Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om investeringsfonder

1947-02-14 · 143 sidor, varav 138 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 138 av 143 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:86, Med förslag till förordning om investeringsfonder

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

1

Nr 86.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om investeringsfonder; given Stockholms slott den U

februari 1947.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till förordning om investeringsfonder.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bilmnq till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 86.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Förslag

till

förordning om investeringsfonder.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och

förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt må svenskt aktiebolag

eller svensk ekonomisk förening njuta avdrag i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning för belopp, som av årsvinsten avsättes till investeringsfond.

Om bolaget eller föreningen icke jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen tillgodonjuter fri avskrivning å maskiner eller andra

för stadigvarande bruk avsedda inventarier, må avdragsrätt enligt denna förordning

dock icke åtnjutas med mindre beskattningsnämnd, efter därom

framställt yrkande, lämnat särskilt medgivande därtill.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §.

1 mom. Investeringsfonder som i denna förordning avses äro

a) investeringsfond för byggnader,

b) investeringsfond för inventarier,

c) investeringsfond för varulager samt

d) investeringsfond för arbeten i gruva.

2 mom. Avdrag enligt 1 § må, oavsett om avsättning sker till en eller flera

fonder, för visst beskattningsår ej överstiga tjugu procent av årsvinsten.

överstiger årsvinsten för beskattningsåret medeltalet av motsvarande vinster

för de två näst föregående beskattningsåren, må emellertid avdraget ökas

med hälften av det överskjutande beloppet, dock högst med femton procent

av vinsten under förstnämnda beskattningsår. Har rörelsen icke bedrivits under

de båda näst föregående beskattningsåren eller under ettdera av dessa år,

skall vid beräkningen av avdraget så anses som om rörelsen bedrivits jämväl

nämnda år men då icke lämnat någon vinst.

Kungl. Maj:t äger på ansökan av skattskyldig förordna, att högre avdrag

än nu sagts må av denne tillgodonjutas,

såvitt angår fond för byggnader, om den skattskyldige avser att med anlitande

av fonden förbättra otillfredsställande bostadsförhållanden för hos

honom anställda arbetstagare utan ledande ställning och förhöjd avsättning

erfordras med hänsyn till de planerade åtgärdernas omfattning samt,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

såvitt angår fond för arbeten i gruva, om på grund av särskilda förhållanden

förhöjd avsättning erfordras för utförande av mera angeläget undersökningsarbete,

förberedande arbete eller tillredningsarbete som i 5 § första stycket

avses.

(Se vidare anvisningarna.)

3 §•

Till investeringsfond enligt denna förordning gjorda avsättningar skola

stå under tillsyn av statens arbetsmarknadskommission.

4 §.

1 mom. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, arbetsmarknadskommissionen

äger besluta att investeringsfond under visst eller vissa

beskattningsår och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden påkallar,

skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut, varom i första stycket förmäles, må avse samtliga företag eller företag

av viss beskaffenhet eller ock visst eller vissa företag.

2 mom. Det ankommer på arbetsmarknadskommissionen att genom samråd

med skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att

fondens ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges.

Fråga om fonds ianspråktagande må väckas, förutom av arbetsmarknadskommissionen

och den skattskyldige, även av vederbörande kommun och

näringsorganisation.

5 §•

Investeringsfond far efter beslut enligt 4 § 1 mom. tagas i anspråk under

visst beskattningsår för ändamål, varom här nedan sägs:

investeringsfond för byggnader: dels för avskrivning å byggnad, som ny-,

till- eller ombyggts under beskattningsåret, med högst ett belopp motsvarande

kostnaderna under beskattningsåret för ny-, till- eller ombyggnaden, dels

ock för bidrag under samma år till ny-, till- eller ombyggnad av bostad för

arbetstagare eller förutvarande arbetstagare utan ledande ställning hos den

skattskyldige eller hos honom närstående företag;

investeringsfond för inventarier: för avskrivning å maskiner och andra för

stadigvarande bruk avsedda inventarier, som anskaffats under beskattningsåret;
investeringsfond

för varulager: för nedskrivning å råvaror samt hel- och

halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostnaderna under beskattningsåret

för tillverkning eller anskaffning av dylika tillgångar; samt

investeringsfond för arbeten i gruva: för kostnader för undersökningsarbete,

förberedande arbete eller tillredningsarbete under beskattningsåret i

gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet.

Därest investeringsfond för byggnader efter beslut enligt 4 § 1 mom. fått

tagas i anspråk under flera på varandra följande beskattningsår samt ny-, tilleller

ombyggnad pågått under flera av dessa år, må den skattskyldige, under

förutsättning att avdrag för kostnaderna under de tidigare åren icke redan

skett, under det sista aret taga fonden i anspråk för avskrivning å byggnaden

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

med högst ett belopp motsvarande de sammanlagda byggnadskostnadema

under de ifrågavarande åren.

Kungl. Maj :t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva skattskyldig,

som själv eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga

investeringsfond för varulager i anspråk för kostnader, ämnade att främja

avsättningen utomlands av varor som den skattskyldige här i riket tillverkar.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall iakttagas, att

kostnad för anskaffning av begagnade inventarier icke må medräknas samt

alt, då fråga är om inventarier eller varulager, som av den skattskyldige förvärvats

från rörelseidkare med vilken han är förbunden i väsentlig ekonomisk

intressegemenskap, anskaffningskostnaden må medräknas endast om

tillgången tillverkats under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §•

Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer äger meddela

tillstånd för skattskyldig, som avsatt investeringsfond för visst ändamål, att

taga fonden i anspråk för annat i 5 § omförmält ändamål.

7 §•

Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva att investeringsfond

för byggnader tages i anspråk för avskrivning av kostnader för

vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande i

övrigt av tomtområde för bebyggelse samt liknande arbeten.

8 §.

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits

i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i 5 §;

avsedd avskrivning, nedskrivning eller kostnad eller för där angivet bidrag

med belopp svarande mot fondens minskning ej ske, men skall, där medlen

tagits i anspråk för avskrivning eller nedskrivning, så anses, som om den

ifrågavarande tillgången i beskattningsavseende avskrivits eller nedskrivits

med det i anspråk tagna beloppet.

9 §.

Har investeringsfond, som enligt meddelat beslut skolat tagas i anspråk för

sitt ändamål, icke tagits i anspråk i enlighet med beslutet, äger arbetsmarknadskommissionen

föreskriva, att fondavsättning helt eller delvis skall återföras

till beskattning.

Därest föreskrift meddelats om fondavsättnings återförande till beskattning,

må den skattskyldige icke för beskattningsåret i fråga tillgodonjuta avdrag

för ny avsättning till investeringsfond.

Då föreskrift meddelats enligt första stycket skall arbetsmarknadskommissionen

lämna underrättelse därom dels till den skattskyldige, dels ock,

för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd, till länsstyrelsen i det

län där den skattskyldige skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

5

10 §•

Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk utan tillstånd eller har

arbetsmarknadskommissionen beslutat fondavsättnings återförande till beskattning,

skall beloppet upptagas såsom skattepliktig intäkt av rörelse för

det beskattningsår, varunder ianspråktagandet skett eller enligt meddelad föreskrift

skolat ske. Till beloppet skall därvid läggas ränta, beräknad efter

tre procent om året för det antal taxeringsår, som förflutit efter det, då avdraget

för avsättningen skett, till och med det då beloppet taxeras.

Vid den taxering, då återföringen sker, må varken nettointäkten eller den

till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla, varom

fråga är, upptagas lägre än den till beskattning återförda fondavsättningen

jämte ränta.

11 §.

Hava till investeringsfond avsatta medel, i annat fall än i 10 § avses, icke

tagits i ansprak senast under det beskattningsår, för vilket taxering sker under

tionde taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum, skola

medlen detta taxeringsår återföras till beskattning. Vad i 10 § sägs skall

därvid äga motsvarande tillämpning, dock att, där de avsatta medlen ej fått

av den skattskyldige tagas i ansprak under något år efter avsättningen, ränta

skall beräknas efter allenast två procent.

Har skattskyldig trätt i likvidation, skall investeringsfond återföras till beskattning

för det beskattningsår, varunder beslutet om likvidationen fattats.

Till beloppet skall därvid läggas ränta efter två procent om året enligt i 10 §

angivna grunder.

Kungl. Maj:t äger, då skäl därtill äro, föreskriva att den tid, inom vilken

återföring till beskattning enligt första stycket skall ske, skall utsträckas

med högst fem år.

Det åligger arbetsmarknadskommissionen att, när fondmedel jämlikt denna

paragraf skola återföras till beskattning, lämna underrättelse i enahanda

ordning, som i 9 § sista stycket sägs.

12 §.

Vid tillämpning av denna förordning skola tidigare till investeringsfond avsatta

medel anses hava tagits i ansprak före senare avsättningar.

13 §.

Har fastighet, å vilken med anlitande av till investeringsfond avsatta medel

företagits ny-, till- eller ombyggnad, avyttrats inom tio år från utgången

av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk, och föreligga icke

förutsättningar tor beskattning av realisationsvinst, skall såsom intäkt av

rörelse upptagas vad som vid dylik avyttring må hava återbekommits av belopp,

för vilka den skattskyldige tillgodonjutit avdrag enligt denna förordning.

Motsvarande skall gälla då ersättning utfaller på grund av försäkring

for skada å sådan fastighet samt skadan inträffat inom nyss angiven tid.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Vid beräkning av återvunnet belopp skall i förekommande fall vid avsättning

till investeringsfond erhållet avdrag anses återvunnet före åtnjutna avdrag

för värdeminskning.

14 §.

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 10, 11 eller 13 §, skall taxeringsnämndens

ordförande i förekommande fall lämna taxeringsnämndsordförandena

i de övriga taxeringsdistrikt, där taxering bör äga rum, erforderliga

meddelanden till ledning vid taxeringen inom dessa distrikt.

15 §.

Skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning,

är plikdg att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen

ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår, intill dess de

avsatta medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt formulär, som fastställes

av Kungl. Maj:t, rörande avsättning av medel till fonden samt fondens

användning och avveckling. Vid allmän självdeklaration skall sådan uppgift

fogas i tre exemplar.

Skattskyldig, som avsatt medel till investeringsfond, är skyldig att på anfordran

till arbetsmarknadskommissionen lämna de uppgifter i fråga om fonden,

som kommissionen anser erforderliga ur arbetsmarknadssynpunkt.

16 §.

Det åligger taxeringsnämnd, som har att till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

taxera aktiebolag eller ekonomiska föreningar, att i sitt protokoll

förteckna de skattskyldiga, som för året avgivit eller bort avgiva uppgifter

enligt 15 § första stycket.

17 §.

Länsstyrelsen har att snarast möjligt efter det taxeringsnämnderna avslutat

sitt arbete till arbetsmarknadskommissionen översända två exemplar

av de jämlikt 15 § första stycket vid allmän självdeklaration fogade uppgifterna.

Om ändring i meddelat beslut rörande avdrag för avsättning till investeringsfond

därtill föranleder, skola erforderliga tilläggsuppgifter ofördröjligen

genom länsstyrelsens försorg tillställas kommissionen.

18 §.

Hos arbetsmarknadskommissionen skall föras register över investeringsfonder.

19 §.

Över arbetsmarknadskommissionens beslut enligt denna förordning må

klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola hava inkommit till

finansdepartementet inom trettio dagar efter den, då klaganden erhöll del av

beslutet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj:ts proposition nr 86-

7

20 §.

För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas

av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,

och äger tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket

taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes under år 1947.

Förordningen skall äga tillämpning jämväl å sådana vid förordningens

ikraftträdande befintliga konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder

för byggnader, för inventarier och varulager samt för arbeten i gruva,

vilka bildats enligt förordningen den 17 juni 1938 (nr 384) angående rätt för

svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening att vid taxering till kommunal

inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag

för avsättning till konjunkturinvesteringsfond1 eller enligt förordningen

den 12 juni 1942 (nr 371) om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt

samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning

till investeringsfond;2 dock att beträffande sådana avsättningar till fond för

inventarier och varulager, som avses i 2 § 3 mom. första stycket förordningen

den 12 juni 1942, de i sistnämnda förordning meddelade bestämmelserna

alltjämt skola gälla.

Beträffande de fonder, varå denna förordning enligt föregående stycke äger

tillämpning, skall iakttagas följande:

1. Den i 11 § första stycket denna förordning angivna tidrymden skall räknas

från det taxeringsår, då avdrag för avsättning skett enligt äldre bestämmelser.

2. Skattskyldig, som verkställt avsättning till fond för inventarier och

varulager, äger att före den 1 juni 1947 till arbetsmarknadskommissionen

inkomma med anmälan, huruvida kvarstående fondavsättningar, som icke

verkställts jämlikt 2 § 3 mom. första stycket förordningen den 12 juni 1942,

komma att av honom redovisas såsom fond för varulager eller såsom fond

för inventarier enligt denna förordning eller med angivna belopp uppdelas å

dessa fonder. Avlämnas icke sådan anmälan, skola fondavsättningarna av

arbetsmarknadskommissionen fördelas med lika belopp å de båda fondema,

därvid kommissionen har att om fördelningen underrätta den skattskyldige

och länsstyrelsen.

3. Vid återförande till beskattning av fondavsättning, som skett enligt någon

av de äldre förordningarna, skola de däri meddelade bestämmelserna rörande

efter beskattning tillämpas, därvid dock ränta å påförda utskylder skall

utgå för det antal år, som föranledes av bestämmelserna i 10 och It §§ denna

förordning, jämförda med punkt 1 här ovan.

1 Senaste lydelse se 1944: 277.

2 Senaste lydelse se 1944: 279.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kunffl. Maj:ts proposition nr 86.

4. I den mån ej annat följer av vad ovan stadgas skola i samband med

denna förordnings ikraftträdande förordningarna den 17 juni 1938, nr 384,

och den 12 juni 1942, nr 371, upphöra att gälla, såvitt angår fonder för byggnader,

för inventarier och varulager och för arbeten i gruva.

Anvisningar

till 1 §.

Bolag eller förening, som icke tillgodonjuter fri avskrivning å maskiner eller

andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, må medgivas rätt till avdrag

för avsättning till investeringsfond endast om avsättningarna i den skattskyldiges

räkenskaper och i företedd utredning redovisas på sådant sätt, att

tillfredsställande kontroll kan utövas över fondmedlens användning.

till 2 §.

Med årsvinst förstås årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning

efter avdrag av avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen

äro att hänföra till omkostnader i rörelsen — jämväl om de formellt utgått

av vinstmedel — men utan avdrag för avsättning till reservfond, dispositionsfond,

investeringsfond m. fl. fonder, donationer o. d. Avdrag skall icke ske

för de på årsvinsten belöpande skatterna, vare sig de erlagts preliminärt eller

icke, varemot avdrag skall ske för annan under beskattningsåret erlagd skatt.

Med arbetstagare utan ledande ställning avses arbetstagare, som icke i egenskap

av verkställande direktör, styrelseledamot eller eljest kan antagas utöva

inflytande å företagets medelsdispositioner för i förordningen angivna ändamål.

till 5 §.

Investeringsfond för byggnader må tagas i anspråk för bidrag till bestridande

av kostnader för ny-, till- eller ombyggnad av bostad för arbetstagare

eller förutvarande arbetstagare, som i 5 § avses, vare sig bidraget lämnas

direkt till arbetstagaren eller den förutvarande arbetstagaren eller till förening

eller annan sammanslutning, bildad huvudsakligen av personal hos det

ifrågavarande företaget eller detta närstående företag, eller till sådant närstående

företag vars huvudsakliga uppgift är att uppföra och tillhandahålla

bostäder åt personal, som nyss sagts.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

9

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 februari

1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för jordbruks- och handelsdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga

angående ändrad lagstiftning o,ni investeringsfonder samt anför därvid.

Inledning.

Genom förordningen den 17 juni 1938 (nr 384) medgavs svenskt aktiebolag

och svensk ekonomisk förening, som tillgodonjöt fri avskrivning å maskiner

eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, rätt att vid

taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

åtnjuta avdrag enligt i förordningen närmare angivna regler för

avsättning till konjunkturinvesteringsfonder för byggnader samt för inventarier

och varulager. Förordningen avsåg allenast avsättningar, som gjordes

under de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren 1939—1941.

Genom förordningen den 20 juni 1941 (nr 433) utsträcktes emellertid bestämmelserna

i 1938 års förordning till att gälla jämväl i fråga om avsättningar

under beskattningsår, för vilka taxering ägde rum åren 1942—1944.

Redan under år 1942 genomfördes ny lagstiftning i ämnet. Genom förordningen

den 12 juni nämnda år (nr 371) stadgades, att för de beskattningsår,

för vilka taxering verkställdes åren 1942—1944, avdrag enligt närmare angivna

regler finge ske för avsättning till investeringsfonder för byggnader, för

inventarier och varulager, för arbeten i gruva samt för ersättande av förkrigslager.

Vad angår de två sistnämnda fonderna innebar den nya förordningen

utvidgning av den krets av skattskyldiga, vilka ägde tillgodonjuta

avdragsrätten; rätt till avdrag för avsättning tillerkändes nämligen beträffande

investeringsfond för arbeten i gruva varje svenskt aktiebolag och

svensk ekonomisk förening, oavsett om företaget tillgodonjöt fri avskrivningsrätt

eller icke, samt beträffande investeringsfond för ersättande av

förkrigslager varje skattskyldig rörelseidkare. — Genom förordningen av år

1942 upphävdes 1941 års förordning, därvid tillika föreskrevs, att om fond
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

avsättning gjorts enligt sistnämnda förordning den skulle anses utgöra avsättning

enligt 1942 års förordning.

Slutligen vidtogos genom förordningen den 9 juni 1944 (nr 279) åtskilliga

ändringar i 1942 års förordning, innebärande bland annat att avdrag för

avsättning till investeringsfond medgavs jämväl för de beskattningsår, för

vilka taxering verkställdes åren 1945—1947, samt att avdrag fick ske även

för avsättning till investeringsfond för fartyg.

Snart nog efter tillkomsten av 1942 års lagstiftning om investeringsfonder

framkommo yrkanden om ändringar i densamma. Genom 1944 års förordning

blevo de dessförinnan framställda ändringsyrkandena delvis tillgodosedda,

men vissa frågor blevo ställda på framtiden. Härom må anmärkas

följande.

I skrivelse den 25 augusti 1943 hemställde Sveriges skog sägare förbund om

sådana lagstiftningsåtgärder, att skogsägare medgåves avdragsrätt för medel,

som avsatts till investeringsfond för skogsvårdsarbeten.

I skrivelse den 21 december 1943 framhöll vidare Sveriges industriförbund

bland annat, att en viktig förutsättning för att medverkan från företagens

sida vid lösandet av de industrianställdas bostadsfråga skulle kunna

påräknas i den stora omfattning, som vore önskvärd, vore att företagen bereddes

möjlighet att verkställa avdragsgilla avsättningar till investeringsfonder

för bostadsbyggnader med för ändamålet tillräckliga belopp. Företagens

medverkan vid lösandet av nämnda fråga kunde ske antingen genom att

företagen själva ombesörjde byggnadsverksamheten eller genom stödjande

av byggnadsverksamhet, som utövades av de anställda eller av egnahemsföreningar

eller liknande organ. Vad anginge bostadssubventioner till anställda

förelåge jämväl starka skäl för att lämna en del av dessa obeskattade

hos mottagarna. Förbundet ifrågasatte därför även vissa skattelättnader

för dylika subventioner. — I infordrade remissyttranden över industriförbundets

skrivelse tillstyrkte vissa av remissmyndigheterna närmare utredning av

de i framställningen behandlade spörsmålen.

I gemensam skrivelse den 27 maj 1944 rörande de mellansvenska järnmalmstillgångama

och den svenska järnhanteringens behov av dylika malmer

förordade kommerskollegium och Sveriges geologiska undersökning, att

frågan om ytterligare utsträckning och utvidgning av lagstiftningen om investeringsfonder

för arbeten i gruva upptoges till övervägande.

I de lika lydande motionerna I: 61 och II: 92 vid 1944 års riksdag yrkades,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande omarbetning

och utvidgning av lagstiftningen om investeringsfonder i syfte

bland annat att en samarbetning av hithörande bestämmelser till en författning

skulle äga rum, att näringsföretagen själva borde få bestämma tidpunkten

då fondema finge tagas i anspråk, att den tidsperiod, varunder beslut

om fonds tagande i anspråk finge av Kungl. Maj:t meddelas, skulle förlängas,

att till fond avsatta medel skulle få utnyttjas för täckande av förlust

å rörelsen, att avsättningar för framtida bostadsbyggande skulle få ske

i sa stor omfattning som det latenta nybyggnadsbehovet krävde, att möjlig
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungi. Mctj:ts proposition nr 86.

11

het borde beredas de inom skogsindustrien verksamma företagen att upplägga

investeringsfonder för framtida skogsvårdsarbeten, att rätt till skattefria

avsättningar för framtida investeringar även borde beredas jordbrukarna,

att utvidgad rätt till skattefria avsättningar borde medgivas rederinäringen

samt att skattefria fonderingar skulle få äga rum jämväl för förvärv''

av malmfyndigheter.

I motionen II: 202 vid samma års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte

hos Kungi. Maj:t begära utredning om huruvida skattefrihet kunde beviljas

jordägare för inkomst, som han ville avsätta på betryggande sätt till en

byggnadsfond för jordbruksfastighet.

Bevillningsutskottet vid 1944 års riksdag anförde bland annat (betänkanden

nr 42 och 43) att utskottet funne det önskvärt att vid den översyn

av ifrågavarande författningsbestämmelser, som enligt vad utskottet inhämtat

vore avsedd att äga rum, frågan om avdragsrätten för avsättning till investeringsfond

för bostadsbyggnader komme under omprövning samt att

därvid jämväl undersöktes huruvida och under vilka förutsättningar avdragsrätt

för investeringar till olika ändamål skulle kunna medgivas jordbrukare.

På grund av vad sålunda förekommit tillkallade jag med stöd av Kungi.

Maj:ts bemyndigande den 10 november 1944 e. o. hovrättsnotarien, lantbrukaren

T. Bengtsson, Stamhem, Anderslöv, ledamoten av riksdagens andra

kammare E. R. Brandt, taxeringsintendenten vid överståthållarämbetet

S. H. Iioldo, borgmästaren i Eskilstuna K. E. Rosander, ordförande, f. d.

kammarrättsrådet E. D. Sivert och direktören i trafik aktiebolaget Grängesberg—Oxelösund

M. E. Waldenström med uppdrag att såsom sakkunniga

inom finansdepartementet verkställa en allmän översyn av lagstiftningen

om investeringsfonder m. m. I direktiven för de sakkunniga anförde jag

följande:

Vid den blivande översynen bör till en början undersökas i vad mån de

enligt gällande lagstiftning föreliggande möjligheterna att erhålla avdrag för

fondavsättningar blivit utnyttjade ävensom i vad mån det statliga och kommunala

skatteunderlaget påverkats av denna avdragsrätt. Med utgångspunkt

från resultaten av nämnda undersökning bör upptagas till behandling frågan

om en permanent, för normala förhållanden avsedd lagstiftning i ämnet.

Därest en sådan lagstiftning finnes böra komma till stånd, bör vid den fortsatta

utredningen undersökas för vilka olika ändamål avdragsrätt bör medgivas.

Härvid synes kunna ifrågakomma, å ena sidan, att utmönstra vissa

slags fonder såsom varande betingade av rådande utomordentliga förhållanden

(fonder för ersättande av förkrigslager samt fonder för fartyg) samt,

å andra sidan, alt utbygga systemet med nya slag av fonder. Det allmännas

intresse av att genom en speciell inriktning av skattelagstiftningen underlätta

en utjämning av de växlingar i produktion och sysselsättning, som följa

med de ekonomiska konjunkturerna, får bär vägas mot statens och kommunernas

intresse av att det befintliga skatteunderlaget icke minskas. Samma

synpunkter synas böra vara i huvudsak avgörande även då det gäller att utforma

regler för bestämmande av de avdragsgilla beloppens storlek.

Med hänsyn till det nuvarande läget å bostadsmarknaden liirer frågan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

om ändrad lagstiftning rörande investeringsfonder för byggnader böra ägnas

särskild uppmärksamhet. I anslutning härtill torde jämväl böra prövas de

övriga förslag till främjande av bostadsbyggandet m. m. vid industrianläggningar,

som framlagts i industriförbundets förenämnda skrivelse.

I samband med frågan om de ändamål, för vilka avdrag bör medgivas,

bör även upptagas frågan om vilka grupper av skattskyldiga, som skola äga

tillgodonjuta ifrågavarande förmåner. Därvid torde bl. a. böra undersökas,

huruvida tillräckliga skäl föreligga att i fråga om fonder för byggnader samt

för inventarier och varulager bibehålla den nu stadgade begränsningen till

bolag och föreningar med fri avskrivningsrätt.

Jämväl de bestämmelser, som reglera rätten att taga i anspråk avsatta

fondmedel, torde böra göras till föremål för förnyad prövning. Med hänsyn

till att fondmedel böra få utnyttjas endast i sådana konjunkturlägen,

då det ur allmänna synpunkter är önskvärt att så sker, synes dock erforderligt

att, hur än reglerna i övrigt utformas, Kungl. Maj:t beredes ett avgörande

inflytande på frågan om tidpunkten för fondmedlens ianspråktagande.

Vid utredningen bör jämväl tagas i övervägande, huruvida en sammanarbetning

bör ske av 1938 och 1942 års förordningar. Därest utredningen

skulle resultera i förslag om utfärdande av ny författning i ämnet av permanent

karaktär, synes emellertid föga vara att vinna på en dylik sammanarbetning

av de äldre författningarna.

Frågan om avdrag för avsättning till investeringsfond var därefter föremål

för diskussion vid 1945 års riksdag. Sålunda yrkades i motionen I: 170

vid denna riksdag, att riksdagen måtte anhålla om skyndsam utredning

med förslag till sådan ändring av 1942 års författning om investeringsfonder,

att rätt till avdrag för avsättning till dylik fond måtte tillkomma även

den, som bedreve skogsbruk. — I sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 11 inskränkte sig 1945 års bevillningsutskott till att hänvisa till den pågående

utredningen.

Slutligen kan nämnas, att telefonaktiebolaget L. M. Ericsson i en den 19

maj 1945 dagtecknad skrift, som av Sveriges industriförbund med instämmande

överlämnats till finansdepartementet, framhållit angelägenheten av

att industriföretag, som bedreve verksamhet i utlandet, finge göra avdrag

för avsättning till investeringsfond för mötande av genom katastrofartade

händelser uppkomna förluster i dylik verksamhet.

Den 8 november 1945 avlämnade de för översyn av lagstiftningen tillkallade

sakkunniga betänkande med förslag till förordning om vissa investeringsfonder

in. m. (SOU 1945:49). Två vid betänkandet fogade författningsförslag

torde få såsom bihang fogas vid detta protokoll.

Över berörda betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

statskontoret, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,

fullmäktige i riksbanken, statens byggnadslånebyrå, statens arbetsmarknadskommission,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, styrelserna för

svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet, taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund samt Sveriges fastighetsägareförbund.

Kommerskollegium har jämte eget yttrande överlämnat yttranden från Sveriges

geologiska undersökning, handelskammaren i Göteborg, Skånes han
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

K ung''!. Maj.ts proposition nr 86.

13

delskammare, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, kooperativa

förbundet och Sveriges redareförening ävensom från Stockholms handelskammare,

Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund,

jernkontoret och svenska gruvföreningen; de sistnämnda fem organisationerna

ha därvid åberopat ett yttrande av delegerade för industriförbundet m. fl.

(näringslivets skattedelegation). Lantbruksstyrelsen har överlämnat yttrande

från Sveriges lantbruksförbund. Slutligen har skogsstyrelsen överlämnat

yttranden från skogsvårdsstyrelsema i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Kalmar läns norra

och Kalmar läns södra landstingsområden, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund ävensom skogsindustriernas samarbetsutskott.

Gällande bestämmelser.

De fonder som omförmälas i gällande författningar, sådana desamma

lyda efter 1944 års ändringar, äro följande:

1) konjunkturinvesteringsfond för byggnader,

2) konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager,

3) investeringsfond för byggnader,

4) investeringsfond för inventarier och varulager,

5) investeringsfond för arbeten i gruva,

6) investeringsfond för ersättande av förkrigslager, samt

7) investeringsfond för fartyg.

Konjunkturinvesteringsfonder ha kunnat bildas enligt 1938 års förordning

genom avsättningar, för vilka avdrag fått ske vid taxeringarna åren 1939,

1940 och 1941. Avsättning till dylik fond får sålunda icke längre ske, och

fondmedlen måste — för att undgå beskattning — ha tagits i anspråk för

sitt ändamål senast under det beskattningsår, för vilket taxering verkställes

år 1947.

Investeringsfonder ha kunnat eller kunna bildas enligt 1942 års förordning.

Avdrag för avsättningar till dessa fonder har kunnat medgivas från

och med 1942 års taxering (beträffande investeringsfond för fartyg från och

med 1944 års taxering) och kan medgivas jämväl vid 1947 års taxering.

Fondmedlen måste i varje särskilt fall ha tagits i anspråk senast under det

beskattningsår, för vilket taxering verkställes under sjätte taxeringsåret efter

det då avdraget för avsättningen skett.

Rätt till avdrag för fondavsättning tillkommer enligt författningarna:

a) beträffande fonder för byggnader samt för inventarier och varulager

svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening, som åtnjuter fri avskrivning,

dock att från och med 1944 års taxering rätt till avdrag för avsättning

till investeringsfond för inventarier och varulager jämväl tillkommer annan

ska It.skyldig, som på grund av .statligt förfogande, eldsvåda eller därmed

jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning under be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

skattningsåret åtnjutit ersättning för maskiner eller andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier;

b) beträffande fond för arbeten i gruva varje svenskt aktiebolag och svensk

ekonomisk förening;

c) beträffande fond för ersättande av förkrigslager varje rörelseidkare;

samt

d) beträffande fond för fartyg den som bedriver rederirörelse med ångeller

motorfartyg i utrikes fart.

Avdrag må icke för samma beskattningsår åtnjutas både för avsättning

till fond för inventarier och varulager och för avsättning till fond för fartyg,

där ej den skattskyldige förutom rederirörelse driver jämväl annan rörelse.

Avsättning, för vilken avdrag till ifrågavarande fonder medgives, må för

visst beskattningsår ej överstiga i det följande för varje slag av fond angiven

procent av årsvinsten enligt vederbörligen fastställd balansräkning för beskattningsåret

och ej heller, såvitt angår aktiebolag, följande procent av aktiekapitalet:
Av

års- Av aktievinsten

kapitalet

konjunkturinvesteringsfond för byggnader ............ 10 2

konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager 20 4

investeringsfond för byggnader........................ 10 3

investeringsfonder för inventarier och varulager samt för

arbeten i gruva.................................... 20 6

Från och med 1944 års taxering gäller dock att skattskyldig, som på grund

av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig anledning under beskattningsåret

åtnjutit ersättning för maskiner eller andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier, må avsätta till investeringsfond för inventarier och

varulager ett belopp, högst motsvarande det varmed ersättningen ingår i den

skattepliktiga inkomsten för ifrågavarande år.

I fråga om investeringsfond för ersättande av förkrigslager gälla särskilda

regler. Här må endast nämnas, att vid lagerminskning på grund av statligt

förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig anledning avsättningsbeloppet

må beräknas till skillnaden mellan kostnaden för att anskaffa ett mot lagerminskningen

svarande lager vid utgången av det beskattningsår taxeringen

avser samt anskaffningskostnaden för samma lager vid utgången av det

beskattningsår, som gick till ända närmast före den 1 september 1939, eventuellt

med tillägg av minskning av dold reserv genom lagerminskningen.

I fråga om avsättning till investeringsfond för fartyg gälla också särskilda

bestämmelser avseende dels avsättning för anskaffning av ersättningstonnage

och dels avsättning för underhålls- och reparationsarbeten å fartyg.

Respektive fonder må under vederbörligt beskattningsår tagas i anspråk

för följande ändamål, nämligen

a) fond för byggnader: för avskrivning å byggnader, som uppförts under

samma beskattningsår;

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 86.

15

b) fond för inventarier och varulager: för avskrivning å maskiner och

andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier samt nedskrivning å råvaror,

hel- och halvfabrikat med högst ett belopp motsvarande kostnaden

för tillverkning eller anskaffning av dylika tillgångar under samma beskattningsår;

därvid skall iakttagas att tillgång, som av den skattskyldige förvärvats

från annan rörelseidkare, vilken är med den skattskyldige förbunden i

väsentlig ekonomisk intressegemenskap, må medräknas endast om tillgången

tillverkats under beskattningsåret;

c) fond för arbeten i gruva: för undersökningsarbete, förberedande arbete

och tillredningsarbete under beskattningsåret i gruva, stenbrott eller annan

liknande fyndighet;

d) fond för ersättande av förkrigslager: för nedskrivning å råvaror, heloch

halvfabrikat i samma utsträckning som beträffande investeringsfond för

inventarier och varulager, i den mån tillverkningen eller anskaffningen innefattar

lagerökning under beskattningsåret; samt

e) fond för fartyg: för avskrivning å fartyg, som anskaffats under beskattningsåret,

eller för underhålls- och reparationsarbeten å fartyg under

samma år.

Hinder möter ej att taga i anspråk investeringsfond för inventarier och

varulager för de ändamål, som nyss angivits för investeringsfond för arbeten

i gruva, eller att taga i anspråk investeringsfond av senare slaget för de

ändamål som nyss angivits för fond av förra slaget. Investeringsfond för arbeten

i gruva må dock av annan än den, som tillgodonjuter fri avskrivning

å maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, tagas i

anspråk endast för sådana arbeten i gruva som förut nämnts.

I författningarna regleras jämväl tiden för ianspråktagande av fondmedel.

Enligt 1938 års författning må sålunda konjunkturinvesteringsfond tagas i

anspråk endast under sådant beskattningsår, som av Kungl. Maj:t genom

särskilt beslut bestämmes under hänsynstagande till att dylika fonders användning

må kunna bidraga till en utjämning av konjunkturförhållandena i

riket. — Sådant beslut har meddelats genom kungörelse den 18 oktober 1940

(nr 894), varigenom förordnats att konjunkturinvesteringsfond för byggnader

finge tagas i anspråk under de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes

åren 1941—1943. Vidare har genom kungörelse den 2 oktober 1942

(nr 814) föreskrivits, att konjunkturinvesteringsfond för byggnader finge tagas

i anspråk under det beskattningsår, för vilket taxering verkställdes år

1944, dock endast under förutsättning att den av vederbörande företag bedrivna

verksamheten enligt beslut av Kungl. Maj:t förklarats vara av omedelbar

betydelse för folkförsörjningen eller rikets försvar.

Enligt 1942 års förordning må investeringsfond för byggnader, för inventarier

och varulager, för arbeten i gruva samt för fartyg tagas i anspråk

endast under något av de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren

1943 och 1944, eller under sådant senare beskattningsår, som av Kungl. Maj:t

efter hörande av kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken bestämmes

genom särskilt beslut. Beslut, som nyss sagts, må avse företag av alla

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

slag eller företag eller verksamhet av viss beskaffenhet eller, beträffande investeringsfond

för fartyg, viss skattskyldig och skall avse minst två beskattningsår

i följd. — Sådant beslut har meddelats genom kungörelse den 6

april 1945 (nr 111), varigenom förordnats att dels investeringsfond för inventarier

och varulager och dels investeringsfond för arbeten i gruva finge under

de beskattningsår, för vilka taxering av beskattningsnämnd i första

instans verkställdes åren 1946 och 1947, tagas i anspråk för undersökningsarbete,

förberedande arbete och tillredningsarbete i gruva, stenbrott eller

annan liknande fyndighet.

Investeringsfond för ersättande av förkrigslager ävensom — enligt ett i

1942 års förordning meddelat undantagsstadgande — investeringsfond för

inventarier och varulager, i den mån fråga är om avsättning av utbekommen

ersättning på grund av statligt förfogande, eldsvåda etc. för maskiner eller

andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, så ock investeringsfond

för fartyg, i den mån fråga är om medel för underhålls- och reparationsarbeten,

må enligt den skattskyldiges bestämmande tagas i anspråk när som

helst under vederbörlig sexårsperiod.

För beskattningsår, under vilket fondmedel enligt vederbörlig balansräkning

tagits i anspråk jämlikt gällande bestämmelser, må vid taxeringen avdrag

för sådan av- eller nedskrivning å byggnader, inventarier eller varulager,

som skett medelst användning av fondmedel, eller för sådana utgifter

för arbeten i gruva eller å fartyg, som bekostats med dylika medel, ej ske

med belopp svarande mot fondmimskningen, men skall, där medlen tagits i

anspråk för av- eller nedskrivning, den ifrågavarande tillgången anses i beskattningsavseende

åsatt ett värde så bestämt som om för sagda år dylikt avdrag

medgivits.

Har fond ej tagits i anspråk i enlighet med dess ändamål under den därför

bestämda tiden, skall den skattskyldige efterbeskattas för vad som avsatts

utan att därefter ha tagits i anspråk för det avsedda ändamålet. Därvid

skall iakttagas, att tidigare avsatta medel anses hava tagits i anspråk före

senare avsatta medel. Vid sådan efterbeskattning skola såväl statliga som

på grund av taxering till kommunal inkomstskatt utgående utskylder av vederbörande

beskattningsnämnd påföras den skattskyldige med belopp, som

vid debitering för det beskattningsår avsättningen avsett skulle tillkommit

för den inkomst, som efterbeskattas, jämte ränta efter tre procent om året

eller, där de avsatta medlen ej fått av den skattskyldige tagas i anspråk under

något år efter avsättningen, efter två procent om året. Har skattskyldig

tagit fond i anspråk i annan ordning än i författningarna sägs eller beslutat

likvidera, skall efterbeskattning omedelbart äga rum, därvid ränta beräknas

efter tre procent om aret. För efterbeskattningen skola taxeringsförordningens

bestämmelser i vad de röra eftertaxering äga motsvarande tillämpning.

Skattskyldig, som gjort avsättning till fond, är pliktig att vid självdeklaration

för det beskattningsår, då avsättningen ägt rum, ävensom för varje påföljande

beskattningsår, intill dess de avsatta medlen avförts ur fonden, foga

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

17

uppgift å blankett enligt av Kungl. Maj:t fastställt formulär rörande avsättning

av medel till fonden samt fondens användning och avveckling, så ock,

för beskattningsår under vilket fond tagits i anspråk, utredning att därför

stadgade villkor äro uppfyllda.

Sammanfattningsvis kan sägas, att lagstiftningen om konjunkturinvesteringsfonder

respektive investeringsfonder har följande syften. Den enligt

1938 års förordning medgivna avdragsrätten för avsättning till konjunkturinvesteringsfond

för byggnader samt för inventarier och varulager avsåg

att medverka till en utjämning av växlingarna i produktion och sysselsättning.

Syftet med avdragsrätten var sålunda att öka möjligheterna för

näringsföretagen att under en kommande lågkonjunktur bereda sysselsättning

åt sina anställda genom att då verkställa i och för sig önskvärda byggnadsarbeten

m. m. 1942 års lagstiftning motiverades däremot av i viss mån

andra skäl; denna lagstiftning avsåg sålunda främst att bereda möjlighet till

uppskov viss tid med vidtagandet av sådana dispositioner, som i övrigt kunde

vara tveksamma men som med hänsyn till skatteeffekten kunde anses böra

vidtagas omedelbart. Vad särskilt angår investeringsfonderna för ersättande

av förkrigslager tillskapades dessa fonder för att dels bereda lindring i den

beskattning, som skulle bli en följd av att vinst vid av kristiden orsakad

minskad lagerhållning framträdde, och dels undanröja de olägenheter, som

eljest skulle följa av att företagen för att undgå sådan beskattning köpte

varor i konstlad omfattning under en period av varuknapphet. Vad slutligen

angår fartygsfonderna har avdragsrätt för dylika avsättningar medgivits i

syfte att betordra vidmakthållandet och utvecklingen av den i utrikes fart

gående handelsflottans kapacitet samt för att nybyggnader och reparationer

skulle kunna uppskjutas till en senare tidpunkt, då tillgången på arbetskraft

och materiel förbättrats.

Investeringsfondernas ekonomiska betydelse för den skattskyldige.

1 en vid de sakkunnigas betänkande fogad promemoria (betänkandet s. 111

116) förekommer en redogörelse för vissa beräkningar över värdet av den

förmån, som rätten att erhålla avdrag vid taxering för avsättning till investeringsfond

utgör för den skattskyldige. Enligt denna redogörelse kan — vid

aktiebolags avsättning av medel, som disponeras för sitt ändamål efter sex

år och som vid tiden för fonddispositionen kunna användas till utgifter, vilka

även vid den vanliga taxeringen äro omedelbart avdragsgilla — förmånens

värde, om man räknar med en förräntning av 3 procent, uppskattas till ett

belopp motsvarande ungefär 4 procent av hela fondavsättningen. Det underslrykes

emellertid i promemorian, alt vid denna beräkning bortsetts från att

åtskilliga skattskyldiga ha möjlighet alt, i stället för all avsätta medel till

investeringsfond, under löpande beskattningsår använda eu del av därunder

uppkommen vinst till omedelbart avdragsgilla utgifter, i vilket fall rätten till

Hihane/ till riksdagens protokoll /.9i7. 1 sand. Nr SO.

i!

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungrl. Maj:ts proposition nr 86.

avsättning i allmänhet icke torde uppfattas såsom innebärande en ekonomisk

förmån. Vidare anges i promemorian, att för skattskyldig, som avsätter medel

till uppförande av byggnad, därå den skattskyldige är berättigad till avdrag

för värdeminskning, förmånens värde varierar med byggnadens livslängd.

Därest av ett aktiebolag för detta ändamål avsatta medel tagas i anspråk

efter sex år för uppförande av exempelvis en byggnad med 50 års varaktighet,

skulle sålunda förmånens värde utgöra 16,2 procent av fondavsättningen,

under det att förmånens värde, om byggnadens livslängd är 66 2U år,

skulle motsvara 18,8 procent av avsättningen. Slutligen framhålles i promemorian,

att ett aktiebolag, som kunde göra avsättning till investeringsfond

för användning till icke avdragsgilla omkostnader, skulle erhålla en skatteförmån

av 38,8 procent av fonden ■(== den beräknade direkta skatten på aktiebolags

inkomst).

De sakkunniga ha i anslutning till nämnda beräkningar anfört:

Av undersökningen framgår, alt den förmån, en skattefri fondavsättning

under vissa förutsättningar innebär, är olika för aktiebolagen och de ekonomiska

föreningarna, å ena, samt de enskilda personerna och med dem i

beskattningshänseende likställda, å andra sidan.

Förmånen är vidare beroende av det ändamål, för vilket fonden får tagas

i anspråk. Om fonden får tagas i anspråk för omkostnader, som redan enligt

allmänna beskattningsregler äro avdragsgilla, har förmånen för aktiebolagen

och de ekonomiska föreningarna vid nuvarande skattebelastning

om »effektivt» 38,8 procent av nettovinsten före skatteavdragen och ett

ränteläge av 3 procent angivits till ungefär 4 procent av fonden vid ianspråktagande

efter 6 år, motsvarande i genomsnitt icke fullt 0,7 procent av fonden

per år.

Användes fonden däremot för avskrivning av byggnader, som icke äro av

tillfällig natur, blir förmånen större och växer med byggnadens livslängd.

Skulle fonden få användas för avskrivning av kostnader, vilka icke enligt

de allmänna beskattningsreglerna äro avdragsgilla, bleve förmånen störst.

För de enskilda personerna beror förmånen på den skattebörda, som vilar

på det översta inkomstskiktet. Denna skattebörda kan vara både större och

mindre än för aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna. Vidare bör i

detta sammanhang påpekas, att enskild skattskyldig, om denne erhölle avsättningsrätt,

skulle kunna utjämna den skattepliktiga inkomsten mellan

olika år och härigenom i vissa fall uppnå en lindring i skatteprogressionen.

När man här talar om skatteförmåner för olika slag av skattskyldiga och

för skattskyldiga i olika inkomstlägen, får man icke bortse ifrån att förmånen

för olika skattskyldiga kan te sig olika värdefull på grund av särskilda

förhållanden, vilket även i vissa avseenden belyses i promemorian.

De i promemorian angivna siffrorna för skattelindringen få därför icke

betraktas såsom ett absolut mått på förmånens betydelse i det särskilda fallet.

Procenttalen avse endast att giva en bild av skattereglernas ungefärliga

betydelse och den inbördes relationen i den skattelindring, som vid olika

situationer uppstår.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

19

Utfallet av den nuvarande lagstiftningen.

De sakkunniga ha företagit en statistisk utredning angående i vad

mån de för närvarande föreliggande möjligheterna att erhålla avdrag för

fondavsättningar blivit utnyttjade ävensom i vad mån det statliga och kommunala

skatteunderlaget påverkats av dessa avdrag. Denna utredning redovisas

i fyra tabeller (betänkandet s. 27, 29, 30 och 31).

Av tabell 1, som utgör en sammanställning över antalet skattskyldiga, som

gjort avsättningar, antalet avsättningar, avsatta belopp, disponerade belopp

och återstående belopp till och med 1945 års taxering med särskilda uppgifter

för de olika länen, framgår, att avsättningar skett med sammanlagt

omkring 96 milj. kronor, därav omkring 33 milj. kronor disponerats. De

flesta avsättningarna ha förekommit i de större städerna och å mera betydelsefulla

industriorter (Stockholms stad nära 17 milj., Göteborgs och Bohus

län nära 22 milj., Malmöhus län över 10 milj., Västmanlands län över 8 milj.

kronor). I Gotlands och Jämtlands län ha inga avsättningar ägt rum. Antalet

avsättningar uppgår till 1 226, vadan medelstorleken av varje avsättning

är omkring 78 000 kronor. Antalet skattskyldiga, som gjort avsättningar,

är 534 och medeltalet av avsatta belopp per skattskyldig är sålunda

omkring 180 000 kronor.

Tabell 2 utvisar, hur avsättningarna fördela sig på fonder av olika slag och

på olika år samt hur mycket av respektive fonder som återstod odisponerat

vid utgången av taxeringsåret 1945. Av tabellen framgår, att de största avsättningarna

under lagstiftningens hittillsvarande giltighetstid skett till fond

för byggnader och att dylika avsättningar uppgå till omkring 49 milj. kronor.

Därnäst komma avsättningar till fonder för ersättande av förkrigslager

samt för inventarier och varulager med respektive 23 och 17 milj. kronor.

Vid 1939 års taxeringar ha medgivits förhållandevis stora avdrag för avsättningar

till då förekommande fonder för byggnader samt för inventarier

och varulager (respektive omkring 5 och b1U milj. kronor). Vid 1940 års

taxeringar ha dylika avsättningar gått tillbaka (till respektive 2tU och 1

milj. kronor). Därefter ha avsättningar till ifrågavarande fonder visat en stigande

tendens (1941 respektive 4,7 och 1,2 milj. kronor, 1942 respektive 5,8

och 1,1 milj. kronor, 1943 respektive 9,8 och 2,7 milj. kronor, 1944 respektive

9,9 och 2,4 milj. kronor samt 1945 respektive 11,9 och 3,4 milj. kronor). Avdrag

för avsättningar till ersättande av förkrigslager förekommo första gången

vid 1941 års taxering (25 000 kronor), kulminerade vid 1942 och 1943

års taxeringar (respektive 6,1 och 7,4 milj. kronor) för att sedan gå något

tillbaka vid 1944 och 1945 års taxeringar (respektive 4,7 och 5,1 milj. kronor)

. Avdrag för avsättningar till fond för arbeten i gruva ha medgivits med

smärre belopp vid 1942—1945 års taxeringar (högst 1944 med 413 000 kronor).

Avdrag för avsättningar till fond för fartyg slutligen ha medgivits vid

1944 och 1945 års taxeringar dels för underhåll och reparation av fartyg

(med respektive 1,3 och 1,2 milj. kronor) och dels för anskaffning av ersätt
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

ningstonnage (med respektive 1,6 och 0,5 milj. kronor). — Av avsättningarna

ha till och med 1945 års taxering disponerats ur fond för byggnader 23,6

milj. kronor, ur fond för inventarier och varulager 2,9 milj. kronor, ur fond

för ersättande av förkrigslager 6,3 milj. kronor, ur fond för arbeten i gruva

40 000 kronor samt ur fond för fartyg 25 000 kronor.

Tabell 3 visar, hur fondavsättningarna fördela sig med hänsyn till rörelsens

art. Av tabellen framgår, att lagstiftningen haft sin största betydelse för

metall- och maskinindustrien och att inom denna industri avsättningarna

övervägande skett till investeringsfond för byggnader (nära 20 milj. kronor).

Tabell 4 utgör en sammanställning över vad avsättningarna betytt för

det kommunala skatteunderlaget. Antalet kommuner, där det kommunala

skatteunderlaget minskats med mera än 4 000 kronor, uppgår för taxeringsåren

1939—1945 till sammanlagt 712. Av dessa utvisa endast 139 en minskning

i det kommunala skatteunderlaget med över en procent och endast 13

ligga över 5 procent. I två fall framträda siffror överstigande 10 procent. I det

ena av dessa — där avsättningen motsvarar 19 % av skatteunderlaget

—- beror den höga siffran på en enda avsättning till investeringsfond för ersättande

av förkrigslager. Det andra fallet — där minskningen uppgick till

10,7 procent — synes förklaras därav att vederbörande beskattningsnämnd

icke iakttagit, att avsättningen bort maximeras i förhållande till årsvinsten.

De sakkunniga ha även beräknat vad avsättningarna betytt i omedelbar

minskning av det statliga skatteunderlaget olika år. De ha härför erhållit

följande procentsiffror:

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

0-29 0 08 0 15 0-29 0''36 0''32 0''33.

De sakkunniga ha slutligen undersökt, hur det kommunala skatteunderlaget

varierat från år till år inom de kommuner, där avdraget överstigit en procent

av det kommunala skatteunderlaget. De ha härom anfört följande:

Beträffajide de 139 fall, där skatteunderlaget under åren 1939—1945 påverkats

av fondavsättningarna med mer än 1 procent, visar skatteunderlaget

endast i 15 fall samtidigt minskning i förhållande till föregående taxeringsår.

Dylik påverkan har i 13 fall drabbat samma kommun endast en gång och i

ett fall — varom mera nedan — två gånger. Antalet påverkade kommuner

blir vid sådant förhållande 14. En undersökning av hithörande fall har givit

följande resultat.

Minskningen i skatteunderlaget till följd av fondavsättningarna ligger i 10

av dessa 15 fall mellan 1 och 2 procent och i 2 fall mellan 2 och 3 procent.

Endast i 3 fall överstiga minskningarna 3 procent och ligga vid 5,3 respektive

8,5 och 10,7 procent.

Minskningen om 5,3 procent inträffade vid 1945 års taxering för en industristad.

Skatteunderlagets minskning i förhållande till föregående år utgjorde

endast 0,2 procent. Det samlade skattetrycket för 1945 beräknas oförändrat

i förhållande till föregående år.

Minskningen om 8,5 procent inträffade vid 1939 års taxering och berörde

en industrikommun. Skatteunderlaget hade detta år sjunkit med 21,1 procent

jämfört med 1938. Skattetrycket steg samtidigt från 8 kronor till 8 kro
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr S6.

21

nor 50 öre per skattekrona. Nedgången i antalet skattekronor var dock endast

tillfällig och återhämtades redan vid 1940 års taxering. Under de därpå

följande åren steg skatteunderlaget avsevärt och hade år 1944 blivit 3 gånger

så stort som år 1939. 1945 inträffade åter en nedgång i skatteunderlaget

med icke mindre än 42,8 procent, av vilka emellertid endast 2,4 procent orsakades

av fondavsättning. 1945 års skatteunderlag ligger likväl omkring 70

procent över 1938 och 1940 års siffror. Skattetrycket beräknas sänkt från

9 kronor för år 1944 till 8 kronor 80 öre för år 1945.

Minskningen om 10,7 procent inträffade vid 1942 års taxering för en industrikommun

och var föranledd av den förut omnämnda avsättningen till

investeringsfond för ersättande av för krigslager. Nedgången i skatteunderlaget

från år 1941 utgjorde här 23,6 procent. Det må dock observeras, att

1941 års skatteunderlag var särskilt högt. 1942 års skatteunderlag låg i nivå

med 1940 års motsvarande siffra, som i sin tur låg 15 procent högre än år

1939. Skattetrycket för 1942 var 80 öre lägre än för 1941.

Utöver den förut omnämnda stegringen i skattetrycket för år 1939 inom

en industrikommun förekommer en stegring i skattetrycket endast i 3 av

ifrågavarande 15 fall. Stegringen i skattetrycket är i dessa 3 fall obetydlig. I

11 fall ha sålunda de nu undersökta fondavsättningarna icke lett till högre

total utdebitering inom kommunen.

Att flertalet av de fall, vilka uppvisa en stor sänkning av skatteunderlaget

på grund av fondavsättning, likväl visa stigande skatteunderlag i förhållande

till näst föregående års taxering synes i icke ringa omfattning sammanhänga

därmed att dels de största intrången i det kommunala skatteunderlaget

förekomma inom kommuner, där ett enda företags inkomster och åtgärder

betyda förhållandevis mycket för berörda skatteunderlag, dels dessa

företag vid avsättning till investeringsfonder redovisat stigande vinster som

motverkat skatteunderlagets hopkrympning genom fondavsättningar.

De fondbelopp, som enligt uppgifterna till 1945 års taxering kvarstodo vid

utgången av år 1944 (motsvarande beskattningsår), utgöra — som av det

förut sagda framgår — omkring 63 milj. kronor. Detta belopp kan lämpligen

jämföras med den s. k. investeringsreserven för budgetåret 1945/46. De

sakkunniga ha erinrat om att den däri ingående s. k. allmänna reserven, som

upplagts med tanke på den efter kriget befarade arbetslösheten, innefattar

anläggningsarbeten och anskaffningar för en total kostnad av omkring 790

milj. kronor och den s. k. särskilda grovarbetsreserven dylika arbeten för

omkring 240 milj. kronor (jfr proposition nr 265/1945 s. 5).

De sakkunniga ha infordrat yttranden från länsstyrelserna m. fl. angående

erfarenheterna av lagstiftningens hittillsvarande

tillämpning. Efter redogörelse för dessa yttranden ha de sakkunniga

anfört följande:

Av den verkställda statistiska undersökningen framgår, alt avsättning till

konjunkturinvesteringsfonder och investeringsfonder förekommit i förhållandevis

liten omfattning. Om orsakerna härtill dela sig meningarna. I de remissyttranden,

som inkommit bil de sakkunniga, åberopas såsom förklaring

härtill väsentligen

att de skattskyldiga icke ägt kännedom om författningsbestämmelserna,

att bestämmelserna varit invecklade och svårtillämpade,

att de skattskyldiga i första hand utnyttjat andra möjligheter till reserveringar,

att avsättningsreglerna varit för snävt avgränsade med hänsyn till behovet,

samt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

att ovissheten huruvida och när fond må tagas i anspråk liksom risken

för efterbeskattning och räntepåföring, om tillstånd till ianspråktagande ej

lämnas, kunnat hämma avsättningarna.

Även i fråga om lagstiftningens betydelse, i den mån den blivit tillämpad,

äro omdömena skiftande. Å ena sidan har gjorts gällande, att lagstiftningen

haft fördelaktiga verkningar för det enskilda näringslivet och utgjort ett

instrument som, mera allmänt utnyttjat, kunnat befordra en konjunkturutjämning.

Å andra sidan har hävdats, att lagstiftningen hittills icke fått någon

konjunkturutjämnande verkan utan väsentligen lett till en friare avskrivning

och att dess verkningar först kunna närmare bedömas under en lågkonjunktur.

Vad beträffar fondavsättningarnas inverkan på skatteunderlaget kan sägas,

att denna i stort sett varit obetydlig.

I samband med behandling av frågan, huruvida de nuvarande provisoriska

bestämmelserna borde ersättas med ny lagstiftning, ha de sakkunniga framhållit,

att resultatet av den verkställda undersökningen icke finge överskattas.

Den nuvarande försökslagstiflningen hade endast varit i tillämpning under

ett fåtal år och därtill under år som varit starkt präglade av de av kriget

föranledda förhållandena, vilka i huvudsak medfört en delvis starkt utpräglad

högkonjunktur. Den ringa omfattningen av fondavsättningarna kunde

tyda på att de skattskyldiga som beretts denna förmån ej ansett den vara av

särskilt värde eller fylla något mera markerat behov, men även i detta avseende

torde tidsförhållandena ha spelat in. Det vore icke uteslutet utan snarare

sannolikt att det förhållandet att avdrag för avsättning till fond icke

medgivits i den krisbetonade lagstiftningen om krigskonjunkturskatt, verkat

hämmande i fråga om både antalet avsättningar och dessas storlek. Det torde

för övrigt kunna antagas, att om lämpliga ändringar genomfördes i lagstiftningen

dessa komme att medföra, att avsättningsmöjligheterna utnyttjades

i ökad omfattning.

Såsom en sammanfattande redogörelse för bristerna i nuvarande

lagstiftning ha de sakkunniga framhållit, att samhällets önskemål

att draga in den enskilda företagsamheten i strävandena att åstadkomma

jämnare konjunkturer icke syntes ha blivit tillgodosett på bästa sätt genom

gällande lagstiftning, samt vidare anfört:

Det framstår sålunda som en brist, att fondavsättningarnas storlek äro begränsade

efter ganska schematiska regler för varje slag av avsättning utan

möjlighet till undantag, där sådant av särskilda skäl är påkallat och utan

olägenhet kan ske.

En annan nackdel är, att den i nuvarande lagstiftning angivna tidrymden

av sex år, inom vilken fonden må tagas i anspråk, är alltför kort för att medgiva

tillfredsställande avsättningar för större investeringsföretag och än

mer för dessas utförande.

Det är vidare en svaghet att fonden endast må användas för på förhand

bestämt ändamål. Efter del avsättningen skedde kunna nämligen förhållandena

vara så förändrade att medlens ianspråktagande för annat ändamål

påkallas av arbetsmarknads- eller andra vägande skäl.

I formellt hänseende äro de nuvarande bestämmelserna svåröverskådliga

och i vissa avseenden svårtillämpliga. Särskilt är efterbeskattningsförfarandet

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

23

besvärligt i sin nuvarande utformning. Risken för en beskattningsåtgärd av

nuvarande utformning torde avhålla många skattskyldiga från avsättning.

Det framstår därjämte som en stor svaghet i det nuvarande systemet att

samhällsorganen icke äga möjlighet att följa de skattskyldigas olika åtgärder

i fråga om fonderna. Nämnda förhållande framträder särskilt, när det

gäller att bedöma frågor om tillstånd att taga i anspråk investeringsfond. Sådana

frågor måste för närvarande avgöras utan närmare kännedom om

fondavsättningarnas omfattning, vilket medför, att verkan av ett beslut blir

svårbedömd ur arbetsmarknadssynpunkt. Att tillstånd till fonds ianspråktagande

skall lämnas av Kungl. Maj:t efter tämligen generella regler medför

för övrigt, att bedömandet icke kan närmare anknyta till förhållandena för

de särskilda företagen på olika orter eller inom skilda branscher. Samhället

saknar för övrigt möjlighet att ur arbetsmarknadssynpunkt utöva kontroll

över sättet för fondernas ianspråktagande. Den kontroll, som utövas genom

beskattningsnämnderna, är av huvudsakligen formell beskaffenhet. Genom

nu angivna förhållanden blir den kon junkturu t jämnande effekten av mindre

värde.

En nackdel är slutligen att vid underlåtenhet att begagna erhållet tillstånd

till fonds ianspråktagande efterbeskattning inträder först sedan tidsfristen

för fondens användande — i regel sex år —- gått till ända. Möjligheterna att

få i gång arbeten vid en given tidpunkt försvagas härigenom.

Den nuvarande lagstiftningen torde sålunda icke vara tillfredsställande

anpassad efter arbetsmarknadens krav och de enskilda näringsidkamas

rimliga önskemål.

Den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder.

De sakkunnigas förslag innebär, att följande slag av investeringsfonder

skola finnas nämligen

1) investeringsfond för byggnader,

2) investeringsfond för inventarier,

3) investeringsfond för varulager, samt

4) investeringsfond för arbeten i gruva.

Investeringsfonder för ersättande av förkrigslager samt för fartyg skola

sålunda ej längre förekomma.

Den föreslagna lagstiftningen avses skola vara permanent och avsättning

skall kunna ske varje år från det förordningen trätt i kraft. Fondmedel skola

för att undgå beskattning tagas i anspråk inom tio år från det år då avsättningen

skett. Den nu gällande tidsperioden för investeringsfonds ianspråktagande

har sålunda utsträckts med fyra år. Dessutom skall Kungl. Maj:t

enligt förslaget kunna medgiva, att perioden ulsträckes med ytterligare fem

år (till sammanlagt 15 år).

Enligt förslaget skall varje svenskt aktiebolag och varje svensk ekonomisk

förening kunna erhålla avdrag för avsättning till investeringsfond. Avdragsrätten

är sålunda icke — som nu beträffande flertalet avsättningar är fallet

— inskränkt till aktiebolag eller förening med rätt till fri avskrivning. Däremot

föreslås avdragsrätten liksom nu inskränkt till avsättningar i förvärvskällan

rörelse.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Avdrag för avsättning skall genomgående få ske med högst 20 procent av

årsvinsten med tillägg, därest årsvinsten för beskattningsåret överstiger medeltalet

av vinsterna för de två näst föregående beskattningsåren, av hälften

av det överskjutande beloppet. Avdraget må dock utgöra högst trettiofem

procent av senaste årsvinst. Kungl. Maj:t skall emellertid i vissa fall kunna

medgiva, att högre avdrag må åtnjutas. De sålunda stadgade maximibeloppen

avses skola gälla, oavsett om fråga är om avsättning till en eller flera fonder,

och begränsningen avser sålunda icke som enligt gällande bestämmelser

varje fond för sig. Den nuvarande spärren med hänsyn till aktiekapital har

helt slopats.

Beträffande rätten att disponera fondmedel innebär de sakkunnigas förslag

följande.

Investeringsfond för byggnader, som enligt gällande bestämmelser endast

får användas till avskrivning å »byggnader som uppförts under samma beskattningsår»,

skall enligt förslaget få tagas i anspråk för avskrivning av

»kostnader för ny-, till- eller ombyggnad» samt för bidrag till bostadsbyggande

för arbetare och vissa tjänstemän; sådant bidrag skall enligt föreslagen

ändring i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen även i viss utsträckning

vara skattefritt för mottagaren. Om särskilda skäl härför föreligga

skall Kungl. Maj:t enligt förslaget kunna medgiva, att fonden dessutom

får tagas i anspråk för avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande

av vatten- och avloppsledningar, iordningställande i övrigt av tomområde för

bebyggelse samt liknande arbeten (s. k. anläggningsarbeten).

Om särskilda skäl föreligga må Kungl. Maj:t enligt förslaget medgiva skattskyldig,

som själv eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, tillstånd

att taga investeringsfond för varulager i anspråk för reglering av kostnader

ämnade att förbättra avsättningen utomlands av varor, som den skattskyldige

tillverkar. Vidare föreslås, att Kungl. Maj:t eller myndighet som

Kungl. Maj:t bestämmer skall kunna lämna skattskyldig tillstånd att i vilket

fall som helst taga fond, som avsatts för visst ändamål, i anspråk för annat

i bestämmelserna om fonds ianspråktagande omförmält ändamål.

I övrigt överensstämma de föreslagna bestämmelserna om disposition av

fondmedel i huvudsak med de nuvarande.

Till investeringsfond gjorda avsättningar skola enligt förslaget stå under

tillsyn av statens arbetsmarknadskommission, som även skall föra register

över investeringsfonderna.

Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall, enligt

vad de sakkunniga föreslå, äga besluta att investeringsfond inom viss tid och

under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden påkallar, skall eller må

tagas i anspråk för sitt ändamål. Enligt förslaget skall Kungl. Maj:t sålunda

kunna bestämma icke blott att investeringsfond får utan även att den skatt

tagas i anspråk inom viss tid. Vidare innebär förslaget att Kungl. Maj:t skall

äga delegera sin bestämmanderätt i dessa hänseenden till annat organ. Därest

investeringsfond icke tages i anspråk i enlighet med härom meddelat beslut,

skall arbetsmarknadskommissionen kunna föreskriva, att fondavsättning

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

25

helt eller delvis skall återföras till beskattning. Förslaget innebär därjämte den

nyheten, att beslut om ianspråktagande av fond alltid skall kunna avse, icke

blott som nu i allmänhet är fallet, företag av alla slag eller av viss beskaffenhet

utan även visst eller vissa företag. Fråga om fonds ianspråktagande skall

kunna väckas förutom av arbetsmarknadskommissionen och den skattskyldige

även av vederbörande kommun och näringsorganisation.

Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk utan tillstånd eller har

arbetsmarknadskommissionen beslutat fondavsättnings återförande till beskattning,

skall beloppet icke som enligt gällande lagstiftning efterbeskattas

för det år då avdrag för avsättningen medgivits utan upptagas som skattepliktig

intäkt av rörelse för det beskattningsår, då fondmedlen återföras.

Till beloppet skall därvid läggas ränta efter 3 procent om året. Vidare skall

gälla, att nettointäkten av rörelse och den till kommunal inkomstskatt uppskattade

inkomsten av den ifrågavarande förvärvskällan vid återföringen

icke få upptagas lägre än den till beskattning återförda fondavsättningen

jämte ränta. Rätten att göra avsättning till investeringsfond skall sålunda icke

kunna användas till täckande av förlust ett år genom överförande av inkomst

från annat år. Ha fondmedel ej fått tagas i anspråk under den därför

bestämda tiden, skola de på samma sätt återföras till beskattning så fort

denna tid gått till ända. Därvid skall liksom nu ränta beräknas efter 2 procent

om året. Detsamma gäller om skattskyldig trätt i likvidation, därvid

återförandet skall ske för det beskattningsår, varunder likvidationen ägt

rum.

De sakkunniga ha till en början angående behovet av den föreslagna

nya lagstiftningen anfört följande:

Fn given förutsättning för en fortsatt lagstiftning om investeringsfonder

är, att man även i framtiden har att räkna med konjunkturväxlingar inom

näringslivet.

Att man bör räkna med dylika växlingar torde vara klart redan av det förhållandet,

att vårt lands näringsliv och särskilt vissa delar av den svenska

industrien är i betydande utsträckning beroende av import och export. Den

konjunkturkänslighet, som följer av detta beroende, har med styrka framträtt

under de sistförflutna krisåren, då svårigheter i fråga om landets export

i förening med brist inom landet på vissa betydelsefulla importvaror —

exempelvis kol, byggnadsjärn, gummi och vissa kemikalier — medfört rubbningar

i den normala produktionen. Under den närmaste efterkrigstiden

torde man kanske, sedan de första svårigheterna efter vapenstilleståndet

övervunnits, ha att räkna med eu speciell konjunkturvåg, då de under kriget

tömda lagren skola påfyllas samt eftersatta reparations-, byggnads- och

anläggningsarbeten inom landet och återuppbyggnadsarbeten i de krigshärjade

länderna utföras. Sedan denna speciella konjunktur gått till ända, torde

man kunna räkna med konjunkturväxlingar av mera normal typ.

Det är icke möjligt för samhället att i alla avseenden förutse den framtida

utvecklingen på det ekonomiska området och dess återverkan på arbetsmarknaden.

Den framtida konjunkturutvecklingen kan i bästa fall överblickas

endast i begränsad omfattning och för kortare tid. Nämnda förhållanden

ävensom övriga erfarenheter från tidigare kriser visa angelägenheten av att

samhället i god lid planlägger åtgärder för och därigenom har god beredskap

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

vid nedgående konjunkturer. När det gäller att använda investeringsfonder

såsom ett medel för arbetslöshetens bekämpande och uppnående av jämnare

produktionsförhållanden, sammanfaller problemställningen delvis med den

aktuella uppgiften att åstadkomma god beredskap för försämrade konjunkturlägen.

Här må erinras om den s. k. investeringsreserven, som av Kungl.

Maj:t framlagts för och godkänts av riksdagen.

Då konjunkturutjämningen är en angelägenhet av särskild vikt och lösandet

av detta problem inrymmer betydande svårigheter, torde varje möjlighet,

som kan lämna ett lämpligt bidrag till frågans lösning, böra tillvaratagas. En

genom fondavsättning tillskapad möjlighet att hålla näringslivet i gång under

lågkonjunktur i större utsträckning än vad eljest skulle vara fallet bör

vara ett gott bidrag till de åtgärder, som i övrigt vidtagas för att möta en

kommande depression, och ett komplement till eller en grund för en för dylika

situationer genom det allmännas försorg upplagd investeringsreserv. Det

bör här vara av särskilt värde, att företagarna under en depressions första

skede kunna sysselsätta sina anställda, så att nödigt rådrum för vidtagande

av andra erforderliga, depressionen motverkande åtgärder därigenom vinnes.

Den med avsättning till investeringsfond förenade skatteförmånen bör under

högkonjunkturer av mera normal beskaffenhet vara ägnad att stimulera

företagarna till konjunkturutjämnande åtgärder, vilka eljest icke skulle vidtagits

eller i varje fall ej vidtagits å härför lämplig tidpunkt.

En fördel med fonderna är vidare att deras ianspråktagande även indirekt

kan påverka näringslivet i gynnsam riktning. Denna effekt är i vissa fall

påtaglig. Byggandet av bostäder och fabriker sprider sålunda sina indirekta

verkningar inom vida grenar av näringslivet. Även andra investeringar kunna

medföra dylika verkningar.

För en fortsatt lagstiftning talar vidare det förhållandet, att det enskilda

näringslivet genom investeringsfonderna mera medvetet dragés in i de samhälleliga

strävandena för jämnare konjunkturer. Härigenom vinnes bl. a. den

fördelen, att vissa åtgärder för motverkande av arbetslöshet komma att omhänderhavas

av företag, vilka hava tillgång till för investeringsuppgiften skolad

och erfaren teknisk och administrativ personal.

På grund av vad de sakkunniga nu anfört och då några mera framträdande

olägenheter icke visat sig av den nuvarande försöksanordningen äro de sakkunniga

av den uppfattningen, att de möjligheter till konjunkturutjämning,

som en lagstiftning om investeringsfonder inrymmer, ej nu böra prisgivas.

En förutsättning för gynnsamma verkningar av en fortsatt lagstiftning är

emellertid, dels att densamma vinner anslutning från företagarnas sida och

dels att de samhälleliga önskemålen om konjunkturutjämning behörigen

tillgodoses.

Beträffande frågan huruvida en fortsatt lagstiftning borde

givas permanent karaktär eller ej ha de sakkunniga framhållit,

att skillnaden mellan dessa alternativ ej torde vara alltför framträdande, då

en försökslagstiftning kunde förlängas och en permanent sådan bringas att

upphöra. De sakkunniga hade stannat för att förorda en permanent lagstiftning

men det vore, särskilt med hänsyn till den ringa erfarenheten av den

hittills gällande lagstiftningen, angeläget att verkningarna av den nya lagstiftningen

följdes och att härav föranledda åtgärder i fråga om lagstiftningens

fortbestånd och utformning sedermera vidtoges.

De sakkunniga ha vidare framhållit, att en mera permanent lagstiftning

icke kunde anses motiverad om ej genom densamma ett tillfredsställande bi
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

27

drag vunnes till den konjunkturutjämning som eftersträvades. Systemet måste

bliva eu drivfjäder för företagarna att under lågkonjunktur i lämplig utsträckning

sätta igång arbeten, som eljest icke skulle kommit till utförande eller

i varje fall icke skulle kommit till utförande vid den ur det allmännas synpunkt

lämpligaste tidpunkten. För att nå den konjunkturutjämnande effekten

borde man söka uppnå ökad anslutning till systemet, och ett fortsatt lagstiftningsarbete

borde därför inriktas på att undanröja eller motverka orsakerna

till att gällande lagstiftning icke kommit i mera allmänt bruk. För att nå

detta mål borde man söka få till stånd en smidig samverkan mellan allmänna

och enskilda intressen. De sakkunniga ha vidare anfört:

En dylik samverkan bör underlättas därav att det som regel på längre

sikt icke föreligger något motsatsförhållande mellan de allmänna och de enskilda

intressena i fråga om konjunkturutjämningen. Flera storföretag hava

uppgjort eller uppgöra oberoende av gällande lagstiftning investeringsplaner,

som äro avsedda att genomföras, om rörelsen skulle behöva inskränkas.

Med hänsyn till det allmännas starka intresse av en så jämn sysselsättning

som möjligt inom näringslivet äro dylika strävanden i allmänhet förtjänta

av samhällets stöd. Genom lämpliga stödåtgärder bör man kunna räkna med

att konjunkturutjämnande åtgärder från enskilda företags sida komma att

vidtagas i långt större utsträckning än vad eljest skulle vara fallet.

Om anledningen till att investeringsfonder för ersättande av

förkrigslager och för fartyg slopats i förslaget ha de sakkunniga

anfört, att den ståndpunkt de intagit i fråga om behövligheten av en

lagstiftning om investeringsfonder endast hade avseende å sådana fonder,

vilka avsaltes för att tagas i anspråk under lågkonjunkturer. De sakkunniga

ha vidare anfört:

Båda de ifrågavarande fonderna fylla ett investeringsbehov, men detta är

av annan karaktär än vad som gäller i fråga om fonderna för motverkan avdepression,

eftersom beträffande förstnämnda slag av fonder vikt lagts vid

att investeringsverksamhet icke vidtages under den tid, då ifrågavarande

onormala förhållanden ännu råda. Detta syfte med lagstiftningen framträder

särskilt klart i fråga om investeringsfond för ersättning av förkrigslager.

Vid bedömandet av huruvida fonden för ersättande av förkrigslager skall

bibehållas eller ej torde man få utgå ifrån att det onormala försörjningsläget

inom en icke alltför avlägsen framtid kommer att efterträdas av mera normala

förhållanden. Skulle i en framtid försörjningsläget åter bliva av krisartad

beskaffenhet, torde i anledning härav påkallade åtgärder först då böra

vidtagas. Åtgärder för bekämpande av speciella krisförhållanden böra nämligen

icke ha plats i en för mera normala förhållanden avsedd lagstiftning.

Ur dessa synpunkter synes det riktigast, att fonden för ersättande av lörkrigslager

bringas att upphöra, så snart förhållandena det medgiva.----

I fråga om fartygsfonderna ligger frågan måhända något annorlunda till

med hänsyn till lagstiftningens dubbla syfte. Det kan vara föremål för tvekan,

om och när handelsflottan vuxit och utvecklats på sådant sätt, att det behov,

som den provisoriska lagstiftningen syftar till, blivit tillgodosett. Emellertid

böra fonder av denna typ icke hava plats i eu lagstiftning med huvudsaklig

uppgift all verka för konjunkturutjämning. Det särskilda investeringsbehov,

som fartygsfonderna avse att fylla, torde för övrigt i allt väsentligt kunna tillgodoses

genom de i vissa hänseenden vidgade möjligheterna att avsätta till

investeringsfond för inventarier, som de sakkunniga komma att föreslå. Fn
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung1. Maj:ts proposition nr 86.

ligt de sakkunnigas mening bör därför frågan även för fartygsfondema kunna

reduceras till ett spörsmål om tiden för anordningens upphörande.

De sakkunnigas förslag har i princip tillstyrkts i flertalet remissyttranden.

Ur yttrandena må följande här återgivas.

I det av kammarrätten avgivna yttrandet anföres:

De svängningar i de ekonomiska förhållandena, som uppkomma genom

perioder av uppsving och nedgång i konjunkturerna och därav iöljande förändringar

i medborgarnas möjligheter till sysselsättning och inkomstförvärv,

hava länge utgjort föremål för ingående studium, och allvarliga överväganden

hava förekommit rörande sätten att undanröja de ödesdigra verkningarna

av dessa konjunktursvängningar. Då dessa konjunkturfluktuationer

även i vårt land bruka bliva särskilt starkt framträdande i nedåtgående

riktning någon tid efter det att världsproduktionen omställts från

krigs- till f re ds hus b å 11 n i n g, är det givet, att statsmakterna nu i god tid

på allt sätt planera för att möta eventualiteten av en efter det senaste

kriget inträdande lågkonjunktur. En dylik konjunktur erbjuder ju den

skrämmande bilden av på en gång stigande utgifter för den sociala omvårdnaden

och sjunkande skatteunderlag. — — — De äldre investeringsförordningama

hava, enligt vad de sakkunniga visat, kommit till relativt

obetydlig användning. Om man på den avsedda vägen vill vinna ett värdefullt

medel till konjunkturutjämning, synes det alltså vara ofrånkomligt att

revidera ifrågavarande lagstiftning i sådan riktning, att den för vederbörande

skattskyldiga innefattar tillräckliga förmåner för att locka till avsättningar

till investeringsfond. Å andra sidan kunna statsmakterna icke skänka de

skattskyldiga större förmåner än som ur det allmännas synpunkt svara mot

syftet av lagstiftningen. Kammarrätten saknar emellertid anledning att i

detta sammanhang närmare ingå på frågan om det remitterade förslaget

innefattar en på alla punkter tillfredsställande avvägning mellan dessa båda

intressen. Då det dock enligt kammarrättens mening finnes grundad anledning

att tro, att det av de sakkunniga utarbetade förslaget i ämnet kan komma

att i ej obetydlig grad verka i riktning mot den utjämning av konjunkturen,

som framträder såsom ett i en nära liggande framtid viktigt samhällsintresse,

tvekar kammarrätten ej att tillstyrka införandet av sådana skattelättnader,

som i enlighet med förslagets huvudgrunder innebära ett sammanförande

och ett anteciperande av avdragsrätten för vissa en rörelse åvilande

omkostnader, vilken avdragsrätt egentligen belöper på ett eller flera senare

beskattningsår.

En oavvislig förutsättning för att en konjunkturutjämnande effekt skall

uppnås är emellertid, att avsättningarna göras under högkonjunktur och att

investeringarna verkställas under vikande konjunkturer eller lågkonjunktur.

Förslaget synes innefatta tillräckliga garantier för att investering kommer

till stånd vid en ur det allmännas synpunkt lämplig tidpunkt. Men varken

den gällande eller den föreslagna lagstiftningen upptager någon bestämmelse

av beskaffenhet att hindra fondavsättningar i tider, då det ur det allmännas

synpunkt vore lämpligare, att medlen konnne till omedelbar användning för

avsett syfte än att de fonderades. Därtill kommer, att det icke synes föreligga

något hinder för företag, som har för avsättning tillgängliga medel, att

å ena sidan vägra efterkomma myndighets direktiv att investera avsatta medel

och såsom följd härav till beskattning upptaga de avsatta medlen, men å

andra sidan på nytt avsätta ett belopp, som mer eller mindre svarar mot det

till beskattning upptagna. Skulle någon åtgärd i anledning av det nu anförda

anses påkallad, torde detta till äventyrs kunna ske genom en föreskrift,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

29

varigenom Kungl. Maj:t tillägges befogenhet att bestämma, att avsättningar

under visst eller vissa år eller under vissa förhållanden icke få företagas. En

sådan föreskrift kunde betingas — förutom av konjunkturutjämningshänsyn

— även av omsorg om det kommunala skatteunderlaget. Det förefaller nämligen

icke uteslutet, att för någon enstaka kommun betydande fondavsättningar

i tider av sjunkande skatteunderlag kunde få betänkliga konsekvenser.

Kammarrätten ifrågasätter till sist om icke, med hänsyn till att den föreslagna

lagstiftningen vore avsedd att få permanent karaktär, i såväl kommunalskattelagen

— eventuellt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

•— som taxeringsförordningen borde givas åtminstone en

allmän hänvisning till ifrågavarande lagstiftning.

Statskontoret förklarar sig dela de sakkunnigas uppfattning, att en genom

fondavsättning tillskapad möjlighet att hålla näringslivet i gång under lågkonjunktur

borde vara ett gott bidrag till de åtgärder, som i övrigt vidtoges

för mötande av en depression, och tillstyrker därför att de nuvarande provisoriska

författningarna i ämnet ersättas med en lagstiftning av mera permanent

karaktär.

Fullmäktige i riksbanken biträda i princip det framlagda förslaget, som i

förhållande till nu gällande bestämmelser innebure en värdefull förenkling

och tillgodosåge de syften lagstiftningen avsåge.

Statens arbetsmarknadskommission anser investeringsfonder av ifrågavarande

slag vara av värde som ett komplement till den statliga och kommunala

investeringsreserven och biträder därför de sakkunnigas uppfattning, att nuvarande

provisoriska lagstiftning borde ersättas av en permanent sådan. De

sakkunnigas förslag — innebärande bland annat uppmjukning av reglerna

beträffande fondavsättningarnas storlek, möjlighet för skattskyldig att efter

särskild prövning taga fond i anspråk för annat ur arbetsmarknadssynpunkt

önskvärt avsättningsberättigat ändamål än det ursprungligen avsedda samt

förlängning av den tidsfrist, inom vilken fond finge tagas i anspråk — kunde

antagas skapa förutsättningar för en ökad anslutning från företagarnas sida.

Länsstyrelsen i Stockholms län har intet att erinra mot att lagstiftningen

om investeringsfonder reglerades i huvudsaklig överensstämmelse med det

framlagda förslaget, som innebure en förbättring — särskilt med avseende å

den praktiska tillämpningen — i förhållande till nuvarande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Blekinge lön finner det synnerligen önskvärt, att den nuvarande

provisoriska lagstiftningen om investeringsfonder på sätt de sakkunniga

föreslagit ersättes med ny lagstiftning av permanent natur, utvidgad

till att omfatta avsättningar till bostadsbyggande in. in. Förslaget aktualiserade

dock eu del andra taxeringsspörsmål, i synnerhet som den nuvarande

begränsningen till företag med fri avskrivning slopades. Det syntes sålunda

vara nödvändigt att frågorna om värdering av varulager och beskattning av

återvunna värdeminskningsavdrag vid försäljning av vissa fastigheter snarast

bleve lösta.

Länsstyrelsen i Örebro län tillstyrker principiellt den föreslagna lagstiftningen

och anför vidare:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

En av förutsättningarna för att denna lagstiftning skall få avsedd verkan

är givetvis att avsättningar till investeringsfonderna komma till stånd i större

utsträckning än vad som hittills varit fallet. I detta avseende bör måhända

beaktas, att så länge möjligheter till skattefria reserveringar i form av nedskrivningar

å varulager och inventarier finnas, de skattskyldiga torde i första

hand begagna sig härav för vinstutjämning mellan olika år. I den mån en

restriktivare lagstiftning beträffande varulagervärdering införes, komma måhända

avsättningar till investeringsfonder att bliva mera lockande.

De sakkunniga synas i allt väsentligt hava tillmötesgått näringslivets önskemål

beträffande bestämmelser, som reglera avsättningarnas ändamål och

storlek. Detsamma gäller även den tidsrymd, under vilken fonderna, därest

de icke tagas i anspråk, få kvarstå obeskattade hos företagen. Länsstyrelsen

finner de bestämmelser, som de sakkunniga föreslå i dessa avseenden, i stort

sett väl avvägda och ändamålsenliga.

Länsstyrelsen ifrågasätter slutligen, om ej den ursprungliga benämningen

konjunkturinvesteringsfonder borde bibehållas, då de föreslagna fonderna

uteslutande hade till ändamål att verka för konjunkturutjämning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län tillstyrker, att gällande lagstiftning göres

permanent samt utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

Länsstyrelsen framhåller därjämte följande:

Den nu gällande lagstiftningens angående investeringsfonder syftemål kan

i korthet sägas vara att uppmuntra till vissa ur det allmännas synpunkt

gagneliga åtgärder från de enskildas sida. Vid sådant förhållande torde erinringar

mot en fortsatt och utvidgad lagstiftning kunna framställas endast

om det visat sig att det allmännas, framför allt de kommunala menigheternas,

berättigade anspråk på största och möjligast jämna skatteunderlag lidit avbräck

eller det kan befaras att sådana olägenheter i framtiden skola förekomma.

Enligt länsstyrelsens mening visar de sakkunnigas undersökning

om gällande lagstiftnings inverkan på det kommunala skatteunderlaget, att

detta endast i undantagsfall genom avsättningar till investeringsfond minskats

i en omfattning, som är ägnad väcka betänkligheter. Därest ändring av den

kommunala indelningen kommer till stånd —■ vilket av länsstyrelsen i annat

yttrande förordats — torde man kunna förvänta, att olägenheterna för kommunernas

vidkommande av en utvidgning av lagstiftningen bliva ännu

mindre.

Jämväl länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands,

Västmanlands, Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län tillstyrka

i princip de sakkunnigas förslag, sistnämnda länsstyrelse dock under

framhållande av att den föreslagna lagstiftningen liksom den nuvarande vore

ägnad att ingiva vissa betänkligheter ur taxeringsteknisk synpunkt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker de sakkunnigas förslag utom såvitt

angår avsättning till investeringsfond för varulager. Med bortseende från avsättningar

till investeringsfond för ersättande av förkrigslager uppginge avsättningarna

till endast 72,3 milj. kronor, vilka sålunda borde medräknas då

det gällde att bedöma betydelsen av en lagstiftning om investeringsfonder motiverad

ur konjunkturutjämningssynpunkter. Uppenbarligen skulle, för att en

mera påtaglig konjunkturutjämnande effekt skulle ha ernåtts, investeringar av

en helt annan storleksordning ha erfordrats. Den viktigaste orsaken till att lag
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nrS6.

31

stiftningen ej tillämpats i större utsträckning vore måhända att söka i det förhållandet,

att de kategorier skattskyldiga, varom här vore fråga, enbart genom

att utnyttja den fria lagervärderingen och rätt till fri avskrivning å maskiner

och inventarier i allmänhet haft möjlighet att i önskvärd utsträckning reglera

sina vinster. Att denna möjlighet funnes kunde i väsentlig grad antagas ha den

effekten, att ej heller den nu föreslagna lagstiftningen i mera avsevärd utsträckning

komme att utnyttjas. Därest inskränkningar skulle komma atl

göras i rätten till fri lagervärdering och fri avskrivning å maskiner och inventarier

vore det å andra sidan sannolikt att intresset för den föreslagna

lagstiftningen skulle komma att öka. — Med hänsyn till företag, som ej hade

fri avskrivning å maskiner och inventarier, samt dessa nyttigheters nära sammanhang

med byggnader kunde det vara motiverat alt trots det förut anförda

tillåta avsättning till investeringsfond för inventarier, vilket däremot knappast

vore fallet beträffande avsättning till investeringsfond för varulager.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:

Då förslaget till förordning angående konjunkturinvesteringsfonder behandlades

vid 1938 års riksdag uttalade riksdagens bevillningsutskott farhågor

för att denna lagstiftning skulle medföra en alltför långtgående minskning

i vissa kommuners beskattningsunderlag. Även det nu framlagda förslaget

kunde tänkas ge anledning till liknande farhågor. Såvitt styrelsen förstår

tala emellertid åtskilliga omständigheter för att riskerna med en sådan

lagstiftning icke kunna vara särskilt stora för kommunerna. Av utredningen

framgår sålunda, att omfattningen av den hittillsvarande fonderingen varit

ganska ringa och att kommunernas beskattningsunderlag endast i rena undantagsfall

mera kännbart rönt inflytande av lagstiftningen. I sakens natur

torde ligga, att inrättandet av fonder av här ifrågasatt slag icke blir aktuellt

i andra fall än då företagen gå med så betydande vinst att de kommuner,

inom vilka företagen äro belägna, ändå erhålla tillräckliga beskattningsunderlag.

Också för kommunerna måste dessutom den konjunkturutjämnande

effekt, som dessa fonder få, bli av värde. Styrelsen tänker i detta sammanhang

särskilt på den föreslagna investeringsfonden för uppförande av bostäder

åt företagens arbetare och lägre tjänstemän, vilken torde kunna bli av

betydelse för lösandet av bostadsfrågan inom vissa av fonderna berörda

landskommuner. Enligt förslaget har vidare kommun, inom vilken företag

upplagt investeringsfond, tillagts rätt att hos den myndighet, som har att

bestämma när och hur fondmedlen skola användas, väcka fråga om deras

tagande i anspråk för avsett ändamål. Slutligen har i förslaget förutsatts, alt,

därest förslaget vunne statsmakternas bifall, verkningarna av lagstiftningen

i olika hänseenden och hland annat också med avseende på kommunernas

beskattningsunderlag skulle bliva föremål för fortlöpande kontroll. Med hänsyn

till de olika garantier, som uppställts för att motverka missbruk av den

här föreslagna avdragsrätten för aktiebolag och ekonomiska föreningar, och

då lagstiftningen under vissa förutsättningar synes kunna bli till fördel jämväl

för kommunerna, har styrelsen ansett sig böra lämna förslaget utan

erinran.

Ej heller styrelsen för svenska stadsförbundet har något att erinra mot

förslaget, vilket i princip tillstyrkes jämväl av taxcringsnämndsordförandcnas

riksförbund.

Handelskammaren i Götebory tillstyrker en lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Om lagstiftningen skulle er
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

hålla den praktiska betydelse som åsyftades, torde det framför allt vara

av vikt att bestämmelserna gjordes mera överskådliga och lättillgängliga än

vad som varit förhållandet i fråga om den hittills gällande provisoriska lagstiftningen.

I detta avseende syntes de sakkunniga genom reglernas sammanförande

till en författning och även genom de särskilda reglernas klarare

avfattning ha åstadkommit väsentliga förbättringar.

Skånes handelskammare anför:

Såsom de sakkunniga framhållit kan en mera permanent lagstiftning om

investeringsfonder icke anses motiverad, med mindre densamma i sin praktiska

tillämpning ger ett tillfredsställande bidrag till en eftersträvad konjunkturutjämning.

Av tidigare gjorda erfarenheter torde jämväl vara klart, att,

då denna lagstiftning hitintills endast fått begränsad tillämpning, detta mindre

berott på bristande reella förutsättningar än på lagstiftningens egen i

många avseenden otillfredsställande utformning. Genom den nu föreslagna revisionen

synes emellertid dessa brister, utan eftersättande av lagstiftningens

konjunkturutjämnande syftning, på ett förtjänstfullt sätt ha blivit undanröjda.

Enligt handelskammarens mening torde därför kunna antagas, att lagstiftningen

i nu föreslagen form vid en smidig tillämpning skall vinna avsedd ökad

anslutning samt jämväl i övrigt motsvara sitt ändamål. För egen del anser

sig handelskammaren sålunda kunna biträda de sakkunnigas förslag i förevarande

skick.

Kooperativa förbundet anser önskvärt, att möjlighet till fortsatt fondbildning

bibehölles på sätt de sakkunniga föreslagit, enär medel uppsamlade under

högkonjunktur säkerligen kunde bidraga till mildrande av en efterföljande

ekonomisk depression, om medlen då på lämpligt sätt användes till

nya investeringar. Inom kooperativa förbundet och dess dotterbolag hade

konjunkturinvesteringsfonder respektive investeringsfonder avsatts till ett

sammanlagt belopp av 2,4 milj. kronor för byggnader och 4,85 milj. kronor för

inventarier och varulager. Av dessa fonder hade de för byggnader tagits i

anspråk med allenast 96 000 kronor under det att övriga fondmedel ännu

icke använts.

Näringslivets representanter i övrigt ha icke haft några principiella erinringar

att framföra mot förslaget, med undantag dock för Sveriges redareförening,

som anför:

De sakkunniga hava framhållit, att, då fartyg äro att hänföra till inventarier,

de föreslagna bestämmelserna om investeringsfond för sagda ändamål

torde bliva av betydelse även för rederinäringen och för sysselsättningen inom

vår varvsindustri. Enligt föreningens mening hava de sakkunniga vid utformningen

av sitt förslag uteslutande utgått från vad som i nu förevarande

hänseende kan anses vara lämpligt och ändamålsenligt för industri- och handelsföretag.

Rederinäringen skiljer sig emellertid i mycket väsentliga hänseenden

från andra näringsgrenar. Inom denna näring växla sålunda konjunkturerna

starkare än inom flertalet andra näringsgrenar, en omständighet

som medför, att rederiföretagens årsresultat äro mycket ojämna. Sistnämnda

företag äro i hög grad beroende av prisutvecklingen på den internationella

fraktmarknaden. Detta gäller även om tonnagepriserna. Ett rederiföretag

måste därför alltid räkna med, att en del av dess vinster under goda år måste

användas för att täcka en viss begränsad del av driftskostnaderna under en

efterföljande lågkonjunktur, exempelvis avskrivningar för värdeminskning

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

33

å fartyg. I förhållande till flertalet andra slag av rörelse är rederirörelsen av

mycket riskfylld natur. Såvitt angår flertalet rederier representera fartygen

ett mångfaldigt större värde än anläggningstillgångarna för andra slag av

företag. Då fartygen i regel ej kunna effektivt drivas mer än cirka 20 år samt

fartygskonstruktionema numera undergå snabba förändringar och kravet

å ökad hastighet på fartygen ständigt växer, måste rederierna i mån så ske

kan för att behålla sin konkurrenskraft årligen reservera stora belopp för

anskaffning av ersättningstonnage. Under kriget har visserligen nyanskaffning

ägt rum i stor utsträckning såsom ersättning särskilt för förlorat större

linjetonnage. Återväxten av det mindre tonnaget, särskilt tramptonnaget, har

emellertid ej kunnat ske i tillnärmelsevis erforderlig utsträckning, beroende

på bland annat de höga anskaffningskostnaderna och de långa leveranstiderna.

Uppmärksammas må, att sedan år 1039 det för den europeiska farten disponerade

svenska tonnaget nedgått från cirka 717 000 d.w.ton till i runt

tal 580 000 d.w.ton eller med cirka 20 %>. Detta gäller bl. a. om det medelstora

tonnaget, som hör till den för vårt lands råvaruförsörjning så betydelsefulla

trampfarten. Att märka är vidare, att nyanskaffning av tonnage under

kriget ej kunnat ske för den normala avgången av fartyg på grund av förslitning

eller till följd av behovet av handelsflottans modernistering. De

fartyg, som under kriget varit sysselsatta utanför den s. k. skagerackspärren

utan möjligheter till erforderlig översyn och reparation, hava i hög grad

minskat i värde och denna omständighet kommer att framtvinga behovet

av en snabbare förnyelse eller i varje fall att åsamka rederierna stora kostnader

för dessa fartygs iståndsättande i fullt driftdugligt skick. För de ändamål,

som nu berörts, nödgas rederierna i stor utsträckning disponera en

stor del av sina vinstmedel.

Under normala tider gäller, alt rederierna tillämpa den principen, att de

av vinstmedlen under goda år reservera medel för tonnagets förnyelse samt

därefter låta verkställa nybyggnader vid varven, då dessa hava mindre tillgång

på arbete och i följd härav kunna utföra nybyggnaderna till billigare

priser. Vad särskilt angår tramprederierna äro deras ekonomiska förutsättningar

i regel sådana, att de ofta icke kunna bygga nya fartyg utan nödgas

inköpa secondhand-tonnage. Då enligt det föreliggande förslaget avsättning

till investeringsfond för inventarier ej torde få tagas i anspråk för inköp

av ett redan färdigt fartyg, hava sistnämnda rederier i allmänhet ej någon

nytta av att avsätta medel till eu investeringsfond för inventarier. Särskilt

med hänsyn till att vi behöva komplettera vår handelsflotta beträffande det

medelstora tramptonnaget, anser föreningen nödvändigt att sådan ändring

vidtages i författningsförslaget, att rederier äga rätt att använda investeringsfond

för inventarier till inköp av secondhand-tonnage.

Av vad föreningen ovan anfört framgår, att de sakkunnigas förslag icke

innefattar en för rederierna ändamålsenlig lösning av frågan om rätt att göra

avsättningar till investeringsfond för anskaffning av tonnage. Förutsättningen

för att denna lagstiftning skall bliva till gagn för rederinäringen är sålunda,

att förslaget omarbetas i erforderliga delar med beaktande av de särskilda

förhållanden, som gälla för denna näringsgren. Med hänsyn till de stora

kostnaderna även under normala förhållanden för nyanskaffning av tonnage,

är det nödvändigt, att rederierna äga rätt att årligen avsätta större belopp

än som gäller för andra näringsförclag. I varje fall böra, med hänsynstagande

till de ojämna årsresultaten för rederierna, dessa vara berättigade att under

en tioårsperiod avsätta sammanlagt så stort belopp, som motsvarar det belopp,

som enligt förslaget skall få avsättas under sagda period. Fn sådan regel

skulle visserligen medföra, att ett rederi under år med gott vinstresultat

finge avsätta ett större belopp än som nu föreslås för varje särskilt år, men

liihtmg till riksdagens protokoll l!H7. I samt. AV SO. it

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

detta skulle till följd av den av föreningen föreslagna spärregeln icke leda till

att rederierna beredas en större förmån än andra företag.

Därest de av föreningen föreslagna ändringarna anses innebära alltför

stora avvikelser från de sakkunnigas principiella grunder för den ifrågavarande

lagstiftningen, får föreningen hemställa, att särskilda bestämmelser

införas i fråga om rederiföretags rätt till avsättning till investeringsfond för

fartyg.

Kommerskollegium tillstyrker, att en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse

med det framlagda förslaget komme till stånd. Den föreslagna

lagstiftningen torde i stort sett tillfredsställa av ämbetsverket tidigare framförda

önskemål om en enhetligare och mera konsekvent utformning av bestämmelserna

om investeringsfonder. Att avsättningar till dylika fonder hittills

varit av liten omfattning kunde bero på speciella förhållanden. Det

syntes emellertid vara av väsentlig betydelse för såväl företagen som det

allmänna att en konjunkturutjämning åstadkommes.

I anledning av redareföreningens yttrande framhåller kommerskollegium,

att det vore angeläget att beskattningsreglerna utformades så att rederiföretagen

kunde i önskvärd omfattning utnyttja sina nuvarande vinster för framtida

nybyggnader och reparationer, varför föreningens önskemål borde beaktas,

samt anför vidare:

I betraktande av de betydande växlingar som rederiernas årsresultat ofta

förete synes föreningens förslag om beräkning av avdrag för investeringsavsättningar

med skiftande årsbelopp inom ramen för längre tidsperiods (10

år) sammanlagda avsättningsbelopp vara välgrundat.---Slutligen vill

kollegium biträda redareföreningens hemställan att särskilda bestämmelser

måtte utfärdas om avsättning till investeringsfond för fartyg, därest här berörda

specialföreskrifter skulle anses falla utanför den nu tilltänkta författningens

ram. I

I ett par yttranden uttalas tvekan mot att giva den föreslagna

lagstiftningen permanent karaktär.

Länsstyrelsen i Gotlands län tillstyrker sålunda visserligen att förslaget

lägges till grund för lagstiftning men ifrågasätter — på grund av den begränsade

erfarenhet, som kunnat utvinnas med för närvarande rådande ordning

— om ej författningen borde givas tidsbegränsad giltighet intill dess

systemet med fondavsättningar vunnit en allmännare anslutning.

En liknande åsikt företrädes av länsstyrelsen i Kristianstads län. Förslaget,

åt vilket länsstyrelsen principiellt gåve sin anslutning, inrymde icke förvärvskällan

jordbruksfastighet, där ett starkt behov av modernisering i form

av nybyggnad och underhåll till betydande belopp förelåge och där åtgärder

kunde tänkas medverka till åsyftat resultat. Vidare syntes utredning angående

rätten till fri lagervärdering böra avvaktas. De sakkunniga hade slutligen

själva framhållit, att den föreslagna lagstiftningen i viss mån vore att

anse som en försökslagstiftning. Även en provisorisk lagstiftning begränsad

till ett visst antal år skulle med den utformning bestämmelserna fått i större

utsträckning än förut föranleda avsättningar till investeringsfonder och därigenom

tillgodose lagstiftningens syftemål. Vid senare överväganden om

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

35

fortsatt och permanent lagstiftning torde även större möjligheter förefinnas

att överblicka och taga ställning till konjunkturväxlingarna i näringslivet,

vilket vore en förutsättning för lagstiftning i detta ämne.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

En förutsättning för att avsättning till investeringsfonder skall ske i avsedd

omfattning är att företagen och den eller de statliga myndigheter, vilka

skola utöva tillsyn och besluta tidpunkten för och sättet för fonds ianspråktagande

komma att redan vid den första planläggningen beträffande fondens

användning uppnå ett förtroendefullt samarbete. Brister det härutinnan torde

lagstiftningen komma att bliva förfelad. Hur förhållandena härutinnan

kunna gestalta sig ävensom i vad mån investeringsfonders ianspråktagande

kommer att i mera betydelsefull utsträckning verka konjunkturutjämnande

är det emellertid nu icke möjligt att bedöma. Med hänsyn till de osäkra faktorer

som sålunda föreligga synes lagstiftningen böra göras provisorisk. Med

den motiveringen att en provisorisk lagstiftning kan förlängas och en permanent

sådan bringas att upphöra hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå

att lagen göres permanent. Denna de sakkunnigas motivering må väl vara

teoretiskt riktig men i praktiken torde det vara så att en provisorisk lag förlänges

först efter noggrann utredning om de verkningar densamma haft, medan

en permanent lag i regel får fortsätta att gälla även om densamma icke

är i allo tillfredsställande.

Ett par av de hörda myndigheterna ha uttalat betänkligheter mot

förslaget i dess helhet.

Lantbruksstyrelsen framhåller sålunda, att avsättningarna till investeringsfonder

hittills fått en relativt obetydlig omfattning, samt anför vidare:

Lantbruksstyr elsen vill särskilt understryka vikten av att anslutning från

företagarnas sida vinnes för lagstiftningens syfte. Erfarenheterna av den nuvarande

lagstiftningen syrnas visa, att företagarna i övervägande grad ställt

sig avvaktande om ej avvisande mot densamma. De samhälleliga intressena,

främst arbetareintressena, torde vara, att högkonjunkturen bibehålies så

länge som möjligt och att en eventuell lågkonjunktur får så ringa omfattning

s°m möjligt. Inrättandet av investeringsfonderna kommer givetvis att i sin

mån bidraga till ernåendet av dylika verkningar men torde också leda till

att anläggningar, som skola bekostas av dylika reserverade medel, bliva förhållandevis

dyra, under vissa förutsättningar dyrare än om de finge utföras

vid en ur företagsekonomisk synpunkt lämplig tidpunkt. De sakkunnigas

förslag till lagstiftning förefaller hava lagt tyngdpunkten på de samhälleliga

önskemålen. För tillgodoseende av dessa har investeringsfondernas ianspråktagande

gjorts mera beroende av allmänna organ och näringsorganisationer

än av fondägarens -— det vill säga den skattskyldiges — avsikter och önskemal.

Det vore förvånande, om de härvidlag föreslagna bestämmelserna vore

ägnade att främja den avsättning till investeringsfonder, som i sista hand är

avgörande för huruvida den föreslagna lagstiftningen får någon betydelse

eller ej.----

Lan t bruksst y reisen har, såsom framgår av det föregående, hyst betänkligheter,

huruvida den föreslagna lagstiftningen, så som den i förslaget utformats,

kan komma att la nagon större betydelse. Om den förutvarande mera

krisbetonade lagstiftningen skall ersättas med eu mera stadigvarande, torde i

varje fall eu sådan utformning böra väljas, att näringslivets män icke av
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:

Endast de av det senaste världskriget föranledda särskilda förhållandena

hava enligt länsstyrelsens uppfattning utgjort bärande skäl för gällande lagstiftning

om skattelättnader på grund av avsättningar till investeringsfonder.

Efter krigstillståndets upphörande synas emellertid övervägande skäl tala

mot en definitiv lagstiftning om rätt till avdrag för sådana avsättningar. Sålunda

skulle---en sådan lagstiftning som den föreslagna i stort sett

endast komma att gynna sådana företag, vilkas ekonomiska bärkraft medgiver

avsättningar för kommande behov, medan ekonomiskt svagare företag

skulle komma att lida men av lagstiftningen till följd av den ökade skatteutdebitering,

som måste bliva en följd av att de ekonomiskt starkare företagen

i viss utsträckning befriades från beskattning. Resultatet av den föreslagna

lagstiftningen skulle sålunda kunna bliva det motsatta mot det önskade,

nämligen att förebygga störningar till följd av växlande konjunkturer.

Därjämte bör i sammanhanget framhållas, att icke endast aktiebolag och

ekonomiska föreningar torde vara i behov av skattefria investeringsavdrag

utan även enskilda rörelseidkare, ävensom att liknande synpunkter om önskvärdheten

av konsolidering för mötande av befarade ekonomiska kriser kunna

anläggas även beträffande övriga skattskyldiga. Enligt länsstyrelsens uppfattning

skulle sålunda den föreslagna lagstiftningen komma att obehörigt

gynna särskilt de större aktiebolagen och ekonomiska föreningarna på bekostnad

av övriga skattskyldiga.

Härutöver får länsstyrelsen mot de sakkunnigas förslag framhålla, alt det

icke kan anses tillfredsställande att det allmänna ställes utan säkerhet för

att de skatter, vilka till följd av avsättning till investeringsfond icke omedelbart

uttagas, verkligen kunna inflyta, därest sådana omständigheter inträffa,

att taxering för avsatt belopp sedermera måste äga rum. Företaget kan vid

denna senare tidpunkt vara insolvent med följd att den mot investeringsavdraget

svarande skatten icke kan uttagas. Därest en lagstiftning i enlighet

med de sakkunnigas förslag skall komma till stånd, anser länsstyrelsen därför

oundgängligen nödvändigt att sådan ändring vidtages i författningsförslaget,

att den mot investeringsavdraget svarande skatten provisoriskt uttages

redan då avdraget beviljas.

En svaghet i förslaget synes även vara, att någon säkerhet icke finnes för

att avsatta belopp verkligen komma att användas för avsedda ändamål. Även

om någon skatteförlust på grund av inträdande insolvens icke åsamkas det

allmänna, synes det betänkligt att ekonomiskt starka företag genom avsättningar

av hithörande slag skola kunna förskaffa sig skattekredit, medan

mindre starka företag, som normalt måste vara i större behov av sådan förmån,

icke hava sådan möjlighet. Exempelvis skulle det mången gång för ett

nystartat företag vara till stort gagn med någon lättnad i form av skattekredit,

men just sådana företag lära helt naturligt undantagslöst icke kunna

begagna sig av de i förslaget avsedda lättnaderna.

Som en ytterligare svaghet i förslaget framhåller länsstyrelsen, att ett företag,

som med investeringsfond fått göra engångsnedskrivning på en av företaget

uppförd byggnad, vid försäljning av byggnaden enligt förslaget beskattades

för återkommen avskrivning endast i den mån reglerna för realisationsvinstbeskattning

härtill gåve anledning (jfr s. 71 o. f.), samt framhåller

vidare:

Den med författningsförslaget åsyftade utjämningen mellan skilda beskattningsår

för motverkande av olägenheter till följd av konjunkturväxlingarna

synes enligt länsstyrelsens uppfattning bäst kunna uppnås genom en kvittning

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

37

vid taxeringen mellan skilda beskattningsår, så att rörelseidkares beskattning

icke hänföres allenast till resultatet av det sistförflutna beskattningsåret

utan till genomsnittsinkomsten under en följd av år. Den i Norge redan år

1918 införda ordningen, varigenom skatten beräknas å den genomsnittliga

inkomsten under tre på varandra följande år synes därvid vara värd att prövas

även i vårt land. Ehuru vissa olägenheter städse måste bliva en följd av

sådan ordning, därigenom att ändring i ett eller flera års taxering kan komma

att ske av högre beskattningsinstans, synas dessa olägenheter icke behöva

avskräcka från införande av sådan ordning.

Den nu gällande provisoriska lagstiftningen om fondavsättningar är a v Departementsi

viss mån heterogen karaktär. De år 1938 meddelade bestämmelserna om chefen.

konjunkturinvesteringsfonder åsyftade — som redan av namnet framgår —

att främja en sådan planläggning av näringslivets investeringsverksamhet att

denna komme att verka i konjunkturutjämnande riktning. Företagare skulle

under högkonjunktur med god sysselsättning medgivas frihet från beskattning

för den del av vinsten, som avsattes för byggnadsarbeten eller anskaffande

av inventarier eller varor under fallande konjunktur med hotande

arbetslöshet.

1942 års lagstiftning om investeringsfonder motiverades däremot av i viss

mån andra skäl. Denna lagstiftning avsåg sålunda främst att bereda möjlighet

till uppskov viss tid med vidtagandet av sådana dispositioner, som i

övrigt kunde vara tveksamma men som med hänsyn till skatteeffekten likväl

kunde anses böra vidtagas omedelbart. Motivförskjutningen -— som föranledde

ändrad benämning å fonderna — är särskilt framträdande i fråga

om investeringsfonderna för ersättande av förkrigslager.

En särställning intaga de s. k. eldsvådefonderna, d. v. s. sådana investeringsfonder

för inventarier och varulager som bildats genom avsättning av

medel erhållna såsom ersättning för inventarier, vilka den skattskyldige förlorat

på grund av statligt förfogande, eldsvåda m. m. Av särskild art äro

vidare de genom 1944 års författningsändringar införda investeringsfonderna

för fartyg, vilka fonder avsågo att bereda möjlighet att avsätta medel för

anskaffning av ersättnings tonnage för i utrikes fart använda fartyg samt för

underhåll av sådana fartyg. Sistnämnda bestämmelser liksom bestämmelserna

om investeringsfonder för ersättande av förkrigslager voro avsedda att gälla

endast så länge de krisartade förhållandena varade.

I det av de sakkunniga nu framlagda förslaget återfinnas endast bestämmelser

av det först angivna slaget, d. v. s. bestämmelser om fonder med

konjunkturutjämnande syfte. De investeringsfonder som sålunda skola förekomma

äro investeringsfonder för byggnader, för inventarier, för varulager

samt för arbeten i gruva.

Avsättning för de ändamål, vartill dessa fonder äro avsedda att användas,

föranleder i princip avdragsrätt vid taxering även enligt gällande bestämmelser.

I det avseendet innebär sålunda den föreslagna lagstiftningen intet

nytt. Fn nyhet i förslaget är däremot, alt de nuvarande provisoriska bestämmelserna

skola ersättas med permanenta sådana. Andra nybeter äro, att den

krets av företagare, som mcdgives rätt till avdrag för avsättning till investe
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

ringsfond, utvidgats, att maximitiden mellan avsättning av medel och deras

ianspråk tagande för avsett ändamål utsträckts samt att lagstiftningen kompletterats

med särskilda bestämmelser för främjande av bostadsbyggande.

I övrigt ha föreslagits åtskilliga ändringar i förhållande till nuvarande regler

huvudsakligen i avsikt dels att förenkla tillämpningen av bestämmelserna

och på annat sätt uppmuntra till ökad avsättning och dels att effektivisera

kontrollen över att avsatta medel komma till användning på sådant

sätt att de tillgodose lagstiftningens syfte. Till dessa frågor återkommer jag

senare. Därvid kommer jag även att beröra spörsmålet om inrättande av

investeringsfonder i andra förvärvskällor än rörelse ävensom vissa andra

frågor, som de sakkunniga diskuterat men ansett icke nu böra föranleda

några lagstiftningsåtgärder.

De sakkunnigas förslag bär i princip tillstyrkts i nästan alla remissyttrandena.

Endast lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Gävleborgs län intaga

en avvisande ställning till förslaget. Lantbruksst yr el sen har därvid uttalat

farhågor för att inrättandet av investeringsfonder skulle komma att fördyra

företagens anläggningsarbeten. Dessa farhågor synas emellertid i huvudsak

ogrundade. Det bör i detta sammanhang även framhållas att, därest en viss

investeringsåtgärd ur företagsekonomisk synpunkt bör utföras utan ytterligare

uppskov, lagstiftningen om investeringsfonder självfallet icke utgör

hinder för åtgärdens vidtagande.

Vad åter angår de av länsstyrelsen i Gävleborgs län anförda skälen emot

förslaget äro dessa av sådan natur att de kunnat åberopas redan mot den

ursprungliga lagstiftningen, vilken ju tillkom före kriget och sålunda icke

var föranledd av därunder uppkomna särskilda förhållanden. Dessa skäl

funnos då icke böra förhindra lagstiftningens genomförande och torde nu

icke böra tillmätas större betydelse än tidigare.

Ytterligare har anmärkts, att rätten till skattefria reserveringar i form av

nedskrivningar å inventarier och varor kunde antagas verka hämmande på

företagens benägenhet att göra avsättning till investeringsfond. Detta lärer i

och för sig vara riktigt, men den föreslagna lagstiftningen om investeringsfonder

torde icke därför kunna betraktas såsom obehövlig eller onyttig. I

övrigt torde jag emellertid få återkomma till den sålunda gjorda anmärkningen

— som främst riktar sig mot bestämmelserna om avsättning till investeringsfond

för varulager — i samband med att dessa bestämmelser upptagas

till närmare behandling.

Beträffande min principiella inställning till förslaget vill jag härefter nämna,

att jag delar de sakkunnigas åsikt, att åtgärder från det allmännas sida i

konjunkturutjämnande syfte bliva behövliga även i framtiden och att de

möjligheter till en sådan utjämning, som lagstiftningen om investeringsfonder

inrymmer, därför icke böra prisgivas. Vidare anser jag lika med de sakkunniga,

att tiden nu är mogen för ersättande av gällande provisoriska bestämmelser

med en mera permanent lagstiftning samt att man vid utformningen

av denna lagstiftning bör i möjligaste mån bortse från andra syn
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition ni[ 86.

39

punkter än de som sammanhänga med konjunkturutjämningssyftet. Då slutligen

de sakkunnigas förslag även i övrigt synes i sina huvudlinjer vara utformat

på ett ändamålsenligt sätt samt dess effekt med avseende å skatteunderlaget

icke torde bliva sådan att förslaget av dylik anledning bör förkastas,

anser jag förslaget böra läggas till grund för lagstiftning efter de ändringar

beträffande vissa detaljer som jag i det följande ämnar föreslå.

Av de detaljer i förslaget, mot vilka särskilda erinringar framförts, vill jag

redan nu beröra ett par.

Kammarrätten har ifrågasatt meddelande av en föreskrift att Kungl. Maj:t

skulle äga bestämma att avsättningar under visst eller vissa år eller under

vissa förhållanden icke finge företagas. Därigenom skulle förhindras, att avsättningar

gjordes under lågkonjunktur, då medlen hellre borde komma till

omedelbar användning för avsett syfte. Vidare skulle man därigenom förhindra,

att påföljden av att vägra efterkomma myndighets direktiv att investera

avsatta medel gjordes verkningslös genom att den skattskyldige —

samtidigt som förut avsatt belopp återfördes till beskattning — på nytt avsatte

ett belopp som helt eller delvis svarade mot det till beskattning upptagna.

Det av kammarrätten sist anförda skälet för en komplettering av lagstiftningen

på denna punkt synes bärande. Jag förordar i enlighet härmed införande

av en bestämmelse att — därest skattskyldig beskattas för återförda investeringsfondsmedel

därför att han icke efterkommit föreskrift att taga medlen i

anspråk för avsett ändamål — den skattskyldige icke skall äga för beskattningsåret

i fråga erhålla avdrag för ny avsättning till investeringsfond.

Redareföreningen har gjort gällande, att förslaget icke innefattade en för

rederierna ändamålsenlig lösning av frågan om investeringsfond för anskaffande

av tonnage och att därför förslaget borde omarbetas i vissa delar eller

ock särskilda bestämmelser meddelas beträffande investeringsfonder för rederierna.

Emellertid synes det ifrågavarande avsättningsbehovet, som de sakkunniga

framhållit, i allt väsentligt kunna tillgodoses genom tillämpning av

de föreslagna bestämmelserna om avsättning till investeringsfond för inventarier.

Vad angår de av redareföreningen framställda yrkandena om rätt för rederierna

att avsätta större belopp än andra företag ävensom att använda avsatta

medel till inköp av s. k. secondhand-tonnage, skall jag närmare motivera

min ståndpunkt härutinnan i ett senare sammanhang.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt bibehållande av den ursprungliga

benämningen »konjunkturinvesteringsfond». Ehuru denna benämning med

hänsyn till den föreslagna lagstiftningens syfte torde få anses mera adekvat

än benämningen »investeringsfond», är sistnämnda beteckningssätt likväl

enklare och synes därför böra godtagas.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Det tekniska förfarandet. Fråga om skyldighet att insätta

fondmedel i riksbanken.

Beträffande principerna för lagstiftningens tekniska anordnande

ha de sakkunniga framhållit, att två vägar kunde väljas. Man kunde

låta företagarna göra avsättningar av medel, för vilka skatt i vederbörlig

ordning erlades, med rätt för dem att, då investeringarna utförts, återfå på

investeringsbeloppen belöpande skatt. En annan väg vore den hittills använda

att medgiva avdrag omedelbart men att göra skattefriheten slutligt

beroende av om investeringarna komme till stånd. Den förstnämnda vägen

eller den s. k. restitutionslinjen vore förenad med vissa olägenheter, och man

borde därför i fortsättningen bygga vidare på den i nuvarande lagstiftning

inslagna vägen att villkorligt medgiva avdrag för fondavsättning.

Enligt de sakkunnigas förslag skola sålunda liksom hittills de skattskyldiga

själva äga bestämma över till investeringsfonder avsatta medels placering

under tiden till dess de tagas i anspråk. De sakkunniga ha emellertid i

ett särskilt avsnitt i sitt betänkande berört frågan huruvida de skattskyldiga

borde åläggas insätta fondmedlen i riksbanken. De sakkunniga

ha härvid anfört:

Till stöd för ett dylikt krav talar bland annat det förhållandet, att konjunkturvågorna

merendels kännetecknas av motsvarande svängningar i fråga

om tillgången på penningmedel och att man bör eftersträva, att även

dessa svängningar bliva utjämnade. Konjunkturutjämningen kunde tänkas

främjad bättre, om ett mot investeringsfonden svarande penningbelopp droges

ur marknaden under högkonjunkturen för att stå till förfogande, när

fonden i en lågkonjunktur skulle tagas i anspråk. Härigenom skulle även säkerhet

vinnas för att den skattskyldige icke på grund av finansieringssvårigheter

hindrades att använda fonden för dess ändamål.

För fondmedlens insättande i riksbanken talar även vikten av kontroll

från samhällets sida. Detta skäl förlorar dock i styrka genom att lagstiftningen

inskränkes till aktiebolag och ekonomiska föreningar och alltså till

skattskyldiga med ordnade räkenskaper, varigenom en fortlöpande kontroll

från taxeringsnämndernas sida underlättas. Kontrollen främjas för övrigt

genom uppläggandet av ett centralt register, varom de sakkunniga i annat

sammanhang framlägga förslag.

Då emellertid ett krav på riksbanksdeposition såsom villkor för avdrag vid

avsättning till investeringsfond otvivelaktigt skulle medföra att avsättningar

ej komme till stånd i nämnvärd utsträckning, hava de sakkunniga icke ansett

sig kunna framlägga förslag i sådant avseende.

Förevarande spörsmål beröres jämväl i några remissyttranden.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför sålunda, att länsstyrelsen i likhet

med de sakkunniga ansåge att med hänsyn till storleken av önskvärda avsättningar

deposition av fondmedlen i riksbanken icke torde kunna krävas,

därest en mera omfattande fondavsättning skulle komma till stånd. Länsstyrelsen

ansåge sig emellertid böra framhålla, att det torde kunna antagas

att icke alla företagen kunde under lågkonjunktur ha medel disponibla för

avsett ändamål. I tider av vikande konjunktur uppkomme särskilt i fråga om

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

mindre företag ofta förhållanden, som ställde stora krav pa likviditet, och en

planerad nybyggnad bleve då icke den primära arbetsuppgiften.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Därest syftet med den föreslagna lagstiftningen om investeringsfonder skall

uppnås, nämligen att under lågkonjunktur taga fonderna i anspråk med konjunkturutjämnande

verkan, måste man väl förutsätta att medel finnas tillgängliga

för igångsättande av arbeten. Risk torde förefinnas att fonderna, därest

de icke äro särskilt avskilda, investeras i företagens fastigheter, varulager

m. in. och att det för företaget kan uppstå stora svårigheter att vid en av

statlig myndighet bestämd tidpunkt lösgöra erforderligt kapital. Då tidpunkten

för fondernas disponerande sammanfaller med lågkonjunktur, följer därav

i regel att företaget har stor användning för hela sitt kapital på grund av

den stagnation som kriser medför i försäljning och i likvider för utestående

fordringar. Länsstyrelsen ifrågasätter ''därför huruvida icke till investeringsfond

avsatt belopp bör deponeras i riksbanken.

Överståthållarämbetet anför:

Den särskilda lättnad i skattehänseende, som den nu gällande provisoriska

lagstiftningen innebär, torde varit föranledd av närmast före och under

världskriget rådande förhållanden. Ett förlänande åt denna lagstiftning, låt

vara i något begränsad form, av permanent karaktär bör tydligtvis äga rum

endast om särskilda skäl tala därför. Det skäl, som anförts, är i huvudsak

att genom lagstiftningen i fråga en möjlighet skulle beredas till konjunkturutjämning

genom att näringslivet skulle kunna hållas i gång under en

lågkonjunktur i större utsträckning än vad eljest skulle vara fallet.

Skall detta i och för sig önskvärda syftemål kunna främjas genom en åtgärd

av nu ifrågasatt art, är erforderligt, att de fonderade medlen också

hållas disponibla för ändamålet, exempelvis genom insättning å särskilt konto

i riksbanken. Därest en fondering får redovisas på annat sätt, såsom genom

inköpta maskiner eller andra investeringar i rörelsen, kan följden bli

den att inga medel finnas disponibla vid en inträffande lågkonjunktur. I så

fall har den medgivna skattelättnaden endast fått karaktären av en ekonomisk

förmån under en högkonjunktur och en förmån som främst kommer

de bäst konsoliderade och ekonomiskt bärkraftiga företagen till del.

Vid övervägande av dessa olika synpunkter har överståthållarämbetet för

sin del funnit sig icke kunna förorda en lagstiftning av nu ifrågasatt art,

såvida icke de ifrågasatta investeringsfonderna hållas avskilda Irån rörelsen

i övrigt genom insättning å särskilt konto i riksbanken.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser sig icke kunna dela de sakkunnigas

betänkligheter mot riksbanksdeposition såsom villkor för avdrag vid

avsättning till investeringsfond samt anför vidare:

Det synes ur åtskilliga synpunkter önskvärt, att genom villkor om deposition

1)1. a. markeras, att den skattskyldige genom avdraget kommer i eu villkorlig

skatteskuld till del allmänna. Emellertid kan ifrågasättas, om icke depositionsskyldigheten

kunde begränsas till den å avsättningen belöpande skatten,

beräknad till 40 % av avdraget. Vid sådant förfaringssätt torde bestämmelserna

om ränta vid avdraget belopps beskattning kunna utgå.

Del är möjligt, alt en och annan skattskyldig av depositionstvång skulle

låta sig avhållas från att göra fondavsättning men å andra sidan kan befaras,

att avdragsrätt ulan depositionstvång skulle medföra åtskilliga avsättningar,

som voro föranledda endast av åstundan att för tillfället erhålla lägsta

möjliga skatt och som icke sknlle äga nämnvärd betydelse för konjunkturutjämningen.

Eu skattskyldig, som med avsättning verkligen vill tjäna del

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements
chefen.

därmed avsedda syftet, torde näppeligen avstå från avsättningen på grund

av skyldigheten att i avvaktan på det avsatta beloppets disposition för avsett

ändamål deponera den del därav, som han eljest skulle ha att erlägga i skatt.

Fullmäktige i riksbanken ifrågasätta också, att mot skatten å gjord avsättning

svarande belopp skulle insättas i riksbanken. Enligt fullmäktige borde

utöver restitutionslinjen och metoden med omedelbart skatteavdrag ett tredje

alternativ underkastas närmare prövning. De anföra härom vidare:

Enligt detta alternativ skulle den å fondavsättningen belöpande skatten erläggas

av den skattskyldige men skattebeloppet insättas å ett spärrat konto,

exempelvis i riksbanken, varvid en uppdelning finge göras mellan stats- och

kommunalskatter. Om därefter investeringen kommer till utförande, skulle

den gjorda skatteavsättningen utbetalas till företaget. Tekniken komme sålunda

att nära ansluta sig till ett system med statsbidrag. Några komplikationer

för myndigheterna i samband med skatterestitution komme härvid icke

att uppstå. För företagen vore givetvis denna linje avgjort fördelaktigare än

det av de sakkunniga avvisade alternativet med insättning av hela fondbeloppet

i riksbanken. Om den å avsättningen belöpande skatten komme att

insättas å särskilt konto, skulle man även kunna undvika de med en ränteberäkning

förbundna svårigheterna, då ju ingen anledning funnes att medge

ränta å de insatta medlen men å andra sidan någon straffränta, om skattebeloppet

förverkades och alltså definitivt skulle inbetalas till staten resp.

kommunen, icke heller torde behöva ifrågakomma utom i nedan berörda,

sannolikt relativt fåtaliga fall.

Ur teknisk synpunkt torde den här skisserade lösningen icke medföra några

större svårigheter. Någon kontroll från riksbankens sida över medlens användning

synes icke behöva ifrågakomma, utan vederbörande skulle äga lyfta

de belopp, som svara mot den planerade investeringen, så snart han kan visa

att det föreligger tillstånd, generellt eller meddelat efter särskild prövning,

att utföra den investering för vilken avsättning skett. Vid beloppets lyftande

skulle därefter riksbanken endast behöva underrätta vederbörande länsstyrelse

samt arbetsmarknadskommissionen. Om belopp uttagits utan att investeringen

kommit till utförande, måste givetvis skattebeloppet definitivt erläggas

och härvid bör även straffränta utgå.

Slutligen kan erinras, att Sveriges lantbruksförbund uttalat att, därest avsättning

till investeringsfond finge ske även i förvärvskällan jordbruksfastighet,

garanti för att den icke bokföringspliktige lantbrukaren icke förbrukade

de avsatta medlen skulle kunna skapas genom införande av en bestämmelse

om skyldighet att i riksbanken insätta mot avsättningen svarande beIopp

(jfr s. 47 o. ff.) — Häremot framhåller lantbruksstgrelsen, att eu sådan

anordning otvivelaktigt skulle medföra, att fondavsättningar ej komme till

slånd i nämnvärd utsträckning.

Avsättning till investeringsfond medför enligt förslaget liksom enligt hittills

gällande bestämmelser ingen skyldighet att hålla det avsatta beloppet

avskilt till dess det tages i anspråk för sitt ändamål. Detta system innebär

självfallet en viss risk för att den skattskyldige vid den tidpunkt, då den åtgärd

för vilken avsättning skett skall vidtagas, icke kan uppbringa likvida

medel härför.

I vissa remissyttranden har föreslagits dels att till investeringsfond avsatta

medel skola hållas avskilda från rörelsen i övrigt genom insättning å särskilt

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

43

konto i riksbanken och dels att å avsättningen belöpande skatt skall insättas

å sådant konto. Av dessa alternativ anser jag det förstnämnda vara mest värt

att överväga. Genom föreskrift om skyldighet att insätta hela det avsatta

beloppet skulle vinnas, att ett mot investeringsfonderna svarande penningbelopp

undandroges marknaden under högkonjuktnr, att likvida medel säkert

stode till förfogande när vederbörande fond skulle tagas i anspråk för

sitt ändamål samt att det allmänna finge större möjlighet att kontrollera de

avsatta medlens användning. Vidare skulle vinnas säkerhet för skattens erläggande,

om fondmedlen icke användes på behörigt sätt och därför återfördes

till beskattning. Även det andra alternativet — enligt vilket den å avsättningen

belöpande skatten skulle insättas å särskilt konto i riksbanken —

skulle emellertid medföra vissa fördelar, vilka dock icke skulle bliva lika betydande

som enligt det förstnämnda alternativet.

A andra sidan skulle en anordning, enligt vilken till investeringsfond avsatta

medel eller viss del därav skulle insättas i riksbanken, bliva förenad med

vissa olägenheter av administrativ art. Jag vill i detta sammanhang erinra

om att vid tillkomsten av 1942 års lagstiftning förelåg ett förslag om fondmedlens

insättande i riksbanken, vilket förslag jag emellertid icke ansåg mig

kunna förorda bl. a. på grund av de administrativa svårigheter dess genomförande

skulle möta. Vidare skulle, som de sakkunniga framhållit, en föreskrift

om skyldighet att deponera fondmedlen — eller viss del därav — i

1''iksbanken säkerligen verka i hög grad hämmande på bildandet av investeringsfonder.

Vid övervägande av de för- och nackdelar, som sålunda skulle vara förenade

med de nu diskuterade anordningarna, har jag för min del stannat vid

att de sakkunnigas förslag bör godtagas, d. v. s. att skyldighet icke bör föreligga

att i riksbanken insätta vare sig de avsatta beloppen eller den därå belöpande

skatten.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att genom införande av depositionsskyldighet

av ifrågavarande slag skulle kunna skapas garanti för att

den icke bokföringspliktige lantbrukaren icke förbrukade avsatta medel. Med

hänsyn till att jag, såsom i det följande närmare angives, icke nu föreslår

inrättande av investeringsfonder för jordbrukare, saknar jag emellertid för

närvarande anledning att upptaga den av lantbruksförbundet berörda frågan

till diskussion.

I vilka förvärvskällor och för vilka ändamål bör avsättning till

investeringsfond få ske?

De sakkunnigas förslag innebär, att avdrag för avsättning till investeringsfond

skall — liksom hittills — få ske endast i förvärvskällan rörelse. De

sakkunniga ha emellertid undersökt frågan, huruvida lagstiftningen borde

utsträckas även till andra förvärvskällor. Vad angår inkomst av tjänst, tillfällig

förvärvsverksamhet och kapital ha de sakkunniga därvid funnit, att ett

sådant utsträckande visserligen från teoretisk synpunkt vore tänkbart men å

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj ds proposition nr 86.

andra sidan skulle medföra stora praktiska svårigheter utan motsvarande nytta

i konjunkturutjämningshänseende. De sakkunniga ha därför ställt sig avvisande

härtill. De sakkunniga ha icke heller ansett tillräckliga skäl föreligga

att införa en fondlagstiftning för förvärvskällorna jordbruksfastighet och

annan fastighet; beträffande frågan om lagstiftningens tillämpning å dessa

båda förvärvskällor torde jag emellertid få hänvisa till den särskilda redogörelse

härför, som lämnas i det följande.

De sakkunniga, som sålunda endast förordat rätt till avdrag för avsättning

till investeringsfond i förvärvskällan rörelse, ha därvid betonat, att frågan i

första hand gällde själva avdragsrätten vid taxering. Huruvida till investeringsfond

avsatt belopp, som avdragits i förvärvskällan rörelse, finge användas

för investeringar i annan förvärvskälla, vore ett spörsmål som icke

besvarades i gällande lagstiftning. Författningens ordalydelse och syftemål

syntes icke lägga hinder i vägen för en sådan användning.

De sakkunniga ha därefter berört frågan huruvida — om avdrag för fondavsättningar

medgåves för skilda slag av åtgärder — dessa avsättningar

skulle ske till en gemensam fond eller om särskilda fonder alltjämt

borde finnas för olika ändamål. De sakkunniga ha härom uttalat, att

de ur arbetsmarknadssynpunkt ansåge en uppdelning vara att föredraga med

hänsyn till att de olika slagen av investeringar i allmänhet torde påverka

olika grenar av näringslivet på olika sätt och på olika vägar. Även ur taxeringssynpunkt

syntes en uppdelning vara till fördel.

Vad slutligen angår de olika ändamål, för vilka avsättning

till fond skall medgivas, ha de sakkunniga framhållit att, om

samhället skulle öva ett avgörande inflytande på tidpunkten för investeringsföretagets

igångsättande, endast sådana i och för sig nyttiga investeringar

borde ifrågakomma, vilka företagaren själv utan större olägenhet kunde förlägga

till sådan tidpunkt, då konjunkturstimulerande åtgärder vore önskvärda.

Med denna utgångspunkt borde byggnadsarbeten i första hand komma i

fråga. Genom sådana arbeten kunde sysselsättning för den egna arbetarstammen

beredas eller eljest förbättrad sysselsättningsmöjlighet såväl direkt som

indirekt åstadkommas inom näringslivet.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Investeringar i lager genom inköp eller produktion torde inom vissa gränser

i allmänhet vara lämpade för utjämning av depression inom näringslivet

liksom ock vissa arbeten i gruva. Även anskaffande av maskinutrustning kan

hava konjunkturstimulerande verkningar. Fondavsättning för dessa ändamål

bör därför tillåtas.---

Med hänsyn till den olikhet, som i flera avseenden föreligger mellan inventarier

å ena och varulager å andra sidan, hava de sakkunniga ansett sig

böra förorda en uppdelning av nuvarande fond för inventarier och varulager

på två fonder, en för inventarier och en för vandager. -—---

För att en blivande lagstiftning skall komma till största möjliga nytta,

böra gränserna mellan fonderna ej vara definitivt fastlåsta. Förhållandena

kunna växla, så att en användning av fonden för det ändamål, som ursprungligen

åsyftats, sedermera ter sig mindre lämplig, medan fondens disponeran
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

45

de för annan investering skulle tillgodose den enskildes önskemål och även

ur allmän synpunkt vara lämpligt. Med hänsyn härtill föreslå de sakkunniga,

att den skattskyldige efter särskild prövning av statlig myndighet må

kunna erhålla tillstånd att använda fonden till annan investering, för vilken

lagstiftningen medgiver avsättning. En av företagaren gjord ansökning härom

torde böra bifallas, därest den tilltänkta nya användningen icke strider mot

lagstiftningens syftemål.

De här berörda frågorna ha upptagits till särskild behandling endast i ett

fåtal remissyttranden.

I anledning av de sakkunnigas uttalande, att den nuvarande lagstiftningen

icke syntes lägga hinder i vägen för att i förvärvskällan rörelse avsatta medel

finge användas för investeringar i annan förvärvskälla

framhåller kammarrätten, att det vid gällande lagstiftnings tillkomst

knappast torde ha varit avsett, att investeringar skulle få äga rum i förvärvskälla

av annat slag än rörelse. Meningen torde näppeligen ha varit att

t. ex. tillåta ett bolag, som av sin inkomst av bruksrörelse gjort fondavsättningar,

att använda dessa medel för uppförande av ekonomibyggnader

å en bolaget tillhörig jordbruksfastighet. Det torde även vara tveksamt, om

avsikten kunde ha varit att medgiva investeringar i annan rörelse än den,

vari avsättningarna gjorts. En alldeles särskild anledning till tvekan erbjöde

det fallet, att företaget i fråga bedrivit de båda rörelserna i skilda kommuner.

Det vore nämligen icke förenligt med principerna för den kommunala

beskattningen att medgiva överflyttning av medel från en förvärvskälla till

en annan. Med hänsyn till skattekällornas rätta fördelning mellan kommunerna

och till garantibeskattningens verkningar vore det av vikt att förvärvskällorna

hölles i sär.

Mot förslaget att inrätta särskilda fonder för olika ändamål

förklarar sig statens arbetsmarknadskommission intet ha att erinra.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter däremot om icke antalet fonder

skulle kunna reduceras utan att det ändamål, som åsyftades med avsättningarna,

bleve eftersatt, samt anför vidare:

Det synes länsstyrelsen lämpligt att använda endast en investeringsfond,

som efter samråd mellan arbetsmarknadskommissionen och vederbörande

företag skulle kunna disponeras för anskaffande av sådana tillgångar, som

vore de lämpligaste såväl för företaget som ur arbetsmarknadssynpunkt. En

sådan bestämmelse torde bliva till fördel för de skattskyldiga även ur den

synpunkten, att de, då avsättning verkställes, ej behöva taga ställning till

frågan om det ändamål till vilket fonden i framtiden skall användas. Härigenom

skulle dessutom deklarationsförfarandet och skattemyndigheternas

kontroll underlättas. Vid avsättning till endast en fond skulle även arbetsmarknadskommissionen

få större möjligheter att reglera de avsatta medlens

disposition på det ur arbetsmarknadssynpunkt lämpligaste sättet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ställer sig också tveksam till förslaget att

inrätta fyra särskilda investeringsfonder. Därest endast en fond för konjunkturutjämning

skapades, torde detta vara till fördel för såväl företagen som

arbetsmarknadskommissionen, vilka då skulle ha större möjligheter att avgöra

för vilket ändamål fondavsättningen i framtiden borde tagas i anspråk.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements
chefen.

Kooperativa förbundet ifrågasätter, huruvida det icke från de sakkunnigas

utgångspunkter vore mest praktiskt om uppdelningen å särskilda fonder

kunde inskränkas så att i stället finge bildas gemensamma fonder för åtminstone

byggnader och inventarier, så mycket mer som teknikens utveckling

ofta nog kommit att göra gränslinjen mellan dessa olika slag av tillgångar

otydlig. Förbundet anför vidare:

Under alla omständigheter är det, om uppdelningen i särskilda fonder

nödvändigt skall bibehållas, av betydelse att det avsedda dispensförfarandet

tillämpas med smidighet och tillmötesgående och utan onödiga formaliteter,

I detta sammanhang vill styrelsen framhålla, att det bör beredas möjlighet

att investeringsfond, som upplagts inom ett till en koncern hörande

företag, må kunna efter tillsyningsmyndighetens prövning tagas i anspråk

för investeringsändamål inom annat företag inom samma koncern. Det

är ofta endast en lämplighetsfråga hos vilket företag inom en sådan ekonomisk

sammanslutning en nyanläggning skall lokaliseras, och koncernens

tillgångar böra därvid få betraktas som en ekonomisk enhet. Av förslaget

framgår, att dessa synpunkter på en punkt i viss mån redan vunnit beaktande,

nämligen i det i 2 § avsedda fallet, då fond för byggnader användes

till att förbättra otillfredsställande bostadsförhållanden för arbetare m. fl.

De sakkunniga framhålla nämligen i motiveringen (s. 75) att ett visst företags

fond för byggnad må användas för subventionering av bostadsbyggande,

som utföres av personal, anställd vid det ifrågavarande företaget eller detta

närstående företag, eller för egnahemsföreningar, bildade huvudsakligen av

personal hos företaget eller närstående företag med uppgift att uppföra bostäder

åt nämnda personal. Emellertid är det angeläget att det av styrelsen

nu framförda önskemålet må givas särskilt uttryck i författningstexten.

Vad angår de förvärvskällor, i vilka avsättning till investeringsfond skall

få ske, delar jag de sakkunnigas uppfattning att rätt till avdrag för avsättning

bör medgivas i förvärvskällan rörelse men däremot icke i förvärvskällorna

tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital. Beträffande frågan

om rätt till avdrag för avsättning i förvärvskällorna jordbruksfastighet och

annan fastighet torde jag i detta sammanhang allenast få hänvisa till den

särskilda redogörelse härför, som lämnas i det följande.

Beträffande rätten att taga fondmedel i anspråk gäller enligt nuvarande

bestämmelser, att avsättningar för framtida anskaffning av inventarier alltid

få tagas i anspråk för anskaffning av varor och tvärtom; avsättning för

dessa ändamål sker ju nämligen till en gemensam fond. Vidare kan i allmänhet

investeringsfond för inventarier och varulager tagas i anspråk för

de ändamål, som i författningen angivits för investeringsfond för arbeten i

gruva, och tvärtom. I övrigt få medel avsatta för visst ändamål icke tagas i

anspråk för annat ändamål.

Enligt förslaget skall avsättning ske till fyra olika fonder, däribland en

särskild för inventarier och en särskild för varulager. Avsättning för anskaffning

av maskiner och andra inventarier får sålunda enligt förslaget icke

utan vidare användas för anskaffning av varor; ej heller får avsättning för

det senare ändamålet användas för det förra. I detta avseende innebär sålunda

förslaget en inskränkning beträffande dispositionsrätten i förhållande

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

47

till nuvarande bestämmelser. Emellertid föreligger enligt förslaget en generell

möjlighet att efter tillstånd av Kungl. Maj:t eller därtill av Kungl. Maj:t utsedd

myndighet taga fond, som avsatts för visst ändamål, i anspråk för annat

i författningen angivet ändamål. Därmed torde berättigade krav på smidighet

i fråga om möjligheterna att disponera till investeringsfond avsatta medel

för särskilda ändamål vara tillgodosedda. Då det dessutom av skäl,

som de sakkunniga anfört, onekligen innebär en fördel att ha avsättningar

för olika ändamål redovisade särskilt för sig, anser jag mig böra godtaga de

sakkunnigas förslag i förevarande avseende.

I anslutning till vad kammarrätten i sitt remissyttrande anfört vill jag

framhålla, att av lagstiftningens allmänna grunder lärer följa att i den skattskyldiges

rörelse avsatta medel icke få tagas i anspråk för investeringar i

annan förvärvskälla.

Kooperativa förbundet har framhållit, att möjlighet borde finnas att taga

i ansprak investeringsfond, som upplagts inom ett till en koncern hörande

företag, för investeringsändamal hos annat företag inom samma koncern.

En allmän regel om rätt till sådan överflyttning av fonderna skulle emellertid

aktualisera flera tveksamma frågor, vilka icke behandlats i det föreliggande

utredningsmaterialet. Vid sådant förhållande och då jag icke är

övertygad om att nagot större behov av den föreslagna regeln föreligger, anser

jag mig icke böra biträda kooperativa förbundets förslag.

Beträffande frågan för vilka ändamål avsättning bör få ske delar jag i

övrigt i stort sett de sakkunnigas mening. Till denna fråga återkommer jag

emellertid i det följande i samband med behandlingen av de olika slagen av

investeringsfonder.

Fråga om investeringsfonder i förvärvskällan jordbruksfastighet.

De sakkunniga ha i särskilda avsnitt behandlat frågan om investeringsfonder

för jordbruk respektive för skogsbruk.

Beträffande investeringsfonder för jordbruk ha de sakkunniga

anfört:

Vid bedömandet av frågan om inrättande av investeringsfonder för jordbruket

bör man liksom för näringslivet i övrigt i första hand tillse, att man

genom institutet ernår en konjunkturutjämnande effekt. Det gäller alltså att

pröva, om investeringsfonder på detta område kunna motverka och utjämna

depressionstendenserna i sadan utsträckning, att ett avsteg från eljest gällande

beskattningsregler kan anses vara motiverat.

Vad angår behovet och möjligheten av att genom investeringsfonder påverka

arbetsförhållandena för de i jordbruket anställda är det här liksom på

andra områden förenat med vissa vanskligheter att bedöma den framtida utvecklingen

i fråga om sysselsättningens variation ehuru dessa svårigheter

torde vara av mindre storleksordning vid jordbruket. Såvitt de sakkunniga

kunna bedöma, har man icke anledning befara, att den inom jordbruket sysselsatta

arbetskraften de närmaste åren skall lösställas, i varje fall icke i

större utsträckning.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 86.

Vid sådant förhållande torde frågan om inrättande av investeringsfonder

för jordbruket huvudsakligen få prövas med hänsyn till möjligheten och

lämpligheten av att vid depression inom andra delar av näringslivet skapa

sysselsättning för härigenom lösgjord arbetskraft. Möjligheterna härav torde

kunna bedömas något olika för olika slag av åtgärder.

Vad till att börja med angår sådana anläggningsarbeten som dikning, vattenavledning

in. fl. föreligger här utan tvivel en arbetsreserv, särskilt för

grovarbetare. Om kompetent arbetskraft, som ledigställts vid depression inom

annan näringsgren, kan överföras till dylika arbeten, skulle säkerligen en

konjunkturutjämnande effekt vinnas. Det är emellertid icke att förvänta, att

sådan arbetskraft i större omfattning kan disponeras för ändamålet. Att för

sådana arbeten anlita ovan arbetskraft är förenat med svårigheter, bl. a. med

hänsyn till behovet av god arbetsledning. Enär arbetena ofta torde komma

att igångsättas långt från arbetarens hemort, tillkomma dessutom svårigheter

med beredande av bostad och förplägnad. Även ersättningens bestämmande

torde understundom vara vansklig. Nu berörda förhållanden kunna medverka

till en kostnadsfördyring av arbetena. Dessa omständigheter torde i många

fall föranleda, att såväl företagare som arbetare komma att visa mindre villighet

att medverka till en anordning av ifrågavarande slag.

Även i fråga om byggnadsarbeten göra sig liknande synpunkter, om ock

i mindre grad, gällande. Särskilt bör den olika lönesättningen för byggnadsarbeten

i städer och större samhällen å ena samt på landsbygden å andra

sidan ej förbises. Förhållandena äro emellertid olika i olika delar av landet.

På sina håll och särskilt i södra Sverige finnes en särskild grupp av byggnadsarbetare,

som huvudsakligen ägnar sig åt landsbygden. I ett depressionsläge

skulle igångsättandet av byggnadsarbeten genom anlitande av investeringsfonder

för denna grupp kunna skapa arbetstillfällen, som eljest icke

skulle hava uppkommit. „

Vad sålunda sagts om byggnadsarbeten torde hava betydelse för saval bostadsbyggnadsföretag

som driftsbyggnader. Vid sidan av dessa för de olika

kategorierna av byggnadsföretag gemensamma synpunkterna torde dock vissa

särpräglade förhållanden framträda, och detta gäller främst bostadsbyggnader.

De sakkunniga ha vidare framhållit, att lämpliga driftsbyggnader verksamt

kunde bidraga till en för jordbruket eftersträvansvärd rationalisering.

Denna i och för sig beaktansvärda synpunkt kunde dock icke tillerkännas avgörande

betydelse, då frågan om investeringsfonder för dylika byggnader i

första hand vore en konjunkturutjämningsfråga.

De sakkunniga ha härefter gått in på frågan om avsättning till investeringsfond

för bostadsbyggnader. De ha i samband härmed (betänkandet s. 93)

redogjort för en vid folkräkningen 1935/3Ö verkställd undersökning av bostadsförhållandena

i 100 landskommuner, av vilken undersökning framginge

att av bostadshus, bebodda av brukaren, inom storleksgruppema 3—99

hektar åker omkring 40 000 vore förfallna och omkring 60 000 mycket bristfälliga.

Sedan denna undersökning verkställdes hade läget emellertid enligt de

sakkunniga sannolikt förbättrats. Sålunda hade under budgetåren 1933/34—

1941/42 beviljats sammanlagt 86 149 bostadsförbättringsbidrag, 17 770 nybyggnadslån

och 2 974 förbättringslån enligt härom gällande bestämmelser.

Vidare hade bostadsbyggandet inom jordbruket främjats även genom lantarbetarbostadslån

och lantarbetarbostadsbidrag.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

49

De sakkunniga ha jämväl erinrat om, att egnahemsbildningen på landsbygden

stöddes genom egnahemsnämndernas verksamhet, samt vidare anfört:
Bostadsfrågan

för den rena landsbygden är i viss mån av olika beskaffenhet

än för industriorterna därigenom att landsbygdens bostadsproblem redan

genom nu berörda åtgärder vunnit statsmakternas särskilda beaktande.

Skulle man nu gynna bostadsbyggandet på landsbygden genom investeringsfonder,

komme man, eftersom lantbrukets arbetsgivare i vissa fall

kunna erhålla statsbidrag för uppförande av arbetarbostäder, att gå fram på

två olika vägar. För ett dylikt tillvägagångssätt kunna måhända skäl åberopas.

Skall man emellertid även för jordbrukets vidkommande använda investeringsfonder,

lärer det vara nödvändigt att samordna reglerna härom

med de bestämmelser av subventionskaraktär, vilka redan finnas, så att erforderlig

jämnhet skapas vid användandet av båda eller endera stödlinjen.

En dylik avvägning lärer knappast böra ske i nu förevarande sammanhang.

De sakkunniga ha även berört frågan om investeringsfonder för andra

ändamål inom jordbruket än för byggnader och därvid framhållit, att man här

icke gärna kunde tänka sig andra fonder än för anskaffande av döda inventarier,

varför de inskränkte sig till frågan om dylika fonder. Förutsättningarna

för att nå en konjunkturstimulerande effekt syntes här vara gynnsammare

än för övriga fonder därigenom att inventarieanskaffningen, om

den inriktades på lämpligt sätt, kunde få betydelse för den svenska maskinindustrien.

En betydande olägenhet låge emellertid däri, att man finge röra

sig med en mångfald små fonder, vilka vore svårkontrollerbara.

De sakkunniga ha slutligen anfört:

Vid införandet av investeringsfonder för jordbruket möter, oavsett vilket

slags fonder det är fråga om, en speciell svårighet. För att få nämnvärd betydelse

ur konjunktursynpunkt måste nämligen avsättningsrätten utsträckas

utöver aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas krets till även fysiska

personer och med dem i beskattningshänseende likställda.

Ett dylikt utsträckande är självfallet förenat med besvär ur taxerings- och

kontrollsynpunkt. Sålunda uppkomma här bland annat vissa svårigheter vid

fondmedlens återförande till beskattning. Det av de sakkunniga tidigare förordade

efterbeskattningsförfarandet kan icke lämpligen komma till användning,

då här är fråga om skattskyldiga, som äro underkastade progressiv

beskattning. Skola dessa svårigheter ur taxerings- och kontrollsynpunkt kunna

bemästras, är en nödvändig förutsättning härför att den skattskyldige har

en tillförlitlig bokföring. Eftersom jordbrukarna enligt nuvarande lagstiftning

icke äro ålagda bokföringsskyldighet men förslag angående lagstiftning

om sådan skyldighet inom kort torde vara att förvänta, hava de sakkunniga

stannat för att nu icke föreslå investeringsfonder för jordbruket. Om och när

jordbrukets bokföringsfråga tillfredsställande lösts, är frågan om investeringsfonder

för jordbruket förtjänt av förnyat övervägande, därvid även den

förskjutning i här ovan berörda förhållanden, som då kan hava inträtt, bör

beaktas. Skulle därvid fonder för jordbruket komma alt införas, torde bestämmelserna

härom måhända med hänsyn till jordbrukets speciella förhållanden

och den progressiva beskattningen för jordbrukare böra upptagas i

en särskild författning.

Vad angår investeringsfonder för sko g s b r n k ha de sakkunniga

erinrat om de förslag som framförts i syfte alt mildra verkning
Bilicing

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr SO. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

arna av den progressiva beskattningen vid inkomst genom större engångsförsäljningar

av skog (se exempelvis kommunalskatteberedningens betänkande,

del II, SOU 1942: 35) samt om förordningarna den 30 juni 1943

(nr 490) med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under

år 1943 stormfälld skog och den 29 juni 1945 (nr 483) med särskilda

bestämmelser angående taxering för inkomst av under år 1945 avyttrad

brännved eller massaved m. m., genom vilka förordningar frågan om en

inkomstutjämning för skogsbruket för dessa särfall erhållit sin lösning.

Vidare ha de sakkunniga beträffande den taxeringsmässiga behandlingen

av kostnader för skogsvårdande åtgärder anfört följande:

I den mån utgiften är att anse såsom underhållskostnad är den omedelbart

avdragsgill. Hit räknas reparation och underhåll av byggnader,

stängsel, diken och inventarier, som användas i skogsbruket, samt kostnader

för skogsvård och underhåll såsom förvaltning, bevakning, underhåll av

vägar å skogen, skogskultur, vari inbegripes av avverkning föranledd skogsplantering

m. in., skyddsdikning och skogsindelning med mera dylikt. Kostnader

för grundförbättringsarbeten såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning

och nyanläggning av vägar å skogen äro däremot icke i någon form

avdragsgilla vid ifrågavarande inkomstberäkning. Särskilda regler gälla dock

i visst fall beträffande kostnader för skogsplantering på av ålder kala marker.

Kostnaden för uppförande av byggnader å skogen får allenast avdragas

i form av årliga med hänsyn till byggnadens antagliga varaktighetstid

beräknade värdeminskningsavdrag, såvida fråga ej är om rent tillfälliga

byggnader, för vilka kostnaden får avdragas omedeibart. Kostnaden för nyuppsättning

av inventarier får ej avdragas men väl utgifterna för ersättningsanskaffning.

Skattskyldig, som för fullständiga räkenskaper och redovisar

inkomsten enligt räkenskapsmässiga grunder, medgives dock enligt praxis

avdrag för nyanskaffning i form av årliga värdeminskningsavdrag.

Härefter ha de sakkunniga redogjort för de statsbidrag, som för närvarande

utgå till skogsbruket. De sakkunniga ha härom anfört:

Sålunda kunna bidrag lämnas med här nedan angivna belopp i förhållande

till godkänd kostnad,

från statens skogsutdikningsanslag med högst 40 procent, inom de fyra

nordligaste länen högst 50 procent, till torrläggningsföretag, vilka avse höjande

av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för

skogsbörd,

från statens skogsodlingsanslag med högst 50 procent till skogsodling eller

annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å vissa marker

med otillfredsställande skogstillstånd, samt

från anslaget till väg- och flottledsbyggnader med 50 procent till byggande

av stamväg, med högst 40 procent till byggande av annan skogsväg samt med

högst 25 procent till utförande av flottledsbyggnad eller uppförande av

skogshärbärge eller annan liknande förläggning.

o För aktiebolag gäller inskränkning i bidragsrätten så till vida att de icke

få uppbära statsbidrag från skogsutdikningsanslaget eller skogsodlingsanslaget.

Beträffande vissa skogar i norra Sverige kunna statsbidrag lämnas från

norrländska skogsproduktionsanslaget till vissa åtgärder för främjande av

skogsåterväxten såsom hyggesrensning, markberedning och skogsodling, beståndsvård

såsom röjning och röjningsgallring i stavaskog, plantskog och

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

51

ungskog, skogsutdikning, betesanläggning och därmed sammanhängande

nyodling samt anläggning eller förbättring av väg för utforsling av skogsprodukter.

Statsbidragen utgå med 40 procent för anläggning eller förbättring

av väg samt i övrigt med 60 procent av godkänd kostnad men särskilt

tilläggsbelopp må därutöver beviljas enskild person — — —. Statsbidrag

utgår emellertid beträffande samtliga slag av åtgärder jämväl till

aktiebolag.

Om läget å arbetsmarknaden därtill giver anledning, kan efter Kungl.

Maj ds medgivande statsbidrag för torrläggningsföretag i Norrland samt

vissa delar av Dalarna och Värmland beviljas till högst 60 procent av godkänd

kostnad. Då synnerliga skäl föreligga, kan efter Kungl. Maj ds prövning

i varje särskilt fall bidraget till vägbyggnadsföretag höjas till högst

75 procent samt bidraget till utförande av flottledsbyggnad samt uppförande

av skogshärbärge eller liknande förläggning till högst 50 procent av ifrågavarande

kostnad.

Dessutom kunna lån lämnas från statens skogsväglånefond till företag,

som avser skogsväg. Byggnadsbidrag och lån från skogsväglånefonden må

sammanlagt icke överstiga 80 procent av den av skogsvårdsstyrelsen godkända

kostnaden för företaget eller den del därav, som bidraget eller lånet

avser.

Enligt av riksdagen lämnat bemyndigande äger Kungl. Majd fastställa

andra grunder för understödjande av skogsvårdsåtgärder att tillämpas vid

arbetslöshet. Såsom ram inom vilken de förhöjda bidragen böra beviljas har

i propositionen nr 264 år 1944 angivits följande av skogsstyrelsen föreslagna

procenttal i förhållande till godkänd kostnad

70 procent för byggande av stamväg,

60 procent för övriga åtgärder,

15 procent tilläggsbelopp till enskild person, vilken för sin och sitt husfolks

bärgning är beroende av arbetsinkomster vid sidan av sitt jordbruk,

under förutsättning, att han kan antagas icke vara i stånd att utan tillläggsbelopp

utföra i företaget ingående arbete.

I propositionen har vidare uttalats, att den skillnad, som för närvarande

upprätthålles i bidragshänseende mellan bolag och enskilda vid arbetslöshet

torde kunna bortfalla samt att statsbidrag till skogsvägsföretag och lån

från skogsväglånefonden under en arbetslöshetskris i vissa fall böra tillsammans

kunna uppgå till hela kostnaden för företaget.

Sammanfattningsvis ha de sakkunniga anfört, att det allmännas understödsverksamhet

i allt väsentligt vore inriktad på sådana skogsvårdsarbeten,

vilka i taxeringshänseende kunde hänföras till förbättringsarbeten, därför

kostnaden icke vore avdragsgill, att verksamheten i en arbetslöshetskris

vore avsedd att intensifieras samt att i ett dylikt läge den under normala

förhållanden gällande begränsningen i fråga om bidrag åt aktiebolag avsåges

skola bortfalla.

De sakkunniga ha härefter framhållit följande:

Huruvida det stöd, som samhället sålunda lämnar de enskilda intressenterna

för en förbättrad skogshushållning, är lämpligt avvägt, kan självfallet

vara föremål för olika meningar. De nu berörda synpunkterna kunna emellertid

icke vid bedömande av frågan om införandet av särskilda investeringsfonder

i första band få bliva av avgörande betydelse, då problemet enligt de

direktiv, som lämnats de sakkunniga, nu närmast gäller att inom skattelagstiftningens

ram få till stånd ett konjunkturpolitiskt instrument och icke att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

avväga grunderna för olika stödåtgärder med hänsyn till den ena eller andra

näringens önskemål och behov.

Även rena beskattningssynpunkter hava såsom redan av det förut anförda

framgår understundom lagts på frågan om inrättande av investeringsfonder

inom skogsbruket. Det har sålunda gjorts gällande, att nuvarande skatteregler

verkade orättvist bland annat för sådana enskilda skogsägare, vilka av

ekonomiska, skogliga eller andra hänsyn avverkade stora virkesmängder under

ett enda år eller sålde skog på rot i större poster eller i samband med

skogsmarkens avyttring, då dessa skogsägare drabbades hårdare av beskattningen

med dess progression än om inkomsterna för dylika fall fördelades på

ett visst antal år. Det bar vidare framhållits, att denna orättvisa vore särskilt

kännbar för skogsbruket, då ett rationellt drivet skogsbruk ofta förutsatte

dylika engångsuttag.

Denna skogsbrukets speciella skattefråga torde dock icke, lika litet som det

nyss avhandlade eventuella behovet av ytterligare stöd åt skogsbruket, få

verka avgörande för frågan om inrättandet av investeringsfonder för detta

näringsfång. Om krav från de skattskyldigas sida på lindring i progressionens

verkningar genom inkomstutjämning böra tillgodoses, lärer detta kunna

ske genom anordningar liknande dem, som kommunalskatteberedningen föreslagit

eller som finnas införda i 1943 års förordning angående taxering för

inkomst av under år 1943 stormfälld skog eller i 1945 års förordning

angående taxering för inkomst av under år 1945 avyttrad brännved eller

massaved m. in.

De sakkunniga ha uttalat den uppfattningen, att frågan om skogsbrukets

indragande under den föreslagna lagstiftningen om investeringsfonder borde

i första hand bedömas med hänsyn till den inverkan en sådan åtgärd kunde

ha för sysselsättningens utjämnande. I detta sammanhang ha de åberopat

infordrade yttranden från arbetsmarknadskommissionen och skogsstyrelsen

angående behovet inom skogsbruket av en arbetsreserv för konjunkturutjämning

m. in. (betänkandet s. 117—127) samt vidare anfört:

Innan de sakkunniga söka besvara frågan om lämpligheten av investeringsfonder

inom skogsbruket, vilja de sakkunniga erinra om att de grenar av

vårt näringsliv, vilka bygga på skogen såsom råvarutillgång, utgöras av det

egentliga skogsbruket och av skogsindustrierna, av vilka här sågverken, pappersmassefabrikema

och pappersbruken äro av särskilt intresse. Dessa industrier

äro i varierande och ofta hög grad konjunkturkänsliga, vilket förhållande

särskilt sammanhänger med att produktionen till betydande del säljes

på utländsk marknad. Vid sidan om dessa konjunktursvängningar framträda

även så kallade säsongvariationer. Dessa förekomma framförallt inom skogsbruket

och sågverksrörelsen, särskilt i Norrland.

Vidare vilja de sakkunniga framhålla, att i den mån investeringsfonder av

förut angivet slag och särskilt då investeringsfonder för varulager inrättas

inom skogsindustrierna, verkan av dessa fonder indirekt bör komma även

skogsbruket till godo. Investeringsfond för varulager är ju nämligen avsedd

att stimulera även skogsindustrierna att vid vikande efterfrågan å industriernas

produkter i viss utsträckning arbeta på lager. Härigenom bör en jämnare

förbrukning av skogens oförädlade produkter erhållas. Värdet av investeringsfonderna

för varulager i detta avseende bör dock ej överskattas, då

lagringsmöjligheterna för skogsindustrierna icke kunna sägas vara särskilt

gynnsamma.

Vad härefter angår frågan, om någon konjunkturutjämning kan ske för

det egentliga skogsbruket (avverkning och drivning) genom inrättande av

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

53

särskilda investeringsfonder för detsamma, torde böra beaktas, att någon

möjlighet att åstadkomma jämnare sysselsättning inom skogsbruket genom

att lagra massaved och andra gagnvirkessortiment i oförädlat skick i skogen

knappast föreligger. Massaveden försämras hastigt efter längre lagring i skogen

och några lagringsmöjligheter för övriga gagnvirkessortiment å avverkningsplatsen

torde praktiskt taget ej föreligga. Avverkning och framdrivning

måste därför i allt väsentligt variera till sitt omfång i förhållande till den från

tid till annan växlande efterfrågan å skogsprodukterna från förädlingsindustriernas

sida. Att åstadkomma en jämnare tillgång i fråga om avverkningsoch

drivningsarbetet genom att inrätta särskilda fonder för skogsbruket är

därför knappast möjligt. Ur denna synpunkt äro sådana fonder icke motiverade.

Vid nu angivna förhållanden hör frågan om särskilda investeringsfonder

för skogsbruket uteslutande bedömas med hänsyn till behovet och nyttan av

desamma för skogsvårds- och närstående arbeten, i vilka de sakkunniga här

inbegripa även flottleder och vägföretag, som huvudsakligen avse att betjäna

skogsbruket.

Till denna grupp av arbeten räknas icke endast rena försvarsarbeten i

skogen utan även arbeten för höjande av skogens och skogsmarkens värde

såsom en kapitaltillgång, såsom skogsodlings- och skogsdikningsarbeten och

annan beredning av skogsmarken, röjning och, såsom nämnts, anläggande

av skogsvägar och flottleder. Även uppförande och underhåll av skogshärbärgen

och andra för skogsbruket nödvändiga byggnader kunna räknas hit

liksom åtgärder för åstadkommande av betesfred i skogarna.

Av det anförda framgår, att de skogsvårdande arbetena äro av vitt skilda

slag. En del av arbetena kunna utan större men förskjutas i liden, under det

att andra böra komma till utförande utan större dröjsmål. Det förstnämnda

slaget av arbeten är ur denna synpunkt i och för sig lämpligt som konjunkturutjämnande

arbeten under det att övriga åter närmast höra hemma i ett

system, som tager mera direkt sikte på utjämnande av säsongvariationerna.

Vid ett bedömande av arbetskraftsfaktorn inom skogsbruket bör man icke

bortse från de olikheter, som föreligga inom landets skilda delar. Vad de

södra och angränsande delarna av mellersta Sverige beträffar torde man numera

kunna räkna med att huvudparten av den arbetskraft, som på vintern

är sysselsatt med arbete i skogen, i allmänhet kan beredas arbete under sommarhalvåret,

främst inom jordbruket. Något säsongutjämningsproblem av

större omfattning torde därför här knappast föreligga, Skulle däremot huggnings-

och drivningsarbeten under vintern minska kraftigt, får man räkna

med en temporärt betonad friställning av arbetskraft. Då emellertid endast en

del av skogsvårdsarbetena såsom vägar och flottledsbyggnader kunna utföras

under vintern, torde i allmänhet investeringsfonder endast komma att få betydelse

för dessa företag.

Beträffande Norrland och måhända de norra och västra delarna av mellersta

Sverige torde problemet ligga något annorlunda till, då inom dessa delar

större svårigheter lorefinnas för beredande av jämn sysselsättning under årets

skilda delar åt de arbetare som regelmässigt sysselsättas i skogen. Det är

troligt att vissa skogsvårdande arbeten i större utsträckning än i övriga delar

av landet kunna bär användas som utjämningsarbelen under vissa lider på

året.

Vid friställning av skogsarbetare på grund av minskade arbetstillfällen i

skogen under vintern torde för dessa delar av landet förhållandena vara av

i stort sett samma beskaffenhet som för landet i övrigt.

För att nå eu tillfredsställande lösning i fråga om de arbeten, som lämpligen

kunna utföras såsom säsongutjämnande torde man kunna välja mellan

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

olika vägar. Sålunda kan det övervägas att ändra avdragsreglema för skogsvårdande

arbeten vid taxering av inkomsterna för skogsbruket och måhända

göra kostnaderna för dylika arbeten under vissa villkor avdragsgilla även

för andra år än det varunder de utförts. En annan möjlighet torde vara, att

utforma statsbidragsreglema och främst då villkoren för statsbidrag mera

med tanke på att nå en dylik säsongutjämning. Det kan även här, om större

skogsinkomster vid engångsuttagning av skog icke utjämnas å flera beskattningsår

efter linjer, som kommunalskatteberedningen föreslagit, då fråga

är om avyttring av skog i samband med avyttring av mark, övervägas att

under vissa villkor tillåta skattefri avsättning till fond eller annan skattefri

reservering för framtida utförande av dylika arbeten.

De berörda med konjunkturutjämningsspörsmålet icke direkt sammanhängande

frågorna om säsongutjämning äro till sin huvudpart ett norrlandsproblem.

Då dessa frågor efter vad de sakkunniga erfarit komma att behandlas

av den s. k. norrlandskommittén i samband med övriga spörsmål angående

Norrlands näringsliv, hava de sakkunniga icke ansett sig böra ingå på

desamma.

De sakkunniga ha även berört frågan huruvida investeringsfonder för

skogsvårdande arbeten borde inrättas för att bereda möjlighet att vid arbetslöshet

inom andra näringar än skogsbruket sysselsätta sålunda friställd arbetskraft.

De ha härvid åberopat förenämnda yttrande från skogsstyrelsen,

varav framginge, att man ägde en arbetsreserv av icke obetydlig storleksordning

inom skogsbruket på grund av eftersatta skogsvårdsarbeten. De sakkunniga

ha vidare anfört:

Vissa grupper av den vid arbetslöshet friställda arbetskraften torde lämpligen

kunna utföra sådana arbeten, under det att andra och mycket betydande

grupper äro ovana därvid. Behovet av god arbetsledning kommer därför

att understundom bliva framträdande. Anskaffandet av bostad och ombesörjandet

av utspisning bereda även vissa svårigheter, och samma torde vara

fallet med ersättningens bestämmande. Man torde därjämte få räkna med att

arbeten, som utföras av ovan arbetskraft, ofta ställa sig dyrare än om van

arbetskraft anlitas. Dessa förhållanden torde medföra, att såväl skogsägarna

— särskilt då mindre och medelstora sådana —• som arbetarna skola visa

mindre villighet till att medverka till en dylik ordning. De organisatoriska

svårigheter, som här möta, medföra vidare, att endast vissa arbeten av ej

alltför ringa storleksordning lämpligen kunna ifrågakomma.

De sakkunniga ha slutligen gjort följande uttalande:

Vid ett bedömande av den föreliggande frågan om investeringsfonder för

skogsbruket med syfte att åstadkomma konjunkturutjämning bör man även

hålla i minnet att statsmakterna tidigare ur såväl skogsvårdssynpunkt som i

viss utsträckning även ur konjunktursynpunkt beträtt statsbidragslinjen.

Skulle nu investeringsfonder införas för skogsvårdande arbeten måste, om

man ej vill på lämpligt sätt avveckla statsbidragen, tillses att de olika bidragsformerna,

rena statsbidrag och bidrag genom skattefri avsättning, så utformas,

att lämpligt avvägt, rättvisande resultat erhålles av båda stödlinjerna

sammantagna. En dylik avvägning lärer emellertid icke böra ske av denna

kommitté. Skulle en sådan avvägning komma att ske av norrlandskommittén

eller i annan ordning, kan frågan komma i ett nytt läge.

De sakkunniga hava därför stannat för att icke föreslå särskilda investeringsfonder

för skogsvårdande åtgärder.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

De sakkunnigas negativa inställning till frågan om investeringsfonder i

förvärvskällan jordbruksfastighet har väckt kritik i flera av de avgivna remissyttrandena.

Vad först angår frågan om särskilda investeringsfonder

för skogsbruket framhåller skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län det

lämpliga och rättvisa i att även skogsbruket tillerkändes förmånen av rätt

till avsättning till investeringsfond. Progressionen vid statsbeskattningen gjorde

sig särskilt gällande, då en samlad avkastning från skogen på en gång uttoges,

t. ex. vid överskott på gammal avverkningsmogen skog eller vid avyttring

av växande skog i samband med avyttring av marken. Det kunde da inträffa

fall då beskattningen bleve så hård, att inkomsten i själva verket bleve

illusorisk. Skogsvårdsstyrelsen anför vidare:

Då förekomsten av avverkningsmogen skog är större än normalt, kan det

ur skogsvårdens synpunkt vara ändamålsenligt att under längre eller kortare

period uttaga större avverkningar än som betingas av skogens normala avkastningsförmåga.

Vid sådana tillfällen är det vanligt, att åtminstone en del

av överskottet användes för skogsförbättrande åtgärder, vilka äro ägnade att

på längre sikt höja skogens avkastningsförmåga. Denna princip har bl. a.

tagit uttryck i föreskrifter i lagen om häradsallmänningar, där föreskrift

lämnas om, att inkomster från avverkningar, som överstiga skogsmarkens normala

avkastningsförmåga, skall fonderas för användning för nyssnämnda

skogsförbättrande åtgärder. Denna i lag redan föreskrivna fondbildnmg torde

i huvudsak överensstämma med den tanke på investeringsfonder, som av

de sakkunniga för vissa andra näringar föreslagits.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anför:

Skogsvårdsstyrelsen anser att möjliggörande av investeringsfonder skulle

högst avsevärt förbättra skogsvårdsintresset. Det kan ej hjälpas att där skogsmarken

är fördelad på smärre enheter, saluavverkningar ske sporadiskt. Efter

avverkningen måste skogsmarken iordningställas, hyggen röjas och skogsodlas,

dikena rensas, vägar repareras o. s. v. Alla dessa arbeten äro kostsamma

och då några inkomster inflyta ett år och omkostnaderna ske andra

år, kunna ej avdragen belastas det år då inkomsterna erhållas. Härigenom

blir beskattningen av framförallt smärre skogsbruk orättvis. Men även de

större skogsbruken lida härav. Å många sådana dikteras skogsvårdsåtgärderna

av skattetekniska problem och regleras ej efter skogsbiologiska förhållanden.

Därför anser skogsvårdsstyrelsen att investeringsfonder böra bildas, så att

en skogsägare kan begagna sig av en högkonjunktur för virkets försäljning

och göra skogsvårdsåtgärder vid annat tillfälle.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län anser, att frågan om investeringsfonder

för skogsbruket borde upptagas till ny prövning och om möjligt genomföras.

Dylika fonder kunde få stor betydelse icke blott för utförandet av

eftersatta skogsvårdsarbeten ulan även som en konjunkturutjämnande faktor

för arbetstillgången. Vidare anför skogsvårdsstyrelsen:

Det är visserligen sant, att investeringsfondsbestämmelserna endast torde

kunna tillämpas för skogsägare med ordnad bokföring, vilka i förhållande

till hela antalet skogsägare f. n. torde vara relativt få, och alt vissa svårigheter

bl. a. för taxeringsnämnderna skulle uppstå. Men dels växer år från

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

år antalet av jordbrukare-skogsägare med ordnad bokföring, dels får inte

ökat arbete för myndigheterna hindra genomförandet av en för såväl den

enskilde som landet så betydelsefull reform, som förslaget angående investeringsfond

för skogsbruket skulle utgöra.

Även skogsvårclsstyrelsen i Malmöhus län anser, att frågan om investeringsfonder

för skogsbruket borde omprövas och om möjligt genomföras.

Styrelsen förordar, att investeringsfonder för skogsbruket regleras genom en

särskild förordning, samt anför vidare:

För Malmöhus läns vidkommande, där skogsbruket i hög grad domineras

av gods och fideikommiss med ordnad bokföring, skulle en dylik regulator

bliva av stor betydelse. Här skall endast utöver tidigare anförda synpunkter

framhållas den svårighet, som i slättbygden föreligger att uthålligt och oberoende

av konjunkturerna bevara och försörja en kunnig och fast skogsarbetarstam

— som är en grundförutsättning för det rationella skogsbruket.

En skogsbrukets investeringsfond blir härvid en utomordentlig medhjälpare.

Det är styrelsens uppfattning, att därvidlag icke den statliga bidragsverksamheten

ensam är ett fullt tillfredsställande instrument, när det under lågkonjunktur

gäller att påverka investeringsverksamheten inom det sydsvenska

skogsbruket.

Skogsvårclsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde anser det önskvärt,

att avsättning till investeringsfond finge ske även inom skogsbruket,

därvid icke blott större utan även mindre skogsföretag, som hade ordnad

bokföring, borde komma i fråga.

Skogsvårclsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att en arbetsreserv

för skogsbruket vore av särskilt stort värde inom nämnda län, enär konjunkturväxlingarna

för länet sedan lång tid medfört svårlösta problem i fråga om

skogsbrukets arbetstillgång till följd av den dominerande ställning som trävaruindustri

och skogsbruk intoge bland länets näringar. Frågan om investeringsfonder

för skogsbruket borde emellertid under förhandenvarande förhållanden

anstå. Därest mera genomgripande förändringar i fråga om statsanslag

till skogsarbeten komme att vidtagas, syntes frågan böra i samband

därmed ånyo upptagas till prövning.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anser det beklagligt att de sakkunniga

icke funnit någon lösning av frågan om lämplig avvägning mellan avsättning

till investeringsfond och statsbidrag för skogsvårdsarbeten. Skulle den efterlysta

utredningen om denna fråga anses vara ett tillräckligt motiv för förslagets

ställande på framtiden, borde tills vidare avsättning få ske för sådana

arbeten, som icke vore berättigade till statsbidrag. Detta skulle i hög grad

verka stimulerande på intresset för eftersatta kulturåtgärder, som för dagen

torde vara det mest angelägna skogsvårdsarbetet.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Av senaste riksskogstaxeringen framgår, att en mycket allvarlig och för

vårt skogsbruks framtid betänklig eftersläpning av nödvändiga skogsvårdsåtgärder,

framför allt skogskulturer, föreligger. En av orsakerna till att så blivit

fallet anser styrelsen ligga i den omständigheten, att, när arbetena normalt

borde utföras, sakna skogsägarna de ekonomiska förutsättningarna härför.

Detta torde i hög grad gälla enskilda smärre skogsägare men även ha sin

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 86.

57

tillämpning på stora skogsförvaltningar. Efter högkonjunkturens stora avverkningar

och höga inkomster följa normalt tider med starkt avtagande inkomster

och eftersläpande höga skatter. Möjligheterna för skogsbruket att

lösgöra medel för även nödvändiga skogsvårdsarbeten bli därmed starkt beskurna.

Det vill fördenskull synas skogsvårdsstyrelsen som en angelägenhet

av stor vikt, att sådana bestämmelser införas, att en skogsägare finge möjlighet

att under år, då inkomster av större avverkningar inflyta, skattefritt

fondera en viss del av dessa inkomster för att sedan utnyttja dem till skogsvårdande

arbeten inom en viss föreskriven tid. För större skogsförvaltningar

skulle detta kunna förverkligas genom rätt att verkställa avsättning till investeringsfond

för skogsbruket. Det får anses vara ett intresse, att även den

stora massan av smärre skogsägare, som dock förvalta närmare 50 % av våra

skogar, tillerkännas en liknande rätt. Skogsvårdsstyrelsen vill ifrågasätta,

huruvida detta icke skulle kunna förverkligas, genom att en enskild skogsägare,

som haft inkomst av skogsförsäljning, finge rätt att skattefritt deponera

ett med hänsyn till avverkningens omfattning avvägt belopp. Utbetalning

av det deponerade beloppet skulle vara beroende av intyg från skogsvårdsstyrelsen,

att de av avverkningen betingade skogsvårdsåtgärderna vore utförda.

Därest sådana åtgärder icke inom ett visst antal år bleve utförda, skulle

depositionen upptas till beskattning som inkomst.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens lån framhåller, att skogsbolagen i Norrland

i realiteten icke hade möjlighet att få statsbidrag för betesanläggningar

och skogsvårdsarbeten i den utsträckning de sakkunniga gjort gällande, samt

anför vidare:

Då aktiebolag icke alls får uppbära bidrag ur skogsutdiknings- eller skogsodlingsanslaget

är aktiebolags i Norrland rätt under normala tider till bidrag

till skogsvårds- och skogsutdikningsarbeten relativt inskränkt.

I proposition nr 264 år 1944 har visserligen uttalats att den skillnad, som

för närvarande upprätthålles i bidragshänseende mellan bolag och enskilda

vid arbetslöshet torde kunna bortfalla och så lär väl också bli fallet vid inträffande

omfattande arbetslöshet, men variationen mellan full arbetstillgång

inom skogsbruket och arbetslöshetskris är stor, varför åtgärder utan sådant

direkt statsingripande, som här avses, i konjunkturutjämnande syfte måste

anses lämpliga.

Skogsvårdsstyrelsen vill dessutom erinra om följande. Härvarande bolag

ha genom omfattande vedavverkningar lojalt medverkat i vedproduktionen.

Härigenom och genom den under krisen permanenta bristen på arbetskraft

inom skogsbruket ha skogsvårds- och skogsutdikningsarbeten på bland annat

bolagsskogarna i det närmaste helt fått släpa efter. Betydande sådana

arbetsobjekt i trängande behov av åtgärder förefinnas sålunda nu. Genom

tillskapande av möjlighet för bolagen av att avsätta investeringsfonder kunde

för dem underlättas att vid en återgång till fredsförhållanden få ifrågavarande

arbeten utförda, något som i sin mån givetvis måste verka konjunkturutjämnande.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anser därför att goda skäl föreligga

för inrättande av investeringsfonder för skogsbrukets behov.

önskvärdheten av att avsättning till investeringsfond finge ske i skogsbruket

framhålles även av övriga skogsvårdsstyrelscr, som yttrat sig, utom skogsvårdsstyrelsen

i Kronobergs lön, som icke anser anledning lörefinnas att införa

särskilda investeringsfonder för skogsbruket.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Sveriges skogsägareförbund anmärker, att de sakkunniga vid behandling

av den konjunkturmässiga arbetslösheten endast tagit upp frågan om skogsbruket

i sådant läge kunde mottaga friställd arbetskraft från andra yrken,

samt anför i övrigt:

Förbundet anser, att de sakkunnige på denna punkt gått förbi sakens

kärna. Det betydelsefulla är, att skogsarbetsgivarna vid framträdande av utpräglad

konjunkturarbetslöshet inom skogsbruket först och främst taga hand

om och bereda sysselsättning för sin egen, vana och yrkeskunniga arbetskraft.

Denna behöver inga förflyttningar, nya förläggningar eller extra instruktörer.

Det är endast arbetstillfällen och pengar, som behövas. Arbetstillfällena

skola erbjudas i form av skogsvårdsarbeten av skilda slag under

sommarhalvåret samt väg- och byggnadsarbeten under vinterhalvåret.

Genom investeringsfonderna skall medelstillgången tryggas. —---

Förbundet kan icke heller biträda de sakkunnigas negativa inställning gent

emot möjligheterna att omskola ovan arbetskraft till skogsarbete.---

Förbundet medger, att inrättandet av investeringsfonder för skogsvårdsarbeten

behöver föregås av en utredning om på vad sätt sådan åtgärd bör

påverka rätten att erhålla statliga bidrag till sagda arbeten. Detta behov av

utredning minskar emellertid icke önskvärdheten av att möjlighet beredes

för inrättandet av investeringsfonder för skogsvårds- och därmed besläktade

arbeten. Förbundet får därför påyrka, att dylik utredning må komma till

utförande.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser, att den föreslagna lagstiftningen

borde utvidgas att omfatta även inkomst av skogsbruk och avse

även andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska föreningar. Förbundet

framhåller, att avsättning av investeringsfonder skulle i hög grad förbättra

möjligheterna för skogsvården och underlätta framskaffandet av erforderliga

medel för utförandet av eftersatta arbeten och för intensifiering

av önskvärda sådana, samt anför vidare:

Även om, såsom de sakkunniga framhålla, större näringsföretag givetvis

ha större möjligheter att för sin arbetarstab och mera direkt och synbart

bidraga till en konjunkturutjämning, så får man enligt riksförbundets mening

icke förbise den betydelse, som ett större antal, men till sin storlek

mindre företag måste komma att ha ur konjunkturutjämningssynpunkt.

Detta även inom skogsbruket, såsom varande en mer än många andra konjunkturbetonad

näringsgren.

Riksförbundet kan icke finna att tillräckliga motiv föreligga för att en

fysisk person, som driver skogsbruk, icke, om han så vill, skall kunna fondera

medel till framtida gagn för sin rörelse, utan ställas i särklass i förhållande

till rörelseidkare av juridisk natur. Då utjämningsmöjligheterna

ur taxeringssynpunkt för jordbruk och skogsbruk, som oftast äges av fysiska

personer, på grund av nu gällande skattelagstiftning (redovisning enligt kontantprincipen)

äro sämre än för andra förvärvskällor, vill riksförbundet anse

det som endast en rättvisa för skogsfastigheter och dess fysiska ägare att

möjligheter gives för även dem till skattefri fondering.---För att kun
na

utnyttja avdragsmöjligheterna vid inkomstbeskattningen leder nuvarande

skattesystemet sålunda till att en skogsägare under högkonjunktur med dyrbar

arbetskraft söker avdragsgilla arbeten och därigenom utnyttjar arbetstillfällen

som ur sysselsättningssynpunkt bort sparas, medan han under lågkonjunktur

undviker alla sådana kostnader, enär de icke kunna utnyttjas i

avdragssyfte vid inkomstdeklarationen. Samma förhållande gäller byggnads
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj.ts proposition nr 86-

59

verksamheten och anskaffning av inventarier för skogsbrukets del. Riksförbundet

kan icke finna annat än att starka skäl tala för att även fysiska personer

bör erhålla avdragsrätt till investeringsfond i skogsbruket.---

Det förhållandet, att skogsbruk enligt lag i regel icke äro pliktiga att föra

handelsböcker, bör enligt riksförbundets mening icke heller få anses såsom

ett hinder för lagstiftningens utsträckande att även omfatta skogsbruk och

rätt att avsätta del av överskott till investeringsfond. En smidig form för

fondavsättningen torde utan alltför omständig procedur kunna ordnas i

samband med deklarationsförfarandet. Ävenså bör det vara möjligt att på

något enkelt och effektivt sätt genomföra kontroll över fondavsättningen och

över att fonderna användas på åsyftat sätt.

Skogsindustriernas samarbetsutskott anser, att norrlandskommittén snarast

borde upptaga frågan om investeringsfonder i skogsbruk till särskild behandling

och utarbeta förslag till lagstiftning, samt anför vidare:

Samarbetsutskottet är för sin del av den uppfattningen, att utgångspunkten

vid bedömande av frågan, huruvida investeringsfonder böra inrättas för

skogsbrukets behov, bör vara att skogsbruket i vårt land normalt skall kunna

bära sig självt utan subventioner. Om denna enligt vår mening sunda

princip skall kunna upprätthållas, är det emellertid nödvändigt — icke minst

med hänsyn till de för skogsbrukets del särskilt kännbara konjunkturväxlingarna

— att företagen beredas möjligheter att under högkonjunktur reservera

medel, avsedda att tagas i anspråk under mindre gynnsamma konjunkturer

för sådana arbeten, som erfordras för skogstillgångarnas bevarande

och förkovran. Härigenom skulle den ur det allmännas synpunkt önskvärda

utjämningen av arbetstillgången vinnas utan den belastning av statskassan,

som statsbidrag för ifrågavarande ändamål medföra. Väl kunna situationer

uppstå, då det för motverkande av djupgående depressioner å arbetsmarknaden

kan visa sig ändamålsenligt med direkta statsbidrag inom skogsbruket,

men den dominerande faktorn beträffande de konjunkturutjämnande

åtgärderna inom denna verksamhetsgren bör dock enligt vår mening vara

den möjlighet till självfinansiering, som inrättandet av investeringsfonder för

skogsbrukets behov skulle innebära. De statsbidrag, som kunna ifrågakomma,

böra sålunda huvudsakligen vara av temporär natur.

Den alldeles övervägande delen av Sveriges export av trävaror och massa

härrör från Norrland samt från vissa delar av Värmland och Dalarna. Medan

sålunda Sydsveriges produktion huvudsakligen går till inhemsk konsumtion,

har särskilt Norrland en utomordentligt stark känning av de konjunkturväxlingar

å världsmarknaden, som beröra skogsbruket.

Vidare bör framhållas, att arbetskraftfördelningen inom det norrländska

skogsbruket normalt fördelar sig med c:a 90 % på arbeten med avverkning

och transport och resterande 10 °/o på arbeten i samband med skogarnas

reproduktion in. m. Inträder en lågkonjunktur, tvingar denna ofrånkomligt

och omedelbart fram en begränsning av avverkningen i Norrland och därmed

reduceras i samma mån skogsbrukets möjlighet att bereda arbete åt

den del av befolkningen i Norrland, som regelmässigt utför avvcrkningsoch

därmed förenade arbeten. Efter kort tid gör sig samma verkan gällande

för skogsindustriens arbetare vid sågverk och fabriker. Redan uppgiften att

skaffa arbetstillfällen åt den så att säga ordinarie arbetarstammen inom

skogsbruket, blir därför av den största betydelse.---

Frågan gäller sålunda här icke såsom de sakkunniga anfört, i främsta

rummet s. k. ovan arbetskraft utan det gäller den ordinarie skogsarbetarebefolkningen

i Norrland och den för konjunkturväxlingar exponerade situation,

som denna befolkning befinner sig i. För eu stor del av ifrågavarande

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungi. Maj:ts proposition nr 86.

arbeten såsom skogsodling, gallrings- och hyggesrensning m. m. kan emellertid

enligt vad erfarenheten giver vid handen även ovan arbetskraft användas.

De sakkunnigas uttalanden i denna del synes vittna om att de tagit intryck

av erfarenheterna rörande utnyttjande av sådan arbetskraft vid de

mera krävande avverkningsarbetena under kristiden. Förhållandena äro

uppenbarligen icke jämförbara.

Skogsstyrelsen anser det angeläget att frågan om skattelättnad för skogsbruket

genom avsättning till investeringsfond upptoges till allsidig utredning

under hänsynstagande till en lämplig avvägning i förhållande till de

statliga skogsvårdsbefrämjande bidragsformerna. Frågan om möjligheterna

att i skogsvårdande och liknande företag sysselsätta ovan arbetskraft vore

icke den väsentliga utan det gällde i första hand alt bereda sysselsättning

åt den egna, vana arbetskraften. Skogsstyrelsen anför vidare:

Det synes skogsstyrelsen som om de sakkunniga alltför ensidigt sammankopplat

spörsmålet om investeringsfonder för skogsbruket med behovet av

sådana skogsvårdsålgärder, som äro berättigade till bidrag från nu befintliga

statsanslag. Förvisso finnes i företag av detta slag en arbetsreserv av betydande

storleksordning, som kan tagas i anspråk för här ifrågavarande ändamål.

Det bör emellertid framhållas, att en sannolikt större, av olika orsaker

ackumulerad reserv av arbetsobjekt föreligger i form av icke bidragsberättigade

men likväl synnerligen trängande och i bästa mening produktiva åtgärder

av skilda slag. Med hänsyn härtill anser styrelsen att en från bidragsverksamheten

fristående behandling av frågan om bildande av investeringsfonder

bort kunna äga rum åtminstone i vissa hänseenden.

Vad beträffar den del av förefintlig arbetsreserv i skogarna, som enligt

gällande bestämmelser är berättigad till bidrag från de för skogsförbättringsändamål

anvisade statsanslagen, ansluter sig skogsstyrelsen till de sakkunnigas

åsikt att frågan om inrättande av investeringsfonder står i ett direkt

inbördes sammanhang med det statliga bidragsväsendet på skogsbrukets område.

I båda fallen rör det sig om ett bistånd från statens sida, nämligen

genom skattefri fondavsättning respektive rena statsbidrag, och en rationellt

ordnad stödverksamhet förutsätter en ändamålsenlig avvägning mellan, bland

annat, dessa båda understödsformer. 1 överensstämmelse med vad i betänkandet

och flera av de till skogsstyrelsen avgivna yttrandena anförts anser

styrelsen, att en lösning av nyssnämnda fråga bör ske i samband med ett

övervägande på vad sätt inrättandet av investeringsfonder bör påverka rätten

att erhålla statsbidrag till hithörande företag. Såsom förutsatts av 1944 års

skogsvårdsstyrelseutredning i dess nyligen avgivna betänkande (SOU 1945: 58)

har skogsstyrelsen förberett en undersökning rörande reformering av bestämmelserna

för de statliga skogsvårdsanslagen i syfte att göra stödanordningarna

mera effektiva. Därest så skulle anses lämpligt är styrelsen beredd

att, efter erhållet uppdrag, jämväl samtidigt taga de med investeringsproblemet

förbundna spörsmålen under omprövning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län slutligen anser det uppenbart, att vissa

skogsvårdande åtgärder lämpade sig synnerligen väl som arbetsreserv för

konjunkturutjämning och att det vore felaktigt att avvisa tanken på dylika

avsättningar blott på grund av att det beviljats statsbidrag Lill skogsvårdande

åtgärder eller att frågan vore en s. k. norrlandsfråga. Länsstyrelsen anför

härefter:

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

61

För de inom skogs- och träindustrien verksamma företagen äro dessa egna

skogar formellt att hänföra till förvärvskällan jordbruksfastighet men i realiteten

ingå desamma i rörelsen. Såväl ur det allmännas som ur näringslivets

och företagens synpunkt torde anledning saknas att i förevarande avseende

göra skillnad mellan å ena sidan sådan inkomst, som formellt är att beteckna

såsom härflytande från rörelse, och å andra sidan den inkomst, som skall

anses härröra från skogsbruk. Snarast torde det få anses påkallat ur det

allmännas synpunkter, att företagen genom medgivande till fondavsättning

animeras till att söka utjämna sysselsättningsmöjligheterna jämväl för den

inom skogsbruket sysselsatta arbetskraften. Omvårdnaden om denna arbetskraft

från företagens sida torde icke hava utvecklats i samma omfattning

som i fråga om den i rörelse sysselsatta personalen, och varje åtgärd,

som härvidlag kan åstadkomma en förbättring, synes vara av värde.

I anslutning till det anförda får länsstyrelsen hemställa, att författningsförslaget

måtte kompletteras med bestämmelser om rätt till avdrag jämväl

för avsättning till investeringsfond för skogsbruk.

Vad därefter angår frågan om investeringsfonder i förvärvskällan

jordbruksfastighet överhuvud taget framhåller länsstyrelsen

i Kristianstads län, att det för en fortsatt utveckling av jordbruksnäringen

förelåge ett starkt behov av modernisering i form av nybyggnad och

underhåll, därvid kostnaderna uppginge till betydande belopp. Med lika rätt

syntes skattelagstiftningen kunna användas som medel i fråga om denna

närings vitala problem desto mera som under en lågkonjunktur igångsatta

arbeten i jordbruket, avseende även andra byggnader än bostäder, jämväl

verkade för konjunkturutjämning. Frågan om införande av investeringsfonder

för jordbruket borde därför snarast bringas till sin lösning.

Länsstyrelsen i Gotlands län delar de sakkunnigas uppfattning att för närvarande

rätt till avsättning till investeringsfond knappast kunde medgivas i

någon annan förvärvskälla än rörelse men framhåller angelägenheten av att

möjligheten för jordbrukare att erhålla avdrag för avsättning bleve föremål

för utredning, så snart frågan om jordbrukarnas bokföringsskyldighet nått

sin lösning.

Liknande mening uttalas av länsstyrelsen i Örebro län.

Näringslivets skattedelegation — i vars yttrande kommer skollegium instämmer

— anser det beklagligt, att de sakkunniga icke ansett sig kunna

förorda lagstiftningens utsträckning till att avse avsättningar jämväl för jordbrukets

och skogsbrukets behov. Skattedelegationen förutsatte emellertid, att

frågan om investeringsfonder för jordbruket toges under förnyat övervägande,

så snart jordbrukets bokföringsfråga blivit tillfredsställande löst.

Sveriges lantbruksförbund anser, att lagstiftningen borde avse även fysiska

personer samt omfatta även investeringsfonder för jordbruk och skogsbruk.

Förbundet framhåller, att kontantprincipen vid taxeringen med dess brist

på möjligheter till utjämning mellan olika inkomstår liksom skatteprogressionen

m. in. stimulerade till att under högkonjunktur, då högre bruttointäkter

förekomme, verkställa avdragsgilla utgifter å arbeten in. m., som

mycket väl kunde utföras senare. Förbundet anför vidare:

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Förvärvskällan jordbruksfastighet har icke andra möjligheter till investeringsverksamhet

än med beskattade vinstmedel, och eftersom beskattningen

är progressiv för flertalet idkare av jordbruk och skogsbruk, torde skattekonsekvenserna

härav för dem vara betydligt allvarligare än vad som gäller

för t. ex. aktiebolagen. Avsättningen till investeringsfonder skulle för dessa

företagare möjliggöra, att skatteprocenten bleve bättre anpassad efter medelinkomsten

för ett flertal år och icke såsom nu helt bleve beroende av de enskilda

årens resultat.

Av skäl som ovan anförts skulle enligt förbundets mening möjligheten att

avsätta till investeringsfonder i högre grad stimulera fysiska personer och

med dem i beskattningshänseende likställda att vidtaga konjunkturutjämnande

åtgärder än vad fallet är med juridiska personer, varjämte den ur ren

beskattningssynpunkt skulle vara mera motiverad för de förra.

Förbundet anser i övrigt motiven för avdragsrätt vid avsättning till investeringsfonder

vara minst lika starka för fysiska personer som för juridiska

personer. Det större antalet företagare bland fysiska personer uppväger mer

än väl den omständigheten, att de merendels driva verksamhet i mindre enheter.

En bättre fördelning av de arbetstillfällen, som många över olika

landsdelar och näringsgrenar spridda smärre företagare kunna erbjuda, torde

väga tyngre ur konjunkturutjämnande syfte än den fördelning, som några

få till vissa orter förlagda stora företag kunna åstadkomma.

En avsättning till investeringsfond både för å ena sidan nybyggnad och

reparation av fastighet och å andra sidan nyuppsättning, utbyte och underhåll

av maskiner och andra inventarier liksom för grundförbättring och

skogsvård borde medgivas även jordbruk och skogsbruk vid den ordinarie

inkomsttaxeringen. Detta skulle i hög grad stimulera till utförande av nyinvesteringar

och förbättringsåtgärder i jordbruket och skogsbruket vid lämpligare

tidpunkter och därigenom också åstadkomma en bättre fördelning av

arbetstillfällena.

I övrigt förklarar sig förbundet, som även åberopar Sveriges skogsägareföreningars

riksförbunds yttrande, ej kunna dela de sakkunnigas uppfattning,

att det föreslagna efterbeskattningsförfarandet icke lämpligen kunde

tillämpas på fysiska personer. Då avsatt belopp, därest ifrågasatt investeringsföretag

ej genomförts inom föreskriven tid, skulle beskattas det år beloppet

rätteligen skulle ha tagits i anspråk, uppstode inga svårigheter vid

fondmedlens återförande till beskattning. Förbundet anför vidare:

Den omständigheten, att idkare av jordbruk och skogsbruk enligt lag icke

äro skyldiga att föra handelsböcker, bör enligt förbundets mening icke utgöra

något hinder för rätten att avsätta viss del av årsvinsten till investeringsfonder.

Formellt bör detta kunna ordnas genom en särskild redovisning

i samband med deklarationsförfarandet i likhet med vad som nu är fallet beträffande

den redovisning, som lämnas å särskilda blanketter vid avsättning

till investeringsfonder enligt nu gällande lagstiftning. Kontrollen att investeringsfonderna

användas på åsyftat sätt torde nämligen i ett dylikt fall bliva

lika stor, oavsett om vederbörande skattskyldig är enligt lag skyldig att föra

handelsböcker eller icke.

Givetvis kan häremot göras den invändningen, att beloppen visserligen bliva

redovisade i deklarationerna, men att någon garanti icke skapas för att

vederbörande icke bokföringspliktige skattskyldig icke förbrukar de medel,

som svarar mot avsättningen till investeringsfonden. Denna olägenhet torde

emellertid kunna avhjälpas genom att införa en särskild bestämmelse om

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

63

skyldighet att i riksbanken å särskilt konto insätta ett belopp som svarar mot

det vid taxeringen avdragsgilla beloppet. Från riksbanken skulle beloppet

få uttagas vid den tidpunkt Kungl. Maj:t bestämmer.

Lantbruksstyrelsen uttalar sig i avstyrkande riktning beträffande frågan

om investeringsfonder i förvärvskällan jordbruksfastighet. Styrelsen åberopar

till stöd för sin ståndpunkt de av de sakkunniga anförda skälen samt anför

vidare:

De fördelar, som jordbruks- och skogsbruksnäringarna skulle kunna hava

av rätt till avsättande av investeringsfonder, synas böra vägas mot de olägenheter,

som skulle följa med skyldigheten att avlämna erforderliga återkommande

kontrolluppgifter och att disponera över fondmedlen på visst sätt

och vid viss tidpunkt, som måhända icke skulle sammanfalla med fondägarens

önskemål. Även om ifrågavarande näringsidkare i princip synas böra

åtnjuta avdrag för avsättning av medel exempelvis till uppförande av arbetarebostäder,

torde det dock ej kunna bortses från den särskilda ställning

ifrågavarande näringar intaga bland annat på grund av gällande bestämmelser

om subventioner för jord- och skogsbrukets vidkommande. Ur den skattskyldiges

synpunkt torde därför föga vara att vinna genom avsättning till investeringsfonder

under de föreslagna formerna. Den önskvärda utjämningen

av jord- och skogsbrukets årsinkomster torde böra åstadkommas genom en

lämplig revision av lagstiftningen rörande dessa näringars taxering och beskattning.

Ej heller ur allmän synpunkt synas så stora fördelar vara att vinna

med inrättandet av investeringsfonder av ifrågavarande relativt obetydliga

storleksordning, att dessa fördelar kunna uppväga de olägenheter ur

bland annat taxerings- och förvaltningsteknisk synpunkt, som obestridligen

skulle följa av en dylik åtgärd.

Statens arbetsmarknadskommission slutligen framhåller, att effekten av

investeringsfonder för skogsbruket ur arbetsmarknadssynpunkt torde vara

begränsad. Flera skäl talade jämväl mot att lagstiftningen utsträcktes att

avse investeringsfonder för jordbruket överhuvud taget även om sådana investeringsfonder

kunde beräknas få större betydelse i berörda avseende. Frågan

syntes dock framdeles böra upptagas till förnyat övervägande.

Frågan om inrättande av investeringsfonder i förvärvskällan jordbruksfastighet

synes, som också de sakkunniga framhållit, vara i viss mån beroende

av frågan om införande av bokföringsskyldighet för jordbrukare. Kontrollen

över till dylik investeringsfond gjorda avsättningar skulle givetvis underlättas

och eventuella bestämmelser om investeringsfonder för jordbrukare

jämväl i övrigt kunna utformas på ett enklare sätt, om bokföringsskyldighet

förelåge. — I anslutning till det nyss anförda vill jag erinra om att förslag

om införande av bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare (brukare av fastighet

med Jägst 60 000 kronors taxeringsvärde) numera framlagts av 1943

års jordbrukstaxeringssakkunniga (SOU 1946: 29). Statsmakterna lia emellertid

ännu icke tagit ställning till berörda förslag.

Vidare vill jag framhålla att eventuella bestämmelser om avsättning till

investeringsfond i denna förvärvskälla för att få någon betydelse måste avse

även fysiska personer d. v. s. skattskyldiga som äro underkastade progressiv

Departements
chefen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

beskattning. Det torde därför bliva nödvändigt att, om lagstiftningen skall

kompletteras med bestämmelser om investeringsfonder för jordbrukare, utforma

dessa bestämmelser på ett sätt som i väsentliga delar avviker från de

nu föreslagna. I detta sammanhang bör emellertid understrykas att, i den

mån såsom motiv för en lagstiftning om investeringsfonder för skogsbruket

åberopas önskvärdheten att på detta område mildra verkningarna av den

progressiva beskattningen, lagstiftningen systematiskt icke faller inom ramen

för den nu föreslagna förordningen.

Slutligen vill jag erinra om att — såsom även i flera yttranden framhållits

— en lagstiftning angående investeringsfonder för jordbrukare icke bör

genomföras utan att eu utredning först verkställes angående samordning av

en dylik lagstiftning med bestämmelserna om statsbidrag till skogsvårdsarbeten

och till bostadsbyggande å landsbygden.

På grund av vad jag sålunda anfört anser jag mig i vart fall icke för närvarande

böra framlägga förslag till lagstiftning om investeringsfonder i förvärvskällan

jordbruksfastighet.

Fråga om investeringsfonder i förvärvskällan annan fastighet.

Beträffande förvärvskällan annan fastighet ha de sakkunniga framhållit,

att en lagstiftning om investeringsfonder i denna förvärvskälla i enstaka fall

— såvitt anginge mycket stora fastighetsföretag — kunde bliva av viss betydelse.

De sakkunniga ha emellertid icke ansett tillräckliga skäl föreligga

att endast med hänsyn till dessa speciella fall föreslå införande av en fondlagstiftning

för förvärvskällan annan fastighet.

I remissyttrandena har de sakkunnigas mening i allmänhet godtagits på

denna punkt.

Sveriges fastighetsägareförbund har emellertid intagit en annan ståndpunkt.

Förbundet har sålunda hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för införande av

bestämmelser om rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond jämväl

för nu ifrågavarande förvärvskälla. Fastighetsägareförbundet har därvid

framhållit i huvudsak följande.

Fn avdragsrätt av ifrågavarande slag skulle vara av stor betydelse även

för andra skattskyldiga än de större fastighetsföretagen. Näringslivets skattedelegation

hade i en till 1944 års allmänna skattekommitté avlämnad promemoria

framhållit, att ett återhållande moment i lagstiftningen skulle avlägsnas

genom medgivande att investeringsfond för byggnader finge i förvärvskällan

rörelse användas icke blott för nybyggnader utan även för

reparationsarbeten å byggnader, vilket allenast skulle innebära ett fullföljande

av de principer, som kommit till uttryck i bestämmelserna om rätt

till avdrag för avsättning till bekostande av underhållsarbeten å fartyg.

Skattedelegationen hade även framhållit, att lagstiftningens nationalekonomiska

* betydelse begränsats genom att den medgåve avdrag endast

för avsättning i förvärvskällan rörelse och i vissa fall endast för aktiebo
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

65

lag och ekonomiska föreningar samt att den borde i viss utsträckning kunna

göras tillämplig bland annat även vid beräkning av inkomst av annan fastighet.

Dessa synpunkter borde enligt fastighetsägareförbundets mening beaktas,

och de sakkunnigas förslag borde alltså kompletteras så att investeringsfond

för byggnader finge förekomma även i förvärvskällan annan fastighet samt

användas jämväl för reparationsarbeten. Reparationer av fastigheter hade

till följd av kriget blivit i hög grad eftersatta och avkastningen hade därför

under denna tid visat en rätt betydande stegring. Möjlighet till avsättning för

framtida reparationer borde därför finnas, enär följden eljest bleve att större

delen av fastighetsbeståndet, då normala förhållanden åter inträdde och de

eftersatta reparationerna verkställdes, komme att visa betydande underskott.

För att avdragsrätt skulle kunna medgivas torde emellertid erfordras, att

vederbörande skattskyldig hade ordnad bokföring. Att inkomstberäkningen,

trots att sådan bokföring funnes, skedde efter kontantprincipen borde icke

utesluta möjligheten att få avdrag för avsättning till investeringsfond. Enbart

den omständigheten att skattskyldig hade ordnad bokföring borde sålunda

anses tillräcklig för rätt till avdrag. Vad anginge avdragets storlek borde

detta bestämmas att motsvara den ungefärliga årliga normala reparationskostnaden,

därvid i författningstexten lämpligen syntes böra angivas en viss

procent, beräknad å hyresinkomsterna eller taxerade byggnadsvärdet. Möjligen

kunde en dubbel spärr tänkas så att avdrag för avsättning icke finge

beräknas till högre belopp än det lägsta av de tal, som framkomme enligt

dessa regler. Hinder borde icke föreligga att samtidigt medgiva avdrag för

verkligen utförda reparationer och avsättning till investeringsfond. Till förebyggande

av att skattskyldig tillskansade sig obehörig skattelindring borde

föreskrivas, att medgivna avdrag för avsättningar till investeringsfond, till

den del avsättningarna icke använts till reparationer, skulle upptagas till beskattning

i den män de återbekommes vid fastighetens försäljning. I övrigt

torde de för investeringsfonder i rörelse gällande principerna kunna tilllämpas.

Förutsättningen för att rätt till avdrag vid taxering för avsättning till in- Departemmtsvesteringsfond

i förvärvskällan annan fastighet skall få någon praktisk be- cfte/w.

lydelse torde vara, att avsättning får göras även för underhålls- och reparationsarbeten.

Emellertid är enligt de sakkunnigas förslag avsättning för sådant

ändamål i förvärvskällan rörelse icke tillåten, och i detta avseende ämnar

jag icke förorda någon ändring i förslaget. Att i fråga om ändamålen för

avsättningarna vidga avdragsrätten speciellt för förvärvskällan annan fastighet

torde å andra sidan icke böra komma i fråga. Därtill kommer afl, om avdragsrätt

i denna förvärvskälla överhuvud laget skall tillåtas, avdragsrätten

av praktiska skäl torde böra gälla även för fysiska personer med de särskilda

problem, som detta för med sig. Jag delar därför de sakkunnigas mening att

lagstiftningen om investeringsfonder icke bör utsträckas att omfatta förvärvskällan

annan fastighet.

Bihang till riksdagens protokoll I9’i7. 1 sand. Nr 86.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Investeringsfond för byggnader. Fråga om skattefrihet

för bostadssubvention åt anställd.

Enligt de sakkunnigas förslag skall investeringsfond för byggnader få tagas

i anspråk för avskrivning av kostnader för ny-, till- eller ombyggnad

eller bidrag till bostadsbyggande för arbetare eller tjänstemän utan ledande

ställning, vilka äro eller varit anställda hos den skattskyldige eller hos honom

närstående företag. Om särskilda skäl föreligga skall Kungl. Maj:t

kunna medgiva, att investeringsfond för byggnader får tagas i anspråk jämväl

för avskrivning av kostnader för vägarbete, anordnande av vatten- och

avloppsledningar, iordningställande i övrigt av tomtområde för bebyggelse

samt liknande arbeten.

I samband med de föreslagna ändringarna beträffande de ändamål, för

vilka investeringsfond för byggnader må tagas i anspråk, ha de sakkunniga

föreslagit införande i punkt 3 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen

av en bestämmelse om viss skattefrihet för bostadssubventioner. De

sakkunniga ha sålunda föreslagit, att vad skattskyldig såsom bidrag till förvärvande

av tillfredsställande bostad för sig och sin familj uppburit av

den, hos vilken han såsom tjänsteman utan ledande ställning eller såsom

arbetare är eller varit anställd, eller av denne närstående företag må efter

beskattningsnämnds beprövande undantagas från beskattning i vad det uppburna

bidraget icke överstiger 3 000 kronor. Återstoden av bidraget, dock

lägst 1 000 kronor och högst 5 000 kronor, skall på ansökan av den skattskyldige

kunna efter beskattningsnämnds beprövande fördelas till beskattning

på de fem beskattningsår, som infalla närmast efter det, då bidraget

blivit för denne tillgängligt för lyftning. Om den skattskyldige avlider före

utgången av nämnda tidsperiod, skola belopp, som enligt angivna fördelning

belöpa å det beskattningsår, varunder dödsfallet skett, och senare beskattningsår,

icke tagas till beskattning.

De sakkunnigas förslag innebär sålunda dels vissa jämkningar i nuvarande

bestämmelser om de allmänna ändamål, för vilka investeringsfond för

byggnader må tagas i anspråk, dels införande av en bestämmelse om att sådan

fond må tagas i anspråk för bidrag till bostadsbyggande åt vissa anställda

och dels införande av bestämmelser om skattelättnader för dylikt bidrag.

I det följande behandlas dessa tre frågor var för sig.

1. Allmänna ändamål, för vilka fondmedlen må tagas i anspråk.

Angående de allmänna ändamål, för vilka investeringsfond för

byggnader bör få tagas i anspråk, ha de sakkunniga anfört:

Enligt gällande lagstiftning må investeringsfond för byggnader tagas i anspråk

för avskrivning å »byggnader», som uppförts under beskattningsåret.

Ordalagen i lagstiftningen kunde möjligen åberopas till stöd för en restriktiv

tolkning av vad som menas med uppförande av byggnad, så att icke till- eller

ombyggnadsföretag inbegrepes häri. Oavsett hur denna fråga bör med nu

gällande lagstiftning besvaras, hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen,

att i en blivande lagstiftning investeringsfond för byggnader bör kun
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

67

na tagas i anspråk även för till- och ombyggnadsarbeten. Ur arbetsmarknadssynpunkt

äro dessa arbeten i stort sett av samma värde som nybyggnadsföretagen.

Om man genom lämpliga till- och ombyggnadsåtgärder kan

nå i stort sett samma resultat som genom en nybyggnad och detta kan ske

för lägre kostnader, finnes ingen anledning varför icke sådana byggnadsarbeten

skulle omfattas av lagstiftningen.

På grund härav föreslå de sakkunniga, att investeringsfond för byggnader

må tagas i anspråk för avskrivning å kostnader för ny-, till- eller ombyggnad.

De sakkunniga hava i detta sammanhang till besvarande upptagit frågan,

huruvida investeringsfond borde få tagas i anspråk för reparations- och därmed

likställda underhållsarbeten.

Även om ett igångsättande av reparations- och underhållsarbeten i eu lågkonjunktur

i viss utsträckning kunde hava konjunkturstimulerande betydelse,

skulle dock lagstiftningens utsträckande till dessa arbeten medföra betydande

administrativa svårigheter. Såväl tillsynsmyndigheten som taxeringsorganen

skulle få syssla med en mångfald åtgärder, vilka var för sig skulle

hava föga inverkan på depressionens avhjälpande och vars samlade betydelse

många gånger skulle vara tvivelaktig och i varje fall svåröverskådlig.

På grund härav hava de sakkunniga ansett sig icke böra framlägga förslag

i nu antytt avseende.

De sakkunniga hava vidare till besvarande upptagit frågan huruvida med

byggnadsarbeten skola likställas s. k. anläggningsarbeten, varmed här åsyftas

vägarbeten, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande

i övrigt av tomtområden för bebyggelse samt liknande arbeten.

Vid bedömandet av frågan om dessa arbeten skola inrymmas under lagstiftningen

torde böra uppmärksammas, att kostnaderna för dessa arbeten

icke i taxeringshänseende äro avdragsgilla såsom omkostnader och att ej

heller årliga värdeminskningsavdrag medgivas för dylika arbeten.

Såsom tidigare framhållits — — — skulle skatteförmånen bliva störst,

om investeringsfond finge användas till gäldande av sådana kostnader, vilka

enligt vanliga beskattningsregler icke godkännas till avdrag på något av de

angivna sätten.

Ehuru arbeten av ifrågavarande slag utgöra lämpliga sysselsättningsobjekt

under en lågkonjunktur, hysa de sakkunniga med hänsyn till skattelindringens

storlek betänkligheter mot att villkorslöst utsträcka lagstiftningen till denna

grupp av åtgärder.

I särskilda fall kan emellertid ett ianspråktagande av investeringsfond för

byggnader för dylika anläggningsarbeten, som icke sällan äro oräntabla, vara

betingat av omständigheterna. Om i en depression brist skulle uppstå på byggnadsmaterial,

så att byggnadsverksamheten försvåras eller förhindras, torde

möjlighet böra beredas företagarna att taga fondmedlen i anspråk även för

dylika anläggningsarbeten. Skulle stor arbetslöshet uppstå inom andra områden

än byggnadsindustrien, samtidigt som denna industri bar full sysselsättning,

lärer del i allmänhet vara mindre lämpligt att i större utsträckning

sysselsätta den friställda arbetskraften inom byggnadsfacket på grund av arbetskraftens

bristande yrkesvana och då en ansvällning av byggnadsarbetarekåren

kan komma att medföra betydande svårigheter vid en framtida depression

för detta fack. Även i ett dylikt läge kan det därför finnas skäl för

ett medgivande att taga byggnadsfondens medel i anspråk för anläggningsarbelen.

Medgivande, varom nu är fråga, kan även tänkas Ixira ifrågakomma,

då fonds ianspråktagande för markförbättringsarbeten utgör eu föl-utsättning

för alt överhuvud laget få i gång erforderlig byggnadsverksamhet på viss orl

för att lösa en trängande bostadsfråga.

Medgivande alt taga investeringsfond för byggnader i anspråk för ifrågavarande

slag av anläggningsarbeten lorde emellertid böra lämnas endast om

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 86,

starka skäl av angivet slag eller annan särskild beskaffenhet prövas föreligga.

Med hänsyn till hithörande frågors natur synes medgivande endast Iröra

få lämnas av Kungl. Maj:t.

Beträffande vissa taxerings tekniska frågor vid ianspråktagande

av investeringsfond för byggnader ha de sakkunniga framhållit följande:

Att investeringsfond tagits i anspråk för avskrivning av en tillgång, för vilken

fonden upplagts, inedför att tillgångens i taxeringshänseende gällande

värde nedbringas i motsvarande mån. Gäller det byggnad, lärer taxeringsnämnden

få öva kontroll över att avskrivningsunderlaget icke vid taxeringarna

upptages högre än detta restvärde. I regel lärer det bliva nödvändigt att

kräva avskrivningsplan för sådan kontroll. Har ett företag med anlitande

av investeringsfond verkställt avskrivning å nybyggnad, som för sig taxeras,

torde detta likväl icke hindra, att äldre byggnader, som taxeras utan sammanblandning

med nybyggnaden, fortsättningsvis avskrivas i förhållande till

det äldre byggnadsbeståndets taxeringsvärde. Gäller det däremot tillbyggnad

eller ombyggnad eller en nybyggnad, som taxerats gemensamt med äldre

byggnader, torde det bliva nödvändigt att göra en ny avskrivningsplan för

hela det byggnadsbestånd, som på detta sätt i taxeringshänseende behandlas

som en enhet. Det komplicerar taxeringsarbetet att avskrivning efter genomförd

investering i sistnämnda fall icke kan beräknas på byggnadens taxeringsvärde.

Denna olägenhet förlorar dock i betydelse därigenom att aktiebolag

och ekonomiska föreningar, som taxeras för inkomst av rörelse, i allt större

utsträckning förete avskrivningsplaner även för byggnader.

Ur taxeringssynpunkt kan det synas betänkligt, att en skattskyldig, som

med investeringsfond fått göra en engångsnedskrivning på en av honom uppförd

byggnad, vid försäljning av byggnaden beskattas för återbekommen avskrivning

endast i den mån reglerna om realisationsvinstbeskattning härtill

giva anledning. Det kan ifrågasättas, huruvida icke genom uttrycklig föreskrift

borde stadgas oinskränkt skattskyldighet när genom investeringsfond

gjord avskrivning sålunda återbekommes. Enligt de sakkunnigas mening torde

emellertid detta problem sakna större praktisk räckvidd. Det bleve för

övrigt svårt att kontrollera, att eu dylik föreskrift efterlevdes. De sakkunniga

hava därför icke ansett sig böra föreslå bestämmelser härom.

De sakkunnigas förslag i nu förevarande del har berörts i ett tiotal remissyttranden.

Förslaget har därvid tillstyrkts utan reservation av statens byggnadslånebyrå

och statens arbetsmarknadskommission, medan i övriga yttranden

framförts vissa erinringar. Ur remissyttrandena må följande här återgivas.

Statens byggnadslånebyrå hälsar med tillfredsställelse förslaget att investeringsfond

för byggnader efter Kungl. Majds tillstånd skulle kunna anlitas för

avskrivning av kostnader för anläggningsarbeten, särskilt med hänsyn därtill

att det å område utom stadsplan ålåge icke kommunen utan markägarna att

utföra gator samt ledningar för vatten och avlopp. Byrån fortsätter:

Någon ändring härutinnan förutsättes icke i stadsplaneu(redningens 1942

betänkande med förslag till byggnadslag m. m. Enligt vad erfarenheten

utvisar har berörda förhållande icke sällan medfört, att bristfälliga eller

provisoriska anläggningar för vatten och avlopp tillkommit, vilka flerstädes

orsakat svåra sanitära olägenheter. Beträffande vägarnas standard är

densamma inom sådana områden ofta mycket låg beroende därpå, att markägarna

inom området mången gång haft intresse av att så långt möjligt begränsa

sina utgifter för ändamålet. Eu förbättring i ovan påtalade missför
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 86.

69

hållanden synes flerstädes kunna inträda, därest investerade fondmedel få

tagas i anspråk för ifrågavarande anläggningsarbeten.

Statens arbetsmarknadskommission anför:

Den föreslagna utvidgningen av avsättningsrätten beträffande investeringsfond

för byggnader kan beräknas medföra, att avsättningarna i ännu högre

grad än hittills komma att koncentreras till denna fond. Med hänsyn

till byggnadsverksamhetens stora betydelse som konjunkturstimulerande

faktor kunna de inom det enskilda näringslivet gjorda fondavsättningarna

för byggnadsändamål komma att utgöra värdefulla bidrag till den

allmänna investeringsreserven. Å andra sidan får inte bortses från husbyggnadsverksamhetens

begränsade möjligheter att lokalt bereda från andra näringsområden

friställd arbetskraft sysselsättning. Ur arbetsmarknadssynpunkt

har därför förslaget om att fond för byggnader även under vissa villkor skall

få tagas i anspråk för anläggningsarbeten en viss betydelse. Härigenom skapas

nämligen en möjlighet att i viss utsträckning utnyttja ifrågavarande fonder

såväl i sådana fall, då arbetslöshet uppkommer inom andra områden än

byggnadsindustrien samtidigt med att denna industri har full sysselsättning,

som i sådana fall, då knapphet på byggnadsmaterial utesluter utvidgning av

husbyggnadsverksamheten i konjunkturutjämningssyfte. Kommissionen anser

sig därför böra biträda ifrågavarande förslag.

Kammarrätten framhåller, att de sakkunnigas skäl för att icke föreslå bestämmelser

om beskattning av vid försäljning återvunna avskrivningar i de

fall då realisationsvinstbeskattning icke kunde ifrågakomma — eller att frågan

saknade större praktisk räckvidd — icke verkade övertygande. Kammarrätten

fortsätter:

Det måste nämligen kunna inträffa, att byggnad, vars värde nedskrivits

med anlitande av fondmedel, säljes, sedan mer än tio år förflutit efter den

skattskyldiges förvärv av fastigheten. Det må i samband härmed framhållas,

att enligt praxis vinst, som vid försäljning av eu fastighet beräknats belöpa

på en byggnad, vilken å fastigheten uppförts senare än tio år före försäljningen,

vid det förhållandet, att säljaren ägt tomten under längre lid än tio

år, ej utgör beskattningsbar inkomst (R.Å. 1927 ref. 2). Då skattskyldiga, som

kunna förmodas göra avsättningar till investeringsfond för byggnader, ofta

torde sedan länge hava varit ägare av den mark, varå med fondmedlen avskrivna

byggnader uppförts, bör man måhända räkna med att försäljning av

fastighet med sådan byggnad, där icke tomtförsäljningsrörelse föreligger, leder

till att inkomst undgår beskattning. Däremot vill kammarrätten instämma

uti det i betänkandet gjorda uttalandet, att det vore svårt att kontrollera en

sådan föreskrift om oinskränkt skattskyldighet, som ovan berörts. De vid tidigare

tillfällen gjorda utredningarna härutinnan — föranledda av överväganden

huruvida fri avskrivning å byggnader skulle kunna medgivas — torde

till och med få anses hava utvisat, att trygghet för beskattning i förevarande

avseende knappast står att vinna.

Vid införandet av den nuvarande försökslagstiftningen ansågos betänkligheter

av nu antydd art uppenbarligen icke böra hindra dess genomförande,

och kammarrätten anser, att så ej heller nu bör vara fallet, även om möjligheterna

till fondavsättningar föreslås ökade. Det torde nämligen kunna göras

gällande, att den med lagstiftningen i förevarande avseende avsedda effekten

— konjunkturutjämning och ökad bostadsproduktion — kan vara värd

att vinnas även till priset av den hrist på jämlikhet i beskattningen, som härav

tilläventyrs kan föranledas.

Då kammarrätten sålunda, ehuru med tvekan, tillstyrker, att investeringsfond

för byggnader upptages i den nya lagstiftningen, vill kammarrätten

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

emellertid framhålla önskvärdheten av att uppmärksamhet för framtiden

ägnas lagstiftningens verkan i nu avsett hänseende.

De sakkunniga diskutera frågan, huruvida med byggnadsarbeten skola likställas

s. k. anläggningsarbeten, och föreslå, att så i särskilda fall skall få ske,

dock blott efter medgivande av Kungl. Maj:t. Nu gällande lagstiftning medgiver

icke i något fall, att de med obeskattade vinstmedel verkställda avsättningarna

till investeringsfond få användas annorledes än för avskrivning å

kostnader, som enligt allmänna beskattningsregler äro vid inkomsttaxeringen

avdragsgilla, antingen på en gång eller medelst årliga värdeminskningsavdrag.

Kan tvekan yppas redan i fråga om fondmedlens användande för avskrivning

å byggnader, i fråga om vilka blott årliga värdeminskningsavdrag kunna

medgivas, måste detta i än högre grad bliva fallet, när det gäller omkostnader,

som överhuvud taget icke äro enligt gällande beskattningsregler avdragsgilla.

Det kan även befaras, att därest i ett hänseende och för vissa skattskyldiga

avsteg anses kunna göras från dessa regler, anspråk kunna med visst

fog komma att väckas om avsteg från samma regler i andra hänseenden eller

för andra skattskyldiga. Kammarrätten får alltså med hänsyn till skatterättsliga

principer avstyrka de sakkunnigas förslag i denna del. Om återigen den

ifrågasatta rätten till avskrivning av anläggningskostnader anses vara av sådan

väsentlig betydelse för syftet med den föreslagna lagstiftningen, att de

skatterättsliga principerna måste i viss mån eftergivas, är en fråga, som undandrager

sig kammarrättens bedömande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att investeringsfonder för byggnader

visserligen ur allmän synpunkt torde bliva av stor betydelse för att

åstadkomma arbetstillfällen under lågkonjunktur men att avsättning till sådan

fond i regel endast torde komma att utnyttjas av större väl konsoliderade

företag, vilka härigenom kunde bereda sig avsevärda fördelar ur skattesynpunkt.

Mindre ej så väl konsoliderade företag ävensom företag, vilka icke

dreves som aktiebolag eller ekonomisk förening, torde däremot knappast

komma att begagna sig av rätten till avsättning till investeringsfond.

Olägenheten av att belopp, som använts till nedskrivning av byggnad, i

vissa fall kunna återvinnas utan att bli föremål för beskattning

har påpekats i några andra yttranden.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Örebro län, att de sakkunnigas åsikt om

obehövligheten av särskilda bestämmelser vid försäljning av helt eller delvis

avskriven byggnad måhända vore riktig men att de sakkunniga icke berört

det fallet att en byggnad förstörts genom brand. Den ersättning för själva

byggnaden, som då erhölles, vore icke till någon del skattepliktig enligt gällande

regler även om branden inträffade inom en tioårsperiod. Det kunde

icke anses tillfredsställande att en brandskadeersättning, som mycket väl

kunde tänkas utfalla kort tid efter det en byggnad med hjälp av en investeringsfond

nedskrivits till 0, skulle bliva helt skattefri. Lämpliga bestämmelser

borde meddelas till förebyggande av de missförhållanden, som här kunde

yppa sig.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län framhålla som en

svaghet i förslaget, att ett företag, som med investeringsfond fått göra en engångsnedskrivning

på en av företaget uppförd byggnad, vid försäljning avbyggnaden

beskattades för återbekommen avskrivning endast i den mån reglerna

för realisationsvinstbeskattning härtill gåve anledning.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

71

Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att enligt länsstyrelsens förmenande

det icke vore alldeles betydelselöst med en bestämmelse om skattskyldighet,

när genom investeringsfond gjord avskrivning återbekommes, till förhindrande

av missbruk. Det finge väl anses icke hava avsetts att fondbelopp,

som genom överlåtelse av byggnad återfördes till skattskyldigs disposition,

skulle kunna undgå beskattning, och frånvaron av en sådan bestämmelse

skulle kunna inbjuda till manipulationer t. ex. i samband med ombildning

av ett aktiebolag. Av denna anledning ville länsstyrelsen för sin del förorda

ett stadgande av angivet innehåll.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anser ett dylikt stadgande absolut

nödvändigt och anför som stöd härför det exemplet att en skattskyldig

1936 eller tidigare köpt en tomt, varå han 1947 eller senare uppförde en

byggnad, som omedelbart nedskreves genom anlitande av investeringsfond

för att sedan försäljas. Försäljningsvinsten kunde då icke beskattas, medan

köparen i vanlig ordning kunde erhålla värdeminskningsavdrag beräknat å

anskaffnings- eller taxeringsvärdet.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter också en bestämmelse av angivet

innehåll och framhåller i övrigt, att kontrollen av efterlevnaden torde underlättas,

därest avskrivningsplan för byggnad gjordes obligatorisk, när avskrivning

skett med ianspråktagande av investeringsfond. Såsom de sakkunniga

framhållit företedde aktiebolag och ekonomiska föreningar i allt större utsträckning

sådana planer, varför en bestämmelse härom i regel ej torde

bereda nämnvärda svårigheter. I planen skulle årligen anmärkas summan

av avskrivningar, som skett med anlitande av investeringsfond. — Frågan

om investeringsfonds för byggnader användning för reparations- och underhållsarbeten

torde förtjäna ytterligare övervägande. Nuvarande skattebestämmelser

syntes befordra en tendens hos de skattskyldiga att i största möjliga

omfattning förlägga dylika arbeten — i den mån de kunde förskjutas

i tiden — till år med goda vinster, då omkostnadsavdragen kunde utnyttjas

bättre än under år med sämre vinstresultat. Detta förhållande kunde i viss

mån bidraga till eu skärpning av konjunktursvängningarna.

Behovet av avskrivningsplan för byggnader, som bekostats

med till investeringsfond avsatta medel, har påpekats i ett par andra yttranden.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför sålunda:

Att avsatt belopp till investeringsfond för byggnader får användas till nedskrivning

av ny-, till- eller ombyggnad medför en hastigare nedskrivning än

eljest. Det synes därför nödvändigt, att avskrivningsplan finnes upplagd för

kontroll av att icke mer än 100 % avskrives. De sakkunniga hava härvid

förutsatt, att en sådan plan skall upprättas för den nya byggnaden, eller, om

denna samtaxeras med redan befintliga, avskrivningsplan upprättas för hela

byggnadsbeståndet. Skattemyndigheterna torde emellertid icke kunna förvägra

en skattskyldig att efter tillstånd av arbetsmarknadskommissionen

disponera avsatt belopp för nedskrivning å nyuppförd byggnad, även om

avskrivningsplan ej finnes. Det torde därför vara nödvändigt, att, för att avsättning

till investeringsfond för byggnader skall få verkställas, det villkoret

uppställes, att tillförlitlig värdeminskningsplan å befintliga byggnader fin
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements
chefen.

nes upplagd. Om sådan ej finnes, torde det för myndigheterna bliva svårt att

få full kontroll över att ej för höga avdrag medgivas i framtiden.

Liknande åsikt uttalas av länsstyrelsen i Kristianstads län under framhållande,

att 8 § i de sakkunnigas förslag torde böra givas en klarare formulering.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför, att såsom villkor för investeringsfonds

för byggnader användning för till- eller ombyggnadsarbeten borde

uppställas, att godkänd avskrivningsplan funnes upprättad för den tilleller

ombyggda fastigheten.

Investeringsfond för byggnader, vilken enligt gällande bestämmelser får

tagas i anspråk för avskrivning å byggnader som uppförts under beskattningsåret,

skall enligt förslaget få tagas i anspråk för avskrivning av kostnader

för ny-, till- eller ombyggnad. Mot den sålunda föreslagna ändringen har

ingen erinran gjorts vid remissbehandlingen och även jag biträder förslaget

härutinnan.

Liksom enligt gällande bestämmelser får enligt förslaget investeringsfond

för byggnader icke tagas i anspråk för reparationsarbeten. Jag anser de

sakkunnigas skäl för denna ståndpunkt bärande och delar sålunda deras

mening även i detta avseende.

Särskilt då byggnad uppföres å entreprenad torde det förekomma, att byggnadskostnaderna

icke påföras fastighetens konto förrän under det år, då byggnadsarbetet

slutförts. Bland annat med hänsyn härtill torde möjlighet böra beredas

den skattskyldige att, i sådana fall då byggnadsarbetet pågår flera år,

under det sista året taga fonden i anspråk för avskrivning jämväl av de kostnader,

som belöpa å de tidigare åren. Jag förordar i enlighet härmed en bestämmelse

att, därest investeringsfond för byggnader fått tagas i anspråk under

flera på varandra följande beskattningsår samt ny-, till- eller ombyggnad

pågått under flera av de sa år, den skattskyldige skall äga att under det

sista året taga fonden i anspråk för avskrivning å byggnaden med högst ett

belopp motsvarande de sammanlagda byggnadskostnadema under de ifrågavarande

åren.

Enligt förslaget skall efter Kungl. Maj:ts medgivande investeringsfond för

byggnader få tagas i anspråk för avskrivning av kostnader för vägarbete,

anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande i övrigt av

tomtområde för bebyggelse samt liknande arbeten (s. k. anläggningsarbeten).

I detta avseende innebär förslaget en principiell utvidgning av avdragsrätten

i förhållande till gällande lagstiftning i så måtto att avdrag skulle komma

att medgivas för avsättning till kostnader, vilka i och för sig icke äro avdragsgilla.

Rätt till avdrag för avsättningen skulle därför i detta fall innebära

en väsentligt större förmån för den skattskyldige än vad eljest är fallet.

Förslaget har i denna del avstyrkts av kammarrätten på grund av principiella

skäl och även jag är tveksam om lämpligheten av en sådan utsträckning

av avdragsrätten. I princip avser nämligen lagstiftningen om investeringsfonder

icke att bereda den skattskyldige en skattelättnad i egentlig mening

utan endast att medgiva en förskjutning i fråga om tiden för avdragets

utnyttjande. I och för sig verkar det också egendomligt, att avdrag för en

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

73

eljest icke avdragsgill grundförbättringskostnad skulle medgivas blott därför

att avdraget yrkades för ett tidigare år än det kostnaden egentligen avsåge.

Emellertid kan det, som de sakkunniga framhållit, i vissa lägen vara ur allmänna

synpunkter fördelaktigt att låta till investeringsfond för byggnader

avsatta medel tagas i anspråk för arbeten av ifrågavarande slag. Genom den

föreslagna bestämmelsen att Kungl, Maj ds tillstånd erfordras för att taga

fondmedlen i anspråk för dylikt ändamål torde även vinnas garantier för att

rätten icke bleve utnyttjad i andra fall än då det ur allmänna synpunkter

vore påkallat. Med hänsyn härtill anser jag mig, trots det förut anförda, böra

godtaga de sakkunnigas förslag. Jag vill dock understryka, att Kungl. Maj ds

medgivande bör lämnas endast då starka skäl för medlens användning för

det ifrågakomna ändamålet föreligga.

Om till investeringsfond avsatta medel användas till byggnadsarbeten innebär

detta i stort sett ingen egentlig skattelättnad, eftersom avskrivningsunderlaget

beträffande byggnaden nedbringas i motsvarande grad. Härigenom

kommer det vid avsättningen av medlen erhållna avdraget att så småningom

uppvägas av minskade avdrag för värdeminskning å byggnaden. Avyttras

byggnaden och föreligga förutsättningar för beskattning av realisationsvinst,

kommer beskattning av de ur investeringsfonden tagna medlen, i den

mån de återvinnas genom avyttringen, att ske för det beskattningsår varunder

avyttringen företages.

Emellertid kan det hända att investerade medel återvinnas vid avyttring

av byggnad under sådana omständigheter att beskattning för realisationsvinst

icke kan ske. För sådant fall innebär såväl den nuvarande som den

föreslagna lagstiftningen den förmånen för den skattskyldige att han återbekommer

medel, för vilka skattefrihet åtnjutits, utan motsvarande skatteplikt

och utan att skyldighet för vederbörande ägare föreligger att för framtiden

underkasta sig reduktion av värdeminskningsavdrag. De betänkligheter,

som äro förenade med en dylik lucka i beskattningen, ha de sakkunniga

avvisat med att problemet saknade större praktisk räckvidd och att en föreskrift

om skattskyldighet för återvunna fondmedel bleve svår att bringa i

praktisk tillämpning.

Emellertid har i flera remissyttranden framhållits behovet av en särskild

bestämmelse om skattskyldighet i det fall att en med användning av investeringsfond

gjord avskrivning återbekommes utan att beskattning för realisationsvinst

kan ifrågakomma. Starka skäl ha därvid anförts för en dylik

komplettering av lagstiftningen. Särskilt den i ett par remissyttranden framhållna

omständigheten att enligt praxis beskattning för realisationsvinst icke

anses kunna åsättas den, som säljer eu byggnad omedelbart efter uppförandet,

om blott marken, varpå byggnaden står, varit i säljarens ägo mer än tio

år, synes tala för att eu bestämmelse till förhindrande av missbruk bör meddelas.

Å andra sidan kan man icke bortse från alt en generell bestämmelse om

beskattning av i byggnad investerade fondmedel, i händelse gjord avskrivning

sedermera återvinnes, skulle föranleda stora kontrollsvårigheter. Därför

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.-ts proposition nr 86.

torde den tid, inom vilken sådan beskattning skall ske, böra på något sätt

begränsas. Det synes i detta avseende tillräckligt, om beskattning sker i de

fall då till investeringsfond avsatt belopp återvinnes inom tio år från utgången

av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk. Det viktigaste är

nämligen att förhindra skattespekulationer i samband med försäljning av

byggnader, som uppförts med användning av investeringsfondsmedel, och

detta torde i stort sett ske genom en sådan bestämmelse.

Jag förordar sålunda, att i den föreslagna förordningen intages en bestämmelse

av innehåll att om ny-, till- eller ombyggnad företagits med anlitande

av till investeringsfond avsatta medel samt fastigheten därefter — inom

tio år från utgången av det beskattningsår, varunder medlen tagits i anspråk

•— avyttras utan att förutsättningarna för beskattning av realisationsvinst äro

för handen, såsom intäkt av rörelse skall upptagas vad som vid avyttringen

må hava återbekommits av belopp, för vilka den skattskyldige tillgodonjutit

avdrag enligt ifrågavarande förordning. Motsvarande regel bör, som länsstyrelsen

i Örebro län särskilt påpekat, gälla vid erhållande av brandskadeersättning

eller dylikt för byggnad.

För att icke vid tillämpningen av denna bestämmelse tveksamhet skall

uppstå, hur det genom avyttring återvunna beloppet skall beräknas, torde i

författningstexten böra närmare angivas hur beräkningen i detta fall skall

ske. Olika metoder äro nämligen härvidlag tänkbara, vilket torde framgå av

följande exempel.

Å en fastighet, som för mera än tio år sedan inköpts för 100 000 kronor,

uppföres en byggnad för 200 000 kronor, därvid investeringsfond för byggnader

tages i anspråk till ett belopp av 100 000 kronor. Fastigheten försäljes

nio år efter byggnadens uppförande för 275 000 kronor. Under dessa

nio år har vid taxering medgivits avdrag för värdeminskning med 18 000

kronor (2 procent av 100 000 kronor per år). Om man bortsåge från nämnda

värdeminskningsavdrag, skulle vid avyttringen (275 000 —- 200 000 =)

75 000 kronor beskattas. Om hänsyn däremot toges till åtnjutna värdeminskningsavdrag

bleve den skattepliktiga intäkten [275 000 — (200 000 —

18 000) =] 93 000 kronor. — Av dessa båda alternativ anser jag det senare

böra väljas. I den mån återvinning skett synes det nämligen rimligt, att

denna i första hand anses hänförlig till det vid avsättningen till investeringsfond

erhållna avdraget.

Författningsmässigt torde den av mig sålunda föreslagna regeln lämpligen

kunna uttryckas så att vid avsättning till investeringsfond erhållet avdrag

skall anses återvunnet före åtnjutna avdrag för värdeminskning.

Några remissmyndigheter ha ansett, att i författningen borde intagas en uttrycklig

bestämmelse om att såsom villkor för rätt till avdrag för avsättning

till investeringsfond för byggnader skall gälla, att värdeminskningsplan för

befintliga byggnader upprättas. Naturligtvis bör kontroll övas över att avdrag

icke åtnjutes för värdeminskning å byggnad, i den mån denna uppförts med

anlitande av investeringsfond, liksom det bör tillses att vid avyttring av fastighet

under förut angivna omständigheter återvunna investeringsfondsmedel

bli vederbörligen beskattade. Beskattningsmyndighetema torde emellertid ha

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 86.

75

möjligheter att införskaffa värdeminskningsplan eller annat erforderligt material

för sådan kontroll utan särskilda föreskrifter härom.

2. Fondmedlens användning till främjande av bostadsbyggande.

De sakkunniga ha till en början redogjort för Sveriges industriförbunds

förut omnämnda skrivelse den 21 december 1943 och däröver infordrade

remissyttranden m. m. (se betänkandet s. 64—71).

niga anfört:

Det är en känd sak, att bostadsbeståndet i stora delar av vårt land är

otillfredsställande såväl beträffande tillgången på bostäder i förhållande till

antalet bostadssökande som med hänsyn till de tillgängliga bostädernas storlek

och kvalitet.

Den rena bostadsbristen är väsentligen en kristidsföreteelse, sammanhängande

med att nybyggnadsverksamheten under krigets första år kraftigt minskades

och att densamma icke heller därefter kunnat hålla jämna steg med

en kraftigt ökad tillströmning av nya bostadssökande inom rikets tätorter.

Denna tillströmning är delvis betingad av högkonjunkturens stegrade efterfrågan

på arbetskraft.

Bostadsbyggandet i rikets tätorter omfattade under perioden 1935—1939

i medeltal ca 36 000 lägenheter per år och hade under år 1939 uppnått en

toppsiffra av ca 45 000 lägenheter. Under krigets första skede minskades

byggnadsverksamheten katastrofalt. Sålunda sjönk lägenhetstillskottet under

1940 till omkring 20 000 lägenheter. År 1941 torde ha producerats högst

13 000 till 14 000 lägenheter. Till följd av bland annat statliga åtgärder av

subventionskaraktär har emellertid verksamheten därefter ökat. Salunda

tillkommo under år 1942 omkring 23 000, under år 1943 omkring 33 000 och

under år 1944 omkring 36 000 lägenheter. Produktionen beräknas under år

1945 — trots verkningarna av materialbristen och konflikten inom verkstadsfacket

— komma att stiga till 40 000 lägenheter. För 1946 torde man komma

att eftersträva förverkligandet av ett byggnadsprogram om 45 000 lägenheter.

Man kan räkna med att den akuta bostadsbristen inom ett fatal ar kommer

att avhjälpas inom rikets tätorter, därest produktionsvolymen även i fortsättningen

hålles uppe på en tillfredsställande nivå.

Ett program, som går ut på att skapa en tillfredsställande bostadsstandard,

är däremot en fråga på lång sikt.

Beträffande de smärre industriorternas arbetarebostadsfråga ha de sakkunniga

åberopat en av industriens utredningsinstitut år 1944 framlagd, av

arkitekten .1. Curman verkställd undersökning (Industriens arbetarbostäder)

samt i anslutning härtill anfört:

I denna undersökning konstateras all industriarbetarnas bostadsfråga i

vissa fall utgör ett problem av annan art än för den stora allmänheten i

städer och orter, där en allmän hyresmarknad finnes. På mindre industriorter

och särskilt sådana, som domineras av en enstaka industri, föreligger

nämligen icke tillräcklig säkerhet i bostadsefterfrågan för att en privat hyresmarknad

av tillräcklig omfattning skall komma till stånd. Industriföretagen

ha därför sedan gammalt själva måst sörja för sina arbetares bostadsförsörjning

på dessa orter.

Det totala antalet av industriföretag upplåtna arbetarebostäder uppskattas i

utredningen till ca 61)000 lägenheter. Vid företag, som äro belägna på landsbygden

och dominera en orts näringsliv, bor i genomsnitt var tredje arbetare

i sådana bostäder. Detta gäller främst de typiska landsortsindustrierna —

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

järn och trä. Från början ingingo företagens bostäder vanligen som en naturaförmån

i lönen. Under de senaste decennierna bär man eftersträvat atl

få bort naturaförmåner av detta slag ur löneavtalen och att övergå till kontantlön.

Den av arbetsgivaren betingade hyran bar dock i allmänhet satts

så lågt att en indirekt löneförmån för de i företagens hus boende arbetarna

kommit alt kvarstå. Av en i samband med utredningen företagen rundfråga

framgår att hyran i företagslägenheter på 1 rum och kök i genomsnitt är

ca 15 kronor för månad å dessa mindre industriorter. Den låga hyran har

icke kunnat förränta moderniseringar och förbättringar av lägenheterna, som

härigenom eftersatts, och naturligtvis icke heller lämnat överskott för någon

nyproduktion av bostäder. I stället för nyproduktion i egen regi ha företagen

under de senaste årtiondena sökt att genom subventioner till de anställda

stimulera egnahemsbyggandet.

Företagens bostäder äro alltså till största delen belägna i äldre hus. Ungefär

BO procent äro uppförda före 1900. Lägenheterna bestå till "u av högst ett

rum och kök. I allmänhet äro lägenheterna dock förhållandevis rymliga mod

en lägenlietsyta på 50 å 55 kvadratmeter. Lägenheterna sakna i stor utsträckning

moderna bekvämligheter; vatten och avlopp förekomma i endast hälften

och wc i 20 procent av lägenheterna. Badrum finnes endast i 5 procent av

de av företagen upplåtna lägenheterna.

I undersökningen bär gjorts en uppskattning av nybyggnadsbehovet på

industriorterna, vilket främst hänför sig till önskvärdheten att ersätta kvalitativd

ej fullgoda smålägenheter med sådana som bättre motsvara tidens

krav. Antalet kvalitativt undermåliga och ej reparationsdugliga lägenheter

uppskattas till 95 000 för hela industriarbetarbefolkningen och till 38 000 på

de mindre industriorterna, varav 15 000 utgöras av företagens bostäder. Härtill

kommer ett nybyggnadsbehov för höjande av rymlighetsstandarden på

ca 50 000 lägenheter för hela industriarbetarbefolkningen, varav 20 000 för

de mindre industriorterna.

De sakkunniga ha härefter framhållit, att understöd till bostadsbyggande i

olika former lämnades av det allmänna, och i sammanhang härmed erinrat om

kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) angående lån och bidrag av statsmedel

till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer, kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) angående lån och bidrag avstatsmedel

för beredande av bostäder i egnahem åt dylika familjer samt kungörelsen

den 22 juni 1939 (nr 462) angående statsbidrag till pensionärshem.

Vidare ha de sakkunniga erinrat om de under kriget tillskapade särskilda låneformer,

delvis av subventionskaraktär, som regleras genom kungörelsen den

30 juni 1942 (nr 569) angående tertiär- och tilläggslån för vissa bostadshyggnadsföretag.

Slutligen ha de sakkunniga omnämnt vissa motioner i ämnet

vid 1945 års riksdag samt vidare anfört:

De sakkunniga vilja i detta sammanhang betona, att bostadsbyggandet

och bostadsstandarden betingas av ett flertal olika faktorer. Folkmängds- och

inkomstförhållanden, arbetstillgång, företagsamhet, bostadsvanor, tillgång på

tomter och byggnadsmaterial samt kreditmöjligheter spela härvid in. Helt

allmänt kan sägas att, om bostadsbehovet skall kunna tillgodoses genom en

fri marknad utan särskilda .stödåtgärder från samhällets sida, måste dels

hyran för en ur social synpunkt tillfredsställande bostad kunna förränta

det i bostadsbyggandet nedlagda kapitalet, dels inkomstförhållandena möjliggöra

för den bostadssökande befolkningens stora flertal att av sina inkomster

avstå så stor del av inkomsten, som svarar mot denna hyra. Brista dessa

förutsättningar — tillfälligt, lokalt eller för vissa befolkningsgrupper — så

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

77

att bostadsbrist uppstår eller bostadsstandarden icke kan hållas uppe på en

nivå, som motsvarar rimliga önskemål, kan man söka komma till rätta med

frågan genom att antingen stödja bostadsproducenterna i deras verksamhet

eller ock direkt understödja de bostadsbehövande. Dagens politik visar,

att samhället under nu rådande förhållanden sökt sig fram efter båda dessa

linjer.

Beträffande frågan om avsättning till investeringsfonder

f ö r b o s t a d s b y g g andets f r ä m j a n d e ha de sakkunniga framhållit,

att samhällets intresse av en väsentlig förbättring i bostadsförsörjningen

vore av sådan vikt, att detta intresse vid sidan av konjunkturutjämningsintresset

här borde få göra sig i hög grad gällande, samt i övrigt anfört:

Betraktas frågan uteslutande ur konjunkturutjämningssynpunkt, kan enligt

de sakkunnigas mening icke resas invändning mot att fondavsättningar tilllåtas

för bostadsbyggnadsändamål på samma sätt som för övrig byggnadsverksamhet,

då den konjunkturutjämnande effekten i båda fallen i huvudsak

lärer vara densamma. Många gånger torde byggandet av bostäder vara ett

ur arbetsmarknadssynpunkt särskilt lämpligt arbetsobjekt.

I samma mån som konjunkturutjämningsintresset tillgodoses, främjas även

det sociala intresset av bättre bostadsförhållanden. Givetvis kan bostadsfrågan

i särskilda fall vara så trängande att dess lösande icke bör uppskjutas till

en framtida lågkonjunktur. Att anordningen med investeringsfonder då icke

kommer till sin fulla rätt och att då även andra vägar böra beträdas, utgör,

enligt de sakkunnigas mening, icke tillräckliga skäl mot fondlagstiftningens

införande. Betydelsen av en motsättning mellan konjunkturutjämningssynpunkterna

och de bostadssociala hänsynen bör nämligen icke överdrivas, då

det som regel icke bör bliva omöjligt att förlägga ianspråktagandet av fonden

till sådan tidpunkt att båda intressena i tillräcklig grad bliva tillgodosedda.

Mot beredande av nu ifrågavarande skattefördelar i syfte att stimulera

bostadsbyggandet kan måhända invändas, att anordningen företrädesvis kommer

att gynna orter med bärkraftiga industriföretag, vilket kan leda till att

en ojämnhet mellan olika orter i fråga om bostadsförsörjningsmöjligheterna

uppkommer eller vidmakthålles. En viss ojämnhet kan för övrigt även komina

att framträda på samma ort mellan dem, som härigenom få sin bostadsfråga

löst, och övriga skattskyldiga. Enligt de sakkunnigas mening böra

emellertid de anförda betänkligheterna få vika, då man likväl bör kunna

räkna med att nå ett för samhället värdefullt resultat. Man kan utgå från,

att avsättningsmöjligheterna endast komma att utnyttjas av företag å orter

där ett bostadssocialt behov av angelägen beskaffenhet verkligen föreligger

och endast i den mån avsättningar erfordras för tillgodoseende av detta behov.

Det bör vidare framhållas, att om genom investeringsfondernas hjälp

bostadsfrågan löses vid vissa företag, många andra företag komma att finna

sig föranledda att gripa sig an problemet och söka medverka till en godtagbar

lösning. Samhällets uppgift kan då inskränka sig til! att söka i övrigt

komma till rätta med bostadsfrågan.

På grund av vad sålunda anförts förorda de sakkunniga, all fondavsättningarna

även må avse bostadsbyggnadsändamål.

Då det får anses önskvärt all underlätta den form av bostadsbyggande, som

i varje särskilt fall anses lämpligast — vilket i icke ringa utsträckning torde

vara egnahemsbyggande — föreslå de sakkunniga, att investeringsfond för

byggnader även må användas för subventionering av bostadsbyggande, som utlores

för personal, anställd vid det ifrågavarande företaget eller detta närstående

företag, eller för egnahemsföreningar, bildade huvudsakligen av per
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

sonal hos företaget eller närstående företag eller av närstående företag med

uppgift att uppföra bostäder åt nämnda personal. Det förutsättes givetvis, att

dessa subventioner komma till användning för bostadsändamål på sådan tid

och sådant sätt att effekten i arbetsmarknadshänseende och ur bostadssocial

synpunkt i huvudsak blir av samma värde som om bolaget ordnat bostadsfrågan

i egen regi. Till förhindrande av missbruk bör emellertid enligt de

sakkunnigas mening fonden icke få användas för utbetalande av subventioner

till tjänstemän i ledande ställning. Med tjänsteman i ledande ställning avse

de sakkunniga befattningshavare, som i egenskap av verkställande direktör,

styrelseledamot eller eljest kan antagas utöva inflytande å företagets medelsdispositioner

för ifrågavarande ändamål. Beträffande subventionernas beskattning

hos de anställda hänvisas till framställningen i det följande.

De sakkunniga hava icke ansett erforderligt att föreslå inrättandet avsärskild

investeringsfond för bostadsbyggande eller bostadssubventioner utan

utgå ifrån att den förut omnämnda fonden för byggnader även skall användas

för bostadsändamål. De fördelar, som en särskild fond skulle erbjuda,

kunna i huvudsak erhållas genom att arbetsmarknadskommissionen, som på

planläggningsstadiet haft tillfälle att inhämta uppgift om ändamålet med

verkställd avsättning till fond för byggnader, i sitt register särskilt antecknar

om fondavsättningen avser bostadsändamål.

Vad angår beskaffenheten av de arbeten, som böra ifrågakomma. ha de

sakkunniga framhållit följande:

Vad nu särskilt angår bostadsbyggandet kan del understundom vara vanskligt

att ur bostadssociala och affärsekonomiska synpunkter avväga, huruvida

i ett givet fall ett äldre bostadsbestånd skall utdömas och ersättas med

helt nya bostäder eller om redan befintliga bostäder lämpligen kunna moderniseras

och omändras. Genom det samråd, som förutsättes komma till

stånd mellan arbetsmarknadskommissionens organ och de enskilda företagarna,

har kommissionen tillfälle att härvidlag i viss utsträckning inverka

på det enskilda initiativets inriktning. Det är icke ur vägen att arbetsmarknadskommissionen,

då den lämnar tillstånd till fonds ianspråktagande, även

söker medverka till att genom de tilltänkta åtgärderna en tillfredsställande

bostadsstandard uppnås.

De sakkunnigas förslag i nu förevarande del har berörts endast i vissa av

remissyttrandena.

Kammarrätten har icke något att erinra mot att lagstiftningen om investeringsfonder

finge utsträckt tillämpning i förevarande avseende på sätt som

föreslagits.

Statens byggnadslånebyrå åberopar ett yttrande, som byrån avgivit över

industriförbundets framställning den 21 december 1943. I nämnda yttrande

hade byrån framhållit att det otvivelaktigt inom landet förefunnes ett synnerligen

stort behov av nya bostäder för industrianställda av olika kategorier,

varjämte byrån förklarat sig med livlig tillfredsställelse hälsa varje

möjlighet att så snart och så långt sig göra läte mildra denna speciella bostadsbrist,

även om detta skulle innebära en viss premiering av större välkonsoliderade

bolag och deras anställda samt medföra komplikationer med

avseende å konkurrensen om arbetskraften företagen emellan (se i övrigt

betänkandet s. 70—71). — Byrån anför vidare, att genom de sakkunnigas

förslag aktiebolag och ekonomiska föreningar tillförsäkrats sådant statligt

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

79

och kommunalt stöd, som borde kunna i större utsträckning än gällande bestämmelser

stimulera till fondavsättning till stöd åt bostadsanskaffningen i

landet. Förslaget att investeringsfond för byggnader finge tagas i anspråk

för avskrivning av kostnader för om- och tillbyggnad torde komma att visa

sig värdefullt för ett kommande saneringsprogram för industriens arbetarbostäder.

Statens arbetsmarknadskommission anser också, att fondavsättningar för

byggnader borde kunna avse även bostadsbefrämjande åtgärder, samt anför

vidare:

En förbättring och i förekommande fall en utvidgning av bostadsbeståndet

är för ett flertal industriorters vidkommande ett önskemål icke minst ur

arbetsmarknadssynpunkt. Svårigheterna att anskaffa lämpliga bostäder, särskilt

familjebostäder, utgöra i många fall allvarliga hinder för en rationell

utjämning av tillgången på arbetskraft. Ur konjunkturutjämningssynpunkt

böra även dessa fondavsättningar kunna få betydelse. Dock vill kommissionen

framhålla, att vissa svårigheter kunna möta, när det vid fonds ianspråktagande

gäller att samordna konjunkturutjämningssynpunktema och de bostadssociala

strävandena. I den mån företagarna kunna intresseras för att

lägga upp investeringsplaner på längre sikt för det bostadsbyggande, varom

här är fråga, komma dock förutsättningar att skapas för fondavsättningarnas

ianspråktagande vid sådan tidpunkt, att önskvärd effekt ernås såväl i

arbetsmarknadshänseende som ur bostadssocial synpunkt.

överståthållarämbetet anmärker, att avsikten vore att främja byggandet

av nya bostäder men att författningstextens formulering icke begränsade

fondmedlens användande till allenast nybyggnader utan medgåve deras utnyttjande

till stödjande av varje åtgärd, som förbättrade otillfredsställande

bostadsförhållanden, t. ex. genom övertagande av gammal bostad, genom

förhyrning eller dylikt. Ämbetet anför vidare:

En oklarhet synes förekomma i terminologiskt hänseende, då författningsförslaget

stundom talar om i tjänst varande arbetare och tjänstemän samt

stundom om sådana, vilka äro eller varit anställda hos den skattskyldige.

Införandet av begreppen arbetare, å ena, samt tjänsteman, å andra sidan,

synes böra undvikas. Under begreppet arbetare inbegripas i andra författningar

ofta ej blott kroppsarbetare utan alla arbetstagare och uttrycket arbetstagare

synes överhuvud taget vara att föredraga framför begreppet arbetare

eller tjänsteman. Vad särskilt gäller uttrycket »tjänsteman utan ledande

ställning» torde detsamma kunna framkalla åtskillig tvekan i tolkningshänseende,

även om man beaktar den i motiven givna exemplifikationen.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser den begränsningen böra införas, att investeringsfond

finge tagas i anspråk för avskrivning endast beträffande sådana

byggnader som vore avsedda att huvudsakligen användas i den egentliga

rörelsen. I annat fall torde kunna befaras, att vissa skattskyldiga komme

att spekulera i skattevinster genom att använda fondema för nedskrivning

av bostadsfastigheter, som till största delen vore avsedda för uthyrning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Länsstyrelsen vill--- — icke underlåta att framhålla, att ett liknande

bostadsbehov föreligger även för andra befolkningsgrupper än de industrian
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements
chefen.

ställda och att från statsmakternas sida åtskilliga åtgärder redan vidtagits fölen

höjning av den allmänna bostadsstandarden — även för industrianställda.

Därest nu ifrågasatta skattelättnader komma att medgivas, torde man med

fog kunna emotse, att även övriga befolkningsgrupper komma att resa liknande

krav på skattelättnader. För kommunernas skatteunderlag och även

för det statsfinansiella läget skulle detta kunna tänkas medföra icke önskvärda

och avsedda konsekvenser. Vidare må framhållas, att ekonomiskt

svaga arbetsgivare måhända skulle se sig nödsakade att acceptera krav om

bostadssubvention till de anställda, som — låt vara att de icke kunna anses

obilliga med hänsyn till rådande förhållanden å allmänna arbetsmarknaden

— kunna leda till icke önskvärda ekonomiska komplikationer.---

Oaktat ovan uttalade betänkligheter vill länsstyrelsen tillstyrka de sakkunnigas

förslag att medgiva företagen rätt till avdragsgilla avsättningar till

investeringsfonder för bostadsbyggnader.

Statskontoret slutligen avstyrker förslaget om särbestämmelser angående

avsättning och disposition av medel för bostadsändamål. Statskontoret hade

redan i sitt yttrande över industriförbundets skrivelse den 21 december 1943

ställt sig avvisande till dylika åtgärder och därvid erinrat om att även för

åtskilliga andra befolkningsgrupper ett liknande behov torde föreligga, att

från statsmakternas sida åtskilliga åtgärder vidtagits för en höjning av den

allmänna bostadsstandarden, att ett flertal av dessa möjligheter till understöd

stode öppna även för industriföretagens anställda, samt att ett utvidgande

av rätten för dessa företag att verkställa avdrag vid taxering för avsättningar

till investeringsfonder för att därmed tillgodose de anställdas bostadsbehovskulle

innebära helt nya former för den statliga bostadspolitiken, former,

som för övrigt endast torde komma välkonsoliderade bolags tjänstemän och

arbetare till godo. — Numera hade ett hela riket omfattande program för

bostadsbyggandet framlagts av bostadssociala utredningen, varför ett ingripande

till förmån för personalen vid vissa industriföretag än mindre torde

böra ifrågakomma. Vid ett bedömande av spörsmålet särskilt ur investeringslagstiftningens

synpunkt borde framhållas, att det knappast torde kunna antagas,

att uppförandet av bostäder för industrianställda eller utdelande av

bostadssubventioner till desamma skulle vara av större konjunkturutjämnande

betydelse än ändring eller nyuppförande av fabriksbyggnader eller anskaffande

av maskiner och andra inventarier o. d. med syfte exempelvis att

genomföra en omställning av fabrikationen. Ett gynnande av bostadsinvesteringar

framför andra placeringsmöjligheter torde följaktligen icke heller ur

konjunkturutjämningssynpunkt vara motiverat.

Redan enligt gällande lagstiftning torde investeringsfond för byggnader

kunna tagas i anspråk för uppförande av bostäder åt anställda, då bostadsbyggandet

ombesörjes av arbetsgivaren själv och byggnaden i fråga är att

anse såsom tillhörande rörelsen. En nyhet i förslaget är däremot att investeringsfond

för byggnader skall få tagas i anspråk även då bidrag för bostadsbyggande

lämnas till annan person.

De sakkunnigas förslag har i förevarande del blivit föremål för allvarligare

kritik endast i det av statskontoret avgivna yttrandet. Vad statskontoret där
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

81

vid anfört anser jag emellertid icke utgöra tillräckliga skäl att i förevarande

avseende frångå förslaget, som såväl ur konjunkturutjämningssynpunkt som

ur bostadssociala synpunkter synes väl motiverat.

överståthållarämbetet har yttrat, att den ifrågavarande bestämmelsen

medgåve fondmedels användande icke blott till nybyggnader utan även

till stödjande av andra åtgärder, som förbättrade otillfredsställande bostadsförhållanden,

t. ex. genom övertagande av gammal bostad, genom

förhyrning eller dylikt. 1 anledning därav vill jag framhålla, att enligt min

mening fondmedel böra få tagas i anspråk endast för bidrag till ny-, tilleller

ombyggnad av bostäder. Jag förordar alltså, att författningstexten jämkas

i enlighet härmed. Jag förordar vidare, att i en särskild anvisningspunkt

upptages en bestämmelse om att fondmedel må tagas i anspråk såväl för bidrag

direkt till personalen som för bidrag till förening eller annan sammanslutning

eller till närstående företag med huvudsaklig uppgift att uppföra

och tillhandahålla bostäder åt personalen.

Såsom överståthållarämbetet anfört, torde uttrycket »arbetare och tjänstemän»

i författningstexten lämpligen kunna ersättas med ordet »arbetstagare».

Vad åter angår undantagsstadgandet beträffande den som intager »ledande

ställning» torde den av de sakkunniga föreslagna formuleringen kunna godtagas.

Emellertid torde det vara lämpligt, att den av de sakkunniga i motiveringen

angivna definitionen intages i författningen såsom en anvisningspunkt.

I anledning av ett uttalande av länsstyrelsen i Uppsala län vill jag slutligen

framhålla, att investeringsfond för byggnader enligt lagstiftningens allmänna

grunder bör få tagas i anspråk för avskrivning endast å sådana byggnader

som äro hänförliga till den av vederbörande företag bedrivna rörelsen.

3. Fråga om skattelättnader för bostadsbidrag.

De sakkunniga ha jämväl behandlat vissa i industriförbundets skrivelse den

21 december 1943 framlagda förslag om att genom andra skattereglerande föreskrifter

än bestämmelser om avsättning till investeringsfond främja bostadsbyggande.

Beträffande förslaget om skattelättnader för bostadsbidrag ha

de sakkunniga därvid anfört: I

I sin framställning har förbundet ifrågasatt att arbetsgivares subventionering

av anställds egnahemsbygge icke skall utgöra skattepliktig inkomst,

därest förmånerna under eu period av 10 år icke överstiga 4 000 kronor eller

30 procent av anskaffningskostnaden för bostaden. 1 samband därmed har

förbundet framhållit möjligheten av vissa modifikationer av reglerna om

värdeminskningsavdrag: sådant avdrag skulle kunna vägras under 10 år,

om subventionen överstege 20 procent av byggnadskostnaden, och under 5

år, om subventionen överstege 10 men icke 20 procent, medan avdrag icke

skulle vägras om subventionen utgjorde högst 10 procent.

De sakkunniga hålla för sannolikt, all beskattning hos den anställde av subventioner

för byggnadsändamål, som denne mottagit från arbetsgivaren,

kan verka hämmande på arbetsgivarens benägenhet all lämna dylika subventioner.

Detta är desto mer beklagligt, som egnahemsbyggandet torde vara

den ur social synpunkt mest önskvärda byggnadsverksamheten för bostadsändamål.

De sakkunniga finna det därför vara påkallat, all sådana ändring
Bihang

Ull riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 86. (j

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

ar av beskattningsbestämmelserna komma till stånd, att dessa icke mera påtagligt

hindra eller försvåra denna form av medverkan från arbetsgivarens

sida för bostadsförsörjningens ordnande.

För arbetsgivaren äro subventionerna hänförliga till kostnader för personal

och följaktligen i beskattningshänseende avdragsgilla. För den anställde

torde subventionen, även om beloppet endast erhålles under villkor

att det användes för bostadsbyggande, utgöra en skattepliktig löneförmån.

Skäl kunna emellertid anföras för skattefrihet för dylika subventioner.

Om arbetsgivaren i stället skulle uppföra bostadsfastigheter torde denne

under nuvarande förhållanden bliva berättigad att i viss utsträckning tillgodoräkna

sig s. k. överprisavdrag å byggnaden. Till den de! subventionen

endast täcker ett dylikt överpris, torde med fog kunna göras gällande, att

den icke för mottagaren innebär någon mot arbetsgivarens utgift svarande

förmån. I viss mån likartat förhållande föreligger emellertid icke blott

under tider med nuvarande höga byggnadskostnader ntan även under mera

normala förhållanden, då fråga är om uppförande av eu bostadsfastighet

å en ort, där något allmänt hvresvärde icke kan anses gälla. Så torde

i stor utsträckning vara fallet å sådana industriorter, som till väsentlig del

äro beroende av ett eller ett fåtal industriföretag, eller just å sådana orter,

där bostadssubventioner av arbetsgivaren huvudsakligen förekomma. Då

någon allmän fastighetsmarknad i orten icke finnes, saknar egnahemsägaren

i regel möjlighet att avyttra fastigheten till ett pris, motsvarande anläggningskostnaden.

Även under tider med normala byggnadskostnader måste

därför antagas, att den anställde ofta icke erhåller en mot arbetsgivarens utgift

för subventionen svarande förmån. Vidare märkes, att om någon löneförmån

överhuvud taget tillföres den anställde genom mottagandet av ifrågavarande

subvention, denna i allt fall får anses utgöra ersättning för arbete,

som tidigare, måhända under en lång följd av år, utförts och framdeles kommer

att utföras i företagets tjänst. Men subventionen blir likväl beskattad i

sin helhet under det beskattningsår den mottages och drabbas på grund av

progressionen därigenom av en tyngre beskattning än vad som rätteligen

bör ske.

Å andra sidan kunna givetvis fall inträffa, då de av arbetsgivaren lämnade

subventionerna uppgå till så betydande belopp eller förhållandet å bostadsmarknaden

i orten utvecklas så, att subventionen kommer att innebära

en påtaglig ekonomisk förmån för den anställde. Mot subventionernas undantagande

från beskattning kan därför invändas, att detta i vissa fall skulle

kunna framstå såsom en oberättigad skatteförmån, särskilt i förhållande till

sådana egnahemsbyggare, som icke erhållit subventioner vare sig från det

allmänna eller från arbetsgivare utan nödgas bestrida byggnadsföretaget i

dess helhet med beskattade sparmedel.

Fn prövning i varje särskilt fall, huruvida subventionen kan anses innebära

någon verklig löneförmån i mottagarens hand, torde icke kunna åläggas

beskattningsmyndigheterna och det synes knappast möjligt att utfinna beskattningsregler.

som å detta område skapa individuell rättvisa de skattskyldiga

emellan. Fn fördelning av subventionerna till beskattning under flera

år skulle emellertid i någon mån bringa beskattningen i bättre överensstämmelse

med detta rättvisekrav. Då mottagarens skattekraft vid tiden för subventionens

mottagande ofta kan vara särskilt svag på grund av ekonomiska

svårigheter i samband med bostadsbyggandet, synes lämpligt att subventionen

icke till någon del tages till beskattning för det beskattningsår, utbetalningen

sker, utan — i den mån den enligt vad nedan föreslås skall underkastas

beskattning — får fördelas å de fem närmast därefter följande

beskattningsåren. En längre utsträckning av tidsperioden skulle kunna vålla

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

83

svårigheter av taxeringsteknisk natur, vilket även måste befaras bliva fallet

vid tillämpning av det av industriförbundet alternativt ifrågasatta förfarandet

alt inskränka rätten till värdeminskningsavdrag å byggnaden. Om den

skattskyldige skulle avlida före utgången av femårsperioden, synes det

knappast vara ägnat väcka betänkligheter att efterskänka återstående skatteanspråk.

Om den skattskyldige under femårsperioden skulle avflytta till annan

kommun, torde beskattningen av återstående belopp av praktiska skäl

få ske i den nya hemortskommunen. Det kommunala skatteanspråket i dessa

säkerligen mycket sällsynta fall, torde icke vara av sådan betydelse, att särskild

taxering av ifrågavarande belopp i utflyttningskommunen kan anses

erforderlig. Detta skulle komplicera taxeringsförfarandet och i vissa fall förorsaka

att den skattskyldige icke till fullo skulle kunna utnyttja honom vid

taxeringen tillkommande avdrag.

Även med en sådan anordning, som ovan ifrågasatts, och även om subventionen

skulle få fördelas å exempelvis 10 år, måste emellertid befaras att

beskattningen därav komme att förhindra användning i önskvärd omfattning

av ifrågavarande form för subventionering av bostadsbyggande. För en

ytterligare uppmjukning av beskattningsreglerna tala enligt de sakkunnigas

mening sociala skäl av sådan styrka, att beaktande därav vid skattelagstiftningens

utformning synes befogat. De sakkunniga vilja därför förorda, att

subventionerna till viss del göras skattefria hos mottagaren och att allenast

återstoden fördelas till beskattning på sätt ovan ifrågasatts.

Beträffande den närmare utformningen av dessa skattelättnader ha de

sakkunniga anfört:

Av praktiska skäl synes det önskvärt att ett visst belopp alltid undantages

från beskattning och att det skattefria beloppet således icke sättes i relation

till byggnadens storlek. Ett skattefritt belopp av 3 000 kronor, vilket regelmässigt

icke torde komma att överstiga ett efter 10 å 15 procent beräknat

särskilt avdrag från anskaffningskostnaden för byggnaden, kan åtminstone

med hänsyn till nuvarande förhållanden framstå såsom lämpligt.

Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, om icke förmånen av skattefrihet

borde ifrågakomma endast efter viss behovsprövning av offentlig myndighet.

En sådan anordning skulle emellertid verka onödigt tyngande. Innan en företagare

offrar kapital på att subventionera ett egnahemsbygge för en anställd,

måste han givetvis själv pröva åtgärdens angelägenhetsgrad, och man lärer

helt visst kunna räkna med att en lagstiftning, som i huvudsak överlåter bedömandet

av hithörande frågor åt de enskilda företagarna, i stort sett kommer

att verka så, att endast de ur bostadssocial synpunkt värdefulla och nödvändiga

åtgärderna bliva subventionerade och att resultatet i övrigt bör kunna

godtagas ur rättvisesynpunkt. De sakkunniga anse därför att man i varje

fall icke för närvarande bar anledning att uppställa behovsprövning av offentlig

myndighet såsom villkor för skattefriheten.

Då det bör tillses, att subventionen verkligen leder till ett sådant bostadsbyggande

som bär åsyftas, bör föreskrivas, att subventionen skall avse byggnadsbidrag,

vars huvudsakliga syfte är att bereda tillfredsställande bostad

för den skattskyldige och hans familj. Denna formulering är våld med tanke

pa att skattefrihet skall kunna ifrågakomma dels för byggnadsbidrag för

uppförande av föreningshus, i vilka bidragsmoltagaren beredes bostad under

betryggande former, och dels vid vanlig egnahemsbebyggelse, även om en

mindre del av fastighetens hela utrymme uthyres i fria marknaden.

Å andra sidan ger nämnda föreskrift möjlighet atl förhindra skattefrihet

för subventionering av mindervärdiga bostäder — kåkbildning — eller sommarnöjen.

I uttrycket »tillfredsställande bostad» ligger även elt krav på alt

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

bostadsutrymmet skall vara av tillräcklig storlek för den skattskyldige och

hans familj. Kravet på tillräckliga utrymmen torde få variera med hänsyn till

familjens storlek. Hänsyn torde även böra tagas till barn, som kunna tillkomma

i familjen. Ju mindre bostaden är, desto större anledning finnes fölen

restriktiv tillämpning av reglerna om skattefrihet.

Eftersom fråga bör vara om nyuppförda bostäder, är subvention utesluten

beträffande i andra hand förvärvade fastigheter.

Har ett företag, som själv uppfört en bostadsfastighet, överlåtit denna till

anställd för underpris, lärer en sådan dold förmån enligt nu gällande grunder

böra beskattas hos den anställde såsom en beskattningsbar intäkt. Icke heller

i en blivande lagstiftning enligt de här angivna linjerna kan en dold förmån

av detta slag fritagas från beskattning i vidare mån än beskattningsnämnd

finner att förutsättningar för skattebefrielse äro för handen.

Givetvis bör ifrågavarande skattelindring utom i rena undantagsfall allenast

tillkomma en och samma skattskyldig såsom engångsförmån från samma

arbetsgivare. Det förutsättes emellertid att hinder icke möter för skattelindring

vid kontant subvention fördelad på flera år eller vid subvention mot revers,

där företaget årligen friskriver den anställde från viss del av skulden. I sådana

fall torde de belopp, som först »intjänats», böra hänföras till den skattefria

delen av subventionen. Sedan beloppen uppgå till 3 000 kronor, får sålunda

resten tagas till beskattning för de beskattningsår, då beloppen enligt

vanliga beskattningsregler anses förvärvade, d. v. s. i friskrivningsfallet för

det år, då den anställde blir fri från sin skuld till bolaget. Den uppdelning,

som de sakkunniga förorda vid kontant subvention under ett enda beskattningsår,

torde icke här böra tillämpas.

Då skattefriheten är beroende på beskattningsnämnds prövning, följer härav,

att subventionen alltid måste deklareras och av företaget uppgivas i löneuppgift

enligt 33 § a) taxeringsförordningen. Det ligger i sakens natur, att

företag, som lämnar löneuppgift om sådan subvention, har anledning att för

taxeringsnämnden klarlägga dess beskaffenhet och förutsättningarna för

skattebefrielse. Att deklarations- och uppgiftsskyldighet föreligger såväl vid

dold subvention genom försäljning av fastighet till underpris som vid subvention

genom friskrivning av skuld lärer vara otvivelaktigt.

Den förut omnämnda, av de sakkunniga föreslagna möjligheten att fördela

subvention utöver förenämnda 3 000 kronor till beskattning på fem år

torde icke böra avse hur stora belopp som helst. De sakkunniga anse, att

högst 5 000 kronor böra kunna fördelas på detta sätt. Av praktiska skäl torde

å andra sidan uppdelning av mindre belopp än 1 000 kronor icke böra tilllåtas.

Understiger insatsen 3 000 kronor — vilket ofta torde vara fallet vid förvärv

av bostad i föreningshus — kan i enlighet med det förut anförda befrielsen

komma att omfatta hela subventionen.

Risken för att den förordade uppmjukningen av beskattningsbestämmelserna

skulle utnyttjas för vinnande av obehörig skattelindring förefaller tämligen

ringa. Tillräckliga garantier mot missbruk torde vinnas därigenom, att

skatteförmånen göres beroende av ansökan, som prövas av beskattningsmyndigheten.

Det ligger i sakens natur att genom Kungl. Maj ds försorg eller

statens byggnadslånebyrå riktlinjer kunna angivas till vägledning för de subventionsbeviljande

företagen och beskattningsnämnderna vid prövningen av

bostädernas utrymmesstandard.

Det torde icke finnas anledning att med skattefrihet hos mottagaren gynna

bostadsbyggande för andra anställda än tjänstemän utan ledande ställning

eller arbetare. 1 detta hänseende råder överensstämmelse med vad de sakkunniga

tidigare föreslagit i fråga om användande av investeringsfond för

förhöjd avsättning till bostadsbyggande.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 86.

85

Beträffande det fallet, att subventioner lämnades till av de anställda bildade

egnahemsföreningar, som uppförde bostäderna och överläte dessa till de

anställda, eller till av de anställda bildade bostadsföreningar och bostadsrättsföreningar,

ha de sakkunniga framhållit, att ytterligare ändring i skattelagstiftningen

för möjliggörande av denna subventionsform icke torde erfordras.

I detta sammanhang ha de sakkunniga uttalat, att de årliga avdragen

för värdeminskning å fastighet, därå värdet med anlitande av investeringsfond

blivit nedskrivet, jämlikt anvisningarna punkt 2 till 25 § kommunalskattelagen

icke borde beräknas till högre värde än anskaffningskostnaden,

minskad med berörda nedskrivning.

Meningarna om de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende äro i remissyttrandena

delade.

Statens byggnadslänebyrå framhåller önskvärdheten av att skattelättnad

för bostadsbidrag finge åtnjutas i den utsträckning hänsynen till det kommunala

skatteunderlaget medgåve. Det kunde erinras om att den som med

stöd av statligt tertiärlån uppförde eget hem eller tvåfamiljshus hade möjlighet

att erhålla en del av tertiärlånet, motsvarande 10 procent av anskaffningskostnaden,

ränte- och amorteringsfri under förutsättning att kommunen

åtoge sig det ekonomiska ansvaret för denna lånedel. Då kommunerna

numera kunde sägas allmänt ikläda sig sådant borgensansvar, följde härav,

att flertalet egnahemsbyggen komme i åtnjutande av ifrågavarande förmån.

Härtill syntes beskattningsnämnderna vid prövning av framställningar om

skattelättnad böra i förekommande fall taga hänsyn.

Kooperativa förbundet vitsordar, att de föreslagna bestämmelserna om

skattelättnad för bostadsbidrag fyllde ett känt behov och att de säkerligen

komme att möjliggöra lämnandet av bostadssubventioner i vidgad omfattning,

givetvis under förutsättning att subventionerna hos företaget betraktades

som avdragsgill omkostnad.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför:

Förslaget torde i och för sig få anses riktigt, men frågan är om det icke

i viss utsträckning innebär, alt beskattningen blir orättvis därigenom, att de

som utan något företags medverkan uppföra en byggnad för bostadsändamål,

kunna bliva lidande. Med hänsyn härtill vore det tänkbart att införa bestämmelser,

som vid beskattningen medgåve skattskyldig, som uppfört byggnad

uteslutande avsedd för bostad för honom själv och hans familj, avdrag

för visst överpris. Denna fråga torde dock böra närmare undersökas och

utredas. I •«;

I Kalmar län hava vissa större industriföretag med avseende på tillgodoseendet

av de anställdas bostadsbehov förfarit på i huvudsak två olika sätt.

Antingen hava företagen själva uppfört ett antal byggnader, vilka sedan

sålts till de anställda för ett pris som torde hava legat 4 000 ä 5 000 kronor

under anskaffningsvärdet, eller ock har direkt subvention på i allmänhet

4 000 kronor utbetalats till den anställde för att denne skulle sättas i stånd

all uppföra den bostadsbyggnad, varav han vore i behov. I de allra flesta

fall synas vissa villkor hava varit en förutsättning för det billigare priset eller

subventionen i så måtto, alt den anställde måst förbinda sig alt icke sälja

fastigheten, förrän eu viss tid förflutit. Den anställde har dock övertagit

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

fastigheten med full äganderätt, och det torde icke råda någon tvekan om,

att han enligt nuvarande bestämmelser är skattskyldig för det belopp, han

erhållit genom att en redan uppförd bostadsbyggnad försålts till honom för

ett pris, som understigit produktionskostnaden för byggnaden. I varje fall

måste detta anses vara förhållandet beträffande det belopp, som han för

bostadsbyggande erhållit i direkt subvention. Slutligen må nämnas att de

orter, där företagen äro belägna, äro helt beroende av dessa, och att förhållandena

således kunna sägas vara just av den beskaffenhet, som föranlett

de sakkunniga att framlägga sitt förslag om visst tillägg till anvisningarna

till 32 § kommunalskattelagen.

Enligt länsstyrelsen i Gotlands län innebure visserligen införandet av de

föreslagna bestämmelserna ett avsteg från gällande inkomstbegrepp och garantier

funnes ej för att skattefriheten komme de mest behövande i samhället

tillgodo, men med hänsyn till de starka sociala skäl, som de sakkunniga

åberopat till stöd för sitt förslag, ville länsstyrelsen icke avstyrka dess

genomförande.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att länsstyrelsen tidigare i yttrande

över industriförbundets skrivelse uttalat betänkligheter mot att skattelättnader

av ifrågavarande slag bereddes utan att det allmännas beskattningssynpunkt

tillgodosåges genom motsvarande begränsning av rätten till värdeminskningsavdrag

samt att länsstyrelsen alltjämt icke funne det ur taxeringssynpunkt

principiellt tillfredsställande, att direkta skattelättnader vid

taxering bereddes vissa grupper av skattskyldiga eller särskilda företagare.

Då emellertid stöd från det allmännas sida här måste för vinnande av syftet

med den nya lagstiftningen anses önskvärt och icke torde kunna, åtminstone

beträffande anställda, lämnas på annat lämpligare sätt än genom skattelättnader,

ville länsstyrelsen ej motsätta sig förslaget. — I övrigt framhåller

länsstyrelsen önskvärdheten av direktiv för tillvägagångssättet i de fall då

investeringsfond skulle tagas i anspråk för bidrag som lämnats ett fastighetsförvaltande

dotterföretag till uppförande av byggnader. I ett dylikt fall

borde bestämmelserna i 8 § innebära att vid dotterföretagets taxering —- för

inkomst av annan fastighet — byggnaderna upptoges till sådant värde som

om dotterföretaget medgivits nedskriva byggnadernas anskaffningskostnad

med det belopp, varmed investeringsfond tagits i anspråk hos moderföretaget.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser med hänsyn till föreliggande starka

sociala skäl för främjande av bostadsbyggandet påkallat, att skattebefrielse

för bostadssubventioner medgåves, och tillstyrker därför i princip förslaget

härom. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid, huruvida icke skattefrihet för

erhållet bostadsbidrag borde föranleda viss nedsättning av det värde, varå

värdeminskningsavdrag finge beräknas, vilket i så fall syntes böra komma

till uttryck i anvisningarna punkt 2 till 25 § kommunalskattelagen.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön anför:

Ehuru den ifrågasatta skattefriheten för subvention vid bostadsbygge

skulle i fråga om viss grupp av skattepliktiga innebära ett frångående av den

grundläggande principen att faktiskt åtnjutna löneförmåner böra beskattas,

oberoende av i vilken form de åtnjutits, vill länsstyrelsen dock, med hänsyn

till samhällets intresse av en väsentlig förbättring i bostadsförsörjningen, icke

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

87

avstyrka förslaget härom. På sätt de sakkunniga framhållit lärer man också

kunna befara att beskattning hos den anställde av subventioner för bostadsändamål,

som denne mottagit från arbetsgivaren, kan verka hämmande på

arbetsgivarens benägenhet att lämna dylika subventioner.

De sakkunniga hava upptagit frågan, huruvida icke förmånen av skattefrihet

borde ifrågakomma endast efter viss behovsprövning av offentlig

myndighet men avvisat tanken på en sådan anordning, då densamma skulle

verka onödigt tyngande. Länsstyrelsen vill emellertid ifrågasätta, huruvida

icke med hänsyn till de starkt divergerande uppfattningar och åsikter, som

hos olika företagare säkerligen komma att göra sig gällande vid bedömningen

av dylika åtgärders angelägenhetsgrad, det bör överlåtas åt någon central

myndighet att öva tillsyn över den föreslagna bostadssubventionen, så att

endast ur bostadssocial synpunkt nödvändiga åtgärder bliva subventionerade.

Frågan, huruvida en subvention må till viss del kunna undantagas från

beskattning, kan befaras inom olika taxeringsnämnder bliva föremål för

ganska olikartade bedömningar. Länsstyrelsen vill därför med tanke på en

rättvis och likformig beskattning uttala önskvärdheten av, att taxeringsnämndens

beslut i dessa frågor genom särskilt anmälningsförfarande bringas

till vederbörande taxeringsintendents kännedom.

Länsstyrelsen i Uppsala lön ställer sig synnerligen tveksam till förslaget

om skattefrihet för bostadsbidrag, då det innebure, att vissa skattskyldiga

komme i förmånligare ställning i beskattningshänseende än andra skattskyldiga

till och med på samma ort. De företag, som hade råd att lämna sådana

bidrag, bleve dessutom gynnade i fråga om anställning av arbetskraft. Då

förslaget ej vore begränsat till vissa kategorier skattskyldiga utan avsåge anställda

i såväl större som mindre företag och jordbruk, förefunnes risk för

att den föreslagna skattebefrielsen komme att utnyttjas för att den anställde

tillsammans med arbetsgivaren skulle komma i åtnjutande av skattelindring.

I varje fall borde den begränsningen införas, att undantag från skattebefrielsen

icke endast borde gälla tjänstemän i ledande ställning utan även anhöriga

till sådana. Därest förslaget i denna del genomfördes, borde i anvisningarna

angivas, huru realisationsvinst skulle beräknas vid försäljning inom

tio år av fastighet, till vilken bidrag lämnats.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ställer sig också tveksam, då det berättigade

i skattefrihet för bostadsbidrag med hänsyn till andra skattskyldiga

möjligen kunde ifrågasättas. Länsstyrelsen ansåge sig emellertid böra tillstyrka

förslaget, men ville framhålla att det borde utvidgas till att omfatta

även tjänstemän i ledande ställning. Någon inskränkning härvidlag syntes

icke erforderlig med hänsyn till att uppburet bidrag skulle kunna undantagas

från beskattning endast efter beskattningsnämnds beprövande.

. Länsstyrelsen i Kristianstads lån framhåller, att sociala skäl talade för den

föreslagna anordningen, men att vissa skattskyldiga därigenom erbölle en i

viss mån förmånligare ställning än andra. Länsstyrelsen fortsätter:

Bestämmelserna i anvisningspunkten hava emellertid givits större räckvidd

än som synes hava avsetts och omfatta samtliga skattskyldiga, vilka

såsom tjänstemän ulan ledande ställning eller arbetare erhållit dylikt bidrag

från arbetsgivare. Sålunda inbegripa bestämmelserna även bidrag, som jordbrukare

eller icke näringsidkare lämna anställd arbetare.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Med uttrycket »förvärvande av tillfredsställande bostad för sig och sin

familj» hava de sakkunniga avsett förhindra skattefrihet för »subventionering

av mindervärdiga bostäder — kåkbildning — eller sommarnöjen». I »tillfredsställande

bostad» ligger ett krav på att bostadsutrymmet skall vara av

tillräcklig storlek för den skattskyldige och hans familj. De sakkunniga framhålla

även, att eftersom fråga bör vara om nyuppförda bostäder subvention

är utesluten beträffande i andra hand förvärvade fastigheter. I anledning av

dessa uttalanden vill länsstyrelsen framhålla, att, då detta avdrag skall bestämmas

efter beskattningsnämnds beprövande, synes mera klarläggande bestämmelser

angående förutsättningarna för avdrags erhållande böra inflyta

i anvisningarna.

Länsstyrelsen i Värmlands län anmärker, att den av de sakkunniga angivna

förutsättningen, att subventionen skulle åsyfta bostadsbyggande och att

den skulle vara utesluten beträffande i andra hand förvärvade fastigheter icke

syntes hava tillräckligt kommit till uttryck i det föreslagna stadgandet i anvisningarna

till 32 § kommunalskattelagen. Formuleringen »bidrag till förvärvande

av tillfredsställande bostad för sig och sin familj» syntes icke utesluta

ett förvärv exempelvis genom köp av befintlig byggnad. Därför ville

länsstyrelsen föreslå en ändrad lydelse såsom t. ex. »bidrag till förvärv i

samband med nybyggnad av tillfredsställande bostad etc.».

Överståthållarämbetet uttalar sig i avstyrkande riktning. Ämbetet framhåller,

att de föreslagna bestämmelserna skulle innebära ett gynnande av en

speciell grupp av arbetstagare framför andra, för vilka i lika måtto ett behov

av bostadsfrågans lösande förelåge, samt anför vidare:

Dessutom skulle den föreslagna åtgärden innebära, att man vid sidan av

redan vidtagna åtgärder för främjande av bostadsbildandet skulle söka på

en annan väg, låt vara i mindre omfattning, främja samma syfte. Det torde

vara en allmän erfarenhet, att det i längden icke är lyckligt att på detta

sätt från olika utgångspunkter och utan samverkan mellan de olika åtgärderna

söka främja en och samma verksamhet.

Utöver dessa allmänna anmärkningar måste ytterligare framhållas, att

förslaget i nu avsedda fall bryter mot eljest gällande regler om vad som är

att hänföra till skattepliktig inkomst. Det synes icke önskvärt att på detta

sätt utan tvingande skäl rubba den principiella grund, varå den nuvarande

skattelagstiftningen bygger.

Beträffande förslaget om fördelning av viss del av bidrag till bostadsförvärv

på flera beskattningsår synas tillräckligt bärande motiv härför icke

vara anförda. Samma resultat ernås utan invecklade lagbestämmelser, därest

bidraget lämnas i form av lån, som därefter avskrives med en femtedel varje

år. Överståthållarämbetet håller icke för troligt att verkligheten skall besanna

de sakkunnigas uppfattning att det vore sannolikt, att beskattning hos

den anställde av subventioner för byggnadsändamål, som denne mottagit från

arbetsgivaren, kunde verka hämmande på arbetsgivarens benägenhet att

lämna dylika subventioner.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län avstyrker förslaget om skattefrihet för bostadsbidrag,

då förslagets genomförande kunde antagas föranleda krav på

befrielse från skattskyldighet för andra inkomstgruppers inkomster. Ej heller

anser sig länsstyrelsen böra tillstyrka förslaget om fördelning av bidraget på

flera år vid dess beskattning. Oavsett att kontrollen över bostadsbidragens

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

89

uppdelning medförde särskilt besvär för länsstyrelserna borde företagen, som

lämnade bidragen, själva kunna verkställa uppdelningen, varför bestämmelsen

icke syntes vara av behovet påkallad.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller också, att förslaget i förevarande

del skulle innebära en orättvisa mot andra skattskyldiga, samt anför

vidare:

En person, som erhåller ett engångsbelopp i stället för årlig pension, t. ex.

en reservofficer, är ju omedelbart skattskyldig för hela det belopp, han mottager.

Liknande engångsbelopp som i verkligheten motsvara flera års inkomster,

förekomma ej sällan, t. ex. engångsutbetald royalty. Även en jämförelse

med beskattningen för realisationsvinst synes lämpligen böra göras;

en realisationsvinst genom försäljning av t. ex. en fastighet motsvarar mången

gång en genom successiv värdestegring uppkommen vinst. Likaså utgör

inkomst av skog i samband med försäljning av mark merendels en vinst, icke

uppkommen allenast under beskattningsåret utan under en följd av år. Då

redan nu gällande ordning för beskattning av dylika, ofta förhållandevis

stora intäkter med hänsyn till skatteprogressionen får anses mindre lycklig,

framstår det för rättskänslan såsom stötande, om i enlighet med de sakkunnigas

förslag bostadssubventioner skulle förlänas en ur beskattningssynpunkt

privilegierad ställning. I betraktande härav får länsstyrelsen bestämt avstyrka

de sakkunnigas förslag om ändring i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.

Däremot vill länsstyrelsen förorda att beskattningen av dylika

bostadssubventioner, realisationsvinster, engångsutbetalda pensioner och liknande

intäkter ordnas på annat sätt än för närvarande är fallet, t. ex. genom

utbrytning ur den ordinarie beskattningen, till förhindrande av att beskattningen

av sådana intäkter till följd av skatteprogressionen drabbar oskäligt

tungt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län avstyrker av liknande anledning förslaget

om skattefrihet för bostadsbidrag men tillstyrker att åsyftad skattelättnad

bereddes på det sätt att skattskyldigheten för bidraget efter beskattningsnämnds

beprövande uppdelades på flera år högst lem. En sådan anordning

föranledde icke samma principiella invändningar som förslaget att en del

av subventionsbeloppet skulle undandragas från beskattning.

Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att rättvisan i den föreslagna

skattefriheten för bostadsbidrag svårligen torde förstås av skattskyldiga,

vilka icke hade förmånen att vara anställda hos ett bidragsbeviljande

företag, samt anför i övrigt:

Anvisningarna såsom de föreligga lämna icke önskvärd klarhet i vad som

avses med tillfredsställande bostad ej heller varuti beskattningsnämnds beprövande

skall bestå. Förtydligänden härutinnan, liksom för de fall då bidraget

utgår under flera beskattningsår torde vara erforderliga såväl för de

skattskyldiga som för beskaltningsmyndigheterna. Man torde nämligen icke

kunna förutsätta att en rätt tolkning av anvisningarna eljest åstadkommes.

Det torde vidare kunna ifrågasättas huruvida icke, med hänsyn till att avskrivning

för värdeminskning å bostadsbyggnader i regel sker med viss procent

av byggnadsvärdet, särskilda bestämmelser borde utfärdas, som medföra

att avskrivningsunderlaget för nu ifrågavarande bostäder icke får beräknas

å byggnadsvärdet utan å ett med hänsyn till erhållet ska 11 el rit l bidrag reducerat

värde.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements
chefen.

Kammarrätten anför:

Kammarrätten vill under hänvisning till vad tidigare anförts i fråga om

fondmedlens investering i s. k. anläggningsarbeten, med vilken fråga den nu

avhandlade uppenbarligen äger ett mången gång intimt samband, framhålla,

att allvarliga betänkligheter inställa sig mot förslaget att på sätt som här

skett medgiva viss kategori av skattskyldiga skattefrihet för viss löneförmån,

ett engångsbidrag till bostadsbyggande till belopp av högst 3 000 kronor. Den

aigumentering, som de sakkunniga föra i syfte att visa, att nämnda bidrag

i själva verket icke utgör någon förmån, synes knappast hållbar.

Förslaget i denna del måste anses på ett högst betänkligt sätt innebära ett

bi''ott mot principen om jämlikhet vid beskattningen. Om förslaget lagfästes,

måste detsamma befaras framkalla befogat missnöje hos sådana skattskyldiga,

vilka icke varit nog lyckligt lottade att tack vare anställning hos ett

ekonomiskt bärkraftigt företag, som kunnat utdela dylika bidrag, komma i

åtnjutande av ett skatteprivilegium. Dylikt missnöje skulle i sin tur otvivelaktigt

snart framkalla krav på häremot svarande kompensation, krav som

det ur jämlikhetssynpunkt lärer bliva svårt att avvisa.

Dessutom är det icke osannolikt, att anställd, som erhållit subventionsförman

av har ifrågavarande slag, t. ex. på grund av utvecklingen inom den

ort, där byggnaden är belägen, kan komma att genom byggnadens försäljning

i penningar omsätta subventionen.

Kammarrätten, som livligt behjärtar önskvärdheten av att stimulera bostadsbyggandet

för industriföretagens anställda, måste dock av här anförda

skäl bestämt avstyrka, att detta sker medelst metoder av angivet slag.

Kammarrätten har däremot icke något att erinra mot förslaget, att den

anställdes skattskyldighet för ett större engångsbidrag fördelas till beskattning

på förslagsvis fem beskattningsår. Den föreslagna skattebefrielsen för

dödsbo efter anställd, som fått sitt bidrag fördelat till beskattning på flera

ar, finner sig kammarrätten likväl böra av ovan angivna principiella skäl

avstyrka.

Kammarrätten anser sig icke heller böra underlåta att framhålla, att kammarrätten

icke är beredd att instämma i vissa av de sakkunniga gjorda uttalanden

om att egnahemsförening skulle utan särskild föreskrift i förevarande

avseende likställas med anställda.

De sakkunniga uttala (betänkandet s. 79), att den skattesubvention, varom

dar talas, blott far avse nyuppförda bostäder. Kammarrätten ifrågasätter, om

icke den föreslagna ändringen av punkt 3 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen

bör ur denna synpunkt förtydligas.

Statskontoret slutligen avstyrker de sakkunnigas förslag i förevarande del.

De sakkunnigas förslag till bestämmelser om skattelättnader beträffande

bostadsbidrag har blivit utsatt för kritik i flera av de avgivna remissyttrandena.

Även enligt min mening kunna invändningar göras mot de föreslagna

bestämmelserna. Att av sociala eller liknande skäl i den allmänna skattelagstiftingen

införa bestämmelser, som strida mot grundprinciperna för denna

lagstiftning, synes vara ägnat att väcka betänkligheter, särskilt när bestämmelserna

i fråga skulle avse allenast en så begränsad grupp av skattskyldiga.

Därtill kommer att de föreslagna bestämmelserna även -i sina detaljer torde

kunna göras till föremål för vissa anmärkningar.

Vad angår tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna är det

sålunda oklart, om endast i förvärvskällan rörelse sysselsatta arbetstagare

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86-

91

avses skola komma i åtnjutande av förmånen i fråga. I vart fall torde även i

andra förvärvskällor, t. ex. jordbruksfastighet, anställda kunna åberopa liknande

skäl för åtnjutande av skattefrihet för mottaget bostadsbidrag. Vidare

må anmärkas, att de sakkunniga icke angivit huru förfaras skall, därest

flera bidrag lämnas till samma person vid olika tidpunkter. Ej heller ha de

angivit hur värdeminskningsavdrag skola bestämmas för byggnad, som uppförts

med användning av skattefritt bidrag, eller hur en eventuell realisationsvinst

skall beräknas vid försäljning av sådan byggnad. Slutligen synes

begreppet »tillfredsställande bostad» vara i behov av närmare förklaring.

De sakkunniga torde ha avsett att överlämna lösningen av dessa problem

eller åtminstone vissa av dem åt beskattningsnämnderna. En lagstiftning, enligt

vilken åt beskattningsnämnderna överlåtes diskretionär prövningsrätt i

dylika frågor, bör emellertid om möjligt undvikas.

I detta sammanhang vill jag erinra om den bidragsverksamhet, som av det

allmänna bedrives för beredande av hyresbilliga bostäder åt vissa familjer.

Sålunda kan enligt kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och

bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer till vederbörande kommun eller, under förmedling av

denna, till s. k. allmännyttigt bostadsföretag av statsmedel utgå bland annat

familjebidrag för att såsom hyresavdrag (30 70 procent av viss fastställd

standardhyra) tillgodokomma familjer med minst tre minderåriga barn. Förmån

av sådant hyresavdrag är enligt en särskild förordning (den 15 juni

1935, nr 319) befriad från skatteplikt. Vidare kan jämlikt kungörelsen den

27 maj 1938 (nr 247) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av

bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer dessa beviljas

familjebidrag i form av eftergifter å för meddelade lån fastställda ränte- och

annuitetsbelopp (med belopp motsvarande 30—70 procent av normal årlig

bostadskostnad).

Enligt ett av bostadssociala utredningen avgivet betänkande (SOU 1945:

63) föreslås den statliga bidragsverksamheten skola ytterligare utbyggas.

Bland annat föreslås, att till egnahem skall utgå byggnadsbidrag med i allmänhet

4 000 kronor på landsbygden och 2 000 kronor i städerna. Därest

nämnda förslag föranleder lagstiftning, kan därigenom frågan om den skatterättsliga

behandlingen av bidrag av olika slag komma att bliva aktuell. Jag

vill i detta sammanhang även erinra om att riksdagen i skrivelse den 29 juni

1946, nr 436, anhållit att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en översyn av

reglerna om skattefrihet för vissa slag av intäkter i syfte att åvägabringa en

samordning mellan dessa regler och de sociala förmånerna.

Vad särskilt angår den föyeslagna bestämmelsen om fördelning av bostadsbidrag

till beskattning på vissa år efter det, varunder bidraget uppburits,

torde kunna ifrågasättas om en dylik bestämmelse överhuvud taget är erforderlig.

Som i ett par yttranden framhållits synes nämligen samma effekt kunna

uppnås genom att en lämpligare form väljes för utbetalningen av bidraget.

På grund av vad jag sålunda anfört anser jag mig icke böra förorda, alt

de sakkunnigas förslag till ändring i punkt 3 av anvisningarna till 32 § kom
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

munalskattelagen nu förelägges riksdagen. Jag vill härvid understryka, att

de ifrågasatta bestämmelserna om skattelättnader för mottagare av bostadsbidrag

icke i och för sig ha samband med frågan om utformningen av lagstiftningen

angående investeringsfonder.

Investeringsfond för inventarier.

Investeringsfond för inventarier skall enligt förslaget få tagas i anspråk

lör avskrivning a maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier.

Anskaffningskostnaden för inventarier, som av den skattskyldige förvärvats

av annan rörelseidkare, med vilken han är förbunden i väsentlig

ekonomisk intressegemenskap, får därvid medräknas endast om tillgången

tillverkats under beskattningsåret.

De sakkunniga ha angående sitt förslag i denna del anfört:

Till inventarier räknas i taxeringshänseende även sådana fasta maskiner,

för vilka särskilt maskinvärde åsättes enligt kommunalskattelagens bestämmelser.

Vid beställning av maskiner och andra inventarier hos inhemska företag

förbättras sysselsättningsgraden hos dessa, men en konjunkturstimulerande

verkan kan också erhallas vid beställarens företag, i den mån inventarieanskaffningen

där medför ökad sysselsättning.

Vid beställning utomlands är den förstnämnda av dessa verkningar icke för

handen. Det kunde därför måhända synas motiverat, att i dylika fall icke

medgiva ianspraktagande av fonden. Emellertid torde anskaffning av utländska

maskiner ofta utgöra ett nödvändigt led i uppförandet av en fabriksanläggning.

Att i sadana fall utbryta de utländska maskinerna ur anläggningen och

underkasta dem en särskild behandling i beskattningshänseende vore därför

men även av andra skäl olämpligt. Även i andra fall måste emellertid fondens

ianspråktagande för inköp av utländska maskiner anses befogat, exempelvis

om det gäller en nyckelmaskin, som är nödvändig för driftens rationella

upprätthållande eller utvidgning och följaktligen är av värde för sysselsättningen.

Tänkbart är vidare, att maskinbeställningar utomlands kunna få

betydelse för utrikeshandeln och därmed även för vårt näringsliv. På grund

härav hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå någon uttrycklig begränsning

i nu föreliggande avseende. För att de konjunkturutjämnande synpunkterna

skola behörigen tillgodoses, bör emellertid fordras att företaget,~då

det vill taga fonden i anspråk, skall uppgiva, var beställningen eller inköpet

skall ske. Skall en mera betydande anskaffning ske utomlands, lärer häri

ligga en anledning att särskilt granska frågan ur olika synpunkter.

\ ärdet av en maskinpark, den må räknas som fast eller lös, representerar

icke sällan det väsentliga värdet av en fabriksanläggning. På grund av det

samband som i produktionstekniskt avseende föreligger mellan själva byggnaden

och maskinparken bör för dylika fall frågan om ianspråktagande av

f°n(i för byggnader och fond för inventarier ofta bedömas i ett sammanhang.

Då fartyg äro att hänföra till inventarier, lärer nu ifrågavarande slag av investeringsfond

bliva av betydelse även för rederinäringen och för sysselsättningen

inom vår varvsindustri. I

I denna del har förslaget blivit föremål för erinringar endast i ett par remissyttranden.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86-

93

Redareföreningen anser nödvändigt, att sådan ändring vidtages i författningsförslaget,

att rederier medgivas rätt att använda investeringsfond för inventarier

till inköp av secondhand-tonnage.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker, att i 5 § omförmäld avskrivning

å inventarier torde vara avsedd att begränsas till nyinköpta maskiner och

inventarier, men att detta icke fullt tydligt framginge av den formulering

lagrummet fått.

Vid utformandet av lagstiftningen om investeringsfonder bör, som förut Departementsangivits,

i första hand anläggas konjunkturpolitiska synpunkter. Vid sådant chelenförhållande

bör investeringsfond få tagas i anspråk endast för avskrivning

å nytillverkade maskiner eller inventarier. Enligt den av de sakkunniga föreslagna

lagtexten skulle emellertid hinder icke föreligga att använda medel ur

investeringsfond för inventarier även till inköp av begagnade föremål, såvida

inköpet icke sker från rörelseidkare med vilken köparen är förbunden i väsentlig

ekonomisk intressegemenskap. Lagtexten (5 §) bör därför förtydligas

i detta hänseende.

Det av redareföreningen framförda önskemålet att rederierna skola äga

rätt att använda investeringsfondsmedel för inköp av secondhand-tonnage

anser jag mig — med hänsyn till lagstiftningens allmänna grunder -— icke

böra biträda.

I övrigt har jag intet att erinra mot de sakkunnigas förslag i förevarande

del.

Investeringsfond för varulager.

Investeringsfond för varulager skall enligt förslaget liksom enligt gällande

lagstiftning få tagas i anspråk för nedskrivning av råvaror samt hel- och

halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostnaden för tillverkning

eller anskaffning av dylika tillgångar. Om särskilda skäl därtill föreligga

skall Kungl. Maj:t dessutom kunna medgiva skattskyldig, som själv eller

genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga investeringsfond för

varulager i anspråk för reglering av kostnader, ämnade att förbättra avsättningen

utomlands av varor, som den skattskyldige tillverkar. Anskaffningskostnaden

för varulager, som av den skattskyldige förvärvats av annan rörelseidkare,

med vilken han är förbunden i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,

får liksom beträffande inventarier medräknas endast om tillgången

tillverkats under beskattningsåret.

De sakkunniga ha till en början (betänkandet s. 83—84) erinrat om dels

ett betänkande den 27 september 1944 av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering,

däri undersökts möjligheterna att påverka företagens lagerhållningspolitik

i konjunkturutjämnande syfte, dels ock eu vid samma betänkande

fogad promemoria av professorn Karin Kock rörande samma ämne.

Härefter ha de sakkunniga framhållit, att investeringsfonder för varulager

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

kunde förordas, enär företagens investeringar i lager under en lågkonjunktur

ägde en konjunkturstimulerande effekt, vilken torde vara störst inom konjunkturkänsliga

branscher, samt vidare anfört:

Exportindustriens möjligheter att hålla verksamheten i gång även om efterfrågan

på dess produkter skulle gå tillbaka torde härvid träda i förgrunden.

Men även i övrigt kan en produktion på lager under en depressionsperiod

vara av betydelse. Även om produktion på lager endast kan eller bör ske i

begränsad omfattning, bör värdet av en sådan produktion icke underskattas,

bl. a. med hänsyn till betydelsen av att företagen i en vikande konjunktur kunna

sysselsätta den egna arbetskraften i vanlig ordning till dess att andra svsselsättningsfrämjande

åtgärder kunna igångsättas. Även de indirekta verkningar,

som varufondernas ianspråktagande å ett område utövar på andra områden,

torde vara av betydelse nr sysselsättningssynpunkt. De farhågor, som kunna

hysas för en alltför långt driven lagerökning, torde man kunna bortse ifrån,

då det bör ligga i företagets intresse att tillse, att rimliga gränser för ökningen

ej överskridas.

Med hänsyn till varufondernas betydelse för exportindustrien och hithörande

företags betydande storleksordning torde huvudparten av dessa fonders

utjämningsverkan erhållas inom detta område av näringslivet. Av det redan

anförda framgår emellertid, att de sakkunniga icke anse nämnda förhållande

utgöra tillräckligt skäl för att begränsa avsättningsrätten till dessa företag.

Även andra producentföretag torde här kunna göra betydelsefulla insatser.

Av samma skäl torde det ej heller finnas anledning att inskränka fonderna

till blott producenter. Även på varudistributionens område bör därför fondavsättning

få ske. Några olägenheter härav torde knappast vara att befara.

Med den utformning lagstiftningen erhåller lärer man nämligen kunna utgå

ifrån, att i stort sett endast sådana rörelseidkare, vilka kunna lämna lämpligt

bidrag till en konjunkturutjämning, skola använda sig av lagstiftningen.

De sakkunniga hava sålunda icke funnit anledning frångå den nuvarande

lagstiftningens ståndpunkt i nu förevarande avseende.

För företagaren är det ekonomiska värdet av att investeringsfond för varulager

upplägges beroende av de regler, som gälla i taxeringshänseende i

fråga om varuvärderingen. Frågan hur denna värdering skall ske blir av

betydelse för skatteförmånens värde och därmed också i viss mån för avsättningarnas

omfattning. Även i övrigt kan frågan om varuvärderingen här

vara av intresse. Därest varulagret för visst beskattningsår fått särskilt nedskrivas

med anlitande av dylik fond, kan sålunda liksom hittills fråga uppstå,

huru varuvärderingen skall ske i ett kommande bokslut. Då emellertid

varuvärderingen ligger utanför området för de sakkunnigas uppdrag och då

för övrigt densamma lärer vara föremål för behandling i annan ordning, hava

de sakkunniga icke ansett sig böra närmare ingå på dessa frågor.

Angående den föreslagna bestämmelsen, att fond för varulager efter Kungl.

Maj:ts medgivande skulle få tagas i anspråk för främjande av varuomsättningen

utomlands, ha de sakkunniga framhållit, att som skäl

härför aberopats de särskilda förhållanden, som ofta rådde beträffande denna

försäljning, och att åtgärder för hävdande och befrämjande av den svenska

exportens ställning på de utländska marknaderna särskilt i en depression kunde

vara av stor betydelse. De sakkunniga ha ansett dessa skäl vara värda beaktande

samt vidare anfört:

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

95

Då emellertid ett generellt medgivande att använda fondmedel för dylika

åtgärder möjligen skulle kunna missbrukas, lärer något sådant icke lämpligen

böra lämnas. I sådana fall, där man med skäl kan räkna med, att de

planerade åtgärderna skola leda till ett godtagbart resultat ur konjunkturutjämningssynpunkt,

finnes emellertid enligt de sakkunnigas mening ingen

anledning att motsätta sig en användning av fondmedlen för dylikt ändamål.

De sakkunniga hava därför ansett sig böra förorda, att Kungl. Maj:t,

om särskilda skäl därtill föreligga, må kunna lämna medgivande åt skattskyldig,

som själv eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att

taga investeringsfond för varulager i anspråk för åtgärder, som kunna leda

till en ur sysselsättningssynpunkt önskvärd, ökad avsättning utomlands av

den skattskyldiges varor.

Till slut ha de sakkunniga gjort följande uttalande:

I fråga om ianspråktagandet av varufonderna kunna vid sidan av de

konjunkturutjämnande synpunkterna även andra samhällsintressen kräva

beaktande. Vid lagring av exportvaror kunna problem av handelspolitisk karaktär

uppstå. Beträffande vissa varuslag kan en produktion på lager eller

upphandling för ökad lagerhållning vara av särskild betydelse ur försörjningssynpunkt.

I den mån dylika frågor anmäla sig, böra de självfallet vinna

tillbörligt beaktande, då det gäller fondernas utnyttjande.

I de flesta remissyttrandena ha de sakkunnigas förslag i förevarande del

icke särskilt berörts. I några av yttrandena har emellertid behovet av fond

för varulager ifrågasatts på grund av den vid taxeringen tillämpade rätten

till fri lagervärdering.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Stockholms län, att det icke kunde antagas

att de skattskyldiga, så länge frihet till lagernedskrivning förelåge,

skulle ådagalägga något större intresse för fondavsättningar för varulager.

Därest emellertid möjligheten för vissa skattskyldiga att genom lagervärdering

reglera resultatredovisningen vid taxeringen begränsades, syntes det sannolikt,

att fondavsättningar skulle komma till stånd i ökad omfattning. Det vore

lämpligt att spörsmålen om avsättning till investeringsfond för varulager och

om rätt till nedskrivning av varulager upptoges till behandling i ett sammanhang.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser bestämmelserna om investeringsfond för

varulager kunna utgå, då dylika fonder torde få mycket liten praktisk betydelse

så länge de skattskyldiga hade rättighet till fri värdering av varulager.

Nedskrivning å varulagret bleve nämligen förmånligare, då någon ränta å den

därigenom uppkomna skatteskulden icke i något fall behövde erläggas. Däremot

torde det vara motiverat, att viss avsättning finge göras i de fall, då lagret

minskats på grund av eldsvåda eller dyl., ett spörsmål som dock de sakkunniga

förutsatt skola lösas i annat sammanhang.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser investeringsfond för varulager obehövlig

annat än i undantagsfall, så länge rätt till fri lagervärdering förefunnes.

Skulle ifrågasatt inskränkning i denna rätt föreskrivas, vore anledning

antaga, alt investeringsfonder för varulager i större utsträckning komme alt

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 86-

Departements
chefm.

utnyttjas. Lagbestämmelser mot obehörig investeringsavsätlning'' torde under

sådana förhållanden kunna bliva erforderliga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att ianspråktagande av investeringsfond

för varulager i och för sig torde kunna ha konjunkturstimulerande verkan

men att, om ett företag under lågkonjunktur verkställde lagerinvesteringar

i större utsträckning, därav sannolikt torde följa att produktionen med hänsyn

till avsättningsmöjligheterna måste hållas nere ett kommande år. Några

fördelar av större betydelse torde vid sådant förhållande icke uppkomma för

företaget, särskilt som produktion »på lager» finge anses medföra ränteförlust

för företaget. På grund därav och då företagen i första hand torde komma att

utnyttja möjligheterna till fri lagernedskrivning, syntes det bliva föga lockande

för företagen att verkställa avsättning till investeringsfond för varulager.

Jämväl länsstyrelserna i Älvsborgs, Jämtlands och Västerbottens län ifrågasätta

behovet av investeringsfond för varulager. Enligt sistnämnda länsstyrelse

borde i varje fall denna fråga lämpligen upptagas till avgörande först i

samband med problemet om rätten till lagernedskrivning.

• Även om behovet av investeringsfonder för varulager i vissa fall icke är

särskilt framträdande med hänsyn till gällande regler för lagervärdering vid

inkomsttaxeringen, torde dessa fonder likväl icke vara obehövliga.

Gentemot de sakkunnigas förslag har anmärkts, att spörsmålet om avsättning

till investeringsfond för varulager borde upptagas i samband med en omprövning

av frågan om rätten till nedskrivning å varor vid inkomsttaxeringen.

Även enligt min mening hade det varit fördelaktigt om så kunnat ske. Emellertid

är jag icke beredd att nu taga ställning till frågan om en eventuell revision

av reglerna angående varunedskrivning vid inkomsttaxeringen. Å andra

sidan är det önskvärt, att frågan om investeringsfonder för varulager upptages

redan i förevarande sammanhang. Några egentliga olägenheter torde icke

heller följa av ett dylikt förfaringssätt.

På grund härav och då jag i övrigt intet har att erinra mot vad de sakkunniga

anfört, biträder jag förslaget även i denna del.

Investeringsfond för arbeten i gruva.

Investeringsfond för arbeten i gruva skall enligt förslaget få tagas i anspråk

för reglering av kostnader för undersökningsarbete, förberedande arbete och

tillredningsarbete i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet.

De sakkunniga ha till en början (betänkandet s. 86—87) redogjort för förenämnda

skrivelse den 27 maj 1944 från kommerskollegium och Sveriges

geologiska undersökning, däri framhållits bland annat, att möjligheten att

göra skattefria avsättningar till investeringsfond för arbeten i gruva, vars

primära syfte varit ett utjämnande av de stora fluktuationerna i sysselsättningen

inom gruvindustrien, kunde få stor betydelse jämväl ur synpunkten

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 86-

97

att genom undersökningsarbeten skapa eu vidgad grund för bedömande av

malmtillgångarnas omfattning, på grund varav förordades ytterligare utsträckning

och utvidgning av lagstiftningen i förevarande hänseende. Härefter

ha de sakkunniga anfört:

De sakkunniga vilja för sin del understryka, att den svenska gruvdriften

framför allt på grund av sitt både direkta och indirekta starka beroende av

utländska marknadsförhållanden utmärkes av en mycket stor konjunkturkänslighet.

Det ligger i sakens natur, att en lagstiftning om investeringsfonder

icke hör förbise denna näringsgrens speciella förhållanden. Investeringsfond

för byggnader, för inventarier och för varulager kunna visserligen komma

till användning även inom gruvdriften men tillgodose icke gruvdriftens

behov i en lågkonjunktur av undersökningsarbete, förberedande arbete och

tillredningsarbete. De sakkunniga hava därför all anledning tillstyrka, att

fond, som möjliggör avsättning till sådana slag av arbeten, bibehålies även

i en blivande lagstiftning.---

Då den nya lagstiftningen öppnar eu allmän möjlighet för den skattskyldige

att efter särskild prövning få använda investeringsfond för annat ändamål

än det, för vilket fonden blivit avsatt, torde den för närvarande gällande

rättigheten att taga investeringsfond för inventarier och varulager i anspråk

för arbeten i gruva och att taga fond för arbeten i gruva i anspråk för investering

i inventarier och varulager kunna upphöra.--—

I diskussionen om de mellansvenska malmtillgångarna har vid åtskilliga

tillfällen framhållits önskvärdheten av åtgärder, som gå ut på att säkra den

svenska kvalitetsindustriens tillgång på fosforrena och manganhaltiga malmer.

De sakkunniga utgå ifrån att undersökningsarbetenas underlättande

genom skattefri avsättning bär kan hava viss betydelse. I den mån andra

åtgärder härutöver äro av behovet påkallade, ligger frågan utanför de sakkunnigas

uppdrag.

Sveriges geologiska undersökning tillstyrker förslaget i förevarande del.

De sakkunniga hade tagit hänsyn till gruvarbetenas speciella karaktär i den

utsträckning så varit förenligt med den föreslagna lagstiftningens allmänna

grundprinciper.

Svenska gruvföreningen, vars yttrande åberopas jämväl av Jernkontoret,

anför:

För gruvhanteringens del äro sådana åtgärder för reglering av konjunkturväxlingarnas

ogunstiga inflytande, som med den föreslagna lagstiftningen

åsyftas, ur såväl det allmännas som företagens synpunkt särskilt önskvärda.

Undersökningsarbeten, förberedelser och tillredningsarbeten bliva av lättförklarliga

skäl ofta eftersatta under högkonjunktur, då malmbrytningen till

varje pris måste forceras och brist på vana gruvarbetare råder. Det är därför

välbetänkt att skattelagstiftningen utformas så, att betryggande avsättningar

kunna göras för sådana, under högkonjunkturen eftersatta arbeten. Bestämmelser

i detta syfte äro jämförbara med skogsvårdslagstiftningens föreskrifter

för tryggande av återväxten. Om man begränsar jämförelsen i tidshänseende,

kunna undersökningar och andra åtgärder, varigenom gruvägarens kännedom

om malm förekomsternas läge och utsträckning vidgas, anses såsom

likvärdiga med skogsägarens arbeten för återväxtens tryggande. Åtgärderna

syfta för bådas vidkommande till samma mål, ett bibehållande av naturtillgångens

kapitalvärde. Eftersättas dessa åtgärder, bliva visserligen exploateringskostnaderna

lägre och en tillfällig mervinst uppstår. Men denna har

utvunnits genom en förbrukning av naturtillgångarnas kapitalvärde. Den är

II i haag till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 86. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungi. Maj:ts proposition nr 86.

därför av fiktiv karaktär och bokföringstekniskt sett kompenseras den enklast

genom avsättning till en fond, med vars tillhjälp de eftersatta arbetena

kunna företagas även vid ett försämrat avkastningsläge.

Även i övriga yttranden lämnas förslaget i förevarande del utan erinran.

Departements
chefen.

Mot de sakkunnigas förslag till bestämmelser om investeringsfond för arbeten

i gruva har jag intet att erinra.

Fråga om investeringsfonder för mötande av förlust å i utlandet

bedriven rörelse.

De sakkunniga ha redogjort för innehållet i förenämnda skrivelse från telefonaktiebolaget

L. M. Ericsson av den 19 maj 1945, i vilken skrivelse föreslagits

inrättande av fonder för mötande av vissa förluster på utländska investeringar

(betänkandet s. 105—106). De sakkunniga, som icke ansett sig böra

framlägga förslag om inrättande av dylika fonder, ha härom anfört:

Den av bolaget aktualiserade frågan är självfallet av stor betydelse för

de svenska företag, vilka hava nedlagt och nedlägga kapital i större industriella

investeringar utomlands. Att investeringar, nedlagda i ett flertal utländska

stater av växlande struktur och stabilitet, i högre grad än vad fallet

är med investeringar här i riket löpa risk för haslig värdeförsämring och förstörelse,

sammanhänger i första hand med de osäkra faktorer av bl. a. politisk

natur, varmed företag vilka utöva dylik investeringsverksamhet måste

räkna som en tämligen normal företeelse. Även de risker, som i allmänhet

förekomma inom affärslivet, kunna emellertid för dessa företag bliva särskilt

kännbara.

När det gäller att bedöma om till mötande av framtida förluster av angivet

slag i beskattningshänseende avdragsgilla avsättningar till särskilda fonder

böra medgivas, må till en början framhållas, att antalet företag, som

skulle komma att upplägga dylika fonder, är ringa och att frågan om sådan

fondbildning i första hand i detta sammanhang bör bedömas med hänsyn

till fondbildningens betydelse för sysselsättningen och produktionen inom

vårt eget land. Behovet av särskilda fonder för detta ändamål minskas i viss

utsträckning därigenom att ett företag, som vill säkra framtida investeringar

i Sverige såsom ersättning för utomlands förlorade, enligt de sakkunnigas

förslag har möjlighet att göra detta genom att upplägga sådana fonder, som

de sakkunniga i övrigt förordat, därvid i detta sammanhang fonder för byggnader,

för inventarier och för varulager komma i beaktande. Även om investeringar

i ett utländskt koncessionsbolag för telefondrift skulle medföra

gynnsamma verkningar å arbetstillgången vid de svenska telefonfabrikerna,

synes dock tillräcklig anledning icke föreligga att utbygga systemet med fonder

för dylika investeringar i utlandet.

Om utöver de möjligheter, som enligt de sakkunnigas förslag komma att

stå till buds för tillgodoseendet av det inhemska konjunkturintresset, något

bör åtgöras för att tillgodose de nu berörda företagens särskilda intressen,

kan man överväga att gå fram på en annan och troligen lämpligare linje,

nämligen att söka anpassa den taxeringsmässiga inkomstberäkningen efter

dessa företags speciella förhållanden och risker. Frågan skulle härigenom

förvandlas från ett konjunkturutjämningsproblem till att huvudsakligen bli

en fråga om inkomstberäkningen vid taxering. Denna fråga kunde måhända

s. 99 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj.ts proposition nr 86

99

finna sin lösning därigenom att på utländsk marknad arbetande företag tillerkännas

vidgade möjligheter att avskriva värdet av placeringar i utlandet,

särskilt sådana vilka skett i form av aktier i utländska dotterföretag. Detta

spörsmål torde emellertid icke böra lösas i förevarande sammanhang och

de sakkunniga hava därför icke tagit ståndpunkt till detsamma.

I remissyttrandena har denna fråga berörts endast av näringslivets skattedelegation

och kommerskollegium.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att detta vore eu för vår exportindustri

och därmed för det allmänna välståndet i landet utomordentligt betydelsefull

fråga, samt anför vidare:

De världsomfattande företag, som här avses, nödgas räkna icke blott med

de här i landet allmänt förekommande affärsrislterna utan ock, enligt vad en

dyrköpt erfarenhet giver vid handen, därutöver med de betydande särskilda

risker, som äro förbundna med praktiskt taget varje i utlandet bedriven rörelse.

Den svenska exportindustrien har drabbats av upprepade svåra bakslag

och krävt mycket kapital. Det är en lycka för vårt folk att den, även efter de

kännbara förlusterna under senaste världskriget, alltjämt kan hävda sig å

världsmarknaden. Utan den vilja att taga stora risker och pröva nya vägar,

som besjälat svenska företagare, hade detta betydelsefulla bidrag till vår

försörjning varit obefintligt. Förlusterna ha varit så omfattande och ofta återkommande

att det är ägnat att förvåna, att erforderligt kapital ställts till förfogande

för så riskfyllda investeringar. Anledningen härtill är emellertid uppenbarligen

den, att en så god avkastning å kapitalet kunnat påräknas,

att det framstått såsom affärsmässigt försvarbart att taga dessa risker.

I en den 21 september 1944 dagtecknad, till 1944 års allmänna skattekommitté

ingiven promemoria ha vi påvisat, hurusom vid en förräntning av det

egna kapitalet i ett planerat aktiebolag med omkring 10 procent, med hänsyn

till den nuvarande, bolaget och dess delägare åvilande skattebelastningen allenast

en behållen inkomst av omkring 2,5 procent av det insatta kapitalet kan

påräknas av aktieägare i inkomstläget mellan 10 000 kronor och 20 000 kronor.

Att mot erbjudande av det ekonomiska vederlag, som kommer till uttryck

i sistnämnda eller, såvitt angår inkomsttagare i högre inkomstskikt, än lägre

procentsats, uppbringa kapital för så riskfyllda placeringar som här är i

fråga, torde icke vara möjligt, och det förefaller icke troligt, att om samma

skattetryck varit rådande under den tid, då vår exportindustri uppbyggdes,

för ändamålet erforderligt kapital kunnat anskaffas.

Om vår exportindustri skall kunna vidmakthållas är det därför nödvändigt,

att dessa företag beredas tillfälle till en så stark konsolidering, att de utan

tillskott av främmande kapital kunna ersätta mycket betydande förluster av

katastrofkaraktär. Såsom de sakkunniga ock synas anse äro de fondbildningar,

som enligt den föreslagna lagstiftningen medgivas, icke tillräckliga

för detta ändamål och frågan är därför tyvärr alltjämt olöst.

De sakkunniga framhålla emellertid, att denna fråga måhända kunde finna

sin lösning därigenom, att på utländsk marknad arbetande företag tillerkändes

vidgade möjligheter att avskriva värdet av placeringar i utlandet, särskilt sådana,

vilka skett i form av aktier i utländska dotterföretag.

Vi vilja för vår del understryka angelägenheten av att detta spörsmål, vilket

de sakkunniga synas hava ansett ligga utanför det dem lämnade uppdraget,

snarast måtte bringas till sin lösning.

Kommerskollegium understryker vad näringslivets skattedelegation anfört.

Allt stöd torde såväl under nu rådande förhållanden som framdeles böra givas

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements
chefen.

den svenska exportindustrien för att densamma skulle kunna hävda sig på

världsmarknaden. Med hänsyn härtill borde frågan om avdragsgilla avsättningar

till särskilda fonder för mötande av framtida förluster av katastrofartad

natur beträffande på utländsk marknad arbetande företag göras till

föremål för särskild utredning.

Investeringsfonder av här angivet slag skulle bliva av annan karaktär än

övriga fonder bl. a. därför att fondmedlen skulle användas även för täckande

av icke avdragsgilla förluster. Det ändamål, som fonderna skulle tillgodose,

kan med andra ord icke anses ligga inom ramen för lagstiftningens syfte.

Jag delar därför de sakkunnigas mening, att lagstiftningen icke bör utbyggas

med bestämmelser angående investeringsfonder av förevarande slag.

Begränsning av avdragsrätten till vissa grupper av skattskyldiga.

Enligt nuvarande bestämmelser tillkommer avdragsrätt beträffande avsättning

till investeringsfond — om man bortser från fonder av de slag, vilka

enligt de sakkunnigas förslag icke längre skola finnas —- endast svenskt aktiebolag

och svensk ekonomisk förening, som tillgodonjuter fri avskrivning å

maskiner eller andra inventarier för stadigvarande bruk. Härifrån gäller

emellertid det undantaget, att rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond

för arbeten i gruva tillkommer alla svenska aktiebolag och ekonomiska

föreningar.

Enligt de sakkunnigas förslag skall varje svenskt aktiebolag och svensk

ekonomisk förening ha rätt att i förvärvskällan rörelse göra avdrag för avsättning

till investeringsfond. De sakkunniga ha härom anfört:

Det ligger i sakens natur, att endast företag av viss storleksordning kunna

väntas lämna bidrag av betydelse för konjunkturutjämningen. Dessa företag

drivas i allmänhet såsom aktiebolag eller ekonomiska föreningar. På grund

härav kan man räkna med, att ett utsträckande av lagstiftningen till andra

kategorier av skattskyldiga icke kommer att få någon större betydelse ur

konjunkturutjämningssynpunkt. såvitt angår inkomst av rörelse. Att lagstiftningen

även i fortsättningen kan anses i viss mån befinna sig på ett försöksstadium

utgör ännu en anledning att gå fram med försiktighet i nu förevarande

avseende. Ett ytterligare skäl för att lagstiftningen icke bör omfatta

andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska föreningar ligger däri, att

dessa andra skattskyldiga, i motsats till aktiebolag och ekonomiska föreningar,

äro underkastade progressiv beskattning och att man därför icke på dem

lämpligen kan tillämpa det förenklade efterbeskattningsförfarande, som de

sakkunniga av skäl, som i det följande angivas, komma att förorda. Ett utsträckande

av lagstiftningen till nya kategorier skattskyldiga skulle vidare

medföra, att de statliga organen betungades av tillsyn över fonderna och

ökat arbete vid taxeringen.

De sakkunniga ha därför, såvitt angår inkomst av rörelse, ansett sig böra

stanna för att lagstiftningen endast bör omfatta aktiebolag och ekonomiska

föreningar.

Beträffande aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna kan ifrågasättas,

huruvida den nuvarande föreskriften att skattskyldig för rätt till fond
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 86-

101

avsättning skall tillgodonjuta fri avskrivning bör bibehållas i den blivande

lagstiftningen. Enligt de sakkunnigas mening bör det icke möta svårigheter

att i sådan avskrivningsplan angående inventarier, som skall bifogas deklarationen,

redovisa den av investeringsfonden möjliggjorda nedskrivningen såsom

ett extra avdrag. Enligt vad de sakkunniga inhämtat äro vissa konjunkturkänsliga

företag för närvarande utestängda från att använda lagstiftningens

möjligheter på grund av att de icke kunna övergå till fri avskrivning. De

sakkunniga föreslå på grund härav, att villkoret om fri avskrivning utgår i

en blivande lagstiftning.

De sakkunnigas förslag i detta avseende har blivit föremål för erinringar

i flera remissyttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser sålunda förslaget att utsträcka avdragsrätten

till alla aktiebolag och ekonomiska föreningar i och för sig riktigt,

men avdrag borde medgivas endast då vederbörande bolag eller förening

förde ordnade räkenskaper. Länsstyrelsen ifrågasätter därför huruvida icke

i fall, där vederbörande icke åtnjöte rätt till fri avskrivning, avdragsrätten

borde göras beroende av beskattningsnämnds beprövande.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser den föreslagna utvidgningen av den

krets av skattskyldiga, som kunde få avdrag för avsättning till investeringsfond,

motiverad med hänsyn till att många företag för närvarande icke hade

möjlighet att övergå till fri avskrivning på grund av avsaknad av disponibla

medel och de höga skattesatserna. Emellertid borde samma förutsättning

uppställas för erhållande av avdrag för avsättning till investeringsfond,

som gällde för erhållande av fri avskrivning, nämligen att ordnade

räkenskaper funnes. Mindre familjebolag och föreningar saknade ofta ordentliga

räkenskaper, varigenom kontroll av att en avsättning till investeringsfond

användes för avsett ändamål försvårades.

Länsstyrelsen i Blekinge län anför:

Den utvidgning av avsättningsrätten, som föreslagits, innebär att förordningen

blir tillämplig i fråga om ett ej obetydligt antal företag, vilka knappast

kunna väntas föra sina räkenskaper eller upprätta sina deklarationer

på ett fullt tillfredsställande sätt. Länsstyrelsen vill ej förorda bibehållande

av tidigare bestämmelse om den fria avskrivningen som ett villkor för fondavsättning,

då företag med i stort sett välordnad bokföring av olika anledningar

kunna finna det ej vara med sin fördel förenligt att övergå till fri

avskrivning. För att förhindra missbruk av rätten till avsättning till investeringsfond

bör emellertid som en förutsättning för att avdrag för sådan avsättning

må medgivas vid taxering stadgas, att skattskyldig företer utredning,

som gör det möjligt för beskattningsnämnd att godtaga av den skattskyldige

upplagda, på anskaffningskostnad baserade avskrivningsplaner att tillämpas

vid inkomsttaxeringen. I fråga om inventarier torde detta få anses innebära

krav på samma utredning, som fordras av skattskyldig vid övergång till fri

avskrivning.

Länsstyrelsen i Kalmar län å andra sidan ifrågasätter, huruvida icke den

förmån, som enligt förslaget skulle beredas aktiebolag och ekonomiska föreningar,

jämväl borde komma enskilda företagare inom jordbruk, handel

och industri till del. Länsstyrelsen anför:

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr SB
-

Såsom de sakkunniga i sitt betänkande framhållit är frågan om det rent

skattemässiga förfarandet vid återförandet av en gång avsatta medel mycket

svårlöst, därest den tillämnade lagstiftningen skulle komma att gälla jämväl

för fysiska personer, beroende på det för sådana personer stadgade progressiva

skattesystemet. Det synes dock enligt länsstyrelsens uppfattning ur rättvisesynpunkt

vara högeligen önskvärt, att de stora grupper skattskyldiga, det

här rör sig om, kunde beredas möjligheter till ett utnyttjande av de nu föreslagna

förmånerna. Med hänsyn till att de i betänkandet nämnda fonderna i

vissa fall skola få tagas i anspråk för sådana investeringar i respektive företag,

för vilka avdrag vid taxering eljest icke är medgiven, synas de sakkunniga

i viss utsträckning ha frångått en av de viktigaste principerna i vår

nuvarande skattelagstiftning, nämligen den att all taxering skall vara i

möjligaste måtto likformig och rättvis. Att avsatta fondmedel skulle få tagas

i anspråk för nyss nämnt ändamål torde till sin effekt vara liktydigt med

eu direkt subvention---.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle en enskild näringsidkare eller jordbrukare

icke kunna komma i åtnjutande av någon dylik subvention, trots

att det mången gång skulle kunna visa sig vara mera berättigat, att en förmån

av här angiven art tdlgodokomme den enskilde företagaren, än vad fallet

kan tänkas vara, såvitt angår aktiebolag eller ekonomisk förening. Även

om de föreslagna bestämmelserna i och för sig få anses vara synnerligen

önskvärda, torde det dock med hänsyn till nu nämnda konsekvenser och på

grund av att rättvisekravet vid all taxering bör upprätthållas få anses angeläget,

att man, innan den nu föreslagna lagstiftningen kommer till stånd,

måtte ytterligare undersöka möjligheterna för att göra densamma tillämplig

jämväl å enskilda företagare inom handel, industri och jordbruk. Att de sakkunniga

såsom skäl mot en dylik avdragsrätt, så vitt angår jordbrukare bl. a.

anfört, att dessa icke äro bokföringsskyldiga, är givetvis i och för sig riktigt,

och det torde icke råda delade meningar därom att kraven på en korrekt

redovisning av avsatta fondmedel måste ställas mycket högt, men att av skäl,

som de sakkunniga sålunda anfört, helt vägra sistnämnda kategori av skattskyldiga

avdrag för avsättning till investeringsfonder, kan enligt länsstyrelsens

uppfattning knappast anses rättvist, utan måste under sådana omständigheter

andra utvägar sökas för frågans lösande.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att det ur rättvisesynpunkt varit

önskvärt att de skattelättnader, som skulle tillförsäkras aktiebolag och

ekonomiska föreningar, kunnat beredas även andra skattskyldiga.

Handelskammaren i Göteborg vill icke bestrida, att de sakkunnigas förslag

om lagstiftningens begränsning till aktiebolag och ekonomiska föreningar

hade ett starkt stöd särskilt i argumentet att lagstiftningens tillämpning å

skattskyldiga, som vore underkastade progressiv beskattning, skulle nödvändiggöra

mera komplicerade regler i fråga om fonderade medels återförande

till beskattning. Handelskammaren anför vidare:

Emellertid synes det handelskammaren som om icke enbart lagens konjunkturutjämnande

syfte och de lagtekniska svårigheter som föreligga böra

få vara utslagsgivande vid denna frågas lösning. Ur rättvisans synpunkt ter

det sig sålunda stötande, att icke enskilda handelsfirmor, handelsbolag och

enkla bolag komma i åtnjutande av samma möjligheter att göra skattefria

avsättningar till investeringsfonder, som genom lagen skulle beredas aktiebolag

och ekonomiska föreningar. I åtskilliga fall torde företag inom den

förstnämnda kategorien ha lika stort behov av rättigheten till sådana avsätt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 86.

103

ningar som många mindre aktiebolag och ekonomiska föreningar. Också det

förhållandet, att den nu föreslagna lagstiftningen betecknas såsom permanent,

ehuru ännu på ett försöksstadium, gör det enligt handelskammarens

mening önskvärt att samtliga företag som bedriva affärs- eller industrirörelse

erhålla möjlighet att begagna sig av lagstiftningen. Därest man icke anser

sig kunna gå så långt, att samtliga företag inbegripas under lagstiftningen,

borde en sådan lösning av frågan kunna övervägas, att de företag som nu ej

äro innefattade under de sakkunnigas förslag, efter särskild prövning genom

de myndigheter som avses skola utöva närmaste tillsyn över lagens tillämpning

tillätes göra skattefria avsättningar till investeringsfonder av de slag

lagen anger.

Sveriges köpmannaförbund uttalar också önskvärdheten av lagstiftningens

utsträckning till enskilda skattskyldiga, varav många dreve ganska betydande

företag, samt anför härefter:

De företag, som det här gäller, ha i regel ordnad bokföring, varför några

sådana svårigheter ur taxerings- och kontrollsynpunkt, som av de sakkunniga

åberopats beträffande jordbruket, icke föreligga. Det kan visserligen

invändas, att de här ifrågavarande skattskyldiga beskattas progressivt

till skillnad mot aktiebolag och ekonomiska föreningar, men det synes

förbundet vara möjligt att här genom spärregler göra en avvägning av

den skatteförlust, som på grund av progressionen skulle uppkomma, gentemot

de fördelar, som man skulle vinna i konjunktnrutjämnande syfte, om

även enskilda rörelseidkare innefattades i lagstiftningen. Man skulle exempelvis

kunna tänka sig en spärregel innebärande, att skattevinst på grund

av progression alltid skall tilläggas vid uträkning på skatten i här berörda

sammanhang.

Köpmannaförbundet uppgiver vidare, att det otvivelaktigt förhölle sig så

att många rörelseidkare skulle behöva verkställa om- och tillbyggnader av

affärsfastigheter men att de på grund av brist på byggnadsmaterial icke

kunnat erhålla tillstånd härtill. Även nödigt underhåll hade i viss mån måst

eftersättas. Avsättningar till investeringsfonder för byggnader och inventarier

i dylika fall torde vara av betydelse för utjämning av en eventuell

fredskris och skulle kunna verka konjunkturutjämnande även under normala

förhållanden. Vad nu sagts om byggnader kunde direkt tillämpas i

fråga om inventarier. Många enskilda rörelseidkare skulle otvivelaktigt behöva

förnya och modernisera sina inventarier och sin inredning. Om de

erhölle rätt att göra avdrag för avsättning till investeringsfond för inventarier,

skulle man måhända kunna öka möjligheterna till konjunkturutjämning,

som då skulle komma tillverkare av inventarier etc. till godo.

Sveriges grossistförbund föreslår, att under den föreslagna lagstiftningen

måtte inrymmas även handelsbolagen. Förbundet anför:

Trots att aktiebolaget är den numera förhärskande form, under vilken

handelsrörelse bedrives, finnas dock fortfarande många enskilda handelsbolag,

av vilka en del driva en mycket betydande rörelse. Vissa skäl ha anförts

i betänkandet emot en utvidgning av lagbestämmelserna att omfatta

även andra företagsformer än aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna.

Det synes oss emellertid att de vanliga handelsbolagen blivit orättvist

behandlade därigenom att de ställts åt sidan. Vi anse det heller icke

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kung1. Maj.ts proposition nr 86-

uteslutet, att de betänkligheter, som anförts i betänkandet, äro överdrivna.

Även om de ändringar i föreskrifterna, som vi här ovan föreslagit, bli genomförda,

torde nämligen endast de mer betydande handelsföretagen i vårt land

komma att begagna sig av möjligheten att avsätta medel till investeringsfonder.

Komirierskollegium finner det visserligen tänkbart att låta lagstiftningen

omfatta andra skattskyldiga än aktiebolag och ekonomiska föreningar men

anser det tveksamt om det nu vore lämpligt att på så sätt utvidga lagstiftningens

område. Sedan erfarenhet vunnits om verkningarna av den nya

lagstiftningen, torde även andra skattskyldiga kunna ifrågakomma.

Sveriges lantbruks förbund slutligen anser, att lagstiftningen om investeringsfonder

även borde omfatta fysiska personer och med dem i beskattningshänseende

likställda.

Departements- De sakkunniga ha föreslagit, att den krets av skattskyldiga, som avses skola

chefen. medgivas rätt till avdrag för avsättning till investeringsfond, utvidgas till att

omfatta alla svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar, varemot andra

skattskyldiga ansetts icke böra äga sådan rätt. Häremot har invänts å ena

sidan att avdragsrätt borde medgivas endast svenska aktiebolag och ekonomiska

föreningar med viss kvalificerad bokföring och å andra sidan att

avdragsrätten borde utsträckas även till fysiska personer. Sveriges grossistförbund

har särskilt framhållit, att handelsbolagen borde inrymmas under

den föreslagna lagstiftningen.

Vad angår yrkandena, att som villkor för avdragsrätt måtte uppställas

krav på viss kvalificerad bokföring, torde därmed åsyftas att samma krav

skola gälla beträffande rätt att göra avsättning till investeringsfond, som

redan gälla beträffande rätt till fri avskrivning. För att skattskyldig skall

äga övergå till fri avskrivning kräves enligt punkt 4 av anvisningarna till

29 § kommunalskattelagen att de tillgångar, varom fråga är, samt avskrivningar

å dessa skola i den skattskyldiges räkenskaper redovisas på sådant

sätt, att trygghet föreligger att vid avyttring av tillgångarna framdeles uppkommande

vinster ej skola undgå taxering. Motsvarande krav bör ställas på

skattskyldig, som gör avsättning till investeringsfond. Det synes lämpligt att

en uttrycklig bestämmelse härom intages i förordningen. Jag förordar sålunda,

att till 1 •§ fogas en bestämmelse att, då skattskyldig icke tillgodonjuter

fri avskrivning, avdragsrätt för fondavsättningar icke må åtnjutas

med mindre beskattningsnämnd, efter därom framställt yrkande, lämnat den

skattskyldige särskilt medgivande därtill. Vidare bör i eu till 1 § fogad anvisningspunkt

föreskrivas att såsom villkor för medgivande av dylik rätt

skall gälla, att fondavsättningarna i den skattskyldiges räkenskaper och i

företedd utredning redovisas på sådant sätt att tillfredsställande kontroll kan

utövas över fondmedlens användning

Vad därefter angår yrkandena, att avdragsrätten måtte ytterligare utsträckas,

delar jag de sakkunnigas mening att en sådan utsträckning icke bör

ske, i vart fall icke för närvarande. Vad särskilt angår handelsbolagen synas

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86-

105

dessa av taxeringstekniska skäl icke böra behandlas på annat sätt än fysiska

personer, eftersom handelsbolagen icke beskattas som särskilda rättssubjekt

utan deras inkomst hänföres direkt till delägarnas inkomst.

Avsättningarnas storlek och deras inverkan på skatteunderlaget.

Enligt de sakkunnigas förslag är avsättningen maximerad endast i förhållande

till det skattskyldiga företagets årsvinst, däremot icke — såsom för

närvarande är fallet i fråga om aktiebolag — i förhållande till både företagets

årsvinst och aktiekapital. Avdrag för avsättning får, oavsett om avsättningen

sker till en eller flera fonder, för visst beskattningsår ej överstiga 20

procent av årsvinsten. Överstiger emellertid årsvinsten för beskattningsåret

medeltalet av motsvarande vinster för de två näst föregående beskattningsåren,

må avdraget ökas med hälften av det överskjutande beloppet, dock

högst med 15 procent av vinsten under förstnämnda beskattningsår. Vidax^e

föreslås att Kungl. Maj:t skall äga att på ansökan av skattskyldig förordna,

att högre avdrag må av den skattskyldige tillgodonjutas, såvitt angår fond

för byggnader, därest den skattskyldige avser att med anlitande av fonden

förbättra otillfredsställande bostadsförhållanden för sina arbetare och tjänstemän

utan ledande ställning och förhöjd avsättning erfordras med hänsyn

till de planerade åtgärdernas omfattning, samt, såvitt angår fond för arbeten

i gruva, om sådant avdrag på grund av särskilda förhållanden påkallas av

mera angeläget undersökningsarbete, förberedande arbete eller tillredningsarbete

i gruva, stenbrott eller annan liknande fyndighet.

De sakkunniga ha anfört:

Vid utformandet av en lagstiftning om investeringsfonder är det angeläget

tillse att den icke medför en besvärande minskning av skatteunderlaget framför

allt för den kommunala beskattningen.

Med hänsyn till detta förhållande torde vissa s. k. spärregler vara nödvändiga,

som närmare reglera avsättningarnas storlek.

Beträffande detta problem må till att börja med framhållas, att konjunkturernas

utjämnande icke endast ligger i statens intresse utan även är av betydelse

för den kommunala hushållningen. Uppnås genom lagstiftningen en

konjunkturutjämning, erhålles därmed också ett jämnare skatteunderlag och

de särskilda svårigheter, som kommunerna ha att dragas med under depressionstider

genom skatteunderlagets hopkrympning, lättas. Det är därföx

i och för sig både rimligt och lämpligt, alt kommunerna liksom staten få

vidkännas viss minskning i skatteunderlaget under högkonjunktur till förmån

för underlaget under vikande konjunktur.

Emellertid kunna självfallet vissa olägenheter framträda för kommunerna

genom lagstiftningen. Det kan sålunda ifrågasättas, om ej avsättning till investeringsfonder

i undantagsfall kan för den enskilda kommunen medföra

en minskning av skatteunderlaget utan att en motsvarande fördel ur konjunktursynpunkt

vinnes för kommunen.

För att komma till rätta med denna fråga vore det måhända önskvärt om

avdrag för avsättning till investeringsfond endast kunde medgivas vid den

statliga taxeringen. Att avsätta till investeringsfond bleve emellertid härigenom

icke lika förmånligt för de skattskyldiga, vilket kunde befaras menligt på
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

verka anslutningen till lagstiftningen. Fördelen av att i ett högkonjunkturläge

kunna i viss mån utjämna det kommunala skatteunderlaget till förmån

för depressionstider skulle även förloras genom ifrågavarande anordning.

Härtill komme taxeringstekniska svårigheter. Man skulle få upprätta två olika

rörelsebilagor — en för den kommunala och en för den statliga taxeringen.

Även om denna svårighet kunde övervinnas, skulle förfarandet i varje

fall medföra att avskrivr.ingsobjektet erhölle två i taxeringshänseende gällande

värden — ett för den kommunala beskattningen och ett för den statliga.

Två olika avskrivningsplaner finge upprättas med allt vad detta för med sig

i fråga om ökat arbete för de skattskyldiga och taxeringsnämnderna. Ifrågavarande

förslag till lösning av frågan hava de sakkunniga därför ansett sig

böra avvisa.

En minskning av skatteunderlaget utan motsvarande konjunkturutjämning

kan för en kommun uppkomma vid avsättning till fond av sådan skattskyldig,

som driver rörelse på skilda orter.

Vid bedömandet av det intrång, som i dylika fall kan orsakas en kommun,

bör hållas i minnet, att antalet skattskyldiga, som driva rörelse på flera orter,

är ringa i förhållande till antalet övriga skattskyldiga.

Avdraget för avsättning till investeringsfond i en rörelse betraktas i taxeringshänseende

som en omkostnad i rörelsen och kommer vid fördelning efter

gängse grunder av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten

att påverka taxeringen inom alla kommuner, där rörelsen drives. Med detta

förhållande för ögonen kunde det göras gällande, att. om en byggnadsinvestering

skulle utföras inom eu kommun eller en annan investering hade huvudsaklig

betydelse för viss kommun, det kunde synas mindre motiverat att

övriga kommuner skulle få vidkännas en minskning i skatteunderlaget, då

dessa ju icke finge del av den berörda konjunkturutjämningen.

Det skulle därför kunna övervägas, att man i hithörande fall toge hänsyn

till den planerade investeringens lokalisering antingen omedelbart vid fördelningen

av den til! kommunal inkomstskatt skattepliktiga inkomsten eller

genom att konstruera avdraget icke som ett omkostnadsavdrag utan som ett

allmänt avdrag, som finge åtnjutas i den kommun, där investeringen skulle

ske.

Betydelsen av denna fråga får emellertid icke överdrivas. Det bör beaktas,

att den konjunkturstimulerande effekten icke med säkerhet kommer att inträda

blott inom den kommun, där investeringen företages, och att det under

sådana förhållanden kan synas mindre lämpligt att låta investeringens lokalisering

inverka på fördelningen av den till kommunal inkomstskatt skattepliktiga

inkomsten. Särskilt när det gäller investering i lager torde det icke

alltid vara möjligt att angiva den eller de kommuner, som får nytta av investeringen.

Även bortsett från att tillstånd i särskilda fall förutsättes komma att meddelas

om ianspråktagande av fonderade medel för annan investering än som

ursprungligen avsetts, skulle det således ofta möta betydande svårigheter att

i varje fall redan vid avsättningen avgöra, inom vilken eller vilka kommuner

avdraget rätteligen borde ske. I de fall, då den blivande investeringen

vore avsedd att äga rum inom flera kommuner, bleve det nödvändigt att, sedan

den kommunalskattepliktiga inkomsten enligt de i kommunalskattelagen

föreskrivna grunderna fördelats mellan samtliga de kommuner, vari rörelsen

bedrivits, verkställa en särskild fördelning mellan vissa av dessa av det

till investeringsfond avsatta beloppet. Såväl deklarations- som taxeringsarbetet

skulle därigenom kompliceras.

Förutom dessa svårigheter av praktisk natur kan mot den ifrågasatta anordningen

att konstruera avdraget såsom allmänt avdrag invändas, att dessa

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

avdrag tillkommit i syfte att tillgodose avdragsrätten i sådana fall, då de

utgifter avdragen avse icke äro liänförliga till viss förvärvskälla, och att

det skulle strida mot vedertaget betraktelsesätt att i dessa avdrag inrymma

avsättningar till investeringsfonder, som regelmässigt komma att leda till avskrivning

å investeringar i förvärvskällan rörelse.

Icke heller i den nuvarande lagstiftningen om investeringsfonder har det

ansetts nödvändigt med särskilda regler för fördelning av ifrågavarande

avdrag vid kommunalskattetaxeringen. Frånvaron av sådana regler har, såvitt

de sakkunniga kunnat finna, icke vållat nämnvärd olägenhet.

På grund av det anförda hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå

särskilda regler för avdragets fördelning.

Vid ett återförande av investeringsfond till beskattning kunna, eftersom

inkomsten vid kommunalskattetaxeringen i regel fördelas med hänsyn till

inom varje kommun tillverkade varors värde, handelsomsättningens storlek,

antalet där sysselsatta arbetare eller annat likartat förhållande, andra fördelningsgrunder

gälla än för det beskattningsår, då motsvarande avsättning

skett. Det kunde ifrågasättas om det ej funnes anledning att fördela det

återförda beloppet efter de grunder, som tillämpades, då avdrag för fondavsättningen

beviljades. En dylik särskild fördelning skulle dock i allmänhet

icke få större betydelse med hänsyn till att avvikelserna i fråga om

fördelningsgrunderna från det ena året till det andra i allmänhet torde vara

små. Frågan skulle för övrigt bliva aktuell endast i det fåtal fall. då sådan

återföring kunde ifrågakomma. Då härtill kommer, att det skulle bliva besvärligt

såväl för de skattskyldiga som för taxeringsnämnderna att fördela

det återförda beloppet efter sådana särskilda grunder, anse de sakkunniga,

att det icke heller i fråga om fondavsättningens återförande till beskattning

finnes anledning att tillämpa särskilda fördelningsregler vid den kommunala

beskattningen.

De sakkunniga ha härefter övergått till att behandla frågan om hur b eg

ränsn ingen av avsättningarna tekniskt bör genomföras.

De ha härom anfört:

Enligt gällande lagstiftning hava avsättningsbeloppen för fond för byggnader

och fond för inventarier och varulager — samt arbeten i gruva —

bestämts oberoende av varandra och avsättningarnas storlek har därvid ställts

i förhållande såväl till aktiekapitalet som till årsvinst.

Vad till att börja med angår aktiekapitalet är detta icke en riktig och tillförlitlig

mätare på bolagets storleksordning, som bär bör tillmätas betydelse.

Såsom sådan mätare skulle företagets egna kapital, d. v. s. skillnaden

mellan tillgångar och främmande skulder, vara att föredraga. Men icke

heller det egna kapitalet bör. enligt de sakkunnigas mening, få vara avgörande

för fondavsättningarna. Företag, som hava stora vinster i förhållande till

det egna kapitalet, skulle härigenom komma i sämre ställning än företag med

förhållandevis mindre vinster, ett resultat, som enligt de sakkunnigas mening

icke kan stödjas på godtagbara skäl.

Mest naturligt synes vara, att avsättningarna endast ställas i förhållande

till företagets faktiska vinstresultat under beskattningsåret. Härvid synes det

ligga närmast till hands att låta årsvinstens storlek bliva avgörande. Härigenom

skulle i en ny lagstiftning, i motsats till vad som nu är fallet, aktiebolagen

och de ekonomiska föreningarna bliva jämställda.

Angående begreppet årsvinst saknas vägledande föreskrifter i 1938 och

1942 års förordningar. 1 ett vid kungörelsen den 12 juni 1942. nr 372, fogat

formulär A förstås med årsvinst enligt vederbörligen fastställd balansräkning,

även om det ej direkt framgår av vinst- och förlusträkningen, vinsten efter

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

avdrag av avskrivningar, tantiemer m. fl. poster, vilka rätteligen äro att hänföra

till omkostnader i rörelsen (jämväl om de formellt utgått av vinstmedel),

men utan avdrag för avsättning till reservfond, dispositionsfond, investeringsfond

.konjunkturinvesteringsfond) in. fl. fonder, donationer o. dyl. Av

ett avgörande i regeringsrätten den 5 januari 1945 (RÅ 1945 ref. 1) framgår

vidare, att vid årsvinstens beräkning avdrag skall ske för under beskattningsåret

erlagda skatter men däremot icke för avsättning till skattefond. De

sakkunniga hava icke anledning att i detta sammanhang föreslå, att årsvinsten

bestämmes efter andra grunder än dem, vilka här angivits.

Den nuvarande anordningen att hava särskilda spärrföreskrifter beträffande

fonder för byggnader och fonder för inventarier och varulager (samt

arbeten i gruva) torde i en blivande lagstiftning lämpligen böra utgå och

summan av avsättningarna i stället sättas i förhållande till årsvinsten. Härigenom

beredes den skattskyldige bättre möjlighet än för närvarande att

inom ramen för ett givet, av hänsyn till beskattningsintresset avvägt maximum

utnyttja avsättningsmöjligheterna med hänsyn till vad som ur olika

synpunkter är lämpligast för honom.

Enligt nu gällande regler begränsas avsättningen till fond för byggnader

Ull 10 procent och till fond för inventarier och varulager till 20 procent av

årsvinsten. Om man bortser från aktiekapitalspärren, förefinnes alltså möjlighet

att avsätta sammanlagt intill 30 procent av årsvinsten. I verkligheten

liar emellertid denna möjlighet ingalunda alltid till fullo utnyttjats i de fall,

där fondavsättning ägt rum, dels emedan aktiekapitalspärren inverkat och

dels emedan behov icke förelegat att avsätta till båda slagen av fonder. Ett

maximum av 20 procent skulle för skattskyldiga, vilka hittills huvudsakligast

haft intresse av att avsätta till investeringsfond för byggnader, innebära en

förbättrad avsättningsmöjlighet.

Fondavsättningsreglerna enligt sin hittillsvarande utformning hava i stort

sett icke medfört olägenhet för det kommunala skatteunderlaget.---

Erfarenheterna på detta område äro dock icke alltför omfattande. I enstaka

fall hava fondavsättningarnas inverkan på skatteunderlaget varit av sådan

storleksordning att den icke utan vidare kan lämnas åsido. Detta förhållande

bör mana till viss försiktighet, då det gäller att med utgångspunkt från

gällande spärrföreskrifter och med beaktande av förut angivna uppmjukningar

avgöra avsättningsmaximum enligt de nya reglerna. Härvid är det

givetvis även av betydelse, att spärrföreskriftema icke onödigtvis hämma

avsättningar, som ur konjunkturutjämningssynpunkt böra komma till stånd.

Ur sådan synpunkt vore det självfallet önskvärt, att de hittills tillämpade

maximitalen ytterligare höjdes.

Med beaktande av de sålunda framhållna synpunkterna hava de sakkunniga

funnit sig böra förorda en differentierad behandling av de skattskyldiga

på det sätt. att företag, som visa stigande årsvinster, med därav följande

ökade bidrag till kommunens skatteunderlag skola få vidgade möjligheter

till avdrag.---

Att införa särbestämmelser för det fall att årsvinsternas ökning uppnåtts

genom teckning av nytt kapital synes knappast erforderligt. Nystartat företag

torde därför i detta hänseende kunna likställas med sådant bestående företag,

som icke uppvisat några vinster under två år näst före det aktuella

beskattningsåret. Härigenom komma de nystartade företagen oftast att kunna

utnyttja den högre avdragsrätten vilket får anses lämpligt med hänsyn

till dessa företags behov av konsolidering.

Vidare ha de sakkunniga förklarat sig utgå från att Kungl. Maj:t, vid medgivande

av rätt att åtnjuta högre avdrag för avsättning till bostadsbyggande

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

109

eller för arbeten i gruva än som normalt må ske, skulle behörigen beakta

kommunens berättigade intresse.

Vad särskilt angår förhöjt avdrag för avsättning till bostadsbyggande

ha de sakkunniga framhållit, att de för vanliga fall

stadgade procenttalen för avsättningarnas storlek i vissa fall kunde vara för

små för att eu för dylikt ändamål bildad investeringsfond för byggnader

inom rimlig tid skulle få tillräcklig storlek, varför Kungl. Maj:t borde kunna

godkänna högre avdrag. Sådant avdrag vore motiverat, om den skattskyldige

avsåge att med anlitande av fonden förbättra otillfredsställande bostadsförhållanden

för sina arbetare och tjänstemän utan ledande ställning och

förhöjd avsättning erfordrades med hänsyn till de planerade åtgärdernas

omfattning. Härigenom komme vissa mera betydande fondavsättningar för

bostadsbyggande under Kungl. Maj:ts särskilda prövning.

Vad slutligen angår avdrag för avsättning till investeringsfond

för arbeten i gruva ha de sakkunniga anfört:

Det vore självfallet önskvärt, att man för arbeten i gruva kunde, med beaktande

av gruvdriftens speciella förhållanden, fastställa särskilda grunder

för bestämmande av fondavsättningens storlek. Emellertid möta för en sådan

särreglering betydande svårigheter. Förhållandena vid olika gruvfält äro

nämligen mycket växlande och svårbedömbara. Under det alt vid vissa regelbundna

malmförekomster malmareans storlek kan uppskattas ned till

exempelvis 100 meter under den nivå där malmen är blottad, kunna andra

fyndigheter redan vid ett tiotal meters avsänkning uppvisa oberäkneliga och

avsevärda förändringar. Det är därför vanskligt att lägga fyndighetens på

detta sätt beräknade storlek till grund för avsättningsbehovet. För övrigt kan

behovet växla med hänsyn till det slag av arbete, som för en viss gruva är

mest aktuellt. Behovet kan sålunda för undersökningsarbeten få bedömas efter

andra grunder än för arbeten med malmfyndighetens blottläggande.

Vad särskilt angår undersökningsarbeten kunde det ligga nära till hands

att utgå från ett visst antal årsbrytningar såsom norm för avsättningen. Fn

annan möjlighet vore att ställa avsättningsbehovet för samtliga arbeten i relation

till gruvans årliga avsänkning, en beräkningsgrund som dock torde

vara mindre lämplig, då förhållandena i detta avseende icke äro jämförbara

mellan å ena sidan järnmalmer och å andra sidan sulfidmalmer. Det

kunde även ifrågasättas att grunda beräkningarna av avsättningarnas storlek

på den genomsnittliga malmfångsten under ett visst antal år under hänsynstagande

tillika till de kända malmtillgångarnas storlek.

Det är klart, att man vid ett bedömande av avsättningsbehovet kan komina

till olika resultat om prövningen skall göras uteslutande ur gruvteknisk synpunkt

eller om arbetsmarknadssynpunkter därvid skola få spela eu avgörande

roll. Produktionen vid vissa gruvor kan vara mer konjunkturkänslig iin vid

andra. Vid en del gruvor kan sysselsättningen vara tämligen säkrad för den

närmaste framtiden, men undersökningsarbeten vara av behovet starkt påkallade,

under det att för andra företag förhållandena kunna ligga till på

annat sätt. Det måste dock alltid ligga i linje med sysselsättningsintresset,

att gruvtillgångarna undersökas så att gruvdriftens förutsättningar på lång

sikt kunna bedömas.

De sakkunniga ha uttalat att de icke funnit det möjligt att framlägga förslag

om särskilda grunder för fondavsättningarnas begränsning i förevaran
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

de avseende. De förut angivna generella avsättningsreglerna borde därför i

huvudsak gälla även här. Då emellertid en enligt dessa regler bestämd avsättning

understundom torde vara otillräcklig för de stora behov, som kunde

uppstå inom gruvdriften med hänsyn till bl. a. dess särskilda konjunkturkänslighet,

borde Kungl. Maj:t kunna medgiva avdrag med högre belopp än

sagda regler möjliggjorde, om sådant avdrag påkallades av mera angeläget

undersökningsarbete, förberedande arbete eller tillredningsarbete.

Vid remissbehandlingen ha mot de föreslagna allmänna bestämmelserna

om begränsning av avsättningarna erinringar framställts

av några länsstyrelser samt av kammarrätten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller sålunda att, om fondavsättningarna

skulle få någon betydelse för företagen ur skattesynpunkt och därför

inbjuda till användning i större utsträckning än hittills, procentsatsen

borde vara tillräckligt hög. Enligt förslaget medgåves visserligen avsättning

med 20 procent av årsvinsten, men enär vid vinstens beräknande skulle avdragas

på året belöpande skatter, bleve i realiteten avsättningen snävare begränsad.

Det kunde ifrågasättas, om icke årsvinsten borde beräknas utan avdrag

för på året belöpande skatter.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön ifrågasätter — med hänsyn till att enligt

förslaget avsättningar under ett obegränsat antal år skulle få ske — om det

ej kunde anses påkallat att jämväl föreskriva en gräns, som avsatta belopp

tillsammantagna icke finge överstiga. Företag med goda inkomster kunde

eljest bliva i allt för hög grad gynnade. De begränsningar, som i sådant

hänseende erfordrades, behövde icke erhålla en sådan räckvidd, att syftet

med uppläggandet av investeringsfond därigenom äventyrades.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att i den föreslagna lagtexten ej

funnes angivet vad som skulle förstås med årsvinst. De upplysningar som

vore intagna i det nuvarande formuläret för avsättning till investeringsfonder

(formulär A) vore ej fullständiga. Länsstyrelsen anför vidare:

Sålunda finnes bland annat ej angivet, huru skall förfaras beträffande avsättning

till pensionsstiftelser och dylikt. Dessutom upplyses, att avdrag ej

skall göras för på årsvinsten belöpande skatteavsättning. Enligt ett utslag

av regeringsrätten skall emellertid avdrag göras för under beskattningsåret

erlagda skatter. Den av regeringsrätten intagna ståndpunkten strider dock

mot reglerna för bokföringsmässig inkomstberäkning. Enligt den nya aktiebolagslagen

skall vidare avsättning för varje år göras för de på året belöpande

skatterna. Härtill kommer, att vid genomförandet av det nya uppbördsförfarandet

det även ur praktisk synpunkt blir lämpligare att såsom

omkostnad räkna med de på året belöpande skatterna. För undvikande av

ovisshet synes det därför vara nödvändigt, att i lagtexten eller anvisningarna

detaljerade bestämmelser införas om vad som skall menas med årsvinst.

Liknande anmärkning framställes av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar,

Kristianstads och Västmanlands lön.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att den föreslagna spärregeln

torde komma att verka i hög grad ojämnt för olika företag, samt anför vidare:
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

in

Har ett företag exempelvis betydande inkomster av kapital — aktieutdelning,

obligationsräntor och dylikt — kan årsavsättningen, oaktat maximeringsbestämmelserna,

bliva så stor, att den helt eliminerar nettointäkten av

rörelse eller i varje fall uppgår till en betydande del av denna. Inom en koncern

kan ett företags vinst få läggas till grund för beräkning av avsättning

till investeringsfond hos såväl företaget självt som, i den mån utdelning sker,

hos ett eller flera andra till koncernen hörande företag. I fråga om ett företag,

som icke har inkomst av annan förvärvskälla än rörelse, kan maximeringsregeln,

särskilt om skattebelastningen av en eller annan orsak blivit

exceptionellt stor, komma att verka i hög grad restriktivt. I vissa företag torde

också tveksamhet kunna uppstå om vad som avses med årsvinsten. Storleken

av avsättningen till investeringsfond kan ej bestämmas, innan ett företags

bokslut föreligger i det närmaste klart. Det bör då föreligga möjlighet

att jämväl beräkna företagets nettointäkt av rörelse.

Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att praktiska hänsyn talade

för att avsättningarna borde ställas i relation till nettointäkten, i vilket fal]

iikväl vederbörlig justering borde ske i fråga om den procentsats, efter vilken

avsättning enligt förslaget skulle få äga rum. I varje fall borde för undvikande

av tvister uttryckliga bestämmelser meddelas om hur årsvinsten

skulle beräknas.

Kammarrätten förklarar sig biträda förslaget om slopande av den spärrregel,

som ställde avsättningarna i relation till aktiekapitalet, då denna regel

syntes irrationell, samt anför vidare:

Företag med betydande vinster kunna arbeta med relativt obetydligt aktiekapital.

Det motsatta förhållandet torde även förekomma. Att i ifrågavarande

hänseende utbyta aktiekapitalet som måttstock mot det s. k. egna kapitalet

torde på av de sakkunniga anförda skäl måhända även vara mindre lämpligt.

Kvar såsom spärr står då allenast bestämmelsen, att fondavsättningarna

ej få överstiga viss del av årsvinsten. Denna spärregel torde framdeles komma

att få desto större betydelse som aktiekapitalspärren enligt de sakkunniga

tidigare varit den verksammaste. Emellertid vill kammarrätten framhålla,

att vissa invändningar kunna göras mot att sätta årsvinsten som måttstock.

Till en början är årsvinsten beroende av de bokföringsmässiga avskrivningar

och andra liknande åtgärder, som av den skattskyldige kunna

vidtagas. Vidare utgör den bokföringsmässiga årsvinsten en mindre lämplig

måttstock, då den skattskyldige har flera olika förvärvskällor. Sålunda skulle

i företag med inkomst ej blott av den förvärvskälla, vari avsättning skall

ske. utan även av andra förvärvskällor, t. ex. inkomst av kapital eller av

jordbruksfastighet, om det avsättningsbara beloppet beräknades i förhållande

till hela årsvinsten, en opåkallat stor avsättning få äga rum. Det kan

rent av tänkas, att företagets hela i viss kommun skatleplikliga inkomst kunde

få avsättas till investeringsfond. Det synes angeläget att få en mera rationell

måttstock, exempelvis nettointäkten av den förvärvskälla, vari avsättning

skall ske, med tillägg av avsättningen.

T detta sammanhang må påpekas de sakkunnigas uttalande å s. 62 i betänkandet,

enligt vilket ett nystartat företag skulle med avseende å fondavsättningarnas

storlek vara likställt med sådant tidigare bestående företag,

som icke uppvisat några vinster under två år näst före det aktuella beskattningsåret.

Kammarrätten, som icke har något att erinra mot att de nystartade

företagen tilläggas denna förmån, får dock framhålla, att formuleringen

av 2 8 i den föreslagna förordningen knappast ger fog för en sådan tolkning.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Departements
chefen.

Beträffande den föreslagna särbestämmelsen om avsättningar till

investeringsfond för arbeten i gruva understryker svenska

gruvföreningen — i vars yttrande jernkontoret instämmer — de sakkunnigas

uttalande, att behovet av sådana avsättningar vore synnerligen växlande. Även

om särskilda för gruvdriftens speciella förhållanden lämpade spärregler därför

varit att föredraga, syntes utformningen och tillämpningen av sådana bestämmelser

vålla betydande svårigheter. Det därmed åsyftade resultatet borde även

kunna uppnås genom den föreslagna möjligheten att erhålla en individuell

prövning av avsättningsbehovet. Av vikt vore emellertid, att de särskilda omständigheter,

som i det föreliggande fallet inverkade på detta behov, därvid

vunne beaktande. Gruvföreningen anför vidare:

Berörda omständigheter växla från tid till annan, beroende på marknadsförhållanden,

varierande organisationsformer etc. Här må allenast erinras om

att flertalet av de mellansvenska gruvorna antingen äro direkt anslutna till

järnverksrörelse eller organiserade som andelsgruvor, under det att allenast

ett mindre antal äro helt självständiga företag. Om gruvdriften utgör endast

en del av företagets verksamhet och behov av fonderingar för annat ändamål

än gruvdriften, exempelvis uppförande av viss fabriksanläggning, är av

den storleksordning, att det konsumerar tjugo procent av årsvinsten, bör avsättning

till gruvdriftens investeringsfond kunna ske genom tillämpning av

ifrågavarande dispensbestämmelse. Så bör ock vara fallet, om kända malmtillgångar

endast representera ett ringa antal årsbrytningar och omfattande

undersökningsarbeten av denna anledning äro erforderliga för säkerställande

av fortsatt gruvdrift. Icke sällan torde en tillfredsställande grund för beräkningen

av avsättningsbehovet kunna erhållas genom att såsom utgångspunkt

använda värdet å den genomsnittliga malmfångsten under ett visst antal år

under hänsynstagande tillika till de kända malmtillgångarnas storlek.

Vi förutsätta, att vid handläggning av nu ifrågavarande ärenden den av

bergmästarna representerade sakkunskapen kommer att utnyttjas. Det må i

detta sammanhang framhållas, att uppgift om malmfångstens storlek ingår i

den officiella statistik, som varje gruvägare årligen har att ingiva till bergmästareämbetet,

och att vederbörande bergmästare även i övrigt regelmässigt

äger ingående kännedom om gruvföretagen inom distriktet.

Vad slutligen angår rederiernas avsätt ning sbehov framhåller

redareföreningen, vars yttrande härutinnan biträdes av kommerskollegium,

att rederierna borde äga rätt att årligen avsätta större belopp än som

vore medgivet för andra näringsföretag (jfr s. 32 o. f.).

Mot förslaget att för aktiebolagens vidkommande maximera avsättningen

enbart i förhållande till vinsten och icke som nu jämväl i förhållande till aktiekapitalet

har vid remissbehandlingen icke någon invändning gjorts. Detsamma

gäller förslaget att låta den föreskrivna maximigränsen avse den

skattskyldiges sammanlagda avsättning — oavsett om avsättningen sker till

en eller flera fonder — i stället för som nu viss fond. Icke heller jag har något

att erinra mot vad de sakkunniga föreslagit i dessa avseenden.

Länsstyrelsen i Västei-bottens län har ifrågasatt fastställandet av en gräns,

som de under olika år avsatta beloppen tillsammantagna icke skulle få överstiga.

Något egentligt behov av en dylik bestämmelse synes emellertid, såvitt

nu kan bedömas, knappast föreligga.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

113

Det har vidare anmärkts dels att det rådde oklarhet om vad som menades

med årsvinst och dels att med hänsyn härtill och av andra angivna skäl begränsningen

av avsättningarna i stället borde ske efter nettointäkten av den

förvärvskälla, däri avsättningen skedde.

Tillräckliga skäl synas emellertid icke föreligga att frångå det nuvarande

systemet med avsättningens beräkning efter årsvinsten enligt vederbörligen

fastställd balansräkning. Det synes dock lämpligt att i en anvisningspunkt till

2 § meddela vissa föreskrifter angående vad som i detta sammanhang skall

förstås med årsvinst. I nära överensstämmelse med anvisningarna å ett av

Kungl. Maj:t den 22 april 1944 fastställt formulär för redovisning av investeringsfond

torde sålunda böra stadgas, att med årsvinst förstås årsvinsten enligt

vederbörligen fastställd balansräkning efter avdrag av avskrivningar, tantiemer

m. fl. poster, vilka rätteligen äro att hänföra till omkostnader i rörelsen

— jämväl om de formellt utgått av vinstmedel — men utan avdrag för

avsättning till reservfond, dispositionsfond, investeringsfond m. fl. fonder

o. d. Vidare bör stadgas, att vid årsvinstens beräkning avdrag icke skall ske

för de på årsvinsten belöpande skatterna, vare sig de erlagts preliminärt eller

icke, varemot avdrag skall ske för annan under året erlagd skatt (inklusive

fastighetsskatt).

Kammarrättens anmärkning, att den föreslagna avfattningen av 2 § knappast

gåve fog för den av de sakkunniga angivna tolkningen beträffande nystartade

företag, att ett sådant företag vid avsättningens beräknande vore att

likställa med tidigare bestående företag, som icke uppvisat några vinster under

de närmast föregående åren, har jag ansett böra föranleda ett förtydligande

tillägg till 2 mom. andra stycket i nämnda paragraf.

Redareföreningens yrkande, att rederierna måtte tillerkännas rätt att göra

avdrag för avsättning till investeringsfond med större belopp än som vore

medgivet för andra näringsföretag, har jag däremot ansett mig icke böra biträda.

Den enligt förslaget medgivna avsättningen, som under stigande konjunkturer

kan uppgå till 35 procent av årsvinsten, torde få anses godtagbar

även för rederiernas vidkommande.

Tillsyn över investeringsfonder m. m.

Skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond, skall enligt förslaget

vid självdeklaration för taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

för det beskattningsår, då avsättningen ägt rum, ävensom för varje påföljande

beskattningsår, intill dess de avsatta medlen avförts ur fonden, foga

särskild uppgift i tre exemplar rörande avsättning av medel till fonden samt

fondens användning och avveckling. Vederbörande taxeringsnämnd skall i

sitt protokoll förteckna skattskyldiga, som avgivit eller bort avgiva sådan

uppgift. Snarast möjligt efter det taxeringsnämnderna avslutat sitt arbete,

skall länsstyrelsen översända två exemplar av uppgifterna till arbetsmarknadskommissionen,

som skall ha tillsyn över gjorda avsättningar, föra regisBihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr SO. 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

ter över fondema och i övrigt genom samråd med vederbörande skattskyldig

verka för att fonds ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges.

Skattskyldig, som avsatt medel till investeringsfond, är skyldig att till arbetsmarknadskommissionen

lämna de uppgifter i fråga om fonden, som ur arbetsmarknadssynpunkt

kunna anses erforderliga.

Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, äger besluta,

att investeringsfond inom viss tid och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden

påkallar, skall eller må tagas i anspråk. Sådant beslut må avse

samtliga företag av alla slag eller av viss beskaffenhet eller ock vissa eller

visst företag. Fråga om fonds ianspråktagande kan väckas förutom av arbetsmarknadskommissionen

och den skattskyldige även av vederbörande

kommun och näringsorganisation.

Har investeringsfond icke tagits i anspråk i enlighet med härom meddelat

beslut kan arbetsmarknadskommissionen föreskriva, att fondavsättning helt

eller delvis skall återföras till beskattning. Ha fondmedel ej fått av den skattskyldige

tagas i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket taxering

sker under tionde taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen ägt rum,

skola medlen detta taxeringsår återföras till beskattning. Denna tidsfrist kan

emellertid efter Kungl. Maj:ts medgivande utsträckas med högst fem år. Har

skattskyldig trätt i likvidation verkställes återföring till beskattning för det

beskattningsår, då likvidationen skett. Det ankommer på arbetsmarknadskommissionen

att, när den stadgade tioårsfristen gått till ända och medlen skola

återföras till beskattning, lämna underrättelse till den skattskyldige samt via

länsstyrelsen till vederbörande beskattningsnämnd.

Beträffande den föreslagna anordningen med särskild tillsyningsmyndighet

ha de sakkunniga framhållit, att de ansåge det nödvändigt

att låta ett statligt organ få överinseende över fonderna närmast under Kungl.

Maj :t och att med hänsyn till lagstiftningens huvudsyfte arbetsmarknadskommissionen

borde anförtros uppgiften att vaka över fonderna och deras användning.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Vid behandlingen av arbetsmarknadskommissionens ställning och befogenheter

i detta avseende hava de sakkunniga till en början övervägt, huruvida

det nuvarande systemet med beskattningsnämnderna såsom prövande organ

för konstaterande av att de i författningen angivna förutsättningarna för rätt

till fondavsättning föreligga bör ersättas av en anordning, där arbetsmarknadskommissionen

delvis fullgör dessa funktioner. Vid ett beträdande av

denna väg kunde i författningen inrymmas rätt och skyldighet för arbetsmarknadskommissionen

att i det särskilda fallet pröva om en tilltänkt avsättning

tillgodosåge konjunkturutjämningsintresset. Endast därest så vore

fallet skulle tillstånd till avsättningen givas, varefter beskattningsnämnderna

hade att pröva förefintligheten av övriga förutsättningar för densamma och

verkställa avdraget vid taxeringen.

Valet mellan de två vägar, som här stå till buds, är en lämplighetsfråga.

Det bör därvid till en början beaktas att, såvitt de sakkunniga kunna bedöma,

den nuvarande anordningen med beskattningsnämnderna som prövande organ

för konstaterande av förutsättningarna för rätten till avsättning i stort

sett fungerat tillfredsställande, och någon anledning att antaga att så ej

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 86.

115

skulle i fortsättningen bliva fallet med den i vissa avseenden strängare utformning

av lagstiftningen, som de sakkunniga ha för avsikt att föreslå,

förefinnes icke. Ett inkopplande av arbetsmarknadskommissionen redan på

detta tidiga stadium skulle leda till att både arbetsmarknadskommissionen

och beskattningsnämnderna finge taga befattning med samma fråga, då först

arbetsmarknadskommissionen skulle pröva åtgärden ur konjunktursynpunkt

och beskattningsnämnderna sedermera ur taxeringssynpunkt. Förfarandet

skulle, utan någon egentlig vinst i sak, bliva tungrott och tidsödande och

skulle sannolikt medföra att avsättningarnas antal minskades. De sakkunniga

hava därför icke ansett sig böra föreslå någon individuell förhandsprövning

av arbetsmarknadskommissionen.

Beträffande planläggningen av fondmedlens användning

ha de sakkunniga anfört:

Sedan arbetsmarknadskommissionen och genom kommissionens försorg

länsarbetsnämnderna underrättats om fondavsättningen bör, om så ej tidigare

skett, investeringsåtgärden planläggas och förberedas så att den kan genomföras,

när konjunkturförhållandena så kräva. Denna planläggning bör självfallet

åligga den skattskyldige, men härvid bör ett visst samarbete ske med

vederbörande länsarbetsnämnd under tillsyn av arbetsmarknadskommissionen.

Med hänsyn till den förtrogenhet som länsarbetsnämnderna redan erhållit

vid handhavandet av tidigare investeringsfrågor — en förtrogenhet

som torde komma att öka —- hålla de sakkunniga före, att några närmare

föreskrifter om detta samarbete icke äro av behovet påkallade. Det torde

därför vara tillräckligt med en föreskrift om att det under planläggningsarbetet

liksom även eljest, då så påfordras, bör åligga företaget att lämna de

upplysningar, som kommissionen ur arbetsmarknadssynpunkt finner erforderliga.

De sakkunniga utgå från att goda förutsättningar för ett förtroendefullt

samarbete mellan företagare och länsarbetsnämnd föreligga. Det bör, utan

särskilda föreskrifter härom, kunna förväntas, att förelaget lojalt fullgör

förberedelsearbetet. Sker ej så, får vederbörande räkna med att, om investering

ej kan komma till stånd, då konjunkturförhållandena så motivera, fonden

jämte den ränta, som för dylika fall är bestämd, återföres till beskattning.

Det planläggnings- och förberedelsearbete, som bör utföras, ställer sig

självfallet olika, om fråga är om investeringsfond för byggnader eller om

fonder för andra ändamål. Särskilt i fråga om byggnader är det angeläget att

planläggningsarbetet ej eftersättes.

Om tillsynen över avsatta medel ha de sakkunniga framhållit

följande:

Sedan avsättning till viss fond skett, bör det tillses att den skattskyldige

ej använder fondmedlen på obehörigt sätt. Risken härför torde icke vara

stor, då den skattskyldige ju lår räkna med att det allmänna kommer att

påfordra fondens ianspråktagande vid härför ur konjunktursynpunkt lämplig

tidpunkt och att han, om han brister i fullgörandet av den från det allmännas

sida påräknade motprestationen, kommer att beskattas för fondmedlen med

ränta. Man bör därjämte kunna utgå från att länsarbetsnämnderna vid sitt

sysslande med fonderna tillse, att missbruk ej förekommer. För att fullt

tillfredsställande garantier skola erhållas föreslå de sakkunniga därjämte, att

den skattskyldige i sin deklaration årligen skall lämna uppgift om förändringar

i fonden under beskattningsåret samt fondens storlek vid beskattningsårets

början och slut. I deklaration till hemortskommunen böra uppgifterna

lämnas i tre exemplar. Två exemplar böra efter taxeringsarbetets avslutande

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

överlämnas till arbetsmarknadskommissionen, därav kommissionen sedermera

tillställer länsarbetsnämnden det ena. Har fond tagits i anspråk på

obehörigt sätt, ankommer det på den skattskyldige att till beskattning i sin

deklaration uppgiva beloppet med ränta. Taxeringsnämnden har att vaka

över att fond icke obehörigen tages i anspråk och om så skett att beskattning

äger rum. Har arbetsmarknadskommissionen själv eller genom länsarbetsnämnden

erhållit kännedom om dylikt missbruk, åligger det kommissionen

att härom underrätta beskattningsorganen.

Vad angår rätten att föreskriva att fond skall eller må

tagas i anspråk ha de sakkunniga framhållit följande:

På Kungl. Maj:t synes liksom hittills böra i princip ankomma att avgöra,

när fond skall tagas i anspråk. Denna rätt bör emellertid kunna av Kungl.

Maj:t överlåtas å härför lämpligt organ. Då det är önskvärt, att tillstånden

att taga fond i anspråk smidigt kunna anpassas efter de från tid till annan

växlande förhållandena på olika platser, inom olika näringsgrenar eller för

varje enskild skattskyldig och att lagstiftningen så handhaves att den även

blir ett medel att höja effektiviteten inom näringslivet genom att god och jämn

sysselsättning ernås, föreslå de sakkunniga, att Kungl. Maj:ts beslutanderätt

må under de villkor, Kungl. Maj:t kan finna lämpliga, överlämnas till arbetsmarknadskommissionen,

som genom sitt sysslande med arbetsmarknadsfrågor

bör vara väl skickad för uppgiften. De sakkunniga förutsätta att

sådan delegation kommer att ske i betydande utsträckning.

Genom sina lokalorgan — länsarbetsnämnderna — äger arbetsmarknadskommissionen

goda möjligheter att träda i förbindelse med näringslivets

representanter och träffa sådana dispositioner, vilka i varje situation äro

de lämpligaste för fondernas nyttiggörande. De sakkunniga förutsätta därför,

att kontakten mellan samhällets organ och de enskilda skattskyldiga i första

hand skall förmedlas av länsarbetsnämnderna. Hos dessa nämnder bör i

enlighet härmed initiativ till fondernas ianspråktagande i stor utsträckning

kunna tagas.

Initiativ till beslutet bör kunna tagas av såväl arbetsmarknadskommissionen

som företaget. Därjämte torde initiativrätt böra tillerkännas vederbörande

kommun och sådan näringsorganisation, som företräder den skattskyldiges

intressen. Då länsarbetsnämnderna understundom hava de bästa förutsättningarna

för bedömande av arbetsmarknadsläget inom länet och behovet

av arbetens igångsättande, böra nämnderna hos arbetsmarknadskommissionen

kunna påkalla fonds ianspråktagande.

Liksom hittills lärer Kungl. Maj:t i frågor av principiell vikt vilja inhämta

yttrande av kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken. Särskilda föreskrifter

härom torde emellertid icke behöva inflyta i den nya författningen.

Det ligger i sakens natur, att Kungl. Maj:t i sådana principiella frågor även

kan höra andra myndigheter, som kunna hava intresse i saken, exempelvis

investeringsrådet, statens byggnadslånebyrå m. fl.

Det kan även förutsättas, att om arbetsmarknadskommissionen på grund

av Kungl. Maj ds delegation handlägger frågor, som äro av stor ekonomisk

räckvidd eller äro av större betydelse för andra intressen än konjunkturutjämningsfrågan,

kommissionen kommer att bereda andra myndigheter och

näringsorganisationer, som här hava intressen att bevaka, tillfälle att yttra

sig i ärendet. Likaledes kan förutsättas, att kommissionen om den härtill

finner anledning — så torde understundom bliva fallet i vissa frågor av

betydelse för utrikeshandeln — icke begagnar sig av eventuellt föreliggande,

av Kungl. Maj:t given fullmakt att avgöra ärendet utan hänskjuter detsamma

till Kungl. Maj ds eget avgörande.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

117

Det beslut, som fattas av Kungl. Maj:t eller av arbetsmarknadskommissionen,

torde allt efter det aktuella arbetsmarknadsläget böra gå ut på att fond

antingen skall eller må tagas i anspråk. Tillstånd bör allt efter lägets krav

kunna lämnas för samtliga fonder av visst slag, för viss grupp av dessa fonder

eller för viss enskild fond. En av ett enskilt företag gjord ansökan att få

taga fond i anspråk bör ej avslås, om ej delta påkallas av läget på arbetsmarknaden.

Enligt nuvarande bestämmelser skall medgivande att taga investeringsfond

i anspråk avse minst två beskattningsår i följd. Det synes icke nödvändigt

eller lämpligt att i en blivande lagstiftning binda tillståndsgivningen till visst

eller vissa beskattningsår. Det kan, utan uttryckliga regler härom, förutsättas,

att den skattskyldige kommer att beredas skäligt rådrum för investeringens

igångsättande och genomförande.

Vid tillstånds lämnande torde det även i övrigt böra ankomma på den beslutande

myndigheten att meddela sådana villkor, som kunna påkallas av

arbetsmarknadsläget.

Sedan tillstånd lämnats, bör det åligga arbetsmarknadskommissionen att

via länsarbetsnämnderna tillse, att de vid tillståndet lämnade föreskrifterna

följas.

Vad särskilt angår den tidpunkt då fond för arbeten i gruva må tagas i

anspråk ha de sakkunniga omnämnt en inom svenska gruvföreningen upprättad

promemoria, däri gjorts gällande att företagen själva borde få träffa avgörandet,

samt vidai''e anfört:

Med hänsyn till lagstiftningens huvudsakliga syftemål synes det icke möjligt

att tillmötesgå detta önskemål. Om det konjunkturutjämnande syftet

skall uppnås, bör det allmänna bär liksom beträffande övriga fonder ha ett

avgörande inflytande. Då man kan utgå från att vid den nya lagstiftningens

tillämpning Kungl. Maj:t eller, om ärendet avgöres av arbetsmarknadskommissionen,

denna kommer att taga vederbörlig hänsyn även till ett företags

särskilda intressen vid ianspråktagandet, öppnas härigenom en möjlighet att

inom vissa gränser beakta de svårigheter, som ett genomförande av investeringsplanen

kan medföra från gruvteknisk synpunkt.

Angående rätten för arbetsmarknadskommissionen att föreskriva att

fondmedel skola återföras till beskattning ha de sakkunniga

yttrat:

Såsom förut framhållits inträder för närvarande efterbeskattning icke förrän

den normala tiden för fondavsättningen gått till ända — i regel 6 år —

såvida icke investeringsfonden dessförinnan använts på oriktigt sätt, då sådan

beskattning omedelbart äger rum. Denna anordning finna de sakkunniga

icke tillfredsställande i en ny lagstiftning. För att understryka samhällets

krav på att företagarens motprestation skall lojalt uppfyllas föreslås, att, om

investeringsföretaget icke påbörjats och genomförts inom föreskriven tid

eller övriga vid tillståndet fogade villkor eftersatts, arbetsmarknadskommissionen

bör kunna, om den finner skäl härtill, föreskriva att beskattning skall

äga rum. Meddelande om sådant beslut bör av kommissionen lämnas den

skattskyldige och anmälan göras hos länsstyrelsen. Såsom förut anförts, bör

den skattskyldige i påföljande deklaration uppgiva vederbörligt belopp jämte

ränta till beskattning.

I fråga om bestämmelsen, alt fond måste ha tagits i anspråk inom vissa år,

ha de sakkunniga slutligen anfört:

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Det kan ifrågasättas, om efter genomförandet av de sakkunnigas förslag

att arbetsmarknadskommissionen äger föreskriva efterbeskattning och räntepåföring,

för den händelse investeringen icke rättidigt utföres, anledning finnes

att bibehålla den gällande lagstiftningens föreskrift om viss tid, inom vilken

investeringsfond skall tagas i anspråk vid äventyr av efterbeskattning.

Borttages denna regel, kunna emellertid investeringsfonderna komma att fortbestå

under en längre följd av år, ett förhållande som bör undvikas bl. a.

med hänsyn till de administrativa besvär dessa långfristiga avsättningar

skulle förorsaka och till att den ränta, som skall beaktas vid efterbeskattningen,

stiger och slutligen kan komma att uppgå till betydande belopp. De

sakkunniga anse därför, att fonderna böra hava tagits i anspråk inom viss

tid och att, om så ej skett, fonderna därefter böra tagas fram till beskattning.

Emellertid måste den för närvarande gällande tidsfristen anses väl

kort. En förlängning av tidsfristen skulle medföra, att lagstiftningen vunne

i smidighet och effektivitet. Då de sakkunniga samtidigt framlägga förslag

om ett summariskt efterbeskattningsförfarande — vilket kan verkställas utan

ledning av deklaration för det taxeringsår, då avdrag för avsättning beviljades

— bortfalla de betänkligheter, som i taxeringstekniskt hänseende kunna

möta mot den nuvarande tidsfristens förlängning. Fristen torde lämpligen

kunna sättas till 10 år.

Om under ifrågavarande 10-årsfrist icke någon lågkonjunktur inträffar,

synes det önskvärt att fonden under ytterligare någon tid, förslagsvis högst

5 år, må kunna kvarstå för mötande av depression, som efter 10-årsperioden

kan inträffa. De sakkunniga vilja därför föreslå, att ifrågavarande tidsfrist

må efter beslut av Kungl. Maj:t kunna förlängas i ytterligare högst 5 år.

Sådant beslut bör kunna meddelas för visst företag eller mera generellt. Sker

sådan förlängning, skall underrättelse härom lämnas arbetsmarknadskommissionen.

De sakkunniga hava även diskuterat ett förslag att skattskyldig, som gjort

avsättning till investeringsfond men icke erhållit tillstånd att taga fonden

i anspråk före den bestämda tidsfristens slut, skulle äga rätt att under

viss tid därefter, exempelvis tre år, taga fonden i anspråk. Om emellertid

investeringen härigenom komme till utförande under en högkonjunktur,

skulle en sådan anordning leda till att lagstiftningens syfte delvis förfelades.

De sakkunniga hava därför ansett sig icke böra förorda ett dylikt förslag.

Någon större olägenhet av denna ståndpunkt torde icke behöva uppkomma,

då de sakkunniga räkna med att fond endast i undantagsfall ej fått tagas i

anspråk under tidsfristen.

Skulle företaget träda i likvidation före utgången av berörda tid om 10

eller högst 15 år, torde sådant återförande till beskattning, varom här är

fråga, böra verkställas redan för det beskattningsår, under vilket likvidationen

beslutats.

För taxeringsnämnderna bleve det besvärligt att vaka över att investeringsfond

tages till beskattning, när tidsfristen tilländalupit. De sakkunniga

föreslå därför, att arbetsmarknadskommissionen ålägges lämna påminnelse

härom till länsstyrelsen för att tillställas taxeringsnämnden i den skattskyldiges

hemortskommun under det år, då sådan beskattning skall ske.

Arbetsmarknadskommissionens uppgiftsskyldighet till taxeringsnämnd torde

kunna inskränkas till att endast gälla taxeringsnämnden i den skattskyldiges

hemortskommun; denna taxeringsnämnd har att underrätta övriga

nämnder om vidtagna beskattningsåtgärder.

De föreskrifter av administrativ karaktär, som visa sig önskvärda och

lämpliga för systemets smidiga funktion, bör det ankomma på Kungl. Maj:t

att meddela.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

119

De sakkunnigas förslag i förevarande del har berörts i ett flertal remissyttranden.

I en del av dessa ha vissa erinringar framställts.

Statens arbetsmarknadskommission anser sig —• trots att tveksamhet kunde

råda huruvida Kungl. Maj:t borde få överlåta sin beslutanderätt i fråga

om fondernas ianspråktagande i den utsträckning som ifrågasatts — med

hänsyn till lagstiftningens syfte och värdet av att ärenden rörande såväl den

enskilda som den allmänna investeringsreserven handhades av samma myndighet

böra i princip ansluta sig till förslaget. Kommissionen anför vidare:

Kommissionen vill understryka vikten av att planläggningen av investeringarna

icke eftersättes. I förslaget till förordning utsäges, att det ankommer

på arbetsmarknadskommissionen att genom samråd med skattskyldig,

som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fondens ianspråktagande

i erforderlig utsträckning planlägges. Huruvida i förordningen bör införas

ett mera direkt åläggande för skattskyldig att verkställa planläggning

för fondens ianspråktagande förtjänar enligt kommissionens mening bli föremål

för ytterligare övervägande.

De sakkunniga framhålla, att en av ett enskilt företag gjord ansökan att

få taga fond i anspråk ej bör avslås, om ej detta påkallas av läget på arbetsmarknaden.

Kommissionen vill i samband härmed endast understryka, att

det givetvis måste förutsättas att fondens ianspråktagande vid ifrågavarande

tidpunkt ej strider mot lagstiftningens allmänna syftemål.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser den föreslagna tillsynen välbetänkt, då

den torde vara av stor betydelse för utjämning av konjunkturväxlingarna.

De skattskyldiga torde icke genom denna anordning förorsakas några mera

betydande olägenheter.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:

Sammankopplingen med arbetsmarknadskommissionen och dess organ

länsarbetsnämnderna såsom övervakande myndighet anser länsstyrelsen

lycklig. Arbetsmarknadskommissionen bör framför andra vara skickad att

här träffa de rätta avgörandena. En förutsättning för ett rätt genomförande

av lagstiftningen är ett förtroendefullt samarbete emellan företagen och de

statliga organen. Här hava särskilt länsarbetsnämnderna en viktig uppgift.

I frågan om fonds ianspråktagande synes emellertid initiativrätt jämväl böra

tillkomma länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Ehuru ingen tvekan kan råda därom, att arbetsmarknadskommissionen

för närvarande är den myndighet som bäst är skickad att handhava överinseendet

över de gjorda fondavsättningarna, måste man dock hysa vissa betänkligheter

mot att till detta organ överföres viss beslutanderätt i beskattningsfrågor.

Tillsvidare torde dock ingen bättre lösning stå att ernå. Därest

emellertid det ofta framkastade projektet om en riksskattenämnd en gång

skulle bliva förverkligat, skulle länsstyrelsen vilja förorda, att beslutanderätten

i hithörande frågor överflyttades till denna nämnd, dock med föreskrift

för nämnden att därutinnan överlägga med arbetsmarknadskommissionen.

Handelskammaren i Göteborg anser i princip intet vara att erinra mot den

föreslagna anordningen, särskilt som arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna

med hänsyn till lagstiftningens sysselsättningspolitiska in
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 36.

nebörd borde vara de som hade bästa möjligheter att bedöma de frågor vilka

uppkomme i samband med fondernas utnyttjande. Det vore dock av vikt

att samarbetet mellan företagen och myndigheterna bleve så litet formbundet

som möjligt.

Kooperativa förbundet anför:

Det i 4 § avsedda samarbetet mellan företag, som ämna taga investeringsfonder

i anspråk, och arbetsmarknadskommissionen bör i allmänhet ske under

frivillighetens form. Det vore säkerligen olyckligt och ägnat att motverka

lagstiftningens syfte, om en sådan ordning utbildade sig att företagen för

sina tilltänkta investeringar allmänt behövde i förväg söka tillstånd av kommissionen.

Denna torde säkerligen i allmänhet lättast nå det angivna syftet

av tillfredsställande samhällelig planering av ifrågavarande med investeringsfonder

finansierade anläggningar genom att med stöd av det nyupprättade

fondregistret på ett smidigt sätt utöva rådgivande verksamhet utan att därvid

störande ingripa i företagens egen planering av tilltänkta arbeten.

Näringslivets skattedelegation anför:

Det ligger i sakens natur, att ju större säkerhet som skapas för att de avsatta

medlen få av vederbörande företag disponeras för ur dess synpunkt

önskvärda investeringar vid en för företaget lämplig tidpunkt, desto större

anslutning till lagstiftningen bör kunna påräknas från företagens sida.

Det synes oss med hänsyn härtill kunna ifrågasättas, huruvida det icke

vore möjligt att överlåta åt företagen att själva bestämma tidpunkten för fondernas

ianspråktagande. På sätt de sakkunniga anfört ha flera storföretag

oberoende av gällande lagstiftning uppgjort eller uppgöra investeringsplaner,

som äro avsedda att genomföras, om rörelsen skulle behöva inskränkas. Såsom

de sakkunniga ock framhålla föreligger i regel på längre sikt icke något

motsatsförhållande mellan de allmänna och de enskilda intressena i fråga

om konjunkturutjämningen. Man synes därför kunna förvänta, att den smidiga

samverkan mellan allmänna och enskilda intressen, de sakkunniga eftersträvat,

i huvudsak skulle vinnas utan att rätten till fondernas ianspråktagande

reglerades genom särskilda tvingande bestämmelser.---

Den grundläggande bestämmelsen rörande fondernas ianspråktagande har

kommit till uttryck i 4 § första stycket i författningsförslaget, enligt vilket

Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, äger besluta,

att investeringsfond inom viss tid och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden

påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål. En

så smidig tillämpning av denna bestämmelse, att den icke verkar hämmande

å företagens villighet att använda sig av lagstiftningen, torde utgöra det första

villkoret för vinnande av den åsyftade konjunkturutjämningen. De sakkunnigas

vägledande uttalanden rörande det samarbete mellan samhällsorganen,

i första hand länsarbetsnämnderna, och företagen, som de sakkunniga förutsätta

skola komma till stånd, är i detta hänseende av största intresse.

De sakkunniga förutsätta, att den ifrågavarande bestämmelsen skall tilllämpas

så smidigt att praktiskt taget varje investeringsfond, som avsatts i

syfte att användas för investeringar med konjunkturutjämnande verkningar,

även skall av vederbörande företag få utnyttjas för avsett ändamål. Genom

en effektiv upplysningsverksamhet, vid vilken näringsorganisationernas medverkan

torde kunna påräknas, rörande den sålunda avsedda tillämpningen

av författningen, bör det vara möjligt att väcka företagens intresse för avsättningar

av ifrågavarande slag i så stor utsträckning att en god konjunkturutjämnande

effekt även genom den föreslagna lagstiftningen ernås, särskilt

om bestämmelserna rörande räntepåföring i sådana fall som avses i 11 §

bleve slopade.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Redareföreningen uttalar en liknande uppfattning i fråga om önskvärdheten

av att företagen ägde frihet att själva bestämma när fondmedlen skola

disponeras. Föreningen anför vidare, att kommerskollegium borde utses såsom

tillsyningsorgan beträffande rederierna, enär arbetsmarknadskommissionen,

som saknade erforderlig kunskap om sjöfartsförhållandena i allmänhet,

icke vore ett lämpligt organ för tillsynen beträffande dessa företag. Kommerskollegium

hade tillgång till fartygsregistret och ägde i övrigt den ingående

kännedom om sjöfartsnäringen, som vore erforderlig för ett tillsyningsoch

kontrollorgan.

Jämväl Sveriges grossistförbund uttalar den uppfattningen, att det borde

överlåtas åt näringsidkarna själva att bestämma, när ianspråktagande av

fondmedel skulle ske. Utan tvivel skulle man genom en sådan anordning erhålla

en smidigare anpassning av systemet till konjunkturväxlingarna, vilket

skulle lända till båtnad för det med lagstiftningen avsedda syftet.

Kommerskollegium understryker vad näringsorganisationerna anfört. För

vinnande av den åsyftade konjunkturutjämningen torde ett så smidigt samarbete

mellan vederbörande kontrollerande myndighet och företagen som

möjligt böra eftersträvas. Av ett enskilt företag gjord ansökan att få taga

fond i anspråk borde — som de sakkunniga förutsatt — icke avslås, om ej

detta påkallades av läget på arbetsmarknaden. Beträffande redareföreningens

förslag, att kommerskollegium skulle utgöra tillsynsmyndighet för rederierna

kunde lämpligheten härav måhända ifrågasättas, då arbetsmarknadskommissionen

hade större erfarenhet av arbetsmarknadsfrågor. Om det med hänsyn

till de speciella förhållanden inom rederinäringen, som kunde böra beaktas

med avseende å tid och sätt för användning av rederiernas investeringsfonder,

skulle anses lämpligast att anförtro dylika avgöranden åt kollegium, ville

ämbetsverket emellertid icke motsätta sig detta.

Statskontoret framhåller, att den löreslagna utsträckningen av statsmyndigheternas

rätt att besluta om investeringsfondernas disposition kunde befaras

verka därhän, att företagen avhölle sig från att göra avsättningar. Med hänsyn

härtill och då ett samordnande av statens och enskildas åtgärder till

mildrande av en depressions verkningar torde kunna åstadkommas även utan

att staten erliölle den formella beslutanderätten rörande fonddispositionen,

kunde ifrågasättas, huruvida icke övervägande skäl finge anses tala för att

den nya lagstiftningen i förevarande avseende utformades på samma sätt som

gällande författningar. Uttrycklig bestämmelse om att beslut angående investeringsfonds

anlitande skulle meddelas efter hörande av kommerskollegium

och fullmäktige i riksbanken borde som hittills vara intagen i förordningen.

Lantbruksstgrelsen anser icke att de föreslagna bestämmelserna vore ägnade

att främja den avsättning till investeringsfonder, som i sista hand vore

avgörande för huruvida lagstiftningen finge någon betydelse eller ej. I

varje fall skulle den press på företaget, som enligt förslaget skulle utövas

av vederbörande kommun och näringsorganisation, motverka syftet ur allmän

synpunkt, varför 4 § sista stycket i den föreslagna förordningen borde

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

helt utgå. Vederbörande kommun och organisation torde nämligen ha möjlighet

att ändock göra sina synpunkter kända hos arbetsmarknadskommissionen.

Vid tillämpningen torde därjämte stadgandet i nämnda paragraf om

samråd mellan arbetsmarknadskommissionen och skattskyldig, som gjort

fondavsättning, för planläggning av fondens ianspråktagande böra tillmätas

den största betydelse. Fördelarna för den skattskyldige av avsättning till

investeringsfond syntes nämligen vara så relativt små, alt det för flertalet

företagare torde förefalla mera tilltalande att låta i vanlig ordning beskatta

den uppkomna årsvinsten för att sedan utan utomstående organs kontroll

kunna disponera företagets medel.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter, om det icke borde meddelas en

bestämmelse om vilken myndighet som skulle avgöra hur förfaras skulle med

fond då väsentliga förändringar skett i fråga om vederbörande företags verksamhet

och organisation (överlåtelse av rörelse, ändrad verksamhetsort in. in.)

och alltså de förutsättningar, som legat till grund för avsättningens medgivande,

ej längre förelåge.

Kammarrätten anmärker, att förslaget innebure, att arbetsmarknadskommissionen

finge att fatta beslut, vilkas rättsverkningar bleve av avsevärd betydelse

för den skattskyldige, samt anför vidare:

Sålunda skulle bland annat kunna föreskrivas, att investeringsfond måste

vid visst tillfälle tagas i anspråk för sitt ändamål vid äventyr, att kommissionen

eljest kunde förordna, att fondmedlen skulle tagas till omedelbar beskattning

(4 § jämförd med 9 § i den föreslagna förordningen). De sakkunniga

utgå ifrån att ett gott samarbete mellan kommissionen och de skattskyldiga

bör kunna komma till stånd. Kammarrätten vill dock framhålla, att

det ingalunda synes uteslutet med meningsskiljaktigheter i fråga om den rätta

tiden för påbörjandet av en investering. I detta läge uppkommer frågan,

vilka rättsmedel som stå den skattskyldige till buds gentemot arbetsmarknadskommissionens

beslut. Den föreslagna förordningen innehåller icke några

bestämmelser om rätt att över kommissionens beslut anföra besvär. Av 27 § i

den för kommissionen gällande instruktionen (SFS nr 326/1940) framgår

emellertid, att över kommissionens beslut må, där ej genom särskild författning

är annorlunda stadgat, klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär,

dock att beslut av kommissionen skall lända till efterrättelse utan hinder av

förd klagan, där ej annat föreskrives i beslutet eller av Kungl. Maj:t. Kammarrätten

ifrågasätter, om icke i den föreslagna förordningen genom uttryckligt

stadgande bör angivas, hur besvärsrätten skall i förevarande avseende

regleras. Kammarrätten vill därvid särskilt fästa uppmärksamheten på frågan

om lämpligheten av att nyssnämnda bestämmelse i instruktionen därom, att

kommissionens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan,

skall äga tillämpning å beslut, som kommissionen fattat jämlikt 9 § i

den föreslagna förordningen.

Liknande anmärkningar framställas av länsstyrelsen i Kopparbergs län,

som även anser, att bestämmelsen i 4 § att vederbörande kommun skulle

äga påyrka ianspråktagande av investeringsfond borde kunna utgå. Föreskrift

om på vad sätt kommunen skulle erhålla kännedom om fondens existens

saknades och vederbörande länsarbetsnämnder och därmed arbetsmarknadskommissionen

torde äga sådan kännedom om arbetstillgången å respektive

orter att kommissionen kunde tillvarataga kommunernas intressen.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 86.

123

Länsstyrelsen i Västmanlands län slutligen framhåller, att den i 14 § omförmälda

uppgiften borde innehålla försäkran om att samtliga under vederbörande

år inträffade förändringar i investeringsfond blivit redovisade i uppgiften.

Det kunde även ifrågasättas, att någon påföljd borde stadgas för underlåtenhet

att avlämna dylik uppgift.

För att syftet med lagstiftningen om investeringsfonder skall bliva på bästa Departementsätt

tillgodosett synes det nödvändigt att från det allmännas sida övas till- chefen
syn

över användningen av avsatta medel. Tillsynen bör därvid icke gå längre

än som är erforderligt men å andra sidan göras så omfattande, att det avsedda

resultatet nås.

De föreslagna anordningarna för åstadkommande av tillsyn över fondernas

användning synas ur nämnda synpunkter vara i stort sett väl avvägda.

Det torde sålunda vara tillräckligt att arbetsmarknadskommissionen sätter in

sin övervakande och planläggande verksamhet först sedan avsättningarna

gjorts, under det att prövningen huruvida förutsättningarna för rätt till avsättning

föreligga som hittills överlämnas åt beskattningsnämndema.

Beträffande detaljerna i de föreslagna bestämmelserna om tillsynen får jag

anföra följande.

Mot förslaget att arbetsmarknadskommissionen skall närmast under Kungl.

Maj:t anförtros uppgiften att vara tillsyningsmyndighet har endast anmärkts

-— av redareföreningen — att kommerskollegium borde vara tillsyningsorgan

beträffande rederierna. Kommerskollegium synes emellertid icke vara övertygat

om lämpligheten av en sådan anordning. Enligt min mening är arbetsmarknadskommissionen

bäst lämpad att handhava övervakningen även i vad

angår rederierna. Givetvis bör arbetsmarknadskommissionen därvid samråda

med kommerskollegium, då så befinnes erforderligt eller lämpligt.

Beträffande planläggningen av fondmedlens användning och tillsynen över

medlen, innan de tagas i anspråk för sitt ändamål, kan jag instämma i vad

de sakkunniga anfört. I första hand synes planläggningen böra ankomma på

den skattskyldige själv och det övervakande organet inskränka sig till rådgivande

verksamhet.- Att i författningen införa ett uttryckligt åläggande för

den skattskyldige att verkställa dylik planläggning synes emellertid knappast

nödvändigt.

Vad angår föreskriften att investeringsfond icke får tagas i anspråk förrän

Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj ds bestämmande arbetsmarknadskommissionen

meddelat beslut att så skall eller må ske, ha vissa av näringslivets

representanter framhållit, att det borde överlåtas åt näringsidkarna själva att

bestämma när ianspråktagande av fondmedel skulle ske. I anledning härav

vill jag framhålla, att även enligt min mening bestämmanderätten över fondmedlens

användning bör i möjligaste mån tillkomma den skattskyldige själv,

men alt syftet med lagstiftningen å andra sidan skulle äventyras om icke det

allmänna hade möjligheter att påverka den skattskyldige i syfte alt framtvinga

användning av medlen då så med hänsyn till konjunkturförhållandena

befunnes påkallat. Emellertid synes det föreligga all anledning antaga,

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

att ett i huvudsak friktionsfritt samarbete skall kunna åvägabringas mellan

vederbörande tillsyningsorgan och den skattskyldige.

Om investeringsfond icke tagits i anspråk i enlighet med härom meddelat

beslut äger arbetsmarknadskommissionen enligt de sakkunnigas förslag föreskriva,

att fondavsättning skall återföras till beskattning. Ett sådant beslut

kan jämlikt 27 § instruktionen för arbetsmarknadskommissionen överklagas

hos Kungl. Maj :t i socialdepartementet men länder till efterrättelse utan hinder

av förd klagan, där ej annat föreskrives i beslutet eller av Kungl. Maj:t.

Kammarrätten har ifrågasatt lämpligheten av sistnämnda bestämmelse. Vidare

har kammarrätten ifrågasatt, om icke i förordningen om investeringsfonder

borde meddelas bestämmelser angående besvärsrätten.

Vad först angår förslaget att särskild föreskrift skall kunna meddelas om

fondmedels återförande till beskattning, därest de icke tagits i anspråk i enlighet

med meddelat beslut, skulle kunna ifrågasättas om en dylik bestämmelse

överhuvud taget är erforderlig. Ha fondmedel icke tagits i anspråk enligt

därom meddelat beslut, bör nämligen påföljden regelmässigt bli att medlen

beskattas. Å andra sidan kan en dylik påföljd te sig opåkallad i vissa fall,

då investeringsföretaget genomförts men den skattskyldige därvid åsidosatt

ett vid tillståndet fogat villkor. Med hänsyn härtill anser jag mig böra biträda

de sakkunnigas förslag, att medlens återförande till beskattning i dessa fall

skall vara beroende på arbetsmarknadskommissionens beslut.

Vad angår besvär över arbetsmarknadskommissionens beslut synes det

lämpligt att bestämmelser härom meddelas i den föreslagna förordningen.

Klagan torde böra föras hos Kungl. Maj:t i finansdepartementet. Föreskrift

att kommissionens beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd

klagan torde icke böra meddelas.

Utöver de nu behandlade erinringarna förekomma i remissyttrandena endast

anmärkningar av mindre betydelse. Ingen av dem anser jag vara av beskaffenhet

att böra föranleda ändring i de föreslagna bestämmelserna. Vad

särskilt angår länsstyrelsens i Västmanlands län påpekande att den i 14 § i

de sakkunnigas författningsförslag omförmälda uppgiften borde innehålla

försäkran om att under beskattningsåret inträffade förändringar i investeringsfond

blivit vederbörligen redovisade, vill jag framhålla att denna uppgift

torde vara att anse som bilaga till den deklaration, varvid den fogas, och sålunda

innefattas i den sanningsförsäkran, som tecknas å deklarationen.

Fondavsättningars återförande till beskattning.

Enligt gällande regler blir skatteförmånen definitiv, om investeringsfonden

användes på avsett sätt. Brister denna förutsättning, omräknas taxeringen för

det år, då avdrag för avsättningen medgivits. De ytterligare skatter, som härvid

skola utgå, påföras den skattskyldige jämte ränta å dessa skattebelopp genom

s. k. efterbeskattning. Sådan beskattning göres utan dröjsmål, om fonden

tagits i anspråk på felaktigt sätt eller företaget likviderat, och räntan

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

125

beräknas då efter 3 procent om året. I annat fall verkställes ifrågavarande

beskattningsåtgärd vid sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen

beviljats, dock att beträffande under åren 1938 och 1939 verkställda

fondavsättningar sådan efterbeskattning skall påföras 1947. Ränteberäkningen

sker härvid efter 2 procent om året, om den föreskrivna tidsperioden

gått till ända utan att fond fått tagas i anspråk, och eljest efter 3 procent.

Enligt de sakkunnigas förslag skola fondmedel återföras till beskattning

under i stort sett samma förutsättningar som enligt gällande lagstiftning. Återföringen

skall emellertid icke ske genom efterbeskattning för det år, varunder

avdrag för avsättningen beviljats, utan genom upptagande av vederbörligt belopp

som skattepliktig intäkt vid löpande taxering så snart det konstaterats

att förutsättningarna för återförande till beskattning äro förhanden. Härvid

är dock kvittning mot eventuellt föreliggande förlust eller ej utnyttjat procentavdrag

förhindrad därigenom att nettointäkten respektive den till kommunal

inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla, varom fråga

är, ej må upptagas lägre än det till beskattning återförda beloppet jämte

ränta. Beträffande beräkning av ränta överensstämmer förslaget med nu gällande

bestämmelser utom såtillvida att ränta för skattskyldig, som trätt i

likvidation, skall beräknas efter 2 procent i stället för som nu efter 3 procent.

De sakkunniga ha i detta sammanhang först berört frågan om beräkning

av ränta på till beskattning återförda medel. De ha härvid framhållit,

att spörsmålet, huruvida ränta skulle uttagas, vore tveksamt, samt

vidare anfört:

Detta problem ter sig olika, om beskattning sker vid fristens slut utan att

fonden fått tagas i anspråk, eller om beskattning sker i följd av att fonden

ej nyttjats enligt givna föreskrifter.

Beträffande det förstnämnda fallet kunna enligt de sakkunnigas mening

goda skäl åberopas såväl för som mot ränta. Det kan sålunda å ena sidan med

fog göras gällande, att den skattskyldige i detta fall gjort en vinst genom att

disponera det icke skattebelagda beloppet under en följd av år. Å andra sidan

har den skattskyldige genom sin avsättning under fristen lämnat ett bidrag

till konjunkturutjämningen, som skulle varit av värde om depression inträffat

av sådan art att fonden behövt tagas i anspråk. För övrigt torde blotta

existensen av avsättning hava varit av betydelse under perioden, då härigenom

en viss garanti mot arbetslöshet erhållits. För en eftergift av ränteanspråket

skulle därjämte kunna åberopas, att de skattskyldigas benägenhet

för fondavsättningar torde öka om ränteförpliktelsen bortfölle.

Man kan emellertid i detta sammanhang icke bortse från att en på detta

sätt utformad frihet från ränta skulle i undantagsfall kunna utnyttjas på ett

obehörigt sätt av vissa skattskyldiga. Då de sakkunniga avvisat tanken på att

arbetsmarknadskommissionen genom en förhandsgranskning av varje särskild

avsättning skall söka utmönstra ur konjunkturutjämningssynpunkt måhända

betydelselösa avsättningar, är det icke helt uteslutet att avsättning till fond

kan komma att ske utan alt konjunkturintresset gagnas. Bleve så fallet, komme

troligen sådan fond alt ej tagas i anspråk under perioden och den skattskyldige

erhölle då eu opåkallad skattekredit. Med beaktande härav och för

att sålunda förhindra spekulation av antydd art, synes det riktigast att bibehålla

den nuvarande lagstiftningens ståndpunkt all ränta skall utgå.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Mcij:ts proposition nr 86.

För den företagare, som i lojalt syfte gör avsättningar, torde denna ståndpunkt

icke vara till nämnvärt men, då man torde kunna räkna med att denne

under fristen eller dess eventuella förlängning beredes tillfälle att taga

fonden i anspråk, varigenom ränteanspråket försvinner. Att ränta i särskilda

undantagsfall kan komma att uttagas torde vid nu angivna förhållanden icke

behöva i nämnvärd grad verka hämmande på de lojala företagarnas villighet

att avsätta till investeringsfonder.

Beträffande räntesatsen ha de sakkunniga vidare anfört:

Vad härefter angår den räntesats, som för nu ifrågakommet fall (fristen

har gått till ända utan att fonden fått tagas i anspråk) bör gälla, torde till

att börja med få övervägas, huruvida räntan skall göras fast eller växla med

det allmänna ränteläget. Då även om vissa skäl kunna åberopas för rörlig

ränta, denna skulle för företagarna innebära ett osäkerhetsmoment, som kunde

göra dem mindre benägna till fondavsättningar, och då vidare taxeringsarbetet

skulle kompliceras, om man måste räkna med olika räntesatser för

olika perioder, hava de sakkunniga ansett övervägande skäl tala för ett bibehållande

av fast ränta.

Beträffande räntans höjd vilja de sakkunniga till en början erinra om att

den ränta, som nu tillämpas, då fristen för fondavsättningen tilländagår utan

att tillstånd till ianspråktagande lämnats, är 2 procent. Vid bedömandet av

räntans storlek bör ihågkommas, att den tills vidare skattefria fondavsättningen

i den skattskyldiges hand lämnat avkastning. Denna avkastning har

emellertid varit föremål för inkomstbeskattning, vilket medfört att det kapital,

som den skattskyldige fått behålla, icke vuxit med hela denna avkastning.

Eftersom man genom räntepåföringen bör eftersträva, att den skattskyldige

i föreliggande fall skall sättas i samma ekonomiska läge, som om

han icke gjort avsättning till investeringsfond, synes det därför motiverat att

här räkna med en lägre räntesats än den, till vilken fondmedlen kunna förräntas.

Om man exempelvis utginge ifrån att investeringsfondens medel kunnat

förräntas efter 3 procent — utan hänsyn till skatterna — skulle---för
räntningen

efter skatternas betalning bliva 1,836 procent. Om man vidare utginge

från att investeringsfondens medel årligen växte med ränta på ränta

under det att liksom hittills enkel ränteberäkning skulle äga rum i samband

med° fondens återförande till beskattning, finge räntesatsen sättas något högre

vid återföring efter längre tid än ett år. Skedde återföringen efter 10 år, skulle

sålunda den årliga räntan under angivna förutsättningar få sättas till 1,995

procent och efter 15 år till 2,09 procent.1

Att vid ifrågavarande beskattning tillämpa annan än enkel ränteberäkning

lärer icke böra komma i fråga.

Det möter självfallet svårigheter att riktigt bedöma den avkastning, som

ett företag kan skaffa sig å avsatta medel. Någon undersökning av huru

fondmedlen hitintills placerats hava de sakkunniga ej verkställt. Placerades

medlen i långfristiga obligationer, torde en avkastning av knappt 3 procent

erhållas. Det förefaller osannolikt, att företagare skulle i någon större utsträckning

vilja placera medlen på detta sätt. Skulle medlen placeras i banktillgodohavanden,

erhålles lägre förräntning. Sålunda utgör affärsbankernas

inlåningsränta för närvarande å kapitalräkning med 4 månaders uppsäg
1

Enligt formeln

där K är det förräntade fondkapitalet, n det’ antal år under vilket kapitalet1 förräntas och r

den sökta räntesatsen.

K x 0,612 x l,01836n = K x 1,01836” -

K x 0,388 x (

1 + n x

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

127

ning 2 procent intill ett belopp på 300 000 kronor och på uppsägningsräkning

med 45 dagars uppsägning V2 procent. En placering i sparbank skulle

i allmänhet giva 2 V2 procent. Fondmedlen torde emellertid icke kunna betraktas

såsom lämpliga sparbanksinsättningar och även insättningsmaximum

torde hindra dylika insättningar, i varje fall av större storleksordning. I

allmänhet torde de företag, som så kunna komma att, i den utsträckning

så är möjligt, använda medlen till reglering av sina skulder. Även ett nyttiggörande

på annat sätt i rörelsen torde i den utsträckning så lämpligen

kan ske komma att eftersträvas. Den avkastning, som företaget på dessa

vägar kan erhålla, är emellertid svår att på förhand bedöma.

Med beaktande av de nu och tidigare vid bedömandet av om ränta överhuvud

taget borde utgå framhållna synpunkterna hava de sakkunniga stannat

för att det i varje fall icke med nuvarande ränteläge finnes tillräckliga

skäl att frångå den i gällande lagstiftning stadgade räntan om 2 procent.

Skulle det nuvarande ränteläget komma att undergå en mera väsentlig

förändring, som kan beräknas bliva långvarig, kan det finnas skäl upptaga

frågan till förnyat övervägande för avsättningar, som därefter göras.

Det problem, som här behandlats, har vissa drag gemensamma med frågan

om ränteberäkning i beskattningshänseende av dolda reserver i varulager.

Utan att närmare ingå på denna senare fråga, hålla de sakkunniga före, att

de överväganden, som kunna komma att göras i fråga om ränteberäkning för

sådana reserver, även kunna komma att få betydelse för det nu avhandlade

ränteproblemet.

Angivna ränta om 2 procent torde skäligen böra tillämpas även på företag

som träder i likvidation före tidsfristens utgång.

Vad härefter angår räntefrågan för det fall att den skattskyldige underlåtit

att taga fond i anspråk i enlighet med vad de statliga myndigheterna

påfordrat eller utan medgivande tagit fond i anspråk för annat ändamål

än det, för vilket avsättning skett, torde denna fråga få bedömas från andra

utgångspunkter. Företagaren har för dylika fall underlåtit att fullgöra den

motprestation, som samhället haft rätt att fordra, och därmed även handlat

i strid mot lagstiftningens syfte. Vid sådant förhållande och för att samhället

skall kunna räkna med att tillfredsställande effekt uppnås med lagstiftningen,

bör en sådan företagare drabbas av en högre ränta. Då förhållandena

kunna efter fondavsättningen så förändras, att företaget kan, utan att självt

önska frångå investeringens genomförande, se sig nödsakat använda fonden

för andra ändamål, torde denna ränta dock icke böra sättas alltför hög.

Den nn utgående räntan om 3 procent torde därför vid nuvarande ränteläge

vara lämplig för nu omförmälda fall.

De sakkunniga ha härefter övergått till frågan om ordningen för investeringsfonds

återförande till beskattning och härom

anfört:

Den i nuvarande lagstiftning föreskrivna särskilda beskattningsformen har

hittills kommit till användning i ett fåtal fall — ett förhållande som dock

bör sammanställas därmed att fristen för fondmedlens ianspråktagande ännu

icke utlöpt. Man torde kunna räkna med, att en motsvarande beskattning i

eu kommande lagstiftning endast sällan skall behöva tillgripas. Även om

så blir fallet, vilket man dock icke med säkerhet nu kan bedöma, utgör

»efterbeskattningen» enligt nuvarande grunder ett ohanterligt förfarande,

som måste tynga taxeringsarbetet, bland annat därför att beskattningsnämnderna

skola infordra uppgifter om de utskykler, som genom efterbeskattning

skola uttagas inom de olika kommuner, municipalsamhällen, pastorat o. d.,

vilka beröras av åtgärden.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

För att undgå dessa svårigheter föreslå de sakkunniga att den strikta

efterbeskattningen utbytes mot en anordning, som innebär, att fonden tages

till beskattning för det beskattningsår, då den återföres eller då den genom

lagstiftningen stadgade tidsfristen tilländalupit, och att räntan på de efterbeskattade

utskylderna utbytes mot räntepåföring beträffande det återförda

beloppet.

Mot denna förenkling torde icke kunna riktas någon erinran under förutsättning

att man endast har att röra sig med en proportionell inkomstbeskattning

med år efter år oförändrade skattesatser. Skatten blir då i huvudsak

densamma, oavsett om man förfar på det ena eller det andra sättet.

I den mån skattesatserna variera från år till år, blir resultatet att den skattskyldige

genom det summariska förfarandet gör en skattevinst vid fallande

och en förlust vid stigande skattesatser allt i förhållande till resultatet enligt

det strikta efterbeskattningsförfarandet. Men den skattskyldige kan i

allmänhet icke veta på vad sätt uttaxeringen kommer att växla. Skatten

kan mycket väl vara lika hård eller hårdare, då avsättningen skall återföras

till beskattning, som då avsättningen gjordes. Man torde därför icke behöva

befara spekulationer i fallande skattesatser. Man bör för övrigt i detta sammanhang

hålla i minnet, att det väsentliga syftemålet med lagstiftningen är,

att investeringar skola planläggas under högkonjunkturer och bringas till

utförande under lågkonjunkturer, då skatteunderlaget regelmässigt är lägre

och i varje fall den kommunala skattetungan icke sällan är hårdare.

Det förenklade efterbeskattningsförfarandet skulle emellertid kunna föranleda

till den erinringen, att om motverkande föreskrifter ej infördes, det öppnade

en möjlighet för de skattskyldiga att taga investeringsfond i anspråk

under förlustår och sålunda kunna kvitta vinst mot förlust. Investeringsfonderna

skulle härigenom få blandad karaktär. De skulle bliva fonder icke endast

för konjunkturutjämning utan även för sådan kvittning.

Ur konjunkturutjämningssynpunkt kunde en sådan sammankoppling av

två element måhända tillstyrkas, om man kunde räkna med att företagens

villighet att göra avsättningar till investeringsfond genom ifrågavarande anordning

skulle ökas så att den skatteförlust, som uppstode genom ett kvittningsmedgivande,

uppvägdes av den allmännytta som vunnes genom att sådant

medgivande medförde ökat antal slutligen fullföljda investeringsföretag

och härigenom ökad konjunkturutjämning.

Då emellertid frågan om kvittning av vinstår mot förlustår är ett skatteproblem

av central karaktär, som torde ligga utanför de sakkunnigas uppdrag,

hava de sakkunniga stannat vid att det förenklade efterbeskattningssystemet

icke må utnyttjas till sådan kvittning. I författningsförslaget har

detta kommit till uttryck genom en föreskrift, att nettointäkten för det beskattningsår,

för vilket avsättning till investeringsfond återföres till beskattning,

icke må upptagas lägre än det återförda beloppet jämte ränta.

De sakkunniga ha ock tagit under övervägande, huruvida de beträffande

kommunalbeskattningen gällande bestämmelserna rörande garantibeskattning

nödvändiggöra ytterligare en föreskrift, liknande den som i nästföregående

stycke föreslagits. Garantibeskattningen utgör en kombination av fastighetsskatt

och inkomstskatt. Sålunda erlägges för annan fastighet än jordbruksfastighet

fastighetsskatt med fem skatteören för varje etthundra kronor av

fastighetens taxeringsvärde. Vid beräkningen av den kommunalskattepliktiga

inkomsten av den förvärvskälla, vari fastigheten användes, tillgodoföres den

skattskyldige ett mot fastighetsskatten svarande avdrag, vilket sålunda, såvitt

annan fastighet angår, utgör 5 procent av fastighetens taxeringsvärde.

Detta s. k. procentavdrag innebär, att om inkomsten av förvärvskällan rörelse

uppgår till eller överstiger 5 procent av taxeringsvärdet å den skattskyldi
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

129

ges i rörelsen använda fastigheter, fastighetsskatten icke föranleder någon

merbelastning för den skattskyldige. Procentavdraget blir i ett dylikt fall till

fullo utnyttjat. Men om förlust uppstått å förvärvskällan eller inkomsten därav

understigit nämnda procentsats, så att procentavdraget icke alls eller allenast

delvis kunnat utnyttjas, innebär fastighetsskatten en merbelastning för

den skattskyldige. Om inkomsten under det beskattningsår, för vilket avsättning

till investeringsfond återföres till beskattning, understiger procentavdra^

get, skulle den skattskyldige, för den händelse särskilda bestämmelser som

reglerade ett dylikt fall icke infördes, undgå denna merbelastning genom att

få tillgodoräkna sig procentavdraget från den med avsättningen ökade inkomsten.

Den återförda avsättningen bleve icke taxerad till kommunal inkomstskatt

i den mån den konsumerades av procentavdraget. Även om vissa

skäl kunna anföras för en dylik utjämning av procentavdragen mellan olika

beskattningsår, ha de sakkunniga ansett att avsättningen i sin helhet bör

upptagas till beskattning jämväl till kommunal inkomstskatt och därför föreslagit

en bestämmelse, att då avsättning till investeringsfond återföres till beskattning,

den enligt kommunalskattelagen uppskattade inkomsten av ifrågavarande

förvärvskälla icke må upptagas till lägre belopp än den återförda

avsättningen.

Vid remissbehandlingen ha vissa representanter för näringslivet samt en

länsstyrelse framställt erinringar mot förslaget, att ränta å till beskattning

återförda fondmedel alltid skall utgå.

Sålunda framhåller näringslivets skcittedelegation, att de sakkunnigas skäl

för räntepåföringen, då den föreskrivna tidsfristen utgått utan att fondmedel

fått disponeras, endast vore att avhålla skattskyldiga från att på obehörigt

sätt utnyttja avsättningsrätten för att få uppskov med beskattningen, samt

anför vidare:

Att de skattskyldigas benägenhet för fondavsättningar i konjunkturutjämnande

syfte skulle öka, om ränteförpliktelsen bortfölle, är påtagligt och

vitsordas även av de sakkunniga. Bestämmelsens hämmande inverkan å villigheten

att verkställa fondavsättningar måste tyvärr befaras bliva väsentligt

större än den jämförelsevis ringa risken för beskattning och därmed förbunden

räntepåföring jämlikt ovannämnda författningsrum i och för sig måhända

borde föranleda. Bestämmelsen om ränta efter 2 procent om året innebär,

att företaget genom fondavsättningen ikläder sig en förpliktelse att under

vissa förutsättningar efter en tidrymd av 10 år erlägga skatt, icke blott

för det avsatta beloppet utan ock för en i räkenskaperna obefintlig inkomst

av 20 procent å avsättningen. Denna skatteplikt inträder, trots att någon

företaget åliggande skyldighet icke åsidosatts. Även om företagsledaren personligen

är övertygad om att de facto föga risk för en dylik beskattning

föreligger, kan han icke bortse från denna förpliktelse.---—

Det vore beklagligt, om den konjunkturutjämnande effekten av lagstiftningen

skulle äventyras genom eu dylik bestämmelse av prohibitiv art. Även

om det på sätt de sakkunniga anfört icke skulle vara helt uteslutet alt avsättningdill

investeringsfond någon gång kunde komma att ske utan att konjunkturintresset

gagnades och i undantagsfall en opåkallad skaltekredit därigenom

erhölles, för den händelse ifrågavarande räntepåföring slopades, äger

dock tillsynsmyndigheten möjlighet att förhindra tilläventyrs uppkommande

missbruk i berörda hänseende genom alt föreskriva alt viss fond skall tagas

i anspråk och om så icke sker, all den jämlikt It) § tillika med där föreskriven

högre ränta skall tagas till beskattning. För övrigt torde enbart den om
Bihang

till riksdaqens protokoll 19t7. 1 sam!. Nr SO. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

ständigheten, att en skattskyldig, som verkställt avsättning till investeringsfond

enligt den föreslagna lagstiftningen, har att räkna med att tillsynsmyndigheten

kommer att begära upplysning om det ändamål för vilket fonden är

avsett, att medföra de prohibitiva verkningar, som med ifrågavarande räntebestämmelse

åsyftas. Med den utformning, den föreslagna lagstiftningen erhållit,

ha de skäl, som föranlett införande av motsvarande bestämmelse i

gällande förordning, sålunda i huvudsak bortfallit. Hellre än att genom räntebestämmelsen

i 11 § minska den konjunkturutjämnande effekten vore det

enligt vår mening välbetänkt att, åtminstone tills vidare och intill dess erfarenhet

vunnits om lagstiftningens praktiska tillämpning, åtnöjas med de

prohibitiva bestämmelser i berörda avseende, lagstiftningen i övrigt inrymmer.

Vi förstå väl de synpunkter, som varit vägledande vid de sakkunnigas

ståndpunkttagande till förevarande fråga, men hava ansett oss icke böra underlåta

att framhålla, att enligt vår mening en bättre konjunkturutjämnande

effekt av lagstiftningen skulle vinnas, om den i 11 § föreslagna bestämmelsen

rörande räntepåföring utginge.

Sveriges grossistförbund framhåller, att bestämmelserna om ränteberäkning

vore ägnade att i hög grad minska näringslivets intresse för att avsätta

medel till investeringsfonder. Särskilt i de fall där en lång tid förflöte mellan

den tidpunkt, då avdraget för avsättning skedde och beloppet taxerades,

måste räntepåföringen komma att verka mycket betungande. Då räntepåföringen

ur statsfinansiell synpunkt måste sakna så gott som varje betydelse,

syntes starka skäl tala för att ränta icke beräknades.

Kooperativa förbundet anför:

Mot den i 11 § ifrågasatta beskattningen av beräknad ränta, då fondavsättning

återföres till beskattning därför att fonderna ej fått tagas i anspråk

före tioårsperiodens slut, önskar styrelsen rikta en gensaga. Visserligen kan

det tänkas att rätten till skattefri fondering skulle kunna missbrukas, men

dylika fall torde bli ytterligt sällsynta och kunna säkerligen effektivt motverkas

av tillsyningsmyndigheten. Däremot skulle ränteplikten i alla de fall,

då fondavsättning skett i lojalt syfte, av de skattskyldiga uppfattas som en

orättvisa och därför vara ägnad att motverka lagstiftningens ändamål. Motsvarande

bestämmelser gäller i den hittillsvarande förordningen och har utan

tvivel bidragit till att fondavsättningar skett relativt sparsamt. Det vore därför

önskvärt att ifrågavarande stadgande nu finge utgå.

Sveriges köpmannaförbund anser att vid beskattning av fondavsättning

hänsyn bör tagas till om avsättningen kunnat utnyttjas till avdrag eller ej.

Därest den skattskyldige icke kunnat utnyttja gjord avsättning vid den kommunala

taxeringen på grund av procentavdrag, innebure förslaget om ränteberäkning

en uppenbar orättvisa.

Skånes handelskammare, som utgår från att även den föreslagna lagstiftningen

vore att betrakta som ett försök, framhåller att, ehuru frågan om

ränta borde påföras den skattskyldige även då denne saknat tillfälle att

inom stadgad frist utnyttja avsättningen kunde ställas under diskussion,

handelskammaren dock med hänsyn till lagstiftningens försökskaraktär ej

ansett sig för närvarande böra påkalla längre gående lättnader än vad i förslaget

förordats.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

131

Kommerskollegium ifrågasätter, huruvida icke bestämmelsen om räntepåföring,

då fondmedel ej fått tagas i anspråk, skulle kunna utgå ur förslaget,

enär en dylik åtgärd troligen skulle vara ägnad att öka företagarnas

villighet att göra avsättningar till investeringsfonder.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det hårt, att den skattskyldige skulle

få vidkännas ränteutgift för sådana till beskattning återförda medel, vilka

han icke varit i tillfälle taga i anspråk för det ändamål som med avsättningen

ursprungligen åsyftats. Som en uppenbar orättvisa skulle ett dylikt stadgande

framstå för den händelse skattesatserna vid tiden för beskattningen överstege

de vid avsättningen gällande. Det kunde ifrågasättas om icke förslaget

i denna del borde mildras.

Några länsstyrelser ha särskilt berört frågan om ordning en för investeringsfonds

återförande till beskattning.

Länsstyrelsen i Östergötlands lön anför härom:

Då enligt vad de sakkunniga anfört risken för efterbeskattning samt ovissheten

om tidpunkten då fonderna få tagas i anspråk medfört en jämförelsevis

ringa tillämpning av hittills gällande föreskrifter, synes det vara av betydelse

att enligt den nya lagstiftningen ovisshetsmomenten i görligaste mån

minskas. Sådana komma dock alltid att kvarstå om taxering skall ske för

återföringsåret som beskattningsår men torde vidlåda varje system som syftar

till vinstutjämning. Endast en beskattning å avsättningsåret lärer effektivt

undanröja företagens ovisshet om skattebeloppets storlek och är jämväl

ägnad att förhindra spekulation i fallande skattesatser genom frivillig återföring.

De påtalade olägenheterna med det föreslagna systemet synas alltså i

viss mån ofrånkomliga.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, om icke utöver den föreslagna

föreskriften i syfte att förhindra kvittning av vinst mot förlust den ytterligare

begränsningen borde uppställas, att det föreslagna efterbeskattningssystemet

icke finge utnyttjas för att täcka underskott i annan förvärvskälla

eller för att täcka övriga, som allmänna avdrag upptagna poster.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser den föreslagna metoden för återföring

av fondavsättning till beskattning vara att föredraga framför nuvarande

system men framställer samma anmärkning som länsstyrelsen i Gotlands

län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller däremot, att skattskyldig

enligt förslaget kunde komma att drabbas av hårdare beskattning än om

eftertaxering skett i vanlig ordning, vilket vore oskäligt då återföring till beskattning

berodde därpå att fondmedel ej fått av den skattskyldige tagas i

anspråk under den därför stadgade tiden. En sådan bestämmelse kunde även

befaras menligt påverka anslutningen till lagstiftningen, i synnerhet beträffande

sådana skattskyldiga som vid beräkning av den kommunalskattepliktiga

inkomsten av rörelsen regelmässigt icke alls eller endast delvis kunde

utnyttja procentavdraget. Det vore därför önskvärt att, då fondis återförande

till beskattning skedde av berörda anledning, bestämmelsen uppmjukades

till förmån för sistnämnda skattskyldiga.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Departements
chefen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anmärker, att om procentavdraget vid avsättningen

icke kunnat helt utnyttjas, återföringen icke borde omfatta den

del av fondavsättningen, som motsvarade icke utnyttjat procentavdrag.

Länsstyrelsen i Örebro län anför:

Bestämmelserna i 9 § torde avse endast det fall, att investeringsfond trots

att den enligt Kungl. Maj ds påbud skolat tagas i anspråk, likväl icke tagits i

anspråk. Däremot torde bestämmelserna i denna paragraf icke kunna tilllämpas

i det fall att investeringsfond må hava tagits i anspråk men likväl

icke tagits i anspråk. Det torde vara de sakkunnigas avsikt att investeringsfond

i så fall får kvarstå till dess tioårsperioden förflutit eller ovillkorligt beslut

lämnas av Kungl. Maj:t. I annat fall torde distinktionen mellan »skall»

och »må» tagas i anspråk (4 §) bliva meningslös. Detta fall regleras emellertid

icke i författningens föreslagna lydelse eftersom 11g endast avser det fall

att investeringsfond icke fått tagas i anspråk.

Liksom enligt gällande lagstiftning skall enligt förslaget vid återföring av

avsatta medel till beskattning det återförda beloppet ökas med därå beräknad

ränta. Denna ränta utgör två procent för år om avsatta medel ej fått

tagas i anspråk under den därför stadgade perioden och eljest tre procent.

Mot bestämmelsen om att ränta skall beräknas då återföring sker av belopp,

som icke fått tagas i anspråk under den därför avsedda tiden, ha

näringslivets representanter gjort invändningar. Jag anser emellertid dessa

icke vara av den beskaffenheten, att de sakkunnigas förslag om ränteberäkningen

bör frångås. Som jag förut framhållit är avsikten med lagstiftningen

om investeringsfonder icke att direkta skattelättnader skola beredas

de skattskyldiga utan endast att en förskjutning i fråga om beskattningsåret

skall kunna ske. I konsekvens härmed bör ränta beräknas även å belopp,

som återföres till beskattning på grund av alt det icke under den stadgade

tiden fått tagas i anspråk. För övrigt torde sådana fall bliva mindre vanliga,

då meningen givetvis är att gjorda avsättningar vid vikande konjunktur skola

få tagas i anspråk i enlighet med förordningens bestämmelser. Det föreslagna

stadgandet om beräkning av ränta synes därför — med hänsyn jämväl till

den relativt låga räntesatsen — icke böra i nämnvärd grad verka avskräckande

på de företag, som ämna göra avsättning till investeringsfond.

Sveriges köpmannaförbund har gjort gällande, att hänsyn vid ränteberäkningen

borde tagas till om den skattskyldige icke kunnat utnyttja avsättningen

till avdrag vid den kommunala taxeringen på grund av honom tillkommande

procentavdrag. Att för dessa förmodligen sällsynta fall belasta

lagstiftningen med särskilda bestämmelser, som skulle komplicera dess tilllämpning,

anser jag emellertid icke lämpligt. Av olika skäl anser jag det icke

heller kunna komma i fråga att, som länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagit,

meddela speciella bestämmelser med avseende å det fall att skattesatserna

vid tiden för beskattningen överstiga de vid avsättningen gällande.

Vad angår ordningen för investeringsfonds återförande till beskattning anser

jag mig böra biträda de sakkunnigas förslag att övergå från metoden

med efterbeskattning för det år, då avdrag för avsättningen erhållits, till ett

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80.

133

förfarande enligt vilket återfört belopp upptages som intäkt vid löpande taxering

när beloppet återföres till beskattning. Denna ändring synes vara ägnad

att förenkla tillämpningen av lagstiftningen, och några nämnvärda olägenheter

därav torde — såsom förslaget i övrigt utformats — icke vara att befara.

Beträffande den i samband härmed föreslagna bestämmelsen i 10 §, som

avser att hindra kvittning av vinst under goda år mot förlust under dåliga

(respektive mot outnyttjat procentavdrag), vill jag framhålla, att lagstiftningen

om investeringsfonder, såsom redan tidigare anmärkts, i första hand

bör utformas enbart med tanke på konjunkturutjämningssynpunkter. Ett ytterligare

skäl mot att nu konstruera lagstiftningen så att den jämväl skulle

bliva ett medel för utjämning av vinstår mot förlustår är att, enligt vad jag

inhämtat, sistberörda fråga torde komma att i hela sin vidd upptagas till

behandling av 1944 års allmänna skattekommitté. Jag biträder sålunda de

sakkunnigas förslag i denna del.

Två länsstyrelser ha ifrågasatt om icke föreskrifter erfordrades jämväl i

syfte att förhindra att fondmedel användes för att täcka underskott i annan

förvärvskälla än den, i vilken fondavsättningen skett, eller för att täcka

andra allmänna avdrag, vartill den skattskyldige må vara berättigad. Dylika

föreskrifter skulle emellertid komplicera lagstiftningen särskilt beträffande

de fall, då förvärvskällorna vore hänförliga till olika kommuner. Vid

sådant förhållande och då jag icke är övertygad om att något egentligt behov

föreligger av de ifrågasatta föreskrifterna, anser jag mig icke nu böra

framlägga förslag därom.

I överensstämmelse med den ståndpunkt jag sålunda intagit till nyssberörda

spörsmål anser jag mig icke kunna förorda det av ett par länsstyrelser

väckta förslaget att vid fonds återförande till beskattning hänsyn skulle tagas

till, huruvida vid fondavsättningen föreliggande rätt till procentavdrag

kunnat utnyttjas eller ej. I detta avseende åberopar jag även vad jag förut

anfört om beräkningen av ränta i dylika fall.

Däremot anser jag mig i anledning av en anmärkning av länsstyrelsen i

Örebro län böra föreslå en omformulering av It § med avseende å det fall

att en investeringsfond, som enligt meddelat beslut »må» lagas i anspråk,

återföres till beskattning därför att den ej disponerats under tioårsperioden.

Övergångsbestämmelser.

De sakkunniga ha föreslagit, alt den nya lagstiftningen om investeringsfonder

skulle träda i kraft den 1 januari 1947. I samband härmed ha de

sakkunniga föreslagit vissa övergångsbestämmelser. De ha härom anfört:

Då det är önskvärt, att den nya lagstiftningen snarast möjligt bringas i

tillämpning, men detta icke lärer kunna ske före den 1 januari 1947, föreslå

de sakkunniga, att lagstiftningen skall träda i kraft nämnda dag och sålunda

tillämpas vid 1947 års taxering. 1 samband härmed torde rätten att vid denna

taxering göra avsättning till investeringsfonder enligt 1942 års förordning

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

för byggnader, för inventarier och varulager samt för arbeten i gruva böra

upphöra att gälla.

De enligt hittills gällande föreskrifter bildade konjunkturinvesteringsfonderna

och investeringsfonderna för byggnader och för inventarier och varulager

samt investeringsfonderna för arbeten i gruva fylla i stort sett samma

syfte som motsvarande fonder i den nya lagstiftningen. Dessa äldre fonder

uppgå nu---till omkring 41 miljoner kronor. Ur konjunktursynpunkt

är det önskligt, att dessa fonder, som hitintills icke behövt tagas i anspråk,

kunna disponeras enligt den nya lagstiftningens föreskrifter. Om så sker,

vinnes även vissa praktiska fördelar ur administrativ synpunkt. Någon olägenhet

av att såväl äldre som nyare fonder regleras genom enhetliga bestämmelser

torde i stort sett ej uppkomma. I ett par avseenden torde dock vid en

dylik anordning vissa särbestämmelser vara önskvärda.

Den tidsfrist om tio år, inom vilken dessa äldre fonder böra hava tagits i

anspråk, bör sålunda ej räknas från den nya lagstiftningens ikraftträdande

utan från det år, avsättningen skedde, då i annat fall tidsfristen bleve väl

lång med ty åtföljande olägenheter vid bl. a. tillämpning av räntebestämmelserna.

Den nu angivna övergångsbestämmelsen innebär även med denna

utformning en ej obetydlig förlängning av den äldre tidsfristen. Skulle, för

den händelse en utpräglad högkonjunktur kommer att fortbestå under de närmaste

åren, en ytterligare förlängning vara önskvärd, äger Kungl. Maj:t medgiva

dylik förlängning intill fem år. —--

En övergång till den nya lagstiftningen skulle i vissa fall kunna bliva till

nackdel för en företagare. Vid det förhållandet att skattesatserna höjts efter

1938 kunna de nya bestämmelserna om återförande till beskattning av

framför allt fondavsättningar, som skett under de första åren efter den äldre

lagstiftningens tillkomst, komma att drabba den skattskyldige hårdare än de

äldre bestämmelserna. På grund härav och då en företagare ej bör drabbas

av hårdare beskattning än han vid avsättningen kunnat räkna med,

föreslå de sakkunniga att vid återförande av sådant fondbelopp, för vilket

avdrag skett före den 1 januari 1947, äldre regler skola tillämpas. Särskilda

bestämmelser rörande den tid, varunder självdeklarationer, avgivna av bolag

och ekonomiska föreningar, vilka använt sig av nu gällande lagstiftning,

skola förvaras, torde vid sådant förhållande bliva erforderliga.

Att den skattskyldige enligt den nya förordningen får underkasta sig tillsyn

av statlig myndighet kan med hänsyn till den gällande lagstiftningens

syfte och det sätt, varpå tillsyn kommer att anordnas, icke utgöra skäl mot

den nya lagstiftningens tillämpning på de äldre fonderna; detta desto mindre

som de föreslagna bestämmelserna, i motsats till vad som nu gäller, bereder

den skattskyldige möjlighet att efter särskild ansökan få använda viss fond

för sådant ändamål, vartill andra fonder äro avsedda.

De nuvarande fonderna för inventarier och varulager komma i den nya

lagstiftningen att ersättas med särskilda fonder för inventarier och för varulager.

Med hänsyn härtill bör företagare, som avsatt till fond för inventarier

och varulager enligt äldre regler, äga välja huruvida han vill redovisa denna

fond såsom fond för varulager eller fond för inventarier eller om han vill

uppdela den befintliga fonden på båda slagen av fonder enligt de nya reglerna.

Denna valrätt bör utövas senast den 1 oktober 1946 genom till arbetsmarknadskommissionen

ställd skrivelse. Lämnar skattskyldig ej sådant meddelande

böra fondmedlen med lika belopp uppdelas på de två fonderna.

Med dessa ändringar och tillägg föreslås, att de nya bestämmelserna skola

tillämpas i fråga om fonder för byggnader, för inventarier och varulager

samt för arbeten i gruva, som finnas vid den nya lagstiftningens ikraftträdande.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

135

Beträffande investeringsfonder för ersättande av förkrigslager

och för fartyg, vilka fonder enligt förslaget skola upphöra,

ha de sakkunniga anfört:

Enligt 1942 års förordning får avdrag för avsättning till ifrågavarande

fonder ske även vid 1947 års taxering.

Genom att 1942 års förordning tillämpas vid 1947 års taxering såvitt angår

dessa två slags fonder blir det möjligt för skattskyldig att samtidigt avsätta

till dessa fonder enligt 1942 års förordning och till den nya lagstiftningens

fonder. Sådan avsättningsrätt till samtliga slag av fonder har med

nedan nämnda undantag emellertid funnits enligt den hittillsvarande lagstiftningen

utan att nämnvärda olägenheter härav visat sig. Vid sådant förhållande

torde det icke vara erforderligt att införa särskilda regler i syfte att

maximera avsättningarna under det övergångsår som nu är i fråga. Det i

1942 års förordning stadgade förbudet att samtidigt göra avdrag för avsättningar

till fond för fartyg och till fond för inventarier och varulager — där

ej den skattskyldige förutom rederirörelse även driver annan rörelse — bör

dock äga motsvarande tillämpning vid 1947 års taxering.

Med hänsyn till de förbättringar i varutillförsel, varmed man så småningom

torde kunna räkna, synes anledning icke föreligga att nu föreslå

förlängning av giltighetstiden för 1942 års förordning i vad angår fonder för

ersättande av förkrigslager.

I fråga om fonder för fartyg torde det möjligen kunna anses tveksamt huruvida

den svenska, i utrikes fart gående handelsflottan vid 1946 års utgång

kommer att hava nått sådan kapacitet att vidare avsättning till detta slag

av fonder därefter är överflödig. Frågan om en förlängning av 1942 års förordning

för detta slag av fonder kan emellertid lämpligen uppskjutas till 1947

års riksdag och då få bli beroende av i vad mån läget vid denna tidpunkt

med hänsyn till då rådande förhållanden påkallar fortsatt provisorisk lagstiftning

på området.

Då det icke är uteslutet att tidigare gällande bestämmelser för skattskyldig,

som driver rederirörelse, kunna beträffande fonder för inventarier och

varulager samt fartyg leda till större avsättningar än den nya förordningen,

torde sådan skattskyldig vid 1947 års taxering böra beträffande dessa fonder

tillerkännas valrätt vid beräkning av avsättningarnas storlek mellan i

äldre lagstiftning angivna beräkningsgrunder och beräkningsgrunderna enligt

denna förordning.

Beträffande nuvarande bestämmelser om avsättning till investeringsfond

för inventarier och varulager i händelse av

eldsvåda m. m., vilka bestämmelser enligt förslaget också skola upphöra

att gälla, ha de sakkunniga slutligen framhållit följande:

Om skattskyldig på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed

jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning under beskattningsåret

uppburit ersättning för maskiner eller andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier, må enligt gällande lagstiftning avsättning till

investeringsfond till inventarier och varulager, utan hinder av eljest gällande

spärregler, ske med högst det belopp, varmed ersättningen ingår i den skattepliktiga

inkomsten för ifrågavarande år. Rätt till avdrag på grund av sådan

avsättning tillkommer jämväl annan skattskyldig än aktiebolag och ekonomisk

förening som åtnjuter fri avskrivning. I den mån fråga är om sådan

avsättning, må fonderna tagas i anspråk under den för fondavsättningen gällande

tidsfristen och särskilt tillstånd till fonds ianspråktagande behöver således

i delta fäll icke avvaktas.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Departementschefen.

Nu ifrågavarande regler äro icke av den beskaffenhet, att de böra inflyta

i den permanenta, av konjunktursynpunkter motiverade lagstiftningen. Behov

av särskilda bestämmelser för undanröjande av obilliga verkningar av

beskattningsbestämmelserna i de fall, varom här är fråga, föreligger otvivelaktigt,

även om detta behov kan antagas bliva mindre framträdande vid en

återgång till mera normala försörjningsförhållanden. Då detta behov av reglerande

bestämmelser för fall av eldsvåda och därmed jämförliga händelser

emellertid torde kunna förväntas få sin lösning i annat sammanhang, hava

de sakkunniga här endast velat förorda, att den provisoriska förordningens

föreskrifter i dessa delar skola tillämpas med avseende å avdrag för fondavsättningar,

som av angiven anledning verkställts eller verkställas till och

med 1947 års taxering.

De sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelser har berörts endast i ett

par remissyttranden.

Köpmannaförbundet, i vars yttrande kommerskollegium instämmer, framhåller

vikten av att någon motsvarighet skapas till nu gällande bestämmelser

angående avsättning till investeringsfond för inventarier och varulager, då

skattskyldig på grund av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig

anledning uppburit ersättning för maskiner eller andra för stadigvarande

bruk avsedda inventarier. Likartade bestämmelser angående ersättning för

varulager vid eldsvåda eller därmed jämförliga händelser torde jämväl vara

erforderliga. Det syntes förbundet angeläget, att dessa frågor löstes inom en

snar framtid, så att man icke, när de nuvarande bestämmelserna upphörde

att gälla, saknade bestämmelser i ämnet.

Näringslivets skattedelegation uttalar liknande synpunkter.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft så snart ske kan och tillämpas

jämväl med avseende å 1947 års taxering. Mot de föreslagna övergångsbestämmelserna

synes i och för sig icke vara något att anmärka. Emellertid

synes det föreslagna stadgandet angående för rederier vid 1947 års taxering

tillåtna avdrag kunna såsom obehövligt utgå, varjämte den omständigheten,

att den nya förordningen icke kan utfärdas så tidigt som de sakkunniga tänkt

sig, bör föranleda vissa justeringar.

Sålunda bör det av de sakkunniga under punkt 2 i övergångsbestämmelserna

föreslagna stadgandet att taxeringsnämnd, som hade att år 1946 till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxera aktiebolag och ekonomiska

föreningar, skulle i sitt protokoll förteckna vid utgången av 1945 eller motsvarande

beskattningsår kvarstående avsättningar till vissa fonder självfallet

utgå. Avsikten med denna bestämmelse var, att länsstyrelsen med

ledning av taxeringsnämndernas protokoll skulle kunna i förväg lämna arbetsmarknadskommissionen

uppgifter å de fonder, som skulle stå under

kommissionens tillsyn. För att ändock möjliggöra dessa uppgifters lämnande

har genom ämbetsskrivelse den 6 april 1946 samtliga landskamrerare anmodats

föranstalta om att en förteckning över dylika fonder upprättades vid

taxeringen år 1946.

Vidare bör den under punkt 3 av de föreslagna övergångsbestämmelserna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. j\Iaj:ts proposition nr 86.

137

intagna föreskriften att skattskyldig, som verkställt avsättning till fond för

inventarier och varulager, i den mån fonden icke utgjorde s. k. eldsvådefond,

ägde att före den 1 oktober 1946 till arbetsmarknadskommissionen inkomma

med anmälan, huruvida kvarstående fondavsättningar komme att av

honom redovisas såsom fond för varulager eller såsom fond för inventarier

eller med angivna belopp uppdelas å dessa fonder, ändras så att tidpunkten

för denna anmälan framflyttas, lämpligen till den 1 juni 1947.

Vad slutligen angår frågan om s. k. eldsvådefonder samt om investeringsfonder

för fartyg anser jag mig i vart fall för närvarande böra begränsa

mig till att biträda de sakkunnigas förslag om fortsatt tillämpning av de

äldre bestämmelserna jämväl vid 1947 års taxering.

Departementschefens hemställan.

Med iakttagande av vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning om investeringsfonder.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

•

Ur protokollet:

Rolf Arfwedson.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungi. Maj:ts pronosition nr 86.

Bihang.

De sakkunnigas förslag

till

förordning om vissa investeringsfonder.

1 §•

Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och

förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt må svenskt aktiebolag

så ock svensk ekonomisk förening njuta avdrag i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning för belopp, som av årsvinsten avsättes till investeringsfond.

2 §■

1 mom. Investeringsfonder som i denna förordning avses äro

a) investeringsfond för byggnader,

b) investeringsfond för inventarier,

c) investeringsfond för varulager, samt

d) investeringsfond för arbeten i gruva.

2 mom. Avdrag enligt 1 § må, utom i fall, varom nedan förmäles, oavsett

om avsättning sker till en eller flera fonder, för visst beskattningsår ej överstiga

tjugo procent av årsvinsten.

överstiger årsvinsten för beskattningsåret medeltalet av motsvarande vinster

för de två näst föregående beskattningsåren, må avdraget ökas med hälften

av det överskjutande beloppet, dock högst med femton procent av vinsten

under förstnämnda beskattningsår.

Kungl. Maj:t må på ansökan av skattskyldig förordna, att högre avdrag

än nu sagts må av denne tiligodonjutas

såvitt angår fond för byggnader, därest den skattskyldige avser att med

anlitande av fonden förbättra otillfredsställande bostadsförhållanden för sina

arbetare och tjänstemän utan ledande ställning och förhöjd avsättning erfordras

med hänsyn till de planerade åtgärdernas omfattning, samt

såvitt angår fond för arbeten i gruva, om sådant avdrag på grund av särskilda

förhållanden påkallas av mera angeläget undersökningsarbete, förberedande

arbete eller tillredningsarbete som i 5 § första stycket avses.

3 §.

Till investeringsfond enligt denna förordning gjorda avsättningar skola

stå under tillsyn av statens arbetsmarknadskommission.

4 §.

Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, äger besluta,

att investeringsfond inom viss tid och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden

påkallar, skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.

Beslut må avse samtliga företag av alla slag eller av viss beskaffenhet eller

ock vissa eller visst företag.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

139

Det ankommer på arbetsmarknadskommissionen att genom samråd med

skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond, verka för att fondens

ianspråktagande i erforderlig utsträckning planlägges.

Fråga om fonds ianspråktagande må väckas förutom av arbetsmarknadskommissionen

och den skattskyldige även av vederbörande kommun och näringsorganisation.

5 §’

Investeringsfond må efter beslut enligt 4 § tagas i anspråk för ändamål,

varom här nedan sägs:

investeringsfond för byggnader: för avskrivning av kostnader för ny-, tilleller

ombyggnad eller bidrag till bostadsbyggande för arbetare eller i 2 §

angivna tjänstemän, vilka äro eller varit anställda hos den skattskyldige eller

hos honom närstående företag;

investeringsfond för inventarier: för avskrivning å maskiner och andra

för stadigvarande bruk avsedda inventarier;

investeringsfond för varulager: för nedskrivning av råvaror samt hel- och

halvfabrikat med högst ett belopp, motsvarande kostnaden för tillverkning

eller anskaffning av dylika tillgångar; samt

investeringsfond för arbeten i gruva: för reglering av kostnader för undersökningsarbete,

förberedande arbete och tillredningsarbete i gruva, stenbrott

eller annan liknande fyndighet.

Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl därtill föreligga, medgiva skattskyldig,

som själv eller genom dotterföretag driver rörelse i utlandet, att taga

investeringsfond för varulager i anspråk för reglering av kostnader, ämnade

att förbättra avsättningen utomlands av varor, som den skattskyldige tillverkar.

Bokföringsåtgärder, varom i denna paragraf förmälas, skola verkställas

under det beskattningsår, varå de kostnader, åtgärderna avse, helt eller delvis

belöpa.

Anskaffningskostnaden för inventarier och varulager, som av den skattskyldige

förvärvats av annan rörelseidkare, med vilken den skattskyldige är

förbunden i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, må medräknas endast

om tillgången tillverkats under beskattningsåret.

6 §•

Tillstånd må av Kungl. Maj:t eller av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer

lämnas skattskyldig att taga fond, som avsatts för visst ändamål,

i anspråk för annat i 5 § omförmält ändamål.

Kungl. Maj:t må, om särskilda skäl härför föreligga, medgiva att investeringsfond

för byggnader får tagas i anspråk för avskrivning av kostnader för

vägarbete, anordnande av vatten- och avloppsledningar, iordningställande i

övrigt av tomtområde för bebyggelse samt liknande arbeten.

8 §•

För beskattningsår, under vilket medel, avsatta till investeringsfond, tagits

i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i 5 8

avsedd avskrivning å byggnader eller inventarier eller för där omförmäld

nedskrivning av varulager eller för där angiven reglering av kostnader för

arbeten i gruva med belopp svarande mot fondens minskning ej ske, men

skall, där medlen tagits i anspråk för avskrivning eller nedskrivning, den

ifrågavarande tillgången anses i beskattningsavseende åsatt ett värde så bestämt

som om för sagda år dylikt avdrag medgivits.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

9 g.

Har investeringsfond icke tagits i anspråk i enlighet med härom meddelat

beslut, äger arbetsmarknadskommissionen föreskriva, att fondavsättning helt

eller delvis skall återföras till beskattning.

Underrättelse om sådan föreskrift skall av kommissionen lämnas dels den

skattskyldige, dels ock, för att tillställas vederbörande beskattningsnämnd,

länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt.

10 §.

Har skattskyldig tagit investeringsfond i anspråk utan tillstånd eller har

arbetsmarknadskommissionen beslutat fondavsättningens återförande till beskattning,

skall beloppet snarast möjligt upptagas såsom skattepliktig intäkt

av rörelse. Till beloppet skall därvid läggas ränta, beräknad efter tre procent

om året för det antal taxeringsår, som förflutit efter det, då avdraget

för avsättningen skett, till och med det, då beloppet taxeras.

Vid nu nämnd återföring må nettointäkten av rörelse och den till kommunal

inkomstskatt uppskattade inkomsten av den förvärvskälla, varom fråga

är, för beskattningsåret icke upptagas lägre än den till beskattning återförda

fondavsättningen jämte ränta.

11 §•

Hava medel, som avsatts till investeringsfond, ej fått av den skattskyldige

tagas i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket taxering sker under

tionde taxeringsåret efter det, då avdraget för avsättningen ägt rum,

skola medlen detta taxeringsår återföras till beskattning.

Vad i 10 § sägs skall därvid äga motsvarande tillämpning, dock att vid

sådan beskattning ränta skall beräknas efter allenast två procent.

Har skattskyldig trätt i likvidation, skall fonden för det beskattningsår, då

så skett, återföras till beskattning jämte ränta efter två procent om året enligt

nu angivna grunder.

Kungl. Maj:t äger medgiva, att tioårsperioden må utsträckas med högst

fem år.

Det ankommer på arbetsmarknadskommissionen att, när medlen jämlikt

första stycket skola återföras till beskattning, lämna underrättelser i enahanda

ordning, som i 9 § andra stycket sägs.

12 §.

Vid tillämpning av denna förordning skola tidigare till investeringsfond avsatta

medel anses hava tagits i anspråk före senare avsättningar.

13 §.

Har taxeringsnämnd påfört taxering enligt 10 eller 11 §, skall ordföranden

i den taxeringsnämnd, som verkställer taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

till taxeringsnämndsordförandena i övriga taxeringsdistrikt

lämna erforderliga meddelanden till ledning vid taxeringen inom dessa distrikt.

14 g.

Skattskyldig, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning,

är pliktig att vid självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen

ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår, intill dess de

avsatta medlen avförts ur fonden, foga uppgift å formulär, som fastställes

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

141

av Kungl. Maj:t, rörande avsättning av medel till fonden samt fondens användning

och avveckling. Sådan uppgift skall vid självdeklaration för taxering

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt avlämnas i tre exemplar.

Skattskyldig, som avsatt medel till investeringsfond, är skyldig att till arbetsmarknadskommissionen

lämna de uppgifter i fråga om fonden, som ur

arbetsmarknadssynpunkt kunna anses erforderliga.

15 §.

Det åligger taxeringsnämnd, som har att till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

taxera aktiebolag eller ekonomiska föreningar, att i sitt protokoll

förteckna de skattskyldiga, som för året avgivit eller bort avgiva uppgifter

enligt 14 § första stycket.

16 §.

Länsstyrelsen har att snarast möjligt efter det taxeringsnämnderna avslutat

sitt arbete till arbetsmarknadskommissionen översända två exemplar

av de jämlikt 14 § första stycket avlämnade uppgifterna. Om ändring i meddelat

beslut rörande avdrag för avsättning till investeringsfond därtill föranleder,

skola erforderliga tilläggsuppgifter ofördröjligen genom länsstyrelsens

försorg tillställas kommissionen.

17 §•

Hos arbetsmarknadskommissionen skall föras register över investeringsfonderna.

18 §.

För tillämpningen av denna förordning t övrigt erforderliga föreskrifter

meddelas av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1947.

Förordningen skall äga tillämpning jämväl å nämnda dag befintliga konjunkturinvesteringsfonder

och investeringsfonder för byggnader, för inventarier

och varulager samt för arbeten i gruva, vilka bildats enligt förordningarna

den 17 juni 1938, nr 384,1 och den 12 juni 1942, nr 371,2 dock med undantag

för sådana avsättningar till fond för inventarier och varulager, som

avses i 2 § 3 mom. första stycket förordningen den 12 juni 1942, beträffande

vilka de i sistnämnda förordning meddelade bestämmelserna skola

gälla.

Beträffande nu ifrågavarande fonder skall dock iakttagas:

1. Den i 11 § denna förordning angivna tidrymden skall räknas från och

med det taxeringsår, då avdrag för avsättning skett enligt äldre bestämmelser.

2. Taxeringsnämnd, som har att år 1946 till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

taxera aktiebolag och ekonomiska föreningar, skall i sitt protokoll

förteckna i deklarationshandlingarna redovisade, vid utgången av beskattningsåret

kvarstående avsättningar till ovan omförmälda fonder.

Det åligger länsstyrelsen att snarast möjligt efter det att taxeringsnämnderna

år 1946 avslutat sitt arbete till arbetsmarknadskommissionen i två

exemplar lämna uppgift om storleken av dessa avsättningar och om taxeringsår,

varå de belöpa, samt att, om ändring i meddelade beslut rörande

fondavsättningar enligt äldre bestämmelser därtill föranleder, ofördröjligen

tillställa arbetsmarknadskommissionen erforderliga tilläggsuppgifter.

3. Skattskyldig, som verkställt avsättning till fond för inventarier och

varulager, äger att före den 1 oktober 1946 till arbetsmarknadskommissio
1

Senaste lydelse se SFS 1944. nr 277.

2 Senaste lydelse se SFS 1944, nr 279.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

nen inkomma med anmälan, huruvida kvarstående fondavsättningar komma

att av honom redovisas såsom fond för varulager eller såsom fond för inventarier

enligt denna förordning eller med angivna belopp uppdelas å dessa

fonder samt huruvida avsättning verkställts jämlikt 2 § 3 mom. första stycket

förordningen den 12 juni 1942. Avlämnas icke sådan anmälan, skola

fondavsättningarna av arbetsmarknadskommissionen fördelas med lika belopp

å de båda fonderna, därom kommissionen har att underrätta den skattskvldige

och länsstyrelsen.

4. Vid återförande till beskattning av fondavsättning, som skett enligt de

äldre förordningarna, skola de däri meddelade bestämmelserna rörande efterbeskattning

tillämpas, därvid dock ränta å påförda utskylder skall utgå

för det antal år, som föranledes av bestämmelserna i 10 § denna förordning,

jämförda med punkt 1 här ovan.

5. I övriga här ovan ej särskilt angivna delar skola förordningarna den

17 juni 1938 och den 12 juni 1942 upphöra att gälla den 31 december 1946,

såvitt angår fonder för byggnader, för inventarier och varulager och för arbeten

i gruva.

Vid 1947 års taxering må skattskyldig, som driver rederirörelse, beräkna

avsättningar till fonder för inventarier och varulager samt fartyg enligt äldre

bestämmelser, därest härigenom större avdrag än enligt denna förordning

skulle erhållas.

Deklarationer, avgivna av skattskyldig, som åtnjutit avdrag för avsättning

till konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond enligt äldre bestämmelser,

må icke förstöras, förrän fonden tagits i anspråk för sitt ändamål

eller efterbeskattning ägt rum.

De sakkunnigas förslag

till

ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 32 §

kommunalskattelagen.

Såsom intäkt — —- — för den anställdes räkning (jfr dock punkt 8 här

nedan).

Angående värdesättningen---därmed minskas.

Vad skattskvldig såsom bidrag till förvärvande av tillfredsställande bostad

för sig och sin familj uppburit av den, hos vilken han såsom tjänsteman

utan ledande ställning eller arbetare är eller varit anställd, eller av denne

närstående företag må efter beskattningsnämnds beprövande undantagas från

beskattning i vad det uppburna bidraget icke överstiger 3 000 kronor. Återstoden

av bidraget, dock lägst 1 000 kronor och högst 5 000 kronor, må på

ansökan av skattskyldig, som ovan avses, efter beskattningsnämnds beprövande

fördelas till beskattning på de fem beskattningsår, som infalla närmast

efter det, då bidraget blivit för denne tillgängligt för lyftning. Om den

skattskyldige avlidit före utgången av nämnda tidsperiod, skola belopp, som

enligt omförmälda fördelning belöpa å det beskattningsår, varunder dödsfallet

skett, och senare beskattningsår, icke tagas till beskattning.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 86. 143

Innehållsförteckning.

Sid.

Förslag till förordning om investeringsfonder.............................. 2

Inledning ............................................................ 9

Gällande bestämmelser ................................................ 13

Investeringsfondernas ekonomiska betydelse för den skattskyldige............ 17

Utfallet av den nuvarande lagstiftningen ................................ 19

Den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder.............................. 23

Det tekniska förfarandet. Fråga om skyldighet att insätta fondmedel i riksbanken

............................................................ 40

I vilka förvärvskällor och för vilka ändamål bör avsättning till investeringsfond

få ske? ...................................................... 43

Fråga om investeringsfonder i förvärvskällan jordbruksfastighet............. 47

Fråga om investeringsfonder i förvärvskällan annan fastighet............... 64

Investeringsfond för byggnader. Fråga om skattefrihet för bostadssubvention åt

anställd........................................................... 66

1. Allmänna ändamål, för vilka fondmedlen må tagas i anspråk........ 66

2. Fondmedlens användning till främjande av bostadsbyggande......... 75

3. Fråga om skattelättnader för bostadsbidrag........................ 81

Investeringsfond för inventarier......................................... 92

Investeringsfond för varulager .......................................... 93

Investeringsfond för arbeten i gruva..................................... 96

Fråga om investeringsfonder för mötande av förlust å i utlandet bedriven rörelse 98

Begränsning av avdragsrätten till vissa grupper av skattskyldiga............ 100

Avsättningarnas storlek och deras inverkan på skatteunderlaget............ 105

Tillsyn över investeringsfonder m. m.................................... 113

Fondavsättningars återförande till beskattning............................ 124

Övergångsbestämmelser................................................ 133

Departementschefens hemställan........................................ 137

Bihang.............................................................. 138

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1947:26 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om investeringsfonder jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten