Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om uppsikt å jordbruk m. m

1947-02-28 · 90 sidor, varav 90 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 90 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:78, Med förslag till lag om uppsikt å jordbruk m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

1

Nr 78.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

uppsikt å jordbruk m. m.; given Stockholms slott den

28 februari 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) lag om uppsikt å jordbruk;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om

åtgärder mot vanhävd av jordbruk;

3) lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom;

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom;

5) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 22 december

1943 (nr 883) angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

6) lag angående ändring i lagen den 12 april 1946 (nr 147) med särskilda

bestämmelser om arrende av viss kommunal jord;

7) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 12 april 1946

(nr 148) angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s, 1) om nyttjanderätt till fast egendom; samt

8) lag om överflyttande på lantbruksnämnd av egnahemsnämnd och jordbrukskommission

åliggande uppgifter.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 78.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

Förslag

till

Lag

om uppsikt å jordbruk.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Omfattar brukningsdel odlad jord till en vidd överstigande två hektar, skall

uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom

att jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom

att för jordbruket erforderliga byggnader bortföras eller lämnas utan

nödigt underhåll.

Uppsikten skall utövas av lantbruksnämnderna.

2 §.

Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å brukningsdel eller

del därav, om med hänsyn till jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet

samt övriga omständigheter det måste anses olämpligt att där driva varaktigt

jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan

nödigt underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till

följd av sådan förändring i driften av jordbruket, som är till varaktig fördel

för detsamma, eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,

som står i överensstämmelse med en ändamålsenlig planläggning av jordbruket

i orten, eller ock av annan giltig anledning.

Ägare av brukningsdel må hos lantbruksnämnden påkalla prövning huruvida

förhållande föreligger, som enligt bestämmelserna i första eller andra

stycket berättigar till att nedlägga jordbruket å brukningsdelen eller del

därav eller till att bortföra därå befintlig byggnad eller lämna densamma utan

nödigt underhåll.

3 §.

För avhjälpande av vanhävd som avses i denna lag är ägaren av brukningsdelen

ansvarig, dock att, om brukningsdelen brukas av annan än ägaren,

ansvarigheten för avhjälpande av vanhävd av jorden åvilar brukaren.

Att i vissa fall ansvarigheten för avhjälpande av vanhävd kan åvila annan

än i första stycket sägs, därom stadgas i 8 § andra stycket samt 9 § första

och andra styckena.

4 §•

Där lantbruksnämnden på grund av inkommen anmälan eller eljest finner

skälig anledning antaga att vanhävd förekommer, skall nämnden före
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

3

taga besiktning å brukningsdelen. Vid besiktningen skall föras protokoll

över gjorda iakttagelser.

5 §.

Finner lantbruksnämnden vid sådan besiktning som i 4 § sägs vanhävd föreligga,

skall nämnden omedelbart söka med den, som är ansvarig för avhjälpande

av vanhävden, träffa skriftlig överenskommelse, varigenom denne

åtager sig att inom viss tid vidtaga därför erforderliga åtgärder. I överenskommelsen

skola angivas de åtgärder som skola vidtagas ävensom utsättas

tid, inom vilken varje särskild åtgärd skall vara verkställd. Tiden bör i allmänhet

ej överstiga två år men må, där så anses oundgängligen erforderligt,

utsträckas till fyra år. Tillika må i överenskommelsen fastställas vite

för underlåtenhet att fullgöra densamma.

6 §•

Kan överenskommelse som i 5 § sägs ej träffas eller fullgöres ej åtagande

i sådan överenskommelse, skall lantbruksnämnden utan dröjsmål anmäla

förhållandet till länsstyrelsen och därvid angiva de åtgärder, som nämnden

finner nödiga för vanhävdens avhjälpande.

7 §•

Har anmälan jämlikt 6 § skett, skall länsstyrelsen höra den, som är ansvarig

för avhjälpande av vanhävden, samt, om denne så påkallar, förordna

om syn. Sådan syn hålles av tre gode män, vilka av länsstyrelsen utses bland

dem som i orten äro valda till nämndemän, ägodelningsnämndemän eller

gode män vid lantmäteriförrättning. En av synemännen må, där så finnes

lämpligt, i stället vara tjänsteman hos hushållningssällskap. Synemännen skola

snarast möjligt verkställa undersökning å stället samt senast inom fjorton

dagar efter synen till länsstyrelsen inkomma med skriftlig redogörelse för vad

vid densamma förekommit.

Länsstyrelsen skall därefter föreskriva de åtgärder, som erfordras för vanhävdens

avhjälpande, samt förelägga den, som är därför ansvarig, viss tid,

inom vilken varje särskild åtgärd skall vara verkställd. Tiden bestämmes

i enlighet med vad i 5 § sägs. Har i överenskommelse som avses i 5 §

fastställts vite, må länsstyrelsen tillika, såvitt skäl föreligga därtill, utdöma

vitet.

Försittes tid som i andra stycket nämnts, äger länsstyrelsen på yrkande

av lantbruksnämnden giva det nya föreläggande i fråga om vanhävdens avhjälpande,

som med avseende å brukningsdelens skick då må finnas erforderligt.

Länsstyrelsen äger vid meddelande av föreläggande enligt denna paragraf

fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse

ävensom fälla till sådant vite.

8 §.

Vad i 5—7 §§ stadgats äger ej tillämpning, där den för vanhävden ansvarige

finnes vara på grund av medellöshet eller annan giltig orsak urståndsatt

att avhjälpa vanhävden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Föreligger fall som i första stycket sägs och är fråga om vanhävd av jorden

å brukningsdel som brukas av annan än ägaren, äger lantbruksnämnden,

därest ägaren kan antagas vara i stånd att avhjälpa vanhävden, mot

denne företaga ingripande enligt denna lag på samma sätt som om han vore

brukare.

9 §.

Har lantbruksnämnden företagit besiktning å brukningsdel i enlighet med

vad i 4 § sägs och överlåter ägaren därefter äganderätten till brukningsdelen

till annan, medför överlåtelsen icke befrielse för överlåtaren från den ansvarighet

för den vid besiktningen befintliga vanhävden, som före överlåtelsen

åvilat honom, där ej nämnden finner anledning befria honom från ansvarigheten.

Annan brukare än ägaren vare även efter det brukningsrätten upphört ansvarig

för verkställandet av sådan åtgärd till avhjälpande av vanhävd, som

det på grund av överenskommelse enligt 5 § eller föreläggande enligt 7 §

andra eller tredje stycket ålegat honom att vidtaga, där han ej av lantbruksnämnden

befrias från ansvarigheten.

Innehavare av jord är skyldig tåla att annan, som är ansvarig för avhjälpande

av befintlig vanhävd, vidtager de åtgärder å brukningsdelen som därför

erfordras.

Vad i första och andra styckena här ovan stadgats angående den ansvarighet

för vanhävd, som åvilar förutvarande ägare eller brukare, medför ej

inskränkning i den ansvarighet för vanhävden, som jämlikt denna lag må

åligga annan.

10 §.

Vite, som ådömes enligt denna lag, tillfaller kronan och må i händelse av

bristande tillgång till dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

11 §•

För syneförrättning skola synemännen njuta ersättning av allmänna medel

enligt vad särskilt stadgas.

Kostnaden för syn skall, där föreläggande enligt 7 § andra stycket meddelats

den som påkallat synen, gäldas av denne, där ej särskilda skäl till annat

föranleda.

12 §.

Brukningsdel må utan hinder av bestämmelserna i denna lag tagas i anspråk

för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anläggning

eller i annat liknande syfte.

13 §.

Klagan över länsstyrelsens beslut i ärende enligt denna lag må föras i den

ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och

ämbetsverks beslut.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

5

över lantbruksnämndens beslut i ärende som omförmäles i 2 § tredje stycket

må klagan föras genom besvär hos lantbruksstyrelsen inom en månad

från den dag klaganden erhöll del av beslutet, över lantbruksstyrelsens beslut

i dylikt ärende må klagan ej föras.

14 §.

Vad i denna lag finnes stadgat skall ej äga tillämpning beträffande brukningsdel

som tillhör kronan.

Angående tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Lagen må ej tillämpas med avseende å jord, varå redan den 1 juli 1942,

då lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk

trädde i kraft, jordbruket var fullständigt förfallet, och ej heller såvitt angår

ägarens ansvarighet för avhjälpande av vanhävd å brukningsdel, som genom

avtal, träffat före den 1 juli 1942, är till annan upplåten med nyttjanderätt

på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av brukningsdelens vanvårdande

kan skiljas från nyttjanderätten; dock att lagen även i nu nämnda

fall skall tillämpas, därest före den 1 juli 1942 lagen den 25 juni 1909 (nr

57 s. 13) angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland

eller lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk

var tillämplig å brukningsdelen.

Genom denna lag upphävas lagen den 27 juni 1927 och lagen den 25 juni

1909, sistnämnda lag i den mån den på grund av övergångsbestämmelserna

till lagen den 27 juni 1927 fortfarande kunnat tillämpas.

Har i anledning därav att överenskommelse angående avhjälpande av

vanhävd ej kunnat träffas jordbrukskommissionen jämlikt 6 § andra stycket

lagen den 30 juni 1942 anmält förhållandet till länsstyrelsen och har länsstyrelsen

ej prövat ärendet före den 1 juli 1948, skall sådan anmälan hava

samma verkan som om den enligt den nya lagen gjorts av lantbruksnämnd;

och må i dylikt fall länsstyrelsen, därest den finner syn erforderlig och syn

tidigare icke hållits, förordna om hållande av syn i enlighet med bestämmelserna

i 7 § första stycket av den nya lagen. Dylik syn ävensom syn, som

hållits jämlikt 4 § lagen den 25 juni 1909, 5 § lagen den 27 juni 1927 eller 5

eller 7 §§ lagen den 30 juni 1942 utan att före den 1 juli 1948 överenskommelse

om vanhävdens avhjälpande träffats eller föreläggande i sådant hänseende

skett, skola hava samma verkan som besiktning enligt 4 § av den nya

lagen. Kostnaden för sådan syn som nu nämnts skall, därest länsstyrelsen

meddelar föreläggande enligt 7 § andra stycket av den nya lagen, gäldas av

den, vilken avhjälpandet av vanhävden enligt föreläggandet åligger, där ej

särskilda skäl till annat föranleda.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagen den

25 juni 1909, lagen den 27 juni 1927 eller lagen den 30 juni 1942, skall hänvisningen

i stället avse denna lag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om

åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd

av jordbruk1, vilken lag gäller till och med den 30 juni 1947, skall äga fortsatt

giltighet under tiden den 1 juli 1947—den 30 juni 1948. Har under sistnämnda

tid överenskommelse träffats enligt 6 § eller föreläggande meddelats

enligt 7 § sagda lag, skall lagen jämväl efter den 30 juni 1948 i fråga om

brukningsdel, som överenskommelsen eller föreläggandet avser, gälla intill

dess i överenskommelsen eller föreläggandet angivna åtgärder vidtagits. I den

mån lagen äger giltighet efter den 30 juni 1948 skola beträffande de personer,

som må utses till synemän, i stället för vad därom finnes föreskrivet i 5 §

andra stycket i lagen, tillämpas bestämmelserna i 7 § första stycket lagen

om uppsikt å jordbruk.

1 Senaste lydelse, se SFS 1946: 62 och 90.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

7

Förslag

till

Lag

om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Förekommer å jordbruksegendom synnerligen grov vanhävd av den odlade

jorden eller för jordbruket erforderliga byggnader och finnes med hänsyn

till vanhävdens omfattning och egendomens storlek eller av andra särskilda

skäl nödigt att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtagas i annan

ordning än som stadgas i lagen om uppsikt å jordbruk, må Konungen med

riksdagens samtycke förordna att egendomen eller, om särskilda omständigheter

föranleda därtill, del av egendomen skall mot lösen avstås till

kronan.

2 §•

Fråga om inlösen enligt 1 § må väckas av vederbörande lantbruksnämnd

eller länsstyrelse. Innan frågan väckes skall utredning vara förebragt om de

förhållanden som kunna vara av betydelse för frågans bedömande.

I övrigt skola i avseende å inlösen i tillämpliga delar gälla de allmänna

bestämmelserna i lagen om expropriation; dock äge Konungen, om särskilda

skäl äro därtill, i samband med beslut om inlösen förordna att egendomen

eller del därav må tagas i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet

utfärdats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947, dock att intill den 1 juli 1948 vad

i 1 § sägs angående lagen om uppsikt å jordbruk i stället skall äga avseende

å lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk

samt vad i 2 § finnes stadgat om lantbruksnämnd i stället skall gälla i fråga

om jordbrukskommission.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas dels att till 2 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom skall fogas en ny paragraf, betecknad 49 a §, av

nedan angivet innehåll, dels att 55 och 66—69 §§'' samma kapitel skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 KAP.

49 a §.

För fullgörande av vissa i denna lag angivna uppgifter skall för varje hushållningssällskaps

område finnas en arrendenämnd, bestående av tre ledamöter.

En ledamot, vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen

och de båda andra av länsstyrelsen. Av de sistnämnda skall den ene vara

ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendator av sådan fastighet.

Samtliga ledamöter utses för en tid av tre år. För en var av dem utses för

samma tid en suppleant. Avgår ledamot eller suppleant före utgången av den

tid för vilken han utsetts, skall ny ledamot eller suppleant utses för den tid,

som återstått för den avgångne. Har inom nämnden var röstande sin mening

och kunna ej två meningar sammanjämkas, gälle ordförandens. Beträffande

jäv mot ledamot skall i tillämpliga delar gälla vad om domarjäv är stadgat.

Närmare bestämmelser om arrendenämndens verksamhet meddelas i reglemente,

som utfärdas av Konungen.

55 §.

Vid skiljedomsförfarande enligt 54 § skall, där ej mellan parterna träffats

skiljeavtal, den arrendenämnd, inom vars verksamhetsområde fastigheten

är belägen, vara skiljenämnd; och skall i sådant fall part anses hava hänskjutit

tvisten till avgörande, när han hos nämndens ordförande skriftligen

framställt begäran om skiljedom.

Skiljedomskostnaderna skola---utan skäl.

66 §.

När arrendeavtal slutits, må jordägaren eller arrendatorn påkalla arrendenämndens

granskning av avtalet; skolande vid ansökan härom fogas bestyrkt 1

1 Senaste lydelse, se beträffande 55 § SFS 1945: 342 samt beträffande 66—69 §§ SFS 1943: 883.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78. 9

avskrift av avtalet ävensom uppgift om arealen av den odlade jord arrendet

omfattar.

Finner arrendenämnden att avtalet innehåller bestämmelse, som enligt

denna lag är utan verkan, skall nämnden så snart ske kan i rekommenderat

brev lämna jordägaren och arrendatorn besked därom.

67 §.

Har rätt till nytt arrende jämlikt 53 § förfallit på den grund att jordägaren

avsett att själv bruka fastigheten, vare jordägaren skyldig att inhämta

arrendenämndens tillstånd, därest han, innan två år förflutit från arrendets

upphörande, vill sälja fastigheten, eller om han, inom fem år från samma

tidpunkt, vill ånyo upplåta fastigheten på arrende. Vad sålunda stadgats äge

motsvarande tillämpning, när annan än jordägaren efter vad i 53 § sägs skall

bruka fastigheten.

Bryter jordägaren — — — straffet dagsböter.

68 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal undantages

från tillämpning av något av stadgandena i 50—61 §§ eller 63—65

§§ och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill må sökas, ankomme

på arrendenämnden att medgiva sådant undantag. Såsom sådan omständighet

skall särskilt anses, att jordägaren, för att kunna planmässigt ombesörja

åbyggnademas iståndsättande å ett flertal utarrenderade brukningsdelar,

är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgörande i det

föreliggande fallet, eller att det för jordägaren, med hänsyn till dennes eget

jordbruk eller skogsbruk, är av synnerlig vikt att över det arrenderade området

äga friare bestämmanderätt än som följer av nämnda stadganden.

Föreligger ej-- -—• anses förfallet.

över arrendenämndens beslut i ärende som nu sagts må besvär anföras

hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av

beslutet. Den som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut äge föra klagan däröver i

den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

69 §.

Förseelse, varom stadgas i 67 §, åtalas efter angivelse av arrendenämnden

av allmän åklagare vid allmän underrätt i den ort, där fastigheten är belägen.

Böter, som---till frihetsstraff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Förslag

till

Lag

om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 22 december

1943 (nr 883) angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att femte stycket i övergångsbestämmelserna till

lagen den 22 december 1943 angående ändring i vissa delar av lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skall erhålla följande ändrade

lydelse.

Där på grund av bestämmelse i tredje eller fjärde stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,

ankomme på arrendenämnden, ändå att arrendatorn ej lämnat sitt samtycke,

att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor blivit

bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och 60 §§

avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse

må ock, där sådana särskilda omständigheter som i 2 kap. 68 § avses visas

därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock

ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från lagens ikraftträdande,

över arrendenämndens beslut må klagan föras i den ordning 68 § tredje

stycket stadgar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 12 april 1946 (nr 147) med särskilda

bestämmelser om arrende av viss kommunal jord.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 12 april 1946 med särskilda bestämmelser

om arrende av viss kommunal jord ävensom övergångsbestämmelserna

till sagda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

KungL Maj:ts proposition nr 78.

4 §•

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal undantages

från tillämpning av något av stadgandena i 2 kap. 50—61 §§ eller

63—65 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom, 50—54 §§ med de avvikelser

som angivas i 2 och 3 §§ denna lag, och innehåller avtalet förbehåll

att medgivande därtill må sökas, ankomme på arrendenämnden att medgiva

sådant undantag. Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund

ansökningen, skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses

förfallet.

Undantag som--- — i avtalet.

Över arrendenämndens beslut i ärende som ovan sagts må besvär anföras

hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av

beslutet. Den som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut äge föra klagan däröver i

den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag---— juli 1946.

Har arrendeavtal---tio år.

Därest i---nya arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,

ankomme på arrendenämnden, ändå att arrendatorn ej lämnat sitt samtycke,

att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor blivit

bestämda, medgiva kommunen befrielse från de i 2 kap. 59 och 60 §§

lagen om nyttjanderätt till fast egendom avsedda skyldigheterna beträffande

fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där särskilda omständigheter

visas böra därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder,

dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från lagens

ikraftträdande. Över arrendenämndens beslut må klagan föras i den

ordning 4 § tredje stycket denna lag stadgar.

Bestämmelserna i---lagens ikraftträdande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Förslag

till

Lag

om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 12 april

1946 (nr 148) angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14

juni 1907 (nr 86 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till

lagen den 12 april 1946 angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den

14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skall erhålla följande ändrade

lydelse.

Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,

ankomme på arrendenämnden, ändå att arrendatorn ej lämnat sitt samtycke,

att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor blivit

bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och 60 §§

avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse

må ock, där sådana särskilda omständigheter som i 2 kap. 68 § avses visas

därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock ej

för längre tid än intill dess femton år förflutit från denna lags ikraftträdande.

över arrendenämndens beslut må klagan föras i den ordning 2 kap. 68 §

tredje stycket stadgar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Förslag

till

Lag

om överflyttande på lantbruksnämnd av egnahemsnämnd och

jordbrukskommission åliggande uppgifter.

Härigenom förordnas, att vad i lag finnes stadgat rörande egnahemsnämnd

eller jordbrukskommission skall, såvitt ej annat särskilt föreskrives hava avseende

å lantbruksnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 78

13

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17

januari 1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter frågan om ny lagstiftning

om uppsikt å jordbruk samt om förlängning av nu gällande provisoriska

vanhåvdslagstiftning med mera samt anför därvid.

Genom beslut den 12 maj 1944 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla sju sakkunniga för att verkställa utredning

rörande ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga dåvarande

häradshövdingen N. Wihlborg, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens

första kammare O. L. Tjällgren i Multrå, ledamöterna av riksdagens andra

kammare J. A. Andersson i Tungelsta, K. A. M. Andersson i Löbbo, G. K.

Hellbacken i Gräsberg och S. Janson i Frändesta ävensom lantbrukaren A.

Nilsson i Steneberg och hypoteksdirektören N. J. Falk i Lund.

Med skrivelse den 30 september 1946 ha de sakkunniga, vilka antagit benämningen

1944 års vanhävdsutredning, överlämnat betänkande med förslag

till lag om uppsikt å jordbruk, lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom

och lag om jordbrukskommissioner (SOU 1946:64).

över betänkandet ha yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen,

domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen, statens livsmedelskommission,

riksantikvarieämbetet, samtliga länsstyrelser, jordbrukskommissioner

och egnahemsnämnder, samtliga landstings och hushållningssällskaps

förvaltningsutskott med undantag av landstingens förvaltningsutskott i Örebro

och Västernorrlands läns ävensom i Kalmar läns södra område, Sveriges

lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund,

Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott samt

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Gällande bestämmelser.

Lagstiftningen angående uppsikt å jordbruk innefattas i dels lagen den

27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk, vilken emellertid

är satt ur kraft till och med den 30 juni 1947, dels lagen den 30 juni 1942

(nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk, vilken lags giltighetstid

utgår den 30 juni 1947. Till uppsiktslagstiftningen torde även böra hänföras

lagen den 29 mars 1946 (nr 89) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom,

vilken lag jämväl äger giltighet allenast till och med den 30 juni

1947.

Uppsiktslagstiftningen leder sitt första ursprung från det betänkande som

år 1904 avgavs av den s. k. norrlandskommittén. Av denna kommitté framlagda

förslag ledde till antagande av bland annat lagen den 25 juni 1909

om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne (den norrländska

arrendelagen) och lagen samma dag angående uppsikt å vissa jordbruk

i Norrland och Dalarne (den norrländska uppsiktslagen). I samband

med 1927 års reform av arrendelagstiftningen tillkom lagen den 27 juni 1927

angående uppsikt å vissa jordbruk.

1927 års uppsiktslag gäller för hela riket men har i likhet med vad förhållandet

var med 1909 års uppsiktslag fått karaktären av ett komplement

till den vid dess antagande gällande sociala arrendelagstiftningen. Lagen vänder

sig i överensstämmelse härmed mot vanhävd endast av sådan brukningsdel,

å vilken vid dess utarrendering nämnda lagstiftning skolat bliva tilllämplig,

sålunda brukningsdel som tillhör bolag, ekonomiska föreningar eller

enskilda skogsspekulanter och som innehåller, i de delar av riket där lagen

om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand varit

gällande, högst 25 hektar odlad jord och minst 4 hektar inrösningsjord samt

i riket i övrigt minst 4 och högst 25 hektar odlad jord. Enligt lagen har vanhävdsbegreppet

bestämts sålunda, att vanhävd skall anses föreligga där

jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller där nödiga

byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. Från denna regel göres

det undantaget, att till vanhävd ej hänföres nedläggande av jordbruk å äga,

som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller annan omständighet måste

anses alldeles olämplig för jordbruk. Såsom vanhävd skall ej heller anses

att byggnad, som genom sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig,

bortföres eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet

och omfattning äro sådana, att först genom deras sammanslagning

uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga

bärgning. Länsstyrelsen kan dessutom i annat fall, då synnerliga skäl föreligga

att brukningsdel sammanslås med annan, medgiva att byggnad, som

genom sammanslagningen blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

Uppsiktslagen är, såvitt angår brukningsdel, som är utarrenderad, i regel

tillämplig endast beträffande nödiga byggnader. Härjämte stadgas i lagen,

att brukningsdel må, där länsstyrelsen prövar det nödigt, tagas i an
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

15

språk för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anläggning

eller annat liknande syfte.

Uppsikten utövas inom varje hushållningssällskaps verksamhetsområde av

en jordbrukskommission, bestående av en ordförande, utsedd av Kungl. Maj:t,

och fyra ledamöter, valda till lika antal av landstinget och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott. De ledamöter, som väljas av förvaltningsutskottet,

skola vara den ene ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendator

av sådan fastighet. Ordföranden och ledamöterna utses för en tid av tre år.

För en var av dem utses för samma tid en suppleant.

Jordbrukskommissionens ingripande mot vanliävd förutsättes kunna ske

antingen i anledning av kommissionens egna iakttagelser eller ock efter till

kommissionen inkommen anmälan. Inkommer anmälan om vanhävd eller

finner kommissionen eljest skälig anledning antaga att brukningsdel är utsatt

för vanhävd, äger kommissionen föranstalta om syn å brukningsdelen.

Till förrättande av sådan syn skall kommissionen förordna tre gode män,

vilka skola utses bland dem som i orten äro valda till nämndemän eller till

ägodelningsnämndemän eller till gode män vid lantmäteriförrättning; till syneman

kan jämväl väljas lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent. Synemännen

skola å stället undersöka förhållandena och till kommissionen avgiva

redogörelse däröver jämte förslag till de åtgärder som kunna finnas

nödiga till vanhävdens avhjälpande. Finner kommissionen efter övervägande

av synemännens utlåtande, att vanhävd föreligger, skall kommissionen i

första hand söka träffa överenskommelse med jordägaren om vanhävdens avhjälpande.

Sådan överenskommelse skall upprättas skriftligen och innehålla

åtagande av jordägaren att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga de åtgärder

som kommissionen kan finna erforderliga till vanhävdens avhjälpande. Kan

överenskommelse ej träffas med jordägaren eller fullgör ej denne i överenskommelse

gjort åtagande, äger kommissionen vid rätten i den ort, där fastigheten

är belägen, efter stämning föra talan mot jordägaren med yrkande

om föreläggande för denne att avhjälpa vanhävden. Det ankommer i så

fall på domstolen att föreskriva därför erforderliga åtgärder samt förelägga

jordägaren viss tid, även i detta fall högst fyra år, inom vilken åtgärderna

skola vara vidtagna. Försittes sådan tid äger rätten på yrkande av

kommissionen giva ägaren det nya föreläggande i fråga om vanhävdens avhjälpande

som må finnas erforderligt. Underlåtenhet att fullgöra överenskommelse

eller att verkställa av domstol föreskrivna åtgärder för vanhävds

avhjälpande medför den påföljd att, där jordägaren är bolag eller förening,

envar som under den i överenskommelsen eller föreläggandet bestämda tiden

ägt företräda bolaget eller föreningen — med undantag likväl för den som finnes

icke ha i avsevärd grad bidragit därtill att åtagandet eller föreläggandet

ej blivit fullgjort — och där jordägaren är enskild person denne ävensom

den eller de som enligt stadgande i lag kunna ha företrätt honom dömas

till böter. Talan om tillämpning av sagda bötespåföljd utföres av allmän

åklagare efter uppdrag av jordbrukskommissionen. Slutligen må anmärkas,

att i lagen till förhindrande av dess kringgående intagits stadgande dels där
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

om att, om brukningsdel upplåtes på arrende efter det den varit föremål

för nyss nämnd syn, ägaren är ansvarig för avhjälpande jämväl av den å jorden

vid synen befintliga vanhävden och dels därom att, om brukningsdel

efter sådan syn genom köp, byte eller gåva övergått till ny ägare, förre ägaren

dock är ansvarig för avhjälpande av den vid synen befintliga vanhävden

där ej med jordbrukskommissionens medgivande ansvarigheten övertagits av

den nye ägaren.

Som förut nämnts har 1927 års uppsiktslag för tiden till och med den 30

juni 1947 satts ur tillämpning genom 1942 års vanluivdslag. Sistnämnda

lag var föranledd av önskvärdheten av att tillse, att i det ansträngda försörjningsläge,

som förelåg under avspärrningen, produktionsmöjligheterna skulle

tillvaratagas i största möjliga utsträckning. Utformningen av 1942 års

vanhävdslag har därför också kommit att i åtskilliga avseenden avvika från

bestämmelserna i 1927 års uppsiktslag. 1942 års lag är sålunda ej begränsad

till fastigheter, varå den sociala arrendelagstiftningen är tillämplig, utan avser

jordbruksfastigheter oavsett vem som är ägare, allenast med uteslutande

av brukningsdelar som tillhöra kronan. Vad angår fastigheternas storlek

har någon övre arealgräns icke bibehållits och den nedre arealgränsen bestämts

på det sätt att å en brukningsdel skall, för att lagen skall vara tilllämplig

å densamma, finnas odlad jord till en vidd överstigande ett hektar.

1942 års lag är sålunda, i motsats till den förutvarande uppsiktslagstiftningen,

av så gott som generell natur.

I fråga om vanhävdsbegreppet föreligga också en del skiljaktigheter mellan

de båda lagarna. I 1942 års lag stadgas sålunda, att den i lagen föreskrivna

uppsikten såvitt jorden angår skall avse förhindrande att jorden

så vanskötes att dess avkastningsförmåga äventyras. Härutinnan är sagda

lag strängare än 1927 års lag, som ej syftar längre än till förekommande

att jordbrukets vidmakthållande äventyras. Såsom vanhävd skall dock ej

räknas nedläggande av jordbruk å äga, om det med hänsyn till dennas naturliga

beskaffenhet eller belägenhet eller annan omständighet måste anses

olämpligt att där driva jordbruk. Beträffande skyldigheten att underhålla

nödiga byggnader är 1942 års lag i viss mån mildare än 1927 års lag. Den

omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll skall

sålunda enligt 1942 års lag ej anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit

obehövlig till följd av förändringar i driften av jordbruket eller på grund

av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar

för jordbrukets bedrivande i orten, eller ock av annan dylik anledning.

Vad angår frågan, när sammanslagning som nyss sagts må anses medföra

väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten, stadgas i lagen, enligt

ett genom lag den 8 mars 1946 (nr 62) gjort tillägg, att så må anses

vara förhållandet endast om någon av de i sammanslagningen ingående

brukningsdelarna är av sådan beskaffenhet eller omfattning, att brukaren

därav icke kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, och det ej kan anses förmånligare

för jordbrukets bedrivande i orten, att denna brukningsdel tages

i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar. Vad nu sagts gäl
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl Maj.ts proposition nr 78.

ler dock ej om i sammanslagningen ingår brukningsdel som avses i 1927 års

lag. För sådant fall gäller även efter lagändringen den 8 mars 1946, att

byggnad må bortföras eller lämnas utan underhåll endast om först genom

sammanslagningen uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin

huvudsakliga bärgning. I likhet med vad som gäller enligt 1927 års lag har

åt länsstyrelsen tillerkänts rätt att meddela tillstånd till bortförande av byggnad

även vid sammanslagning av brukningsdelar i andra fall än som nu

nämnts.

1942 års lag är utan inskränkning tillämplig även å utarrenderade brukningsdelar.

Ansvarigheten för vanhävd åvilar i fråga om byggnaderna brukningsdelens

ägare och beträffande jorden brukaren. Från denna huvudregel

gäller dock visst undantag som icke har någon motsvarighet i 1927 års lag.

Det stadgas sålunda i 1942 års lag, att ingripande enligt lagen icke skall ske

i det fall att den för vanhävden ansvarige finnes vara på grund av medellöshet

eller annan giltig orsak urståndsatt att avhjälpa vanhävden. Föreligger

sådant fall och är fråga om vanhävd av jorden å brukningsdel som brukas

av annan än ägaren, inträder en subsidiär ansvarighet för ägaren. Jordbrukskommissionen

kan nämligen, om ägaren kan antagas vara i stånd att

avhjälpa vanhävden, mot denne företaga ingripande på samma sätt som om

han vore brukare.

Den i 1942 års lag föreskrivna uppsikten skall utövas av de enligt 1927 års

lag tillsatta jordbrukskommissionerna. Jordbrukskommission äger, såsom

förhållandet är även enligt 1927 års lag, med vederbörande träffa skriftlig

överenskommelse om avhjälpande av konstaterad vanhävd. För ernående

av ett snabbare förfarande i vanliävdsärenden har i 1942 års lag länsstyrelsen

i stället för domstol insatts såsom den myndighet som, i händelse överenskommelse

ej kan träffas eller åtagande i överenskommelse ej fullgöres,

har att meddela föreläggande att avhjälpa vanhävden. Beträffande länsstyrelsens

befogenhet i detta hänseende, såvitt angår byggnadsbeståndet å brukningsdelen,

hai sasom ett uttryck för innebörden av vanhävdsbegreppet i

fråga om byggnader stadgats, att länsstyrelsen ej må föreskriva andra åtgärder

än sådana som äro oundgängligen nödvändiga för att å brukningsdelen

skola finnas byggnader av den beskaffenhet, som fordras för jordbrukets

ändamålsenliga bedrivande. I fråga om utredningen angående förefintligheten

av vanhävd föreligger den olikheten mellan de båda lagarna, att

enligt 1942 års lag hållandet av syn icke är obligatoriskt. Syn skall hållas

endast om jordbrukskommissionen finner syn erforderlig eller syn påkallas

av den, som är ansvarig för vanhävden, eller, sedan ärendet kommit under

länsstyrelsens prövning, därest den för vanhävden ansvarige påkallar syn

och sådan förut icke hållits eller länsstyrelsen eljest finner anledning till syn.

I skriftlig överenskommelse angående avhjälpande av vanhävd som jordbrukskommissionen

träffar må fastställas vite, högst femhundra kronor, för

underlåtenhet att fullgöra överenskommelsen, liksom ock länsstyrelsen vid

meddelande om föreläggande alt avhjälpa vanhävd äger fastställa vite _

ulan begränsning beträffande beloppet — för underlåtenhet att ställa sig

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 78. a

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

föreläggandet till efterrättelse. I båda fallen är det länsstyrelsen som utdömer

vitet. Såsom en följd av den omnämnda möjligheten till föreläggande av

vite har någon bötespåföljd för underlåtenhet att fullgöra överenskommelse

eller åläggande beträffande avhjälpande av vanhävd ej upptagits i 1942 års

lag.

Slutligen må nämnas, att i 1942 års lag meddelats en särskild bestämmelse

därom att, då för säkerställande av sådd eller skörd å brukningsdel så är

oundgängligen nödvändigt, länsstyrelsen må efter anmälan av jordbrukskommissionen

förordna att för nämnda ändamål nödig åtgärd skall verkställas

genom kommissionens försorg. Kostnaden för åtgärden skall förskjutas av

allmänna medel och slutligen gäldas av brukaren.

Vad angår lagen om tvångsinlösen av vanhävdad egendom är denna att

betrakta som ett komplement till 1942 års vanhävdslag med uppgift att, då

synnerligen grov vanhävd föreligger, skapa möjlighet till ett mera effektivt

ingripande av det allmänna än vad 1942 års lag medgiver. Enligt förstnämnda

lag äger Konungen under vissa förutsättningar förordna att vanhävdad

jordbruksegendom eller, om särskilda omständigheter föranleda därtill, del

av sådan egendom skall mot lösen avstås till kronan. Förutsättningarna för

ett dylikt förordnande äro dels att å egendomen förekommer synnerligen

grov vanhävd av den odlade jorden eller för jordbruket nödiga byggnader

och dels att det med hänsyn till vanhävdens omfattning och egendomens

storlek eller av andra särskilda skäl finnes erforderligt att åtgärder till avhjälpande

av vanhävden vidtagas i annan ordning än som stadgas i 1942

års vanhävdslag. Fråga om inlösen kan väckas av vederbörande jordbrukskommission

eller länsstyrelse. Innan frågan väckes skall utredning vara

förebragt om de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågans bedömande.

I övrigt skola å inlösenförfarandet i tillämpliga delar gälla de allmänna

bestämmelserna i expropriationslagen. Dock gäller den avvikelsen att

Konungen, om särskilda skäl äro därtill, kan i samband med beslutet om inlösen

förordna, att egendomen eller del därav får tagas i besittning redan

sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats.

Ett för samtliga jordbrukskommissioner gemensamt reglemente utfärdades

den 13 december 1929 (nr 390). I samband med tillkomsten av 1942 års

lag utfärdades den 30 juni 1942 (nr 536) ett nytt reglemente. Giltighetstiden

för det sistnämnda har liksom för lagen begränsats till tiden till och med

den 30 juni 1947, under vilken tid 1929 års reglemente ej skall vinna tilllämpning.

Beträffande jordbrukskommissionemas arbetsuppgifter kan anmärkas att

åt kommissionerna efter hand anförtrotts åtskilliga andra uppgifter än de

som äro förenade med verksamheten såsom uppsiktsorgan i fråga om vanhävd

av jordbruk. Sålunda ha jordbrukskommissionema enligt lagen den

18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom ålagts att då anledning

finnes till antagande att bulvanförhållande föreligger därom göra anmälan

till länsstyrelsen. Jämlikt lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

av fastigheter å landet gäller, att jordbrukskommissionens yttrande kan av

ägodelningsdomaren inhämtas i vissa sammanläggningsärenden samt att

kommissionen, som skall erhålla underrättelse om besluten i dessa ärenden,

äger rätt att överklaga besluten i fråga.

Genom de av 1943 års riksdag antagna ändringarna i lagen om nyttjanderätt

till fast egendom med däri genom lag den 22 juni 1945 (nr 342) vidtagna

ytterligare ändringar ha jordbrukskommissionerna pålagts vissa nya uppgifter

av icke obetydlig omfattning. Stadganden härom finnas intagna i 2 kap.

55 samt 66—69 §§ nyttjanderättslagen. De nya uppgifterna hänföra sig till

de sociala arrendena. Angående deras innebörd må nämnas följande. Där

jordägaren eller arrendatorn, då den sistnämnde på grund av lagens bestämmelser

om optionsrätt vid en arrendeperiods utgång äger rätt till nytt arrende,

vill påkalla ändring av arrendevillkoren, skola dessa vid bristande överenskommelse

mellan parterna bestämmas av skiljemän. Har ej mellan partema

träffats skiljeavtal, skall den jordbrukskommission, inom vars verksamhetsområde

den arrenderade fastigheten är belägen, vara skiljenämnd.

I syfte att förhindra jordägaren att kringgå lagens stadganden om optionsrätt

har det föreskrivits att, om optionsrätten förfallit på den grund att jordägaren

avsett att själv bruka fastigheten, jordägaren skall vara skyldig inhämta

jordbrukskommissionens tillstånd, därest han, innan två år förflutit

från arrendets upphörande, vill sälja fastigheten eller om han inom fem år

från samma tidpunkt vill ånyo upplåta fastigheten på arrende. Bryter jordägaren

mot vad sålunda föreskrivits skall förseelsen åtalas av allmän åklagare

efter angivelse av jordbrukskommissionen. De sociala arrendebestämmelserna

äro — med visst undantag — av tvingande karaktär. Emellertid kan

under vissa omständigheter efter därom gjord ansökan dispens erhållas från

en eller flera av nämnda bestämmelser. Förutsättning för att dispens skall

kunna medgivas är att avtalet innehåller förbehåll att medgivande därtill må

sökas. Dispensansökan prövas i första hand av jordbrukskommissionen,.

På jordbrukskommissionen ankommer även att på begäran av jordägaren

eller arrendatorn granska dem emellan slutet arrendeavtal samt meddela dem

underrättelse, huruvida avtalet innehåller bestämmelse, som enligt lagen är

utan verkan.

Enligt lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning i rätten att

förvärva jordbruksfastighet åligger det, då den som erhållit tillstånd att förvärva

dylik fastighet avgivit förbindelse att vidtaga vissa åtgärder för främjande

av jordbruket eller skogsbruket å fastigheten eller i fråga om användandet

av fastigheten, vederbörande jordbrukskommission att hålla uppsikt

över att förbindelsen fullgöres och i mån av behov vidtaga åtgärder för vinnande

av rättelse.

Genom lagen den 12 april 1946 (nr 147) med särskilda bestämmelser om

arrende av viss kommunal jord ha de sociala arrendebestämmelserna i princip

gjorts tillämpliga å arrende av kommun tillhörig jord. Enligt särskilda

stadganden i denna lag har jordbrukskommissionen tillagts befogenhet att

under vissa omständigheter medgiva undantag från tillämpningen av nämnda

bestämmelser.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Slutligen må erinras om att jordbrukskommission, såsom nyss nämnts,

jämlikt 2 § lagen den 29 mars 1946 om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom

äger väcka fråga om inlösen av jordbruksegendom enligt

nämnda lag.

Utredningens förslag.

Utredningens förslag innebär i huvudsak följande.

I stället för 1927 och 1942 års lagar bör från och med den tidpunkt, då

sistnämnda lag upphör att gälla, d. v. s. utgången av juni 1947, träda en

ny uppsiktslagstiftning av permanent karaktär. Vidare bör 1946 års provisoriska

lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, vars giltighetstid

likaså utgår den 30 juni 1947, ersättas av en ny lag om sådan

tvångsinlösen, vilken jämväl skall vara av permanent art. Slutligen böra

vissa bestämmelser om jordbrukskommissionemas sammansättning med mera,

vilka hittills funnits i 1927 års lag samt i för kommissionerna gällande

reglemente, intagas i en särskild lag om jordbrukskommissioner.

Rörande det huvudsakliga innehållet i de olika lagförslagen kan nämnas

följande.

Förslaget till ny uppsiktslag överensstämmer i fråga om lagstiftningens

tillämplighetsområde med 1942 års lag. Beträffande innebörden av vanhävdsbegreppet

föreslås däremot vissa ändringar bland annat i syfte att möjliggöra

en anpassning till rationaliseringsverksamheten inom jordbruket. Delvis

innebära ändringarna en återgång till bestämmelserna i 1927 års lag.

I fråga om förfarandet överensstämmer förslaget i huvudsak med 1942 års

lag. På åtskilliga punkter föreslås dock ändringar i syfte att ytterligai''e

förenkla förfarandet och göra uppsikten mera effektiv.

Enligt lagförslaget skall uppsikten avse alla brukningsdelar innehållande

odlad jord till en vidd överstigande ett hektar, dock med undantag för kronan

tillhörig jord (1 och 14 §§). Bortsett från detta undantag göres sålunda

ej någon skillnad mellan olika kategorier av jordägare.

I likhet med vad som gäller enligt 1942 års lag avses den nu föreslagna

lagen skola vara tillämplig å en fastighet vare sig denna brukas av ägaren

själv eller av annan. Ansvarigheten för avhjälpande av vanhävd i fråga om

byggnaderna ligger på ägaren och ansvarigheten för avhjälpande av vanhävd

å jorden åvilar i första hand brukaren (3 §). Under vissa förhållanden

kan dock ägaren bliva ansvarig för vanhävd av jorden även då fastigheten

brukas av annan.

Den allmänna definitionen av vanhävdsbegreppet överensstämmer i förslaget

såvitt angår byggnaderna i sak med motsvarande stadgande i 1942 års

lag, medan i fråga om jorden skett en återgång till den något mildare formuleringen

i 1927 års lag. Vanhävd av en brukningsdel skall sålunda enligt

förslaget anses föreligga, då jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande

äventyras, eller då för jordbruket nödvändiga byggnader bortföras eller

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 78.

21

lämnas utan underhåll (1 §). Till vanhävd skall dock ej hänföras nedläggande

av jordbruk å brukningsdel eller del därav, om med hänsyn till

jordens naturliga beskaffenhet eller belägenhet eller annan omständighet

det måste anses ekonomiskt ofördelaktigt eller eljest olämpligt att där driva

varaktigt jordbruk. Ej heller skall den omständigheten att byggnad bortföres

eller lämnas utan underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit

obehövlig till följd av sådan förändring i driften av jordbruket, som är

till varaktig fördel för detsamma, eller på grund av sådan sammanslagning

av brukningsdelar, som står i överensstämmelse med en ändamålsenlig

planläggning av jordbruket i orten, eller ock av annan giltig anledning (2 §

första och andra styckena). Dessa bestämmelser överensstämma i huvudsak

med vad som enligt 1942 års lag gäller beträffande andra fastigheter än

sådana som omfattas av 1927 års lag. Vissa omformuleringar ha dock gjorts

i syfte att betona, att de överväganden, som här måste göras, i regel skola

vara av ekonomisk natur. Det föreslås vidare, att ägare av brukningsdel

skall kunna hos jordbrukskommissionen påkalla prövning huruvida sådana

förhållanden föreligga, som enligt nyss återgivna stadganden skulle berättiga

till nedläggande av jordbruket å brukningsdelen eller del därav eller till

bortförande eller lämnande utan underhåll av därå befintlig byggnad ( 2 §

tredje stycket). Sistnämnda stadgande saknar motsvarighet i gällande uppsiktslagstiftning.

Uppsikten över efterlevnaden av bestämmelserna skall liksom för närvarande

handhavas av jordbrukskommissionerna (1 § andra stycket). Då jordbrnkskommission

på grund av inkommen anmälan eller eljest finner skälig

anledning antaga, att å en brukningsdel förekommer vanhävd, skall kommissionen

företaga besiktning å brukningsdelen, vid vilken skall föras protokoll

upptagande gjorda iakttagelser (4 §). Föreskiäften om besiktning utgör

en nyhet och har tillkommit i syfte att i regel göra det i 1927 och 1942

års lagar omförmälda syneförfarandet obehövligt.

Finner jordbrukskommissionen vid besiktningen, att å brukningsdelen föreligger

vanhävd, skall kommissionen omedelbart söka med den, som är ansvarig

för avhjälpande av vanhävden, träffa skriftlig överenskommelse, varigenom

denne åtager sig att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder till

vanhävdens avhjälpande. I överenskommelsen skola angivas de särskilda åtgärder

som skola vidtagas ävensom utsättas tid, inom vilken varje särskild

åtgärd skall vara verkställd. Tiden bör i allmänhet ej överstiga två år

men må, där så anses oundgängligen erforderligt, utsträckas till fyra år.

Tillika må i överenskommelsen fastställas vite för underlåtenhet alt fullgöra

densamma (5 §). Stadgandena i denna paragraf överensstämma i huvudsak

med motsvarande bestämmelser i 1942 års lag med den skillnaden,

att där föreskriven maximering av vitesbeloppet till 500 kronor borttagits

i förslaget.

Medan enligt 1927 års lag föreläggande rörande vanhävdens avhjälpande

skulle meddelas av domstol, överfördes i 1942 års lag, för att få clt snabbare

förfarande till stånd, denna uppgift till länsstyrelsen. Enligt det nu

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

föreliggande förslaget bibehålies sistnämnda anordning. I förslaget stadgas

sålunda att, om överenskommelse ej träffas eller åtagande i överenskommelse

ej fullgöres, skall jordbrukskommissionen utan dröjsmål anmäla förhållandet

till länsstyrelsen och därvid angiva de åtgärder, som kommissionen

finner nödiga för vanhävdens avhjälpande (6 §). Då anmälan skett,

skall länsstyrelsen höra den, som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden,

samt, om denne påkallar syn, förordna om syn av tre gode män som

utses av länsstyrelsen. Av synemännen skola två utses bland dem som i

orten äro valda till nämndemän, ägodelningsnämndemän eller gode män vid

lantmäteriförrättning. Den tredje synemännen skall vara lantbruksingenjör

eller tjänsteman hos hushållningssällskap eller egnahemsnämnd. Synemännen

skola å stället undersöka förhållandet samt snarast möjligt och senast

inom fjorton dagar efter erhållet förordnande till länsstyrelsen inkomma

med skriftlig redogörelse för vad vid synen förekommit.

Länsstyrelsen skall därefter föreskriva de åtgärder, som erfordras för

vanhävdens avhjälpande, samt förelägga den, som är därför ansvarig, för

en var av åtgärderna viss lid, inom vilken åtgärden skall vara verkställd.

För att framtvinga verkställighet av givet föreläggande må länsstyrelsen

i vissa fall förelägga vite. Länsstyrelsen äger vidare utdöma såväl dylikt

vite som ock vite, vilket stadgats i överenskommelse mellan jordbrukskommissionen

och den för vanhävden ansvarige (7 §).

Där den för vanhävden ansvarige på grund av medellöshet eller annan giltig

orsak är urståndsatt att avhjälpa vanhävden skall ingripande enligt lagen

icke ske. Föreligger sådant fall och är fråga om vanhävd av jorden

å brukningsdel som brukas av annan än ägaren, äger jordbrukskommissionen,

därest ägaren kan antagas vara i stånd att avhjälpa vanhävden, mot denne

företaga ingripande på samma sätt som om han vore brukare (8 §).

Förslagets bestämmelser i övrigt ansluta sig i stort sett till motsvarande bestämmelser

i 1942 års lag. Dock kan nämnas, att förslaget ej upptager den i

sagda lag förekommande bestämmelsen att länsstyrelsen, då så för säkerställande

av sådd eller skörd å brukningsdel är oundgängligen nödvändigt,

må efter anmälan av jordbrukskommissionen förordna att för nämnda ändamål

nödig åtgärd skall verkställas genom kommissionens försorg och på

brukarens bekostnad.

Det nya förslaget till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom

överensstämmer med nu gällande provisoriska lag med allenast den avvikelsen,

att enligt förslaget Kungl. Maj:t endast med riksdagens samtycke

skall äga meddela förordnande om avstående av egendom till kronan.

Vad slutligen angår förslaget till lag om jordbrukskommissioner överensstämmer

detta i sak med nu gällande bestämmelser i 1927 års lag, varjämte,

såsom förut nämnts, vissa föreskrifter, som hittills funnits i reglemente för

jordbrukskommissionema, intagits i lagförslaget. Enligt detta skall jordbrukskommission

bestå av en ordförande och fyra ledamöter. Ordföranden utses

av Kungl. Maj:t. Ledamöterna väljas till lika antal av landstinget och hus
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

23

hållningsäUskapets förvaltningsutskott. De ledamöter som väljas av förvaltningsutskottet

skola vara den ene ägare av jordbruksfastighet och den

andre arrendator av sådan fastighet. Ordföranden och ledamöterna utses för

en tid av tre år. För en var av dem utses för samma tid en suppleant. Avgår

ordförande, ledamot eller suppleant före utgången av den tid för vilken

han utsetts, skall ny ordförande, ledamot eller suppleant utses för den tid

som återstått för den avgångne. Skall i sådant fall ledamot eller suppleant utses

av landstinget, må därmed anstå till landstingets näst därefter infallande

lagtima möte (2 §). Jordbrukskommission är beslutför, då ordföranden och

två ledamöter äro närvarande.

Vid behandling av ärenden, som jämlikt lagen om nyttjanderätt till fast

egendom eller lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal

jord ankomma på kommissionen, skola bland ledamöterna jordägare

och arrendatorer närvara till lika antal (3 §).

Rörande behovet av en fortsatt uppsiktslagstiftning har

utredningen i sin motivering inledningsvis anfört, att den ansett sig böra, i

den mån så varit möjligt, söka få klarhet i frågan om den omfattning, i vilken

sådan vanhävd som berättigat ett ingripande från det allmännas sida,

verkligen förekommit. För detta ändamål hade i första hand införskaffats

statistiska uppgifter från jordbrukskommissionerna rörande antalet vanhävdsfall

med mera ävensom vissa uppgifter från hushållningssällskapens förvaltningsutskott

och egnahemsnämnderna med flera. Efter en redogörelse för det

sålunda förebragta statistiska materialet (s. 27—42) har utredningen anfört i

huvudsak följande.

Enligt vad sagda material utvisar ha jordbrukskommissionerna under tiden

den 1 juli 1942—den 30 juni 1945 tagit befattning med inalles 1 625 ärenden

angående anmälda eller eljest upptäckta fall av vanhävd. Av dessa ärenden

ha enligt av jordbrukskommissionerna lämnade uppgifter 777 inkommit

till jordbrukskommissionerna antingen tidigare än den 1 juli 1942 men icke

hlivit slutbehandlade före sagda dag eller ock under senare halvåret 1942.

Under år 1943 inkommo 371, under år 1944 302 och under första hälften

av år 1945 175 ärenden. Jämtlands, Värmlands, Älvsborgs, Norrbottens,

Västernorrlands och Västerbottens län uppvisa det största antalet ärenden eller

respektive 325, 279, 137, 103, 101 och 95 ärenden; jordbrukskommissionerna

i dessa län ha sålunda behandlat sammanlagt ej mindre än 1 040 ärenden

eller 64 procent av hela antalet ärenden. Mellan 50 och 60 ärenden ha förekommit

i Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs, Kopparbergs och Gävleborgs län,

mellan 40 och 50 ärenden i Jönköpings och Malmöhus län, mellan 30 och 40

ärenden i Stockholms län och stad samt Uppsala län, mellan 20 och 30 ärenden

i Södermanlands, Blekinge och Hallands län samt mellan 10 och 20 ärenden i

Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västmanlands

län. För Gollands län har icke redovisats något vanhävdsärende.

I 302 av dessa ärenden har skriftlig överenskommelse kunnat träffas med

den för vanhävden ansvarige angående vanhävdens avhjälpande, medan i

67 ärenden anmälan utan föregående överenskommelse gjorts till länsstyrelsen

om åtgärd enligt vanhävdslagcn eller allmänna förfogandelagen samt

768 ärenden avskrivits utan att sådan överenskommelse träffats eller anmälan

gjorts. Bland dessa avskrivna ärenden ingå bland andra de efter jordbruks
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

kommissionernas årsberättelse att döma talrika fall, då vanhävd visserligen

konstaterats men då densamma efter påpekande eller muntlig överenskommelse

avhjälpts. Vid utgången av juni 1945 var ett betydande antal ärenden

eller 488 stycken fortfarande beroende på jordbrukskommissionernas prövning

utan att i dessa ärenden vidtagits åtgärd som förut angivits.

Utredningen framhåller, att den förebragta statistiken över vanhävdsärenden

som behandlats av jordbrukskommissionema lede av den bristen, åt!

man icke med säkerhet kunde utläsa i huru många ärenden omständigheterna

varit sådana, att verklig vanhävd förelegat. Att så varit förhållandet i alla

de ärenden, i vilka skriftlig överenskommelse kommit till stånd, liksom så

gott som undantagslöst i de fall då framställning om åtgärd gjorts till länsstyrelsen

vore uppenbart. Dessutom hade i ett säkerligen betydande antal

ärenden vanhävd visserligen befunnits föreligga men ärendena kunnat avskrivas,

sedan vanhävden avhjälpts utan att skriftlig överenskommelse behövt

träffas. Avskrivning kunde också ha skett av den anledning, att ehuru

vanhävd förelegat möjlighet till ingripande enligt vanhävdslagen saknats,

därför att den för vanhävden ansvarige på grund av medellöshet eller annan

giltig orsak varit urståndsatt att avhjälpa vanhävden. Att avskrivning skett

av anledning som sist angivits hade bekräftats genom utsagor från åtskilliga

jordbrukskommissioner.

Utredningen har härefter uttalat.

Ehuruväl man sålunda kan vara berättigad antaga, att även i ett betydande

antal av de ärenden, som av jordbrukskommissionema avskrivits utan

att skriftlig överenskommelse träffats eller anmälan till länsstyrelsen gjorts,

avskrivningen icke berott på att vanhävd ej befunnits föreligga, återstå dock

av de för jordbrukskommissionema anmälda vanhävdsfallen åtskilliga vilka

avskrivits på den grund att anmälningen om vanhävd befunnits sakna fog.

Antalet av jordbrukskommissionema behandlade vanhävdsärenden, 1 625,

rymmer sålunda en del fall då vanhävd icke förekommit. Med hänsyn till vad

sålunda anförts kan sagda siffra ej utan vidare tagas till utgångspunkt vid

bedömande av frågan om behovet av en vanhävdslagstiftning för det svenska

jordbruket. A andra sidan är emellertid att märka, att det ligger i sakens

natur att jordbrukskommissionema, vilkas verksamhetsområden såsom i de

flesta fall sammanhängande med länen äro synnerligen vidsträckta, icke

kunna ha erhållit kännedom om alla de fall av vanhävd av jordbruksfastigheter

som i verkligheten förekommit. Detta bestyrkes också av det förhållandet,

att utredningsmännen under sina resor upptäckt visserligen ej

många men dock några vanhävdsfall, om vilka vederbörande jordbrukskommission

icke haft vetskap, och att för utredningsmännens ordförande också

anmälts ett och annat vanhävdsfall, som icke varit känt för jordbrukskommissionen.

Det kan förty förutsättas att vanhävdsfallen i verkligheten varit

icke obetydligt flera än siffermaterialet giver vid handen.

Förfrågningarna hos hushållningssällskapens förvaltningsutskott och egnahemsnämnderna

ha åsyftat att erhålla på vederbörande organs allmänna

erfarenhet grundade uttalanden rörande den omfattning, inom vilken efter

den 30 juni 1942 inom deras verksamhetsområden förekommit vanhävd å

jordbruksfastigheter. Rörande de erhållna svaren har utredningen lämnat

följande sammanfattande redogörelse.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 78.

25

Vanhävd å jordbruksfastigheter uppgives i större utsträckning förekomma

endast inom tre län, nämligen Västemorrlands, Jämtlands och Västerbottens

län. Egnahemsnämnden i Västemorrlands län upplyser sålunda, att vanhävd

vore relativt vanlig å sådana fastigheter, som vid utarrendering fölle under

do sociala arrendebestämmelserna, och att beträffande andra fastigheter

vanhävd av byggnader förekomme relativt ofta. Beträffande förhållandena i

Jämtlands län uppgives av egnahemsnämnden, att inom länet ofta påträffades

tall av vanhävd å båda fastighetskategorierna. Hushållningssällskapet

inom samma län är av den uppfattning, att förekomsten av vanhävd icke

vore anmärkningsvärt stor och att den snarare minskat än ökat efter den

30 juni 1942, vilket skulle sammanhänga med en allmän strävan hos jordbrukarna

att under krisåren tillvarataga alla produktionsmöjligheter och

även med en något ökad lönsamhet av jordbruksdriften. Hushållningssällskapet

i Västerbottens län säger sig ha iakttagit, att vanhävd särskilt i fråga

om byggnader förekommit i ganska stor utsträckning å fastigheter, beträflande

vilka de sociala arrendebestämmelserna ej vore tillämpliga. I övriga

län angives vanhävd av jordbruksfastigheter förekomma i ringa omfattning

eller endast i ett fåtal fall. Hushållningssällskapet i Kronobergs län, som

uppgivit att vanhävd under de senaste åren konstaterats blott å ett ringa antal

jordbruk, uttalar som sin mening, att det icke funnes anledning att för

framtiden befara vanliävd i någon större utsträckning å sådana fastigheter,

som vore relativt välbelägna och omfattade åker av åtminstone medelgod

beskaffenhet. Däremot kunde det på grund av höjda levnadsanspråk och

därav föranledd brist på arbetskraft å landsbygden förväntas, att torp och

lägenheter, som vore sämre belägna, nedlades och att den steniga och dåliga

jorden på dessa ställen planterades med skog. Eu dylik utveckling hade länge

kunnat konstateras. I åtskilliga yttranden påtalas den märkbara försämring

av byggnadsbeståndet å jordbruksfastigheter, som inträtt under de sista

åren och som enligt uppgift huvudsakligen haft sin orsak i de höga byggnadskostnadema.

Från några håll antydes, alt försämringen av byggnadsbeståndet

tangerat gränsen till vanhävd.

Utredningen har härefter rörande resultatet av de av densamma gjorda

undersökningarna sammanfattningsvis anfört.

Något ytterligare material utöver det, för vilket redogörelse nu lämnats,

för bedömande i vad mån vanhävd av jordbruksfastigheter förekommer i Sverige

torde näppeligen stå till buds. Det må medgivas alt den åvägabragta

utredningen ingalunda, åtminstone om man ser landet i dess helhet, kan tagas

till intäkt iör det berättigade i ett påstående att vanhävd av jordbruk är

en vanlig företeelse. Att så är förhållandet göres ej heller från något håll

gällande. Tager man vidare i betraktande att enligt senast tillgängliga jordbruksräkning,

som avserår 1937, i landet finnas 30(5 309 brukningsdelar ined

en åkerareal över ett hektar, omfattande i det närmaste 99 procent av landets

hela åkerareal, som angives till 3 731 038 hektar, framgår det att, även

om vanhävdsfallen varit flera än vad utredningsmaterialet giver vid handen,

det dock i allt fall är en mycket ringa del av landets jordbruksjord som är

uppenbart vanhävdad.

Trots vad sålunda anförts angående den säkerligen ringa förekomsten av

vanhävd av jordbruk finna utredningsmännen det dock icke kunna ifrågasättas

annat än att eu uppsiktslagstilining skall finnas även efter det giltighetstiden

för 1942 års vanhävdslag utgått. Ändamålet med uppsiklslagstiftningen

är ej blott alt giva det allmänna medel i sin hand att avhjälpa eu

vanhävd som redan inträtt och att neutralisera de skadliga verkningarna av

densamma; lagstiftningens uppgift är också att överhuvud taget förebygga

att jordbruksfastigheter misskötas på sådant sätt att vanhävd av dem kan an
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kunr/I■ Maj.ts proposition nr 78.

ses föreligga. Uppsiktslagstiftningen såsom sådan är visserligen icke — såsom

motståndarna till densamma gärna velat göra gällande — en strafflag,

men den har dock det gemensamt med strafflagen att densamma i sig innebär

ett prohibitivt eller rent av avskräckande moment. Skulle uppsiktslagstiftningen

med de påföljder som den stadgar för vanhävd av jord och byggnader

avskaffas, skulle med visshet vanhävdsfallen öka i antal och detta

måhända i så oroväckande grad, att svårighet skulle föreligga att genom ett

återupplivande av uppsiktslagstiftningen neutralisera de redan inträdda svårartade

följderna av dess upphävande. För övrigt är den svenska jordbruksjorden

i och för sig ett kapital som ej får förvaltas efter ägarens eller brukarens

gottfinnande. Med äganderätten till jord följer ovedersägligen skyldighet

att sköta den på sådant sätt, att det odlingens arv som svenska män

och kvinnor lämnat efter sig till efterkommande släkten icke förspilles.

Beträffande frågan om uppsiktslagstiftningens omfattning med hänsyn

till skilda grupper av jordägare har utredningen erinrat om

att ända till ikraftträdandet av 1942 års lag överensstämmelse rått mellan uppsiktslagstiftningen

och den sociala arrendelagstiftningen. Rörande de skäl, som

föranledde att uppsiktslagstiftningens tillämpningsområde då utvidgades till

att avse alla kategorier av jordägare, och rörande dessa skäls giltighet i nuvarande

läge har utredningen anfört följande.

De skäl, som då ansågos motivera en utvidgad uppsiktslagstiftning, hänförde

sig till för landet uppkomna försörjningssvårigheter. På grund av avspärrningen

under kriget hade landet för livsmedelsförsörjningen blivit så gott som

helt hänvisat till egna resurser. Då läget till följd av felslagna skördar därtill

blivit ytterligare ansträngt, var det av största vikt, att all odlad jord utnyttjades

så att högsta möjliga produktion av livsmedel ernåddes. Under sådana

förhållanden ansågs det icke kunna tillåtas att jordbruk förföll eller vansköttes.

Under elt krisläge måste vidare hänsyn tagas till det missnöje och den

indignation, som skulle uppväckas hos befolkningen, om trots den föreliggande

svåra försörjningssituationen möjligheter till livsmedelsproduktion lämnades

outnyttjade eller illa tillvaratogos. Även av psykologiska skäl förmenades

alltså en utvidgad uppsiktslagstiftning vara påkallad.

Den utvidgning av uppsiktslagstiftningens räckvidd, som skedde genom

1942 års lag, var sålunda föranledd huvudsakligen av rådande exceptionella

förhållanden på livsmedelsförsörjningens område. Om också numera efter krigets

avslutande förhållandena i detta hänseende i viss mån förbättrats, torde

dock försörjningsläget ännu icke kunna anses vara så stabiliserat, att man

utan vidare kan påstå, att de överväganden, som föranledde antagandet av

1942 års allmänna vanhävdslag, ej längre motivera en vanhävdslagstiftning

av samma räckvidd. Frågan härom måste emellertid skärskådas även och i

all synnerhet från vissa andra synpunkter än dem som sammanhänga med

försörjningsläget.

Utredningen har för detta ändamål till en början gjort en undersökning av

huru de vanhävdsärenden, som varit föremål för jordbrukskommissionernas

behandling under tiden den 1 juli 1942—den 30 juni 1945, fördela sig på olika

fastighetsgrupper. Rörande resultatet av denna undersökning har utredningen

hland annat anfört.

Av de utav jordbrukskommissionerna under sagda tid behandlade vanhävdsärendena

ha ej fullt två femtedelar berört fastigheter, som icke falla

under de sociala arrendebestämmelserna, och något mer än tre femtedelar

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

27

fastigheter, å vilka nämnda bestämmelser äro tillämpliga. Att någon förskjutning

i dessa siffror skulle under de återstående två åren av 1942 års lags

giltighetstid inträda i den riktningen, att antalet vanhävdsärenden rörande

fastigheter av förstnämnda slag proportionellt minskades, är icke troligt.

Snarare torde det förhålla sig så, att uppsiktslagstiftningens generella räckvidd

enligt 1942 års lag ej ännu trängt in i det allmänna medvetandet och

att lagstiftningen mångenstädes alltjämt uppfattas såsom om den vore riktad

endast mot bolag och därmed likställda jordägare samt att därför med

ökad kännedom om vanhävdslagens rätta innebörd antalet vanhävdsfall, som

bringas till jordbrukskommissionernas kännedom och som röra fastigheter

vilka ej falla under den sociala arrenderegleringen, kommer att ökas.

Rörande de slutsatser för bedömningen av nu föreliggande spörsmål, som

borde dragas av den verkställda undersökningen, har utredningen uttalat,

att det från jordbrukskommissionerna erhållna materialet gåve vid handen,

att vanhävd av jordbruk vore en företeelse som förekomme icke endast vid

fastigheter, vilka vid utarrendering fölle under de sociala arrendebestämmelserna,

utan även och, såvitt siffermässigt kunde bedömas, i allenast obetydligt

mindre grad vid fastigheter av annat slag. Redan häri låge enligt utredningens

uppfattning en anledning till att icke begränsa den blivande vanhävdslagstiftningens

uppgift till att utgöra ett komplement till den sociala

arrendelagstiftningen.

Utredningen har vidare anfört, att även vissa andra skäl av vägande innebörd

syntes kunna åberopas för att den ifrågavarande lagstiftningen skulle

göras tillämplig å fastigheter i allmänhet. Utredningen har sålunda framhållit,

att det icke kunde betvivlas, att redan den omständigheten att en allmän

uppsiktslagstiftning funnes hade fördelaktiga verkningar beträffande åtskilliga

mindre väl skötta jordbruk och motverkade att en begynnande vanskötsel

skulle fortskrida till uppenbar vanhävd. Förefintligheten av en uppsiktslagstiftning

med allmän räckvidd innebure otvivelaktigt ett kraftigt återhållande

moment för en brukare, som eljest icke skulle ha tvekat att eftersätta

jordbrukets skötsel. Vidare har utredningen uttalat, att en allmän uppsiktslagstiftning

ofta såsom en önskvärd biverkan torde leda till att odlad

jord, som brukades av personer, vilka icke intresserade sig för dess ändamålsenliga

skötsel, överginge till lämpligare brukare. I detta hänseende har

utredningen bland annat framhållit, att det i åtskilliga fall visat sig möjligt

för jordbrukskommissionerna att efter förhandlingar med ägare till jordbruksfastigheter,

som utsatts för vanhävd, förmå ägarna att sälja eller utarrendera

fastigheterna.

Såsom ytterligare skäl för eu allmän uppsiktslagstiftning har utredningen

pekat dels på de år 1945 införda inskränkningarna i rätten att förvärva jordbruksfastighet,

dels på uppsiktslagstiftningens förhållande till den framtida

jordbrukspolitiken. I det förra hänseendet har utredningen anfört följande.

Syftet med lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet har angivits vara att förhindra, alt dylika fastigheter

bleve föremål för spekulationsköp eller köp i kapilalplaceringssyfte

ävensom alt de köptes för sommarnöjes- eller evakueringsändamål. Enligt

lagen får jordbruksfastighet med ell värde av mer än 5 000 kronor eller del

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

av sådan fastighet i regel icke förvärvas genom köp eller byte utan Kungl.

Maj:ts tillstånd. Av intresse i förevarande sammanhang är, att bland de i lagen

stadgade hindren för lämnande av dylikt tillstånd upptages även den

omständigheten, att det föreligger anledning till antagande att fastigheten

skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo. 1 förarbetena till lagen har härom

uttalats, att det kunde tänkas att köparen redan tidigare ägt den ena gården

efter den andra och att det vore känt, alt han städse vanskött jordbruket

å sina egendomar. Att då genom beviljande av tillstånd till nytt förvärv

från hans sida så att säga sanktionera detta förvärv skulle framstå såsom

högst inkonsekvent, därest man i andra kanske mindre klara fall vägrade

godkänna förvärv, som förmenades vara riskabla för jordbruket.

Den på detta sätt lagfästa möjligheten att vid prövningen av vissa fastighetsförvärv

förhindra befarad vanhävd synes med nödvändighet förutsätta

en uppsiktslagstiftning av allmän räckvidd, till vilken lagstiftning jordförvärvslagens

bestämmelser komma att utgöra en värdefull komplettering. Att

det allmänna på sätt nämnda lag medgiver skulle äga inskrida mot en med

hänsyn till förvärvarens person befarad vanhävd men däremot sakna möjlighet

till ingripande i det fall, då tillstånd till förvärv meddelats enligt lagen

och fastigheten sedermera genom förvärvarens åtgärder eller försummelser

råkat i vanhävd, måste anses utslutet.

Vad angår förhållandet mellan uppsiktslagstiftningen och den framtida

jordbrukspolitiken har utredningen pekat på alt 1912 års jordbrukskommitté

i sitt betänkande angående riktlinjerna för sagda politik såsom en av

de viktigaste uppgifterna för densamma angivit vara att få till stånd en rationalisering

av jordbruket genom förvandling av de s. k. ofullständiga jordbruken

till mera bärkraftiga och lönsamma jordbruk. I anslutning härtill har

utredningen bland annat anfört följande.

Det torde vara uppenbart, att en blivande uppsiktslagstiftning ej får lägga

hinder i vägen för rationaliseringssträvandena på jordbrukets område, exempelvis

så, att den tvingar en jordbrukare att uppehålla jordbruksdrift som ej

kan anses vara lönsam på lång sikt. Den nu anförda synpunkten kan komma

att inverka på utformningen av vanhävdsbegreppet i en blivande uppsiktslag.

Att däremot påstå att en uppsiktslagstiftning skulle bliva obehövlig, därest

det ovan skisserade rationaliseringsprogrammet vunne statsmakternas bifall,

torde icke vara riktigt. Rationaliseringsprogrammet är — såsom ock av jordbrukskommittén

uttalats — så omfattande och svårarbetat, att ett betydande

antal år kan beräknas förflyta innan detsamma kan vara i huvudsak

fullbordat. Det vill då synas som om förefintligheten av eu allmän uppsiktslag

vore nödvändig, i varje fall intill dess den avsedda omregleringen av jordbruksjorden

i mera väsentliga delar blivit uppnådd. Därest den statliga kontroll

över jordbrukens skötsel, som 1942 års uppsiktslag inneburit, skulle avskaffas

i samband med rationaliseringsverksamhetens igångsättande och fältet

därmed lämnas fritt för nedläggande av jordbruk eller bortförande avbyggnader

å fastigheter, som icke omfattades av 1927 års lag eller som icke

föllo under den gällande sociala arrenderegleringen, skulle rationaliseringsarbetet

säkerligen allvarligt försvåras. En sammanslagning av ofullständiga

jordbruk till eu större enhet torde i allmänhet för att fylla rationaliseringskravet

förutsätta, afl hävden av jorden å fastigheterna är god och att användbara

byggnader finnas på åtminstone eu av fastigheterna i fråga. Skulle jorden

ha råkat i lägervall eller samtliga byggnader ha rivits eller på grund av försummat

underhåll vara fallfärdiga, symes det kunna ifrågasättas, om en sam
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78-

29

manslagning, som under andra förhållanden ansetts förmånlig och kanske

mest förmånlig för jordbruksdriften i orten, fortfarande är rationell. Den

vanhävd som förelupit kan helt ha förändrat utgångsläget för rationaliseringen

och till äventyrs föranleda en lösning, som ur alla synpunkter är sämre

än den ursprungligen tilltänkta och närmast till hands liggande. Genom att

jordbruket nedlägges å sådan del av ett bärkraftigt jordbruk, som utgör

lämplig tillskottsjord till ett angränsande ofullständigt jordbruk, är det tänkbart

att en utvidgning av sistnämnda jordbruk förhindras eller i allt fall försvåras.

Även vanhävd å redan bärkraftiga jordbruk i den mån de anses skola

bliva föremål för rationaliseringsarbetet kan tänkas bliva till hinders mot

förverkligande av dess syftemål.

Utredningen har härefter anfört, att såsom skäl mot en uppsiktslagstiftning,

som hade större räckvidd än vad som kunde anses påkallat av hänsyn

till den sociala arrendelagstiftningen, åberopats, att beaktandet av egna ekonomiska

intressen måste antagas utgöra en tillräcklig garanti för att varje

brukare såge till, att den odlade jorden sköttes och att åbyggnaderna hölles

vid makt. Ett sådant antagande finge dock enligt utredningens mening icke

tillmätas alltför stor vikt. Det hade nämligen visat sig att i de fall, då vanhävd

kunnat konstateras å en jordbruksfastighet, densamma ofta berott på

förhållanden, som varit att hänföra till den enskilde brukarens person. Utredningen

hade, bland annat av de erfarenheter den gjort under studieresor

i olika delar av landet, bibragts den bestämda uppfattningen, att lagstiftaren

ingalunda kunde förlita sig på att för den enskilde brukaren de egna ekonomiska

intressena skulle utgöra ett tillräckligt avhållande moment mot vanhävd.

Man finge i detta sammanhang för övrigt icke förbise, att den som

vore ansvarig för vanhävden kunde ha inkomstkällor, som gjorde honom

ekonomiskt oberoende av det sätt varpå han skötte jordbruket. Även om så

ej vore fallet kunde brukaren genom att utnyttja förefintliga belåningsmöjligheter

eller genom att nedpressa den egna levnadsstandarden till ett minimum

låta sig nöjas med en inkomst av jordbruket, som motsvarade endast

en ringa de! av den avkastning detsamma vid normalt bruk skulle ha givit.

Beträffande frågan om uppsiktslagstiftningens omfattning med

hänsyn till brukningsdelarnas storlek har utredningen till

en början framhållit, att en avgränsning uppåt av lagens tillämplighet borde

vara utesluten. Enligt vad utredningen själv iakttagit eller eljest erfarit vore

vanhävd av större fastigheter, varmed avsåges sådana som innehöllo över 25

hektar odlad jord, ingalunda en så sällsynt företeelse, att man utan vidare

kunde lämna densamma åsido. Man kunde ej heller, då det gällde att konstruera

en uppsiktslagstiftning som skulle tillfredsställa berättigade anspråk

på effektivitet, bortse från att det just vore vanhävdsfallen vid de större fastigheterna,

som vore ägnade att tilldraga sig den största uppmärksamheten

och del största klandret från allmänhetens sida.

I fråga om en avgränsning nedåt av uppsiktslagens giltighetsområde har

utredningen påpekat, alt det visserligen med hänsyn till den principiella motiveringen

för uppsiktslagstiltningen skulle ligga närmast till hands att ej

alls bestämma någon nedre gräns för lagens tillämpning men att en dylik

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

ståndpunkt av praktiska skäl icke kunde förordas, eftersom den skulle nödvändiggöra

en alltför vidlyftig organisation. Utredningen hade därför ansett

sig böra utgå från alt de minsta brukningsdelarna genom uppställande även

nedre arealgräns borde uteslutas från lagens tillämpningsområde. Vid en

av utredningen till jordbrukskommissionerna framställd förfrågan, huruvida

det enligt dessas uppfattning förefunnes behov att utsträcka uppsiktslagen

till att avse brukningsdelar under ett hektar, hade samtliga kommissioner

utom en besvarat frågan nekande, och den enda kommission, som uttalat

sig för en dylik utsträckning, hade såsom skäl därför åberopat det förhållandet,

att från fastigheter under ett hektar ofta spriddes ogräsfrön till angränsande

jordbruk. Utredningen hade med hänsyn till vad sålunda förekommit

funnit sig böra utgå från att den nya uppsikslagen i vart fall icke

borde omfatta brukningsdelar under den i 1942 års lag angivna arealgränsen,

d. v. s. brukningsdelar med en areal av ett hektar eller därunder. Beträffande

en eventuell höjning av arealgränsen har utredningen anfört, att det enligt

dess uppfattning icke kunde komma i fråga att från uppsiktslagstiftningens

tillämpningsområde skära bort brukningsdelar, som innehölle odlad jord

överstigande 2 hektar. Skulle så ske, komme, vare sig man stannade vid den

genom 1927 års lag antagna fyrahektarsgränsen eller vid någon gräns mellan

2 och 4 hektar, risken för nedläggande av jordbruk, vilka enligt den motivering,

utredningen åberopat för en allmän vanliävdslagstiftning överhuvud

taget, borde bibehållas, att bliva större än vad försvarligt vore. Tveksamheten

rörande den undre arealgränsen för den nya uppsiktslagstiftningen kunde

förty endast gälla brukningsdelar som låge mellan ett och 2 hektar.

Utredningen har framhållit, att en höjning av den undre arealgränsen till

2 hektar skulle erbjuda vissa fördelar ur administrativ synpunkt, eftersom

den bland annat skulle medgiva en inskränkning av den administrativa apparaten

för utövande av uppsikten. I detta hänseende har utredningen erinrat

om att enligt 1937 års jordbruksräkning antalet brukningsdelar med en

åkerareal av 1—2 hektar uppginge till omkring 59 000, motsvarande 14,1

procent av sammanlagda antalet brukningsdelar, och att å dessa brukningsdelar

fölle endast 2,7 procent av landets hela åkerareal. Utredningen har emellertid

anfört, att nu nämnda förhållande icke finge tillmätas avgörande betydelse

vid bedömandet av frågan, var den undre arealgränsen borde sättas,

utan att därvid hänsyn måste tagas även till andra omständigheter vilka finge

anses vara av större vikt än en reducering av uppsiktsorganens arbete. I

detta hänseende har utredningen anfört följande.

De fastigheter, om vilkas uteslutande från uppsiktslagstiftningens tillämpningsområde

det i förevarande sammanhang är fråga, utgöras till största

delen av s. k. stödjordbruk, d. v. s. småbruk, där brukaren måste hämta sin

huvudsakliga försörjning genom arbete utanför den egna brukningsdelen.

Enligt det av jordbrukskommittén framlagda rationaliseringsprogrammet

för jordbruket skola visserligen dylika stödjordbruk i allmänhet bibehållas

med den struktur de ha, men uteslutet är naturligtvis ej att förhållandena

kunna vara eller under rationaliseringsprogrammets genomförande

komma att bliva sådana, att även vissa av stödjordbruken måste dragas in i

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

31

rationaliseringsåtgärderna. Vad förut yttrats därom att för rationaliseringsprogrammets

ändamålsenliga genomförande en allmän vanhävdslag icke kan

undvaras gäller förty i lika mån de mindre fastigheterna som de större. För

övrigt är det tydligt alt, om stödjordbruken alltjämt skola bestå såsom särskilda

fastigheter, det är av vikt att desamma hållas i tillfredsställande hävd.

något som icke kan väntas alltid bliva förhållandet om de undantagas från

uppsiktslagstiftningen. Genom den utformning som vanhävdsbegreppet är avsett

att erhålla i den nya uppsiktslagen är sörjt för att jordbruket å fastigheter

eller delar av fastigheter, beträffande vilka de ekonomiska betingelserna

för jordbrukets vidmakthållande icke föreligga, må nedläggas utan att detta

skall anses såsom vanhävd. Detta torde i all synnerhet gälla fastigheter av

den storleksordning varom nu är fråga, vare sig de ha stödjordbrukets natur

eller icke.

I förevarande sammanhang böra också beaktas de särskilda förhållanden,

som äro rådande i landets skogsbygder och i all synnerhet i Norrland, Dalarna

och Värmland. I dessa landsdelar, där ej blott skogen utan även den

odlade jorden i stor omfattning äges av trävarubolag eller enskilda skogsspekulanter,

förekomma åtskilliga jordbruk, som visserligen innehålla odlad

jord endast till en vidd mellan ett och 2 hektar men till vilka också höra betydande

arealer naturlig ängs- och slåttermark. På dylika jordbruk hålles i

allmänhet på grund av den existerande tillgången på foder och bete en ej

obetydligt större kreatursbesättning än som står i proportion till den odlade

jordens vidd. Att på grund härav dessa jordbruk äro av vikt för folkförsörjningen

är uppenbart, vilket förhållande för övrigt framstår så mycket tydligare,

som ju i de trakter, där de förekomma, jordbruksjorden är ringa till

omfattningen och icke giver möjlighet till frambringande av för ortsbefolkningen

tillräckliga jordbruksprodukter. Det synes obestridligt att de nu avsedda

jordbruken i allmänhet — ej minst ur beredskapssynpunkt — böra bibehållas

vid full hävd såvitt angår både jord och byggnader. Det skulle emellertid

vara att befara att, därest desamma avskures från det skydd som uppsiktslagstiftningen

innebär, det i alltför många fall skulle inträffa att ägarna

till dem d. v. s. trävarubolagen eller skogsspekulanterna särskilt på grund

av de höga byggnadskostnaderna funne med sin fördel förenligt att nedlägga

jordbruken och låta skogen tränga in på dem. Om också de omnämnda jordbruken

sa länge de bibehållas i allmänhet innehavas på arrende av skogsarbetare,

föreligger dock pa grund av den gällande arrendelagstiftningen numera

icke något tvång för arrendatorerna att ägna sin från jordbruket lediga

tid åt skogsarbete just åt ägarna av den jord de bruka. Något större intresse

att uppehålla jordbruken i fråga kan förty icke väntas vara "till finnandes hos

jordägarna.

Utredningen har uttalal, att den funnit de sålunda angivna omständigheterna

utgöra ett vägande hinder mot att, såvitt anginge de landsdelar, där

de omnämnda jordbruken huvudsakligen iörekomme, höja uppsiktslagens

undre arealgräns över den nu gällande. Med hänsyn till uppsiktslagens generella

karaktär hade utredningen ej heller funnit det kunna ifrågasättas,

att olika arealgränser för lagens tillämpning skulle uppställas för skilda delar

av riket. I

I sin allmänna motivering har utredningen vidare behandlat det allmänna

vanhävdsbegreppet och undantagen därifrån. Rörande

det allmänna vanhävdsbegreppet har utredningen anfört följande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

Enligt utredningens mening bör i överensstämmelse med gällande lag i

den blivande uppsiktslagen upptagas ett allmänt vanhävdsbegrepp, som angiver

i vilka fall ett ingripande enligt lagen i allmänhet skall vara påkallat.

I avseende å utformningen av detta begrepp synes det följdriktigast, att detsamma,

såvitt angår jorden, icke erhåller den vidsträcktare omfattning, som

infördes genom 1942 års vanhävdslag. När vanliävdsbegreppet i nämnda lag

liestämdes så, att det medgav ingripande redan mot en vanskötsel, som yttrade

sig däri att jorden, kanske endast tillfälligt, gav avsevärt mindre avkastning

än man kunde förvänta, var detta betingat av hänsyn till då rådande

försörjningsläge. Anledning synes saknas att i fortsättningen, då sambandet

mellan uppsiktslagstiftningen och folkförsörjningen icke kan antagas

bliva detsamma som då 1942 års lag antogs, tillåta ingripande från det allmännas

sida redan mot en sådan vanskötsel av jordbruk som äventyrar dess

avkastningsförmåga. I detta hänseende torde det vara tillfyllest att ingripande

sker först i det fall, då vanhävden tagit sådan omfattning att jordbrukets

vidmakthållande äventyras. Det må dock framhållas att skillnaden i

många fall icke är stor mellan en sådan vanskötsel av ett jordbruk, som i

mera avsevärd grad nedsätter dess avkastningsförmåga, och en vanhävd,

som äventyrar jordbrukets vidmakthållande, och att en vanskötsel av det

förra slaget lätt leder till en vanhävd som har ett äventyrande av jordbrukets

vidmakthållande till följd.

Vad angår de för jordbruket erforderliga byggnaderna är det klart, att de

skäl, som tidigare åberopats till stöd för deras medtagande under vanhävdsbegreppet,

alltjämt äga sin fulla styrka och ej minst då det gäller en lagstiftning

som är avsedd att bliva permanent. Man kan icke bortse från det förhållandet

att ett nära samband föreligger mellan jorden och byggnaderna å

en jordbruksfastighet och att en vanhävd av den förra ofta motsvaras av en

vanskötsel av de senare. Det förtjänar ock anmärkas, att i de 369 av jordbrukskommissionerna

under tiden den 1 juli 1942—den 30 juni 1945 behandlade

vanhävdsärenden, i vilka skriftlig överenskommelse kunnat träffas

med den för vanhävden skyldige eller, utan att sådan överenskommelse föregått,

anmälan gjorts till länsstyrelse för åtgärder enligt allmänna förfogandelagen

eller vanhävdslagen, vanhävd förelegat enbart å jorden i 93 fall, endast

å byggnaderna i 82 fall och å såväl jord som byggnader i 194 fall. De anförda

siffrorna giva otvetydbart belägg för att vanhävdslagstiftningen, därest den

skall fylla sin uppgift, är lika nödvändig i fråga om byggnaderna å en jordbruksfastighet

som i fråga om själva jordbruksjorden. Att på grund av de

nuvarande höga byggnadskostnaderna göra något avkall på den princip i

denna del, vilken följts i de hittills utfärdade uppsiktslagarna, kan icke vara

tillrådligt.

I fråga om innebörden av vanhävdsbegreppet, såvitt angår byggnader, har

utredningen anslutit sig till den ståndpunkt, som intagits vid utformningen

av 1942 års lag. Utredningen har emellertid ej i sitt förslag till ny uppsiktslag

upptagit någon motsvarighet till det stadgande i 1942 års lag, vari angives,

att länsstyrelse till avhjälpande av vanhävd å byggnadsbeståndet ej

må föreskriva andra åtgärder än sådana, som äro oundgängligen nödvändiga

för att å brukningsdelen skola finnas byggnader av den beskaffenhet, som

fordras för jordbrukets ändamålsenliga bedrivande. Rörande dessa frågor

har utredningen anfört.

I förarbetena till 1942 års lag uttalas, att det icke finge ställas krav på

högre standard å byggnaderna eller deras inredning än som för jordbrukets

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

33

rationella bedrivande vore absolut nödvändigt, att ingripande enligt lagen

icke borde ske utan tvingande skäl samt att, särskilt i betraktande av rådande

höga byggnadskostnader, vid meddelande av föreläggande rörande avhjälpande

av brister å byggnaderna den största varsamhet borde iakttagas.

Någon nybyggnadsskyldighet borde icke ifrågakomma så framt icke nybyggnad

blivit ofrånkomlig på grund av att vederbörande mot lagens stadgande

bortfört eller lämnat utan underhåll för brukningsdelen oundgängligen nödig

byggnad. Såsom ett uttryck för den nu angivna tolkningen av vanhävdsbegreppet,

såvitt angår byggnaderna, har i 7 § av 1942 års lag upptagits en

särskild bestämmelse innebärande begränsning av länsstyrelsens rätt att meddela

föreskrifter till avhjälpande av vanhävd å byggnadsbeståndet.

Utredningen är av den uppfattningen, att det allmänna vanhävdsgreppet

beträffande byggnaderna i den nya uppsiktslagen bör i princip ha samma

innebörd, som avsetts med därom förekommande bestämmelser i 1942 års

lag. För denna sin uppfattning har utredningen åsyftat att giva uttryck genom

bestämmelsen i 1 § av lagförslaget att en brukningsdel ej må vanhävdas

därigenom att för jordbruket nödvändiga byggnader bortföras eller lämnas

utan underhåll. Det synes icke erforderligt att genom något tilläggsstadgande

i fråga om byggnaderna i den paragraf av lagförslaget, som behandlar

länsstyrelsens befattning med vanhävdsärendena, ytterligare framhäva länsstyrelsens

begränsade befogenhet i detta hänseende. Utredningen vill dock

uttryckligen betona, att den omständigheten att eif sådant iiliäggsstadgande

icke återfinnes i lagförslaget ej innebär, att uppsikten i förevarande hänseende

skärpts så att uppsiktsmyndigheterna enligt den föreslagna lagen skulle

kunna ställa större anspråk på byggnadsbeståndet än som varit fallet vid

tillämpningen av 1942 års vanhävdslag.

De av utredningen berörda undantagen från det allmänna vanhävdsbegreppet

avse n e d 1 ä g gande a v jord br u k samt bortförande av byggnader

eller underlåtenhet att underhålla byggnader. Rörande

nedläggande av jordbruk har utredningen erinrat om att jordbrukskominittén

i sitt betänkande angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken

uttalat att det enligt dess mening ej kunde råda något tvivel om

att — såvida jordbruksproduktionen ej komme att hämmas till följd av en

opåräknat stark avgång av arbetskraft — en betydande överproduktion

kunde beräknas uppkomma inom en ej avlägsen framtid och att enda sättet

att undvika denna överproduktion enligt kommitténs åsikt vore att viss del

av den jord, som nu loges i anspråk för jordbruksproduktion, skulle upphöra

att användas för detta ändamål eller brukas mer extensivt än tidigare.

Vidare har utredningen framhållit, alt en i utredningens betänkande intagen

historisk översikt över vad som enligt hittillsvarande uppsiktslagstiftning

gällf angående förutsättningarna i vissa fall för nedläggande av jordbruk

visade, att det ej varit lagstiftarens mening att genom uppsiktslagstiftningen

framtvinga vidmakthållandet av jordbruk, som ur jordbruksekonomisk synpunkt

måste anses uppenbart olämpliga. Härefter har utredningen anfört.

De förutsättningar, som i hittillsvarande uppsiktslagstiftning angivits för

rätt till nedläggande av jordbruk, ha i första hand avsett de fall, då jordmånens

beskaffenhet eller det avlägsna läget med åtföljande dryga transporter

medfört eu bristande lönsamhet för jordbruket. Någon tvekan kan ej

råda därom att den hittills följda grundsatsen i delta hänseende bör komma

till uttryck även i den nya uppsiktslagstiftning av permanent natur, till vilken

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 78. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj-.ts proposition nr 78.

förslag nu av utredningsmännen framlägges. Sagda grundsats torde också

stå i full överensstämmelse med de av jordbrukskommittén uppdragna riktlinjerna

för den framtida jordbrukspolitiken i den del de härovan återgivits.

En viss omformulering av stadgandet i 2 § första stycket av 1942 års vanhävdslag

synes dock böra ske för framhävande dels att det är de ekonomiska

synpunkterna, som skola i första hand bliva bestämmande vid avgörande

om ett jordbruk må nedläggas eller ej, och dels att bedömandet i det särskilda

fallet bör grundas på omständigheter av stadigvarande natur och icke

enbart på svårigheter av mera tillfällig art, som kunna uppstå för den enskilde

jordägaren och som för hans personliga del kunna göra att jordbruket

icke är lönsamt.

Beträffande omfattningen av det undantag från det allmänna vanhävdsbegreppet,

som avser befogenheten att bortföra åbyggnader å en jordbruksfastighet

eller lämna dom utan underhåll, har utredningen uttalat, att den

till fullo gillade den princip, som 1942 års lag följt i fråga om brukningsdelar

i allmänhet, vilken princip innebure, att åbyggnader, som finge anses

obehövliga för en rationell jordbruksdrift, icke behövde hållas vid makt.

Härvid har utredningen först uppmärksammat det fall, alt en byggnad bleve

obehövlig till följd av förändringar i driften av jordbruket, och därom anfört

följande.

En förändring i jordbruksdriften på en fastighet kan ske på olika sått.

exempelvis genom övergång helt eller delvis från intensivt till ett mera extensivt

jordbruk. I den mån till följd av driftsförändringen förut befintliga ekonomibyggnader

bliva obehövliga bör något tvång att vidmakthålla dem icke

föreligga. Härvid synes dock den förutsättningen böra uppställas, att den

förändring i driften av jordbruket som medfört att byggnad blivit obehövlig

är till varaktig fördel för detsamma. En sådan omläggning av jordbruksdriften,

som till äventyrs kan vara motiverad med hänsyn till en konjunkturförändring

på jordbrukets område, vars varaktighet man icke kan beräkna,

bör uppenbarligen icke utan vidare medföra rätt att bortföra en byggnad

som förut varit att anse såsom för jordbruket nödvändig. Förändringen i jordbruksdriften

bör vara ställd på lång sikt för att den skall medföra rätt till

avsteg från den av uppsiktslagen uppställda allmänna skyldigheten att hålla

befintliga jordbruksbyggnader vid hävd. För att så skall bliva förhållandet

bör överhuvudtaget driftsomläggningen innebära en rationalisering av jordbruket.

I detta sammanhang har utredningen särskilt uppehållit sig vid den förändring

i jordbruksdriften, som består i övergång från ett med kreatursskötsel

förenat jordbruk till kreaturslös jordbruksdrift. Efter att ha framhållit,

att utredningen av uppgifter, som på förfrågan erhållits från jordbrukskommissionema,

ansett sig kunna draga den slutsatsen, att den kreaturslösa

jordbruksdriften åtminstone i allmänhet hade sin grund i den brist på arbetskraft,

som sedan någon tid tillbaka vore rådande ej minst inom jordbruket,

har utredningen härom anfört.

Bristen på arbetskraft kan i vissa landsändar vara så pass svårartad, att

jordbrukarna icke ha någon möjlighet alt erhålla erforderliga kreatursskötare.

Vid sådant förhållande är det förklarligt att de under inflytande av

förhållanden, som rent av innebära force majeure, avyttra den kreatursbesättning

de förut hållit och i stället inrikta jordbruket på ökad produktion

av vegetabiliska födoämnen. Med en dylik omläggning av jordbruksdriften

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7H.

35

kan helt visst följa elt försummat underhåll av de byggnader som förut

använts för kreatursbesättningen. Den frågan uppställer sig då, om den nu

senast behandlade förändringen i jordbruksdriften är av sådan art, att det

försummade underhållet må anses ha fog för sig. Med hänsyn till den allmänna

inställning till spörsmålet om undantag från skyldigheten att underhålla

befintliga jordbruksbyggnader, som utredningen intager, torde det

kunna utsägas att då övergången till kreaturslöst jordbruk näppeligen kan

anses innebära en rationalisering av jordbruket en dylik förändring i jordbruksdriften

icke i och för sig bör medföra befrielse från skyldigheten att

bibehålla även säd a na byggnader som uppförts för ett jordbruk med kreatursbesättning.

Det må också framhållas, att eu allt för stor släpphänthet i

fråga om underhållet av dylika byggnader kan medföra, att den kreaturslösa

jordbruksdriften blir av större omfattning än som är önskvärt med hänsyn

till landets eller vissa landsdelars behov av animaliska födoämnen. Anmärkas

kan även, att den nu på dagordningen stående rationaliseringen av det svenska

jordbruket i dess helhet eller åtminstone till väsentliga delar väntas i

smom lid komma att medföra sådan förbättring av arbetsförhållandena i

jordbruket, att något hinder för den enskilde jordbrukaren icke föreligger att,

där de naturliga förutsättningarna därför äro för handen, uppehålla såväl

vegetabdisk som animalisk produktion. Med hänsyn till del anförda synes

det uppenbarligen vara av vikt att det redan befintliga byggnadsbeståndet,

om det också tillfälligtvis står oanvänt, åtminstone nödtorftigt underhålles.

Utredningen har vidare även behandlat frågan, i vad mån sammanslagning

av jordbruksfastigheter för brukande såsom eu brukningsenhet borde

medföra rätt att bortföra eller lämna utan underhåll byggnad, som på grund

av sammanslagningen blivit obehövlig. Härom har utredningen bland annat

anfört följande.

Det är rationaliseringsprincipen, som vid sammanslagning av brukningsdelar

konstituerar rätten till undantag från det av vanhävdslagen uppställda

allmänna kravet på underhåll av befintliga jordbruksbyggnader. Att denna

princip även i en ny uppsiktslag bör bliva bestämmande i det hänseende

varom nu är fråga finner utredningen uppenbart. År en sammanslagning av

brukningsdelar att anse såsom ändamålsenlig eller — vilket är detsamma_

såsom rationell, är det naturligt, att genom sammanslagningen obehövliga

byggnader må bortföras eller lämnas utan underhåll och detta oavsett

om det gäller brukningsdelar i allmänhet eller brukningsdelar som avses i

1927 års uppsiktslag. De befolkningspolitiska skäl för bibehållandet i allmänhet

av de gamla brukningsdelarna, vilka i viss mån gjorde sig gällande

även vid utformningen av 1927 års uppsiktslag, torde numera icke kunna

tillmätas ensam betydelse för avgörande när en sammanslagning av brukningsdelar

skall anses såsom rationell.

Efter all ha erinrat om jordbrukskommitténs program för den yttre rationaliseringen

har utredningen fortsatt.

Det synes icke kunna ifrågasättas annat än att den uppsiktslagstiftning,

soin kommer att bestå samtidigt med ett genomförande av jordbrukskommitténs

program, bör såvitt angår sammanslagningens betydelse för rätten att

bortföra jordbruksbyggnader (‘Iler lämna dem utan underhåll icke erhålla

sådan avfattning, att den motverkar jordbruksprogrammets förverkligande

vare sig på det sätt, alt sådan sammanslagning av brukningsdelar som är att

anse såsom rationell förhindras eller försvåras, eller så, att icke ändamålsenliga

sammanslagningar genom uppsiktslagstiflningen uppmuntras Vad

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

nu sagts om förhållandet mellan uppsiktslagstit tningen och den allmänna

jordbrukspolitiken synes böra gälla även för det tall att den senare kommer

att gå efter andra linjer än de utav jordbrukskommittén uppdragna. Utredningen

anser sig kunna utgå ifrån att under alla förhållanden en rationalisering

av det svenska jordbruket är erforderlig efter riktlinjer som komma

att utstakas av det allmänna och att i denna rationalisering såsom ett väsentligt

moment kommer att ingå sammanläggning av ur jordbruksekonomisk

synpunkt olämpliga brukningsdelar. Med sammanläggningen följer oavvisligen

så gott som undantagslöst ett sammanförande av de förutvarande brukningsdelarna

till gemensamt brukande, alltsa en sammanslagning av den art

som avses i 2 § av 1942 års vanhävdslag. Det bör dock framhållas, att däremot

en sådan sammanslagning till gemensamt brukande ingalunda alllid behöver

förutsätta en sammanläggning av fastigheterna i juridiskt hänseende. Från de

synpunkter, till vilka utredningen har att taga hänsyn, är av de olika

begreppen sammanläggning och sammanslagning, ehuru i de flesta lali synonyma,

det senare det som i förevarande sammanhang närmast bör komma i

betraktande. . ..

Att avgöra när en sammanslagning av brukningsdelar skall anses rationell

kan onekligen i åtskilliga fall vara förenat med svårighet. Under det

att detta avgörande enligt den ursprungliga lydelsen av 2 § andra stycket i

1942 års lag var överlämnat åt uppsiktsorganens fria prövningsrätt, därvid

de endast hade att följa den normen att sammanslagningen skulle medlöra

väsentliga fördelar för jordbruksdriften, ger lagrummet numera enligt den

lydelse det erhöll genom 1946 års lagändring schematiska regler för avgörandet

när sammanslagningen skall anses medföra dylika fördelar eller med

andra ord när den skall anses vara rationell. Ju mera omfattande rationaliseringen

av jordbruket anses böra bliva, av desto större vikt äi det uppenbarligen

att den sker efter grundsatser som, om de följas, verkligen leda till

det med rationaliseringen åsyftade ändamålet.

Utredningen har vidare redogjort för de av jordbrukskommittén framlagda

förslagen till regionalplanering på jordbrukets område och individuell jordbruksplanering

samt fortsatt.

Utredningen ansluter sig till jordbrukskommitténs uppfattning att vid en

rationalisering av jordbruket en föregående planläggning av rationaliseringens

genomförande måste komma till stand såvitt angar saväl större områden

som ock de enskilda brukningsenheterna inom dessa områden. En sådan

planläggning torde böra ske vare sig rationaliseringen blir av större eller

mindre omfattning.

Det är tydligt att i varje fall planläggningen kommer att spanna over

en avsevärd, till och med mycket avsevärd tidrymd. Det torde emellertid

kunna förutsättas att för denna såsom nödvändig ansedda planläggning av

iordbruket komma att fastställas vissa allmängiltiga regler, som angiva bland

annat hur rationaliseringsåtgärderna beträffande de enskilda bruknmgsenheterna

böra komma till utförande. Berörda regler, vilka i all synnerhet

torde komma att innehålla normer för eu fastighetsbildning som kan anses

ändamålsenlig, synas lämpligen i avvaktan på att planläggningen blir genomförd

kunna läggas till grund för bedömande om en sammanslagning av brukningsdelar

ur jordbruksekonomisk synpunkt kan anses innebära så pass väsentliga

fördelar för jordbruket i orten, alt den bör medföra rätt att lämna

befintliga jordbruksbyggnader utan hävd. I den män dylika regler ännu icke

fastställts, synes man kunna utgå ifrån att de organ, som ha^ tillämpningen

av uppsiktslagstiftningen sig anförtrodd, dock skola vara i stånd att avgöra

om och när en sammanslagning av brukningsdelar skall anses rationell.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

37

Med utgång från de synpunkter på sa mman.slagnings problemet som sålunda

utvecklats anser utredningen, att i den blivande uppsiktslagstiftningen bör

komma till uttryck att den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas

utan underhåll ej skall anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig

till följd av sådan sammanslagning av brukningsdelar som står i överensstämmelse

med eu ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten. Härjämte

torde böra tilläggas att även annan giltig anledning, som dock ej behöver

närmare bestämmas, kan föreligga för jord bruksbyggnads lämnande

utan hävd. I överensstämmelse med vad förut anförts bör härvid icke göras

någon åtskillnad mellan brukningsdelar i allmänhet och brukningsdelar som

falla under 1927 års uppsiktslag.

På tal om det allmänna vanhävdsbegreppet och undantagen från detta ma

även nämnas, att enligt utredningens förslag ägaren av en jordbruksfastighet

skall kunna erhålla förhandsbesked av uppsiktsorganet, huruvida nedläggande

av jordbruket å viss äga eller ett bortförande eller lämnande utan underhåll

av byggnader kan anses stå i överensstämmelse med gällande bestämmelser

på området. Utredningen anför härom.

Då spörsmålet om nedläggande av jordbruket å eu brukningsdel blir

aktuellt, är det uppenbarligen av största värde för jordägaren att snarast

få kännedom om den åsikt, som vederbörande jord bruks kommission kan hysa

beträffande åtgärdens tillåtlighet, eller med andra ord huruvida nedläggandet

kan betraktas såsom vanhävd eller ej. Härvid kan erinras, all det för en ägare

kan medföra betydande både olägenhet och direkt ekonomisk förlust, om han

åtskillig tid efter det att jordbruk nedlagts och skogsplantering skett å åkerjorden

nödgas på grund av jordbrukskommissionens ingripande avlägsna

skogsbeståndet och återställa jorden i odlat skick. Även ur det allmännas synpunkt

måste det vara önskvärt, att frågan om tillåtligheten av ett nedläggande

av jordbruket blir avgjord sä snabbt som möjligt och helst innan ännu

någon åtgärd för nedläggandet blivit vidtagen av ägaren. Enligt hittillsvarande

uppsiktslagstiftning har det icke funnits någon lagstadgad möjlighet

för en jordägare att i dylikt fall få till stånd ett bindande uttalande av jordbrukskommissionen

om den tilltänkta åtgärden kan anses stå i överensstämmelse

med gällande bestämmelser på området. Emellertid har i vissa län utvecklat

sig den praxis, att jordägare på förhand begärt jordbrukskommissionens

besked om tillåtligheten av ett tillämnat nedläggande av jordbruket.

Ett dylikt förfarande har länt bil betydande fördelar för därav berörda

parter.

De ovan anförda synpunkterna gälla i lika hög grad vid bortförande eller

lämnande utan underhåll av obehövliga byggnader. Även här måste det lända

till stor båtnad för jordägaren, därest han redan på ett lidigt stadium kan

erhålla besked från jordbrukskommissionen, huruvida enligt dess mening

byggnaderna böra hållas i stånd eller desamma kunna bortföras eller lämnas

ulan underhåll.

Det bör framhållas att del förhandsbesked beträffande rätten alt nedlägga

jordbruk eller borltöra byggnader eller lämna dem utan underhåll, som enligt

vad ovan nämnts förutsattes skola på begäran av jordägaren meddelas av

jordbrukskommissionen, blir avgörande för den fråga som beskedet avser.

Såsom av 13 § törsta stycket i lagförslaget framgår kan dock jordbrukskommissionens

beslut i ärende som nu omförmälls överklagas.

1 fråga om uppsiktens omfattning må till sist nämnas, all utredningen,

under hänvisning lill all sambandet mellan tippsiklslagsliflningen och folk
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 78.

försörjningen numera icke är detsamma som vid tillkomsten av 1942 års

lag ansett det obehövligt att i den nya lagen upptaga någon bestämmelse

motsvarande det i 9 § av 1942 års lag förekommande stadgandet att under

viss förutsättning för säkerställande av sådd eller skörd a brukningsdel nödiga

åtgärder må efter länsstyrelsens förordnande verkställas genom jordbrukskommissionens

försorg.

Beträffande uppsiktsorganen och deras verksamhet har

utredningen inledningsvis gjort det uttalandet att, därest för genomförandet

av den väntade rationaliseringen av jordbruket i enlighet med av jordbrukskommittén

framlagt förslag särskilda länsnämnder komme att tillsättas med

uppdrag att handhava rationaliseringsåtgärderna och därmed sammanhängande

arbetsuppgifter, det kunde övervägas om ej den verksamhet med uppsikten

över efterlevnaden av vanhävdslagstiftningen, som nu åvilade jordbrukskommissionerna,

lämpligen borde överflyttas å de omförmälda rationaliseringsnämnderna.

Ett definitivt avgörande av frågan om en sådan överflyttning

borde ske syntes emellertid ej för närvarande vara påkallat. Spörsmålet

i fråga borde vinna närmare beaktande i samband med omprövningen

av jordbrukskommitténs jordbrukspolitiska program i dess belhet. Utredningen

hade alltså utgått ifrån att jordbrukskommissionerna alltjämt skulle

vara de lokala organ, som närmast ha tillämpningen av uppsiktslagstiftningen

sig anförtrodd.

I fråga om formerna för behandlingen av vanhävdsärendena har utredningen

framhållit, att en av dess uppgifter varit att undersöka om och i vad

mån förenklingar i förfarandet — utöver do redan i 1942 års lag gjorda förenklingarna

— kunde vidtagas utan eftersättande av rättssäkerheten. Utredningen

bär härvid först upptagit frågan huruvida ej jordbrukskommissionernas

befogenheter kunde utökas så att kommissionerna tillerkändes rätt att

meddela föreskrifter och i samband därmed förelägga viten för vanhävdens

avhjälpande. Rörande frågan, huruvida några formella eller sakliga hinder

kunde anses föreligga för en dylik utvidgning av jordbrukskommissionernas

befogenhet, har utredningen bland annat anfört följande.

Jordbrukskommissionens sammansättning och de möjligheter som finnas

för densamma att anlita tekniskt och juridiskt biträde synas borga för att

kommissionen skulle vara väl vuxen den nya uppgiften. Emellertid kan man

förvänta, att den invändningen framställes att jordbrukskommissionen, sedan

ingripande från dess sida skett, kommer att framstå såsom part i vanhävdsärendet

och att det under sådana förhållanden är olämpligt att tillerkänna

kommissionen den ifrågasatta befogenheten. Denna invändning torde dock

icke böra tillmätas alltför stor vikt; jordbrukskommissionen uppträder i vanhävdsärendena

såsom myndighet och handlar under tjänsteansvar. I detta

avseende synes det ligga nära till hands att göra en jämförelse med den ställning,

som hälsovårdsnämnden intager. Enligt hälsovårdsstadgan äger hälsovårdsnämnd

vid tillsynen över den allmänna hälsovården meddela föreläggande

om avhjälpande av olika missförhållanden ävensom utsätta viten. I

dylika hälsovårdsärenden torde hälsovårdsnämnden intaga samma ställning

såsom part som jordbrukskommissionen i vanhävdsärenden, vilket för övrigt

framgår av det förhållandet att, därest ett av hälsovårdsnämnd givet före
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

39

läggande skulle upphävas av länsstyrelsen, nämnden är oförhindrad att besvärsvägen

draga ärendet under Kungl. Maj:ts prövning.

Av det anförda har utredningen dragit den slutsatsen, att några dylika hinder

för den berörda utvidgningen av jordbrukskommissionernas befogenheter

ej kunde anses föreligga. Utredningen har emellertid vidare framhållit,

att den avgörande synpunkten i detta sammanhang borde vara, huruvida utvidgningen

verkligen skulle medföra någon mera avsevärd förenkling av förfarandet.

Detta har utredningen ansett icke vara fallet. Den har nämligen

framhållit att, därest åt jordbrukskommission skulle anförtros att meddela

föreläggande om vanhävdens avhjälpande, möjlighet att överklaga jordbrukskommissionens

beslut dock alltid måste förefinnas. Då det knappast

kunde ifrågasättas, att överklagandet skulle ske direkt hos Kungl. Maj:t,

utan länsstyrelsen komme att fungera såsom den första besvärsinstansen,

skulle besvärsinstanserna i vanhävdsärendena bliva två i stället för såsom nu

vore fallet en. Då detta uppenbarligen icke skulle innebära någon förenkling

i förfarandet och det därjämte kunde befaras att besvären till länsstyrelserna

skulle bliva jämförelsevis talrika, hade utredningen kommit till den uppfattningen,

att en dylik utökning av jordbrukskommissionens kompetens ej

för närvarande borde genomföras. Utredningen har emellertid samtidigt uttalat,

att förhållandena i motsvarande hänseende kunde komma att bedömas

annorlunda, därest jordbrukskommissionernas befattning med vanhävdsärendena

överflyttades å de av jordbrukskommittén förordade rationaliseringsorganen

och över dessa organ, såsom kommittén också föroi’dat, komme att

sättas ett särskilt centralorgan, vilket i så fall skulle bliva ensam besvärsinstans

över de lokala organen.

Härefter har utredningen diskuterat frågan, huruvida ej genom en ytterligare

begränsning i möjligheten alt anlita syn för utredning i vanhävdsärenden

en enklare behandling av dessa ärenden kunde vinnas utan att därmed

rättssäkerheten äventyrades. Utredningen har härvid bland annat nämnt, att

från flera jordbrukskommissioners sida anförts, att bestämmelserna om syn

vore överflödiga, eftersom kommissionen i regel själv måste verkställa besiktning

av den ifrågavarande fastigheten, samt har vidare anfört.

De sålunda framförda synpunkterna finner utredningen vara värda beaktande.

Ändamålet med syneförfarandet är att få till stånd en i görligaste

mån tillförlitlig beskrivning över förhållandena å en brukningsdel, som antages

vara utsatt för vanhävd. Eu dylik beskrivning av samma värde synes

kunna åstadkommas av jordbrukskommissionen. Det torde icke kunna bestridas,

att kommissionen företräder minst lika stor sakkunskap som vanliga

synemän. Enligt utredningens mening bör kommissionen alltid företaga

besiktning av eu brukningsdel, när den finner skälig anledning antaga att

därå föreligger vahävd. Vid denna besiktning bör upprättas protokoll upptagande

de iakttagelser kommissionen gjort. I och med att ett sådant besiktningsprotokoll

upprättats föreligger ett faktiskt underlag såväl för förhandlingar

med den för vanhävden ansvarige som för eu eventuell anmälan till

länsstyrelsen. Den besiktning som sålunda verkställes av jordbrukskommissionen

bör i regel kunna göra syneförfarandet obehövligt. Utredningen förordar

därför, att de i 5 och 7 tji? av 1942 års vanhävdslag förekommande bestämmelserna

all syn skall företagas om jordbrukskommission eller länssly
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

relse så finner erforderligt icke upptagas i eu ny uppsiktslag. Beträffande

den rätt, som den för vanhävden ansvarige hittills haft att påkalla syn, torde

en sådan rätt böra bibehållas men dock begränsas till det fall, då jordbrukskommissionen

gjort framställning till länsstyrelsen om åtgärd antingen emedan

överenskommelse ej kunnat träffas eller åtagande i överenskommelse ej

fullgjorts. Detta innebär, att den för vanhävden ansvarige alltid kan få till

stånd syn innan länsstyrelsen tager ställning till frågan om föreläggande bör

meddelas för vanhävdens avhjälpande. Det torde vara att förvänta att, därest

det av utredningen i enlighet med vad nyss anförts förordade förfarandet i

fråga om utredningen i vanhävdsärenden vinner godkännande, ärendenas behandling

skall i icke ringa mån påskyndas utan att det dock behöver befaras,

att rättssäkerheten eftersattes.

Till motivering av förslaget til! lag om tvångsinlösen av vanhävdad

jord bruksegendom har utredningen anfört.

Utredningen har funnit att de skäl, som åberopats för den vid 1946 års

riksdag genomförda skärpningen av vanhävdslagstiftningen vid vissa fall av

synnerligen grov vanhävd, alltjämt ha sin fulla betydelse och att behov därför

fortfarande föreligger av särskilda regler för ingripande mot vanhävdsfall

av ifrågavarande slag. Då dessa skärpta regler icke lämpligen synas böra

intagas i den av utredningen föreslagna uppsiktslagen, är en kompletterande

lag till denna erforderlig. Utredningen anser liksom tidigare att tvångsinlösen

till staten ur olika synpunkter är den bäst framkomliga vägen, när det gäller

att komma till rätta med de grövsta vanhävdsfallen. Utredningen förordar

förty antagandet av en permanent lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom

att träda i kraft den 1 juli 1947 med samma innehåll som

1946 års provisoriska tvångsinlösen^, dock med ett tillägg innebärande att,

innan förordnande om tvångsinlösen av Kungl. Maj:t meddelas, riksdagens

samtycke till åtgärden skall inhämtas.

Beträffande slutligen förslaget till lag om jordbrtiksko mmission

e r har utredningen i sin allmänna motivering yttrat.

Den av utredningen föreslagna lagen om jordbrukskommissioner är avsedd

att ersätta de i 4 § av 1927 års uppsiktslag införda bestämmelserna om

jordbrukskommissioner. Det bör anmärkas att lagförslaget uppgjorts med utgångspunkt

från att jordbrukskommissionerna fortfarande skola ha sig anförtrodd

den i vanhävdslagstiftningen föreskrivna uppsikten över jordbruk.

Därest sagda uppgift skulle såsom jordbrukskommittén förordat överflyttas

på andra organ, kan det sättas i fråga om de arbetsuppgifter i övrigt, som

för närvarande enligt lag och författning åvila jordbrukskommissionerna, till

omfattning och beskaffenhet äro sådana, att på grund därav jordbrukskommissioner

fortfarande böra finnas till. Utredningen anser sig sakna anledning

göra något bestämt uttalande i berörda fråga. Här må endast nämnas att,

under den antagna förutsättningen att jordbrukskommissionernas befattning

med vanhävdsärenden skall upphöra, skäl kan finnas att taga under övervägande,

om ej i stället för jordbrukskommissioner särskilda nämnder motsvarande

dem, som haft åt sig anförtrott att företaga jämkning av arrende

i vissa fall enligt den därom under krigsåren gällande lagstiftningen, böra

tillsättas för övertagande av de uppgifter, som enligt vad ovan nämnts på

grund av arrendelagstiftningen åvila jordbrukskommissionerna.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 78.

41

Yttrandena.

Vad först angår utredningens förslag till ny u p p s i k t s 1 a g har detta i

de avgivna yttrandena med allenast ett fåtal undantag i princip tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. I några yttranden har dock — under hänvisning

till svårigheten att taga definitiv ställning till frågan om vanhävdslagstiftningens

utformning, innan riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken

över huvud blivit klarlagda — förordats ett uppskov med behandlingen av

vanhävdslagstiftningen till dess 1942 års jordbrukskommittés förslag angående

sagda riktlinjer behandlats. Även utformningen av de olika bestämmelserna

i förslaget har i stort sett vunnit allmän anslutning i yttrandena. På

några punkter ha dock rått delade meningar. I en del yttranden har sålunda

hävdats, att en uppsiktslag ej vore behövlig beträffande andra brukningsdelar

än sådana, som avses med den sociala arrendelagstiftningen. Vidare

har i ett förhållandevis stort antal yttranden anförts, att den nedre arealgränsen

för lagens tillämplighetsområde borde höjas. I regel har därvid förordats

eu höjning från ett till två hektar. I några yttranden har uttalats

tveksamhet rörande lämpligheten av de föreslagna uppmjukningarna av vanhävdsbegreppet.

Slutligen har i några yttranden förordats, att föreläggande i

vanhävdsärende skulle, liksom fallet varit före tillkomsten av 1942 års lag,

meddelas av domstol och ej av länsstyrelse.

1 de yttranden, där förslaget om eu allmän uppsiktslagstiftning tillstyrkts,

har i allmänhet någon särskild motivering härför icke lämnats. Ur de yttranden.

där frågan särskilt berörts, kunna emellertid återgivas följande uttalanden

av Sveriges lantbruksförbund, länsstyrelsen i Malmöhus lön och

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Sveriges lantbruksförbund har inledningsvis anfört, att vissa av de av utredningen

åberopade skälen för en allmän uppsiktslag icke syntes bärande,

därvid förbundet bland annat uttalat följande.

Förbundet vill framhålla, att en uppsiktslagstiftning åstadkommen som

komplement till den sociala arrendelagstiftningen är nödvändig, om arrendelagstiftningen

icke skall få den olyckliga verkan, att berörda arrendatorsgrupp

förlorar möjligheterna att fortsätta sin näring. Ehuru förbundet även

finner sig kunna tillstyrka utsträckandet av den permanenta uppsiktslagstiftningen

till samtliga i enskild ägo befintliga jordbruk, synas dock ett par av

de skäl utredningen anfört härför icke böra lämnas oemotsagda.

Utredningen ser sålunda redan i det erhållna siffermaterialet en anledning

till att icke begränsa den blivande vanhävdslagstiftningens uppgift till att

utgöra ett komplement till den sociala arrendelagstiftningen. Siffermaterialet

utvisar nämligen, att vanhävd i nästan lika hög grad förekommer vid de

fastigheter, som vid ularrendering icke falla under de sociala arrendebestämmelserna,

som vid dem, vilka falla därunder. Härtill måste förbundet göra

den anmärkningen, att om misskötsel av en tillhörighet i och för sig skall

berättiga till ett samhälleligt ingripande, eu lagstiftning härom bör vara av

generell natur och icke enbart rikta sig mot eu viss grupp av yrkesutövare.

Eu dylik lagstiftning skulle för övrigt föra oerhört långt i fråga om samhälleliga

åtgärder.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Ett ytterligare motiv för eu allmän uppsiktslagstiftning har utredningen

hämtat ur lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Bland hindren för att lämna tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet upptages

även den omständigheten, att det föreligger anledning till antagande

att fastigheten skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo. Utredningen anför

med anledning härav, att möjligheten att vid prövning av vissa fastighetsförvärv

förhindra befarad vanhävd med nödvändighet synes förutsätta eu

uppsiktslagstiftning av allmän räckvidd. Enligt förbundets mening behöver

icke en viss kompetensprövning vid meddelande av tillstånd till jordförvärv

förutsätta ständig omprövning och kontroll av dem som redan äro ägare

till jordbruksfastigheter.

Förbundet har emellertid det oaktat tillstyrkt bibehållandet av en allmän

uppsiktslag under följande motivering.

I den framtida jordbrukspolitiken måste beaktas landets intresse ur olika

synpunkter, att en rationellt driven och tillräckligt omfattande jordbruksproduktion

upprätthålles. Icke minst nödvändigheten av en tillräcklig beredskap

å folkförsörjningens område talar härför. Upprätthållandet av jordbruksproduktionen

kommer att erfordra ganska ingående regleringar av jordbruksnäringen

och en sådan prispolitik från statsmakternas sida, att jordbruksdriften

blir lönsam. Denna reglering, som innebär ett principiellt erkännande av

jordbrukets speciella betydelse för landet, förutsätter ett relativt omfattande

samhälleligt stöd till näringen. Med hänsyn härtill torde en uppsikt därå, att

jordbruken icke vanhävdas, vara motiverad, och förbundet finner sig av

denna anledning kunna tillstyrka en permanent allmän uppsiktslagstiftning.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har anfört.

Länsstyrelsen delar helt utredningens uppfattning, att behov föreligger av

en uppsiktslagstiftning på området även efter det giltighetstiden för 1942 års

vanhävdslag utgått. Visserligen har antalet av jordbrukskommissionerna

handlagda vanhävdsfall och speciellt de, som föranlett något beslut i ett eller

annat avseende, enligt föreliggande statistiska uppgifter varit förhållandevis

ringa, men anledningen härtill torde i icke obetydlig utsträckning ha varit

den, att så få fall kommit till jordbrukskommissionemas kännedom. Den

låga frekvensen handlagda vanhävdsärenden bör därför enligt länsstyrelsens

mening icke förringa värdet av uppsiktslagstiftningen. Såsom utredningen

själv framhållit, torde den preventiva verkan av lagstiftningen icke böra underskattas.

Härtill kommer den ur psykologisk synpunkt icke oviktiga omständigheten,

att möjlighet bör föreligga att verksamt ingripa mot uppenbara

och allmänt uppmärksammade vanhävdsfall även då vanhävden icke är av

så grov beskaffenhet, att t. ex. Bogesundslagen kan träda i tillämpning.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har rörande

skälen för en allmän uppsiktslagstiftning anfört följande.

Det kan icke bestridas att vanhävd av jordbruksfastigheter i åtskilliga fall

förekommer. Anledningarna härtill kunna vara flera. Fall förekomma, då den

enskilde jordbrukaren icke själv är tillräckligt intresserad av jordbrukets

skötsel eller icke förstår att förhindra vanhävd. Andra fall finnas, då personer,

som icke ha för avsikt att själva bruka och bebo fastigheterna, inköpa

desamma i spekulationssyfte och vanvårda dem. Till förhindrande härav har

visserligen tillkommit lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten

att förvärva jordbruksfastighet men före den nämnda tiden hade ett stort

antal jordbruksfastigheter övergått i den icke jordbrukande befolkningens ägo

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 78.

43

och för övrigt torde blotta tillkomsten av sistnämnda lag förutsätta att kontinuerlig

uppsikt över jordbrukens hävd i allmänhet förekommer. En vanhävdslag

har givetvis liksom andra liknande lagar sin största betydelse däruti

att den utgör en varning för sådana jordägare som, om lagen icke funnes,

kanske skulle anse sig oförhindrade att eftersätta jordbrukets skötsel. Lagens

betydelse sträcker sig sålunda långt utöver de kända eller beivrade vanhävdsfallen.

Förvaltningsutskottet kan sålunda i huvudsak instämma i den motivering

för fortsatt uppsiktslagstiftning som av utredningen framlägges. Det

skäl som ävenledes förebringas, nämligen att försörjningsläget ännu skulle

vara sådant att på grund därav en utvidgad uppsiktslagstiftning bör bibehållas,

synes dock icke numera hållbart.

Länsstyrelsen i Hallands län har yttrat.

Med hänsyn till den för närvarande ringa förekomsten av vanhävdsfall

kan behövligheten av en permanent vanhävdslag ifrågasättas. Det kan även

ifrågasättas, huruvida en av försörjningssvårigheterna under kristid mer eller

mindre påverkad uppsiktslagstiftning är lämpad för en måhända näraliggande

period av överproduktion inom vårt lands jordbruk. I detta sammanhang

vill länsstyrelsen ytterligare framhålla, att vanhävdsbegreppet kan komma

att påverkas av de åtgärder, som kunna komma att beslutas i anledning av

jordbrukskommitténs förslag angående rationalisering av jordbrukets brukningsdelar.

Om nämligen med hänsyn till inriktningen av den bebådade nya

allmänna jordbrukspolitiken rationaliseringsprogrammets genomförande skulle

innebära, att det även ur det allmännas synpunkter framstår som önskvärt,

att viss åkerjord liksom vissa slag av mindre lönsamma brukningsdelar icke

brukas som åker utan utläggas till betes- eller skogsmark, framstår det för

länsstyrelsen såsom antagligt, att en omvärdering av vanhävdsbegreppet

måste komma till stånd från andra än nu invanda utgångspunkter. Man bör

även ha klart för sig, att det kan inträda en period av försämrad lönsamhet

för det svenska jordbruket liksom att andra förhållanden såsom den tilltagande

bristen på arbetskraft kunna medföra en omfattande omläggning av

jordbruksdriften. Under dylika förhållanden skulle en alltför strängt utformad

vanhävdslagstiftning komma att framstå såsom verklighetsfrämmande.

Då emellertid under nu rådande eller därmed i stort sett likvärdiga förhållanden

förekomsten av en vanhävdslag i och för sig torde innebära att

jordbruken i allmänhet icke utan tvingande skäl vanskötas, vill länsstyrelsen

för sin del icke motsätta sig, att nu gällande uppsiktslagstiftning med vissa

ändringar göres permanent. Länsstyrelsen utgår nämligen ifrån att så snart

på jordbruksdriften inverkande omständigheter undergå några mera betydande

förändringar uppsiktslagstiftningen blir föremål för en allmän översyn.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat sig i princip icke ha något

att erinra mot en lagstiftning, som syftade till att förhindra eller avhjälpa

vanhävd av jordbruk.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, vilken ansett att frågan om utformningen

av en mera permanent vanhävdslagstiftning borde uppskjutas, har

anfört bland annat följande.

Utredningen synes ej ha presterat tillräckliga skäl för eu permanent vanhävdslag

för all jordbruksjord. Det jämförelsevis ringa antal fall där 1942

års lag medfört ingripanden lyder icke på något större behov av en lagstiftning

av denna räckvidd. Länsstyrelsen håller före alt en återgång till

förhallandena pa området inre tillkomsten av 1942 års vanhävdslag, sedan

normala förhallanden inträtt i avseende på landets livsmedelsförsörjning, är

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

befogad och lämplig. I avvaktan härpå bör giltigheten av 1912 års lag provisoriskt

utsträckas.

I alla händelser kan det icke vara ändamålsenligt att nu genomföra en

definitiv lagstiftning av det slag som vanhävdsutredningen föreslagit. Sambandet

mellan eu sådan lag och de av jordbrukskommittén framlagda förslagen

angående jordbrukets rationalisering synes vara så intimt, att de båda

frågorna böra skärskådas i ett sammanhang. Enligt jordbrukskommitténs

förslag skall en sammanföring i förstärkningssyfte av små brukningsdelar

på olika sätt främjas, varvid även förutsättes att för jordbruksdrift

olämpliga ägor skola kunna nedläggas. I kommitténs betänkande ingår också

förslag till en begränsning av jordbruksproduktionen till förebyggande

av risken för eu framtida överproduktion av livsmedel. De betraktelsesätt

som jordbrukskommittén sålunda lagt till grund för sina förslag äro

väsentligt avvikande från hittills gällande uppfattningar ävensom från de

motiv, på vilka vanhävdsutredningens lagförslag är byggt. Medan det karakteristiska

för vanhävdslagstiftningen är att hindra att brukningsdelar försvinna

och odlad jord upphör att brukas för jordbruksändamål, förutsättes

i rationaliseringsförslaget att sådana tendenser skola icke blott tillåtas

utan i stor utsträckning också befrämjas genom särskilda åtgärder från

statsmakternas sida.

Vanhävdsutredningen synes ha observerat denna inkongruens och uttalar

bland annat, att en blivande uppsiktslagstiftning ej får lägga hinder i vägen

för rationaliseringssträvandena på jordbrukets område. Konsekvensen

av denna erinran synes dock ha bort bliva, att frågan om en blivande vanhävdslagstiftning

förklarats vilande i avvaktan på att jordbrukskommitténs

förslag om rationaliseringsverksamheten behandlats av statsmakterna.

Liknande synpunkter ha anförts av bland andra länsstyrelsen och jordbruk

s k am in is s i o nen i Jönköpings län, länsstyrelsen i Örebro län samt hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Kopparbergs län.

Jordbrukskommissionen i Jönköpings län har även bland annat vänt sig

mot utredningens åsikt, att tillkomsten av lagen den 21 december 1945 om

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet skulle utgöra ett skäl

för bibehållande av en allmän uppsiktslag, och har härom anfört.

Jordbrukskommissionen vill framhålla att den, tvärtemot vad utredningen

velat göra troligt, finner lagen av den 21 december 1945 om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet vara ägnad att minska behovet

av en vanhävdslag. De mest markanta fall av vanhävd, som förekommit

i detta län, äro nämligen de, vilka kunnat härledas från sådana

förvärvare av jordbruksfastigheter, vilka velat komma åt skogen å fastigheten

antingen för direkt avverkning av den grövre skogen eller också med

tanke på den tillväxande skogens realvärde för framtiden. Dessa köpare

ha i regel från början varit inställda på att så fort som möjligt göra sig

kvitt den belastning, som hävden av jord och byggnader åsamkat dem. Den

förutvarande ägaren eller någon annan brukare har visserligen något år

fått arrendera jorden, men efter sociala arrendelagens tillkomst 1944 blev

det givetvis angeläget för dessa jordägare att ia bort arrendatorema och

själva bruka jorden eller utarrendera den till grannar. Jordbrukskommissionen

har haft nedslående erfarenheter av möjligheten att genom vanhävdslagen

förhindra dem att ödelägga jordbruken. Genom 1945 års lag har

man emellertid nu möjlighet att utestänga spekulanter av denna kategori,

och därmed är ganska mycket vunnet även i fråga om förhindrande av

nya vanhävdsfall i framtiden.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

45

Vad så beträffar de fall av vanhävd som slöa eller efterblivna jordbrukare

låta komma sig till last, äro de dess bättre ganska fåtaliga och i

varje fall vad detta län beträffar utan någon egentlig betydelse. Byggnadskostnadsfrågan

är för övrigt sådan för närvarande, att inga lagar kunna förhindra

att här och var en försämring av byggnadsbeståndet vid jordbruken

kommer att fortgå där ägarna sakna ekonomiska förutsättningar för

att hålla byggnaderna i hävd. I verkligt upprörande, sällsynta vanhävdsfall

ger för övrigt lex Bogesund numera en möjlighet till ingripande.

Av vad kommissionen sålunda anfört torde framgå, att den icke finner

motiverat att giva den nuvarande allmänna vanhävdslagen permanent karaktär.

Men däremot anser kommissionen att en uppsiktslag, inriktad på sådana

jordbruk, på vilka den sociala arrendelagen äger lillämpning, alltjämt är

behövlig.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat

sig icke kunna förorda, att det nu föreliggande lagförslaget skulle antagas.

Som skäl härför har förvaltningsutskottet bland annat åberopat dels att

riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken ännu ej fastställts, dels att

det ej förelåge behov av en uppsiktslag annat än beträffande sådana fastigheter,

som omfattades av den sociala arrendelagstiftningen. Till utveckling

av sin ståndpunkt rörande sistnämnda fråga har förvaltningsutskottet bland

annat anfört följande.

Det avgörande skälet till åt!: 1927 års uppsiktslag år 1942 utvidgades till

eu allmän vanhävdslag var, som utredningen själv framhållit, de då rådande

exceptionella förhållandena inom vår folkförsörjning. Motiven lågo då

emellertid mest på det psykologiska planet, och det stod redan under förarbetena

till den nya lagen klart, att man genom utvidgning av den gamla

uppsiktslagen ej kunde vänta sig några för folkförsörjningen betydelsefulla

resultat. Erfarenheten har sedermera bestyrkt detta antagande. Något praktiskt

behov av en vanhävdslag ur synpunkten för tryggandet av en tillräcklig

inhemsk livsmedelsproduktion kan alltså knappast anses föreligga. Härvidlag

torde den jordbrukspolitik, som kommer att föras, och därmed de

allmänna ekonomiska förutsättningarna för jordbruket i vårt land bliva

heit avgörande.

Om sålunda de speciella motiven till 1942 års allmänna vanhävdslag enligt

det anförda ej längre kunna anses vara giltiga och i vart fall sakna praktisk

betydelse, uppstår frågan vilka andra skäl, som kunna motivera en

vanhävdslag. Ett sådant skäl är utan tvekan den av utredningen anförda

allmänna synpunkten att »den svenska jordbruksjorden i och för sig är

ett kapital, som ej får förvaltas efter ägarens eller brukarens gottfinnande».

Härmed är man inne på ett av den gamla uppsiktslagens huvudmotiv. Ett

annat sådant motiv är det sociala kravet alt brukningsdelar, vilka kunna

giva utkomst åt en familj, icke få utplånas. Till de nu nämnda motiven ansluta

sig de av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i utredningsdirektiven

anförda synpunkterna beträffande motverkande av vissa speciella

ogynnsamma verkningar av 1944 års arrendelag. Förvaltningsutskottet anser

alt de nu berörda motiven alltjämt ha aktualitet.

Ännu ett speciellt skäl till en vanhävdslag har utredningen ansett vara,

att en sådan lag skulle kunna få en viss reglerande eller mothållande verkan

på den bortralionalisering av mindre jordbruk som väntas ske i eu

nära framtid. Förvaltningsutskottet vill ej helt avvisa denna tanke. Den

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

ger emellertid en antydan om det nära sambandet mellan den nu planerade,

statligt ledda jordbruksrationaliseringen och vanhävdslagstiftningen.

Förvaltningsutskottet har vidare kritiserat de slutsatser utredningen dragit

av den förut omförmälda undersökningen av antalet vanhävdsfall å sådana

fastigheter som avses med de sociala arrendebestämmelserna, å ena, samt

övriga fastigheter, å andra sidan. Efler att ha erinrat om att enligt nämnda

undersökning nära två femtedelar av de under tiden den 1 juli 1942—den 30

juni 1945 behandlade vanhävdsfallen berört fastigheter av sistnämnda slag

och alt utredningen därav ansett framgå, att vanhävd av jordbruk vore en

företeelse, som förekomme icke endast vid fastigheter, vilka berördes av den

sociala arrendelagstiftningen, utan även och, såvilt siffermässigt kunde bedömas,

i allenast obetydligt mindre grad vid fastigheter av annat slag, har

förvaltningsutskottet anfört följande.

Utredningen har egendomligt nog vid de nämnda beräkningarna uraktlåtit

att jämföra antalet vanhävdsfall i de båda fastighetskategorierna med totala

antalet dylika fastigheter i hela landet. Uppenbart är att antalet fastigheter

å vilka de sociala arrendebestämmelserna äga tillämpning, är ofantligt

mycket mindre än antalet övriga jordbruksfastigheter. Sannolikt förhåller sig

antalet jordbruk i de nämnda kategorierna ungefär som 1 till 4 eller nagot

liknande. Om hänsyn tages härtill, kommer man fram till, att frekvensen av

vanhävdsfall i den förstnämnda gruppen måste vara ofantligt mycket större

än i den sistnämnda. I särskilt hög grad synes detta gälla om de fall, som

fått hänskjutas till länsstyrelserna. ...

Enligt förvaltningsutskottets mening visar sålunda det förebragta sittermaterialet,

tvärtemot vad utredningen ansett sig kunna utläsa därav, otvetydigt

att det egentliga behovet av en vanhävdslag hänför sig till de jordbruk,

å vilka de sociala arrendebestämmelserna äga tillämpning. Den praktiska

erfarenheten bestyrker också detta. Ägarna till dylika jordbruk äro i regel

icke beroende av jordbruket för sin utkomst och se ofta däri endast en

betungande förpliktelse, som man helst önskar komma itrån. Här föreligger

med andra ord ofta en latent benägenhet till vanhävd, som logiskt motiverar

en vanhävdslag. Hos jordbrukarna i egentlig mening torde däremot ett mtressebetonat

åsidosättande av jordbrukets hävd vara helt uteslutet. De sällsynta

fall, då vanhävd förekommer, torde sammanhänga med alldeles speciella,

onormala förhållanden, såsom sjukdom, bristande tillräknelighet o. d.

I de flesta dylika fall hjälper ej heiler enbart en vanhävdslag. Förvaltningsutskottet

anser sålunda att en uppsiktslag är av behovet påkallad endast

beträffande jordbruk, å vilka de sociala arrendebestämmelserna aga

tillämpning. Fn fördel med eu sådan begränsning är att uppsikten blir mindre

omfattande. Den kan därigenom bli mera ef fekliv.

Även förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Kalmar läns norra

område har uttalat, att enligt dess uppfattning 1927 års arrendelag, med de

ändringar som den ändrade arrendelagstiftningen gåve anledning till, vore

fullt tillräcklig för att komma till rätta med de fall av vanhävd, som överhuvud

kunde ha någon betydelse för produktionen.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har sagt sig önska

i första hand att den nu rådande lagstiftningen icke skulle skärpas eller göras

definitiv och i andra hand att den lagstiftning, som i fortsättningen kunde

bliva gällande, måtte handhavas med största återhållsamhet och försiktig
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

47

het, så att ej därigenom jordbrukets naturliga utveckling hämmades eller

snedvredes och jordbrukarna åsamkades ytterligare svårigheter. Till motivering

av denna sin ståndpunkt har förvaltningsutskottet anfört bland annat

följande.

Då utskottet tidigare varit i tillfälle avgiva yttrande i hithörande ärenden,

har utskottet alltid avrått från skärpning av lagstiftningen mot vanhävd och

framhållit, alt vanhävd vore sällan förekommande och utan större allmän

betydelse. Utskottet finner sig ej ha skäl nu frångå denna uppfattning. Den

livsmedelsbrist, som rådde under kriget och ännu i viss mån fortsätter, kunde

möjligen åberopas som skäl för hittillsvarande provisoriska lagstiftning, ehuruväl

såsom påpekats den nedsättning i landets jordbruksproduktion, som

kunde befaras såsom följd av vanhävd, helt säkert skulle blivit ringa. Då

det gäller en permanent lagstiftning ställer sig emellertid saken annorlunda.

Såsom jordbrukskommittén påvisat, måste vi räkna med, att den inhemska

jordbruksproduktionen stegras mera än som motsvarar ökningen av livsmedelskonsumtionen^

inom landet, vilket efterhand leder till överproduktion av

livsmedel. I en sådan situation kommer vanhävd visserligen att bliva privatekonomiskt

förlustbringande för den som låter komma sig dylik till last,

men däremot icke i avsevärd mån fördärvlig för folkhushållet i dess helhet.

Den stora brist på arbetskraft inom jordbruket, som nu råder och som.

såvitt de befolkningsstatistiska siffrorna skola tillerkännas vitsord, icke torde

utjämnas i brådrasket, tillsammans med omöjligheten att inom byggnadsbranschen

skaffa erforderligt material och arbetskraft, synes hänvisa jordbruket

till en arbetsextensiv drift samt till stor återhållsamhet med avseende

å underhåll och reparationer av byggnader. Förhållandet mellan priserna på

jordbruksprodukter å ena sidan samt arbetslöner och byggnadskostnader å

andra sidan verka i samma riktning. Det synes utskottet ytterst betänkligt

att i nu angivna situation införa en definitiv och allt jordbruk med därtill

hörande byggnader omfattande vanhävdslagstiftning, som ej är motiverad av

hänsyn till landets livsmedelsförsörjning, men som kan åsamka enskilda

jordbrukare stora obehag och trakasserier.

I utredningen framhålles att den föreslagna lagstiftningen grundar sitt

principiella berättigande framför allt på det förhållandet, att jordbruksjorden

utgör en kapitaltillgång för landet, som icke får av den enskilde jordägaren

genom vanskötsel tillspillogivas. Häremot kan framhållas, att mindre

avkastningsduglig jord med nuvarande skötselkostnader i många fall lämpligen

bör överföras till betes- eller skogsmark. Vad åter angår bördigare

och mera lättbrukad jord, torde den mera sällan även vid långt gången vanhävd

bliva så fördärvad, att den icke med nutida jordbruksredskap på relativt

kort tid kan åter bringas i avkastningsdugligt skick, om landets livsmedelsförsörjning

skulle påkalla dylikt.

Beträffande vanhävd av byggnad föreskrives, att dylik ej skall anses föreligga,

om byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan förändring i driften

av jordbruket, som är till varaktig fördel för detsamma eller på grund av

sådan sammanslagning av brukningsdelar, som står i överensstämmelse med

en ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten, eller ock av annan giltig

anledning. Dessa bestämmelser lämna till synes ganska stora möjligheter

för rationalisering genom nedrivning av byggnader, dock att i sammanhang

med sammanslagning hänsyn synes böra tagas mera till ändamålsenlig planläggning

av det ifrågavarande jordbruket än till jordbruket i orten. Osäkerhetsmomentet

ligger emellertid här i att myndigheterna kunna ha en annan

uppfattning angående varaktig fördel och ändamålsenlig planering än ägaren.

Risken härför måste verka hämmande på en för jordbrukets rationali
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

sering önskvärd anpassning efter vid varje tid rådande produktionsbetingelser.

Att lagstiftningen bör avse alla kategorier av jordägare har å andra sidan

understrukits i åtskilliga yttranden, bland annat i yttranden från länsstyrelsen

i Kronobergs län, jordbrukskommissionerna i Stockholms län och stad.

Kalmar läns norra område och Jämtlands län, egnahemsnämnden i sistnämnda

län. hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kalmar läns södra område

och i Västmanlands län, ävensom från Småbrukarnas riksförbund, Sveriges

skogsägareförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott. Småbrukarnas

riksförbund har dock uttalat en viss tveksamhet i detta hänseende,

därvid förbundet anfört.

Utredningen synes bekräfta den praktiska erfarenheten, att egentlig vanhävd

av jord i vårt land förekommer i relativt ringa utsträckning samt att

de missförhållanden som finnas i huvudsak äro att söka utanför den folkgrupp,

som har sin huvudsakliga inkomst av jordbruk. I de enstaka fall, da

vanhävd förekommer å brukningsdel tillhörande den egentliga jordbruksbefolkningen

torde förklaringen som regel vara ålderdom, sjukdom eller

ekonomisk misär. De olägenheter, som härav uppstå genom att enstaka brukningsdelar

försämras, torde icke vara av den storleksordning, att de motivera

en vanhävdslagstiftning. Vad samhället behöver skydda sig emot är en

sådan på ekonomisk vinning inriktad behandling av jordbruksegendomar,

som medför varaktiga skadeverkningar. Denna företeelse återfinnes i huvudsak

utanför de egentliga jordbrukarnas led.

Från saklig synpunkt vore det därför försvarligt att, när 1942 års tidsbegränsade

vanhävdslag utgår, ställa den stora massan av jordbrukare utanför

en fortsatt vanhävdslagstiftning. Vad som talar emot detta är svårigheten

att definiera och på ett tillfredsställande sätt avgränsa de kategorier av jordägare,

som i så fall skulle underkastas en vanhävdslagstiftning. Främst med

hänsyn härtill torde man om också med viss tvekan kunna acceptera en

generell vanhävdslagstiftning. Riksförbundet vill dock starkt understryka

önskvärdheten av alt man vid lagens tillämpning gör klar skillnad på de

fall av vanhävd, som ha sin grund i ekonomisk spekulation och de som bero

av olyckliga personliga omständigheter av ett eller annat slag.

Landstingets förvaltningsutskott i Uppsala län har ifrågasatt, om icke landstingen

tillhöriga fastigheter borde kunna undantagas från lagstiftningens

tillämplighetsområde, då behov av en uppsiktslagstiftning ej kunde anses föreligga

beträffande dessa fastigheter.

Sveriges skogsägareförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott ha i

ett gemensamt yttrande rörande lagens tillämpning å olika kategorier av

jordägare samt rörande behovet överhuvud av en uppsiktslagstiftning anfört

följande.

Den statistik över jordbrukskommissionernas verksamhet, som utredningen

själv framlagt, visar, att frekvensen av vanhävdsfall i förhållande till

totala antalet brukningsdelar får anses vara utomordentligt liten. Redan med

hittillsvarande lagtillämpning och de synpunkter, som då lagts på frågan

om de svagare jordbrukens brukningsvärdighet och upprätthållande, torde

man därför vara berättigad säga, att de missförhållanden, för vilka uppsiktslagen

är avsedd att råda hot, ha varit av ringa betydelse. Härtill kommer

att ett icke ringa antal av de vanhävdsfall, som påtalas och ingå i sta
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

49

tistiken, utgöras av, helt eller till någon del, mycket svaga jordbruk, vilka

med nuvarande arbetskostnader och rationaliseringskrav knappast äro brukningsvärdiga.

Enligt det förslag om åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering,

som framlagts av jordbrukskommittén, skall ett avsevärt antal av

dessa svagare jordbruk försvinna antingen genom att de, helt eller delade,

sammanläggas med andra, närliggande jordbruk, eller ock genom att de

helt nedläggas och planteras med skog. I den mån denna rationaliseringsprocess

genomföres, kan man med all säkerhet emotse, att vanhävdsfallen komma

att ytterligare minskas. Det är nämligen just beträffande de svagaste

brukningsdelarna, där det visar sig möta svårigheter att överhuvud taget få

någon brukare, som frestelsen för jordägaren är störst att helt nedlägga

brukningsdelen.

Organisationerna anse därför, att de samhälleliga intressen, som uppsiktslagstiftningen

i fortsättningen har att trygga, bliva av mycket ringa praktisk

räckvidd, varför behovet av hela denna lagstiftning kan sättas i fråga. Emellertid

vilja organisationerna samtidigt icke förneka, att en vanhävdslagstiftning

kan äga ett visst psykologiskt och propagandamässigt värde. Genom

sin blotta förefintlighet kan den kanske i vissa fall tänkas verka tillhakahållande

på försumliga jordägare. Organisationerna vilja av detta skäl icke

avstyrka, att en permanent vanhävds- eller uppsiktslagstiftning antages.

När det härefter gäller att bestämma tillämpningsområdet för en sådan

lagstiftning, kunna organisationerna biträda utredningens förslag, att detta

bör omfatta alla skogsägarekategorier utom kronan. Skadorna på grund av

vanhävd av jordbruk äro ur samhällelig synpunkt lika stora, oavsett vem

som är ägare av jorden. Det finnes därför icke någon bärande grund för att

med hänsyn till vanhävdslagstiftningens räckvidd uppdela jordägarna i skilda

grupper.

I några yttranden, bland annat av länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Västmanlands län, förvaltningsutskottet vid hushållningssällskapet

i Kalmar läns södra område och jordbrukskommissionen

i Kalmar läns norra område, har vidare uttalats, att uppsiktslagstiftningen

principiellt borde vara tillämplig även å kronan tillhöriga fastigheter eller att

i vart fall beträffande sistnämnda egendom borde uppställas samma krav

med avseende å hävden, som det allmänna ansåge sig böra resa i fråga om

övrig jordbruksegendom. I

I de yttranden, där utredningens förslag i princip tillstyrkts, har frågan

om den nedre arealgränsen i allmänhet ej särskilt berörts. Bland

andra ha dock jordbrukskommissionen i Stockholms stad och län, jordbrukskommissionerna

i Blekinge och Västmanlands län, egnahemsnämnden

och landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands län ävensom hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Norrbottens län direkt förordat en arealgräns

av ett hektar. Egnahemsnämnden i Jämtlands län har som skäl härför

anfört att, om gränsen sattes till 2 hektar, ett tämligen stort antal fastigheter

med 1—2 hektar åker men med — förutom ängsmark och naturlig betesmark

— skogsmark skulle komma att falla utanför uppsiktslagstiftningen.

Å andra sidan har, såsom förut berörts, i ett förhållandevis stort antal

yttranden förordats en höjning av arealgränsen, i allmänhet till två hektar.

En dylik höjning har förordats av, bland andra, länsstyrelserna i Malmöhus,

Bihnng till riksdagens protokoll l''.) ''i7. 1 sand. Nr 78.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, jordbrukskommissionerna

i Uppsala, Kronobergs, Skaraborgs och Västerbottens län samt i

Kalmar läns södra område, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i

Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens

län samt i Kalmar läns södra och norra områden, ävensom i Älvsborgs

läns södra och norra områden, egnahemsnämnderna i Kronobergs län

och i Kalmar läns södra område ävensom Sveriges skogsägareförbund och

Skogsindustriernas samarb et sutskott. I de yttranden, där en dylik höjning

förordats, har genomgående såsom skäl för densamma åberopats, att något

nämnvärt behov av en särskild uppsikt över ifrågavarande mindre brukningsdelar

icke kunde anses föreligga ur de av utredningen anförda synpunkterna

samt att höjningen skulle medföra en betydande lättnad för

uppsiktsorganen. Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län har till motivering

av sin ståndpunkt i frågan anfört följande.

Kommissionen vill framhålla, att bolag och enskilda, som äga större skogskomplex,

i regel — åtminstone inom Skaraborgs län — visa sig så angelägna

att säkerställa tillgången på arbetare och dragare för skogskörslor, att de

ofta söka behålla arrendegårdar, även där det måste anses ekonomiskt ofördelaktigt

att driva varaktigt jordbruk. Jordbrukskommissionen förmenar, att

vad de sakkunniga anföra till stöd för sin uppfattning rörande ifrågavarande

arealgräns icke kan tillmätas avgörande betydelse om man, vilket kommissionen

finner riktigt, tillåter jordbruks nedläggande å brukningsdel, där

det måste anses ekonomiskt ofördelaktigt att driva varaktigt jordbruk. Inom

Skaraborgs län har vanhävd endast i mycket sällsynta fall förekommit på

jordbruk ined en åkerareal av endast några få hektar och jordbrukskommissionen

skulle med stöd av erfarenheterna från detta län vilja förorda, att

lagens tillämpningsområde icke sträcktes längre ned än till brukningsdelar

med över 3 hektar odlad jord. Med hänsyn till de uttalanden från Jämtlands

och Västerbottens län, vilka refereras i utredningen, finner sig dock kommissionen

böra förorda, att den nedre arealgränsen för uppsiktslagens verkningsområde

sättes vid 2 hektar.

Även utredningens förslag i fråga om utformningen av det allmänna

vanhävdsbegreppet och undantagen därifrån ha

i det övervägande antalet av yttranden, där dessa frågor särskilt berörts, hälsats

med tillfredsställelse såsom innebärande ett skäligt hänsynstagande till

de förhållanden, under vilka jordbruket hade att arbeta, och möjliggörande

en anpassning till den fortsatta rationaliseringsvcrksamheten inom jordbruket.

Sålunda har exempelvis förvaltningsutskottet vid hushållningssällskapet

i Västerbottens län anfört följande.

Utredningen synes i det stora hela ha funnit goda uttryck för vad som

härom behöver stadgas. Man synes också ha haft klart för sig att behovet av

uppsikt över jordbruksjordens hävd icke får lägga hinder i vägen för^ nödvändig

rationalisering på jordbrukets område. Det är nämligen också angelägel

att uppsiktslagen så avfattas och i framtiden så tillämpas, att det blir

möjligt att åstadkomma rationalisering av jordbruket exempelvis genom att

nedlägga jordbruksfastigheter eller delar av fastigheter med avlägset läge i

förhållande till annan bebyggelse eller där åkerjorden är av dålig beskaffenhet.

Vidare bör uppsiktslagen icke lägga hinder i vägen för en nödvändig

sammanslagning av brukningsdelar. Vad nu anförts är visserligen i hög grad

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

51

en tillämpningsfraga, men det förtjänar redan i detta sammanhang framhållas

att sammanslagning av jordbruksfastigheter kan vara lämplig och ändamålsenlig

även om icke enbart s. k. ofullständiga jordbruk ingå däri utan

densamma måhända berör i och för sig bärkraftiga jordbruk. Den mera allmänna

avfattningen av ifrågavarande bestämmelser i förslaget till uppsiktslag

är därför en avgjord förbättring jämfört med motsvarande bestämmelser

i nu gällande lag efter ändring genom lagen den 8 mars 1946, varigenom

i stort sett förhindrats sammanslagning av andra fastigheter än sådana som

kunnat betecknas som ofullständiga.

Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit, att det vore av vikt att

uppsiktslagstiftningen icke gjordes mer omfattande än som vore oundgängligen

nödvändigt och att den ej heller finge hindra rationaliseringsåtgärder

genom förbud att slopa jordbruk, som icke vore eller kunde bliva lönsamma.

Förbundet har emellertid sagt sig ur dessa synpunkter ej ha något att erinra

mot det av utredningen föreslagna allmänna vanliävdsbegreppet.

Mot utredningens uppfattning, att uppsikten borde omfatta ej blott jorden

utan även byggnaderna, har i allmänhet någon invändning ej framställts.

Förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Kalmar läns norra område

— vilket på sätt förut anförts ansett att uppsiktslagstiftningen borde omfatta

endast de brukningsdelar, som berördes av den sociala arrendelagstiftningen

— har dock uttalat att, därest en allmän uppsiktslagstiftning ändock

ansåges böra bibehållas, denna lagstiftning i vart fall icke borde äga

tillämpning å byggnader, då såväl byggnadskostnadernas höjd som den alltmer

ökade bristen på arbetskraft utgjorde hinder därför. Även Sveriges lantbruksförbund

har uttalat en viss tveksamhet i detta hänseende, i det förbundet

anfört.

I sitt yttrande över förslaget till 1942 års uppsiktslag avstyrkte förbundet

byggnadernas intagande under vanhävdslagstiftningen. Ehuru det nära sambandet

mellan jorden och byggnaderna får ökad betydelse vid en permanent

lagstiftning, utgöra dock de höga byggnadskostnaderna fortfarande ett allvarligt

hinder för upprätthållandet och förbättrandet av jordbrukets byggnadsbestånd.

Därtill kommer, att de vanhävdade jordbruken i flertalet fall torde

vara de som av olika skäl, icke minst de som hänföra sig till innehavarens

person, helst böra komma i fråga vid utökning av kringliggande brukningsdelars

arealer i samband med rationaliseringsprocessen inom jordbruket. Ett

kostsamt byggnadsbestånd torde vanligtvis komma att försvåra och fördyra

rationaliseringsprocessen. Skulle emellertid byggnaderna hänföras under lagstiftningen,

synes det förbundet önskvärt, att den allmänna vanhävdsbestämm

el sen formuleras så att uppsikt skall hållas däröver, alt brukningsdelen ej

vanhävdas sa att dess vidmakthållande äventyras, vare sig därigenom att

jordbruket vanskötes eller att oundgängligen nödvändiga byggnader bortföras

eller lämnas utan underhåll.

Mol utredningens förslag till eu uppmjukning av det nuvarande vanliävdshegreppet

i fråga om själva jorden har jordbrukskommissionen i Stockholms

stad och län anfört.

Skillnaden mellan det av utredningen föreslagna vanhävdsgreppet och det

som för närvarande är i kraft torde ofla i praktiken bliva ganska obetydlig,

och de båda stadierna kunna gå omärkligt över i varandra. Med tanke härpå

och då elt rättelseförfarande visserligen bör avse all avhjälpa grov miss
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

skötsel men å andra sidan helst bör inledas så tidigt, att de mest svårartade

följderna av vanhävden kunna undvikas, förefaller det nuvarande vanhävdsbegreppet

väl användbart även i en ny uppsiktslag. Enligt kommissionens

åsikt talar vad nu anförts liksom erfarenheterna från tillämpningen av 1942

års lag för att gällande allmänna vanhävdsbegrepp beträffande jorden bibehålies.

Samma uppfattning har uttalats av jordbrukskommissionerna i Malmöhus

och Örebro lön samt av landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Norrbottens län. Landstingets förvaltningsutskott i Norrbottens län

har emellertid samtidigt framhållit, att vid tillämpningen av uppsiktslagstiftningen

hänsyn måste tagas till de för varje särskild brukare föreliggande

förhållanden, därvid utskottet bland annat anfört.

Utom medellöshet kan sjukdom och brist på arbetskraft hindra även en

driftig jordbrukare att uppehålla en önskvärd jordbruksproduktion. Särskilt

de stora svårigheter, som i allt mer ökad omfattning möta att anskaffa för

jordbruket erforderlig arbetskraft, icke minst under arbetstopparna, mana

enligt förvaltningsutskottet till en sådan försiktighet vid utformande av lagförslag

mot vanhävd, som skett i de sakkunnigas betänkande.

Dessutom bör enligt förvaltningsutskottets mening beaktas, att en brukare

kan föranledas att bedriva sitt jordbruk mera extensivt, därför att han ägnar

sig åt fyllnadsarbeten utom jordbruket, varvid icke minst arbetsuppgifter

inom skogsbruket äro och kunna komma att vara av synnerlig betydelse

såväl för näringslivet i sin helhet som för brukarens försörjning.

Visserligen innebär vanhävd ett ineffektivt utnyttjande av brukningsdelens

resurser, men om brukaren även önskar och kan utnyttja sin arbetstid utanför

jordbruket, kan detta i många fall vara en ur samhällets och brukarens

egen synpunkt önskvärd utveckling.

Enligt förvaltningsutskottets mening bör en jordbrukskomnnssion kunna

beakta svårigheter, som kunna uppstå vid lagens tillämpning i de olika fallen,

även om lagen generellt utformas i syfte att motverka vanhävd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört sig vilja ifrågasätta, huruvida

man ej beträffande Norrbotten och även andra norrlandslän borde bibehålla

det i 1942 års lag intagna vanhävdsbegreppet, eftersom dessa län utgjorde

underskottsområden i fråga om jordbruksproduktionen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har med hänsyn till försörjningsläget ansett

det lämpligast, att vanhävdsbegreppet tills vidare skulle bibehållas sådant

det utformats i 1942 års lag.

I åtskilliga yttranden, där någon erinran icke framställts mot att uppsikten

principiellt skulle avse även byggnader, bar berörts frågan om de anspråk,

som borde ställas beträffande underhållet av byggnadsbeståndet. Länsstyrelsen

i Jönköpings län har härom framhållit, att den förutsatte att, sa

länge frågan om jordbrukets byggnadskostnader befunne sig i sitt nuvarande

ohållbara läge, skulle skälig hänsyn härtill tagas vid lagens praktiska

tillämpning, och att med andra ord eu viss försämring av byggnadsbeståndet

mången gång måste tolereras. Liknande synpunkter lia framförts i andra

yttranden. Sålunda har länsstyrelsen i Jämtlands län anfört följande.

Med hänsyn till rådande höga arbetskostnader inom byggnadsbranschen,

varigenom även mindre byggnads- och underhållsarbeten ofta blivit oproportionerligt

dyra, framstår det som angeläget, att jordbrukarna icke tvingas

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

53

att fullgöra byggnadsskyldighet i större omfattning än vad som är oundgängligen

nödvändigt för jordens brukande och skördens tillvaratagande.

Fordringarna å åbyggnademas hävd böra sålunda begränsas till det oundgängligen

nödvändiga. Länsstyrelsen vill på denna punkt föreslå en omredigering

av lagtexten i 1 § på så sätt, att i stället för orden »eller därigenom

att för jordbruket nödvändiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll»

insättas orden »eller därigenom att för jordbruksdriften oundgängligen

nödvändiga byggnader bortföras eller lämnas utan försvarligt underhåll».

Genom denna formulering i stadgandet inskärpes, att de beslutande myndigheterna

i förevarande fall hava att framgå med yttersta försiktighet, så att

jordbrukarna icke påläggas vidlyftigare byggnads- eller reparationsskyldighet

än förhållandena oundgängligen påkalla. Det kan givetvis icke vara med

statsnyttan förenat eller i överensstämmelse med ekonomisk hushållning, att

en jordbrukare, som blir ålagd att ombygga sina gårdshus i alltför stor omfattning,

härigenom utsattes för risken att få sin ekonomi förstörd.

I ett par yttranden ha erinringar framställts mot den ståndpunkt utredningen

intagit i fråga om uppehållandet av byggnadsbeståndet å brukningsdelar,

vilka drivas såsom kreaturslösa jordbruk. Förvaltningsutskottet vid

hushållningssällskapet i Hallands län har härom yttrat.

Att vid övergång till kreaturslöst jordbruk tvingas att hålla en oanvänd

ladugård i stånd eller vid annan omläggning av driften bibehålla obehövliga

byggnader, synes icke böra ifrågakomma. Om byggnaderna förstörts genom

eld torde det icke heller under alla förhållanden vara ekonomiskt riktigt

att återuppföra samtliga byggnader, då i samband med en mera omfattande

eldsvåda ofta en driftsomläggning tages under övervägande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har rörande nu nämnda spörsmål framhållit,

att endast framtiden kunde utvisa, huruvida det vore riktigt att, såsom

utredningen antagit, rationaliseringen av det svenska jordbruket kunde väntas

i sinom tid medföra en sådan förbättring i arbetsförhållandena i jordbruket

att något hinder för den enskilde jordbrukaren icke skulle föreligga att

uppehålla såväl vegetabilisk som animalisk produktion. Enligt länsstyrelsens

uppfattning måste emellertid en sådan brist på arbetskraft inom jordbruket,

som nu vore rådande i vissa landsändar och som faktiskt kunde innebära

force majeure i fråga om fastighetens underhåll, medföra, att det i vissa

fall måste anses tillåtligt att övergå till kreaturslösa jordbruk med ökad vegetabilisk

produktion med ty åtföljande försummat underhåll av byggnader,

som förut använts för kreatursbesättningar. Liknande synpunkter ha anförts

av Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott.

Egnahemsnämnden i Kronobergs län har beträffande vanhävd av byggnader

yttrat följande.

Tillämpningen av lagens bestämmelser beräffande vanhävd av byggnader

måste kännetecknas av största vidsynthet och förståelse för de nya vägar,

soin jordbruket framdeles kan nödgas beträda. Jordbrukets byggnadsbehov

är för närvarande av så omfattande och kostbar natur, att till jordbrukets

rationalisering i första band måste föras frågan om hur behövliga byggnader

skola kunna uppföras och disponeras på minst kostnadskrävande och dock

mest effektiva sätt. Här kan möjligen bliva fråga om mycket betydande förenklingar,

som vid första påseendet skulle kunna föras under vanhävdsbegreppet,

om detta i fråga om byggnader tolkades traditionellt och rigoröst.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Riksantikvarieämbetet har förordat, att skyddet för byggnaderna ej skulle

begränsas till enbart för jordbruket nödvändiga byggnader utan gälla även

vissa andra byggnader av kulturhistoriskt värde.

Vad angår undantagen från det allmänna vanhävdsbegreppet ha hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Västernorrlands län ävensom jordbrukskommissionen

i samma län förmält sig hysa farhågor för att det av kommittén

beträffande sammanslagning av brukningsdelar föreslagna undantaget

från vanhävdsbegreppet skulle möjliggöra icke önskvärda sammanslagningar

av mindre jordbruk, i det att detsamma skulle underlätta för sågverksbolag

eller enskild jord- och skogsspekulant, som ägde flera fastigheter i ett byalag,

att bortföra byggnaderna eller låta desamma förfalla å samtliga fastigheter

utom å möjligen en, samt ha med hänsyn härtill ansett, att de enligt

1942 års lag gällande bestämmelserna i frågan åtminstone i huvudsak borde

bibehållas. Även Småbrukarnas riksförbund har uttalat sig för ett bibehållande

av nu gällande bestämmelser på denna punkt.

Sveriges lantbruksförbund har förklarat sig förutsätta, att de ekonomiska

synpunkterna icke skulle bliva enbart utslagsgivande vid tillämpningen av

undantagen från den allmänna vanhävdsregeln. Det kunde ibland framstå

som önskvärt, att ett nedläggande av jordbruk samt bortförande eller lämnande

utan underhåll av byggnad icke skulle äga rum, där jordbruket vore

av den beskaffenhet och omfattning att innehavaren därav kunde erhålla sin

huvudsakliga bärgning eller där det eljest av sociala skäl funnes påkallat,

att jordbruket skulle vidmakthållas, även om rent ekonomiska överväganden

skulle leda till att ett nedläggande borde få ske.

Jordbrukskommissionen i Västerbottens län har ansett, att utredningens

förslag icke tillräckligt beaktat det samband, som i skogsbygderna måste

föreligga mellan jordbruk och skogsbruk, och har härom anfört följande.

I Norrland liksom många andra delar av landet bedrives jordbruk i kombination

med skogsbruk. I vissa orter kan jordbruket vara kombinerat med

andra naturtillgångar än skog, exempelvis fiske eller granitberg. Varken

jordbruket eller skogsbruket får därvid ses såsom skilda företag vid sidan

av varandra och det ena kan icke betecknas såsom en underordnad faktor

vid sidan av det andra. Ortsförhållandena reglera de ''båda faktorernas betydelse

men båda i intim växelverkan betinga fastighetens eller brukningsdelens

bärkraft. Vad sålunda framhållits gäller så länge fastigheten är i sådan ägares

hand, som bebor och själv brukar densamma, varvid anledning icke förefinnes

till annan bedömning av det kombinerade jordbruket än som ett ekonomiskt

företag. Så snart som fastigheten kommer i dens ägo, som förvärvat

fastigheten i avsikt att huvudsakligen därav bereda sig inkomst annorledes

än genom jordbruk, brytes jordbrukets samhörighet med skogen. Man behandlar

jordbruket som ett företag för sig och får helt visst mången gång

ej svårighet att visa att drivandet av jordbruket är ekonomiskt ofördelaktigt.

Lagförslagets ordalydelse kommer enligt kommissionens uppfattning på den

grund att öppna möjlighet att i icke lämplig omfattning lägga ned jordbruk

som i kombination med skogsbruk haft och alltjämt skulle kunna ha betydelse

för jordbruksnäringen i orten.

Liknande synpunkter ha anförts av egnahemsnämnden i Älvsborgs läns

södra område.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

55

Jordbrukskommissionen i Jönköpings lön har uttalat, att den av utredningen

föreslagna utformningen av bestämmelserna lämnade så fritt spelrum

åt olika bedömningar och tolkningar, att den med lagen avsedda effekten

att hindra en befarad allt för långt driven bortrationalisering av jordbruk

syntes bliva helt illusorisk. Samma uppfattning har framförts av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i sagda län.

I fråga om de allmänna riktlinjerna beträffande förfarandet

vid utövandet av uppsikten har i det övervägande

antalet yttranden någon erinran ej framställts mot kommitténs förslag. Att

syneförfarandet skulle inskränkas till de fall, där den för vanhävden ansvarige

begärde syn, och att i stället besiktning regelmässigt skulle företagas av

uppsiktsorganet har sålunda i de yttranden, där denna fråga berörts, i regel

hälsats med tillfredsställelse såsom innebärande en önskvärd förenkling. Jordbrukskommissionen

i Skaraborgs län har dock uttalat sig för ett bibehållande

av syneförfarandet i nuvarande omfattning och har därvid till motivering av

sin ståndpunkt anfört följande.

Jordbrukskommissionen vill icke bestrida, att den föreslagna ändringen av

sättet för vanhävdsärendenas handläggning skulle medföra vissa fördelar såsom

snabbare behandling och enhetligare samt även mera sakkunnig bedömning

av bristerna, men finner sig likväl icke kunna biträda sakkunnigförslaget

i denna del. Kommissionen anser sig ha funnit, att syn enligt 5 § nu gällande

vanhävdslag utgör ett psykologiskt påtryckningsmedel på den för vanhävden

ansvarige av betydande värde och finner det osannolikt, att en av

kommissionen företagen besiktning någonsin kommer att i sådant hänseende

få samma värde. Den omständigheten, att vederbörande länsstyrelse genom

förordnande av synemän tager befattning med ärendet, ter sig utan tvivel för

den ansvarige betydligt allvarligare än ett besök av en kommission, om vars

tillvaro han i allmänhet tidigare varit okunnig. Det är förklarligt, om han

ställer sig misstänksam mot denna kommission och i det längsta ifrågasätter

dess kompetens och befogenhet. Däremot betraktas vanligen en syn av i orten

betrodda män med respekt och förtroende. Därför är det också i allmänhet

lättare för synemännen än för kommissionen själv att åstadkomma uppgörelse

med vederbörande om åtgärder till vanhävdens avhjälpande och förmå

honom att underskriva förbindelse om vidtagande av sådana åtgärder.

Då icke heller det allmännas kostnader för åtgärder mot vanhävd skulle

minskas genom den av de sakkunniga föreslagna förändringen, finner kommissionen

övervägande skäl tala för bibehållande av syn genom av länsstyrelsen

utsedda gode män.

Samma synpunkter ha anförts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Skaraborgs län. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett,

att länsstyrelse borde ha rätt att förordna om syn utan yrkande av part.

Mot utredningens förslag, all möjlighet skulle beredas jordägare att hos

uppsiktsorganet erhålla förhandsbesked rörande tillåtligheten av att

i visst fall nedlägga jordbruket eller bortföra byggnader eller lämna dem

utan underhåll, har någon erinran ej framställts.

Även utredningens ståndpunkt i fråga om organen för uppsikten

har så gott som undantagslöst lämnats utan erinran. Med anledning

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

av vad utredningen anfört därom att — därest för genomförandet av den väntade

rationaliseringen av jordbruket i enlighet med det förslag jordbruks*

kommittén framlagt särskilda lantbruksnämnder komme att tillsättas med

uppdrag att handhava rationaliseringsåtgärderna och därmed sammanhängande

arbetsuppgifter — det kunde böra övervägas, om ej den verksamhet

med uppsikten över efterlevnaden av vanhävdslagstiltningen, som nu åvilade

jordbrukskommissionerna, lämpligen borde överflyttas å lantbruksnämnderna,

har i åtskilliga yttranden framhållits angelägenheten av att lantbruksnämnderna

även skola handhava ifrågavarande verksamhet. Dylika uttalanden

ha bland annat gjorts av länsstyrelserna i Örebro och Kopparbergs län,

jordbrukskommissionerna i Uppsala och Malmöhus län, egnahemsnämnden

i Malmöhus län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Hallands

och Kopparbergs län ävensom Älvsborgs läns södra område samt landstingets

förvaltningsutskott i Kronobergs län.

Jordbrukskommissionen i Stockholms stad och län ävensom hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Norrbottens län ha däremot ansett, att jordbrukskommissionerna

borde handlägga vanhävdsärenden, även om särskilda

lantbruksnämnder inrättades. Sagda jordbrukskommission har till motivering

av sin ståndpunkt anfört följande.

Kommissionen inser väl att starka motiv finnas för att den verksamhet med

uppsikten över efterlevnaden av vanhävdslagstiftningen, som nu åvilar jordbrukskommissionerna,

lämpligen bör överflyttas på lantbruksnämnderna, då

det torde vara nödvändigt att i viss utsträckning vid behandling av vanhävdsspörsmål

se dessa i intimt samband med rationaliseringsbehoven. Det

bör emellertid icke förbises att rationaliseringsarbetet sannolikt måste komma

att skrida framåt ganska långsamt ävensom att vanhävdsärendena i väsentlig

mån äro av förhandlingsmässig eller fiskalisk natur. Lantbruksnämnderna

torde få ett synnerligen omfattande och krävande arbetsprogram inom ramen

för den egentliga rationaliseringsuppgiften. Allt detta synes tala för att uppsiktsverksamheten

även framdeles med fördel bör kunna anförtros åt ett specialorgan,

förutsatt att detta står i fortlöpande kontakt med lantbruksnämnden,

exempelvis genom att en av nämndens tjänstemän i någon form deltager

i sagda specialorgans arbete. Det kan här vara av intresse att nämna, att

kommissionen för närvarande i åtskilliga angelägenheter har ett fruktbringande

samarbete såväl med egnahemsnämnden som hushållningssällskapet i länet.

Utredningens uppfattning, att förelägganden rörande avhjälpande

av van hävd borde meddelas av länsstyrelse, har i allmänhet

godtagits. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kalmar läns norra

område och Malmöhus län ävensom Riksförbundet landsbygdens folk ha

dock uttalat, att dylika förelägganden borde meddelas av domstol. Sistnämnda

förbund har beträffande skälen för denna sin uppfattning anfört följande.

Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som föranledde 1942 års lagstiftning,

hade förbundet i sitt yttrande över förslag till nämnda lagstiftning

intet att erinra mot att länsstyrelse erhöll den ifrågavarande befogenheten.

Förevarande lagförslag är däremot avsett för normala förhållanden. Under

sådana omständigheter kan förbundet icke finna det tillfredsställande ur

rättssäkerhetssynpunkt att åtgärderna mot vanhävd undandragas de allmänna

domstolarnas kompetens och helt läggas i administrativa myndigheters

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

57

hand. Domstolen besitter som regel en helt annan lokalkännedom och sakkunskap

i jordbruksfrågor än länsstyrelsen. Visserligen är det av största vikt

att åtgärder mot vanhävd vidtagas så snart som möjligt, men snabbheten får

icke vinnas på bekostnad av rättssäkerheten. Förbundet får därför föreslå att

handläggningen av vanhävdsärenden liksom enligt 1927 års lag måtte ankomma

på domstol. Genom nya rättegångsbalkens ikraftträdande torde kunna

påräknas ett snabbare handläggningsförfarande än som varit möjligt med

nuvarande rättegångssystem.

Skogsstyrelsen, jordbrukskommissionerna i Stockholms stöd och län och i

Örebro län samt Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet ha hävdat,

att jordbrukskommissionerna borde äga meddela dylika förelägganden.

Rörande de allmänna riktlinjerna för uppsiktslagstiftningen kan till slut

nämnas, att i flera yttranden berörts frågan, huruvida särskilda åtgärder

borde vidtagas för att skapa garantier för att uppsiktsorganen skulle få kännedom

om förekommande vanhävdsfall. I några yttranden, bland annat från

egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i Södermanlands län samt

egnahemsnämnderna i Värmlands och Jämtlands län, har härvid ifrågasatts,

att de kommunala organen skulle åläggas skyldighet att göra anmälan om

inträffad vanhävd eller att uppsiktsorganet skulle äga höra ortsmyndigheterna.

I andra yttranden har däremot gjorts gällande, att det skulle vara

olämpligt att ålägga de kommunala organen några skyldigheter i detta hänseende.

Vad härefter angår förslaget till lag om tvångsinlösen av jordbruksfastighet

har även detta i flertalet yttranden tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. I några av de yttranden, där så skett, har anförts, att

de betänkligheter, som eljest kunde föreligga mot en dylik lag, bortfölle eller

i vart fall minskades avsevärt, därest i enlighet med utredningens förslag

förordnande om tvångsinlösen finge meddelas av Kungl. Maj:t endast efter

riksdagens samtycke.

I åtskilliga yttranden har förslaget däremot helt avstyrkts eller vid sidan

av tvångsinlösen andra utvägar förordats för att komma till rätta med missförhållanden

av den art, på vilken lagförslaget toge sikte.

Riksförbundet landsbygdens folk har anfört, att förbundet i princip icke

hade något att erinra mot den föreslagna lagen men ansåge det vara en brist

att tvångsinlösen till kronan upptagits såsom enda medel mot de med lagen

avsedda vanhävdsfallen. Förbundet har framhållit, att fall kunde tänkas förekomma,

där en nära anhörig till innehavaren av egendomen hade både

vilja och möjligheter att avhjälpa vanliävden, om han finge taga egendomen

i besittning. I ett dylikt fall syntes tvångsinlösen till kronan vara att tillgripa

större våld än nöden krävde och borde möjlighet finnas att tvinga den

nuvarande innehavaren alt lämna egendomen till förmån för efterträdaren.

Sveriges lantbruksförbund har rörande ifrågavarande lagförslag anfört följande.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Vad angår den föreslagna lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom

kvarstå i stort sett de anmärkningar, som förbundet framförde i sitt

yttrande över den provisoriska lagstiftningen om tvångsinlösen. Förbundet

vill särskilt understryka, att under det en viss definition av vanhävd skett i

uppsiktslagen någon anvisning om vad som menas med grov vanhävd icke

lämnas i lagen om tvångsinlösen. Förbundet befarar, att någon reell skillnad

mellan vanhävdens svårighetsgrad vid användandet av uppsiktslagen och

tvångsinlösningslagen icke kommer att behöva påvisas. Därtill saknas fortfarande

den naturliga förutsättningen för påkallande av tvångsinlösen, att

förfarande enligt uppsiktslagen skall ha visat sig icke ha medfört resultat.

Om gradskillnad förutsättes föreligga mellan vanhävd och grov vanhävd,

måste väl så gott som undantagslöst en viss tid förflyta, under vilken vanhävden

övergår i grov vanhävd. Under denna tid bör ett förfarande enligt

uppsiktslagen försökas. Vid införandet av den provisoriska tvångsinlösningslagen

syntes ett snabbt ingripande i det då aktuella fallet ha varit betingat

icke enbart ur synpunkten att åstadkomma en bättre skötsel av egendomen.

Som lagstiftningens utformning nu är föreslagen, kan emellertid ett

avyttrande av egendomen icke leda till att myndigheternas åtgärder för hävdens

förbättrande kunna kringgås. Möjligheten att åstadkomma ett snabbt

beslut om tvångsinlösning är därför icke nödvändig ur hävdesynpunkt. I

detta sammanhang bör även övervägas stadgandet i 8 § uppsiktslagen, som

bestämmer, att den vanliga gången för ett vanhävdsärende enligt uppsiktslagen

icke skall tillgripas där den för vanhävden ansvarige finnes vara på

grund av medellöshet eller annan giltig orsak ur stånd att avhjälpa vanhävden.

I dessa fall synes tvångsinlösen förr eller senare kunna företagas.

Det måste antagas lämpligare, att just beträffande dessa ägare av jordbruksfastigheter

ett förfarande enligt uppsiktslagen föregår beslut om tvångsinlösen,

då härigenom eventuell hjälp till jordbrukets upprätthållande av närboende

eller på annat sätt närstående lättare skulle kunna utverkas.

Enligt förslaget skall tvångsinlösen kunna förekomma oavsett hur det förhåller

sig med äganderättsförhållandena beträffande den vanhävdade fastigheten.

Det måste dock anses som skäligt att icke använda tvångsinlösenförfarandet

i de fall, där ägaren har arvsberättigad släkting, som kan förväntas

komma att tillträda fastigheten och avhjälpa vanhävden. Enligt förbundets

mening bör i lagtexten ges uttryck för en dylik princip.

Utredningens åsikt synes vara, att beslutet om tvångsinlösen skall kunna

•omfatta icke endast jordbruksjorden jämte nödiga byggnader och skogsmark

utan även vad som i (ivrigt kan hänföras till egendomen. I likhet med vad

förbundet i sitt yttrande över den provisoriska tvångsinlösningslagen anfört,

måste det anses oberättigat att i denna ordning öppna möjlighet för expropriering

av till jordbruksegendomen hörande fristående anläggningar, som

icke ha samband med jordbruksegendom, även om de vanskötas.

Hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Blekinge lön samt i Älvsborgs

läns södra och norra områden ha uttalat stor tveksamhet beträffande

förslaget. De båda förstnämnda utskotten ha dock tillagt, att de ej ville motsätta

sig ett genomförande av detta.

Lantbruksstyrelsen har anfört följande.

Styrelsen vill erinra om att styrelsen i sitt yttrande över förslaget till provisorisk

lag i ämnet uttalade sina betänkligheter mot genomförande av en

tvångslagstiftning av förevarande art. Med hänsyn till de speciella omständigheter,

som hade föranlett förslaget, ville styrelsen emellertid icke motsätta

sig ett genomförande av detsamma. Styrelsen sade sig dock förutsätta,

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

59

att lagen skulle komma till användning allenast i de fall, då det visat sig

omöjligt att på annan väg åstadkomma vanhävdens avhjälpande. Denna sin

principiella inställning till en lagstiftning av förevarande art vidhåller styrelsen

alltjämt. Med sådan utgångspunkt hälsar styrelsen med tillfredsställelse

den ytterligare garanti för en restriktiv tillämpning av lagen och för en

mycket grundlig prövning i varje enskilt fall, som torde ligga i det i förevarande

förslag införda förbehållet, att Kungl. Maj:t endast med riksdagens

samtycke skall äga förordna om tvångsinlösen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra område

har —- under hänvisning till att utskottet beträffande den allmänna uppsiktslagen

uttalat att denna med hänsyn till byggnadskostnadernas höjd och bristen

på arbetskraft ej borde omfatta byggnader — anfört att ej heller lagen om

tvångsinlösen borde äga tillämpning vid vanhävd å byggnader samt att utskottet

även med en dylik inskränkning endast med största tveksamhet kunde

tillstyrka förslaget.

Synpunkten, att tvångsinlösen ej borde ske, med mindre det visat sig omöjligt

att åstadkomma rättelse med hjälp av den allmänna uppsiktslagen, har

även understrukits av bland andra hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Uppsala län och jordbrukskommissionen i samma län.

Länsstyrelsen i Örebro län har åberopat ett av överlantmätaren i länet avgivet

yttrande, vari uttalats, att tvångsinlösen borde kunna ifrågakomma

även beträffande mindre jordbruksfastigheter än dem för vilka lagen enligt

det föreliggande förslaget syntes vara avsedd. Vidare har i sagda yttrande

från överlantmätaren anförts, att föreskriften om riksdagens hörande för

tillgripande av tvångsinlösen torde innebära att förfarandet skulle bliva så

omständligt, att det endast kunde ifrågakomma i yttersta undantagsfall och

därtill i fall av mycket stor betydelse och omfattning, samt att en ur rättssäkerhetens

synpunkt fullt tillfredsställande och betydligt smidigare anordning

syntes vara att införa rätt till expropriation under vissa givna förutsättningar

och lägga prövningen av frågan, huruvida dessa förutsättningar i varje

särskilt fall vore för handen, hos ägodelningsrätten.

Även länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands

län, vilka ej framställt någon erinran mot förslaget om tvångsinlösen

i och för sig, ha förklarat sig anse den mest tillfredsställande lösningen vara,

att frågan om tvångsinlösen i varje särskilt fall finge bliva föremål för domstols

prövning. Härjämte ha de anfört, att det av lagen borde klart framgå,

att tvångsinlösen skulle kunna ifrågakomma endast då synnerligen grov vanhävd

förelåge beträffande egendomen i dess helhet eller eu mycket väsentlig

del av denna.

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Kopparbergs län samt förvaltningsutskotten

vid hushållningssällskapen i Kristianstads och Kopparbergs län ha

uttalat att förordnande om tvångsinlösen ej borde förekomma men att i stället

i sådana fall, som förslaget avsåge, borde kunna meddelas förordnande om

försäljning av fastigheten å offentlig eller exekutiv auktion. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län har härvid framhållit, att det vid tvångsinlösen torde komma

att medföra stora kostnader för statsverket all iståndsätta övertagna

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

egendomar samt föreligga ringa utsikt att få kostnaderna täckta vid försäljning

eller utarrendering och att vidare köpeskillingen i allmänhet torde bliva

högre vid statsinlösen än vid försäljning å auktion till oförtjänt nytta för den

ägare som förorsakat vanhävden. Vidare har länsstyrelsen i Skaraborgs län

anmärkt att förvärv å sådan auktion, som här avsåges, borde vara underkastat

tillståndstvång enligt lagen den 21 december 1945 om inskränkning i

rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra hushållningsällskaps område

har ansett att det alternativt med förordnande om tvångsinlösen borde finnas

möjlighet ad förordna om tvångsförvaltning av fastigheten, därvid kommissionen

anfört.

Kommissionen vill med hänsyn särskilt därtill, att lagen i motsats till motsvarande

nu gällande lag avses skola bliva permanent, ifrågasätta, huruvida

icke i lagen borde öppnas möjligheter att åstadkomma det önskade resultatet

genom att endast sätta egendomen under tvångsförvaltning. Kommissionen

har tänkt sig såsom ett exempel på fall, då sådana mjukare bestämmelser

kunna bliva av värde, att en egendom av beskaffenhet, som avses i lagförslaget,

äges av en person, som av envishet vägrar att hålla egendomen i stånd,

men som har arvsberättigade anhöriga, vilka visserligen icke i ägarens livstid

ha någon möjlighet att påverka förhållandena, men vilka, sedan de

själva kommit i besittning av egendomen, kunna förväntas väl hävda densamma.

Egendomen utgöres dessutom av en gammal släktgård, och arvingarna

önska, att den får vara kvar i släktens ägo. Det synes kommissionen

i hög grad önskvärt, att arvingarnas möjligheter att komma i besittning av

egendomen icke avskäres genom att staten tvångsinlöser densamma, och kommissionen

vill förorda, att i ett sådant eller liknande fall egendomen i stället

sättes under tvångsförvaltning, tills ändrade förhållanden inträtt. Kommissionen

anser det därför önskvärt, att utredning verkställes om, dels huruvida

och i vad mån behov föreligger av komplettering av lagförslaget i nu

nämnt avseende, dels ock, därest sådant behov kan anses föreligga, huru

reglerna om tvångsförvaltning böra utformas.

Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län har avstyrkt det föreliggande

förslaget och i stället förordat, att länsstyrelserna i den allmänna uppsiktslagen

skulle givas befogenhet att såsom en yttersta åtgärd förordna om

tvångsförvaltning av den vanhävdade fastigheten under viss tid. Till motivering

av sin ståndpunkt har kommissionen anfört följande.

Jordbrukskommissionen finner visserligen, att utredningen genom sitt förslag,

att Konungen endast med riksdagens samtycke skall kunna förordna

att egendomen eller del därav mot lösen avstås till kronan, visat sig vilja

skapa en god garanti för att tvångsinlösen icke skall förekomma annat än

i trängande fall, men hyser den övertygelsen, att de fall, då sådan tvångsinlösen

är oundgängligen nödvändig, äro så få, att de icke motivera en särskild

lag. Kommissionen är av den uppfattningen, att tvångsinlösen till det allmänna

av enskild egendom bör ske allenast under förutsättning att egendomen

oundgängligen behöves för en användning, som gagnar en allmänhet

eller bidrager att fylla ett viktigt behov för en bygd eller ett samhälle. Särskilt

allvarligt finner kommissionen det vara, att en för vanhävd ansvarig,

vars egendom på grund av hans tredska tvångsinlöses till kronan, kan äga

arvingar, vilka önska övertaga egendomen och äga både vilja och förmåga att

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 78.

61

avhjälpa vanhävden. Jordbrukskommissionen vill sålunda uttala, att den för

sin del vill helt avstyrka det föreliggande förslaget till lag om tvångsinlösen

av vanhävdad jordbruksegendom och föreslå, att i stället i uppsiktslagen införes

stadganden innebärande rätt för länsstyrelsen att då så oundgängligen

erfordras för viss tid övertaga förvaltningen av vanhävdad egendom. Kommissionen

vill dock ha uttalat, att om ny lag om tvångsinlösen likväl skulle

anses nödvändig, denna lag enligt kommissionens mening borde innehålla det

av utredningen föreslagna stadgandet att förordnande om tvångsinlösen må

meddelas först sedan riksdagen samtyckt därtill.

Ett i sak helt likartat yttrande har avgivits av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Skaraborgs län.

Länsstyrelsen i Gotlands län, vilken också ansett tvångsförvaltning vara

att föredraga, har hemställt om ny utredning av den förevarande frågan.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har avstyrkt

förslaget under framhållande av att det aktuella fall, som föranlett nuvarande

provisoriska lag, vore avvecklat och att all sannolikhet talade för

att denna, som i sig själv innebure ett hot mot den enskilda äganderätten,

ej längre skulle behöva tillgripas. Även förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen

i Kalmar läns södra område och i Gotlands län ha avstyrkt

förslaget.

Vad slutligen angår förslaget till lag om jordbrukskommissioner

har detta i flertalet yttranden lämnats utan någon erinran. I några fall ha

dock framställts önskemål om ändringar i bestämmelserna om jordbrukskommissionernas

sammansättning. Sålunda har bland annat i yttranden från

länsstyrelsen, jordbrukskommissionen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Skaraborgs län samt från egnahemsnämnden i Västmanlands

län anförts, att även av de ledamöter, som skulle utses av landstinget, den

ene borde vara ägare och den andre arrendator av jordbruksfastighet. Länsstyrelsen

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län

ävensom hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län ha

ifrågasatt, om det ej vore tillräckligt, att jordbrukskommission bestode av

ordförande och två ledamöter. Jordbrukskommissionen i Hallands län har

anfört att det — därest handläggningen av vanhävdsärenden överfördes till

de av jordbrukskommittén föreslagna lantbruksnämnderna men jordbrukskommissionerna

alltjämt skulle bestå för omhänderhavande av vissa arrendeärenden

-—- i fråga om kommissionernas sammansättning borde stadgas,

att ledamöter i jordbrukskommission skulle utses till lika antal av lantbruksnämnden

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Slutligen

kan nämnas, att Sveriges skogsägareförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott

ansett att i lagen borde stadgas, alt den ene av de av landstinget

utsedda ledamöterna skulle äga högre jordbruksteknisk utbildning.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Departementschefen.

En viss uppsikt från det allmännas sida över det sätt, på vilket jordbruksjorden

brukas och för jordbruket avsedda byggnader underhållas, har alltsedan

början av detta sekel ansetts erforderlig. Under tiden före det senaste

världskriget var uppsikten begränsad till sådana brukningsdelar, som berördes

av den sociala arrendelagstiftningen, och hade karaktären av ett komplement

till denna. Syftet med lagstiftningen var då icke främst att förebygga

vanhävd i och för sig utan att förhindra att ägare av sådana jordbruk,

som voro underkastade sagda lagstiftning, skulle undandraga sig bestämmelserna

i denna genom nedläggande av jordbruk, varigenom en av det

allmänna då såsom skadlig ansedd minskning av antalet dylika brukningsdelar

ägde rum. Under avspärrningstiden i samband med det senaste kriget

kommo däremot helt naturligt försörjningssynpunktema att träda i förgrunden

och dessa ansågos motivera en utvidgning av uppsiktslagstiftningen till

praktiskt taget all odlad jord. Under denna tid har sålunda lagstiftningen

främst syftat till att skapa garantier för att jordbrukets produktionsresurser

skulle utnyttjas i största möjliga utsträckning.

Att en uppsiktslag måste finnas även efter det giltighetstiden för 1942 års

provisoriska vanhävdslag utgått, synes mig uppenbart. De omständigheter,

som föranlett att en uppsikt från det allmännas sida tidigare ansetts såsom

ett nödvändigt komplement till den sociala arrendelagstiftningen, föreligga

alltjämt, och det torde vara befogat att påstå, att behovet därav ur dessa

synpunkter nu är minst lika stort som tidigare. De år 1943 vidtagna ändringarna

i sistnämnda lagstiftning ha nämligen, såsom jag framhöll i propositionen

nr 7 till 1946 års riksdag med förslag till ändring i 1942 års lag, visat

sig framkalla en tendens till sammanslagning av utarrenderade brukningsdelar,

vilken gått betydligt över vad som kan anses ha varit påkallat av rationaliseringsskäl

och medfört risk för bland annat ur sociala synpunkter och

rationaliseringssynpunkter olämpliga sammanslagningar av dylika brukningsdelar.

Även beträffande andra jordbruk än dem som bei*öras av den sociala arrendelagstiftningen

torde en uppsiktslag vara behövlig. Utredningen synes

giva vid handen att även i fråga om större jordbruk fall av vanhävd förekomma

av den art att de icke kunna anses böra tolereras av det allmänna.

Det är vidare att märka, att blotta förefintligheten av en vanhävdslagstiftning

i många fall torde ha den verkan, att vanhävd icke uppkommer. Under

vissa förhållanden torde även en lagstiftning av ifrågavarande slag leda till

alt jordbruk, som äro i olämpliga händer, överföras till bättre skickade ägare.

Jag ansluter mig till utredningens uppfattning att i fråga om lagens tilllämplighetsområde

någon skillnad ej bör göras mellan olika kategorier av

jordägare. Undantag torde dock, i likhet med vad som för närvarande gäller,

böra göras för kronan tillhöriga fastigheter. Att vid eventuell vanhävd å

dylika fastigheter tillämpa ett förfarande av den art, som bör föreskrivas i

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

63

en uppsiktslag — bland annat med särskilda förelägganden — synes icke

lämpligt eller erforderligt. Därmed avser jag självfallet ej, att i fråga om

jordbrukets vidmakthållande lägre anspråk böra ställas på kronan än på

andra jordägare. Jag har för avsikt att i annat sammanhang underställa

Kungl. Maj:t frågan om vilka åtgärder som böra vidtagas för att få till stånd

en fullt effektiv uppsikt över skötseln av kronans jordbruksfastigheter.

Vid utformningen av en vanhävdslagstiftning, vilken är avsedd att tillämpas

under mera normala förhållanden, bör man självfallet ej giva försörjningssynpunkten

den betydelse, som densamma hade vid gestaltningen av den

under krigsåren tillkomna provisoriska vanhävdslagstiftningen. Medan det

under avspärrningen framstått som ett samhällsintresse, att jordens produktionsförmåga

skulle tillvaratagas i största möjliga utsträckning, måste detta

intresse i viss mån träda i bakgrunden i samma mån som dels möjligheter

till import åter öppnas, dels produktionen i dess helhet stiger så att en tillfredsställande

behovstäckning kan uppnås även utan ett totalt utnyttjande

av produktionsförmågan.

Vid utformningen av den blivande uppsiktslagstiftningen måste vidare hänsyn

tagas till en faktor, vilken hittills spelat en relativt underordnad roll men

som i fortsättningen torde böra tillmätas väsentligt större vikt, nämligen den

betydelse uppsiktslagstiftningen har för den planerade rationaliseringsverksamheten

på jordbrukets område. På sätt jag närmare utvecklat i det förslag

till riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, vilket Kungl. Maj:t tidigare

denna dag beslutat remittera till lagrådet för yttrande rörande vissa

däri ingående lagstiftningsförslag, bör det allmänna söka främja en rationalisering

av det svenska jordbruket, vilken bland annat bör gå ut på att genom

sammanläggnings- och arronderingsåtgärder avhjälpa de brister i brukningsdelarnas

bärkraft, som nu ofta föreligga. Denna rationaliseringsverksamhet

bör bland annat syfta till att genom olika åtgärder för ökning av jordbrukets

produktionsförmåga och nedbringande av dess driftskostnader möjliggöra en

förbättring av inkomstnivån för jordbrukets befolkning ävensom minska

jordbrukets behov av stöd från det allmännas sida. Ett led i en dylik rationaliseringsverksamhet

måste bliva en anpassning av produktionen till de rådande

ekonomiska betingelserna för jordbruket. Härvid kan man ej utgå

från att åkerjorden under alla förhållanden bör bevaras i hela sin nuvarande

omfattning. Bland den mark, som uppodlats under gångna tider och som alltjämt

hålles i hävd, finns det otvivelaktigt ägor där det under de ekonomiska

betingelser, som jordbruket i fortsättningen kan räkna med, ej torde gå att

uppehålla eu lönande jordbruksdrift utan vilka böra användas för annat

ändamål, i regel då för skogsbruk. Hänsyn måste ock tagas till att man beträffande

avsides liggande brukningsdelar ej alltid torde kunna räkna med

att del, även om ur

uppehållande av jordbruksdriften, skall bliva möjligt alt finna brukare, vilka

vilja bosätta sig å dylika isolerade ställen. Även där det ej är fråga om nedläggande

av jordbruk måste vidare beaktas, att den nuvarande fastighets
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

indelningen i samband med rationaliseringsarbetet bör undergå åtskilliga förändringar.

På sätt närmare utvecklats i nyssnämnda lagrådsremiss böra

statsmakterna bland annat aktivt verka för att sådana brukningsdelar, som

ej erbjuda tillfredsställande försörjningsmöjligheter, genom förstärkningsåtgärder

av olika slag skola erhålla full bärkraft eller ock uppgå i andra

brukningsdelar.

De i lagrådsremissen behandlade riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten

innebära emellertid självfallet ej ett eftersträvande av att jordbruksproduktionen

i dess helhet skall koncentreras till de trakter, som ha de bästa

naturliga produktionsförutsättningarna. Enligt det system för avvägningen

av det allmänna jordbruksstödet, som där föreslagits, skola de skiftande förhållandena

i olika delar av landet beaktas och stödet avvägas så, att även

jordbruksbefolkningen i de ur jordbruksekonomisk synpunkt mindre gynnsamt

lottade delarna av landet kan uppnå en skälig inkomstnivå. Vad särskilt

angår skogsbygderna har det framhållits, att man i dessa i allmänhet

icke torde kunna räkna med att jordbruket ensamt skall kunna beredas full

lönsamhet, men att hänsyn även bör tagas till de inkomstmöjligheter som

skogen erbjuder och att det, för att jordbruket i dessa delar skall kunna

uppehållas i önskvärd utsträckning, bör eftersträvas att brukningsdelarna

skola bliva sådana, att genom kombination av jordbruk och skog bildas bärkraftiga

enheter, vilkas brukare ha möjlighet att uppnå en tillfredsställande

inkomstnivå.

Liksom den av statsmakterna stödda rationaliseringsverksamheten ej syftar

till en ensidig förläggning av jordbruksproduktionen till vissa delar av

landet böra statsmakterna enligt de i lagrådsremissen angivna riktlinjerna

ej heller verka för en sammanslagning av brukningsdelar, som går till det

yttersta av vad som ur rent jordbruksekonomisk synpunkt kan anses förmånligt.

Enligt dessa riktlinjer bör det allmänna nämligen i främsta rummet

endast medverka till en förstärkning av sådana brukningsdelar, där brukarna

eljest ej kunna beräknas ha möjlighet att uppnå en skälig inkomstnivå,

och denna medverkan bör i regel ej gå utöver vad som kan anses erforderligt

för detta ändamål. Härjämte bör dock det allmänna enligt sagda

riktlinjer stödja en yttre rationalisering även av andra ofullständiga brukningsdelar

än nyss berörts, då deras ägare framställa begäran därom, ävensom

en yttre rationalisering av fullständiga brukningsdelar i sådana fall,

där detta skulle underlätta genomförandet av förstärkningsåtgärder beträffande

sådana brukningsdelar som nyss nämnts.

Uppsiktslagstiftningen får naturligen ej givas en sådan utformning, att

densamma reser hinder för de allmänna rationaliseringssträvandena, exempelvis

genom att försvåra en ur rationaliseringssynpunkt önskvärd sammanslagning

av två brukningsdelar. Sambandet mellan sagda lagstiftning och

rationaliseringsarbetet är emellertid ej endast av denna negativa art. En uppsiktslagstiftning

har, såsom utredningen framhållit, även en positiv funktion

i sistnämnda arbete, i det att den bör syfta till att hindra, att genom enskilda

jordägares åtgöranden sådana förändringar vidtagas i jordbrukets

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

65

struktur och brukningsförhållanden, som försvåra en ändamålsenlig lösning

av ralionaliseringsproblemen.

Såsom av det nu anförda torde framgå delar jag helt den i åtskilliga yttranden

framförda uppfattningen, att uppsiktslagstiftningen bör utformas i

direkt anknytning till de allmänna riktlinjer, som statsmakterna uppdraga

för den framtida jordbrukspolitiken. Då sistnämnda fråga nu upptagits till

övervägande, finns tydligen ej något skäl att uppskjuta ställningstagandet till

spörsmålet om utformningen av uppsiktslagstiftningen, utan detta torde nu

böra upptagas i hela sin vidd.

Att uppsiktslagen, såsom jag förut angivit, i princip bör vara generell

nödvändiggör givetvis ej, att under densamma skola inbegripas även sådana

mindre brukningsdelar, där de tidigare anförda skälen för en uppsiktslag

ej alls eller endast i ringa mån göra sig gällande. Utredningen har även ansett,

att dylika brukningsdelar böra undantagas genom uppställande av en

arealgräns och har, efter att ha diskuterat huruvida denna gräns borde sättas

vid ett eller två hektar, stannat för att föreslå den förra siffran. Utredningen

har dock funnit flera skäl tala för en högre arealgräns. För min

del anser jag, i överensstämmelse med den uppfattning som kommit till uttryck

i ett flertal yttranden, en höjning av arealgränsen till två hektar vara

att föredraga. Det skäl, som främst föranledde att arealgränsen i 1942 års

lag sattes så lagt som till ett hektar, nämligen det ansträngda försörjningsläget,

kan vid utformningen av en för mera normala förhållanden avsedd

lag ej tillmätas så stor betydelse. Av det stora antalet fastigheter med mellan

ett och två hektar åkerjord är det vidare uppenbarligen endast ett ytterst

litet antal, för vilka en uppsikt kan anses påkallad ur förut angivna

synpunkter. De olägenheter, som eventuellt kunna uppstå genom att fastigheter

i denna storleksgrupp falla utanför uppsiktslagen, torde därför bliva

ringa och torde mer än väl uppvägas av den fördel det innebär, att uppsiktsorganens

arbete begränsas.

Vad utredningen föreslagit angående utformningen av det allmänna vanhävdsbegreppet

och undantagen från detta finner jag i stort sett väl avvägt.

Den ledande synpunkten härvidlag bör vara, att de anspråk, som uppställas

från det allmännas sida, skola ha det innehåll, att de bliva förenliga

med ett förnuftigt handlande från de enskilda jordägarnas sida samt med

önskemålet att uppsikten i sin mån skall bidraga till att underlätta en fortsatt

rationalisering inom jordbruket. Denna synpunkt synes bliva tillgodosedd

genom de av utredningen framlagda förslagen.

Vad det allmänna vanhävdsbegreppet angår anser jag sålunda i fråga om

anspråken på jordbruksjordens hävd en återgång till det i 1927 års lag angivna

vanhävdsbegreppet lämplig. De strängare krav i detta hänseende, som

uppställts under krigsåren, torde utan olägenhet kunna eftergivas då normala

förhallanden ater inträtt. Det förhållandet, alt en brukare ej sköter

sin jord så, att en objektivt sett fullt tillfredsställande avkastning erhålles

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 78.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungi. Maj:ts proposition nr 78.

från densamma, kan nämligen ur det allmännas synpunkt knappast anses

utgöra tillräcklig anledning till ingripande, blott ett återställande av jorden

i full produktionsförmåga kan genomföras på kort tid och utan större kostnader.

Skulle förhållandena däremot utveckla sig så att risk uppstår för

verklig förstöring av det värde den odlade jorden representerar, synes ett

ingripande från det allmännas sida befogat. Det allmänna bör dock ej

fordra att jordbruk uppehälles å ägor, där de ekonomiska förutsättningarna

härför saknas eller där förhållandena eljest äro sådana, att det visar sig

omöjligt att finna brukare. Jag vill i delta hänseende särskilt peka på att

det ej bör komma i fråga att medelst uppsiktslags ti ftningen söka att oberoende

av de ekonomiska konsekvenserna framtvinga ett uppehållande av

jordbruket å brukningsdelar, till vilka på grund av deras läge eller andra av

ägaren oberoende faktorer brukare ej kunna erhållas på rimliga villkor eller

vilkas nedläggande skulle sakna betydelse för näringslivet i orten. Samtidigt

vill jag emellertid understryka det i några yttranden gjorda påpekandet,

att man i skogsbygderna vid bedömningen av jordbrukets lönsamhet ej

får enbart fästa sig vid rent jordbruksekonomiska synpunkter utan även

måste taga hänsyn till det stöd skogen utgör.

I fråga om byggnadsbeståndet torde uppsikten, med hänsyn till den stora

belastning byggnadskostnaderna utgöra för jordbruket, icke böra gå utöver

vad som kan anses nödvändigt för att bevara det för driften erforderliga byggnadsbeståndet

i användbart skick. Jag kan därför ansluta mig till utredningens

uppfattning, att vanhävdsbegreppet i fråga om byggnader, sådant det bestämts

i 1942 års lag, sakligt sett bör bibehållas i den nya lagen. Att, såsom

riksantikvarieämbetet föreslagit, utvidga det här avsedda skyddet för

byggnader till att omfatta även sådana byggnader å jordbruksfastigheter,

vilka visserligen ej äro nödvändiga för jordbruket men äro av intresse ur

kulturhistorisk synpunkt, finner jag med hänsyn till syftet med ifrågavarande

lagstiftning ej kunna komma i fråga.

Vilka byggnader som böra anses erforderliga för jordbruket är tydligen

beroende av den inriktning driften har, och behovet kan sålunda förändras

genom en omläggning av driften. Det kan emellertid ej gärna ifrågasättas,

att en jordbrukare alltid som skäl för befrielse från underhållsskyldighet beträffande

viss byggnad skulle äga åberopa, att byggnaden blivit obehövlig

genom förändring i driften av jordbruket. En prövning från uppsiktsorganens

sida av omläggningens lämplighet synes ofrånkomlig. Det avgörande

bör vara, huruvida omläggningen objektivt sett framstår såsom välmotiverad

eller, såsom utredningen uttryckt saken, är till varaktig fördel för jordbruket.

I detta krav behöver ej ligga, att omläggningen skall leda till en högre

bruttoavkastning av jordbruket. Förändringen i driften kan även vara till

fördel för jordbruket, om den möjliggör ett nedbringande av arbetsåtgången

eller produktionskostnaderna i övrigt och därigenom skapar ökade förutsättningar

för uppehållande av jordbruket. Vid en dylik bedömning bör man

ej enbart fästa sig vid vad som på grund av speciella omständigheter kan

vara förmånligt för den ifrågavarande brukaren utan bör även beakta de

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

67

förhållanden, under vilka jordbrukarna i orten genomsnittligt arbeta. Självfallet

är vidare, att bedömningen ej enbart får taga sikte på de för dagen

föreliggande förhållandena utan även och i främsta rummet måste ske med

hänsyn till hur förhållandena kunna väntas utveckla sig på längre sikt.

Speciellt får, såsom utredningen framhållit, den nu berörda frågan betydelse

vid övergång till s. k. kreaturslös jordbruksdrift. Det torde icke vara

möjligt att lämna något allmängiltigt svar på frågan, huruvida den jordbrukare,

som övergår till dylik drift, därmed bör befrias från skyldighet att

å brukningsdelen hålla ekonomibyggnader för animalieproduktion i sedvanlig

omfattning. Visserligen måste man räkna med att uppehållandet av

en viss mjölkproduktion i regel och särskilt å de till familjejordbruk hänförliga

brukningsdelarna, där arbetet helt eller huvudsakligen utföres av de

egna familjemedlemmarna, kommer att utgöra en förutsättning för att brukaren

och hans familj skola erhålla full sysselsättning och en tillräcklig inkomst

från brukningsdelen. Man torde med hänsyn härtill även kunna utgå

från, att problemet med övergång till kreaturslös drift ej skall uppkomma så

ofta. Skulle emellertid svårigheterna att anskaffa arbetskraft för animalieproduktionen

befinnas så stora, att en övergång till ett helt eller i det närmaste

kreaturslöst jordbruk framstår som den enda rimliga lösningen av

brukningsdelens problem, kan det ej gärna komma i fråga, att det allmänna

med uppsiktslagens hjälp skulle tvinga brukaren att underhålla ekonomibyggnader,

vilka icke kunna beräknas komma till användning för sitt ändamål.

Beaktas bör i detta sammanhang jämväl den lösning av problemet,

som en övergång till andelsladugård kan innebära. Skulle en dylik komma

till stånd, bör det ej åligga de enskilda delägarna i denna att jämväl hålla

ladugårdarna å sina brukningsdelar i stånd.

Omfattningen av skyldigheten att vidmakthålla byggnader blir härjämte

av betydelse, då fråga uppkommer om sammanslagning av brukningsdelar.

Rörande det sätt, på vilket uppsiktslagen bör tillämpas i dylika fall, vill

jag framhålla, att även här böra följas de allmänna riktlinjer, som kunna

ha uppdragits vid planläggningen av den yttre rationaliseringen. Man bör

sålunda ej genom uppsiktslagstiftningen söka motverka sammanslagningar,

vilka enligt nyssnämnda planer äro erforderliga för att brukarna skola kunna

uppnå en skälig inkomstnivå. Även frågan i vad mån sammanslagning

av var för sig bärkraftiga brukningsdelar bör motverkas medelst uppsiktslagstiftningen

torde böra bedömas från fall till fall med utgångspunkt från

den uppfattning som erhållits vid den allmänna planläggningen av rationaliseringen

av jordbruket i området.

Med hänsyn till det intima samband vilket, enligt vad som framgår av det

förut anförda, kommer att föreligga mellan uppsikts verksamheten å ena,

samt den statliga verksamheten för främjande av jordbrukets yttre och inre

rationalisering, å andra sidan, finner jag det nödvändigt, att de organ som

i den förut omförmälda lagrådsremissen föreslagits skola utöva sistnämnda

verksamhet — lantbruksnämnderna — även skola omhänderhava tillsynen

över efterlevnaden av uppsiktslagstiftningen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Knngl. Maj:ts proposition nr 78.

Vad utredningen föreslagit angående förfarandet vid utövandet av denna

tillsyn förefaller i stort sett väl avvägt. Det synes sålunda bland annat innebära

en önskvärd förenkling, att särskild syn i vanhävdsfrågor avses skola

förekomma i mindre utsträckning än tidigare. Då det av psykologiska skäl

icke torde böra ifrågasättas att helt slopa syneförfarandet, torde det dock

vara lämpligt att, såsom utredningen föreslagit, syn skall kunna förekomma

då fråga är om att meddela föreläggande om avhjälpande av vanhävd och

den för vanhävden ansvarige så begär. Vad angår frågan, vilket organ som

bör meddela dylikt föreläggande, delar jag utredningens uppfattning, att en

återgång till den före 1942 års lag gällande ordningen, enligt vilken denna

uppgift ankom på domstol, icke bör ske. Att låta lantbruksnämnden själv

meddela föreläggande skulle knappast medföra någon tidsvinst och lämpligheten

därav synes även ur andra synpunkter kunna ifrågasättas. Denna

befogenhet torde därför, i enlighet med vad utredningen närmast förordat,

liksom för närvarande böra anförtros länsstyrelserna.

På sätt jag angivit i den förut omförmälda lagrådsremissen avses lantbruksnämnderna

skola börja sin verksamhet först den 1 juli 1948. Eftersom

utformningen av den nya uppsiktslagen på väsentliga punkter anknyter

till den planerade rationaliseringen av jordbruket, möter det uppenbarligen

betänkligheter att låta denna lag gälla, innan sagda rationaliseringsarbete

påbörjats och de för detsamma tillskapade organen trätt i funktion. Även

den nya uppsiktslagen bör därför träda i kraft först sistnämnda dag. 1942

års provisoriska vanhävdslag torde i så fall lämpligen böra givas förlängd

giltighet för tiden till och med den 30 juni 1948. För ett dylikt uppskov med

ikraftträdandet av den permanenta uppsiktslagen och en förlängning av

1942 års lag talar för övrigt även den omständigheten, att försörjningsläget

ännu ej förbättrats i sådan grad att de skäl, som föranledde utfärdandet av

sistnämnda lag, kunna sägas ha helt förlorat sin giltighet.

Erfarenheten har visat, att de möjligheter till ingripanden, som en allmänt

utformad uppsiktslag erbjuder, ej alltid äro tillräckliga för att få till

stånd rättelse i grova vanhävdsfall. I likhet med utredningen anser jag därför,

att det bör finnas möjlighet att i ''undantagsfall vidtaga längre gående

åtgärder. Med hänsyn till dylika fall har utredningen förordat, att även nu

gällande provisoriska lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom

skall göras permanent, dock med den ändringen, att Kungl. Maj:t ej skulle

äga förordna om avstående till kronan av sådan egendom annat än med riksdagens

samtycke.

I de yttranden, där invändningar gjorts mot en dylik lag, har i allmänhet

föreslagits, att man i här avsedda grova vanhävdsfall skulle söka få till stånd

rättelse genom andra åtgärder än tvångsinlösen av fastigheten, därvid särskilt

nämnts antingen tvångsförvaltning eller försäljning av fastigheten å offentlig

eller exekutiv auktion. En tvångsförvaltning är emellertid uppenbarligen

ett mycket osmidigt sätt för ernående av rättelse. Bland annat får det

allmänna då vidkännas stora kostnader för vanhävdens avhjälpande, vilka

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

69

ej kunna beräknas bliva täckta genom egendomens avkastning förrän efter

lång tid, och vidare löper man, då tvångsförvaltningen upphör, risken att

ägaren ånyo skall försumma underhållet av brukningsdelen. En försäljning

å auktion skulle åter snarast vara ett hårdare ingrepp mot ägaren än ett förordnande

om avstående av egendomen till kronan. I det senare fallet har

ägaren, eftersom ersättningsbeloppet bestämmes i den i expropriationslagen

stadgade ordningen, säkerhet för att han skall få full gottgörelse för fastighetens

värde, medan det, om fastigheten säljes å auktion, alltid föreligger

risk för att den skall säljas under verkliga värdet. Denna risk blir givetvis

särskilt stor eftersom det förhållandet, att det här är fråga om en vanhävdad

egendom, vars iståndsättande kan draga betydande kostnader, måste

väntas minska kretsen av spekulanter. Vidare ter sig en försäljning å auktion

som ett mindre effektivt medel för ernående av den önskade förbättringen,

med hänsyn till att det ej är säkert att köparen blir en person, som

äger möjlighet att sätta egendomen i stånd.

Med hänsyn till det nu anförda och till de omständigheter som i övrigt —

på sätt jag anfört i propositionen nr 111 till 1946 års riksdag med förslag

till lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, m. m. — tala

mot att lösningen av förevarande problem sökes i tvångsförvaltning eller

försäljning genom överexekutors försorg, anser jag alltjämt tvångsinlösen till

staten vara den ur praktiska synpunkter bäst framkomliga vägen, då det

gäller att komma till rätta med fall av synnerligen grov vanhävd.

I nyssnämnda proposition framhöll jag, att den där föreslagna lösningen,

att Kungl. Maj:t skulle äga meddela förordnande om tvångsinlösen av vanhävdad

jordbruksegendom, ur principiella synpunkter ingåve vissa betänkligheter

men att jag, med hänsyn till att lagstiftningen endast avsåges såsom

ett provisorium, tillkommet för att råda bot på uppenbara missförhållanden,

och då man kunde utgå från att densamma komme att användas med den

största försiktighet och endast i fall av nyss angiven beskaffenhet, funne mig

kunna bortse från dessa betänkligheter.

De sålunda anförda principiella betänkligheterna synas bortfalla, därest

lagstiftningen i överensstämmelse med utredningens förslag utformas så, att

förordnande om tvångsinlösen skall få meddelas av Kungl. Maj:t endast om

riksdagen samtyckt därtill. Med hänsyn härtill och till vad jag förut anfört

om behovet av alt i undantagsfall kunna vidtaga längre gående åtgärder än

som avses i den allmänna uppsiktslagen, anser jag alt vid sidan av sagda

lag bör ställas en lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom av

det innehåll, som utredningen föreslagit.

Vad angår förutsättningarna för att ingripande enligt sistnämnda lag skall

ske vill jag understryka, att lagen endast bör taga sikte på sådana vanhävdsfall,

som ur det allmännas synpunkt te sig särskilt allvarliga. Att, såsom

ifrågasatts i ett yttrande, utforma lagen så, att den skulle giva möjlighet att

tvångsinlösa även mindre brukningsdelar, där vanhävden visserligen kan

sägas vara grov men där dess omfattning absolut sett likväl är förhållandevis

ringa, synes ej böra ske. Tvångsinlösen torde vidare böra ifrågakom
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

ma endast om det visat sig icke vara möjligt att med mindre långt gående

åtgärder komma till rätta med missförhållandena. Bland annat böra sålunda

möjligheterna att med förelägganden enligt den allmänna uppsiktslagen få

till stånd rättelse först ha prövats. Vidare bör ägaren ha lämnats tillfälle att

överlåta fastigheten till lämplig person. I det i några yttranden berörda fallet,

att ägaren av en grovt vanhävdad fastighet, vilken personligen saknar

vilja eller förmåga att avhjälpa fastighetens brister, har någon anförvant,

som har större förutsättningar i dessa hänseenden och är villig övertaga fastigheten,

bör alltså hinder ej resas mot en överlåtelse av fastigheten till en

dylik släkting, om detta kan förväntas leda till ett avhjälpande av vanhävden.

Uppenbarligen hör förefintligheten av en lag om tvångsinlösen vara ägnad

alt öka möjligheterna att på dylikt sätt få till stånd en överföring av en grovt

vanhävdad brukningsdel till en lämpligare ägare.

I fråga om den nya lagen om tvångsinlösen föreligger ej det motiv för

uppskjutande av ikraftträdandet, som förut anförts beträffande den allmänna

uppsiktslagen. Densamma torde därför böra iräda i kraft, då giltighetstiden

för nuvarande provisoriska lag utgår, d. v. s. den 1 juli 1947.

Därest, på sätt jag förordat, tillsynen över uppsiktslagstiftningens efterlevnad

överföres på lantbruksnämnderna, uppstår frågan, huruvida^ jordhrukskommissionerna

böra bibehållas för handhavandet av övriga på dem

nu ankommande arbetsuppgifter, eller om jämväl dessa uppgifter böra överföras

på andra organ. Vad angår jordbrukskommissionernas åligganden enligt

lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom,

lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet samt lagen

den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

synes det mig med hänsyn till beskaffenheten av de ärenden det

här är fråga om lämpligast, att även dessa åligganden överflyttas på lantbruksnämnderna.

Beträffande ärenden angående sammanläggning av fastigheter

å landet torde för övrigt vid den omarbetning av lagen den 18 juni

1926, som nu pågår inom justitiedepartementet, komma att övervägas, i vad

män det kan anses erforderligt att i fortsättningen i denna lag ha någon motsvarighet

till nu gällande stadganden om jordbrukskommissionernas befattning

med sammanläggningsärenden. Även i övrigt synes det lämpligt att jordbrukskommissionernas

uppgifter skola överföras pa lantbruksnämnderna. Ett

viktigt undantag torde dock böra göras, nämligen i fråga om ärenden som

ha samband med den sociala arrendelagstiftningen. Att överföra dessa ärenden

till lantbruksnämnderna synes nämligen icke böra ske med hänsyn till

att det här huvudsakligen är fråga om skiljemannaverksamhet, för vilken

lantbruksnämnderna med hänsyn till den sammansättning desamma böra erhålla

uppenbarligen icke bliva skickade. Å andra sidan förefaller det icke

heller lämpligt att för dessa uppgifter bibehålla jordbrukskommissionerna i

deras nuvarande gestaltning, vilken ju i hög grad bestämts av deras hittillsvarande

åligganden i fråga om uppsiktslagstiftningen. I samband med den

förändring av kommissionernas arbetsfält, som nu föreslås, böra därför enligt

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

71

min uppfattning även vidtagas sådana organisatoriska förändringar av jordbrukskommissionema,

att dessa lielt få karaktären av särskilda arrendenämnder.

Beträffande sammansättningen av dessa nämnder torde böra beaktas

den tanke, som låg bakom de år 1945 vidtagna ändringarna i bestämmelserna

om jordbrukskommissionernas sammansättning, nämligen att i det organ,

som skall handlägga ifrågavarande ärenden angående den sociala arrendelagstiftningen,

böra ingå en jordägare och en arrendator. Nämnden synes

under sådana förhållanden lämpligen böra bestå av tre personer, av vilka en

bör vara utsedd av Kungl. Maj:t och tjänstgöra såsom nämndens ordförande

samt de båda andra böra vara den ene ägare av jordbruksfastighet och den

andre arrendator av sådan fastighet.

Möjligen skulle man kunna tänka sig, att dessa ledamöter liksom för närvarande

är fallet skola utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Då jordbrukskommissionerna nu skola få karaktären av skiljenämnder i arrendefrågor,

synes det dock lämpligare att sagda ledamöter utses av fristående

organ. Jag förordar därför, att dessa båda ledamöter i nämnden

skola utses av länsstyrelsen. En särskild nämnd torde böra tillsättas för varje

hushållningssällskaps område. Bland annat på grund av önskemålet att främja

enhetlighet i de olika nämndernas avgöranden synes det böra förutsättas,

att samme person skall kunna utses till ordförande i flera nämnder.

Erinras må, att den konstruktion av arrendenämnderna, som jag nu förordat,

överensstämmer med sammansättningen av de nämnder, varom stadgades

i lagen den 5 mars 1943 (nr 78) om jämkning av arrendeavtal i vissa

fall.

Bestämmelserna rörande de nu föreslagna arrendenämnderna torde lämpligen

böra inarbetas i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

I detta sammanhang må slutligen erinras om att, på sätt närmare angivits

i förut omförmälda lagrådsremiss angående riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken, egnahemsnämnderna förutsättas uppgå i de nya lantbruksnämnderna.

Med anledning härav torde i samband med att flertalet av

jordbrukskommissionernas uppgifter överflyttas på lantbruksnämnderna

även böra bestämmas att vad i lag finnes stadgat om egnahemsnämnd skall,

där ej annat särskilt föreskrives, gälla med avseende å lantbruksnämnd. I

I anslutning till nu anförda principiella synpunkter ha inom jordbruksdepartementet

utarbetats förslag till

1) lag om uppsikt å jordbruk,

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om

åtgärder mot vanhävd av jordbruk,

3) lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom,

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom,

5) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 22 december

1943 (nr 883) angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

Departements
chefen.

6) lag angående ändring i lagen den 12 april 1946 (nr 147) med särskilda

bestämmelser om arrende av viss kommunal jord,

7) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 12 april 1946

(nr 148) angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom; samt

8) lag om överflyttande på lantbruksnämnd av egnahemsnämnd och jordbrukskommission

åliggande uppgifter.

Jag torde härefter få närmare ingå på vissa bestämmelser i förslagen.

Specialmotivering.

A. Lag om uppsikt å jordbruk.

I första stycket av denna paragraf angivas den föreslagna lagens omfattning

och innebörden av det allmänna vanhävdsbegreppet. Andra stycket innehåller

uppgift om vilka organ, som skola utöva den föreskrivna uppsikten.

Beträffande utredningens förslag hänvisas till den tidigare lämnade redogörelsen

ävensom till betänkandet (s. 90—92).

Rörande yttrandena över ifrågavarande paragraf i utredningens förslag

kan, utöver vad förut anförts, nämnas, att jordbrukskommissionen i Stockholms

stad och lån — under framhållande av att uppsikten enligt utredningen

skulle avse icke blott åker och sådan till betesvall utlagd jord som

förut varit åker, utan även mark, vilken ej direkt kunde hänföras till odlad

jord i strängare bemärkelse men dock blivit föremål för kulturåtgärder för

åstadkommande av bete — ifrågasatt om ej de olika slag av marker, vilka

vore föremål för uppsikten, kunde på något sätt angivas i själva lagtexten.

På sätt redan tidigare angivits kan jag i princip biträda utredningens förslag

rörande uppsiktslagens omfattning och innebörden av det allmänna vanhävdsbegreppet,

i förstnämnda avseende dock med den ändringen att arealgränsen

bör höjas från ett till två hektar. I enlighet med det anförda har

paragrafens första stycke avfattats i anslutning till utredningens förslag med

nyss nämnda avvikelse. I fråga om innebörden av vanhävdsbegreppet, såvitt

angår byggnader, har vidare en omformulering vidtagits i syfte att understryka,

att vanhävd ej bör anses föreligga redan om underhållet av byggnaderna

blivit i någon mån eftersatt utan först om underlåtenheten att underhålla

byggnaderna gått så långt, att byggnadernas användbarhet för jordbruket

äventyras. Att i lagtexten införa någon närmare beskrivning å de slag

av mark uppsikten skall gälla synes icke erforderligt.

2 §•

I paragrafens första och andra stycken angivas de förutsättningar, under

vilka jordbruk må nedläggas eller byggnad å brukningsdel bortföras eller

lämnas utan underhåll, utan att detta skall anses som vanhävd. I tredje

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

73

stycket behandlas möjligheten för ägare av jordbruksfastighet att erhålla

förhandsbesked av uppsiktsorganet rörande tillåtligheten av sådan åtgärd,

som nyss nämnts.

Rörande utredningens förslag hänvisas till den förut lämnade redogörelsen

för utredningens allmänna motivering ävensom till betänkandet (s. 92—94).

Utöver vad tidigare återgivits av yttrandena över utredningens förslag i

denna del kan nämnas, att jordbrukskommissionen i Stockholms stad och

län ifrågasatt, om ej uppsiktsorganen borde erhålla befogenhet att uppställa

villkorsbestämmelser vid nedläggande av jordbruk eller vid sammanslagning

av brukningsdelar. Härom har kommissionen anfört.

Det måste betecknas som ett ur allmän synpunkt angeläget önskemål att

all jord utnyttjas rationellt. Kommissionen vill av denna anledning väcka

frågan, huruvida icke nedläggande av jordbruk bör förenas med det villkor

att jorden, i händelse den ej är avsedd att tagas i anspråk på annat godtagbart

sätt, skall omföras till skogsmark och åtgärder av jordägaren vidtagas

för erhållande av skogsbörd. Då särskilda skäl föreligga bör emellertid jordägaren

kunna befrias från kostnaden för dessa åtgärder. Vidare synes förtjäna

framhållas att då sammanslagning av fastigheter för brukande såsom

en brukningsenhet medför rätt att bortföra eller lämna utan underhåll byggnad,

som på grund av sammanslagningen blivit obehövlig, åtgärden bör fullföljas

med en sammanläggning i juridiskt hänseende av fastigheterna.

Liknande synpunkter beträffande önskvärdheten av att det vid nedläggande

av jordbrak tillses, att åtgärder vidtagas för att trygga en ändamålsenlig

användning av marken, ha anförts av, bland andra, skogsstyrelsen,

egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i Södermanlands län samt

egnahemsnämnden i Blekinge län.

Att vid en faktisk sammanslagning av jordbruk krav bör kunna uppställas

på sammanläggning i rättsligt hänseende har framhållits jämväl av länsstyrelsen

i Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört.

Enligt 2 § andra stycket i förslaget till uppsiktslag skall den omständigheten,

att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll icke anses som vanhävd,

om byggnaden blivit obehövlig till följd av omläggning av driften eller

sammanslagning av brukningsdelar. Enligt länsstyrelsens förmenande bör

efter ordet »blivit», vilket närmast avser ett redan inträtt skede, inskjutas

orden »eller kan förutsättas bliva», då härigenom mera framhäves, att rationaliseringssträvanden,

som under den närmaste framtiden kunna bliva aktuella

eller som äro beroende på först framdeles inträdande förhållanden,

icke böra föranleda till att ett eftersatt underhåll omedelbart betraktas som

vanhävd med påföljd, att jordägaren belastas med onödiga byggnadskostnader.

Genom det föreslagna tillägget bringas också andra stycket mera i

samklang med tredje stycket av samma lagrum, enligt vilket jordägaren kan

påkalla förhandsbesked av jordbrukskommissionen i hilhörande frågor.

Jordbrukskommissionen i Västerbottens län har uttalat betänkligheter mot

den av utredningen föreslagna bestämmelsen, alt även »annan giltig anledning»

än de i 2 § andra stycket i utredningens lagförslag särskilt angivna

skulle godtagas såsom skäl för alt bortföra byggnad eller lämna byggnad utan

underhåll, och har därvid anfört följande.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Av motiven framgår icke med önskvärd tydlighet vad som skall räknas

till giltig anledning då det gäller byggnad som må bortföras eller lämnas utan

underhåll utan att detta skall hänföras till vanhävd. Kommissionen ifrågasätter

lämpligheten av att i lagtexten införa en sådan allmän och svagt motiverad

anledning och får därför föreslå att antingen sista meningen i paragrafens

andra stycke: »eller ock av annan giltig anledning» helt tages bort

eller uttrycket giltig anledning bytes ut mot dylik anledning i överensstämmelse

med nu gällande lag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län har med anledning

av att det enligt utredningens förslag i vissa fall skulle kunna tilllåtas,

att byggnad såsom obehövlig lämnades utan underhåll, sagt sig vilja

påpeka det olämpliga i att dylika övergivna byggnader lämnades kvar att

vanpryda landskapet ävensom förorda, att uppsiktsorganet såsom villkor lör

eftergivande av underhållsskyldighet beträffande byggnad skulle äga uppställa,

att byggnaden helt bortreves och platsen avröjdes. Länsstyrelsen i

Gotlands län har framfört liknande synpunkter och därvid uttalat, att ifrågavarande

spörsmål borde göras till föremål för särskild utredning, därest

detsamma icke ansåges höra hemma i en vanhävdslagstiftning.

Utredningens förslag om införande av möjlighet för jordägare att erhålla

förhandsbesked rörande tillåtligheten av vissa åtgärder har i de yttranden,

där denna fråga berörts, genomgående hälsats med tillfredsställelse.

Jordbrukskommissionen i Stockholms stöd och län har emellertid ifrågasatt,

om man ej borde gå längre och stadga anmälningsskyldighet för den

jordägare, som hade för avsikt att nedlägga jordbruk å viss äga eller att

genom bortförande eller annat förfaringssätt göra byggnader otjänliga för

sitt ursprungliga ändamål. Till motivering härav har kommissionen anfört.

Det ligger i sakens natur, att jordbrukskommissionerna enligt nuvarande

och av utredningen föreslagen ordning icke alltid kunna tillräckligt tidigt

erhålla kännedom om alla de fall av begynnande vanhävd, som uppkomma

inom de vidsträckta verksamhetsområdena. Därför borde en bättre garanti

skapas för att kommissionerna ej härutinnan ställas i ett tvångsläge utan

i tid komma i kontakt med dessa mera vittgående ärenden, framförallt då

vad angår byggnadsbeståndets vidmakthållande.

På anförda grunder kan ifrågasättas, om det ej bör stadgas skyldighet för

markägaren att till jordbrukskommissionen anmäla, när ett bortförande av

jordbruksbyggnader planeras eller när han har för avsikt att genom ombyggnad

eller dylikt göra sådana byggnader helt otjänliga för sitt ursprungliga

ändamål. En bestämmelse av detta slag bör av naturliga orsaker inriktas på

förhållanden av större betydelse för jordbruket. Förfarandet skall innebära

att jordbrukskommissionen efter anmälan på gängse sätt undersöker den

planerade åtgärden. För att emellertid sätta tillsynsmyndigheten i stånd att

effektivt förhindra uppenbart olämplig spoliering av byggnadsbeståndet omedelbart

efter eu anmälan eller senare, bör myndigheten äga rätt att vid behov

meddela förbud, förenat med ansvarspåföljd, mot varje åtgärd i nämnda

syfte. Möjlighet att hos länsstyrelsen överklaga av jordbrukskommissionen

utfärdat förbud torde böra förefinnas. Med hänsyn till de allvarliga konsekvenser,

som kunna uppstå när ett jordbruk berövas sina byggnader, synes

ett tillvägagångssätt av här skisserat slag knappast kunna i princip med

fog anses onödigt ingripande eller betungande. Visserligen skulle jordbruks
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

75

kommissionernas arbetsuppgifter i någon mån utvidgas, men samtidigt torde

antalet undersökningar på grund av vanhävdsanmälningar komma att minskas.

Vinsten ligger i direkt förebyggande och förhindrande av att. jordbrukets

byggnader bliva utsatta för vanhävd i sådan utsträckning, att det kan

vara praktiskt omöjligt att råda hot på densamma.

I förevarande sammanhang bör ej heller bortses från den form av vanhävd

av jordbruk, som består i försäljning och bortforsling av matjord. Med

hänsyn till de praktiskt taget obotliga skador, vilka genom en sådan åtgärd

kunna tillfogas ett jordbruk, synes det förtjäna övervägas om icke ovanberörda

anmälnings- och förbudsförfarande lämpligen bör tillämpas beträffande

densamma.

I huvudsak samma synpunkter ha anförts av skogsstyrelsen.

Jag har redan förut angivit, att jag i stort sett ansluter mig till utredning-Departementsens

ståndpunkt rörande de undantag, som böra medgivas från det allmänna

vanhävdsbegreppet. Vad särskilt angår förutsättningarna för att jordbruk

skall få nedläggas, har jag emellertid framhållit, att man i skogsbygderna

vid bedömningen av lämpligheten av att uppehålla jordbruk å en brukningsdel

eller å viss äga bör beakta ej blott de rent ekonomiska förutsättningarna

för själva jordbruksdriften utan även sambandet med skogsbruket och det

stöd, som den egna skogen kan utgöra. Den av utredningen föreslagna avfattningen

av ifrågavarande undantagsbestämmelse synes emellertid kunna

giva anledning till den tolkningen, att det alltid skulle anses vara olämpligt

att driva jordbruk å en viss brukningsdel, om själva jordbruksdriften

å denna ej kunde beräknas uppnå full lönsamhet, och följaktligen även

alltid vara tillåtet att nedlägga jordbruket å en dylik brukningsdel. Med

hänsyn härtill har en viss omarbetning av utredningens förslag på denna

punkt synts mig erforderlig. Understrykas må att det förhållandet, att i den

av mig föreslagna avfattningen ej direkt pekas på de ekonomiska faktorerna

ej är avsett att utgöra något förringande av dessa faktorers betydelse

i förhållande till vad som angivits i utredningens förslag.

Med anledning av vad länsstyrelsen i Älvsborgs län anfört rörande det fall,

att byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll redan innan en planerad

sammanslagning, vilken skulle göra byggnaderna obehövliga, blivit genomförd,

må framhållas, att det icke torde vara möjligt att godtaga varje

planerad driftsomläggning eller sammanslagning, även om denna bedömes

vara av sådan beskaffenhet, som i 2 § andra stycket i utredningens förslag

sägs, såsom skäl för att bortföra byggnader, vilka till dess driftsomläggningen

eller sammanslagningen skett måste anses behövliga för jordbruket, eller

att lämna dylika byggnader helt utan underhåll. Ett dylikt betraktelsesätt

skulle tydligen kunna allvarligt försvaga värdet av hela uppsiktslagstiftningen

såvitt byggnaderna angår. Å andra sidan är det självfallet angeläget att

kapital ej onödigtvis investeras i förbättringsåtgärder å sådana byggnader,

vilka kunna väntas bliva obehövliga, sedan en planerad driftsomläggning

eller sammanslagning kommit till stånd. Det synes ligga i sakens natur att

man vid prövningen av, huruvida i visst fall underlåtenhet att underhålla

byggnader bör anses ha gått så långt, att åtgärder från uppsiktsorganets

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

sida äro påkallade, och, därest så finnes vara fallet, vid beslut om arten av

dessa åtgärder bör taga hänsyn till hur förhållandena komma att ställa sig

efter en sådan driftsomläggning eller sammanslagning, som med relativt stor

säkerhet kan beräknas komma till stånd inom en ganska nära framtid. Jag

finner därför någon ändring i avfattningen av ifrågavarande stadgande i

den av länsstyrelsen angivna riktningen icke böra ske. Ej heller finner jag

det lämpligt att, på sätt ifrågasatts i ett yttrande, begränsa rätten att bortföra

byggnad eller lämna densamma utan underhåll till sådana fall, som

särskilt beskrivits i 2 § andra stycket i utredningens förslag. Eftersom det

icke är möjligt att i förväg överblicka eller angiva alla de situationer, där

ett dylikt förfarande kan anses motiverat av omständigheterna, synes det

önskvärt, alt uppsiktslagen ej utformas så, att uppsiktsorganens prövningsrätt

inskränkes i alltför hög grad. Någon anledning att befara menliga inverkningar

av att sagda organ få möjlighet att beakta ävexr andra omständigheter

än de nyss nämnda torde icke finnas. En dylik befogenhet synes

nödvändig även med hänsyn till att, i enlighet med vad utredningen föreslagit

och jämväl jag anser lämpligt, den nya lagen ej bör innehålla någon

motsvarighet till den i 13 § andra stycket i 1942 års lag lämnade befogenheten

för länsstyrelse att i vissa undantagsfall medgiva att byggnad, som blir

obehövlig genom sammanslagning av brukningsdelar, må bortföras eller

lämnas utan underhåll, även om sådana omständigheter ej föreligga, som

avses i 2 § andra stycket sagda lag.

Att jordägare skall kunna erhålla förhandsbesked rörande uppsiktsorganets

uppfattning om tillåtligheten av att i visst fall nedlägga jordbruk eller

slopa byggnader synes ändamålsenligt och ägnat att för jordbrukarna underlätta

planeringen av rationaliseringsverksamheten. Vad angår den verkan,

som bör tillerkännas dylikt förhandsbesked, bär utredningen uttalat,

att beskedet bör bliva avgörande för den fråga, som beskedet avser. Att ett

nedläggande av jordbruket å viss äga eller ett bortförande eller lämnande

utan underhåll av byggnaderna å en brukningsdel ej bör anses som vanhävd,

därest uppsiktsorganet förklarat hinder ej möta mot åtgärden, torde

även vara klart. Däremot synes det mera tveksamt, om beskedet bör vara

bindande jämväl i den meningen att eu jordägare — bortsett från besvärsmöjligheten

— skulle vara skyldig att rätta sig efter detsamma, om det

gått i motsatt riktning. Detta skulle innebära att det, om en jordägare i

strid mot ett erhållet besked nedlade jordbruk eller bortförde byggnad eller

lämnade densamma utan underhåll, därmed även skulle anses definitivt

avgjort, att förfarandet vore att betrakta såsom vanhävd och jordägaren följaktligen

vara skyldig att vidtaga åtgärder för avhjälpande av vanhävden.

Det är emellertid uppenbart, att det även här måste finnas möjlighet att

taga hänsyn till de förändringar i förutsättningarna för jordbruksdriften,

som kunna inträffa successivt, och att sålunda exempelvis den omständigheten,

att vid en viss tidpunkt nedläggande av jordbruket å en brukningsdel

eller en sammanslagning av två brukningsdelar ansetts ej böra ske, ej

bör utgöra hinder för att en dylik åtgärd vidtages längre fram, om förhållan
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

77

dena ändrats. Därest en jordägare i strid mot sådant besked, som nu nämnts,

någon tid efter beskedet nedlägger jordbruket å en brukningsdel eller bortför

byggnaderna å den ena av två sammanslagna brukningsdelar, kan man

därför svårligen undgå att, därest tillämpning av uppsiktslagen påkallas, pröva

huruvida det enligt då föreliggande förhållanden finnes anledning att ålägga

jordägaren att vidtaga rättelse. Om beskedet skulle anses bindande, borde

denna dess verkan därför under alla förhållanden bliva begränsad till en

relativt kort tidrymd och även om åtgärder för vanhävdens avhjälpande påkallades

inom denna tidrymd borde det finnas möjlighet att beakta, huruvida

några nya omständigheter tillkommit, som kunde föranleda, att saken

borde bedömas annorlunda än tidigare. Det är vidare att märka att, om

dylikt besked skulle anses bindande för jordägaren, uppsiktsorganet skulle

erhålla en ställning, som i viss mån skulle avvika från vad som tidigare

förordats för detsamma. Jag har förut anfört, att det av olika skäl icke

synes lämpligt, att lantbruksnämnden skall meddela föreläggande om avhjälpande

av vanhävd, utan att detta bör ankomma på länsstyrelsen. Därest

beskedet skulle anses bindande, skulle detta emellertid betyda, att lantbruksnämnden

i realiteten komme att i viss utsträckning intaga ställningen

som första beslutande instans i vanhävdsärenden.

Enligt min mening är det ej heller vare sig erforderligt eller önskvärt,

att beskedet skall ha någon bindande verkan gentemot jordägaren. Även

om beskedet ej formellt gives sådan betydelse, är det uppenbart, att jordägaren

i realiteten kommer att fästa stort avseende vid den av uppsiktsorganet

uttalade åsikten. Vidare synes det föreligga en viss risk för att möjligheten

att erhålla förhandsbesked, därest beskedet skulle ha dylik verkan,

ej skulle komma att begagnas i den utsträckning som i och för sig är önskvärd.

Sådant besked som här avses torde alltså böra vara bindande endast såtillvida,

att den, som efter medgivande från lantbruksnämnden nedlägger

jordbruk å en äga eller bortför en byggnad eller lämnar densamma utan underhåll,

ej skall riskera att därmed anses hava gjort sig skyldig till vanhävd

av jordbruket.

I anslutning till vad nu anförts torde jag få upptaga frågan om möjligheten

att överklaga ett sådant besked av lantbruksnämnden, som nu nämnts.

Enligt utredningens förslag skulle uppsiktsorganets beslut kunna överklagas

hos länsstyrelsen, över vars beslut talan skulle kunna föras hos Kungl.

Maj:t. Om beslutet, i motsats till vad utredningen synes ha avsett, ej tillerkännes

bindande verkan gentemot jordägaren, är det klart, att behovet av

besvärsrätt blir mindre än vad som eljest skulle ha varit förhållandet. Även

i dylikt fall torde det emellertid vara av värde för jordägaren, att möjlighet

finnes för honom att få riktigheten av uppsiktsorganets uppfattning

prövad av överordnat organ. Om lantbruksnämnderna göras till uppsiktsorgan,

synes det naturligt att denna prövning skall ankomma på vederbörande

centralorgan för rationaliseringsverksamheten, d. v. s., i enlighet

med vad jag anfört i förut omförmälda lagrådsremiss, på lantbruksstyrel
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition m 78.

sen. Någon anledning att för den förhandsbedömning, varom här är fråga,

medgiva rätt att anföra besvär över lantbruksstyrelsens beslut hos Kungl.

Maj :t synes icke föreligga. Däremot kommer ju jordägaren, därest han i

strid mot lantbruksnämndens eller lantbruksstyrelsens uttalade uppfattning

förfar på ett sätt, som enligt nämnden eller styrelsen utgör vanhävd, och

han av länsstyrelsen förelägges att vidtaga åtgärder för avhjälpande av vanhävden,

att kunna överklaga ett dylikt beslut hos Kungl. Maj:t.

Inhämtande av sådant förhandsbesked, som nu nämnts, skulle enligt

utredningens förslag vara frivilligt. I några yttranden har ifrågasatts, att

jordägare skulle vara skyldig att söka tillstånd hos uppsiktsorganet, innan

jordbruk nedlägges eller byggnader bortföras eller förändras så att de bliva

oanvändbara för sitt ursprungliga ändamål. En dylik skyldighet skulle

otvivelaktigt i åtskilliga fall vara av värde. Man torde emellertid ej kunna

bortse från att den jämväl skulle medföra stora olägenheter. I det avgjort

övervägande antalet av de fall, där dylika åtgärder ifrågasättas, torde desamma

vara fullt motiverade. En generell skyldighet att söka tillstånd till

sådana åtgärder skulle därför innebära en begränsning av jordbrukarnas

handlingsfrihet, som i och för sig ej synes påkallad och dessutom skulle

medföra en högst betydande ökning av lantbruksnämndernas arbetsbörda.

Dessa olägenheter måste anses överväga de fördelar det i en del fall skulle

innebära, att man skulle få ökade garantier för att lantbruksnämnderna i

de tveksamma fallen skulle bliva i tillfälle att i förväg pröva åtgärdernas

tillåtlighet. Det skulle dessutom tydligen erbjuda stora svårigheter att avgränsa

de fall, där skyldighet att söka tillstånd skulle föreligga. Någon dylik

skyldighet torde därför ej böra föreskrivas. Av delvis liknande skäl

finner jag det ej heller böra ifrågasättas att, på sätt förordats i vissa yttranden,

uppsiktsorganen skulle äga befogenhet att såsom villkor för att

jordbruk skall få nedläggas eller för att byggnad skall få bortföras eller

lämnas utan underhåll föreskriva, att åtgärder skulle vidtagas för främjande

av skogsproduktion å marken eller för att få till stånd rättslig sammanläggning

av brukningsdelarna.

Den av länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

Gotlands län berörda frågan om skyldighet att bortföra överflödiga byggnader

synes ej lämpligen böra upptagas till prövning i förevarande sammanhang.

I anslutning till det anförda har första stycket av nu ifrågavarande paragraf

i utredningens förslag underkastats viss omarbetning, varjämte smärre

justeringar vidtagits i andra och tredje styckena.

3 §•

I denna paragraf angives, vem som i regel bär ansvaret för avhjälpande

av vanhävd.

Paragrafen överensstämmer med utredningens förslag.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

79

4—5 §§.

I dessa paragrafer av utredningens förslag lämnas regler för förfarandet

hos uppsiktsorganen samt angående besiktning, om vilken dessa organ ha

att föranstalta.

Rörande motiveringen till stadgandena hänvisas till den tidigare lämnade

redogörelsen för utredningens förslag och till betänkandet (s. 95—97).

På sätt framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för yttrandena har

förslaget om att syn i regel skulle ersättas av en av uppsiktsorganet företagen

besiktning så gott som undantagslöst hälsats med tillfredsställelse.

Jordbrukskommissionerna i Uppsala och Västerbottens län ha föreslagit

införande av ett stadgande om rätt för uppsiktsorganet att verkställa besiktning

genom ordföranden i detta organ och en eller flera av denne tillkallade

ledamöter, och jordbrukskommissionen i Norrbottens län har —- under framhållande av att det av utredningens motivering syntes framgå att

besiktning skulle kunna ske i enklare form än den, som angivits i 4 §

av utredningens förslag — hemställt att stadganden om detta enklare förfarande

måtte intagas i lagtexten.

Vad i 5 § av utredningens förslag anförts rörande förfarandet vid ingående

av överenskommelser har i allmänhet ej föranlett några särskilda yttranden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har dock anfört, att den här avsedda

uppgörelsen med den för vanhävden ansvarige ej borde få formen av en

överenskommelse med denne utan utgöra ett åläggande från uppsiktsorganets

sida. Vidare har frågan om den tid, inom vilken åtgärder för avhjälpande

av vanhävd skola vara vidtagna, berörts i några yttranden. Länsstyrelsen

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län

ha ansett en maximitid av 4 år vara för kort och i stället förordat en maximitid

av 6 år. Landstingets förvaltningsutskott i Norrbottens län har däremot

gjort gällande, att maximitiden ej borde överstiga 2 år. Hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Kalmar läns norra område har uttalat, att några

bestämmelser om de tidrymder, inom vilka åtgärderna skulle vara vidtagna,

ej borde utsättas i lagen.

Även frågan om vitesbeloppen har berörts i en del yttranden. Slopandet

av den hittillsvarande begränsningen till 500 kronor har därvid tillstyrkts.

I några av dessa yttranden, bland annat i yttrandena från länsstyrelsen i

Älvsborgs län, jordbrukskommissionen i Malmöhus lön, egnahemsnämnden

i Uppsala län och landstingets förvaltningsutskott i Norrbottens län ävensom

Sveriges lantbruksförbund, har emellertid anförts, att vitesbeloppen borde

maximeras på annat sätt, exempelvis till viss procent av kostnaden för åtgärderna

eller till viss procent av brukningsdelens värde.

Såsom jag redan förut nämnt ansluter jag mig till utredningens tanke, att Departementsen

av uppsiktsorganet företagen besiktning i regel bör utgöra underlaget för chelen■

eu bedömning av, huruvida vanhävd föreligger eller ej, samt av omfattning
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

en av de åtgärder, som böra vidtagas för att avhjälpa eventuell vanhävd. Givetvis

bör ej varje inkommen anmälan omedelbart föranleda dylik besiktning,

utan uppsiktsorganet torde i regel först böra verkställa en förberedande

utredning för utrönande av, huruvida något underlag finnes för anmälningen.

Därest, i enlighet med vad jag tidigare förordat, uppsikten kommer att

handhavas av lantbruksnämnderna, kommer det tydligen ej att erbjuda

några svårigheter att verkställa en sådan förberedande undersökning. Lantbruksnämnden

kan då exempelvis inhämta upplysningar från ortsombudet

eller låta någon av sina tjänstemän personligen iakttaga förhållandena på

fastigheten, eventuellt tillsammans med någon av nämndens ledamöter.

Stundom torde redan en dylik förberedande undersökning leda till att rättelse

vidtages. Med hänsyn till vad som föreslagits angående antalet ledamöter

i lantbruksnämnderna och till den arbetsbörda, som kan väntas komma

att åvila nämnderna, torde det ej böra förutsättas, att samtliga ledamöter

i nämnden alltid skola deltaga i besiktning, utan denna bör åtminstone

i regel å nämndens vägnar kunna företagas av en särskild delegation inom

nämnden. Föreskrifter härom torde få meddelas i den instruktion för nämnderna,

som bör utfärdas av Kungl. Maj:t.

I fråga om den tidsfrist, som i överenskommelse må medgivas för åtgärder

för avhjälpande av vanhävd, finner jag ej skäl att frångå utredningens

förslag, vilket överensstämmer med nu gällande lag. Vad utredningen föreslagit

om borttagande av nu gällande maximum beträffande storleken av det

vite, som må fastställas i överenskommelse, synes lämpligt och ägnat att

underlätta uppsiktsorganens arbete. Jag finner det ej heller påkallat att, såsom

förordats i några yttranden, införa andra bestämmelser om maximering

av vitesbeloppen. Självfallet bör vite ej fastställas till högre belopp än som

kan anses erforderligt för att trygga ett fullgörande av överenskommelsen.

Vitet bör uppenbarligen även stå i rimligt förhållande till de värden, varom

det är fråga.

I enlighet med det anförda ha förevarande paragrafer utarbetats i överensstämmelse

med utredningens förslag, med vissa justeringar av formell

natur.

6 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

7 §•

Denna paragraf avhandlar länsstyrelsernas befattning med ärenden angående

vanhävd.

Beträffande utredningens förslag hänvisas till den förut lämnade redogörelsen

för betänkandet samt till s. 97 i detta.

På sätt förut anmärkts har i åtskilliga yttranden behandlats frågan, vilket

organ som bör äga meddela föreläggande om avhjälpande av vanhävd.

I flera yttranden har vidare berörts spörsmålet, vilka personer som böra

kunna utses till synemän. Utredningens förslag, att en av synemännen alltid

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 78-

81

skulle vara lantbruksingenjör eller tjänsteman hos hushållningssällskap eller

egnahemsnämnd, har avstyrkts endast av länsstyrelsen i Hallands län, som

förordat ett bibehållande av nu gällande bestämmelser på denna punkt.

Jordbrukskommissionen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i

Värmlands län samt Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott ha understrukit,

att endast sådana tjänstemän hos hushållningssällskap eller egnahemsnämnd,

som vore sakkunniga i jordbruksfrågor, borde få utses till synemän.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att lantbruksingenjörernas arbetsbörda

vore synnerligen stor och att det syntes angeläget att förhindra, att

dessa befattningshavare till förfång för deras egentliga arbetsuppgifter alltför

ofta skulle utses till synemän. Med hänsyn härtill har lantbruksstyrelsen

föreslagit, att lantbruksingenjör skulle få utses till synemän endast i sådana

fall, då särskild sakkunskap i torrläggningsfrågor erfordrades.

Jordbrukskommissionen i Värmlands län har vidare ifrågasatt om ej i den

redogörelse, som synemännen hade att avgiva, borde angivas, i vilka avseenden

synemännen ansåge tillägg eller ändringar böra göras i fråga om de

åtgärder, som uppsiktsorganet i sin anmälan till länsstyrelsen angivit såsom

nödiga för vanhävdens avhjälpande.

Beträffande påföljden vid underlåtenhet att ställa sig av länsstyrelsen

meddelat föreläggande till efterrättelse har Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott

anfört, att dylik underlåtenhet i fråga om skogsfastigheler

borde ha till följd avverkningsförbud å fastigheten ända till dess vanhävden

avhjälpts. Vidare ha skogsstyrelsen samt jordbrukskommissionen i

Stockholms stad och län ifrågasatt om man ej, i stället för att tillämpa ett

system med vitesförelägganden, kunde medgiva uppsiktsorganet rätt att, då

föreskriven åtgärd ej utförts inom stadgad tid, låta avhjälpa bristerna på

den försumliges bekostnad.

Riksförbundet landsbygdens folk — vilket tillstyrkt utredningens förslag

om avskaffande av hittillsvarande maximering av de vitesbelopp, som .skulle

få fastställas i överenskommelse — har framhållit, att fall kunde förekomma,

då vitet fastställts till allt för högt belopp, och alt det med hänsyn härtill

vore av betydelse, att länsstyrelsen ägde rätt att utdöma endast en del

av det fastställda vitet.

I ett flertal yttranden har slutligen framhållits, att den av utredningen

föreslagna tid, inom vilken det skulle åligga synemännen att till länsstyrelsen

inkomma med redogörelse för vad vid synen förekommit, vore alltför

kort.

Beträffande den omfattning, i vilken syn bör ske, har jag redan på tal om Departementsde

allmänna riktlinjerna för uppsiktslagstiflningen angivit min anslutning CÄe/e“- till utredningens ståndpunkt. Vad angår valet av synemän torde den omorganisation

av den statliga rationaliseringsverksamheten, som föreslagits i

den tidigare omförmälda lagrådsremissen angående riktlinjerna för jordbrukspolitiken,

ävensom den lösning av frågan om uppsiktsorganen, som

jag här förordat, nödvändiggöra vissa avvikelser från utredningens för
Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 78.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

slag. Enligt det i nämnda lagrådsremiss framlagda organisationsförslaget

skola egnahemsnämnderna uppgå i lantbruksnämnderna och jämväl lantbruksingenjörsorganisationen

skall knytas till lantbruksnämnderna. Det bör

uppenbarligen ej ifrågasättas, att befattningshavare hos lantbruksnämnden

skulle tjänstgöra som syneman i vanhävdsärende, vilket efter anmälan av

nämnden bragts under länsstyrelsens prövning. Däremot torde det ofta vara

lämpligt, att en av synemännen tages bland hushållningssällskapets tjänstemän.

Härvid böra givetvis endast sådana personer komma i fråga, som ha

insikter i jordbruksekonomiska spörsmål. Huruvida det bör föreskrivas, att

en av synemännen alltid skall vara dylik tjänsteman, eller avgörandet härav

som hittills bör överlåtas åt länsstyrelsen, synes tveksamt. Jag har emellertid

stannat för att förorda den senare ordningen.

Att synemännen, därest de hysa en från lantbruksnämnden avvikande

uppfattning rörande omfattningen eller beskaffenheten av de åtgärder, som

böra vidtagas för vanhävdens avhjälpande, böra anmärka detta i sin redogörelse,

torde även utan särskilt stadgande därom vara klart. Den av utredningen

föreslagna tidsfrist, inom vilken redogörelsen skall avgivas till länsstyrelsen,

torde, såsom framhållits i flera yttranden, under vissa omständigheter

kunna bliva alltför kort. Bestämmelsen synes utan olägenhet kunna

utgå.

Vad angår frågan om de medel, som böra användas för att få till stånd

åtgärder för avhjälpande av vanhävd, delar jag utredningens uppfattning

att man, i överensstämmelse med vad som gäller enligt 1942 års lag, härvid

bör använda sig av vitesföreläggande. Jag anser det sålunda ej påkallat att,

på sätt från ett håll föreslagits, avverkningsförbud skall användas såsom på-''

tryckningsmedel gentemot den, som underlåter att vidtaga föreskrivna åtgärder

för avhjälpande av vanhävd. Ett framtvingande av dylika åtgärder

medelst vitesföreläggande synes även vara att föredraga framför att åtgärderna

skulle utföras av uppsiktsorganet och detta sedan skulle söka ersättning

för kostnaderna av den, som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden.

Med anledning av vad Riksförbundet landsbygdens folk anfört om möjligheten

att nedsätta i överenskommelse fastställt vite vill jag framhålla att

det av allmänna regler torde följa, att länsstyrelsen vid sin skälighetsprövning

av frågan om utdömande av dylikt vite även kan nedsätta vite, vilket

finnes vara oskäligt högt.

8 §

I denna paragraf behandlas de fall, då undantag göres från bestämmelserna

om skyldighet att avhjälpa vanhävd, samt de fall då ägaren, oaktat han

icke är brukare, skall avhjälpa vanhävd å jorden.

Beträffande utredningens förslag hänvisas till betänkandet (s. 98).

Landstingets förvaltningsutskott i Norrbottens län har rörande betydelsen

av medellöshet anfört.

Förvaltningsutskottet ifrågasätter lämpligheten av att under alla förhållanden

låta medellöshet hos den för vanhävden ansvarige medföra att åt
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

83

gärder mot vanhävd ej vidtagas. Uppenbart är, att vanhävd i de fall, då

brukaren saknar mera betydande tillgång till fyllnadsarbeten, måste medföra

en försämring av brukarens existensmöjligheter på längre sikt, och att ett

avhjälpande av vanhävden är ägnat att på lång sikt förbättra brukarens levnadsstandard.

Om medellöshet i sistnämnda fall föreligger, bör den för vanhävden

ansvarige om möjligt beviljas verksamma bidrag till vanhävdens

hävande. Sedan sådan brukare sålunda erhållit ekonomiska möjligheter att

avhjälpa vanhävden, böra samma ingripanden mot honom kunna företagas

som enligt lagen vidtagas i de fall, då medellöshet ej föreligger.

Liknande synpunkter ha anförts av skogsstyrelsen.

Paragrafen har avfattats i anslutning till utredningens förslag, vilket över- Lepartementsensstämmer

med motsvarande stadgande i 1942 års lag. Vad landstingets chefenförvaltningsutskott

i Norrbottens län och skogsstyrelsen anfört har icke

synts mig böra föranleda någon ändring i förslaget. Jag vill emellertid

framhålla, att man vid bedömningen av, huruvida ekonomiska hinder föreligga

för avhjälpande av vanhävden, bör taga hänsyn till de möjligheter

att erhålla lån och bidrag från det allmänna, som kunna föreligga för brukaren.

De förslag i detta hänseende, som framläggas i den tidigare omförmälda

lagrådsremissen, komma, om de genomföras, att giva brukarna väsentligt

större möjligheter än tidigare att erhålla stöd av det allmänna till

finansieringen av rationalisermgsåtgärder. Där dylika möjligheter finnas bör

den för vanhävden ansvarige uppenbarligen ej kunna undandraga sig att

vidtaga erforderliga åtgärder under förebärande av att han personligen saknar

erforderliga medel.

9—14 §§.

Dessa paragrafer äro avfattade i anslutning till motsvarande paragrafer i

utredningens förslag, dock att, av skäl som förut anförts, i fråga om möjligheten

att anföra besvär över lantbruksnämnds beslut i ärende som omförmäles

i 2 § tredje stycket, gjorts den ändringen i 13 §, att besvär skola anföras

hos lantbruksstyrelsen och att klagan över dennas beslut i dylikt ärende

ej må föras.

övergångsbestämmelser.

Beträffande innehållet i dessa bestämmelser i utredningens förslag hänvisas

till betänkandet (s. 100—101).

Frågan om övergångsbestämmelserna har ej berörts i yttrandena.

Bestämmelserna ha i huvudsak avfattats i anslutning till utredningens Departemenisförslag

med de ändringar, som föranledas att den nya lagen avses skola träda cheleni

kraft först den 1 juli 1948 samt att uppsikten från och med sagda dag

föreslås skola utövas av lantbruksnämnderna och ej av jordbrukskommissionema.

De förra böra från och med nämnda dag övertaga handläggningen

av de ärenden, som då äro under behandling hos jordbrukskommissionerna.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

I övergångsbestämmelserna till 1942 års lag har stadgats att, om under

lagens giltighetstid, d. v. s. före den 1 juli 1947, överenskommelse om vanhävds

avhjälpande träffats eller föreläggande meddelats, lagen även efter

den 30 juni 1947 skulle gälla i fråga om den brukningsdel, som överenskommelsen

eller föreläggandet avsåge, intill dess i överenskommelsen eller föreläggandet

angivna åtgärder vidtagits. Därest giltighetstiden för 1942 års lag

utsträckes till och med utgången av juni 1948, torde motsvarande bestämmelse

böra gälla i de fall, då överenskommelse ingås eller föreläggande meddelas

under sagda tid. Efter den 30 juni 1948 böra dock självfallet de uppgifter,

som enligt 1942 års lag skulle fullgöras av jordbrukskommissionema, i stället

ankomma på lantbruksnämnderna.

Har i ett ärende, i vilket överenskommelse ej kunnat träffas, jordbrukskommissionen

gjort anmälan till länsstyrelsen men har denna anmälan ej

före den 1 juli 1948 lett till att föreläggande meddelats, blir ej 1942 års lag

utan den nya lagen att tillämpa. I nu berörda fall bör så anses, som om

anmälan enligt nya lagen gjorts av lantbruksnämnd. Föreskrift härom har

intagits i övergångsbestämmelserna. Skulle i dylikt ärende syn ha hållits

jämlikt äldre lag, torde denna syn, på sätt utredningen framhållit, böra

jämställas med sådan besiktning, varom förmäles i den nya lagen. Av skäl

som utredningen anfört bör vidare i dylikt ärende länsstyrelsen, om den

finner syn erforderlig och syn icke tidigare hållits, kunna förordna om syn,

även om begäran därom ej framställes av den, som är ansvarig för avhjälpande

av vanhävden. Har länsstyrelsen sålunda på eget initiativ förordnat

om syn och leder utredningen till att föreläggande meddelas enligt 7 § andra

stycket av den nya lagen, synes det, såsom utredningen framhållit, rimligt,

att den, som är skyldig att avhjälpa vanhävden, i regel skall åläggas att

gälda kostnaden för synen. Ett motsvarande problem i fråga om bestridande

av kostnaden för syn uppkommer emellertid även i de fall, då syn jämlikt

äldre lag hållits på myndighets föranstaltande men den nya lagen i fortsättningen

blir tillämplig. Någon anledning att behandla dessa fall annorlunda

än det nyss nämnda synes icke föreligga. Även i dessa fall torde

därför böra gälla att, om föreläggande meddelas, den som enligt föreläggandet

har att avhjälpa vanhävden skall åläggas att gälda kostnaden för synen,

där ej särskilda skäl till annat föranleda.

I övrigt bör den nya lagen helt tillämpas i sådana ärenden, där överenskommelse

ej träffats eller föreläggande ej meddelats före den 1 juli 1948.

Skulle efter framställning av jordbrukskommissionen synemän ha utsetts

men syn ej ha hållits före nämnda dag, bör alltså förordnandet för synemännen

anses förfallet och den nya lagens bestämmelser i fråga om beskaffenheten

av den utredning, som bör förebringas hos uppsiktsorganet, vinna

tillämpning.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 78.

85

B. Lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 om åtgärder

mot vanhävd av jordbruk.

Beträffande ifrågavarande lagförslag kan i huvudsak hänvisas till den allmänna

motiveringen ävensom till vad nyss anförts angående övergångsbestämmelserna

till den föreslagna lagen om uppsikt å jordbruk.

På sätt i sistberörda avsnitt nämnts bör 1942 års lag även efter den 30

juni 1948 gälla i fråga om brukningsdelar, beträffande vilka med tillämpning

av 1942 års lag överenskommelse om åtgärder för vanhävds avhjälpande

träffats eller föreläggande om dylika åtgärder meddelats före den 1

juli 1948, intill dess i överenskommelsen eller föreläggandet angivna åtgärder

vidtagits. Till följd härav kan det även efter sagda tidpunkt bliva

fråga om att syn skall hållas enligt bestämmelserna i 1942 års lag. Vad däri

stadgas om att till syneman må utses iantbruksingenjör eller tjänsteman hos

egnahemsnämnd synes emellertid, av skäl som tidigare angivits, ej böra

bibehållas efter det lantbruksnämnderna trätt i funktion såsom uppsiktsorgan.

Med hänsyn härtill har i förevarande lagförslag intagits en föreskrift

om att, då syn enligt 1942 års lag skall hållas efter den 30 juni 1948, i fråga

om synemännen skola tillämpas bestämmelserna i 7 § i den föreslagna nya

uppsiktslagen.

1942 års lag är, såsom tidigare framhållits, i fråga om utformningen av det

allmänna vanhävdsbegreppet och undantagen från detta i vissa avseenden

strängare än den föreslagna nya uppsiktslagen. Den största praktiska betydelsen

torde avvikelserna äga i de fall där byggnader, som blivit obehövliga

efter sammanslagning av brukningsdelar, bortförts eller lämnats utan underhåll.

Med hänsyn särskilt till den dispensrätt, som enligt 13 § andra stycket

i 1942 års lag tillkommer länsstyrelsen, torde det emellertid ej finnas

anledning befara, att dessa skiljaktigheter skola leda till att på grund av

stadgandena i 1942 års lag åtgärder måste vidtagas, vilka vid en bedömning

enligt de principer, som ligga till grund för den nya uppsiktslagen, framstå

såsom omotiverade.

C. Övriga lagförslag.

Beträffande dessa hänvisas till den allmänna motiveringen.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ifrågavarande inom jordbruksdepartementet upprättade lagför
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

slag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Malte Olsson.

1 Bilagan, som — bortsett dels från vissa smärre jämkningar av redaktionell innebörd i

förslaget till lag om uppsikt å jordbruk, dels från den i följande utdrag av statsrådsprotokollet

för den 28 februari 1947 angivna ändringen av beteckningen å en paragraf i förslaget

till lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom, är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen — har här

uteslutits.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 78.

87

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 25 februari

1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 17 februari 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

17 januari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om uppsikt å jordbruk,

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om

åtgärder mot vanhävd av jordbruk,

3) lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom,

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom,

5) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 22 december

1943 (nr 883) angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

6) lag angående ändring i lagen den 12 april 1946 (nr 147) med särskilda

bestämmelser om arrende av viss kommunal jord,

7) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 12 april 1946

(nr 148) angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, samt

8) lag om överflyttande på lantbruksnämnd av egnahemsnämnd och jordbrukskommission

åliggande uppgifter.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av chefen lör jordbruksdepartementets rättsavdelning hovrättsassessorn

C. H. Nordlander.

Lagrådet yttrade:

Om den nya paragraf, som enligt vad i remissen föreslagits skulle såsom

54 a § fogas till 2 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom, erhåller

detta nummer och den placering i kapitlet som därav följer, skulle den kom
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition, nr 78.

ma att omfattas av åtskilliga i lag gjorda hänvisningar till vissa grupper av

paragrafer i nyttjanderättslagen, vilket ej torde varit avsett. Lagrådet förordar,

att paragrafen i stället införes såsom 49 a §, varigenom nämnda verkan

skulle undvikas.

I övrigt lämnas förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

89

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28

februari 1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Mossberg, Weijne.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 25 februari

1947 avgivna utlåtande över de den 17 januari 1947 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag om uppsikt å jordbruk;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om

åtgärder mot vanhävd av jordbruk;

3) lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom;

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nytijanderätt

till fast egendom;

5) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 22 december

1943 (nr 883) angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

6) lag angående ändring i lagen den 12 april 1946 (nr 147) med särskilda

bestämmelser om arrende av viss kommunal jord;

7) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 12 april 1946

(nr 148) angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom; samt

8) lag om överflyttande på lantbruksnämnd av egnahemsnämnd och jordbrukskommission

åliggande uppgifter.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Lagrådet bar lämnat de föreliggande lagförslagen utan annan erinran än

att lagrådet beträffande förslaget till lag angående ändring i lagen den 14

■>un! (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom förordat, att en

däri såsom 54 a § upptagen paragraf i stället måtte införas såsom 49 a §.

Detta önskemål har beaktats. Vidare ha i förslaget till lag om uppsikt å

jordbruk vidtagits vissa smärre jämkningar av redaktionell innebörd.

. Föredraganden hemställer härefter, all ifrågavarande åtta lagförslag måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Bihanq lill riksitnqens protokoll 1947. 1 rami. Nr 78.

7

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kunyl. Maj:ts proposition nr 78.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

468954. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.

Doktrin (1)

  1. Yngve Adolphson, Förvaltningsrättsliga avtal, FT 1979 nr 2 s. 87, på s. 95 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:425 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om uppsikt å jordbruk m. m. a1 i texten
  2. SärU 1947:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om uppsikt å jordbruk m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SärU 1947:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22 juni 1934 s. 2 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1979 s. 87 Yngve Adolphson, Förvaltningsrättsliga avtal s. 95 i texten