öst—västlig

riktning finnas däremot inga regelbundna förbindelser, och anledning

saknas förvänta, att förhållandena härutinnan i framtiden skola nämnvärt

förbättras.

Med fog kan således göras gällande, att parter och vittnen merendels lättast

och bekvämast kunna nå Häradsrättens tingsställe, om detta — såsom

nu — är förlagt till lämpligt ställe i Stockholm.

En omständighet, som i detta sammanhang i särskild grad förtjänar beaktande,

är kravet på att tingsstället ligger väl till för de rättsbildade ombud

och biträden, som parterna anlita. Redan nu anlitas advokater i flertalet

mål, och från och med nästa år, då processreformen träder i kraft,

torde så bli fallet i så gott som alla mål av någon vikt. Frånsett några uppsalaadvokater

är det uteslutande stockholmsadvokater, som uppträda vid

Häradsrätten. Så som tingsstället nu är beläget i Stockholms centrum uppstår

för advokaterna minsta möjliga väntetid. Genom telefonförbindelse med

kansliet eller tingsvaktmästaren kan denna tid endast räknas i minuter. Förlägges

tingsstället till ort i domsagan, måste för restid och väntetid åtgå flera

timmar. Att detta skulle medföra betydande merkostnader för parterna är

uppenbart. Vidare är att märka att vid den nya processordningen kommer

att vid målens förberedande för huvudförhandling krävas ett långt intimare

samarbete mellan Rättens ordförande och parternas advokater än för närvarande.

Vid de muntliga förberedelserna inför Rättens ordförande torde i

stor utsträckning endast parternas advokater komma att vara närvarande.

Om sålunda övervägande skäl tala för att bibehålla tingsstället i det centrala

Stockholm, gäller detsamma beträffande kansliet. De flesta handlingar

hörande till inskrivningsväsendet inges och uttagas av ombud för bank- och

hypoteksinrättningar eller advokatbyråer i Stockholm. Domboksexpeditioner

och dylikt, som ej sändas med posten, avhämtas regelmässigt av ombud för

advokatbyråer. Naturliga skäl kräva även gemensam förläggning av tingsställe

och kansli. En omständighet, varifrån ej kan bortses, är vidare att

stora svårigheter med visshet skulle yppas att erhålla kvalificerad domsagopersonal

vid en förläggning av kansliet till landsbygden.

Med hänsyn till det anförda vill häradsrätten bestämt motsätta sig en förflyttning

av tingsstället och kansliet från det centrala Stockholm. Ett fortsatt

förhyrande av lämplig lokal i Stockholm måste obestridligen även ställa

sig betydligt billigare än ett byggande och underhållande av eget tingshus,

vilket på landet måste inrymma bostäder för häradshövding och notarier.

Även om häradsrätten förstår de mera romantiska synpunkter från en svunnen

tid, som utredningsmannen anlagt på ifrågavarande spörsmål, kan häradsrätten

ur rent praktiska skäl ej dela hans mening.

Länsstyrelsen har funnit utredningen giva vid handen, att staden

borde förenas med domsagan. Om möjligt borde detta ske samtidigt med

ikraftträdandet av nya rättegångsbalken. I fråga om tingsställets och domsagokansliets

förläggning anslöte sig länsstyrelsen helt till den mening häradsrätten

framfört och ingående motiverat.

Vidkommande den ersättning som borde utgå till borgmästaren Dahl i händelse

av stadens förläggande under landsrätt, har länsstyrelsen anfört följande.

Det synes länsstyrelsen svårt att komma ifrån att---stadsfullmäk
tigebesluten

inbjuda till den uppfattningen, att fullmäktige avsett att medelst

försäkringarna hos Thule ordna Dahls såväl egenpensionering som familje
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

pensionering, varvid egenpensionen förutsatts skola i form av engångsbelopp

utgå vid 67 års ålder samt familjepensionen i samma form och, därest Dahl

ej dessförinnan fölle itrån, vid samma tidpunkt. Väl är det, sasom Dahl papekar,

sant, att stadsfullmäktigebesluten icke innehålla någon uttrycklig

föreskrift om skyldighet för honom att avgå vid 67 års ålder, men å andra

sidan synes hans tolkning av besluten såsom innefattande en rätt för honom

att välja mellan nämnda åtgärd och att kvarstå i tjänst motsägas av den

omständigheten, att besluten, som detaljerat reglera rätten till försäkringsbeloppen''i

olika fall, icke ange, hur med dem skall förfaras i händelse av

ett sådant kvarstående.

Emellertid tillkommer en omständighet, som varken från Petrens eller

Dahls sida berörts i ärendet och som av allt att döma icke heller synes ha

uppmärksammats av stadsfullmäktige, da de fattade sina beslut rörande pensioneringens

ordnande. Länsstyrelsen syftar på näst sista stycket i den i

transumt såsom bilaga 26 till Petréns utredningsskrivelse fogade, av Kungl.

Maj:t fastställda lönestaten för borgmästaren i Sigtuna: »Beträffande borgmästarens

rätt till pension och därmed sammanhängande frågor skola bestämmelserna

i lagen den 11 oktober 1907 angaende civila tjänsteinnehavares

rätt till pension i tillämpliga delar lända till efterrättelse.» Såvitt länsstyrelsen

förstår, måste denna passus i lönestaten innebära, att borgmästaren

är skyldig att, under förutsättning att staden bereder honom skälig pension,

avgå från tjänsten vid den levnadsålder, som enligt omförmälda pensionslag

i sådant hänseende gällde i fråga om innehavare av domareämbete,

d. v. s. vid 70 års ålder. Den pensionsförmån, som Dahl tillförsäkrats genom

förenämnda försäkring, kan tydligen icke anses fylla skälighetens krav.

På grund härav och då den försäkringssumma, som enligt försäkringsbreven

skall utbetalas till Dahl den 1 september 1957, om han då lever, synes

vara att betrakta till hälften såsom egenpension och till hälften såsom familjepension,

svnes det länsstyrelsen rimligt, att Dahl far, mot avstående av

sin rätt till hälften av nämnda försäkringssumma, uppbära den av Petren

föreslagna och av länsstyrelsen tillstyrkta årliga ersättningen under sm återstående

livstid.

Vad stadsbokhållartjänsten beträffade syntes det länsstyrelsen att staden

icke förebragt tillräcklig motivering för sitt rörande denna tjänst framställda

krav.

Hovrätten har avgivit utlåtande i ärendet den 17 april 1947. Däri har

hovrätten förklarat sig dela länsstyrelsens mening att en förening av staden

med domsagan borde komma till stånd och att detta borde ske samtidigt

med nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Hovrätten vore vidare av den

meningen, att stadens landsrättsförläggning icke påkallade någon ändring

av domsagans tingsställe och kansliort. Ett uttalande från hovrättens sida i

fråga om ändring härutinnan i samband med en eventuell domsagoreglering,

syntes icke i förevarande sammanhang påkallat. Hovrätten delade utredningsmannens

uppfattning att anledning saknades att vare sig föiordna särskild

inskrivningsdomare eller föreskriva särskild inskrivningsdag för staden.

1 fråga om ersättningen till borgmästaren Dahl biträdde hovrätten länsstyrelsens

förslag.

Enligt en hovrättens utlåtande bifogad skrivelse från utredningsmannen

har borgmästaren Dahl förklarat sig fullt nöjd med länsstyrelsens förslag i

ersättningsfrågan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Statskontoret har den 29 april 1947 avgivit infordrat utlåtande i

ärendet, såvitt angår förpliktelser som må uppkomma för statsverket i händelse

stadens egen jurisdiktion förklaras skola upphöra. I utlåtandet har

ämbetsverket uttalat, att under angivna förutsättning statsverket hade att

övertaga stadens förpliktelser gentemot borgmästaren Dahl och rådmannen

Ahlqvist.

\ ad Dahl angår har statskontoret bland de löneförmåner, för vilka denne

vore berättigad till gottgörelse av statsverket, icke medräknat arvodena såsom

fastighetsregisterförare och stadens ombudsman i vissa ärenden

(750 kronor), ej heller ersättningen för kronokassörstjänstens bortfallande

(900 kronor). Statskontoret har sålunda uppskattat Dahls nuvarande

inkomster av borgmästartjänsten till (6 000 + 750 + 600 + 3 049) 10 399

kronor jämte dyrtidstillägg med 31 procent å 6 750 kronor. Enär den av

Dahl yrkade indragningslönen, 10 000 kronor jämte rörligt tillägg och kristillägg

därå enligt de för statliga befattningshavare gällande grunder, överskrede

de av statskontoret sålunda beräknade löneförmånerna, syntes hans

lön efter rådhusrättens upphörande böra begränsas till det av ämbetsverket

beräknade beloppet. I anslutning till de ändringar beträffande grundiön

och tiiläggsförmåner, som vore avsedda att för statsförvaltningen genomföras

iian och med den 1 juli 1947, borde emellertid en omräkning ske av

do av Dahls avlöningsförmåner, varå dyrtidstillägg för närvarande utginge.

Med utgångspunkt från ett rörligt tillägg av 6 procent i stället för dyrtidstillägget

å 31 procent skulle nämnda avlöningsförmåner bestämmas till, efter

jämkning till ett med 12 jämnt delbart belopp, 8 352 kronor.

Statskontoret delade länsstyrelsens uppfattning, att stadsfullmäktige avsett,

att medelst försäkringar bereda Dahl såväl egenpension som familjepension,

varvid egenpensionen törutsatts skola i form av engångsbelopp utgå

vid 67 års ålder samt familjepensionen i samma form vid dödsfall dessförinnan,

samt att Dahls tolkning av besluten såsom innefattande en rätt för

honom att välja mellan att avgå med pension vid 67 års ålder och kvarstå

i tjänst motsades av den omständigheten, att besluten icke angåve huru

med försäkringsbeloppen skulle förfaras i händelse av ett sådant kvarstannande.

I betraktande härav ansåge statskontoret, att ersättning till Dahl

för mist ad e avlöningsförmåner endast borde utgå till dess Dahl uppnått

67 års ålder samt att statsverket borde övertaga stadens rättigheter och förpliktelser

gentemot Dahl i fråga om pensionsförsäkringen hos Thule. I likhet

med utredningsmannen ansåge statskontoret, att någon skyldighet för

statsverket att åtaga sig jämväl gäldande av premien för sjukförsäkringen

icke förelåge.

Enhgt statskontoret skulle statsverkets årliga kostnader för Dahl således

komma att utgöra, intill den tidpunkt då han uppnådde 67 års ålder, (8 352

+ 600 + 3 0 49 + 2/3 X 67 7,70) 12 4 52 kronor 80 öre jämte rörligt tillägg

å 8 352 kronor enligt de för statens befattningshavare efter den 1 juli 1947

gällande grunder. Såsom villkor för åtnjutande av den föreslagna ersättningen

syntes dock böra gälla, att Dahl icke överginge till ordinarie befatt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

43

ning i statens tjänst eller utsåges till kommunalborgmästare i Sigtuna eller

i annan stad eller till ledamot av annan rådhusrätt eller magistrat.

Ersättningen av statsmedel till rådmannen Ahlqvist syntes böra bestämmas

till 200 kronor årligen, motsvarande hans nuvarande lön å tjänsten, att utgå

under hans återstående livstid.

Ifrågavarande ersättningsbelopp borde anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Såsom av utredningen framgår kunna domstols- och magistratsgöromålen.Dej>arte»nentei

Sigtuna icke bereda sysselsättning åt en rådhusrätt med tre lagfarna leda- chetenmöter.

Stadens egen jurisdiktion bör därför upphöra. Jag ämnar också föreslå

Kungl. Maj:t att, med stöd av 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932, utfärda

förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande i

judiciellt avseende med Stockholms läns västra domsaga. Föreningen bör

komma till stånd samtidigt med nya rättegångsbalkens ikraftträdande den

1 januari 1948 och sålunda icke uppskjutas i avbidan på resultatet av den

under punkten 7:o nämnda utredningen om ändrad domsagoindelning inom

länet. Stadens förläggande under landsrätt påkallar enligt min mening icke i

och för sig någon ändring i avseende å kansliort och tingsställe för domsagan.

Emellertid ämnar jag upptaga denna fråga till omprövning i samband med

den förestående domsagoregleringen, därest denna kommer att beröra Stockholms

läns västra domsaga. I likhet med hovrätten anser jag anledning saknas

att förordna särskild inskrivningsdomare eller föreskriva särskild inskrivningsdag

för staden.

Innan beslut kan meddelas om stadens förenande i judiciellt avseende med

domsagan, måste, på grund av 2 § andra stycket i 1932 års lag, riksdagens

samtycke utverkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser gentemot

borgmästaren Dahl och rådmannen Ahlqvist.

Frågan om statsverkets ersättningsskyldighet gentemot borgmästaren Dahl

har i två avseenden varit föremål för delade meningar. Detta gäller för det

första indragningslönens storlek. Utredningsmannen och länsstyrelsen ha

funnit den av Dahl yrkade ersättningen — 10 000 kronor jämte 31 %> tillägg

därå — skälig, enär hans nuvarande löneförmåner sammanlagt uppginge till

högre belopp. Statskontoret däremot, som icke ansett Dahl berättigad till

gottgörelse för vare sig arvodena såsom fastighetsregisterförare och stadens

ombudsman i vissa ärenden eller ersättningen för kronokassörstjänstens indragning,

har uppskattat hans årliga inkomster av borgmästartjänsten till

lägre belopp än det av honom begärda. På grund därav borde enligt statskontoret

indragningslönen — efter viss omräkning — bestämmas till (8 352 +

600 + 3 049) 12 001 kronor jämte rörligt tillägg å 8 352 kronor enligt de för

statliga befattningshavare från och med den 1 juli 1947 gällande grunder.

Jag delar statskontorets uppfattning, enär omförmälda arvoden och ersättning

icke äro att betrakta såsom inkomster av borgmästartjänsten. Beloppet

bör dock lämpligen avrundas till 12 000 kronor.

Den andra tvistefrågan gäller huruvida för Dahl föreligger avgångsskyl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl Maj:ts proposition nr 301.

dighet vid viss ålder mot erhållande av pension i enlighet med det mellan

staden och Livförsäkringsaktiebolaget Thule träffade försäkringsavtalet. Beroende

härav är dels spörsmålet intill vilken tidpunkt Dahl skall anses berättigad

åtnjuta nyssnämnda indragningslön dels ock omfattningen av statsverkets

förpliktelse att övertaga betalningsskyldigheten för försäkringspremierna.

Det synes, såsom länsstyrelsen och statskontoret framhållit, svårt

att komma ifrån den uppfattningen att stadsfullmäktige avsett att medelst

försäkringen bereda Dahl såväl egenpension som familjepension, varvid egenpensionen

förutsatts skola utgå i form av ett engångsbelopp då Dahl uppnår

67 års ålder. Mot Dahls tolkning av stadsfullmäktiges beslut såsom innefattande

en valrätt för honom att antingen avgå vid sagda ålder mot erhållande

av försäkringsbeloppet eller att kvarstå i tjänsten talar även enligt

min mening den omständigheten, att bestämmelser icke meddelats angående

rätten till försäkringsbeloppet i händelse Dahl skulle välja det sistnämnda alternativet.

Trots det nu sagda och ehuru Dahl själv bidrager till försäkringens

vidmakthållande genom att erlägga en tredjedel av årspremierna, torde

emellertid avgångsskyldighet för honom vid 67 års ålder icke kunna anses

föreligga, då uttrycklig bestämmelse härom saknas. Icke heller kan Dahl

rimligen — med stöd av bestämmelserna i den i lönestaten för borgmästaren

åberopade lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt

till pension — anses skyldig avgå vid 70 års ålder, då pension åt honom icke

ordnats i enlighet med sagda lag. Med hänsyn härtill och då borgmästaren

nödgas lämna sin tjänst genom statsmakternas ingripande, synes skäligt att

den nu avhandlade frågan löses i enlighet med länsstyrelsens förslag, varmed

Dahl förklarat sig åtnöjas. Jag föreslår sålunda att Dahl tillförsäkras

indragningslönen under hela sin återstående livstid samt att statsverket dessutom

övertager pa staden belöpande två tredjedelar av årspremierna för

försäkringen, till den del denna är att betrakta såsom familjepension eller

till 15 000 kronor. Statsverket synes sålunda hava att för vidmakthållande av

(2 ^ 077 7Q\

5---J—) 225 kronor 90 öre, vilket be
lopp

torde anvisas att erläggas från allmänna indragningsstaten till staden

i den mån staden visar sig hava till bolaget inbetalat samma belopp.

Mot vad statskontoret i övrigt anfört rörande statsverkets ersättningsskyldighet

har jag intet att erinra.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

dels att till borgmästaren i Sigtuna Alf Gustaf Dahl och

rådmannen i samma stad Adrian Ahlqvist må, från och med

den dag, då föreskrift om stadens förenande i judiciellt avseende

med Stockholms läns västra domsaga träder i kraft,

från allmänna indragningsstaten under deras återstående livstid

utbetalas årlig gottgörelse, till Dahl med 12 000 kronor

jämte rörligt tillägg å 8 352 kronor enligt de för statliga be
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301. 45

fattningshavare från och med den 1 juli 1947 gällande grunder

och till Ahlqvist med 200 kronor, dock med iakttagande

att, därest Dahl skulle övergå till ordinarie befattning i statens

tjänst eller utses till kommunalborgmästare i Sigtuna eller

i annan stad eller till ledamot av annan rådhusrätt och

magistrat, han ej vidare skall vara i åtnjutande av sagda

gottgörelse;

dels ock att från och med dagen för landsrättsförläggningens

ikraftträdande må till Sigtuna stad från allmänna indragningsstaten

årligen, intill dess Dahl uppnår 67 års ålder

eller skyldighet att erlägga premier för den i det föregående

omförmälda försäkringen i Livförsäkringsaktiebolaget Thule

för honom eljest bortfaller, erläggas ett belopp motsvarande

vad staden visar sig hava utgivit för vidmakthållande intill

15 000 kronor av samma försäkring, dock högst 225 kronor

90 öre.

9:o.

Vaxholm hade den 1 januari 1946 ett invånarantal av 2 973 personer. Staden

omgives av Värmdö landsfiskalsdistrikt inom Södra Roslags domsaga,

som vid samma tidpunkt hade 90 426 invånare. Domsagan består av ett

tingslag samt har tingsställe och kansli i ett vid Haga inom Solna stads område

beläget tingshus, vilket är gemensamt för nämnda domsaga samt Sollentuna

och Färentuna domsaga. För närvarande hållas i Södra Roslags

domsaga årligen fyrtio allmänna tingssammanträden och två sammanträden

med tremansnämnd. Såsom redan tidigare anmärkts (s. 32) pågår utredning

om domsagans uppdelning.

Rådhusrätten och magistraten i Vaxholm består av borgmästare och två

icke lagfarna rådmän. Borgmästartjänsten är för närvarande vakant. Den

ena av rådmansbefattningarna innehaves av Natanael Johannes Gerhard

Röhl, som är född år 1886 och erhållit fullmakt å tjänsten år 1928. Skyldighet

för honom att avgå vid viss ålder har icke stadgats. Röhl åtnjuter en årlig

lön av 500 kronor, därå dyrtids- eller annat tillägg icke utgår. — Den

andra rådmanstjänsten är tillsatt allenast på förordnande.

Befattningarna såsom stadsfiskal och stadsfogde i staden innehavas av

Arvid Magne, som är född år 1887 och erhållit fullmakt å sin tjänst 1919.

Han är skyldig avgå från tjänsten med pension vid fyllda 67 år. Magne åtnjuter

dels fast lön med (3 201 + 2 418) 5 619 kronor dels ock sportelinkomster.

Före uppbördsförfarandets omläggning var Magne jämväl kronokassör i

staden.

På grund av Kungl. Maj ds beslut den 29 juni 1945 har genom länsstyrelsens

i Stockholms län försorg utredning ägt rum rörande Vaxholms förenande

i judiciellt avseende med Södra Roslags domsaga. Utredningen, som verkställts

jämlikt 3 § förenämnda lag den 17 juni 1932 och särskilt behandlat

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

de i nämnda paragraf angivna frågor, har jämlikt länsstyrelsens uppdrag utförts

av f. d. hovrättsrådet V. Petrén.

Under utredningens gång har överenskommelse träffats mellan staden och

de tingshusbyggnadsskyldige av innehåll att staden i händelse av landsrättsförläggning

skall till de tingshusbyggnadsskyldige utgiva engångsersättning

med 12 000 kronor för vinnande av delaktighet i tingslagets egendom.

I sitt den 10 februari 1947 dagtecknade utlåtande har utredningsmannen

anfört att rådhusrätten i Vaxholm, om den finge kvarstå i verksamhet,

icke inom överskådlig tid framåt skulle kunna bereda sysselsättning

åt tre lagfarna ledamöter. Därmed förelåge förutsättning för Kungl.

Maj:t att även utan stadsfullmäktiges samtycke förordna om rådhusrättens

upphörande och stadens förenande med domsagan. Utredningsmannen ansage

att sa borde ske, trots att vissa olägenheter för staden vore förenade

därmed. Föreningen borde träda i kraft samtidigt med nya rättegångsbalken

den 1 januari 1948. Från stadens sida hade framförts önskemål om särskild

inskrivningsdomare. I likhet med domhavanden i domsagan avstyrkte

utredningsmannen en sådan anordning. Ej heller vore av behovet påkallat att

förordna om särskild inskrivningsdag vare sig för staden jämte närliggande

del av domsagan eller för staden enbart.

I utlåtandet samt i tillägg därtill av den 25 februari och den 28 mars 1947

har utredningsmannen vidare — med utgångspunkt från att staden komme

att ingå i gemensamt tingslag med domsagan samt att statsverket vid rådhusrättens

upphörande hade att övertaga stadens förpliktelser gentemot befattningshavare,

vilkas tjänster för dylik händelse komme att indragas —

framlagt en tablå beträffande de ekonomiska verkningarna för staden av indelningsändringen.

I tablån hava upptagits, å ena sidan, genom landsrättsförläggningen

uppstående besparingar och, å andra sidan, efter densamma

tillkommande nya utgifter. Härvid har utredningsmannen — som förutsatt

att tjänsten såsom kommunalborgmästare i staden skulle förenas med stadskamrerarsysslan

— räknat med två alternativ, nämligen dels att stadsfiskals-

och stadsfogdebefattningama bibehållas dels ock att desamma indragas.

I förra fallet skulle staden genom indelningsändringen åsamkas en

årlig förlust av 994 kronor under det att i det senare fallet för staden skulle

uppstå en årlig vinst av 1 050 kronor. I händelse av nämnda befattningars

mdragande hade den nuvarande innehavaren av desamma, Magne, begärt en

årlig indragningslön av 9 600 kronor, beräknad efter de fasta löneförmånerna

och sportelinkomsterna. Enligt utredningsmannen skulle dock ersättningen

rätteligen bestämmas till 9 400 kronor, vilket belopp skäligen borde gäldas

av staten att utgå intill dess Magne uppnådde 67 års ålder.

över utredningen i dess helhet hava yttranden avgivits av stadsfullmäktige

i Vaxholm, Södra Roslags domsagas häradsrätt, länsstyrelsen i Stockholms

län samt Svea hovrätt.

Stadsfullmäktige hava vid sammanträde den 14 mars 1947 tagit

ställning till utredningen. Därvid hava fullmäktige motsatt sig stadens för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

47

läggande under landsrätt. Om detta ändock skedde, ansåge fullmäktige att kommunalborgmästartjänsten

lämpligen borde förenas med stadskamrerarbefattningen

och besättas med den nuvarande innehavaren av sistnämnda befattning,

ehuru denne icke ägde juridisk utbildning. En eventuell indragningslön

till stadsfiskalen-stadsfogden Magne borde baseras endast på de fasta

avlöningsförmåner, som utginge från staden. Krav på ersättning för förlorade

sportler kunde näppeligen framställas mot staden. Indragningslönen skulle

sålunda bestämmas till 7 119 kronor, varav 1 500 kronor avsåge ersättning

för den tidigare indragna kronokassörstjänsten. Emellertid ansåge stadsfullmäktige

att ersättningen till Magne — därest han i samband med stadens

förening med domsagan avginge ur tjänsten — skulle bekostas av statsverket.

Staden borde i varje fall tillerkännas gottgörelse av statsmedel för de

merutgifter som kunde föranledas av landsrättsförläggningen.

Häradsrätten har tillstyrkt att föreningen kommer till stånd. De

från staden härrörande inskrivningsärendena borde handläggas av den för

domsagan gemensamma inskrivningsavdelningen.

Länsstyrelsen har funnit utredningen otvetydigt giva vid handen

alt en förening av Vaxholm med omförmälda domsaga borde komma till

stånd. Om möjligt borde detta ske samtidigt med ikraftträdandet av nya

rättegångsbalken.

Vidkommande kommunalborgmästartjänsten har länsstyrelsen anfört följande:
Stadsfullmäktige

ha i sitt yttrande gjort gällande, att, i händelse av stadens

förläggande under landsrätt, kommunalborgmästartjänsten därstädes borde

förenas med stadskamrerartjänsten och att i samband därmed en stadsbokhållaretjänst

borde inrättas. Petrén har vid sina kostnadsberäkningar utgått

från, att den av staden sålunda förordade ordningen skulle kunna genomföras.

Av handlingarna synes framgå, att såväl stadsfullmäktige som Petrén

räknat med, att den nuvarande stadskamreraren i staden i så fall skulle bli

kommunalborgmästare därstädes. Enär stadskamreraren emellertid ej avlagt

för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, erfordras, för

att han skall bli behörig inneha kommunalborgmästartjänst, dispens av

Kungl. Maj:t, en fråga, som skall anhängiggöras och avgöras i särskild ordning

och till vilken ståndpunkt ej torde kunna tagas i förevarande sammanhang.

I följd härav anser sig länsstyrelsen böra föreslå, att spörsmålet om

ersättning till staden, i vad det sammanhänger med nu berörda frågor, tillsvidare

hålles öppet.

Länsstyrelsen har vidare funnit synnerligen lämpligt att staden i samband

med upphörandet av den egna jurisdiktionen förenades med Värmdö landsfiskalsdistrikt,

för vilket fall stadsfiskals- och stadsfogdetjänstema i staden

automatiskt skulle upphöra. Givetvis borde dessa befattningars nuvarande

innehavare i så fall erhålla skälig indragningslön och sedermera pension.

Från det av utredningsmannen föreslagna ersättningsbeloppet 9 400 kronor

skulle dock dragas däri ingående ersättning för den redan indragna kronokassörstjänsten

å 1 500 kronor. Indragningslönen borde sålunda bestämmas

till 7 900 kronor, varav 5 619 kronor motsvarade Magnes nuvarande fasta lö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

neförmåner och återstoden sportler. Till den del indragningslönen överstege

de fasta löneförmånerna, eller (7 900 — 5 619) 2 281 kronor, komme staden

att tillskyndas en merutgift, som borde tagas i betraktande vid prövningen

av frågan huruvida ersättning borde tillkomma staden på grund av landsrättsförläggningen.

Avgörandet av sistnämnda fråga bleve helt beroende av

om sagda indelningsändring överhuvud ledde till ekonomisk förlust för staden.

Härvidlag vore av avgörande betydelse huruvida kommunalborgmästartjänsten

komme att anordnas och besättas i enlighet med stadsfullmäktiges

intentioner. Om så skedde, torde nämligen, även om hänsyn toges till berörda

merutgift, förlust för staden ej uppkomma.

Från länsstyrelsen har under hand överlämnats en inom länsstyrelsen upprättad

tablå över landsrättsförläggningens ekonomiska verkningar för staden

för olika fall, allteftersom dels kommunalborgmästartjänsten anordnas

såsom en fristående befattning eller förenas med stadskamrerarsysslan dels

ock stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna bibehållas eller icke. Enligt dessa

beräkningar skulle staden i sämsta fall göra eu årlig förlust å 6 338 kronor.

Hovrätten har avgivit infordrat utlåtande i ärendet den 28 april 1947.

Hovrätten delade länsstyrelsens uppfattning att staden borde förenas med

domsagan samt att detta borde ske samtidigt med nya rättegångsbalkens

ikraftträdande. Den ifrågasatta domsagoregleringen inom länet komme väl att

beröra Södra Roslags domsaga. De förändringar beträffande denna, vilka då

kunde genomföras, torde emellertid icke bliva sådana, att de kunde föranleda

ett annat bedömande i fråga om lämpligheten av Vaxholms landsrättsförläggning.

Hovrätten delade utredningsmannens uppfattning, att varken särskild

inskrivningsdomare eller särskild inskrivningsdag för staden påkallades av

landsrättsförläggningen. Hovrätten anslöte sig vidare utan tvekan till den meningen

att staden borde från och med tidpunkten för landsrättsförläggningen

förenas med Värmdö landsfiskalsdistrikt. Därigenom uppkomme fråga huru

skulle förhållas med lönen till den nuvarande stadsfiskalen-stadsfogden. Härom

har hovrätten anfört följande:

Vad angår lönefrågan har utredningsmannen ställt sig på den ståndpunkten,

att statsverket skäligen bör svara för indragningslön till Magne. Visserligen

kan lagen om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende med

däri 1945 gjorda ändringar i och för sig medgiva den tolkningen, att statsverkets

förpliktelse att svara för indragningslön omfattar också befattningar

av ifrågavarande natur, vilka vid landsrättsförläggning måste i rättsvårdens

intresse indragas, men tillämpningen av lagen torde hittills ha gått i den riktningen,

att statsverkets ifrågavarande förpliktelse endast omfattar befattningar

vid magistraten och rådhusrätten. I enlighet med denna tillämpning

skulle indragningslön åt Magne falla på staden. Länsstyrelsen framhåller, att

staden icke härigenom tillskyndas någon merutgift utom såvitt angår ersättning

för förlorade sportler och att staden får ersättning av statsverket, såframt

dess totala merutgifter i anledning av landsrättsförläggningen överstiga

besparingarna genom denna. Huruvida sådan totalförlust för staden uppkommer

kan emellertid icke bedömas utan samband med frågan om den blivande

kommunalborgmästarbefattningen.

I sistnämnda hänseende önskar staden, att borgmästarbefattningen för
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

49

enas med stadskamrerartjänsten och bcsättes med den person, som för närvarande

innehar sistnämnda befattning men som icke besitter juridisk utbildning.

Då för en sådan anordning erfordras dispens, torde frågan om kommunalborgmästarbefattningen

och med denna befattning förenade utgifter

icke kunna upptagas i detta sammanhang. Eftersom alltså på detta stadium

icke skulle kunna avgöras, huruvida totalförlust kommer att uppstå för staden

eller icke, har länsstyrelsen förordat, att spörsmålet om ersättning till staden

hålles öppet tills vidare. Hovrätten -— som icke anser sig ha anledning

att ingå på frågan, huru kommunalborgmästarbefattningen slutligen bör anordnas

—- anser länsstyrelsens nämnda förslag vara det från praktisk synpunkt

enda möjliga. Att 1932 års lag skulle i ett fall som detta innefatta

hinder mot ett uppskov med det slutliga ordnandet av de ekonomiska frågorna

lärer icke kunna antagas.

Statskontoret har den 9 maj 1947 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,

såvitt angår den ersättningsskyldighet som jämlikt 2 § i 1932 års lag må

uppkomma för statsverket i händelse stadens egen jurisdiktion förklaras skola

upphöra. Statskontoret har icke funnit sådan skyldighet föreligga gentemot

innehavaren av stadsfiskals- och stadsfogdebefattningarna för den händelse

dessa skulle upphöra och staden förenas med Värmdö landsfiskalsdistrikt.

Beträffande detta spörsmål hänvisade ämbetsverket till uttalande av föredragande

departementschefen vid anmälan av fråga om ändrade bestämmelser

angående stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende (prop. nr

41/1945, s. 16). Statsverket åliggande skyldighet enligt 2 § andra stycket i

1932 års lag torde sålunda endast föreligga gentemot rådmannen Röhl. Då

denne icke vore tillförsäkrad andra inkomster å sin innehavda rådmansbefattning

än en årlig grundlön av 500 kronor samt icke vore skyldig att vid

viss ålder avgå från tjänsten, syntes den årliga ersättningen till honom böra

bestämmas till nämnda belopp, att utgå under hans återstående livstid.

Beträffande frågan huruvida för staden genom dess förläggande under

landsrätt uppkomme merutgift av beskaffenhet att böra jämlikt 2 § sista

stycket förenämnda lag ersättas av statsmedel, vore statskontoret i likhet

med länsstyrelsen i Stockholms län och Svea hovrätt av den meningen, att

frågan om sådan ersättning till staden tills vidare borde hållas öppen, i avvaktan

på beslut om kommunalborgmästartjänsten skulle anordnas och besättas

i enlighet med stadsfullmäktiges intentioner.

Även i fråga om Vaxholm saknas förutsättningar att inom överskådlig

framtid organisera rådhusrätten och magistraten med tre lagfarna ledamöter.

Stadens egen jurisdiktion bör därför upphöra. Det är också min avsikt föreslå

Kungl. Maj:t att, med stöd av 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932, utfärda

förordnande om rådhusrättens upphörande och stadens förenande i judiciellt

avseende med Södra Roslags domsaga. Då detta skulle för domsagan

medföra ett i förhållande till dess nuvarande invånarantal och arbetsbörda

tämligen ringa tillskott, synes anledning saknas att uppskjuta stadens

landsrättsförläggning i avbidan på domsagans förestående delning.

Härigenom vinnes ock att staden kan införlivas med domsaga samtidigt med

Bihang till riksdagens protokoll 1047. 1 sand. Nr 301.

Departements - chef en.

*1

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 301.

processreformens ikraftträdande den 1 januari 1948. Att i anslutning härtill

förordna särskild inskrivningsdomare eller meddela föreskrifter om särkild

inskrivningsdag för staden synes icke påkallat.

Innan beslut om stadens förenande i judiciellt avseende med domsagan

kan meddelas, måste, på grund av 2 § andra stycket i 1932 års lag, riksdagens

samtycke utverkas till att statsverket övertager stadens förpliktelser

gentemot rådmannen Röhl. Mot vad statskontoret härutinnan föreslagit har

jag intet att erinra. Stadens av utredningsmannen biträdda yrkande om

ersättning av statsmedel jämlikt förevarande lagrum för eventuell indragningslön

till stadsfiskalen-stadsfogden Magne, kan jag däremot icke tillstyrka.

I ärendet hava länsstyrelsen, hovrätten och statskontoret funnit tveksamt

huruvida föreningen med domsagan för staden medför merutgifter av beskaffenhet

att böra jämlikt sista stycket förutnämnda paragraf ersättas av

statsmedel. Frågan har ansetts böra lämnas öppen, då den vore beroende

av huruvida kommunalborgmästartjänsten kommer att anordnas såsom en

självständig befattning eller förenas med stadskamrerarsysslan samt huruvida

stadsfiskals- och stadsfogdebefattningarna i staden komma att upphöra

vid landsrättsförläggningen. I den inom länsstyrelsen upprättade ekonomiska

tablån har beräknats att staden i sämsta fall — för den händelse

kommunalborgmästartjänsten blir fristående samt nyssnämnda befattningar

bibehållas — skulle göra en årlig förlust av 6 338 kronor. Till grund för

såväl utredningsmannens ekonomiska tablå som de inom länsstyrelsen uppgjorda

beräkningarna ha emellertid lagts stadens nuvarande kostnader för

rättsvården. Hade beräkningarna däremot gjorts med utgångspunkt från att

staden vid bibehållen egen jurisdiktion efter den 1 januari 1948 på grund av

nya rättegångsbalkens bestämmelser haft att organisera rådhusrätten med

tre lagfarna ledamöter, skulle stadens förening med domsagan otvivelaktigt

hava framstått såsom ekonomiskt gynnsam för staden, huru än de nyssberörda

spörsmålen komma att lösas. Ersättningsskyldighet jämlikt nu ifrågavarande

lagbestämmelse torde därför icke föreligga för statsverket. Det torde

få ankomma på Kung]. Maj:t att i samband med utfärdandet av verkställighetsföreskrifter

i anledning av landsrättsförläggningen taga ställning till

frågan om stadsfiskals- och stadsfogdebefattningarnas eventuella bibehållande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till rådmannen i Vaxholm Natanael Johannes Gerhard

Röhl må från och med den dag, då föreskrift om stadens

förenande i judiciellt avseende med Södra Roslags domsaga

träder i kraft, från allmänna indragningsstaten under

hans återstående livstid utbetalas årlig ersättning med 500

kronor.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

51

Vad departementschefen under punkterna l:o—9:o

hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten samt

förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

471834

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:474 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneklassplacering av viss personal, som övergått i statens järnvägars tjänst vid stat s. 1 i texten
  2. SU 1947:245 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående statsverkets övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar, vil s. 1 i texten