Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom

1947-02-28 · 11 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:79, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

1

Nr 79.

Knngl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22

juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen

av viss kronoegendom; given Stockholms slott den

28 februari 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i förordningen den

22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Hihang till riksdagens protokoll 1947. Isand. Nr 79.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 79.

■2

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)

angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Härigenom förordnas, att 43 § förordningen den 22 juni 1934 angående

grunder för förvaltningen av viss kronoegendom skall erhålla följande ändrade

lydelse.

43 §.

Besiktning, som i 27 § sägs, skall hållas av jägmästaren. Vid sådan besiktning

må föreläggande i enlighet med andra stycket av nämnda paragraf icke

meddelas i annan mån än såvitt angår dels vidtagande av åtgärder, som äro

erforderliga för att arrendatorn skall anses hava fullgjort sin skyldighet att

väl hävda den arrenderade jorden, och dels avhjälpande av sådana brister

å kronan tillhöriga nödiga byggnader, som föranleda blott mindre reparationer.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förordningen skall dock icke verka rubbning i de bestämmelser, vilka vid

dess ikraftträdande äga tillämpning beträffande därförinnan tillkomna arrendeförhållanden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition nr 79.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

28 februari 1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Mossberg, Weijne.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om

ändring i förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen

av viss kronoegendom samt anför.

Kungl. Maj:t har den 17 januari 1947 på hemställan av mig beslutat att

till lagrådet remittera bland annat ett inom jordbruksdepartementet upprättat

förslag till lag om uppsikt å jordbruk. Enligt detta förslag, vilket bygger

på ett av 1944 års vanhävdsutredning avgivet betänkande (SOU 1946: 64)

bör den uppsiktslagstiftning, vilken vid utgången av giltighetstiden för 1942

års provisoriska vanhävdslag bör träda i stället för sistnämnda lag ävensom

lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk, liksom fallet är

med 1942 års lag avse alla jordbruk över en viss låg arealgräns, dock med

undantag för kronan tillhöriga brukningsdelar.

I några av de yttranden, som avgivits över vanhävdsutredningens betänkande,

har på sätt framgår av nyssnämnda lagrådsremiss framhållits önskvärdheten

av att även kronan tillhörig jordbruksegendom skulle bliva underkastad

bestämmelserna i den föreslagna nya uppsiktslagen eller att i vart

fall beträffande sistnämnda egendom skulle uppställas samma krav i fråga

om hävden som det allmänna ansåge sig böra resa i fråga om övrig jordbruksegendom.

Såsom jag framhållit i lagrådsremissen synes det — bland annat med

hänsyn till beskaffenheten av det förfarande, som är avsett att användas

vid ingripanden enligt uppsiktslagen — icke möjligt att göra denna lag tilllämplig

även å kronan tillhöriga brukningsdelar. Vikten av att vanhävd ej

skall förekomma å en brukningsdel och att, om vanhävd ändock skulle uppstå,

densamma skall avhjälpas, är emellertid självfallet i och för sig lika stor,

vare sig brukningsdelen är i enskild ägo eller tillhör kronan. På mitt uppdrag

har därför ordföranden i vanhävdsutredningen, f. d. häradshövdingen

N. Wihlborg, utarbetat en promemoria angående frågan, huruvida några

bestämmelser beträffande förvaltningen av kronans jordbruksegendom utövoi

dem som redan finnas äro erforderliga till förekommande eller avhjälpande

av vanhävd å dylik egendom.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Promemorian utmynnar i förslag att dels de organ, som skola handhava

tillsynen över efterlevnaden av den allmänna uppsiktslagstiftningen, skola

åläggas att göra anmälan till domänstyrelsen därest de få kännedom om

vanhävd å brukningsdel, varå förordningen den 22 juni 1934 angående grunder

för förvaltningen av viss kronoegendom — i det följande kallad arrendeförordningen

— är tillämplig, dels ändring skall vidtagas i förordningen

i syfte att i vissa fall giva domänstyrelsen ökade möjligheter att ingripa mot

arrendator, som vanhävdat jorden å dylik brukningsdel.

Över promemorian har domänstyrelsen avgivit yttrande.

Gällande bestämmelser.

Innan jag närmare ingår på utredningsmannens förslag torde jag få lämna

en redogörelse för det huvudsakliga innehållet av arrendeförordningen, såvitt

angår det sätt, på vilket tillsynen över den i förordningen avsedda jordbruksegendomen

är anordnad, och de möjligheter till ingripande i fall av vanhävd,

som förordningen erbjuder.

Arrendeförordningen är tillämplig å all kronan tillhörig jordbruksegendom

under domänstyrelsens förvaltning ävensom a de kronan tillhöriga fisken

samt tomt- och andra jordlägenheter, som förvaltas av domänstyrelsen. 1

förordningen avsedd fast egendom skall, såvida den icke på grund av särskilda

stadganden eller beslut skall disponeras pa annat sätt, upplatas pa

arrende i enlighet med bestämmelserna i förordningen. Därest ej annat följer

av dessa bestämmelser, skall i avseende å arrendeupplåtelsen gälla vad i allmän

lag finnes stadgat till reglerande av jordägares och arrendators rättigheter

och skyldigheter.

Beträffande vissa av de brukningsdelar, varå förordningen är tillämplig,

gälla i några avseenden speciella bestämmelser. Detta är fallet med sådana

å kronoparker eller andra kronoskogar belägna, av domänstyrelsen förvaltade

jordbruksegendomar, som prövas erforderliga för skötseln av skogarna

(skogs jordbruk).

I fråga om tillsynen över utarrenderad egendom gäller enligt 27 § första

stycket arrendeförordningen, att till utrönande huru egendomen skötes och

arrendevillkoren av arrendatom fullgöras, skall egendomen besiktigas vart

femte år eller, där så prövas nödigt, oftare. Besiktningen verkställes i fråga

om skogsjordbruk av vederbörande jägmästare och i fråga om annan brukningsdel

av domänintendenten.

Beträffande bestämmelserna om nybyggnads-, underhålls- och hävdeskyldighet

föreligga vissa skiljaktigheter mellan skogsjordbruk och övriga brukningsdelar.

Enligt de allmänna bestämmelserna åligger det kronan att tillhandahålla

arrendatorn för jordbruket nödiga byggnader. Arrendatorn skall

i arrendekontraktet tillförbindas att städse i fullgott stand undeihalla vid

egendomen befintliga byggnader och dess övriga tillhörigheter ävensom att

enligt de närmare föreskrifter, som genom arrendekontraktet må vara med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 79. 0

delade, väl hävda och i god växtkraft hålla egendomens åker och äng. Vad

sålunda sagts gäller utan inskränkning för andra fastigheter än skogsjordbruken.

I fråga om skogsjordbruken är kronan helt naturligt också nybyggnadsskyldig

men är underhållsskyldigheten beträffande kronan tillhöriga

byggnader reglerad på samma sätt som vid arrenden, vilka omfattas av den

sociala arrendelagstiftningen. Det åligger sålunda kronan såsom jordägare

att å byggnaderna verkställa de för deras bibehållande i brukbart skick erforderliga

reparationer, som ej äro allenast av mindre omfattning och som

icke föranletts av arrendatorns vållande. Med reparation av mindre omfattning

förstås härvid avhjälpande av smärre brister å golv-, vägg- och takbeklädnad,

fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom

andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning. Den arrendatom

av skogsjordbruk åliggande hävde- och underhållsskyldigheten är bestämd

på det sätt, att arrendatorn skall i arrendekontraktet tillförbindas att

väl hävda den arrenderade jorden, att avhjälpa sådana brister å kronan tillhöriga

nödiga byggnader, som föranleda blott mindre reparationer, samt att

vårda och underhålla skogsjordbrukets övriga tillhörigheter, så att icke något

under arrendetiden''försämras. Därjämte stadgas att om arrendatorn av

skogsjordbruk eftersätter vad sålunda åligger honom, han är pliktig ersätta

kronan, när egendomen avträdes, under det att, därest arrendatorn då finnes

hava på egen bekostnad avhjälpt brist som befanns vid tillträdet, han är

berättigad att därför njuta gottgörelse av kronan.

Vad härefter angår de möjligheter, som enligt arrendeförordningen finnas

för domänstyrelsen att ingripa mot en arrendator, som försummar sin hävde-

och underhållsskyldighet, gäller beträffande andra brukningsdelar än

skogsjordbruk enligt 27 § andra stycket nämnda förordning att, därest vid

sådan besiktning, som nyss nämnts, brist konstateras, som bör avhjälpas av

arrendatorn, skall denne föreläggas att hava utfört arl>etet inom viss tid. Dylikt

föreläggande kan avse ej blott avhjälpande av brister i fråga om underhållet

av arrendeegendomens byggnader och övriga tillhörigheter utan även

vidtagande av åtgärder till fullgörande av den arrendatorn åliggande skyldigheten

att väl hävda och i god växtkraft hålla egendomens åker och äng.

Underlåter arrendatorn att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, äger domänstyrelsen,

enligt 27 § tredje stycket arrendeförordningen, där den så anser

nödigt, ombesörja bristens avhjälpande med skyldighet för arrendatorn

att ersätta kronan kostnaden för arbetets utförande.

Även vid skogsjordbruken kan, om brist konstateras vid sådan besiktning

som förut nämnts, arrendatorn föreläggas att avhjälpa bristen, varjämte domänstyrelsen,

om föreläggandet ej fullgöres, äger på arrendatorns bekostnad

ombesörja bristens avhjälpande. Föreläggande må emellertid enligt 43 § arrendeförordningen

beträffande skogsjordbruken icke meddelas i annan mån

än beträffande avhjälpande av sådana brister å kronan tillhöriga nödiga

byggnader, som föranleda blott mindre reparationer.

I delta sammanhang kan anmärkas, alt bestämmelserna om förverkande

av arrenderätt i lagen den I t juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

äro tillämpliga jämväl å här avsedd jordbruksegendom. Enligt dessa bestämmelser

är sålunda arrenderätten förverkad och kronan förty berättigad att

uppsäga avtalet bland annat om arrendatorn gör sig skyldig till vanvård av

fastigheten. Uppsäges avtalet, är kronan berättigad till skadestånd.

Att kronan enligt arrendeförordningen i viss utsträckning berättigats att

meddela en försumlig arrendator föreläggande att avhjälpa konstaterad brist

i avseende å arrendeegendomens underhåll och skötsel, betingades enligt förarbetena

till förordningen särskilt av den kronoarrendatorerna ålagda skyldigheten

att städse i fullgott stånd underhålla den arrenderade egendomens

byggnader och övriga tillhörigheter. Det ansågs erforderligt att kronan, som

eljest, därest arrendatorn eftersatte sin sagda skyldighet, ej hade annan möjlighet

till ingripande mot honom än att med stöd av allmänna nyttjanderättslagen

uppsäga arrendeavtalet och fordra skadestånd, hade i sin hand ett

mera effektivt medel mot en försumlig arrendator än vad den eventuella

uppsägningsrätten innebure.

Vad särskilt angar tillkomsten av bestämmelsenia i 43 § ärren deförordningen

kan vidare nämnas, att i den proposition till 1934 års riksdag, varigenom

arrendeförordningen framlades, hade 43 § den avfattningen, att vid

besiktning å skogsjordbruk i överensstämmelse med 27 § föreläggande i enlighet

med andra stycket i sistnämnda paragraf icke finge meddelas. Såsom

skäl härför åberopades i propositionen — i likhet med vad som uttalats i ett

av särskilda sakkunniga utarbetat betänkande rörande ändrade grunder för

utarrendering av kronojord — att föreskriften i fråga vore föranledd av det

sätt, varpå vid skogsjordbruken arrendatorns underhålls- och hävdeskyldigliet

ordnats. Jordbruksutskottet, som förehade propositionen till behandling,

1 öreslog emellertid den av riksdagen sedermera godkända ändrade lydelse av

43 §, som här atergivits. Sasom motivering för den föreslagna ändringen anförde

utskottet, alt arrendatorns skyldighet i regel ginge ut på egendomens

bibehållande i det skick vari den befann sig vid tillträdet. När arrendatorns

skyldighet afl bota brister vore beroende av egendomens skick vid tillträdet,

torde metoden med föreläggande icke kunna användas. Beträffande kronan

tillhöriga byggnader skulle emellertid arrendatorn, oberoende av deras skick

vid tillträdet, avhjälpa sådana brister som föranledde blott mindre reparationer.

I delta fall syntes alltså hinder ej finnas mot användande av föreläggande.

Vid sådant förhållande och då en ringa brist ofta kunde förorsaka

att den därmed behäftade byggnaden avsevärt försämrades, ansåge sig utskottet

böra tillstyrka att skogsförvaltningen tillerkändes befogenhet att meddela

föreläggande beträffande avhjälpande av sådana brister som föranledde

blott mindre reparationer.

Utredningsmannens förslag.

I promemorian framhålles inledningsvis, att någon tvekan ej kunde råda

därom, att kronans jordbruksegendom lika litet som enskilda tillhöriga jordbruksfastigheter

finge utsättas för vanhävd. Det hade emellertid under den

tid 1942 års vanhävdslag ägt giltighet emellanåt förekommit, att till jord
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

7

brukskommissionerna anmälts, att vanhävd skulle förekomma å kronan tillhöriga

jordbruksfastigheter. Då lagen icke varit tillämplig å kronans fastigheter

hade kommissionerna funnit sig förhindrade att vidtaga några åtgärder

i anledning av vad de ertarit. Ehuruväl någon närmare utredning angående

omfattningen av dylika vanhävdsfall icke förelåge, syntes det böra övervägas

huruvida några särskilda bestämmelser i fråga om förvaltningen av

kronans jordbruksegendom utöver dem, som redan funnes, vore erforderliga

till förekommande eller avhjälpande av vanhävd å dylik egendom. Att den

gällande vanhävdslagstiftningen icke utan vidare kunde göras tillämplig å

kronans fastigheter torde vara otvivelaktigt.

Utredningsmannen har härefter anfört, att det föreliggande spörsmålet

syntes i sig innefatta två olika frågor, nämligen för det första huruvida gällande

törvaltningsbestämmelser rörande kronans jordbruksfastigheter innebure

tillräcklig garanti för att eventuellt förekommande vanhävdsfall skulle

komma till de förvaltningsmyndigheters kännedom, vilka hade sig uppsikten

övei fastigheterna anförtrodd, och för det andra huruvida de i arrendeförordningen

förekommande bestämmelserna om nybyggnads-, hävde- och underhållsskyldigheten

i fråga om kronans fastigheter vore tillfyllest för att

vanhävd å dessa skulle bliva avhjälpt.

Rörande den föi*sta frågan bär utredningsmannen föreslagit, att det skall

åläggas de oigan som öva tillsyn över efterlevnaden av den allmänna uppsiktslagstiftningen

att, da de genom anmälan eller eljest erhålla kännedom

om vanhävd å kronan tillhörig jordbruksegendom, därom omedelbart göra

anmälan till domänstyrelsen. Till motivering härav har utredningsmannen

— vilken utgått från att nyssnämnda tillsyn liksom hittills skulle utövas av

jordbrukskommissionema — efter att ha erinrat om tidigare återgivna bestämmelser

om besiklningsskyldighet anfört följande.

Då annat icke kan ifrågasättas än att den domänintendenterna och jägmästarna

ålagda besiktningsskyldigheten behörigen fullgöres, därvid då fråga

ar om skogsjordbruken, jägmästarna torde kunna påräkna biträde av kronojägare

eller kronoskogvaktare inom respektive revir, kan det knappast

antagas att vanhävdsfall å kronan tillhöriga jordbruksfastigheter, om vilka

vederbörande uppsiktstjänsteman icke erhåller kännedom, förekomma i någon

nämnvärd omfattning. Eu granskning av jordbrukskommissionernas årsberättelser

för de senaste åren föranleder ej heller till annat än att de till

kommissionerna anmälda vanhävdsfallen å kronoegendomar varit endast

sporadiska. Det är emellertid av vikt att jordbrukskommissionerna icke skola

anse sig förhindrade att i sin mån bidraga till att sådana vanhävdsfall som

nyss nämnts varda beivrade. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att i

gällande iegleinente för jordbrukskommissionerna införes eu bestämmelse

aR det skall åligga jordbrukskommission, som efter anmälan eller eljest erhållit

kännedom om vanhävd å kronan tillhörig jordbruksegendom, att därom

omedelbart göra anmälan till domänstyrelsen. Genomföres den sålunda

föreslagna anmälningsskyldigheten för jordbrukskommissionerna är det afl

förvänta, åt! eventuellt förefintliga vanhävdsfall å kronans jordbruksegendomar

varda för vederbörande kända i minst samma grad som vanhävdsfall å

andra fastighetei. Det förutsättes alt, sedan anmälan om vnnhävd inkommit

(ill domänstyrelsen, styrelsen utan dröjsmål föranstaltar om utredning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

i ärendet och, därest det därvid befinnes att vanhävd föreligger, vidtager erforderliga

åtgärder för avhjälpande av vanhävden.

Vad angår den andra frågan, d. v. s. huruvida arrendeförordningens bestämmelser

om nybyggnads-, hävde- och underhållsskyldighet i fråga om

kronans fastigheter äro tillfyllest för att vanhävd å dessa fastigheter skall

bliva avhjälpt, har utredningsmannen framhållit, alt man vid bedömningen

av detta spörsmål torde kunna bortse från nybyggnadsskyldigheten, eftersom

denna beträffande samtliga i förordningen avsedda fastigheter åligger kronan

och det icke kan förutsättas annat än att kronan utan anmaning skall

fullgöra sin berörda skyldighet i erforderlig omfattning.

Vid behandlingen av bestämmelserna om hävde- och underhållsskyldighet

har utredningsmannen skilt mellan skogsjordbruk och övriga i förordningen

avsedda fastigheter. Beträffande de sistnämnda har någon ändring i gällande

bestämmelser ej ansetts påkallad, därvid i promemorian anförts följande.

1 fråga om hävde- och underhållsskyldigheten i vad angår andra brukningsdelar

än skogsjordbruk är denna skyldighet enligt arrendeförordningen

utan inskränkning lagd å arrendatorn oavsett fastighetens skick vid tillträdet.

Med hänsyn till upplysta förhållanden är det icke uteslutet att en kronoarrendator

kan åsidosätta sin berörda skyldighet, så att vanhävd enligt det i

lagen om åtgärder mot vanhävd å jordbruk bestämda vanhävdsbegreppet

kan anses föreligga. Emellertid synas de i 27 § andra och tredje styckena av

förordningen förekommande bestämmelserna om dels möjlighet att giva

arrendatorn föreläggande att avhjälpa konstaterad brist i fråga om hävdeoch

underhållsskyldigheten och dels rätt för domänstyrelsen att, om arrendatorn

underlåter att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, ombesörja bristens

avhjälpande på arrendatorns bekostnad innebära tillräcklig garanti för

att erforderliga åtgärder av domänintendenten eller domänstyrelsen vidtagas

för avhjälpande av vanhävd, så snart densamma vid besiktning av domänintendenten

eller efter anmälan av jordbrukskommissionen eller på annat

sätt varder känd. Att exempelvis efter förebild av vanhävdslagen giva domänintendenten

möjlighet att med arrendatorn träffa överenskommelse att

vid däri fastställt vite inom viss tid ha avhjälpt vanhävden eller att berättiga

domänstyrelsen att meddela vitesföreläggande för arrendatorn torde icke vara

erforderligt för uppnående av det avsedda ändamålet.

Vad angår skogsjordbruken har utredningsmannen erinrat om att underhållsskyldigheten

beträffande kronans byggnader är reglerad på det sättet,

att denna skyldighet, såvitt angår reparationer som ej äro av allenast mindre

omfattning, åligger kronan, under det att mindre reparationer åvila arrendatorn.

Vad i promemorian sagts om att det bör antagas, att kronan utan anmaning

fullgör sin nybyggnadsskyldighet, har utredningsmannen ansett äga

giltighet även beträffande den skyldighet att verkställa större reparationer å

skogsjordbrukens byggnader som åligger kronan. På grund härav och då,

även om arrendatorn skulle försumma sin skyldighet att å byggnaderna

verkställa mindre reparationer, arrendatorn dock härigenom svårligen kunde

anses ha gjort sig skyldig till vanhävd i den mening som avsåges i vanhävdslagen

samt i allt fall möjlighet funnes att giva arrendatorn föreläggande

att avhjälpa befintliga brister vid äventyr som i 27 § tredje stycket arren
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 70.

9

deförordningen föreskrives, har utredningsmannen ej heller, vad underhållsskyldigheten

beträffande skogsjordbrukens byggnader angår, funnit några

ytterligare bestämmelser utöver vad i sagda förordning finnes stadgat vara

påkallade till förekommande eller avhjälpande av vanhävd.

I fråga om hävden av skogsjordbrukens jord har utredningsmannen däremot

ansett en ändring av bestämmelserna i arrendeförordningen böra ske.

Den föreslagna ändringen innebär, att sådant föreläggande som förut nämnts

skall kunna meddelas arrendator av skogsjordbruk ej blott, såsom för närvarande

är fallet, där denne åsidosatt sin skyldighet att verkställa mindre reparationer

å byggnaderna, utan även där arrendatom försummat att hålla

jorden i hävd. Såsom skäl för eu dylik ändring har utredningsmannen anfört

följande.

Försummar arrendatorn sin skyldighet i fråga om hävden av den arrenderade

jorden, vilken skyldighet innebär att han skall hålla jorden i god hävd

och detta oavsett om den vid tillträdet kan hava varit vanhävdad, har kronan,

såsom 43 § arrendeförordningen är avfattad, ingen möjlighet att ingripa

mot den försumlige på annat sätt än genom att enligt allmänna nyttjanderättslagen

yrka att arrenderätten skall vara förverkad och fordra skadestånd.

Detta synes icke stå i överensstämmelse med den möjlighet, som enligt

43 § står kronan till buds till ingripande mot en arrendator, som åsidosätter

sin reparationsskyldighet. Då arrendatorns hävdeskyldighet i avseende å

skogsjordbrukets jord lika litet som hans reparationsskyldighet är beroende

på fastighetens skick vid tillträdet, förefaller det som om hinder ej skulle

möta att även såvitt hävdeskyldigheten angår giva arrendatorn föreläggande

i överensstämmelse med vad i 27 § andra stycket arrendeförordningen finnes

stadgat.

En dylik ändring torde vara ägnad att i erforderlig grad komplettera redan

nu gällande bestämmelser i arrendeförordningen, som avse förhindrande

eller avhjälpande av vanhävd å kronans skogsjordbruk.

Utredningsmannen har till sist i promemorian berört frågan om nedläggande

av skogsjordbruk. Härom har anförts, att det borde ankomma på domänstyrelsen

att avgöra när ett nedläggande av jordbruket borde ske. Det borde

dock framhållas att, då fråga om nedläggande av ett skogsjordbruk uppkomme,

frågan borde avgöras icke uteslutande med hänsyn till det ändamål

som skogsjordbruket en gång kunde ha tjänat utan även och i all synnerhet

med1 beaktande av de skäl, som enligt vanhävdslagstiftningen berättigade till

nedläggande av jordbruk i allmänhet.

Domänstyrelsens yttrande.

Domänstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, alt kronans jordbruk under

domänstyrelsens förvaltning i allmänhet finge anses väl skötta. Enstaka fall

av vanliävd hade dock förekommit, därvid ingripanden från domänverkets

sida måst ske. Det hade iiven någon gång inträffat, att arrendator av denna

anledning uppsagts från arrende!. Såsom i promemorian upplysts hade domänstyrelsen

genom nu gällande arrendeförordning bcrelts större möjligliihang

till riksdagens protokoll 1917. I sond. AV 79. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

heter att framtvinga ett avhjälpande av konstaterade brister än som tidigare

förefunnits. De av utredningsmannen förordade åtgärderna vore ägnade att

ytterligare medverka till ett bättre förhållande på ifrågavarande område. Styrelsen

såge därför gärna, att de framlagda förslagen genomfördes. Den åt

43 § arrendeförordningen föreslagna ändrade lydelsen hade icke givit anledning

till erinran.

Departementschefen.

Bedömningen av vilka förfaranden beträffande en brukningsdels jord och

byggnader, som böra betraktas såsom vanhävd, bör självfallet vara densamma

beträffande all odlad jord, oavsett vem densamma tillhör. Såsom inledningsvis

framhållits, är även vikten av att vanhävd förebygges eller, där sådan

ändock uppkommit, avhjälpes med tjänliga medel, ej mindre beträffande

kronans fastigheter än i fråga om brukningsdelar i enskild ägo. Visserligen

torde vanhävd å kronan tillhöriga brukningsdelar hittills ej ha förekommit

annat än i undantagsfall och det torde ej heller föreligga någon egentlig anledning

befara, att en försämring härvidlag skall inträda i fortsättningen. Det

oaktat torde det emellertid vara lämpligt, att i samband med utformningen

av den allmänna vanhävdslagstiftningen även överväges, vilka ytterligare åtgärder

som kunna vidtagas för att trygga en god hävd av kronan tillhörig

jordbruksegendom.

Vad utredningsmannen anfört angående nu gällande bestämmelser på området

giver vid handen, att dessa i stort sett få anses tillfredsställande. Genom

föreskrifterna om regelbundna besiktningar lärer det sålunda få anses sörjt

för att eventuell vanhävd ej någon längre tid skall kunna undgå upptäckt.

Likaså utgör befogenheten för domänstyrelsen att meddela föreläggande för

arrendator, som underlåtit att vidtaga på honom ankommande åtgärder för

avhjälpande av brister å fastigheten, ett värdefullt medel för att få till stånd

rättelse, då vanhävd föreligger.

Trots det nu anförda torde det emellertid vara välbetänkt att, såsom utredningsmannen

föreslagit, åt de organ, som skola öva tillsyn över efterlevnaden

av vanhävdslagstiftningen, även uppdrages att göra anmälan till domänstyrelsen,

därest de erhålla kännedom om fall av vanhävd å kronoegendom.

Därest, i enlighet med vad jag förordat i den tidigare omförmälda remissen

till lagrådet av förslag till ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk, denna

tillsyn uppdrages åt de organ, som avses skola inrättas för handhavande

av den statliga verksamheten för yttre och inre rationalisering av jordbruket

— lantbruksnämnderna — bör ifrågavarande anmälningsskyldighet alltså

åvila dessa lantbruksnämnder. Då vanhävd föreligger, är det givetvis angeläget,

att ingripande skall ske snarast möjligt. En dylik anmälningsskyldighet

kan, med hänsyn till den intima kontakt med och kännedom om förhållandena

å de olika jordbruken, som lantbruksnämnderna och deras befattningshavare

kunna väntas få, komma att utgöra ett värdefullt komplement

till den kontroll, som utövas genom de i arrendeförordningen föreskrivna be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

][

siktningarna. Jag har därför, därest nyssnämnda organisationsförslag vinner

riksdagens bifall, för avsikt att i sinom tid i instruktionen för lantbruksnämnderna

intaga föreskrift om dylik anmälningsskyldighet. Denna skyldighet

bör för övrigt avse ej blott brukningsdelar, varå nu ifrågavarande förordning

äger tillämpning, utan även annan kronan tillhörig jordbruksegendom.

Jämväl den av utredningsmannen föreslagna ändringen av 43 § arrendeförordningen

synes välmotiverad. Med hänsyn till att arrendator av ett skogsjordbruk

har att svara för att jorden å brukningsdelen väl hävdas synes det

lämpligt att föreläggande för denne — liksom fallet är då föreläggande riktas

mot arrendator av annan i förordningen avsedd brukningsdel — skall

kunna gälla även sådana åtgärder, som erfordras för att avhjälpa brister i

hävden av jorden. Jag biträder därför utredningsmannens förslag om ändring

av ifrågavarande paragraf. Den nya bestämmelsen torde böra träda i

kraft omedelbart efter utfärdandet. Densamma bör emellertid icke rubba de

bestämmelser, vilka vid dess ikraftträdande äga tillämplighet beträffande därförinnan

tillkomna arrendeförhållanden.

I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till förordning om änclrad lydelse av 43 § förordningen

den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Förslaget torde få underställas riksdagen för antagande.

Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda förslag till förord

ning måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem

ställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:426 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22 juni 1934 a1 i texten
  2. SärU 1947:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22 juni 1934 s. 1 i texten