Sök i Ratio Lex

Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens sjätte sjöfartskonferens år 1946 fattade beslut

1947-05-30 · 67 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 41 av 67 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:321, Med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens sjätte sjöfartskonferens år 1946 fattade beslut

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kunr/1. Maj:ts proposition nr 321.

1

Nr 321.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens

yttrande angående vissa av den Internationella

arbetsorganisationens sjätte sjöfartskonferens år 1946

fattade beslut; given Stockholms slott den 30 maj 1947.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens yttrande

angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den Internationella

arbetsorganisationen år 1946 vid dess tjugoåttonde sammanträde (sjätte sjöfar

tskonferensen) fattade beslut.

GUSTAF.

Axel Gjöres.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 maj 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och statsrådet

Mossberg anmäler chefen för handelsdepartemenlet, statsrådet Gjöres,

vissa av Internationella arbetsorganisationen år 1946 vid dess tjugoåttonde

sammanträde (sjätte sjöfartskonferensen) i Seattle fattade beslut samt anför

därvid följande.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde

Sverige såsom medlem i Internationella arbetsorganisationen i Geneve.

Arbetsorganisationen har vid olika tillfällen till behandling upptagit frågor

rörande sjöfolkets arbetsförhållanden. Sålunda ha tidigare hållits fem

sammanträden, vilka uteslutande behandlat dylika frågor, s. k. sjöfartskonferenser,

nämligen dels i Genua år 1920 dels ock i Geneve åren 1926 och 1929

Bihang till riksdagens protokoll 19b7. 1 samt. Nr 321. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

samt — två gånger — år 1936. För upplysning om de år 1936 hållna konferenserna

— den fjärde och femte — torde få hänvisas till propositionerna

1937:184 och 1938:239. I sistnämnda proposition lämnas jämväl hänvisningar

för erhållande av kännedom beträffande den första, andra och tredje

sjöfartskonferensen. Närmare upplysningar om Internationella arbetsorganisationen

ha lämnats i propositionerna 1921:361 och 1947: 111.

Det första steget för att sammankalla den sjätte sjöfartskonferensen togs

vid ett sammanträde med Internationella arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommission

i London i januari 1945. Vid detta sammanträde, som ägnades

åt en översikt av arbetsförhållandena inom handelsflottorna, förelåg förslag

till eu »International Seafarers’ Charter», utarbetat av Internationella

transportarbetarfederationen (International Transport Workers’ Federation)

och Internationella sjöbefälsförbundet (International Mercantile Marine Officers’

Association). Sjöfartskommissionen var enig om att alla ansträngningar

borde göras i syfte att åvägabringa vidast möjliga effektiva samverkan

mellan de sjöfartsidkande länderna för att säkerställa bästa praktiskt

genomförbara villkor i fråga om sjöfolkets arbetsförhållanden. I detta hänseende

ansågs nyssnämnda »Charter» vara ett värdefullt bidrag.

På hemställan av den paritetiska sjöfartskommissionen beslöt arbetsbyråns

styrelse att en förberedande teknisk treparts-konferens med representanter

för sjöfartsidkande länder skulle hållas i slutet av 1945. Denna konferens

skulle ha till uppgift att utforma internationella minimifordringar i

följande ämnen rörande sjöfolket, nämligen hyror, arbetstid, bemanning,

semester, bostäder, kosthåll, erkännande av sjöfolksorganisationer, socialförsäkring,

stadigvarande sysselsättning, utbildning till sjötjänst m. m. Styrelsen

beslöt även att sammankalla Internationella arbetskonferensen till en sjöfartssession

år 1946 och att på dagordningen för en sådan konferens uppföra

de frågor, som kunde komma att från den förberedande konferensen hänskjutas

dit.

Den förberedande konferensen ägde rum i Köpenhamn 15 november—1

december 1945. Å densamma antogos preliminära texter att tjäna såsom

underlag för den blivande sjöfartskonferensens arbete. Efter Köpenhamnskonferensens

slut blevo dess förslag överarbetade av arbetsbyrån.

1946 års konferens, som utgjorde Internationella arbetskonferensens tjugoåttonde

sammanträde, hölls på inbjudan av Amerikas förenta staters regering

i Seattle i staten Washington 6—29 juni. Vid konferensen voro 32 länder

representerade. Inalles deltogo 106 delegater samt 189 experter och ersättare.

1 Konferensen torde vara den hittills viktigaste och mest omfattande av

1 Genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 mars 1946 hade från svensk sida utsetts:

såsom regeringsombud filosofie doktorn Arne Björnberg och kommerserådet Gunnar Böös samt

byrådirektören hos kommerskollegium Harald Öbrink såsom expert;

såsom arbetsgivarombud verkställande direktören i Sveriges redareförening H. F. Reuterskiöld

samt chefsinspektören hos Broströmskoncernen Fritz Carman och redareföreningens nautiske

expert Douglas Forssblad såsom experter; och

såsom arbetarombud ordföranden i svenska sjöfolksförbundet Jerker Svensson samt såsom

experter verkställande direktören i Sveriges fartygsbefälsförening Åke Strömberg och ordföranden

i Svenska maskinbefälsförbundet Anders Söre ävensom ombudsmannen i Svenska sjöfolksförbundet

Ernst Råberg, New York.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

3

sjöfartskonferenserna. Den antog sålunda ett stort antal konventioner och

rekommendationer, vilka omfatta flertalet av de viktigaste frågorna angående

sjöfolkets välfärd. Vid konferensen gjordes vidare för första gången under

Internationella arbetsorganisationens tillvaro ett försök att fastställa en

internationell minimilön. Konferensen beslöt därjämte, likaledes för första

gången, att i vissa konventioner införa en klausul, som möjliggör ratificering

på grundval av kollektivavtal. Ratificeringen förutsätter sålunda icke

lagstiftningsåtgärder, därest någon stat skulle finna det önskvärt att icke anlita

lagstiftningsvägen i något ämne som reglerats genom kollektivavtal.

På konferensens dagordning hade följande ämnen upptagits: 1) direktörens

rapport; 2) social trygghet för sjömän; 3) besättningsbostäder ombord;

4) kosthåll och utspisning; 5) utbildning till sjötjänst in. m.; 6) semester;

7) stadigvarande sysselsättning för sjöfolk; 8) erkännande av sjöfolksorganisationer;

9) hyror, arbetstid och bemanning å fartyg. Därjämte hade konferensen

att taga ställning till ett antal före dess början i vederbörlig ordning

väckta förslag om resolutioner i vissa frågor som icke upptagits på dagordningen.

Behandlingen av de på dagordningen uppförda frågorna ledde till antagande

av nio konventioner och fyra rekommendationer, nämligen

konvention (nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar,

konvention (nr 69) angående behörighetsbevis för skeppskockar,

konvention (nr 70) angående social trygghet för sjömän,

rekommendation (nr 75) angående avtal om social trygghet för sjömän,

rekommendation (nr 76) angående sjukvård för sjömäns anhöriga,

konvention (nr 71) angående pensionering av sjömän,

konvention (nr 72) angående semester med bibehållen hyra för sjömän,

konvention (nr 73) angående läkarundersökning av sjömän,

konvention (nr 74) angående behörighetsbevis för matroser,

rekommendation (nr 77) angående anordnande av utbildning till sjötjänst,

konvention (nr 75) angående l>esättningens bostäder å fartyg,

rekommendation (nr 78) angående skyldighet för redare att tillhandahålla

säng- och mässutrustning jämte andra artiklar åt besättningen, och

konvention (nr 76) angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg.

Inom kommerskollegium verkställda och inom delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet granskade översättningar av originaltexterna

till ifrågavarande konventioner och rekommendationer torde såsom

bilagor (Bilaga A—M) få fogas till statsrådsprotokollet.

Yttranden i ärendet ha avgivits av 1946 års sjömanskommitté, kommerskollegium

samt delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet.

Kommerskollegium, som vid sin behandling av ärendet haft tillfälle att

taga del av sjömanskommitténs yttrande, har i ärendet hört Sveriges redareförening,

Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och

Svenska sjöfolksförbundet, vilka organisationer även äro representerade i

sjömanskommittén. Kollegium har därjämte inhämtat yttranden beträffande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

konventionen nr 70 med tillhörande rekommendation från riksförsäkringsanstalten

och pensionsstyrelsen samt beträffande konventionen nr 71 från

direktionen över handelsflottans pensionsanstalt. Vidare har kollegium samrått

beträffande konventionen nr 68 med statens institut för folkhälsan, beträffande

konventionen nr 72 med socialstyrelsen, beträffande konventionen

nr 73 med medicinalstyrelsen samt beträffande rekommendationen nr 77

med överstyrelsen för yrkesutbildning. Socialpolitiska delegationen har slutligen

vid sin behandling av ärendet haft tillgång till samtliga övriga yttranden.

Beträffande de yttranden, vilka avgivits av förut nämnda sjöfartsorganisationer,

har kommerskollegium anmärkt, att yttrandena i flertalet fall blivit

mycket summariska på grund av den i förhållande till konventionernas och

rekommendationernas antal och omfattning ringa tid, som stått till buds för

att granska och överväga dem. Från organisationernas sida hade också meddelats,

att man förutsatt att vederbörande intressegrupps representant i 1946

års sjömanskommitté skulle få tillfälle att vid frågornas behandling inom

kommittén göra sina synpunkter gällande. Det av sjömanskommittén avgivna

yttrandet, vilket vore enhälligt, borde sålunda enligt kollegii uppfattning

få anses innefatta de berörda parternas mening, med undantag dock av konventionen

nr 75, beträffande vilken Sveriges redareförening avgivit särskilt

yttrande efter det att sjömanskommittén yttrat sig i ämnet.

I det följande skall lämnas en från de avgivna yttrandena hämtad kortfattad

redogörelse för innehållet i konventionerna och rekommendationerna

samt för gällande svenska bestämmelser på motsvarande områden.

Konventionen nr 68 angående kosthåll och utspisning lör fartygsbesättningar samt

konventionen nr 69 angående behörighetsbevis för skeppskockar.

Jämlikt konventionen nr 68 är medlemsstat, som ratificerar konventionen,

skyldig att svara för upprätthållandet av en tillfredsställande standard för

proviantering och utspisning å sjögående handelsfartyg samt att inrätta en

tillsynsmyndighet för övervakningen härav. Denna myndighet skall, såvitt

icke förhållandena behörigen ordnats genom kollektivavtal, fastställa regler

för proviantering och kosthåll och vad därtill hör, utöva tillsyn över de föreskrivna

anordningarna samt befrämja utbildnings- och forskningsverksamhet.

Tillsynsmyndigheten skall samarbeta med redar- och sjöfolkssammanslutningar

samt med myndigheter som ha att taga befattning med födoämnes-

och hälsofrågor. Tillsynsverksamheten skall fullgöras med hjälp av

en fast kår av kompetent personal. Då fartygen befinna sig på resor, skall

regelbunden tillsyn utövas av befälet. Efterlevnaden av föreskrifter, som meddelats

i och för tillämpning av konventionen, skall säkerställas genom straffbestämmelser.

Konventionen nr 69 föreskriver kompetensprövning och behörighetsbevis

såsom villkor för anställning som skeppskock. Denna regel skall gälla efter

utgången av en tidsperiod av högst tre år från konventionens ikraftträdande.

Undantag må göras i händelse av brist på behörigt folk. Sjöman, som kan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

5

förete intyg om två års tjänst såsom skeppskock före utgången av nämnda

treårsperiod, må även kunna erhålla ett med behörighetsbeviset likvärdigt

intyg om sådan tjänst.

Bestämmelser om kosthållet ombord å svenska fartyg och därmed sammanhängande

frågor återfinnas dels i sjölagen (5 a, 26 och 27 §§) och sjömanslagen

(59 §), dels i kungörelsen den 16 oktober 1925 angående spisordning

för besättningar å svenska fartyg med tillhörande råd och anvisningar,

dels slutligen i förordningen den 31 december 1914 med närmare föreskrifter

angående tillsyn å fartyg (§ 59:3).

Med undantag av föreskrifterna i spisordningen äro gällande svenska bestämmelser

på området mera allmänt avfattade. Någon regelbunden tillsynsverksamhet

äger icke rum beträffande proviantering och kosthåll, varför

huvudansvaret för bestämmelsernas efterlevnad åvilar vederbörande fartygsbefälhavare.

Föreskrift om särskild kompetens och behörighet för anställning

såsom skeppskock finnes icke.

Genom beslut den 17 mars 1939 har Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium

att i samråd med statens institut för folkhälsan verkställa utredning

och avgiva förslag till ny spisordning för besättningar å svenska handelsfartyg.

Denna utredning har under krigsåren varit vilande men har efter

krigets slut återupptagits. Därvid har jämväl frågan att upprätta särskilt

organ för tillsyn å proviantering, kosthåll m. in. övervägts.

Statsmakterna ha år 1946 meddelat beslut om inrättande av utbildningskurser

för sjömän (sjömansskolor) samt om statsbidrag till dylika kurser

(kungörelse den 14 juni 1946, nr 419). Härigenom ha möjligheter skapats att

bereda praktisk och teoretisk yrkesutbildning för sjömän, däribland skeppskockar.

Bestämmelserna om dessa sjömansskolor förutsätta nämligen, att

en fullständig sådan skola skall omfatta jämväl utbildningslinje för kökspersonal.

Hittills har endast en sjömansskola upprättats, nämligen sjömansskolan

i Göteborg. Denna skola anordnar även kurser för skeppskockar. Förberedelser

för att inrätta sjömansskolor — vartill initiativet liksom beträffande

yrkesskolor i allmänhet ankommer på vederbörande kommuner —

pågå på andra håll. Vilken omfattning denna utbildning kan komma att erhålla

kan emellertid icke för närvarande bedömas.

Närmare redogörelse för villkoren för att erhålla statsbidrag till sjömansskola

lämnas i det följande vid behandlingen av konventionen nr 74 angående

behörighetsbevis för matroser och rekommendationen nr 77 angående anordnande

av utbildning till sjötjänst.

Sjömanskommittén anför, alt kommittén icke ansåge sig böra taga ställning

till förevarande frågor, innan utredningen om ny spisordning slutförts.

Kommerskollegium hänvisar beträffande konventionen nr 68 till den pågående

utredningen samt framhåller, att utvecklingen av sjömansskoleidén

borde avvaktas och någon erfarenhet av resultatet av anordnade kurser

för kökspersonal föreligga, innan definitiv ställning kunde tagas till de spörsmål,

som vore förknippade med en tillämpning av konventionen nr 69. I

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Mcij.ts proposition nr 321.

anslutning härtill har kollegium förklarat sig finna frågan om ratificering

för Sveriges del av ifrågavarande båda konventioner tills vidare böra anstå.

Socialpolitiska delegationen har i fråga om konventionerna nr 68 och 69

i likhet med kollegium och sjömanskommittén uttalat, att ett .ställningstagande

för Sveriges del borde uppskjutas för att avvakta resultatet av pågående

utredningar. Delegationen framhåller emellertid, att den beträffande

förevarande konventioner, liksom med avseende å de i det följande avhandlade

konventionerna och rekommendationerna, ansåge sig böra understryka

vikten av att de principer, som där funnit uttryck, beaktades vid det fortsatta

lagstiftningsarbetet i den utsträckning så vore möjligt och lämpligt. Med

hänsyn till intresset att internationellt sett vinna enhetlighet i bestämmelserna

för sjöfartsnäringen syntes det nämligen vara ett starkt önskemål, att den

svenska lagstiftningen på hithörande områden utformades på ett sådant sätt,

att konventionerna kunde för vårt lands del ratificeras samt att de i rekommendationerna

framförda förslagen vunne tillämpning.

Konventionen nr 70 angående social trygghet för sjömän, rekommendationen nr 75

angående avtal om social trygghet för sjömän och rekommendationen nr 76

angående sjukvård för sjömäns anhöriga.

Konventionen nr 70 avser i första hand att tillförsäkra sjömän, som bo

och vistas i fartygets hemland, samma förmåner som jämlikt landets lagstiftning

erbjudas industriarbetare i fråga om sjukvård, kontantunderstöd vid

arbetsoförmåga, arbetslöshet och hög ålder. Skulle industriarbetarna icke

vara berättigade till nämnda förmåner i vad angår sjukvård samt understöd

vid arbetsoförmåga, skola sjömännen ändock tillförsäkras sådana förmåner.

Vidare föreskrives i konventionen, att sjömännens anhöriga skola åtnjuta dels

samma sjukvårdsförmåner som industriarbetares anhöriga, dels vid sjömannens

död samma förmåner i form av kontantunderstöd som tillkomma industriarbetares

anhöriga eller, om dessa ej äro berättigade därtill, för sjömännens

efterlevande särskilt stadgade förmåner av ifrågavarande slag.

Utöver dessa socialförsäkringsförmåner av allmän natur avser konventionen

att tillförsäkra sjömännen särskilda förmåner, då de till följd av skada

eller sjukdom kvarlämnas utomlands. I sådant fall skall sjömannen vara

berättigad till sjukvård, kost och logi samt hemsändning ävensom till full

hyra under viss tid, som icke må understiga 12 veckor.

Jämte dessa huvudstadganden innehåller konventionen föreskrifter rörande

behandlingen av utländska respektive utomlands bosatta siömän samt

regler beträffande samordnandet av skilda socialförsäkringssystem, vilkas

tillämpning kan komma i fråga, m. m.

Beträffande denna konvention må särskilt framhållas, att den i likhet med

konventionerna nr 72 och 76 innehåller en ratifikationsklausul (art. 10),

som medgiver ratifikation på grundval av icke blott lagstiftning utan även

kollektivavtal, jämte stadganden som i viss utsträckning reglera den ordning

som skall iakttagas i den händelse denna form av ratifikation användes.

I fråga om rekommendationen nr 75 må allenast anmärkas, att den upp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

7

manar till ingående av reciprocitetsavtal med syfte att reglera tillämpningen

av socialförsäkringssystemen med avseende å sjömän av främmande nationalitet

m. in.

Rekommendationen nr 76 avser att tillförsäkra sjömäns anhöriga förmåner

av sjukvård i länder, där ett alla arbetare och deras anhöriga omfattande

sjukvårdsväsende icke finnes.

Alla svenska medborgare och således jämväl sjöfolket inbegripas i det

socialförsäkringssystem som utgöres av lagen den 3 januari 1947 om allmän

sjukförsäkring — respektive, i avvaktan å dess ikraftträdande, lagen den

24 mars 1938 om understödsföreningar och förordningen den 26 juni 1931

om erkända sjukkassor — lagen den 17 juni 1916 angående försäkring för

olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering samt de i propositionerna

nr 220 och 288 till årets riksdag föreslagna lagarna om allmänna och särskilda

barnbidrag respektive, i avvaktan å att dessa lagar bliva gällande,

lagen den 18 juni 1937 om barnbidrag. Nu angivna författningar synas tillsammans

med blivande bestämmelser rörande fri sjukvård m. m., allteftersom

dessa träda i kraft, komma att'' i huvudsak täcka det område som konventionen

nr 70 och rekommendationen nr 76 i första hand avse. I fråga om

utländska sjömän förutsättes att tillämpning, i den mån sådan ej automatiskt''

äger rum, kan komma till stånd efter avtal härom med andra stater. Denna

förutsättning är redan i avsevärd utsträckning för handen.

Gällande svenska bestämmelser om de särskilda förmåner, som skola tillkomma

i utlandet kvarlämnad sjuk eller skadad sjöman, återfinnas i sjömanslagens

28 §. Stadgandet tillförsäkrar sjömannen sjukvård på redarens

bekostnad, så länge sjömannen är kvar i tjänsten, och därefter, om han

på grund av sjukdom skiljes från tjänsten inom riket, vård under sex veckor

respektive, om svensk sjöman kvarlämnas i utländsk hamn, tolv veckor.

I sistnämnda fall är han dessutom berättigad till fri resa med underhåll till

sin hemort här i riket. Har sjömannen ådragit sig skadan eller sjukdomen

genom eget grovt vållande eller har han vid anställningen förtegat den, är

han pliktig själv bekosta sin sjukvård och är ej berättigad till fri hemresa.

Sjukvård i anledning av könssjukdom bestrides av statsmedel enligt särskilda

föreskrifter. Sjöman som avskedas från sin tjänst på grund av skada

eller sjukdom tillerkännes enligt 32 § sjömanslagen under vissa förhållanden

två månaders hyra, om han är befäl, och en månads hyra, om han tillhör

manskapsgraden. Nu gällande kollektivavtal innehåller även föreskrifter

angående hyresersättning vid sjukdom. Jämlikt 41 § sjömanslagen, i

dess lydelse enligt lag den 18 maj 1934, äger svensk sjöman som till följd

av fartygets förolyckande blir arbetslös rätt till hyra för den tid han av sådan

anledning iir utan anställning, dock högst två månader utöver den tid

för vilken han eljest åtnjuter hyra.

Det må nämnas, att 1938 års sjömanslagsulredning i betänkande (SOU

1939:21) föreslagit, att ifrågavarande stadganden i sjömanslagen i vissa

avseenden skola revideras. En revision i enlighet med utredningens förslag

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

skulle bringa dem i närmare överensstämmelse med konventionen. Förslagen

behandlas för närvarande inom 1946 års sjömanskommitté. Från kommitténs

sida har under hand meddelats, att kommittén ämnade framlägga vissa

förslag till ändringar i lagen. Förslagen skulle därefter bli föremål för gemensam

nordisk behandling.

Sjömanskommittén har förklarat sig finna spörsmålet om ratificering av

konventionen nr 70 böra anstå, intill dess slutligt resultat av nyssnämnda

revisionsarbete förelåge. Kommittén funne ävenledes nödvändigt att avvakta

ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring, innan ratificering

kunde ske. Dessförinnan syntes det enligt kommitténs mening ej heller vara

ändamålsenligt att upptaga förhandlingar med andra stater för överenskommelse

om ömsesidig tillämpning av här omförmälda förmåner. Rekommendationen

i ämnet (nr 75) borde sålunda enligt kommitténs mening icke

för närvarande kunna föranleda någon åtgärd. — Beträffande rekommendationen

nr 76 har sjömanskommittén framhållit, att rekommendationens

syfte syntes komma att för Sveriges del förverkligas i och med ikraftträdandet

av den nya lagen om allmän sjukförsäkring. Någon ytterligare åtgärd

i anledning av denna rekommendation vore därför för Sveriges vidkommande

icke påkallad.

Kommerskollegium ansluter sig till vad sjömanskommittén anfört med

det tillägg, att frågan om särskild arbetslöshetsförsäkring jämväl borde lösas,

innan slutligt ställningstagande till spörsmålet om ratifikation av konventionen

nr 70 kunde ske.

Socialpolitiska delegationen har likaledes hänvisat till pågående utredning

samt ansett frågan om ratificering av konventionen nr 70 böra anstå.

Konventionen nr 71 angående pensionering av sjömän.

Konventionen angående pensionering av sjömän åsyftar i stort sett att

upprätta en pensionsordning motsvarande den svenska. Denna torde i själva

verket ha tjänat såsom mönster för konventionens pensionssystem, ehuru

detta i väsentliga avseenden företer avvikelser därifrån. Konventionens huvudstadgande

innebär, att vederbörande medlemsstat skall upprätta eller

sörja för upprättande av ett pensionssystem för sjömän, när de lämna tjänsten.

Såsom sjömän betraktas i princip alla ombord å fartyg anställda, befäl

som manskap. Med vissa speciella undantag gäller konventionen alla fartyg

med en bruttodräktighet av 200 registerton eller mer, oavsett huruvida fartygen

nyttjas i in- eller utrikes fart.

Konventionen uppställer i fråga om de pensionsförmåner, som skola garanteras

en sjöman, två alternativ, varom må hänvisas till art. 3 a) och b). I

dessa pensionsförmåner må inräknas, enligt alternativ a) »varje annan social

pensionsförmån som samtidigt utgår till pensionären» och enligt alternativ

b) jämväl »varje social trygghetsförmån som tillkommer avliden pensionärs

anhöriga».

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

Den svenska sjöfolkspensioneringen har utvecklats dels genom lagstiftning,

dels på frivillighetens väg genom kollektivavtal. Lagen den 30 juni

1943 (nr 516) om avgifter för sjöfolks pensionering skiljer på befäl och

manskap. Beträffande manskapet innefattar lagen de grundläggande bestämmelserna

för en obligatorisk tjänstepensionering i verklig mening. Beträffande

befälet förutsätter lagen, att överenskommelser om pensionsförsäkring

i kollektivavtals form träffats mellan redarnas och befälets fackorganisationer.

Den obligatoriska tjänstepensioneringen för befäl, varom lagen innehåller

bestämmelser, är endast avsedd att tjäna till att förstärka den på

avtal grundade pensionsförsäkringen, vilken icke är underkastad annan reglering

eller kontroll från statens sida än som följer av lagen om understödsföreningar.

Den kollektivavtalsreglerade pensioneringen omfattar befäl, anställt å fartyg

som äro anslutna till Sveriges redareförening. Ifrågavarande avtal tilllämpas

dock i allmänhet även å andra utrikesgående maskindrivna fartyg.

I förenämnda lag den 30 juni 1943 förstås med sjöman envar, som är inskriven

vid sjömanshus. Avgiftsskyldighet föreligger för sjöman, som för

utrikes fart påmönstrats å svenskt handelsfartyg. Detta innebär, att sjömän,

som äro sysselsatta inom den inrikes sjöfarten, i regel äro undantagna från

den obligatoriska tjänstepensioneringen (jfr konventionens art. 2 mom. 2 a:

5). Att inskrivningsskyldighet ej föreligger för vissa ombordanställda, som ej

tillhöra den egentliga besättningen, och att pensioneringen för dessa sålunda

gjorts villkorlig torde även innefatta vidsträcktare undantag än konventionen

medger (jfr hland annat art. 2 mom. 2d).

Den svenska tjänstepensionen för manskap innefattar dels s. k. hyresavgiftspension,

försäkringsmatematiskt beräknad på egna avgifter (6 procent

av lönen), dels tilläggspension, utgående efter tjänstetidens längd och bekostad

av redaravgifter och statsbidrag. Denna tjänstepension kombineras

i regel med den allmänna folkpensionen. Först bestämmes tjänstepensionen

till ett belopp för år räknat intill fyllda 67 år (folkpensionsåldern). Skulle

denna tjänstepension icke uppgå till beloppet för påräknelig folkpension

(1 000 kronor), upphör tjänstepensionen vid fyllda 67 år. Skulle den överstiga

folkpensionen, förvandlas det överskjutande beloppet till livsvarig pension.

Tanken är alltså den, att man skall kunna bereda sjömannen från det

han slutat sin sjötjänst, dock tidigast från fyllda 55 år, en pensionsinkomst,

som under hans återstående livstid skall utgå med lika årliga belopp.

Sjömcmskommittén har i sitt yttrande särskilt understrukit, att konventionen

i två betydelsefulla hänseenden avveke från del svenska pensionssystemet,

nämligen dels beträffande tillämpningsområdet och dels beträffande pensioneringen

av befälet. I fråga om tillämpningsområdet påpekar kommittén,

alt konventionen gällde jämväl för fartyg i inrikes lart medan den svenska

sjöfolkspensioneringen ägde tillämpning allenast beträffande sjömän i utrikes

fart. Denna omständighet vore av väsentlig betydelse, enär de svenska

statsmakterna vid utformandet av grunderna för nu gällande pensionsord
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

ning, vilken trätt i kraft så sent som den 1 juli 1944, funnit sig böra inskränka

den för sjöfolket säregna pensionsordningen till utrikes fart för att

därigenom med nödig begränsning av statens finansiella förpliktelser vinna

för pensionstagarna bästa möjliga resultat. Vad befälets pensionering anginge,

lämnade konventionen icke utrymme för privata pensionsordningar,

varför en ratificering av konventionen för Sveriges del borde förutsätta att

staten övertoge den pensionering av befäl, som för närvarande ägde rum genom

sjöbefälets pensionskassa eller genom större rederiers privata pensionskassor.

I intetdera av nämnda hänseenden borde det enligt kommitténs mening

kunna ifrågasättas att ändra det svenska pensionssystemet enbart för

att möjliggöra ratificering, så mycket mindre som man med hänsyn till vad

som framkommit beträffande andra länders inställning till frågan icke hade

anledning antaga att konventionen någonsin bleve internationellt gällande.

Vid sådant förhållande funne kommittén sig icke kunna förorda att ifrågavarande

konvention ratificerades.

Direktionen över handelsflottans pensionsanstalt framhåller, att inom anstalten

utförda beräkningar gåve vid handen att det svenska pensionssystemet

medförde bättre förmåner än konventionens båda alternativ, utom vid

särskilt långa tjänstetider, som i praktiken knappast kunde uppnås. Att den

svenska pensioneringen ej jämväl i dessa fall vore gynnsammare än vad

som följde av konventionen berodde på en maximering av tilläggspensionen,

som vid blivande översyn av pensionsbestämmelserna möjligen icke komme

att bibehållas. Direktionen uttalar, att en avpassning efter konventionen skulle

kräva en ganska genomgripande omgestaltning av vårt system, även vad beträffar

mönstringsväsendet och sjöfolksregistreringen. I anslutning därtill

anför direktionen.

Vår sjöfolkspensionering har lämpats efter våra förhållanden. Den har

därav fått sin särskilda prägel. Att den utbildats i mer fria former torde väl

snarast befordra en fortsatt utveckling efter vad som för oss är det väsentliga.

.Särskilt synes vara att eftersträva en fortsatt närmare anpassning till

var i stark utveckling stadda allmänna socialförsäkring. Den förevarande

konventionen är pa vissa punkter ganska snäv. Skulle vi nu upptaga dess

principer, komme detta —• utan att medföra förbättring i kvalitativt hänseende.

.— att bryta kontinuiteten i utvecklingen.

Även internationellt sett torde det kunna anses, att Sverige bidragit till att

/r;im frågan om pensionering för sjömän genom att vi utan påverkan

utifrån för egen del genomfört en sjöfolkspensionering, som väl tål jämförelse

med förevarande konvention. Sådant läget för närvarande ter sig,

synes även om Sverige skulle ratificera konventionen — utsikterna att

denna skulle kunna vinna internationell giltighet vara mycket små.

På grund av vad sålunda anförts säger sig direktionen i vart fall icke för

närvarande kunna tillstyrka, att sådana ändringar, som skulle erfordras för

att antaga konventionen nr 71, genomfördes i vår nuvarande sjöfolkspensionering.

Kommerskollegium yttrar, att kollegium ansåge det nuvarande svenska

systemet för sjöfolkspensionering med sin kombination av statlig och frivil
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

lig pensionsförsäkring innebära en för våra förhållanden lämplig lösning.

Kollegium har heller icke kunnat finna skäl att enbart för att möjliggöra ratificering

av konventionen vidtaga ingripande förändringar i detta system. Även

om man måhända kunde finna någon form för att från det allmännas sida

garantera den frivilliga befälspensioneringen utan att den förstatligades, vore

övriga skiljaktigheter mellan konventionen och det svenska systemet så väsentliga,

att det icke kunde anses lämpligt att för Sveriges del antaga konventionen.

Kollegium finge för den skull avstyrka att konventionen ratificerades.

Socialpolitiska delegationen, som ansluter sig till vad kommerskollegium

anfört, anser sig icke heller kunna tillstyrka ratificering.

Konventionen nr 72 angående semester med bibehållen hyra för sjömän.

Enligt konventionen nr 72 skall semester utga efter tolv manaders oavbruten

tjänst, i fråga om befäl och radiotelegrafister med 18 dagar om året

och beträffande manskap med 12 dagar. Det förutsättes dock att sjöman,

som efter sex månaders oavbruten tjänstgöring lämnar tjänsten, skall erhålla

semester pro rata parte enligt nyss angivna grunder. Sjöman, som utan egen

förskyllan skiljes från sin befattning, är berättigad till semester, även om

han icke fullgjort sex månaders tjänst.

Konventionen innehåller anvisningar om hur semestertid skall beräknas

och om i vilka hamnar semester kan givas. Genom lagstiftning eller kollektivavtal

må medgivas, att den årliga semestern uppdelas eller sammanslås

med efterföljande års semester samt att, då särskilda omständigheter föreligga,

ersättning må kunna utbetalas i stället för semester. Under semestern

skall sjöman åtnjuta full lön jämte kostersättning. Sjöman som avgår från

tjänsten utan att ha erhållit honom tillkommande semester skall erhålla

gottgörelse motsvarande lön och kostersättning för varje honom tillkommande

semesterdag. Avtal om avstående från semester skall i princip vara ogiltigt.

— I likhet med konventionerna nr 70 och 76 innehåller, sasom tidigare

nämnts, konventionen nr 72 klausul om ratificering på grundval av kollektivavtal.

En jämförelse med den gällande svenska lagen den 29 juni 1945 om semester

visar, att svenskt sjöfolk i manskapsgrad genom denna lag i vissa

hänseenden tillförsäkrats större förmåner än de, som konventionen erbjuder.

Härtill kommer den ytterligare semestertid, som kan följa av lagen den 29

juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande

eller hälsofarligt arbete, vartill räknas skiftarbete nattetid. De bestämmelser

angående semesterförmåner, som finnas i kollektivavtalen mellan svenska

redar- och befälsorganisationer, tillförsäkra fartygs- och maskinbefälet semester

under 15 till 21 dagar, varvid semesterns längd blir beroende av vederbörandes

ställning i tjänsten. Föreskrifterna i nyssnämnda lag om förlängd

semester för vissa arbetstagare torde dock få anses medföra att även

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kunyl. Maj.ts proposition nr 321.

befäl i lägre tjänsteställning oftast kommer i åtnjutande av semester i den

omfattning konventionen angiver. Ehuru saklig överensstämmelse mellan

konventionen och de genom lag och avtal reglerade semesterförhållandena

för svenskt sjöfolk kan anses i det väsentliga vara för handen, företer konventionen

påfallande avvikelser från den svenska ordningen. 1 konventionen

givas sålunda regler om längre semester för befäl än för manskap, medan

den svenska lagstiftningen icke upptager annan skillnad mellan olika

arbetstagargrupper än att vissa arbetstagare med särskilt påfrestande arbete

äga rätt till längre minimisemester än arbetstagare i övrigt. Därjämte förekomma

smärre avvikelser från konventionen, avseende huvudsakligen sättet

för beräkning av semesterns längd samt rätten till semester vid vissa avbrott

i anställningen.

Sjömanskommittén, som i sitt yttrande särskilt påtalar kategoriklyvningen

i konventionen, säger sig förmoda, att det väl knappast kunde komma i fråga

att övergiva den svenska lagens princip enbart för att möjliggöra ratificering

av ifrågavarande konvention. Strängt taget skulle detta enligt kommitténs

uppfattning icke heller vara nödvändigt, enär konventionen medgåve ratificering

på grundval av lagstiftning eller kollektivavtal eller en kombination

av båda. Enligt kommitténs mening borde sistnämnda möjlighet för Sveriges

del kunna anlitas, när förutsättningarna därför förelåge. Med ställningstagande

till ratifikationsfrågan borde för den skull anstå till dess det kunde

konstateras att tillämpningen av konventionens föreskrifter blivit säkerställd

genom eu förening av lagbestämmelser och kollektivavtal mellan vederbörande

organisationer. Kommittén hade för avsikt att senare till närmare

övervägande upptaga frågan om vilka krav som borde uppställas för

att ett kollektivavtal skulle kunna godtagas såsom grundval för ratificering.

Kommerskollegium utgår ifrån att det icke kan ifrågasättas att frångå

den svenska lagstiftningens enhetliga reglering med samma minimum för

samtliga semesterberättigade till förmån för ett system med differentierad

semester för skilda kategorier. Kollegium yttrar vidare, att kollegium icke

kunnat finna tillräcklig anledning föreligga att ställa ratifikationsfrågan på

framtiden i avvaktan pa vad som eventuellt kunde komma att avtalas i fråga

om semester för befälets del. För flertalet av de lägre befälskategorier, vilka

icke genom kollektivavtal vore tillförsäkrade 18 dagars semester, komme de

särskilda lagbestämmelserna om förlängd semester för arbetstagare med särskilt

pressande arbete, vartill räknades skiftarbete nattetid, säkerligen att i

regel medföra rätt till minst den ytterligare semester som krävdes enligt

konventionen, ehuru denna något tillfällighetsbetonade ordning formellt sett

icke kunde tjäna sasom grundval för ratificering. Vid nu angivna förhållanden

och då, såvitt anginge menigt sjöfolk, de svenska lagbestämmelserna

i deras helhet betraktade enligt kollegii bedömande innebure icke oväsentligt

större förmåner än konventionen avsåge, borde för Sveriges del anledning

att ratificera konventionen icke vara för handen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

13

Socialpolitiska delegationen finner i anslutning till vad sjömanskommittén

anfört, att en närmare utredning borde företagas beträffande Sveriges möjligheter

att ansluta sig till konventionen.

Konventionen nr 73 angående läkarundersökning av sjömän.

Konventionen nr 73, vilken äger tillämpning å handelsfartyg med en bruttodräktighet

av 200 registerton eller mera, åsyftar att skapa garanti för fysisk

yrkesduglighet och ett gott hälsotillstånd bland sjömännen genom föreskrift

om läkarintyg såsom villkor för anställning i skeppstjänst. Utfärdandet

av intyget, vars huvudinnehåll angives i konventionen, skall föregås av

undersökning av legitimerad läkare. Intyget skall ha en giltighet av högst 2

år eller, såvitt angår färgsinnet, högst 6 år.

Gällande svenska bestämmelser äro att finna dels i sjömanslagens 26 §,

varest stadgas plikt för sjöman att på anmodan av befälhavaren underkasta

sig läkarundersökning, dels i sjölagens 32 §. Enligt sistnämnda lagrum åligger

det befälhavaren att tillse att den, som nyttjas såsom utkiksman eller

rorsman, enligt läkarintyg, ej över fyra år gammalt, äger normalt färgsinne

samt tillräcklig syn- och hörselförmåga. Mera ingående läkarundersökning

kräves dels för att bliva inskriven vid sjömanshus, för vilket erfordras

bl. a. läkarintyg, ej över sex månader gammalt (sjömanshuskungörelsen den

9 juni 1939, 12 §), dels för att vinna anställning å fartyg i nordsjö- och vidsträcktare

fart. För dylik anställning erfordras likaledes läkarintyg, som i

allmänhet skall vara utfärdat under loppet av de sista sex månaderna (förordning

i ämnet den 22 maj 1925). Vidare finnas beträffande personer under

aderton år bestämmelser om läkarintyg, ej över tolv månader gammalt, såsom

villkor för anställning å fartyg i fart utanför svenskt farvatten (med

viss utsträckning). Utom i fråga om intyget för utkiksman och rorsman är

särskild varaktighetstid för nu omförmälda intyg icke stadgad. Annan skyldighet

att fortlöpande underkasta sig läkarundersökning än som kan följa

av stadgandet i 26 § sjömanslagen finnes sålunda ej. Utöver omnämnda bestämmelser

finnas särskilda föreskrifter rörande läkarundersökning och hälsotillstånd

såsom villkor för befälsbehörighet ävensom detaljbestämmelser rörande

läkarundersökningens verkställande, intygens innehåll, avgifter m. in.

Frågan om läkarintyg för sjöfolk är på grund av Kungl. Maj:ts beslut den

15 juni 1945 föremål för utredning av kommerskollegium och medicinalstyrelsen

gemensamt. Spörsmålet om kraven på synförmågan in. in. för vissa

kategorier ombordanställda har jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 8 februari

1946 upptagits till särskild utredning av sakkunniga, vilka tillkallats inom

socialdepartementet (synkravskommiltén). Kommitténs uppdrag avser utredning

av fordringarna på synförmågan för anställda i allmänhet jämte därmed

sammanhängande frågor.

Sjömanskommittén erinrar om att de spörsmål, som sammanhängde med

det i konventionen nr 73 behandlade ämnet, dels innefattades i det av Kungl.

Maj:t åt kommerskollegium och medicinalstyrelsen gemensamt lämnade upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

draget att verkställa översyn av gällande bestämmelser rörande läkarintyg för

sjöfolk och dels inginge i kommitténs allmänna uppdrag. Då saken sålunda

vore under behandling i ett vidare sammanhang, borde det icke vara ändamålsenligt

att för särskild prövning utbryta den speciella fråga konventionen

gällde, utan syntes det kommittén lämpligast att även frågan om denna

konventions ratificering finge anstå och upptagas till prövning framdeles.

I detta sammanhang må nämnas, att sjömanskommittén, sedan förenämnda

yttrande avgivits, i ett den 15 april 1947 dagtecknat betänkande (SOU

1947: 29) bland annat behandlat frågan om hälsokontroll för sjöfolk. Kommittén

har därvid framfört förslag, som åsyfta att åstadkomma fortlöpande

övervakning av sjöfolkets hälsotillstånd, grundad på regelbundet återkommande

läkarundersökningar såsom villkor för anställning i sjömansyrket.

Dessa förslag innebära, att hälsocentraler skulle upprättas i vissa hamnar.

Till centralerna skulle anknytas s. k. förtroendeläkare på andra orter, varjämte

en central bokföring skulle anordnas för alla företagna läkarundersökningar.

Kommittén, vars förslag blott utgöras av mera allmänna riktlinjer,

har hemställt, att Kungl. Maj :t måtte anbefalla medicinalstyrelsen att i samråd

med kommerskollegium utarbeta förslag till hälsokontroll för sjöfolk

på grundval av kommitténs utredning.

Kommerskollegium hemställer i likhet med sjömanskommittén, att beslut

om ratificering av konventionen nr 73 måtte få tills vidare anstå.

Socialpolitiska delegationen ansluter sig till vad sjömanskommittén och

kommerskollegium anfört.

Konventionen nr 74 angående behörighetsbevis för matroser och rekommendationen

nr 77 angående anordnande av utbildning till sjötjänst.

Konventionen nr 74 föreskriver, att den som anställes ombord å fartyg

såsom matros skall inneha särskilt behörighetsbevis. Sådant bevis må endast

utfärdas till den som är lägst 18 år och tjänstgjort till sjöss minst 36 månader

samt därefter undergått föreskriven prövning. Prövningen skall vara

av praktisk natur och avse sjömanskap och förmåga att fullgöra varje åliggande

— däri inbegripet livbåttjänst — som kan ankomma på däcksbesättningen

med undantag av styrmän, arbetsförmän och specialister. Prövningen

skall så anordnas att den jämväl kan berättiga till certifikat för livbåtman

enligt 1929 års internationella sjöfartssäkerhetskonvention. Den som

genomgått yrkeskurs må tillgodoräkna sig denna tid såsom del av sjötjänsten,

och den som erhållit utbildning å skolskepp och tjänstgjort 18 månader

å dylikt fartyg är utan ytterligare sjötjänst berättigad till behörighetsbevis.

Bevis må jämväl tilldelas en var som före konventionens ikraftträdande

tjänstgjort såsom matros eller arbetsförman å däck.

Konventionen uppställer icke något krav på genomgång av särskild yrkesskola

för att få avlägga det föreskrivna kompetensprovet, utan en var

som visar sig inneha erforderliga kunskaper och färdigheter kan erhålla

matrosbehörighet. Enär behörighetskraven kunna återverka på rekrytering
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

15

en, har emellertid konventionen kompletterats med rekommendationen nr 77.

Denna rekommendation, vars allmänna plan har till sytte att väcka intresse

för sjöfarten och göra sjömansyrket tilldragande, tager dock icke sikte enbart

på matrosutbildning. Den åsyftar även, att åtgärder från det allmännas

sida skola vidtagas för att befordra yrkesutbildningen för sjömän i allmänhet

i enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i rekommendationen. De

åtgärder rekommendationen särskilt anvisar äro följande, nämligen samordnande

av olika institutioners verksamhet för yrkesutbildning för sjömän,

planläggning av utbildningen med beaktande främst av sjöfolkets intresse

och sjöfartsnäringens behov av arbetskraft, anordnande av repetitions- och

fortbildningskurser, kurser för specialutbildning samt korrespondenskurser,

hjälp åt ekonomiskt mindre bärkraftiga genom stipendier, understöd, avgiftsnedsättning

in. m. samt slutligen upplysningsverksamhet för att sprida

kännedom om förefintliga utbildningsmöjligheter och därmed förenade förmåner

och framtidsutsikter.

Krav på särskild behörighet för att vinna anställning såsom matros eller

i befattning, som icke är att hänföra till befälskategorien, finnes för närvarande

i svensk lag eller författning endast i fråga om livbåtmanskap å

maskindrivet passagerarfartyg i nordsjö- och vidsträcktare fart. I 4 § förordningen

den 23 december 1915 angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande

av fartyg har sålunda föreskrivits innehav av intyg rörande kännedom

om och färdighet i manövrering av livbåtar m. m. såsom villkor

för att anses såsom godkänd båtman, av vilken kategori visst antal skall

finnas ombord å fartyg av nyssnämnda slag. Det må emellertid anmärkas,

att enligt gällande kollektivavtal mellan Sveriges redareförening och

Svenska sjöfolksförbundet kräves 36 månaders sjötjänst såsom villkor för

anställning i den manskapsgrad, i vilken matroslön utgår.

Såsom framgår av den redogörelse, som lämnats vid behandlingen av

konventionerna nr 68 och 69 äro förutsättningarna för utveckling av yrkesutbildningen

för sjöfolk tillrättalagda genom statsmakternas beslut 1946 om

inrättande av utbildningskurser för sjömän (sjömansskolor) samt om statsbidrag

till dylika kurser (kungörelse den 14 juni 1946, nr 419).

Initiativet till inrättande av sjömansskolor är liksom beträffande yrkesskolor

i allmänhet, såsom förut nämnts, överlämnat åt kommunerna. Statens

medverkan är emellertid på förhand säkerställd för varje skola, som

efter Kungl. Maj ds medgivande inrättas för praktisk och teoretisk yrkesutbildning

för sjömän. Med sjömän förstås härvid menigt sjöfolk för fartygs

däcks-, maskin- och köksavdelningar. Avsikten är att dylik utbildning

skall med bidrag av statsmedel anordnas vid kommunala anstalter för yrkesundervisning

eller centrala verkstadsskolor. Å envar av de tre utbildningslinjerna

skall utbildningen bedrivas i en lägre och en högre kurs, båda främst

avsedda för sjömän som redan kommit in i yrket. För utbildning av köksperscnal

må därjämte kunna anordnas en särskild nybörjarkurs. Undervisningen

är avgiftsfri, såvida Kungl. Maj.t ej annorlunda bestämmer. Om det

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

befinnes erforderligt att inrätta internat för elever vid sjömansskola, kan

statsbidrag erhållas jämväl för detta ändamål, varvid dock förutsättes prövning

av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Sådant statsbidrag kan avse anskaffande

såväl av lokaler för intematet som inventarier och inredning till

desamma. Bidrag utgår efter samma grunder som tillämpas beträffande

elevinternat vid central verkstadsskola. Vidare kunna sjömansskolomas

elever erhålla stipendier ävensom bidrag till kostnaderna för resor till och

från den ort där sjömansskolan är belägen.

Enligt den utredning, som legat till grund för statsmakternas beslut i ämnet,

borde bidragen av statsmedel till engångskostnader för inrättande av

sjömansskolor — bortsett från kostnader för elevinternat — uppgå till i runt

tal 1 540 000 kronor. Kostnaderna för statsbidrag till driften av fyra fullständiga

sjömansskolor ha uppskattats till omkring 223 000 kronor årligen.

För ifrågavarande båda ändamål ha för budgetåret 1946/47 anvisats 150 000

respektive 100 000 kronor.

De ekonomiska förutsättningarna för inrättande av sjömansskolor och begagnande

av de utbildningsmöjligheter, som där erbjudas, äro sålunda ganska

gynnsamma. Såsom tidigare angivits har hittills emellertid endast en sådan

skola kommit till stånd, nämligen i Göteborg.

Sjömanskommittén yttrar, att frågan om ratificering av konventionen icke

kunde avgöras, förrän sjömansskolorganisationen hunnit utvecklas och verka

någon tid, så att man kunde bedöma möjligheten att på grundval därav

stadga särskilda kompetensfordringar för matroser. Vad rekommendationen

beträffar anser kommittén denna icke för närvarande påkalla ytterligare åtgärder

för vårt lands vidkommande.

Kommerskollegium säger sig liksom i fråga om konventionen angående

behörighetsbevis för skeppskockar ha funnit ställningstagande till frågan

om ratificering av konventionen nr 74 böra anstå i avvaktan på utvecklingen

av sjömansskolorna och de erfarenheter som i praktiken kunde vinnas beträffande

utbildningen genom dessa statsunderstödda yrkesskolor.

Beträffande rekommendationen nr 77 anför kollegium, att i Sverige vidtagna

åtgärder för utbildning till sjötjänst i allt väsentligt motsvarade de

önskemål som kommit till uttryck i rekommendationen. Denna borde därför

enligt kollegii mening icke i och för sig giva anledning till förslag om

någon ytterligare åtgärd från statsmakternas sida. Kollegium tillägger, att

frågan om sjöfolkets yrkesutbildning självfallet i fortsättningen komme att

ägnas uppmärksamhet av vederbörande svenska myndigheter.

Socialpolitiska delegationen framhåller i likhet med sjömanskommittén och

kommerskollegium, att ett ställningstagande till konventionen för Sveriges

del borde anstå.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 321.

17

Konventionen nr 75 angående besättningens bostäder å fartyg och rekommendationen

nr 7» angående skyldighet för redare att tillhandahålla säng- och mässutrustning

jämte andra artiklar åt besättningen.

Konventionen nr 75 gäller i huvudsak maskindrivna handelsfartyg med

en bruttodräktighet av 500 registerton eller mera. Dock skall konventionen,

där så är skäligt och lämpligt, tillämpas jämväl å fartyg med en bruttodräktighet

mellan 200 och 500 ton. Såsom huvudregel gäller att existerande

fartyg äro undantagna från konventionens tillämpning (art. 18). Beträffande

färdigställt fartyg, som omregistreras eller å vilket under vissa förutsättningar

vidtagas väsentliga konstruktiva förändringar eller större reparationer,

må dock vederbörande myndighet påfordra ändringar för att bringa

1''atyget i överensstämmelse med konventionens fordringar. Motsvarande bestämmelse

gäller i visst fall även i fråga om fartyg under byggnad eller ombyggnad.

1 samtliga fall bör myndigheten höra berörda redar- och sjöfolksorganisationer.

I rekommendationen nr 78 föreslås åtgärder i syfte att utrustningspersedlar

av olika slag såsom lakan, filtar, täcken, mässutrustning m. in. genom

redarnas försorg böra tillhandahållas sjömännen.

Den bostadsstandard konventionen nr 75 åsyftar att genomföra motsvarar

i stort sett den, som å flertalet svenska handelsfartyg åstadkommits genom

tillämpning av kungörelsen den 30 juni 1943 angående bostäder m. m.

å fartyg för ombord anställda. Emellertid företer konventionen ett avsevärt

antal, ehuru mindre betydande avvikelser från bestämmelserna i bostadskungörelsen

i såväl skärpande som mildrande riktning. Bland skärpningarna

må särskilt framhållas fordringarna i följande avseenden (§-hänvisningarna

avse bestämmelserna i bostadskungörelsen): sovrums belägenhet (art. 10:

1—3, jämför 5 §); höjd i sovrum (art. 10: 7, jämför 6 § 3 mom.); kojstorlek

(art. 10: 16, jämför 7 § 1 mom.); storlek av klädskåp (art. 10:22, jämför

15 § 1 mom.); två mässrum för manskap (art. 11:3, jämför 16 § 1

mom.); rekreationsutrymmen (art. 12, jämförlig bestämmelse saknas); antalet

vattenklosetter (art. 13:1—5, jämför 19 § 1 och 3 inom.); antalet

duschar (art. 13:4, jämför 18 §); varmt färskt vatten (art. 13:6, jämför

18 §); anordningar för klädtvätt och klädtorkning (art. 13: 13 och 14, jämförlig

bestämmelse saknas); sjukrum å fartyg som ej går i oceanfart (art.

14:1, jämför 20 § 1 inom.); sjukrums vattentillförsel (art. 14:3, jämförlig

bestämmelse saknas); och klosett för sjukrum (art. 14:5, jämförlig bestämmelse

saknas).

Sjömanskommittén har uttalat, att kommittén icke kunde finna något hinder

för att Sverige ratificerade ifrågavarande konvention, er.är å ena sidan

existerande fartyg principiellt vore undantagna från konventionens tilllämpning

och å andra sidan konventionens strängare bestämmelser icke

vore sådana att deras tillämpning med avseende å nya fartyg icke skulle

kunna godtagas. Kommittén förordade därför, att så måtte ske. — BeträfBilmng

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 321. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 321

fande rekommendationen nr 78 har kommittén anmärkt, att i rekommendationen

behandlat ämne vore föremål för reglering i kollektivavtal mellan vederbörande

organisationer.

Sveriges redareförening har i sitt inledningsvis omnämnda särskilda yttrande

framfört anmärkningar gentemot vissa bestämmelser i bostadskonventionen,

vilka enligt föreningens mening innebure onödigt långtgående fordringar.

Föreningen framhåller därvid särskilt konventionens föreskrifter om

att sovrum endast få förläggas midskepps eller akterut, dt särskilt torkrum

skall inredas i alla fartyg oavsett storleken, att sjukhytt skall finnas,

jämväl å fartyg som gör korta resor och att till denna hytt skall höra separat

klosettrum. Föreningen förklarar sig icke kunna finna grundade skäl

att vidtaga sådana utvidgningar av gällande svenska bestämmelser och

betonar, att den höga bostadsstandarden i svenska fartyg vore allmänt erkänd

bland alla sjöfarande nationer och ansedd som ett mål att eftersträva.

Det vore därför förklarligt, fortsätter föreningen, att man å svenskt

redarhåll icke funne det påkallat att införa längre gående föreskrifter, helst

som den nya bostadskungörelsen trätt i kraft så sent som den 1 januari 1944.

Om man likväl icke skulle motsätta sig en anslutning från vårt lands sida

till konventionen, måste enligt föreningens mening den absoluta förutsättningen

uppställas, att artikel 18 gåves en sådan tillämpning, att redan existerande

fartyg icke berördes av konventionen. Det vore i högsta grad obilligt

att kräva, att de fartyg, vilka inrättats efter de nya svenska bostadsbestämmelserna

eller eljest kunnat godkännas enligt författningen, om någon tid

ånyo skulle nödgas vidtaga ändringar i avseende å bostäderna.

Föreningen framhåller slutligen, att ikraftträdandet av konventionens föreskrifter

för Sveriges del borde göras beroende av att länder med vilka

svensk sjöfart i främsta rummet konkurrerade, nämligen Danmark, Finland,

Nederländerna, Norge, Storbritannien och Amerikas förenta stater, jämväl

anslöte sig till konventionen.

Kommerskollegium har för egen del uttalat, att kollegium — med hänsyn

till att konventionen lämnade en ratificerande stat fullt fria händer i fråga

om behandlingen av existerande fartyg, vilka sålunda principiellt vore undantagna

från konventionens tillämpningsområde — icke kunde finna någon

av de bestämmelser som innehölle strängare fordringar än gällande svenska

författningar vara av beskaffenhet att böra avhålla Sverige från att ratificera

konventionen. Kollegium finge för den skull föreslå, att konventionen måtte

ratificeras för vårt lands del. Därest så skulle ske, borde uppdrag snarast

möjligt lämnas kollegium att utarbeta förslag till författningar, som erfordrades

för att effektuera konventionens fordringar. Någon författning, som

nödvändiggjorde riksdagens medverkan, vore, såvitt kollegium kunnat finna,

ej erforderlig.

Vad rekommendationen nr 78 beträffar konstaterar kommerskollegium, att

däri avsedda förmåner redan nu i huvudsak komme flertalet sjömän å

svenska fartyg till godo enligt kollektivavtal eller sedvänja. Någon särskild

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. 19

författningsföreskrift i anledning av rekommendationen syntes därför icke

vara påkallad.

Socialpolitiska delegationen säger sig, under hänvisning till vad sjömanskommittén

och kommerskollegium yttrat, kunna tillstyrka ratificering av

konventionen.

Konventionen nr 70 angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg.

Konventionen nr 76 gäller maskindrivna handelsfartyg med en bruttodräktighet

om 500 registerton eller mera.

I fråga om hyror (avd. II) fastställer konventionen såsom grundhyra för

en matros för månad räknat ett belopp av minst 16 pund sterling eller 64

USA-dolIar eller motsvarande värde i annat lands valuta. I anslutning till

detta huvudstadgande meddelas föreskrifter dels beträffande beräkning av

grundhyra i vissa särskilda fall, dels beträffande kursrelationerna mellan

olika valutor och förfaringssättet vid ändringar i växelkurserna in. in.

Beträffande arbetstiden ombord (avd. III) innebära konventionens föreskrifter

i fråga om befäl och manskap inom däcks-, maskin- samt radioavdelningarna

i stort sett tillämpning av 8-timmarsdagen och 48-timmarsveckan.

Å fartyg i fjärrtrafik skall sålunda arbetstid överstigande 8 timmar per dygn

betraktas såsom övertid, för vilken särskild ersättning skall utgå. Ifall det

totala antalet arbetstimmar under en vecka överstiger 48 -— med undantag

för tid som betraktas såsom övertid — skall i enlighet med vad som kan

överenskommas genom kollektivavtal mellan redar- och sjöfolksorganisationer

kompensation lämnas i form av fritid i hamn eller annorledes. För fartyg

i närtrafik skall vidare enligt konventionen den ordinarie arbetstiden

utgöra till sjöss högst 24 timmar under en period av två dygn i följd och i

hamn högst 2 timmar på söndagar samt högst 8 timmar övriga dagar. För

arbetstid därutöver skall övertidsersättning utgå. Under en period av två

veckor i följd skall den ordinarie arbetstiden utgöra högst 112 timmar (eller

sålunda genomsnittligt 8 timmar per dygn). För arbetstid utöver nämnda

timantal — övertidsarbete oräknat — skall kompensation lämnas genom fritid

i hamn eller annorledes i enlighet med kollektivavtal. — I fråga om personer

tillhörande ekonomiavdelningen innehåller konventionen särskilda bestämmelser,

dels för passagerarfartyg och dels för andra fartyg. Dessa bestämmelser

medgiva en något längre arbetstid än för den egentliga besättningen

men innebära en väsentlig begränsning av den ordinarie arbetstiden i jämförelse

med vad som hittills i allmänhet praktiserats inom handelsflottorna.

Vad angår bemanningen (avd. IV), innehåller konventionen allenast en

allmänt avfattad klausul av innebörd att fartyg skall vara bemannat på ett

tillfredsställande sätt, ägnat att dels tillgodose säkerhetens krav, dels möjliggöra

tillämpning av konventionens arbetstidsföreskrifter och dels förhindra

överansträngning av besättningen samt undvika eller i möjligaste

mån begränsa övertidsarbete. För handläggning av frågor rörande fartygs

bemanning kräver konventionen att det upprättas en särskild organisation, i

vilken representanter för redarna och sjömännen skola medverka.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kunyl. Alaj:ts proposition nr 321.

Konventionen innehåller, såsom tidigare angivits, klausul om ratificering

på grundval av kollektivavtal.

I jämförelse med den reglering av arbetstiden, som enligt gällande sjöarbetstidslag

är tillämplig för svenska fartyg, innebär konventionen i stora drag

följande.

För fartyg i fjärrtrafik kommer en tillämpning av konventionen att medföra

utsträckning av regeln om 8 timmars arbetsdag å fartyg med en bruttodräktighet

understigande 2 000 registerton, såvitt angår däcksbesättningen,

samt å fartyg med en bruttodräktighet av högst 700 registerton vad beträffar

maskinbesättningen. Detta innebär, att inom nämnda fartygsgrupper, vilka

huvudsakligen äro att hänföra till den svenska trampsjöfarten, övergång

måste ske från tvåvaktssystemet till trevaktssystemet med därav följande

ökning av bemanningen. En väsentlig skiljaktighet utgör vidare konventionens

krav på kompensation i en eller annan form för söndagar till sjöss.

Beträffande fartyg i närtrafik medgiver den i konventionen föreslagna

regleringen i fråga om däcks- och maskinbesättningen, att tvåvaktssystemet

till sjöss bibehålies. I konventionen kräves dock kompensation för arbetstid,

som för längre perioder räknat (14 dagar) genomsnittligt överstiger 8 timmar

om dagen. Motsvarande tid enligt den svenska lagen är 9 timmar per

dygn i genomsnitt för vecka räknat.

I fråga om ekonomipersonalen skiljer sig den enligt konventionen föreslagna

regleringen i väsentliga avseenden från den svenska sjöarbetstidslagen

beträffande såväl lastfartyg som passagerarfartyg oberoende av om de gå i

fjärr- eller närtrafik. I detta sammanhang torde det vara tillräckligt att påpeka

att, medan ekonomipersonalens ordinarie arbetstid enligt sjöarbetstidslagen

å söckendagar till sjöss samt å ankomst- och avgångsdagar är 10 timmar

å lastfartyg och 12 timmar å passagerarfartyg, konventionen i nämnda

fall medger högst 9 respektive 10 timmar. Vidare må nämnas, att å fartyg i

närtrafik ordinarie arbetstid enligt den svenska lagen utgör högst 24 timmar

för två dygn i följd såväl till sjöss som i hamn. Konventionen medger i

motsvarande fall i fråga om ekonomipersonalen en arbetstid av högst 9 timmar

å lastfartyg och högst 10 timmar å passagerarfartyg till sjöss samt å ankomst-

och avgångsdagar samt föreskriver en väsentligt kortare arbetstid när

fartyget ligger i hamn.

Sjömanskommittén har erinrat om att arbetstids- och bemanningsfrågoma

utgjorde en central del av kommitténs utredningsuppdrag. Kommittén hade

emellertid hittills icke haft tillfälle att upptaga dessa frågor annat än till förberedande

behandling och följaktligen icke ännu kunnat föranstalta om för

deras bedömande erforderliga utredningar. Vid sådant förhållande kunde kommittén

icke heller för närvarande taga ställning till spörsmålet om Sveriges

anslutning till ifrågavarande konvention respektive härför erforderliga ändringar

i den svenska sjöarbetstidslagen och andra författningar. Kommittén

finge därför — under erinran tillika om att sjöarbetstidslagen och därmed

sammanhängande frågor hörde till det lagstiftningsområde som ansetts böra,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

21

så långt ske kunde, göras till föremål för gemensam nordisk behandling —

hemställa, att frågan om ratificering av konventionen måtte få anstå i avvaktan

på resultatet av erforderligt utredningsarbete på området samt nordiskt

samråd i berörda ämnen.

Kommerskollegium framhåller att grundval saknades för ställningstagande

till frågan om Sveriges anslutning till ifrågavarande konvention, innan de

av sjömanskommittén omförmälda utredningarna verkställts och förslag

till eventuellt erforderliga författningsändringar efter nordiskt samråd framlagts.

Kollegium hemställer därför i likhet med sjömanskommittén, att med

avgörande i saken måtte få tills vidare bero.

Socialpolitiska delegationen förklarar sig under hänvisning till pågående

utredning i likhet med sjömanskommittén och kommerskollegium finna, att

frågan om Sveriges ställningstagande till konventionen borde anstå.

Departementschefen.

Enligt Internationella arbetsorganisationens stadga skall envar medlemsstat

inom ett år eller i särskilda fall inom aderton månader från avslutandet

av ett konferenssammanträde underställa å sammanträdet antagna konventioner

och rekommendationer medlemsstatens lagstiftande församling. Med

hänsyn till denna bestämmelse böra de vid Internationella arbetskonferensens

tjugoåttonde sammanträde fattade besluten underställas den nu församlade

riksdagen.

Konventionerna angående kosthåll och utspisning, behörighetsbevis för

skeppskockar, social trygghet, läkarundersökning samt hyror, arbetstid och

bemanning beröra i stor utsträckning ämnen, som nu utredas. Utredningarna

väntas inom en snar framtid resultera i förslag till författningsföreskrifter

eller andra åtgärder med syfte att förbättra sjöfolkets arbets- och levnadsförhållanden.

I yttrandena har på grund härav föreslagits, att konventionerna

för närvarande icke skulle ratificeras. Jag ansluter mig till denna mening.

Enär det framstår såsom önskvärt att skapa förutsättningar för ratifikation

vid en senare tidpunkt finner jag det dock angeläget, att de i konventionerna

uttryckta principerna beaktas vid det fortsatta utredningsarbetet i den utsträckning

så kan befinnas möjligt och lämpligt.

I fråga om konventionen angående behörighetsbevis för matroser har i yttrandena

framhållits, att beslut om ratificering borde anstå i avvaktan på att

sjömansskolorganisationen hunnit utvecklas mera än som hittills skett. Jag

finner denna uppfattning befogad och förordar sålunda att frågan om ratificering

ställes på framtiden.

Beträffande konventionen angående pensionering av sjömän har i remisssvaren

yttrats, att konventionen företedde så väsentliga skiljaktigheter från

det svenska pensioneringssystemet, att det icke kunde anses lämpligt att för

Sveriges del antaga konventionen. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt

i yttrandena anförts rörande denna konvention avstyrker jag ratificering av

densamma. .lag vill i detta sammanhang erinra om att den nu församlade

riksdagen i skrivelse (nr 147) hemställt om utredning rörande möjligheten

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 321.

att ernå förbättring av pensioneringen för sjöfolk av manskapsklass. Det är

min avsikt att snarast utverka bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att

utreda denna fråga.

Konventionen angående semester med bibehållen hyra för sjömän visar

stora överensstämmelser med den svenska semesterlagstiftningen. Vissa påfallande

skillnader finnas dock. Den mest betydelsefulla olikheten är att

konventionen innehåller regler om längre semester för befäl än för manskap,

medan den svenska lagstiftningen icke upptager annan skillnad mellan olika

arbetstagargrupper än att vissa arbetstagare med särskilt påfrestande arbete

äga rätt till längre semester än arbetstagare i övrigt. På grund bland annat

av att konventionen och den svenska lagstiftningen sålunda i principiellt hänseende

avvika från varandra har kommerskollegium föreslagit, att konventionen

icke skulle ratificeras. Sjömanskommittén och socialpolitiska delegationen

ha däremot förordat, att frågan om ratifikation skulle ställas på framtiden.

Sjömanskommittén har därvid särskilt hänvisat till möjligheten av ratifikation

på grundval av kollektivavtal vid sidan av lagstiftningen. Med

hänsyn till att konventionens bestämmelser, såsom av det anförda framgår,

icke överensstämma med en grundläggande princip i vår semesterlagstiftning

finner jag, liksom kommerskollegium, att konventionen icke bör ratificeras.

Konventionen angående besättningens bostäder upptager icke väsentligt

strängare regler än gällande svenska bestämmelser i ämnet. Stadgandena i

konventionen gälla i främsta rummet fartyg, som nybyggas. Beträffande redan

existerande fartyg upptagas endast vissa regler, som envar medlemsstat

kan tillämpa efter gottfinnande. Med hänvisning huvudsakligen till dessa förhållanden

ha såväl sjömanskommittén som kommerskollegium och socialpolitiska

delegationen förordat att ratificering sker. För egen del biträder jag

denna uppfattning. Att såsom redareföreningen förordat göra särskilt förbehåll

för att även vissa andra länder ansluta sig till konventionen finner jag

icke påkallat.

Beträffande de föreliggande rekommendationerna finner jag för närvarande

icke skäl föreslå någon åtgärd från statsmakternas sida.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition

med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,

av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens

vid dess tjugoåttonde sammanträde i Seattle år 1946 (sjätte

sjöfartskonferensen) antagna konventioner och rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

J.-G. Nilsson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

23

Bilar/a A.

Konvention (nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag angående kosthåll och utspisning för

fartygsbesättningar, vilken fråga utgör den fjärde punkten på dagordningen

för sammanträdet, samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den tjugosjunde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande

konvention, som skall benämnas »konventionen angaende kosthall och

utspisning (för fartygsbesättningar), 1946» [Food and Catering (Ships’ Crews)

Convention, 1946].

Artikel 1.

1. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna

konvention gäller, är ansvarig för upprätthållandet av en tillfredsställande

standard för proviantering och utspisning för besättningarna å dess sjögående

fartyg, vare sig i allmän eller enskild ägo, som yrkesmässigt nyttjas

till befordran av last eller passagerare och som äro registrerade i ett territorium,

för vilket denna konvention gäller.

2. Genom nationell lagstiftning eller, där sådan icke givits, genom kollektivavtal

mellan arbetsgivare och arbetare skall fastställas vilka fartyg eller

slag av fartyg som i och för tillämpningen av denna konvention skola anses

såsom sjögående.

Artikel 2.

Följande åligganden skola, såvitt de icke behörigen fullgöras i kraft av

kollektivavtal, åvila därtill utsedd tillsynsmyndighet, nämligen:

a) utarbetande och tillämpning av regler rörande försörjningen med

proviant och vatten samt kosthållningen ävensom rörande konstruktion,

placering, ventilation, uppvärmning, belysning och utrustning av samt

vattenledningsinstallation i kabysser och andra för kosthållningen avsedda

utrymmen ombord, förråds- och kylrum däri inbegripna;

b) inspektion av proviant- och vattenförråd samt ombord befintliga

utrymmen, anordningar och utrustning för förvaring, behandling och tillredning

av kosten;

c) utfärdande av behörighetsbevis för sådan intendenturpersonal, för

vilken särskilda kvalifikationer äro föreskrivna;

d) studium av ändamålsenliga metoder för säkerställande av lämplig

proviantering och kosthållning samt utbildnings- och propagandaverksamhet

för spridande av kännedom om sådana metoder.

Artikel 3.

1. Tillsynsmyndigheten skall verka i nära samarbete med redar- och sjöfolksorganisationer

samt med riks- och lokalmyndigheter, som hava att taga

opaginerad Kontrollera mot PDF

^ Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

befattning med födoämnes- och hälsofrågor, samt må vid behov anlita dessa

myndigheters bistånd.

2. De skilda myndigheternas verksamhet skall så samordnas, att oreda eller

osäkerhet i fråga om deras inbördes kompetens icke uppstår.

Artikel 4.

Tillsynsmyndigheten skall förfoga över en fast kår av kompetent personal,

däribland inspektörer.

Artikel 5.

1. Varje medlemsstat skall vidmakthålla en lagstiftning angående kosthåll

och utspisning, åsyftande att säkerställa hälsa och välbefinnande för

besättningarna å de fartyg, som i art. 1 sägs.

2. Denna lagstiftning skall föreskriva:

a) en proviant- och vattenförsörjning, som med hänsyn till besättningens

storlek samt resans varaktighet och karaktär kan anses tillfredsställande

i fråga om mängd, näringsvärde, kvalitet och omväxling;
b)

för en tillfredsställande utspisning erforderliga anordningar och

utrustning inom intendenturavdelningen å varje fartyg.

Artikel 6.

Den nationella lagstiftningen skall innehålla föreskrift om tillsyn genom

tillsynsmyndighetens försorg å:

a) proviant- och vattenförråden;

b) utrymmen och utrustning för lagring och handhavande av proviant

och vatten;

c) kabyss och övriga inrättningar för tillredning och servering av måltider;

och

d) intendenturpersonalens kvalifikationer, i den mån sådana äro föreskrivna.

Artikel 7.

1. Nationell lagstiftning eller, där sådan icke givits, kollektivavtal mellan

företagare och arbetare skall innehålla föreskrift om tillsyn med bestämda

tidsmellanrum till sjöss att utövas av befälhavaren, eller en av honom för

ändamalet särskilt utsedd befälsperson, tillsammans med en ansvarig medlem

av intendenturavdelningen. Sådan tillsyn skall avse:

a) proviant- och vattenförråden;

b) utrymmen och utrustning för lagring och handhavande av proviant

och vatten ävensom kabyss och övriga inrättningar för tillredning

och servering av måltider.

2. Om varje sålunda verkställd tillsyn skall anteckning göras.

Artikel 8.

På skriftlig framställning av ett i nationell lagstiftning föreskrivet antal

medlemmar av besättningen eller viss del därav eller av en erkänd redareller

sjöfolksorganisation skall särskild inspektion verkställas av representanter

för ^ tillsynsmyndigheten i fartygets hemland. För att fartygets avgang

ej må fördröjas, skall sådan framställning göras så snart som möjligt

och senast tjugofyra timmar före fastställd avgång från hamn.

opaginerad Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 9.

1. Inspektörerna skola äga befogenhet att framställa förslag till redaren

eller till befälhavaren eller annan ansvarig person i syfte att åstadkomma

förbättring av kosthållningen.

2. Den nationella lagstiftningen skall stadga ansvar för:

a) underlåtenhet av redare, befälhavare, medlemmar av besättningen

eller annan ansvarig person att rätta sig efter föreskrifterna i gällande

nationell lagstiftning; och

b) försök att hindra inspektör att utöva sina befogenheter.

3. Inspektörerna skola regelbundet till tillsynsmyndigheten avgiva rapport

å fastställt formulär beträffande sin verksamhet och resultatet därav.

Artikel 10.

. 1. Tillsynsmyndigheten skall årligen upprätta en rapport.

2. Årsrapporten skall avgivas så snart som möjligt efter redogörelseårets

utgång samt vara lätt tillgänglig för alla därav berörda sammanslutningar

och personer.

3. Exemplar av årsrapporten skola tillställas Internationella arbetsbyrån.

Artikel 11.

1. Utbildningskurser för intendenturpersonal å sjögående fartyg skola

anordnas antingen i godkända skolor eller på annat sätt, som kan godtagas

av redarnas och sjöfolkets organisationer.

2. Möjlighet skall beredas redan utbildade personer att genom fortbildningskurser

vidmakthålla och förkovra sina kunskaper.

Artikel 12.

1. Tillsynsmyndigheten skall insamla aktuella uppgifter rörande näringsfrågor

och metoder för inköp, lagring, konservering, tillredning och servering

av föda med särskilt avseende på kosthållningen ombord å fartyg.

2. Sådana uppgifter skola kostnadsfritt eller mot skälig avgift tillhanda
hållas

tillverkare och försäljare av skeppsproviant och -utrustning, fartygsbefälhavare,

stuertar och kockar ävensom redare och sjöfolk^ samt deras

organisationer; uppgifterna skola publiceras på lämpligt sätt, såsom i form

av handböcker, broschyrer, affischer, tabeller eller annonser i facktidskrifter.

..

3. Tillsynsmyndigheten skall utfärda anvisningar i syfte att förhindra

slöseri med födoämnen, underlätta upprätthållande av erforderlig renlighet

samt säkerställa största möjliga arbetsbekvämlighet.

Artikel 13.

Tillsynsmyndigheten må i fråga om utfärdande av behörighetsbevis för

intendenturpersonal samt insamling och distribution av upplysningar överlåta

sin uppgift eller viss del därav till en organisation eller centralmyndighet,

som sysslar med uppgifter av liknande slag rörande sjöfolk i allmänhet.

Artikel lh.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

Artikel 15.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Mcij.ts proposition nr 321. (Bilagor).

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag, ratifikationer registrerats

för nio av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina, Australien,

Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike,

Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien Irland, Italien, Nederländerna,

Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien, varav

minst fem länder med eu handelsflotta av var för sig minst en miljon bruttoregisterton.

Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta och främja

medlemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex

månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 16.

1. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio

ar förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

densamma genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns

direktör för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter

det den blivit registrerad.

2. Varje medlemsstat, som ratificerat denna konvention och icke inom

ett år efter utgången av den i föregående mom. nämnda tioårsperioden gör

bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden

för en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna

artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje

tioårsperiod.

Artikel 11.

1. Internationella arbetsbyråns direktör skall underrätta samtliga medlemmar

av Internationella arbetsorganisationen om alla registreringar av

ratifikationer och uppsägningar, som medlemmarna delgiva honom.

2. När direktören underrättar medlemmarna av organisationen om registreringen

av den sista ratifikation, som är nödvändig för att sätta konventionen

i kraft, skall han göra organisationens medlemmar uppmärksamma

på dagen för konventionens ikraftträdande.

Artikel 18.

Internationella arbetsbyråns direktör skall för registrering i enlighet med

artikel 102 av Förenta Nationernas stadga tillställa Förenta Nationernas generalsekreterare

fullständiga upplysningar om alla ratifikationer och uppsägningar,

som registrerats av honom i enlighet med villkoren i föregående

artiklar.

Artikel 19.

Vid utgången av varje period av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall Internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen

en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning

uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 20.

1. För det fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande

revision, helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen

icke föreskriver annat, skall

a) en medlemsstats ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning

av förevarande konvention oberoende av vad i art. 16 härovan stadgas;

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

b) från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,

förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemsstaterna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande i sin nuvarande

form och med sitt nuvarande innehåll för de medlemsstater, som ratificerat

densamma men icke ratificerat den reviderade konventionen.

Artikel 21.

De engelska och franska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

Bilaga B.

Konvention (nr 69) angående behörighetsbevis för skeppskoekar.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag angående behörighetsbevis för skeppskockar,

vilken fråga innefattas i den fjärde punkten på dagordningen

för sammanträdet, samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den tjugosjunde dagen i juni ar nittonhundrafyrtiosex följande

konvention, som skall benämnas »konventionen angående behörighetsbevis

för skeppskockar, 1946» [Certification of Ships’ Cooks Convention,

1946].

Artikel 1.

1. Denna konvention skall äga tillämpning å sjögående fartyg i allmän

eller enskild ägo, vilka yrkesmässigt nyttjas till befordran av last eller passagerare

och som äro registrerade i ett territorium, för vilket denna konvention

gäller. . .

2. Genom nationell lagstiftning eller, där sådan icke givits, genom kollektivavtal

mellan arbetsgivare och arbetare skall fastställas vilka fartyg eller

slag av fartyg som i och för tillämpningen av denna konvention skola anses

såsom sjögåepde.

Artikel 2.

I denna konvention skall benämningen skeppskock avse den person som

är direkt ansvarig för tillredningen av besättningens måltider.

Artikel 3.

1. Å fartyg, varå denna konvention äger tillämpning, må icke någon anställas

såsom skeppskock, med mindre han innehar behörighetsbevis såsom

sådan, utfärdat i enlighet med bestämmelserna i följande artiklar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj ds proposition nr 321. (Bilagor).

2. Vederbörande myndighet må medgiva undantag från bestämmelserna

i denna artikel, om myndigheten finner brist råda på behöriga skeppskockar.

Artikel 4.

1. Vederbörande myndighet skall vidtaga åtgärder för anordnande av

examensprövning och utfärdande av behörighetsbevis.

2. Behörighetsbevis må icke beviljas någon, med mindre han

a) uppnått av vederbörande myndighet föreskriven minimiålder;

b) tjänstgjort till sjöss under en av vederbörande myndighet föreskriven

minimitid; och

c) avlagt av vederbörande myndighet föreskriven examen.

3. Examensprövningen skall omfatta praktiskt prov på elevens kunnighet

i matlagning, kännedom om olika födoämnens näringsvärde, uppgörande av

omväxlande och väl avvägda matsedlar samt handhavande och förvaring av

proviantförråd ombord.

4. Examensprövningen må ledas och behörighetsbevis utfärdas antingen

av vederbörande myndighet eller under denna myndighets tillsyn av godkänd

skola för utbildning av kockar eller annan godkänd institution.

Artikel 5.

Artikel 3 i denna konvention skall äga tillämpning efter utgången av högst

tre år, räknat från dagen för konventionens ikraftträdande för det territorium.

där fartyget är registrerat, dock att i fråga om sjöman, som kan tillförlitligen

styrka, att han har två års tjänst som skeppskock före utgången

av nämnda treårsperiod, intyg om sådan tjänst må godtagas såsom likvärdigt

med föreskrivet behörighetsbevis, om så genom nationell lagstiftning

stadgas.

Artikel 6.

Vederbörande myndighet må förordna om godtagande av behörighetsbevis,

som utfärdats i annat land.

Artikel 7.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

Artikel 8.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag, ratifikationer registrerats

för nio av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina, Australien,

Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike,

Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Nederländerna,

Norge, Polen, Portugal. Sverige, Turkiet och Jugoslavien, varav

minst fem länder med en handelsflotta av var för sig minst en million bruttoregisterton.

Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta och främja

medlemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex

månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 9—14.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konvention

(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar, hava hår

uteslutits.)

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

29

Bilaga C.

Konvention (nr 70) angående social trygghet för sjömän.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag angående social trygghet för sjömän, vilken

fråga utgör den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den tjugoåttonde dagen i juni ar nittonhundrafyrtiosex följande

konvention, som skall benämnas »konventionen angåede social trygghet

för sjömän, 1946» [Social Security (Seafarers) Convention, 1946],

Artikel 1.

1. I denna konvention

a) omfattar begreppet »sjöman» varje person, anställd ombord a

sjögående fartyg, annat än krigsfartyg, som är registrerat i territorium,

för vilket denna konvention gäller;

b) skall begreppet »anhörig» anses hava den betydelse, som bestämmes

genom nationell lagstiftning; och

c) avser uttrycket »hemförskaffning» transport till hamn, till vilken

sjömannen enligt nationell lagstiftning är berättigad att bliva återsänd.

2. Varje medlemsstat må i sin nationella lagstiftning göra de undantag,

som anses nödvändiga med hänsyn till:

a) person anställd ombord å:

1) fartyg, som tillhör offentlig myndighet, när sådant fartyg icke

nyttjas i handelssjöfart;

2) kustfiskefartyg;

3) fartyg med en bruttodräktighet understigande 25 register ton;

4) träfartyg av primitiv byggnad, såsom »dhows» och »junks»;

och

5) i Indien registrerade fartyg med en bruttodräktighet icke överstigande

300 registerton, som nyttjas i »home trade», för en

period av högst fem år räknat från dagen för registreringen

av Indiens ratifikation av denna konvention;

b) medlemmar av redarens familj;

c) lotsar, som ej tillhöra besättningen;

d) personer anställda ombord å fartyg av annan arbetsgivare än

redaren, med undantag av radiotelegrafister och ekonomipersonal;

e) personer, som sysselsättas i hamn men vanligen icke utföra arbete

ombord dä fartyget är till sjöss;

f) befattningshavare i tjänst hos offentlig myndighet, vilka åtnjuta i

huvudsak minst lika goda förmåner som förutsättas i denna konvention;
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

g) personer, som icke uppbära ersättning för sin tjänst eller som endast

erhålla nominell lön;

h) personer, som arbeta uteslutande för egen räkning.

3. Där någon i denna konvention bestämd förmån säkerställes på annat

sätt än genom nationell lagstiftning om redares ansvar vid sjömans sjukdom,

skada eller död, må genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal göras sådana

ytterligare undantag, som anses nödvändiga i fråga om rätt till dylik

iörmån, resp. förpliktelse att lämna bidrag, såvitt angår:

a) personer, som avlönas uteslutande med andel i vinsten;

b) personer anställda ombord å fiskefartyg, för vilka icke redan

undantag medgivits enligt mom. 2 a) 2) i denna artikel, eller å sälfångs

tf artyg;

c) personer anställda ombord å valfångstfartyg, flytande kokerier

eller transportfartyg eller eljest hos valfångstexpedition eller liknande

företag på villkor fastställda i särskilt med vederbörande sjöfolksorganisation

slutet kollektivavtal för valfångst eller liknande företag,

innehållande bestämmelser angående löner, arbetstid och andra arbetsvillkor;
d)

personer anställda ombord å fartyg, som icke yrkesmässigt nyttjas

till befordran av last eller passagerare; och

e) personer anställda ombord å fartyg med en bruttodräktighet understigande

200 registerton.

Artikel 2.

1. Sjömän och deras anhöriga, vilka äro bosatta och verkligen uppehålla

sig inom en medlemsstats territorium, skola på grund av vederbörande sjömans

anställning ombord å fartyg, som är registrerat i samma medlemsstats

territorium, åtnjuta följande förmåner:

a) sjömän skola vara berättigade till sjukvårdsförmåner, som med

hänsyn till villkoren för deras åtnjutande, omfattning och varaktighet

äro minst lika fördelaktiga som de, vartill industriarbetare äro berättigade.

Skulle industriarbetare icke vara berättigade till sådana förmåner,

skola sjömännen ändock vara berättigade till lämplig och tillräcklig

sjukvård;

b) sjömän skola vid arbetsoförmåga (vare sig den är förorsakad av

yrkesskada eller ej), arbetslöshet och ålderdom vara berättigade till

kontantunderstöd, som med hänsyn till villkoren för deras åtnjutande,

belopp och varaktighet icke äro mindre fördelaktiga än de, vartill industriarbetare

äro berättigade. Skulle industriarbetare ej vara berättigade

till kontantunderstöd vid arbetsoförmåga (vare sig den är förorsakad

av yrkesskada eller ej), skola sjömännen ändock vara berättigade

till dylika förmåner, beräknade efter sjömannens och hans anhörigas

behov och under hänsynstagande till landets levnadsstandard;

c) sjömans anhöriga skola vara berättigade till sjukvårdsförmåner,

som med hänsyn till villkoren för deras åtnjutande, omfattning och

varaktighet äro minst lika fördelaktiga som de, vartill industriarbetares

anhöriga äro berättigade;

d) vid en sjömans död skola hans anhöriga vara berättigade till

kontantunderstöd, som med hänsyn till villkoren för deras åtnjutande,

belopp och varaktighet äro minst lika fördelaktiga som de, vartill

industriarbetares anhöriga äro berättigade; skulle industriarbetares anhöriga

ej vara berättigade till kontantunderstöd vid arbetarens död,

skola sjömäns anhöriga ändock vara berättigade till dylika förmåner,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

beräknade efter deras behov och under hänsynstagande till landets

levnadsstandard.

2. För det fall sjukvårdsförmåner eller kontantunderstöd äro tillförsäkrade

sjömän och deras anhöriga enligt något för dem speciellt tillämpligt

system, skola härför gällande regler (andra än sådana, som avse redarens

ansvarighet) på lämpligt sätt samordnas med eller avpassas efter förefintligt

för industriarbetare och deras rättsinnehavare tillämpligt system av

motsvarande slag, innefattande förmåner, som äro minst lika fördelaktiga

med hänsyn till villkoren för deras åtnjutande, omfattning eller belopp samt

varaktighet.

Artikel 3.

1. Sjöman, som är bosatt i det territorium, där fartyget är registrerat,

och som blir kvarlämnad i annat territorium till följd av skada, åsamkad

under tjänstgöring ombord eller till följd av oavsiktligt ådragen sjukdom,

skall vara berättigad till:

a) lämplig och tillräcklig sjukvård, till dess han blivit återställd eller

dessförinnan hemsänts;

b) kost och logi, till dess det är möjligt för honom att erhålla passande

arbete eller han dessförinnan hemsänts;

c) hemsändning.

2. Sjöman, som ovan sägs, skall jämväl vara berättigad till ersättning motsvarande

100 procent av hans hyra (tillägg oräknade), antingen till dess det

är möjligt för honom att erhålla passande arbete eller till dess han hemsänts

eller intill utgången av en genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal

bestämd tidsperiod, som icke må vara kortare än tolv veckor, allt efter

det fall som först inträffar. Om tidsperioden utlöper, innan det varit möjligt

för honom att erhålla passande arbete eller innan han blivit hemsänd,

skall han eller hans anhöriga vara berättigade till varje förmån, som enligt

gällande system för obligatorisk socialförsäkring eller yrkesskadeersättning

skulle hava kommit honom till del, om han befunnit sig i det territorium,

där fartyget är registrerat. Bidrag, som sjömannen eller hans anhöriga enligt

dylikt system åtnjutit före utgången av den tid, för vilken han erhållit hyresersättning,

må avdragas från sistnämnda ersättning.

Artikel A.

Upphör någon person att vara hänförlig till obligatorisk socialförsäkring

för sjömän för att i stället anslutas till dylikt försäkringssystem för arbetare

i land, eller omvänt, skola nödiga åtgärder vidtagas för samordning av systemen

i syfte att vid övergången bevara av vederbörande förvärvade rättigheter.

Artikel 5.

Nationell lagstiftning om redares ansvar vid sjömäns sjukdom, skada eller

död samt om obligatorisk arbetslöshets-, olycksfalls- och sjukförsäkring skall

tillförsäkra sjömännen och deras anhöriga lika behandling utan avseende å

nationalitet eller ras.

Artikel 6.

1. Nationell lagstiftning om redares ansvar vid sjömäns sjukdom, skada

eller död skall tillförsäkra sjömännen och deras anhöriga lika behandling,

vare sig de äro bosatta i det territorium, där fartyget är registrerat, eller icke.

2. Om en medlemsstats lagstiftning angående redares ansvar icke berät
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

tigar sjöman, som är bosatt utanför medlemsstatens territorium, till de förmåner,

som föreskrivas i art. 3, mom. 1, skall medlemsstaten genom särskild

lagstiftningsåtgärd tillförsäkra sjömannen sagda förmåner.

Artikel 7.

1. Den nationella lagstiftningen angående sjukvård och kontantunderstöd

vid olycksfall i arbete må icke innehålla något villkor eller någon begränsning

för sjömän eller deras anhöriga, bosatta i ett territorium tillhörande

en annan medlemsstat, för vilken denna konvention är i kraft, som

icke gäller för sjömän eller deras anhöriga bosatta i medlemsstatens eget

territorium.

2. Det förutsättes, att förmåner, som avses i föregående moment, eller

bidrag till kostnaderna härför icke skola utgå, därest ifrågavarande förmåner

beredas genom något i den andra medlemsstatens territorium härför

gällande system.

Artikel 8.

För att främja kontinuiteten i socialförsäkringen och för att undvika

dubbla avgifter och dubbla förmåner må medlemsstater sinsemellan träffa

överenskommelse i syfte att personer, som äro medborgare i en medlemsstat

eller bosatta därstädes och anställda ombord å ett fartyg registrerat i

en annan medlemsstats territorium, skola omfattas av den första medlemsstatens

försäkrings- eller understödssystem och därför icke upptagas i den

andra medlemsstatens motsvarande system.

Artikel 9.

Intet i denna konvention skall inverka på lag, skiljedom, sedvänja eller avtal

mellan redare och sjömän, som tillförsäkrar sjömännen förmånligare villkor

än de, som stadgas i denna konvention.

Artikel 10.

1.. Art. 3 mom. 2 i denna konvention må bringas i tillämpning genom a)

lagstiftning; b) kollektivavtal mellan erkända redarorganisationer eller redare

och erkända sjöfolksorganisationer, som omfatta alla sjömän, vilka beröras

av nämnda moment; eller c) en kombination av lagstiftning och kollektivavtal

mellan erkända redarorganisationer eller redare och erkända sjöfolksorganisationer,

som omfatta alla sjömän, vilka beröras av nämnda moment.

Med de undantag, som äro stadgade i denna konvention, skola föreskrifterna

i densamma tillämpas å varje fartyg, som är registrerat i den ratificerande

medlemsstatens territorium, och å varje person, som är anställd å

sådant fartyg.

2. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall tillställa

direktören för Internationella arbetsbyrån uppgifter om vidtagna åtgärder för

konventionens tillämpning samt om de särskilda bestämmelser i kollektivavtal,

varigenom någon av konventionens föreskrifter uppfylles, och som äro

i kraft vid den tidpunkt, då medlemsstaten ratificerar konventionen.

3. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att

genom en trepartsdelegation deltaga i en kommitté, avsedd att tillsättas för

prövning av de åtgärder, som vidtagits för konventionens tillämpning; i kommittén

skola ingå representanter för regeringar samt redar- och sjöfolksor
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

33

''t

ganisationer ävensom, i egenskap av rådgivare, representanter för Internationella

arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommission.

4. Direktören skall förelägga nämnda kommitté ett sammandrag av de

uppgifter han mottagit i enlighet med mom. 2 ovan.

5. Kommittén skall överväga, huruvida de kollektivavtal, som föreläggas

densamma, stå i överensstämmelse med konventionens föreskrifter. Varje

medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att beakta varje anmärkning

eller förslag av kommittén rörande tillämpningen av konventionen

och förbinder sig vidare att delgiva de arbetsgivar- och arbetarorganisationer,

som äro parter i något i mom. 1 omnämnt kollektivavtal, varje anmärkning

eller förslag av kommittén rörande förverkligandet av konventionens

bestämmelser genom dylikt avtal.

Artikel 11.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

Artikel 12.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag ratifikationer registrerats

för sju av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina, Australien,

Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike,

Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Nederländerna,

Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien, varav

minst fyra länder med en handelsflotta av var för sig minst en million

bruttoregisterton. Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta och

främja medlemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Däx-efter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex

månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 13—18.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konvention

(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar, hava här

uteslutits.)

Bilaga D.

Rekommendation (nr 75) angående avtal om social trygghet för sjömän.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag angående social trygghet för sjömän, vilken

fråga innefattas i den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt

bestämt att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

Biliang titt riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 321.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

antager denna, den tjugoåttonde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande

rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående

avtal om social trygghet för sjömän, 1946» [Seafarers’ Social Security (Agreements)

Recommendation, 1946].

Konferensen hemställer till organisationens medlemmar att tillämpa följande

principer och att på anmodan av dess styrelse underrätta Internationella

arbetsbyrån om de åtgärder, som vidtagits för att genomföra desamma:

1. Medlemsstaterna böra ingå avtal i syfte att sjömän, som tillhöra ett

land och äro anställda ombord å ett annat lands fartyg, antingen förbliva

underkastade sitt eget lands socialförsäkringssystem eller lagstiftning om

olycksfall i arbete eller ock hänföras till motsvarande system i det andra

landet.

2. Dylika avtal kunna exempelvis innebära, att medlemsstaterna skola bistå

varandra vid mottagande av krav, införskaffande av erforderligt bevismaterial,

verkställande av utbetalningar eller lämnande av annat bistånd åt sjömän

eller deras anhöriga, vilka äro berättigade till förmåner enligt en medlemsstats

sociala lagstiftning, men som uppehålla sig i en annan medlemsstats

territorium, vid överföring av försäkringspremier eller tillämpning av

föreskrifterna i »konventionen angående bevarande av pensionsrättigheter

för flyttande arbetare, 1935», eller en kombination av dylika åtgärder.

3. Om sjöman, som är bosatt i en medlemsstats territorium och anställd

ombord å fartyg registrerat i en annan medlemsstats territorium, vid skada

i arbetet icke är skyddad genom lagstiftning angående olycksfall i arbete

eller annat liknande system, bör sistnämnda medlemsstat vidtaga åtgärder

för att tillförsäkra dylik sjöman fullt skydd antingen genom avtal med förstnämnda

medlemsstat eller på annat sätt.

4. Hava medlemsstats redare ingått kollektivavtal, som tillförsäkra i medlemsstatens

territorium bosatta sjömän förmåner utöver dem som äro föreskrivna

i landets lagstiftning, och anställa sagda redare sjömän bosatta i

annan medlemsstats territorium, böra enahanda förmåner utgå jämväl till

dessa.

Hila g a Ji.

Rekommendation (nr 76) angående sjukvård för sjömäns anhöriga.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag angående sjukvård för sjömäns anhöriga,

vilken fråga innefattas i den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt

antagit »konventionen angående social trygghet för sjömän, 1946» och

beslutat att till denna konventions bestämmelser foga en rekommendation,

antager denna, den tjugoåttonde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande

rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående

sjukvård för sjömäns anhöriga, 1946» [Seafarers (Medical Care for Dependants)

Recommendation, 1946].

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

35

Konferensen hemställer, att organisationens medlemmar, i avvaktan på

upprättandet av ett sjukvårdsväsende, som omfattar alla arbetare och deras

anhöriga, måtte sörja för att lämplig och tillräcklig sjukvård beredes sjömännens

anhöriga. Organisationens medlemmar böra på anmodan av Internationella

arbetsbyråns styrelse underrätta byrån om åtgärder, som i detta

syfte vidtagits.

Utlaga F.

Konvention (nr 71) angående pensionering av sjömän.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag angående pensionering av sjömän, vilken

fråga innefattas i den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den tjugoåttonde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande

konvention, som skall benämnas »konventionen angående pensionering

av sjömän, 1946» [Seafarers’ Pensions Convention, 1946],

Artikel 1.

I denna konvention omfattar begreppet »sjöman» varje person anställd ombord

å varje sjögående fartyg, annat än krigsfartyg, som är registrerat i ett

territorium, för vilket denna konvention gäller.

Artikel 2.

1. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna

konvention är i kraft, skall i enlighet med nationell lagstiftning upprätta eller

sörja för upprättandet av ett pensionssystem för sjömän, när dessa lämna

sjötjänsten.

2. Pensionssystemet må innehålla de undantag, som vederbörande medlemsstat

anser nödvändiga med hänsyn till:

a) personer anställda ombord å:

1) fartyg, som tillhör offentlig myndighet, när sådant fartyg icke

nyttjas i handelssjöfart;

2) fartyg, som icke yrkesmässigt nyttjas till befordran av last

eller passagerare;

3) fiskefartyg;

4) sälfångstfartyg;

5) fartyg med en bruttodräktighet understigande 200 regislerlon;

6) träfartyg av primitiv byggnad, såsom »dhows» och »junks»;

7) i Indien registrerade fartyg med en bruttodräktighet icke överstigande

300 registerton, som nyttjas i »home trade», för en

period av högst fem år räknat från dagen för registreringen av

Indiens ratifikation av denna konvention;

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

b) medlemmar av redarens familj,

c) lotsar, som ej tillhöra besättningen;

d) personer anställda ombord å fartyg av annan arbetsgivare än redaren,

med undantag av radiotelegrafister och ekonomipersonal;

e) personer, som sysselsättas i hamn men vanligen icke utföra arbete

ombord då fartyget är till sjöss;

f) befattningshavare i tjänst hos offentlig myndighet, vilka åtnjuta

i huvudsak minst lika goda förmåner som de, vilka förutsättas i denna

konvention;

g) personer, som icke uppbära ersättning för sin tjänst eller endast

åtnjuta nominell lön eller som avlönas uteslutande med andel i vinst;

h) personer, som arbeta uteslutande för egen räkning;

i) personer anställda ombord å valfångstfartyg, flytande valkokerier

eller transportfartyg eller eljest hos valfångstexpedition eller liknande

företag på villkor fastställda i särskilt med vederbörande sjöfolksorganisation

slutet kollektivavtal för valfångst eller liknande företag, innehållande

bestämmelser angående löner, arbetstid och andra arbetsvillkor;
j)

personer, som icke äro bosatta i medlemsstatens territorium;

k) personer, som icke äro medborgare i medlemsstaten.

Artikel 3.

1. Pensionssystemet skall uppfylla en av följande betingelser:

a) pension, som däri avses, skall

1) utgå till sjöman, som fullgjort föreskriven sjötjänst och uppnått

en ålder av 55 eller 60 år, allt efter vad systemet därom

bestämmer; och

2) tillsammans med varje annan social pensionsförmån, som samtidigt

utgår till pensionären, uppgå till minst det belopp, som

erhålles, om för varje tjänsteår till sjöss vid uppnådd pensionsålder

av 55 resp. 60 år räknas med i förra fallet 1,5 procent

och i senare fallet 2 procent av den hyra, varå under

vederbörande tjänsteår avgift erlagts för sjömannen;

b) pensionssystemet skall bereda pensioner av sådan storlek, att desamma,

tillsammans med varje annan social pensionsförmån, som samtidigt

utgår till pensionären, och varje social trygghetsförmån, som tillkommer

avliden pensionärs anhöriga (sådant detta begrepp må vara

definierat genom nationell lagstiftning), kräva premier, som från alla

källor sammanlagt uppgå till minst 10 procent av hela den lön, på

grundval varav bidrag inbetalas till systemet.

2. Sjömännens kollektiva bidrag må icke uppgå till mer än halva kostnaden

för de pensioner, som utgå enligt pensionssystemet.

Artikel 4.

1. Pensionssystemet skall innefatta anordningar av beskaffenhet att för

personer, som upphöra att tillhöra systemet, bevara genom premieinbetalning

redan förvärvad rätt till pension eller att tillförsäkra dem återbäring

av motvärdet till de premier, som tillgodoförts vederbörandes konto.

2. Systemet skall tillförsäkra envar rätt till överklagande i varje tvist,

som härrör från dess tillämpning.

3. Systemet må innefatta föreskrift om förverkande eller suspension av

rätten till pension, helt eller delvis, ifall pensionstagaren beträtts med svikligt

förfarande.

4. Redare och sjömän, som bidraga med avgifter till pensionssystemet,

skola äga rätt att genom representanter deltaga i förvaltningen därav.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 321 (Bilagor).

Artikel 5.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

Artikel 6.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag, ratifikationer registrerats

för fem av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina, Australien,

Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike,

Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Nederländerna,

Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien, varav minst

tre länder med en handelsflotta av var för sig minst en miljon bruttoregisterton.

Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta och främja medlemsstaternas

snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex

månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 7—12.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konvention

(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartyg sb e sättningar, hava här

uteslutits.)

Bilaga G.

Konvention (nr 72) angående semester med bibehållen hyra för sjömän.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag angående semester med bibehållen hyra

för sjömän, vilken fråga utgör den sjätte punkten på dagordningen för

sammanträdet, samt

funnit, att dessa förslag innebära en fullständig revision av semester(sjöfarts-)

konventionen, 1936 och böra taga form av en internationell

konvention,

antager denna, den tjugoåttonde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande

konvention, som skall benämnas »Semester-(sjöfarts-)konventionen,

1946» [Paid Vacations (Seafarers) Convention, 1946].

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje sjögående, maskindrivet

fartyg i allmän eller enskild ägo, som yrkesmässigt nyttjas till befordran av

last eller passagerare och är registrerat i territorium, för vilket denna konvention

gäller.

2. Genom nationell lagstiftning skall fastställas när ett fartyg skall anses

såsom sjögående.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

3. Denna konvention äger icke tillämpning å:

a) träfartyg av primitiv byggnad, såsom »dhows» och »junks»;

b) fartyg, som nyttjas till fiske eller verksamhet som står i direkt

samband därmed eller sälfångst eller till liknande verksamhet;

c) »estuarial craft» (flodmynningsfartyg).

4. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal må medgivas undantag

från föreskrifterna i denna konvention för fartyg med en bruttodräktighet

understigande 200 registerton.

Artikel 2.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje ombord anställd person

med undantag av:

a) lots, som ej tillhör besättningen;

b) läkare, som ej tillhör besättningen;

c) sjukvårdspersonal, som är anställd uteslutande för sjukvård och

som ej tillhör besättningen;

d) personer, som arbeta uteslutande för egen räkning eller gottgöras

allenast genom andel i vinst eller förtjänst;

e) personer, som icke uppbära ersättning för sin tjänst eller som erhålla

allenast nominell lön;

f) personer anställda ombord av annan arbetsgivare än redaren, med

undantag av radiotelegrafister i tjänst hos ett radiobolag;

g) ambulerande stuveriarbetare, som icke tillhöra besättningen;

h) personer anställda å valfångstfartyg, flytande kokerier eller eljest

hos valfångstexpedition eller liknande företag på villkor fastställda i

särskilt med vederbörande sjöfolksorganisation slutet kollektivavtal för

valfångst eller liknande företag, innehållande bestämmelser angående

löner, arbetstid och andra arbetsvillkor;

i) för arbete i hamn anställda personer, som vanligen icke sysselsättas

ombord då fartyget är till sjöss.

2. Vederbörande myndighet må, efter samråd med berörda redar- och

sjöfolksorganisationer, från tillämpning av konventionen undantaga befälhavare,

främste styrman och främste maskinist, vilka på grund av nationell

lagstiftning eller kollektivavtal åtnjuta tjänsteförmåner som i fråga om årlig

semester icke äro mindre fördelaktiga än de, som föreskrivas i denna konvention.

Artikel 3.

1. Envar å vilken denna konvention äger tillämpning skall efter tolv månaders

oavbruten tjänst vara berättigad till årlig semester med lön med en

varaktighet av:

a) för befälhavare, annat befäl och radiotelegrafister, minst aderton

arbetsdagar för varje tjänsteår;

b) för annan sjöman, minst tolv arbetsdagar för varje tjänsteår.

2. Person med minst sex månaders oavbruten tjänst skall, då han frånträder

tjänsten, för varje hel månads fullgjord tjänst vara berättigad till

semester, som för befälhavare, annat befäl och radiotelegrafist skall utgöra

en och en halv arbetsdag och för annan sjöman en arbetsdag.

3. Den som utan egen förskyllan avskedas, innan han fullgjort sex månaders

oavbruten tjänst, skall, då han lämnar tjänsten, för varje hel månads

fullgjord tjänst vara berättigad till semester, som för befälhavare, annat

befäl och radiotelegrafist skall utgöra en och en halv arbetsdag och för

annan sjöman en arbetsdag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor). 39

4. För bestämmande av den tidpunkt, då rätt till semester inträder, skall

iakttagas *

a) att tjänst utan påmönstring skall medtagas vid beräkningen av

oavbruten tjänst;

b) att korta avbrott, till vilka den anställde ej själv är skuld och som

sammanlagt icke uppgå till mera än sex veckor under en period av

tolv månader, icke skola anses såsom avbrott i tjänsten;

c) att förändring i ledningen av eller äganderätten till det eller de

fartyg, där vederbörande tjänstgjort, icke skall anses medföra avbrott

i tjänsten.

5. I den årliga semestern med bibehållen hyra skall icke inräknas:

a) allmänna eller sedvanliga helgdagar;

b) avbrott i tjänsten på grund av sjukdom eller skada.

6. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal må stadgas om uppdelning

av årlig semester enligt denna konvention eller om sammanslagning

av semester, som intjänats under ett år, med ett påföljande års semester.

7. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal må medgivas att i särskilda

undantagsfall, då tjänsten så kräver, årlig semester enligt denna konvention

må utbytas mot kontant ersättning, motsvarande minst den hyra som

föreskrives i art. 5.

Artikel 4.

1. Då rätt till årlig semester inträtt, skall densamma efter ömsesidig överenskommelse

beviljas vid första tillfälle tjänsten medgiver.

2. Utan eget medgivande skall ingen vara skyldig att taga honom tillkommande

årlig semester annorstädes än i hamn i anställningslandet eller hemlandet.

Med detta förbehåll må genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal

bestämmas i vilken hamn semester skall beredas.

Artikel 5.

1. Envar, som tager semester i kraft av art. 3 i denna konvention, skall

under hela semesterperioden uppbära sin vanliga hyra.

2. Hyra, som utgår enligt föregående moment, skall omfatta skälig kostersättning,

beräknad på sätt varom föreskrift skall meddelas genom nationell

lagstiftning eller kollektivavtal.

Artikel 6.

Med förbehåll för stadgandet i art. 3 mom. 7 skall varje avtal om uppgivande

av rätten till årlig semester med hyra eller om avstående av semestern

vara ogiltigt.

Artikel 7.

Den som avskedas eller lämnar sin tjänst hos arbetsgivaren, innan han

tagit semester, skall för varje honom enligt denna konvention tillkommande

semesterdag erhålla gottgörelse efter vad i art. 5 sägs.

Artikel 8.

Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall säkerställa effektiv

tillämpning av dess föreskrifter.

Artikel 9.

Intet i denna konvention skall inverka på lag, skiljedom, sedvänja eller avtal

mellan redare och sjömän, som tillförsäkrar sjömännen förmånligare villkor

än de, som stadgas i denna konvention.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 10.

1. Denna konvention må bringas i tillämpning genom a) lagstiftning; b)

kollektivavtal mellan redare och sjömän; eller c) en kombination av lagstiftning

och kollektivavtal mellan redare och sjömän. Med de undantag, som

äro stadgade i denna konvention, skola föreskrifterna i densamma tillämpas

å varje fartyg, som är registrerat i den ratificerande medlemsstatens territorium,

och å varje person, som är anställd å sådant fartyg.

2.. Där bestämmelse i denna konvention bragts i tillämpning genom kollektivavtal

i enlighet med mom. 1 i denna artikel, skall den medlemsstat,

mom vars territorium avtalet gäller, icke vara pliktig vidtaga åtgärder som

avses i art. 8 i fråga om sådana föreskrifter i konventionen som fastställts

genom kollektivavtal.

3. YarJe medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall tillställa

direktören för Internationella arbetsbyrån uppgifter om vidtagna åtgärder

för konventionens tillämpning samt om de särskilda bestämmelser i kollektivavtal,

varigenom någon av konventionens föreskrifter uppfylles och som

äro i kraft vid den tidpunkt, då medlemsstaten ratificerar konventionen.

4. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig

att genom en trepartsdelegation deltaga i en kommitté avsedd att tillsättas

för prövning av de åtgärder, som vidtagits för konventionens tillämpning;

i kommittén skola ingå representanter för regeringar samt redar- och sjöfolksorganisationer

ävensom, i egenskap av rådgivare, representanter för internationella

arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommission.

5. Direktören skall förelägga nämnda kommitté ett sammandrag av de

uppgifter han mottagit i enlighet med mom. 3 ovan.

6. Kommittén skall överväga, huruvida de kollektivavtal som föreläggas

densamma stå i överensstämmelse med konventionens föreskrifter. Varje

medlemsstat, som ratificerar konventionen, förbinder sig att beakta varje

anmärkning eller förslag av kommittén rörande tillämpningen av konventionen,

och förbinder sig vidare att delgiva de arbetsgivar- och arbetarorganisationer,

som äro parter i något i mom. 1 omnämnt kollektivavtal,

varje anmärkning eller förslag av kommittén rörande förverkligandet av konventionens

bestämmelser genom dylikt avtal.

Artikel 11.

I hänseenden, varom sägs i artikel 17 i semester-(sjöfarts-) konventionen,

1936, skall denna konvention anses såsom innebärande revision av den förstnämnda

konventionen.

Artikel 12.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

Artikel 13.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag ratifikationer registrerats

för nio av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina, Australien,

Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike,

Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien,

Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien, varav

minst fem länder med en handelsflotta av var för sig minst en miljon

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

41

bruttoregisterton. Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta och

främja medlemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex månader

efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 14—19.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konvention

(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar, hava här

uteslutits.)

Bilaga H.

Konvention (nr 73) angående läkarundersökning av sjömän.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag angående läkarundersökning av sjömän,

vilken fråga innefattas i den femte punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande

konvention, som skall benämnas »konventionen angående läkarundersökning

av sjömän, 1946» [Medical Examination (Seafarers) Convention,

1946].

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å sjögående fartyg i allmän eller

enskild ägo, vilka yrkesmässigt nyttjas till befordran av last eller passagerare

och som äro registrerade i ett territorium, för vilket denna konvention

gäller.

2. Genom nationell lagstiftning skall fastställas när ett fartyg skall anses

såsom sjögående.

3. Denna konvention äger icke tillämpning å:

a) fartyg med en bruttodräktighet understigande 200 registerton;

b) träfartyg av primitiv byggnad, såsom »dhows» och »junks»;

c) fiskefartyg;

d) »estuarial craft» (flodmynningsfartyg).

Artikel 2.

Med förbehåll för åtgärder, som krävas för säkerställande av att nedannämnda

personer äro vid god hälsa och icke utgöra någon fara för andra

ombordvarande, äger denna konvention tillämpning å varje ombord sysselsatt

person med undantag av:

a) lots, som ej tillhör besättningen;

b) personer, som äro anställda ombord av annan arbetsgivare än redaren,

med undantag av radiotelegraf ister i tjänst hos ett radiobolag;

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

c) ambulerande stuveriarbetare, som icke tillhöra besättningen;

d) för arbete i hamn anställda personer, som vanligen icke sysselsättas

ombord då fartyget är till sjöss.

Artikel 3.

1. Person, å vilken denna konvention äger tillämpning, må icke anställas

för tjänst ombord å fartyg, varå denna konvention äger tillämpning, med

mindre han företer intyg, utvisande att han är duglig för det arbete, med vilket

han skall sysselsättas till sjöss; intyget skall vara utfärdat av legitimerad

läkare eller, såvitt angår intyg som avser allenast synförmågan, av

person, som av vederbörande myndighet blivit bemyndigad utfärda sådant

intyg.

2. Dock må under en tidrymd av två år, räknat från dagen för konventionens

ikraftträdande för vederbörande land, ombord anställas en var, som kan

visa, att han under större delen av de två närmast föregående åren varit anställd

å sjögående fartyg, varå denna konvention äger tillämpning.

Artikel 4.

1. Vederbörande myndighet skall, efter samråd med berörda redar- och

sjöfolksorganisationer, föreskriva, huru läkarundersökningen skall utföras

och vad läkarintyget skall innehålla.

2. Vid fastställandet av regler för läkarundersökningen skall hänsyn tagas

till den undersöktes ålder och det arbete han har att utföra.

3. I läkarintyget skall särskilt angivas:

a) att vederbörandes hörsel och synförmåga samt i fråga om person,

som skall tjänstgöra inom däcksavdelningen (utom sådana för särskilt

ändamål anställda personer, vilkas lämplighet för det arbete, de skola

fullgöra, ej påverkas av bristfälligt färgsinne), jämväl färgsinnet äro

tillfredsställande, och

b) att vederbörande icke lider av någon sjukdom, som kan antagas

bliva förvärrad av eller göra honom oduglig för tjänstgöring till sjöss

eller som kan antagas medföra en fara för övriga ombordvarandes

hälsa.

Artikel 5.

1. Läkarintyget skall gälla under en tid av högst två år räknat från dagen

för utfärdandet.

2. Såvitt läkarintyget avser färgsinnet, skall intyget gälla under en tid av

högst sex år räknat från dagen för utfärdandet.

3. Om tiden för intygets giltighet utgår under pågående resa, skall det

fortfara att gälla till resans slut.

Artikel 6.

1. I trängande fall må vederbörande myndighet för enstaka resa tillåta anställande

av person, som ej uppfyller i föregående artiklar stadgade fordringar.

2. I dylika fall skola anställningsvillkoren vara desamma som för sjömän

av samma kategori, vilka innehava läkarintyg.

3. Anställning, som skett med stöd av denna artikel, må icke räknas såsom

sådan tidigare anställning, som avses i art. 3.

Artikel 7.

Vederbörande myndighet må medgiva, att i stället för läkarintyg må godtagas

ett i föreskriven form utställt bevis om att sådant intyg utfärdats.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj ds proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 8.

Anordningar skola vidtagas i syfte att person, som efter undersökning förvägrats

läkarintyg, må hava tillfälle att på nytt undersökas av en eller flera

för ändamålet utsedda läkare, vilka skola vara oberoende av varje redare

eller redar- eller sjöfolksorganisation.

Artikel 9.

Vederbörande myndighet må efter samråd med berörda redar-, och sjöfolksorganisationer

helt eller delvis överlämna befogenhet, som enligt denna

konvention tillkommer densamma, åt organisation eller myndighet som sysslar

med uppgifter av liknande slag rörande sjöfolk i allmänhet.

Artikel 10.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

Artikel 11.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag, ratifikationer registrerats

för sju av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina,

Australien, Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike,

Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Nederländerna,

Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien, varav

minst fyra länder med en handelsflotta av var för sig minst en miljon bruttoregisterton.

Denna bestämmelse har till ändamål att underlätta och främja

medlemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex månader

efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 12—17.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konvention

(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar, hava här

uteslutits.)

Bilaga I.

Konvention (nr 74) angående behörighetsbevis för matroser.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag angående behörighetsbevis för matroser,

vilken fråga innefattas i den femte punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungi. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande

konvention, som skall benämnas »konventionen angående behörighetsbevis

för matroser, 1946» [Certification of Able Seamen Convention, 1946],

Artikel 1.

Ej må någon anställas ombord å fartyg såsom matros, med mindre han

enligt nationell lagstiftning är att anse såsom kompetent att fullgöra varje

åliggande, som kan ankomma på honom i egenskap av medlem av däcksbesättningen

(med undantag av styrmän, arbetsförmän och specialister), samt

innehar behörighetsbevis såsom matros, utfärdat i enlighet med bestämmelserna

i följande artiklar.

Artikel 2.

1. Vederbörande myndighet skall träffa nödiga anstalter för anordnande

av prov samt utfärdande av behörighetsbevis.

2. Behörighetsbevis må icke tilldelas annan än den som

a) uppnått av vederbörande myndighet föreskriven minimiålder;

b) tjänstgjort till sjöss inom däcksavdelningen under en av vederbörande

myndighet föreskriven minimitid;

c) med godkänt resultat genomgått av vederbörande myndighet föreskriven

prövning.

3. Den föreskrivna minimiåldern må icke vara lägre än aderton år.

4. Den föreskrivna minimitiden för tjänstgöring till sjöss må icke vara

mindre än trettiosex månader; dock att vederbörande myndighet må

a) medgiva, att den, som tjänstgjort till sjöss under minst tjugofyra

månader och med tillfredsställande resultat genomgått en utbildningskurs

i en godkänd skola, må räkna dylik utbildningstid eller del därav

såsom sjötjänst; och

b) medgiva, att den, som undergått utbildning å godkänt, sjögående

skolskepp och med gott vitsord fullgjort aderton månaders tjänst å dylikt

fartyg, må tilldelas behörighetsbevis såsom matros.

5- Peno föreskrivna prövningen skall omfatta praktiskt prov i sjömanskap

och förmåga att väl fullgöra alla uppgifter som må fordras av en matros,

däri inbegripet livbåttjänst; prövningen skall så anordnas, att den berättigar

godkänd person till det särskilda certifikat för godkänd livbåtman, som är

föreskrivet i artikel 22 av den internationella konventionen av år 1929 för

betryggande av säkerheten för människoliv till sjöss eller motsvarande föreskrift

i någon konvention, varigenom sagda konvention blivit ändrad eller

upphävd och som gäller för vederbörande territorium.

Artikel 3.

Behörighetsbevis må utfärdas för en var som vid tiden för denna konventions

ikraftträdande för vederbörande territorium fullgör tjänst såsom

matros eller arbelsförman å däck eller som tidigare fullgjort sådan tjänst.

Artikel A.

Vederbörande myndighet må meddela föreskrift om godkännande av behörighetsbevis,

som utfärdats i annat land.

Artikel 5.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 6.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft tolv månader efter den dag, då ratifikationer

för två medlemsstater registrerats av direktören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat tolv

månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 7—12.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konvention

(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar, hava här

uteslutits.)

B ilag a J.

Rekommendation (nr 77) angående anordnande av utbildning till sjötjänst.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag angående anordnande av utbildning till

sjötjänst, vilken fråga innefattas i den femte punkten på dagordningen

för sammanträdet, samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande

rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående

yrkesutbildning för sjömän, 1946» [Vocational Training (Seafarers) Recommendation,

1946].

Konferensen hemställer, att varje sjöfartsmedlem av Internationella arbetsorganisationen

måtte taga under övervägande följande principer och regler

med avseende å anordnandet av utbildning till sjötjänst och på anmodan av

styrelsen för Internationella arbetsbyrån lämna byrån redogörelse för de åtgärder,

som vidtagits i syfte att bringa dem i tillämpning.

1. Den verksamhet, som i varje land utövas av offentliga och enskilda institutioner

för yrkesutbildning av sjömän, bör, med bibehållande av fritt

utrymme för initiativ och anpassning med hänsyn till landets växlande sjöfarts-

och lokala förhållanden, samordnas och utbyggas efter en allmän plan

med syfte att väcka intresse för sjöfarten och göra sjömansyrket tilldragande.

2. Denna plan bör utarbetas under hänsynstagande till:

a) sjöfolkets yrkesintressen samt kulturella och moraliska behov;

b) sjöfartsnäringens behov av arbetskraft med särskilt aktgivandc å

förändringar i fråga om teknik och arbetsmetoder samt å utvecklingstendensen

på arbetsmarknaden;

c) allmänna ekonomiska och sociala intressen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungi. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

3. Utbildningsinstitutionernas verksamhet bör samordnas och utbyggas

efter nationella linjer under systematiskt samarbete mellan de riks- och lokalmyndigheter,

som syssla med de i föregående punkt nämnda frågorna,

samt redarnas och sjöfolkets organisationer.

4. Där utbildningsplanen omfattar kurser för ungdom i skolor i land eller

å skolskepp före den första anställningen till sjöss, bör dylik utbildning vara

tillgänglig såväl för dem, som önska tjänstgöra i manskapsställning, som

för dem, som ämna utbilda sig till befäl.

Ålder och andra inträdesvillkor samt kursplaner för den förberedande

sjömansutbildningen böra avpassas med hänsyn till avgångsålder och utbildningsgång

vid landets skolor.

Undervisningen vid den förberedande sjömansutbildningen bör i lämplig

mån omfatta allmänbildande ämnen, och särskild uppmärksamhet bör

ägnas elevernas hälsa samt deras fysiska fostran.

5. Åtgärder böra vidtagas för anordnande av kurser för personer, som

önska uppfriska och förkovra sina färdigheter och kunskaper i yrket, förvärva

specialutbildning eller kvalificera sig för befordran.

Dessa kurser böra jämväl omfatta korrespondenskurser, särskilt anpassade

för dem, som redan äro till sjöss.

6. Särskilt bör eftersträvas att, såvitt möjligt, icke någon, som önskar gå

till sjöss eller vinna den befordran hans förmåga medger, skall hindras

därifrån på grund av sina egna eller föräldrarnas ekonomiska omständigheter.

För att befordra genomförandet av denna princip bör man uppmuntra

till utdelning av stipendier och understöd, nedsättning av skolavgifter, medgivande

av studieledighet med bibehållen hyra, underlättande av lån eller

inköp till billigt pris av böcker och instrument samt anordnande av korrespondenskurser.

7. Åtgärder böra vidtagas för att tillhandahålla föräldrar, skolor, anstalter

för yrkesrådgivning, arbetsförmedlingar och andra institutioner samt

sjöfolk upplysningar angående villkoren för erhållande av sjömansutbildning

samt om de möjligheter, som stå till buds härför, och de fördelar,

som erbjuda sig för den, som begagnar sig därav, framtida anställningsmöjligheter

däri inbegripna.

Särskilt anbefalles publicerandet av officiella förteckningar över enskilda

institutioner, som anses tillfredsställande med avseende å utrustning,

praktisk och teoretisk undervisning, organisation och elevavgifter.

8. ökning av möjligheterna till fortsatt yrkesutbildning och allmänbildning

under tjänstgöring till sjöss bör befordras genom:

a) fartygens utrustning med bibliotek samt undervisnings- och un
derhållningsfilmer;
b)

inrättande av korrespondenskurser;

c) utsändande av speciella radioprogram.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

47

Bilaga K.

Konvention (nr 75) angående besättningens bostäder å fartyg.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag angående bostäder a fartyg tor besättningen,

vilken fråga utgör den tredje punkten pa dagordningen för sammanträdet,

samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en internationell konvention,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande

konvention, som skall benämnas »konventionen angående besättningsbostäder,

1946» [Accommodation of Crews Convention, 1946],

Avd. I. Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning på varje sjögående maskindrivet

fartyg i allmän eller enskild ägo, vilket i handelssjöfart nyttjas för transport

av gods eller passagerare och är registrerat i territorium, för vilket denna

konvention gäller.

2. Nationell lagstiftning skall fastställa, när fartyg for tillämpning av

denna konvention skall anses vara sjögående.

3. Från konventionens tillämpning undantagas:

a) fartyg om mindre än 500 ton;

b) fartyg, som huvudsakligen framdrivas med segel men äro försedda

med hjälpmaskin;

c) fartyg nyttjade till fiske, valfångst eller liknande verksamhet;

d) bogserfartyg.

4. Konventionen skall dock, där så är skäligt och lämpligt, tillampas a:

a) fartyg mellan 200 och 500 ton; och

b) bostäder för personer, sysselsatta i vanlig sjömanstjänst å fartyg,

som nyttjas till valfångst eller liknande verksamhet.

Artikel 2.

I denna konvention förstås med:

a) fartyg: fartyg, varå konventionen äger tillämpning;

b) ton: brutloregisterton;

c) passagerarfartyg: fartyg, för vilket antingen (1) sakerhetscertitikat,

utfärdat i enlighet med bestämmelserna i gällande internationella

konvention för beiryggande av säkerheten för människoliv till sjöss,

eller (2) passagerarfartygscertifikat är i kraft;

d) befäl: person — annan än befälhavaren — som enligt nationell

lagstiftning eller, i avsaknad av tillämplig sadan lagstittning, enligt

kollektivavtal eller sedvänja räknas såsom befäl;

e) manskap: medlem av besättningen, som icke är befäl;

f) underbefäl: manskap i övervakande eller särskilt ansvarsfull ställning,

som enligt nationell lagstiftning eller, i avsaknad av tillämplig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

sådan lagstiftning, enligt kollektivavtal eller sedvänja betraktas såsom

underbefäl;

g) besättningens bostäder: sådana sovrum, mässrum, sanitära anordningar,

sjukrum och dagrum, som äro avsedda att nyttjas av besättningen;
h)

föreskriven: föreskriven i nationell lagstiftning eller av behörm

myndighet;

i) godkänd: godkänd av behörig myndighet;

. -i) o inregistrering: fartygs omregistrering vid byte samtidigt av nationalitet

och ägare.

Artikel 3.

1. Varje medlem, för vilken denna konvention gäller, åtager sig att vidmakthålla

en lagstiftning, som säkerställer tillämpningen av föreskrifterna

i avd. II, III och IV av konventionen.

2. Denna lagstiftning skall:

a) ålägga vederbörande myndighet att bringa lagstiftningens bestämmelser

till alla därav berörda personers kännedom;

b) angiva vilka personer som äro ansvariga för bestämmelsernas

efterlevnad;

c) för varje överträdelse av bestämmelserna stadga däremot svarande

straffpåföljd;

d) sörja för upprätthållandet av inspektionssystem, som säkerställer

bestämmelsernas effektiva tillämpning;

e) ålägga vederbörande myndighet att vid utarbetande av bestämmelser

höra redarsammanslutningarna och/eller redarna ävensom de

erkända bona fide sjöfolksorganisationema samt att, i den mån så

lämpligen kan ske, samråda med dem i uppkommande frågor.

Avd. II. Planläggning av och tillsyn å besättningens bostäder.

Artikel 4.

1. Innan ett fartygsbygge påbörjas, skall en över fartyget upprättad rit^.

0m. * föreskriven skala utvisar läget och det allmänna anordnandet

av besättningens bostäder, underställas vederbörande myndighet för godkännande.

. 2- Innan besättningens bostäder börja byggas eller besättningens bostäder

i ett existerande fartyg ändras eller ombyggas, skall en detaljerad ritning

over bostäderna i fråga, åtföljd av erforderliga uppgifter, underställas vederbörande

myndighet för godkännande. Ritningen skall, med angivande av det

ändamål för vilket varje rum är avsett, i föreskriven skala och i föreskrivna

detaljer utvisa disponerandet av möbler och inredning samt beskaffenheten

och placeringen av anordningar för ventilation, belysning och uppvärmning

ävensom de sanitära anordningarna. I trängande fall eller i fråga om tillfälliga

ändringar eller ombyggnader, som äga rum utanför territoriet för fartyi^njs

trering, är det dock för tillämpningen av ifrågavarande stadgande

tillräckligt, att ritningen i efterhand underställes vederbörande myndighet

för godkännande.

Artikel 5.

Vid varje tillfälle då:

a) ett fartyg registreras eller omregistreras,

b) besättningens bostäder på ett fartyg väsentligen ändrats eller

ombyggts, eller

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

49

c) antingen cn erkänd bona fide sjöfolksorganisation, representerande

besättningen helt eller delvis, eller ock det antal eller den kvotdel

av besättningen, som föreskrivits, hos vederbörande myndighet, på föreskrivet

sätt och inom sådan tid att fartyget icke fördröjes, framställt

klagomål över att besättningens bostäder icke uppfylla bestämmelserna

i denna konvention,

skall vederbörande myndighet inspektera fartyget och övertyga sig om att

besättningens bostäder överensstämma med de i lagar och andra författningar

uppställda fordringarna.

Avd. III. Bestämmelser om besättningens bostäder.

Artikel 6.

1. Belägenhet, tillträdesanordningar och byggnadssätt för besättningens

bostäder ävensom deras anordnande i förhållande till andra utrymmen ombord

skola vara sådana, att nödig säkerhet, skydd mot väder och sjö samt

isolering mot värme, köld, starkare buller och utdunstningar från de andra

utrymmena åstadkommas.

2. Till sovrum må ej finnas direkt ingång från lastrum, maskinerirum,

kabyssrum, lamprum, rum för förvaring av färger, maskin-, däcks- eller annat

förrådsrum, torkrum, gemensamt tvättrum eller klosettrum. Den del av

skott, som skiljer dylikt utrymme från sovrum, och sovrums ytterskott skola

vara effektivt tillverkade av järn eller annat godkänt material och skola vara

vatten- och gastäta.

3. Ytterskott till sov- eller mässrum skola vara tillräckligt isolerade. Alla

maskinkappar och skott, som begränsa kabyssrum eller annat utrymme där

värme alstras, skola, om värmen kan spridas till angränsande bostäder eller

gångar, likaledes vara tillräckligt isolerade. Åtgärder skola dessutom vara

vidtagna till skydd mot värmestrålning från ång- och/eller varmvattenrör.

4. Innerskott skola vara av godkänt material, som ej är ägnat att hysa

ohyra.

5. Sovrum, mässrum, dagrum och förbindelsegångar i besättningens bostäder

skola vara tillräckligt isolerade till undvikande av kondensering och

för stark uppvärmning.

6. Huvudångrör och avloppsrör för vinschar och liknande anordningar

må ej vara dragna genom besättningens bostäder och, såvitt tekniskt möjligt,

ej heller genom dit ledande gång. Måste rör varom här talas vara dragna

genom dylik gång, skola rören vara tillfredsställande isolerade och inbyggda.

7. Innerpanel och innergarnering skola vara av material, vars yta är lätt

att hålla ren. De må ej vara utförda av späntade eller falsade bräder eller

eljest vara till sin konstruktion ägnade att hysa ohyra.

8. Vederbörande myndighet skall bestämma, i vilken omfattning anordningar

för att förhindra eldsvåda eller fördröja dess spridning skola vid bostädernas

konstruktion påfordras.

9. Väggar och tak i sov- och mässrum skola vara så beskaffade, att de

lätt kunna hållas rena. Äro de målade, skall målningen vara hållen i ljus

färgton; vitlimning må ej användas.

It). Målning av vägg skall vid behov förnyas eller iståndsättas.

11. Durken i varje bostadsrum skall vara av godkänt material och utförande.

Dess yta skall vara ogenomtränglig för fukt och läft att hålla ren.

12. Där durken är belagd med golvmassa, skall anslutningen till väggarna

vara avrundad lill förhindrande av sprickbildning.

13. Tillfredsställande vattenavlopp skall vara anordnat.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 321.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 7.

1. Sovrum och mässrum skola vara tillräckligt ventilerade.

2. Ventilationssystemet skall kunna regleras så, att luften hålles i tillfredsställande

kondition och att tillräcklig luftväxling åstadkommes under

alla väderleks- och klimatförhållanden.

3. Fartyg, som regelbundet trafikera tropiska farvatten eller Persiska viken,

skola vara försedda med mekaniska ventilationsanordningar.

4. Fartyg, nyttjade i fart utanför tropikerna, skola vara utrustade antingen

med mekaniska ventilationsanordningar eller ock med elektriska fläktar.

Från denna föreskrift må vederbörande myndighet undantaga fartyg, som

vanligtvis nyttjas i de kalla farvattnen på norra eller södra halvklotet.

5. Drivkraft till de ventilationsmedel, som fordras enligt mom. 3 och 4,

skall, i den mån så är praktiskt möjligt, alltid vara tillgänglig, då besättningen

bor eller arbetar ombord och förhållandena så påkalla.

Artikel 8.

1. Tillfredsställande anordningar för uppvärmning av besättningens bostäder

skola finnas å varje fartyg, som icke uteslutande trafikerar tropikerna

och Persiska viken.

2. Uppvärmningsanordningen skall, i den mån så är praktiskt möjligt,

alltid vara i funktion, då besättningen bor eller arbetar ombord och förhållandena

så påkalla.

3. Å alla fartyg, där uppvärmningsanordning fordras, skall uppvärmningen

ske medelst ånga, varmt vatten, varmluft eller elektricitet.

4. Å varje fartyg, där uppvärmning sker medelst kamin, skola åtgärder

vidtagas för säkerställande av att kaminen är tillräckligt stor och på lämpligt

sätt installerad och skyddad samt att luften icke blir förskämd.

5. Uppvärmningsanordningen skall kunna hålla temperaturen i besättningens

bostäder vid tillfredsställande gradtal under de normala väderleksoch

klimatförhållanden, som äro att förvänta å fartygets resor; det tillkommer

vederbörande myndighet att föreskriva den standard, som skall hållas.

6. Värmeelement och andra värmeapparater skola vara så placerade och,

om behövligt, så avskärmade, att ej risk för eldsvåda och ej heller fara eller

obehag för de personer, för vilka rummet är avsett, uppstår.

Artikel 9.

1. Med förbehåll för sådana särskilda anordningar, som må medgivas i

fråga om passagerarfartyg, skola sov- och mässrum hava ordentlig tillgång

till dagsljus och dessutom vara försedda med erforderlig artificiell belysning.

2. Alla för besättningen avsedda rum skola vara tillräckligt upplysta. Minimistandarden

för dagsljus i bostadsrum skall vara sådan, att person med

normal synförmåga skall vid full dager i klart väder kunna läsa vanligt tidningstryck

i varje del av rummet, där han fritt kan röra sig. När det ej är

möjligt att åstadkomma erforderligt dagsljus, skall artificiell belysning, som

motsvarar denna minimistandard, vara anordnad.

3. Å alla fartyg skola besättningens bostäder vara försedda med elektrisk

belysning. Om ej två självständiga kraftkällor för elektrisk belysning finnas,

skall extra belysning förmedelst lämpligt konstruerade lampor eller belysningsapparater

vara att tillgå för användning vid uppkommande behov.

4. Artificiell belysning skall var så anordnad, att den är till största möjliga

nytta för dem, för vilka rummet är avsett.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor). 51

5. I sovrum skall finnas elektrisk läslampa vid huvudgärden till varje

sovplats.

Artikel 10.

1. Sovrum skall vara beläget över lastvattenlinjen, antingen midskepps

eller ock akterut.

2. I undantagsfall må vederbörande myndighet, om fartygets storlek, typ

eller avsedda användning gör varje annan förläggning av sovrummen oskälig

eller olämplig, medgiva deras förläggning till den förliga delen av fartyget,

dock icke i något fall för om kollisionsskottet.

3. Å passagerarfartyg må vederbörande myndighet, under förutsättning

att tillfredsställande anordningar för belysning och ventilation förefinnas,

medgiva förläggning av sovrum under lastvattenlinjen, dock icke i något fall

omedelbart under förbindelsegång för arbetsändamål.

4. Golvytan per person må i sovrum för manskapet ej understiga:

a) 1,85 m2 (eller 20 k vfot) å fartyg om mindre än 800 ton;

b) 2,35 m2 (eller 25 kvfot) å fartyg om 800 ton eller mera, dock under

3 000 ton;

c) 2,78 m2 (eller 30 kvfot) å fartyg om 3 000 ton eller mera.

Å passagerarfartyg, där flera än fyra till manskapet hörande personer

äro inhysta i samma rum, må dock den minsta golvytan per person vara

2,22 m2 (24 kvfot).

5. I fråga om fartyg, å vilka finnas anställda sådana grupper av manskap,

som nödvändiggöra anställandet av ett väsentligt större antal manskap än

det, som eljest skulle förekommit, må vederbörande myndighet beträffande

sovrum för dylika grupper minska golvytan per person, dock med iakttagande

av följande villkor:

a) hela golvytan i de sovrum, vilka tilldelats dessa grupper, må ej

understiga den golvyta, som skulle erfordrats för den händelse ökningen

av manskapets antal icke kommit till stånd;

b) golvytan per person i sovrummen må ej understiga:

(1) 1,67 m2 (18 kvfot) beträffande fartyg om mindre än 3 000 ton;

(2) 1,85 m2 (20 kvfot) beträffande fartyg om 3 000 ton eller mera.

6. Vid golvytans mätning skola medräknas ytor, som äro upptagna av sovplatser,

skåp, byråar och sittplatser. Små eller oregelbundet formade ytor,

som icke effektivt öka det utrymme, inom vilket personer fritt kunna röra

sig, och icke kunna utnyttjas för möblering, må ej medräknas.

7. Den fria höjden i besättningens sovrum må icke understiga 1,90 meter

(6 fot 3 tum).

8. Sovrum skola finnas till sådant antal, att särskilt eller särskilda sovrum

kunna tilldelas varje kategori av besättningen. Vederbörande myndighet

må dock i fråga om mindre fartyg meddela eftergift från denna bestämmelse.

9. Högsta antalet personer, som må inhysas i ett och samma sovrum, utgör

i fråga om:

a) befäl, som förestå avdelning, vaktindelat fartygs- och maskinbefäl

samt förste telegrafist: en person;

b) annat befäl: en person, där så är möjligt, och i varje fall icke

fler än två;

c) underbefäl: en eller två personer, och i varje fall icke fler än två;

d) annat manskap: två eller tre personer, där så är möjligt, och i

varje fall icke fler än fyra.

10. I fråga om passagerarfartyg må medges inhysning av högst 10 till

ekonomipersonalen hörande personer i ett och samma sovrum.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

11. I varje sovrum skall på lätt synlig plats tydligt och outplånligt anges

det högsta antal personer, som må inhysas i rummet.

12. Varje medlem av besättningen skall hava sin särskilda sovplats.

13. Sovplatser må icke på så sätt anbringas vid sidan av varandra, att tillträde

till den ena sovplatsen endast kan äga rum över den andra.

14. över sovplats må ytterligare endast en sovplats anbringas; över sovplats,

anbragt längs fartygssidan, må ej anbringas någon sovplats.

15. Sovplats, över vilken annan sovplats är anbragt, skall befinna sig

minst 30 cm (12 tum) över durken; den övre sovplatsen skall befinna sig

ungefär mitt emellan den undre sovplatsens botten och underkanten av

däcksbjälkama i taket.

16. Sovplats skall, invändigt mätt, vara minst 1,90 meter (6 fot 3 tum)

lång och 0,68 meter (2 fot 3 tum) bred.

17. Sovplatsens ram och dess slingerbräda, om sådan finnes, skola vara

av godkänt material, som är hårt, slätt och icke kan förväntas bliva anfrätt

eller hysa ohyra.

18. Är ramen tillverkad av rör, skola dessa vara fullständigt tillslutna och

må icke vara försedda med perforering, genom vilken ohyra kan komma in

19. Varje sovplats skall vara försedd med fjädrande botten eller fjädrande

madrass och dessutom med madrass, som är stoppad med godkänt material.

Halm eller annat material, som är ägnat att hysa ohyra, må icke användas

för stoppning.

20. Är sovplats anbragt över annan sovplats, skall under den förra sovplatsens

fjädrande botten vara fästad en av trä, segelduk eller annat lämpligt

material förfärdigad botten, som icke släpper igenom damm.

21. Sovrum skall vara så anordnat och möblerat, att det är lätt att hålla

i ordning och bereder rimlig bekvämlighet åt de i rummet inhysta personerna.

22. Möblemanget skall omfatta ett klädskåp för varje person, som är inhyst

i rummet. Klädskåpet skall hava en höjd av minst 1,62 meter (5 fot)

och en tvärsektion av minst 19,30 dm2 (300 kvtum). Skåpet skall vara försett

med hylla och med beslag för anbringande av hänglås. Hänglåset skall personen

i fråga själv anskaffa.

23. I varje sovrum skall finnas ett bord, som må vara fast eller utgöras av

fällbar eller utdragbar skiva; i rummet skola dessutom bekväma sittplatser

finnas i mån av behov.

24. Möblemanget skall vara av slätt och hårt material, som icke kan förväntas

slå sig eller bliva anfrätt.

25. Varje person skall till sitt förfogande hava en draglåda eller däremot

svarande förvaringsutrymme om minst 0,056 m3 (2 kbfot).

26. Fönster i sovrum skola vara försedda med gardiner.

27. Sovrum skall vara försett med en spegel, småskåp för toalettutensilier,

en bokhylla och erforderligt antal klädkrokar.

28. I den mån så lämpligen kan ske, skall besättningen så fördelas i sovrummen,

att personer, tillhörande olika vakter, erhålla skilda sovrum och att

dagman icke delar rum med vaktindelad personal.

Artikel 11.

1. Varje fartyg skall vara försett med erforderliga mässrum.

2. I fartyg om mindre än 1 000 ton skola skilda mässrum finnas för:

a) befälhavaren och befäl;

b) underbefäl och annat manskap.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

3. I fartyg om 1 000 ton eller mera skola skilda mässrum finnas för:

a) befälhavare och befäl;

b) underbefäl och annat manskap tillhörande däckspersonalen;

c) underbefäl och annat manskap tillhörande maskinpersonalen.

Dock må:

1) ett av de två mässrum, som avses för underbefäl och annat

manskap, tilldelas underbefälet och det andra mässrummet

det övriga manskapet;

2) ett enda gemensamt mässrum anordnas för underbefäl och annat

manskap tillhörande däcks- och maskinpersonalen, i de

fall redarsammanslutningarna och/eller redarna samt de erkända

bona fide sjöfolksorganisationerna i fråga uttalat sig till

förmån härför.

4. För ekonomipersonalens förseende med mässrum i erforderlig omfattning

skola anordningar vara vidtagna antingen genom att denna personal tilldelats

ett särskilt mässrum eller ock genom att den berättigats använda mässrum

tilldelade annan personal; å fartyg om 5 000 ton eller mera, vilkas ekonomipersonal

omfattar fler än fem personer, skall inrättandet av ett särskilt

mässrum för denna personal tagas under övervägande.

5. Storleken och utrustningen av varje mässrum skola vara tillräckliga för

det antal personer, som kan förväntas samtidigt använda rummet.

6. Mässrum skall vara försett med bord och godkända sittplatser, tillräckliga

för det antal personer, som kan förväntas samtidigt använda dem.

7. Vederbörande myndighet må medgiva sådana eftergifter från ovan meddelade

regler rörande mässrum, som nödvändiggöras av de särskilda förhållandena

å passagerarfartyg.

8. Mässrum skall ligga skilt från sovrum och så nära kabyssrummet, som

är praktiskt möjligt.

9. Är penteri ej tillgängligt från mässrum, skola skåp eller dylikt för förvaring

av mässutensilier samt lämpliga anordningar för diskning finnas att

tillgå.

10. Den övre ytan av bord och sittplatser skall vara av material, som motstår

fukt, saknar sprickor och är lätt att rengöra.

Artikel 12.

1. Å varje fartyg skall på öppet däck finnas en eller flera platser, till vilka

besättningen har tillträde under fritid. Platsernas storlek skall vara avpassad

efter fartygets och besättningens storlek.

2. Dagrum, som äro lämpligt belägna och ändamålsenligt möblerade, skola

finnas för befälet och för manskapet. Där dagrum utgöres av mässrum, skola

dessa vara så anordade, möblerade och utrustade, att de lämpa sig till dagrum.

Artikel 13.

1. Tillräckliga sanitära anordningar, omfattande tvättfat samt badkar och/

eller duschar, skola finnas å alla fartyg.

2. Separata vattenklosetter skola finnas till minst följande antal:

a) å fartyg om mindre än 800 ton: 3;

b) å fartyg om 800 ton eller mera, dock under 3 000 ton: 4;

c) å fartyg om 3 000 ton eller mera: 6;

d) å fartyg, där radiotelegrafisternas sovrum äro avsides belägna,

skola sanitära anordningar finnas invid eller i närheten av dessa sovrum.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

3. Den nationella lagstiftningen skall, med iakttagande av bestämmelserna

i mom. 4 av denna artikel, föreskriva fördelningen av vattenklosetter mellan

olika grupper av besättningen.

4. Bortsett från medlemmar av besättningen inhysta i rum, till vilka särskilda

sanitära anordningar höra, skola för varje grupp av besättningen sanitära

anordningar finnas enligt följande normer:

a) ett badkar och/eller en dusch för varje helt eller påbörjat antal

om 8 personer;

b) en vattenklosett för varje helt eller påbörjat antal om 8 personer;

c) ett tvättfat för varje helt eller påbörjat antal om 6 personer.

Därest antalet personer i en grupp överstiger den jämna multipeln av sålunda

angivet tal med mindre än hälften av detsamma, må detta överskott

lämnas utan avseende vid tillämpningen av detta moment.

5. överstiger besättningens hela antal 100 eller är det fråga om passagerarfartyg,

i regel sysselsatt på resor av högst fyra timmars varaktighet, må

vederbörande myndighet godtaga särskilda anordningar eller minskning av

antalet fordrade anordningar.

6. Kallt färskt vatten och varmt färskt vatten eller anordning för uppvärmning

av vatten skola finnas i varje gemensamt för personer avsett tvättrum.

Vederbörande myndighet må efter att hava hört redarsammanslutningarna

och/eller redarna samt de erkända bona fide sjöfolksorganisationema

bestämma den största mängd färskt vatten, som redaren kan åläggas

tillhandahålla per man och dag.

7. Tvättfat och badkar skola vara tillräckligt stora och förfärdigade av

godkänt material, som har slät yta och icke kan förväntas spricka, avflaga

sig eller anfrätas.

8. Alla klosettrum skola vara ventilerade direkt ut i fria luften; denna

ventilation må ej stå i förbindelse med bostäderna i övrigt.

9. Alla vattenklosetter skola vara av godkänd modell och hava kraftig

spolanordning, som alltid kan fungera och är reglerbar för varje klosett

särskilt.

10. Avloppsrör för klosettstolar ävensom andra avloppsrör skola hava

tillräckliga dimensioner och vara så anordnade, att faran för tilltäppning i

möjligaste mån minskas och att rengöringen underlättas.

11. Sanitär anordning, som är avsedd för mer än en person, skall uppfylla

följande fordringar:

a) Durkbeläggningen skall vara av godkänt, hållbart material; den

skall vara lätt att rengöra och ogenomtränglig för fukt; erforderligt

avlopp från durken skall finnas;

b) Skott skola vara av järn eller annat godkänt material; de skola

vara vattentäta åtminstone 0,23 meter (9 tum) från durken räknat;

c) Rummet skall vara tillräckligt upplyst, uppvärmt och ventilerat;

d) Klosettrum skola vara bekvämt belägna i förhållande till sovrum

och tvättrum men dock avskilda från dem; klosettrum må icke

hava direkt ingång från sovrum eller från sådan gång mellan sovrum

och klosettrum, till vilken ingång från annat håll ej förefinnes; denna

fordran gäller dock icke klosettrum beläget mellan två sovrum, i vilka

sammanlagt högst fyra personer äro inhysta;

e) Äro två eller flera vattenklosetter anbragta i ett och samma rum,

skola de för åstadkommande av avskildhet vara i erforderlig mån förskärmade.

12. I alla fartyg skola anordningar för tvättning och torkning av kläder

finnas i den omfattning, som av besättningens storlek och resans normala

längd påkallas.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

13. Anordningarna för tvättning av kläder skola omfatta erforderliga

tvättkar med avlopp och tillräcklig tillgång till kallt färskt vatten och varmt

färskt vatten eller anordning för uppvärmning av vatten. Kunna tvättkaren

ej rimligvis anbringas i särskilt för klädtvätt avsett rum, må de anbringas

i de för personer avsedda tvättrummen.

14. Anordningar för torkning av kläder skola förefinnas i en från sov- och

mässrum avskild avdelning, som är tillräckligt uppvärmd och ventilerad samt

försedd med linor eller andra anordningar för upphängning av kläder.

Artikel li.

1. Å varje fartyg, som har en besättning av 15 personer eller mera och

nyttjas å resa av mer än tre dagars varaktighet, skall särskilt sjukrum finnas.

Vederbörande myndighet må i fråga om fartyg i kustfart medgiva eftergift

från denna fordran.

2. Sjukrummet skall vara så beläget, att det är lättillgängligt och att de

sjuka få lämpligt husrum samt under alla väderleksförhållanden kunna erhålla

erforderlig vård.

3. Ingång, sovplatser, belysning, ventilation, uppvärmning och vattentillförsel

skola vara så anordnade, att de i rummet inhysta få det bekvämt och

att deras vård underlättas.

4. Antalet sovplatser i sjukrummet skall bestämmas av vederbörande myndighet.

5. Vattenklosett, avsedd uteslutande för dem som äro inhysta i sjukrum,

skall vara anordnad; klosettrummet skall antingen utgöra en del av sjukrumsavdelningen

eller vara beläget i dess omedelbara närhet.

6. Sjukrum må ej användas för annat ändamål än sjukvård.

7. Én godkänd medicinlåda skall, jämte lättfattliga anvisningar, finnas å

varje fartyg, som icke medför läkare.

Artikel 15.

1. För upphängning av oljekläder skall det utanför, men i bekväm närhet

av sovrummen finnas avdelning av tillräcklig storlek och med erforderlig

ventilation.

2. Å fartyg om mer än 3 000 ton skola ett rum för däckspersonalen och ett

rum för maskinpersonalen finnas anordnade och utrustade för användning

såsom kontor.

3. Å fartyg, vilka regelbundet besöka hamnar hemsökta av moskiter, skola

för att skydda besättningens bostäder mot moskitemas inträngande anordningar

i form av lämpliga moskitnät för ventiler, ventilatorer och dörrar mot

öppet däck vara vidtagna.

4. Varje fartyg, som regelbundet nyttjas för fart i eller till tropikerna eller

Persiska viken, skall vara utrustat med solsegel för uppsättning över sådana

öppna däck, som äro belägna omedelbart ovanför besättningens bostäder, och

över sådana delar av öppet däck, som äro avsedda till uppehållsplats under

fritid.

Artikel 16.

1. I fråga om fartyg, omnämnda i art. 10 mom. 5, må vederbörande

myndighet beträffande där avsedda medlemmar av besättningen jämka

de i föregående artiklar uppställda fordringarna, i den mån så erfordras för

att tillgodose dessa medlemmars olika nationella bruk och sedvänjor; särskilt

må myndigheten uppställa avvikande fordringar angående personantal i sovrum

samt angående mässrum och sanitära anordningar.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

2. Vid jämkningar i nämnda fordringar skall myndigheten dock iakttaga

bestämmelserna i art. 10 mom. 1 och 2 samt den i art. 10 mom. 5

meddelade bestämmelsen om minsta golvyta för dessa besättningsmedlemmar.

3. Å fartyg, där någon kategori av besättningen omfattar personer med

vitt skilda nationella bruk och sedvänjor, skola, i den mån så är behövligt

för att tillgodose de olika gruppernas fordringar, särskilda därefter lämpade

sovrum och andra bostadsrum vara anordnade för dessa grupper.

4. I fråga om fartyg, omnämnda i art. 10 mom. 5, skall för sjukrum,

mässrum och sanitära anordningar åstadkommas och upprätthållas en standard,

vilken med avseende å antal och praktisk användbarhet svarar mot

eller är jämförlig med den, som förefinnes å övriga i samma område registrerade

fartyg av liknande slag.

5. Vederbörande myndighet skall vid utarbetandet av särskilda regler enligt

denna artikel höra de erkända bona fide sjöfolksorganisationer, som äro

intresserade av frågan, samt de redarsammanslutningar och/eller redare,

som anställa detta sjöfolk.

Artikel 17.

1. Besättningens bostäder skola hållas rena och i tillräckligt beboeligt

skick. I bostäderna må icke förvaras gods eller förråd, som ej tillhör de i bostäderna

inhysta personerna.

2. Befälhavaren eller av honom för ändamålet särskilt utsedd befälsperson

skall, åtföljd av en eller flera medlemmar av besättningen, inspektera

alla till besättningens bostäder hörande rum med högst en veckas mellanrum.

Resultatet av varje inspektion skall bokföras.

Avd. IV. Konventionens tillfimpning å existerande fartyg.

Artikel 18.

1. Denna konvention skall, med iakttagande av vad i denna artikels mom.

2 och 3 sägs, gälla fartyg, till vilka kölen sträckts, sedan konventionen trätt

i kraft för det territorium, där fartygen äro registrerade.

2. I fråga om fartyg, som är fullt färdigställt å dagen för denna konventions

ikraftträdande för det territorium, där fartyget är registrerat, må

vederbörande myndighet, därest fartyget ej uppfyller de i konventionens avd.

III uppställda fordringarna, efter att hava hört redarsammanslutningarna

och/eller redarna samt de erkända bona fide sjöfolksorganisationerna påfordra

sådana ändringar för att bringa fartyget i överensstämmelse med

konventionens fordringar, som myndigheten med hänsyn till praktiska förhållanden

anser möjliga, när:

a) fartyget omregistreras;

b) väsentliga konstruktiva ändringar eller större reparationer vidtagas

å fartyget på grund av förutbestämda planer men icke på grund

av haveri eller oförutsedd händelse.

3. I fråga om fartyg, som å dagen för denna konventions ikraftträdande

för det territorium, där fartyget är registrerat, befinner sig under byggnad

och/eller ombyggnad för att åter försättas i sådant skick, att det lämpar

sig för sitt tidigare ändamål, må vederbörande myndighet efter att hava

hört redarsammanslutningarna och/eller redarna samt de erkända bona

fide sjöfolksorganisationerna påfordra sådana ändringar för att bringa fartyget

i överensstämmelse med konventionens fordringar, som myndigheten

med hänsyn till praktiska förhållanden anser möjliga; dessa ändringar skola,

så länge fartyget icke omregistreras, anses innebära ett slutgiltigt uppfyllande

av konventionens bestämmelser.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

57

Avd. V. Slutbestämmelser.

Artikel 19.

Intet i denna konvention skall inverka på lag, skiljedom, sedvänja eller

avtal mellan redare och sjömän, som tillförsäkrar förmånligare villkor än de,

som stadgas i denna konvention.

Artikel 20.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns direktör för registrering.

Artikel 21.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag, ratifikationer registrerats

för sju av följande länder: Amerikas förenta stater, Argentina,

Australien, Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Kina, Danmark, Finland,

Frankrike, Storbritannien och Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien,

Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Juguslavien,

varav minst fyra länder med en handelsflotta av var för sig minst

en million bruttoregisterton. Denna bestämmelse har til! ändamål att underlätta

och främja medlemsstaternas snara ratifikation av konventionen.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlemsstat sex

månader efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 22—27.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konvention

(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar, hava här

uteslutits.)

Bilaga L.

Rekommendation (nr 78) angående skyldighet för redare att tillhandahålla

säng- och mässutrustning jämte andra artiklar åt besättningen.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till

Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag angående redares skyldighet att tillhandahålla

säng- och mässutrustning jämte andra artiklar åt besättningen,

vilken fråga innefattas i den tredje punkten på dagordningen för

sammanträdet, samt

bestämt, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande

rekommendation, som skall benämnas »rekommendationen angående

säng- och mässutrustning jämte andra artiklar för fartygsbesättningar, 1946»

[Bedding, Mess Utensils and Miscellaneous Provisions (Ships’ Crews) Recommendation,

1946].

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Konferensen hemställer till varje medlem av Internationella arbetsorganisationen

att tillämpa följande principer och att på anmodan av dess styrelse

underrätta Internationella arbetsbyrån om de åtgärder, som vidtagits

för att genomföra desamma.

1. Rena lakan, filtar, sängtäcken och mässutrustning böra av redarna

tillhandahållas besättningens medlemmar för användning ombord vid tjänst

å fartyget; besättningsmedlemmarna böra vara skyldiga att vid tidpunkter,

som befälhavaren bestämt, och vid lämnandet av sin tjänst återställa de

erhållna artiklarna.

Därest någon artikel icke återställes i gott stånd, varvid hänsyn dock skall

tagas till normal förslitning, bör den ansvarige besättningsmedlemmen gälda

inköpspriset.

2. Lakan, filtar och täcken böra vara av god kvalitet. Tallrikar, koppar

och annan mässutrustning böra vara av godkänt material, som är lätt att

hålla rent.

3. Handdukar, tvål och toalettpapper böra av redaren tillhandhållas medlemmarna

av besättningen.

Bilaga M.

Konvention (nr 76) angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Interna ti onel la arbetsbyrån sammankallats till

Seattle och där samlats den 6 juni 1946 till sitt tjugoåttonde sammanträde

och

beslutat antaga vissa förslag angående hyror, arbetstid och bemanning

å fartyg, vilken fråga utgör nionde punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt

funnit, att dessa förslag, vilka innebära en fullständig revision av konventionen

1936 angående arbetstid och bemanning å fartyg, böra taga

form av en internationell konvention,

antager denna, den tjugonionde dagen i juni år nittonhundrafyrtiosex följande

konvention, som skall benämnas »konventionen angående hyror, arbetstid

och bemanning å fartyg, 1946» [Wages, Hours of Work and Manning

(Sea) Convention, 1946].

Avd. I. Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

Intet i denna konvention skall anses inverka på någon bestämmelse i lag,

skiljedom, sedvänja eller avtal mellan redare och sjömän angående hyror,

arbetstid eller bemanning, som tillförsäkrar sjömännnen förmånligare villkor

än de som stadgas i denna konvention.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 2.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje fartyg i allmän eller enskild

ägo, som

a) framdrives medelst maskineri;

b) är registrerat i ett territorium, för vilket denna konvention gäller;

c) yrkesmässigt nyttjas till befordran av last eller passagerare;

d) nyttjas å resa till sjöss.

2. Denna konvention äger icke tillämpning å:

a) fartyg med en bruttodräktighet understigande 500 registerton;

b) träfartyg av primitiv byggnad, som »dhows» och »junks»;

c) fartyg, som nyttjas till fiske eller i verksamhet, som står i direkt

samband därmed;

d) »estuarial craft» (flodmynningsfartyg).

Artikel 3.

Denna konvention äger tillämpning å varje ombord anställd person med

undantag av:

a) befälhavaren;

b) lots, som ej tillhör besättningen;

c) läkare;

d) sjukvårdspersonal, som är anställd uteslutande för sjukvård;

e) personer, vilkas åligganden uteslutande avse lasten ombord;

f) personer, som arbeta uteslutande för egen räkning eller gottgöras

allenast genom andel i vinst eller förtjänst;

g) personer, som icke gottgöras för sin tjänstgöring eller som erhålla

allenast nominell lön eller hyra;

h) personer, som äro anställda ombord av annan arbetsgivare än redaren,

med undantag av radiotelegrafister i tjänst hos ett radiobolag;

i) ambulerande stuveriarbetare, som icke tillhöra besättningen;

j) personer anställda å valfångstfartyg, flytande valkokerier, transportfartyg

eller eljest hos valfångstexpedition eller liknande företag på villkor

fastställda i särskilt med vederbörande sjöfolksorganisation slutet kollektivavtal

för valfångst eller liknande företag, innehållande bestämmelser angående

löner, arbetstid och andra arbetsvillkor;

k) personer, som icke tillhöra besättningen (vare sig de äro påmönstrade

eller icke) men som äro anställda under fartygets uppehåll i hamn

för reparation, rengöring, lastning eller lossning eller annat liknande arbete

eller för avlösning, underhåll eller vakttjänst.

Artikel A.

I denna konvention avses med:

a) »befäl»: person — annan än befälhavaren — som i sjömansrullan

betecknats såsom befäl eller innehar sådan tjänsteställning, att han enligt

lag, kollektivavtal eller sedvänja är att anse såsom befäl;

b) »manskap»: medlem av besättningen, med eller utan behörighetsbevis,

som icke är befälhavare eller befäl;

c) »matros»; besättningsman som enligt nationell lagstiftning eller, där

sådan icke givits, enligt kollektivavtal är att anse såsom kompetent att

fullgöra varje åliggande, som kan ankomma på en medlem av däcksmanskapet,

med undantag av arbetsförmän och specialister;

d) »grundhyra»: befäl eller manskap tillkommande kontant lön, ej inräknat

övertidsersättning, premier eller andra bidrag i penningar eller in

natura.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

Avd. II. Hyra.

Artikel 5.

1. Grundhyran för en matros, anställd å fartyg varå denna konvention

äger tillämpning, må för en kalendermånads tjänst icke understiga i det

Förenade Konungariket Storbritanniens och Norrra Irlands valuta sexton

pund sterling, i Amerikas förenta staters valuta sextiofyra dollar eller motsvarande

värde i annat lands valuta.

2. I händelse av ändring i pari värdet å pund eller dollar, varom meddelande

lämnats i »International Monetary Fund», skall

a) den enligt mom. 1 ovan fastställda minimigrundhyran, uttryckt

i den valuta beträffande vilken meddelande lämnats om sådan ändring,

justeras så att den bibehåller sitt värde i förhållande till den andra

valutan;

b) denna justering av direktören för Internationella arbetsbyrån

meddelas Internationella arbetsorganisationens medlemmar; och

c) den så justerade minimigrundhyran vara bindande för medlemsstater,

som ratificerat konventionen, på samma sätt som den enligt

mom. 1 fastställda^ hyran och för envar sådan medlemsstat gälla senast

från och med ingången av andra kalendermånaden efter den månad,

under vilken direktören lämnat medlemsstaterna meddelande om ändringen.

Artikel 6.

1. I fråga om fartyg, varå användes manskap som nödvändiggör anställande

av ett större antal besättningsmän än som eljest skulle erfordras, skall

minimigrundhyran för en matros jämkas i förhållande till den i föregående

artikel stadgade minimigrundhyran.

.2. _ Den jämkade hyran skall fastställas i enlighet med principen lika lön

för lika arbete och med tillbörlig hänsyn till:

a) det extra antalet anställda, och

b) den ökning eller minskning i redarens utgifter, som förorsakas

av anställandet av ifrågavarande slag av manskap.

3. Den jämkade hyran skall fastställas i kollektivavtal mellan resp. redar-

och sjöfolksorganisationer eller, i avsaknad av sådant avtal och under

förutsättning att konventionen ratificerats av de båda berörda länderna, av

vederbörande myndighet i de ifrågavarande besättningsmännens hemland.

Artikel 7.

Därest fri kost icke tillhandahålles, skall minimigrundhyran höjas med

ett belopp, som skall fastställas i kollektivavtal mellan resp. redar- och sjöfolksorganisationer

eller, i avsaknad av sådant avtal, av behörig myndighet.

Artikel 8.

1. Den kurs, som skall tillämpas för bestämmande av motvärdet i annan

valuta av minimigrundhyran enligt art. 5, skall vara förhållandet mellan

parikursema av denna valuta och pund i det Förenade Konungariket Storbritannien

och Norra Irland eller dollar i Amerikas förenta stater.

2. I fråga om valuta tillhörande en medlemsstat av Internationella arbetsorganisationen,

som är medlem av »International Monetary Fund», skall parivärdet

vara det som gäller i enlighet med statuterna för »International Monetary

Fund».

opaginerad Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

3. I fråga om valuta tillhörande en medlem av Internationella arbetsorganisationen,

som icke är medlem av »International Monetary Fund», skall

parivärdet räknas enligt den officiella växelkursen, uttryckt i guld eller i

Amerikas förenta staters dollar med den vikt och renhet, som gäller den 1

juli 1944 och som tillämpas för löpande betalningar och transfereringar vid

internationella transaktioner.

4. I fråga om en valuta, som icke kan regleras enligt föreskrifterna i nagotdera

av de två föregående momenten:

a) skall den växelkurs, som avses i denna artikel, bestämmas av vederbörande

medlem av Internationella arbetsorganisationen;

b) skall medlemmen i fråga meddela sitt beslut till direktören för

Internationella arbetsbyrån, vilken utan dröjsmål skall därom underrätta

övriga medlemmar som ratificerat denna konvention;

c) må varje annan medlem, som ratificerat överenskommelsen inom

loppet av sex månader från den dag, då direktören underrättat om

beslutet, meddela direktören för Internationella arbetsbyrån, att han

ogillar beslutet, varefter direktören skall därom underrätta den medlem,

som fattat beslutet, samt övriga medlemmar, som ratificerat konventionen,

och avgiva rapport i saken till den kommitté, som avses i

art. 21; _

d) skola ovanstående bestämmelser tillämpas i den handelse vederbörande

medlem gör någon ändring i sitt beslut.

5. Ändring i minimigrundhyran till följd av ändring i kursen för bestämmande

av motvärdet i annan valuta skall tillämpas senast från och med ingången

av andra kalendermånaden efter den, under vilken det ändrade parivärdet

av berörda valutor trätt i kraft.

Artikel 9.

Varje medlemsstat skall vidtaga nödiga åtgärder i syfte:

a) att genom ett system av övervakning och straffbestämmelser säkerställa

att de hyror, som betalas, icke understiga vad i denna konvention

stadgas* och

b) att tillförsäkra envar, som utfått lägre hyra än som i denna konvention

stadgas, möjlighet att billigt och snabbt genom domstolsförfarande

eller på annan väg utfå de belopp, varmed han blivit underbetalad.

Avd. III. Arbetstid.

Artikel 10.

Denna avdelning av konventionen äger icke tillämpning å:

a) främste styrman eller övermaskinist;

b) intendent (purser);

c) varje annan befälsperson, som förestår en avdelning och vilkens

skeppstjänst icke är indelad i vakter;

d) person, som är anställd i intendentur- eller ekonomiavdelningen ombord

och som

1) innehar sådan överordnad befattning, som må vara angiven i kollektivavtal

mellan resp. redar- och sjöfolksorganisationer;

2) arbetar huvudsakligen för egen räkning; eller

3) åtnjuter ersättning uteslutande i form av kommission eller huvudsakligen

genom andel i vinst eller förtjänst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 11.

I denna avdelning av konventionen avses med:

a) »fartyg i närtrafik»: fartyg, som uteslutande användes å resor, varunder

fartyget icke går längre från det land, varifrån resan anträtts, än

till närbelägna hamnar i grannländerna inom geografiska gränser, som

1) tydligt angivits i nationell lagstiftning eller i kollektivavtal mellan

redar- och sjöfolksorganisationer;

2) gälla enhetligt beträffande tillämpning av allt vad som stadgats

i denna del av konventionen;

3) tillkännagivits av vederbörande medlemsstat vid konventionens

ratificering genom en närlagd förklaring; och

4) fastställts efter samråd med övriga berörda medlemsstater;

b) »fartyg i fjärrtrafik»: fartyg, som icke är »fartyg i närtrafik»;

c) »passagerarfartyg»: fartyg med passagerarfartygscertifikat, som berättigar

det att föra flera än tolv passagerare;

d) »arbetstid»: tid, varunder det åligger en sjöman att på överordnads

befallning utföra arbete för fartygets eller redarens räkning.

Artikel 12.

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap inom däcks-, maskin-

och radioavdelningarna å fartyg i närtrafik.

2. Ordinarie arbetstid för befäl eller manskap må ej överstiga:

a) då fartyget är till sjöss: 24 timmar för två dygn i följd;

b) då fartyget ligger i hamn:

1) å veckans vilodag: den tid, ej överstigande två timmar, som

erfordras för vanligt rutin- och sanitetsarbete;

2) å övriga dagar: 8 timmar, såvida ej genom kollektivavtal överenskommits

om kortare arbetstid;

c) 112 timmar för en period av två veckor i följd.

3. Tid, varunder arbete utföres utöver vad som föreskrives i mom. 2 a)

och b), skall anses såsom övertid, för vilken vederbörande skall vara berättigad

till ersättning i enlighet med bestämmelserna i art. 17 i denna konvention.

4. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under två veckor i följd,

med undantag av övertid, överstiger 112 timmar, skall vederbörande befäl

eller manskap åtnjuta kompensation i form av fritid i hamn eller på annat

sätt efter vad som må fastställas genom kollektivavtal mellan vederbörande

redar- och sjöfolksorganisationer.

5. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal skall för tillämpning

av denna artikel fastställas när ett fartyg skall anses vara till sjöss och när

det skall anses vara i hamn.

Artikel 13.

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap inom däcks-, maskin-

och radioavdelningama å fartyg i fjärrtrafik.

2. Ordinarie arbetstid till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar må

för befäl och manskap icke överstiga 8 timmar för dygn räknat.

3. Ordinarie arbetstid i hamn må för befäl och manskap icke överstiga:

a) å veckans vilodag: den tid, ej överstigande två timmar, som erfordras

för vanligt rutin- och sanitetsarbete;

b) å övriga dagar: 8 timmar, såvida ej genom kollektivavtal överenskommits

om kortare arbetstid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

4. Tid, varunder arbete utföres utöver vad som föreskrivits i föregående

moment, skall betraktas såsom övertid, för vilken vederbörande skall vara

berättigad till ersättning i enlighet med bestämmelserna i art. 17 i denna konvention.

5. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under en vecka, med undantag

av övertid, överstiger 48 timmar, skall vederbörande befäl eller manskap

åtnjuta kompensation i form av fritid i hamn eller pa annat sätt efter

vad som må fastställas genom kollektivavtal mellan berörda redar- och sjöfolksorganisationer.

6. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal skall för tillämpningen

av denna artikel fastställas när ett fartyg skall anses vara till sjöss och när

det skall anses vara i hamn.

Artikel lb.

1. Denna artikel äger tillämpning å personer tillhörande ekonomiavdelningen.

2. Å passagerarfartyg må ordinarie arbetstid icke överstiga:

a) när fartyget är till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar: 10

timmar under loppet av 14 timmar i följd;

b) när fartyget ligger i hamn,

1) då passagerare finnas ombord: 10 timmar under loppet av 14

timmar i följd;

2) i andra fall,

å dagen före veckans vilodag: 5 timmar;

å veckans vilodag: för personer sysselsatta med mässtjänst 5

timmar, och för andra personer den tid, ej överstigande två

timmar, som erfordras för vanligt rutin- och sanitetsarbete;

å annan dag: 8 timmar.

3. Å annat fartyg än passagerarfartyg må ordinarie arbetstid icke överstiga

:

a) när fartyget är till sjöss samt å avgångs- och ankomstdagar: 9

timmar under loppet av 13 timmar i följd;

b) när fartyget ligger i hamn,

å veckans vilodag: 5 timmar;

å dagen före veckans vilodag: 6 timmar;

å annan dag: 8 timmar under loppet av 12 timmar i följd.

4. Då det sammanlagda antalet arbetstimmar under två veckor i följd

överstiger 112 timmar, skall vederbörande åtnjuta kompensation i form av

fritid i hamn eller på annat sätt efter vad som ma fastställas genom kollektivavtal

mellan berörda redar- och sjöfartsorganisationer.

5. Genom nationell lagstiftning eller kollektivavtal mellan berörda redaroch

sjöfolksorganisationer må särskilda bestämmelser meddelas för reglering

av arbetstiden för nattvaktmän.

Artikel 15.

1. Denna artikel äger tillämpning å befäl och manskap å fartyg i såväl

när- som fjärrtrafik.

2. Frågan om fritid i hamn bör upptagas till förhandling mellan berörda

redar- och sjöfolksorganisationer med den förutsättningen, att såväl befäl

som manskap böra erhålla största möjliga fritid i hamn och att sådan fritid

icke skall räknas som semester.

opaginerad Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

Artikel 16.

1. Vederbörande myndighet må från tillämpning av denna avdelning av

konventionen undantaga befäl, som icke redan undantagits i kraft av art.

10, under följande villkor:

a) befälet i fråga skall i kraft av kollektivavtal hava rätt till anställningsvillkor,

som vederbörande myndighet förklarar vara fullt likvärdiga

med dem som stadgas i denna avdelning av konventionen;

b) kollektivavtalet skall första gången hava ingåtts före den 30

juni 1946, varjämte avtalet i dess ursprungliga eller i förnyat skick

fortfarande skall vara i kraft.

2. Medlemsstat, som begagnar sig av föreskrifterna i mom. 1, skall tillhandahålla

direktören för Internationella arbetsbyrån en fullständig redogörelse

för varje ifrågakommande kollektivavtal, och direktören skall förelägga

den i art. 21 omnämnda kommittén en sammanfattning av sålunda erhållna

upplysningar.

3. Nämnda kommitté skall undersöka, huruvida för densamma anmälda

kollektivavtal innehålla anställningsvillkor, som äro fullt likvärdiga med

dem som stadgas i denna avdelning av konventionen. Medlemsstat, som ratificerar

konventionen, förbinder sig att skänka vederbörligt beaktande åt

varje anmärkning eller förslag, som kommittén må göra angående ifrågavarande

avtal samt delgiva de redar- och befälsorganisationer, som äro parter

i dylika avtal, varje sådan anmärkning eller förslag.

Artikel 17.

1. Grunderna för beräkning av övertidsersättningens storlek skola fastställas

genom nationell lagstiftning eller genom kollektivavtal; dock må ersättningen

i intet fall understiga 125 procent av månadslönen för timme räknat.

2. I stället för penningersättning må genom kollektivavtal överenskommas

om kompensation i form av motsvarande ledighet med rätt att lämna fartyget

eller i annan form.

Artikel 18.

1. övertidsarbete må ej förekomma regelbundet.

• j S?m .åtgår för arbete som nedan sägs, skall vid tillämpning av vad

i denna avdelning av konventionen stadgas varken inräknas i den ordinarie

arbetstiden eller anses som övertidsarbete, nämligen:

a) arbete, som befälhavaren finner vara nödvändigt och trängande

för fartygets, lastens eller de ombordvarandes säkerhet;

b) arbete, som befälhavaren påfordrar för lämnande av hjälp åt

andra fartyg eller personer i nöd;

c) mönstringar samt brand-, livbåts- och liknande övningar av det

slag, som föreskrives av den internationella konventionen för betryggande

av säkerheten för människoliv till sjöss, sådan den vid ifrågakommande

tillfälle lyder;

d) extraarbete, som erfordras för tull-, karantän- eller hälsovårdsformaliteter;
e)

sedvanligt och nödvändigt arbete, som utföres av befälet för fastställande

av fartygets position samt för utförande av meteorologiska

observationer;

f) extra tid, som åtgår för sedvanlig vaktavlösning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 321. (Bilagor).

3. Intet i denna konvention skall anses inkräkta på befälhavarens rätt och

plikt att fordra eller på befälets eller manskapets skyldighet att utföra sadant

arbete, som befälhavaren finner vara nödvändigt för fartygets säkra och effektiva

drift.

Artikel 19.

1. Person under 16 år må ej användas till arbete nattetid.

2. Med uttrycket »nattetid» förstås i denna artikel en sammanhängande

tidrymd av minst nio timmar, vilken börjar före och slutar efter midnatt i

enlighet med föreskrift i nationell lagstiftning eller kollektivavtal.

Avd. IV. Bemanning.

Artikel 20.

1. Varje fartyg, varå denna konvention äger tillämpning, skall vara bemannat

på ett sätt som med hänsyn till besättningens antal och duglighet är

ägnat att:

a) tillgodose säkerheten för människoliv till sjöss;

b) möjliggöra tillämpning av föreskrifterna i avd. III av denna konvention;

och

c) förhindra överansträngning av besättningen samt undvika eller i

möjligaste mån begränsa övertidsarbete.

2. Varje medlemsstat förbinder sig att upprätta eller övertyga sig om förefintligheten

av ett effektivt system för undersökning och biläggande av klagomål

eller tvist angående ett fartygs bemanning.

3. Representanter för redarnas och sjömännens organisationer skola, med

eller utan andra personers eller myndigheters medverkan, gemensamt medverka

vid tillämpningen av sagda system.

Avd. V. Konventionens tillämpning.

Artikel 21.

1. Denna konvention må bringas i tillämpning genom a) lagstiftning; b)

kollektivavtal mellan redare och sjömän (utom i fråga om art. 20 mom. 2);

eller c) en kombination av lagstiftning och kollektivavtal mellan redare och

sjömän.

Med de undantag, som äro stadgade i denna konvention, skola föreskrifterna

i densamma tillämpas å varje fartyg, som är registrerat i den ratificerande

medlemsstatens territorium, och å varje person, som är anställd å sådant

fartyg.

2. Där bestämmelse i denna konvention bragts i tillämpning genom kollektivavtal

i enlighet med mom. 1 i denna artikel, skall vederbörande medlemsstat

icke vara pliktig vidtaga åtgärder, som avses i art. 9 i denna konvention,

i fråga om sådana föreskrifter i konventionen, som fastställts genom kollektivavtal.

3. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall tillställa

direktören för Internationella arbetsbyråns uppgifter om vidtagna åtgärder för

konventionens tillämpning samt om de särskilda bestämmelser i kollektivavtal,

varigenom någon av konventionens föreskrifter uppfylles och som är i kraft

vid den tidpunkt, då medlemsstaten ratificerar konventionen.

4. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att

genom en trepartsdelegation deltaga i en kommitté avsedd att tillsättas för

Mhang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 321. 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

66

Kungi. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

Provning av de åtgärder, som vidtagits för konventionens tillämpning; i kommittén

skola ingå representanter för regeringar samt redar- och sjöfolksorganisationer

ävensom, i egenskap av rådgivare, representanter för Internationella

arbetsbyråns paritetiska sjöfartskommission.

0. Direktören skall förelägga nämnda kommitté ett sammandrag av de

uppgifter han mottagit i enlighet med mom. 3 ovan.

6. Kommittén skall överväga, huruvida de kollektivavtal som föreläggas

densamma stå i överensstämmelse med konventionens föreskrifter. Varje medlemsstat,

som ratificerar konventionen, förbinder sig att beakta varje anmärkning

eller förslag av kommittén rörande tillämpningen av konventionen

ävensom att delgiva de redar- och sjöfolksorganisationer, som äro parter i

något i inom. 1 omnämnt kollektivavtal, varje anmärkning eller förslag av

kommittén rörande förverkligande! av konventionens bestämmelser genom

dylikt avtal.

Artikel 22.

1. Varje medlemsstat, som ratificerar denna konvention, skall svara för

att bestämmelserna tillämpas å fartyg, som äro registrerade i dess territorium,

samt skall, utom i fall konventionen bringas i tillämpning genom kollektivavtal,

vidmakthålla en lagstiftning, som

a) reglerar redarens respektive befälhavarens ansvar för nämnda tilllämpning;
b)

föreskriver lämpliga straff för brott däremot;

c) föranstaltar om ändamålsenlig offentlig tillsyn å tillämpningen av

konventionens avd. IV;

d) för tillämpning av avd. III i konventionen stadgar förande av

journal över arbetstid, ersättning för övertidsarbete och annan överskjutande

arbetstid;

e) tillförsäkrar sjömännen samma medel för utfående av dem tillkommande

ersättning för övertid och annan överskjutande arbetstid som de

hava för utfående av innestående hyra.

2. Vederbörande redar- och sjöfolksorganisationer skola, i den mån så är

rimligt och möjligt, rådfrågas vid utformningen av lagstiftning, som erfordras

för konventionens tillämpning.

Artikel 23.

För åvägabringande av ömsesidigt bistånd i och för tillämpning av denna

konvention åtager sig varje medlemsstat, som ratificerar konventionen, att

anbefalla samtliga vederbörande hamnmyndigheter inom dess område att

underrätta envar annan ratificerande medlemsstats konsul eller annan behörig

myndighet om fall, då det kommer till förenämnda myndighets kännedom att

bestämmelserna i denna konvention icke iakttagas å ett fartyg, som är registrerat

i den andra medlemsstatens territorium.

Avd. VI. Slutbestämmelser.

Artikel 24.

I hänseenden, varom sägs i artikel 28 i Arbetstids- och bemannings-(sjöfarts-)

konventionen, 1936, skall denna konvention anses såsom innebärande

revision av den förstnämnda konventionen.

Artikel 25.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella

arbetsbyråns direktör och registreras av honom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 321. (Bilagor).

67

Artikel 26.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella

arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av direktören.

2. Den skall träda i kraft sex månader efter den dag följande villkor hava

uppfyllts:

a) att ratifikationer registrerats för nio av följande medlemsstater:

Amerikas förenta stater, Argentina, Australien, Belgien, Brasilien, Canada,

Chile, Kina, Danmark, Finland, Frankrike, Storbritannien och

Norra Irland, Grekland, Indien, Irland, Italien, Nederländerna, Norge,

Polen, Portugal, Sverige, Turkiet och Jugoslavien;

b) att minst fem medlemsstater, vilkas ratifikationer registrerats, å

registreringsdagen var för sig hava en handelsflotta om minst en million

bruttoregisterton;

c) att den samlade handelsflottan, som vid tiden för registreringen

tillhör de medlemsstater, för vilka ratifikationer registrerats, uppgår till

minst femton millioner bruttoregisterton.

3. Bestämmelserna i föregående mom. hava tillkommit för att underlätta

och främja medlemsstaternas snara ratificering av konventionen.

4. Efter det konventionen en gång trätt i kraft, skall den träda i kraft för

varje enskild medlemsstat sex månader efter den dag, da dess ratifikation

registrerats.

Artikel 27—32.

(Dessa artiklar, vilka äro av samma lydelse som art. 16—21 i konventionen

(nr 68) angående kosthåll och utspisning för fartygsbesättningar, hava här

uteslutits.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:477 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens s. 7 i texten
  2. BU 1947:55 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens ijttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens sjätte sjöfa a1 i texten