Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
1947-02-07 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1947:47, Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
1
Nr 47.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;
given Stockholms slott den 7 februari 1947.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, varom föredragande statsrådet under punkterna l:o—4:o
hemställt.
GUSTAF.
Eije Mossberg.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 februari
1947.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
statsrådet Mossberg uppkomna frågor angående ersättning i vissa fall i anledning
av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom samt anför.
I. Fråga om ersättning i anledning av olycksfall
i arbete.
1 :o.
Fråga om ersättning till Harald Valentin Jönsson.
Gällande lagbestämmelser.
Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är som
regel varje arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet (1 §).
Med arbetare förslås i lagen envar, som mot avlöning användes till arbete
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 47. 1
2
Kung!. Maj:ts proposition nr 47.
för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse som självständig
företagare. Såsom arbetare anses ej den, som utför arbetet i sitt
hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller den, som av
tillfällig anledning användes till arbete av någon som eljest ej använder arbetare
(2 §). För olycksfall utgår enligt vissa regler ersättning för läkarvård
m. m. ävensom, under förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom
och att denna varat mer än tre dagar, sjukpenning med belopp, som bestämmes
i förhållande till den skadades arbetsförtjänst. Om olycksfall efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom medfört förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan under längre eller kortare tid, utgår under denna tid livränta
med belopp, som är beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst
och graden av nedsättningen i hans arbetsförmåga. Livränta utgår
emellertid icke, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel
(6 §)■
Framställning om ersättning, utredning i ärendet samt yttranden över
framställningen.
I skrivelse den 25 januari 1946 har svarvaren Harald Valentin Jönsson,
född år 1909, hemställt om ersättning för viss i arbete åsamkad ögonskada.
I ärendet hava riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet avgivit utlåtanden.
Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.
Till riksförsäkringsanstalten inkom den 14 juni 1927 anmälan, att Jönsson,
som då var lärling hos verkstadsaktiebolaget Mekano, vid mejsling av
ett arbetsstycke den 10 juni samma år träffats av en mejselgrad i vänstra
ögat. Mejselgraden trängde in i ögat och kunde icke uttagas. Jönsson tillerkändes
sjukpenning för tiden den 11 juni—13 juli 1927 och var enligt
ett sistnämnda dag utfärdat läkarintyg återställd med en synförmåga å det
skadade ögat av 5/12 med korrektion. Genom beslut den 6 augusti 1927 förklarade
anstalten, att, då olycksfallet icke kunde anses medföra nedsättning
av arbetsförmågan med minst 10 procent, livränta icke kunde tillerkännas
Jönsson.
I april 1943 anmäldes till arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag,
att Jönsson, som då var svarvare hos svenska elektromekaniska industriaktiebolaget,
under slipning av verktyg den 8 april 1943 fått en bit
smärgel i vänstra ögat. Den 9 april 1943 undersöktes Jönsson av ögonläkare,
som konstaterade en begynnande inflammation i regnbågshinnan
och strålkroppen och remitterade Jönsson till ögonavdelningen vid Lunds
lasarett, där denne intogs den 12 april 1943. Enligt ett den 14 april 1943
utfärdat läkarintyg kunde ögonsjukdomen vara föranledd av olycksfallet
år 1927. Försäkringsbolaget förklarade genom beslut den 5 oktober 1943,
Kungl. Maj.ts proposition nr 47.
3
att ersättning för den ögonsjukdom, för vilken Jönsson intagits å Lunds
lasarett, icke kunde tillerkännas honom av bolaget, över detta beslut anförde
Jönsson besvär hos försäkringsrådet, som remitterade handlingarna
till riksförsäkringsanstalten, vilken allenast förklarade, att, enär krav å ersättning
för skada i anledning av olycksfallet den 10 juni 1927 icke framställts
inom tio år, räknat från dagen för anstaltens beslut den 6 augusti
1927, klaganden jämlikt förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription
m. m. förlorat sin talan emot anstalten. Genom utslag den 12 september
1944 fastställde försäkringsrådet försäkringsbolagets beslut.
I skrivelse till riksförsäkringsanstalten den 2 februari 1945 gjorde Jönsson
framställning om ersättning, under åberopande av ett av professorn
Sven Larsson, Lund, den 4 februari 1944 utfärdat intyg. Larsson uttalade
däri, att ögoninflammationen med till visshet gränsande sannolikhet förorsakats
av olycksfallet år 1927, medan den år 1943 timade olyckshändelsen
sannolikt icke varit av betydelse för densamma, att ögat hållit sig lugnt och
symtomfritt åren 1927—1942 samt att Jönsson därför under dessa år icke
haft anledning att söka ersättning för skadan och ej heller att påminna försäkringsinrättningen
om densamma. Det skadade ögat hade den 15 januari
1944 bortopererats. Riksförsäkringsanstalten förklarade genom beslut den
9 februari 1945 under hänvisning till den ågångna preskriptionen, att Jönssons
skrivelse icke föranledde någon anstaltens åtgärd.
Riksförsäkringsanstalten anför i anledning av föreliggande framställning
huvudsakligen följande.
Därest rätten till ersättning icke varit preskriberad, skulle anstalten ha
till Jönsson utgivit sjukpenning för de tider från och med den 12 april 1943,
varunder ögonsjukdomen varat och Jönssons arbetsförmåga på grund därav
varit nedsatt med minst en fjärdedel. Vidare skulle han tillerkänts livränta
under sin återstående livstid efter en invaliditetsgrad av 25 procent jämte
visst tillägg, motsvarande de sannolika årliga kostnaderna för det emaljöga,
som han torde ha erhållit. Slutligen skulle erforderlig läkarvård ha ersatts
enligt bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.
Enligt uppgift hade Jönsson under år 1926 för 300 arbetsdagar en sammanlagd
arbetsinkomst av 1 158 kronor 80 öre. Med hänsyn till att hans
anställning avsett arbetsulbildning vid tiden för olycksfallet år 1927 skulle
anstalten med tillämpning av i 9 § olycksfallsförsäkringslagen omförmäld
skälighetsprövning ha beräknat hans årliga arbetsförtjänst till 2 100 kronor.
Livräntan skulle följaktligen ha utgått med 350 kronor för år räknat, vartill
kommit ovannämnda livräntetillägg.
Med hänsyn till omständigheterna i ärendet finner riksförsäkringsanstalten
skäligt, att ersättning av statsmedel beredes Jönsson enligt grunderna för
olycksfallsförsäkringslagen för tiden från och med den 12 april 1943.
Försäkringsrådet ansluter sig till riksförsäkringsanstaltens uttalande, men
framhåller därjämte, att Jönssons arbetsgivare, enligt vad av handlingarna
framgått, vid tidpunkten för det senare olycksfallet förskottsvis utgivit er
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
Föredragan
den.
sättning till Jönsson med tillhopa 290 kronor 50 öre (sjukpenning och ersättning
för kostnad för sjukhusvård), vilket belopp försäkringsbolaget ersatt
arbetsgivaren.
Av utredningen i ärendet framgår, att Jönsson vid verkstadsarbete den
10 juni 1927 drabbats av en ögonskada, vilken då icke ansetts medföra nedsättning
av arbetsförmågan i så hög grad att livränta kunnat medgivas honom.
År 1943 erhöll Jönsson ånyo i arbete viss skada å det tidigare skadade
ögat. Strax därpå uppstod inflammation i ögat, vilken föranledde att detta
måste bortopereras. Samband mellan inflammationen och olycksfallet år
1943 liar avvisats av läkare, som uttalat, att inflammationen med till visshet
gränsande sannolikhet förorsakats av det olycksfall, som drabbat Jönsson
år 1927. Jönssons förnyade ersättningsanspråk ha därför ansetts grundade
direkt å sistnämnda olycksfall. Då preskriptionstiden ansetts löpa från den
6 augusti 1927, eller den sista dag, då preskriptionsavbrytande åtgärd förekommit,
har ersättningsrätten år 1943 ansetts preskriberad enligt allmänna
preskriptionsregler.
Riksdagen har tidigare i flera fall, och senast år 1946 (prop. nr 83, punkt
l:o, riksdagens skrivelse nr 138), efter framställning från Kungl. Maj:t, av
billighetsskäl medgivit utbetalning av ersättningar till skadade personer,
ehuru rätten till ersättning preskriberats. Jag tillåter mig härutinnan hänvisa
till riksdagens skrivelse 1943: 77 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1943: 23. I denna proposition anförde föredragande departementschefen,
bland annat, att en på olycksfallsförsäkringslagen grundad fordran enligt
stadgad praxis är underkastad preskription men att skäl stundom kunna
föreligga att, trots att sådan fordran blivit preskriberad, utgiva ersättning av
statsmedel i anledning av olycksfallet. Vad sålunda uttalats föranledde ingen
erinran från riksdagens sida.
I förekommande fall torde man kunna utgå ifrån, att den skadade skulle
hava direkt på grund av bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen erhållit
ersättning för de senare framträdda skadeverkningarna, därest dessa
uppträtt före preskriptionstidens utgång. De hava emellertid dröjt ytterligare
några år, vilket medfört att preskription hunnit inträda innan ersättningsfrågan
aktualiserats. Vid sådant förhållande finner jag skäligt, att Jönsson
i särskild ordning erhåller den ersättning, till vilken han i anledning av de
år 1943 inträdda verkningarna av det honom år 1927 övergångna olycksfallet
skulle hava varit berättigad jämlikt olycksfallsförsäkringslagen, därest
preskription icke mellankommit. Från ersättningen torde dock böra avdragas
ett belopp av 290 kronor 50 öre, motsvarande vad Jönsson i anledning
av skadan sedan år 1943 uppburit i sjukpenning och för sjukhuskostnader.
Med anledning av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva,
Kungi. Maj:ts proposition nr ÅT.
5
att i anledning av det Harald Valentin Jönsson den 10
juni 1927 övergångna olycksfallet må för de skadeverkningar,
vilka på grund av nämnda olycksfall inträffat år 1943, av
det under femte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m. utbetalas
ersättning med belopp, som — därest preskription icke mellankommit
— skulle hava utgått jämlikt lagen den 17 juni
1916 om försäkring för olycksfall i arbete.
II. Frågor om ersättningar i anledning av yrkessjukdom
(silikos).
Lagbestämmelser i ämnet.
Lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929
och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad
för skada till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad jämväl för
yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom
inverkan av vissa i paragrafen uppräknade ämnen. Genom lagändring den
12 september 1930 upptogs bland de uppräknade ämnena även stendamm,
varigenom lagen erhöll tillämplighet å den genom stendamm framkallade
yrkessjukdomen silikos (stendammslunga). Lagändringen trädde i kraft den
1 januari 1931, men jämlikt övergångsbestämmelserna skulle den icke äga
tillämpning i fråga om sådan av stendamm framkallad yrkessjukdom, som
yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik yrkessjukdom, som
yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt
med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den
art, som framkallar sjukdomen.
Såsom förutsättning för ersättningsrätt för silikos gäller vidare enligt 3 §
i lagen (enligt paragrafens lydelse efter lagändring den 26 juni 1936), att
arbetaren inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt
med arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen. Enligt de bestämmelser,
vilka gällde före nämnda lagändring, förutsattes för ersättning
verksamhet i dylikt arbete inom ett år före yppandet. Enligt övergångsbestämmelserna
i samband med 1936 års lagändring skulle 3 § i dess gamla
lydelse fortfarande tillämpas, därest nämnda ettårsperiod redan utlöpt den
1 januari 1937.
Enligt 7 § yrkcssjukdomsförsäkringslagen i detta lagrums ursprungliga
lydelse skulle rätten till ersättning vara förfallen, därest icke inom två år
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
från dagen för sjukdomens yppande underrättelse lämnats arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren eller framställning om ersättning gjorts hos riksförsäkringsanstalten,
försäkringsrådet eller vederbörande försäkringsbolag.
Efter lagändring år 1936 må preskriptionen jämväl löpa från den senare
tidpunkt, då arbetaren erhöll vetskap om sjukdomens art. Försäkringsrådet
har genom praxis ansett 7 § i dess senare lydelse icke kunna tillämpas i
sådana fall, där två år vid lagändringens ikraftträdande redan förflutit från
dagen för sjukdomens yppande.
Av riksdagen lämnade bemyndiganden att utbetala ersättningar enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Efter förslag av Kungl. Maj:t (propositionen nr 179) medgav 1937 års
riksdag, att ersättning av statsmedel finge utbetalas åt fyra av silikos drabbade
arbetare, å vilka lagens bestämmelser icke vore tillämpliga på grund
av att sjukdomen yppats vid röntgenundersökning, som på anmodan av
deras arbetsgivare företagits ett fåtal dagar före den 1 januari 1931. 1939
års riksdag beviljade i anledning av förslag i proposition nr 121 ersättning
av statsmedel åt en person i anledning av silikos, som ansetts yppad vid
läkarundersökning redan 1927, ehuru varken den sjuke själv eller den undersökande
läkaren vid denna tidpunkt ägt kännedom om sjukdomens beskaffenhet.
1945 års riksdag har på förslag av Kungl. Maj:t (propositionen nr
173, punkterna 3 och 4) medgivit ersättningar till två av silikos drabbade
arbetare. Den ene av dessa liksom även fyra andra av silikos drabbade
arbetare, vilka av 1946 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t (propositionen
nr 83, punkterna 3—6) tillerkänts ersättning för silikos, hade efter årsskiftet
1930—1931 icke sysslat med arbete, där fara förelegat att ådraga sig
sjukdomen.
Vidare har 1939 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t (propositionen
nr 121, punkterna 1 och 2) bemyndigat Kungl. Maj:t att av statsmedel utbetala
ersättning för de fall av silikos, å vilka lagens bestämmelser icke äro
tillämpliga på grund av de i det föregående nämnda övergångsbestämmelserna
till de ändringar i 3 och 7 §§ yrkessjukdomsförsäkringslagen, vilka
genomförts genom lagen den 26 juni 1936.
2:o.
Fråga om ersättning till Gustav Albin Wedell.
Ersättningsfrågans tidigare behandling.
Reparatören Gustav Albin Wedell, som är född år 1892 och sedan år 1905
anställd hos Riddarhytte aktiebolag, arbetade under åren 1908—1929 huvudsakligen
med borrning i bolagets gruva. Härvid förekom torrborrning, vilket
Kungl. Maj-.ts proposition nr 47.
7
anses utgöra sådant arbete, som kan medföra silikos. Från ar 1930 och
fram till i januari 1944 var Wedell sysselsatt såsom reparatör under jord i
gruvan. Under detta arbete nödgades han enligt uppgift tidvis vistas på
platser, där borrning pågått eller där skjutning strax dessförinnan skett.
Han torde därvid ha varit i viss mån utsatt för stendamm. Han arbetar
sedan den 18 januari 1944 såsom spelstyrare ovan jord.
Den 11 juli 1944 inkom till riksförsäkringsanstalten, där bolagets arbetare
alltsedan ikraftträdandet av yrkessjukdomsförsäkringslagen varit försäkrade,
från bolaget anmälan, att silikos konstaterats hos Wedell. Av den närmare
utredning i ärendet, som anstalten i anledning härav verkställde, ävensom
av ett anmälningen bifogat läkarintyg, framgår, att de första tecknen på
Wedells yrkessjukdom framträtt under våren 1937 i form av bronchitsymtom
samt att Wedell för dessa besvär sökte läkarvård första gången den 3
mars 1937. Den 25 april 1937 blev han tvungen att avbryta arbetet på grund
av sin sjukdom, och den 29 april samma år intogs han på länslasarettet i
Köping, där han samma dag röntgenfotograferades, varvid diagnosen silikos
fastställdes. Den 3 maj 1937 utskrevs han från lasarettet och återgick snart
till arbetet. Sedermera har han varit sjukskriven på grund av sin lungsjukdom
dels under tiden 3 maj 1943—17 januari 1944, därvid han under tiden
19 juli—15 oktober 1943 vårdats å Hålahults sanatorium, dels ock under
tiden 10—22 maj 1944. Enligt utlåtande den 1 augusti 1944 av medicine
doktorn Gunnar Jönsson vid Sophiahemmets röntgeninstitut i Stockholm
utvisade av Wedells lungor tagna röntgenfotografier den 29 april 1937 silikos
i stadium I—II och den 8 juni 1944 silikos i stadium II. Därjämte företedde
högerlungan förändringar, sannolikt av tuberkulos natur, vilka kvarstått
oförändrade sedan år 1937 utan tecken på aktivitet. — Riksförsäkringsanstalten
fann, att det arbete, i vilket Wedell sysselsatts till och med år 1929,
varit av sådan art, att fara förelegat att genom detsamma ådraga sig silikos,
men att så icke varit fallet med det arbete, i vilket han varit verksam
efter nämnda år. Anstalten fastställde vidare tiden för sjukdomens yppande
till den 3 mars 1937 eller den dag, då Wedell första gången sökt läkarvård
i anledning av silikossymtomen. Genom beslut den 4 oktober 1944 fann
anstalten, att, enär yrkessjukdomsförsäkringslagen icke vore tillämplig i
fråga om av stendamm framkallad yrkessjukdom, därest arbetaren icke efter
ingången av år 1931 varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara förelåge
för sjukdomen, ersättning icke kunde utgå till Wedell jämlikt sagda lag.
Försäkringsrådet, där Wedell anförde besvär, fann genom utslag den 2
maj 1945 ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.
Föreliggande framställning.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 oktober 1945 har Wedell hemställt om
ersättning enligt i yrkessjukdomsförsäkringslagen stadgade grunder.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
Ytterligare utredning i ärendet och yttranden över framställningen.
Genom riksförsäkringsanstaltens försorg har Wedell den 23 november
1945 undersökts a S:t Görans sjukhus i Stockholm av docenten Torsten
Bruce, som i utlåtande den 2 december 1945 yttrat i huvudsak följande.
Wedell lider av silikos stadium II jämte äldre, av allt att döma inaktiva
tuberkulösa förändringar i höger lunga. Sjukdomskomplexet får i sin helhet
uppfattas som yrkessjukdom i lagens mening. Lungsjukdomen inverkar
åtminstone för närvarande icke på något mera framträdande sätt inkräktande
på Wedells arbetsförmåga. Vid arbetsbelastning framkommer dock
en till synes säkert patologiskt stegrad andfåddhet. Det förefaller skäligt
att uppskatta den av lungsjukdomen orsakade nedsättningen av arbetsförmågan
till 15 procent. För tiden maj 1943—januari 1944 måste sjukpenning
anses fullt befogad. Livränta bör således utgivas från den dag, då Wedell
efter denna period återgick i arbete.
Yttranden i ärendet hava avgivits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.
Riksförsäkringsansialten understryker till en början, att Wedells yrkessjukdom
yppats den 3 mars 1937 samt att Wedell icke sedan år 1929 varit
sysselsatt i »farligt arbete». Med hänsyn till 1936 års övergångsbestämmelser
till 3 § yrkessjukdomslagen i detta lagrums nuvarande lydelse kunde
Wedell således icke erhålla ersättning för sin yrkessjukdom direkt på grund
av nämnda lag, oavsett de skäl, vilka redovisats i anstaltens avslagsbeslut
den 4 oktober 1944. — Emellertid hade anstalten företagit utredning i fråga
om den ersättning, som skolat utgå till Wedell, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen
varit tillämplig a honom. Anstalten anför härom i huvudsak
följande.
Före arbetsavbrottet i maj 1943 åtnjöt Wedell såsom reparatör under jord
en dagsförtjänst av omkring 13 kronor. Sedan han i januari 1944 återgått
i arbete har han såsom spelstyrare ovan jord haft en dagsförtjänst av omkring
10 kronor 30 öre.
Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig å Wedells fall skulle
Wedell varit berättigad till — förutom ersättning för kostnader för erforderlig
läkarvård m. m. —- dels sjukpenning för sjukdomsperioderna 25 april
—17 maj 1937, 3 maj 1943—17 januari 1944 samt 10—22 maj 1944, vilken
sjukpenning skolat utgå med 5 kronor 50 öre för dag, dock med avdrag å
sjukpenningen för de tider Wedell varit intagen å sjukvårdsanstalt, dels ock
livränta med ett årligt belopp av 287 kronor 50 öre att tillsvidare utgå för
tiden den 18 januari 1944—17 januari 1949, dock med undantag för tidsperioden
den 10—22 maj 1944 samt för dagarna den 22—24 november 1945,
vilka åtgått för den av docenten Bruce företagna undersökningen och resor
i anledning därav och för vilka sjukpenning redan utgivits med belopp överstigande
beloppet av å samma tidsperiod belöpande livränta. Vid livräntans
bestämmande skulle sjukdomen ha uppskattats under nämnda tid medföra
en genomsnittlig nedsättning av arbetsförmågan med 15 procent och Wedells
arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från dagen för sjukdomens
yppande, jämlikt 9 § olycksfallsförsäkringslagen ha beräknats till 2 875
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
9
kronor. Frågan om ersättning åt Wedell för tiden efter den 17 januari 1949
skulle ha prövats med hänsyn till hans dåvarande arbetsförmåga och av
sjukdomen orsakade tillstånd.
I fråga om Wedells familjeförhållanden och ekonomiska ställning fortsätter
riksförsäkringsanstalten.
Wedell är gift och har tre barn, av vilka två ha bildat egen familj, medan
det tredje, en 18-årig son, som innehar anställning som verkstadsarbetare,
bor hos föräldrarna. Hustrun, som är fullt frisk, har ej förvärvsarbete utan
ägnar sig åt hemmets skötsel. Makarna bruka ett torp om ett hektar åker
och ha där två kor. De äga ej fast egendom eller annan förmögenhet och
ha inga skulder. Wedell har för tidsperioderna den 28 april—17 maj 1937,
den 7 maj 1943—17 januari 1944 och den 10—22 maj 1944 uppburit understöd
från Riddarhyttans erkända sjukkassa i form av sjukpenning uppgående
till 3 kronor för dag. Vidare har sjukkassan ersatt vårdkostnaden å Hålahults
sanatorium så när som på 32 kronor, vilka erlagts av Wedell själv.
Under sjukdomsperioderna har Wedell icke uppburit avlöning eller understöd
från arbetsgivaren.
Riksförsäkringsanstalten finner sig med hänsyn till de föreliggande omständigheterna
kunna tillstyrka, att i anledning av Wedells yrkessjukdom
åtgärder vidtagas för tillerkännande av ersättning av statsmedel jämlikt
grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Ersättning synes dock, enligt
anstaltens förmenande, icke böra utgå för tiden före den 3 maj 1943. Slutligen
föreslår anstalten, att från den ersättning, som kan komma att tillerkännas
Wedell, avdrag skall göras med belopp motsvarande vad denne
uppburit eller kan komma att uppbära från erkänd sjukkassa i anledning
av yrkessjukdomen.
Försäkringsrådet har inhämtat yttrande från sin medicinskt sakkunnige,
docenten Alf Westergren, vilken uttalat, att han icke hade någon väsentlig
invändning att göra gentemot riksförsäkringsanstaltens förslag i ärendet. —
Försäkringsrådet instämmer i det av riksförsäkringsanstalten avgivna utlåtandet.
Utredningen i förevarande ärende ger vid handen, att Wedell under åren Föredragan1908—1929
men icke senare än sistnämnda år varit sysselsatt i sådant ar- den‘
bete, där fara för silikos anses föreligga. Förekomsten av sjukdomen i fråga
påvisades först efter röntgenundersökning av Wedells lungor den 29 april
1937. Dagen för sjukdomens yppande har ansetts böra fastställas till den
3 mars 1937 eller den dag, då Wedell första gången sökte läkare i anledning
av silikossymtomen. Riksförsäkringsanstalten har icke kunnat utbetala ersättning
i vanlig ordning jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen, enär
Wedell ansetts icke hava efter ingången av år 1931 varit sysselsatt i verksamhet,
där han löpt fara att ådraga sig sjukdomen.
I likhet med riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet anser jag, att
ersättning av statsmedel likväl bör beredas Wedell såsom om nämnda lag
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
varit tillämplig. En påtaglig förändring i ofördelaktig riktning av Wedells
arbetsinkomst inträffade först i och med att han den 3 maj 1943 nödgades
att på grund av silikosen söka läkare. Han intogs i samband därmed på
sjukhus och blev vid återkomsten till arbetet placerad i en mindre inkomstbringande
sysselsättning. Det synes rimligt att — såsom remissmyndigheterna
föreslagit —■ låta ersättningen till Wedell utgå från och med nämnda
dag. Av remissmyndigheterna ifrågasatt minskning av ersättningsbeloppet
med hänsyn till vad som tillerkänts eller kan komma att tillerkännas Wedell
från erkänd sjukkassa, synes böra äga rum. I berörda avseende bör Wedell
givetvis icke komma i ett bättre läge än om yrkessjukdomsförsäkringslagen
varit tillämplig å honom.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
alt i anledning av den yrkessjukdom, som Gustav Albin
Wedell ådragit sig, må av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i
arbete m. m. för tiden från och med den 3 maj 1943 utbetalas
ersättning med belopp, som skulle ha utgått, därest lagen
den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar
varit tillämplig å sjukdomsfallet.
3:o.
Fråga om ersättning till Karl Fredrik Gerhard Juhlin.
Ersättningsfrågans tidigare behandling.
Förre gruvarbetaren Karl Fredrik Gerhard Juhlin, som är född år 1882,
var under åren 1896—1940 anställd hos Riddarhytte aktiebolag. Han arbetade
under åren 1906—1930 huvudsakligen såsom borrare i bolagets gruva.
Härvid förekom torrborrning, vilket anses utgöra sådant arbete, som kan
medföra silikos. Efter sistnämnda år och fram till år 1939 var han sysselsatt
såsom gravbyggare samt därefter och under återstoden av anställningstiden
såsom malmskrädare.
Den 20 oktober 1945 inkom till riksförsäkringsanstalten, där aktiebolagets
arbetare alltsedan ikraftträdandet av yrkessjukdomsförsäkringslagen varit
försäkrade, från bolaget anmälan, att silikos konstaterats hos Juhlin. Av
den närmare utredning i ärendet, som anstalten i anledning härav verkställde,
ävensom av ett anmälningen bifogat läkarintyg framgick, att de
första tecknen på Juhlins lungsjukdom visat sig år 1938 i form av andfådd
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
11
het. Samma år ådrog sig Juhlin en skada i vänster knä. I mars 1939 ställdes
diagnosen vänstersidig knätuberkulos och Juhlin vårdades för denna sjukdom
dels under våren 1939 å Västerås lasarett och dels under tiden 2 januari
1941_21 april 1943 å kustsanatoriet Apelviken, där knäledsresektion utfördes.
Knäet är sedan operationen stelt men har i övrigt icke medfört några
besvär efter ingången av juli månad 1943. Den 27 juni 1945 sökte Juhlin
för första gången läkare för sina lungbesvär. Lungfotografier togos den 2
juli och den 5 oktober 1945. I ett av medicine doktorn Gunnar Jönsson vid
Sophiahemmets röntgeninstitut i Stockholm avgivet utlåtande över de röntgenfotografier,
som tagits i juli 1945, uttalades, att bilden icke vore karakteristisk
för silikos och att någon säker diagnos därom icke kunde fastställas
enbart med ledning av röntgenfyndet. Därest silikos dock förelåge — vilket
icke kunde uteslutas — hade den, enligt Jönssons mening, icke överskridit
stadium II. Enligt vederbörande undersökningsläkare utvisade röntgenbilderna
av den 5 oktober 1945 ingen förändring i förhållande till dem, som
tagits den 2 juli samma år. Med hänsyn till Juhlins tidigare verksamhet såsom
gruvarbetare ansågs diagnosen silikos i stadium III säkerställd. Av det bolagets
anmälan bifogade läkarintyget framgick att Juhlin varit helt arbetsoförmögen
sedan den 25 november 1940. Arbetsoförmågan hade dock enligt vederbörande
läkares uppfattning till en början föranletts av knäledstuberkulosen
men från omkring den 1 juli 1943 av silikos. — Beträffande Juhlins arbetsförhållanden
under den tid, då han arbetat som gruvbyggare, upplyste bolaget,
att han under denna tid icke sysselsatts med borrning i större utsträckning
än som erfordrades för själva gruvbyggnadsarbetet och sålunda endast
i ringa omfattning. Den borrning, som i förekommande fall skett, hade utförts
såsom torrborrning. Inom riksförsäkringsanstalten ansågs emellertid,
att den borrning, som sålunda förekommit, icke utgjort arbete, i vilket fara
förelegat för silikos, samt att Juhlin sålunda icke sysslat med arbete avdylik
art efter ingången av år 1931. Genom beslut den 21 december 1945
fann anstalten därför, att, enär yrkessjukdomsförsäkringslagen icke vore
tillämplig i fråga om av stendamm framkallad yrkessjukdom, därest arbetaren
icke efter ingången av år 1931 varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där fara för sjukdomen förelåge, ersättning icke kunde utgå till Juhlin enligt
nämnda lag.
Juhlin anförde besvär bos försäkringsrådet, som inhämtade utlåtande av
sin medicinskt sakkunnige, docenten Alf Westergren. Denne uttalade den
29 januari 1946, att fallet med hänsyn till expositionsförliållandena kunde
accepteras såsom silikos, högst stadium II, samt underströk vidare, att det
borrningsarbete, i vilket Juhlin varit sysselsatt sasom gruvbyggare, icke
kunde betraktas såsom verksamhet, diir fara förelegat för silikos. Graden av
arbetsförmågans nedsättning vore enligt Westergren oklar. — Försåkringsrådet
fann genom utslag den 11 februari 1946 ej skäl göra ändring i överklagade
beslutet.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
Föreliggande framställning.
I en till Kungl. Maj:t ställd, av riksförsäkringsanstalten med yttrande den
9 juli 1946 överlämnad skrivelse, har Juhlin hemställt om ersättning enligt
i yrkessjukdomsförsäkringslagen stadgade grunder.
Ytterligare utredning i ärendet och yttranden över framställningen.
Genom riksförsäkringsanstaltens försorg har Juhlin under tiden 1—3 april
1946 varit intagen å S:t Görans sjukhus i Stockholm, där han undersökts av
docenten Torsten Bruce, vilken i utlåtande den 8 april 1946 anfört i huvudsak
följande.
Juhlin, som är 63 år gammal och korpulent, rör sig till följd av knäskadan
synnerligen ovigt, vilket utan tvekan i väsentlig grad förklarar hans höggradigt
nedsatta arbetsförmåga. Lungförändringarna kunna beräknas ha
varit av ungefär samma utseende, när Juhlin avbröt arbetet till följd av
ledsjukdomen, som nu är fallet. Vid den förstnämnda tidpunkten synes
emellertid lungsjukdomen icke ha utgjort något mera framträdande hinder
för Juhlin att utföra förvärvsarbete. Lungförändringarna ha med hänsyn
till yrkeshistoria och utseende uppfattats som silikos. Deras utbredning motsvara
närmast stadium II. Å andra sidan kan ej helt uteslutas, att förtätningarna
till någon del kunna vara orsakade av tuberkulos. Lungsjukdomen
får i och för sig anses utgöra en invalidiserande sjukdom. Nedsättningen i
arbetsförmågan är dock svår att uppskatta, enär Juhlin på grund av knäskadan
icke är i stånd att röra sig så snabbt, att någon mera framträdande
andfåddhet uppstår. Den av yrkessjukdomen orsakade nedsättningen i arbetsförmågan
synes skäligen kunna uppskattas till 30—40 procent.
Den 7 juni 1946 meddelade Bruce riksförsäkringsanstalten, att tagna prov
utvisat förekomsten av tuberkulos hos Juhlin. Någon aktivitet hos denna
sjukdom hade emellertid icke kunnat konstateras. Komplikationen med tuberkulos
gjorde dock, enligt Bruces uppfattning, att man måste fästa större
vikt vid lungsjukdomen och särskilt vid arbetsförmågan, än som framgått
av det föregående intyget. Invaliditeten borde därför uppskattas till 75 procent.
Med hänsyn till tuberkulosen borde livränta icke fastställas för alltför
lång tid utan borde förnyad undersökning och bedömning av sjukdomstillståndet
utföras redan efter ett år.
Yttrande i ärendet har avgivits — förutom av riksförsäkringsanstalten —
av försäkringsrådet.
Riksförsäkringsanstalten anför i huvudsak följande.
Juhlins yrkessjukdom har ansetts yppad den 27 juni 1945 eller den dag,
då Juhlin första gången sökt läkare för sina lungbesvär. Med hänsyn härtill
skulle, även om övergångsbestämmelserna av år 1930 icke lagt hinder i
vägen för tillerkännande av ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen,
ersättning ändock icke kunnat utgivas på grund av bestämmelsen i
lagens 3 §, att ersättning i anledning av yrkessjukdom, som framkallats
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
genom inverkan av stendamm, icke skall utgå med mindre arbetaren inom
tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där fara föreligger för sjukdomen.
Vid prövning av frågan om den ersättning, som i anledning av Juhhns
yrkessjukdom skolat — under förutsättning att yrkessjukdomsförsäkringslagen
varit tillämplig — utgivas, har riksförsäkringsanstalten funnit Juhlin
berättigad till — förutom ersättning för kostnader för erforderlig läkarvård
ni. m. —- livränta med ett årligt belopp av 225 kronor, alt tillsvidare utga
under tiden den 28 juni 1945—27 juni 1947, dock med avdrag för dagarna
den i_3 april 1946, under vilka Juhlin undersökts å S:t Görans sjukhus och
för vilka sjukpenning redan tillerkänts Juhlin med belopp överstigande beloppet
av å samma tidsperiod belöpande livränta. Vid livräntans bestämmande
skulle lungsjukdomen ansetts under nämnda tid medföra nedsättning
av arbetsförmågan med 75 procent. Juhlins arbetsförtjänst under ett år,
räknat tillbaka från dagen för sjukdomens yppande, skulle — vid det förhållandet
att Juhlin sedan den 25 november 1940 icke haft något förvärvsarbete
— av anstalten ha beräknats till det i olycksfallsförsäkringslagen 9 §
4 stycket angivna minimibeloppet, 450 kronor.
I fråga om Juhlins familjeförhållanden och ekonomiska ställning fortsätter
riksförsäkringsanstalten.
Juhlin är gift och bär tre vuxna barn, av vilka två bildat egen familj.
Enligt uppgift kan icke något av barnen i nämnvärd utsträckning bidraga
till föräldrarnas försörjning. Makarna ha inga tillgångar och ej heller några
skulder. Hustrun utför städningsarbete åt Riddarhytte aktiebolag, av vilket
arbete hon under år 1945 haft en inkomst av 689 kronor. Makarna ha sedan
år 1942 åtnjutit understöd av fattigvårdssamhället, dels i form av kontanter
och dels i form av fri hyra, ved, medicin m. m. Värdet av sålunda åtnjutna
förmåner har uppgått till mellan 700 och 1 000 kronor för år. Mannen Juhlin
har vidare uppburit folkpension från och med den 1 april 1942. Han har
den 23 september 1942 på grund av varaktig oförmåga till arbete till följd
av knäledssjukdomen tillerkänts folkpension med 352 kronor 80 öre för år
räknat, varav 102 kronor 40 öre utgöra grundpension och 250 kronor 40 öre
tilläggspension. Härtill komma dyrtidstillägg och provisorisk förstärkning
Under året 1 juli 1945—30 juni 1946 ha pensionsförmånerna enligt uppgift
utgått med sammanlagt 590 kronor 40 öre. Understöd från sjukkassa skall
Juhlin icke ha åtnjutit sedan flera år tillbaka.
Riksförsäkringsanstalten finner sig med hänsyn till föreliggande omständigheter
kunna tillstyrka, att i anledning av Juhlins yrkessjukdom åtgärder
vidtagas för tillerkännande av ersättning av statsmedel jämlikt grunderna
för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Anstalten föreslår, att, därest ersättning
beviljas, denna skall utgå från och med den 28 juni 1945, eller dagen
efter den dag, då silikosen kan anses yppad.
Försäkringsrddet har i ärendet inhämtat förnyat yttrande från docenten
Westergren, som anslutit sig till vad riksförsäkringsanstalten anfört rörande
den av yrkessjukdomen härrörande invaliditetsgraden. -— Försäkringsrådet
instämmer i det av anstalten avgivna utlåtandet.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
Föredragan
den.
Här torde jämväl få framhållas, att vederbörlig anmälan rörande den av
Juhlin ådragna knäledsskadan den 30 september 1938 inkommit till riksförsäkringsanstalten,
vilken efter samråd med sin överläkare, professor Abraham
Troell, genom beslut den 31 maj 1946 förklarat knäledstuberkulosen
icke vara förorsakad av det Juhlin år 1938 övergångna olycksfallet, varför
ersättning icke kunde tillerkännas honom i anledning av tuberkulosen, över
detta beslut hava besvär icke anförts. Jämväl docenten Westergren har uttalat,
att det låge närmast till hands att avvisa samband mellan tuberkulosen
och olycksfallet.
Av vad i det föregående anförts framgår, att Juhlin under åren 1906—
1930 varit sysselsatt i verksamhet, där fara för silikos förelegat. Under åren
därefter och fram till år 1940, då han slutade sin anställning, har han icke
varit sysselsatt i dylikt arbete. Sjukdom av nu angiven art har ansetts yppad
hos Juhlin den 27 juni 1945. Han har emellertid icke kunnat erhålla ersättning
i vanlig ordning jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen, enär han icke
efter ingången av år 1931 varit sysselsatt i farlig verksamhet.
I likhet med riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet finner jag, att
ersättning av statsmedel likväl bör beredas Juhlin såsom om nämnda lag
varit tillämplig. Ersättningen bör utgå från och med den 28 juni 1945,
eller dagen efter den dag, då sjukdomen ansetts yppad. Därest Juhlin erhållit
eller kommer att erhålla ersättning från erkänd sjukkassa i anledning av
sin yrkessjukdom torde ett belopp motsvarande nämnda ersättning, i likhet
med vad jag under föregående punkt för där berörda fall föreslagit, böra
avdragas å vad som tillerkännes honom genom statsmakternas medverkan.
Med hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att i anledning av den yrkessjukdom, som Karl Fredrik
Gerhard Juhlin ådragit sig, må av det under femte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av
olycksfall i arbete m. m. för tiden från och med den 28 juni
1945 utbetalas ersättning med belopp, som skulle hava utgått,
därest lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa
yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallet.
Kmigl. Maj:ts proposition nr 47.
4:o
15
Fråga om ersättning till Karl Uno Vedberg
Ersättningsfrågans tidigare behandling.
Förre bruksarbetaren Karl Uno Vedberg, som är född år 1898, var anställd
hos Fagersta bruks aktiebolag under åren 1920—1945. Han var
under åren 1920—1933 sysselsatt i martinverk såsom hjälpsmältare och
skänkförare samt deltog omkring 6 veckor per ar under de sista fem eller
tio åren av denna tid vid rivning och murning av ugnar, infodrade med
silikategel, vilket arbete anses kunna medföra silikos. Från år 1933 och
till anställningstidens slut arbetade han såsom byggnadssnickare. Sedan
den 17 april 1945 är han helt arbetsoförmögen på grund av silikos.
Den 30 augusti 1945 inkom till arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag,
där aktiebolagets arbetare alltsedan ikraftträdandet av
yrkessjukdomsförsäkringslagen varit försäkrade, från aktiebolaget anmälan,
att silikos konstaterats hos Vedberg. Av den närmare utredning i ärendet,
som försäkringsbolaget i anledning härav verkställde, ävensom av ett
anmälningen bifogat läkarintyg framgick, att de första tecknen på Vedbergs
lungsjukdom framträtt under år 1933 i form av hosta och andfåddhet,
samt att Vedberg på grund härav varit sjukskriven viss del av detta år.
Den 2 november 1933 röntgenfotograferades Vedbergs lungor för första
gången. Sjukdomen uppfattades emellertid såsom gammal, inaktiv tuberkulos,
senare ansåg man sig kunna ställa diagnosen astma. Diagnosen
silikos sattes först den 3 augusti 1945. Medicine doktorn Gunnar Jönsson
vid Sophiahemmets röntgeninstitut i Stockholm har granskat ett flertal
röntgenfotografier, vilka under åren 1933—1935, 1944 och 1945 tagits av
Vedbergs lungor, och har i utlåtande den 21 november 1945 uttalat,
att nämnda bilder visade silikos, som från stadium II den 2 november
1933 utvecklats till stadium III vid de senaste undersökningstillfällena.
Enligt Jönssons mening kunde silikosen anses yppad den 2 november 1933.
— Genom beslut den 10 december 1945 förklarade försäkringsbolaget, att
sjukdomen stendammslunga ansetts yppad hos Vedberg den 2 november
1933 och att, då anspråk på ersättning icke framställts förrän under år
1945, d. v. s. mer än tio år efter det sjukdomen yppats, rätt till ersättning
på grund av sjukdomen vore förlorad jämlikt förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription in. m. Vidare förklarade försäkringsbolaget,
att, även om Vedbergs rätt till ersättning icke varit förlorad på grund av
preskriptionsförordningen, han i förevarande fall likväl ej varit berättigad
till ersättning, enär underrättelse om sjukdomsfallet jämlikt bestämmelserna
i 7 § yrkessjukdomsförsäkringslagen icke lämnats inom två år från
dagen för sjukdomens yppande.
Försäkringsrådet, där Vedberg anförde besvär, fann genom utslag den
26 mars 1946 ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.
16
Kungi. Maj:ts proposition nr 47.
Föreliggande framställning.
I en till Kungl. Maj:t ställd, av riksförsäkringsanstalten med yttrande
den 22 juni 1946 överlämnad skrivelse har Vedberg hemställt, att åtgärder
måtte vidtagas för att bereda honom samma ekonomiska förmåner, som
de, vilka skulle hava utgått, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit
tillämplig å hans sjukdomsfall.
Ytterligare utredning i ärendet och yttranden över framställningen.
Genom riksförsäkringsanstaltens försorg har Vedberg under tiden 20—
21 maj 1946 varit intagen å S:t Görans sjukhus i Stockholm, där han undersökts
av docenten Torsten Bruce, vilken i utlåtande den 23 maj 1946 yttrat
i huvudsak följande.
Hösten 1933 var Vedberg under någon tid intagen på sjukhus. Han har
under de följande åren haft synnerligen lätt att ådraga sig förkylningssjukdomar
och har till följd härav anmärkningsvärt många sjukdagar.
Andfåddheten har så småningom ökat, alldeles speciellt under de senaste
2—3 åren. — Vedberg lider av silikos stadium III med allmän skrumpning
i lungorna. Något annat sjukdomstillstånd, som kan förklara hans andningssvårigheter,
har ej kunnat påvisas. Redan vid helt obetydlig påfrestning
inställer sig synnerligen svårartad andnöd. Andfåddheten är så höggradig,
att den ensam utgör full förklaring till Vedbergs oförmåga att utföra
kroppsarbete. Den av yrkessjukdomen orsakade nedsättningen av
arbetsförmågan måste därför taxeras till 100 procent. Någon förbättring
är ej att vänta, varför livränta kan fixeras för den skadades återstående
levnad.
Yttranden i ärendet hava avgivits — förutom av riksförsäkringsanstalten
— av försäkringsrådet och statskontoret.
Riksförsäkringsanstalten anför till en början, att enligt verkställd utredning
den år 1933 verkställda förflyttningen av Vedberg till arbete såsom
byggnadssnickare icke medfört någon förändring beträffande hans avlöningsförhållanden
samt att Vedbergs årliga inkomst under åren 1940—1944
uppgått till något över 4 000 kronor.
Beträffande Vedbergs familjeförhållanden och ekonomiska omständigheter
anför anstalten följande.
Vedberg är gift och har ett barn, en gift dotter. Hustrun, född år 1896,
sköter hemmet och har för städningsarbete utom hemmet en inkomst av
50 kronor i månaden. Det har uppgivits, att hennes hälsotillstånd icke är
tillfredsställande och att hon för framtiden knappast torde orka med annat
arbete än skötseln av mannen och hemmet. Dottern har enligt uppgift
ej möjlighet att bidraga till föräldrarnas uppehälle. Makarna ha inga andra
tillgångar än bohaget och inga andra skulder än för ungefär ett års hyra
och avgifter för belysning. Vedberg har sedan arbetsavbrottet den 17 april
1945 icke haft någon inkomst av arbete eller understöd från arbetsgivaren.
Han har från och med nämnda dag uppburit understöd ur en svenska
metallindustriarbetareförbundets avdelning 132 tillhörig fond till förmån
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
för långvarigt sjuka med 322 kronor 75 öre, vilket belopp han är skyldig
återbära, därest han skulle tillerkännas livränta eller annat understöd.
Vidare har han uppburit sjukpenning från Fagersta erkända sjukkassa
bland annat för tiden 17 april 1945—14 juni 194Ö med 2 kronor för dag.
Han har aldrig åtnjutit fattigvård. Ansökan om folkpension åt honom har
icke inkommit till pensionsstyrelsen.
Med hänsyn till föreliggande omständigheter finner riksförsäkringsanstalten
billighetsskäl tala för att Vedberg i anledning av sin yrkessjukdom
beredes ersättning av statsmedel. Ersättning synes anstalten dock icke
böra utgå för tid före den 17 april 1945, vilken dag Vedberg på grund av
sjukdomen avbröt arbetet.
I fråga om storleken av en eventuell ersättning anför anstalten följande.
För tiden från och med den 17 april 1945 skulle anstalten, därest Vedberg
varit försäkrad i densamma och hinder ej mött enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen,
ha tillerkänt Vedberg livränta med 1 700 kronor för år
att utgå under hans återstående livstid. Härvid skulle sjukdomen ansetts
medföra förlust av arbetsförmågan från och med nämnda dag och arbetsförtjänsten
under ett år, räknat tillbaka från dagen för sjukdomens yppande
den 2 november 1933, jämlikt 9 § olycksfallsförsäkringslagen beräknats
till 2 550 kronor. Å livräntan skulle ha utgått dyrtidstillägg med 20 procent
under åren 1945 och 1946. Därest ersättning tillerkännes Vedberg, torde
böra föreskrivas, att från denna skall avdragas ett belopp motsvarande vad
Vedberg uppburit eller kan komma att uppbära från erkänd sjukkassa i
anledning av yrkessjukdomen, enär han eljest skulle komma i ett bättre
läge än om yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig å honom.
Riksförsäkringsanstalten har vidare framhållit den avsevärda skillnaden
mellan Vedbergs arbetsinkomst vid tiden för sjukdomens yppande och vid
tiden för arbetsavbrottet — hans kontanta årsinkomst utgjorde åren 1930
—1935 kronor 1 866: 51, åren 1936—1942 kronor 3 766:93 samt åren 1943
_1944 kronor 4 180: 24, vartill kommo vissa naturaförmåner till ett värde
av omkring 300 kronor för år. Anstalten hänvisar i detta sammanhang till
propositionen 1944:224 punkten 2:o samt riksdagens skrivelse 1944:265.
Försäkringsrådet har inhämtat utlåtande i ärendet från sin medicinskt
sakkunnige, docenten Alf Westergren, som icke haft något att erinra mot
att en eventuell livränta beräknas efter 100-procentig invaliditet. I anledning
av vad riksförsäkringsanstalten anfört angående ett eventuellt hänsynstagande
till skillnaden i arbetsinkomst vid tiden för sjukdomens yppande
och vid tiden för arbetsavbrottet, har försäkringsrådet anfört, att
förevarande fall i så måtto skiljer sig från det i propositionen 1944:224
punkten 2:o avsedda fallet, att Vedbergs yrkessjukdom, i motsats till vad
fallet var i det åberopade ersättningsärendet, yppats efter tillkomsten av
yrkessjukdomsförsäkringslagen. 1 övrigt har försäkringsrådet instämt i
riksförsiikringsanstaltens utlåtande.
Statskontoret vill med hänsyn till föreliggande
ömmande omständigheter
Hihang till riksdagens protokoll 1047. I sand. Nr 47.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
ej gora erinran mot att Vedberg beredes ersättning av statsmedel med det
belopp, som skulle hava utgått, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit
tillämplig.
höitåmgaa- Handlingarna i ärendet utvisa, att Vedberg under åren 1920—1933 varit
sysselsatt i arbete, där fara förelegat för sjukdomens ådragande. Efter sistnämnda
år har han icke arbetat i dylik verksamhet. Under år 1933 uppträdde
de första tecknen på lungsjukdom hos Vedberg och hans lungor
röntgenundersöktes i samband härmed. Vid granskning av röntgenfotografierna
uppfattades emellertid sjukdomen icke såsom silikos och även
under senare år tagna röntgenfotografier misstolkades. Först den 3 augusti
1945 fastställdes, att Vedberg ådragit sig silikos. Då i samband härmed de
år 1933 tagna röntgenfotografierna åter gjordes till föremål för granskning,
fann man att redan dessa utvisade silikos. Sjukdomen har ansetts yppad
den dag, då nämnda fotografier tagits eller den 2 november 1933. Vederbörande
försäkringsbolag har icke velat utgiva ersättning till Vedberg enligt
yrkessjukdomsförsäkringslagen, enär ersättningsrätten preskriberats enligt
allmänna preskriptionsregler. Bolaget bär därjämte framhållit, att Vedberg
försuttit i nämnda lag föreskriven anmälningstermin.
Såsom jag i det föregående under punkten 1 :o framhållit, har ersättning
av statsmedel tidigare ansetts böra utgivas i vissa fall, där ersättningsrätten
preskriberats enligt den allmänna tioårsregeln. Jag torde i detta avseende
få hänvisa till vad jag anfört under nämnda punkt.
I likhet med riksförsäkringsanstalten och remissmyndigheterna anser jag
billighetsskäl tala för att Vedberg erhåller ersättning av statsmedel för den
yrkessjukdom, han ådragit sig. Då sjukdomen icke medfört någon nedsättning
av hans arbetsinkomst innan han den 17 april 1945 slutade sin
arbetsanställning, synes ersättningen böra utgå först från och med sistnämnda
dag.
Vad därefter beträffar storleken av den arbetsinkomst, som bör läggas
till grund för ersättningens beräknande, synes mig starka billighetsskäl tala
för att i förevarande fall anknyta till Vedbergs arbetsinkomst under ett år,
räknat tillbaka från den dag, då Vedberg nödgades definitivt avbryta arbetet
eller den 17 april 1945. Vid dylikt förhållande torde arbetsinkomsten med
hänsyn till vad som därom upplysts i ärendet kunna beräknas till vid denna
tidpunkt enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen gällande maximibelopp.
3 900 kronor.
Från ersättningsbeloppet bör avdragas ett belopp, motsvarande vad Vedberg
uppburit eller kan komma att uppbära från erkänd sjukkassa i anledning
av yrkessjukdomen.
Med hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
Kungl. Maj:ts proposition nr 47.
19
att i anledning av den yrkessjukdom, som Karl Uno Vedberg
ådragit sig, må av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i
arbete m. m. för tiden från och med den 17 april 1945 utbetalas
ersättning med belopp, som skulle hava utgått, därest
lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar
varit tillämplig å sjukdomsfallet och Vedbergs årliga
arbetsförtjänst därvid beräknats till 3 900 kronor.
Med bifall till vad föredragande statsrådet sålunda
under punkterna l:o—4:o, med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter, hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen, att proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Sigurdson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1947:105 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. s. 1 i texten
- SU 1947:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts -proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. s. 3 i texten