Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 och 21 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 2S6) om sparbanker, m. in

1947-05-16 · 27 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:320, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 och 21 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 2S6) om sparbanker, m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 320.

1

Nr 320.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 26 och 21 §§ lagen den 29

juni 1923 (nr 2S6) om sparbanker, m. in.; given Stockholms

slott den 6 juni 1947.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923

(nr 286) om sparbanker; samt

2) lag med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

I!ihan;/ till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 320.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

•2

Kungl. Maj.ts proposition nr 320.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni

1923 (ur 286) om sparbanker.

Härigenom förordnas, att 26 och 2

banker1 skola erhålla ändrad lydelse

Nuvarande lydelse:

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse---

sparbankens verksamhetsområde.

Sparbanks medel---än skul
debrev.

Lån må,---- sparbankens fon
der.

Är lån, för vilket kommun eller dylik

samfällighet ej är i egenskap av

huvudgäldenär eller löftesmän ansvarig,

icke ställt att betalas inom tre

månader eller, där fråga är om lån,

för vilket säkerheten utgöres av inteckning

i fast egendom, inom sex

månader, skall sparbanken förbehålla

sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning

senast inom tid, som nyss för

varje fall sagts. Sådan uppsägningsrätt

må icke av sparbanken i något

avseende inskränkas.

Lån, för--- — en gång.

Vad i---jämförlig examen.

27 §.

Utan hinder av vad i 26 § sägs må

sparbank, där summan av insättar
-

7 §§ lagen den 29 juni 1923 om sparpå

sätt nedan angives.

Föreslagen lydelse:

26 §.

Sparbanks utlåningsrörelse----

sparbankens verksamhetsområde.

Sparbanks medel---än skul
debrev.

Lån må, —--- sparbankens fon
der.

Är lån, för vilket kommun eller

dylik samfällighet ej är i egenskap

av huvudgäldenär eller löftesmän ansvarig,

icke ställt att betalas inom tre

månader eller, där fråga är om lån,

för vilket säkerheten utgöres av inteckning

i fast egendom eller tomträtt,

inom sex månader, skall sparbanken

förbehålla sig rätt att uppsäga

lånet till återbetalning senast inom

tid, som nyss för varje fall sagts.

Sådan uppsägningsrätt må icke av

sparbanken i något avseende inskränkas.

Lån, för---en gång.

Vad i---jämförlig examen.

27 §.

Utan hinder av vad i 26 § sägs må

sparbank, där summan av insättar
-

1 Senaste lydelse av 26 och 27 §§, se 1946:398.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

3

Nuvarande lydelse:

nas behållning och sparbankens fonder

enligt senaste bokslut uppgår till

minst fem miljoner kronor, på sätt

och i den omfattning nedan stadgas

mot säkerhet av inteckning i fast

egendom utlämna lån, ställt på längre

återbetalningstid än sex månader,

utan att därvid förbehålla sig rätt att

uppsäga lånet till återbetalning inom

sagda tid.

Lån, som -—--tio år.

Innan lån, varom nu är fråga, beviljas,

skall sparbanken företaga uppskattning

av värdet å den fastighet,

vård lånet sökes.

Såsom säkerhet må godtagas allenast

inteckning i fastighet inom sparbankens

verksamhetsområde, vilken

är av beskaffenhet, som i 25 § sägs,

och ligger inom hälften av fastighetens

uppskattningsvärde. I den mån

Konungens befallningshavande, efter

sparbanksinspektionens hörande, det

medgiver, må dock inteckning inom

sex tiondelar av såväl taxeringsvärdet

som uppskattningsvärdet godtagas

såsom säkerhet; i taxeringsvärdet å

jordbruksfastighet må därvid icke i

något fall inräknas värdet av växande

skog.

Föreslagen lydelse:

nas behållning och sparbankens fonder

enligt senaste bokslut uppgår till

minst fem miljoner kronor, på sätt

och i den omfattning nedan stadgas

mot säkerhet av inteckning i fast

egendom eller tomträtt utlämna lån,

ställt på längre återbetalningstid än

sex månader, utan att därvid förbehålla

sig rätt att uppsäga lånet till

återbetalning inom sagda tid.

Lån, som---tio år.

Innan lån, varom nu är fråga, beviljas,

skall sparbanken företaga uppskattning

av värdet å den fasta egendomen

eller å byggnad, som uppförts

å den med tomträtt upplåtna tomten.

Såsom säkerhet må godtagas allenast

inteckning i sådan fast egendom

inom sparbankens vexksamhetsområde,

som i 25 § sägs, eller i tomträtt till

inom samma område belägen tomt,

dock endast om å tomten uppförd

byggnad är avsedd huvudsakligen för

bostadsändamål eller till affärslokaler.

Sådan inteckning skall ligga inom

hälften av taxeringsvärdet å den fasta

egendomen eller byggnaden och likaledes

inom hälften av det i nästföregående

stycke omförmälda uppskattningsvärdet

eller, i den mån Konungens

befallningshavande, efter sparbanksinspektionens

hörande, det medgiver,

inom sex tiondelar av nämnda

taxerings- och uppskattningsvärde;

dock att därvid i taxeringsvärdet å

jordbruksfastighet icke i något fall

må inräknas värdet av växande skog.

För beviljande av lån mot säkerhet

av inteckning i tomträtt erfordras vidare,

att avtal, varigenom tomträtten

upplåtits, upprättats i enlighet med

av sparbanksinspektionen godkänt

formulär eller eljest blivit av inspek
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

Nuvarande lydelse:

Sparbank skall förbehålla sig rätt

att till betalning senast inom tre månader

uppsäga lån, varom nu är fråga,

därest den intecknade fastigheten

till följd av vanvård eller av annan

anledning undergår sådan värdeminskning,

att säkerheten i märklig

mån försvagas. Nedsättning av fastighetens

taxeringsvärde utgöre icke i

och för sig grund för uppsägning.

Föreslagen lydelse:

tionen godtaget samt att återbetalningstiden

för lånet icke utgår senare

än fem år före tomträttsavtcdets upphörande.

Sparbank skall förbehålla sig rätt

att till betalning senast inom tre månader

uppsäga lån, varom nu är fråga,

därest den intecknade fasta egendomen

eller tomträtten till följd av

vanvård av byggnad eller av annan

anledning undergår sådan värdeminskning,

att säkerheten i märklig

mån försvagas. Nedsättning av taxeringsvärdet

å den fasta egendomen eller

å byggnad, som uppförts å den

med tomträtt upplåtna tomten, utgöre

icke i och för sig grund för uppsägning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunffl. Maj:ts proposition nr 320.

5

Förslag

(ill

lag med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid bestämmande av den omfattning, i vilken sparbank på grund av stadgandet

i 25 § första stycket lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

må inlåna penningar, skola under tiden intill utgången av år 1952 med fordringar,

som i nämnda lagrum avses, likställas fordringar på grund av lån.

vilka förfalla eller kunna av sparbanken uppsägas till betalning inom högst

sex månader och för vilka säkerheten utgöres av

1) inteckning som beviljats i fast egendom av beskaffenhet, varom i förenämnda

lagrum sägs, och som till förmånsrätten ligger över fem tiondelar

men inom sex tiondelar av senast fastställda taxeringsvärdet, därvid i taxeringsvärdet

å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets

drivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog;

2) inteckning i fast egendom som är belägen annorstädes än i stad, köping

eller municipalsamhälle och å vilken finnes uppförd byggnad, som

är avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, dock

endast i den mån inteckningen ligger inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet;

eller

3) inteckning i tomträtt därest å tomten finnes uppförd byggnad som är

avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, dock endast

i den mån inteckningen ligger inom sex tiondelar av senast fastställda

taxeringsvärdet å byggnaden.

2 §•

I fråga om sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före den 1 juli 1937,

äger Konungen på ansökan av sparbanken medgiva utsträckning av giltighetstiden

för övergångsbestämmelsen i punkt 1) till lagen den 11 juni 1937

(nr 364) angående ändring i vissa delar av lagen om sparbanker, dock längst

intill utgången av år 1952.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj ds proposition nr 320.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 16 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om vissa ändringar

i sparbankslagstiftningen samt anför därvid följande.

Fråga om rätt för sparbankerna att utlämna lån mot säkerhet

av inteckning i tomträtt.

Tomträttsinstitutet infördes i svensk rätt genom lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom. Samtidigt utfärdades lagen om inskrivning

av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt ävensom lagen

om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt. Beträffande den närmare innebörden

av sagda lagstiftning torde jag få hänvisa till propositionen den 7 mars

1947 (nr 154) med förslag till förordning om ändring i 1935 års förordning

angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m., genom vilken

proposition framlades bland annat förslag om rätt för stadshypoteks- och

bostadskreditföreningar att utlämna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt

(se s. 17—18).

I lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker äro icke upptagna några

särskilda föreskrifter om rätt för sparbanker att utlämna lån mot säkerhet

av inteckning i tomträtt. Något hinder föreligger sålunda icke för sparbankerna

att lämna s. k. obundna lån mot säkerhet av nu angivet slag. I jämförelse

med obundna inteckningslån i fast egendom föreligger en skillnad

endast såtillvida, att sistnämnda lån jämlikt 26 § fjärde stycket kunna utlämnas

med högst sex månaders uppsägning, medan för tomträttslånen måste

tillämpas eu uppsägningstid av högst tre månader. Den rätt till bindning av

inteckningslån på högst tio år, som i 27 § med vissa begränsningar medgivits

sparbanker med ett förvaltat kapital av minst 5 miljoner kronor, avser

endast inteckningar i fast egendom, icke tomträttsinteckningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

i

I en den 19 september 1946 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrift bär

svenska sparbanksföreningen hemställt att sparbankerna skulle erhålla rätt

att lämna s. k. bundna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt.

Såsom närmare motivering för sin hemställan har sparbanksföreningen

anfört att med den utvidgning av tomträttsinstitutets användning, som redan

skett och som väl sannolikt fortsättningsvis komme att äga rum, det syntes

föreningen angeläget, att kreditförhållandena på detta område ordnades så,

att tomträttshavarna kunde få sina legitima behov i möjligaste mån tillgodosedda.

Då det vidare numera vore en allmän uppfattning, att tomträttsinteckningar

normalt vore belåningsbara i huvudsak på samma sätt som inteckningar

i fast egendom, ansåge föreningen att något principiellt hinder icke

borde föreligga mot att sparbankernas rätt att binda inteckningslån utvidgades

till alt omfatta även tomträttsinteckningar.

Beträffande de särskilda villkor, som kunde bliva erforderliga lör rätten

att utlämna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, har sparbanksföreningen

framhållit följande.

Det är uppenbart, att eu tomträttsinteckning på grund av tomträttens tidsbegränsning

icke kan utan särskilda villkor bindas i tio år, om kortare tid

återstår av upplåtelsetiden. I sådant fall kan bindningen begränsas till att

avse högst den återstående tiden; dock bör det med hänsyn till låntagarens

intressen vara möjligt att binda lånet för längre tid (högst 10 år) under det

uttryckliga villkoret för bindningens giltighet efter löpande upplåtelseperiods

utgång, att upplåtelsen då blir förnyad på sådant sätt, att kreditvärdigheten

kvarstår.

Likaså är det uppenbart, att det för kreditgivaren har det största intresse,

att bestämmelserna i upplåtelseavtalet innehålla skäliga regler om bostadshusets

inlösning av markägaren därest upplåtelsetiden icke förlänges. Däremot

synas andra bestämmelser, som begränsa tomträttshavarens dispositionsrätt

beträffande tomten eller huset, icke i och för sig behöva påverka

kreditgivningen på annat sätt än att belåningsvärdet kan tänkas bli reducerat

till följd av dylika bestämmelser. Det måste dock anses ligga i markägarens

intresse att icke genom alltför rigorösa bestämmelser omöjliggöra

för tomträttshavaren att erhålla lån enligt vanliga normer.

De modifikationer i villkoren för bundna tomträttslån, som på grund av

här antydda omständigheter böra iakttagas, äro i princip desamma, som

måste beaktas även vid utlämnandet av obundna lån, ehuru skillnaden beträffande

tidslängden kan påkalla större uppmärksamhet av kreditgivaren

beträffande de bundna lånen än beträffande de obundna. De äro också så

helt naturliga, att eif lagfästande av dem synes knappast vara behövligt,

helst som tomträttsavtalen kunna vara eller bliva rätt skiftande till sitt

innehåll. Men styrelsen har å andra sidan icke något att erinra mot ett

sådant lagfästande. Lämpligen torde för sparbankernas del kunna stadgas

samma regler, som må komma att fastställas lör stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna,

om dessa erhålla rätt att binda lån i tomträtt.

Över sparbanksföreningens förevarande framställning ha, efter remiss,

gttrandcn avgivits av fullmäktige i riksbanken, sparbanksinspektionen samt

bank- och fondinspektionen. I samtliga yttranden har framställningen i princip

tillstyrkts.

Fullmäktige i riksbanken ha erinrat om all de i annat sammanhang -

i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mcij.ts proposition nr 320.

sitt yttrande över förslaget om rätt för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna

att utlämna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt — uttalat

den uppfattningen att fastighetsinteckningar och inteckningar i tomträtt, de

senare givetvis under förutsättning att tomträttsavtalet vore av betryggande

innehåll, finge anses tämligen likvärdiga ur säkerhetssynpunkt. I överensstämmelse

med denna uppfattning hade fullmäktige principiellt icke något

att erinra mot bifall till sparbanksföreningens nu föreliggande framställning.

Så länge de speciella frågor beträffande inteckningshavarens säkerhet,

som uppstode i samband med upplåtelsetidens utgång, icke vunnit eu ur

inteckningshavarens synpunkt tillfredsställande reglering, borde emellertid

tomträttslån — såsom förutsattes i förslaget om rätt för stadshypoteks- och

bostadskreditföreningar att utlämna sådana lån — uppläggas såsom amorteringslån

och slutbetalas före upplåtelsetidens utgång.

Sparbanksinspektionen har understrukit, att tomträltsbelåning på grund av

därmed förenade speciella risker måste bedrivas med särskild försiktighet.

Den avtalsfrihet, som för närvarande rådde vid upplåtelse av tomträtt, mediörde,

att vid dylik belåning betydligt större krav måste ställas på kreditgivarens

försiktighet och bedömningsförmåga än som vore fallet vid vanlig

fastighetsbelåning. Särskilt svårbedömliga och vanskliga bleve förhållandena

när värmecentraler och dylika anläggningar vore gemensamma för

byggnader till skilda tomträtter, eftersom gemensam inteckning och inteckning

för servitut vore okända begrepp i lagen om inteckning i tomträtt. En

nödvändig förutsättning för alt sparbankerna skulle kunna medgivas rätt att

utlämna bundna lån mot säkerhet av lomträttsinteckning syntes därför vara,

att garantier skapades för att avtal, som skulle ligga till grund för belåningen,

bleve föremål för en sakkunnig och objektiv granskning. Inspektionen

ville erinra om att Kungl. Maj:t i proposition nr 154 till årets riksdag

bland annat föreslagit, att sådan granskning för stadshypoteks- och bostadskreditföreningamas

del skulle ske centralt hos styrelserna för respektive föreningars

huvudorgan. Därest föreskrifter av motsvarande innebörd komme

till stånd med avseende på sparbankernas ifrågasatta tomträttsbelåning, hade

inspektionen i princip icke något att erinra mot att sparbankerna medgåves

rätt att utlämna bundna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt.

Härefter har sparbanksinspektionen anfört ytterligare följande.

Frågan om den centrala granskningen kompliceras av det förhållandet, atl

sparbankerna, som var för sig äro fullt självständiga institut, icke äga något

gemensamt organ med motsvarande sammansättning, ställning och befogenheter

som stadshvpotekskassans och bostadskreditkassans respektive styrelser,

i vilka Konungen och fullmäktige i riksgäldskontoret utse sammanlagt

i den förra samtliga ledamöter och i den senare tre ledamöter av sju

(eventuellt nio). En tänkbar utväg ur svårigheten vore att föreskriva, att

sparbank endast skulle äga lämna bundna lån å tomträtt, som upplåtits under

sådana villkor, att belåning jämväl enligt av vederbörande kassastyrelse

fattat beslut kunde ske hos stadshypoteks- eller bostadskreditförening. En

måhända bättre lösning vore att i likhet med vad som gäller vid meddelande

av tillstånd för sparbank till viss höjning av belåningsgränsen enligt 27 g

fjärde stycket sparbankslagen låta Konungens befallningshavande efter spar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

banksinspektionens hörande avgöra, vilken typ av lomträttsavtal som lör viss

ort finge ligga till grund för bundet lån. Det borde då förutsättas, att inspektionen

vid avgivande av infordrade yttranden upprätthölle nödig kontakt

med respektive kassastyrelser för åstadkommande om möjligt^ av ensartade

bedömningsgrunder med avseende på säkerheten för bundna lån såvitt upplåtelsernas

innehåll anginge. Därmed vunnes även att ifrågavarande avtalsprövning,

som i avsaknad av fasta regler i lagstiftningen eller eljest tillika

blir en tillsynsangelägenhet på grund av sin karaktär av omdömest råga

liksom många andra av skiftande förhållanden föranledda standpunktstaganden

vid kreditgranskningen — icke bleve undandragen tillsynsmyndigheternas

bedömande, ehuruväl ett sådant undandragande ur ansvarssynpunkt kan

le sig som en fördel för samma myndigheter. Det må därjämte framhållas,

att granskningen av tomträttsavtalen skulle komma att stå i ett visst samband

med sådana ansökningar om viss höjning av belåningsgränsen, som

inspektionen förutsätter efter förebild av nu gällande bestämmelser i 27 §

fjärde stycket sparbankslagen också skola ingivas till Konungens befallningshavande

när lån avser byggnad som utgör tillbehör till tomträtt.

Inspektionen utgår från att i 27 § sparbankslagen givna bestämmelser även

i övrigt i tillämpliga delar skola gälla jämväl för bundna lån mot inteckning

i tomträtt. Det må här allenast påpekas, att en konsekvens av tillämpningen

bland annat bör bliva, att i fråga om tomträttslån endast den del av taxerings-

respektive uppskattningsvärdet, som avser byggnad, tår läggas till

grund för belåningsvärdet vid dettas bestämmande, och att hänsyn således

icke får tagas till markvärdet.

Därutöver torde tillika erfordras en bestämmelse, som ställer de bundna

lånens förfallodagar i betryggande förhållande till utgången av respektive

tomträttsupplåtelser. Så länge frågan om tomträttsintecknings ställning vid

prolongering av tomträttsavtal icke blivit reglerad, synas nämligen bundna

lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt enligt inspektionens mening böra

ställas att förfalla till betalning i god tid före upplåtelsetidens slut. Bestämmelse

härom torde vara så mycket mer påkallad som man icke torde kunna

räkna med att lånen utan särskild föreskrift om obligatorisk amortering —

och inspektionen anser sig icke böra påyrka dylik föreskrift — skola vara

slutbetalda före sistnämnda tidpunkt. Inspektionen vill därför föreslå, att

bundet lån, som av sparbank utlämnas mot inteckning i tomträtt, skall ställas

att förfalla senast fem år före tomträtt supplåtelsens utgång. Då sparbank

endast får lämna bundet lån å högst tio år och det under den närmaste tiden

i de allra flesta fall kommer att bliva fråga om tomträtter med flera gånger

denna löptid, torde bestämmelsen i fråga icke ännu på länge komma att

vålla sparbankerna någon nämnvärd olägenhet. Inspektionen tillåter sig

förmoda, att innan nämnda regel hinner bliva av större aktualitet skall den

ha gjorts överflödig genom den ändrade lagstiftning om inteckning i tomträtt,

som kan förväntas komma till stånd i anslutning till den omarbetning

av jordabalken, varmed lagberedningen för närvarande är sysselsatt.

Under nu angivna förutsättningar tillstyrker inspektionen, att sparbankeina

beredas möjlighet alt utlämna bundna lån mot säkerhet av inteckning i

tomträtt.

Bank- och fondinspektionen har framhållit, att tomträttsinstitutet numera

fått en starkt ökad användning, och att det därför vore av vikt, att tomträttshavare

bereddes goda kreditmöjligheter. Att tomträtt såsom kreditobjekt

hade i huvudsak samma värde som fast egendom kunde enligt inspektionens

mening möjligen göras gällande i Iråga om lan på kort tid eller kort tids

uppsägning. Med den för närvarande öppna frågan om tomträttsinteckningars

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kunql. Mcij.ts proposition nr 320.

Departements
chefen.

ställning vid förnyelse av tomträttsavtal syntes man däremot icke helt kunna

generellt godtaga en tull likställighet mellan de båda slagen av kreditobjekt

vid belåning på längre tid. Eu grundläggande förutsättning för att lån överhuvud

taget skulle kunna beviljas mot säkerhet av inteckning i tomträtt

måste vara, att bestämmelserna i tomträttsavtalet vore betryggande ur kreditgivarens

synpunkt. Enär frågan huruvida så vore förhållandet i ett visst

angivet fall ofta — i nu förevarande hänseende särskilt beträffande sparbanker

som icke vore utrustade med på området speciellt sakkunnig persoiwl

kunde vara svår att avgöra, syntes det, vid ett medgivande åt sparbanker

av den sökta rätten att meddela bundna lån mot inteckning i tomträtt,

böra förutsättas att belåningen icke ägde rum innan innehållet i tomträttsavtalet

varit underkastat någon central prövning. Möjligen skulle man

kunna tänka sig det tillvägagångssättet, att lån av nu ifrågavarande slag

linge utlämnas allenast därest tomträttsavtalet till sin innebörd stode i överensstämmelse

med sådana avtal, som godkänts av stadshypoteks- eller bostadskreditkassan

i samband med belåning inom vederbörande organisation

av inteckningar i tomträtt. Därigenom skulle man vinna den uppenbara fördelen

av att inom vissa betydande kreditgivningsområden åstadkomma en

enhetlighet i fråga om tomträttsavtals bedömande in* kreditgivaresynpunkt.

Med avseende å tiden för bindning av tomträttslån borde i tomträttslagstiftningens

nuvarande läge lån av nu ifrågavarande art endast kunna bindas

för så lång tid, att lånet kunde beräknas bliva helt guldet före upplåtelsetidens

utgång. I fråga om belåning i skarven mellan två upplåtelseperioder

vore det angeläget att en för såväl låntagare som långivare tillfredsställande

ordning komme till stånd. För den nu ifrågasatta belåningsrätten borde givetvis

de i sparbankslagen för rätt till bindning av lån mot säkerhet av

inteckning i fast egendom givna allmänna reglerna göras i tillämpliga hänseenden

gällande. Därest vad sålunda anförts beaktades, bade inspektionen

icke något alt erinra emot att sparbankerna bereddes den föreslagna rätten

att binda lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt. Inspektionen ansåge sig

emellertid böra framhålla vikten av afl en sådan rätt bleve av sparbankerna

utnyttjad med stor försiktighet.

I detta sammanhang torde jag få erinra om att bankoutskottet vid innevarande

ars riksdag i sitt utlåtande (nr 37) över förenämnda proposition

nr 154 uttalat önskvärdheten av att även sparbankerna bereddes möjlighet

att utlämna bundna lån mot säkerhet av'' tomträttsinteckningar.

Såsom i det föregående framhållits föreligger för närvarande icke något

hinder för sparbankerna att utlämna obundna lån mot säkerhet av inteckning

i tomträtt. Någon rätt att bevilja bundna lån mot säkerhet av nu angivet

slag förefinnes däremot icke för sparbankernas del.

Vid framläggandet för innevarande års riksdag av propositionen (nr 154)

med förslag till ändrad lagstiftning angående stadshypoteks- och bostadskreditföreningar

i syfte att möjliggöra för dessa föreningar att utlämna lån mot

säkerhet av inteckning i tomträtt framhöll jag, att tomträttsinstitutet under

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 320.

11

senare år erhållit ökad användning och att det syntes antagligt, att upplåtelser

av mark med tomträtt i stället för överlåtelser med äganderätt framdeles

komme att bliva vanligare än hittills; och i anslutning därtill underströk

jag, att frågan om införande av rätt för berörda föreningar att utlämna

lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt sålunda fått större praktisk

betydelse än tidigare. Dessa uttalanden äga full giltighet även vid bedömandet

av den nu föreliggande frågan om införande av rätt för sparbankerna

alt utlämna bundna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt.

På sätt i nyssnämnda proposition understrukits föreligga vissa skiljaktigheter

mellan den säkerhet, som utgöres av inteckning i fast egendom, och

.säkerhet bestående av inteckning i tomträtt. Emellertid torde det vara möjligt

att även för sparbankernas del i huvudsak eliminera de risker, som med

nuvarande lagstiftning äro förenade med ett utnyttjande av tomträtten såsom

kreditobjekt.

Den av sparbanksföreningen gjorda hemställan om rätt att utlämna bundna

lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt har tillstyrkts av remissinstanserna,

vilka dock samtidigt understrukit vikten av att en dylik rätt utnyttjades

med försiktighet.

I enlighet med det nu anförda och då det synes rimligt, afl sparbankerna

erhålla i slort sett samma utlåningsmöjligheter som övriga kreditinrättningar

med likartade uppgifter, anser jag mig i princip höra tillstyrka sparbanksföreningens

hemställan i nu förevarande hänseende.

Vad angår de närmare villkor, som sparbankerna böra ställa sig till efterrättelse

vid utlämnandet av bundna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt,

torde i främsta rummet böra gälla att vederbörande tomträttsavtal är

av betryggande innehåll ur sparbankens synpunkt sett. Då det kan antagas,

att åtskilliga sparbanker, vilka äro av den storleksordning att de äro oförhindrade

att bevilja bundna lån, icke äga tillgång till den speciella sakkunskap,

som är erforderlig för ett rikligt bedömande av tomträttens kreditvärde,

torde garantier böra skapas för att tomträttsavtalen underkastas speciell

granskning jämväl på annat håll än hos sparbankerna själva. I motsats

till stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna äro sparbankerna helt fristående

kreditinrättningar som icke äro underordnade någon central organisation.

Vid sådant förhållande synes det lämpligast att anförtro åt den

centrala tillsynsmyndigheten för sparbankerna eller alltså sparbanksinspektionen

att verkställa den granskning av tomträttsavtalen som kan bliva erforderlig.

Det kan härvid uppenbarligen icke komma i fråga, att varje särskilt

avtal skall insändas till inspektionen för granskning och godkännande, utan

inspektionen bör — efter granskning av sadana formulär som vanligen användas

vid tom trät tsupplåtelser — meddela besked, i vilken utsträckning dylika

formulär må anses betryggande ur kreditsynpunkt. Jag förutsätter, att inspektionen

vid godkännande av formulär till tomträttsavtal kommer att tilllämpa

i huvudsak samma bedömningsgrunder som stadshypoteks- och bostadskreditkassorna

vid deras prövning av tomträttsavtalen.

I övrigt torde nu gällande bestämmelser om rätt för sparbankerna alt lämna

bundna lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom böra i stort selt

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 320.

äga motsvarande tillämpning i fråga om sådana bundna lån där säkerheten

utgöres av inteckning i tomträtt. Uppenbart är att vid fastställandet av uppskattnings-

eller taxeringsvärdet i förevarande fall hänsyn skall tagas endast

till byggnadsvärdet och icke till markvärdet. Vissa ytterligare föreskrifter

torde dock vara erforderliga för lån av sist angivet slag. Sålunda torde böra

stadgas, att byggnad, som uppförts å den med tomträtt upplåtna tomten,

skall vara avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler.

Slutligen bör av säkerhetshänsyn föreskrivas, att bundet lån varom nu är

fråga skall vara slutbetalt senast fem år före tomträttsavtalets upphörande.

De nu förordade nya bestämmelserna om rätt för sparbank att lämna

bundna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt torde böra införas i 27 §

sparbankslagen.

Fråga om ändring av längsta uppsägningstiden för lån mot säkerhet

av inteckning i tomträtt.

Såsom törut anmärkts är längsta uppsägningstiden för lån mot säkerhet

av inteckning i fast egendom sex månader, medan motsvarande uppsägningstid

begränsas till tre månader då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning

i tomträtt (26 § fjärde stycket sparbankslagen).

I den tidigare berörda framställningen från svenska sparbanksföreningen

hai framhållits, att nyssnämnda skillnad i fråga om längsta uppsägningstiden

icke hade sa stor betydelse från sparbankernas egen synpunkt; det

förekomme att även inteckningslån i fast egendom utlämnades med tre månaders

uppsägningstid. Låntagarna fäste däremot ofta stort avseende vid

uppsägningstidens längd. Da något särskilt motiv knappast kunde åberopas

till stöd för nämnda skillnad — särskilt icke om sparbankerna finge rätt att

bevilja bundna tomträttslån — vore det önskvärt att 26 § sparbankslagen

ändrades så att ifrågavarande båda typer av fastighetslån i förevarande avseende

bleve likställda. Sparbanksföreningen hemställde om sådana ändringar

i sparbankslagen, att dylik likställighet uppnåddes.

I remissyttrandena har sparbanksföreningens förevarande hemställan tillstyrkts.

DtP^lehnnU'' FÖr egen del har Jag ej något att erinra mot att lån mot säkerhet av inteckning

i tomträtt med avseende å längsta tillåtna uppsägningstid likställas

med lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom. Genomförandet av denna

likställighet föranleder ändring av 26 § fjärde stycket sparbankslagen.

Fråga om ändrade bestämmelser rörande sparbankernas inlåningsrätt.

Enligt 25 § första stycket sparbankslagen må sparbank inlåna penningar

dels till ett belopp, för vilket full täckning hos sparbanken finnes i kontanta

penningar, i medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 320.

13

postsparbanken, inländskt bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit

eller å postgiro, i skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser utfärdade

av riksgäldskontoret, i statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket

Sveriges stadshypotekskassas eller andra fullgoda inhemska obligationer.

i fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller

dylik samfällighet är ansvarig eller för vilka säkerheten utgöres av sådana

obligationer, som nu nämnts, eller i fordringar på grund av lån, vilka förfalla

eller kunna av sparbanken uppsägas till betalning inom högst sex månader

och för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av senast

fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle

belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet,

därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för

jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av

växande skog, dels ock därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv

gånger sparbankens fonder.

Därjämte stadgas i 25 § andra stycket, att i intet fall må dock inlåningen

— med avdrag av ett belopp, motsvarande sparbankens kassa och de medel,

som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken, postsparbanken, inländskt

bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgiro —

överstiga trettio gånger sparbankens fonder.

Nu ifrågavarande bestämmelser infördes i sparbankslagen genom lagen

den 11 juni 1937 (nr 364) om ändring i vissa delar av förstnämnda lag. I

fråga om sparbank, vars reglemente blivit fastställt före den 1 juli 1937,

skall enligt övergångsbestämmelserna till 1937 års lag bl. a. den löreskriften

lända till efterrättelse, att — utan hinder av stadgandet i 25 § andra stycket

— inlåning må, intill utgången av år 1949, med det avdrag, som i nämnda

lagrum sägs, uppgå till ett belopp av femtio gånger sparbankens fonder. I

I en den 24 januari 1947 dagteclcnad, till Kungl. Maj:t ställd skrift har

svenska sparbanksföreningen gjort framställning om ändring av bestämmelserna

i 25 § sparbankslagen om sparbankernas inlåningsrätt i syfte att vidga

denna rätt. Enligt föreningens uppfattning vore en provisorisk lagstiftning

i ämnet nödvändig i avvaktan på eu allmän översyn av sparbankslagen.

Efter redogörelse för tillkomsten av nu gällande bestämmelser i 25 § sparbankslagen

och för sparbankernas möjligheter att placera inlånade medel

bär sparbanksföreningen anfört bl. a. följande.

Insätt arbehållningen har under åren 1942—1945 stigit från 3,G miljarder

kronor vid utgången av år 1941 till 5,6 miljarder kronor vid utgången av år

1945 eller i medeltal med 500 miljoner kronor per år. För år 1946 torde

ökningen hålla sig omkring 400 miljoner kronor. I dessa siffror äro tillgodogjorda

räntor medräknade. Sedan år 1935, då insättarbehållningen utgjorde

3,4 miljarder kronor, har insättarbehållningen alltså ökats med nära 65 procent.

1 betraktande härav är det naturligt, att sparbankernas fondbildning

icke kunnat hålla jämna steg med ökningen av insättarbehållningen, men

det vittnar gott om den starka ställning, som sparbankerna i gemen ha, att

vid utgången av år 1945 (innan fondering av på året belöpande vinstmedel

skett) endast 2 sparbanker hade mindre fondrelation än 37s %; den ena av

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 320.

dessa har genom den år 1946 beslutade fonderingen av vinstmedel för år

1945 fört fondrelationen upp över 31/.. %. Hos 13 sparbanker utgjorde fondrelationen

mer än 31!, % men högst 4 %, och 31 sparbanker hade mer än

4 men högst 4,5 % fondtäcknmg. Av landets 458 sparbanker hade alltså den

alldeles övervägande delen, nära 400, en fondtäckning större än 4,5 %. Men

det måste konstateras, att sparbankernas fondtäckning stadigt gått ned under

de senaste åren. Denna utveckling innebär icke, alt någon risk för insättarnas

behållning uppkommit, men den visar, att de nuvarande inlåningsreglerna

i denna del för en del sparbanker icke motsvara den allmänna ekonomiska

utvecklingen inom deras verksamhetsområden och att man måste

räkna med att så efter hand blir förhållandet för allt flera sparbanker.

Sparbanksföreningen har vidare framhållit, att ett något större antal sparbanker

syntes ligga närmare gränsen för sin inlåningsrätt enligt den första

regeln (täckningsfria tillgångar plus 121I» gånger fonderna). Enligt uppgift

från sparbanksinspektionen hade 96 sparbanker vid utgången av år 1945

utnyttjat 80 % eller mera av sin inlåningsrätt, därav 23 över 90 % och av

dessa 6 över 95 %. Av nämnda 96 sparbanker tillhörde 37 de förut omtalade

sparbanker, som hade en fondtäckning av högst 4,5 °/o, räknat på hela inlåningen

minus kontanter och vissa banktillgodohavanden. Detta kunde synas

egendomligt, eftersom inlåningen — inom ramen av den andra regeln

alltid kunde ökas med vad som kunde placeras i täckningsfria tillgångar.

För dessa sparbanker utgjorde emellertid svårigheten, ail deras utlåning på

grund av verksamhetsområdets struktur i jämförelsevis stor omfattning måste

få täckningskrävande natur. Det vanligaste vore givetvis, att det vore fråga

om bostadsegnahem inom sådana områden, som ännu icke utgjorde rättsligt

bildade samhällen; otta kunde det vara en mer eller mindre svårlöst inkorporeringsfråga,

som vore avgörande även i här förevarande avseende. En

placering av nya insättarmedel i täckningsfria tillgångar skulle för dessa

sparbanker, som icke kunde placera medlen i täckningsfria inteckningslån,

innebära alt de måste köpa obligationer, och samtidigt skulle de nödgas avvisa

lånesökande, som icke kunde erbjuda annat än täckningskrävande säkerheter.

Varken den senare utvägen eller en sådan åtgärd som att avvisa

insättare stode i överensstämmelse med sparbankens ändamål. När en sådan

situation hotade att inträda, hade man anledning att fråga sig, om den

gällande regeln vore riktigt avvägd.

Härefter har sparbanksföreningen understrukit, att varken 30-gångerlegeln

eller 121/2-gångerregeln vore baserad på någon verklig bedömning av

riskerna i den täckningsfria och den täckningskrävande medelsplaceringen.

En sådan bedömning vore också helt naturligt svår att åstadkomma. Emellertid

borde erinras om alt även de såsom mera riskbetonade bedömda täckningskrävande

tillgångarna huvudsakligen bestode av lån mot fullgod säkerhet,

och i övrigt bestode de till eu mindre del av sparbankernas aktier och

andelar i vissa företag samt bokförda värdet av sparbankernas fastigheter.

Sparbankerna hade överhuvud taget mycket sällan och till jämförelsevis obetydliga

belopp lidit förlust pa sin nutida långivning. Erfarenhetsmässigt

skulle man därför kunna ernå en fullt tillfredsställande säkerhet för den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtts proposition nr 320.

15

täckningskrävande medelsplaceringen med en mycket mindre fondtäckning

än 8 °/o. Men föreningen vore väl medveten om betydelsen av alt härvidlag

hålla en bred marginal; sparbankernas säkerhet finge icke sättas i fråga.

Föreningen hade noga övervägt detta spörsmåls båda sidor: å ena sidan att

icke äventyra sparbankernas säkerhet och å andra sidan att avväga inlåningsregeln

så att den icke onödigtvis hämmade sparbankernas verksamhet.

Föreningen hade därvid kommit till den uppfattningen, att man från den

senare synpunkten skulle ernå en åtminstone tills vidare tillfredsställande

regel, om fondtäckningen för de täckningskrävande tillgångarna minskades

till 5 % — vilket innebure att mullipeln 121/2 skulle höjas till 20 — utan

att man därmed skulle komma ned till någon undre gräns från säkerhetssynpunkt.

Denna ändring skulle medföra en minskning av den utnyttjade

inlåningsrätten för de hårdast trängda sparbankerna exempelvis från 97 %

till 65 %>, från 97 °/o till 79 °/o, från 96 °/o till 75 °/o och från 95 % till 75 %>.

I fråga om den andra huvudregeln hade föreningen — eftersom en provisorisk

lösning icke borde gå längre än som kunde anses nödvändigt — ansett

sig böra stanna vid att föreslå en höjning av multipeln 30 til! 40 gånger

fonderna, innebärande en fondtäckning av 2,5 °/o för hela inlåningen minus

kontanter och banktillgodohavanden.

Jämväl över sistnämnda framställning ha, efter remiss, yttranden avgivits

av fullmäktige i riksbanken, sparbanksinspektionen samt bank- och fondinspektionen.

Fullmäktige i riksbanken ha anfört.

Fullmäktige vilja erinra om att utredning genom 1945 års bankkommitté för

närvarande pågår angående kreditväsendets organisation. Vidare torde man

böra räkna med att en särskild utredning angående sparbankslagstiftningen

inom kort kommer att aktualiseras. Redan av denna anledning synes det

angeläget att i möjligaste mån undvika sådana ändringar i gällande bestämmelser,

som kunna föregripa utredningsresultatet. Det bör även beaktas, att

inlåningsbestämmelserna liksom motsvarande bestämmelser för affärsbankerna

indirekt reglera sparbankernas utlåningsrätt. Fn ändring av bestämmelserna

på sätt föreningen ifrågasatt skulle väsentligt vidga ramen för sparbankernas

utlåningsmöjligheter och därigenom i nuvarande penningpolitiska läge

kunna medföra ogynnsamma verkningar.

Enligt fullmäktiges mening bör erforderligt underlag för den fortsatta inlåningen

i första hand eftersträvas genom ökad fondbildning. Fullmäktige vilja

i detta avseende särskilt framhålla den i 34 § sparbankslagen anvisade utvägen

att bilda säkerhetsfonder. Ett icke obetydligt antal sparbanker torde

kunna begränsa omfattningen av icke nödvändiga nedskrivningar av obligationer

m. in. och i stället använda större del av uppkommande vinstmedel till

ökning av reservfonderna i eu takt, som närmare ansluter sig till de successivt

växande insättarbehållningarna. De långtgående nedskrivningar, som på sina

håll synas ha skett, innebära visserligen en i och för sig önskvärd konsolidering

och kunna ur skattesynpunkt le sig fördelaktiga för sparbankerna. Därigenom

uppkomna dolda reserver få emellertid enligt nu gällande bestämmelser

icke inräknas i inlåningsundcrlagcf, ehuru desamma ur säkerhetssynpunkt

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 320.

givetvis aro att jämställa med fonderna. Anledning torde väl också föreligga

att vid en kommande utredning överväga, i vad mån dylika reserver må

kunna medföra rätt till ökad inlåning. I avvaktan härpå synes emellertid

större återhållsamhet i nedskrivningarna böra rekommenderas.

Fullmäktige ha vidare uttalat, att fullmäktiges nyssnämnda ståndpunkt icke

innebure, att fullmäktige ställde sig avvisande till sådana jämkningar i inlåningsbestämmelserna,

som — särskilt då ett ökat sparande framstode såsom

önskvärt — kunde jämsides med ökad fondbildning vara betingade för att

skapa tillfredsställande utrymme för eu växande insättarbehållning. Mera

betydande utvidgningar av gränserna för inlåningsrätten syntes emellertid icke

böra vidtagas, förrän frågan gjorts till föremål för närmare utredning i samband

med den allmänna översyn av sparbankslagstiftningen, som vore förestående.

De svårigheter, som särskilt med hänsyn till bestämmelserna i 25 §

andra stycket sparbankslagen kunde uppstå för vissa sparbanker, innan

denna översyn hunnit slutföras, borde man söka motverka genom provisoriska

åtgärder, som innebure mindre avsteg från nu uppställda krav på relationen

mellan inlåning och fonder än de av föreningen ifrågasatta. Beträffande

de möjligheter som härvidlag kunde komma i betraktande kunde följande

framhållas. Begreppet täckningsfria tillgångar — d. v. s. de i 25 § sparbankslagen

uppräknade tillgångarna, utöver vilka sparbank finge inlåna penningar

till ett belopp av högst I2V2 gånger fonderna — borde kunna givas en något

vidare innebörd. Den i stadgandet fastställda gränsen för inteckningslån,

50 % av taxeringsvärdet, syntes sålunda kunna höjas till 60 °/o i analogi med

motsvarande bestämmelse för jordbrukskasserörelsen. Även lån mot inteckning

i bostadsfastighet utanför stad, köping eller municipalsamhälle syntes

kunna få medräknas. Hinder borde icke heller möta mot att utvidga låneobjekten

till att jämväl avse tomträtt. Lån mot statlig garanti eller mot säkerhet

av livförsäkring inom återköpsvärdet syntes även böra få räknas som täckningsfria.

En utvidgning av den del av inlåningsunderlaget, som icke krävde

fondtäckning, borde få kompletteras med en jämkning av bestämmelsen, att

sparbanks inlåning efter avdrag av ett belopp, motsvarande sparbankens kassa

samt å bankräkning eller å postgiro innestående medel, i intet fall finge överstiga

30 gånger sparbankens fonder. I detta hänseende borde man kunna överväga

att med sistnämnda slag av tillgångar jämställa skattkammarväxlar samt

obligationer, förfallande till betalning inom förslagsvis fem år. Genom en

sådan åtgärd skulle multipeln 30 icke komma att innefatta annan begränsning

av inlåningsrätten än alt sparbank såsom placeringsobjekt för den

del av inlåningen, som överstege 30 gånger fonderna, bleve hänvisad till skattkammarväxlar

och kortfristiga obligationer. Eu dylik placering kunde visserligen

te sig ofördelaktig ur förräntningssynpunkt. I den mån en sparbanks

inlåning komme att överstiga sistnämnda fondrelation med något mera betydande

belopp och förräntningssvårigheterna därigenom bleve särskilt framträdande,

syntes det emellertid i avbidan på en eventuellt mera genomgripande

ändring av inlåningsbestämmelserna lämpligt, att sparbanken sökte vinna

bättre placeringsmöjligheter genom ökad fondbildning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

Sparbanksinspektionen har i sitt yttrande till en början behandlat sparbanksföreningens

förslag om ändring av det i 25 § första stycket angivna

relationstalet. I detta hänseende har inspektionen särskilt påpekat, hurusom

grunderna för inlåningsrätten i olika slag av penninginstitut — sparbanker,

centralkassor för jordbrukskredit och bankaktiebolag — genom de senaste

årens lagstiftning blivit alltmera likartade och därför icke heller lämpligen

borde väsentligen ändras för en kategori utan vederbörligt hänsynstagande

till de antagliga konsekvenserna härav för andra kategorier. Den mera ingående

prövning, som i följd härav och med beaktande tillika av 1945 års

bankkommittés blivande förslag borde ägnas frågan om sparbankernas inlåningsrätt,

syntes böra verkställas endast i samband med den allmänna revision

av sparbankslagen, vilken sedan någon tid varit aktuell och vars snara

igångsättande inspektionen ansåge vara av behovet påkallat.

Inspektionen har härefter närmare undersökt i vad mån behov av vidgad

inlåningsrätt för närvarande kan anses föreligga för sparbankerna. Enligt av

inspektionen verkställda undersökningar hade antalet sparbanker, vilka vid

1945 års utgång intill 80 procent utnyttjat inlåningsrätten enligt endera av

de båda spärreglerna i 25 § sparbankslagen, utgjort 17. Gränsen för inlåningsrätten

komme i flertalet av dessa fall att nås fortare enligt regeln i 25 §

andra stycket än enligt regeln i första stycket i samma paragraf.

Vad angår det i 25 § andra stycket angivna relationstalet har inspektionen

erinrat om att enligt 1937 års övergångsbestämmelser finge — utan hinder

av stadgandet i 25 § andra stycket — intill utgången av år 1949 inlåningen

med det avdrag, som i nämnda lagrum sägs, uppgå till ett belopp av 50

gånger sparbankens fonder. Med hänsyn till detta övergångsstadgande förelåge

icke något omedelbart behov av ändring av regeln 30^ gånger fondema.

Det kunde visserligen sägas, att sparbankerna borde i tid få veta efter vdken

regel de måste ha anpassat sig, när övergångsstadgandet upphörde att gälla.

Sparbankerna hade emellertid mycket begränsade möjligheter att under

återstående tid verkställa anpassningen genom fondöknmg på annat sätt an

genom bildande av säkerhetsfond. Av flera anledningar förefölle det, som

om ifrågavarande problem skulle vara lättare att bedöma om två år an nu.

Vid den senare tidpunkten vore måhända inlåningssituationen en helt annan

än för närvarande. 1945 års bankkommitté torde då ha slutfört sitt arbete

och utredningen om sparbankslagens nygestaltning borde om ej vara färdig sa

dock pågå. Inspektionen ville även erinra om att den provisoriska lagstil tningen

med bestämmelser om bankaktiebolagens inlåning utlöpte den 30 juni

1949, vadan frågan om dess ersättande dessförinnan måste tagas upp till behandling.

Allt detta gjorde, att det syntes vara ändamålsenhgast, att aven frågan

om ändring av 25 § andra stycket sparbankslagen finge anstå till denna

senare tidpunkt. Det behövde icke anses vara för sent att bilda säkerhetsfond

i början av år 1949, därest så skulle befinnas erforderligt, eller verkställa

uppsägning av insättarmedel, för den händelse sa radikala åtgärder

då skulle anses nödvändiga. För att emellertid ställa eu längre övergångstid i

utsikt för de sparbanker, som komme att vara i behov av sådan, ville mspck
Bilxang

till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 320.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

tionen föreslå, att Kungl. Maj:t utrustades med fullmakt att efter ansökan

och i mån av behov medge sparbank rätt att under viss tid åtnjuta förlängning

av ifrågavarande övergångsstadgande. Därest en kommitté med uppdrag att

företaga en allmän översyn av sparbankslagen skulle komma att tillsättas under

den allra närmaste tiden kunde det uppdragas åt denna att taga särskild

ställning till frågan i vad mån en förlängning av giltighetstiden för övergångsstadgandet

till 25 § andra stycket borde komma till stånd eller om andra

provisoriska åtgärder borde vidtagas innan eu slutgiltig reglering av sparbankernas

inlåningsrätt hunne genomföras. Under denna förutsättning skulle

inspektionens sistnämnda förslag förfalla.

Enligt vad inspektionen vidare anfört bar inspektionen kommit till den

slutsatsen, att ett visst behov förelåge av ändrade inlåningsbestämmelser om

mera drastiska och ur allmän synpunkt åtminstone för närvarande icke

önskvärda åtgärder skulle kunna undvikas. Såsom inspektionen visat borde

emellertid med ändring av bestämmelserna i 25 § andra stycket sparbankslagen

lämpligen anstå tillsvidare. Redan inledningsvis hade inspektionen avstyrkt

sparbanksföreningens förslag, att gångerregeln i första stycket av

nämnda paragraf skulle ändras. Det återstode sålunda att diskutera, huruvida

bestämmelserna om täckningsfria tillgångar i 25 § första stycket’nämnda

lag skulle kunnat givas en vidare innebörd utan förfång för insättarnas

säkerhet men samtidigt av sådan betydelse för inlåningsrätten, att sparbankernas

bekymmer i detta hänseende lättades.

I sistnämnda hänseende har inspektionen anfört följande.

Sparbanksföreningen har i sin framställning icke velat föreslå, att en ny

uppdelning av sparbanks tillgångar på täckningsfria och icke täckningsfria

skulle ske x forevarande sammanhang utan har ansett att därmed kunde

ansta tills sparbankslagen bleve föremål för allmän översyn. Icke heller inspektionen^

vill föreslå att annan ändring i nu gällande fördelning genomiores

an sadan som gör sparbankerna i inlåningshänseende principiellt likstatlda

med centralkassorna för jordbrukskredit. I övrigt bör fördelningsproblemet

upptagas först i ett större sammanhang. Det är nämligen icke

sa latt att avgöra vad som bör kunna hänföras till täckningsfria tillgångar.

h exemPel hära erbjuda lan mot säkerhet av livförsäkringsbrev inom återkopsvärdet.

Flera liknande exempel av svårbedömbar karaklär kunna antoras

sasom lan mot inteckning i tomträtt, vilka endast under vissa förutsättningar,

som måste undersökas från fall till fall, kunna anses vara hänförliga

till samma klass som täckningsfria placeringar. Vad de så kallade akademikerlanen

beträffar äro de av den karaktär att de skulle kunna medtagas

bland täckningsfria tillgångar, men med ändring i detta hänseende synes

kunna ansta, da dessa lån i förevarande sammanhang äro av mindre betydelse.

»••nentirialkjSSOrna £ör .iordhrukskredit få såsom täckning för inlåningen

stalla bland annat lån mot inteckningar inom 60 procent av taxeringsvärdet

uti jordbruksfastighet. Sparbankerna däremot få med avseende på jordbruksfastigheter

endast räkna med inteckningslån inom 50 procent av taxeringsvärdet

för samma ändamål. Denna belåningsgräns gäller i nämnda hänseende

aven för sparbanks lån mot inteckning i annan fastighet än industrilastighet

i stad, kopmg eller municipalsamhälle. Det synes inspektionen som

om den for täckningsfn placering avgörande gränsen med avseende på båda

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 320.

19

slagen av fastigheter skulle kunna höjas från 50 till 60 procent av taxeringsvärdet.

Den successiva förskjutning uppåt av lånegränserna som skett under

senare år vid belåning av fastigheter och de goda erfarenheter som därvid

i stort sett vunnits ha medfört, att inteckning inom 60 procent av taxeringsvärdet

numera betraktas såsom mycket god säkerhet, när fastigheten är av

den beskaffenhet varom nu är fråga. Man får härvidlag naturligtvis icke

bortse från. att vi nu befinna oss i eu högkonjunktur, då lätt alla värden

verka vederhäftiga, och att ett omslag kan inträffa. Den största risken synes

ligga däri, att dylikt omslag skulle komma först efter nästa allmänna fastighetstaxering,

sedan de senaste årens stigande köpeskillingar hunnit påverka

taxeringsresultaten. Utsikten härtill föranleder viss tveksamhet, men

även om en eller annan placering inom den högre gränsen skulle medtöra

någon förlust, torde man dock böra kunna utgå från att prisfallet å fastigheter

icke skall bli sådant, att säkerheten i allmänhet behövde sättas i fråga

beträffande placeringar inom 60 procent av enligt kommunalskattelagens

försiktiga anvisningar satta taxeringsvärden. Någon förlustrisk måste man

alltid räkna med även när det gäller så kallade täckningsfria tillgångar —- den

subsidiära regeln i 25 § andra stycket är ett uttryck härför — men risken

skall såvitt på förhand kan bedömas hållas inom trånga gränser.

Det förhållandet att flera av de sparbanker, som ha en relativt god fondrelation

kommit i svårigheter på grund av bestämmelserna i 25 § första stycket

sparbankslagen är att tillskriva bland annat den omständigheten, att

dessa sparbanker icke ha någon glädje av rätten att räkna lån å vissa bostads-

och affärsfastigheter som täckningsfria tillgångar, eftersom fastigheter

av dylik art, vilka fylla villkoret att vara belägna i stad, köping eller

municipalsamhälle, icke finnas inom verksamhetsområdet. Nämnda villkor

har därför av dessa sparbanker förnummits som en orättvisa, särskilt med

tanke på bebyggelsen i stora och relativt välordnade samhällen, som icke

fylla de i 25 § sparbankslagen angivna samhälleliga kvalifikationerna. Sedan

det blivit allt vanligare med så kallade blandade kommuner, det vill säga

att stora områden av ren landsbygdskaraktär blivit lagda till stad, köping

eller municipalsamhälle, börjar det framstå såsom i längden ur principiell

synpunkt ohållbart att upprätthålla den nuvarande territoriella gränsen

mellan fastigheter som kunna och icke kunna utgöra grundval för täckningsfri

placering. Inspektionen har därför varit inne på den tanken att bestämmelsen

i 25 § sparbankslagen om fastighets läge skulle utvidgas efter förebild

av föreskriften i § 17 förordningen den 3 augusti 1929 (nr 256) om

Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, där det heter,

att förening iiger utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt

andra samhällen, för vilka byggnadsstadgan för rikets städer och de för

stad meddelade bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och i brandstadgan äro

gällande, så ock i annat inom samma del av riket beläget samhälle eller tätare

bebyggt område, som av Konungen förklarats skola tillhöra verksamhetsområdei.

Då emellertid eu klar avgränsning av de samhällen, som enligt

eu dylik bestämmelse skulle få medräknas, vore svår att åstadkomma, har

inspektionen slutligen uppgivit tanken på att överhuvud taget göra någon

territoriell avgränsning. Eftersom det här är fråga om att räkna in en ny

stor kategori fastigheter bland objekten för täckningsfria låneplaceringar,

vill inspektionen dock begränsa förslaget att enligt terminologien i § 22 förut

nämnda förordning den 3 augusti 1929 avse bebyggd, huvudsakligen för bostadsändamål

anordnad fastighet. Försiktigheten torde även bjuda, att åtminstone

tillsvidare endast inteckning inom 50 procent av taxeringsvärdet

i dylik fastighet på rena landsbygden skall få räknas som täckningsfri placering.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj.ts proposition nr 320.

Inspektionen har vid uppgörandet av detta förslag icke förbisett, att viss

bebyggelse å landsbygden är av oordnad och mindre god beskaffenhet. Sådan

bebyggelse finnes emellertid även i städerna, dels å deras rena landsbygdsområden

och dels inom stadens egentliga hank och stör i vad man kan

kalla saneringskvarteren. Därest inspektionen skulle angiva exempel å förluster,

som sparbank lidit å fastighetsbelåning under senare år och som dess

bättre hittills varit endast sparsamt förekommande, skulle exemplen avse

stadsfastigheter, som tjänat ut sin tid utan att detta i lillräcklig grad observerats

av långivarna. Vad bostadsfastigheterna å landsbygden beträffar, torde

det i stort sett vara så att de, särskilt egnahemmen, äro mycket försiktigt

taxerade. Bebyggelse å landet av sådan beskaffenhet, som i detta sammanhang

helst icke borde komma i fråga, torde kunna betecknas såsom i allmänhet

mycket lågt taxerad. Mer eller mindre riskabla undantag kunna naturligtvis

förekomma, men då man även tar i betraktande det urval som

sparbanken med sin särskilda ortskännedom bör företaga vid belåningen, synes

förslaget enligt inspektionens mening icke vara förknippat med större

vådor än man alltid har att räkna med även vid sådana placeringar, som nu

benämnas täckningsfria.

Sammanfattningsvis vill inspektionen föreslå, att en provisorisk lag utfärdas

innehållande de tillägg till 25 § sparbankslagen som inspektionen i det

föregående behandlat. 25 § nämnda lag synes däremot icke böra ändras, eftersom

hänvisning till denna paragraf göres på andra ställen i lagen såsom

] 27 och 29 §§, vilka paragrafer icke i detta sammanhang böra givas ändrat

innehåll. Den provisoriska lagens giltighetstid sammanhänger med frågan

om när den allmänna revisionen av sparbankslagen kommer att igåagsättas.

Inspektionen anser sig därför icke kunna framställa något förslag härutinnan.

Inom sparbanksinspektionen har biträdande ledamoten Tondén anfört

skiljaktig mening beträffande förslaget att sparbankerna genom en dispenslagstiftning

skulle beredas möjlighet att även efter 1949 års utgång mottaga

inlåning motsvarande högst ett belopp av femtio gånger sparbankernas

fonder.

Bank- och fondinspektionen har anfört.

Utvecklingen på penningmarknaden har under krigsåren och tiden därefter

medfört en starkt ökad inlåning från allmänheten i praktiskt taget alla penninginrättningar,

som basera sin verksamhet på dylik inlåning. Då fondbildningen

icke hållit jämna steg med inlåningsökningen, ha på sina håll

uppkommit svårigheter att uppfylla de i gällande bestämmelser uppställda

kraven på fondtäckning. Detta har i sin tur föranlett framställningar om

ökad inlåningsrätt. Då inlåningsbestämmelserna utformats efter i huvudsak

samma principer — inlåningen får uppgå till viss multipel av de egna fonderna

med tillägg för värdet av vissa tillgångar — har inspektionen i yttranden

över sagda framställningar intagit den ståndpunkten, att inlåningsfrågan

bör avgöras i ett sammanhang för de olika slagen av penninginstitut.

Då vidare kreditväsendets organisation och därmed sammanhängande frågor

äro föremål för utredning av 1945 års bankkommitté, har inspektionen

ansett, att resultatet därav lämpligen bör avvakms, innan inlåningsfrågan

upptages till slutligt avgörande. Inspektionen har icke funnit anledning att

intaga en annan ståndpunkt i förevarande fall. Därtill kommer, att en särskild

utredning om ändrad sparbankslagstiftning överhuvud är att förvänta.

Inspektionen anser sålunda, att andra ändringar i bestämmelserna om sparbankernas

inlåningsrätt icke böra för närvarande vidtagas än sådana, som

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

21

kunna anses erforderliga med hänsyn till utvecklingen under den allra närmaste

tiden och som icke försvåra den slutliga lösningen.

Av framställningen framgår, att endast ett förhållandevis ringa antal sparbanker

kommit i närheten av sin inlåningsgräns enligt 25 § andra stycket

sparbankslagen (inlåningen med undantag av kassa- och liknande medel =

högst 30 gånger fonderna). För endast 15 sparbanker synas fonderna vid

utgången av 1945 ha motsvarat mindre än 4 procent av totala utlåningen. Övriga

sparbanker ha följaktligen icke utnyttjat sin inlaningsrätt enligt nyssnämda

regel till mer än högst c:a 83 procent. Av hänsyn till endast nämnda

15 banker synes det icke motiverat alt, såsom föreslagits, minska kravet på

fondtäckning för samtliga sparbanker från 3 1I3 procent till 2 Va procent. För

möjliggörande av ökad inlåning böra ifrågavarande sparbanker i första hand

eftersträva ökad fondbildning genom överföring av vinstmedel till reservfonden.

Därest tillräcklig fondbildning icke kan åstadkommas på detta sätt,

torde bildande av säkerhetsfonder böra övervägas, en utväg som synes särskilt

lämplig för den kategori av sparbanker, varom här är fråga, nämligen

mindre landsortssparbanker. Inspektionen vill i detta sammanhang vidare

erinra om, att »30 gånger»-regeln icke träder i kraft förrän den 1 januari

1950, varför situationen icke ens för nämnda 15 sparbanker är överhängande.

Såsom i framställningen påpekats ligga ett något större antal sparbanker

i närheten av sin inlåningsrätt enligt regeln i 25 § första stycket (inlåningen

= högst täckningsfria tillgångar + 12,5 gånger fonderna). Emellertid torde

dessa bankers inlåningssvårigheter enklast kunna lösas genom en förskjutning

av gränsen mellan täckningsfria och täckningspliktiga tillgångar. Enligt

gällande bestämmelser ligger gränsen för de inteckningslån, som få inräknas

bland de täckningsfria tillgångarna, vid 50 procent av taxeringsvärdet. Gränsen

för vad som anses såsom i det närmaste riskfria inteckningslån, primärlån,

bar emellertid undan för undan förskjutits uppåt och anses numera beträffande

fastigheter, varom här är fråga, ligga vid 60 procent av taxeringsvärdet,

en gräns som tillämpas av såväl hypoteksföreningar som jordbrukets

kreditkassor. Även vid bedömandet av vad som kan utgöra underlag för

sparbankernas inlåning synes därför 60 procentgränsen kunna tillämpas. Vidare

har bostadsbebyggelsen å landsbygden i viss män fått en annan struktur

än tidigare och på många håll torde fastigheterna där såsom kreditobjekt

kunna mäta sig med fastigheter i tätorter. Såsom täckningsfria tillgångar

böra därför kunna inräknas även inteckningar i bostadsfastigheter å annan

ort än stad, köping och municipalsamhälle. Av försiktighetsskäl torde dock

gränsen beträffande dessa inteckningar tills vidare böra sättas vid 50 procent

av fastighetsvärdet. Till sist vill inspektionen erinra om att flertalet sparbanker

ha en icke obetydlig dold reserv uppkommen genom avskrivning å

obligationsportföljen. Om vid beräkningen av inlåningsrätten obligationerna

upptagas till marknadsvärdet i stället för till bokföringsvärdet — något som

hittills icke plägat ske men som torde vara helt i överensstämmelse med gällande

föreskrifter — vinnes ytterligare en ökning av inlåningsmarginalen.

Den starka inlåningsökningen under krigsåren bär medfört, att sparbankernas

fonder minskat i förhållande till inlåningens omfattning, varigenom

frågan om sparbankernas inlåning: rätt kommit att aktualiseras. Jag vll erinra

om all detta icke är någon för sparbankerna speciell situation; redan

Jdigare lui sålunda provisoriska lagbestämmelser tillkommit för att minska

affärsbankernas svårigheter i samma avseende.

För möjliggörande av ökad inlåning bos sparbankerna bar sparbanks
-

Departements
chefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl May.ts proposition nr 320.

föreningen i sin förevarande framställning hemställt om sådan ändring av

spärreglerna i 25 § sparbankslagen, att de däri angivna relationstalen skulle

ökas från 12 7= respektive 30 till 20 respektive 40. Detta förslag har emellertid

icke accepterats av remissinstanserna, vilka ansett att frågan om sparbankernas

inlåningsrätt icke bör lösas isolerad utan avgöras i samband med

en allmän prövning av de olika kreditinrättningarnas inlåningsröreise. Enligt

vad remissinstanserna vidare uttalade vore det ej heller lämpligt att genomföra

sådana ändringar i sparbankslagen, som kunde föregripa resultatet

av utredningarna inom 1945 års bankkommitté och inom den sparbankskommitté,

som kunde förväntas inom kort bliva tillsatt; i stället borde endast

sådana provisoriska ändringar vidtagas som vore erforderliga med hänsyn

till utvecklingen under den närmaste framtiden. I enlighet härmed förordade

remissinstanserna, att ändringarna skulle i huvudsak begränsas till en utvidgning

av begreppet »täckningsfria tillgångar» i 25 § första stycket sparbankslagen.

Enligt min mening är det angeläget, att även för sparbankernas del vidtagas

sadana ändringar i nu gällande inlåningsbeslämmelser, att sparbankerna

erhålla ökade möjligheter att mottaga insättningar från allmänheten.

Detta framstar som särskilt motiverat i ett läge som det nuvarande, då ett

främjande av det enskilda sparandet är synnerligen önskvärt.

I avvaktan på resultatet av en mera allmän översyn av banklagstiftningen

överhuvud taget torde den nu aktuella utvidgningen av sparbankernas rätt

att mottaga inlåning böra regleras genom en särskild lagstiftning av provisorisk

natur. I vilken omfattning sparbankerna i nuvarande läge böra beredas

ökade inlåningsmöjligheter kan vara tveksamt; för egen del har jag

stannat för att - med vissa jämkningar — tillstyrka den utvidgning som

innefattas i det av sparbanksinspektionen framlagda förslaget härutinnan.

Jag förordar sålunda, att såsom täckningsfria tillgångar skola anses jämväl

fordringar på grund av lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet

samt i annan fastighet än industrifastighet i stad, köping eller municipalsamhälle

intill sextio procent av taxeringsvärdet, dock att i taxeringsvärdet å

jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga

åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog. Genom denna utvidgning

skulle i fråga om jordbruksfastighet likställighet i inlåningsreglerna

ernås med bland andra centralkassorna för jordbrukskredit. Jämväl fordringar

på grund av lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt torde — i de fall där

byggnaden å tomten huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler

—- kunna hänföras till täckningsfria tillgångar i den mån inteckningen

ligger inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnad

varom nu är fråga. Vidare bör bland täckningsfria tillgångar inräknas

fordran på grund av lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom i sådana

fall, där den intecknade fastigheten huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål

eller till affärslokaler och är belägen annorstädes än i stad, köping

eller municipalsamhälle, dock endast intill femtio procent av taxeringsvärdet.

Den nu förordade utvidgningen av begreppet »täckningsfria tillgångar»

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 320. 23

torde böra erhålla begränsad giltighet, förslagsvis under tiden till utgången

av år 1952.

På sätt sparbanksinspektionen föreslagit torde därjämte spärregeln i 25 §

andra stycket sparbankslagen provisoriskt kunna ändras i så måtto, att

Kungl. Maj :t bemyndigas att i särskilda fall medgiva att den i samband med

1937 års ändringar i nyssnämnda paragraf införda övergångsbestämmelsen —

enligt vilken förhållandet mellan inlåningen och fondema för tiden till utgången

av år 1949 regleras med hänsyn till relationstalet 50 i stället för 30

— må utsträckas att gälla för tiden till utgången av år 1952.

Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört ha inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923

(nr 286) om sparbanker; samt

2) lag med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning.

Dessa författningsförslag torde såsom Bilaga1 få fogas vid statsrådsprotokollet

för denna dag.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över nyssnämnda

två lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Ur protokollet:

Erik Skiöld.

1 Det i bilagan intagna förslaget till lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den

29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker — vilket förslag är likalydande med motsvarande vid

propositionen fogade förslag — har här uteslutits.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

Bilaga.

Förslag

till

lag med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid bestämmande av den omfattning, i vilken sparbank på grund av stadgandet

i 25 § första stycket lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker

må inlåna penningar, må under tiden intill utgången av år 1952 med fordringar,

som i nämnda lagrum avses, likställas fordringar på grund av lån,

vilka förfalla eller kunna av sparbanken uppsägas till betalning inom högst

sex månader och för vilka säkerheten utgöres av

1) inteckning som beviljats i fast egendom av beskaffenhet, varom i förenämnda

lagrum sägs, och som till förmånsrätten ligger över fem tiondelar

men inom sex tiondelar av senast fastställda taxeringsvärdet, därvid i taxeringsvärdet

å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets

drivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog;

2) inteckning i fast egendom som är belägen annorstädes än i stad, köping

eller municipalsamhälle och å vilken finnes uppförd byggnad, som

är avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, dock

endast i den mån inteckningen ligger inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet;

eller

3) inteckning i tomträtt därest å tomten finnes uppförd byggnad som är

avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, dock endast

i den mån inteckningen ligger inom sex tiondelar av senast fastställda

taxeringsvärdet å byggnad, som uppförts å den med tomträtt upplåtna tomten.

2 §•

I fråga om sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före den 1 juli 1937,

äger Konungen på ansökan av sparbanken medgiva utsträckning av giltighetstiden

för övergångsbestämmelsen i punkt 1) till lagen den 11 juni 1937

(nr 364) angående ändring i vissa delar av lagen om sparbanker, dock längst

intill utgången av år 1952.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition iu 320.

25

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 juni

1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 28 maj 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över

finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet den 16 maj 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändrad Igdelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923

(nr 286) om sparbanker; samt

2) lag med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i finansdepartementet hovrättsrådet

H. Nitelius.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förstnämnda lagförslag lämnas utan erinran.

I fråga om det senare lagförslaget får lagrådet anföra följande:

Den i 1 § under 1) avsedda utökningen av de s. k. täckningsfria tillgångarna

till att omfatta inteckningar upp till 60 % av taxeringsvärdet har knappast

erhållit ett tillfredsställande uttryck genom att såsom en ny kategori av dylika

tillgångar upptagits inteckningar som ligga mellan 50 och 60% av taxeringsvärdet.

Då vidare det under 3) talas om taxeringsvärdet å byggnad, som

uppförts å den med tomträtt upplåtna tomten, torde icke avses annan byggnad

än sådan som omnämnes i punktens förra del. Detta framgår dock ej

tydligt av den föreslagna lydelsen. Med beaktande av vad sålunda framhållits

synes 1 § lämpligen kunna avfattas så att i ett första stycke stadgas, att

vid bestämmande av den omfattning, i vilken sparbank på grund av stadgandet

i 25 § första stycket lagen om sparbanker må inlåna penningar, skola

under tiden intill utgången av år 1952 med fast egendom, som i samma lagrum

sägs, jämställas 1) fast egendom, som är belägen annorstädes än i stad,

köping eller municipalsamhälle och å vilken finnes uppförd byggnad som

är avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, samt 2)

tomträtt, därest å tomten finnes uppförd byggnad av beskaffenhet som under

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 320. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj.ts proposition nr 320.

1) sägs, samt att i ett andra stycke tillägges, att under samma tid skall, utom

såvitt angår fast egendom som under 1) sägs, i stället för den i nämnda

lagrum stadgade begränsningen till hälften av senast fastställda taxeringsvärdet

å fastighet gälla en begränsning till sex tiondelar av taxeringsvärdet å

fastigheten eller, vad angår tomträtt, å byggnad vilken är uppförd å tomten

och är av beskaffenhet som under 1) sägs.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

27

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.l

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 juni

194 7.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne,

Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den

3 juni 1947 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 16 maj 1947 remitterade

förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr

286) om sparbanker; samt

2) lag med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning.

Föredraganden anför: Lagrådet har lämnat förstnämnda förslag utan erinran.

Beträffande förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående

sparbanks inlåning har lagrådet, som framfört vissa erinringar mot de i 1 §

under 1) och 3) upptagna bestämmelserna, ifrågasatt en annan uppställning

och avfattning av paragrafen i dess helhet. Emellertid torde det till

lagrådet remitterade lagförslaget tydligare än den av lagrådet förordade

texten angiva, i vilka hänseenden utvidgningar äro avsedda att genomföras

i fråga om de s. k. täckningsfria tillgångarna, och torde därför bliva mera

lättförståeligt, särskilt för inom sparbanksväsendet sysselsatta personer som

ju mångenstädes sakna juridisk utbildning. På grund härav anser jag mig

icke böra frångå det förslag, som intagits i remissprotokollet den 16 maj

1947. I 1 § 3) sistnämnda förslag bör dock den jämkningen vidtagas, att uttrycket

»byggnad, som uppförts å den med tomträtt upplåtna tomten» ersättes

med ordet »byggnaden». Vidare bör en redaktionell jämkning göras i

första stycket av samma paragraf.

Föredraganden hemställer härefter, att de till lagrådet remitterade båda

lagförslagen måtte, efter vidtagande av nyssnämnda jämkningar, jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Sandberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1947:436 Skrivelse till Konungen angående regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. a1 i texten