Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 och 21 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 2S6) om sparbanker, m. in
1947-05-16 · 27 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 12 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1947:320, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 och 21 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 2S6) om sparbanker, m. in
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 320.
1
Nr 320.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 och 21 §§ lagen den 29
juni 1923 (nr 2S6) om sparbanker, m. in.; given Stockholms
slott den 6 juni 1947.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker; samt
2) lag med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
I!ihan;/ till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 320.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
•2
Kungl. Maj.ts proposition nr 320.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni
1923 (ur 286) om sparbanker.
Härigenom förordnas, att 26 och 2
banker1 skola erhålla ändrad lydelse
Nuvarande lydelse:
26 §.
Sparbanks utlåningsrörelse---
sparbankens verksamhetsområde.
Sparbanks medel---än skul
debrev.
Lån må,---- sparbankens fon
der.
Är lån, för vilket kommun eller dylik
samfällighet ej är i egenskap av
huvudgäldenär eller löftesmän ansvarig,
icke ställt att betalas inom tre
månader eller, där fråga är om lån,
för vilket säkerheten utgöres av inteckning
i fast egendom, inom sex
månader, skall sparbanken förbehålla
sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning
senast inom tid, som nyss för
varje fall sagts. Sådan uppsägningsrätt
må icke av sparbanken i något
avseende inskränkas.
Lån, för--- — en gång.
Vad i---jämförlig examen.
27 §.
Utan hinder av vad i 26 § sägs må
sparbank, där summan av insättar
-
7 §§ lagen den 29 juni 1923 om sparpå
sätt nedan angives.
Föreslagen lydelse:
26 §.
Sparbanks utlåningsrörelse----
sparbankens verksamhetsområde.
Sparbanks medel---än skul
debrev.
Lån må, —--- sparbankens fon
der.
Är lån, för vilket kommun eller
dylik samfällighet ej är i egenskap
av huvudgäldenär eller löftesmän ansvarig,
icke ställt att betalas inom tre
månader eller, där fråga är om lån,
för vilket säkerheten utgöres av inteckning
i fast egendom eller tomträtt,
inom sex månader, skall sparbanken
förbehålla sig rätt att uppsäga
lånet till återbetalning senast inom
tid, som nyss för varje fall sagts.
Sådan uppsägningsrätt må icke av
sparbanken i något avseende inskränkas.
Lån, för---en gång.
Vad i---jämförlig examen.
27 §.
Utan hinder av vad i 26 § sägs må
sparbank, där summan av insättar
-
1 Senaste lydelse av 26 och 27 §§, se 1946:398.
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
3
Nuvarande lydelse:
nas behållning och sparbankens fonder
enligt senaste bokslut uppgår till
minst fem miljoner kronor, på sätt
och i den omfattning nedan stadgas
mot säkerhet av inteckning i fast
egendom utlämna lån, ställt på längre
återbetalningstid än sex månader,
utan att därvid förbehålla sig rätt att
uppsäga lånet till återbetalning inom
sagda tid.
Lån, som -—--tio år.
Innan lån, varom nu är fråga, beviljas,
skall sparbanken företaga uppskattning
av värdet å den fastighet,
vård lånet sökes.
Såsom säkerhet må godtagas allenast
inteckning i fastighet inom sparbankens
verksamhetsområde, vilken
är av beskaffenhet, som i 25 § sägs,
och ligger inom hälften av fastighetens
uppskattningsvärde. I den mån
Konungens befallningshavande, efter
sparbanksinspektionens hörande, det
medgiver, må dock inteckning inom
sex tiondelar av såväl taxeringsvärdet
som uppskattningsvärdet godtagas
såsom säkerhet; i taxeringsvärdet å
jordbruksfastighet må därvid icke i
något fall inräknas värdet av växande
skog.
Föreslagen lydelse:
nas behållning och sparbankens fonder
enligt senaste bokslut uppgår till
minst fem miljoner kronor, på sätt
och i den omfattning nedan stadgas
mot säkerhet av inteckning i fast
egendom eller tomträtt utlämna lån,
ställt på längre återbetalningstid än
sex månader, utan att därvid förbehålla
sig rätt att uppsäga lånet till
återbetalning inom sagda tid.
Lån, som---tio år.
Innan lån, varom nu är fråga, beviljas,
skall sparbanken företaga uppskattning
av värdet å den fasta egendomen
eller å byggnad, som uppförts
å den med tomträtt upplåtna tomten.
Såsom säkerhet må godtagas allenast
inteckning i sådan fast egendom
inom sparbankens vexksamhetsområde,
som i 25 § sägs, eller i tomträtt till
inom samma område belägen tomt,
dock endast om å tomten uppförd
byggnad är avsedd huvudsakligen för
bostadsändamål eller till affärslokaler.
Sådan inteckning skall ligga inom
hälften av taxeringsvärdet å den fasta
egendomen eller byggnaden och likaledes
inom hälften av det i nästföregående
stycke omförmälda uppskattningsvärdet
eller, i den mån Konungens
befallningshavande, efter sparbanksinspektionens
hörande, det medgiver,
inom sex tiondelar av nämnda
taxerings- och uppskattningsvärde;
dock att därvid i taxeringsvärdet å
jordbruksfastighet icke i något fall
må inräknas värdet av växande skog.
För beviljande av lån mot säkerhet
av inteckning i tomträtt erfordras vidare,
att avtal, varigenom tomträtten
upplåtits, upprättats i enlighet med
av sparbanksinspektionen godkänt
formulär eller eljest blivit av inspek
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
Nuvarande lydelse:
Sparbank skall förbehålla sig rätt
att till betalning senast inom tre månader
uppsäga lån, varom nu är fråga,
därest den intecknade fastigheten
till följd av vanvård eller av annan
anledning undergår sådan värdeminskning,
att säkerheten i märklig
mån försvagas. Nedsättning av fastighetens
taxeringsvärde utgöre icke i
och för sig grund för uppsägning.
Föreslagen lydelse:
tionen godtaget samt att återbetalningstiden
för lånet icke utgår senare
än fem år före tomträttsavtcdets upphörande.
Sparbank skall förbehålla sig rätt
att till betalning senast inom tre månader
uppsäga lån, varom nu är fråga,
därest den intecknade fasta egendomen
eller tomträtten till följd av
vanvård av byggnad eller av annan
anledning undergår sådan värdeminskning,
att säkerheten i märklig
mån försvagas. Nedsättning av taxeringsvärdet
å den fasta egendomen eller
å byggnad, som uppförts å den
med tomträtt upplåtna tomten, utgöre
icke i och för sig grund för uppsägning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.
Kunffl. Maj:ts proposition nr 320.
5
Förslag
(ill
lag med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vid bestämmande av den omfattning, i vilken sparbank på grund av stadgandet
i 25 § första stycket lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker
må inlåna penningar, skola under tiden intill utgången av år 1952 med fordringar,
som i nämnda lagrum avses, likställas fordringar på grund av lån.
vilka förfalla eller kunna av sparbanken uppsägas till betalning inom högst
sex månader och för vilka säkerheten utgöres av
1) inteckning som beviljats i fast egendom av beskaffenhet, varom i förenämnda
lagrum sägs, och som till förmånsrätten ligger över fem tiondelar
men inom sex tiondelar av senast fastställda taxeringsvärdet, därvid i taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets
drivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog;
2) inteckning i fast egendom som är belägen annorstädes än i stad, köping
eller municipalsamhälle och å vilken finnes uppförd byggnad, som
är avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, dock
endast i den mån inteckningen ligger inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet;
eller
3) inteckning i tomträtt därest å tomten finnes uppförd byggnad som är
avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, dock endast
i den mån inteckningen ligger inom sex tiondelar av senast fastställda
taxeringsvärdet å byggnaden.
2 §•
I fråga om sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före den 1 juli 1937,
äger Konungen på ansökan av sparbanken medgiva utsträckning av giltighetstiden
för övergångsbestämmelsen i punkt 1) till lagen den 11 juni 1937
(nr 364) angående ändring i vissa delar av lagen om sparbanker, dock längst
intill utgången av år 1952.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947.
6
Kungl. Maj ds proposition nr 320.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 16 maj 1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om vissa ändringar
i sparbankslagstiftningen samt anför därvid följande.
Fråga om rätt för sparbankerna att utlämna lån mot säkerhet
av inteckning i tomträtt.
Tomträttsinstitutet infördes i svensk rätt genom lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom. Samtidigt utfärdades lagen om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt ävensom lagen
om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt. Beträffande den närmare innebörden
av sagda lagstiftning torde jag få hänvisa till propositionen den 7 mars
1947 (nr 154) med förslag till förordning om ändring i 1935 års förordning
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m., genom vilken
proposition framlades bland annat förslag om rätt för stadshypoteks- och
bostadskreditföreningar att utlämna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt
(se s. 17—18).
I lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker äro icke upptagna några
särskilda föreskrifter om rätt för sparbanker att utlämna lån mot säkerhet
av inteckning i tomträtt. Något hinder föreligger sålunda icke för sparbankerna
att lämna s. k. obundna lån mot säkerhet av nu angivet slag. I jämförelse
med obundna inteckningslån i fast egendom föreligger en skillnad
endast såtillvida, att sistnämnda lån jämlikt 26 § fjärde stycket kunna utlämnas
med högst sex månaders uppsägning, medan för tomträttslånen måste
tillämpas eu uppsägningstid av högst tre månader. Den rätt till bindning av
inteckningslån på högst tio år, som i 27 § med vissa begränsningar medgivits
sparbanker med ett förvaltat kapital av minst 5 miljoner kronor, avser
endast inteckningar i fast egendom, icke tomträttsinteckningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
i
I en den 19 september 1946 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrift bär
svenska sparbanksföreningen hemställt att sparbankerna skulle erhålla rätt
att lämna s. k. bundna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt.
Såsom närmare motivering för sin hemställan har sparbanksföreningen
anfört att med den utvidgning av tomträttsinstitutets användning, som redan
skett och som väl sannolikt fortsättningsvis komme att äga rum, det syntes
föreningen angeläget, att kreditförhållandena på detta område ordnades så,
att tomträttshavarna kunde få sina legitima behov i möjligaste mån tillgodosedda.
Då det vidare numera vore en allmän uppfattning, att tomträttsinteckningar
normalt vore belåningsbara i huvudsak på samma sätt som inteckningar
i fast egendom, ansåge föreningen att något principiellt hinder icke
borde föreligga mot att sparbankernas rätt att binda inteckningslån utvidgades
till alt omfatta även tomträttsinteckningar.
Beträffande de särskilda villkor, som kunde bliva erforderliga lör rätten
att utlämna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, har sparbanksföreningen
framhållit följande.
Det är uppenbart, att eu tomträttsinteckning på grund av tomträttens tidsbegränsning
icke kan utan särskilda villkor bindas i tio år, om kortare tid
återstår av upplåtelsetiden. I sådant fall kan bindningen begränsas till att
avse högst den återstående tiden; dock bör det med hänsyn till låntagarens
intressen vara möjligt att binda lånet för längre tid (högst 10 år) under det
uttryckliga villkoret för bindningens giltighet efter löpande upplåtelseperiods
utgång, att upplåtelsen då blir förnyad på sådant sätt, att kreditvärdigheten
kvarstår.
Likaså är det uppenbart, att det för kreditgivaren har det största intresse,
att bestämmelserna i upplåtelseavtalet innehålla skäliga regler om bostadshusets
inlösning av markägaren därest upplåtelsetiden icke förlänges. Däremot
synas andra bestämmelser, som begränsa tomträttshavarens dispositionsrätt
beträffande tomten eller huset, icke i och för sig behöva påverka
kreditgivningen på annat sätt än att belåningsvärdet kan tänkas bli reducerat
till följd av dylika bestämmelser. Det måste dock anses ligga i markägarens
intresse att icke genom alltför rigorösa bestämmelser omöjliggöra
för tomträttshavaren att erhålla lån enligt vanliga normer.
De modifikationer i villkoren för bundna tomträttslån, som på grund av
här antydda omständigheter böra iakttagas, äro i princip desamma, som
måste beaktas även vid utlämnandet av obundna lån, ehuru skillnaden beträffande
tidslängden kan påkalla större uppmärksamhet av kreditgivaren
beträffande de bundna lånen än beträffande de obundna. De äro också så
helt naturliga, att eif lagfästande av dem synes knappast vara behövligt,
helst som tomträttsavtalen kunna vara eller bliva rätt skiftande till sitt
innehåll. Men styrelsen har å andra sidan icke något att erinra mot ett
sådant lagfästande. Lämpligen torde för sparbankernas del kunna stadgas
samma regler, som må komma att fastställas lör stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna,
om dessa erhålla rätt att binda lån i tomträtt.
Över sparbanksföreningens förevarande framställning ha, efter remiss,
gttrandcn avgivits av fullmäktige i riksbanken, sparbanksinspektionen samt
bank- och fondinspektionen. I samtliga yttranden har framställningen i princip
tillstyrkts.
Fullmäktige i riksbanken ha erinrat om all de i annat sammanhang -
i
8
Kungl. Mcij.ts proposition nr 320.
sitt yttrande över förslaget om rätt för stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna
att utlämna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt — uttalat
den uppfattningen att fastighetsinteckningar och inteckningar i tomträtt, de
senare givetvis under förutsättning att tomträttsavtalet vore av betryggande
innehåll, finge anses tämligen likvärdiga ur säkerhetssynpunkt. I överensstämmelse
med denna uppfattning hade fullmäktige principiellt icke något
att erinra mot bifall till sparbanksföreningens nu föreliggande framställning.
Så länge de speciella frågor beträffande inteckningshavarens säkerhet,
som uppstode i samband med upplåtelsetidens utgång, icke vunnit eu ur
inteckningshavarens synpunkt tillfredsställande reglering, borde emellertid
tomträttslån — såsom förutsattes i förslaget om rätt för stadshypoteks- och
bostadskreditföreningar att utlämna sådana lån — uppläggas såsom amorteringslån
och slutbetalas före upplåtelsetidens utgång.
Sparbanksinspektionen har understrukit, att tomträltsbelåning på grund av
därmed förenade speciella risker måste bedrivas med särskild försiktighet.
Den avtalsfrihet, som för närvarande rådde vid upplåtelse av tomträtt, mediörde,
att vid dylik belåning betydligt större krav måste ställas på kreditgivarens
försiktighet och bedömningsförmåga än som vore fallet vid vanlig
fastighetsbelåning. Särskilt svårbedömliga och vanskliga bleve förhållandena
när värmecentraler och dylika anläggningar vore gemensamma för
byggnader till skilda tomträtter, eftersom gemensam inteckning och inteckning
för servitut vore okända begrepp i lagen om inteckning i tomträtt. En
nödvändig förutsättning för alt sparbankerna skulle kunna medgivas rätt att
utlämna bundna lån mot säkerhet av lomträttsinteckning syntes därför vara,
att garantier skapades för att avtal, som skulle ligga till grund för belåningen,
bleve föremål för en sakkunnig och objektiv granskning. Inspektionen
ville erinra om att Kungl. Maj:t i proposition nr 154 till årets riksdag
bland annat föreslagit, att sådan granskning för stadshypoteks- och bostadskreditföreningamas
del skulle ske centralt hos styrelserna för respektive föreningars
huvudorgan. Därest föreskrifter av motsvarande innebörd komme
till stånd med avseende på sparbankernas ifrågasatta tomträttsbelåning, hade
inspektionen i princip icke något att erinra mot att sparbankerna medgåves
rätt att utlämna bundna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt.
Härefter har sparbanksinspektionen anfört ytterligare följande.
Frågan om den centrala granskningen kompliceras av det förhållandet, atl
sparbankerna, som var för sig äro fullt självständiga institut, icke äga något
gemensamt organ med motsvarande sammansättning, ställning och befogenheter
som stadshvpotekskassans och bostadskreditkassans respektive styrelser,
i vilka Konungen och fullmäktige i riksgäldskontoret utse sammanlagt
i den förra samtliga ledamöter och i den senare tre ledamöter av sju
(eventuellt nio). En tänkbar utväg ur svårigheten vore att föreskriva, att
sparbank endast skulle äga lämna bundna lån å tomträtt, som upplåtits under
sådana villkor, att belåning jämväl enligt av vederbörande kassastyrelse
fattat beslut kunde ske hos stadshypoteks- eller bostadskreditförening. En
måhända bättre lösning vore att i likhet med vad som gäller vid meddelande
av tillstånd för sparbank till viss höjning av belåningsgränsen enligt 27 g
fjärde stycket sparbankslagen låta Konungens befallningshavande efter spar
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
banksinspektionens hörande avgöra, vilken typ av lomträttsavtal som lör viss
ort finge ligga till grund för bundet lån. Det borde då förutsättas, att inspektionen
vid avgivande av infordrade yttranden upprätthölle nödig kontakt
med respektive kassastyrelser för åstadkommande om möjligt^ av ensartade
bedömningsgrunder med avseende på säkerheten för bundna lån såvitt upplåtelsernas
innehåll anginge. Därmed vunnes även att ifrågavarande avtalsprövning,
som i avsaknad av fasta regler i lagstiftningen eller eljest tillika
blir en tillsynsangelägenhet på grund av sin karaktär av omdömest råga
liksom många andra av skiftande förhållanden föranledda standpunktstaganden
vid kreditgranskningen — icke bleve undandragen tillsynsmyndigheternas
bedömande, ehuruväl ett sådant undandragande ur ansvarssynpunkt kan
le sig som en fördel för samma myndigheter. Det må därjämte framhållas,
att granskningen av tomträttsavtalen skulle komma att stå i ett visst samband
med sådana ansökningar om viss höjning av belåningsgränsen, som
inspektionen förutsätter efter förebild av nu gällande bestämmelser i 27 §
fjärde stycket sparbankslagen också skola ingivas till Konungens befallningshavande
när lån avser byggnad som utgör tillbehör till tomträtt.
Inspektionen utgår från att i 27 § sparbankslagen givna bestämmelser även
i övrigt i tillämpliga delar skola gälla jämväl för bundna lån mot inteckning
i tomträtt. Det må här allenast påpekas, att en konsekvens av tillämpningen
bland annat bör bliva, att i fråga om tomträttslån endast den del av taxerings-
respektive uppskattningsvärdet, som avser byggnad, tår läggas till
grund för belåningsvärdet vid dettas bestämmande, och att hänsyn således
icke får tagas till markvärdet.
Därutöver torde tillika erfordras en bestämmelse, som ställer de bundna
lånens förfallodagar i betryggande förhållande till utgången av respektive
tomträttsupplåtelser. Så länge frågan om tomträttsintecknings ställning vid
prolongering av tomträttsavtal icke blivit reglerad, synas nämligen bundna
lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt enligt inspektionens mening böra
ställas att förfalla till betalning i god tid före upplåtelsetidens slut. Bestämmelse
härom torde vara så mycket mer påkallad som man icke torde kunna
räkna med att lånen utan särskild föreskrift om obligatorisk amortering —
och inspektionen anser sig icke böra påyrka dylik föreskrift — skola vara
slutbetalda före sistnämnda tidpunkt. Inspektionen vill därför föreslå, att
bundet lån, som av sparbank utlämnas mot inteckning i tomträtt, skall ställas
att förfalla senast fem år före tomträtt supplåtelsens utgång. Då sparbank
endast får lämna bundet lån å högst tio år och det under den närmaste tiden
i de allra flesta fall kommer att bliva fråga om tomträtter med flera gånger
denna löptid, torde bestämmelsen i fråga icke ännu på länge komma att
vålla sparbankerna någon nämnvärd olägenhet. Inspektionen tillåter sig
förmoda, att innan nämnda regel hinner bliva av större aktualitet skall den
ha gjorts överflödig genom den ändrade lagstiftning om inteckning i tomträtt,
som kan förväntas komma till stånd i anslutning till den omarbetning
av jordabalken, varmed lagberedningen för närvarande är sysselsatt.
Under nu angivna förutsättningar tillstyrker inspektionen, att sparbankeina
beredas möjlighet alt utlämna bundna lån mot säkerhet av inteckning i
tomträtt.
Bank- och fondinspektionen har framhållit, att tomträttsinstitutet numera
fått en starkt ökad användning, och att det därför vore av vikt, att tomträttshavare
bereddes goda kreditmöjligheter. Att tomträtt såsom kreditobjekt
hade i huvudsak samma värde som fast egendom kunde enligt inspektionens
mening möjligen göras gällande i Iråga om lan på kort tid eller kort tids
uppsägning. Med den för närvarande öppna frågan om tomträttsinteckningars
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kunql. Mcij.ts proposition nr 320.
Departements
chefen.
ställning vid förnyelse av tomträttsavtal syntes man däremot icke helt kunna
generellt godtaga en tull likställighet mellan de båda slagen av kreditobjekt
vid belåning på längre tid. Eu grundläggande förutsättning för att lån överhuvud
taget skulle kunna beviljas mot säkerhet av inteckning i tomträtt
måste vara, att bestämmelserna i tomträttsavtalet vore betryggande ur kreditgivarens
synpunkt. Enär frågan huruvida så vore förhållandet i ett visst
angivet fall ofta — i nu förevarande hänseende särskilt beträffande sparbanker
som icke vore utrustade med på området speciellt sakkunnig persoiwl
kunde vara svår att avgöra, syntes det, vid ett medgivande åt sparbanker
av den sökta rätten att meddela bundna lån mot inteckning i tomträtt,
böra förutsättas att belåningen icke ägde rum innan innehållet i tomträttsavtalet
varit underkastat någon central prövning. Möjligen skulle man
kunna tänka sig det tillvägagångssättet, att lån av nu ifrågavarande slag
linge utlämnas allenast därest tomträttsavtalet till sin innebörd stode i överensstämmelse
med sådana avtal, som godkänts av stadshypoteks- eller bostadskreditkassan
i samband med belåning inom vederbörande organisation
av inteckningar i tomträtt. Därigenom skulle man vinna den uppenbara fördelen
av att inom vissa betydande kreditgivningsområden åstadkomma en
enhetlighet i fråga om tomträttsavtals bedömande in* kreditgivaresynpunkt.
Med avseende å tiden för bindning av tomträttslån borde i tomträttslagstiftningens
nuvarande läge lån av nu ifrågavarande art endast kunna bindas
för så lång tid, att lånet kunde beräknas bliva helt guldet före upplåtelsetidens
utgång. I fråga om belåning i skarven mellan två upplåtelseperioder
vore det angeläget att en för såväl låntagare som långivare tillfredsställande
ordning komme till stånd. För den nu ifrågasatta belåningsrätten borde givetvis
de i sparbankslagen för rätt till bindning av lån mot säkerhet av
inteckning i fast egendom givna allmänna reglerna göras i tillämpliga hänseenden
gällande. Därest vad sålunda anförts beaktades, bade inspektionen
icke något alt erinra emot att sparbankerna bereddes den föreslagna rätten
att binda lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt. Inspektionen ansåge sig
emellertid böra framhålla vikten av afl en sådan rätt bleve av sparbankerna
utnyttjad med stor försiktighet.
I detta sammanhang torde jag få erinra om att bankoutskottet vid innevarande
ars riksdag i sitt utlåtande (nr 37) över förenämnda proposition
nr 154 uttalat önskvärdheten av att även sparbankerna bereddes möjlighet
att utlämna bundna lån mot säkerhet av'' tomträttsinteckningar.
Såsom i det föregående framhållits föreligger för närvarande icke något
hinder för sparbankerna att utlämna obundna lån mot säkerhet av inteckning
i tomträtt. Någon rätt att bevilja bundna lån mot säkerhet av nu angivet
slag förefinnes däremot icke för sparbankernas del.
Vid framläggandet för innevarande års riksdag av propositionen (nr 154)
med förslag till ändrad lagstiftning angående stadshypoteks- och bostadskreditföreningar
i syfte att möjliggöra för dessa föreningar att utlämna lån mot
säkerhet av inteckning i tomträtt framhöll jag, att tomträttsinstitutet under
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 320.
11
senare år erhållit ökad användning och att det syntes antagligt, att upplåtelser
av mark med tomträtt i stället för överlåtelser med äganderätt framdeles
komme att bliva vanligare än hittills; och i anslutning därtill underströk
jag, att frågan om införande av rätt för berörda föreningar att utlämna
lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt sålunda fått större praktisk
betydelse än tidigare. Dessa uttalanden äga full giltighet även vid bedömandet
av den nu föreliggande frågan om införande av rätt för sparbankerna
alt utlämna bundna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt.
På sätt i nyssnämnda proposition understrukits föreligga vissa skiljaktigheter
mellan den säkerhet, som utgöres av inteckning i fast egendom, och
.säkerhet bestående av inteckning i tomträtt. Emellertid torde det vara möjligt
att även för sparbankernas del i huvudsak eliminera de risker, som med
nuvarande lagstiftning äro förenade med ett utnyttjande av tomträtten såsom
kreditobjekt.
Den av sparbanksföreningen gjorda hemställan om rätt att utlämna bundna
lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt har tillstyrkts av remissinstanserna,
vilka dock samtidigt understrukit vikten av att en dylik rätt utnyttjades
med försiktighet.
I enlighet med det nu anförda och då det synes rimligt, afl sparbankerna
erhålla i slort sett samma utlåningsmöjligheter som övriga kreditinrättningar
med likartade uppgifter, anser jag mig i princip höra tillstyrka sparbanksföreningens
hemställan i nu förevarande hänseende.
Vad angår de närmare villkor, som sparbankerna böra ställa sig till efterrättelse
vid utlämnandet av bundna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt,
torde i främsta rummet böra gälla att vederbörande tomträttsavtal är
av betryggande innehåll ur sparbankens synpunkt sett. Då det kan antagas,
att åtskilliga sparbanker, vilka äro av den storleksordning att de äro oförhindrade
att bevilja bundna lån, icke äga tillgång till den speciella sakkunskap,
som är erforderlig för ett rikligt bedömande av tomträttens kreditvärde,
torde garantier böra skapas för att tomträttsavtalen underkastas speciell
granskning jämväl på annat håll än hos sparbankerna själva. I motsats
till stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna äro sparbankerna helt fristående
kreditinrättningar som icke äro underordnade någon central organisation.
Vid sådant förhållande synes det lämpligast att anförtro åt den
centrala tillsynsmyndigheten för sparbankerna eller alltså sparbanksinspektionen
att verkställa den granskning av tomträttsavtalen som kan bliva erforderlig.
Det kan härvid uppenbarligen icke komma i fråga, att varje särskilt
avtal skall insändas till inspektionen för granskning och godkännande, utan
inspektionen bör — efter granskning av sadana formulär som vanligen användas
vid tom trät tsupplåtelser — meddela besked, i vilken utsträckning dylika
formulär må anses betryggande ur kreditsynpunkt. Jag förutsätter, att inspektionen
vid godkännande av formulär till tomträttsavtal kommer att tilllämpa
i huvudsak samma bedömningsgrunder som stadshypoteks- och bostadskreditkassorna
vid deras prövning av tomträttsavtalen.
I övrigt torde nu gällande bestämmelser om rätt för sparbankerna alt lämna
bundna lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom böra i stort selt
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 320.
äga motsvarande tillämpning i fråga om sådana bundna lån där säkerheten
utgöres av inteckning i tomträtt. Uppenbart är att vid fastställandet av uppskattnings-
eller taxeringsvärdet i förevarande fall hänsyn skall tagas endast
till byggnadsvärdet och icke till markvärdet. Vissa ytterligare föreskrifter
torde dock vara erforderliga för lån av sist angivet slag. Sålunda torde böra
stadgas, att byggnad, som uppförts å den med tomträtt upplåtna tomten,
skall vara avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler.
Slutligen bör av säkerhetshänsyn föreskrivas, att bundet lån varom nu är
fråga skall vara slutbetalt senast fem år före tomträttsavtalets upphörande.
De nu förordade nya bestämmelserna om rätt för sparbank att lämna
bundna lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt torde böra införas i 27 §
sparbankslagen.
Fråga om ändring av längsta uppsägningstiden för lån mot säkerhet
av inteckning i tomträtt.
Såsom törut anmärkts är längsta uppsägningstiden för lån mot säkerhet
av inteckning i fast egendom sex månader, medan motsvarande uppsägningstid
begränsas till tre månader då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning
i tomträtt (26 § fjärde stycket sparbankslagen).
I den tidigare berörda framställningen från svenska sparbanksföreningen
hai framhållits, att nyssnämnda skillnad i fråga om längsta uppsägningstiden
icke hade sa stor betydelse från sparbankernas egen synpunkt; det
förekomme att även inteckningslån i fast egendom utlämnades med tre månaders
uppsägningstid. Låntagarna fäste däremot ofta stort avseende vid
uppsägningstidens längd. Da något särskilt motiv knappast kunde åberopas
till stöd för nämnda skillnad — särskilt icke om sparbankerna finge rätt att
bevilja bundna tomträttslån — vore det önskvärt att 26 § sparbankslagen
ändrades så att ifrågavarande båda typer av fastighetslån i förevarande avseende
bleve likställda. Sparbanksföreningen hemställde om sådana ändringar
i sparbankslagen, att dylik likställighet uppnåddes.
I remissyttrandena har sparbanksföreningens förevarande hemställan tillstyrkts.
DtP^lehnnU'' FÖr egen del har Jag ej något att erinra mot att lån mot säkerhet av inteckning
i tomträtt med avseende å längsta tillåtna uppsägningstid likställas
med lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom. Genomförandet av denna
likställighet föranleder ändring av 26 § fjärde stycket sparbankslagen.
Fråga om ändrade bestämmelser rörande sparbankernas inlåningsrätt.
Enligt 25 § första stycket sparbankslagen må sparbank inlåna penningar
dels till ett belopp, för vilket full täckning hos sparbanken finnes i kontanta
penningar, i medel, som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 320.
13
postsparbanken, inländskt bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit
eller å postgiro, i skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser utfärdade
av riksgäldskontoret, i statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket
Sveriges stadshypotekskassas eller andra fullgoda inhemska obligationer.
i fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande kommun eller
dylik samfällighet är ansvarig eller för vilka säkerheten utgöres av sådana
obligationer, som nu nämnts, eller i fordringar på grund av lån, vilka förfalla
eller kunna av sparbanken uppsägas till betalning inom högst sex månader
och för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av senast
fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle
belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet,
därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för
jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av
växande skog, dels ock därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv
gånger sparbankens fonder.
Därjämte stadgas i 25 § andra stycket, att i intet fall må dock inlåningen
— med avdrag av ett belopp, motsvarande sparbankens kassa och de medel,
som för sparbankens räkning innestå hos riksbanken, postsparbanken, inländskt
bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgiro —
överstiga trettio gånger sparbankens fonder.
Nu ifrågavarande bestämmelser infördes i sparbankslagen genom lagen
den 11 juni 1937 (nr 364) om ändring i vissa delar av förstnämnda lag. I
fråga om sparbank, vars reglemente blivit fastställt före den 1 juli 1937,
skall enligt övergångsbestämmelserna till 1937 års lag bl. a. den löreskriften
lända till efterrättelse, att — utan hinder av stadgandet i 25 § andra stycket
— inlåning må, intill utgången av år 1949, med det avdrag, som i nämnda
lagrum sägs, uppgå till ett belopp av femtio gånger sparbankens fonder. I
I en den 24 januari 1947 dagteclcnad, till Kungl. Maj:t ställd skrift har
svenska sparbanksföreningen gjort framställning om ändring av bestämmelserna
i 25 § sparbankslagen om sparbankernas inlåningsrätt i syfte att vidga
denna rätt. Enligt föreningens uppfattning vore en provisorisk lagstiftning
i ämnet nödvändig i avvaktan på eu allmän översyn av sparbankslagen.
Efter redogörelse för tillkomsten av nu gällande bestämmelser i 25 § sparbankslagen
och för sparbankernas möjligheter att placera inlånade medel
bär sparbanksföreningen anfört bl. a. följande.
Insätt arbehållningen har under åren 1942—1945 stigit från 3,G miljarder
kronor vid utgången av år 1941 till 5,6 miljarder kronor vid utgången av år
1945 eller i medeltal med 500 miljoner kronor per år. För år 1946 torde
ökningen hålla sig omkring 400 miljoner kronor. I dessa siffror äro tillgodogjorda
räntor medräknade. Sedan år 1935, då insättarbehållningen utgjorde
3,4 miljarder kronor, har insättarbehållningen alltså ökats med nära 65 procent.
1 betraktande härav är det naturligt, att sparbankernas fondbildning
icke kunnat hålla jämna steg med ökningen av insättarbehållningen, men
det vittnar gott om den starka ställning, som sparbankerna i gemen ha, att
vid utgången av år 1945 (innan fondering av på året belöpande vinstmedel
skett) endast 2 sparbanker hade mindre fondrelation än 37s %; den ena av
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 320.
dessa har genom den år 1946 beslutade fonderingen av vinstmedel för år
1945 fört fondrelationen upp över 31/.. %. Hos 13 sparbanker utgjorde fondrelationen
mer än 31!, % men högst 4 %, och 31 sparbanker hade mer än
4 men högst 4,5 % fondtäcknmg. Av landets 458 sparbanker hade alltså den
alldeles övervägande delen, nära 400, en fondtäckning större än 4,5 %. Men
det måste konstateras, att sparbankernas fondtäckning stadigt gått ned under
de senaste åren. Denna utveckling innebär icke, alt någon risk för insättarnas
behållning uppkommit, men den visar, att de nuvarande inlåningsreglerna
i denna del för en del sparbanker icke motsvara den allmänna ekonomiska
utvecklingen inom deras verksamhetsområden och att man måste
räkna med att så efter hand blir förhållandet för allt flera sparbanker.
Sparbanksföreningen har vidare framhållit, att ett något större antal sparbanker
syntes ligga närmare gränsen för sin inlåningsrätt enligt den första
regeln (täckningsfria tillgångar plus 121I» gånger fonderna). Enligt uppgift
från sparbanksinspektionen hade 96 sparbanker vid utgången av år 1945
utnyttjat 80 % eller mera av sin inlåningsrätt, därav 23 över 90 % och av
dessa 6 över 95 %. Av nämnda 96 sparbanker tillhörde 37 de förut omtalade
sparbanker, som hade en fondtäckning av högst 4,5 °/o, räknat på hela inlåningen
minus kontanter och vissa banktillgodohavanden. Detta kunde synas
egendomligt, eftersom inlåningen — inom ramen av den andra regeln
alltid kunde ökas med vad som kunde placeras i täckningsfria tillgångar.
För dessa sparbanker utgjorde emellertid svårigheten, ail deras utlåning på
grund av verksamhetsområdets struktur i jämförelsevis stor omfattning måste
få täckningskrävande natur. Det vanligaste vore givetvis, att det vore fråga
om bostadsegnahem inom sådana områden, som ännu icke utgjorde rättsligt
bildade samhällen; otta kunde det vara en mer eller mindre svårlöst inkorporeringsfråga,
som vore avgörande även i här förevarande avseende. En
placering av nya insättarmedel i täckningsfria tillgångar skulle för dessa
sparbanker, som icke kunde placera medlen i täckningsfria inteckningslån,
innebära alt de måste köpa obligationer, och samtidigt skulle de nödgas avvisa
lånesökande, som icke kunde erbjuda annat än täckningskrävande säkerheter.
Varken den senare utvägen eller en sådan åtgärd som att avvisa
insättare stode i överensstämmelse med sparbankens ändamål. När en sådan
situation hotade att inträda, hade man anledning att fråga sig, om den
gällande regeln vore riktigt avvägd.
Härefter har sparbanksföreningen understrukit, att varken 30-gångerlegeln
eller 121/2-gångerregeln vore baserad på någon verklig bedömning av
riskerna i den täckningsfria och den täckningskrävande medelsplaceringen.
En sådan bedömning vore också helt naturligt svår att åstadkomma. Emellertid
borde erinras om alt även de såsom mera riskbetonade bedömda täckningskrävande
tillgångarna huvudsakligen bestode av lån mot fullgod säkerhet,
och i övrigt bestode de till eu mindre del av sparbankernas aktier och
andelar i vissa företag samt bokförda värdet av sparbankernas fastigheter.
Sparbankerna hade överhuvud taget mycket sällan och till jämförelsevis obetydliga
belopp lidit förlust pa sin nutida långivning. Erfarenhetsmässigt
skulle man därför kunna ernå en fullt tillfredsställande säkerhet för den
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majtts proposition nr 320.
15
täckningskrävande medelsplaceringen med en mycket mindre fondtäckning
än 8 °/o. Men föreningen vore väl medveten om betydelsen av alt härvidlag
hålla en bred marginal; sparbankernas säkerhet finge icke sättas i fråga.
Föreningen hade noga övervägt detta spörsmåls båda sidor: å ena sidan att
icke äventyra sparbankernas säkerhet och å andra sidan att avväga inlåningsregeln
så att den icke onödigtvis hämmade sparbankernas verksamhet.
Föreningen hade därvid kommit till den uppfattningen, att man från den
senare synpunkten skulle ernå en åtminstone tills vidare tillfredsställande
regel, om fondtäckningen för de täckningskrävande tillgångarna minskades
till 5 % — vilket innebure att mullipeln 121/2 skulle höjas till 20 — utan
att man därmed skulle komma ned till någon undre gräns från säkerhetssynpunkt.
Denna ändring skulle medföra en minskning av den utnyttjade
inlåningsrätten för de hårdast trängda sparbankerna exempelvis från 97 %
till 65 %>, från 97 °/o till 79 °/o, från 96 °/o till 75 °/o och från 95 % till 75 %>.
I fråga om den andra huvudregeln hade föreningen — eftersom en provisorisk
lösning icke borde gå längre än som kunde anses nödvändigt — ansett
sig böra stanna vid att föreslå en höjning av multipeln 30 til! 40 gånger
fonderna, innebärande en fondtäckning av 2,5 °/o för hela inlåningen minus
kontanter och banktillgodohavanden.
Jämväl över sistnämnda framställning ha, efter remiss, yttranden avgivits
av fullmäktige i riksbanken, sparbanksinspektionen samt bank- och fondinspektionen.
Fullmäktige i riksbanken ha anfört.
Fullmäktige vilja erinra om att utredning genom 1945 års bankkommitté för
närvarande pågår angående kreditväsendets organisation. Vidare torde man
böra räkna med att en särskild utredning angående sparbankslagstiftningen
inom kort kommer att aktualiseras. Redan av denna anledning synes det
angeläget att i möjligaste mån undvika sådana ändringar i gällande bestämmelser,
som kunna föregripa utredningsresultatet. Det bör även beaktas, att
inlåningsbestämmelserna liksom motsvarande bestämmelser för affärsbankerna
indirekt reglera sparbankernas utlåningsrätt. Fn ändring av bestämmelserna
på sätt föreningen ifrågasatt skulle väsentligt vidga ramen för sparbankernas
utlåningsmöjligheter och därigenom i nuvarande penningpolitiska läge
kunna medföra ogynnsamma verkningar.
Enligt fullmäktiges mening bör erforderligt underlag för den fortsatta inlåningen
i första hand eftersträvas genom ökad fondbildning. Fullmäktige vilja
i detta avseende särskilt framhålla den i 34 § sparbankslagen anvisade utvägen
att bilda säkerhetsfonder. Ett icke obetydligt antal sparbanker torde
kunna begränsa omfattningen av icke nödvändiga nedskrivningar av obligationer
m. in. och i stället använda större del av uppkommande vinstmedel till
ökning av reservfonderna i eu takt, som närmare ansluter sig till de successivt
växande insättarbehållningarna. De långtgående nedskrivningar, som på sina
håll synas ha skett, innebära visserligen en i och för sig önskvärd konsolidering
och kunna ur skattesynpunkt le sig fördelaktiga för sparbankerna. Därigenom
uppkomna dolda reserver få emellertid enligt nu gällande bestämmelser
icke inräknas i inlåningsundcrlagcf, ehuru desamma ur säkerhetssynpunkt
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Kuncjl. Maj:ts proposition nr 320.
givetvis aro att jämställa med fonderna. Anledning torde väl också föreligga
att vid en kommande utredning överväga, i vad mån dylika reserver må
kunna medföra rätt till ökad inlåning. I avvaktan härpå synes emellertid
större återhållsamhet i nedskrivningarna böra rekommenderas.
Fullmäktige ha vidare uttalat, att fullmäktiges nyssnämnda ståndpunkt icke
innebure, att fullmäktige ställde sig avvisande till sådana jämkningar i inlåningsbestämmelserna,
som — särskilt då ett ökat sparande framstode såsom
önskvärt — kunde jämsides med ökad fondbildning vara betingade för att
skapa tillfredsställande utrymme för eu växande insättarbehållning. Mera
betydande utvidgningar av gränserna för inlåningsrätten syntes emellertid icke
böra vidtagas, förrän frågan gjorts till föremål för närmare utredning i samband
med den allmänna översyn av sparbankslagstiftningen, som vore förestående.
De svårigheter, som särskilt med hänsyn till bestämmelserna i 25 §
andra stycket sparbankslagen kunde uppstå för vissa sparbanker, innan
denna översyn hunnit slutföras, borde man söka motverka genom provisoriska
åtgärder, som innebure mindre avsteg från nu uppställda krav på relationen
mellan inlåning och fonder än de av föreningen ifrågasatta. Beträffande
de möjligheter som härvidlag kunde komma i betraktande kunde följande
framhållas. Begreppet täckningsfria tillgångar — d. v. s. de i 25 § sparbankslagen
uppräknade tillgångarna, utöver vilka sparbank finge inlåna penningar
till ett belopp av högst I2V2 gånger fonderna — borde kunna givas en något
vidare innebörd. Den i stadgandet fastställda gränsen för inteckningslån,
50 % av taxeringsvärdet, syntes sålunda kunna höjas till 60 °/o i analogi med
motsvarande bestämmelse för jordbrukskasserörelsen. Även lån mot inteckning
i bostadsfastighet utanför stad, köping eller municipalsamhälle syntes
kunna få medräknas. Hinder borde icke heller möta mot att utvidga låneobjekten
till att jämväl avse tomträtt. Lån mot statlig garanti eller mot säkerhet
av livförsäkring inom återköpsvärdet syntes även böra få räknas som täckningsfria.
En utvidgning av den del av inlåningsunderlaget, som icke krävde
fondtäckning, borde få kompletteras med en jämkning av bestämmelsen, att
sparbanks inlåning efter avdrag av ett belopp, motsvarande sparbankens kassa
samt å bankräkning eller å postgiro innestående medel, i intet fall finge överstiga
30 gånger sparbankens fonder. I detta hänseende borde man kunna överväga
att med sistnämnda slag av tillgångar jämställa skattkammarväxlar samt
obligationer, förfallande till betalning inom förslagsvis fem år. Genom en
sådan åtgärd skulle multipeln 30 icke komma att innefatta annan begränsning
av inlåningsrätten än alt sparbank såsom placeringsobjekt för den
del av inlåningen, som överstege 30 gånger fonderna, bleve hänvisad till skattkammarväxlar
och kortfristiga obligationer. Eu dylik placering kunde visserligen
te sig ofördelaktig ur förräntningssynpunkt. I den mån en sparbanks
inlåning komme att överstiga sistnämnda fondrelation med något mera betydande
belopp och förräntningssvårigheterna därigenom bleve särskilt framträdande,
syntes det emellertid i avbidan på en eventuellt mera genomgripande
ändring av inlåningsbestämmelserna lämpligt, att sparbanken sökte vinna
bättre placeringsmöjligheter genom ökad fondbildning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
Sparbanksinspektionen har i sitt yttrande till en början behandlat sparbanksföreningens
förslag om ändring av det i 25 § första stycket angivna
relationstalet. I detta hänseende har inspektionen särskilt påpekat, hurusom
grunderna för inlåningsrätten i olika slag av penninginstitut — sparbanker,
centralkassor för jordbrukskredit och bankaktiebolag — genom de senaste
årens lagstiftning blivit alltmera likartade och därför icke heller lämpligen
borde väsentligen ändras för en kategori utan vederbörligt hänsynstagande
till de antagliga konsekvenserna härav för andra kategorier. Den mera ingående
prövning, som i följd härav och med beaktande tillika av 1945 års
bankkommittés blivande förslag borde ägnas frågan om sparbankernas inlåningsrätt,
syntes böra verkställas endast i samband med den allmänna revision
av sparbankslagen, vilken sedan någon tid varit aktuell och vars snara
igångsättande inspektionen ansåge vara av behovet påkallat.
Inspektionen har härefter närmare undersökt i vad mån behov av vidgad
inlåningsrätt för närvarande kan anses föreligga för sparbankerna. Enligt av
inspektionen verkställda undersökningar hade antalet sparbanker, vilka vid
1945 års utgång intill 80 procent utnyttjat inlåningsrätten enligt endera av
de båda spärreglerna i 25 § sparbankslagen, utgjort 17. Gränsen för inlåningsrätten
komme i flertalet av dessa fall att nås fortare enligt regeln i 25 §
andra stycket än enligt regeln i första stycket i samma paragraf.
Vad angår det i 25 § andra stycket angivna relationstalet har inspektionen
erinrat om att enligt 1937 års övergångsbestämmelser finge — utan hinder
av stadgandet i 25 § andra stycket — intill utgången av år 1949 inlåningen
med det avdrag, som i nämnda lagrum sägs, uppgå till ett belopp av 50
gånger sparbankens fonder. Med hänsyn till detta övergångsstadgande förelåge
icke något omedelbart behov av ändring av regeln 30^ gånger fondema.
Det kunde visserligen sägas, att sparbankerna borde i tid få veta efter vdken
regel de måste ha anpassat sig, när övergångsstadgandet upphörde att gälla.
Sparbankerna hade emellertid mycket begränsade möjligheter att under
återstående tid verkställa anpassningen genom fondöknmg på annat sätt an
genom bildande av säkerhetsfond. Av flera anledningar förefölle det, som
om ifrågavarande problem skulle vara lättare att bedöma om två år an nu.
Vid den senare tidpunkten vore måhända inlåningssituationen en helt annan
än för närvarande. 1945 års bankkommitté torde då ha slutfört sitt arbete
och utredningen om sparbankslagens nygestaltning borde om ej vara färdig sa
dock pågå. Inspektionen ville även erinra om att den provisoriska lagstil tningen
med bestämmelser om bankaktiebolagens inlåning utlöpte den 30 juni
1949, vadan frågan om dess ersättande dessförinnan måste tagas upp till behandling.
Allt detta gjorde, att det syntes vara ändamålsenhgast, att aven frågan
om ändring av 25 § andra stycket sparbankslagen finge anstå till denna
senare tidpunkt. Det behövde icke anses vara för sent att bilda säkerhetsfond
i början av år 1949, därest så skulle befinnas erforderligt, eller verkställa
uppsägning av insättarmedel, för den händelse sa radikala åtgärder
då skulle anses nödvändiga. För att emellertid ställa eu längre övergångstid i
utsikt för de sparbanker, som komme att vara i behov av sådan, ville mspck
Bilxang
till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 320.
2
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
tionen föreslå, att Kungl. Maj:t utrustades med fullmakt att efter ansökan
och i mån av behov medge sparbank rätt att under viss tid åtnjuta förlängning
av ifrågavarande övergångsstadgande. Därest en kommitté med uppdrag att
företaga en allmän översyn av sparbankslagen skulle komma att tillsättas under
den allra närmaste tiden kunde det uppdragas åt denna att taga särskild
ställning till frågan i vad mån en förlängning av giltighetstiden för övergångsstadgandet
till 25 § andra stycket borde komma till stånd eller om andra
provisoriska åtgärder borde vidtagas innan eu slutgiltig reglering av sparbankernas
inlåningsrätt hunne genomföras. Under denna förutsättning skulle
inspektionens sistnämnda förslag förfalla.
Enligt vad inspektionen vidare anfört bar inspektionen kommit till den
slutsatsen, att ett visst behov förelåge av ändrade inlåningsbestämmelser om
mera drastiska och ur allmän synpunkt åtminstone för närvarande icke
önskvärda åtgärder skulle kunna undvikas. Såsom inspektionen visat borde
emellertid med ändring av bestämmelserna i 25 § andra stycket sparbankslagen
lämpligen anstå tillsvidare. Redan inledningsvis hade inspektionen avstyrkt
sparbanksföreningens förslag, att gångerregeln i första stycket av
nämnda paragraf skulle ändras. Det återstode sålunda att diskutera, huruvida
bestämmelserna om täckningsfria tillgångar i 25 § första stycket’nämnda
lag skulle kunnat givas en vidare innebörd utan förfång för insättarnas
säkerhet men samtidigt av sådan betydelse för inlåningsrätten, att sparbankernas
bekymmer i detta hänseende lättades.
I sistnämnda hänseende har inspektionen anfört följande.
Sparbanksföreningen har i sin framställning icke velat föreslå, att en ny
uppdelning av sparbanks tillgångar på täckningsfria och icke täckningsfria
skulle ske x forevarande sammanhang utan har ansett att därmed kunde
ansta tills sparbankslagen bleve föremål för allmän översyn. Icke heller inspektionen^
vill föreslå att annan ändring i nu gällande fördelning genomiores
an sadan som gör sparbankerna i inlåningshänseende principiellt likstatlda
med centralkassorna för jordbrukskredit. I övrigt bör fördelningsproblemet
upptagas först i ett större sammanhang. Det är nämligen icke
sa latt att avgöra vad som bör kunna hänföras till täckningsfria tillgångar.
h exemPel hära erbjuda lan mot säkerhet av livförsäkringsbrev inom återkopsvärdet.
Flera liknande exempel av svårbedömbar karaklär kunna antoras
sasom lan mot inteckning i tomträtt, vilka endast under vissa förutsättningar,
som måste undersökas från fall till fall, kunna anses vara hänförliga
till samma klass som täckningsfria placeringar. Vad de så kallade akademikerlanen
beträffar äro de av den karaktär att de skulle kunna medtagas
bland täckningsfria tillgångar, men med ändring i detta hänseende synes
kunna ansta, da dessa lån i förevarande sammanhang äro av mindre betydelse.
»••nentirialkjSSOrna £ör .iordhrukskredit få såsom täckning för inlåningen
stalla bland annat lån mot inteckningar inom 60 procent av taxeringsvärdet
uti jordbruksfastighet. Sparbankerna däremot få med avseende på jordbruksfastigheter
endast räkna med inteckningslån inom 50 procent av taxeringsvärdet
för samma ändamål. Denna belåningsgräns gäller i nämnda hänseende
aven för sparbanks lån mot inteckning i annan fastighet än industrilastighet
i stad, kopmg eller municipalsamhälle. Det synes inspektionen som
om den for täckningsfn placering avgörande gränsen med avseende på båda
Kungl. Maj.ts proposition nr 320.
19
slagen av fastigheter skulle kunna höjas från 50 till 60 procent av taxeringsvärdet.
Den successiva förskjutning uppåt av lånegränserna som skett under
senare år vid belåning av fastigheter och de goda erfarenheter som därvid
i stort sett vunnits ha medfört, att inteckning inom 60 procent av taxeringsvärdet
numera betraktas såsom mycket god säkerhet, när fastigheten är av
den beskaffenhet varom nu är fråga. Man får härvidlag naturligtvis icke
bortse från. att vi nu befinna oss i eu högkonjunktur, då lätt alla värden
verka vederhäftiga, och att ett omslag kan inträffa. Den största risken synes
ligga däri, att dylikt omslag skulle komma först efter nästa allmänna fastighetstaxering,
sedan de senaste årens stigande köpeskillingar hunnit påverka
taxeringsresultaten. Utsikten härtill föranleder viss tveksamhet, men
även om en eller annan placering inom den högre gränsen skulle medtöra
någon förlust, torde man dock böra kunna utgå från att prisfallet å fastigheter
icke skall bli sådant, att säkerheten i allmänhet behövde sättas i fråga
beträffande placeringar inom 60 procent av enligt kommunalskattelagens
försiktiga anvisningar satta taxeringsvärden. Någon förlustrisk måste man
alltid räkna med även när det gäller så kallade täckningsfria tillgångar —- den
subsidiära regeln i 25 § andra stycket är ett uttryck härför — men risken
skall såvitt på förhand kan bedömas hållas inom trånga gränser.
Det förhållandet att flera av de sparbanker, som ha en relativt god fondrelation
kommit i svårigheter på grund av bestämmelserna i 25 § första stycket
sparbankslagen är att tillskriva bland annat den omständigheten, att
dessa sparbanker icke ha någon glädje av rätten att räkna lån å vissa bostads-
och affärsfastigheter som täckningsfria tillgångar, eftersom fastigheter
av dylik art, vilka fylla villkoret att vara belägna i stad, köping eller
municipalsamhälle, icke finnas inom verksamhetsområdet. Nämnda villkor
har därför av dessa sparbanker förnummits som en orättvisa, särskilt med
tanke på bebyggelsen i stora och relativt välordnade samhällen, som icke
fylla de i 25 § sparbankslagen angivna samhälleliga kvalifikationerna. Sedan
det blivit allt vanligare med så kallade blandade kommuner, det vill säga
att stora områden av ren landsbygdskaraktär blivit lagda till stad, köping
eller municipalsamhälle, börjar det framstå såsom i längden ur principiell
synpunkt ohållbart att upprätthålla den nuvarande territoriella gränsen
mellan fastigheter som kunna och icke kunna utgöra grundval för täckningsfri
placering. Inspektionen har därför varit inne på den tanken att bestämmelsen
i 25 § sparbankslagen om fastighets läge skulle utvidgas efter förebild
av föreskriften i § 17 förordningen den 3 augusti 1929 (nr 256) om
Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar, där det heter,
att förening iiger utöva verksamhet i samtliga städer och köpingar samt
andra samhällen, för vilka byggnadsstadgan för rikets städer och de för
stad meddelade bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och i brandstadgan äro
gällande, så ock i annat inom samma del av riket beläget samhälle eller tätare
bebyggt område, som av Konungen förklarats skola tillhöra verksamhetsområdei.
Då emellertid eu klar avgränsning av de samhällen, som enligt
eu dylik bestämmelse skulle få medräknas, vore svår att åstadkomma, har
inspektionen slutligen uppgivit tanken på att överhuvud taget göra någon
territoriell avgränsning. Eftersom det här är fråga om att räkna in en ny
stor kategori fastigheter bland objekten för täckningsfria låneplaceringar,
vill inspektionen dock begränsa förslaget att enligt terminologien i § 22 förut
nämnda förordning den 3 augusti 1929 avse bebyggd, huvudsakligen för bostadsändamål
anordnad fastighet. Försiktigheten torde även bjuda, att åtminstone
tillsvidare endast inteckning inom 50 procent av taxeringsvärdet
i dylik fastighet på rena landsbygden skall få räknas som täckningsfri placering.
20
Kungi. Maj.ts proposition nr 320.
Inspektionen har vid uppgörandet av detta förslag icke förbisett, att viss
bebyggelse å landsbygden är av oordnad och mindre god beskaffenhet. Sådan
bebyggelse finnes emellertid även i städerna, dels å deras rena landsbygdsområden
och dels inom stadens egentliga hank och stör i vad man kan
kalla saneringskvarteren. Därest inspektionen skulle angiva exempel å förluster,
som sparbank lidit å fastighetsbelåning under senare år och som dess
bättre hittills varit endast sparsamt förekommande, skulle exemplen avse
stadsfastigheter, som tjänat ut sin tid utan att detta i lillräcklig grad observerats
av långivarna. Vad bostadsfastigheterna å landsbygden beträffar, torde
det i stort sett vara så att de, särskilt egnahemmen, äro mycket försiktigt
taxerade. Bebyggelse å landet av sådan beskaffenhet, som i detta sammanhang
helst icke borde komma i fråga, torde kunna betecknas såsom i allmänhet
mycket lågt taxerad. Mer eller mindre riskabla undantag kunna naturligtvis
förekomma, men då man även tar i betraktande det urval som
sparbanken med sin särskilda ortskännedom bör företaga vid belåningen, synes
förslaget enligt inspektionens mening icke vara förknippat med större
vådor än man alltid har att räkna med även vid sådana placeringar, som nu
benämnas täckningsfria.
Sammanfattningsvis vill inspektionen föreslå, att en provisorisk lag utfärdas
innehållande de tillägg till 25 § sparbankslagen som inspektionen i det
föregående behandlat. 25 § nämnda lag synes däremot icke böra ändras, eftersom
hänvisning till denna paragraf göres på andra ställen i lagen såsom
] 27 och 29 §§, vilka paragrafer icke i detta sammanhang böra givas ändrat
innehåll. Den provisoriska lagens giltighetstid sammanhänger med frågan
om när den allmänna revisionen av sparbankslagen kommer att igåagsättas.
Inspektionen anser sig därför icke kunna framställa något förslag härutinnan.
Inom sparbanksinspektionen har biträdande ledamoten Tondén anfört
skiljaktig mening beträffande förslaget att sparbankerna genom en dispenslagstiftning
skulle beredas möjlighet att även efter 1949 års utgång mottaga
inlåning motsvarande högst ett belopp av femtio gånger sparbankernas
fonder.
Bank- och fondinspektionen har anfört.
Utvecklingen på penningmarknaden har under krigsåren och tiden därefter
medfört en starkt ökad inlåning från allmänheten i praktiskt taget alla penninginrättningar,
som basera sin verksamhet på dylik inlåning. Då fondbildningen
icke hållit jämna steg med inlåningsökningen, ha på sina håll
uppkommit svårigheter att uppfylla de i gällande bestämmelser uppställda
kraven på fondtäckning. Detta har i sin tur föranlett framställningar om
ökad inlåningsrätt. Då inlåningsbestämmelserna utformats efter i huvudsak
samma principer — inlåningen får uppgå till viss multipel av de egna fonderna
med tillägg för värdet av vissa tillgångar — har inspektionen i yttranden
över sagda framställningar intagit den ståndpunkten, att inlåningsfrågan
bör avgöras i ett sammanhang för de olika slagen av penninginstitut.
Då vidare kreditväsendets organisation och därmed sammanhängande frågor
äro föremål för utredning av 1945 års bankkommitté, har inspektionen
ansett, att resultatet därav lämpligen bör avvakms, innan inlåningsfrågan
upptages till slutligt avgörande. Inspektionen har icke funnit anledning att
intaga en annan ståndpunkt i förevarande fall. Därtill kommer, att en särskild
utredning om ändrad sparbankslagstiftning överhuvud är att förvänta.
Inspektionen anser sålunda, att andra ändringar i bestämmelserna om sparbankernas
inlåningsrätt icke böra för närvarande vidtagas än sådana, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
21
kunna anses erforderliga med hänsyn till utvecklingen under den allra närmaste
tiden och som icke försvåra den slutliga lösningen.
Av framställningen framgår, att endast ett förhållandevis ringa antal sparbanker
kommit i närheten av sin inlåningsgräns enligt 25 § andra stycket
sparbankslagen (inlåningen med undantag av kassa- och liknande medel =
högst 30 gånger fonderna). För endast 15 sparbanker synas fonderna vid
utgången av 1945 ha motsvarat mindre än 4 procent av totala utlåningen. Övriga
sparbanker ha följaktligen icke utnyttjat sin inlaningsrätt enligt nyssnämda
regel till mer än högst c:a 83 procent. Av hänsyn till endast nämnda
15 banker synes det icke motiverat alt, såsom föreslagits, minska kravet på
fondtäckning för samtliga sparbanker från 3 1I3 procent till 2 Va procent. För
möjliggörande av ökad inlåning böra ifrågavarande sparbanker i första hand
eftersträva ökad fondbildning genom överföring av vinstmedel till reservfonden.
Därest tillräcklig fondbildning icke kan åstadkommas på detta sätt,
torde bildande av säkerhetsfonder böra övervägas, en utväg som synes särskilt
lämplig för den kategori av sparbanker, varom här är fråga, nämligen
mindre landsortssparbanker. Inspektionen vill i detta sammanhang vidare
erinra om, att »30 gånger»-regeln icke träder i kraft förrän den 1 januari
1950, varför situationen icke ens för nämnda 15 sparbanker är överhängande.
Såsom i framställningen påpekats ligga ett något större antal sparbanker
i närheten av sin inlåningsrätt enligt regeln i 25 § första stycket (inlåningen
= högst täckningsfria tillgångar + 12,5 gånger fonderna). Emellertid torde
dessa bankers inlåningssvårigheter enklast kunna lösas genom en förskjutning
av gränsen mellan täckningsfria och täckningspliktiga tillgångar. Enligt
gällande bestämmelser ligger gränsen för de inteckningslån, som få inräknas
bland de täckningsfria tillgångarna, vid 50 procent av taxeringsvärdet. Gränsen
för vad som anses såsom i det närmaste riskfria inteckningslån, primärlån,
bar emellertid undan för undan förskjutits uppåt och anses numera beträffande
fastigheter, varom här är fråga, ligga vid 60 procent av taxeringsvärdet,
en gräns som tillämpas av såväl hypoteksföreningar som jordbrukets
kreditkassor. Även vid bedömandet av vad som kan utgöra underlag för
sparbankernas inlåning synes därför 60 procentgränsen kunna tillämpas. Vidare
har bostadsbebyggelsen å landsbygden i viss män fått en annan struktur
än tidigare och på många håll torde fastigheterna där såsom kreditobjekt
kunna mäta sig med fastigheter i tätorter. Såsom täckningsfria tillgångar
böra därför kunna inräknas även inteckningar i bostadsfastigheter å annan
ort än stad, köping och municipalsamhälle. Av försiktighetsskäl torde dock
gränsen beträffande dessa inteckningar tills vidare böra sättas vid 50 procent
av fastighetsvärdet. Till sist vill inspektionen erinra om att flertalet sparbanker
ha en icke obetydlig dold reserv uppkommen genom avskrivning å
obligationsportföljen. Om vid beräkningen av inlåningsrätten obligationerna
upptagas till marknadsvärdet i stället för till bokföringsvärdet — något som
hittills icke plägat ske men som torde vara helt i överensstämmelse med gällande
föreskrifter — vinnes ytterligare en ökning av inlåningsmarginalen.
Den starka inlåningsökningen under krigsåren bär medfört, att sparbankernas
fonder minskat i förhållande till inlåningens omfattning, varigenom
frågan om sparbankernas inlåning: rätt kommit att aktualiseras. Jag vll erinra
om all detta icke är någon för sparbankerna speciell situation; redan
Jdigare lui sålunda provisoriska lagbestämmelser tillkommit för att minska
affärsbankernas svårigheter i samma avseende.
För möjliggörande av ökad inlåning bos sparbankerna bar sparbanks
-
Departements
chefen.
22
Kungl May.ts proposition nr 320.
föreningen i sin förevarande framställning hemställt om sådan ändring av
spärreglerna i 25 § sparbankslagen, att de däri angivna relationstalen skulle
ökas från 12 7= respektive 30 till 20 respektive 40. Detta förslag har emellertid
icke accepterats av remissinstanserna, vilka ansett att frågan om sparbankernas
inlåningsrätt icke bör lösas isolerad utan avgöras i samband med
en allmän prövning av de olika kreditinrättningarnas inlåningsröreise. Enligt
vad remissinstanserna vidare uttalade vore det ej heller lämpligt att genomföra
sådana ändringar i sparbankslagen, som kunde föregripa resultatet
av utredningarna inom 1945 års bankkommitté och inom den sparbankskommitté,
som kunde förväntas inom kort bliva tillsatt; i stället borde endast
sådana provisoriska ändringar vidtagas som vore erforderliga med hänsyn
till utvecklingen under den närmaste framtiden. I enlighet härmed förordade
remissinstanserna, att ändringarna skulle i huvudsak begränsas till en utvidgning
av begreppet »täckningsfria tillgångar» i 25 § första stycket sparbankslagen.
Enligt min mening är det angeläget, att även för sparbankernas del vidtagas
sadana ändringar i nu gällande inlåningsbeslämmelser, att sparbankerna
erhålla ökade möjligheter att mottaga insättningar från allmänheten.
Detta framstar som särskilt motiverat i ett läge som det nuvarande, då ett
främjande av det enskilda sparandet är synnerligen önskvärt.
I avvaktan på resultatet av en mera allmän översyn av banklagstiftningen
överhuvud taget torde den nu aktuella utvidgningen av sparbankernas rätt
att mottaga inlåning böra regleras genom en särskild lagstiftning av provisorisk
natur. I vilken omfattning sparbankerna i nuvarande läge böra beredas
ökade inlåningsmöjligheter kan vara tveksamt; för egen del har jag
stannat för att - med vissa jämkningar — tillstyrka den utvidgning som
innefattas i det av sparbanksinspektionen framlagda förslaget härutinnan.
Jag förordar sålunda, att såsom täckningsfria tillgångar skola anses jämväl
fordringar på grund av lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet
samt i annan fastighet än industrifastighet i stad, köping eller municipalsamhälle
intill sextio procent av taxeringsvärdet, dock att i taxeringsvärdet å
jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga
åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog. Genom denna utvidgning
skulle i fråga om jordbruksfastighet likställighet i inlåningsreglerna
ernås med bland andra centralkassorna för jordbrukskredit. Jämväl fordringar
på grund av lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt torde — i de fall där
byggnaden å tomten huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler
—- kunna hänföras till täckningsfria tillgångar i den mån inteckningen
ligger inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnad
varom nu är fråga. Vidare bör bland täckningsfria tillgångar inräknas
fordran på grund av lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom i sådana
fall, där den intecknade fastigheten huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål
eller till affärslokaler och är belägen annorstädes än i stad, köping
eller municipalsamhälle, dock endast intill femtio procent av taxeringsvärdet.
Den nu förordade utvidgningen av begreppet »täckningsfria tillgångar»
Kungi. Maj.ts proposition nr 320. 23
torde böra erhålla begränsad giltighet, förslagsvis under tiden till utgången
av år 1952.
På sätt sparbanksinspektionen föreslagit torde därjämte spärregeln i 25 §
andra stycket sparbankslagen provisoriskt kunna ändras i så måtto, att
Kungl. Maj :t bemyndigas att i särskilda fall medgiva att den i samband med
1937 års ändringar i nyssnämnda paragraf införda övergångsbestämmelsen —
enligt vilken förhållandet mellan inlåningen och fondema för tiden till utgången
av år 1949 regleras med hänsyn till relationstalet 50 i stället för 30
— må utsträckas att gälla för tiden till utgången av år 1952.
Departementschefens hemställan.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört ha inom finansdepartementet
upprättats förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker; samt
2) lag med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning.
Dessa författningsförslag torde såsom Bilaga1 få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag.
Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över nyssnämnda
två lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Ur protokollet:
Erik Skiöld.
1 Det i bilagan intagna förslaget till lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den
29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker — vilket förslag är likalydande med motsvarande vid
propositionen fogade förslag — har här uteslutits.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
Bilaga.
Förslag
till
lag med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vid bestämmande av den omfattning, i vilken sparbank på grund av stadgandet
i 25 § första stycket lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker
må inlåna penningar, må under tiden intill utgången av år 1952 med fordringar,
som i nämnda lagrum avses, likställas fordringar på grund av lån,
vilka förfalla eller kunna av sparbanken uppsägas till betalning inom högst
sex månader och för vilka säkerheten utgöres av
1) inteckning som beviljats i fast egendom av beskaffenhet, varom i förenämnda
lagrum sägs, och som till förmånsrätten ligger över fem tiondelar
men inom sex tiondelar av senast fastställda taxeringsvärdet, därvid i taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets
drivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog;
2) inteckning i fast egendom som är belägen annorstädes än i stad, köping
eller municipalsamhälle och å vilken finnes uppförd byggnad, som
är avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, dock
endast i den mån inteckningen ligger inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet;
eller
3) inteckning i tomträtt därest å tomten finnes uppförd byggnad som är
avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, dock endast
i den mån inteckningen ligger inom sex tiondelar av senast fastställda
taxeringsvärdet å byggnad, som uppförts å den med tomträtt upplåtna tomten.
2 §•
I fråga om sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före den 1 juli 1937,
äger Konungen på ansökan av sparbanken medgiva utsträckning av giltighetstiden
för övergångsbestämmelsen i punkt 1) till lagen den 11 juni 1937
(nr 364) angående ändring i vissa delar av lagen om sparbanker, dock längst
intill utgången av år 1952.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition iu 320.
25
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 juni
1947.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 28 maj 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 16 maj 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag angående ändrad Igdelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker; samt
2) lag med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i finansdepartementet hovrättsrådet
H. Nitelius.
Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.
Förstnämnda lagförslag lämnas utan erinran.
I fråga om det senare lagförslaget får lagrådet anföra följande:
Den i 1 § under 1) avsedda utökningen av de s. k. täckningsfria tillgångarna
till att omfatta inteckningar upp till 60 % av taxeringsvärdet har knappast
erhållit ett tillfredsställande uttryck genom att såsom en ny kategori av dylika
tillgångar upptagits inteckningar som ligga mellan 50 och 60% av taxeringsvärdet.
Då vidare det under 3) talas om taxeringsvärdet å byggnad, som
uppförts å den med tomträtt upplåtna tomten, torde icke avses annan byggnad
än sådan som omnämnes i punktens förra del. Detta framgår dock ej
tydligt av den föreslagna lydelsen. Med beaktande av vad sålunda framhållits
synes 1 § lämpligen kunna avfattas så att i ett första stycke stadgas, att
vid bestämmande av den omfattning, i vilken sparbank på grund av stadgandet
i 25 § första stycket lagen om sparbanker må inlåna penningar, skola
under tiden intill utgången av år 1952 med fast egendom, som i samma lagrum
sägs, jämställas 1) fast egendom, som är belägen annorstädes än i stad,
köping eller municipalsamhälle och å vilken finnes uppförd byggnad som
är avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, samt 2)
tomträtt, därest å tomten finnes uppförd byggnad av beskaffenhet som under
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 320. 3
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Kungi. Maj.ts proposition nr 320.
1) sägs, samt att i ett andra stycke tillägges, att under samma tid skall, utom
såvitt angår fast egendom som under 1) sägs, i stället för den i nämnda
lagrum stadgade begränsningen till hälften av senast fastställda taxeringsvärdet
å fastighet gälla en begränsning till sex tiondelar av taxeringsvärdet å
fastigheten eller, vad angår tomträtt, å byggnad vilken är uppförd å tomten
och är av beskaffenhet som under 1) sägs.
Ur protokollet:
Åke Mossler.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 320.
27
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.l
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 juni
194 7.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,
Gjöres, Danielson, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne,
Kock.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den
3 juni 1947 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 16 maj 1947 remitterade
förslagen till
1) lag angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr
286) om sparbanker; samt
2) lag med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning.
Föredraganden anför: Lagrådet har lämnat förstnämnda förslag utan erinran.
Beträffande förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående
sparbanks inlåning har lagrådet, som framfört vissa erinringar mot de i 1 §
under 1) och 3) upptagna bestämmelserna, ifrågasatt en annan uppställning
och avfattning av paragrafen i dess helhet. Emellertid torde det till
lagrådet remitterade lagförslaget tydligare än den av lagrådet förordade
texten angiva, i vilka hänseenden utvidgningar äro avsedda att genomföras
i fråga om de s. k. täckningsfria tillgångarna, och torde därför bliva mera
lättförståeligt, särskilt för inom sparbanksväsendet sysselsatta personer som
ju mångenstädes sakna juridisk utbildning. På grund härav anser jag mig
icke böra frångå det förslag, som intagits i remissprotokollet den 16 maj
1947. I 1 § 3) sistnämnda förslag bör dock den jämkningen vidtagas, att uttrycket
»byggnad, som uppförts å den med tomträtt upplåtna tomten» ersättes
med ordet »byggnaden». Vidare bör en redaktionell jämkning göras i
första stycket av samma paragraf.
Föredraganden hemställer härefter, att de till lagrådet remitterade båda
lagförslagen måtte, efter vidtagande av nyssnämnda jämkningar, jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
B. Sandberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1947:436 Skrivelse till Konungen angående regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. a1 i texten