Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl

15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:8, Med förslag till lag angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

1

Nr 8.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.;

given Stockholms slott den 30 december 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag angående ersättning av allmänna medel

till vittnen m. fl.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr S.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 8-

Förslag

till

Lag

angående ersättning av allmänna medel till Tittnen m. il.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Då ersättning till vittne skall utgå av allmänna medel, skall resekostnadsersättning

bestämmas enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet

samt med iakttagande i tillämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna i

samma reglemente. Ersättning för kostnad till uppehälle må utgå allenast

i den mån vittnet kan antagas få vidkännas sådan kostnad och må för varje

dag beräknas till högst åtta kronor eller, om utgift för nattlogi åsamkas vittnet

eller domstolen eljest i särskilt fall med hänsyn till omständigheterna så

prövar skäligt, till högst femton kronor. I ersättning för tidsspillan må vittne

tillerkännas högst tjugu kronor om dagen. Sådan ersättning må dock ej utgå,

med mindre anledning förekommer att vittnet går miste om inkomst eller

eljest lider ekonomisk förlust.

2 §.

Beslut över vittnes yrkande om ersättning skall meddelas utan dröjsmål.

I beslutet skall till beloppet fastställas, ej blott den ersättning för kostnad

till uppehälle och för tidsspillan som tillerkännes vittnet, utan även den resekostnadsersättning

vartill vittnet enligt 1 § må vara berättigat.

3 §.

Vad i denna lag är stadgat om vittne skall även gälla sakkunnig som icke

nämnts av rätten samt målsägande som, utan att vara part, höres i anledning

av åklagarens talan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Genom lagen upphävas lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning

av allmänna medel till vittnen i brottmål samt kungörelsen den 29 september

1863 (nr 57 s. 1) angående ersättning till domare och målsägare i

de fall, då flere härader hava gemensam tingsstad i brottmål, såvitt denna

kungörelse ännu är gällande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 september 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Quensel, Erlander, Danielson, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet

Ericsson, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,

fråga om ändrade bestämmelser angående ersättning av allmänna medel

till vittnen samt anför följande.

Avgivande av vittnesmål vid domstol har av ålder ansetts som en medborgerlig

plikt vars fullgörande kunnat utkrävas genom tvångsmedel. Ett

allmänt stadgande härom finnes upptaget i 17 kap. 5 § äldre RB. I samma

lagrum föreskrives även, att den som påkallat vittne skall betala vittnets

resekostnad och täring efter dess värdighet. Denna bestämmelse har ansetts

tillämplig endast då vittnet åberopats av enskild part. I de fall åter, då i

brottmål vittnes hörande påkallats av åklagaren, ansågs ursprungligen någon

skyldighet icke åvila det allmänna att ersätta vittnet för inställelsen. Genom

kungörelse den 20 november 1845 förklarades emellertid, med tillämpning

av nyssnämnda stadgande, att den, som allmän åklagare å tjänstens vägnar

åberopat till vittne i grövre brottmål, under vissa förutsättningar vore berättigad

att av allmänna medel undfå ersättning för resekostnad och uppehälle.

Kungörelsen i fråga ersattes sedermera genom lagen den 4 juni 1886 angående

ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål. I denna lag, som

ändrats senast den 12 juni 1942, regleras grunderna för beräkning av ersättning

av allmänna medel åt dem som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens

vägnar för talan, av åklagaren åberopats eller enligt domstolens förordnande

inkallats såsom vittnen eller för att höras upplysningsvis. Sådan ersättning

utgår enligt 1 § i lagen dels för uppehälle med högst fem kronor eller —

där domstolen i särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter så

prövar skäligt -—- med högst tolv kronor för varje dag som erfordras för

resan och vistelsen vid domstolen dels ock för resekostnad enligt lägsta reseklass

i allmänna resereglemenlet. Rätt till resekoslnadsersättning medgives

emellertid endast under förutsättning alt vittnets hemvist är beläget på minst

fem kilometers avstånd från det ställe där domstolen sammanträder.

Beslut angående ersättning av ifrågavarande slag går enligt 2 § i verkställighet

utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Om det påfordras, skall

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

skriftligt besked om beslutet samma dag utan avgift tillhandahållas den som

fått ersättning sig tillerkänd.

I 3 § meddelas vissa bestämmelser om rätt för den som inkallats för att

höras såsom vittne eller upplysningsvis att erhålla förskott å resekostnaden

samt om skyldighet för myndighet som utbetalar förskott att underrätta

domstolen därom.

Slutligen stadgas i 4 §, att domstolen i slutliga utslaget skall pröva, huruvida

den kostnad som utgått enligt lagen skall återgäldas till statsverket av

part i målet. Åklagaren må ej förpliktas därtill i annat fall än då åtalet anställts

utan skäl.

Bestämmelserna rörande vittnesersättningar i brottmål ha genom stadganden

i åtskilliga lagar erhållit utsträckt tillämpningsområde. Jämlikt 15 kap.

9 § giftermålsbalken, 6 § lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, 9 §

lagen samma dag om adoption, 25 § lagen samma dag om barn utom äktenskap,

19 § lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap och 12 kap. 23 §

lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap skola nämligen bestämmelserna i

fråga i tillämpliga delar gälla beträffande ersättning av allmänna medel åt

den som enligt rättens förordnande inkallats såsom vittne eller för att upplysningsvis

höras i äktenskapsmål, mål om äktenskaplig börd, ärenden om

adoption, mål om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet beträffande

barn utom äktenskap, mål som avses i 8, 9 och 11 §§ lagen om

barn i äktenskap samt mål och ärenden angående förmynderskap, i sistnämnda

fall jämväl då inkallandet skett på begäran av överförmyndaren.

I 19 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol är en motsvarande bestämmelse

meddelad med avseende å den som av arbetsdomstolen inkallats för

att vittna eller höras upplysningsvis i där anhängigt mål. Samma grunder

i fråga om rätt till ersättning tillämpas vidare jämlikt lag den 4 juni 1913 i

mål, som avses i gällande lag angående förbud mot införsel till riket av

varor med oriktig ursprungsbeteckning, beträffande den som blivit av tullfiskal

åberopad eller enligt generaltullstyrelsens eller Kungl. Maj ds förordnande

inkallad såsom vittne, jämlikt 23 § lagen den 12 juni 1931 om behandling

av alkoholister i fråga om den som enligt förordnande av länsstyrelse

inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras i ärende rörande

någons intagande å allmän alkoholistanstalt samt jämlikt lagar den 14 juni

1918 och den 27 juni 1924 i mål, som avses i 75 § lagen om fattigvården och

i 26 § lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd, beträffande den

som efter förordnande av länsstyrelse inkallats för att inför domstol höras

såsom vittne eller upplysningsvis; i dessa fall skall emellertid kostnaden

alltid stanna å statsverket. Ytterligare föreskrives i 40 § sinnessjuklagen den

19 september 1929, att i fråga om ersättning till den som enligt 5 kap. nämnda

lag inkallats till förhör i ärende angående någons behov av sinnessjukvård

skall gälla vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i

brottmål finnes stadgat; även i detta fall skall dock ersättningen alltid stanna

å statsverket. Jämlikt 6 § lagen den 3 juni 1932 om uppläggande av nya

fastighetsböcker för landet skall ersättning av allmänna medel, som tiller
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

5

kännes den som på kallelse inställt sig vid sammanträde enligt nämnda lagrum,

utgå enligt de för vittnen i brottmål gällande grunderna. Slutligen

föreskrives i 14 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång, att vittnesersättning

som enligt denna lag skall gäldas av allmänna medel skall utgå efter

enahanda grunder och i samma ordning som stadgas angående ersättning av

allmänna medel till vittnen i brottmål.

I detta sammanhang må ock erinras, att enligt kungörelse den 29 september

1863 målsägare som inställer sig vid rannsakning å annan ort än ordinarie

tingsstället under vissa förutsättningar äger erhålla ersättning av allmänna

medel efter enahanda grund som är föreskriven angående sådan ersättning

åt vittnen.

I nya RB behandlas frågan om ersättning åt vittnen i 36 kap. 24 §. Enligt

detta lagrum äger vittne rätt till ersättning för nödiga kostnader för resa

och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Ersättning

till vittne som åberopats av enskild part skall utgivas av parten. Har

rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan att förlikning därom är

tillåten eller är fråga om ansvar för brott som ej hör under allmänt åtal,

skall ersättningen utgivas av parterna en för båda och båda för en. I annat

fall skall ersättningen utgå av allmänna medel Om bestämmande av ersättning

som skall utgå av allmänna medel skall gälla vad därom är stadgat.

Processlagberedningen har i motiven till dessa stadganden uttalat, att det

torde vara allmänt erkänt att den vittne enligt 17 kap. 5 § äldre RB tillkommande

rätten till ersättning vore alltför begränsad och att vittne borde

erhålla ersättning för, utöver nödiga kostnader för resa och uppehälle, även

tidsspillan. Härmed avsåges att vittne skulle kunna erhålla ersättning ej

blott för mistad arbetsförtjänst utan även för anskaffande av vikarie eller

för värdet av arbete som vittnet måst eftersätta. Det förutsattes emellertid

att tidsförlusten haft ekonomisk betydelse för vittnet. Enligt beredningens

mening borde särskilda bestämmelser utfärdas rörande de grunder efter vilka

ersättning till vittne av allmänna medel skulle utgå. Härvid syntes böra fastställas

taxa efter vilken ersättningen skulle beräknas. Modifikation kunde

därvid göras i den nyss angivna regeln rörande ersättningens omfattning.

I anslutning till omförmälda stadganden i 36 kap. 24 § nya RB har i 25 §

samma kapitel upptagits bestämmelse att den som kallats till vittne äger att

i förskott erhålla ersättning för kostnaden till resa och uppehälle. Förskottets

storlek skall bestämmas av rätten. Det förutsättes att närmare bestämmelser

om förskott skola meddelas i administrativ ordning.

Beslut varigenom ersättning eller förskott av allmänna medel tillerkänts

vittne skall, såsom framgår av 17 kap. 14 § och 30 kap. 12 § nya RB, genast

gå i verkställighet. Vid målets avgörande har rätten att med tillämpning av

föreskrifterna i 18 eller 31 kap. samma balk bestämma, huruvida ersättningen

skall stanna å statsverket eller återgäldas av part eller annan.

Såsom framgår av det förut anförda ha de spörsmål som beröras i 1886

års lag numera i sina huvuddrag reglerats omedelbart i nya RB. Flertalet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 8.

av de föreskrifter som därutöver erfordras torde lämpligen böra meddelas

i administrativ ordning. Denna utväg har som nyss nämnts uttryckligen anvisats

i fråga om rätten till förskott. Såvitt angår fastställandet av närmare

grunder för vittnesersättningens beräknande synes emellertid regleringen böra

ske i författning av lags natur.

I juni 1945 utarbetades inom departementet en promemoria med förslag

till lag angående ersättning av allmänna medel till vittnen. Över denna promemoria

ha, efter remiss, yttranden avgivits av rikets hovrätter, nedre justitierevisionen,

statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bobus samt Västernorrlands

län, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges

landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler samt Sveriges

advokatsamfund. Vid det av överståthållarämbetet avgivna remissvaret

ha fogats utlåtanden av polisdomaren, polismästaren och förste stadsfiskalen

i Stockholm. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bär bifogat yttranden

från magistraten i Göteborg och landsfogden i länet. Jag anhåller att nu få

redogöra för innehållet i promemorian och de erinringar som i remissyttrandena

framställts däremot.

I fråga om rätten till resekostnadsersättning erinrades i promemorian,

att vid flera tillfällen önskemål framställts om upphävande av

föreskriften att dylik ersättning icke må utgå, med mindre vittnets hemvist

är beläget på minst fem kilometers avstånd från det ställe där domstolen sammanträder.

Bland annat hade motioner därom väckts i riksdagen både 1915

och 1918. Vidare framhölls i promemorian, att goda skäl kunde anföras för

att i samband med rättegångsreformen genomföra en sådan ändring. Vid

nutida kommunikationer bleve den statsfinansiella betydelsen därav ej heller

synnerligen stor. Å andra sidan syntes, såsom anförts av lagutskottet vid

1918 års riksdag, ett krav på visst minimiavstånd alltjämt böra upprätthållas

till förebyggande av att fortskaffningsmedel anlitades i onödan. Enligt 5 §

allmänna resereglementet finge resekostnadsersättning icke utgå för färd, som

ej överstege en kilometer. I allmänhet utginge sådan ersättning ej heller

eljest för färd inom stads planlagda område, vilken företoges annorledes än

med järnväg, fartyg, spårväg eller omnibus. Dessa bestämmelser syntes lämpligt

avvägda och borde utan olägenhet kunna tillämpas jämväl i fråga om

vittnen.

I enlighet med det sålunda anförda upptog det vid promemorian fogade

lagförslaget i denna del allenast en föreskrift att resekostnadsersättning skulle

bestämmas enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet samt med tilllämpning

även i övrigt av föreskrifterna i samma reglemente.

Med anledning härav har Göta hovrätt anmärkt, att vissa paragrafer i resereglementet,

t. ex. 4, 8, 16 och 20 §§, knappast kunde under alla förhållanden

strängt tillämpas beträffande vittnen. Om ett vittne icke i samband med utbetalning

av förskott eller eljest fått anvisning å visst färdsätt eller färd tillsammans

med annan, kunde det enligt hovrättens mening icke vara rimligt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

7

alt vägra vittnet ersättning för verklig resekostnad, även om denna icke skulle

stå i full överensstämmelse med reseregtementets föreskrifter. Hovrätten har

därför hemställt om viss uppmjukning av nu ifrågavarande stadgande i förslaget.

Hovrätten för Övre Norrland har — under hänvisning till vad redan är

stadgat med avseende å tillämpningen av lagen om fri rättegång — ansett

föreskrift böra meddelas, att i beslut om vittnesersättning av allmänna medel

resekostnadsersättningens belopp skall fastställas.

I ersättning för uppehållskostnad ägde vittne enligt den ursprungliga

lydelsen av 1886 års lag erhålla högst en krona 50 öre om dagen.

Sedan dagersättningens maximibelopp år 1900 höjts till tre kronor, företogs

år 1918 ytterligare en lagändring, varigenom dels bestämdes att dagtraktamentet

i allmänhet finge sättas till högst fem kronor, dels ock medgavs att

domstolen i särskilt fall, där den med hänsyn till föreliggande omständigheter

så prövade skäligt, finge höja traktamentet intill åtta kronor.

Vid 1932 års riksdag hemställdes i en motion, att dagtraktamentet skulle

få bestämmas till högst tio kronor eller, där domstolen med hänsyn till föreliggande

omständigheter så prövade skäligt, till högst femton kronor. Denna

motion blev på hemställan av första lagutskottet avslagen av riksdagen.

I en den 29 november 1911 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj:t från

riksdagens justitieombudsman ifrågasattes emellertid på nytt en höjning av

traktamentsbeloppen. Det allmänna maximum föreslogs höjt från fem till

sex kronor och maximibeloppet för särskilda fall från åtta till tio kronor.

Med anledning av justitieombudsmannens skrivelse utarbetades inom justitiedepartementet

ett förslag till ändring av 1886 års lag, innefattande höjning

av det för särskilda fall avsedda traktamentsmaximum från åtta till

tio kronor. Vid remiss till lagrådet av detta förslag uttalade departementschefen,

att det i och för sig kunde anses motiverat att höja även den för

normalfallen fastställda femkronorsgränsen. Både statsfinansiella skäl och

andra överväganden manade emellertid till varsamhet på denna punkt. Om

vittnet vore bosatt på rättens sammanträdesort -—• och så vore mestadels fallet

i mål vid rådhusrätterna — torde fem kronor vanligen utgöra en fullt

tillräcklig ersättning. Den ofta gjorda iakttagelsen att den högsta ersättningen

i stor omfattning också bleve den faktiskt utgående vore dessutom ägnad alt

öka tveksamheten även i fråga om en blygsam höjning av den nuvarande

övre gränsen för de normala fallen. Denna syntes därför tillsvidare böra

bibehållas.

Förslaget framlades sedermera för 1942 års riksdag, som för sin del allenast

beslöt den ändringen i detsamma alt dagersättning till vittne i särskilt

fall skulle få bestämmas till tolv i stället för föreslagna tio kronor. Lag i enlighet

med riksdagens beslut utfärdades den 12 juni 1942.

I den nu ifrågavarande promemorian anfördes, att med hänsyn till nyss

berörda omständigheter någon höjning av laxan för traktamentsersättning

åt villnen icke för närvarande syntes böra föreslås. Därest vittne erhölle

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mcij.ts proposition nr 8.

rätt till gottgörelse även för tidsspillan, borde domstolarna snarast iakttaga

ökad återhållsamhet i fråga om utdömandet av ersättning för uppehållskostnad.

Det borde sålunda icke ifrågakomma att förlust av inkomst finge

föranleda högre traktamentsersättning än eljest skulle bestämts, utan sådan

ersättning borde utgå allenast om och i den mån vittnet kunde antagas verkligen

få vidkännas utgifter för sitt uppehälle.

Det vid promemorian fogade lagförslaget hade avfattats i överensstämmelse

med vad sålunda anförts.

Hovrätten för Övre Norrland har i denna del framhållit, att det normala

maximibeloppet, fem kronor, vore alltför lågt i de fall då vittnet måst skaffa

sig nattlogi. Ä andra sidan vore dessa fall så vanliga att de icke — på sätt

krävdes för tillämpning av undantagsstadgandet om tolv kronors maximum

— kunde betecknas såsom »särskilda». Enligt hovrättens mening borde därför

nämnda undantagsstadgande utformas så, att förhöjning intill tolv kronor

för dag finge ske, om nattlogi varit för vittnet erforderligt eller ock domstolen

eljest i särskilt fall med hänsyn till omständigheterna så prövade

skäligt.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har bland annat anfört följande.

Enligt vad som från olika håll inom styrelsen uppgivits har man gjort den

erfarenheten, att många domstolar äro benägna att i praktiken bortse från

det för normalfallen stadgade lägre maximibeloppet och alltid utdöma ersättning

enligt den högre taxan. I allmänhet torde vittnenas kostnader för uppehälle

icke vara större än att full ersättning därför kan beredas, även om

maximibeloppet sättes relativt lågt. Å andra sidan kunna undantagsvis fall

förekomma, då vittnet nödgas vidkännas uppehållskostnader till sådant belopp

att det för särskilda fall nu stadgade och i förslaget bibehållna maximibeloppet

tolv kronor per dag är otillräckligt. Särskilt torde så vara fallet,

när vittnet nödgats ikläda sig kostnader för nattlogi. Styrelsen vill därför

föreslå, att ett enda maximibelopp bestämmes men att åt domstolarna inrymmes

möjlighet alt efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall

tillerkänna vittnet högre ersättning, där vittnet visar eller det med hänsyn

till omständigheterna eljest måste antagas, att vittnet haft att vidkännas

uppehållskostnad till högre belopp. Maximibeloppet synes med hänsyn till

levnadskostnadernas stegring skäligen kunna bestämmas till åtta kronor per

dag. Det föreslagna stadgandet att ersättning för kostnad till uppehälle må

utgå allenast i den mån vittnet kan antagas få vidkännas sådan kostnad,

synes i hög grad befogat och torde vara ägnat att i icke ringa mån motverka

den i promemorian påtalade tendensen att utdöma den högsta ersättning,

som i normala fall lagligen kan ifrågakomma. Därest ifrågavarande stadgande

verkligen beaktas av domstolarna, lärer det väsentliga skälet att underlåta

en av levnadskostnadernas stegring motiverad höjning av maximibeloppet

bortfalla.

Av hänsyn såväl till det allmänna som till de parter, vilka kunna bliva

förpliktade att till statsverket återgälda vittneskostnaderna är det av vikt

att vittnesersättningarna hållas inom rimliga gränser. Då denna synpunkt

till fullo beaktats av styrelsen, kan det möjligen synas egendomligt att styrelsens

överväganden i fråga om ersättning för uppehållskostnad utmynna

i förslag om höjning av maximibeloppet för normalfallen och om helt avskaffande

av maximeringen för de särskilda fallen. Styrelsen är emellertid

av den uppfattningen, att dess förslag snarast är ägnat att leda till minskning

av ersättningsbeloppen. Den prägel av regelmässighet som avvikelser
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

na från normaltaxan erhålla genom stipulerande av visst maximibelopp även

för undantagsfallen skulle försvinna, om styrelsens förslag genomfördes.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att i förslaget syntes

böra intagas jämväl bestämmelser om traktamentsersätlning för natt som

måste tagas i anspråk av vittne för inställelse vid domstol. Enligt länsstyrelsens

förmenande kunde dylik ersättning bestämmas att utgå med i lägsta

traktamentsklass i allmänna resereglementet angivet belopp eller fem kronor.

Beträffande ersättning för tidsspillan framhölls i promemorian,

att sådan ersättning, på sätt processlagberedningen uttalat, borde utgå så snart

vittnet gått miste om arbetsförtjänst eller fått vidkännas utgifter för anskaffande

av vikarie eller måst eftersätta arbete och därigenom lidit ekonomisk

förlust. En högsta gräns borde emellertid bestämmas för den gottgörelse som

finge lämnas för varje till resor och inställelse använd dag. Denna gräns syntes

lämpligen böra sättas till tjugu kronor. Vittnets förlust kunde då i det

stora flertalet fall till fullo kompenseras.

Vidare upptogs i promemorian till övervägande, om icke på sätt skett beträffande

traktamentsersätlning, domstolen borde medgivas rätt att inom

vissa gränser överskrida nyss angivna maximum, därest detta funnes påkallat

av särskilda omständigheter. Därvid erinrades emellertid, att en dylik

dubbel maximering av flera skäl vore mindre lämplig, när fråga vore om

ersättning för tidsspillan. Tillika framhölls, att de fall da full gottgörelse icke

kunde beredas inom tjugukronorsgränsen sannolikt komme att bli sällsynta.

Det kunde sålunda antagas endast i mindre utsträckning förekomma att löntagare

vars dagsinkomst överstege tjugu kronor finge vidkännas avdrag för

ledighet som använts till fullgörande av vittnesplikt.

I överensstämmelse med vad sålunda yttrats upptog det lagförslag som fogats

vid promemorian i förevarande hänseende endast en bestämmelse att i

ersättning för tidsspillan finge utdömas högst tjugu kronor om dagen.

Med anledning härav ha hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

Övre Norrland samt styrelserna för stadsdomarföreningen och advokatsamfundet

anmärkt, att uttrycklig föreskrift syntes böra meddelas att ersättning

för tidsspillan skulle utgå allenast om och i den mån vittnet till följd av inställelsen

gått miste om arbetsförtjänst eller tillskyndats liknande ekonomisk

förlust.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, om icke vittne som begärde

ersättning för tidsspillan borde åläggas att på lämpligt sätt styrka sin uppgift

om liden ekonomisk förlust.

Vid sidan av de anmärkningar för vilka sålunda redogjorts ha i några yttranden

framställts önskemål om utvidgning av tillämpningsområdet

för de föreslagna bestämmelserna.

Sålunda bar Göta hovrätt ansett föreskrift böra meddelas om motsvarande

tillämpning i fall då ersättning skall utdömas till vittne för sadant förberedelsearbete

som avses i 36 kap. 8 8 nya RB
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Svea hovrätt har — i anslutning till en i förslaget upptagen bestämmelse

att vad där stadgas om vittne även skall gälla målsägande som, utan att vara

part, höies i anledning av åklagarens talan — hemställt att en motsvarande

regel matte meddelas med avseende a sakkunnig som icke nämnts av rätten

utan höres på åklagarens begäran.

Slutligen har styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar anfört följande.

Ej sällan inträffar det att man i brottmål vid domstol måste på ed eller

upplysningsvis höra personer som vid inställelsen måste åtföljas av vårdnadshavare.

Det kan vara fråga om ett barn eller en person som intagits på vårdanstalt

av något »lag och vilken icke kan tillåtas att resa ensam till domstolen.

Enligt föreningens mening måste även en sådan vårdnadshavare som

åtföljer den som skall höras vid domstolen tillerkännas ersättning efter samma

grunder som föreslagits för vittne. En bestämmelse härom synes därför böra

intagas i lagförslaget.

Departementschefen.

Det vid departementspromemorian fogade lagförslaget har i flertalet remissyttranden

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Jag anser mig också kunna

förorda, att lagstiftning genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med detta

förslag. Vissa ändringar synas dock vara påkallade.

Sålunda torde, pa sätt hovrätten för Övre Norrland hemställt, föreskrift

böra meddelas att, när resekostnadsersättning utdömes, denna skall till beloppet

fastställas av rätten. Den anmärkning Göta hovrätt framställt mot

förslagets regel att resekostnadsersättning skall bestämmas ej blott efter viss

klass i allmänna resereglementet utan även i övrigt med iakttagande av föreskrifterna

i samma reglemente torde böra föranleda en redaktionell jämkning.

Någon saklig ändring har däremot icke synts mig påkallad. Det lärer

följa av sakens natur, att vissa bland de av hovrätten åsyftade bestämmelserna

i reglementet i regel ej kunna vinna tillämpning beträffande vittnen.

Skulle i något fall erforderliga förutsättningar därför föreligga, synas övervägande

skäl tala för att en sådan tillämpning också kommer till stånd. Om

t. ex. flera polismän från viss plats inkallas såsom vittnen, torde sålunda ersättningen

till dem böra bestämmas enligt stadgandena om gemensam färd

i 8 § av reglementet. I övrigt må framhållas, att praktiska skäl uppenbarligen

måste föranleda att prövningen av framställda ersättningsanspråk icke

kan föras alltför långt i detalj. Att med hänsyn härtill viss frihet i bedömningen

får anses förbehållen domstolarna torde även utan uttryckligt stadgande

vara tydligt.

Vad beträffar reglerna om traktamentsersättning torde få beaktas, att de

föi hoppningar om en sänkning av levnadskostnaderna som kunde hysas vid

tiden för promemorians upprättande icke gått i uppfyllelse. Med hänsyn

härtill synes en jämkning uppåt av den nuvarande taxan för sådan ersättning

vara befogad. Den invändning som tidigare rests mot att höja maximibeloppet

för normalfallen, eller att den högsta ersättningen i stor omfattning också

bleve den faktiskt utgående, lärer såsom Sveriges advokatsamfund framhållit

ha förlorat sin betydelse genom att föreskrift upptagits att ersättning för kost
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

11

nåd till uppehälle må utgå allenast i den mån vittnet kan antagas få vidkännas

sådan kostnad. Denna omständigihet skulle för övrigt med visst fog

kunna åberopas även som grund för att ge domstolarna större frihet när det

i särskilda fall är påkallat att överskrida det allmänna maximum. Att, på sätt

advokatsamfundet förordat, i dessa fall borttaga varje begränsning har emellertid

icke synts mig tillrådligt. I enlighet med vad som föreslagits av hovrätten

för Övre Norrland torde behov av nattlogi böra uttryckligen omnämnas

såsom ett skäl som må föranleda sådant överskridande. Därest så sker,

erfordras tydligen icke någon föreskrift om särskilt nattraktamente.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att traktamentsersättning

må för varje dag som åtgår till resor och vistelse vid domstolen beräknas

till högst åtta kronor eller, om vittnet har behov av nattlogi eller domstolen

eljest i särskilt fall med hänsyn till omständigheterna så prövar skäligt, till

högst femton kronor.

Bestämmelserna om ersättning för tidsspillan torde i anslutning till vad

därom anförts i vissa yttranden böra fullständigas med föreskrift att sådan

ersättning icke må utgå, med mindre anledning förekommer att vittnet gått

miste om inkomst eller eljest lidit ekonomisk förlust. Något krav på att förlusten

skall styrkas med intyg eller andra bevis synes emellertid icke böra

uppställas.

Slutligen torde — likaledes i anslutning till erinringar i remissyttrandena —

föreskrifter böra meddelas att förslagets ersättningsbestämmelser skola äga

tillämpning jämväl om vittnet före inställelsen fullgjort föreläggande enligt

36 kap. 8 § nya RB, samt att med vittne skall likställas ej blott målsägande

utan även sakkunnig som icke nämnts av rätten. Då sådan sakkunnig höres

muntligen skall nämligen, enligt 40 kap. 19 § nya RB, tillämpas vad om

vittne är föreskrivet. Ersättning till sakkunnig som utsetts av rätten skall

däremot bestämmas efter andra grunder.

Att såsom föreningen Sveriges landsfogdar ifrågasatt omnämna även det

fallet att vittne åtföljts av vårdnadshavare lärer icke vara erforderligt. I

den mån kostnaden för sådan vårdnadshavares inställelse ej skall bestridas

i annan ordning torde gottgörelse till honom i regel kunna inbegripas i den

ersättning som ntdömes till vittnet.

Från de utgångspunkter för vilka sålunda redogjorts har jag låtit inom

departementet utarbeta ett nytt förslag till lag angående ersättning av allmänna

medel till vittnen m. fl. De däri upptagna bestämmelserna böra, liksom

nya RB, träda i kraft den t januari 1948. I samband därmed bör tydligen

1886 års lag upphöra att gälla.

Även de förut berörda stadganden i vissa familjerättsliga lagar vilka hänvisa

till reglerna om vittnesersättning i brottmål bli genom den föreslagna

lagen överflödiga. Detta har såvitt giftermålsibalken angår beaktats i det förslag

till ändring i samma balk som Kungl. Maj:t denna dag beslutat förelägga

riksdagen. I fråga om övriga nu avsedda bestämmelser ha erforderliga

jämkningar vidtagits vid upprättandet av det nyligen framlagda förslaget

till föräldrabalk.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 8.

Beträffande motsvarande föreskrifter i lagar som avse mål eller ärenden

hos annan myndighet än domstol torde någon ändring icke vara påkallad.

Genom att dessa föreskrifter i huvudsak hänvisa till vad som stadgas om

ersättning åt vittnen i brottmål bli de nya reglerna automatiskt tillämpliga,

i den mån ej särbestämmelser gälla. Till frågan om ändringar i lagen om

arbetsdomstol och lagen om fri rättegång torde jag få återkomma i annat

sammanhang.

Vad slutligen angår reglerna om ersättning åt målsägande i kungörelsen

den 29 september 1863 begränsas deras betydelse genom förslaget till fall då

malsäganden för talan sasom part. I sådana fall torde han emellertid numera

ej kunna anses äga något befogat anspråk på ersättning av allmänna medel

även om sammanträdet hålles på annan ort än ordinarie tingsstället. I nya

RB har nämligen i viss utsträckning överlämnats åt rättens ordförande att

efter omständigheterna bestämma var sammanträde för förhandling i ett

mål skall äga rum. Med hänsyn härtill synas de ifrågavarande bestämmelserna

i 1863 års kungörelse lämpligen böra upphävas.

Härefter hemställer föredraganden att lagrådets utlåtande över lagförslaget,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omiförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 8.

13

Förslag

till

Lag

angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

Då ersättning till vittne skall utgå av allmänna medel, skall resekostnadsersättning

bestämmas enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet

samt med iakttagande i tillämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna i

samma reglemente. Ersättning för kostnad till uppehälle må utgå allenast

i den mån vittnet kan antagas få vidkännas sådan kostnad och må för varje

dag beräknas til! högst åtta kronor eller, om vittnet har behov av nattlogi

eller domstolen eljest i särskilt fall med hänsyn till omständigheterna så prövar

skäligt, till högst femton kronor. I ersättning för tidsspillan må vittne tillerkännas

högst tjugu kronor om dagen. Sådan ersättning må dock ej utgå,

med mindre anledning förekommer att vittnet gått miste om inkomst eller

eljest lidit ekonomisk förlust.

Vad nu sagts gäller även i fall som avses i 36 kap. 8 § rättegångsbalken.

2 §•

Beslut över vittnes yrkande om ersättning skall meddelas utan dröjsmål.

I beslutet skall till beloppet fastställas, ej blott den ersättning för kostnad

till uppehälle och för tidsspillan som tillerkännes vittnet, utan även den resekostnadsersättning

vartill vittnet enligt 1 § må vara berättigat.

3 §•

Vad i denna lag är stadgat om vittne skall även gälla sakkunnig som icke

nämnts av rätten samt målsägande som, utan att vara part, höres i anledning

av åklagarens talan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Genom lagen upphävas lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning

av allmänna medel till vittnen i brottmål samt kungörelsen den 29 september

1863 (nr 57 s. 1) angående ersättning till domare och målsägare i

de fall, då flere härader hava gemensam tingsstad i brottmål, såvitt denna

kungörelse ännu är gällande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 17 oktober

1946.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 3 oktober 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 20 september 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ersättning av allmänna medel till

vittnen m. fl.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn S. J. M. Strömberg.

Förslaget föranledde följande erinran av lagrådet:

Den bestämmelse som i anledning av vissa remissyttranden upptagits i 1 §

andra stycket lärer täckas av innehållet i paragrafens första stycke med den

avfattning detta erhållit i det remitterade förslaget. Andra stycket synes därför

böra utgå.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 december 1946.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg,

Weijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet lagrådets den 17

oktober 1946 avgivna utlåtande över det den 20 september 1946 till lagrådet

remitterade förslaget till lag angående ersättning av allmänna medel till

vittnen m. fl.

Med förmälan, att av lagrådet framställd anmärkning beaktats samt att

ytterligare några redaktionella jämkningar vidtagits, hemställer föredraganden,

att det sålunda jämkade förslaget måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1947:46 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. a1 i texten
  2. 1LU 1947:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. a1 i texten