Sök i Ratio Lex

Angående livränta åt Inga Elisabeth Karlsson rn. in

1947-02-07 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:73, Angående livränta åt Inga Elisabeth Karlsson rn. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts “proposition nr 73.

1

''Sr 73.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående livränta

åt Inga Elisabeth Karlsson rn. in.; given Stockholms

slott den 7 februari 1947.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe

mentschefen hemställt.

GUSTAF.

Allan Vougt.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott

den 7 februari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Yougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Yougt, följande.

l:o.

Under skjutövning med granatkastare den 4 september 1945 vid Jönköpings—Kalmar

regemente inträffade en explosion, varvid värnpliktige furiren

404 18 41 E. E. Gezelius dödades. Med anledning härav har Inga Elisabeth

Karlsson, Misterhult, Mosstorp, anhållit om rätt till livränta för sig från och

med den 5 september 1945. Sökanden har anfört, att hon varit trolovad mod

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 73.

328 47

s. 2 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Gezelius, att vigsel mellan dem varit utsatt att äga rum den 8 september

1945 samt att hon den 25 februari 1946 nedkommit med ett barn, vartill den

avlidne varit fader.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Aspelands och Handbörds domsaga

genom utslag den 28 maj 1946, som vunnit laga kraft, förklarat, att

Gezelius skulle anses som fader till Inga Karlssons barn Lil Christina och

att barnet vore trolovningsbarn samt att riksförsäkringsanstalten genom beslut

den 26 juli 1946 enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, tillerkänt

barnet en årlig livränta av 360 kronor från och med den 25 februari 1946

till dess det uppnått 16 års ålder samt provisoriskt tillägg från och med den

1 juli 1946 med 90 kronor för år jämte intill utgången av år 1947 dyrtidstilllägg

med 40 % å såväl livräntan som det provisoriska tillägget.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 5 oktober 1946 anfört att, då

militärersättningsförordningen icke stadgade rätt till livränta för trolovad,

sådan icke hade kunnat tillerkännas Inga Karlsson av riksförsäkringsanstalten.

Därest olycksfallet inträffat sedan äktenskapet ingåtts, skulle Inga Karlsson

i egenskap av änka ha tillerkänts, så länge hon levat ogift, en årlig livränta

med 540 kronor och provisoriskt tillägg från och med den 1 juli 1946

med 135 kronor för år jämte intill utgången av år 1947 dyrtidstillägg med 40 %

å såväl livräntan som det provisoriska tillägget. Då skäl syntes tala för att

Inga Karlssons framställning vunne beaktande, hemställde anstalten, att

Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder för att bereda Inga Karlsson ersättning

jämlikt grunderna i militärersättningsförordningen.

Statskontoret har i utlåtande den 8 november 1946 i likhet med riksför

säkringsanstalten funnit skäl tala för att Inga Karlsson bereddes understöd

av statsmedel. Ämbetsverket hemställde alltså, att Kungl. Maj:t måtte på

sätt skett i tidigare liknande fall föreslå riksdagen medgiva, att till Inga

Karlsson, så länge hon lever ogift, finge från anslaget till diverse pensioner

och understöd m. in. utbetalas den ersättning, som med tillämpning av militärersättningsförordningen

skulle ha tillkommit henne, därest hon varit gift med

den avlidne.

I likhet med de hörda myndigheterna förordar jag, att Inga Karlsson erhåller

ersättning av statsmedel med belopp motsvarande vad som skulle ha

utgått, om hon vid tiden för olycksfallet varit gift med Gezelius. Ersättningen

synes böra utgå — livränta jämte dyrtidstillägg från och med den 5 september

1945 och provisoriskt tillägg jämte dyrtidstillägg därå från och med den 1 juli

1946 — från det under riksstatens tolfte huvudtitel uppförda anslaget till

diverse pensioner och understöd m. m.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj: t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till Inga Elisabeth Karlsson må, så länge hon lever ogift,

från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. utbetalas

den ersättning, som med tillämpning av militärersättningsförordningen

skulle ha tillkommit henne, därest hon vid E. E. Gezelius’

den 4 september 1945 inträffade död varit gift med denne.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

2:o.

Den 21 augusti 1944 kolliderade i Horna i korsningen mellan en s. k.

skiftesväg och allmänna vägen Kristianstad—Åhus en kronan tillhörig lastbil,

förd av en värnpliktig, med en likaledes kronan tillhörig motorcykel,

förd av värnpliktige 470—20—41 U. M. Persson och med kaptenen i Smålands

artilleriregementes reserv, jur. kand. C. I. Beörecz som passagerare,

med påföljd att Persson och Beörecz erhöllo så svåra skador, att

de ljöto en nära nog ögonblicklig död. Av utredningen framgår, att

lastbilen, som ingick i en militär kolonn och som från skiftesvägen

fördes upp på allmänna landsvägen, hade låg fart, medan däremot motorcykeln

framfördes med stor hastighet. Fältkrigsrätten nr 26, dit lastbilsföraren

instämts för vållande till annans död m. m., prövade i utslag den 22 december

1944 rättvist lämna den mot honom förda talan utan bifall.

Riksförsäkringsanstalten har i anledning av olyckshändelsen genom beslut

den 27 oktober 1944 tillerkänt Beörecz änka, Anna Elisabet Christina,

årlig livränta med 975 kronor från och med den 22 augusti 1944 så länge

hon lever ogift samt genom beslut den 7 april 1945 tillerkänt makarnas

dotter, Elna Birgitta Catharina, född den 5 mars 1945, årlig livränta med

650 kronor att utgå från och med den 5 mars 1945 till dess hon uppnått 16

års ålder.

Christina Beörecz har sedermera framställt yrkande om vissa ytterligare

ersättningar. Dessa ha slutligen preciserats till ersättning för begravningskostnader

med 1 500 kronor samt till livränta för henne själv med 150 kronor

för månad från olyckstillfället så länge hon lever ogift samt för dottern med

100 kronor för månad intill fyllda 18 år.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning ha, efter

det yttrande inhämtats från försvarets skaderegleringsnämnd, i skrivelse den

27 augusti 1946 med överlämnande av handlingarna i ärendet anfört bland

annat.

Genom utslag av domstol har förklarats, att det icke blivit styrkt, att

föraren av automobilen vållat kollisionen. Det är icke omöjligt, men torde

dock ej vara säkert, att det i händelse av rättegång mot kronan skulle anses

vara från dennas sida styrkt, att bemälde förare icke varit vållande till sammanstötningen.

Annorlunda torde saken ligga till i fråga om föraren av motorcykeJn.

Denna, framfördes av honom med stark fart, oavsett att han måste ha

lagt marke till fordonskolonnen, av vilken 15 fordon redan befunno sig på

landsvägen och framfördes i riktning mot motorcykeln, samt han således haft

anledning att rakna med att eventuellt ytterligare några, kolonnen tillhörande

fordon annu icke kommit ut på landsvägen. Det torde därför kunna betecknas

såsom tämligen säkert, att kronan icke kan visa, att föraren av motorcykeln

ej förorsakat sammanstötningen genom vårdslöshet eller försummelse Kro

nan torde darfor icke kunna undgå att utgiva skäligt skadestånd i anledninav

den inträffade olyckan. Do anspråk, som avse engångsbelopp, ha därför

också av civilförvaltningen och tygavdelningen bifallits.

Nagot regressanspråk från kronans sida kommer givetvis icke i fråga.

På grund av vad sålunda förekommit få försvarets civilförvaltning och

arméforvaltningens tygavdelning hemställa, att Kungl. Maj:t måtte dels

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

medgiva, att för utbetalande till fru Beörecz och hennes förenämnda

dotter av livräntor från och med den 22 augusti 1944 respektive den

5 mars 1945 till den 1 juli 1947 med till den förra 68 kronor 75 öre och till

den senare 45 kronor 83 öre i månaden erforderliga belopp må av ämbetsverken

disponeras från anslaget till reglering av skador i följd av trafik med

försvarets motorfordon, dels ock för riksdagen framlägga proposition om anvisande

av behövliga medel att från det under riksstatens tolfte huvudtitel

uppförda anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. såsom livräntor

utgå till fru Beörecz och dennas dotter för tiden från och med 1 juli 1947,

dock att, därest till dessa eller någon av dem skulle komma att från riksförsäkringsanstalten

utgivas livräntor till högre belopp än ovan angivits, avdrag

bör göras även för sålunda överskjutande belopp.

Försvarets skaderegleringsnämnd har tillstyrkt ersättning i enlighet med

det av ämbetsverken framlagda förslaget.

Statskontoret har i utlåtande den 13 september 1946 förklarat sig intet ha

att erinra mot att en uppgörelse med kaptenen Beörecz efterlevande komme

till stånd i enlighet med det förslag, som avgivits av civilförvaltningen och

arméförvaltningens tygavdelning.

Genom brev den 11 oktober 1946 har Kungl. Maj:t medgivit, att änkan

Beörecz och hennes dotter Elna Birgitta Catharina finge beredas ersättning

för tid intill den 1 juli 1947 i enlighet med vad civilförvaltningen och arméförvaltningen

hemställt, med iakttagande dock av att å livränta icke finge

utgå sådan tilläggsförmån, som eljest tillkommer pensionstagare. Härav föranledda

kostnader skulle bestridas från anslaget till reglering av skador i

följd av trafik med försvarets motorfordon. Beträffande livräntor för tid efter

den 1 juli 1947 ville Kungl. Maj:t framdeles meddela beslut.

Departements- I likhet med myndigheterna anser jag, att kronan på grund av ifrågavarande

chefen. olyckshändelse bör utgiva särskild ersättning till Christina Beörecz och hennes

dotter Catharina. Av riksdagen bör utverkas medgivande, att ersättningen

må gäldas av anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. På

sätt tidigare i likartade fall ägt rum bör föreskrift meddelas därom, att å ersättningsbelopp

icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt

gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att på grund av förutnämnda olyckshändelse må från och med

den 1 juli 1947 från anslaget till diverse pensioner och understöd

m. m. till Anna Elisabet Christina Beörecz, så länge hon lever

ogift, och till hennes dotter Elna Birgitta Catharina, intill dess

hon uppnått 18 år, utgå årliga livräntor med 1 800 kronor respektive

1 200 kronor — dock med avdrag för vad de på grund av

olyckshändelsen uppbära i livränta från riksförsäkringsanstalten

— med iakttagande att å de sålunda bestämda livräntorna icke

må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser

eljest tillkommer pensionstagare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

3:o.

Den 25 januari 1944 inträffade under övning i pansarförstöring vid Skaraborgs

pansarregemente en sprängningsolycka. En officer dödades, och härjämte

erhöll löjtnanten i pansartruppernas reserv G. O. E. Norén, vilken

tjänstgjorde som instruktör vid övningen, förutom vissa splitter- och brännskador

så svåra ögonskador, att vänstra ögat måste bortopereras. Övningen

avsåg kastning av sprängladdningar försedda med så kallade fördröjningsrivtändare,

avsedda att utlösa explosionen viss tid, 10 sekunder, efter kastet.

Emellertid exploderade laddningen i ett fall i själva kastögonblicket med

olyckan som följd. Undersökning har anordnats vid Skaraborgs pansarregementes

krigsrätt, varvid full klarhet angående händelseförloppet ej kunnat

vinnas. Sannolikt har materielfel förelegat, ehuru vissa omständigheter kunna

tyda på att laddningen av misstag kan ha apterats med så kallade ögonblicksrivtändare.

Riksförsäkringsanstalten har genom beslut den 16 mars 1945 tillerkänt

Norén årlig livränta, beräknad efter en invaliditetsgrad av 50 % och en årsinkomst

av 3 900 kronor, för tiden den 1 december 1944—31 maj 1946 med

sammanlagt 1 300 kronor för år.

I en skrift, daterad den 11 april 1945, har Norén yrkat dels ersättning av

kronan för mistande av arbetsförtjänst under sjukdomstiden, för sveda och

värk och för framtida men, dels ock livränta med högre belopp än det riksförsäkringsanstalten

tillerkänt honom. I skrifter den 10 oktober 1945 och 8

mars 1946 har Norén preciserat sina yrkanden och begärt 1540 kronor

83 öre för förlorad arbetsförtjänst, 3 000 kronor för sveda och värk, 6 000

kronor för lyte och framtida men, 300 kronor för ombudsarvode samt livränta,

beräknad med utgångspunkt från en årsinkomst av 6 000 kronor.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning ha, efter

att ha inhämtat yttrande från försvarets skaderegleringsnämnd, med skrivelse

den 9 juli 1946 överlämnat handlingarna i målet samt anfört i huvudsak

följande.

I likhet med försvarets skaderegleringsnämnd anse civilförvaltningen och

tygavdelningen kronan vara ersättningsskyldig gentemot Norén i anledning

av de ådragna kroppsskadorna, vilka måste anses ha förorsakats av ett synnerligen

allvarligt materielfel. Utredningen vid krigsrätten torde nämligen

utvisa, att fördröjningsrivtändare med största sannolikhet använts. Denna är

i motsats till ögonblicksrivtändaren försedd med dosa, varför en förväxling

synes högst osannolik med hänsyn till, bland annat, den grundliga utbildning

på detta område, Norén ägt. I mycket bestämd form avgivna vittnesmål tala

även mot att en dylik förväxling skett. En av Norén mot kronan anhängiggjord

rättegång skulle enligt civilförvaltningens och tygavdelningens åsikt med

största sannolikhet få en för Norén förmånlig utgång. Civilförvaltningen och

tygavdelningen hemställa fördenskull, att Norén beredes ersättning.

Civilförvaltningen och tygavdelningen, som anslutit sig till av skaderegleringsnämnden

framlagt förslag angående ersättningsbeloppens storlek,

ha i livräntefrågan yttrat följande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

partemcnts

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Norén, vars civila yrke var ackvisitör lios en försäkringsagentur, hyste vid

tiden för olyckshändelsen planer på att söka anställning på aktiv stat. Några

möjligheter härtill förefinnas numera icke. Under alla förhållanden torde den

årsinkomst, som yrkats skola ligga till grund för beräknande av livränta, 6 000

kronor, få anses skälig. Beslut angående fastställandet av Noréns invaliditetsgrad

för tid efter den 1 juni 1946 har ännu ej fattats av riksförsäkringsanstalten.

Intill nämnda tidpunkt har invaliditetsgraden ansetts uppgå till

50 %, och har i anslutning därtill Norén tillerkänts årlig livränta med 1 300

kronor, varav emellertid med hänsyn till Noréns tjänstgöring endast 900

kronor utbetalts.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning ha hemställt,

att Kungl. Maj:t ville dels tillerkänna löjtnanten i pansartruppernas

reserv G. O. E. Norén ersättning för förlorad arbetsförtjänst med 1 777 kronor

23 öre — till vilket belopp ersättningen rätteligen skulle uppgå — för sveda

och värk med 3 000 kronor, för lyte och framtida men med 6 000 kronor

samt för ombudsarvode med 300 kronor, ävensom för den tid,

som må komma att förflyta efter Noréns utryckning från militärtjänstgöring

och fram till den 1 juli 1947, livränta beräknad med utgångspunkt från en årsinkomst

av 6 000 kronor och av riksförsäkringsanstalten fastställd invaliditetsgrad;

med avdrag dock för från riksförsäkringsanstalten uppburen livränta,

därå utgående dyrtidstillägg ej inberäknat, dels föreslå-riksdagen att för tid

därefter tillerkänna Norén livränta efter angivna grunder.

Statskontoret har i utlåtande den 2 augusti 1946 icke ansett sig böra göra

erinran mot civilförvaltningens hemställan under förutsättning dock, att livräntan

till Norén utginge med till hälften reducerat belopp efter det denne

uppnått 67 års ålder ävensom att å livräntan icke skulle utgå någon sådan

tilläggsförmån, som eljest tillkommer pensionstagare.

Biksförsäkringsanstalten har sedermera genom beslut den 9 augusti 1946

tillerkänt Norén livränta för tiden 1 juni 1946—31 maj 1947 med 1 560 kronor.

Härvid har arbetsförmågan beräknats vara nedsatt med 60 %>, medan arbetsförtjänsten

beräknats enligt tidigare belopp, 3 900 kronor för år.

Genom brev den 30 augusti 1946 har Kungl. Maj:t medgivit, att Norén i

enlighet med civilförvaltningens och arméförvaltningens tygavdelnings förslag

finge beredas engångsersättning med 11 077 kronor 23 öre ävensom

livränta för tiden intill den 1 juli 1947, med iakttagande dock av att å livräntan

icke finge utgå någon sådan tilläggsförmån, som eljest tillkommer

pensionstagare. Härav föranledda kostnader skulle bestridas av fjärde

huvudtitelns anslag till extra utgifter. Beträffande livränta för tid efter den

1 juli 1947 ville Kungl. Maj:t framdeles meddela beslut.

Yad beträffar engångsersättning till Norén och livränta till honom för

tiden intill den 1 juli 1947 föreligger redan beslut av Kungl. Maj:t. För tiden

från och med den 1 juli 1947 synes livränta böra utgå till Norén på sätt försvarets

civilförvaltning, arméförvaltningens tygavdelning och försvarets

skaderegleringsnämnd förordat, därvid med hänsyn till Noréns ålder, i överensstämmelse

med praxis på detta område, jämkning av livräntebeloppet efter

67 års ålder icke bör ske. Livräntan, som bör utgå endast för tid från Noréns

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

utryckning från militärtjänstgöring, synes böra bestridas från anslaget till

diverse pensioner och understöd m. m.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

må till löjtnanten i pansartruppernas reserv G. O. E. Norén från

och med den 1 juli 1947, dock endast för tid från Noréns utryckning

från militärtjänstgöring, utgå årlig livränta beräknad efter

en årsinkomst av 6 000 kronor och den invaliditetsgrad riksförsäkringsanstalten

fastställer — dock med avdrag för vad han på

på grund av olyckshändelsen uppbär i livränta från riksförsäkringsanstalten,

därå utgående dyrtidstillägg ej medräknat — med

iakttagande av att å den sålunda bestämda livräntan icke må

åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser

eljest tillkommer pensionstagare.

4:o.

Under arbete med stenborrning vid ett beredskapsförband i Blekinge

skadades värnpliktige nr 250—11—16 O. B. Persson den 23 juni 1942 så

svårt, att högra ögat måste uttagas. Skadan förorsakades av en flisa, från borrstålets

huvud. Skyddsglasögon hade icke varit utlämnade.

Kiksförsäkringsanstalten har genom beslut den 23 augusti 1944 i anledning

av olyckshändelsen tillerkänt Persson en årlig livränta med 360 kronor jämte

dyrtidstillägg — för åren 1944 och 1945 med 40 % — från och med den 20

juni 1944 att utgå under återstående livstid. Livräntan är beräknad efter en

årsinkomst av 2 160 kronor och en invaliditetsgrad av 25 %. Genom beslut

den 13 september 1944 har anstalten därjämte tillerkänt Persson ett årligt

livräntetillägg med 9 kronor, beräknat att motsvara årliga kostnader för förnyelse

av ögonprotes.

I anledning av det inträffade har Persson framställt krav å ytterligare ersättning

från kronan. Efter förhandlingar mellan advokatfiskalen hos försvarets

civilförvaltning och Perssons ombud har Persson slutligen yrkat följande

ersättning, nämligen för sveda och värk 750 kronor, för lyte och framtida

men 3 000 kronor, för arvode till ombud 250 kronor ävensom livränta,

beräknad efter eu årsinkomst av 3 840 kronor och en invaliditetsgrad av 25 %,

från och med den 20 juni 1944 — d. v. s. dagen efter den då Persson hemförlovades

— intill fyllda 67 år och för tid därefter med 50 % av tidigare utgående

belopp.

Försvarets civilförvaltning och arméns fortifilcationsförvaltning ha, efter

det yttrande inhämtats från försvarets skaderegleringsnämnd, i skrivelse den

18 juni 1946 anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till att skyddsglasögon ej varit utdelade eller funnits tillgängliga

vid olyckstillfället samt då några skäl ej torde kunna andragas för

att gällande bestämmelser om skyldighet att vid arbeten av ifrågavarande slag

tillhandahålla dylika icke skulle ha varit tillämpliga i förevarande fall, lärer

kronan få anses rättsligen ersättningsskyldig gentemot Persson. Ett stöd

s. 8 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

för denna uppfattning utgör jämväl Stockholms rådhusrätts dom den 20

november 1945, enligt vilken kronan ådömts ersättningsskyldighet mot värnpliktig

för ögonskada, ådragen i samband med tuktning av sten, varvid domen

motiverats med att skyddsglasögon ej tillhandahållits. Nämnda dom finnes

i avskrift bilagd handlingarna i ärendet.

Beträffande ersättningsbeloppens storlek ansluta sig civilförvaltningen och

fortifikationsförvaltningen till vad skaderegleringsnämnden i sitt yttrande

den 20 maj 1946 anfört, och tillåta sig ämbetsverken att hänvisa till nämnda

yttrande.

Enligt föreslagna beräkningsgrunder, nämligen en invaliditetsgrad av 25 %,

en beräknad årsinkomst av 3 840 kronor, reduktion till hälften vid fyllda 67

år samt avdrag för från riksförsäkringsanstalten enligt gällande militärersättningsförordning

uppburen livränta, likaledes reducerad till hälften efter 67

år utan inräknande av därå belöpande dyrtidstillägg, komma livräntans årsbelopp

att — såsom ock framgår av skaderegleringsnämndens yttrande —

uppgå till 600 kronor intill fyllda 67 år och 300 kronor för tid därefter.

Kostnaderna för engångsbeloppen samt för livränta för tid intill dess frågan

om anvisande av medel härför hunnit bliva föremål för riksdagens prövning

— förslagsvis intill den 1 juli 1947 — torde böra bestridas från fjärde huvudtitelns

anslag till extra utgifter.

I anslutning till vad sålunda anförts ha försvarets civilförvaltning och arméns

fortifikationsförvaltning hemställt, att Kungl. Maj:t i anledning av ifrågavarande

skada ville dels tillerkänna värnpliktige 250—11—16 O. Persson ersättning

för sveda och värk, lyte och framtida men samt ombudsarvode med

respektive 750, 3 000 och 250 kronor eller sammanlagt 4 000 kronor, ävensom

livränta med 600 kronor för år för tiden 20 juni 1944—30 juni 1947, dels

föreslå riksdagen att för tid därefter tillerkänna Persson livränta efter förut

angivna beräkningsgrunder.

Statskontoret har i utlåtande den 12 juli 1946 i likhet med civilförvaltningen

och fortifikationsförvaltningen funnit det uppenbart, att kronan finge

anses ersättningsskyldig gentemot Persson. Ämbetsverket hade icke haft något

att erinra mot storleken av de ersättningsbelopp, som godtagits av förenämnda

myndigheter.

Genom brev den 8 augusti 1946 har Kungl. Maj:t medgivit, att Persson

finge beredas engångsersättning samt livränta för tiden den 20 juni 1944—

den 30 juni 1947 i enlighet med ämbetsverkens hemställan. Härav föranledda

kostnader skulle bestridas av fjärde huvudtitelns anslag till extra utgifter.

Beträffande livränta för tid efter den 1 juli 1947 ville Kungl. Maj:t framdeles

meddela beslut.

Då jag icke funnit anledning till erinran mot myndigheternas föreliggande

förslag och då Perssons ålder motiverar den förordade jämkningen av livräntebeloppet

vid 67 års ålder, hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

medgiva,

att från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

må till O. B. Persson från och med den 1 juli 1947 utgå årlig

livränta med 600 kronor intill det år, han fyller 67 år, samt därefter

med 300 kronor, med iakttagande av att å livräntan icke må

åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser

eljest tillkommer pensionstagare.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

5:o.

Under exercisövning i trupp vid Hälsinge regemente den 31 december 1942

råkade värnpliktige nr 728—61—41 H. Hansson ofrivilligt trampa på en inom

övningsområdet från tidigare övningar kvarliggande s. k. blindgångare, som

därvid briserade, med påföljd att Hansson tillfogades så svåra skador i högra

foten, att denna måste amputeras.

Riksförsäkringsanstalten har jämlikt 1927 års militärersättningsförordning utbetalt

sjukpenning till Hansson för.tiden från och med den 31 mars 1943 till och

med den 15 mars 1944 samt genom beslut den 27 maj 1944 tillerkänt honom en

årlig livränta med 470 kronor 40 öre, beräknad efter en årsinkomst av 1 764

kronor och en invaliditetsgrad av 40 %, att jämte dyrtidstillägg utgå från och

med den 16 mars 1944 under Hanssons återstående livstid.

Hansson har i anledning av olyckshändelsen i skrift till försvarets civilförvaltning

av kronan yrkat ersättning utöver vad han tillerkänts av riksförsäkringsanstalten

samt efter skriftväxling slutligen yrkat ersättning för dels förlorad

arbetsförtjänst med 15 kronor för dag från och med den 1 oktober 1943

— d. v. s. den dag från vilken han sannolikt ej skulle ha varit inkallad — till

och med den 15 mars 1944 med avdrag för 676 kronor 5 öre, motsvarande vad

han under samma tid uppburit i sjukpenning från riksförsäkringsanstalten, dels

sveda och värk med 600 kronor, dels lyte och framtida men med 4 500 kronor,

dels ock ombudsarvode med 150 kronor, ävensom årlig livränta med 1 200 kronor

från och med den 16 mars 1944 under återstående livstid dock med avdrag

för av riksförsäkringsanstalten uppburen livränta.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning ha i skrivelse

den 30 november 1946 anfört följande.

Olyckshändelsen har icke varit föremål för undersökning vid krigsrätt. Av

handlingarna i ärendet framgår emellertid, att olyckshändelsen sannolikt torde

vara att tillskriva försummelse från någon tidigare övningsledares sida samt

att Hansson icke synes ha själv medverkat till olyckan och därvid uppkomna

skador. Med hänsyn härtill ha ämbetsverken i likhet med försvarets skaderegleringsnämnd,

som avgivit yttrande i ärendet, ansett kronan skadeståndsskyldig

gentemot Hansson samt de slutligt yrkade ersättningsbeloppen skäliga.

Myndigheterna ha hemställt, att Kungl. Maj:t måtte dels tillerkänna Hansson

ersättning för förlorad arbetsförtjänst med 1 828 kronor 95 öre, för sveda

och värk med 600 kronor, för lyte och framtida men med 4 500 kronor, för

ombudsarvode med 150 kronor ävensom för tiden från och med den 16 mars

1944 fram till den 1 juli 1947 livränta med 1 200 kronor för år med avdrag

dock för från riksförsäkringsanstalten för samma tid uppburen livränta, dels

och föreslå riksdagen att för tid därefter tillerkänna Hansson livränta enligt

förut angivna grunder.

Statskontoret har i utlåtande den 28 december 1946 förklarat sig icke ha

något att erinra mot civilförvaltningens och arméförvaltningens tygavdelnings

hemställan. Ämbetsverket förutsatte i likhet med försvarets skaderegleringsnämnd,

att avdrag icke gjordes för det dyrtidstillägg, som utginge å den av

riksförsäkringsanstalten fastställda livräntan.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Genom brev den 24 januari 1947 har Kungl. Maj:t medgivit, att Hansson

i enlighet med civilförvaltningens och arméförvaltningens tygavdelnings förslag

finge beredas engångsersättning med 7 078 kronor 95 öre ävensom livränta

för tiden intill den 1 juli 1947 med iakttagande av att å livräntan icke

finge utgå sådan tilläggsförmån, som eljest tillkommer pensionstagare. Härav

föranledda kostnader skulle bestridas av det å tilläggsstat I till riksstaten

under fjärde huvudtiteln anvisade anslaget till vissa ersättningar i anledning

av skador vid militär verksamhet m. m. Beträffande livränta för tid efter

den 1 juli 1947 ville Kungl. Maj:t framdeles meddela beslut.

Vad jag anfört under punkten 3:o äger motsvarande tillämpning beträffande

förevarande framställning, varför jag, då jag tillstyrker ett livräntebelopp av

1 200 kronor, hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

må från och med den 1 juli 1947 till H. Hansson utgå en årlig

livränta med 1 200 kronor — dock med avdrag för vad han på

grund av olyckshändelsen uppbär i livränta från riksförsäkringsanstalten,

därå utgående dyrtidstillägg ej medräknat — med iakttagande

av att å livräntan icke må utgå någon sådan tilläggsförmån,

som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

6:o.

Hen 16 augusti 1945 kolliderade å Begementsvägen i Västerås en kronan

tillhörig bil — förd av värnpliktige nr 2168—3—44 B. H. A. Ullenius och

med dåvarande kontorsbiträdet vid Västmanlands flygflottilj Kerstin Margareta

Fornstedt, numera Åstrand, såsom passagerare — med ett träd med påföljd

att Fornstedt skadades så svårt, att hennes vänstra öga sedermera måst

bortopereras. Därjämte erhöll hon ett antal vanprydande ärr i ansiktet. Krigsrätten

vid Västmanlands flygflottilj prövade enligt utslag den 16 november

1945 rättvist döma Ullenius att för oförstånd vid fullgörande av tjänsteplikt

undergå disciplinstraff av vaktarrest tre dagar samt att för ovarsamt förande

av bil och vållande till kroppsskada böta 25 dagsböter å 2 kronor. Därjämte

förpliktigades Ullenius att genast till Fornstedt utgiva ersättning för förlusten

av ögat och dittills tillskyndad sveda och värk, för läkarvård m. m. samt för

skador å vissa av Fornstedts tillhörigheter med sammanlagt 4 798 kronor

50 öre jämte 5 % årlig ränta därå från den 16 november 1945 intill betalning

skedde med rätt för Ullenius att tillgodoräkna sig de belopp, som Fornstedt

i nämnda avseenden kunde komma att tillerkännas av riksförsäkringsanstalten

eller eljest på grund av sin extra ordinarie anställning. Vidare berättigades

Fornstedt att framdeles i mån av befogenhet föra talan om ersättning för nedsättning

av arbetsförmågan, framtida men samt blivande plastisk operation

och därmed förenad sjukvård, sveda och värk. Slutligen förpliktades Ullenius

ersätta Fornstedts kostnader i målet med 309 kronor.

Riksförsäkringsanstalten har genom beslut den 10 december 1945 tillerkänt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73. 11

Fornstedt årlig livränta att utgå från den 16 oktober 1945 med 593 kronor

34 öre, beräknat efter 25 % invaliditet och en årslön av 3 560 kronor.

Fornstedt, som sedermera genomgått plastisk operation och som den 1

februari 1946 lämnat sin statsanställning för att ägna sig åt husmoderssysslor

i eget hem, har yrkat dels ersättning för försämrat utseende, plastisk operation

m. m. med sammanlagt 2 790 kronor 63 öre, dels ock livränta, beräknad

efter 25 % invaliditet och en årsinkomst av 3 865 kronor 80 öre, från den 1

februari 1946, så länge hon lever. Försvarets skaderegleringsnämnd och flygförvaltningen

ha i förstnämnda avseende ansett ett belopp av 1 840 kronor

63 öre skäligt. Nämnda belopp har av flygförvaltningen den 2 november 1946

utbetalats till Fornstedt.

Flygförvaltningen och försvarets civilförvaltning ha i skrivelse den 11

november 1946 gjort framställning om livränta till Fornstedt. Av handlingarna

i ärendet inhämtas bland annat.

Advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning har beträffande

den yrkade livräntan anfört, att yrkandet härom grundade sig på det förhållandet

att vänster öga genom operation uttagits och ersatts med emaljöga

och att synen således återstode endast å höger öga. Livräntan hade yrkats att

utgå från och med den 1 februari 1946, d. v. s. samma dag som den skadeståndskrävande

lämnade sin tjänst vid flygflottiljen. Under tiden därförut hade den

skadade, sedan hon blivit återställd efter ögonoperationen, kunnat utföra sitt

arbete å flottiljen utan besvär och också uppburit full lön, vilken uppgått till

3 865 kronor 80 öre per år.

I förevarande fall syntes det med hänsyn till omständigheterna ha varit

rimligt att tillerkänna den skadade en s. k. »skäligen beräknad livränta» med

mindre belopp än det yrkade.

På grund härav syntes hon, då hon från riksförsäkringsanstalten uppbure

en livränta med 593 kronor 34 öre per år räknat (25 % invaliditet), vara mer

än väl kompenserad med denna ersättning. Någon ytterligare livränta härutöver

syntes hon icke vara berättigad till.

Det finge även framhållas att Kerstin Fornstedt-Åstrand frivilligt lämnat

en e. o. kontorsbiträdesplats, tydligen i avsikt att gifta sig. Som husmoder

torde hennes årsinkomst — enligt de grunder som tillämpades av försäkringsbolag

-— kunna beräknas till ett belopp mellan 1 600 och 2 000 kronor. 25 % å

exempelvis 2 000 kronor understege till och med det belopp per år, hon

numera utfinge från riksförsäkringsanstalten. Därtill komme att den risk, som

en livränta vanligen plägade innefatta ersättning för, förlust av jämväl det

andra ögat, så sällan förelåge att riksförsäkringsanstalten aldrig — enligt

vad som av advokatfiskalen vore känt — haft att handlägga ett dylikt fall

under den tid, anstalten arbetat med sådana frågor.

Försvarets skaderegleringsnämnd har i ett likaledes bifogat

yttrande anfört, att nämnden icke kunde dela advokatfiskalens uppfattning,

enligt vilken någon livränta icke skulle utgå utöver den, vederbörande erhåller

från riksförsäkringsanstalten. Enligt nämndens mening borde livräntans

beräknande icke grundas enbart på det förhållandet, att fru Åstrand vore gift

och saknade förvärvsarbete, utan borde hänsyn tagas till jämväl hennes tidigare

anställning och därunder förvärvade yrkeskunskaper. Nämnden förordade, att

livsvarig livränta tillerkändes fru Åstrand med ett årsbelopp av 750 kronor

med avdrag av från riksförsäkringsanstalten uppburen livränta, därå utgående

dyrtidstillägg ej medräknat.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Flygf örvaltningen och civilförvaltningen ha i sin berörda skrivelse

anfört, att ämbetsverken, som uppskattade Kerstin Margareta Åstrands

invaliditetsgrad till 25 %, för sin del i likhet med skaderegleringsnämnden

funne, att hon för den nedsättning av arbetsförmågan, som förlusten av ena

ögat medfört, skäligen borde tillerkännas en årlig livränta, vilken med hänsyn

till omständigheterna syntes böra bestämmas till 750 kronor.

Ämbetsverken ha hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen,

att Kerstin Margareta Åstrand tillerkändes en årlig livränta av 750 kronor

att utgå från och med den 1 februari 1946 under hennes livstid och utbetalas

genom statskontorets försorg, för förgången tid omedelbart och för tiden

därefter kvartalsvis i förskott, med avdrag av henne från riksförsäkringsanstalten

tillkommande livränta, därå möjligen utgående dyrtidstillägg ej

medräknat. Kostnaderna för livräntan syntes böra utgå från anslaget under

riksstatens tolfte huvudtitel till diverse pensioner och understöd m. m.

Statskontoret har i utlåtande den 20 december 1946 anfört, att av utredningen

i ärendet syntes framgå, att sökandens avgång från den av henne

innehavda befattningen som extra ordinarie kontorsbiträde hos Västmanlands

flygflottilj icke hade något samband med den henne genom olycksfallet

åsamkade kroppsskadan — för vilken livränta tillerkänts henne av riksförsäkringsanstalten

—- utan uppenbarligen varit förestavad av hennes avsikt

att ingå äktenskap. Vid sådant förhållande ansåge statskontoret, i anslutning

till vad advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning i ärendet uttalat, det

tveksamt, huruvida ytterligare livränta borde beredas Åstrand. Med hänsyn

emellertid till det yttrande, som i ärendet avgivits av försvarets skaderegleringsnämnd,

ville statskontoret icke motsätta sig, att Åstrand genom framställning

till riksdagen tillerkändes dylik livränta med det i framställningen

angivna beloppet.

Departements- I likhet med skaderegleringsnämnden, civilförvaltningen, flygförvaltningen

chefen. och statskontoret finner jag mig böra tillstyrka, att den skadade tillerkännes

en livsvarig livränta med ett årsbelopp av 750 kronor med avdrag av från riksförsäkringsanstalten

uppburen livränta, därå utgående dyrtidstillägg ej medräknat.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

må från och med den 1 februari 1946 till Kerstin Margareta

Åstrand utgå årlig livränta med 750 kronor — dock med avdrag

för vad hon på grund av olyckshändelsen uppbär i livränta från

riksförsäkringsanstalten, därå utgående dyrtidstillägg ej medräknat

— med iakttagande av att å livräntan icke må åtnjutas

någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser

eljest tillkommer pensionstagare.

7:o.

Värnpliktige nr 418—16—21 H. G. Larsson, som är född år 1901, fullgjorde

under tiden 29 maj—7 oktober 1922 värnpliktstjänstgöring vid dåvarande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Kalmar regemente, varvid han ådrog sig lungtuberkulos. Larsson erhöll i

anledning därav underhåll och vård genom militär myndighets försorg till

och med den 30 januari 1923 samt tillerkändes genom beslut av riksförsäkringsanstalten

den 24 november 1922 och den 1 februari 1923 livränta med

ett belopp av 225 kronor för år för tiden 31 januari—30 april 1923.

I en skrift, dagtecknad den 21 februari 1946, har Larsson, som efter en

lungblödning den 10 oktober 1945 åter blivit intagen å sanatorium den 8 december

1945 och fortfarande vistades där, anhållit om förnyat understöd jämlikt

bestämmelserna i 1909 års militärersättningsförordning utan hinder av

preskriptionstidens utgång.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 12 mars 1946 anfört i huvudsak

följande.

Larsson, som fullgjorde värnpliktstjänstgöring vid dåvarande Kalmar regemente

under tiden från och med den 29 maj till och med den 7 oktober 1922

och därefter åtnjöt underhåll och vård genom militär myndighets försorg till

och med den 30 januari 1923, förklarades av riksförsäkringsanstalten genom

beslut den 24 november 1922 berättigad till ersättning för sjukdom, lungtuberkulos,

jämlikt bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i

dess genom förox-dningen den 4 juni 1920, nr 305, ändrade lydelse. Denna

ersättning skulle enligt anstaltens senare beslut den 1 februari 1923

för tiden från och med den 31 januari till och med den 30 april 1923 utgå i

form av livränta efter 225 kronor för år räknat. Samtidigt meddelade anstalten,

att Larsson i händelse av anspråk på ytterligare ersättning i anledning

av ifrågavarande sjukdom efter nyss angivna tid hade att till anstalten

insända dels nytt läkarintyg enligt visst översänt formulär dels ock intyg,

innehållande noggranna uppgifter angående hans sysselsättning och storleken

av den arbetsinkomst, inberäknat naturaförmåner, han därav kunde bereda

sig. Larsson lät sig emellertid icke avhöra, förrän han i en till riksförsäkringsanstalten

den 7 september 1936 inkommen skrivelse gjoi’de framställning om

ytterligare ei''sättning, enär han ånyo insjuknat i samma sjukdom.

Genom beslut den 11 september 1936 förklarade riksförsäkringsanstalten,

att anstalten funnit sig icke kunna upptaga Larssons framställning om ytterligare

ersättning till prövning, enär framställningen gjorts först sedan mera

än tio år förflutit efter utgången av den tid, för vilken ersättning tillerkänts

Larsson, och han under samma tid icke bevakat sin rätt till ytterligare ersättning,

vid vilket förhållande han jämlikt bestämmelserna i förordningen den

4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer

måste anses ha förlorat sin rätt till talan mot anstalten angående rätt till ersättning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t, dagtecknad den 18 november 1936, anhöll

Larsson att utan hinder av preskriptionsbestämmelserna bliva tillerkänd ersättning

i anledning av sjukdomen.

Sedan Lai’ssons skrivelse remitterats till riksförsäkringsanstalten, införskaffade

anstalten läkarutlåtande från sanatorieläkaren vid Målilla sanatorium

William Mascher. Av utlåtandet, som var utfärdat den 4 december 1936,

framgick bland annat, att Larssons lungtuberkulos vid nämnda tidpunkt icke

kunde anses medföra nedsättning av dennes arbetsförmåga med minst en

tiondel.

T underdånigt utlåtande den 11 december 1936 anförde riksförsäkringsanstalten,

att anstalten vid sådant förhållande, därest anstalten utan hinder av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

ovannämnda förordning den 4 mars 1862 kunnat upptaga ersättningsfrågan till

prövning, skulle funnit Larsson för det dåvarande icke vara berättigad till

någon ersättning jämlikt bestämmelserna i 1909 års militärersättningsförordning.

Genom beslut den 8 januari 1937 fann Kungl. Maj:t Larssons ansökan icke

föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Den 22 december 1945 inkom till riksförsäkringsanstalten en skrivelse från

Larsson, vari denne under förmälan att försämring inträtt i hans tillstånd

och att han intagits å Målilla sanatorium anhöll om upplysning, huruvida

riksförsäkringsanstalten kunde upptaga ärendet till förnyad prövning.

I beslut den 19 februari 1946 förklarade riksförsäkringsanstalten sig med

hänsyn till gällande bestämmelser angående tioårig preskription icke kunna

till prövning upptaga Larssons framställning om ytterligare ersättning jämlikt

1909 års militärersättningsförordning.

Av ett av anstalten numera införskaffat läkarintyg, utfärdat den 6 mars

1946 av tillförordnade underläkaren vid Målilla sanatorium Rudolf Johansson,

framgår, att Larsson sedan den 8 december 1945 vårdats å sanatoriet för

lungtuberkulos och att utskrivning beräknas ske tidigast om ett halvt år.

För den händelse Kungl. Maj:t skulle finna skäligt, att Larsson utan hinder

därav, att rätten till ersättning är förverkad, beredes ersättning jämlikt

grunderna för 1909 års militärersättningsförordning, får riksförsäkringsanstalten

efter samråd med sin biträdande läkare, överläkaren Alf Gullbring, meddela,

att anstalten funnit samband föreligga mellan Larssons nuvarande lungtuberkulos

och hans militärtjänstgöring. Vid sådant förhållande skulle riksförsäkringsanstalten,

därest anstalten utan hinder av bestämmelserna i ovannämnda

förordning den 4 mars 1862 kunnat upptaga ersättningsfrågan till

prövning, med stöd av 4 § i 1909 års militärersättningsförordning i lydelse

enligt förordningen den 4 juni 1920, nr 305, ha tillerkänt Larsson sjukhjälp

med 3 kronor för dag jämte dyrtidstillägg därå med 40 % jämlikt förordningarna

den 30 juni 1943, nr 449, och den 1 juni 1945, nr 268, från och med

den 8 december 1945 till och med den 7 juni 1946.

Frågan om ersättning efter den 7 juni 1946 skulle ha prövats med stöd av

vid nämnda tidpunkt utfärdat läkarintyg.

Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 12 april 1946 anfört.

Försvarets civilförvaltning får erinra, att Kungl. Maj:t och riksdagen tidigare

i flera fall (jfr t. ex. Kungl. Maj:ts proposition 1943:5 och riksdagens

skrivelse 1943:50 samt Kungl. Maj:ts brev den 19 mars 1943) medgivit, att

ersättning enligt grunderna för 1909 års militärersättningsförordning finge

utgå, utan hinder därav att anspråk på ersättning icke framställts inom föreskriven

tid.

I anslutning härtill och då riksförsäkringsanstalten i sitt remissakten bilagda

yttrande i ärendet den 12 mars 1946 meddelat, att anstalten funnit samband

föreligga mellan Larssons nuvarande lungtuberkulos och hans militärtjänstgöring,

får civilförvaltningen tillstyrka, det täcktes Kungl. Maj:t föreslå

riksdagen medgiva, att till Larsson må från anslaget till diverse pensioner

och understöd m. m. utbetalas den ersättning, vartill han enligt riksförsäkringsanstaltens

yttrande i ärendet anses berättigad jämlikt grunderna för 1909

års militärersättningsförordning.

Departements- Riksförsäkringsanstalten har funnit samband föreligga mellan Larssons nuchefen.

varande lungtuberkulos och hans militärtjänstgöring. Ersättning enligt förordningen

den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 73. 15

under militärtjänstgöring, kunde alltså ha tillerkänts Larsson, därest sjukdomsåterfallet

skett tidigare och framställning om ersättning i anledning där
gj°rts

inom föreskriven tid. På grund av mellankommande preskription

måste Larsson anses ha förlorat sin talan i fråga om rätt till ersättning. Emellertid

har riksdagen tidigare i vissa fall medgivit, att ersättning enligt grunderna

för nyssnämnda förordning finge utgå, utan hinder av att framställning

om ersättning icke gjorts inom föreskriven tid. Med hänsyn härtill och då

billighetsskäl tala för att Larsson erhåller ifrågavarande ersättning, får jag

tillstyrka, att sådan ersättning beredes honom.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till H. G. Larsson må — utan hinder därav att anspråk

på ersättning icke framställts inom behörig tid — från och med

den 8 december 1945 från anslaget till bidrag till ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utbetalas

den ersättning, vartill han enligt grunderna för förordningen

den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, kan anses berättigad.

8:o.

E. d. musikvolontären vid dåvarande Kronprinsens husarregemente, nr 61/4

C. A. Dahlgren, född år 1897, erhöll år 1914 till följd av ridsår allmän blodförgiftning.

Riksförsäkringsanstalten har i anledning därav genom skilda beslut

tillerkänt Dahlgren sjukhjälp och livränta från och med den 1 november

1915. Vid bestämmandet av livräntan har arbetsförmågan beräknats nedsatt

med 50 %.

I en skiift, daterad den 9 maj 1946, har Dahlgren anfört, att skadan förvärrats

så att han sedan den 13 september 1945 vore helt oförmögen till ar-''

bete, samt hemställt, att han utan hinder av preskriptionsbestämmelserna i

1909 års militärersättningsförordning måtte erhålla ersättning beräknad efter

100 % arbetsoförmåga.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 26 juli 1946 anfört.

Genom beslut den 19 november 1915 tillerkände riksförsäkringsanstalten

Dahlgren sjukhjälp jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, att utgå

från och med den 1 november 1915 till och med den 29 januari 1916. Därefter

har riksförsäkringsanstalten genom skilda beslut tillerkänt Dahlgren sjuklijalp

och livränta för vissa tidsperioder samt slutligen genom beslut den 14

september 1917 livränta att utgå från och med den 1 oktober 1917 under

hans återstående livstid med 225 kronor för år räknat, motsvarande en nedsättning

av hans arbetsförmåga med 50 %. Livräntan har från och med den

l.J.upi 1925 jämlikt kungörelsen den 18 juni samma år (nr 268) angående

2''n8 av ersättning, som utgår jämlikt ovannämnda förordning den 18 juni

1909 utgått med ett med 100 % förhöjt belopp. Dyrt.idstillägg har utgått å

livräntan med 15 % under tiden den 1 januari 1942—den 31 december 1943

samt utgår från och med den 1 januari 1944 till och med den 31 december

1947 med 40 %. Jämlikt förordningarna den 29 juni 1946 (nr 344 och 343)

angående höjning av ersättningar, som utgå jämlikt förordningen don 18

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, och angående ändring i vissa delar av förordningen den

18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, utgår från och med den 1 juli 1946 ifrågavarande

livränta med ett sammanlagt belopp av 1 075 kronor 20 öre för år, däri inräknat

dyrtidstillägg.

Den 29 mars 1946 inkom till riksförsäkringsanstalten ett av medicine doktorn

Fredrik Koch, Malmö, den 26 i samma månad utfärdat läkarintyg, utvisande,

bland annat, att Dahlgren sedan den 13 september 1945 varit oförmögen

till arbete på grund av inflammation i högra höftleden samt att han

beräknats vara arbetsoförmögen minst tre månader framåt. Sedermera inkom

den 12 april 1946 en den 11 i samma månad dagtecknad skrivelse från Dahlgren

med anhållan om förhöjd ersättning.

Genom beslut den 30 april 1946 fann emellertid riksförsäkringsanstalten,

att anstalten jämlikt bestämmelserna i 14 § i 1909 års militärersättningsförordning

icke kunde upptaga Dahlgrens framställning till prövning. I omförmälda

författningsrum stadgas, att fråga om jämkning i ersättningen i de

fall, där denna blivit genom slutligt beslut bestämd, må av ersättningstagaren

genom vederbörlig anmälan väckas inom två år från beslutets dag. Jämkning

må ej avse ersättning, som belöper å tiden före den dag, då frågan om jämkning

väckes.

I anledning av nu förevarande framställning har riksförsäkringsanstalten

inhämtat yttrande från sin biträdande läkare, medicine licentiaten H. G. It.

Thorsén, huruvida samband förelåge mellan Dahlgrens under militärtjänstgöringen

ådragna sjukdom och de besvär, varav han numera lede. I anslutning

till doktor Thorséns yttrande har riksförsäkringsanstalten funnit dylikt

samband vara för handen.

Enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande torde förenämnda läkarintyg

kunna anses som ansökan om förhöjd ersättning.

Med ledning av den sålunda verkställda utredningen och vad i övrigt i

ärendet förekommit skulle riksförsäkringsanstalten, därest anstalten utan

förenämnt laga hinder kunnat upptaga frågan om förhöjd ersättning åt Dahlgren

till prövning, ha tillerkänt denne livränta under tiden den 29 mars—

den 30 juni 1946 med 450 kronor för år räknat jämte 100 % förhöjning därå

och dyrtidstillägg med 40 % samt från och med den 1 juli till och med den

30 september 1946 med ett belopp av 2 150 kronor 40 öre för år räknat, motsvarande

en beräknad nedsättning i arbetsförmågan med 100 %. För prövning

av frågan om ytterligare ersättning skulle Dahlgren av riksförsäkringsanstalten

ha anmodats att vid utgången av sistnämnda tid anskaffa nytt läkarintyg

samt intyg angående sina arbetsförhållanden och inkomster.

Härjämte får riksförsäkringsanstalten erinra därom, att genom förordningen

den 29 juni 1946 angående ändring i vissa delar av förordningen den

18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

vilken förordning trätt i kraft den 1 juli 1946, fråga om jämkning

i ersättning må upptagas till prövning utan hinder därav, att den i 22 §

enligt förordningens äldre lydelse angivna tiden för väckande av sådan fråga

försuttits.

Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 13 september 1946 tillstyrkt,

att medgivande lämnades riksförsäkringsanstalten att utan hinder av

stadgandet i 14 § i 1909 års militärersättningsförordning till sökanden utgiva

sjukhjälp enligt 4§ sagda förordning i enlighet med vad anstalten anfört,

dock att enligt civilförvaltningens mening medgivandet syntes böra avse

tiden redan från och med den 13 september 1945.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Av det anförda framgår att jämlikt 1909 års militärersättningsförordning

ersättning, som blivit slutligt bestämd enligt nämnda förordning, icke må

jämkas, såvida icke framställning härom gjorts inom två år från beslutets

dag. Däremot kan jämlikt förordning av den 29 juni 1946 numera jämkning

ske av ersättning, som blivit slutligt bestämd enligt 1927 års militärersättningsförordning,

oaktat att den enligt förordningens äldre lydelse angivna

tiden för väckande av sådan fråga försuttits. Med hänsyn härtill och då även

billighetsskäl tala för att Dahlgren erhåller förhöjd ersättning — lämpligen

från och med den 13 september 1945, från vilken dag han enligt läkarintyg

varit helt oförmögen till arbete — finner jag mig böra tillstyrka, att berörda

hinder för en prövning av denna ersättningsfråga undanröjes. Härför erfordras

riksdagens medgivande.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att fråga om jämkning av ersättning till C. A. Dahlgren för

ifrågavarande skada må upptagas till prövning utan hinder därav

att anspråk på jämkad ersättning icke framställts inom behörig

tid.

Med bifall till vad föredragande departementschefen sålunda,

med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna l:o—8:o hemställt förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erland Kock.

Departementschefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 73.

328 47

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:81 Skrivelse till Konungen, angående användande av riksbankens vinst för är 1946. a1 i texten
  2. BU 1947:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt Inga Elisabeth Karlsson m. m. s. 1 i texten