Sök i Ratio Lex

Angående ändring av grunderna för bekämpande av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur

11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:4, Angående ändring av grunderna för bekämpande av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur

Dokumentets text

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

25

Nr 4.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändring av

grunderna för bekämpande av sjukdomen smittsam

kastning hos nötkreatur; given Stockholms slott den

29 november 1946.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF.

G. E. Sträng.

Utdrag ur protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den

29 november 1946.

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Myrdal, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Föredraganden, statsrådet Sträng, anför efter gemensam beredning med

chefen för finansdepartementet.

I skrivelse den 25 maj 1946 har medicinalstyrelsen hemställt om ändring

av bestämmelserna om ersättning för nötkreatur, som nedslaktas på grund

av smittsam kastning inom kastsjukefritt område. Yttranden över denna

framställning ha avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, förvaltningsutskotten

i samtliga hushållningssällskap med undantag av Östergötlands län,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk och Svenska

distriktsveterinärföreningen.

Innan jag ingår på medicinalstyrelsens förslag, torde jag få lämna en redogörelse

för huvuddragen av nu gällande bestämmelser angående bekämpandet

av smittsam kastning hos nötkreatur, särskilt med avseende på frågan

om ersättning av statsmedel för djur, som nedslaktas på grund av dylik

sjukdom.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj.ts proposition nr 4.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelserna om bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur

återfinnas i kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 387) angående bekämpande av

smittsam kastning hos nötkreatur (ändrad genom kungörelsen nr 221/1945).

Enligt dessa bestämmelser skiljes mellan olika områden, nämligen

a) område, där sjukdomen icke förekommer eller har allenast synnerligen

ringa utbredning (kastsjukefritt område);

b) område, där sjukdomen endast har ringa utbredning (kastsjukeskyddat

område);

c) område, där sjukdomen förekommer i större omfattning och vilket sålunda

icke kan hänföras till vare sig kastsjukefritt eller kastsjukeskyddat

område (vanligen benämnt kastsjukes,mittåt område).

Inom kastsjukesmittat område äro såväl undersökningar för konstaterande

av sjukdomen som åtgärder i bekämpande syfte av frivillig natur. Inom kastsjukeskyddat

område kan misstänkt besättning tvångsundersökas efter medicinalstyrelsens

förordnande, medan åtgärderna i bekämpande syfte alltjämt

äro av frivillig natur. Inom kastsjukefritt område slutligen kunna såväl

undersökningar som åtgärder företagas tvångsvis.

Bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur inom kastsjukesmittade

och kastsjukeskyddade områden anordnas med statsunderstöd av medicinalstyrelsen

eller, efter medicinalstyrelsens medgivande, av hushållningssällskap

samt genom frivillig medverkan från djurägarnas sida. Djurägare, som önskar

ansluta sin besättning till sådant bekämpande, skall avgiva förbindelse

att under minst två år iakttaga för bekämpandet meddelade bestämmelser

ävensom gälda föreskriven avgift. I enlighet med föreskrifter av den, som

anordnar bekämpandet, skall inom besättning, som är ansluten till frivilligt

kastsjukebekämpande, för utrönande av sjukdomens förekomst tagas blodprov

och mjölkprov samt verkställas undersökning av fosterhinnor. Där så

finnes lämpligt för sjukdomens bekämpande, skola kalvarna i besättningen

ympas med abortympämne. Det åligger djurägaren att vid försäljning av

djur, vid deras betesgång och betäckning samt vid vården i övrigt av besättningen

iakttaga nödig försiktighet, så att icke sjukdomen sprides till besättning

som är fri från densamma.

Finner medicinalstyrelsen, att i besättning, som är ansluten till frivilligt

kastsjukebekämpande, sjukdomen kan fullständigt utrotas genom nedslaktning

av något eller några enstaka djur, äger styrelsen, där sådant utrotande anses

vara av väsentlig betydelse för sjukdomens bekämpande inom orten i övrigt,

på ansökan av djurägaren under vissa villkor medgiva denne ersättning av

statsmedel för nedslaktningen. Ersättningen utgår med 50 kronor för varje

djur i åldern sex månader—två år och med 75 kronor, då djurets ålder överstiger

två år.

I kastsjukefritt område äga bestämmelserna i epizootilagen tillämpning med

avseende å bekämpandet av sjukdomen. Då smittsam kastning inträffar i

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

27

dylikt område, äger medicinalstyrelsen förordna om nedslaktning av det

smittade djuret eller, om så anses nödvändigt för att hindra smittspridning,

av hela besättningen. Ersättning av allmänna medel utgår vid dylik nedslaktning

efter samma grunder, som i allmänhet gälla vid nedslaktning enligt

epizootilagen. (Dessa bestämmelser äro upptagna i kungörelsen nr 106/1935

med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar,

vilken kungörelse ändrats genom kungörelserna nr 839/1937, nr

545/1938, nr 665/1938. nr 342/1941 och nr 222/1945.) Enligt 9 § kungörelsen

nr 106/1935 i dess nuvarande lydelse är djurägare berättigad till ersättning av

allmänna medel för djur, med undantag för hund och katt, som avlivas efter

vederbörligt förordnande enligt 3 § 1 mom. eller 5 § epizootilagen. Ersättningen

skall utgå efter det värde djuret skulle ha haft, om sjukdomen ej inträffat.

Kan det nedslaktade djuret till nytta användas och ställes det till

djurägarens förfogande, skall detsamma särskilt värderas och avdrag göras

vid ersättningens bestämmande.

I kungörelsen den 25 januari 1946 (nr 23) ha meddelats vissa föreskrifter

till vägledning vid sådan värdering av djur, som erfordras för bestämmande

av ersättningen. Enligt dessa föreskrifter skall vid värderingen

hänsyn tagas dels till djurets slaktvärde, dels ock till det livvärde djuret kan

anses äga utöver slaktvärdet. Vid uppskattningen av livvärdet skall särskilt

avseende fastas vid djurets avkastningsförmåga, ålder och avelsvärde. Är

djuret behäftat med annan sjukdom än den, som föranleder nedslaktningen,

och nedsättes därigenom djurets värde, skall hänsyn tagas därtill. Det åligger

medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen att gemensamt utfärda närmare

anvisningar för sådan värdering, som avses i kungörelsen. Dylika anvisningar

ha emellertid ännu ej utfärdats.

Till kastsjukeskyddade områden hänföras för närvarande enligt kungörelsen

nr 27/1944 de sex nordligaste länen med undantag av Månsåsens och

Offerdals veterinärdistrikt i Jämtlands län, Gotlands län, Göteborgs och Bohus

län samt Valbo härad av Älvsborgs län. Någon förklaring om att visst

område skall anses kastsjukefritt har ännu ej meddelats.

Rörande den utsträckning, i vilken ersättning vid nedslaktning av kastsjukesmittade

nötkreatur inom kastsjukesmittade och kastsjukeskyddade

områden utbetalats under de senaste åren, har i en inom medicinalstyrelsen

upprättad promemoria upplysts, att dylik ersättning utgått under år 1944

för nedslaktning av 230 djur i 104 besättningar, därav 176 djur i de kastsjukeskyddade

områdena, samt under år 1945 för nedslaktning av 765 djur

i 368 besättningar, därav 424 djur inom de kastsjukeskyddade områdena.

Antalet nedslaktade kastsjukesmittade nötkreatur, för vilka ersättning av

statsmedel utgått, beräknas för år 1946 bliva något högre än under år 1945.

I detta sammanhang må även beröras gällande föreskrifter om ersättning

av statsmedel vid nedslaktning av nötkreatur, som är behäftat med tuberkulos.

Bestämmelserna om bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur överensstämma

till sina huvuddrag med bestämmelserna om bekämpandet av

smittsam kastning hos dylika djur. Även här gäller sålunda, att landet in
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

delas i olika områden, nämligen dels områden, där sjukdomen icke förekommer

eller har allenast synnerligen ringa utbredning (tuberkulosfria områden),

dels områden, där stora möjligheter till sjukdomens utrotande finnas

(tuberkulosskyddade områden), dels övriga delar av landet. Inom ej tuberkulosfria

områden sker nedslaktning av smittade djur i allmänhet endast på frivillighetens

väg. Vid nedslaktning i dessa områden kan i vissa fall erhållas ersättning

av statsmedel med 50 kronor eller, om djuret helt kasserats på grund

av tuberkulos, med 20 kronor per djur. Innehavare av mindre kreatursbesättning

kan emellertid härjämte i samband med utrotande av tuberkulos i besättningen

under vissa villkor erhålla statsbidrag för anskaffning av tuberkulosfria

nötkreatur. Dylikt bidrag må dock ej utgå med högre belopp än 100

kronor för varje nedslaktat djur eller, om djuret är under ett års ålder, med

högst 50 kronor för varje sådant djur och ej heller med mer än sammanlagt

500 kronor till en och samme djurägare.

Inom tuberkulosfritt område föreligger skyldighet att nedslakta tuberkulossmittade

djur. Vid dylik nedslaktning utgår ersättning, där ej Kungl. Maj:t

finner skäl att för visst fall medgiva högre gottgörelse, med 100 kronor för

djur om minst ett år och med 50 kronor för djur under ett år.

Medicinalstyrelsens förslag.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen föreligger det en ej

oväsentlig skillnad mellan bestämmelserna om ersättning av statsmedel vid

nedslaktning av nötkreatur i kastsjukebekämpande syfte i kastsjukesmittat

eller kastsjukeskyddat område, å ena, och bestämmelserna om ersättning vid

dylik nedslaktning i kastsjukefritt område, å andra sidan. I förra fallet utgår

ersättningen med ett fixt belopp av 50 respektive 75 kronor per djur,

medan i senare fallet ersättningen skall utgå efter värdering med ett belopp,

motsvarande skillnaden mellan djurets slaktvärde och det livvärde djuret

skulle ha haft, om sjukdomen ej varit. Medicinalstyrelsens förslag till ändring

av ersättningsbestämmelserna avser att undanröja eller i vart fall avsevärt

minska risken för att djurägarna i sådana kastsjukeskyddade områden,

som inom en relativt nära framtid kunna väntas bliva förklarade för kasfsjukefria,

skola dröja med att nedslakta smittade djur i hopp att erhålla

högre ersättning, då denna bestämmes enligt reglerna för kastsjukefritt område.

Medicinalstyrelsen anför i sin skrivelse härom följande.

Bekämpandet av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur har inom

vissa delar av landet nu fortskridit så långt att medicinalstyrelsen överväger

att inom kort hemställa att bestämmelserna i epizootilagen skola äga tilllämpning

med avseende å sagda sjukdom inom dessa områden (kastsjukefritt

område). Enligt för närvarande gällande bestämmelser skulle de djur,

som komma att nedslaktas inom dessa kastsjukefria områden, efter värdering

ersättas till sitt fulla värde. Detta betyder med nuvarande skillnad

mellan slakt- och livvärde att ersättningen för varje djur i genomsnitt torde

komma att uppgå till cirka 300 kronor. För djur, som nedslaktas på grund

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 4.

29

av smittsam kastning inom kastsjukesmittade och kastsjukeskyddade områden,

utgår ersättningen med 75 kronor för djur över två år och med 50

kronor för djur mellan sex månader och två år. Skillnaden i ersättning av

statsmedel inom kastsjukeskyddade och kastsjukefria områden är sålunda

förhållandevis stor. Det kan därför befaras, att de djurägare inom kastsjukeskyddade

områden, som erfara att epizootilagen står i begrepp att införas,

vägra att låta nedslakta sina kastsjukesmittade djur, så länge området är

kastsjukeskyddat och alltså den lägre ersättningen utgår. Detta skulle givetvis

medföra väsentligt avbräck i kastsjukebekämpandet, liksom det också

komrae att medföra ökade utgifter för detsamma.

Medicinalstyrelsen vill självfallet icke förmena djurägarna dem tillkommande

rättighet att erhålla full ersättning vid nedslaktning av djur enligt

epizootilagens bestämmelser. För att möjliggöra ett fortlöpande saneringsarbete

och icke ställa de djurägare i särskilt gynnad ställning, som tredskats

och icke vidtagit tillrådda åtgärder, anser medicinalstyrelsen emellertid nödvändigt

med övergångsbestämmelser att gälla viss tid inom områden som

förklarats för kastsjukefria.

Det förslag till dylika övergångsbestämmelser, som medicinalstyrelsen

framlagt, innebär, att ersättningen vid nedslaktning av nötkreatur i kastsjukefritt

område under en övergångstid av sex månader från det området

förklarats kastsjukefrit-t skall utgå ej efter värdering utan med fixa belopp,

som äro så bestämda, att ersättningen blir lägre än om den utgått efter värdering.

Ersättningsbeloppen har styrelsen föreslagit till 100 kronor för nötkreatur

över ett år och 50 kronor för övriga nötkreatur.

Såsom motivering av de föreslagna ersättningsbeloppen har styrelsen anfört,

att styrelsen vid bedömandet av ersättningens storlek utgått från att

den, med hänsyn till att här vore fråga om tvångsnedslaktning, borde sättas

något högre än den som för närvarande utginge i kastsjukesmittade och

kastsjukeskyddade områden. Det vore därvid av flera skäl lämpligt att lämna

samma bidrag som för närvarande utginge vid nedslaktning av tuberkulösa

djur inom tuberkulosfria områden eller 100 kronor för djur över 1 år och

50 kronor för övriga nötkreatur.

För djur, som på grund av smittsam kastning nedsläktas i kastsjukefritt

område efter övergångstidens slut, skall däremot enligt medicinalstyrelsens

förslag utgå ersättning enligt nu gällande grunder.

Yttranden.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av statskontoret och

Sveriges lantbruks förbund ävensom av hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Stockholms län och stad, Uppsala län, Södermanlands lön, Jönköpings

lön, Kronobergs län, Kalmiar läns norra område, Kalmar läns södra område,

Gotlands län, Blekinge län, Kristianstads län, Göteborgs och Bohus län,

Skaraborgs län, Västerbottens län och Norrbottens län. I lantbruksförbundets

yttrande anföries bland annat, att några väsentliga principiella invändningar

icke kunna riktas mot förslaget och att genomförandet av detsamma synes

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

kunna ske på ett enkelt och för djurägarna föga betungande sätt, och att förbundet

med hänsyn därtill anser sig böra tillstyrka förslaget.

Kopparbergs och Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ha jämväl tillstyrkt förslaget med den erinran att övergångsbestämmelsen

endast borde äga avseende å sådana djur, där sjukdomen konstaterats föreligga

före den tidpunkt, då området förklarats kastsjukefritt. Hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Hallands län och Västmanlands län ävensom

i Älvsborgs läns södra område ha lämnat förslaget om att ersättningen under

eu övergångstid skulle utgå med fixt belopp utan erinran men ha ansett, att

den ersättning, som skulle utgå under övergångstiden, borde bestämmas till

högre belopp än medicinalstyrelsen föreslagit. Såsom skäliga ersättningsbelopp

ha härvid föreslagits, av förvaltningsutskottet i Hallands län 200 kronor

per djur, av förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns södra område 150

kronor för djur över ett år och 100 kronor för yngre djur samt av förvaltningsutskottet

i Västmanlands län lägst 200 kronor för djur över ett år och

100 kronor för yngre djur.

Svenska distriktsveterinärföreningen har förklarat sig dela medicinalstyrelsens

uppfattning, att vissa övergångsbestämmelser äro nödvändiga. Föreningen

har emellertid ansett, att dylika övergångsbestämmelser borde äga

avseende endast å sådana djurägare, som redan innan området förklarats

kastsjukefritt tillråtts att vidtaga kastsjukebekämpande åtgärder men då vägrat

att göra detta. Å andra sidan har föreningen anfört, att det syntes tänkbart,

att även de av medicinalstyrelsen för övergångstiden föreslagna ersättningsbeloppen

kunde locka djurägarna i kastsjukeskyddade områden till

tredska, och att man därför för sådana djurägare, som nyss nämnts, borde

även efter det ett område förklarats kastsjukefritt tillämpa de ersättningsbestämmelser,

som gälla inom kastsjukeskyddade områden.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Malmöhus lön, Älvsborgs läns

norra område, Värmlands län, Örebro län, Gävleborgs län och Västernorrlands

län ävensom Riksförbundet landsbygdens folk ha avstyrkt förslaget.

Förvaltningsutskotten i Älvsborgs läns norra område, Örebro län och Gävleborgs

län ävensom Riksförbundet landsbygdens folk ha härvid uttalat, att

man ej borde frångå de ersättningsbestämmelser, som nu gälla vid nedslaktning

enligt epizootilagen, utan i stället höja ersättningen vid frivillig nedslaktning

inom kastsjukesmittade och kastsjukeskyddade områden.

Ur Riksförbundet landsbygdens folks yttrande må i övrigt anföras följande.

Man måste enligt förbundets uppfattning taga hänsyn till att smittsam

kastning icke alltid uppträder som en förödande farsot i en besättning utan

att sjukdomens direkta verkningar många gånger äro mycket obetydliga med

ett fåtal eller kanske inga kastningar. Ägaren till en sådan besättning är

naturligen icke villig till en förlustbringande nedslaktning. Smittofaran från

besättningen är dock kanske större än från en besättning, där sjukdomen går

katastrofartat fram, enär sjukdomens lindriga former icke beaktas lika mycket

som de svårare. Självklart är att denna djurägares obenägenhet till ned
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

31

siaktning blir större, om utsikter finnas att området inom en nära framtid

skall kunna överföras till kastsjukefritt.

Dessa svårigheter torde icke kunna övervinnas med mindre än att ersättningen

sättes tillräckligt högt och förbundet vill därför förorda att ersättning

inom ej kastsjukefritt område för skillnaden mellan liv- och slaktvärde sättes

till 200 kronor.

Förvaltningsutskottet i Malmöhus läns hushållningssällskap anför som motivering

till sitt avstyrkande följande.

I vår svenska rättsordning är det en erkänd grundsats att då ingrepp sker

i den enskildes rättssfär till förmån för något allmänt intresse, full ersättning

utgår till den som fått tåla intrånget. I överensstämmelse härmed stadgas,

att då nedslaktning av djur företages enligt epizootilagen ersättning utgår

efter det nedslaktade djurets fulla värde. Den ersättning som tillerkännes

djurägare som i samband med frivilligt bekämpande av vissa husdjurssjukdomar

verkställer nedslaktning, är däremot avsedd som en uppmuntran och

bestämmes givetvis efter andra grunder och till lägre belopp. I remitterade

skrivelsen framhålles, att nuvarande anordning med lägre ersättning vid frivillig

nedslaktning än vid tvungen sådan skulle, om tvångsnedslaktning av

kastsjukesjuka djur började tillämpas inom vissa områden, medföra att djurägare

som tredskats och icke vidtagit i den frivilliga kampen tillrådda åtgärder

ställdes i särskilt gynnad ställning. Häremot tillåter sig utskottet

framhålla, att det måste vara fullständigt oberättigat att använda uttrycket

tredska, då det gäller frivilliga åtgärder, låt vara tillrådda av veterinär. Att

kampen ordnats i frivillighetens form innebär att det lämnats åt de enskilda

att avgöra om de vilja deltaga eller ej och några särskilda repressalier mot

dem som ej deltaga kunna på intet sätt anses befogade.

Utskottet tillåter sig därför på det bestämdaste avstyrka bifall till i remitterade

skrivelsen framställt förslag samt hemställer, att nu gällande principiellt

betydelsefulla bestämmelser om full ersättning vid tvångsnedslaktning

av djur i sammanhang med bekämpande av husdurssjukdomar måtte bibehållas

oförändrade.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,

att beträffande detta län några övergångsbestämmelser av den art medicinalstyrelsen

föreslagit icke vore nödvändiga, enär smittsam kastning hos nötkreatur

i länet förekomme i så ringa omfattning, att det icke skulle bliva

någon i förhållande till nyttan avsevärd utgift för statsverket att överföra

länet till kastsjukefritt område utan någon övergångsbestämmelse.

Lantbruksstgrelsen slutligen har förklarat, att den i princip ansåge, att alla

nötkreatur, som nedslaktas enligt bestämmelserna i kungörelsen nr 387/1943,

borde efter värdering ersättas till sitt fulla värde. I detta sammanhang har

lantbruksslyrelsen bland annat anfört följande.

Priset å levande kreatur, som äro angripna av smittsam kastning, sjunker

i regel i samma mån som sjukdomsfrekvensen inom respektive områden

minskas. Inom kastsjukesmiltade områden röna sålunda av sjukdomen angripna

djur ofta lika stor och i vissa fall kanske till och med större efterfrågan

än friska sådana, medan inom kastsjukefria områden de sjuka djuren

i regel icke kunna försäljas till annat ändamål än slakt, såvida icke möjlighet

föreligger att transportera dem till av sjukdomen smittat område. Om de

djur, som nedslaktas enligt bestämmelserna i förenämnda kungörelse den 17

juni 1943 (nr 387), efter värdering skola ersättas till sitt fulla värde enligt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

gällande marknadspriser, bör sålunda ersättningsbeloppet, där fråga är om

kastsjukefritt område, i regel närma sig eller sammanfalla med djurens slaktvärde

och, där fråga är om kastsjukesmittat område, närma sig eller sammanfalla

med priset å friska djur av motsvarande kvalitet. Det torde således

med nu gällande värderingsgrunder knappast finnas anledning för djurinnehavarna

att enbart av hänsyn till ersättningsbeloppens storlek uppskjuta nedslaktningen

av kastsjukesmittade djur, tills området i fråga blivit förklarat

fritt från sjukdomen.

De kroniskt sjuka djuren, vilka äro i avgjord majoritet bland de djur, som

lida av sjukdomen i fråga, lämna i regel lika hög avkastning som friska djur

av motsvarande kvalitet och äga därför ofta högre värde för innehavaren

än som framgår av marknadspriset å dylika djur. Detta så kallade bruksvärde

är givetvis mycket växlande hos skilda djur beroende på deras produktionsförmåga.

Med hänsyn härtill kan det enligt styrelsens mening knappast

anses lämpligt att fixera ersättningen till ett visst bestämt belopp, då ett

sådant förfaringssätt i oskäligt hög grad skulle gynna innehavare av mindre

goda besättningar och försvåra sjukdomens utrotning inom goda sådana.

Lantbruksstyrelsen har emellertid tillagt, att den icke ville motsätta sig,

att bestämmelser av det innehåll, som medicinalstyrelsen föreslagit, utfärdades

att gälla temporärt. Som motivering härför har lantbruksstyrelsen anfört

följande.

Enligt kungörelsen den 25 januari 1946 (nr 23) med föreskrifter till vägledning

för värdering av klövbärande djur och fjäderfä enligt epizootilagén

åligger det medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen att gemensamt utfärda

närmare anvisningar för värdering, som avses i sagda kungörelse. Sådana anvisningar

hava emellertid ännu icke utfärdats. Med hänsyn härtill har styrelsen

icke velat motsätta sig, att särskilda bestämmelser enligt medicinalstyrelsens

förslag utfärdas med stadgande om fixerad ersättning för djur,

som i anledning av smittsam kastning nedslaktas inom kastsjukefritt område.

Sagda bestämmelser torde emellertid böra äga giltighet allenast intill den dag,

från och med vilken förenämnda anvisningar skola äga tillämpning.

Föredraganden.

Såsom tidigare anförts gäller för närvarande, att vid nedslaktning, som

företages enligt bestämmelserna i epizootilagen, full ersättning för det nedslaktade

djuret utgår av allmänna medel, därvid ersättningen skall utgå med

belopp, motsvarande skillnaden mellan det livvärde djuret skulle ha haft,

om sjukdomen ej inträffat, och djurets slaktvärde. Vid en värdering enligt

dylika grunder måste man räkna med att det även inom de kastsjukefria

områdena kan bliva fråga om ersättningar, som ej oväsentligt överstiga de

ersättningsbelopp, som nu utgå vid frivilligt kastsjukebekämpande.

Det är uppenbart, att berörda förhållande är ägnat att försvåra det frivilliga

bekämpandet av sjukdomen, framför allt i sådana områden, där denna

förekommer i förhållandevis ringa omfattning och där det följaktligen kan

förväntas, att områdena inom kort komma att förklaras för kastsjukefria

områden. Jag finner därför i Mkhet med medicinalstyrelsen en justering av

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr -l.

33

nuvarande ersättningsbestämmelser påkallad för att undanröja detta hinder

för effektiviteten av det frivilliga sjukdomsbekämpandet.

Beträffande frågan om de linjer, efter vilka en dylik justering bör ske, ha

delade meningar framkommit. Medicinalstyrelsen, vars förslag tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i flertalet av de avgivna yttrandena, har ansett,

att ändringen borde ske på det sättet, att ersättningen i kastsjukefritt område

för en kortare övergångstid borde bestämmas till ett fixt belopp, vilket

visserligen skulle vara något högre än det, som skulle ha utgått vid frivillig

nedslaktning, men å andra sidan skulle vara lägre än det belopp, som genomsnittligt

kunde antagas komma att utgå vid en tillämpning av nu gällande

bestämmelser om ersättning för nedslaktning. som företages på grund av

stadgande i epizootilagen. 1 några yttranden har däremot gjorts gällande, att

man borde lösa frågan så att ersättningen vid frivillig nedslaktning skulle

höjas och man på så sätt skulle minska eller helt eliminera skillnaden mellan

den ersättning, som enligt nuvarande bestämmelser utgår vid frivilligt bekämpande,

och den ersättning, som erhålles vid nedslaktning till följd av

bestämmelserna i epizootilagen.

Skäl kunna otvivelaktigt anföras för båda de nu angivna linjerna. Till

förmån för den senare har sålunda gjorts gällande, att densamma skulle i

dubbel måtto öka möjligheterna för bekämpandet av den smittsamma kastningen,

nämligen dels såtillvida att man genom höjningen av ersättningsbeloppen

vid frivillig nedslaktning skulle undanröja eller i vart fall minska risken

av att nedslaktningen skulle uppskjutas i avbidan på att de ersättningsregler,

som nu gälla vid tvångsnedslaktning, skulle bliva tillämpliga, dels

såtillvida att höjningen av ersättningsbeloppen även i övrigt skulle verka stimulerande

på det frivilliga sjukdomsbekämpandet. Det är emellertid att

märka, att man, om förstnämnda syfte skall nås, måste tänka sig att höja

ersättningsbeloppen rätt avsevärt och helst så mycket, att de komma att i

det allra närmaste uppgå till skillnaden mellan det livdjursvärde djuret skulle

ha haft, om sjukdomen ej inträffat, och slaktvärdet. I annat fall måste man

nämligen räkna med att det alltfort kan komma att finnas djurägare, som

anse det med sin fördel mest förenligt att vänta med nedslaktningen, till dess

området hänförts till kastsjukefritt område. Ett utbetalande av ersättningar

av nyssnämnda storleksordning vid frivillig nedslaktning skulle emellertid

knappast överensstämma med de grunder för statens medverkan till det frivilliga

sjukdomsbekämpandet, som nu gälla, utan skulle förutsätta en omprövning

av själva riktlinjerna för denna medverkan.

Såsom medicinalstyrelsen framhållit måste det vidare anses mindre

lämpligt all de djurägare, vilka underlåtit att medverka vid det frivilliga

sjukdomsbekämpandet, skulle komma i eu avsevärt bättre ställning i ersättningshänseende

än de djurägare som, genom att följa meddelade anvisningar

i fråga om nedslaktning, gjort sin insats i det för hela jordbruket så betydelsefulla

bekämpandet av den smittsamma kastningen. Med hänsyn härtill

och då det är av vikt att det frivilliga sjukdomsbekämpandet är effektivt kan

Bihang Ull riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 3—4.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Mcij.ts proposition nr 4.

jag ansluta mig till grundtanken i medicinalstyrelsens förslag, nämligen att

ersättningen vid nedslaktning i kastsjukefritt område under en övergångstid

skall utgå med ett fixt belopp, vilket är så avvägt, att djurägaren får bära en

del av förlusten.

I fråga om ersättningsbeloppens storlek har medicinalstyrelsen sökt anknytning

till de ersättningsbestämmelser, som nu gälla vid nedslaktning av

tuberkulossmittade djur i tuberkulosfritt område. Även jag anser ersättningsbelopp

av ungefärligen denna storleksordning lämpliga för ifrågavarande

övergångstid. Dock böra enligt min uppfattning vissa mindre avvikelser

från medicinalstyrelsens förslag göras. En konsekvens av sagda förslag skulle

nämligen bli, att man i de kastsjukefria områdena skulle komma att tillämpa

en annan indelning av djuren i åldersgrupper än den indelning, som gäller

i de kastsjukeskyddade och kastsjukesmittade områdena. Under det att i

sistnämnda områden ersättningen utgår med 50 kronor för nötkreatur mellan

sex månader och två år och med 75 kronor för nötkreatur över två år,

skulle man enligt medicinalstyrelsens förslag i de kastsjukefria områdena

under övergångstiden utbetala ersättning med 50 kronor för nötkreatur under

ett år och 100 kronor för nötkreatur över ett år. Det synes mig vara att föredraga,

att man även i de kastsjukefria områdena bibehåller den åldersgruppering,

som nu gäller för de kastsjukeskyddade och kastsjukesmittade områdena,

men höjer ersättningsbeloppet med 25 kronor för djur. Ersättningen

bör alltså enligt mitt förmenande i kastsjukefritt område under övergångstiden

utgå med 75 kronor för djur mellan sex månader och två år samt med

100 kronor för djur över två år.

Övergångstidens längd synes, såsom medicinalstyrelsen föresdagit, lämpligen

kunna bestämmas till sex månader. Avgörande för vilka ersättningsbestämmelser,

som skola tillämpas, bör vara den tidpunkt, då förordnande

om nedslaktning meddelades.

I vissa yttranden har uttalats, att de nya ersättningsbestämmelserna ej

borde äga avseende å andra djur än sådana, som varit nedsmittade redan

före övergångstidens början. Även jag anser, att bestämmelserna i första

hand böra tillämpas beträffande dylika djur. Redan övergångstidens relativa

kortvarighet gör emellertid, att de förordnanden om nedslaktning, som kunna

komma att meddelas under denna övergångstid, i praktiken så gott som undantagslöst

torde komma att avse djur, som varit nedsmittade, innan området

förklarades kastsjukefritt. Med hänsyn härtill ävensom till att det oftast knappast

är möjligt att helt klargöra, vid vilken tidpunkt sjukdomen uppkommit

hos ett visst djur eller i en viss besättning, synes dock någon särskild föreskrift

härom icke böra meddelas. Det synes emellertid lämpligt, att Kungl.

Maj:t skall äga befogenhet att i särskilda fall medge avvikelse från de för

övergångstiden föreslagna ersättningsbstämmelserna.

Därest riksdagen biträder vad jag sålunda förordat, torde det få ankomma

på Kungl. Maj:t att sedermera utfärda erforderliga författningsbestämmelser.

Dessa torde, såvida riksdagen ej har något att erinra däremot, få tillämpas

redan under innevarande budgetår.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

35

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

godkänna de av mig angivna ändringarna i grunderna för

bekämpande av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall och förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:62 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ändring av grunderna för bekämpande av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur jämt a1 i texten
  2. JoU 1947:9 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ändring av grunderna för bekämpande av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur jämte i ämnet väck s. 1 i texten