Sök i Ratio Lex

Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom

1947-02-07 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:47, Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

1

Nr 47.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning i vissa

fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

given Stockholms slott den 7 februari 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, varom föredragande statsrådet under punkterna l:o—4:o

hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 februari

1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

statsrådet Mossberg uppkomna frågor angående ersättning i vissa fall i anledning

av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom samt anför.

I. Fråga om ersättning i anledning av olycksfall

i arbete.

1 :o.

Fråga om ersättning till Harald Valentin Jönsson.

Gällande lagbestämmelser.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är som

regel varje arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet (1 §).

Med arbetare förslås i lagen envar, som mot avlöning användes till arbete

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 47. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!. Maj:ts proposition nr 47.

för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse som självständig

företagare. Såsom arbetare anses ej den, som utför arbetet i sitt

hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller den, som av

tillfällig anledning användes till arbete av någon som eljest ej använder arbetare

(2 §). För olycksfall utgår enligt vissa regler ersättning för läkarvård

m. m. ävensom, under förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom

och att denna varat mer än tre dagar, sjukpenning med belopp, som bestämmes

i förhållande till den skadades arbetsförtjänst. Om olycksfall efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom medfört förlust eller nedsättning av

arbetsförmågan under längre eller kortare tid, utgår under denna tid livränta

med belopp, som är beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst

och graden av nedsättningen i hans arbetsförmåga. Livränta utgår

emellertid icke, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel

(6 §)■

Framställning om ersättning, utredning i ärendet samt yttranden över

framställningen.

I skrivelse den 25 januari 1946 har svarvaren Harald Valentin Jönsson,

född år 1909, hemställt om ersättning för viss i arbete åsamkad ögonskada.

I ärendet hava riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet avgivit utlåtanden.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Till riksförsäkringsanstalten inkom den 14 juni 1927 anmälan, att Jönsson,

som då var lärling hos verkstadsaktiebolaget Mekano, vid mejsling av

ett arbetsstycke den 10 juni samma år träffats av en mejselgrad i vänstra

ögat. Mejselgraden trängde in i ögat och kunde icke uttagas. Jönsson tillerkändes

sjukpenning för tiden den 11 juni—13 juli 1927 och var enligt

ett sistnämnda dag utfärdat läkarintyg återställd med en synförmåga å det

skadade ögat av 5/12 med korrektion. Genom beslut den 6 augusti 1927 förklarade

anstalten, att, då olycksfallet icke kunde anses medföra nedsättning

av arbetsförmågan med minst 10 procent, livränta icke kunde tillerkännas

Jönsson.

I april 1943 anmäldes till arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag,

att Jönsson, som då var svarvare hos svenska elektromekaniska industriaktiebolaget,

under slipning av verktyg den 8 april 1943 fått en bit

smärgel i vänstra ögat. Den 9 april 1943 undersöktes Jönsson av ögonläkare,

som konstaterade en begynnande inflammation i regnbågshinnan

och strålkroppen och remitterade Jönsson till ögonavdelningen vid Lunds

lasarett, där denne intogs den 12 april 1943. Enligt ett den 14 april 1943

utfärdat läkarintyg kunde ögonsjukdomen vara föranledd av olycksfallet

år 1927. Försäkringsbolaget förklarade genom beslut den 5 oktober 1943,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

3

att ersättning för den ögonsjukdom, för vilken Jönsson intagits å Lunds

lasarett, icke kunde tillerkännas honom av bolaget, över detta beslut anförde

Jönsson besvär hos försäkringsrådet, som remitterade handlingarna

till riksförsäkringsanstalten, vilken allenast förklarade, att, enär krav å ersättning

för skada i anledning av olycksfallet den 10 juni 1927 icke framställts

inom tio år, räknat från dagen för anstaltens beslut den 6 augusti

1927, klaganden jämlikt förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription

m. m. förlorat sin talan emot anstalten. Genom utslag den 12 september

1944 fastställde försäkringsrådet försäkringsbolagets beslut.

I skrivelse till riksförsäkringsanstalten den 2 februari 1945 gjorde Jönsson

framställning om ersättning, under åberopande av ett av professorn

Sven Larsson, Lund, den 4 februari 1944 utfärdat intyg. Larsson uttalade

däri, att ögoninflammationen med till visshet gränsande sannolikhet förorsakats

av olycksfallet år 1927, medan den år 1943 timade olyckshändelsen

sannolikt icke varit av betydelse för densamma, att ögat hållit sig lugnt och

symtomfritt åren 1927—1942 samt att Jönsson därför under dessa år icke

haft anledning att söka ersättning för skadan och ej heller att påminna försäkringsinrättningen

om densamma. Det skadade ögat hade den 15 januari

1944 bortopererats. Riksförsäkringsanstalten förklarade genom beslut den

9 februari 1945 under hänvisning till den ågångna preskriptionen, att Jönssons

skrivelse icke föranledde någon anstaltens åtgärd.

Riksförsäkringsanstalten anför i anledning av föreliggande framställning

huvudsakligen följande.

Därest rätten till ersättning icke varit preskriberad, skulle anstalten ha

till Jönsson utgivit sjukpenning för de tider från och med den 12 april 1943,

varunder ögonsjukdomen varat och Jönssons arbetsförmåga på grund därav

varit nedsatt med minst en fjärdedel. Vidare skulle han tillerkänts livränta

under sin återstående livstid efter en invaliditetsgrad av 25 procent jämte

visst tillägg, motsvarande de sannolika årliga kostnaderna för det emaljöga,

som han torde ha erhållit. Slutligen skulle erforderlig läkarvård ha ersatts

enligt bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.

Enligt uppgift hade Jönsson under år 1926 för 300 arbetsdagar en sammanlagd

arbetsinkomst av 1 158 kronor 80 öre. Med hänsyn till att hans

anställning avsett arbetsulbildning vid tiden för olycksfallet år 1927 skulle

anstalten med tillämpning av i 9 § olycksfallsförsäkringslagen omförmäld

skälighetsprövning ha beräknat hans årliga arbetsförtjänst till 2 100 kronor.

Livräntan skulle följaktligen ha utgått med 350 kronor för år räknat, vartill

kommit ovannämnda livräntetillägg.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet finner riksförsäkringsanstalten

skäligt, att ersättning av statsmedel beredes Jönsson enligt grunderna för

olycksfallsförsäkringslagen för tiden från och med den 12 april 1943.

Försäkringsrådet ansluter sig till riksförsäkringsanstaltens uttalande, men

framhåller därjämte, att Jönssons arbetsgivare, enligt vad av handlingarna

framgått, vid tidpunkten för det senare olycksfallet förskottsvis utgivit er
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

Föredragan
den.

sättning till Jönsson med tillhopa 290 kronor 50 öre (sjukpenning och ersättning

för kostnad för sjukhusvård), vilket belopp försäkringsbolaget ersatt

arbetsgivaren.

Av utredningen i ärendet framgår, att Jönsson vid verkstadsarbete den

10 juni 1927 drabbats av en ögonskada, vilken då icke ansetts medföra nedsättning

av arbetsförmågan i så hög grad att livränta kunnat medgivas honom.

År 1943 erhöll Jönsson ånyo i arbete viss skada å det tidigare skadade

ögat. Strax därpå uppstod inflammation i ögat, vilken föranledde att detta

måste bortopereras. Samband mellan inflammationen och olycksfallet år

1943 liar avvisats av läkare, som uttalat, att inflammationen med till visshet

gränsande sannolikhet förorsakats av det olycksfall, som drabbat Jönsson

år 1927. Jönssons förnyade ersättningsanspråk ha därför ansetts grundade

direkt å sistnämnda olycksfall. Då preskriptionstiden ansetts löpa från den

6 augusti 1927, eller den sista dag, då preskriptionsavbrytande åtgärd förekommit,

har ersättningsrätten år 1943 ansetts preskriberad enligt allmänna

preskriptionsregler.

Riksdagen har tidigare i flera fall, och senast år 1946 (prop. nr 83, punkt

l:o, riksdagens skrivelse nr 138), efter framställning från Kungl. Maj:t, av

billighetsskäl medgivit utbetalning av ersättningar till skadade personer,

ehuru rätten till ersättning preskriberats. Jag tillåter mig härutinnan hänvisa

till riksdagens skrivelse 1943: 77 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

1943: 23. I denna proposition anförde föredragande departementschefen,

bland annat, att en på olycksfallsförsäkringslagen grundad fordran enligt

stadgad praxis är underkastad preskription men att skäl stundom kunna

föreligga att, trots att sådan fordran blivit preskriberad, utgiva ersättning av

statsmedel i anledning av olycksfallet. Vad sålunda uttalats föranledde ingen

erinran från riksdagens sida.

I förekommande fall torde man kunna utgå ifrån, att den skadade skulle

hava direkt på grund av bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen erhållit

ersättning för de senare framträdda skadeverkningarna, därest dessa

uppträtt före preskriptionstidens utgång. De hava emellertid dröjt ytterligare

några år, vilket medfört att preskription hunnit inträda innan ersättningsfrågan

aktualiserats. Vid sådant förhållande finner jag skäligt, att Jönsson

i särskild ordning erhåller den ersättning, till vilken han i anledning av de

år 1943 inträdda verkningarna av det honom år 1927 övergångna olycksfallet

skulle hava varit berättigad jämlikt olycksfallsförsäkringslagen, därest

preskription icke mellankommit. Från ersättningen torde dock böra avdragas

ett belopp av 290 kronor 50 öre, motsvarande vad Jönsson i anledning

av skadan sedan år 1943 uppburit i sjukpenning och för sjukhuskostnader.

Med anledning av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen medgiva,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr ÅT.

5

att i anledning av det Harald Valentin Jönsson den 10

juni 1927 övergångna olycksfallet må för de skadeverkningar,

vilka på grund av nämnda olycksfall inträffat år 1943, av

det under femte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget

till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar

i anledning av olycksfall i arbete m. m. utbetalas

ersättning med belopp, som — därest preskription icke mellankommit

— skulle hava utgått jämlikt lagen den 17 juni

1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

II. Frågor om ersättningar i anledning av yrkessjukdom

(silikos).

Lagbestämmelser i ämnet.

Lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929

och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt

lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad

för skada till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad jämväl för

yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom

inverkan av vissa i paragrafen uppräknade ämnen. Genom lagändring den

12 september 1930 upptogs bland de uppräknade ämnena även stendamm,

varigenom lagen erhöll tillämplighet å den genom stendamm framkallade

yrkessjukdomen silikos (stendammslunga). Lagändringen trädde i kraft den

1 januari 1931, men jämlikt övergångsbestämmelserna skulle den icke äga

tillämpning i fråga om sådan av stendamm framkallad yrkessjukdom, som

yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik yrkessjukdom, som

yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt

med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den

art, som framkallar sjukdomen.

Såsom förutsättning för ersättningsrätt för silikos gäller vidare enligt 3 §

i lagen (enligt paragrafens lydelse efter lagändring den 26 juni 1936), att

arbetaren inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt

med arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen. Enligt de bestämmelser,

vilka gällde före nämnda lagändring, förutsattes för ersättning

verksamhet i dylikt arbete inom ett år före yppandet. Enligt övergångsbestämmelserna

i samband med 1936 års lagändring skulle 3 § i dess gamla

lydelse fortfarande tillämpas, därest nämnda ettårsperiod redan utlöpt den

1 januari 1937.

Enligt 7 § yrkcssjukdomsförsäkringslagen i detta lagrums ursprungliga

lydelse skulle rätten till ersättning vara förfallen, därest icke inom två år

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

från dagen för sjukdomens yppande underrättelse lämnats arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren eller framställning om ersättning gjorts hos riksförsäkringsanstalten,

försäkringsrådet eller vederbörande försäkringsbolag.

Efter lagändring år 1936 må preskriptionen jämväl löpa från den senare

tidpunkt, då arbetaren erhöll vetskap om sjukdomens art. Försäkringsrådet

har genom praxis ansett 7 § i dess senare lydelse icke kunna tillämpas i

sådana fall, där två år vid lagändringens ikraftträdande redan förflutit från

dagen för sjukdomens yppande.

Av riksdagen lämnade bemyndiganden att utbetala ersättningar enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Efter förslag av Kungl. Maj:t (propositionen nr 179) medgav 1937 års

riksdag, att ersättning av statsmedel finge utbetalas åt fyra av silikos drabbade

arbetare, å vilka lagens bestämmelser icke vore tillämpliga på grund

av att sjukdomen yppats vid röntgenundersökning, som på anmodan av

deras arbetsgivare företagits ett fåtal dagar före den 1 januari 1931. 1939

års riksdag beviljade i anledning av förslag i proposition nr 121 ersättning

av statsmedel åt en person i anledning av silikos, som ansetts yppad vid

läkarundersökning redan 1927, ehuru varken den sjuke själv eller den undersökande

läkaren vid denna tidpunkt ägt kännedom om sjukdomens beskaffenhet.

1945 års riksdag har på förslag av Kungl. Maj:t (propositionen nr

173, punkterna 3 och 4) medgivit ersättningar till två av silikos drabbade

arbetare. Den ene av dessa liksom även fyra andra av silikos drabbade

arbetare, vilka av 1946 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t (propositionen

nr 83, punkterna 3—6) tillerkänts ersättning för silikos, hade efter årsskiftet

1930—1931 icke sysslat med arbete, där fara förelegat att ådraga sig

sjukdomen.

Vidare har 1939 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t (propositionen

nr 121, punkterna 1 och 2) bemyndigat Kungl. Maj:t att av statsmedel utbetala

ersättning för de fall av silikos, å vilka lagens bestämmelser icke äro

tillämpliga på grund av de i det föregående nämnda övergångsbestämmelserna

till de ändringar i 3 och 7 §§ yrkessjukdomsförsäkringslagen, vilka

genomförts genom lagen den 26 juni 1936.

2:o.

Fråga om ersättning till Gustav Albin Wedell.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Reparatören Gustav Albin Wedell, som är född år 1892 och sedan år 1905

anställd hos Riddarhytte aktiebolag, arbetade under åren 1908—1929 huvudsakligen

med borrning i bolagets gruva. Härvid förekom torrborrning, vilket

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 47.

7

anses utgöra sådant arbete, som kan medföra silikos. Från ar 1930 och

fram till i januari 1944 var Wedell sysselsatt såsom reparatör under jord i

gruvan. Under detta arbete nödgades han enligt uppgift tidvis vistas på

platser, där borrning pågått eller där skjutning strax dessförinnan skett.

Han torde därvid ha varit i viss mån utsatt för stendamm. Han arbetar

sedan den 18 januari 1944 såsom spelstyrare ovan jord.

Den 11 juli 1944 inkom till riksförsäkringsanstalten, där bolagets arbetare

alltsedan ikraftträdandet av yrkessjukdomsförsäkringslagen varit försäkrade,

från bolaget anmälan, att silikos konstaterats hos Wedell. Av den närmare

utredning i ärendet, som anstalten i anledning härav verkställde, ävensom

av ett anmälningen bifogat läkarintyg, framgår, att de första tecknen på

Wedells yrkessjukdom framträtt under våren 1937 i form av bronchitsymtom

samt att Wedell för dessa besvär sökte läkarvård första gången den 3

mars 1937. Den 25 april 1937 blev han tvungen att avbryta arbetet på grund

av sin sjukdom, och den 29 april samma år intogs han på länslasarettet i

Köping, där han samma dag röntgenfotograferades, varvid diagnosen silikos

fastställdes. Den 3 maj 1937 utskrevs han från lasarettet och återgick snart

till arbetet. Sedermera har han varit sjukskriven på grund av sin lungsjukdom

dels under tiden 3 maj 1943—17 januari 1944, därvid han under tiden

19 juli—15 oktober 1943 vårdats å Hålahults sanatorium, dels ock under

tiden 10—22 maj 1944. Enligt utlåtande den 1 augusti 1944 av medicine

doktorn Gunnar Jönsson vid Sophiahemmets röntgeninstitut i Stockholm

utvisade av Wedells lungor tagna röntgenfotografier den 29 april 1937 silikos

i stadium I—II och den 8 juni 1944 silikos i stadium II. Därjämte företedde

högerlungan förändringar, sannolikt av tuberkulos natur, vilka kvarstått

oförändrade sedan år 1937 utan tecken på aktivitet. — Riksförsäkringsanstalten

fann, att det arbete, i vilket Wedell sysselsatts till och med år 1929,

varit av sådan art, att fara förelegat att genom detsamma ådraga sig silikos,

men att så icke varit fallet med det arbete, i vilket han varit verksam

efter nämnda år. Anstalten fastställde vidare tiden för sjukdomens yppande

till den 3 mars 1937 eller den dag, då Wedell första gången sökt läkarvård

i anledning av silikossymtomen. Genom beslut den 4 oktober 1944 fann

anstalten, att, enär yrkessjukdomsförsäkringslagen icke vore tillämplig i

fråga om av stendamm framkallad yrkessjukdom, därest arbetaren icke efter

ingången av år 1931 varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara förelåge

för sjukdomen, ersättning icke kunde utgå till Wedell jämlikt sagda lag.

Försäkringsrådet, där Wedell anförde besvär, fann genom utslag den 2

maj 1945 ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 oktober 1945 har Wedell hemställt om

ersättning enligt i yrkessjukdomsförsäkringslagen stadgade grunder.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

Ytterligare utredning i ärendet och yttranden över framställningen.

Genom riksförsäkringsanstaltens försorg har Wedell den 23 november

1945 undersökts a S:t Görans sjukhus i Stockholm av docenten Torsten

Bruce, som i utlåtande den 2 december 1945 yttrat i huvudsak följande.

Wedell lider av silikos stadium II jämte äldre, av allt att döma inaktiva

tuberkulösa förändringar i höger lunga. Sjukdomskomplexet får i sin helhet

uppfattas som yrkessjukdom i lagens mening. Lungsjukdomen inverkar

åtminstone för närvarande icke på något mera framträdande sätt inkräktande

på Wedells arbetsförmåga. Vid arbetsbelastning framkommer dock

en till synes säkert patologiskt stegrad andfåddhet. Det förefaller skäligt

att uppskatta den av lungsjukdomen orsakade nedsättningen av arbetsförmågan

till 15 procent. För tiden maj 1943—januari 1944 måste sjukpenning

anses fullt befogad. Livränta bör således utgivas från den dag, då Wedell

efter denna period återgick i arbete.

Yttranden i ärendet hava avgivits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsansialten understryker till en början, att Wedells yrkessjukdom

yppats den 3 mars 1937 samt att Wedell icke sedan år 1929 varit

sysselsatt i »farligt arbete». Med hänsyn till 1936 års övergångsbestämmelser

till 3 § yrkessjukdomslagen i detta lagrums nuvarande lydelse kunde

Wedell således icke erhålla ersättning för sin yrkessjukdom direkt på grund

av nämnda lag, oavsett de skäl, vilka redovisats i anstaltens avslagsbeslut

den 4 oktober 1944. — Emellertid hade anstalten företagit utredning i fråga

om den ersättning, som skolat utgå till Wedell, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen

varit tillämplig a honom. Anstalten anför härom i huvudsak

följande.

Före arbetsavbrottet i maj 1943 åtnjöt Wedell såsom reparatör under jord

en dagsförtjänst av omkring 13 kronor. Sedan han i januari 1944 återgått

i arbete har han såsom spelstyrare ovan jord haft en dagsförtjänst av omkring

10 kronor 30 öre.

Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig å Wedells fall skulle

Wedell varit berättigad till — förutom ersättning för kostnader för erforderlig

läkarvård m. m. —- dels sjukpenning för sjukdomsperioderna 25 april

—17 maj 1937, 3 maj 1943—17 januari 1944 samt 10—22 maj 1944, vilken

sjukpenning skolat utgå med 5 kronor 50 öre för dag, dock med avdrag å

sjukpenningen för de tider Wedell varit intagen å sjukvårdsanstalt, dels ock

livränta med ett årligt belopp av 287 kronor 50 öre att tillsvidare utgå för

tiden den 18 januari 1944—17 januari 1949, dock med undantag för tidsperioden

den 10—22 maj 1944 samt för dagarna den 22—24 november 1945,

vilka åtgått för den av docenten Bruce företagna undersökningen och resor

i anledning därav och för vilka sjukpenning redan utgivits med belopp överstigande

beloppet av å samma tidsperiod belöpande livränta. Vid livräntans

bestämmande skulle sjukdomen ha uppskattats under nämnda tid medföra

en genomsnittlig nedsättning av arbetsförmågan med 15 procent och Wedells

arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från dagen för sjukdomens

yppande, jämlikt 9 § olycksfallsförsäkringslagen ha beräknats till 2 875

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

9

kronor. Frågan om ersättning åt Wedell för tiden efter den 17 januari 1949

skulle ha prövats med hänsyn till hans dåvarande arbetsförmåga och av

sjukdomen orsakade tillstånd.

I fråga om Wedells familjeförhållanden och ekonomiska ställning fortsätter

riksförsäkringsanstalten.

Wedell är gift och har tre barn, av vilka två ha bildat egen familj, medan

det tredje, en 18-årig son, som innehar anställning som verkstadsarbetare,

bor hos föräldrarna. Hustrun, som är fullt frisk, har ej förvärvsarbete utan

ägnar sig åt hemmets skötsel. Makarna bruka ett torp om ett hektar åker

och ha där två kor. De äga ej fast egendom eller annan förmögenhet och

ha inga skulder. Wedell har för tidsperioderna den 28 april—17 maj 1937,

den 7 maj 1943—17 januari 1944 och den 10—22 maj 1944 uppburit understöd

från Riddarhyttans erkända sjukkassa i form av sjukpenning uppgående

till 3 kronor för dag. Vidare har sjukkassan ersatt vårdkostnaden å Hålahults

sanatorium så när som på 32 kronor, vilka erlagts av Wedell själv.

Under sjukdomsperioderna har Wedell icke uppburit avlöning eller understöd

från arbetsgivaren.

Riksförsäkringsanstalten finner sig med hänsyn till de föreliggande omständigheterna

kunna tillstyrka, att i anledning av Wedells yrkessjukdom

åtgärder vidtagas för tillerkännande av ersättning av statsmedel jämlikt

grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Ersättning synes dock, enligt

anstaltens förmenande, icke böra utgå för tiden före den 3 maj 1943. Slutligen

föreslår anstalten, att från den ersättning, som kan komma att tillerkännas

Wedell, avdrag skall göras med belopp motsvarande vad denne

uppburit eller kan komma att uppbära från erkänd sjukkassa i anledning

av yrkessjukdomen.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande från sin medicinskt sakkunnige,

docenten Alf Westergren, vilken uttalat, att han icke hade någon väsentlig

invändning att göra gentemot riksförsäkringsanstaltens förslag i ärendet. —

Försäkringsrådet instämmer i det av riksförsäkringsanstalten avgivna utlåtandet.

Utredningen i förevarande ärende ger vid handen, att Wedell under åren Föredragan1908—1929

men icke senare än sistnämnda år varit sysselsatt i sådant ar- den‘

bete, där fara för silikos anses föreligga. Förekomsten av sjukdomen i fråga

påvisades först efter röntgenundersökning av Wedells lungor den 29 april

1937. Dagen för sjukdomens yppande har ansetts böra fastställas till den

3 mars 1937 eller den dag, då Wedell första gången sökte läkare i anledning

av silikossymtomen. Riksförsäkringsanstalten har icke kunnat utbetala ersättning

i vanlig ordning jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen, enär

Wedell ansetts icke hava efter ingången av år 1931 varit sysselsatt i verksamhet,

där han löpt fara att ådraga sig sjukdomen.

I likhet med riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet anser jag, att

ersättning av statsmedel likväl bör beredas Wedell såsom om nämnda lag

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

varit tillämplig. En påtaglig förändring i ofördelaktig riktning av Wedells

arbetsinkomst inträffade först i och med att han den 3 maj 1943 nödgades

att på grund av silikosen söka läkare. Han intogs i samband därmed på

sjukhus och blev vid återkomsten till arbetet placerad i en mindre inkomstbringande

sysselsättning. Det synes rimligt att — såsom remissmyndigheterna

föreslagit —■ låta ersättningen till Wedell utgå från och med nämnda

dag. Av remissmyndigheterna ifrågasatt minskning av ersättningsbeloppet

med hänsyn till vad som tillerkänts eller kan komma att tillerkännas Wedell

från erkänd sjukkassa, synes böra äga rum. I berörda avseende bör Wedell

givetvis icke komma i ett bättre läge än om yrkessjukdomsförsäkringslagen

varit tillämplig å honom.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

alt i anledning av den yrkessjukdom, som Gustav Albin

Wedell ådragit sig, må av det under femte huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra

medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i

arbete m. m. för tiden från och med den 3 maj 1943 utbetalas

ersättning med belopp, som skulle ha utgått, därest lagen

den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar

varit tillämplig å sjukdomsfallet.

3:o.

Fråga om ersättning till Karl Fredrik Gerhard Juhlin.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Förre gruvarbetaren Karl Fredrik Gerhard Juhlin, som är född år 1882,

var under åren 1896—1940 anställd hos Riddarhytte aktiebolag. Han arbetade

under åren 1906—1930 huvudsakligen såsom borrare i bolagets gruva.

Härvid förekom torrborrning, vilket anses utgöra sådant arbete, som kan

medföra silikos. Efter sistnämnda år och fram till år 1939 var han sysselsatt

såsom gravbyggare samt därefter och under återstoden av anställningstiden

såsom malmskrädare.

Den 20 oktober 1945 inkom till riksförsäkringsanstalten, där aktiebolagets

arbetare alltsedan ikraftträdandet av yrkessjukdomsförsäkringslagen varit

försäkrade, från bolaget anmälan, att silikos konstaterats hos Juhlin. Av

den närmare utredning i ärendet, som anstalten i anledning härav verkställde,

ävensom av ett anmälningen bifogat läkarintyg framgick, att de

första tecknen på Juhlins lungsjukdom visat sig år 1938 i form av andfådd
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

11

het. Samma år ådrog sig Juhlin en skada i vänster knä. I mars 1939 ställdes

diagnosen vänstersidig knätuberkulos och Juhlin vårdades för denna sjukdom

dels under våren 1939 å Västerås lasarett och dels under tiden 2 januari

1941_21 april 1943 å kustsanatoriet Apelviken, där knäledsresektion utfördes.

Knäet är sedan operationen stelt men har i övrigt icke medfört några

besvär efter ingången av juli månad 1943. Den 27 juni 1945 sökte Juhlin

för första gången läkare för sina lungbesvär. Lungfotografier togos den 2

juli och den 5 oktober 1945. I ett av medicine doktorn Gunnar Jönsson vid

Sophiahemmets röntgeninstitut i Stockholm avgivet utlåtande över de röntgenfotografier,

som tagits i juli 1945, uttalades, att bilden icke vore karakteristisk

för silikos och att någon säker diagnos därom icke kunde fastställas

enbart med ledning av röntgenfyndet. Därest silikos dock förelåge — vilket

icke kunde uteslutas — hade den, enligt Jönssons mening, icke överskridit

stadium II. Enligt vederbörande undersökningsläkare utvisade röntgenbilderna

av den 5 oktober 1945 ingen förändring i förhållande till dem, som

tagits den 2 juli samma år. Med hänsyn till Juhlins tidigare verksamhet såsom

gruvarbetare ansågs diagnosen silikos i stadium III säkerställd. Av det bolagets

anmälan bifogade läkarintyget framgick att Juhlin varit helt arbetsoförmögen

sedan den 25 november 1940. Arbetsoförmågan hade dock enligt vederbörande

läkares uppfattning till en början föranletts av knäledstuberkulosen

men från omkring den 1 juli 1943 av silikos. — Beträffande Juhlins arbetsförhållanden

under den tid, då han arbetat som gruvbyggare, upplyste bolaget,

att han under denna tid icke sysselsatts med borrning i större utsträckning

än som erfordrades för själva gruvbyggnadsarbetet och sålunda endast

i ringa omfattning. Den borrning, som i förekommande fall skett, hade utförts

såsom torrborrning. Inom riksförsäkringsanstalten ansågs emellertid,

att den borrning, som sålunda förekommit, icke utgjort arbete, i vilket fara

förelegat för silikos, samt att Juhlin sålunda icke sysslat med arbete avdylik

art efter ingången av år 1931. Genom beslut den 21 december 1945

fann anstalten därför, att, enär yrkessjukdomsförsäkringslagen icke vore

tillämplig i fråga om av stendamm framkallad yrkessjukdom, därest arbetaren

icke efter ingången av år 1931 varit sysselsatt med arbete i verksamhet,

där fara för sjukdomen förelåge, ersättning icke kunde utgå till Juhlin enligt

nämnda lag.

Juhlin anförde besvär bos försäkringsrådet, som inhämtade utlåtande av

sin medicinskt sakkunnige, docenten Alf Westergren. Denne uttalade den

29 januari 1946, att fallet med hänsyn till expositionsförliållandena kunde

accepteras såsom silikos, högst stadium II, samt underströk vidare, att det

borrningsarbete, i vilket Juhlin varit sysselsatt sasom gruvbyggare, icke

kunde betraktas såsom verksamhet, diir fara förelegat för silikos. Graden av

arbetsförmågans nedsättning vore enligt Westergren oklar. — Försåkringsrådet

fann genom utslag den 11 februari 1946 ej skäl göra ändring i överklagade

beslutet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

Föreliggande framställning.

I en till Kungl. Maj:t ställd, av riksförsäkringsanstalten med yttrande den

9 juli 1946 överlämnad skrivelse, har Juhlin hemställt om ersättning enligt

i yrkessjukdomsförsäkringslagen stadgade grunder.

Ytterligare utredning i ärendet och yttranden över framställningen.

Genom riksförsäkringsanstaltens försorg har Juhlin under tiden 1—3 april

1946 varit intagen å S:t Görans sjukhus i Stockholm, där han undersökts av

docenten Torsten Bruce, vilken i utlåtande den 8 april 1946 anfört i huvudsak

följande.

Juhlin, som är 63 år gammal och korpulent, rör sig till följd av knäskadan

synnerligen ovigt, vilket utan tvekan i väsentlig grad förklarar hans höggradigt

nedsatta arbetsförmåga. Lungförändringarna kunna beräknas ha

varit av ungefär samma utseende, när Juhlin avbröt arbetet till följd av

ledsjukdomen, som nu är fallet. Vid den förstnämnda tidpunkten synes

emellertid lungsjukdomen icke ha utgjort något mera framträdande hinder

för Juhlin att utföra förvärvsarbete. Lungförändringarna ha med hänsyn

till yrkeshistoria och utseende uppfattats som silikos. Deras utbredning motsvara

närmast stadium II. Å andra sidan kan ej helt uteslutas, att förtätningarna

till någon del kunna vara orsakade av tuberkulos. Lungsjukdomen

får i och för sig anses utgöra en invalidiserande sjukdom. Nedsättningen i

arbetsförmågan är dock svår att uppskatta, enär Juhlin på grund av knäskadan

icke är i stånd att röra sig så snabbt, att någon mera framträdande

andfåddhet uppstår. Den av yrkessjukdomen orsakade nedsättningen i arbetsförmågan

synes skäligen kunna uppskattas till 30—40 procent.

Den 7 juni 1946 meddelade Bruce riksförsäkringsanstalten, att tagna prov

utvisat förekomsten av tuberkulos hos Juhlin. Någon aktivitet hos denna

sjukdom hade emellertid icke kunnat konstateras. Komplikationen med tuberkulos

gjorde dock, enligt Bruces uppfattning, att man måste fästa större

vikt vid lungsjukdomen och särskilt vid arbetsförmågan, än som framgått

av det föregående intyget. Invaliditeten borde därför uppskattas till 75 procent.

Med hänsyn till tuberkulosen borde livränta icke fastställas för alltför

lång tid utan borde förnyad undersökning och bedömning av sjukdomstillståndet

utföras redan efter ett år.

Yttrande i ärendet har avgivits — förutom av riksförsäkringsanstalten —

av försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten anför i huvudsak följande.

Juhlins yrkessjukdom har ansetts yppad den 27 juni 1945 eller den dag,

då Juhlin första gången sökt läkare för sina lungbesvär. Med hänsyn härtill

skulle, även om övergångsbestämmelserna av år 1930 icke lagt hinder i

vägen för tillerkännande av ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen,

ersättning ändock icke kunnat utgivas på grund av bestämmelsen i

lagens 3 §, att ersättning i anledning av yrkessjukdom, som framkallats

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

genom inverkan av stendamm, icke skall utgå med mindre arbetaren inom

tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,

där fara föreligger för sjukdomen.

Vid prövning av frågan om den ersättning, som i anledning av Juhhns

yrkessjukdom skolat — under förutsättning att yrkessjukdomsförsäkringslagen

varit tillämplig — utgivas, har riksförsäkringsanstalten funnit Juhlin

berättigad till — förutom ersättning för kostnader för erforderlig läkarvård

ni. m. —- livränta med ett årligt belopp av 225 kronor, alt tillsvidare utga

under tiden den 28 juni 1945—27 juni 1947, dock med avdrag för dagarna

den i_3 april 1946, under vilka Juhlin undersökts å S:t Görans sjukhus och

för vilka sjukpenning redan tillerkänts Juhlin med belopp överstigande beloppet

av å samma tidsperiod belöpande livränta. Vid livräntans bestämmande

skulle lungsjukdomen ansetts under nämnda tid medföra nedsättning

av arbetsförmågan med 75 procent. Juhlins arbetsförtjänst under ett år,

räknat tillbaka från dagen för sjukdomens yppande, skulle — vid det förhållandet

att Juhlin sedan den 25 november 1940 icke haft något förvärvsarbete

— av anstalten ha beräknats till det i olycksfallsförsäkringslagen 9 §

4 stycket angivna minimibeloppet, 450 kronor.

I fråga om Juhlins familjeförhållanden och ekonomiska ställning fortsätter

riksförsäkringsanstalten.

Juhlin är gift och bär tre vuxna barn, av vilka två bildat egen familj.

Enligt uppgift kan icke något av barnen i nämnvärd utsträckning bidraga

till föräldrarnas försörjning. Makarna ha inga tillgångar och ej heller några

skulder. Hustrun utför städningsarbete åt Riddarhytte aktiebolag, av vilket

arbete hon under år 1945 haft en inkomst av 689 kronor. Makarna ha sedan

år 1942 åtnjutit understöd av fattigvårdssamhället, dels i form av kontanter

och dels i form av fri hyra, ved, medicin m. m. Värdet av sålunda åtnjutna

förmåner har uppgått till mellan 700 och 1 000 kronor för år. Mannen Juhlin

har vidare uppburit folkpension från och med den 1 april 1942. Han har

den 23 september 1942 på grund av varaktig oförmåga till arbete till följd

av knäledssjukdomen tillerkänts folkpension med 352 kronor 80 öre för år

räknat, varav 102 kronor 40 öre utgöra grundpension och 250 kronor 40 öre

tilläggspension. Härtill komma dyrtidstillägg och provisorisk förstärkning

Under året 1 juli 1945—30 juni 1946 ha pensionsförmånerna enligt uppgift

utgått med sammanlagt 590 kronor 40 öre. Understöd från sjukkassa skall

Juhlin icke ha åtnjutit sedan flera år tillbaka.

Riksförsäkringsanstalten finner sig med hänsyn till föreliggande omständigheter

kunna tillstyrka, att i anledning av Juhlins yrkessjukdom åtgärder

vidtagas för tillerkännande av ersättning av statsmedel jämlikt grunderna

för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Anstalten föreslår, att, därest ersättning

beviljas, denna skall utgå från och med den 28 juni 1945, eller dagen

efter den dag, då silikosen kan anses yppad.

Försäkringsrddet har i ärendet inhämtat förnyat yttrande från docenten

Westergren, som anslutit sig till vad riksförsäkringsanstalten anfört rörande

den av yrkessjukdomen härrörande invaliditetsgraden. -— Försäkringsrådet

instämmer i det av anstalten avgivna utlåtandet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

Föredragan
den.

Här torde jämväl få framhållas, att vederbörlig anmälan rörande den av

Juhlin ådragna knäledsskadan den 30 september 1938 inkommit till riksförsäkringsanstalten,

vilken efter samråd med sin överläkare, professor Abraham

Troell, genom beslut den 31 maj 1946 förklarat knäledstuberkulosen

icke vara förorsakad av det Juhlin år 1938 övergångna olycksfallet, varför

ersättning icke kunde tillerkännas honom i anledning av tuberkulosen, över

detta beslut hava besvär icke anförts. Jämväl docenten Westergren har uttalat,

att det låge närmast till hands att avvisa samband mellan tuberkulosen

och olycksfallet.

Av vad i det föregående anförts framgår, att Juhlin under åren 1906—

1930 varit sysselsatt i verksamhet, där fara för silikos förelegat. Under åren

därefter och fram till år 1940, då han slutade sin anställning, har han icke

varit sysselsatt i dylikt arbete. Sjukdom av nu angiven art har ansetts yppad

hos Juhlin den 27 juni 1945. Han har emellertid icke kunnat erhålla ersättning

i vanlig ordning jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen, enär han icke

efter ingången av år 1931 varit sysselsatt i farlig verksamhet.

I likhet med riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet finner jag, att

ersättning av statsmedel likväl bör beredas Juhlin såsom om nämnda lag

varit tillämplig. Ersättningen bör utgå från och med den 28 juni 1945,

eller dagen efter den dag, då sjukdomen ansetts yppad. Därest Juhlin erhållit

eller kommer att erhålla ersättning från erkänd sjukkassa i anledning av

sin yrkessjukdom torde ett belopp motsvarande nämnda ersättning, i likhet

med vad jag under föregående punkt för där berörda fall föreslagit, böra

avdragas å vad som tillerkännes honom genom statsmakternas medverkan.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den yrkessjukdom, som Karl Fredrik

Gerhard Juhlin ådragit sig, må av det under femte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av

olycksfall i arbete m. m. för tiden från och med den 28 juni

1945 utbetalas ersättning med belopp, som skulle hava utgått,

därest lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa

yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kmigl. Maj:ts proposition nr 47.

4:o

15

Fråga om ersättning till Karl Uno Vedberg

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Förre bruksarbetaren Karl Uno Vedberg, som är född år 1898, var anställd

hos Fagersta bruks aktiebolag under åren 1920—1945. Han var

under åren 1920—1933 sysselsatt i martinverk såsom hjälpsmältare och

skänkförare samt deltog omkring 6 veckor per ar under de sista fem eller

tio åren av denna tid vid rivning och murning av ugnar, infodrade med

silikategel, vilket arbete anses kunna medföra silikos. Från år 1933 och

till anställningstidens slut arbetade han såsom byggnadssnickare. Sedan

den 17 april 1945 är han helt arbetsoförmögen på grund av silikos.

Den 30 augusti 1945 inkom till arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag,

där aktiebolagets arbetare alltsedan ikraftträdandet av

yrkessjukdomsförsäkringslagen varit försäkrade, från aktiebolaget anmälan,

att silikos konstaterats hos Vedberg. Av den närmare utredning i ärendet,

som försäkringsbolaget i anledning härav verkställde, ävensom av ett

anmälningen bifogat läkarintyg framgick, att de första tecknen på Vedbergs

lungsjukdom framträtt under år 1933 i form av hosta och andfåddhet,

samt att Vedberg på grund härav varit sjukskriven viss del av detta år.

Den 2 november 1933 röntgenfotograferades Vedbergs lungor för första

gången. Sjukdomen uppfattades emellertid såsom gammal, inaktiv tuberkulos,

senare ansåg man sig kunna ställa diagnosen astma. Diagnosen

silikos sattes först den 3 augusti 1945. Medicine doktorn Gunnar Jönsson

vid Sophiahemmets röntgeninstitut i Stockholm har granskat ett flertal

röntgenfotografier, vilka under åren 1933—1935, 1944 och 1945 tagits av

Vedbergs lungor, och har i utlåtande den 21 november 1945 uttalat,

att nämnda bilder visade silikos, som från stadium II den 2 november

1933 utvecklats till stadium III vid de senaste undersökningstillfällena.

Enligt Jönssons mening kunde silikosen anses yppad den 2 november 1933.

— Genom beslut den 10 december 1945 förklarade försäkringsbolaget, att

sjukdomen stendammslunga ansetts yppad hos Vedberg den 2 november

1933 och att, då anspråk på ersättning icke framställts förrän under år

1945, d. v. s. mer än tio år efter det sjukdomen yppats, rätt till ersättning

på grund av sjukdomen vore förlorad jämlikt förordningen den 4 mars

1862 om tioårig preskription in. m. Vidare förklarade försäkringsbolaget,

att, även om Vedbergs rätt till ersättning icke varit förlorad på grund av

preskriptionsförordningen, han i förevarande fall likväl ej varit berättigad

till ersättning, enär underrättelse om sjukdomsfallet jämlikt bestämmelserna

i 7 § yrkessjukdomsförsäkringslagen icke lämnats inom två år från

dagen för sjukdomens yppande.

Försäkringsrådet, där Vedberg anförde besvär, fann genom utslag den

26 mars 1946 ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 47.

Föreliggande framställning.

I en till Kungl. Maj:t ställd, av riksförsäkringsanstalten med yttrande

den 22 juni 1946 överlämnad skrivelse har Vedberg hemställt, att åtgärder

måtte vidtagas för att bereda honom samma ekonomiska förmåner, som

de, vilka skulle hava utgått, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit

tillämplig å hans sjukdomsfall.

Ytterligare utredning i ärendet och yttranden över framställningen.

Genom riksförsäkringsanstaltens försorg har Vedberg under tiden 20—

21 maj 1946 varit intagen å S:t Görans sjukhus i Stockholm, där han undersökts

av docenten Torsten Bruce, vilken i utlåtande den 23 maj 1946 yttrat

i huvudsak följande.

Hösten 1933 var Vedberg under någon tid intagen på sjukhus. Han har

under de följande åren haft synnerligen lätt att ådraga sig förkylningssjukdomar

och har till följd härav anmärkningsvärt många sjukdagar.

Andfåddheten har så småningom ökat, alldeles speciellt under de senaste

2—3 åren. — Vedberg lider av silikos stadium III med allmän skrumpning

i lungorna. Något annat sjukdomstillstånd, som kan förklara hans andningssvårigheter,

har ej kunnat påvisas. Redan vid helt obetydlig påfrestning

inställer sig synnerligen svårartad andnöd. Andfåddheten är så höggradig,

att den ensam utgör full förklaring till Vedbergs oförmåga att utföra

kroppsarbete. Den av yrkessjukdomen orsakade nedsättningen av

arbetsförmågan måste därför taxeras till 100 procent. Någon förbättring

är ej att vänta, varför livränta kan fixeras för den skadades återstående

levnad.

Yttranden i ärendet hava avgivits — förutom av riksförsäkringsanstalten

— av försäkringsrådet och statskontoret.

Riksförsäkringsanstalten anför till en början, att enligt verkställd utredning

den år 1933 verkställda förflyttningen av Vedberg till arbete såsom

byggnadssnickare icke medfört någon förändring beträffande hans avlöningsförhållanden

samt att Vedbergs årliga inkomst under åren 1940—1944

uppgått till något över 4 000 kronor.

Beträffande Vedbergs familjeförhållanden och ekonomiska omständigheter

anför anstalten följande.

Vedberg är gift och har ett barn, en gift dotter. Hustrun, född år 1896,

sköter hemmet och har för städningsarbete utom hemmet en inkomst av

50 kronor i månaden. Det har uppgivits, att hennes hälsotillstånd icke är

tillfredsställande och att hon för framtiden knappast torde orka med annat

arbete än skötseln av mannen och hemmet. Dottern har enligt uppgift

ej möjlighet att bidraga till föräldrarnas uppehälle. Makarna ha inga andra

tillgångar än bohaget och inga andra skulder än för ungefär ett års hyra

och avgifter för belysning. Vedberg har sedan arbetsavbrottet den 17 april

1945 icke haft någon inkomst av arbete eller understöd från arbetsgivaren.

Han har från och med nämnda dag uppburit understöd ur en svenska

metallindustriarbetareförbundets avdelning 132 tillhörig fond till förmån

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

för långvarigt sjuka med 322 kronor 75 öre, vilket belopp han är skyldig

återbära, därest han skulle tillerkännas livränta eller annat understöd.

Vidare har han uppburit sjukpenning från Fagersta erkända sjukkassa

bland annat för tiden 17 april 1945—14 juni 194Ö med 2 kronor för dag.

Han har aldrig åtnjutit fattigvård. Ansökan om folkpension åt honom har

icke inkommit till pensionsstyrelsen.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter finner riksförsäkringsanstalten

billighetsskäl tala för att Vedberg i anledning av sin yrkessjukdom

beredes ersättning av statsmedel. Ersättning synes anstalten dock icke

böra utgå för tid före den 17 april 1945, vilken dag Vedberg på grund av

sjukdomen avbröt arbetet.

I fråga om storleken av en eventuell ersättning anför anstalten följande.

För tiden från och med den 17 april 1945 skulle anstalten, därest Vedberg

varit försäkrad i densamma och hinder ej mött enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen,

ha tillerkänt Vedberg livränta med 1 700 kronor för år

att utgå under hans återstående livstid. Härvid skulle sjukdomen ansetts

medföra förlust av arbetsförmågan från och med nämnda dag och arbetsförtjänsten

under ett år, räknat tillbaka från dagen för sjukdomens yppande

den 2 november 1933, jämlikt 9 § olycksfallsförsäkringslagen beräknats

till 2 550 kronor. Å livräntan skulle ha utgått dyrtidstillägg med 20 procent

under åren 1945 och 1946. Därest ersättning tillerkännes Vedberg, torde

böra föreskrivas, att från denna skall avdragas ett belopp motsvarande vad

Vedberg uppburit eller kan komma att uppbära från erkänd sjukkassa i

anledning av yrkessjukdomen, enär han eljest skulle komma i ett bättre

läge än om yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig å honom.

Riksförsäkringsanstalten har vidare framhållit den avsevärda skillnaden

mellan Vedbergs arbetsinkomst vid tiden för sjukdomens yppande och vid

tiden för arbetsavbrottet — hans kontanta årsinkomst utgjorde åren 1930

—1935 kronor 1 866: 51, åren 1936—1942 kronor 3 766:93 samt åren 1943

_1944 kronor 4 180: 24, vartill kommo vissa naturaförmåner till ett värde

av omkring 300 kronor för år. Anstalten hänvisar i detta sammanhang till

propositionen 1944:224 punkten 2:o samt riksdagens skrivelse 1944:265.

Försäkringsrådet har inhämtat utlåtande i ärendet från sin medicinskt

sakkunnige, docenten Alf Westergren, som icke haft något att erinra mot

att en eventuell livränta beräknas efter 100-procentig invaliditet. I anledning

av vad riksförsäkringsanstalten anfört angående ett eventuellt hänsynstagande

till skillnaden i arbetsinkomst vid tiden för sjukdomens yppande

och vid tiden för arbetsavbrottet, har försäkringsrådet anfört, att

förevarande fall i så måtto skiljer sig från det i propositionen 1944:224

punkten 2:o avsedda fallet, att Vedbergs yrkessjukdom, i motsats till vad

fallet var i det åberopade ersättningsärendet, yppats efter tillkomsten av

yrkessjukdomsförsäkringslagen. 1 övrigt har försäkringsrådet instämt i

riksförsiikringsanstaltens utlåtande.

Statskontoret vill med hänsyn till föreliggande

ömmande omständigheter

Hihang till riksdagens protokoll 1047. I sand. Nr 47.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

ej gora erinran mot att Vedberg beredes ersättning av statsmedel med det

belopp, som skulle hava utgått, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit

tillämplig.

höitåmgaa- Handlingarna i ärendet utvisa, att Vedberg under åren 1920—1933 varit

sysselsatt i arbete, där fara förelegat för sjukdomens ådragande. Efter sistnämnda

år har han icke arbetat i dylik verksamhet. Under år 1933 uppträdde

de första tecknen på lungsjukdom hos Vedberg och hans lungor

röntgenundersöktes i samband härmed. Vid granskning av röntgenfotografierna

uppfattades emellertid sjukdomen icke såsom silikos och även

under senare år tagna röntgenfotografier misstolkades. Först den 3 augusti

1945 fastställdes, att Vedberg ådragit sig silikos. Då i samband härmed de

år 1933 tagna röntgenfotografierna åter gjordes till föremål för granskning,

fann man att redan dessa utvisade silikos. Sjukdomen har ansetts yppad

den dag, då nämnda fotografier tagits eller den 2 november 1933. Vederbörande

försäkringsbolag har icke velat utgiva ersättning till Vedberg enligt

yrkessjukdomsförsäkringslagen, enär ersättningsrätten preskriberats enligt

allmänna preskriptionsregler. Bolaget bär därjämte framhållit, att Vedberg

försuttit i nämnda lag föreskriven anmälningstermin.

Såsom jag i det föregående under punkten 1 :o framhållit, har ersättning

av statsmedel tidigare ansetts böra utgivas i vissa fall, där ersättningsrätten

preskriberats enligt den allmänna tioårsregeln. Jag torde i detta avseende

få hänvisa till vad jag anfört under nämnda punkt.

I likhet med riksförsäkringsanstalten och remissmyndigheterna anser jag

billighetsskäl tala för att Vedberg erhåller ersättning av statsmedel för den

yrkessjukdom, han ådragit sig. Då sjukdomen icke medfört någon nedsättning

av hans arbetsinkomst innan han den 17 april 1945 slutade sin

arbetsanställning, synes ersättningen böra utgå först från och med sistnämnda

dag.

Vad därefter beträffar storleken av den arbetsinkomst, som bör läggas

till grund för ersättningens beräknande, synes mig starka billighetsskäl tala

för att i förevarande fall anknyta till Vedbergs arbetsinkomst under ett år,

räknat tillbaka från den dag, då Vedberg nödgades definitivt avbryta arbetet

eller den 17 april 1945. Vid dylikt förhållande torde arbetsinkomsten med

hänsyn till vad som därom upplysts i ärendet kunna beräknas till vid denna

tidpunkt enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen gällande maximibelopp.

3 900 kronor.

Från ersättningsbeloppet bör avdragas ett belopp, motsvarande vad Vedberg

uppburit eller kan komma att uppbära från erkänd sjukkassa i anledning

av yrkessjukdomen.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

19

att i anledning av den yrkessjukdom, som Karl Uno Vedberg

ådragit sig, må av det under femte huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra

medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i

arbete m. m. för tiden från och med den 17 april 1945 utbetalas

ersättning med belopp, som skulle hava utgått, därest

lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar

varit tillämplig å sjukdomsfallet och Vedbergs årliga

arbetsförtjänst därvid beräknats till 3 900 kronor.

Med bifall till vad föredragande statsrådet sålunda

under punkterna l:o—4:o, med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter, hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen, att proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Sigurdson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:105 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. s. 1 i texten
  2. SU 1947:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts -proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. s. 3 i texten