Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tingshusbyggnadsskgldigheten i vissa fall

1947-01-31 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:49, Med förslag till lag om tingshusbyggnadsskgldigheten i vissa fall

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 49.

1

Nr 49.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tingshusbyggnadsskgldigheten i vissa fall; given Stockholms

slott den 31 januari 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa

fall.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. i samt. Nr 49.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 49.

Förslag

till

Lag

om tingshusbyggnadsskyldigheten i Tissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Förenas två eller flera tingslag, äger Konungen, där uppgörelse tingslagen

emellan icke kan träffas rörande deras tillgångar och skulder, meddela erforderliga

bestämmelser i sådant hänseende.

Konungen må ock, om tingshusbyggnadsskyldigheten efter tingslags förening

finnes av särskilda skäl ej böra odelad åvila det nya tingslaget, förordna

om skyldighetens fördelning å olika delar av detsamma efter vad som

prövas skäligt. Med avseende å de olika delarnas inbördes ekonomiska förhållanden

i övrigt äger vad i första stycket sägs motsvarande tillämpning

2 §•

Skall ting med tremansnämnd hållas på annan ort än tingsställe och

finnas utgifterna för sammanträdeslokalen och övriga med dess upplåtande

sammanhängande kostnader icke böra åvila tingslaget i dess helhet, äger

Konungen förordna, att kostnaderna skola gäldas av viss eller vissa kommuner

inom tingslaget, så ock, där två eller flera kommuner skola deitaga

i kostnaderna, bestämma hur kostnaderna skola fördelas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947. Föreskrift som meddelas enligt

2 § äger dock ej tillämpning förrän från och med den 1 januari 1948.

Vad i 1 § stadgas angående förutvarande tingslags inbördes ekonomiska

förhållanden skall äga tillämpning jämväl där tingslag förenats före lagens

ikraftträdande, om uppgörelse ej träffats dessförinnan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 49.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 januari 1947.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om bestämmelser

angående tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall samt anför därvid

följande.

Gällande bestämmelser.

I fråga om häradsrätternas lokaler finnas för närvarande endast ofullständiga

bestämmelser meddelade i skilda sammanhang. Enligt 26 kap. 4 §

byggningabalken skall varje härad bygga och underhålla »tingsbyggning»,

vilken skall innehålla »en stuva så stor, som tarvas, och två kamrar», samt

vid vart tingsställe finnas ett fängelse, »där missgämingsmän må i förvar

hållas». I 2 kap. 7 § äldre rättegångsbalken stadgas, att å varje tingsställe

skall finnas en häradskista för förvaring av häradets insegel, riksdags beslut,

allmänna stadgar och de handlingar, som häradet angå, ävensom häradets

lott i sakören.

Den i dessa lagrum fastslagna skyldigheten att bygga och underhålla tingshus

och häradsfängelse samt att anordna häradsarkiv brukar sammanfattas

under benämningen tingshusbyggnadsskyldigheten. Då numera icke häradet

utan tingslaget är domkrets för häradsrätt, anses tingshusbyggnadsskyldigheten

åvila tingslaget. Enligt lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet

att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse

skola i denna kostnad deltaga alla de, vilka inom tingslaget erlägga

kommunalutskylder, efter de grunder som för sådana utskylders utgörande

i allmänhet äro stadgade.

Särskilda föreskrifter kunna givas beträffande kostnaderna för tingssammanträde

med s. k. tremansnämnd. Enligt lagen den 7 maj 1918 om särskilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden skall

i tingslag, där Kungl. Maj:t med hänsyn till ortsförhållandena så prövar

nödigt, häradsrätten under eller mellan de lagtima tingen hålla särskilda

sammanträden med s. k. tremansnämnd för handläggning av vissa mål och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

ärenden. Dessa särskilda sammanträden skola hållas i den ort och å de

lider Kungl. Maj:t bestämmer. Meddelas förordnande, att sammanträden

skola hållas å annan ort än tingsstället, ankommer det på Kungl. Maj:t att

liestämma, huruvida utgifterna för sammanträdeslokalen och övriga med

dess upplåtande sammanhängande kostnader skola gäldas av en eller flera

kommuner inom tingslaget eller av tingslaget i dess helhet samt, där flera

tingslag eller kommuner skola deltaga i kostnaderna, efter vilka gränder

dessa skola fördelas dem emellan.

Genom lagen den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna för domsagas

kansli har det ålagts tingslag att även bekosta lokaler för kansli jämte

inventarier. Redan tidigare ansågs, utan uttryckligt stadgande, tingslag skyldigt

att på tingsstället anordna och inreda kanslilokaler, men genom denna

lagstiftning utsträcktes skyldigheten till sådant kansli, som är beläget på

annan ort än tingsstället. Vad i 1909 års lag och eljest stadgas om skyldighet

att deltaga i kostnaden för tingshus m. m. torde äga tillämpning även på

kostnaderna för kansli. Om domsaga består av två eller flera tingslag, skola

enligt 1942 års lag kanslikostnaderna bestridas av tingslagen gemensamt, där

ej särskilda skäl till annat föranleda. Om kostnadernas fördelning mellan

tingslagen äga dessa själva överenskomma, men om överenskommelse ej

träffas äger Kungl. Maj:t meddela bestämmelser om fördelningen.

Tingshusbyggnadsskyldigheten är att anse som ett allmänt besvär, vilket

åvilar tingslagets menighet, de tingshusbyggnadsskyldiga. Enligt 6 § 1 mom.

11 punkten i landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 tillkommer

det länsstyrelsen att pröva och avgöra frågor om åliggande att på landet anskaffa

och underhålla allmänna byggnader med tillhörande inventarier. Det

har emellertid sedan länge ansetts, alt de tingshusbyggnadsskyldiga äga en

självständig beslutanderätt i frågor som röra lingshusbyggnadsskyldigheten,

och länsstyrelsens uppgift är följaktligen i dylika frågor begränsad till att

efter besvär pröva de tingshusbyggnadsskyldigas beslut och att meddela

eller vägra fastställelse därå. Lagbestämmelser saknas rörande de former i

vilka de tingshusbyggnadsskyldiga skola handlägga sina angelägenheter. Beslutanderätten

utövas i allmänhet genom ombud för de i tingslaget ingående

kommunerna. Med dessa ombud hålles i regel stämma en gång om året inför

domhavanden eller häradsrätten. I flertalet tingslag finnes såsom verkställande

och förvaltande organ en av de tingshusbyggnadsskyldiga utsedd

tingshusstyrelse, vald av de tingshusbyggnadsskyldiga på stämma eller bestående

av ombud för kommunerna. I flera tingslag ha de tingshusbyggnadsskyldiga

antagit reglementen eller stadgar, i vilka deras angelägenheter närmare

regleras. I några få fall utgöras tingslag av en enda kommun, och dess

organ fullgöra då vad som ankommer på de tingshusbyggnadsskyldiga.

I ett av särskilda sakkunniga år 1936 avgivet betänkande angående revision

av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten (SOU 1936: 37)

framlades förslag till två lagar, den ena om tingshusbyggnadsskyldighet och

den andra om tingshusbyggnadsdistrikt. Enligt dessa lagförslag skulle tingslagen

organiseras såsom specialkommuner med full självstyrelse beträffande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

o

tinghusbyggnadsskyldighetens fullgörande. Beslutanderätten skulle tillkomma

särskilda tingshusfullmäktige, medan förvaltning och verkställighet skulle

tillkomma en tingshusstyrelse. Närmare bestämmelser meddelades om skyldighet

att bygga och underhålla tingshus, om tingshusens beskaffenhet

o. s. v. Förslagen ha ej lett till någon allmän lagstiftning rörande tingshusbyggnadsskyldigheten.

Frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten upptogs även av kommunalskatteberedningen

i del III av dess betänkande med förslag till omläggning

av den kommunala beskattningen in. m. (SOU 1943:43). Beredningen föreslog,

att tingshusbyggnadsskyldigheten skulle överflyttas på staten. Beredningen

framhöll, att rättsvården utan tvekan framstode som en utpräglad

statsangelägenhet, och att därför principiella skäl talade för en sådan överflyttning.

Vissa praktiska olägenheter syntes vara förenade med att förvaltningen

vore delad mellan staten och kommunala enheter. Enligt beredningens

mening borde ur tekniska och ekonomiska synpunkter staten ha lika goda

förutsättningar som tingslagen att handhava ifrågavarande uppgift. Beredningens

förslag i denna del har icke lett till någon åtgärd.

Till belysning av tingshusbyggnadsskyldighetens ekonomiska betydelse

må anföras följande siffror. Hela antalet tingslag utgör 179. Av dessa hade

för år 1944 119 tingslag en utdebitering av 2—10 öre per skattekrona, 38

tingslag en utdebitering av 11—20 öre och 10 tingslag en dylik av 21—30

öre, medan ett enda tingslag hade en så hög utdebitering som 43 öre. I de

återstående 11 tingslagen förekom ingen utdebitering, i vissa fall beroende

på att ifrågavarande utgifter upptogos i primärkommunernas stater.

Inom justitiedepartementet har upptagits till prövning vilka bestämmelser

angående tingshusbyggnadsskyldigheten, som påkallas

av nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Enligt 1 kap. 1 § nya rättegångsbalken skall domsaga i regel utgöra ett

tingslag. Endast om domsagan är mycket vidsträckt eller eljest synnerliga

skäl föranleda undantag må domsaga bestå av två eller flera tingslag. Enligt

6 § i samma kapitel skall inom tingslaget finnas tingsställe på den eller de

orter, som Kungl. Maj:t bestämmer. I samma kapitels 16 § föreskrives att

för förvaring av anhållna och häktade skall finnas häkte på tingsställe eller

annan ort som Kungl. Maj:t bestämmer. Det kan föreskrivas, att häkte skall

vara gemensamt för flera domsagor eller för domsaga och stad. Frågan om

tingshusbyggnadsskyldigheten har ej berörts i nya rättegångsbalken.

Från och med nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948

skola domsagorna således endast undantagsvis bestå av mer än ett tingslag.

Eftersom nära hälften av alla domsagor nu utgöra två eller flera tingslag,

är det tydligt alt sammanslagning av tingslag i många fall måste äga rum.

Denna fråga belyses närmare av de förslag till tingsordningar m. in., som

ha utarbetats inom justitiedepartementet och varit remitterade för yttrande.

Av de nuvarande 115 domsagorna bestå 59 av ett enda tingslag, 49 av två, 6 av

tre och en av fyra tingslag. Enligt förslaget skulle 102 domsagor utgöra ett

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

enda tingslag, medan 12 skulle bestå av två och endast en domsaga av tre

tingslag. Ingen domsaga skulle bestå av flera än tre tingslag. Antalet tingsställen

är däremot i huvudsak oförändrat i förslaget. I de flesta fall, där förening

av tingslag föreslås, avses att de nuvarande tingsställena skola bibehållas.

De ekonomiska spörsmål, som uppkomma vid en förening av tingslag,

äro icke reglerade i lag. Så är däremot fallet i fråga om en liknande ändring

av den judiciella indelningen, nämligen då stad i judiciellt hänseende förenas

med en domsaga. För detta fall gäller enligt lagen den 17 juni 1932 om stads

och landsbygds förenande i judiciellt avseende följande. Beslut om sådan förening

fattas av Kungl. Maj:t (1 §). Detsamma skall föregås av en fullständig

utredning angående åtgärdens verkningar med avseende å rättsvården samt

stadens förvaltning och ekonomi (3 §). Utredningen skall bland annat avse

frågorna i vad mån ersättning bör utgå till tingslag för andel i befintligt tingshus

eller annan tingslagets egendom samt vilka utgifter som kunna uppstå

för staden genom förpliktelse att bidraga till hållande av tingshus. I Kungl.

Maj:ts beslut om sammanslagningen skola meddelas erforderliga bestämmelser

med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till

tingslaget (5 §).

1932 års lag innehöll i sin ursprungliga lydelse inga bestämmelser om det

ekonomiska mellanhavandet mellan staden och de tingshusbyggnadsskyldiga

i det tingslag, med vilken staden förenades. Sedan 1940 års lagtima riksdag

i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 317) begärt utredning i detta ämne,

infördes genom lagändring 1942 bestämmelser därom (prop. nr 304).

Angående principerna för Kungl. Maj:ts avgörande om nämnda ekonomiska

mellanhavanden giva förarbetena till 1942 års lagändring ingen bestämd

anvisning. Föredragande departementschefen anförde, att det icke

syntes vara lämpligt att i lagen uppställa någon huvudregel för lösning av

ifrågavarande ersättningsfrågor. Förhållandena kunde vara mycket skiftande,

och många omständigheter av olika slag kunde inverka på bedömandet.

Av denna anledning syntes framstå såsom mest tillfredsställande

att Kungl. Maj:t skulle äga fritt avgöra ärendena efter vad som i det särskilda

fallet funnes överensstämma med rättvisa och billighet.

De ekonomiska problem, som uppkomma vid en förening av tingslag,

erinra om dem som framkallas av en sammanslagning av kommuner. Enligt

lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning skall vid sådan sammanslagning de berörda kommunernas

inbördes ekonomiska förhållanden ordnas genom uppgörelse, som

fastställes av Kungl. Maj:t i sammanhang med förordnande om sammanslagningen

(4 §). Huvudregeln är att, då kommun införlivas med annan kommun

eller ingår i nybildad kommun, kommunens tillgångar och ansvarigheten

för dess förbindelser tillkomma den ökade eller nybildade kommunen

(10 §). Från denna regel kan undantag göras. Enligt 6 § andra stycket må

sålunda, där särskilda omständigheter därtill föranleda, kommunal tillgång

eller förbindelse tilläggas allenast del av ändrad eller nybildad kommun.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

7

Under förarbetena till ändringen i 1932 års lag om stads och landsbygds

förenande i judiciellt avseende framhölls, att den nyss angivna huvudregeln

för den ekonomiska uppgörelsen vid sammanslagning av kommuner borde

kunna tjäna till ledning även då stad lades under landsrätt. Regeln skulle där

innebära, att staden bleve utan lösen delaktig i tingshus och övriga tillgångar

men också medansvarig för tingslagets förbindelser; utskylderna skulle efter

föreningen drabba alla kommunalskattepliktiga i det utvidgade tingslaget

efter samma grund. Ett frångående av regeln kunde vara påkallat exempelvis

i det fallet, att tingslaget samlat en nybyggnadsfond, i vilken staden ej skäligen

borde bliva delaktig. Å andra sidan vore det tänkbart, att tingslagets

byggnadsskyldiga i avvaktan på föreningen uppskjutit sedvanlig amortering

av skulder, utdebiterat alltför låga belopp och därigenom ådragit sig skulder

och att på den grund staden kunde hava skäligt anspråk på kompensation.

De spörsmål av ekonomisk art som aktualiseras vid sammanslagning av

kommuner ha även behandlats av kommunindelningskommittén i dess år

1945 avgivna betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets

indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38). Kommittén anför

bland annat, att den i 6 § andra stycket av 1919 års lag givna undantagsbestämmelsen,

att kommunal tillgång eller förbindelse kunde tilläggas allenast

del av ändrad eller nybildad kommun, borde tillämpas mycket snävt.

Även mot ersättningar mellan de särskilda kommundelarna kunde göras invändningar.

Om en kommundel skulle vara berättigad till vederlag av en

annan kommundel därför att den tillfört den gemensamma förmögenhetsmassan

förhållandevis mera tillgångar och mindre skulder eller därför att

den eljest t. ex. på grund av den andra kommundelens svagare skattekraft

per invånare fått sin ekonomiska ställning försämrad, skulle detta i regel

innebära, att de fattigare och mera ogynnsamt lottade kommundelarna skulle

betala ersättning till de rikare och mera välställda kommundelarna. En sådan

reglering av rättsförhållandena vore föga tilltalande. Ersättningen skulle

icke kunna likvideras på annat sätt än genom en särskild utdebitering inom

den fattigare kommundelen, vars skattedragare på så sätt skulle få bidraga

med större belopp per skattekrona till de gemensamma utgifterna för fattigvård,

skolväsende och dylikt än skattedragarna inom den mera välställda

delen. Att ersättning för försämrad ekonomisk ställning i princip icke borde

förekomma mellan delar av samma kommun, uteslöte emellertid icke att

ersättning mellan eu viss kommundel och den nya kommunen i särskilda

fall kunde vara befogad. Den ursprungliga kommunen borde icke genom att

försumma sina civilrättsliga förpliktelser kunna övervältra ansvaret för

dessa på den nya kommunen. Samma synpunkter kunde med lika berättigande

anläggas på kommunens offentligrättsliga förpliktelser. En kommun

borde överhuvud taget icke få möjlighet att genom försummelse av sina plikter

överlasta ansvaret för dessa på den nya kommunen eller att genom annat

dylikt tillvägagångssätt skaffa sig förmåner på den nya kommunens bekostnad.

Om en kommun i syfte att å den nya kommunen överföra kostnader,

som bort gäldas genom utdebitering av kommunalskatt, underlåtit att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kunpl. Maj.ts proposition nr 49.

utdebitera dylik skatt i erforderlig utsträckning, missbrukat sin rätt att upptaga

lån, obehörigen förfogat över kommunens tillgångar, sedan en längre

tid tillbaka fört en uppenbart oklok ekonomisk politik eller eljest vanvårdat

sina angelägenheter, borde kommunen icke kunna påräkna, att den nya

kommunen skulle utan ersättning övertaga dess förpliktelser. En avräkning

mellan den gamla kommunen och den nya kommunen borde i så fall komma

till stånd.

Vid de föreningar av tingslag, som hittills ägt rum, ha i Ivungl. Maj:ts

beslut om föreningen icke meddelats några bestämmelser angående tingslagens

ekonomiska mellanhavanden. Det har sålunda överlämnats åt de

tingshusbyggnadsskyldiga att själva träffa uppgörelse i dessa frågor. Sådan

uppgörelse synes också regelmässigt ha kommit till stånd. Några enhetliga

linjer ha därvid icke följts. I flera fall ha de ursprungliga tingslagens tillgångar

och skulder kvarblivit hos dessa. Härvid har situationen oftast varit

den att gemensamt tingshus uppförts för det nybildade tingslaget, medan de

gamla tingsställena indragits. Det torde ha ansetts opraktiskt att i det nya

tingslagets ägo överföra byggnader, som ej längre varit erforderliga för rättskipningen.

Exempel finns emellertid också på att, då tingslag sammanslagits

under bibehållande av befintliga tingsställen, de förutvarande tingslagen

kvarstått som ekonomiska enheter med skilda representationer och förvaltningsorgan.

I andra fall ha tingslagens tillgångar och skulder övertagits

av det nybildade tingslaget. Stundom har detta sålunda blivit ägare till ett

ej längre i bruk varande tingshus.

En annan förändring i samband med nya rättegångsbalkens ikraftträdande,

som inverkar på frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten, ligger däri att

lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av

vissa mål och ärenden (sammanträden med s. k. tremansnämnd) upphäves.

Såsom förut nämnts kan i visst fall Kungl. Maj:t giva särskilda föreskrifter

om hur kostnader i anledning av sådant sammanträde skola gäldas. Även

enligt nya rättegångsbalken förekomma ting med tremansnämnd, och därest

i något fall kostnaderna för lokal m. m. för sådant ting skola gäldas på

annat sätt än häradsrättens lokalkostnader i allmänhet, krävas lagbestämmelser

härom av det slag som 1918 års lag nu innehåller.

Justitiedepartementets promemoria.

Angående de båda frågor, berörande tingshusbyggnadsskyldigheten, som

enligt vad förut anförts aktualiseras av nya rättegångsbalkens ikraftträdande,

har inom justitiedepartementet upprättats en promemoria, dagtecknad i

juni 1946.

I promemorian beröras till en början de spörsmål av ekonomisk art, som

uppkomma vid sammanslagning av tingslag. Fråga är dels huru det skall

förfaras med den egendom och de skulder som tillkomma de förutvarande

tingslagen, dels ock hur tingshusbyggnadsskyldigheten för framtiden skall

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

fördelas inom det nybildade tingslaget. En lösning vore, framhålles det, att

de förutvarande tingslagen även i ekonomiskt hänseende helt uppginge i

det nybildade tingslaget så att detta erhölle all egendom och övertoge alla

skulder samt för framtiden hestrede tingshusbyggnadsskyldigheten utan att

det vid debiteringen av tingshusmedel gjordes skillnad mellan olika delar

av tingslaget. En rakt motsatt lösning vore alt de förutvarande tingslagen bibehölles

som ekonomiska enheter såväl beträffande befintliga tillgångar och

skulder som beträffande den framtida tingshushållningen, vilken fullgjordes

av vart och ett av tingslagen genom bekostande av underhåll m. m. av det

av tingslaget ägda tingshuset samt tillskott till kanslikostnaderna enligt avtal

mellan tingslagen eller enligt Kungl. Maj ds beslut. Även mellanformer

kunde tänkas, innebärande exempelvis att de förutvarande tingslagen behölle

sina tillgångar och skulder men för den framtida tingshusbyggnadsskyldigheten

bildade en fullständig enhet eller också att en enhet i samtliga

hänseenden åstadkommes sedan vissa likvider utgått från ett förutvarande

tingslag till ett annat, avseende inlösen i tingshus, tingshusfond eller dylikt.

För det fall att de förutvarande tingslagen ekonomiskt uppginge i det nybildade

påpekas i promemorian de förändringar beträffande de tingshusbyggnadsskyldigas

organisation som detta medförde. De tingshusbyggnadsskyldiga

i hela det nybildade tingslaget hade att sammanträda till gemensam

stämma, och förvaltning och verkställighet tillkomme ett gemensamt organ.

Någon gång kunde kanske en på dylikt sätt ordnad förvaltning komma att

förefalla tungrodd, särskilt om tingsställena befunne sig på relativt stort

avstånd från varandra. I sådant fall förelåge ej hinder att, om det funnes

lämpligt, uppdraga förvaltningen åt särskilda styrelser för de olika tingsställena.

Det beslutande organet måste emellertid under alla förhållanden

vara gemensamt. För de tingshusbyggnadsskyldigas ombud kunde detta medföra

vissa olägenheter i form av längre resor m. m. I regel hölles dock stämma

med de tingshusbyggnadsskyldiga endast en gång om året. De alltmer

förbättrade kommunikationerna vore också ägnade att minska berörda olägenheter.

En gemensam administration i det genom sammanslagningen uppkomna

tingslaget syntes kunna medföra vissa praktiska fördelar och även

bereda möjlighet till besparingar. Den kunde sålunda, om i tingslaget skulle

vara mer än ett tingsställe, giva vissa garantier för ett likformigt fullgörande

av tingshusbyggnadsskyldigheten å de olika tingsställena. Gemensam kassaförvaltning

och gemensamma inköp av exempelvis möbler och bränsle kunde

förväntas nedbringa tingslagets samfällda utgifter.

Det uttalas i promemorian, att om icke särskilda bestämmelser av annat

innehåll träffades, de äldre tingslagen vid en sammanslagning även ekonomiskt

uppginge i den nya enheten. Enligt 26 kap. 4 § byggningabalken åvilade

tingshusbyggnadsskyldigheten häradet (tingslaget), d. v. s. efter sammanslagningen

det nybildade tingslaget. Det syntes ligga nära till hands, att

delta tingslag bleve subjekt icke blott för den offentligrättsliga förpliktelsen

att bygga och underhålla tingshus utan även för de förutvarande tingslagens

rättigheter och skyldigheter av privaträttslig art. Om vid förening av tings
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 49.

lag icke någon bestämmelse meddelades eller överenskommelse träffades rörande

de ekonomiska mellanhavandena, torde således av nämnda lagrum och

allmänna rättsgrundsatser följa, att tingslagens tillgångar och ansvarigheten

för deras förbindelser överginge å det förenade tingslaget, som därmed bleve

enhet för tingshusbyggnadsskyldigheten. Denna lösning syntes också ur

andra synpunkter vara den lämpligaste.

Att det nya tingslaget utan vidare övertoge de förutvarande tingslagens

tillgångar och skulder kunde emellertid, framhålles det, ofta medföra en

förskjutning av tingshusbyggnadsbesväret mellan de olika intressentgrupperna.

De i sammanslagningen ingående tingslagen kunde ha väsentligt olika

ekonomisk ställning. Det ena kunde vara skuldfritt, medan det andra, som

kanske nyligen låtit uppföra tingshus, hade att erlägga amorteringar å lån.

Sammanslagningen kunde medföra en ökad utdebitering av tingshusmedel

i det skuldfria tingslaget, som därefter finge deltaga i amorteringarna å det

andras lån. Det förra tingslaget bleve emellertid samtidigt delaktigt i det

senares tillgångar. Den skattehöjning som i dylikt fall kunde förekomma

syntes i regel bliva av så ringa storleksordning, att ur denna synpunkt något

binder icke borde föreligga mot tingslagens förenande i ekonomiskt hänseende.

Emellertid framhållas i promemorian vissa specialfall, i vilka en annan

lösning av de ekonomiska frågorna vid en sammanslagning kunde vara påkallad.

Sålunda kunde förekomma fall, där sammanslagningen tedde sig i

huvudsak rent formell. De tingslag som skulle sammanslås kunde äga var

sitt tingshus som vore fullt tillräckligt även för tiden efter rättegångsreformens

genomförande. Det kunde måhända förväntas att å vartdera tingsstället

komme att handläggas i huvudsak allenast de mål som enligt nu gällande

ordning hörde till det tingslagets häradsrätt. Nämndemännens tjänstgöring

vid de särskilda tingsställena komme följaktligen — med hänsyn till

stadgandet i nya rättegångsbalken 1 kap. 5 § tredje stycket andra punkten

om fördelningen av nämndemännens tjänstgöring — att i huvudsak bli oförändrad.

Vore situationen denna, finge i regel de tingshusbyggnadsskyldiga i

vartdera tingslaget antagas vara angelägna om att få även efter sammanslagningen

behålla och själva förvalta sitt tingshus. Stundom torde en obenägenhet

mot gemensam förvaltning — särskilt från ett i hänseende till folkmängden

mindre tingslags sida —• ha sin grund i farhågor att tingslagets intressen,

speciellt beträffande vården av det egna tingshuset, icke skulle bliva

så väl tillgodosedda som förut, eftersom besluten komme att fattas på gemensam

tingshusstämma efter röstpluralitet. Visst stöd för antagandet att

sådana motsättningar kunde uppkomma hade man i vunna erfarenheter från

tingslag, däri redan nu funnes två tingsställen. Med hänsyn till de starka skäl

som i fall sådana som de nu nämnda kunde anföras mot en förening av

tingslagen även i ekonomiskt hänseende, syntes man böra hålla en möjlighet

öppen att göra undantag från den i det föregående angivna huvudprincipen

i fråga om verkningarna i sådant hänseende av tingslagens sammanslagning.

I enlighet med vad förut framhållits krävdes för ett sådant undantag sär
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

skild lagbestämmelse. Prövningen huruvida sådant undantag borde göras

syntes böra tillkomma Kungl. Maj:t. Förordnande därom borde, med hänsyn

till att därigenom åvägabragtes en avvikelse från den normala ordningen,

icke ges utan att de tingshusbyggnadsskyldiga i nagotdera tingslaget gjort

anhållan därom och starka skäl förelåge för bifall till en sådan anhållan.

I promemorian omnämnes vidare en under arbetet på följdförfattningar

till nya rättegångsbalken framförd tanke, att Kungl. Maj:t borde erhålla

befogenhet att vid sammanslagning av tingslag förordna att kostnaderna för

hållande av tingshus å viss ort skulle gäldas av en eller flera kommuner inom

tingslaget liksom nu är förhållandet beträffande kostnaderna för s. k. tremansting.

Detta skulle avse det fall att tingsställe tillgodosåge allenast en

begränsad del av tingslaget, icke sammanfallande med förutvarande tingslag.

Då behov av att på detta sätt gestalta tingshusbyggnadsskyldigheten möjligen

kunde tänkas uppkomma i ett eller annat fall, borde enligt promemorian

Kungl. Maj :t äga rätt att förordna därom, då särskilda skäl förelåge

därför.

Ytterligare erinras i promemorian om de fall, då ett av de tingslag, som

skola sammanslås, utgöres av endast en kommun. Användes tingshus i sadant

tingslag allenast för rättskipningsändamål, syntes visserligen något principiellt

hinder ej föreligga mot att låta det sammanslagna tingslaget övertaga

tingshuset. Om det däremot även, kanske huvudsakligen, användes för

kommunala ändamål, torde förhållandet bliva ett annat. Att till det nya

tingslaget överföra det kapital som nedlagts för kommunalt ändamål syntes

nämligen ej kunna komma i fråga. Ej heller torde det vara möjligt att låta

tingslaget och kommunen taga del i tingshuset i samma förhållande som

kostnaderna för detsamma finge anses belöpa på lokaler för rättskipning å

ena sidan och övriga utrymmen å den andra. Situationen kunde jämföras med

den som förelåge, då stad i judiciellt hänseende förenades med domsaga.

Vederbörande tingslag bleve därvid icke delaktigt i någon stadens egendom,

medan staden i regel finge del i tingslagets egendom. Jämväl vid förening av

tingslag, varav det ena utgjorde särskild kommun och använde sitt tingshus

även för andra än rättskipningsändamål, syntes därför möjlighet böra finnas

för Kungl. Maj:t att meddela förordnande av innebörd att tingslagen alltjämt

skola vara enheter för tingshusbyggnadsskyldigheten.

Det erinras i promemorian även om den i det föregående antydda lösningen,

att de förutvarande tingslagen väl behölle tillgångar och skulder men att

tingshusbyggnadsskyldigheten för framtiden lades å det förenade tingslaget

som sådant. Praktiskt kunde detta innebära bl. a. att vart och ett av de förutvarande

tingslagen alltjämt finge svara för amorteringar å sina egna lån,

medan kostnaderna för underhåll och drift sloges ut på den nya enheten.

Det nya tingslaget skulle i sådant fall också svara för uppförande av nytt

gemensamt tingshus, om dylikt erfordrades. Endast undantagsvis borde dock

de ekonomiska frågorna erhålla en lösning efter dessa linjer. Ett fall, där

det emellertid kunde ifrågasättas att låta egendomen kvarbliva hos den ursprunglige

ägaren, ehuru det sammanslagna tingslaget bleve enhet för tings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 49.

husbyggnadsbesväret, förelåge då ett av tingsställena nedlades i samband med

sammanslagningen utan att nytt gemensamt tingshus uppfördes. Man syntes

i sådant fall kunna utan olägenhet låta det ej längre till användning avsedda

tingshuset få behållas av vederbörande tingslag. Hur sedan skulle förfaras

med tingshuset, ankonnne på dess ägare att bestämma. Skulle vid sammanslagning

av två tingslag nytt gemensamt tingshus uppföras, syntes det däremot

oftast lämpligt att de gamla tingshusen övertoges av den nya enheten.

Denna bleve härigenom i tillfälle att för det gemensamma bygget i första

hand anlita det kapital som de gamla tingshusen representerade.

Härefter upptages i promemorian frågan, om vid sammanslagning av

tingslag i något fall ersättning borde utgå mellan de förutvarande tingslagen.

I regel torde vartdera tingslaget tillföra den nya enheten sitt tingshus. Man

syntes därför kunna förvänta, att i de flesta fall de i sammanslagningen deltagande

tingslagen icke skulle resa några ersättningskrav mot varandra. I

varje fall vore det antagligt, att ersättningsyrkanden icke komme att framföras,

försåvitt nagon större skillnad ej förefunnes i värdet av den egendom

som medfördes å det ena och det andra hållet. Men även om det ena tingslagets

egendom skulle ha ett betydligt högre värde än det andras, vore därmed

icke givet att ersättning borde utgå. Det syntes vara tveksamt om krav

på ersättning överhuvud kunde grundas blott och bart därå att det ena

tingslaget medförde mer egendom än det andra. Förhållandet bleve ett annat,

om skillnaden i ekonomisk ställning berodde på försummelser i ett eller annat

hänseende från det ena tingslagets sida. Om ett tingslag i avvaktan på

sammanslagningen skuldsatt sig eller underlåtit att erlägga sedvanlig amortering

å befintliga skulder eller i hög grad eftersatt underhållet av sitt tingshus

och därigenom undvikit att utdebitera tingshusmedel i skälig omfattning,

syntes det salunda rimligt att det andra tingslaget erhölle viss ersättning. Sådan

ersättning syntes kunna uttagas genom särskild utdebitering inom tingslagets

kommuner. Om ersättningen skulle fördelas mellan kommunerna i det

andra tingslaget eller inbetalas till det nya tingslaget och avräkning äga rum

där, finge bestämmas med hänsyn till vad som kunde vara mest praktiskt i

det särskilda fallet.

Angående förfarandet vid ordnandet av de ekonomiska frågorna i samband

med sammanslagning av tingslag framliålles i promemorian, att det i

törsta hand borde tillkomma de tingsliusbyggnadsskyldiga själva att reglera

desamma. De tingshusbyggnadsskyldiga borde i god tid börja förbereda

lösningen av dessa frågor och även taga ställning till de förändringar i organisatoriskt

hänseende som kunde föranledas av tingslagens förening. Även

om det kunde förväntas, att de ekonomiska mellanhavandena i största utsträckning

komme att regleras genom överenskommelser mellan tingslagen

därvid de i promemorian skisserade normerna tjänade till ledning — kunde

det givetvis inträffa fall där uppgörelse ej kunde åvägabringas. I dylika

fall borde det få ankomma på Kungl. Maj:t alt avgöra tvistefrågan och meddela

de föreskrifter, som funnes påkallade i det särskilda fallet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 49.

13

I enlighet med vad sålunda anförts hade utarbetats och vid promemorian

som bilaga fogats ett utkast till lag med bestämmelser om tingshusbyggnadsskyldigheten

i vissa fall. De hittills berörda spörsmålen upptagas i 1 § av

förslaget. Paragrafens första stycke avser normalfallet, d. v. s. att de förutvarande

tingslagen ekonomiskt uppgå i det nybildade, och ger Kungl. Maj:t

befogenhet att, där uppgörelse icke kan träffas rörande tingslagens inbördes

ekonomiska förhållanden, meddela erforderliga bestämmelser därom. Andra

stycket ger Kungl. Maj:t befogenhet att i de speciella fall, om vilka förut

talats, föreskriva särbestämmelser angående tingshusbyggnadsskyldighetens

fördelning. Enligt detta stycke må Kungl. Maj:t, om skyldigheten att bygga

och underhålla tingshus på grund av särskilda omständigheter finnes ej böra

åvila det förenade tingslaget, förordna om skyldighetens fördelning mellan

olika delar av tingslaget efter vad som prövas skäligt.

I promemorian framhålles i anslutning härtill, att om enligt sådant förordnande

av Kungl. Maj:t som nu sagts tingshusbyggnadsskyldigheten fortfarande

skulle åvila de gamla tingslagen, dessa komme att behålla sin egendom

och såsom förut ha sina ekonomiska angelägenheter åtskilda. Några ytterligare

spörsmål av ekonomisk art, som kunde kräva sin lösning i samband

med tingslagsföreningen, uppkomme därför icke. Ginge däremot förordnandet

ut på att tingshusbyggnadsskyldighelen skulle åvila en eller flera kommuner,

som förut icke utgjort tingslag, kunde vissa ekonomiska spörsmål

aktualiseras, exempelvis angående inlösen i tingshus. Nåddes ej enighet mellan

vederbörande i dylik fråga, kunde Kungl. Maj:t med stöd av första stycket

meddela nödiga bestämmelser. I utkastet hade tingshusbyggnadsskyldigheten

angivits som »skyldigheten att bygga och underhålla tingshus», men

det erinras om att i densamma inginge även skyldigheten att hålla häkte. I

fråga om sådana kostnader för domsagas kansli, som enligt lagen den 18 juli

1942 åvilade tingslaget, uttalas i promemorian, att om Kungl. Maj:t enligt

andra stycket av den föreslagna paragrafen förordnade, att tingshusbyggnadsskyldigheten

skulle åvila annan enhet än det förenade tingslaget, det

syntes vara mest ändamålsenligt, att nämnda enhet även bleve bärare av

kanslihållningsskyldigheten. Vad i 1942 års lag stadgades angående tingslag

borde sålunda i dylikt fall äga tillämpning å sagda enhet. Det hade ej synts

erforderligt att i sistnämnda lag intaga uttryckligt stadgande härom.

Vidare har i promemorian upptagits även det andra av de i det föregående

nämnda spörsmålen i fråga om tingshusbyggnadsskyldigheten, som aktualiseras

genom nya rättegångsbalkens ikraftträdande, nämligen om särskilda

bestämmelser angående lokalkostnader m. m. för tingssammanträde med tremansnämnd.

Det framhålles i promemorian, att dylika sammanträden ofta

anordnades för att tillgodose behovet av snabbare rättskipning i viss ort.

Så vore t. ex. ofta fallet med tremanstingen i de städer vilkas rådhusrätt indragits.

Det syntes i dylika fall vara skäligt, att vederbörande kommun, eventuellt

tillsammans med någon närliggande kommun, bestrede utgifterna för

sammanträdeslokalen och övriga med dess upplåtande sammanhängande

kostnader. En dylik ordning förutsatte en lagbestämmelse av motsvarande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

innehåll som 7 § andra stycket (in fine) lagen den 7 maj 1918 om särskilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. Förslag till

sådan bestämmelse hade därför upptagits i 2 § av lagutkastet. I motsats till

1918 års lag innehölle förslaget intet stadgande för det fall att flera tingslag

skulle deltaga i kostnaderna. Ett sådant stadgande syntes nämligen

hädanefter komma att sakna betydelse.

2 § av lagutkastet innehåller, att om ting med tremansnämnd skall hållas

å annan ort än den där tingsställe är och utgifterna för sammanträdeslokalen

och övriga med dess upplåtande sammanhängande kostnader finnas

icke böra åvila tingslaget i dess helhet, Kungl. Maj:t skall äga bestämma,

att kostnaderna i stället skola gäldas av viss eller vissa kommuner inom

tingslaget samt, där två eller flera kommuner prövas skola deltaga i kostnaderna,

efter vilka grunder dessa skola fördelas mellan dem.

Slutligen framhålles i promemorian, att den föreslagna lagen borde träda

i kraft i god tid innan nya rättegångsbalken började tillämpas, förslagsvis

den 1 juli 1947.

Yttrandeu över promemorian.

över den inom justitiedepartementet upprättade promemorian ha yttranden

inhämtats från rikets hovrätter samt från styrelserna för föreningen Sveriges

häradshövdingar, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund.

Vidare ha yttranden inhämtats från de tingshusbyggnadsskyldiga i samtliga

de tingslag, som enligt uppgjorda planer och förslag beräknas komma

att ingå i nybildade tingslag vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Därvid

har särskilt begärts, att de tingshusbyggnadsskyldiga skulle angiva, huruvida

de nuvarande tingslagen ansåges böra bibehållas såsom enheter för

tingshusbyggnadsskyldigheten, även om de bleve sammanslagna i judiciellt

avseende, samt i annat fall huruvida ersättning från det ena tingslaget till

det andra, avseende t. ex. lösen för andel i tingshus, kunde antagas komma

i fråga. Yttranden av detta slag hava avgivits av de tingshusbyggnadsskyldiga

i 102 tingslag, fördelade på 50 domsagor och 22 län, ävensom av vederbörande

länsstyrelser och domhavande.

Det vid promemorian fogade lagutkastet har i huvudsak biträtts eller lämnats

utan erinran i samtliga yttranden utom ett, det som avgivits av de tingshusbyggnadsskyldiga

i Åkerbo och Skinnskattebergs tingslag. De sistnämnda

ha ansett, att om två eller flera tingslag sammanslås, bör det nybildade tingslaget

efter fulla värdet lösa all egendom som tages i anspråk och att utkastet

på den grund icke kunde tillstyrkas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förordar, att lagen göres tillämplig även

på redan verkställda sammanslagningar av tingslag, så att ännu kvarstående

tvister i samband därmed kunde lösas. De betänkligheter, som man måste

hysa mot att giva en ny lag återverkande kraft ansåge länsstyrelsen i detta

fall kunna vika, då det här gällde en speciallagstiftning, som icke på något

väsentligt sätt kunde inverka på enskilda medborgares förhållanden. Läns
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

15

styrelsen erinrar om att vid antagandet av 1932 års lag om stads och landsbygds

förenande i judiciellt avseende Kungl. Maj ds förslag innehöll en bestämmelse

om dylik retroaktiv tillämpning. I denna del blev förslaget icke

antaget av riksdagen, men länsstyrelsen vill ifrågasätta, om icke detta spörsmål

borde tagas upp på nytt, då det eljest syntes bliva omöjligt att få slut

på en tvist av detta slag, som vore aktuell inom Västmanlands län.

Liknande synpunkter anföras av t. f. domhavanden i Västmanlands västra

domsaga, som anför att i anledning av tidigare sammanslagningar inom ett

av tingslagen i domsagan stridigheter hade förekommit praktiskt taget alltsedan

1907 och icke visade någon tendens att avtaga.

I formellt avseende har Göta hovrätt om utkastet anfört följande. Tingshusbyggnadsskyldigheten

omfattade icke endast, såsom angivits i det föreslagna

andra stycket av 1 §, skyldigheten att bygga och underhålla tingshus

utan även skyldighet att bekosta lokaler för kansli. Stadgandet borde formuleras

så att det innefattade alla de förpliktelser, som åvilade de tingshusbyggnadsskyldiga.

För det fall att Konungen jämlikt 1 § andra stycket förordnade

om tingshusbyggnadsskyldighetens fördelning så, att dylik skyldighet

skulle åvila en eller flera kommuner, som förut icke utgjort tingslag,

samt ekonomisk uppgörelse mellan vederbörande icke kunde träffas, vore det

enligt promemorian avsett, att Kungl. Maj:t med stöd av stadgandet i första

stycket skulle kunna meddela erforderliga bestämmelser. Emellertid avsåge

detta enligt sin lydelse endast »tingslagens» inbördes ekonomiska förhållanden

och vore därför icke omedelbart tillämpligt i det sålunda avsedda fallet.

Det syntes därför vara nödvändigt med ett tillägg till andra stycket av innehåll,

att stadgandet i första stycket skulle äga motsvarande tillämpning för

det nu avsedda fallet. Slutligen anmärktes, alt enär 1918 års lag om sammanträden

med tremansnämnd skulle gälla till slutet av 1947, 2 § i utkastet icke

borde träda i kraft redan den 1 juli 1947.

Stgrelsen för svenska stadsförbundet har i sitt yttrande erinrat om det av

kommunalskatteberedningen framlagda förslaget till tingshusbyggnadsväsendets

förstatligande och uttalar som sin uppfattning att ett sådant förstatligande

borde äga rum.

Stgrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:

I anslutning till förevarande remiss får styrelsen i underdånighet hemställa

att det utredningsarbete rörande revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten

och ändrad organisation av tingshusbyggnadsskyldigheten,

som avsatt resultat i 1936 års av särskilda sakkunniga framlagda betänkande,

kommunalskatteberedningens betänkande III och 1942 års lagstiftning

om fördelning mellan stat och tingshusbyggnadsskyldiga av kostnaden

för domsagokanslierna, snarast måtte återupptagas och slutföras. Det

nuvarande tillståndet är i flera avseenden otillfredsställande. Sålunda har

det kunnat inträffa att kommuner, vilka ingå i tingslag, sedan åratal varit

orepresenterade vid tingshusbyggnadsskyldigas ombudssammanträden, emedan

äldre ombud avlidit och kommunen försummat att välja nytt ombud.

Anledningen till att något sådant kunnat hända är frånvaron av lagbestämmelser

rörande kommuns rätt och skyldighet att välja ombud samt underlåtenhet

från vederbörande häradshövdings sida att fästa kommunens upp
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

märksamhet på att kommunen icke längre haft något tingshusombud. Bristen

på mandatbestämmelser har vidare medfört att tingshusombuden i decennier

kunnat representera sina kommuner utan alt någonsin stå under omval.

Under sådana förhållanden är det mindre märkligt att tingshusombudens

förhållande till häradshövdingarna många gånger präglats av en undfallenhet

och en osjälvständighet, som föga rimmat med den uppgift, som tilltänkts

dem. Särskilt tydligt har detta trätt i dagen då frågor om anläggande

på tingshusbyggnadsskyldigas bekostnad av särskilda häradshövdingbostäder

varit uppe. Någon tvekan om att ett åtagande av denna karaktär legat

utanför tingshusbyggnadsskyldiges och därmed även tingshusombudens kompetens

borde icke behövt förekomma efter den grundliga utredning i ämnet,

som 1936 års sakkunniga presterat. Icke förty ha på flera håll häradshövdingarna

själva medverkat till att olagliga beslut om sådana åtaganden av

tingshusombuden fattats och verkställts. Även sedan genom ett nyligen timat

rättsfall — regeringsrättens årsbok 1946 ref. 5 — all möjligen återstående

oklarhet i denna rättsfråga skingrats har det inträffat att beslut om uttaxering

av tingshusmedel för bland annat uppförande av häradshövdingbostäder

kunnat fattas av tingshusombuden. I ett fall, från Västerbottens län, utarbetade

t. o. in. en för häradshövdingbostadens uppförande av tingshusombuden

utsedd byggnadskommitté ett utlåtande, där man dels sökte göra

gällande att dylika av regeringsrätten såsom nulliteter underkända beslut

kunde vinna laga kraft utan att vara av länsstyrelse fastställda, dels åberopade

den omständigheten att Kungl. Maj:t i statsråd beviljat byggnadstillstånd

för bostadens uppförande såsom stöd för uppfattningen att sagda

bostadsbyggande trots Leksandsfallet låge inom tingshusbyggnadsskyldigas

kompetens. I andra fall har det inträffat att vederbörande kommun av förut

nämnd orsak saknat representant vid tingshusombudens sammanträde i bostadsfråga

av nyssnämnt slag och följaktligen icke haft möjlighet att annorledes

än genom nullitetsbesvär skydda sig för en olaglig uttaxering, en möjlighet

som i brist på kunskap om rättsläget vanligen försummats. På sina

håll råder dessutom oklarhet beträffande fördelningen av tingshusbyggnadsbesväret

mellan de i tingslaget ingående kommunernas invånare. Fall ha

inträffat när medlemmarna i en kommun ensamma fått bära lokalkostnaden

för ett där beläget tingsställe samtidigt med att de fått bidraga till lokalkostnaderna

för övriga tingsställen inom tingslaget. Understundom kan naturligtvis

ett sådant avsteg från den kommunala likställighetsprincipen te sig

välgrundat men bristen på klara lagregler om när sådana avvikelser skola få

förekomma är likväl kännbar. Det nu anförda torde visa att ett behov föreligger

av lagbestämmelser rörande både tingshusbyggnadsskyldigas organisation

och kompetens. Huruvida lösningen bör sökas efter hittills upprätthållna

linjer eller genom förstatligande, såsom kommunalskatteberedningen

föreslagit, saknar styrelsen anledning att nu ingå på.

Angående de från vissa länsstyrelser, domhavande och tingshusbyggnadsskyldiga

inhämtade yttrandena kan sammanfattningsvis anföras följande.

De tingshusbyggnadsskyldiga i 32 domsagor med tillhopa 65 tingslag ha

hemställt, att de ifrågavarande tingslagen måtte få bibehållas såsom ekonomiska

enheter, i varje fall om de hittillsvarande tingsställena bibehölles. I

endast 7 domsagor med tillhopa 14 tingslag ha de tingshusbyggnadsskyldiga

förordat att det nybildade tingslaget skulle utgöra en enhet även i ekonomiskt

hänseende. Ersättning mellan tingslagen inbördes antages komma i

fråga beträffande 4 av dessa tingslag. I samtliga nu nämnda fall ha veder
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

17

börande länsstyrelser och domhavande, i den mån de uttalat sig om de tingshusbyggnadsskyldigas

förslag, tillstyrkt desamma.

I de övriga It domsagorna med tillhopa 23 tingslag äro de tingshusbyggnadsskyldiga

i domsagornas olika tingslag inbördes oeniga eller ock yttrandena

av växlande innehåll allt efter olika föreliggande förslag till omreglering

av tingslagen.

Departementschefen.

Såsom framgår av den föi-egående redogörelsen gäller sedan gammalt, att

skyldigheten att hålla lokaler för häradsrätterna icke ankommer på vare sig

staten eller kommunerna utan direkt åligger de skattskyldiga inom häradsrättens

domsområde, tingslaget. Detta bildar för ändamålet icke någon kommun

i vanlig mening, utan skyldigheten åvilar tingslagets skattskyldiga såsom »menighet»

och utgör ett s. k. allmänt besvär, den form för samhällsuppgifters

genomförande med direkta prestationer — i tjänster, varor eller pengar —

som i äldre tid var vanlig men nu alltmera kommit ur bruk.

Denna s. k. tingshusbyggnadsskyldighet inbegriper anordnande och underhåll

av lokaler för rättens sammanträden, alltså tingshus i egentlig mening,

och för domsagokansli, även om detta är beläget på annan ort än tingsstället,

samt för förvaring av häktade. Om lokaler för domsagas kansli finnas

närmare bestämmelser i lag den 18 juli 1942, men i övrigt finnas om tingshusbyggnadsskyldigheten

endast vissa mycket knapphändiga och ålderdomliga

bestämmelser i byggningabalken.

Om skyldighetens fördelning gäller enligt lag den 5 juni 1909, att i kostnaden

skola deltaga alla de som inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,

efter de grunder som i allmänhet äro stadgade för utgörande av sådana utskylder.

Däremot finnas inga bestämmelser om förvaltning av inflytande

medel, byggnader och annan egendom. Författningsenligt tillkommer det

länsstyrelsen att pröva och avgöra frågor om sådan skyldighet, men sedan

lång tid tillbaka har sedvanemässigt utbildat sig en självstyrelse i dessa angelägenheter,

ordnad i något växlande former. Vanligen utövas de tingshusbyggnadsskyldigas

beslutanderätt på stämma, sammansatt av ombud för

tingslagets kommuner. Som verkställande organ finnes i allmänhet en tingshusstyrelse

eller liknande, och former för dess beslut ha utbildats efter förebild

av den kommunala förvaltningen.

Vid olika tillfällen har en närmare reglering eller förändring av dessa förhållanden

varit på tal. I del förslag till omläggning av den kommunala beskattningen,

med syfte framför allt att utjämna den kommunala skattebördan,

som framlades av kommunalskatteberedningen år 1943, föreslogs att

tingshusbyggnadsskyldigheten skulle övertagas av staten. I föreliggande

ärende har svenska stadsförbundet uttalat sig i samma riktning, och en

allmän reglering av frågan har förordats av svenska landskommunernas förbund.

Jag anser mig icke i detta sammanhang böra gå närmare in på frågan

om tingshusbyggnadsskyldigheten i hela dess vidd men vill framhålla, att det

ur skatteutjämningssynpunkt är tvivelaktigt om den fördel som skulle vin
Rihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 49.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 49.

nas genom tingshusbyggnadsskyldighetens avskaffande är av någon större

betydelse. Frågan har helt naturligt ett samband med en allmän översyn

av den kommunala beskattningen med hänsyn till ojämnheten i skattebördan

mellan olika kommuner. För övrigt bör erinras om att tingshusbyggnadsskyldigheten

utgör eu motsvarighet till städernas — väsentligt mera omfattande

— skyldighet att själva svara för rättskipningen därstädes och

icke synes böra komma under omprövning utan att jämväl sistnämnda spörsmål

för städernas del överväges. Frågan om avskaffande av nämnda skyldighet

för städerna är av genomgripande betydelse och har ännu icke på

allvar aktualiserats. För egen de! är jag böjd för att anse, att den historiskt

givna ordningen i detta hänseende har stora fördelar. Av det sagda framgår,

att man för närvarande har att räkna med att tingshusbyggnadsskyldigheten

alltjämt kommer att bestå såsom ett tingslagsmenighetens besvär. Ur rättskipningens

synpunkt förtjänar framhållas, alt den omsorg som de lokala

organen nedlagt på sina domstolslokaler har för häradsrätterna — jämte

nämndemannainstitutionen — inneburit en värdefull förankring hos allmänheten.

Uppgiften har också omfattats med stort intresse och i regel fullgjorts

på ett förtjänstfullt sätt. De undantag som må ha förekommit torde

ha haft sin orsak i särskilda förhållanden, som verkat återhållande, såsom

aktuella domsagoregleringar och liknande, varjämte på senare tid en viss

osäkerhetskänsla rått inför rättegångsreformen och dess konsekvenser. Afl

under och efter kriget vissa dröjsmål uppkommit genom materielsvårigheter

kan självfallet icke läggas de tingshusbyggnadsskyldiga till last; de bero i

stället på att de statliga myndigheterna ansett andra behov ännu mer trängande.

Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla angelägenheten av

att, när byggnadstillstånd kan erhållas, behövliga nybyggnader och andra

erforderliga åtgärder genomföras så att tidsenliga lokaler så snart som möjligt

finnas att tillgå i de domsagor, där det nu är mindre väl ordnat.

Förslag har även framkommit om en närmare reglering i lag av tingshusbyggnadsskyldigheten

och av formerna för beslut, förvaltning m. m. Ett

sådant förslag framlades 1936 av särskilda sakkunniga. I anledning av vad

styrelsen för svenska landskommunernas förbund anfört vill jag framhålla,

att även om en fullständig laglig reglering av tingshusbyggnadsskyldigheten

skulle mera bestämt fixera dess omfattning, det dock redan nu måste anses

i stora drag fastslaget genom praxis vad skyldigheten omfattar. Beslut av de

tingshusbyggnadsskyldiga, som går utanför denna ram, kan undanröjas genom

överklagande. Sakkunnigförslaget väckte på sin tid delade meningar,

och jag är icke i tillfälle att nu närmare pröva dess detaljer.

Min avsikt är således att för närvarande upptaga till behandling endast de

frågor rörande tingshusbyggnadsskyldigheten, som kräva ett avgörande i anledning

av nya rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948. Det är

i två hänseenden, som särskilda bestämmelser bli erforderliga i detta sammanhang.

Det första spörsmålet avser sammanslagning av tingslag. För närvarande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

19

är det ganska vanligt, att domsaga består av två eller flera tingslag. Av rikets

115 domsagor äro nära hälften eller 56 stycken delade på detta sätt.

Efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande skall däremot domsaga endast

undantagsvis vara delad. Enligt ett inom justitiedepartementet uppgjort förslag,

till vilket jag icke tagit slutlig ställning, skulle antalet tingslag genom

sammanslagningar minskas från 179 till 129. Redan nu kan alltså förutses,

att ett stort antal tingslag komma att sammanslås.

Några lagbestämmelser om sättet för genomförandet av dylika sammanslagningar

finnas icke. Reglerna om ändringar i den kommunala indelningen

gälla icke detta fall. Endast för ett speciellt fall av ändring i den judiciella

indelningen, nämligen då stad lägges under landsrätt, finnas bestämmelser i

lag den 17 juni 1932.

Eftersom tingshusbyggnadsskyldigheten åligger tingslaget som sådant, kommer

den efter sammanslagning av två tingslag i princip att åvila det nybildade

tingslaget. Hur sammanslagningen inverkar på äganderätten till de förutvarande

tingslagens egendom och ansvaret för deras skulder, är däremot — i

avsaknad av lagbestämmelser — mera ovisst. Det torde emellertid icke råda

någon meningsskiljaktighet om att de tingshusbyggnadsskyldiga själva äga

träffa uppgörelse härom och exempelvis avtala, att tingslagens tillgångar och

skulder skola utan vidare övergå på det nybildade tingslaget. Om återigen

sådan uppgörelse icke träffas, fordras reglering i lag. Liksom då stad lägges

under landsrätt bör det i sådant fall ankomma på Kungl. Maj:t att giva erforderliga

föreskrifter.

Förslag till lagbestämmelse härom har framlagts i den förut nämnda, inom

justitiedepartementet upprättade promemorian. Förslaget, som upptages i 1 §

första stycket i det vid promemorian fogade lagutkastet, har tillstyrkts i

praktiskt taget alla däröver avgivna yttranden.

Såsom framhållits i promemorian torde det i de flesta fall ej vara motiverat,

att vid uppgörelse av angivet slag ersättning föreskrives mellan de sammanslagna

tingslagen inbördes. Den omständigheten, att det ena tingslaget tillför

den nybildade enheten egendom av proportionsvis större värde än det

andra tingslaget, synes i regel icke i och för sig utgöra tillräcklig anledning

att föreskriva likvider mellan dem. Så kan däremot vara fallet, om stor skillnad

föreligger mellan tingslagens sätt att sköta sin ekonomi, så att exempelvis

det ena tingslaget i märklig mån avvikit från vad som är brukligt och ekonomiskt

försvarligt i fråga om skuldsättning, amortering av lån, underhåll av

byggnader eller annat.

Vad hittills anförts har avsett de fall, i vilka efter sammanslagningen del

nybildade tingslaget skall utgöra en ekonomisk enhet i den meningen, att

tingshusbyggnadsskyldigheten bäres lika av hela tingslaget. Såsom närmare

utvecklas i nämnda promemoria kunna emellertid i vissa fall såväl praktiska

skäl som skälighetshänsyn tala för att tingshusbyggnadsskyldigheten för

framtiden fördelas på särskilt sätt inom tingslaget. I första hand bör därvidlag

uppmärksammas det fallet, att vid sammanslagningen någon ändring icke

göres i fråga om de förutvarande tingslagens olika tingsställen. Sammanslag
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

ningen blir i dessa fall övervägande formell; mål från det förutvarande

tingslaget handläggas även därefter huvudsakligen endast på dettas hittills

nyttjade tingsställe och med nämnd från kringliggande kommuner. I ett sådant

fall torde, framhålles det i promemorian, de tingshusbyggnadsskyldiga

ofta föredraga, att det i fråga om den ekonomiska förvaltningen i huvudsak

förblir vid det gamla, så att vartdera av de förutvarande tingslagen även i

tortsättningen bekostar och förvaltar sitt tingshus. Av yttrandena över promemorian

framgår i själva verket, att detta i det alldeles övervägande flertalet

fall är de tingshusbyggnadsskyldigas önskan. Även praktiska skäl tala

för en sådan lösning i fall av denna typ.

I promemorian ha nämnts även vissa andra fall, där det kan vara motiverat

att ordna sammanslagningen på annat sätt än så att de förutvarande

tingslagen med alla tillgångar och skulder utan vidare gå upp i det nybildade.

Bland annat har pekats på de tingslag, vilka nu bestå av en enda kommun

och stundom ha ett tingshus, som delvis användes för andra ändamål.

Av dessa skäl har i promemorian föreslagits införande av en lagbestämmelse

av innehåll, att om skyldigheten att bygga och underhålla tingshus på

grund av särskilda omständigheter finnes ej böra åvila det förenade tingslaget,

Kungl. Maj:t skall äga förordna om skyldighetens fördelning mellan

olika delar av tingslaget efter vad som prövas skäligt. Detta förslag vill jag

biträda. Emellertid torde böra väljas en formulering, av vilken klart framgår,

att bestämmelsen avser alla de angelägenheter, som bruka hänföras under

tingshusbyggnadsskyldigheten, således anordnande av såväl tingshus och

häradshäkte som kanslilokaler och vad därtill hör. Enklast torde detta innefattas

i den hävdvunna termen »tingshusbyggnadsskyldigheten», varunder

alltså inbegripes alla de besvär som i detta hänseende enligt lag eller sedvänja

åvila tingslagets menighet.

I undantagsfall torde även en sådan särskild fördelning av tingshusbyggnadsskyldigheten

som nu nämnts giva anledning till att fråga uppkommer om

ersättning mellan olika delar inom ett tingslag, såsom inlösen av tingshus

eller dylikt. Så torde visserligen icke bli förhållandet, om två hittillsvarande

tingslag bibehållas såsom ekonomiska enheter. Om däremot dylika enheter

skulle komma att nybildas inom ett tingslag, t. ex. så att vissa kommuner

— som förut icke utgjort ett tingslag — skola övertaga och underhålla ett

nu befintligt tingshus, kan frågan om inlösen bliva aktuell. Även i så fall bör

det naturligtvis i första hand ankomma på de tingshusbyggnadsskyldiga

själva att träffa uppgörelse, men det torde likväl vara erforderligt med ett

stadgande om att, där uppgörelse icke träffas, Kungl. Maj:t skall äga meddela

erforderliga bestämmelser. Såsom framhållits av Göta hovrätt, torde

formuleringen av första stycket i 1 § av det remitterade lagutkastet icke

täcka även detta fall utan ett tillägg härom böra göras i andra stycket av

samma paragraf.

Det andra spörsmålet i fråga om tingshusbyggnadsskyldigheten, som påkallar

uppmärksamhet vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande, hänför sig

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 49.

21

till 1918 års lag om sammanträden med s. k. tremansnämnd för handläggning

av vissa enklare mål och ärenden. Om tid och plats för hållande av dylikt

sammanträde beslutar Kungl. Maj:t, och i samband därmed skall även

avgöras, om utgifterna för sammanträdeslokal och övriga med dess upplåtande

sammanhängande kostnader skola gäldas av tingslaget eller av en

eller flera kommuner inom detta. Det senare kan vara befogat exempelvis

om sammanträde av detta slag hålles på annan ort än tingsstället och i första

hand tillgodoser intresset av snabbare rättskipning för den orten och dess

omnejd. 1918 års lag kommer att upphävas vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande

och i huvudsak ersättas av bestämmelser i rättegångsbalken. Åven

därefter erfordras emellertid lagbestämmelse angående kostnaden för sammanträdeslokal

i enlighet med vad som nu gäller. På sätt föreslagits i promemorian

bör en bestämmelse härom meddelas.

De föreslagna bestämmelserna böra träda i kraft den 1 juli 1947. Då 1918

års lag om sammanträden med tremansnämnd kommer att gälla till 1947

års slut, böra övergångsbestämmelserna innehålla, att av Kungl. Maj:t enligt

2 § meddelad föreskrift ej skall äga tillämpning förrän från och med den

1 januari 1948.

Det torde vara praktiskt att vad i 1 § stadgas om förutvarande tingslags

inbördes ekonomiska förhållanden skall tillämpas jämväl där tingslag förenats

före lagens ikraftträdande och uppgörelse ej träffats dessförinnan.

2 § är enligt sin lydelse tillämplig oavsett när tingslaget bildats.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om tingshusbgggnadsskyldigheten i vissa fall.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, liar

här uteslutits.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 49.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 januari

1947.

Närvarande:

justitieråden Gyllenswärd,

Nissen,

Hellquist,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 17 januari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn B. F. C. Lassen.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

23

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 31 januari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 29 januari

1947 avgivna utlåtande över det den 17 i samma månad till lagrådet

remitterade förslaget till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer föredraganden,

att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:95 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall. a1 i texten
  2. 1LU 1947:16 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall. 1 a1 i texten