Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. m

1948-03-05 · 141 sidor, varav 93 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 93 av 141 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:140, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

1

Nr 140.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om

kommunalstyrelse på landet, m. m.; given Stockholms

slott den 5 mars 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse

på landet;

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse

i stad;

3) lag angående upphävande av 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930

(nr 259) om församlingsstyrelse och 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930

(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;

4) lag angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924

(nr 349) om landsting;

5) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

i Stockholm;

6) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården; samt

7) lag om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924

(nr 361).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen avser ändringar i kommunallagstiftningen i fyra olika avseenden

nämligen i fråga om borgerlig primärkommuns kompetens, kvalificerad

majoritet, antalet fullmäktige i de borgerliga kommunerna och

landskommunernas medelsförvaltning.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 140.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

1. Borgerlig primärkommuns kompetens. Den nuvarande begränsningen

av den kommunala verksamheten till att avse »gemensamma ordnings- och

hushållningsangelägenheter» föreslås upphävd. Såsom norm för den kommunala

kompetensen uppställes allmänintresset; det avgörande för en kommuns

rätt att vidtaga en viss åtgärd anses böra vara om denna tillgodoser

ett allmänt till kommunen knutet intresse. Det föreslås att i kommunallagarnas

kompetensbestämmelse endast stadgas, att kommun äger att själv

vårda sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet därav enligt gällande

författningar tillkommer annan. Denna ändring avses bl. a. skola innebära

att kommunerna få befogenhet att i större utsträckning understödja det

enskilda vägväsendet, lämna bidrag till elektrifiering av enstaka gårdar och

byar samt anslå medel till stipendier och andra studieunderstöd.

2. Kvalificerad majoritet. Samtliga regler om kvalificerad majoritet vid

beslut av ekonomisk karaktär inom primärkommuner och landsting föreslås

skola upphävas. Sådan majoritet kommer härigenom icke längre att

krävas bl. a. för beslut om inköp och försäljning av fast egendom, anslag

till nya ändamål eller behov samt upplåning och borgen.

3. Antalet fullmäktige i de borgerliga kommunerna. I huvudsakligt syfte

att möjliggöra för små kommuner att bli bättre representerade i fullmäktige

i de nya enheter, som bildas genom kommunindelningsreformen, föreslås

höjning av såväl maximiantalet som minimiantalet fullmäktige i vissa

av de grupper, i vilka kommunerna efter folkmängden indelas för bestämmande

av fullmäktiges antal. Kommuner med upp till 10 000 invånare få

härigenom möjlighet att utse flera fullmäktige än f. n.

4. Landskommunernas medelsförvaltning. Bestämmelserna om centralisering

av landskommunernas medelsförvaltning föreslås ändrade så att

hela kommunens ekonomiska förvaltning kan centraliseras till kommunalnämnden

utan att därför ett särskilt kommunalkontor med anställda tjänstemän

behöver inrättas. Beslut om centralisering skall icke längre stadfästas

av Kungl. Maj :t utan införas i reglemente för kommunalnämnden, som

fastställes av länsstyrelsen. Fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd anses

böra få befogenhet att till kassaförvaltare utse även personer, som ej

tillhöra styrelsen eller nämnden.

Ändringarna under 1. och 2. föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1948.

Beträffande övriga ändringar överlämnas åt Kungl. Maj :t att bestämma

tiden för ikraftträdandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr liO.

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse

på landet.

Härigenom förordnas, dels att 23 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse

på landet skall upphöra att gälla, dels ock att 3 och 30 §§,

44 § 1 och 3 mom. samt 87 och 88 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

3 §•

Kommun äger att själv, efter vad i

denna lag närmare bestämmes, vårda

sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

såvitt icke

handhavandet därav enligt gällande

författningar tillkommer annan.

Angående vården om kyrkliga angelägenheter

samt folk- och fortsättningsskoleväsendet

är särskilt stadgat.

30 §.

Kommunalfullmäktiges antal bestämmes

i förhållande till folkmängden

sålunda, att

kommun med 2 000 invånare eller

därunder utser 15—20,

kommun med över 2 000 till och

med 5 000 invånare utser 15—25,

kommun med över 5 000 till och

med 10 000 invånare utser 20—SO,

samt kommun med över 10 000 invånare

utser 25—40.

Kommunalstämman besluter, — —

(Föreslagen lydelse:)

3 §.

Kommun äger att själv, efter vad i

denna lag närmare bestämmes, vårda

sina angelägenheter, såvitt icke handhavandet

därav enligt gällande författningar

tillkommer annan.

Angående vissa kommunala angelägenheter

är särskilt stadgat.

30 §.

Kommunalfullmäktiges antal bestämmes

i förhållande till folkmängden

sålunda, att

kommun med 2 000 invånare eller

därunder utser 15—SO,

kommun med över 2 000 till och

med 5 000 invånare utser 20—35,

samt

kommun med över 5 000 invånare

utser 25—40.

— ofördröjligen underrättas.

1 Senaste lydelse av 23 § 2 mom., se SFS 1946: 728, av 44 § 3 mom., se SFS 1931: 176,

av 87 §, se SFS 1944: 549 samt av 88 §, se SFS 1946: 485.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

44 §. 44 §.

1 mom. Kommunalnämnden tillhör---inom kommunen.

I kommun, där kommunalfullmäktige

finnas, må reglemente utfärdas

för kommunalnämnden. Sådant reglemente

skall efter förslag av kommunalfullmäktige

fastställas av länsstyrelsen.

3 mom. Kommun,där kommunalfullmäktige

finnas, må, därest det

med hänsyn till särskilda omständigheter

prövas lämpligt, besluta, att

den medelsförvaltning, som åligger

kommunalnämnden, skall under

nämndens inseende handhavas i annan

ordning. Sådant beslut skall underställas

prövning av Konungen,

som äger fastställa reglemente för

förvaltningen.

Kommunen må ock besluta sammanföra

sålunda ordnad medelsförvaltning

och medelsförvaltning, som

enligt lag eller författning tillkommer

andra kommunala nämnder eller

styrelser. Före sådant beslut skola

vederbörande nämnder eller styrelser

höras i ärendet; och skall i övrigt

i fråga om beslutet vad i första stycket

sägs äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Kommun må antagareglemente

för kommunalnämnden. Sådant

reglemente skall fastställas av

länsstyrelsen. I reglementet må förordnas,

att den medelsförvaltning,

som åligger kommunalnämnden,

skall under nämndens inseende omhänderhavas

av kommunalkontor

eller i annan särskild ordning.

I reglementet må tillika förordnas

om sammanförande av kommunalnämndens

medelsförvaltning, evad

den handhaves på sätt i första stycket

är stadgat eller ej, och medelsförvaltning,

som enligt lag eller författning

tillkommer andra kommunala

nämnder eller styrelser. Före

beslut härom skola vederbörande

nämnder eller styrelser höras i ärendet.

87 §. 87 §.

Har Konungen---i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om stad,

skall området utgöra ett municipalsamhälle,

som äger att oberoende av

kommunen i övrigt själv vårda alla

gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

som föranledas

av de i sådant förordnande avsedda

föreskrifternas tillämpning inom

samhället. Vad nu är sagt skall, obe
-

skall området utgöra ett municipalsamhälle,

som äger att oberoende av

kommunen i övrigt själv vårda alla

angelägenheter, som föranledas av

de i sådant förordnande avsedda

föreskrifternas tillämpning inom

samhället. Vad nu är sagt skall, oberoende

av sådant förordnande, gälla

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

roende av sådant förordnande, gälla

om köping, som ej utgör egen kommun,

i avseende å tillämpningen av

därstädes gällande särskilda föreskrifter.

Ej må---—--särskilt

88 §.

För municipalsamhälle skall i avseende

å dess särskilda ordnings- och

hushållningsangelägenheter vad i

denna lag är stadgat äga motsvarande

tillämpning, med iakttagande

dock av följande:

a) i stället —-------— —

om köping, som ej utgör egen kommun,

i avseende å tillämpningen av

därstädes gällande särskilda föreskrifter.

municipalsamhälle.

88 §.

För municipalsamhälle skall i avseende

å dess särskilda angelägenheter

vad i denna lag är stadgat äga

motsvarande tillämpning, med iakttagande

dock av följande:

--längre tid.

Denna lag träder i kraft såvitt

angår 30 § samt 44 § 1 och 3 mom.

den dag Konungen förordnar samt i

övrigt den 1 juli 1948.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse

i stad.

Härigenom förordnas, dels att 27 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om

kommunalstyrelse i stad1 skall upphöra att gälla, dels ock att 3 och 10 §§

samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

3 §•

Stadskommun äger att själv, efter

vad i denna lag närmare bestämmes,

vårda sina gemensamma ordningsoch

hushållningsangelägenheter, såvitt

icke handhavandet därav enligt

(Föreslagen lydelse:)

3 §•

Stadskommun äger att själv, efter

vad i denna lag närmare bestämmes,

vårda sina angelägenheter, såvitt icke

handhavandet därav enligt gällande

författningar tillkommer annan.

1 Senaste lydelse av 27 § 2 mom., se SFS 1946: 729.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

gällande författningar tillkommer

annan.

Angående vården om kyrkliga angelägenheter

samt folk- och fortsåttningsskolevåsendet

är särskilt stadgat.

10 §.

Stadsfullmäktiges antal bestämmes

i förhållande till folkmängden sålunda,

att

stad med 2 000 invånare eller därunder

utser 15—20,

stad med över 2 000 till och med

5 000 invånare utser 15—25,

stad med över 5 000 till och med

10 000 invånare utser 20—30,

stad med över 10 000 till och med

20 000 invånare utser 25—40,

stad med över 20 000 till och med

40 000 invånare utser 35—50, samt

stad med över 40 000 invånare utser

45—60.

Allmänna rådstugan------

Angående vissa kommunala angelägenheter

är särskilt stadgat.

10 §.

Stadsfullmäktiges antal bestämmes

i förhållande till folkmängden sålunda,

att

stad med 2 000 invånare eller därunder

utser 15—30,

stad med över 2 000 till och med

5 000 invånare utser 20—35,

stad med över 5 000 till och med

20 000 invånare utser 25—iO,

stad med över 20 000 till och med

40 000 invånare utser 35—50, samt

stad med över 40 000 invånare utser

45—60.

ofördröjligen underrättas.

Denna lag träder i kraft såvitt angår

10 § den dag Konungen förordnar

samt i övrigt den 1 juli 1948.

Förslag

till

Lag

angående upphävande av 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om

församlingsstyrelse och 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om

församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse1

och 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse

i Stockholm2 skola upphöra att gälla från och med den 1 juli 1948.

1 Senaste lydelse, se SFS 1946: 730. 2 Senaste lydelse, se SFS 1946: 733.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr UO.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 349)

om landsting.

Härigenom förordnas, att 33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 om landsting1

skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

33 §.

2 mom. Till beslut erfordras två

tredjedelar av de i omröstningen deltagandes

röster, då beslutet avser

följande ämnen:

a) beslut om bildande av valkrets

med mindre folkmängd än i 8 § 2

mom. sägs;

b) medgivande, varom i 17 § 1

mom. tredje stycket sägs;

c) beslut enligt 46 § 2 mom. om

befrielse från eller lindring i skyldighet

att till visst företag bidraga och

om beviljande av anslag för dylikt

företag;

d) påläggande av avgifter, som erfordra

utdebitering för längre tid ån

fem år;

e) beviljande av anslag till nya

ändamål eller behov;

f) beviljande av anslag, vartill

medel skola anskaffas genom upplåning;
g)

upptagande av lån, ställt på

längre återbetalningstid än fem år,

eller ingående av borgen;

h) avhändande av fast egendom

eller därifrån hårflytande rättighet.

33 §.

2 mom. Till beslut erfordras två

tredjedelar av de i omröstningen deltagandes

röster, då beslutet avser

följande ämnen:

a) beslut om bildande av valkrets

med mindre folkmängd än i 8 § 2

mom. sägs;

b) medgivande, varom i 17 § 1

mom. tredje stycket sägs;

c) beslut enligt 46 § 2 mom. om

befrielse från eller lindring i skyldighet

att till visst företag bidraga och

om beviljande av anslag för dylikt

företag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1948.

1 Senaste lydelse, se SFS 1946: 731.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förslag

till

Lag

angaende ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse

i Stockholm.

Härigenom förordnas, dels att 26 § 2 mom. lagen den 15 juni 1935 om

kommunalstyrelse i Stockholm1 skall upphöra att gälla, dels ock att 3 §

samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

3 §•

Kommunen äger att själv, efter vad

i denna lag närmare bestämmes, vårda

sina gemensamma ordnings- och

hushållning sangelägenheter, såvitt

icke handhavandet därav enligt gällande

författningar tillkommer annan.

Angående vården om kyrkliga angelägenheter

samt folk- och fortsättning

sskoleväsendet är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse:)

3 §•

Kommunen äger att själv, efter vad

i denna lag närmare bestämmes, vårda

sina angelägenheter, såvitt icke

handhavandet därav enligt gällande

författningar tillkommer annan.

Angående vissa kommunala angelägenheter

är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1948.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

14 §• 14 §.

Fattigvårdssamhälle utser-------till ledamöter.

Uppgift å — i länskungörelserna.

1 Senaste lydelse av 26 § 2 mom., se SFS 1946: 732.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

9

(Nuvarande lydelse:)

Äro både —• — — —- — —--

Fattigvårdsstyrelsen utser inom

sig för varje år en kassaförvaltare,

därest ej kommunens förvaltning

ordnats på ett sätt, som gör sådan

kassaförvaltare obehövlig.

(Föreslagen lydelse:)

---— för tillfället.

Fattigvårdsstyrelsen utser inom

eller utom sig för varje år en kassaförvaltare,

därest ej kommunens förvaltning

ordnats på ett sätt, som gör

sådan kassaförvaltare obehövlig.

Denna lag träder i kraft den dag

Konungen förordnar.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361).

Härigenom förordnas, att 8 § 1 mom. barnavårdslagen den 6 juni 19241

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

8 §•

1 mom. Kommun, där----

Uppgift å — —------—

Äro både----—-----

Nämnden utser inom sig för varje

år en kassaförvaltare, därest ej kommunens

förvaltning ordnats på ett

sätt, som gör sådan kassaförvaltare

obehövlig.

(Föreslagen lydelse:)

8 §•

----till barnavårdsman.

- ---i länskungörelserna.

--för tillfället.

Nämnden utser inom eller utom

sig för varje år en kassaförvaltare,

därest ej kommunens förvaltning

ordnats på ett sätt, som gör sådan

kassaförvaltare obehövlig.

Denna lag träder i kraft den dag

Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse, se SFS 1934: 204.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

5 mars 19i8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga angående ändringar

i kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig primärkommuns

kompetens och om kvalificerad majoritet m. m. samt anför.

I. Inledning.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 22 mars 1946 erhöll jag bemyndigande

att tillkalla högst nio sakkunniga för att verkställa viss översyn av den

kommunala lagstiftningen och framlägga därav föranledda förslag. I mitt

anförande till statsrådsprotokollet hänvisade jag till en början till att riksdagen

under senare år vid upprepade tillfällen framfört önskemål om en

sådan översyn och att även från andra håll hos Kungl. Maj:t påkallats

vissa jämkningar i kommunallagstiftningen. Beträffande riksdagens framställningar

nämndes i första hand, att riksdagen i skrivelse den 13 april

1944, nr 181, anhållit om skyndsam utredning, huruvida och i vad mån

gällande bestämmelser i kommunallagarna om kvalificerad majoritet för

vissa beslut borde så ändras att den kommunala förvaltningen erhölle större

rörelsefrihet. Efter att i anslutning härtill ha uttalat att tiden nu vore

mogen för en revision av dessa bestämmelser anförde jag vidare:

I detta sammanhang bör bemärkas att den kommunala verksamheten enligt

gällande lagstiftning är begränsad till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.

Överståthållarämbetet har i framställning till

Kungl. Maj :t den 5 augusti 1944 framhållit, att den gränsdragning i fråga

om de kommunala representationernas beslutanderätt, som det ankommit

på rättspraxis att verkställa, städse skett jämförelsevis snävt. Detta kunde

ha varit naturligt under äldre tider, när de kommunala uppgifterna varit

föga omfattande och då samhällsutvecklingen ännu icke ställt så många

skilda och nya anspråk på det allmänna som nu vore fallet. Något behov

hade då knappast förelegat för kommunerna att kunna utsträcka sin beslutanderätt

till nya, i de kommunala författningarna ej särskilt angivna

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

frågor. Numera finge emellertid läget enligt överståthållarämbetets mening

anses vara ett annat. Det moderna samhällslivet nödvändiggjorde ett ingripande

på allt flera områden för tillgodoseende av kommunmedlemmarnas

olika intressen. Efter att ha anfört ett antal exempel från rättspraxis,

där enligt överståthållarämbetets mening gränsdragningen i fråga om de

kommunala representationernas beslutanderätt vore allttör snäv, har överståthållarämbetet

hemställt att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande

att låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av

lagen om kommunalstyrelse i Stockholm, att kommunalrepresentationen

därstädes tillerkändes en mot tidsutvecklingen svarande vidgad beslutanderätt.

Frågan om en utvidgning av kommunernas befogenheter har uppmärksammats

jämväl av kommunindelningskommittén, som i sitt betänkande

med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga

primärkommuner (SOU 1945:38) understrukit, att en restriktiv

tolkning av begreppet »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»

icke sällan hindrade en tidsenlig utveckling av den kommunala

verksamheten. Kommittén förordade fördenskull lagändring i syfte att

revidera tidigare praxis på området. Riksdagen har vidare flera gånger

gjort framställningar, berörande kommuns rätt att bevilja anslag för vissa

speciella ändamål. Sålunda har 1942 års riksdag avlåtit en skrivelse

(nr 233) beträffande frågan om rätt för kommun att anvisa medel till

hemvärnets verksamhet. Förslag till lag, innebärande dylik rätt, har sedermera

framlagts av 1945 års hemvärnskommitté i skrivelse till Kungl. Maj :t

den 25 juli 1945, varöver genom remiss yttranden inhämtats från åtskilliga

myndigheter. Spörsmålet om rätt för kommun att anslå medel för underlättande

av studier har upptagits i ett par riksdagsskrivelser; nämnda

fråga har genom Kungl. Maj :ts beslut den 31 juli 1945 gjorts till föremål

för utredning genom en särskilt tillkallad utredningsman.

I och för sig synes det vara ändamålsenligt att, såsom är fallet enligt

gällande kommunallagar, överlåta åt rättspraxis att närmare bestämma

den konkreta omfattningen av kommunernas verksamhetsfält. De i skilda

sammanhang framkomna önskemålen om åtgärder för att vidga den av

praxis satta gränsen för kommunernas beslutanderätt ge emellertid anledning

ifrågasätta, huruvida den nuvarande gränsdragningen tar skälig hänsyn

till att den samhälleliga verksamheten kommit att omspänna allt fler

områden. Det synes mig därför angeläget att en utredning verkställes om

behovet av att utvidga den kommunala beslutanderätten.

I mitt anförande berörde jag åtskilliga andra spörsmål rörande kommunallagstiftningen,

som borde upptagas vid utredningen, samt uttalade slutligen,

att det syntes särskilt angeläget att spörsmålen om ändring av bestämmelserna

i kommunallagarna om kvalificerad majoritet för vissa beslut

och om utvidgning av kommunernas beslutanderätt snarast möjligt

bleve belysta och att därför förslag i dessa ämnen borde framläggas utan

att resultatet av utredningen i övrigt avvaktades.

Med stöd av det givna bemyndigandet tillkallade jag som sakkunniga

ledamoten av riksdagens andra kammare Erik Fast, ordförande, ledamoten

av riksdagens första kammare, professorn Nils Herlitz, ledamoten av riksdagens

andra kammare, redaktören Helmer Holmberg, direktören i svenska

landskommunernas förbund Sixten Larsson, ledamöterna av riksdagens

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr tkO.

andra kammare, dåvarande borgarrådet Yngve Larsson och John W. Pettersson,

ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn Edgar Sjödahl,

poststationsföreståndaren F. Thun, numera ledamot av riksdagens första

kammare, samt landssekreteraren N. O. Åkesson.

Till de sakkunniga har överlämnats bl. a. den i direktiven omnämnda

utredningen om kommunala studiestipendier, vilken den 9 maj 1947 avgivits

av utredningsmannen, kanslirådet Gunnar Wejle. Denna utredning

utmynnar i ett förslag till lag om rätt för vissa kommuner att anslå medel

för underlättande av studier.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1946 års kommunallagskommitté,

ha i enlighet med sina direktiv i första hand behandlat spörsmålen

om borgerlig primärkommuns kompetens och om kvalificerad majoritet

för vissa kommunala beslut och den 9 juni 1947 överlämnat betänkande

med förslag angående ändringar i kommunallagarnas bestämmelser i dessa

delar (SOU 1947:53). Vid förslaget finnes fogad förutnämnda av kanslirådet

Wejle verkställda utredning jämte särskilt yttrande av en för utredningen

anlitad expert. Kommunallagskommitténs förslag innebär beträffande

primärkommuns kompetens att den nuvarande begränsningen av

den kommunala verksamheten till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter

avskaffas och i stället endast stadgas, att kommun

äger att själv vårda sina angelägenheter. Det avgörande för en kommuns

rätt att driva en verksamhet eller understödja ett ändamål bör enligt kommitténs

mening icke vara hur många kommunmedlemmar eller hur stor

del av kommunen, som har gagn av åtgärden, utan om den tillgodoser ett

allmänt intresse inom kommunen. Angående betydelsen av denna ändring

i fråga om olika områden där kommunerna äro verksamma har kommittén

gjort åtskilliga uttalanden, enligt vilka kommunernas beslutanderätt

skulle i skilda hänseenden icke oväsentligt utvidgas. — Vidare föreslås, att

kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet vid beslut av

betydelse för den kommunala ekonomien upphävas.

Kommitténs förslag är emellertid icke enhälligt. Ledamöterna Herlitz

och Pettersson ha reserverat sig för att i huvudsak bibehålla de nuvarande

bestämmelserna. I den mån ökat utrymme behövde beredas för kommunal

verksamhet borde detta enligt reservanternas mening ske genom

särskild lagstiftning. Sådan borde övervägas bl. a. i fråga om den kommunala

stipendiegivningen, där reservanterna hänvisat till utredningsmannens

förslag.

Över kommitténs ifrågavarande förslag i dess helhet ha efter remiss

yttranden avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, överståthållarämbetet

(med överlämnande av yttranden av stadsfullmäktige i Stockholm och

Stockholms församlingsdelegerade), samtliga länsstyrelser (med överlämnande

av yttranden från landstingens förvaltningsutskott, utom Gotlands

läns landstings, samt kommunala organ i 67 städer, 23 köpingar, 36 muni
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W.

cipalsamhällen, 180 landskommuner och 87 församlingar, varvid dock förvaltningsutskotten

och församlingarna i allmänhet ej uttalat sig om den

kommunala kompetensen) samt styrelserna för svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund och svenska landstingsförbundet.

Socialstyrelsen, kommerskollegium och socialvårdskommittén ha efter

remiss yttrat sig över förslaget angående borgerlig primärkommuns kompetens

därvid kommerskollegium överlämnat yttranden från Stockholms

och Skånes handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Gävle, Sveriges

industriförbund och Sveriges fastighetsägareförbund. Såvitt angår

kommuns befogenhet att främja visst eller vissa ändamål ha slutligen

efter remiss yttranden avgivits av överbefälhavaren (med överlämnande

av yttranden från chefen för armén, hemvärnschefen, centralförbundet för

befälsutbildning och riksförbundet Sveriges lottakårer), statens byggnadslånebyrå,

statens arbetsmarknadskommission, statens nämnd för samlingslokaler,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen

för yrkesutbildning, studielånenämnden, lantbruksstyrelsen, elektrifieringsberedningen,

hemvärnsrådet och skytteförbundens överstyrelse. Arbetarnas

bildningsförbund har i en särskild skrivelse till mig framlagt vissa synpunkter

beträffande de delar av betänkandet, som beröra stipendiegivning,

samt beträffande kanslirådet Wejles förslag i samma ärende.

Förslaget har vid remissbehandlingen i allmänhet underkastats en ingående

granskning. Svenska landskommunernas förbund har som skäl härför

anfört, att det ansåge förslaget vara det till betydelse och räckvidd viktigaste

förslag till ändring av kommunallagarnas innehåll, som framlagts

sedan den kommunala rösträttsreformen.

I likhet med kommitténs medlemmar äro remissinstanserna i stort sett

eniga om att den borgerliga primärkommunens kompetens bör vidgas. I

fråga om metoden för denna utvidgning äro däremot meningarna i hög

grad delade bland de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över

denna del av förslaget. Av de hörda kommunerna har det övervägande flertalet

tillstyrkt kommittémajoritetens förslag till ändrad lydelse av kompetensstadgandet.

Förslaget att upphäva kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad

majoritet vid beslut av ekonomisk natur har i princip tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av flertalet hörda myndigheter, landsting och borgerliga

kommuner. I vissa av dessa tillstyrkande yttranden har man emellertid

ifrågasatt ett bibehållande av den kvalificerade majoriteten beträffande

någon viss grupp beslut.

Sedan kommunallagskommitténs första betänkande sålunda remissbehandlats,

har kommittén1 den 10 januari 1948 överlämnat en promemoria * i

1 Kommittén har härvid haft sin ursprungliga sammansättning med det undantaget, att

i stället för professor Herlitz som sakkunnig tjänstgjort ledamoten av riksdagens första

kammare, folkskoleinspektören Karl Ragnar Bergh.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

(otryckt) med förslag angående vissa av kommunindelningsreformen aktualiserade

ändringar i den kommunala lagstiftningen.

I denna promemoria föreslås ändrade bestämmelser om antalet ledamöter

i kommunernas fullmäktigerepresentation med höjning av såväl maximiantalet

som minimiantalet i vissa av de grupper, i vilka kommunerna efter

folkmängden indelas för bestämmande av fullmäktiges antal. Vidare föreslås

ändrade regler om medelsförvaltningen inom kommunerna i syfte

bl. a. att underlätta en centralisering av denna förvaltning.

Över promemorian ha efter remiss kammarkollegiet, statskontoret, skolöverstyrelsen,

1945 års folkskolesakkunniga, samtliga länsstyrelser ävensom

styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund yttrat sig. De föreslagna lagändringarna ha därvid i huvudsak

tillstyrkts.

För egen del kan jag i stort sett biträda de förslag kommittén framlagt

i sitt första betänkande och i omförmälda promemoria. Jag förordar sålunda

en allmän utvidgning av de borgerliga primärkommunernas befogenheter

samt avskaffande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet för

beslut av betydelse för den kommunala ekonomien inom dessa kommuner

samt inom församlingar och landsting. Vidare tillstyrker jag i princip föreslagna

ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om fullmäktiges antal

och om anordnande av s. k. centraliserad medelsförvaltning.

Jag anhåller nu att närmare få redogöra för detta kommunallagstiftningsärende.

II. Borgerlig primärkommuns kompetens.

Gällande bestämmelser.

Den allmänna regeln om primärkommuns befogenheter återfinnes i 3 §

lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet och lagen samma

dag om kommunalstyrelse i stad och lyder:

Kommun (Stadskommun) äger att själv, efter vad i denna lag närmare

bestämmes, vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan.

Angående vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet

är särskilt stadgat.

En likalydande bestämmelse är upptagen i 3 § lagen den 15 juni 1935

om kommunalstyrelse i Stockholm.

Kompetensbestämmelsen i 1930 års kommunallagstiftning är med vissa

formella jämkningar hämtad från 1862 års förordningar om kommunalstyrelse

på landet och i stad, vars 1 § löd:

Varje socken på landet (Varje stad med därunder lydande område) utgör

för sig en särskild kommun, vars medlemmar äga att själva, efter vad

denna förordning närmare bestämmer, vårda sina gemensamma ordnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr lbO.

och hushållningsangelägenheter, såvitt icke, enligt gällande författningar,

det tillkommer offentlig ämbetsmyndighet att dem handhava.

Om behandlingen av kyrkliga angelägenheter samt ärenden rörande folkskolan

är särskilt stadgat.

I 1 § 1862 års förordning om kommunalstyrelse i Stockholm stadgades

däremot, att kommunens medlemmar äga att vårda »sina gemensamma

angelägenheter». I övrigt överensstämde stadgandet med motsvarande bestämmelse

i de andra kommunalförordningarna. Någon motivering till den

särskilda avfattningen av 1 § finnes icke angiven i förarbetena till Stockholmsförordningen.

I den skrivelse, med vilken förslaget till sistnämnda

förordning överlämnades till Kungl. Maj :t, angavs emellertid detta bygga

på principen om »kommuns rätt att själv vårda de för dess medlemmar

gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter». Förslaget synes

alltså icke ha avsett att göra någon skillnad mellan den kommunala beslutanderätten

i Stockholm och övriga kommuner.

Den kommunala verksamhetens begränsning till att avse gemensamma

ordnings- och hushållningsangelägenheter har sålunda funnits alltsedan

de nuvarande borgerliga kommunernas tillkomst. I den författning som

dessförinnan gällde för den närmast jämförbara äldre kommunala enheten,

1843 års förordning om sockenstämmor i riket, stadgades, att till stämmans

handläggning hörde de mål, som rörde kyrkans vård samt socknens

hushållning och allmänna angelägenheter, men angavs dessa angelägenheter

närmare genom en uppräkning punktvis. Uttrycket »gemensamma

ordnings- och hushållningsangelägenheter» återfinnes första gången i det

förslag till kommunalförordningar, som den 31 oktober 1859 framlades av

den av Kungl. Maj :t för ändamålet 1858 tillsatta kommittén. Denna kommitté

förordade nämligen, att i § 1 förordningen om kommunalstyrelse på

landet skulle stadgas, att varje socken på landet för sig utgör ett särskilt

kommunalsamhälle för vårdande av sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.

1858 års kommitté anförde beträffande denna bestämmelse:

Någon annan eller närmare bestämning av de särskilda angelägenheter,

som borde kunna bliva föremål för kommunernas självverksamhet och beslutanderätt

än den, som ligger uti de tre orden: »gemensamma ordningsoch

hushållningsangelägenheter», hava kommitterade icke funnit lämpligt

att bland de allmänna stadgandena intaga. Att inskränka dessa angelägenheter

till endast sådana ärenden av borgerlig natur, som uti 1843 års förordning

punktvis uppräknas och till sockenstämmas handläggning överlämnas,

hade varit att alltför mycket missförstå de billiga anspråk kommunalfriheten,

under en väl avvägd kontroll från statens sida, på självverksamliet

med skäl kan göra, och ett försök till ett sådant uppräknande

skulle dessutom icke hava lyckats, emedan det, i följd av själva den mångsidighet

som ligger uti allt slags förvaltande verksamhets natur, varken

hade kunnat bliva fullständigt eller omfatta alla de särskildheter, som därmed

ägde samband. De här ovan anförda orden däremot hava synts kommitterade

bäst uttrycka kommunalverksamhetens både omfång och begränsning.

De påtrycka denna verksamhet en uteslutande administrativ

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

karaktär och förutsätta, att de angelägenheter inom kommunen, med vilka

den äger taga befattning, skola hava sin rot och sin uppkomst uti och från

de gemensamma intressen, dem kommunen såsom personlighet äger att

vårda. Vad kommunen vid utövandet av denna vård såväl i allmänhet som

i särskilda fall har att iakttaga, den lydnad och aktning den därvid är skyldig

att visa de lagar staten beslutat och utfärdat, den högre prövning vissa

av dess beslut skola underställas, innan de få bringas till verkställighet,

och den rättsutväg, som bör vara varje enskild medlem av kommunen förbehållen

till vinnande av rättelse, därest han funne sin enskilda rätt bliva

för nära trädd genom kommunens beslut, om detta allt finnas i förslaget

på sina ställen särskilda bestämmelser, och torde vid sådant förhållande

något äventyr ej vara att befara vid godkännande av den elasticitet i avseende

å kommunens verksamhet, som ligger uti de ifrågavarande orden.

Vid den alltjämt gällande kompetensregelns tillkomst betonades alltså

att regeln var elastisk men att den innefattade en bestämd begränsning av

området för kommunens verksamhet. Det överlämnades åt rättspraxis att,

i den mån besvär anfördes, närmare fastställa innebörden av denna begränsning.

En rikhaltig rättspraxis på området har också utbildats. Härtill

har även — såsom framhålles i kommunallagskommitténs betänkande

— medverkat att stadgandet tillkom vid en tid, då de kommunala uppgifterna

ännu voro fåtaliga och, med några undantag, av jämförelsevis

ringa betydenhet. Under de följande åttiofem åren ha allt flera grenar av

samhällslivet ansetts kunna komma i fråga såsom föremål för kommunernas

verksamhet. Detta har emellertid icke endast skett inom ramen för den

allmänna kompetensregeln, utan regleringen av de nya verksamhetsområdena

har i stor utsträckning skett genom speciallagstiftning. Kommittén

har om denna utveckling anfört:

Vid utarbetandet av kommunalförordningarna torde man ha tänkt sig,

att bestämmelsen om kommunmedlemmarnas rätt att vårda sina gemensamma

ordnings- och hushållningsangelägenheter skulle tjäna såsom enda

legala underlag för det stora flertalet kommunaluppgifter. Man förbisåg

visserligen icke, att vissa områden av kommunal verksamhet kunde bliva

i behov av särskild reglering — såsom fallet redan var med exempelvis

fattigvården — men kärnan i strävandena till ökad kommunal självstyrelse

var tanken att överlämna åt kommunerna att själva bestämma om de

uPPgifter de skulle vårda och om sättet för uppgifternas handhavande. Utvecklingen

har emellertid slagit in på andra vägar, i det att allt flera kommunala

verksamhetsgrenar blivit reglerade i särskilda författningar. I

dessa ha lämnats ingående föreskrifter om olika uppgifters handhavande,

om särskilda styrelsers och nämnders sammansättning, om sättet för anförande

av besvär m. m. Det legislativa underlaget för kommunalverksamheten

har med andra ord i avsevärd utsträckning förskjutits från kommunallagarna

till speciallagstiftningen. Anledningen till att man beträtt

speciallagstiftningens väg har framför allt varit, att man icke velat belasta

kommunallagarna med detaljföreskrifter av allehanda slag, särskilt sådana

som röra kommunernas skyldigheter på olika områden. Särlagstiftning har

vidare anlitats, då det gällt att giva kommunerna rätt att främja ändamål,

som icke utan särskilt stadgande ansetts falla under deras behörighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj ris proposition nr HO.

Kommittén har icke funnit det erforderligt att närmare behandla de

uppgifter, som handhavas av kommunerna med stöd av särskilda författningar,

utan härutinnan hänvisat till de redogörelser, som lämnats dels i

kommunalskatteberedningens betänkande med förslag till omläggning av

den kommunala beskattningen in. in. del III (SOU 1943: 43 s. 257 f.) och

dels i en på kommunindelningskommitténs uppdrag av kammarrådet Erik

Schalling utarbetad översikt över den lantkommunala författningsregleringens

historia med särskilt avseende å landsbygdens primärkommuner

(SOU 1944: 37 s. 69 f.). Till dessa redogörelser torde också här få hänvisas.

I detta sammanhang må endast nämnas, att numera genom särskild

lagstiftning reglerats även kommunernas verksamhet på bostadsförsörjningens

område. I lag den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder

till bostadsförsörjningens främjande har nämligen fastslagits, att kommun,

om den så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen inom kommunen,

äger ställa medel till förfogande att enligt de grunder och i den

ordning, som kommunen bestämt, användas till åtgärder i syfte att nedbringa

inom kommunen bosatta personers kostnader för anskaffande eller

innehav av en fullvärdig bostad.

Sammanfattningsvis anför kommittén om de nuvarande legala gränserna

för den borgerliga primärkommunens kompetensområde, att dessa

äro att finna dels i kommunallagarnas allmänna stadgande om kommuns

rätt att vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan, och dels i de lagar och författningar som i olika hänseenden giva

närmare bestämmelser rörande särskilda kommunala verksamhetsgrenar.

Kommittén framhåller, att rättspraxis beträffande vad som tillhör kommuns

befogenhet självfallet haft sin ojämförligt största betydelse i fråga

om de vidsträckta kommunala verksamhetsfält, som icke reglerats genom

särskilda författningsföreskrifter. Här hade det — fortsätter kommittén

_ ankommit på rättstillämpningen att, då ett kommunalt beslut överklagats,

fastställa om den ena eller andra åtgärden tillhör kommunens gemensamma

ordnings- och hushållningsangelägenheter. På områden, som gränsa

intill de speciellt reglerade, hade härvid speciallagstiftningen anlitats som

tolkningskälla. Myndigheterna hade i denna lagstiftning sökt ledning för

sitt bedömande huruvida de omtvistade åtgärderna varit att betrakta såsom

kommuns gemensamma angelägenheter.

Kommittén har i eu bilaga till sitt betänkande (bil. 1 s. 183—204) lämnat

eu översikt över praxis, särskilt under de senare decennierna i fråga

om tolkningen av begreppet gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.

Syftet med redogörelsen angives vara att redovisa praktiskt

viktiga typfall och därigenom giva en allmän bild av det innehåll den kommunala

beslutanderätten f. n. anses ha. De olika fallen ha inordnats un
llihang

till riksdagens protokoll 1 saml. Nr HO.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr Vid.

der rubriker, varunder de allt efter sin yttre beskaffenhet ansetts häntörliga.

Någon genomgående systematisering av materialet har icke gjorts.

Det torde ej i detta sammanhang vid en redogörelse för gällande bestämmelser

om den kommunala kompetensen böra konuna i fråga vare sig att

lämna en uttömmande allmän redogörelse för det omfattande ämnet eller

att i detalj redovisa rättstillämpningen på de olika verksamhetsområden,

där kommuns kompetens ifrågasatts. I sistnämnda hänseende hänvisas till

ö-\ei sikten i förutnämnda bilaga till kommitténs betänkande. I anslutning

till kommittén skal! däremot redan här i största korthet som en bakgrund

till den följande redogörelsen för kommitténs synpunkter på ämnet angivas

några huvudlinjer i rättstillämpningen.

Vad härvid till en början angår föreskriften att angelägenheten skall

vara gemensam synes denna föreskrift ha givits en jämförelsevis vidsträckt

innebörd. Man har icke krävt att den ifrågasatta angelägenheten skulle

tillgodose ett intresse eller fylla ett behov hos samtliga kommunmedlemmar.

Det har ansetts tillfyllest att den varit av betydelse för ett större

flertal inom kommunen. Ett elektrifieringsföretag eller ett brobygge har

måst gagna en betydande del av kommunens medlemmar för att få

utföras eller främjas av kommunen. Man torde dock icke ha anlagt uteslutande

kvantitativa synpunkter på frågan. Då det gällt anslag till vatten- och

avloppsledningar inom tätorter, har man exempelvis icke fäst avgörande

vikt vid invånarantalet i tätorten i förhållande till kommunens invånarantal.

Utslagsgivande torde snarare ha varit betydelsen för kommunen såsom

sådan, att den ifrågavarande tätorten hade tillfredsställande hygieniska

anordningar. Kommittén framhåller också, att betydande eftergifter

gjorts i fråga om kravet på att de angelägenheter, som kunna bli föremål

för kommunal omvårdnad, skola vara gemensamma i vedertagen bemärkelse.

Uttrycket ordnings- och hushållningsangelägenheter synes icke ha spelat

så stor roll vid avgränsningen i praxis av kommunens kompetensområde.

Då myndigheterna funnit, att en viss uppgift icke föll inom detta område,

torde det avgörande ofta ha varit, att den ej ansetts vara en kommunal

angelägenhet överhuvud. Hit höra till exempel försvarsuppgifter (understödjande

av hemvärn och luftvärn), politiska ändamål (anslag till nykterhetskommitté

med uppgift bl. a. att samla kommunens nykterhetsvänner

till deltagande i allmänna val) samt ekonomisk verksamhet i uteslutande

spekulativt syfte. Grundsatsen, att eu kommun icke äger inlåta sig på företag

enbart i syfte att erhålla ekonomisk vinst därav, kom till uttryck redan

under förarbetena till kommunalförordningarna och synes alltid ha upprätthållits

i rättspraxis. Däremot har kommun ansetts kunna anlägga och

driva gas-, elektricitets- och vattenledningsverk, spårvägar m. in., i viss

utsträckning uppföra hotell samt understödja bostadsbyggande. Till ordnings-

och hushållningsangelägenheter ha sålunda — såsom kommittén

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

framhåller — hänförts åtskilliga ändamål, som voro okända för kommunerna

vid tiden för kommunalförordningarnas tillkomst. Begreppet har

överhuvud icke tolkats snävt. Kommun har sålunda ansetts behörig

att anslå medel till olika kulturella ändamål, till främjande av idrott, till

inköp av markområden för bad och rekreation samt till anordnande av

samlingslokaler. Härvid har man stundom liksom i fråga om den kommunala

affärsverksamheten kunnat stödja sig på att verksamheten innebar

ett fullföljande och tillgodoseende av uppgifter, som ankommo på kommunerna

enligt särskilda författningar (hälsovårdsstadgan i fråga om vattenledningsverk

och badanläggningar o. s. v.) eller därpå att statsbidrag

utgått efter sådana regler, att kommunalt understöd förutsättes (främjande

av bostadsproduktionen, anordnande av samlingslokaler).

En särskild begränsande regel, som icke i första hand synes stödja sig

på en tolkning av uttrycket »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»

har i praxis uppställts i fråga om kommunernas understödjande

verksamhet. Regeln innebär, att understöd ej får lämnas enskild

kommunmedlem i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller

eljest enligt lag eller författning är medgivet. I enlighet med denna regel

ha bl. a. beslut om stipendier samt beslut om arbetslöshets- eller bostadsunderstöd,

som lämnats utöver vad kommunerna ägt utgiva enligt särskilda

författningar, blivit undanröjda såsom överskridande den kommunala

befogenheten. Grunden till denna rättstillämpning anser kommittén

närmast vara den, att författningarna på socialvårdens område, av

vilka fattigvårdslagen är den viktigaste, funnits böra tolkas så, att de uttömmande

angiva de fall, i vilka understödsverksamhet utgör kommuns

gemensamma angelägenhet.

Reformförslag.

Såväl före som efter de nuvarande kommunallagarnas tillkomst ha framställts

åtskilliga förslag till utvidgning av kommunernas beslutanderätt.

De flesta av dessa förslag ha avsett ett utsträckande av den kommunala

befogenheten till någon speciell verksamhetsgren (försvarsändamål, stipendiegivning,

enskild väghållning, elektrifiering, bostadsförsörjning). Den

vidgade befogenheten har man önskat ernå antingen genom ändring i kommunallagarna

eller genom särskild lagstiftning. Andra förslag ha syftat

till en generell utvidgning av den kommunala kompetensen. Kommittén

har i särskilda avsnitt av sitt betänkande (s. 20—23; 26—59) redogjort

för dessa förslag och i förekommande fall för de yttranden, som avgivits

över desamma. Till denna redogörelse må här få hänvisas. 1 detta sammanhang

skall endast redovisas två förslag av mera generell innebörd, i

vilka kompetensstadgandet närmare utformats.

Det första av dessa förslag väcktes i samband med det i proposition

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr HÖ.

till 1930 års riksdag framlagda förslaget till nya kommunallagar. Propositionen

upptog en kompetensbestämmelse av i princip samma innehåll

som den sedermera godtagna, dock fanns mellan orden »sina» och

»gemensamma» inskjutet ordet »medlemmars». I motioner i anledning av

propositionen (I: 287 och 288 av herr Möller in. fl. samt II: 445 och 440

av herr Hansson i Stockholm in. fl.) hemställdes, att ifrågavarande stadgande

skulle erhålla följande lydelse: »Kommunen äger att själv, efter vad

i denna lag närmare bestämmes, vårda sina välfärds-, ordnings- och hushållningsangelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande

författningar tillkommer annan.» Såsom skäl för sin hemställan anförde

motionärerna:

Uttrycket »vårda sina medlemmars gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter»

har genom den rättspraxis, som tillämpats, varit

synnerligen hinderlig för den kommunala verksamheten. Uttrycket »gemensamma

angelägenheter» har så tolkats, att ändamålsenliga och välmotiverade

åtgärder ej kunnat vidtagas, emedan dessa åtgärder endast tillgodosett

ändamål med mera begränsat tillämplighetsområde och ej ansetts vara

till gagn för flertalet av kommunens inedlemmar. Sålunda har kommun

ej ansetts ha rätt att lämna bidrag till elektrifiering, anläggande av avloppsledningar,

anläggande eller förbättrande av bro eller utfartsvägar m. m.,

då dessa åtgärder ej varit till gagn för kommunen i dess helhet. Detta har

medfört, antingen att kommunen på en gång måst utföra dessa anläggningar

för hela kommunen, varigenom det blivit en kommunens gemensamma

angelägenhet i stället för att successivt utföra dessa anläggningar,

vilket för kommunen varit mera ekonomiskt fördelaktigt, eller ha i kommuner

med sammanträngd befolkning dessa måst uppdelas i municipalsamhällen,

vilket ur såväl förvaltnings- som skatteutjämningssynpunkter

ibland varit mindre tillfredsställande. Vi anse därför, att uttrycket »medlemmars

gemensamma» bör utgå och ersättas av sådana bestämmelser,

vilka giva större utrymme åt kommunernas verksamhet.

Även i annat hänseende anse vi, att ändring av denna paragraf bör företagas.

Genom en rad lagar och förordningar ha kommunerna tilldelats

uppgifter, vilka enligt gängse språkbruk knappast kunna inrymmas i begreppet

»ordnings- och hushållsangelägenheter», utan fastmera äro att hänföra

under begreppet välfärdsanordningar, varför vi anse att detta bär

komma till uttryck i lagtexten. I

I anledning av dessa motio''ner yttrade konstitutionsutskottet (utlåtande

nr 30), att något behov av den väsentliga utvidgning av kommunernas uppgifter,

som motionärerna syntes eftersträva, icke torde föreligga. Om den i

motionerna föreslagna synnerligen vaga formuleringen beslutades, komme

följden sannolikt att bli, att åtminstone till en början stor osäkerhet uppstode

rörande omfattningen av kommunernas befogenheter. Nu gällande

bestämmelser hade genom den i praxis givna tolkningen fått en jämförelsevis

klar och bestämd betydelse. Utskottet fann det emellertid lämpligare att

såsom kommuns uppgift angiva för kommunen gemensamma ordnings- och

hushållningsangelägenheter; ordet »medlemmars» i Kungl. Maj:ts förslag

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr ViO.

ansågs därför böra utgå. Ätta ledamöter av utskottet reserverade sig till

förmån för den i motionerna föreslagna lydelsen.

Riksdagen gillade vad utskottet föreslagit.

Det andra här avsedda förslaget har framförts av kommunindelningskommittén

i dess betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av

rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38). I detta

betänkande har förordats vissa ändringar i 87—90 §§ lagen om kommunalstyrelse

på landet av innebörd, att ansvaret för stadsstadgornas tillämpning

inom område på landet skall direkt åvila primärkommunen och att — åtminstone

i regel — någon specialkommun (municipalsamhälle) för ändamålet

icke bildas. Kommunindelningskommittén har emellertid även föreslagit

en principiell utvidgning av kommunernas befogenheter. Till stöd

för detta förslag har nämnda kommitté anfört, att en enligt dess uppfattning

alltför restriktiv tolkning av begreppet »gemensamma ordnings- och

hushållningsangelägenheter» icke sällan hindrat en tidsenlig utveckling av

:len kommunala verksamheten. Icke minst hade detta varit fallet beträffande

primärkommunernas befattning med ordnandet av förhållandena

inom tätorterna på landet. Kommittén har vidare yttrat:

Genom de av kommittén föreslagna ändringarna i municipallagstiftningen

och den hithörande speciallagstiftningen skulle visserligen svårigheterna

undanröjas i vad avser sådana angelägenheter, beträffande vilka

direkta skyldigheter koinme att åläggas kommunerna och beträffande vilka

lagstiftningen eljest komme att innefatta ett klart bemyndigande för kommunerna.

Ifrågavarande verksamhetsfält äro emellertid så omfattande och

lämna möjligheter för så skiftande kommunala initiativ, att alla tänkbara

uppgifter svårligen kunna förutses i speciallagstiftningen. Tolkningen av

speciallagstiftningens innehåll kan även vålla formella svårigheter, icke

minst då det gäller skyldigheter eller bemyndiganden, som endast indirekt

komma till uttryck i författningarna. Det finnes därför anledning att antaga,

att ur allmän synpunkt önskvärda kommunala företag, vilka det

ligger i de flesta kommunmedlemmarnas intresse att genomföra, alltjämt

kunna komma att förhindras genom överklaganden från enskilda kommunmedlemmar

med motivering, att företaget icke kan anses utgöra någon

kommunens gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhet.

Det synes därför angeläget, att möjligheter beredas för en mot den kommunala

verksamhetens tidsenliga utveckling svarande tolkning av 3 § i

kommunallagarna. En revision av tidigare praxis torde icke vara att förvänta

utan ätt paragrafens ordalydelse ändras. Kommittén vill därför förorda,

att cn sådan ändring vidtages. Ändringen synes förslagsvis kunna

ske genom tillägg av ett nytt andra stycke till paragrafen av följande

innehåll:

»Med gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter förstås

icke endast sådana angelägenheter som angå samtliga eller det övervägande

flertalet kommunmedlemmar utan även sådana, som eljest äro ägnade att

tillgodose eller främja allmänna intressen inom kommunen.»

En principiell utvidgning av kommunernas befogenheter synes väl motiverad

jämväl med hänsyn till de av kommittén föreslagna större och bär
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

kraftigare kommunernas ökade möjligheter till insatser inom andra verksamhetsområden.

Det avsedda ändamålet med kommunsammanslagningen

blir i viss mån beroende av att kommunerna erhålla formella möjligheter

till utveckling av den kommunala verksamheten.

Kommimallagskommittén.

I det kapitel av sitt betänkande, vari kommittén föreslår ändringar i

kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig primärkommuns kompetens,

har kommittén inledningsvis framfört vissa allmänna synpunkter

på gällande bestämmelsers avfattning och tillämpning. Kommittén

påpekar härvid att det allmänna kompetensstadgandet i ej obetydlig mån

givit möjlighet till sådan elasticitet vid rättstillämpningen som man åsyftade

vid dess avfattning. Kommittén finner likväl, att den kraftiga utveckling

av kommunernas uppgifter, som försiggått under senare delen av förra

århundradet och under det innevarande, sprängt den författningsmässiga

ramen för kommunernas verksamhet, översikten i bil. 1 vid betänkandet

visade, att kommunerna i betydande omfattning vidtoge åtgärder och främjade

ändamål, som i rättspraxis ansåges falla utanför den kommunala befogenheten.

På olika områden förekommo dessutom kommunala initiativ

och insatser beträffande vilka kommunernas befogenhet icke prövats av

regeringsrätten, men vilkas förenlighet med gällande lag sådan denna tolkades

i rättspraxis kunde starkt ifrågasättas. Det existerade sålunda en

motsättning mellan å ena sidan vad som mångenstädes i det praktiska kommunallivet

uppfattades såsom kommunala angelägenheter och å andra

sidan de rättstillämpande myndigheternas praxis.

Kommittén anser, att på grund av berörda motsättning de legala gränserna

för kommunernas verksamhet borde vidgas. En sådan utvidgning

frainstode emellertid enligt kommitténs uppfattning såsom befogad även

ur materiella synpunkter. Den kommunala beslutanderätten vore nämligen

i flera hänseenden alltför begränsad för att kommunerna skulle kunna

vara verksamma på områden, där kommunala insatser påkallades av allmänna

intressen. Den av kommittén lämnade översikten av praxis gåve

flera exempel på fall, där kommunala åtgärder av sådant slag ansetts falla

utanför den kommunala behörigheten. Orsakerna till den restriktiva rättstillämpningen

vore att finna dels i den förut nämnda tolkningsregeln, att

understöd ej ansåges kunna lämnas enskild kommunmedlem annorledes

än på grund av särskild författningsföreskrift, dels ock i den nuvarande

kompetensbestämmelsens avfattning, särskilt i följd av den tolkning som

i åtskilliga fall givits uttrycket »gemensamma» angelägenheter.

Efter att ha kritiserat den språkliga avfattningen av kompetensbestämmelsen

i 1930 års kommunallagar, har kommittén anfört att såväl under

kommunalförordningarnas giltighetstid — då användningen av ordet

gemensamma, såsom hänförande sig till kommunens medlemmar, var för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr l''iO.

2:5

mellt oantastlig — som efter tillkomsten av 19110 års kommunallagar kravet

på att angelägenheterna skola vara gemensamma spelat en betydande

roll. Detsamma hade lett till att man ofta bedömt frågan om kommun

kunnat sätta i gång ett företag eller främja en verksamhet väsentligen med

hänsyn till om den kommunala åtgärden kommit kommunens medlemmar

i gemen till godo. Enligt kommitténs mening hade man till grund för bedömandet

huvudsakligen lagt en kvantitativ värdering. Kommittén fortsätter:
En

dylik värderingsgrund var i äldsta tid naturlig för de lokala menigheterna,

som då väsentligen sammanhöllos av gemensamma ekonomiska intressen.

Även den moderna kommunen kan i viss mån sägas ha bibehållit

en sådan karaktär. Huvudparten av de angelägenheter som numera ankomma

på kommunerna kan emellertid icke sägas avse rent ekonomiska

intressen. Kommunernas uppgifter på exempelvis socialvårdens och undervisningens

områden äro företrädesvis av annan art. De torde bättre kunna

karakteriseras såsom avseende allmänna intressen, som på ett eller annat

sätt äro knutna till kommunerna. De flesta av de kommunala angelägenheter

som erhållit sin reglering inom speciallagstiftningen torde vara av

denna art. Den utveckling som den kommunala verksamheten undergått

genom att allt flera uppgifter, som enligt äldre uppfattning icke voro

gemensamma, genom lag eller författning lagts på kommunerna har bidragit

till att i det allmänna föreställningssättet undanskjuta gemensamhetssynpunkten

även beträffande angelägenheter, som icke äro reglerade

i speciallagstiftning. I stället för att fråga sig hur många kommunmedlemmar

eller hur stora delar av kommunens område som har gagn av en

viss åtgärd, anlägger man allt mer den synpunkten om det är lämpligt,

ändamålsenligt, skäligt o. s. v. att åtgärden handhaves eller understödjes

av kommunen. Den kvantitativa värderingen har sålunda i betydande mån

ersatts av en kvalitativ uppskattning.

Vad som nu anförts kan måhända även uttryckas så, att gemensamhetsbegreppet

i det allmänna föreställningssättet erhållit en annan innebörd än

den hävdvunna. Enligt denna förändrade uppfattning är en angelägenhet

att anse såsom gemensam, därest till densamma knyter sig ett allmänt intresse

av sådan art och styrka, att angelägenheten bör bliva föremål för

kommunal omvårdnad. Det bör framhållas, att det icke är ett dylikt gemensamhetsbegrepp

kommittén åsyftar, när den talar om gemensamhetskravet,

gemensamhetssynpunkten etc. Kommittén avser i sådana sammanhang begreppet

i dess traditionella, kvantitativa bemärkelse.

Enligt kommitténs åsikt är den förändrade synen på hithörande spörsmål

en naturlig konsekvens av kommunernas ändrade ställning inom svenskt

samhällsliv och de nya och vidgade uppgifter som numera tillkomma kommunerna.

Liksom samhälleliga åtgärder överhuvud betingas av de därmed

förenade allmänna intressena bör också allmänintresset vara bestämmande

för den kommunala verksamheten. Givetvis har rättspraxis icke varit helt

främmande för dylika synpunkter. —-

Så länge uttrycket »gemensamma» bibehålies i kompctensbestämmelsen,

torde det dock icke kunna förväntas, åt! kommunerna i rättstillämpningen

tillerkännas den större rörelsefrihet som den nyss antydda utvecklingen

synes motivera. För ernående av eu sådan frihet för kommunerna synes

det vara nödvändigt att giva kompetensstadgandet en lydelse, där beteckningen

»gemensamma» angelägenheter icke ingår.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr l''iO.

Kommittén har i förevarande sammanhang även granskat begreppet

»ordnings- och hushållningsangelägenheter» men funnit att detta icke haft

samma betydelse för myndigheternas rättstillämpning som gemensamhetskravet.

Däremot hade uttrycket genom sin ålderdomliga, för nutida språkbruk

tämligen främmande avfattning vållat osäkerhet och undran i den

praktiska kommunalverksamheten. Sammanfattningsvis anför kommittén,

att uttrycket ordnings- och hushållningsangelägenheter — bortsett från de

befogenheter av ringa praktisk betydelse, som inrymdes under begreppet

ordningsangelägenheter — icke gåve något besked om föremålen för den

kommunala verksamheten. Uttrycket vore icke mer upplysande än om

det i stället stode förvaltningsangelägenheter eller helt enkelt angelägenheter.

Det vore en yttre beteckning, som kunde användas hur än kommunalverksamhetens

föremål växlade. Den reella innebörden av det nuvarande

kompetensstadgandet vore därför, att kommun ägde att själv vårda

sina (gemensamma) angelägenheter. Som den verkliga betydelsen icke

framginge av stadgandet utan detsamma skenbart angåve angelägenheternas

art, vore redan av denna anledning en ny avfattning påkallad.

Kommittén har härefter närmare behandlat principerna för den

kompetensutvidgning, kommittén sålunda av olika anledningar

funnit befogad. Den har härvid utgått från den vid kritiken av gällande

bestämmelser antydda grundsatsen, att det avgörande för kommuns rätt

att driva en verksamhet eller understödja ett ändamål borde vara om den

kommunala åtgärden tillgodosåge ett allmänt, ett samhälleligt intresse inom

kommunen. Allmänintresset borde bli bestämmande för tillämpningen av

det nya mer allmänt hållna kompetensstadgande, som kommittén ville förorda.

Detta betydde emellertid ej, att den kommunala verksamheten inom

obestämda gränser lämnades full frihet. Verksamheten borde vara underkastad

dels vissa principiella normer, dels ock begränsningar av mera speciell

natur.

Beträffande nämnda principiella normer har kommittén endast anfört,

att det bleve de rättstillämpande myndigheternas uppgift att i förekommande

fall tolka deras begränsande innebörd. Dessa normer hade i viss

män kommit till uttryck i de grunder, som enligt kommunallagarna gällde

för överklagande av kommunala beslut. Kommittén har i detta sammanhang

understrukit, att den allmänna objektivitets- och rättviseprincip, som

gällde inom all offentlig förvaltning, självfallet alltjämt borde vara ett

rättesnöre för den kommunala verksamheten.

Vid sidan av dessa generella regler har kommittén i anslutning till gällande

bestämmelser funnit ytterligare begränsningar i fråga om kommunernas

verksamhet böra uppställas i tre olika avseenden.

1. En given sådan begränsning låge enligt kommitténs mening däri att

de samhälleliga angelägenheter, som kunna bli föremål för kommuns omvårdnad,

måste vara lokaliserade till kommunen. Detta innebure visser
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

ligen icke att företaget eller verksamheten måste bedrivas inom den egna

kommunens gränser. Men det måste fordras, att det allmänna intresse som

tillgodoses genom den kommunala åtgärden hänför sig till den egna kommunen.

Hänför sig intresset till riket såsom sådant, såsom fallet t. ex. vore

med det militära försvaret, eller till en annan kommunal enhet, fölle åtgärden

utanför kommunens kompetens.

2. Liksom f. n. gäller borde kommunen vidare icke äga befatta sig med

angelägenheter, vilkas handhavande enligt gällande författningar tillkomme

annan. Denna undantagsregel medförde, att efter sjukkasseväsendets omorganisation

i enlighet med lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring

kommunerna ej vidare ägde anslå medel till sjukkasseverksamhet.

3. Den tredje av kommittén förordade begränsningsregeln anknyter till

den tidigare omnämnda grundsatsen, att understöd ej kan lämnas enskild

kommunmedlem i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller

eljest enligt särskild lag eller författning är medgivet. Enligt kommitténs

mening borde denna regel upprätthållas även i fortsättningen såvitt angår

socialvården i trängre bemärkelse, varmed kommittén avser samtliga de

åtgärder vilka gå ut på tryggande av behövande personers livsuppehälle i

allmänhet. Till stöd härför har kommittén anfört:

Den egentliga socialvårdens utformning och organisation är en angelägenhet

som bör ankomma på staten. Endast staten har den allmänna överblick

över de olika hjälpbehoven, som kräves för att kunna utvälja de områden,

där samhälleliga åtgärder äro mest påkallade, och giva dessa åtgärder

den lämpligaste formen. Den enhetlighet och samordning mellan

olika hjälpformer som är oundgänglig för en rationell socialvård synes

kunna ernås blott om densamma bedrives i av staten reglerad ordning. En

självständig kommunal understödsverksamhet på det centrala sociala område

varom här är fråga synes därför utesluten.

Att kommittén sålunda endast i begränsad utsträckning förordar upprätthållande

av den gällande grundsatsen i fråga om kommuns understödjande

verksamhet innefattar en betydelsefull utvidgning av den kommunala

beslutanderätten. Kommittén har härutinnan anfört:

Beträffande understöd åt enskilda för andra ändamål än sådana som

tillgodoses inom den egentliga socialvårdens ram föreligger i allmänhet icke

behov av statlig reglering. Där dylika understöd utgöra naturliga led i en

verksamhet av annan art och i annat syfte, vilken det i och för sig tillkommer

kommunerna att bedriva eller främja, synes därtör för rätten att

bevilja understöd icke böra krävas uttryckligt bemyndigande i särskild författning.

Det bör med andra ord kunna i princip överlåtas åt kommunerna

själva att avgöra om och i vilken mån främjande av ett kommunalt ändamål

må ske medelst understöd åt enskilda personer. Ett praktiskt exempel

på vad som här åsyftas utgör den kommunala verksamheten på undervisningens

och bildningsväsendets område. Här kunna understöd åt enskilda

i form av stipendier, inackorderingsbidrag o. dyl. ha en betydelsefull uppgift

såsom kompletterande och effektiviserande en i andra former bedriven

opaginerad Kontrollera mot PDF

2(5 Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

verksamhet. Det kan exempelvis vara lämpligare att, i stället för att upprätta

kommunalt gymnasium, utgiva bidrag till elevers resor till eller inackordering

i kommun, där gymnasium finnes.

En dylik kommunal understödsgivning bör liksom annan samhällelig

verksamhet givetvis präglas av planmässighet och objektivitet. Detta innebär

bl. a., att ett kommunalt understödsbeslut icke får ha karaktären av ett

obehörigt gynnande av viss eller vissa kommunmedlemmar i jämförelse

med de övriga. Det ligger visserligen i sakens natur, att kommunala understöd

för det ena eller andra ändamålet i allmänhet icke kunna komma alla

kommunmedlemmar till godo; vanligen måste understödsgivningen begränsas

till ett mindretal kommunmedlemmar och differentieras med hänsyn

till de växlande behoven av kommunala bidrag. Men en sådan begränsning

och differentiering måste ske med beaktande av kravet på rättvisa och

objektivitet i den kommunala förvaltningen. En understödsverksamhet,

som framstår som ett otillbörligt tillgodoseende av enskilda gruppers eller

personers särskilda intressen eller behov, bör sålunda icke vara tillåten.

Kommunala beslut av sådan innebörd måste anses överskrida den kommunala

befogenheten.

För att en kommunal understödsgivning skall kunna bedrivas så, att de

nu anförda synpunkterna bliva tillgodosedda, torde det i allmänhet bliva

erforderligt, att kommunerna besluta vissa grunder för verksamhetens utövande.

Genom uppgörandet av sådana grunder tvingas kommunerna att

närmare överväga arten och räckvidden av sina understödsåtgärder och

deras förenlighet med allmänna intressen. Härigenom minskas faran för

ett obehörigt tillgodoseende av vissa gruppers eller enskilda kommunmedlemmars

intressen och överhuvud för en godtycklig och tillfällighetspräglad

understödsgivning.

Kommittén har i sistnämnda hänseende vidare uttalat, att där ej särskilda

förhållanden föranleda till annat lagligheten av ett sådant kommunalt

understödsbeslut, vartill den vidgade befogenheten gåve möjlighet,

borde göras beroende bl. a. av om kommunen bestämt grunder för verksamhetens

handhavande. Kommittén tillägger, att ett sådant särskilt förhållande

torde kunna anses föreligga, där understödsgivning kan ifrågakomma

blott i något enstaka fall. Även vid en dylik begränsad understödsgivning

måste emellertid det allmänna kravet på rättvisa och objektivitet

i den kommunala verksamheten upprätthållas i full utsträckning.

Kommitténs förslag om nya principer för kommuns understödjande verksamhet

innebär, såsom i det föregående antytts, en utvidgning av den kommunala

beslutanderätten, vilken skulle få särskild betydelse i fråga om

rätten att anslå medel till studiestipendier. Förut har också nämnts, att

kommunens verksamhetsområde skulle vidgas om, som kommittén förordar,

»gemensamhetskravet» ersattes med »allmänintresset» såsom grundval

för denna beslutanderätt. Kommittén har i ett särskilt avsnitt av sitt

betänkande undersökt de förordade principernas tillämpning

i n o in vissa områden av kommunal verksamhet, där

formliga förslag väckts rörande vidgade befogenheter eller frågan om den

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

29

försäljning av grus från kommunalt grustag o. s. v. Behovet att skapa

arbetstillfällen åt arbetslösa eller hindra hotande arbetslöshet kan motivera

igångsättande och drivande av företag, som icke ha ett sådant samband

med äldre kommunala verksamhetsgrenar. I övrigt kunna arten och

omfattningen av de näringsföretag, beträffande vilka kommunal drift kan

if rågakomina, icke överblickas. Det måste hänskjutas till rättspraxis att

med beaktande av omständigheterna i de särskilda fallen bedöma vad som

bör vara tillåtet för kommunerna.

Motsvarande synpunkter torde i tillämpliga delar vara att anlägga på

kommunernas understödjande av den enskilda företagsamheten. Föreligger

ett allmänt intresse av kommunalt stöd åt enskilt företag, bör kommunen

i princip kunna lämna sådant stöd. Särskilt är det angeläget att

kommunerna äga befogenhet att medelst lån, tecknande av borgen eller

annorledes medverka till uppehållande av driften vid industrier eller andra

företag i sådana fall, där ett nedläggande eller inskränkande av driften

skulle föranleda arbetslöshet i kommunen.

Kommittén understryker emellertid att dylika kommunala åtgärder liksom

subventionsverksamhet till förmån för den enskilda industrien i syfte

att erhålla ökat skatteunderlag kunde komma i motsättning till pågående

strävanden att åstadkomma en ur rikssynpunkt rationell lokalisering avnäringslivet

till olika orter och områden. En ohämmad kommunal konkurrens

om industrien med lämnande av subventioner skulle allvarligt

äventyra framgången för dessa strävanden. Man syntes därför ha all anledning

atf ställa sig tveksam till en uppmjukning av den nuvarande

restriktiva praxis i fråga om industrisubventioner. I varje fall förefölle

denna praxis böra bibehållas intill dess någon form av allmän kontroll eller

reglering av näringslivets lokalisering kommit till stånd.

En verksamhetsgren, där införandet av »allmänintresset» såsom norm

för kommunernas beslutanderätt enligt kommitténs uppfattning skulle

medföra att området för denna vidgades, är den kommunala medelsanvisningen

för anordnande av allmänna samlingslokaler.

Från statsmakternas sida (1945 års statsverksprop. V huvudtiteln, p. 25

samt riksdagens skrivelse 5/1945) har uttalats att denna medelsanvisning

borde betraktas som en gemensam hushållningsangelägenhet, därest omständigheterna

vore sådana, att statslån eller statsbidrag beviljas eller

uppenbarligen kan utgå för ändamålet. Såsom vid redogörelsen för gällande

rätt antytts står rättspraxis i överensstämmelse med dessa uttalanden.

Enligt kommitténs mening borde emellertid kommuns befogenhet i

fråga om anslag till samlingslokaler i princip icke vara beroende av om förhållandena

i det särskilda fallet i allo äro sådana, att statslån eller statsbidrag

kan erhållas. Den kommunala befogenheten borde i stället vara

stödd på kommunallagarna och betingas av om anordnandet av den ifrågavarande

samlingslokalen kan anses tillgodose ett allmänt intresse inom

kommunen. Kommittén tillägger:

Det är emellertid givet, att de för statsunderstöds åtnjutande gällande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

bestämmelserna i viss mån äro ägnade att tjäna till ledning vid bedömandet

huruvida kommunalt bidrag kan anses främja ett sådant intresse. Förutsättning

för understöd från kommun bör sålunda vara, att det föreligger

ett behov av lokaler för ortens föreningsliv. Är den till anslag ifrågasatta

lokalen avsedd att tillgodose även andra behov än föreningslivets, får vid

anslagets utmätande hänsyn tagas blott till föreningslivets behov, såvida ej

också främjande av de andra behoven faller inom kommunens behörighet

och anslaget tillika åsyftar ett sådant främjande. Vidare bör fordras garanti

i en eller annan form för att lokalen verkligen kommer föreningslivet

i orten till godo; av särskild vikt i detta hänseende är, att tillhandahållandet

av lokalen sker opartiskt. Utan dylik garanti kan ej det allmänna

intresse anses vara för handen, som utgör grunden för den kommunala

kompetensen.

Kommittén har anlagt enahanda synpunkt på frågan om kom in unens

understödjande av hemvärnet genom anslag m. in. till

lokaler för dess verksamhet. Kommittén anför härutinnan, att kommun

borde vara berättigad att med stöd av det allmänna kompetensstadgandet

i kommunallagarna ställa lokaler till hemvärnets förfogande att användas

såsom hemvärnsgårdar e. dyl. I övrigt har kommittén kommit till den

slutsatsen, att understödjande av hemvärnet liksom hittills borde, i likhet

med åtgärder för andra militära ändamål, i princip anses falla utanför

kommuns befogenhetsområde. Enligt kommitténs mening borde sådant

understödjande ej heller göras till kommunal angelägenhet genom speciallagstiftning.

Kommittén avvisar sålunda 1945 års hemvärnskommittés förslag

till sådan lagstiftning. -— I detta sammanhang gör kommittén även ett

uttalande om kommunala bidrag till skytter öreisen. Kommittén finner

det idrottsliga momentet i skjutövningarna så starkt, att det borde tillmätas

betydelse för kompetensfrågan. Understödjande av idrottsändamål

hade i praxis ansetts tillhöra kommuns befogenhetsområde. Kommun

borde därför ej heller förmenas att lämna anslag till skytterörelsen.

De föreslagna nya principerna för kommuns understödjande verksamhet

få särskild betydelse i fråga om kommuns befogenhet att anslå medel

till stipendier och andra studiebidrag samt till understöd åt

enskilda för elektrifieringsändamål.

Beträffande stipendiegivning från kommunernas sida har, såsom inledningsvis

berörts, en särskild förordnad utredningsman föreslagit, att i en

speciell lag skulle stadgas att lands- och stadskommun samt landsting ägde

att utan hinder av vad i lag stadgades om kommuns beslutanderätt, anslå

medel för underlättande av studier. Utredningsmannen har vidare funnit

vissa normerande bestämmelser erforderliga beträffande den kommunala

stipendieverksamheten och förordat, att dessa bestämmelser intagas i en

särskild tillämpningskungörelse. Bestämmelserna avse bl. a. att studierna

skola bedrivas vid viss läroanstalt, som står under inseende av statlig

myndighet, eller enligt korrespondensmetoden och därvid ha samma mål

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-0.

som studier vid läroanstalt av nämnda slag, att tilldelning av stipendium

endast skall kunna äga rum till den som visat god lämplighet för vald

utbildningslinje och är i behov av ekonomisk hjälp för studierna, att stipendium

skall beviljas för viss tid i sänder och att den som erhållit stipendium

skall äga viss företrädesrätt till fortsatt stipendium, att ansökan

om stipendium skall ingivas före viss, på lämpligt sätt kungjord tid samt

att myndighet, som enligt kommunens beslut handhar tilldelning av stipendierna,

skall samråda med rektor eller studieledare angående sökandens

lämplighet för studierna.

Kommittén anser däremot, att den kommunala beslutanderätten i förevarande

hänseende borde kunna vidgas utan att bemyndigande ges i en

särskild författning. Kommunerna verkade redan nu på olika sätt på undervisningens

och bildningsväsendets områden. Denna understödsverksamhet

utanför den egentliga socialvården hade kommittén ansett böra falla

inom den kommunala kompetensen. En rätt för kommunerna att främja

hithörande ändamål även genom understöd i penningar eller i annan form

åt enskilda kommunmedlemmar skulle innebära en naturlig komplettering

av den verksamhet kommunerna sålunda ägde bedriva. Det vore därför

motiverat, att denna rätt inginge i de allmänna befogenheter, som tillkomme

kommunerna enligt kommunallagarna. Kommittén anser alltså

att en sådan speciell lagstiftning för ändamålet, som föreslagits av den

särskilda utredningsmannen, kan undvaras. Kommittén tillägger, att det

borde ankomma på kommunerna själva att bestämma erforderliga normer

för stipendiegivningen. Både principiella och praktiska skäl talade

nämligen mot att kommunerna bundes av allmänna författningsföreskrifter

i fråga om dispositionen av de medel, som de önskade anslå för ifrågavarande

ändamål.

Med anledning av att utredningsmannen ansett att rätt att anslå medel

till underlättande av studier borde fastslås i lag även för landstingens del,

har kommittén framhållit, att något behov av sådan lagstiftning hittills

icke syntes ha gjort sig gällande. Därest motsvarande befogenhet kunde

ernås för primärkommunernas del utan särskild lagstiftning, borde därför

icke f. n. övervägas att tillskapa eu allenast landstingen avseende författning

i detta ämne.

I fråga om bidrag till elektrifiering anser kommittén bl. a.

med hänsyn till att en allmän verksamhet i syfte att trygga försörjningen

med elektrisk energi tillhör kommuns befogenhet, att kommunerna borde

vara berättigade att även lämna understöd till enskilda för elektrifiering.

För bidragsgivningen borde gälla de betingelser, soin kommittén uppställt

för understödsverksainhet utanför den egentliga socialvården i allmänhet.

Bidragsgivningen borde sålunda icke få bedrivas så, att vissa kommunmedlemmar

bleve obehörigt gynnade i jämförelse med de övriga. Vidare borde

kommunen i regel bestämma grunder för verksamheten.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr ltO.

Kommittén har i förevarande sammanhang även behandlat kommunernas

verksamhet på bostadsförsörjningens område. Såsom i

det föregående nämnts ha kommunerna genom särskild lagstiftning under

år 1947 givits vidsträcktare befogenheter på detta område. Kommittén

har emellertid funnit, att dessa i princip sammanfölle med de befogenheter

i fråga om bostadspolitiken, som med tillämpning av de föreslagna

nya grunderna för kommunernas understödjande verksamhet borde inrymmas

i kommuns allmänna kompetens. I allt fall vore detta fallet, om den

nya lagstiftningen finge anses utgå från att subventionsgivningen borde

bedrivas efter vissa allmänna principer, som enligt kommitténs mening

borde vara bestämmande för all understödsgivning från samhällets sida,

och i regel med tillämpning av vissa av kommunerna bestämda grunder

för verksamheten. Under denna förutsättning syntes en allmän utvidgning

av kommunernas beslutanderätt göra 1947 års lagstiftning på området

överflödig.

Däremot anser kommittén, att formerna för den kommunala h j ä 1- pen till arbetslösa alltjämt borde regleras i en särskild författning.

Skälen för att på den egentliga socialvårdens område bibehålla

kravet på särskild författningsföreskrift för kommuns rätt att utgiva understöd

till enskild kommunmedlem vägde nämligen särskilt tungt i fråga

om arbetslöshetsunderstöd. En fri kommunal understödsverksamhet skulle

bryta sönder den statliga arbetslöshetspolitiken. Den nuvarande rättspraxis

i fråga om kommunala arbetslöshetsunderstöd borde sålunda upprätthållas.

Detta innebure emellertid icke, att kommunerna skulle vara förhindrade

att på annat sätt än genom direkta understöd bedriva verksamhet för att

lindra arbetslöshet t. ex. genom igångsättande av arbetsföretag i sådana

fall, då företaget i och för sig icke är en kommunal angelägenhet. Kommun

borde vidare i liknande syfte kunna understödja industrier och andra enskilda

näringsföretag; ett beaktande av önskemålet om en ändamålsenlig

lokalisering av näringslivet kunde emellertid föranleda ett annat bedömande

av dylika kommunala åtgärder. I

I fråga om den föreslagna nya kompetensbestämmelsens avfattning

har redan förut antytts, att kommittén tänkt sig ett mera allmänt

hållet stadgande, där den av kommittén förordade utvidgningen av

den borgerliga primärkommunens kompetens skulle komma till uttryck.

Kommittén har understrukit, att det framdeles i stort sett måste bli en

uppgift för rättstillämpningen att närmare angiva gränserna för den kommunala

befogenheten. Kommittén har sålunda funnit det olämpligt att i

kommunallagarna angiva kommunernas uppgifter genom uppräkning eller

exemplifiering. Med en bestämning av den kommunala kompetensen genom

en allmän formel bevarades bättre kommunernas frihet att med beaktande

av de lokala förhållandena och tidslägets växlingar taga egna initiativ

och göra självständiga insatser på olika verksamhetsområden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

kommunala behörigheten eljest under senare tid varit föremål för särskild

uppmärksamhet. Rörande detta avsnitt torde i detta sammanhang böra anmärkas

följande.

Till en början är uppenbart, att i den män allmännyttiga anordningar

i särskilda kommundelar hittills ansetts falla

utanför den kommunala kompetensen därför att de icke varit till gagn

för ett tillräckligt stort antal kommunmedlemmar eller en tillräckligt betydande

del av kommunen, hindret i viss mån kommer att undanröjas

genom att gemensamhetskravet bortfaller. Detta får —- som kommittén

framhållit — speciell betydelse i fråga om kommunens åtgärder för til 1- godoseende av särskilda tätortsbehov och för understödjande

av det enskilda vägväsendet. Vad angår förstnämnda verksamhetsområde

understryker emellertid kommittén, att en vidgning av den kommunala

kompetensen beträffande till särskilda områden lokaliserade angelägenheter

självfallet ej giver primärkommun befogenhet att befatta sig

med sådana tätorlsangelägenheter inom kommunen, för vilkas vårdande

särskilt municipalsamhälle bildats. I dylikt fall gällde nämligen regeln att

från kommuns kompetens äro uteslutna sådana angelägenheter, vilkas

handhavande enligt gällande författningar tillkommer annan.

Beträffande kommunernas bidrag till det enskilda vägväsendet,

framhåller kommittén att rättspraxis syntes uppställa jämförelsevis

stora krav i fråga om vägföretagets allmänna betydelse för att

godkänna sådana bidrag. Särskilt då det gällde byggande av väg vore förutsättningarna

väsentligen andra för att statsbidrag skulle få åtnjutas för

företaget enligt kungörelsen den 3 december 1943 (nr 800). Denna toge

nämligen sikte blott på kostnadsfrågan: statligt byggnad sbidrag kan utgå,

om anläggningen är uppenbarligen betungande för väghållarna. Det vore

uppenbart, att statsbidrag till vägunderhåll kunde ifrågakomma i långt

flera fall än där nuvarande praxis tilläte kommun att lämna bidrag till

samma ändamål. Kommittén fortsätter:

Vid ett utbyggande och iståndhållande av de enskilda vägarna äro allmänna

intressen av stor vikt fästa. En enskild väg är sällan av betydelse

blott för de egentliga vägintressenterna, d. v. s. i regel ägarna av de fastigheter

som beröras av vägföretaget. Sålunda ha givetvis de, som bo utmed

vägen utan att vara fastighetsägare, intresse av densamma. Men även för

kommunen i övrigt har anordnandet av en ny väg eller förbättrandet av en

gammal ofta ej ringa betydelse genom att framkomstmöjligheterna mellan

olika delar av kommunen ökas till fromma för det ekonomiska och kulturella

livet i orten. Särskilt för landskommunernas del innebär ett väl utvecklat

enskilt vägsystein ett viktigt komplement till de allmänna vägarna

genom att det underlättar avsättningen av jord- och skogsbrukets produkter

och tillförseln av för jordbruket erforderliga varor. Fördelarna för lantbruksnäringen

i en viss kommun att ha tillgång till goda vägar komma även

kommunen såsom sådan till godo. Ett direkt kommunalt intresse synes

vara, att tillfredsställande vägförbindelser finnas från kommunens olika

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

delar till dess skolor. Ett förgrenat vägsystem kan för övrigt erbjuda möjligheter

till rationalisering av kommunernas skolväsen genom att vissa

skolor kunna nedläggas och undervisningen flyttas till en centralt belägen

skola, dit eleverna föras med skolskjutsar. Vägväsendets betydelse för ett

effektivt brandförsvar äro vidare uppenbara. Överhuvud svnes vägnätets

utbyggnad och vidmakthållande utgöra en förutsättning för kommunalförvaltningens

rationella bedrivande.

Det är givet att, om man anlägger sådana synpunkter som de nu anförda

på kommunernas understödjande av det enskilda vägväsendet, man icke

kan, såsom gällande rättspraxis i princip torde göra, anse en kommun

sakna rätt att understödja ett visst vägföretag blott därför att företaget

icke tillgodoser ett trafikbehov hos tillräckligt stor del av kommunen. Avgörande

för kompetensfrågan blir i stället om den kommunala åtgärden,

betraktad såsom ett led i en kontinuerlig kommunal verksamhet, är ägnad

att tjäna allmänna intressen av den art varå här ovan givits några exempel.

Det bör understrykas, att det är de trafikmässiga synpunkterna som

sålunda skola tillmätas betydelse. En väg, som endast nyttjas av vederbörande

fastighetsägare för framkomst till exempelvis vissa ägoskiften å

fastigheten, tillgodoser icke ett sådant intresse, att kommunalt anslagsbeviljande

bör kunna komma i fråga.

En utvidgning av kommunernas befogenhet att främja det enskilda vägväsendet

i enlighet med vad nu angivits torde, åtminstone i vad angår vägs

underhåll, medföra rätt att lämna bidrag i de flesta fall där statsbidrag

kan utgå. Eftersom generellt sett kommunernas intresse av goda vägförbindelser

knappast kan vara mindre än statens, synes en sådan verkan av

kompetensvidgningen naturlig och riktig. I

I fråga om kommunal affärsverksamhet och understödjande

av enskilda nä ringsföretag har kommittén i huvudsak

icke funnit någon ändring i gällande praxis behöva följa av de

föreslagna principerna för en kompetensreglering. Kommittén anför bl. a.:

Enligt kommitténs uppfattning har rättspraxis i fråga om kommunal

affärsverksamhet och understödjande av enskilda näringsföretag i allmänhet

kännetecknats av verklighetsblick och anpassning efter de med olika

tider växlande behoven av samhälleliga insatser. Det bör emellertid starkt

understrykas, att man här befinner sig på ett område som är föremål för

oavlåtliga förändringar. Den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen

samt de tekniska framstegen kunna framkalla behov av kommunala

åtgärder på verksamhetsfält, som hittills helt eller huvudsakligen varit

förbehållna den enskilda företagsamheten. Det är av vikt, att rättstillämpningen

vid bedömandet av sådana åtgärder icke låter binda sig av traditionella

synpunkter utan beaktar vad de allmänna intressena kunna anses

kräva i olika fall. Att närmare förutse vad som enligt ett sådant bedömande

kan komma att hänföras till tillåten verksamhet är givetvis icke möjligt.

En positiv inställning hos praxis synes i första hand böra förväntas i fråga

om sådana företag som på ett eller annat sätt anknyta till redan befintlig

kommunal verksamhet. En sådan anknytning kan ofta te sig naturlig. Såsom

exempel härå kunna nämnas kommunal stuveriverksamhet i kommunala

hamnar, biografrörelse i av kommun disponerad allmän samlingslokal,

förädling och försäljning av skogsprodukter från kommuns skogar,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr I''f0.

Uttrycket »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»

borde enligt kommitténs mening icke komma till användning i en omarbetad

kompetensbestämmelse. Kommittén har funnit, att det centrala i det

nya stadgandet borde vara begreppet kommuns angelägenheter eller kommunala

angelägenheter. I enlighet härmed har kommittén föreslagit, att i

3 § lagarna om kommunalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm stadgas,

att kommun äger att själv vårda sina, d. v. s. kommunens, angelägenheter.

Uttrycket kommunala angelägenheter beredes rum i andra stycket

av den föreslagna lydelsen. Till motivering har kommittén anfört:

Den viktigaste skillnaden i förhållande till gällande bestämmelse är bortfallet

av beteckningen »gemensamma» angelägenheter. Genom att icke upprepa

denna beteckning i ett nytt kompetensstadgande giver man uttryck åt

det väsentliga i reformen av den kommunala beslutanderätten, nämligen

att bestämmande för om kommunen skall äga vårda en viss angelägenhet

icke är om angelägenheten tillgodoser ett behov eller intresse hos alla eller

det stora flertalet kommunmedlemmar; det avgörande är i stället om det

ur allmänna synpunkter är lämpligt, skäligt eller ändamålsenligt att angelägenheten

blir föremål för kommuns omvårdnad eller, annorlunda uttryckt,

om det är ett allmänt, ett samhälleligt till kommunen knutet intresse

att så sker. Angelägenheter av sådan art äro »kommunala angelägenheter».

Kommittén har icke funnit nödigt att i det föreslagna kompetensstadgandet

angiva vad som sålunda bör vara kännetecknande för de

angelägenheter kommunen äger vårda. Men kommittén förutsätter, att den

förordade avfattningen medgiver en sådan vidgning av den kommunala

beslutanderätten i praxis som följer därav att man låter allmänintresset i

stället för kravet på gemensamhet bliva ledmotivet för den kommunala

verksamheten.

Även utgivande av understöd till enskilda personer borde följaktligen

i viss utsträckning under de av kommittén angivna förutsättningar, som

förut redovisats, kunna anses som kommunala angelägenheter. Kommittén

tillägger:

Därest kommunerna anses berättigade att vidtaga åtgärder av nyssnämnd

art med stöd av en omarbetad kompetensbestämmelse, undgår man

att tillskapa en rad författningar, som blott ha till uppgift att tillförsäkra

kommunerna den ena eller andra befogenheten. Ett beträdande av speciallagstiftningens

väg i detta fall synes opraktiskt och ägnat att försvåra

den allmänna överblicken. Där det emellertid föreligger behov av närmare

föreskrifter rörande utövandet av kommunala befogenheter, är det naturligt,

att man — liksom då det gäller att ålägga kommunerna förpliktelser

—• anlitar metoden att reglera den kommunala verksamheten i särskilda

författningar.

Kommittén har slutligen förordat, att angelägenheter, vars handhavande

enligt gällande författningar tillkommer annan, alltjämt skulle falla utanför

kommuns kompetens. Den i kompetensbestämmelsens andra stycke

upptagna hänvisningen till särskild lagstiftning angående vården om kyrkliga

angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet, har kom3

B ihan g till riksdagens protokoll 1 samt. Nr

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr Vt Q.

mitten ansett obehövlig. Kommittén har funnit det lämpligt att i stället i

förevarande stadgande intaga en allmän erinran om de speciella författningar,

som närmare reglera den kommunala verksamheten på olika områden,

och föreslagit att stycket skulle få följande lydelse: Angående vissa

kommunala angelägenheter är särskilt stadgat.

I ett särskilt avsnitt av det kapitel, som behandlar den kommunala kompetensen,

har kommittén slutligen framlagt vissa synpunkter på frågan

om remissinstans i besvärsmål rörande kommuns komp

e t e n s. Kommittén framhåller härvid, att en vidgning av den kommunala

kompetensen enligt förslaget komrne att i flera hänseenden rubba

förutsättningarna lör hittillsvarande rättstillämpning i kompetensfrågor.

De uttalanden lagstiftaren kunde göra till ledning för rättstillämpningen

måste på grund av sakens natur vara allmänt hållna och lämnade icke

alltid säker anvisning för bedömandet. Det mest väsentliga i detta sammanhang

vore emellertid, att praktisk inblick i den kommunala verksamheten

ofta betydde mycket, när det gällde att bedöma om ett kommunalt

handhavande eller främjande av en viss verksamhet vore förenligt med

allmänna intressen. Kommittén fortsätter:

Nämnda förhållanden giva anledning ifrågasätta, huruvida icke de rättstillämpande

myndigheterna borde på ett eller annat sätt få tillgång till

praktisk kommunal erfarenhet vid prövningen av frågor rörande kommuns

kompetens. Redan nu torde förekomma, att vederbörande föredragande i

regeringsrätten under hand införskaffar vissa upplysningar i mål angående

kommuns kompetens från något av de mellankommunala förbunden.

För att den kommunala sakkunskapen skall kunna göra sig hörd i lämpliga

former torde dock andra anordningar böra övervägas. Ett lämpligt

anordnat remissförfarande erbjuder sig här såsom en möjlighet. Det kunde

måhända övervägas att för ändamålet tillskapa ett särskilt rådgivande organ,

sammansatt av personer med särskild insikt i och praktisk erfarenhet

av kommunala angelägenheter. Ett dylikt utbyggande av förvaltningsorganisationen

synes dock icke böra komma i fråga, därest uppgiften kunde

lämnas åt någon redan bestående, med kommunala angelägenheter förtrogen

instans. Någon dylik instans, som innesluter representanter för såväl

landskommunal som stadskommunal erfarenhet, synes visserligen för närvarande

icke existera, men däremot föreligga några förslag om inrättande

för vissa speciella uppgifter av interkommunala organ, som även kunna

ifrågasättas vara lämpliga såsom rådgivande instanser i kompetensfrågor.

Kommittén hänvisar härutinnan till att 1939 års kommunlånesakkunniga

i ett 1942 avgivet betänkande (SOU 1942: 60) föreslagit inrättande av

ett kommunalt finansråd samt att kommunalskatteberedningen i sitt betänkande

om den kommunala skatteutjämningen (SOU 1943:43) förordat,

att frågor om tilldelning av statsbidrag till skattetyngda kommuner skulle

handhas av en särskild nämnd, skatteutjämningsnämnden. Vidare hade

1944 års kommitté för kommunal samverkan i betänkande med förslag till

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr tbO.

35

lag om regionkommuner in. m. (SOU 1947: 30) föreslagit att ett nytt organ,

kommunala rikssamarbetsnämnden, skulle upprättas för att bl. a. handlägga

remisser i regionplanefrågor.

Kommittén anser att något av de sålunda föreslagna organen borde

kunna betros med uppgiften att avgiva yttranden i mål om kommunal

kompetens. Intet av organen hade emellertid ännu kommit till stånd. Intill

den tidpunkt då ett sådant organ kunde anlitas syntes yttranden i kompetensfrågor

kunna inhämtas av vederbörande mellankommunala sammanslutning.

Härom anför kommittén:

Av olika skäl synes det lämpligt, att remissförfarande anlitas endast i

samband med kompetensfrågors prövning i högsta instans. Remiss från

länsstyrelse till det rådgivande organet bör sålunda icke äga rum. Givetvis

bör remiss från regeringsrätten ej förekomma i alla mål rörande kommuns

befogenhet utan blott i sådana, i vilka det finnes påkallat med hänsyn

till deras tveksamma natur. Lika litet som särskilda författningsföreskrifter

ansetts erforderliga i fråga om Kungl. Maj :ts inhämtande av yttranden

från stadsförbundets finansråd i låneärenden, synes det nu förordade

förfarandet behöva någon författningsmässig reglering.

En på angivna sätt anordnad samverkan mellan den högsta förvaltningsrättsliga

expertisen och den främsta kommunala erfarenheten skulle enligt

kommitténs mening kunna bidraga till en rationell gränsdragning i fråga

om kommunernas befogenheter enligt den föreslagna kompetensbestämmelsen.

Kommittéreservanterna.

Såsom inledningsvis nämnts ha kommitténs ledamöter Herlitz och Pettersson

reserverat sig mot förslaget om ändring i kommunallagarnas kompetensbestämmelser.

Reservanterna äro visserligen ense med kommittémajoriteten

om, att kommunernas verksamhetsområde i vissa hänseenden

kan behöva vidgas, men anse att detta liksom hittills bör ske genom speciallagstiftning.

Reservanterna ha framställt erinringar både mot den föreslagna formen

för den kommunala kompetensens reglering och mot den sakliga innebörden

av förslaget. I förstnämnda hänseende har åberopats, att förslaget

för en avsevärd tid skulle införa ett betydande osäkerhetsmoment i den

kommunala självstyrelsen genom att prejudikaten på området komme att

förlora sin vägledande betydelse. Detta vore särskilt olägligt, enär majoriteten

enligt reservanternas mening icke kunnat klargöra, vilken omfattning

kommunernas kompetensområde skulle ha efter lagändringen. Det

föreslagna uttryckssättet i kompetensstadgandet utsade intet härom och de

allmänna utläggningar av bestämmelsens innebörd, som kommittén lämnat,

skapade icke större klarhet. Reservanterna fortsätta:

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

»Allmänintresset» har här ställts i förgrunden. Men det är välbekant, att

ingen kan på objektiva grunder särskilja »allmänna» och »enskilda» intressen.

Därutöver fordras, för att en angelägenhet skall kunna räknas som

kommunal, att den är »på ett eller annat sätt knuten till kommunen» eller

»lokaliserad till kommunen», att den »hänför sig till» kommunen, att den

tillgodoser ett intresse »inom kommunen». De olika formuleringarna torde

avse att uttrycka samma tanke; denna uttryckes också så, att det skall

vara ett »till kommunen knutet intresse» att »angelägenheten blir föremål

för kommuns omvårdnad». Men uppenbarligen säga sådana satser ingenting

om de kriterier, efter vilka det skall avgöras, huruvida ett intresse

sålunda är »knutet» eller »lokaliserat» till kommunen. »Lokaliseringen»

till en kommuns område ger för övrigt intet adekvat uttryck åt vad som

torde åsyftas; att ett allmänt intresse kan sägas framträda inom en kommuns

område innebär i och för sig ingalunda, att det är ägnat att tillgodoses

genom kommunala åtgärder. Oklar är tillika den begränsning, som

består däri att den kommunala verksamheten — ehuru lagtexten icke ger

det vid handen — fortfarande avses skola »vara underkastad vissa principiella

normer», bland vilka särskilt nämnes den »allmänna objektivitetsoch

rättviseprincipen» (som i flera sammanhang tillämpas så, att verksamheten

i regel bör drivas med stöd av generella normer). Vad sistnämnda

princip angår, lärer det vara mycket svårt att fastslå dess innebörd;

vilka »principiella normer» som i övrigt avses lämnas oomnämnt.

Sanningen är — trots dessa försök till bestämningar — den, att kommittén

hänvisar rättspraxis till att mycket fritt bedöma förekommande fall med

hänsyn till om det »ur allmänna synpunkter är lämpligt, skäligt eller ändamålsenligt

att en viss angelägenhet blir föremål för kommuns omvårdnad».

Reservanterna ha i detta sammanhang även framfört betänkligheter mot

den metod majoriteten valt, då den undersökt olika slags angelägenheter

och därvid uttalat sig om på vad sätt de skulle bedrivas för att kunna erkännas

som kommunala; en undersökning, som av de valda uttryckssätten

att döma utginge från den förutsättningen, att uttalandena skulle bli av

grundläggande betydelse för rättstillämpningen. Reservanternas betänkligheter

hänföra sig särskilt till olägenheterna av att lagstiftaren sålunda

ej givit uttryck åt sin vilja i lagtextens form utan i motiveringen. Det

måste bli svårt för dem som ha att tillämpa lagen att i en utförlig motivering

— i en kommittés, en departementschefs eller ett utskotts namn —

urskilja och för sig klargöra vad som är avsett att bli ett uttryck för lagstiftarens

mening. Särskilda svårigheter härutinnan skulle uppkomma i

framtiden, då uttalanden av departementschef och riksdagsutskott i anledning

av nya frågeställningar på området måste tillerkännas avgörande

betydelse för de kommunala kompetensfrågornas bedömande.

I fråga om besvärsmyndigheternas behandling av sådana uttalanden i

motiven ha reservanterna anfört bl. a.;

Visserligen må det kunna antagas, att de riktlinjer som lagstiftaren uppdrager

för tillämpningen av ett visst lagstadgande, skola starkt påverka

rättspraxis. (Under vissa omständigheter kunna också uttalanden, som i

förevarande lagstiftningsärende eller framdeles formlöst göras av riks
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

dagen, tänkas bliva uppfattade så, att genom dem sådant samtycke lämnats,

som RF § 73 fordrar för »nya pålagor».) Men man får icke bortse ifrån

att enligt erkända rättsgrundsatser den lagtolkning, som utgår direkt från

lagtexten, har företräde framför den, som bygger på lagstiftarens mening,

och naturligtvis än mer framför uttalanden om hur en lag bör tolkas, vilka

framdeles kunna komma att göras utan samband med lagstiftning.

I den mån motiveringen likväl får betydelse---måste motiverings
uttalandena

få en vad man kunde kalla analogisk tillämpning. Härvid inträda

emellertid påtagliga svårigheter. Förutsättningen för att en på motiveringsuttalandena

byggd enhetlig rättstillämpning skall utvecklas är uppenbarligen,

att dessa bilda ett logiskt sammanhängande helt och icke innebära

några motsägelser. Men så förhåller det sig knappast. Kommitténs

uttalanden framstå mångenstädes mindre som konsekvenser av dess allmänna

grundsatser än som uttryck för ett praktiskt bedömande, på det ena

området efter det andra, av det lämpliga och ändamålsenliga i att kommunerna

handhava olika verksamhetsgrenar; detta är också helt naturligt,

då, såsom redan anmärkts, de allmänna principerna i och för sig framstå

såsom i det närmaste blottade på sakligt innehåll. Den möjligheten ligger

emellertid under dessa förhållanden nära till hands, att det, vid den närmare

konfrontation med praktiska problem, som rättstillämpningen leder

till, visar sig, att regeringsrätten ofta ställes inför ett svårt dilemma. Följer

den kommitténs uttalanden, och tillämpar den dessa »analogiskt», blir

rättstillämpningen icke alltid konsekvent. Bortser den från dem, framstår

det som ett åsidosättande av statsmakternas vilja, som måste verka förbryllande.

Lagstiftningen bör undvika att skapa ett sådant dilemma.

Vad angår den sakliga innebörden av kommitténs förslag ha reservanterna

funnit det vara särskilt betänkligt, att majoriteten ville uppgiva kravet

på att angelägenheterna skola vara gemensamma. Innebörden av denna

ändring vore visserligen svårbedömd, men det stode dock fast att gemensamhetskravet

i många lagar alltjämt vore av stor betydelse. Det angåve

att den kommunala verksamheten skulle vara till kommunmedlemmarnas

gemensamma gagn, tjäna deras gemensamma intressen. Ordet »gemensamma»

gåve också ett starkt stöd för kravet på objektivitet och normbundenhet

i den kommunala verksamheten. Det vore enligt reservanternas

mening av stor vikt, att själva lagtexten bestämt fasthölle det som varit

de bärande grundtankarna i gällande lag.

I anslutning till det anförda ha reservanterna behandlat kommitténs uttalande,

att understödsverksamhet hörande till den »egentliga socialvården»

alltjämt borde bero av särskilda författningar. Reservanterna ha

understrukit uttalandets begränsade räckvidd och bl. a. anfört.

Hinder skulle ju ej föreligga för kommun att genom understöd fullfölja

»andra ändamål än sådana som tillgodoses inom den egentliga socialvårdens

ram», när dessa understöd utgöra naturliga led i en verksamhet »av annan

art och i annat syfte», vilken kommun ägde bedriva. Det vore icke gott alt

vela, vilka former för understödjande av enskilda personer och företag,

som sålunda kunde befinnas lillåtliga. Det allmänintresse, som utgjorde

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ledmotivet för majoritetens bestämning av den kommunala kompetensen,

vore icke något tillfredsställande kriterium vid den gränsdragning mellan

den »egentliga socialvården» och tillåtlig understödsverksamhet, som skall

ankomma på regeringsrätten. Att en viss åtgärd vore ett »allmänt intresse»

kunde med fog sägas om många föranstaltningar, som närmast gjordes i

de enskildas intresse; det ägde full giltighet beträffande den »egentliga

socialvårdens» uppgifter: att trygga livsuppehället i allmänhet. Det vore

helt enkelt icke möjligt att draga en hållbar gräns mellan den »egentliga

socialvården» och annan understödsverksamhet. De av majoriteten uppdragna

riktlinjerna skulle komma att sätta planmässigheten i socialvården

i största fara. Det kunde för övrigt starkt ifrågasättas, om det vore rimligt,

att kommunerna erhålla större frihet vid utövningen av understödsverksamhet,

som betingades av särskilda »allmänna» intressen och som kunde

komma även mer eller mindre välsituerade kommunmedlemmar till godo,

än vid det tillgodoseende av det elementära behovet av livsuppehälle, som

vore den egentliga socialvårdens syfte.

De angivna synpunkterna ha för reservanternas del lett till slutsatsen,

att den nuvarande kompetensregeln borde bibehållas och särskild lagstiftning

tillgripas för den utvidgning av kompetensen, som kunde finnas erforderlig.

Det kunde icke anses opraktiskt att på detta sätt beträda speciallagstiftningens

väg. Majoriteten hade icke påvisat mer än ett ganska litet

fåtal områden, där en vidgning av verksamhetssfären vore önskvärd. För

lagstiftningsvägen talade därutöver särskilda skäl i två fall, nämligen när det

vore av vikt att draga upp klara gränser mellan den statliga och kommunala

verksamhetssfären samt när det eljest vore önskvärt, att lagstiftningen

mera i detalj reglerade förutsättningarna för kommunernas ingripanden,

beskaffenheten och omfattningen av de åtgärder de få vidtaga o. s. v.

Reservanterna ha slutligen uttalat, att de ansåge utvidgningar av den

kommunala kompetensen genom särskild lagstiftning böra övervägas inom

byggnads-, hälsovårds-, vatten- och väglagstiftningens ram samt beträffande

elektrifiering, bostadsförsörjning, stipendiegivning och understödjande

av hemvärnet. I huvudsak ha härvid de av majoriteten anförda skälen

åberopats. Beträffande anordnande av allmänna samlingslokaler ha

reservanterna anfört att de icke ville förorda en lagstiftning, som skulle

innebära ett frångående av det i ett avgörande av regeringsrätten uttryckta

kravet på »trygghet för att lokalerna komma att opartiskt, i skälig omfattning

och på skäliga villkor hållas tillgängliga för föreningslivet på

orten». Det hade ej heller ådagalagts att rättspraxis i andra hänseenden

uppställt gränser för den ifrågavarande kommunala verksamheten, som

borde undanröjas genom lagstiftning. Reservanterna kunde därför icke

ansluta sig till majoriteten i denna del.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

39

Remissyttrandena.

Vad till en början angår behovet av ökade befogenheter för

kom in u nern a äro såsom redan inledningsvis nämnts i saken hörda

myndigheter, organisationer och kommuner i stort sett ense med kommittén

om att den borgerliga primärkommunens kompetens behöver vidgas.

Bortsett från några speciella områden råder i huvudsak även enighet

i frågan beträffande vilka ärenden en kompetensutvidgning bör ske. I

flera yttranden bekräftas, att en viss motsättning uppkommit mellan å

ena sidan vad som i det praktiska livet uppfattats såsom kommunala angelägenheter

och å andra sidan de rättstillämpande myndigheternas praxis.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uppger, att den i sin egen verksamhet haft

åtskilliga fall, där även enhälliga kommunalbeslut, som varit ägnade att

gagna kommunens intressen, måste upphävas, därför att den beslutade

åtgärden icke ansetts vara en sådan angelägenhet, varmed kommun ägt

taga befattning. Flera av de avgjorda besvärsärendena, vilka förekommit

vid länsstyrelsen eller relaterats i betänkandet, torde ge vid handen, att

vad som i stor utsträckning praktiserades i kommunerna och där ansåges

rätt och nyttigt för kommunen, ej kunde stå sig, därest besvären fullföljdes

till högsta instans.

Även från kommuners sida pekar man ej sällan på konkreta fall, där

vederbörande kommun vidtagit en åtgärd eller anslagit medel till ett ändamål,

som enligt praxis fölle utanför kommunens befogenhet. Rättstillämpningen

på området betecknas allmänt som otillfredsställande och i behov

av tillrättaläggande. Av länsstyrelserna har endast länsstyrelsen i Kopparbergs

län uttryckligen förklarat, att den icke funne, att den föreslagna

lagändringen motsvarade något allmänt känt behov på kommunalt håll.

Sveriges industriförbund finner behovet av en kompetensutvidgning vara

synnerligen ringa.

Såsom ett ytterligare skäl för en kompetensutvidgning har framförts behovet

av decentralisation inom förvaltningen. Härom anför länsstyrelsen

i Jönköpings län:

De samhällsingripanden av stor räckvidd, främst på det socialpolitiska

planet, som präglat de senaste årtiondenas utveckling i vårt land, ha bland

annat föranlett en betydande utökning av kommunernas förvaltningsuppgifter.

Denna utvidgning av den kommunala verksamhetssfären har väsentligen

ägt rum i den ordningen, att statsmakterna pålagt kommunerna

nya uppgifter. Fn följd härav har blivit, alt centralt givna direktiv kommit

att i hög grad binda de lokalt verkande krafterna och minskat möjligheterna

till en anpassning av företagna reformer efter skiftande lokala

förutsättningar. Oavsett huruvida utvecklingen i riktning mot allt mera

omfattande inskridanden från det allmännas sida överhuvudtaget kan

anses lycklig, torde det numera stå klart, att den centraldirigering av förvaltningen

som sålunda växt fram, måste betecknas såsom varande föga

ändamålsenlig. Det torde även kunna ifrågasättas, om ej en sådan ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

vecklingsiinje hade kunnat mildras, därest icke den traditionella, i 1862

års lagstiftning uttryckta uppfattningen om den kommunala kompetensens

snäva begränsning verkat återhållande på lokala initiativ för tillgodoseende

av uppkommande krav på det allmännas mellankomst i olika hänseenden.

I vart fall synes det ur synpunkten av den kommunala självstyrelsens upprättande

vara angeläget, att hittillsvarande tendens hejdas och att kommunerna

beredas möjlighet till ökat självständigt handlande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att koinmunindelningskommittén

— såsom förut redovisats i avsnittet om reformförslag — förordat

en principiell utvidgning av kommunernas befogenheter särskilt med hänsyn

till att det avsedda ändamålet med kommunsammanslagningen i viss

mån bleve beroende av att kommunerna erhölle formella möjligheter till

utveckling av den kommunala verksamheten.

I några yttranden anföres däremot kommunindelningsreformen som ett

skäl mot en allmän utvidgning av kommunernas kompetens. Sålunda uttalar

länsstyrelsen i Östergötlands län, att då nya kommunindelningar i

hela landet skola genomföras inom en nära framtid, en sådan åtgärd i stället

för att ena de nya kommundelarna kunde befaras bli anledning

till splittring dem emellan, särskilt i sådana frågor, som beröra ursprungskommunernas

lokala intressen. Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott

(majoriteten) ställer med tanke på kommittéförslaget i dess helhet

frågan, om det i nuvarande labila läge även då det gäller kommunernas

allmänna angelägenheter vore rätta tidpunkten att genomföra reformer,

som visserligen i och för sig kunde vara på längre sikt önskvärda men

som dock icke vore av så trängande karaktär, att någon större olägenhet

kunde följa av att ändringarna uppskötos ännu någon tid. Förvaltningsutskottet

tillägger:

Utskottet har härvidlag främst tagit sikte på den kommunsammanslagning,

som nu håller på att genomföras inom priinärkominunerna, och vilken

kommer att ganska ingående omgestalta det kommunala livet i de.

sammanslagna kommunerna med därav följande irritation och misstämning

bland befolkningen i de kommuner, som mot sin vilja måst ingå i de

större enheterna. Att under en sådan orolig stämning inom kommunerna

vidtaga reformer, som kunna giva sken av att ännu mera vidga de i sammanslagningen

ingående större kommunernas maktutövning på förvaltningen,

kan knappast vara välbetänkt.

Även länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län hemställa om uppskov

med frågans avgörande för ytterligare överväganden och överarbetning

av kommitténs förslag. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner för en

fortsatt utredning tala bl. a. att ett fortgående på speciallagstiftningens väg

syntes vara aktuellt på för kommunalpolitiken viktiga områden. Styrelsen

för svenska landskommunernas förbund berör sistnämnda förhållande och

anför som exempel socialvård skommitténs väntade förslag till sociallag,

markutredningens förslag till utvidgad expropriationsrätt för kommun

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.is proposition nr 140.

samt, vad angår de ekonomiska konsekvenserna av de ytterligare uppgifter

kommunerna fått eller kunde väntas få på bostadsförsörjningens och bebyggelseplaneringens

område, koinmunalskatteberedningens förslag till allmän

skatteutjämning kommunerna emellan och främst mellan stad och

landsbygd. Styrelsen erinrar även om den betydelse kommunindelningsreformen

kan antagas få för intensifieringen av den framtida landskommunala

verksamheten och tillägger:

Alldeles oberoende av de nu föreslagna ändringarna i gällande kommunallagar

komma därför kommunernas uppgiftsområden och de allmänna

förutsättningarna för deras verksamhet såsom följd av redan genomförd

eller tillämpad speciallagstiftning att undergå mycket betydande ändringar

under de närmaste åren. Vid prövningen av de nu framlagda förslagen

måste självfallet denna omständighet hållas i minnet.

Medan sålunda med några undantag enighet råder bland de myndigheter

och organisationer, som yttrat sig över förslaget i denna del, om att kommunerna

böra få vidgade befogenheter, äro meningarna i hög grad delade

beträffande såväl principerna för eu kompetensutvidgning som avfattningen

av ett eventuellt nytt kompetensstadgande. Båda de vägar som i

betänkandet anvisas för att uppnå de ökade befogenheterna, ändring i den

grundläggande primärkommunala kompetensregeln samt speciallagstiftning,

ha sålunda flera anhängare bland remissinstanserna, om ock flertalet

i princip uttalat sig för den förstnämnda metoden.

Av de hörda kommunerna ha såsom inledningsvis berörts det alldeles

övervägande flertalet tillstyrkt kommittéförslaget eller lämnat detta utan

erinran och endast ett fåtal uttalat sig för reservanternas förslag. En summarisk

sammanställning av kommunernas yttranden kommer att lämnas,

sedan övriga remissinstansers allmänna inställning till ifrågavarande

spörsmål redovisats. Då kommittén icke föreslår någon ändring av kompetensbestämmelserna

i landstingslagen eller lagen om församlingsstyrelse,

ha eventuella yttranden angående den primärkommunala kompetensen

från förvaltningsutskott och församlingar ej ansetts böra upptagas i sammanställningen.

Kommittéreservanternas förslag att bibehålla kompetensbestämmelsen i

dess nuvarande lydelse och att tillgripa särskild lagstiftning för den utvidgning

av kompetensen, som kunde finnas erforderlig, förordas av länsstyrelserna

i Östergötlands, Gotlands, Kristianstads, Älvsborgs och Kopparbergs

lån samt två reservanter inom socialvårdskommittén, kommerskollegium

ävensom av Stockholms handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och

Gävle, Sveriges industriförbund och Sveriges fastighetsägareförbund. Även

kammarkollegium och statskontoret ansluta sig ehuru delvis på andra skäl

•in reservanterna till denna linje, varvid dock kammarkollegium, såsom förut

nämnts, icke i och för sig har något att erinra mot att uttrycket »gemen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Knngl. Maj.ts proposition nr 140.

samma» uteslutes ur kompetensbestämmelsen. Såvitt angår det speciella

"v erksamhetsområde, som vederbörande yttrande avser, är även väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen (bidrag till den enskilda väghållningen) och

chefen för armén (understödjande av frivilliga försvarsorganisationer)

ense med reservanterna. Sympatier för reservanternas linje uttalas av

statens byggnadslånebyrä och statens nämnd för samlingslokaler.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att den bästa och tillförlitligaste

vägen för vidgning av de legala gränserna för kommunernas verksamhet

är att begagna sig av speciallagstiftning och förordar, därest denna väg

icke anses böra väljas, ett mindre allmänt hållet stadgande än det av kommittémajoriteten

föreslagna. Länsstyrelsen i Södermanlands lån anser däremot,

att man i första hand borde finna en generell formulering men att,

om detta ej vore möjligt, reservanternas förslag vore att föredraga framför

majoritetens.

Övriga myndigheter och organisationer, som yttrat sig över betänkandet

i denna del i dess helhet, med undantag för länsstyrelserna i Jönköpings

och Hallands län vilka önska uppskov, förorda att kompetensutvidgningen

sker genom ändring av .3 § lagen om kommunalstyrelse på landet och motsvarande

regler för städer och municipalsamhällen. Flertalet remissinstanser

i denna grupp tillstyrka kommitténs förslag. Detta förordas sålunda

eller lämnas utan erinran av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Våsternorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län, socialstyrelsen och socialvårdskommittén

(majoriteten) samt av styrelserna för svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund. Även majoriteten inom svenska

landstingsförbundets styrelse finner övervägande skäl tala för den ståndpunkt,

kommittén intagit.

I några av de angivna remissvaren sker tillstyrkandet med vissa reservationer.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser i motsats

till kommittén, att den kommunala understödsverksamheten i vidare

mening alltjämt skall regleras genom särskild lagstiftning, och har även

andra erinringar mot kommittémajoritetens uttalanden. Länsstyrelsen i

Västernorrlands län förbinder sitt tillstyrkande med vissa invändningar

mot förslaget om avskaffandet av den kvalificerade majoriteten hl. a. för

beslut om anslag till nya ändamål och behov.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som ej tagit ställning till frågan om den

lämpligaste utformningen av kompetensbestämmelsen men uttalat betänkligheter

mot kommittéförslaget, anser dessa betänkligheter böra tillmätas

minskad betydelse om den kvalificerade majoriteten finge bibehållas för

beslut om anslag till nya ändamål och behov.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län ansluter sig i princip till vad kommittémajoriteten

anfört. Länsstyrelsen förordar sålunda en kompetensbestämmelse,

i vilken orden »gemensamma ordnings- och hushållningsange
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ls proposition nr 110.

lägenheter» ej ingår, och godtar uttalandena om att den hittillsvarande

kvantitativa värderingen vid prövningen av kompetensspörsmål bör ersättas

med en kvalitativ värdering. Länsstyrelsen anser dock, att det skulle

vara av betydelse om denna ändring komrne till uttryck i bestämmelsen

och antyder närmare sina önskemål härutinnan.

Länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus och Jämtlands län kritisera

uttrycket »sina angelägenheter» och vilja bibehålla ordet »gemensamma».

De två förstnämnda länsstyrelserna ansluta sig emellertid i princip

till tanken, att kravet på angelägenheternas gemensamhet ur kvantitativ

synpunkt bör falla bort och att kvalitetssynpunkter i stället böra anläggas

på gemensamhetsfrågan. De förorda att detta sker genom att till

vederbörande paragrafer i de särskilda lagarna om kommunalstyrelse i

enlighet med kommunindelningskommitténs förslag fogas ett nytt stycke,

vari angives att med gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter

förstås icke endast sådana angelägenheter, som angå samtliga eller

det övervägande flertalet kommunmedlemmar, utan även sådana, som

eljest äro ägnade att tillgodose och främja allmänna intressen inom kommunen.

Länsstyrelsen i Kalmar län vill dock ur kompetensstadgandet helt

utesluta orden »ordnings- och hushållningsangelägenheter».

Länsstyrelsen i Jämtlands lån finner det däremot önskvärt att stadgandet

utformas i huvudsak på samma sätt som landstingslagens kompetensbestämmelse,

d. v. s. att i lagtexten direkt angivas de huvudsakliga områden,

inom vilka kommunerna hade att besluta om sina gemensamma

angelägenheter, och att övriga uppgifter reglerades genom specialförfattningar.

Sympatier för en liknande lösning uttalas av länsstyrelsen i Uppsala

län.

Beträffande de hörda kommunernas principiella inställning till kompetensspörsmålen

må hänvisas till följande sammanställning (s. 44), som upptager

kommunerna fördelade på län och angiver antalet hörda kommuner

inom varje sådant område.

Till uppgifterna i sammanställningen må här endast anmärkas, att besluten

om yttrande över förslaget i många fall, särskilt i städerna, fattats

efter en eller flera voteringar i fullmäktige, att minoriteten härvid i allmänhet

velat tillstyrka reservanternas resp. kommittémajoritetens förslag

samt att reservationer till besluten av motsvarande innehåll ofta förekommit.

Diskussionerna i remissyttrandena om de principiella och praktiska

spörsmål, som innefattats i kommitténs förslag, ha i allmänhet rört sig

efter de linjer som av majoriteten och reservanterna uppdragits i betänkandet.

1 flera yttranden ha dock nya synpunkter framkommit och beaktansvärda

bidrag lämnats till debatten om kompetensproblemen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Län

Totala antalet

yttranden

från

Antal i princip

tillstyrkande ytt- randen från

Antal i princip

avstyrkande ytt- randen från

Antal remissvar,

vari förslaget ej

föranlett yttrande,

från

hi

0)

*3

2

ca

u

3

tc

3

a

o

hi

0)

a,

73

c

P

a

§ u

c

*2 3

1 a

hi

v

•o

■7t

tf

hi

cz

£

a

:0

X

hi

9

C*

ö

fl

3

a

1 t- 1 S

tf -3

1 5

hi

O

*o

:eu

tf

hi

3

it

fl

a

=o

b

0)

Oi

73

fl

3

a

É »

0 0)

- §

1 s

Gj

hi

4)

T3

tf

ä

SO

.a

0.

SO

X

hl

9

a

fl

3

a

É *

2 s

tf 3

1 E

Stockholms........

6

2

3

ii

4

2

i

8

1

i

2

1

i

1

Uppsala ..........

2

1

1

16

1

1

i

12

1

_

1

3

Södermanlands ....

3

—

3

7

3

_

2

7

Östergötlands......

3

—

2

2

13

—

1

2

_

_

i

Jönköpings ......

4

—

—

6

4

—

—

3

_

_

2

1

Kronobergs ......

2

4

3

9

2

3

3

7

_

_

_

2

1

Kalmar ..........

4

2

2

11

3

2

2

7

1

_

_

1

3

Gotlands..........

1

1

1

1

1

1

Blekinge..........

4

1

6

4

1

5

Kristianstads......

2

2

2

i

_

2

1

i

i

Malmöhus ........

5

4

6

15

5

4

6

10

_

_

4

1

Hallands..........

3

1

—

17

3

1

—

12

_

_

_

2

3

Göteborgs o. Bohus

3

—

1

2

3

._

1

1

1

Älvsborgs ........

2

2

1

2

1

Skaraborgs ........

3

2

2

4

3

1

_

i

i

i

3

i

Värmlands........

2

1

1

2

2

1

1

2

Örebro............

3

1

3

3

1

i

_

_

1

1

Västmanlands ....

4

1

1

3

4

1

1

3

_

_

_

_

Kopparbergs......

1

1

1

6

1

1

6

i

Gävleborgs........

4

1

1

2

2 4

1

1

2

Våstemorrlands ....

2

1

7

2

7

1

Jämtlands ........

1

1

3

43

1

1

2

29

_

_

i

5

9

Västerbottens......

2

—

1

2

2

_

_

1

_

_

i

1

Norrbottens ......

1

_

1

1

1

1

1

67

23

36

180

61

21

24

132

3 5

i

8

24

1

1

4

24

Stockholms stad ..

1

1

68

62

1 Häribiand Norrköping,

vars

stadsfullmäktige

(majoritet)

åberopa

ett Yttrande

av

drätselkammarens finansavdelning, vari denna visserligen

det väsentliga ger sin prin-

clpiella anslutning till kommitténs förslag

men som ett

bestämt önskemål framhåller,

att

lagtexten erhåller en sådan

mera koncis

lydelse,

att

den på bästa sätt säkerställer

en

rättstilllämpning i enlighet

med

lagstiftarens intentioner

och icke

åt domstolarnas

av-

görande överlämnar spörsmål av

närmast praktisk-politisk innebörd.

2 Hanbiand Gävle

, vars

stadsfullmäktige tillstyrka förslaget under förutsättning att i

lagtexten intages »anvisningar»,

som

genom

sin avfattning visserligen utvidga området

men samtidigt klarlagga gränsen för den kommunala kompetensen.

3 Lidingö, Enköping,

Kalmar,

Kristianstad

och Vänersborg.

I den mån saken överhuvud behandlas i yttrandena ansluta sig

iemissinstanserna i allmänhet till vad kommittén anfört om den nuvarande

kompetensbestämmelsens betydelse för rättsutvecklingen.

Ett i viss man annat betraktelsesätt på detta spörsmål än

kommitténs anlägges av kammarkollegium. Med hänvisning till en ingående

undersökning av frågan varför beteckningen »gemensamma» upptagits

i 1862 års kommunalförfattningar finner kollegium, att denna be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1W.

45

teckning icke från början inneburit någon »kvantitativ» bestämning av

den kommunala kompetensen. Den hade i stället upptagits i författningarna

för att från kommunernas verksamhetssfär utesluta angelägenheter,

som hänförde sig till någon viss grupp inom kommunen (invånare i tätorter,

ägare och brukare av i mantal satt jord på landet, fastighetsägare

och hurskapsägande borgare i stad in. fl.) och som voro denna grupps enskilda.

På grund av ändrade förhållanden saknade emellertid denna avgränsning

numera i stort sett betydelse. Då vidare utvecklingen fört därhän,

att tillgodoseendet av intressen, som företrädesvis voro nationella och

statliga överförts på kommunerna, syntes något bibehållande i lagtexten

av ordet »gemensamma» knappast längre vara påkallat. Om borttagandet

av detta ord dessutom skulle eliminera förutsättningen för en kvantitativ

tolkningspraxis, syntes intet vara att erinra däremot. — I viss motsats till

kommittén anser kammarkollegium åter att begreppet »ordnings- och husliållningsangelägenheter»

alltjämt hade betydelse för bestämmande av den

kommunala kompetensen. Kollegium anför härutinnan:

Begreppet såsom sådant gav under äldre tid utrymme för nytillkommande

uppgifter, vilket också visat sig vara fallet efter år 1862, då det

kunnat täcka en mängd senare tillkomna skyldigheter och rättigheter. Den

ursprungliga betydelseskillnaden mellan ordningsangelägenheter och hushållningsangelägenheter

har visserligen så småningom gått förlorad, men

begreppet såsom helhet har i praxis fått en relativt fast och på samma gång

elastisk bestämning. Det är svårt att finna ett nytt och bättre uttryck, som

inom de egentliga kommunallagarnas ram ger en tydlig bestämning av de

kommunala befogenheterna utan att anlita uppräkningsmetoden.

Kammarkollegium framhåller vidare, att en utvidgning av kommunens

befogenheter icke erfordrade någon ändring i kommunallagarna; den

kunde liksom hittills ske inom ramen för »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter».

Även andra remissmyndigheter anse, att kompetensstadgandets nuvarande

avfattning i och för sig möjliggjorde en ändamålsenlig anpassning

efter tidsutvecklingen. Ett sådant betraktelsesätt torde ej heller vara främmande

för en del av de remissinstanser som anslutit sig till kommittéreservanternas

ståndpunkt, att utvidgningen av den kommunala kompetensen

hör ske genom speciallagstiftning. Sådan lagstiftning har nämligen

i huvudsak förordats i fråga om den kommunala understödsverksamheten,

ett område där omfattningen av kommunernas befogenheter i varje fall ej

i första hand bygger på gemensamhetsbestämningen i det allmänna kompetensstadgandet.

Om hl. a. detta spörsmål anför svenska stadsförbundets styrelse efter att

ha framhållit, att uttrycket »kommuns angelägenheter» under alla förhållanden

(alltså även utan bestämningen »gemensamma») måste ha eu innebörd

med anknytning till den gemensamhet som en kommun utgör:

opaginerad Kontrollera mot PDF

4(>

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Styrelsen har under sådana förhållanden svårt att tro, att förefintligheten

av ordet »gemensamma» i detta sammanhang kan i och för sig ha

haft någon vidare verkan i rättspraxis än att det föranlett bedömning av

en aktuell angelägenhets betydelse för en större eller mindre del av kommunmedlemmarna.

Det förefaller sålunda exempelvis föga rimligt att —

såsom kommittéreservanterna antytt — den rättspraxis, enligt vilken

understödsverksamhet icke utan särskilt författningsstöd tillhör kommunernas

kompetens, skulle ha delvis byggt på det i kommunallagarna uppställda

gemensamhetskravet. Om rättspraxis skulle ha grundats på en sådan

uppfattning om betydelsen av ordet »gemensamma», kunde det även

enligt styrelsens mening finnas fog för betänksamheten mot uteslutningen

av detta ord, men det synes icke finnas anledning att förutsätta något

dylikt.

Även Sveriges industriförbund framhåller, att gemenskapen ligger i

själva kommunbegreppet. Uttrycket »kommunens gemensamma angelägenheter»

vore följaktligen egentligen tautologiskt. Bestämningen »gemensam»

hade också i flera fall ansetts lagtekniskt oväsentlig. Jämväl uttrycken

»ordnings-» och »hushållnings-» saknade självständig betydelse. Enligt

förbundets mening bestämdes kompetensen i stället av stadgandet i

57 § andra stycket regeringsformen med dess hänvisning till kommunallagarna

i fråga om kommunens beskattningsrätt »för egna behov». Sistnämnda

uttryck innefattade en ovillkorlig begränsning av den kommunala

kompetensen. Språkligt avsåge uttrycket samma intressegemenskap som

kommunallagarnas ursprungliga uttryck »kommunmedlemmarnas gemensamma

angelägenheter». De av kommittén åsyftade utvidgningarna av

kompetensen till angelägenheter, som icke vore av hushållningsnatur,

kunde därför endast genomföras antingen genom en omarbetning av regeringsformens

§ 57 eller genom speciallagstiftning.

Vad härefter angår formen för den kommunala kompetensens

reglering har redan nämnts att remissinstanserna i stort sett

ansluta sig till något av alternativen ändring av kompetensstadgandet och

speciallagstiftning.

Erinras må att kommittéreservanterna gentemot förstnämnda alternativ

särskilt framhållit olägenheterna av den osäkerhet i rättspraxis, som under

en längre tid kan bli följden av en lagändring. Dessa synpunkter understrykas

allmänt av de remissinstanser, som ansluta sig till dem.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser emellertid att det åberopade förhållandet

ej utgör tillräckligt skäl för underlåtenhet att bestämma kommunernas

beslutanderätt i överensstämmelse med nutida uppfattning. Länsstyrelsen

tillägger:

Det bör också ihågkommas, att trots den långa tid, som nuvarande bestämmelse

i ämnet varit gällande, på grund av bestämmelsens oklara och

snäva avfattning viss osäkerhet såväl inom kommunerna som hos de besvärsprövande

myndigheterna fortfarande råder om den kommunala be
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

47

fogenhetens räckvidd. En lagändring, varigenom de oklara uttrycken i

stadgandets nuvarande lydelse utmönstras, kan därför antagas i längden

underlätta tolkningen av stadgandets innebörd. Det torde också kunna

förutsättas, att kommunerna endast successivt komma att utnyttja de vidgade

befogenheterna, och att därför någon nämnvärd praktisk olägenhet

av avsaknaden av rättspraxis, huru långt kommunernas befogenhet efter

lagändringen sträcker sig, icke skall behöva befaras.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller, att den ifrågavarande osäkerheten

i allt fall icke kunde hänföra sig till annat än den vidgning av

kompetensen, som förslaget åsyftar. Så långt hittillsvarande rättspraxis

klargjort, att denna kompetens nu sträcker sig, behövde intet osäkerhetstillstånd

inträda genom den föreslagna ändringen. När det åter gällde den

åsyftade vidgningen av kompetensen, tedde det sig åtminstone ur kommunal

synpunkt fördelaktigare att taga risken av en eller annan tolkningstvist

än att bli beroende av den mycket tvivelaktiga utvägen att vinna

samma syfte genom speciallagstiftningen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser flera skäl tala

för att man bör välja alternativet med ändring av lagen och anför härutinnan

bl. a.:

I speciallagstiftningens natur av undantagslagstiftning ligger att den bör

tolkas restriktivt.---- Vill man såsom kommittémajoriteten ingjuta

en ny anda i kommunallagarnas kompetensregel, är det följdriktigast att

Öppet proklamera detta genom en textändring. Denna metod synes också

motiverad om man, såsom kommittémajoriteten nog i grunden gör, anser

den nuvarande tillämpningen av lagbudet i vissa delar direkt oriktig. Man

bör dessutom akta sig för att överskatta olägenheterna av att besvärsmyndigheter

och allmänhet ställas inför en ändrad lagbestämmelse. Situationen

kan icke jämföras med den, som inträdde vid ikraftträdandet av 1862 års

kommunalförordningar. Kompetenta självständiga besvärsmyndigheter stå

beredda att biträda vid den nya bestämmelsens införande i praxis och vid

deras sida tänkes särskild kommunal förvaltningsexpertis i viss ordning

bliva ställd. —---

Slutligen — och detta är kanske det viktigaste principiella skälet mot en

blott på speciallagstiftning grundad kompetensutvidgning — är det på flera

av utvidgningsområdena, exempelvis beträffande stöd åt enskild väghållning

och elektrifiering för att nu icke nämna tillgodoseendet av särskilda

tätortsbehov, hart när omöjligt att i en lagtext ange alla de förutsättningar,

under vilka ett kommunalt bidrag kan tänkas bliva berättigat.

Förbundsstyrelsen anser emellertid som förut nämnts, alt kommunernas

understödsgivning bör regleras genom särskild lagstiftning.

Frågan om vilken av de båda angivna alternativen för en kompetensutvidgning

som bör väljas sammanhänger intimt med spörsmålet om de

p r i n c i p e r, som skola vara vägledande då det gäller alt u tv

i d g a k o in p e t e n s e n. Såsom framgår av det förut anförda har kommittén

härvid satt allmänintresset i förgrunden och uttalat, att bestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

mande för om kommunen skall äga vårda en viss angelägenhet är »om

det ur allmänna synpunkter är lämpligt, skäligt eller ändamålsenligt, att

angelägenheten blir föremål för kommunens omvårdnad».

I anslutning till detta uttalande framhåller kammarkollegium, att det

icke vore utan betydelse vem som bestämmer vad som härvidlag är av allmänt

intresse. I den mån uttalandet åsyftade, att kommunerna själva

skulle tilläggas befogenhet att efter eget omdöme utvidga sina befogenheter,

skulle konsekvensen bli en upplösning av statens normgivande myndighet

och därmed i själva verket ett minskande av den enskilde kommunmedlemmens

rättssäkerhet. Kammarkollegium tillägger:

Kommitténs förslag syntes kollegiet kunna innebära ett frångående av

den i samtliga kommunala lagar hittills upprätthållna grundsatsen, att

gränser angivas för de kommunala befogenheterna. Det skulle icke heller

vara ägnat att medföra reda och ordning i förhållandet mellan den överordnade

staten och de underordnade kommunerna, om kommunerna

själva skulle få reglera den kommunala kompetensen. Den kommunala förvaltningsorganisationen

och ärendenas beredning därstädes erbjuder dessutom

icke sådan rättssäkerhet för kommunens egna medlemmar, att en

relativt fast avgränsning av kommunens befogenheter kan undvaras.

Även statskontoret finner det vara angeläget, att klar åtskillnad upprätthålles

mellan områdena för den statliga och kommunala verksamheten.

Det borde uteslutande vara staten, som tager initiativ till och reglerar den

offentliga verksamhet, som betingas av allmänna intressen. Därest kommunernas

kompetens bleve bestämd i enlighet med kommitténs förslag

skulle däremot staten och kommunerna oberoende av varandra kunna

träffa anstalter på tidigare icke reglerade allmänna verksamhetsområden.

Kommunernas befattning med sådana angelägenheter, vilka icke äro gemensamma

i vedertagen bemärkelse, borde liksom hittills regleras över speciallagstiftningen.

Stockholms handelskammare understryker särskilt de risker för kommunernas

ekonomi, som den föreslagna kompetensutvidgningen vore ägnad

att medföra. Skånes handelskammare framhåller i denna del att ett

genomförande av förslaget skulle lämna fältet fritt för de enskilda kommunerna

att experimentera med kommunal affärsverksamhet inom de sektorer

av näringslivet, som hittills varit förbehållna det privata initiativet.

Detta skulle leda till den mindre tilltalande konsekvensen att en kommun

skulle äga besluta om anslag för ändamål, som kunde medföra menliga

verkningar för enskilda kommunmedlemmars näringsutövning. En sådan

utveckling skulle vara olycklig ur många synpunkter. Den kommunala

affärsverksamheten borde därför som princip vara förbehållen sådana områden,

där den tillgodoser ett övervägande gemensamt intresse.

Flera remissinstanser tillstyrka däremot, att de angivna principiella uttalandena

från kommitténs sida få bli vägledande vid kompetensutvidgningen.

Svenska stadsförbundets styrelse uttalar, att från den enligt sty
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr HO.

53

krävdes en vid ram för den kommunala kompetensen med verklig obundenhet

för rättspraxis att bedöma vad som under de aktuella förhållandena

påkallas ur allmänintressets synpunkt.

Vad härefter angår avfattningen av det nya kompetensstadgandet,

har den av kommittén föreslagna formuleringen kritiserats

i ett stort antal yttranden. Även i yttranden, vari tillstyrkes att bestämmelsen

utformas i enlighet med förslaget, framhålles, att det hade

varit önskvärt med en mera preciserad författningsmässig reglering.

Överståthällarämbetet vitsordar, att rättsregeln vid en utformning enligt

förslaget möjligen kan locka kommunalförvaltningar utan erforderlig insikt

om stadgandets sanna innebörd och syfte till åtgöranden, som i själva

verket icke tillgodose ett kommunalt, ett allmänt intresse. Ämbetet finner

det dock svårligen vara möjligt att giva stadgandet en avfattning, som

lyckligare än den föreslagna klargör vad meningen vore, varom dock betänkandet

innehölle mycket värdefull ledning. En uppräkning av de kommunala

uppgifterna skulle göra rättstillämpningen lättare än den föreslagna

generalklausulen med sin obestämdhet men enligt ämbetets förmenande

innebära alltför besvärande osmidighet med hänsyn till föränderligheten

av de behov, kommunerna äro satta att tjäna.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser det vara uteslutet att de åsyftade

angelägenheterna skulle uppräknas eller exemplifieras utförligt. Av

naturliga skäl måste stadgandet hållas i allmänna ordalag. Det vore emellertid

beklagligt att det icke lyckats kommittémajoriteten att göra detsamma

fylligare och något mera vägledande för de kommunala myndigheterna

och förvaltningsdomstolarna. Det hade varit av en viss betydelse,

om stadgandet kunnat utformas så, att det givit uttryck åt tanken att angelägenhetens

kvalitet mera än dess »kvantitativa» intresse skall vara riktpunkten

vid bestämmande av kommuns befogenhet. Utan att framföra

något egentligt förslag ville länsstyrelsen antyda sina önskemål i ungefärligen

följande formulering av stadgandet:

»Kommun äger själv vårda sådana angelägenheter, som med hänsyn till

allmänna intressen inom kommunen skäligen böra utgöra föremål för kommunens

omvårdnad och som icke enligt gällande författningar skola handhavas

av annan.»

Jämväl länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att den föreslagna formuleringen

icke giver tillräcklig ledning för ett bedömande i sak och tillfogar

:

Även om man i stort sett kan ansluta sig till kommitténs allmänna uttalanden

härom, anser länsstyrelsen, att ett nytt lagstadgande bör vara

mindre allmänt hållet och giva bättre stöd åt besvärsmyndigheterna, så att

en fast rättspraxis kan komma till stånd.

Äro svårigheterna att finna eu formulering, som täcker vad man önskar

få fram, så stora, att man måste välja den av kommittén föreslagna, borde

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

ett förtydligande dock komma fram i lagtexten antingen i positiv eller

negativ riktning eller kanske i båda riktningarna. Länsstyrelsen tänker

härvid på, bland annat, att, för undvikande av olämpliga former av en utvidgad

kommunal understödsgivning — olämpliga ur olika synpunkter,

exempelvis för att de icke gå att samordna med statliga åtgärder — särskilda

grunder eller normer för verksamhetens utövande borde beslutas av

vederbörande kommun. Bestämmelse om att beslut härom skall vara fattat,

innan kommun skall hava befogenhet att besluta viss understödsgivning,

borde finnas i kommunallagarna. Överhuvud taget borde uppställas vissa

grundsatser till förebyggande av att eu verksamhet får karaktär av ett

obehörigt gynnande av vissa kommunmedlemmar i jämförelse med de övriga.

Vidare borde i lagtexten framkomma, att avgörande för kompetensfrågan

är exempelvis, att en åtgärd, betraktad som led i en kontinuerlig

kommunal verksamhet, är ägnad att tjäna allmänna samhällsintressen.

1 flera yttranden har kritiken med särskild skärpa riktats mot bestämningen

»sina angelägenheter». Formuleringen betecknas som alltför vag

(kammarkollegium), intetsägande (länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län) och meningslös (länsstyrelsen i Jämtlands län). Sistnämnda länsstyrelse

framhåller, att det syntes vara så självklart, att kommun skall själv

vårda sina angelägenheter, att anledning saknas att angiva detta i lagtexten.

Kommun, liksom varje annat rättssubjekt, måste vara befogad att

handha sina angelägenheter, och intet rättssubjekt torde ha befogenhet

att handha andra angelägenheter än egna.

Stadsfullmäktige i Kalmar åberopa ett yttrande av särskilda kommitterade

inom fullmäktige, vari om förslaget till kompetensstadgande bl. a.

anföres:

Avfattningen i paragrafen är sådan att man står frågande inför dess

egentliga innehåll. Man söker efter svar på frågan, om en åtgärd faller

under kommunens beslutanderätt och får svaret, att kommunen äger vårda

sina angelägenheter. Vederbörande är helt hänvisad till de sakkunnigas

motivering och blivande rättspraxis. Man saknar efter den citerade bestämmelsen

en generellt hållen beskrivning på eller en fast avgränsning av vad

som menas med kommunala angelägenheter i förhållande till andra. I

I 3rttrandet uttalas vidare, att rättspraxis syntes ge stöd för antagandet,

att gemensamhetskravet numera erhållit en annan innebörd än den hävdvunna.

Det torde därför icke vara oriktigt att i en lagtext intaga ett uttryck

som »gemensamt» med den innebörd som det numera har, även om

i en äldre lagtext samma uttryck ansetts ha ett något annat innehåll. Den

avsedda tolkningen av termen i fråga kunde ju klarläggas i motiveringen

till förslaget. Att avgränsa de kommunala angelägenheterna till sådana,

som avse att tillgodose ett gemensamt samhälleligt intresse inom kommunen,

eller liknande, borde sålunda vara möjligt och skulle ge, vad man

nu saknar, en bestämning av begreppet kommunala angelägenheter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förmenar, att den föreslagna formuleringen

innebure en försämring i förhållande till den nu gällande, såtillvida

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

relsens mening givna utgångspunkten, att primärkommunerna böra ha

största möjliga frihet att taga initiativ och göra insatser inom varje slag

av samhällsgagnande verksamhet, i den mån samma syften ej redan kunna

anses tillgodosedda på annat sätt enligt rikslagstiftning, man icke borde

eller ens kunde uppställa någon annan allmän norm för kompetensbedömningen

än den av kommittén angivna.

I några remissvar anläggas i viss mån ännu friare synpunkter på hithörande

frågor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län hyser sålunda den åsikten, att kommunerna

böra visas det förtroendet att i princip själva få avgöra vilka kommunala

angelägenheter de vilja befatta sig med inom det ganska vida område

som begränsas av å ena sidan vad som uttryckligen ålagts kommunerna

att ombesörja och å andra sidan vad som kan anses direkt undantaget

från deras kompetens. Länsstyrelsen tillägger, att det utifrån denna

ståndpunkt i varje fall syntes onödigt omständligt och tidsödande att, med

bibehållande av nu upprätthållna principer för kommunernas verksamhet,

utvidga området härför genom särskilda lagar och författningar, vare sig

dessa direkt och enbart syfta till eu kompetensutvidgning eller tillkomma

huvudsakligen för andra ändamål men medelbart ange, att kommunerna

äga medverka på ett område, som är föremål för ifrågavarande reglering

från statsmakternas sida. En utvidgning av kommunernas kompetens

borde därför ske genom en ändring av det allmänna kompetensstadgandet.

Lika litet som kommitténs majoritet avsåge länsstyrelsen att därmed bereda

plats för någon omedelbar revolutionerande utökning av den kommunala

verksamhetssfären. Men den rekommenderade lösningen syntes

länsstyrelsen äga ett stort värde i det att den möjliggjorde en smidig anpassning

efter tidsläget och de lokala förhållandena.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför:

Om den kommunala självstyrelsen trots alla statliga ingripanden och

regleringar skall kunna hållas levande och växa starkare, är det av

mycket stor vikt att den gives utvecklingsmöjligheter. Dessa utvecklingsmöjligheter

böra i princip vara fria och bestämmas av kommunerna själva.

Det är icke möjligt att i dag utpeka åt vilket håll eller inom vilka områden

kommunal utveckling bör vara tillåten för framtiden. Den kommunala

insatsen bör under varje tid och på varje ort sättas in där den bäst behövs.

Att göra vidare utveckling på det kommunala området i väsentlig mån beroende

av speciallagstiftning vore icke endast onödigt och opraktiskt utan

dessutom psykologiskt oklokt. Den kommunala självstyrelsen behöver,

som så mycket annat i nutiden, frihet och trivsel. Man torde också — kanske

i ännu högre grad — böra akta sig för att kringgärda den kommunala

kompetensen med alltför bestämt avfattade, motiveringsvis tillkomna riktlinjer

om vad som är rätt eller orätt beträffande särskilda verksamhetsområden.

Vad som med utgångspunkt från dagspolitiska synvinklar kan

anses lämpligt och riktigt i dag, är det kanske icke i morgon. Den hårda

nödvändigheten kan snabbt nog tvinga lill väsentliga omvärderingar.

4 — It i han g till riksdagens protokoll 1!)''iti. 1 sand. Nr 140.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr IkO.

Med denna allmänna inställning har länsstyrelsen intet att erinra mot

att kompetensbestämmelsen gives en mera allmän avfattning, som möjliggör

kommunala initiativ på alla områden, där kommunal verksamhet kan

vara till gagn för det allmänna och där den verkligen uppbäres av ett

allmänt intresse inom kommunen. Ju enklare bestämmelsen formuleras,

desto bättre torde den fylla sitt syfte. Vilket uttryck man än använder för

vad som är att anse såsom en kommunal angelägenhet, torde en ny tid

giva orden ett i vissa avseenden nytt innehåll. Det torde vara en omöjlig

uppgift att finna en avfattning som är på en gång både fast och smidig i

av alla önskad utsträckning, eller — med andra ord — som på samma

gång ger i princip fria utvecklingsmöjligheter och garantier för en sund

utveckling. Garantierna torde det vara nödvändigt att försöka skapa på

annat sätt, i den mån de icke redan finnas i gällande regler om besluts fattande,

underställning m. in. — Länsstyrelsen håller före att den enklaste

och naturligaste garantien mot missbruk av den i princip fria självstyrelsen

ligger i bestämmelserna om kvalificerad majoritet för nya ändamål och

behov.

Stadsfullmäktige i Stockholm åberopa ett yttrande av borgarrådsberedningen

(majoriteten; två borgarråd ha förklarat sig biträda den i kommittén

anförda reservationen; ett borgarråd har anmält att han icke kunde

till alla delar ansluta sig till de av beredningen anförda synpunkterna),

vari bl. a. anföres:

Enligt beredningens mening kunde det finnas anledning att taga upp till

övervägande, huruvida tillräckliga skäl alltjämt föreligga för att över*

huvudtaget avgränsa det kommunala kompetensområdet genom gränser

uppdragna i lag eller rättspraxis. Alt kommunerna icke få inlåta sig på

sådan verksamhet, som förbehållits andra offentliga organ, är självfallet.

Likaså att garantier erfordras för rättvisa och objektivitet vid de kommunala

åtgörandena. Men med dessa förbehåll borde det knappast möta hinder

att låta kommunerna själva fritt bestämma ramen för sin verksamhet.

Utan tvivel hade bestämda kompetensregler förr en mycket stor betydelse,

eftersom rösträttsreglerna voro odemokratiska och en tillfällig majoritet

på allmän rådstuga eller kommunalstämma kunde bestämma om väsentliga

ting. Numera måste förhållandena vara helt annorlunda och på grund

av den stora utveckling kommunernas verksamhet på senare år genomgått

möta också gränsdragningarna helt andra svårigheter.

Borgarrådsberedningen tillägger, att man knappast kunde undgå att

fråga sig vilken utomstående instans, som skulle vara mera kompetent att

avgöra frågan om en viss angelägenhet tillgodosåge ett allmänt intresse

inom en kommun än kommunens eget representativa organ. Men även om

man icke ville taga ett så radikalt steg som att ge kommunerna full handlingsfrihet,

kunde man hysa betänkligheter mot att så helt överlåta bestämmanderätten

åt praxis, som man enligt de sakkunnigas förslag skulle göra.

Någon tredje möjlighet torde emellertid knappast stå till buds.

Kommittén har såsom förut antytts för egen del uttalat, att det förhållandet

att allmänintresset ställts i förgrunden icke betydde att den kom
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

munala verksamheten inom obestämda gränser lämnades full frihet. Verksamheten

skulle bl. a. vara underkastad vissa begränsningar av speciell natur.

Den praktiskt betydelsefullaste av dessa inskränkningar avser k o rami!

n e n s understödjande verksamhet, där kommittén anser,

att denna i den mån den kan hänföras till socialvård i trängre bemärkelse

alltjämt skall falla utanför kommuns kompetens och i övrigt vara tillåten

endast under förutsättning att den präglades av planmässighet och objektivitet

och åtminstone i regel bedreves i enlighet med fastställda grunder.

Denna anordning har i allmänhet lämnats utan erinran i de remissyttranden,

vari kommittéförslaget tillstyrkes. Socialstyrelsen har uttalat, att

den funne densamma ändamålsenlig. I flera yttranden — även från remissinstanser,

som tillstyrka kommitténs förslag — har man emellertid funnit de

av kommittén angivna kriterierna alltför obestämda. Särskilt har anmärkts

på att de icke på något sätt kommit till uttryck i lagtexten.

Överståthållarämbetet, som tillstyrker lagändring enligt förslaget, förklarar

sig härvid förutsätta att kommunerna för sig klarlägga vikten av

att vara på sin vakt mot gynnande av någon enstaka medlem av kommunen

liksom mot missgynnande av en annan sådan. Kommunalt kan visserligen

ett behov vara, som icke gäller annat än någon bråkdel av kommunmedlemmarna,

men tillgodoseendet måste vara ur allmänna synpunkter

lämpligt, skäligt och ändamålsenligt. En kommun kunde därför t. ex. äga besluta

pension åt en åldrig behövande änka efter en person, som i långvarigt

kommunalt förtroendeuppdrag fått med uppoffrande av sina krafter för

det allmänna eftersätta det ekonomiska tryggandet av sina egna, men borde

däremot icke få tilldela en liknande förmån åt en person bara därför att

denne för någon tid lyckats tillskansa sig ett verksamt inflytande över

kommunens förvaltning.

Liknande synpunkter ha framförts i flera yttranden från kommuner.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att något avsteg från principen, att

den kommunala understödsgivningen skall infogas i en bestämd plan, icke

bör få förekomma. Men hänsyn till att eu verksamhet av ifrågavarande

natur måste anses vara synnerligen ömtålig ur synpunkten av att varje

skymt av obehörigt gynnande av särskilda personer eller grupper av kommunmedlemmar

skulle vara ägnat att misstänkliggöra verksamheten, syntes

det vara av allra största vikt, att kravet på bestämda, utöver det enskilda

fallet hållbara grunder för utövandet av understödsgivningen icke

eftergives. Behörigheten finge under inga omständigheter tillåtas inrymma

möjlighet till beslut av sådan innebörd att misstanke om godtycklighet kan

uppkomma.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser, att hela detta

område hör regleras genom särskild lagstiftning och anför härutinnan:

Enbart kommunallagen ger mycket ringa ledning för faesvärsinyndigheterna,

dä det gäller att begränsa kommunal understödsverksamhet, som

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Iiungl. Maj:ts proposition nr 1!0.

obehörigt gynnar viss kommunmedlem eller vissa grupper av kommunmedlemmar

och vad kommittén motivledes meddelat därom är ytterst allmänt

hållet och dessutom i vissa avseenden såsom beträffande behovet av

särskilda grunder för kommunal understödsverksamhet motsägelsefullt.

Praktiskt skulle en allmännare utvidgning av en friare kommunal understödsrätt

kunna leda till att kommunerna överhopades med framställningar

från enskilda om hjälp av det ena eller andra slaget. Det säger sig självt

att om olika kommunala organ härvid konune att företräda skilda principiella

inställningar till behovet av understöd och sättet för understödets

utgående detta skulle få mindre tillfredsställande konsekvenser. Styrelsen

anser därför i princip att den socialvårdande verksamhet i vidare mening,

som här avses, alltjämt bör vara reglerad genom speciallag. Endast genom

sådan lagstiftning kan bestämda gränser uppdragas mellan den statliga

verksamheten på området och de speciella kommunala åtgärder, som i de

särskilda fallen kunna befinnas motiverade liksom för utsträckningen av

och sättet för den kommunala hjälpverksamheten, överhuvudtaget har

styrelsen uppfattningen att kommittén underskattat svårigheterna att

draga en klar gräns mellan vad kommittén kallar en trängre socialvård

och bidrag av annat slag till behövande enskilda. Ett starkt skäl för att

icke nu taga ställning till hithörande spörsmål är vidare att socialvårdskommitténs

motsvarande bestämmelser i den blivande socialhjälpslagen

ännu icke offentliggjorts. Den riktiga ordningen för ämnets rättsliga reglering

vore givetvis att ståndpunkt först toges till de för detta område grundläggande

bestämmelserna i förslaget till socialhjälpslag och att först därefter

spörsmålet, i vad mån andra kommunala organ än socialvårdsorganen

i annan väg än socialhjälpslagstiftningen medgåve ägde lämna hjälp, toges

upp till prövning. Det bjuder styrelsen emot att föregripa socialvårdskommitténs

förslag på förevarande område genom att medverka till svävande

uttalanden om en fristående kommunal kompetens, vilka uttalanden sedan,

och i synnerhet om socialhjälpslagen på dessa punkter finge ett mycket

liberalt innehåll, vilket man har rätt att vänta, skulle kunna leda till allehanda

missförstånd. Styrelsen anser att spörsmålet om kommuns kompetens

beträffande hithörande frågor alltjämt bör finna sin lösning i speciallagsväg.

Skulle exempelvis behov av rätt för kommun att ge förtjänta kommunala

förtroendemän pensioner aktualiseras, böra bestämmelser härom

införas under ett lagrum motsvarande nu gällande 25 § 3 mom. LKL o. s. v.

Svenska stadsförbundets styrelse har en annan inställning till dessa

problem. Styrelsen karakteriserar det hittillsvarande läget så, att behov

yppat sig av kommunala åtgärder även i annan ordning än särskilda lagar

och författningar rörande sådan understödsverksamhet medgivit. Men då

kommittén härvidlag gjort skillnad mellan understöd inom den egentliga

socialvårdens ram och andra understöd — exempelvis studiestipendier —

grundades denna skillnad på olika förutsättningar beträffande behovet av

statliga åtgärder i ena och andra fallet. Tvivelsutan kunde ändrade uppfattningar

efter hand göra sig gällande i sistnämnda hänseende och resultera

i rikspolitiska åtgärder, som återverka på frågan om behövligheten av

kompletterande och effektiviserande insatser från kommunalt håll på det

ena eller andra understödsområdet. Med hänsyn till sådana ändringar

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

att det kunde befaras en sådan tolkning av bestämmelsen, att man genom

uteslutande av ordet »gemensamma» mera velat betona kommunens än

kommunmedlemmarnas intressen. Dessa intressen behövde icke alltid nödvändigtvis

sammanfalla, t. ex. i sådana fall då kommunen framträder som

affärsdrivande.

Ur delvis andra synpunkter kritiseras gemensamhetskravets uppgivande

av bl. a. länsstyrelserna i Jämtlands och Hallands län samt de remissinstanser,

som ansluta sig till kommittéreservanternas uttalanden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser i likhet med dessa reservanter, att

ordet »gemensamma» gåve ett starkt stöd för kravet på objektivitet och

normbundenhet i den kommunala verksamheten. Lagtexten borde ge en

norm som är av väsentlig betydelse för bedömande av den kommunala

kompetensen.

Länsstyrelsen i Hallands län hemställer om ytterligare utredning för bestämmande

av det kommunala kompetensbegreppet utan frångående av gemensamhetskravet.

Vid denna utredning borde undersökas om den kommunala

kompetensen även bör avse verksamhetsgrenar, som icke kunna

anses tillhöra kommunens gemensamma angelägenheter. Därest så skulle

anses vara fallet, borde dessa verksamhetsgrenar upptagas i kommunallagen

såsom undantag från den generella kompetensregeln. Skulle sedermera

uppstå behov av ytterligare ökat utrymme för den kommunala beslutanderätten,

finge detta behov tillgodoses lagstiftningsvägen i form av

nya undantag från nämnda kompetensregel.

1 detta sammanhang må erinras om att kammarkollegium på förut refererade

skäl förklarat sig icke ha något i och för sig att erinra mot att

ordet »gemensamma» uteslötes ur kompetensbestämmelsen men däremot

förordat ett bibehållande av uttrycket »ordnings- och hushållningsangelägenheter».

Mot kommitténs förslag i sistnämnda hänseende har eljest i allmänhet

inga erinringar gjorts.

Med anledning av vad kommittén anfört beträffande det i förslaget till

nytt kompetensstadgande från nuvarande lag upptagna uttrycket »såvitt

icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan»,

anför svenska stadsförbundets styrelse:

Kommittén synes vilja inlägga något vida mera i denna begränsning än

själva ordalydelsen och, såvitt styrelsen förstår, även rättspraxis ger anledning

till. Den konstaterar nämligen, att kommun icke bör äga befatta

sig med »angelägenheter, vilkas handhavande enligt gällande författningar

tillkommer annan» och fullföljer sitt resonemang rörande stadgandet i

fråga som om dettas lydelse vore den som angivits med dessa nu citerade

ord. Nyansen mellan de båda uttrycken »såvitt icke handhavandet därav»

och »vilkas handhavande» kan måhända synas oväsentligt, allra helst som

de hänföra sig till del föga distinkta begreppet »angelägenheter». Men genom

förbiseende av denna nyans riskerar man att få den kommunala kompetensen

beskuren huru godtyckligt som helst inom varje verksamhetsområde,

där annan än kommunen har fått sig någon uppgift tillagd. Sty
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

relsen måste därför bestämt reagera emot den tolkningen av ifrågavarande

stadgande, att en angelägenhet skall vara utesluten från det kommunala

kompetensområdet så snart annan fått sig ålagt att taga befattning därmed.

En kompletterande verksamhet kan vara befogad från kommuns

sida beträffande samma angelägenhet, och det omförmälda stadgandet tilllåter

— på grund av avfattningen »såvitt icke handhavandet därav» — i

princip sådan kompletterande verksamhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser den föreslagna inskränkningen icke

vara fullt logisk såvitt den syftar på angelägenheter som handhavas avstatliga

organ, alldenstund dessa angelägenheter ju icke kunna sägas vara

kommunens.

Kommittén har i sitt betänkande gjort åtskilliga uttalanden om tilllämpningen

i vissa hänseenden eller på olika verksamhetsområden

av de föreslagna principerna för den kommunala

kompetensens reglering. I flera yttranden har påpekats, att kommittén

härvid tydligen avsett att giva anvisningar till ledning för rättspraxis.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån uttalar, att dessa anvisningar vore

värdefulla och ägnade att i viss grad undanröja den osäkerhet, som torde

uppstå innan en fast praxis utvecklats. Liknande uttalanden förekomma

i andra remissvar. Borgarrådsberedningen i Stockholm finner ifrågavarande

avsnitt av betänkandet vara den betydelsefullaste delen av kommittéförslaget.

Kommittéreservanternas betänkligheter mot att lagstiftaren, därest den

valda metoden för att närmare precisera kompetensutvidgningen godtoges

av statsmakterna, skulle ge uttryck åt sin vilja i motiveringen och ej i lagtextens

form understrykas åter av flera remissinstanser. Ur en annan synpunkt

kritiseras metoden av bl. a. svenska stadsförbundets styrelse. Styi

elsen finner det ej vara en tillfredsställande metod att motiveringsvis ge

anvisningar i detalj om tillämpningen av så generellt avfattade stadganden,

det här gällde. Därigenom riskerade man att gå miste om mer eller mindre

av vad man avsett att vinna med den genei-ella motiveringen. Styrelsen

tillfogar:

Särskilt angeläget synes vara, att man i fortsättningen får räkna med att

kompetensbedömningen i rättspraxis liksom hittills skall ske med beaktande

av utvecklingens krav. Styrelsen förutsätter fördenskull, att med

nu ifrågavarande uttalanden icke bör åsyftas annat än att klargöra, huru

de i uttalandena berörda kompetensspörsmålen just från nuvarande utgångspunkter

böra bedömas. I

I sak har vad kommittén anfört om förslagets betydelse för olika områden

av kommunal verksamhet föranlett uttalanden särskilt av de remissinstanser,

som yttrat sig endast beträffande visst eller vissa områden. Flertalet

övriga remissinstanser ha ej framställt några erinringar mot denna

del av betänkandet. I yttrandena framkomna mera beaktansvärda syn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lhO. 57

punkter på ifrågavarande speciella kompetensproblem komma att redovisas

i det följande, varvid problemen upptagas i samma ordning som förut använts

vid återgivandet av kommitténs förslag.

Vad härvid till en början angår kommuns verksamhet för tillgodoseende

av särskilda tätortsbehov anser styrelsen för svenska

landskommunernas förbund i motsats till kommittén, att kommun borde

äga rätt att stödja sådant behov även då ett municipalsamhälle bildats.

Styrelsen framhåller, att den nytta som kommunens olika delar kunde ha

av att en tätort försågs med olika välfärdsanordningar och som därför ansetts

motivera att kommunen fick rätt att vidtaga dylika åtgärder givetvis

kvarstode även sedan tätorten bildat municipalsamhälle. Konsekvensen

borde då fordra att man medgåve moderkommun rätt att stödja ett till

municipalsamhällesområdet koncentrerat tätortsbehov, när även den övriga

kommunen drar fördel av behovets tillgodoseende. Ur allmänintressets

synpunkt vore en sådan bidragsrätt motiverad redan därför att man vid

samverkan mellan moderkommun och samhälle kan hoppas att de speciella

tätortsbehoven snabbare och på ett bättre sätt skola tillgodoses än

om municipalsamhället lämnas att ensamt med sin vanligen begränsade

skattekraft sörja för dem. Eljest måste man, om municipalsamhället lämnas

utan stöd från moderkommunen, räkna med en viss ovillighet från

samhällsrepresentanternas sida mot standardförhöjande åtgärder utanför

municipalsamhällsområdet, eftersom därigenom en faktisk dubbelbeskattning

för deras del inträder. Gentemot kommitténs uttalande att ett medgivande

åt primärkommun att lämna bidrag till municipalsamhälle skulle

stå i klar strid med den förut berörda principen om förbud för kommun

att vårda angelägenhet, vars handhavande tillkommer annan, påpekar förbundsstyrelsen,

att denna princip redan genom speciallagstiftning genombrutits

i ett par av kommittén angivna fall. Kommittén hade vidare själv

förordat vidgade möjligheter för primärkommun att stödja anläggande av

enskilda vägar, där möjlighet att bilda vägförening står öppen, enklare

tätortsplanering, där byggnadsplaneintressenterna närmast skola svara för

kostnaderna, samt landsbygdselektrifiering, där liksom i fråga om bidrag

till underlättande av studier staten i princip åtagit sig hjälpuppgiften.

Beträffande kommunernas understödjande av det enskilda

vägväsendet tillstyrker väg- och vattenbgggnadsstgrelsen,

att kommunerna under vissa (ej närmare angivna) förutsättningar erhöllo

vidgad befogenhet alt lämna sådant stöd. I fråga om kontanta bidrag måste

härvid gränserna mellan den statliga och kommunala bidragsgivningen

uppdragas antingen genom särskild lagstiftning eller på annat sätt. En i

större skala bedriven kommunal bidragsverksamhet på hithörande område

kunde få vissa mindre önskvärda konsekvenser. Den skulle sålunda skärpa

den orättvisa mot enskilda väghållare som bl. a. följde av den liberala

tillämpningen av bestämmelserna om statsbidrag till vägar som äro av

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

väsentlig betydelse för en bygds befolkning. I en del fall torde vidare ett

kommunalt stöd åt underhållet av enskilda vägar, till vilka statsbidrag beviljats,

kunna inedföra att motiven för det statliga bidraget undanrycktes.

Styrelsen framhåller slutligen, att kommunen borde vara skyldig att innan

bidrag lämnas till enskild väg samråda med vederbörande militära myndigheter

till förhindrande av att en åtgärd understöddes, som icke vore

önskvärd med hänsyn till riksförsvaret. Sistnämnda synpunkt framföres

även av överbefälhavaren och länsstyrelsen i Jämtlands län.

I fråga om den kommunala medelsanvisningen för anordnande av

allmänna samlingslokaler framhåller statens nämnd för samlingslokaler,

att nuvarande praxis på området utvecklat sig på grundval

av uttalanden i ämnet vid 1945 års riksdag. Nämnden finner praxis bl. a.

'' ara såtillvida bunden av dessa uttalanden, att en behovsprövning avseende

de allmänna samlingslokaler, vilka åsyftas med ett kommunalt beslut

om stödgivning, stundom måste verkställas av förvaltningsdomstolarna.

Detta vore ur principiell synpunkt otillfredsställande. Nämnden anför

härefter bl. a.:

En bättre lösning synes kunna vinnas, därest vid laglighetsprövningen

av beslut som här avses, avgörandet blir beroende av huruvida det intresse

som skall befrämjas med subventionen är kommunalt, vilket bör kunna

presumeras, därest garantier skapats för att understödet är till gagn för

ortens föreningsliv utan åtskillnad eller — därest detta syfte likväl förfelas

att understödet återgår till kommunen. Alla kommunens medlemmar

skulle under sådana förhållanden bli teoretiskt likställda i avseende

å möjligheterna att draga nytta av den kommunala subventionen, varigenom

det samhälleliga intresset får anses tillgodosett. Därest kommittémajoritetens

linje i fråga om utsträckande av den kommunala kompetensen

skall följas förordar således nämnden för rättspraxis vägledande uttalanden

av nyssangivna innebörd.

Nämnden ifrågasätter emellertid, om icke en särskild lagbestämmelse

kunde försvaras beträffande de allmänna samlingslokalerna, och föreslår

härutinnan, att stadgandet i 1 § lagen den 10 juli 1947 om kommunala

åtgärder till bostadsförsörjningens främjande utbygges med en bestämmelse

av innebörd att jämväl allmänna samlingslokaler få vara föremål

för kommunal stödverksamhet under förutsättning att de angivna kraven

på samhälleligt intresse tillgodoses.

I likhet med kommittéreservanterna anser däremot länsstyrelsen i Västmanlands

län, att något behov av ändrad lagstiftning på ifrågavarande

område ej föreligger. Länsstyrelsen hänvisar till att rättspraxis ansluter

sig till ett uttalande från statsmakternas sida och även syntes i sak överensstämma

med kommitténs synpunkter på frågan.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund påpekar härtill, att

de åberopade motiveringsuttalandena hade den olägenheten att de måste

tolkas restriktivt. Styrelsen hade därför ingen saklig erinran mot vad kommittén

anfört om ett lättande av villkoren för kommunal medverkan uti

opaginerad Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W.

ifrågavarande fall men ville fästa uppmärksamheten på att kommittén

icke för egen del kunnat utfinna andra villkor för bidragsgivningen än

dem som fastslagits av regeringsrätten på grund av omförmälda uttalanden.

Vad härefter angår spörsmålet om kommuns understödjande av

hemvärnet och andra frivilliga försvarsorganisationer

har kommitténs uttalande att sådan verksamhet endast borde få ske i den

formen att kommun ställde lokaler till hemvärnets förfogande kritiserats

bl. a. av länsstyrelsen i Jönköpings län, överbefälhavaren och hemvärnsräidet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner kommitténs ställningstagande alltför

formalistiskt. Då hemvärnets rekrytering vore baserad på frivilligt

åtagande och deltagandet i övningar och utbildningskurser kunde innebära

direkta uppoffringar för hemvärnets personal, borde det icke vara

uteslutet för kommunerna att inom vissa gränser lämna hemvärnet sitt

stöd. En förbudslagstiftning i förevarande avseende torde för övrigt bli

tämligen ineffektiv i en för landet farofylld tid.

Överbefälhavaren föreslår, att kommun skall äga rätt att utan inskränkning

stödja hemvärnets verksamhet, och förordar även att befogenheten

att upplåta lokaler och lämna anslag till idrottsändamål skall gälla samtliga

frivilliga försvarsorganisationer. — överbefälhavaren anser visserligen

i likhet med kommittén att omsorgen om försvaret närmast borde vara

en statens uppgift. De frivilliga försvarsorganisationerna intoge dock en

särställning. Vad särskilt anginge hemvärnet skulle en begränsning av

kommuns rätt att stödja verksamheten innebära ett allvarligt avbräck i

både ekonomiskt och psykologiskt avseende. Intresset från kommunernas

sida att bevilja anslag till hemvärnet stegrades nämligen alltjämt. En av

hemvärnschefen åberopad sammanställning utvisade sålunda en fördubbling

år 1947 i förhållande till budgetåret 1943/44 av såväl antalet anslagsbeviljande

kommuner som anslagssiffran. Ur psykologisk synpunkt borde

hemvärnets frivilliga karaktär uppmärksammas. Hemvärnsmännen, vilka

annars i regel vore befriade från tjänstgöring, visade sig genom sin anslutning

villiga att offra tid och krafter för hemortens försvar. En lagstadgad

rätt för kommun att lämna anslag till hemvärnet skulle sannolikt utgöra

ett stöd för dess verksamhet och utöva ett så gynnsamt inflytande på rekryteringen,

att redan detta motiverade ett frångående av kommitténs restriktiva

tolkning av det allmänna kompetensstadgandet. — Vad anginge övriga

frivilliga försvarsorganisationer så utgjorde lokalfrågan flerstädes ett brännande

problem särskilt för centralförbundet för befälsutbildning och riksförbundet

Sveriges lottakårer. Det vore därför synnerligen önskvärt, att

kommun gåves rätt alt i detta hänseende stödja samtliga frivilliga försvarsorganisationer.

De berörde kommuns intresse pa liknande sätt som

hemvärnet. Samma princip borde gälla i frågan om anslag för understöd

av idrottsändamål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

I yttranden till överbefälhavaren ha chefen för armén samt vad anginge

vederbörande organisationer hemvärnschefen, centralförbundet för befälsutbildning

och riksförbundet Sveriges lottakurer uttalat sig i enahanda riktning.

Chefen för armén och centralförbundet föreslå härjämte, att kompetensutvidgningen

genomföres på speciallagstiftningens väg i särskilda lagbestämmelser,

avfattade så att de pa ett entydigt sätt angåve kommunernas

behörighet i fråga om understöd till försvarsändamål.

Ä\en hemvärnsradet hävdar att kommun borde äga bevilja anslag till

hemvärnet för annat ändamål än för lokaler och anför till stöd härför

bl. a.:

Hemvärnet, bygdens egen lokala motståndsrörelse, har en principiellt

annan karaktär än trupp ur linje- och lokalförsvarsförband och står på så

sätt också i ett väsentligt annat förhållande till kommunen än vanlig trupp

bestående av värnpliktiga. Bygden, kommunen har därför utan tvekan

både ett helt annat intresse och även ett helt annat ansvar för hemvärnets

försvarsorganisation än för en trupp av värnpliktiga, som i krigstid tillfälligtvis

kan bliva grupperad inom kommunen, något som också kommit

till uttryck i den för hemvärnet gällande kommunala rekryteringskontrollen.

Denna väsensskillnad motiverar, synes det hemvärnsrådet, en annan

syn på anslagsfrågan än den kommittén förfäktar.

Det kommunala inflytandet på hemvärnets rekrytering är---givet
vis

främst tillkommet för att garantera hemvärnet en ur medborgerliga synpunkter

fullgod sammansättning. Det är emellertid också en kommunal angelägenhet

att bygdens egen försvarsorganisation får en sammansättning som

bygden kan lita på, så att ortens hemvärn så effektivt som möjligt kan lösa

de krigstida uppgifter, som tjäna bygdens bestånd och fullföljande så långt

möjligt av bygdens normala livsfunktioner. Om detta i det totala krigets tid

måste anses vara en kommunal angelägenhet av väsentlig betydelse, så torde

också kunna sägas, att det därför i fredstid är en kommunal angelägenhet

att ha rätt att ekonomiskt stödja hemvärnet även för annat ändamål än

samlingslokaler. I

I motsats till kommunallagskommittén hävdar hemvärnsrådet, att det

också måste vara en kommunal angelägenhet att inom bygden i fredstid ha

en av hemvärnsmän bestående, ständigt tillgänglig och snabbt organiserad

styrka att tillgripa icke endast för efterspaning av vilsegångna o. s. v. utan

även vid katastroftillfällen av olika slag.

Kommunalfullmäktige i Knäred anse att med hänsyn till de tjänster som

hemvärnsorganisationen utför för sina hemkommuner, dessa borde få rätt

att bevilja medel och andra förmåner till denna organisation.

En motsatt uppfattning antydes i yttrande av stadsfullmäktige i Stockholm.

Fullmäktige åberopa ett yttrande av borgarrådsberedningen (majoriteten),

vari anföres:

Något vid sidan av de principiella ståndpunktstagandena i betydelsefulla

kompetensfrågor synas sådana avgöranden falla som exempelvis huruvida

kommunerna skola äga att understödja skytterörelsen eller hemvärnsgårdar.

Det är här fråga om avsteg från huvudregeln att försvaret är en stat
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr liO.

(il

lig angelägenhet och därmed ligger utanför det kommunala kompetensområdet.

Då det därtill endast genom en ganska tvivelaktig argumentation

blir möjligt för kommittén att inrymma hemvärnsgårdarna inom den kommunala

kompetensen, torde del vara lyckligast, om kommitténs uttalande

i denna fråga icke får bliva prejudikatbildande.

Kommunalfullmäktige i Tierps köping understryka, att anslag till hemvärnet

är en uppgift, som helt hör staten till och är kommunerna främmande.

Förut har redogjorts för remissinstansernas allmänna inställning

till kommitténs uttalanden om kommunernas rätt att understödja

enskilda personer och den uppdelning kommittén därvid gjort mellan

socialvård i trängre bemärkelse och annan understödjande verksamhet.

I det följande skola de yttranden, som beröra de särskilda kompetensproblemen

inom detta område, redovisas. Härvid är att märka att de åtgärder,

som ej kunna hänföras till socialvården i trängre bemärkelse, skulle

inrymmas i den kommunala kompetensen enligt det nya kompetensstadgandet.

På grund härav skulle kommun utan stadgande i lag äga rätt att

anslå medel till stipendier och andra studieunderstöd.

Lagstiftning enligt kanslirådet Wejles förslag om rätt för lands- och stadskominun

samt landsting att anslå medel för underlättande av studier avstyrkes

av kommittémajoriteten. Reservanterna hänvisa däremot till detta

förslag.

Vad betänkandet sålunda innehåller om kommunernas befogenheter beträffande

studiebidrag har i huvudsak ej föranlett något yttrande från

länsstyrelsernas sida. De myndigheter som dela reservanternas mening ha

ej särskilt yttrat sig om de föreslagna författningarna om stipendieverksamheten.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser av

principiella skäl att särskild lagstiftning borde användas för att reglera

den kommunala kompetensen på ifrågavarande område. Denna lagstiftning

borde inskränka sig till en i lagtext given deklaration utformad i enlighet

med utredningsmannens förslag men icke innefatta några särskilda

tillämpningsföreskrifter. I vad de av utredningsmannen föreslagna författningarna

avse landstingen tillstyrkas de eller lämnas i princip utan erinran

av landstingens förvaltningsutskott i Malmöhus, Älvsborgs, Jämtlands

och Västerbottens län medan förvaltningsutskottet i Kristianstads län i

denna del ansluter sig till kommittémajoriteten. Förvaltningsutskottet vid

Malmöhus läns landsting anser dock, alt särskilda tillämpningsföreskrifter

ej erfordras, och samma utskott i Älvsborgs län förmenar att understödjande

av studier i första hand är en statens angelägenhet, samt tillfogar:
Bidrag

från kommuner och landsting böra därför endast i särskilda fall

och då ömmande skäl föreligga ifrågakomma. Statens stipendier böra därför

beräknas så att i allmänhet andra understöd icke äro erforderliga.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr Vt Q.

Tillämpningsföreskrifterna iå anses tillkomna såsom en garanti för, att

de kommunala myndigheterna icke missbruka befogenheten att bevilja

sagda stipendier. Då emellertid föreskrifterna tydligen äro utformade så,

att de kommunala understöden komma att utgå efter samma grunder som

statens motsvarande bidrag, torde kunna befaras, att tilldelade kommunstipendier

inverka på vederbörandes möjligheter att erhålla statsstipendium

eller att i varje fall vid bestämmande av statsstipendium hänsyn

tages till, huruvida vederbörande beviljats kommunalt bidrag. I realiteten

komme alltså kommunerna att övertaga en del av statens omkostnader för

underlättande av studier.

Övriga förvaltningsutskott ha ej yttrat sig i denna del.

Några kommuner ogilla, att kommunerna få ökade befogenheter på detta

område. Sålunda anföres i ett för kommunalfullmäktige i Brunnby

(Malmöhus län) avgivet yttrande:

Fullmäktige kunna icke komma ifrån att det måste vara en rent statlig

angelägenhet att understödja den studerande ungdomen. Särskilt de mindre

landskommunerna ha alltför små möjligheter i detta avseende, och den

ekonomiska bördan blir alltför ojämnt fördelad. De hittillsvarande statliga

åtgärderna på området äro emellertid otillräckliga och medföra även de en

snedbelastning för landets kommuner och dessas invånare. Städer och

andra större orter, där de högre skolorna i regel äro belägna, ha genom

lärarnas bosättning och lärjungarnas inackorderingar direkta och indirekta

inkomster, som landsbygdskommunerna och dessas invånare till stor

del få betala och därtill efter värden, som icke oväsentligt överstiga deras

egentliga förmåga med hänsyn till dyrortsgrupperingen. En överföring av

stipendiegivningen på kommunerna måste därför än ytterligare skärpa en

redan befintlig orättvisa och i än högre grad bidraga till flykten från landsbygden.

Skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, lantbruks styr elsen,

studielånenämnden och arbetarnas bildningsförbund tillstyrka, att kommunernas

beslutanderätt utvidgas till att avse studiestipendier. Skolöverstyrelsen

anser även att reglerande bestämmelser böra utfärdas enligt utredningsmannens

förslag till kungörelse, kompletterade med en anvisning att

kommunala stipendier företrädesvis böra beviljas inom områden, där statlig

stipendieverksamhet ej förekommer. Lantbruksstyrelsen förmenar att

den hjälp och uppmuntran till frivillig yrkesutbildning, som landstingens

och primärkommunernas stipendier utgöra, icke kunde undvaras. För

landstingens del hänvisar styrelsen till att de vore ägare till ett flertal

lantmanna- och lanthushållsskolor och genom årliga anslag understödde

verksamheten vid många dylika skolor. Det vore därför naturligt att landstingen

bidroge till höjandet av jordbrukarnas yrkesskicklighet även genom

att utdela stipendier åt elever vid anstalter för jordbruksundervisning.

Studielånenämnden anför:

Statsmakterna ha, särskilt under senare år, visat en oavlåtlig och tydligt

dokumenterad strävan att medelst statsmedel utjämna och förbättra de

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr IkO.

63

ungas ekonomiska betingelser att vinna den utbildning, som deras anlag

och intressen motivera. Det finnes anledning förutsätta, att detta intresse

för den studerande ungdomen icke kommer att minska utan fastmer taga

sig uttryck i vidgade stipendiemöjligheter, givetvis i den mån som statsfinansiella

hänsyn det medgiva. Det sakligt motiverade behovet av studieunderstöd

från andra håll till de grupper studerande, som kunna få statliga

understöd, torde därför med tiden komma att minska för att slutligen

helt bortfalla.

Så länge den statliga studiehjälpsverksamheten icke nått sin fulla utveckling,

är emellertid kompletterande studiehjälp från andra håll värdefull.

Det finnes av denna anledning intet att erinra mot att även kommunerna

understödja sina ungdomars studier genom stipendier, förutsatt

givetvis att stipendiegivningen sker i den anda, som uttryckligen angivits

av kommunallagskommittén, d. v. s. »präglas av planmässighet och objektivitet»,

innebärande bl. a., »att ett kommunalt understödsbeslut icke får

ha karaktären av obehörigt gynnande av viss eller vissa kommunmedlemmar

i jämförelse med andra».

Nämnden ansluter sig framför allt av praktiska skäl även till utredningsmannens

förslag att riktlinjer för kommunernas stipendiegivning skulle

angivas i en särskild kungörelse men gör vissa erinringar beträffande detaljutformningen

av denna.

Även arbetarnas bildningsförbund framställer några detaljanmärkningar

mot kungörelseförslaget och föreslår bl. a. att kommun skall få ge stipendier

åt deltagare i kurser, som ordnas av statsunderstödda studieförbund,

centralbyrån för föreläsningsverksamhet eller folkbildningsförbund.

Kommitténs uttalande att kommunerna borde vara berättigade att lämna

understöd till enskilda personer för elektrifiering och andra

jämställda ändamål lämnas utan erinran av elektrifieringsberedningen.

Beredningen finner emellertid, att riktlinjer för befogenheten böra fastställas,

så att icke svårigheter uppstå vid handläggningen av understödsärenden

och vid prövning av eventuella besvär.

Beträffande kommunernas verksamhet på bostadsförsörjningens

område har kommittén funnit att en utvidgning av

kompetensen enligt förslaget skulle göra 1947 års lagstiftning på området

överflödig. Statens bgggnadslänebgrä påpekar, att detta uttalande finge anses

innefatta en rekommendation att upphäva 1 § i lagen den 10 juli 1947

om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, därest den

ifrågasatta allmänna utvidgningen av den kommunala kompetensen genomfördes.

Byrån ställer sig tveksam till lämpligheten härav. Frånsett vilken

ståndpunkt man intoge i fråga om metoderna för den allmänna kompetensutvidgningen

— byrån finner för egen del vad reservanterna härutinnan

anfört i åtskilligt vara värt beaktande — tedde det sig nämligen

ur praktiska synpunkter lämpligt att i eu särskild lag sammanfatta allt

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr IM).

vad som skall gälla i fråga om kommuns såväl rättigheter som skyldigheter

på bostadsförsörjningens område. Både staten och kommunerna vore

verksamma på detta område och det vore angeläget, att de olika verksamhetsformerna

samordnades med varandra på ett rationellt sätt. Detta syfte

torde bäst tillgodoses genom särskild lagstiftning, övervägande skäl talade

således för att 1 § i 1947 års lag finge kvarstå. Däremot borde de i vederbörande

tertiärlånekungörelser förekommande stadgandena om kommunal

kompetens i visst fall utgå såsom obehövliga.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhåller, att speciallagstiftning

alltid komme att bli nödvändig på detta område vid sidan av

den primärkommunala kompetensregeln för att fastslå skyldigheten för

kommunen att sörja för uppgiften i fråga. Förekomsten av en i speciallaS

given klar bestämmelse om skyldighet att främja bostadsförsörjningen

skulle enligt styrelsens mening lätt kunna föranleda missförstånd rörande

omfattningen av kommunernas rätt på samma område, om denna senare

rätt skulle härledas enbart ur kommunernas allmänna befogenhet att sörja

för sina egna angelägenheter. Styrelsen avstyrkte därför förslaget att på

detta sätt särskilja olika element i bostadsförsörjningsuppgiften.

Vad slutligen angår den kommunala hjälpen till arbetslösa

har kommittén förutsatt, att den offentliga arbetslöshetshjälpen såsom

hörande till socialvården i trängre bemärkelse ej heller framdeles skulle

utan särskilt lagstadgande falla inom kommunernas kompetensområde.

Socialstyrelsen ansluter sig till denna uppfattning och understryker, att

samhällets arbetslöshetspolitik måste drivas efter ensartade riktlinjer. Även

statens arbetsmarknadskommission (arbetsmarknadsstyrelsen) uttalar sig

för att nuvarande rättspraxis på området upprätthålles men förordar att

frågan om den kommunala understödsverksamheten vid arbetslöshet ytterligare

utredes. I likhet med kommittén anser kommissionen att kommunerna

i princip borde äga rätt att bereda arbetslösa utkomst genom igångsättande

av arbetsföretag även i sådant fall, då företaget i och för sig icke

är en kommunal angelägenhet.

Borgarrådsberedningen i Stockholm (majoriteten; yttrandet åberopat av

Stockholms stadsfullmäktige) uttalar tveksamhet om kommitténs förslag

på denna punkt. Endast om reglerna angående beviljande av arbetslöshetshjälp

utbyggdes så, att kommunerna med tillämpning av dessa regler

kunde tillgodose alla förekommande hjälpbehov på området, syntes man

kunna godkänna, att det alltjämt skall ligga utanför kommunernas kompetensområde

att komplettera den reglerade arbetslöshetshjälpen med en

särskild fri understödsverksamhet.

Kommitténs förslag att ordna ett särskilt remissförfarande

i besvärs m ål rörande kommuns kompetens har föranlett

uttalanden i några yttranden.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i(i.

65

Styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund ha intet att erinra mot förslaget; stadsförbundet anser starka skäl

föreligga att ta fasta på tanken, att man; på ett eller annat sätt borde bereda

regeringsrätten tillgång till praktisk kommunal erfarenhet vid prövningen

av dessa frågor. Länsstyrelsen i Jämtlands län hävdar att även

länsstyrelserna för att jämväl i första besvärsinstans vinna enhetlighet i

rättstillämpningen borde få befogenhet att i tveksamma • fall inhämta yttranden

från remissinstansen.

Värdet av en särskild remissinstans understi-ykes även från kommunalt

håll bl. a. i ett av Stockholms stadsfullmäktige åberopat yttrande.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro lön

anse däremot, att ett särskilt remissorgan icke borde inrättas bl. a. med

hänsyn till redan föreliggande möjlighet att inhämta yttranden från något

av de mellankommunala förbunden. Denna möjlighet kunde om så befunnes

lämpligt utnyttjas. Överståthållarämbetet tillägger att ämbetet ansåge

en speciell remissinstans vara en onödig utbyggnad av förvaltningsorganisationen.

Tillskapandet av sådana instanser utan annan uppgift än att avge

i-emissyttranden vore ägnat att väcka betänkligheter. Ett särskilt anordnat

remissorgan kunde lätt få karaktär av den verkligen beslutande myndigheten,

vilket icke blott minskade de statliga organens befogenheter utan

även inkräktade på det kommunala självstyret.

Även länsstyrelsen i Stockholms lån ställer sig tveksam om behovet och

lämpligheten att inrätta en särskild remissinstans.

Departementschefen.

Den borgerliga primärkommunens kompetens bestämmes i första hand

genom ett allmänt stadgande i 1930 års kommunallagar. Enligt detta äger

kommun vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan. Den begränsning av kommunens verksamhetsområde, som bestämmelsen

innebär, fanns också i 1862 års kommunalförordningar. Redan

från början överlämnades det åt rättspraxis att närmare fastställa innebörden

av denna begränsning. En omfattande praxis på området har också

utbildat sig. Det har härvid visat sig, att kompetensregeln såtillvida är

elastisk, att den icke lagt hinder i vägen för en betydande utveckling av

den kommunala verksamheten. Till kommuns gemensamma ordnings- och

hushållningsangelägenheter ha hänförts åtskilliga ändamål, som voro

okända för kommunerna vid tiden för kommunalförordningarnas tillkomst.

Den utvidgning av det kommunala verksamhetsfältet, som sålunda faktiskt

ägt rum, har emellertid ej endast skett inom ramen för det äbero
5

Bihang till riksdagens protokoll 19b8. 1 samt. Nr HO.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr JiO.

pade stadgandet i kommunallagarna utan även genom speciallagstiftning.

Särskilt på socialvårdens område ha kommunerna i olika författningar tillerkänts

omfattande men också i detalj reglerade befogenheter.

Även om sålunda genom rättstillämpning och lagstiftning nya områden

efter hand förts in i kommunernas verksamhetssfär, medför dock den tolkning

kompetensbestämmelsen erhållit i praxis, att betydelsefulla grenar av

samhällslivet icke kunna anses tillhöra kommunernas verksamhetsområde.

I vart fall är det på flera punkter osäkert hur långt befogenheten sträcker

sig; kompetensregeln ger i sig själv föga ledning bl. a. därför att den avfattats

med sikte på förhållandena i ett samhälle med väsentligt annan

ekonomisk och social struktur än det nuvarande. Rättspraxis visar dessutom

flera exempel på avgöranden, som förefalla svårförenliga eller motsägande

i förhållande till varandra. Beträffande vissa verksamhetsområden

har praxis dock fått en sådan stadga, att en bestämd gräns synes vara satt

för en vidare utvidgning utan lagstiftning av kommunernas befogenheter.

Som exempel på fall där det i viss mån är oklart, hur långt kompetensen

sträcker sig, må nämnas åtgärder som avse allmännyttiga anordningar i

särskilda kommundelar, t. ex. elektrifiering av en by, anordnande av vatten

och avlopp i en tätort, byggande och underhåll av en enskild väg. Gemensamhetskravet

har här stundom givits en kvantitativ innebörd och ansetts

medföra, att kommunen ej ägt vidtaga åtgärd som icke varit till gagn för

ett större antal kommunmedlemmar eller för en mera betydande del av

kommunen.

Ett verksamhetsområde, där en fast praxis utbildat sig, innefattar understödjande

av enskilda personer. På detta område tillåtas icke kommunala

insatser i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller eljest är

medgivet enligt lag eller författning. Kommunala beslut att utan sådant

författningsstöd understödja enskilda arbetslösa eller att lämna bostadssubventioner

eller bidrag till underlättande av studier ha sålunda upphävts

i flera fall.

De angivna förhållandena ha medfört att från olika håll särskilt under

de sist förflutna tio åren föreslagits, att kommunerna skulle få vidgade

befogenheter. Man har härvid understundom som t. ex. kommunindelningskommittén

tänkt sig en allmän kompetensutvidgning och velat skapa en

vidare ram för kommunernas verksamhet. Men förslagen ha även avsett

att utsträcka kompetensen till något speciellt område. I riksdagen ha sålunda

framlagts förslag, att kommunerna skulle få anslå medel till hemvärnet,

till byggande av vägar samt till elektrifiering av avlägset liggande

gårdar och byar. Riksdagen har även hemställt om utredning om kommuns

rätt att bevilja stipendier eller i annan form ge bidrag för att underlätta

studier.

Också på ett annat sätt har det visat sig, att de i lag och praxis uppdragna

s. 67 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 140.

67

gränserna för kommunernas verksamhet anses alltför snäva. Kommunerna

synas nämligen i betydande omfattning främja ändamål, som falla utanför

dessa gränser. Av den som bilaga till kommitténs betänkande fogade utredningen

om kommunala studiestipendier framgår exempelvis att 37 städer

år 1943 anslagit medel till stipendier åt elever vid folkhögskola och att

flertalet av dessa städer samt åtskilliga andra samhällen fortsatt med stipendieverksamheten

även efter det regeringsrätten 1944 upphävt ett beslut

av stadsfullmäktige i Stockholm att anslå medel till sådan verksamhet. Ett

annat exempel kan hämtas från hemvärnet. Enligt vad hemvärnsrådet

uppger lämnade 422 primärkommuner och ett landsting år 1947 anslag till

hemvärnet med sammanlagt cirka 190 000 kr., oaktat kommun enligt fast

praxis ej äger befogenhet härtill. 1 flera remissvar från länsstyrelser och

kommuner bekräftas även på annat sätt kommitténs uttalande, att det i

åtskilliga hänseenden består en viss motsättning mellan å ena sidan vad

som på många håll inom kommunerna uppfattas som kommunala angelägenheter

och å andra sidan de rättstillämpande myndigheternas praxis.

Enligt kommitténs mening har uppfattningen om vilka angelägenheter kommunerna

böra vårda undergått en förskjutning, där den hittillsvarande

kvantitativa värderingen ersatts med en mera kvalitativ uppskattning. Vid

remissbehandlingen har intet framkommit, som motsäger riktigheten av

detta uttalande.

De åberopade omständigheterna ha för kommitténs del lett till den slutsatsen,

att den borgerliga primärkommunen nu bör erhålla vidgade befogenheter.

Härom är kommittén enig, i det att även minoriteten inom kommittén

anser, att en viss kompetensutvidgning bör ske. Vid remissbehandlingen

av förslaget ha några väsentliga erinringar ej gjorts på denna punkt.

Enligt min mening tala också starka skäl för att nu genom lagändring vidga

ramen för kommunernas verksamhet. Uppenbarligen är det otillfredsställande,

att kommunerna i avsevärd utsträckning anslå medel till ändamål,

som i rättstillämpningen anses falla utanför deras befogenheter. Detta medför

ju bl. a. den stötande konsekvensen, att en enda klagande skattskyldig

kan kullkasta en enhällig kommunalrepresentations beslut och att det därför

i viss mån kommer att bero på tillfälligheter om besluten bli bestående.

Visserligen kan sägas att åtminstone beträffande några av de områden,

där klyftan mellan rättstillämpning och den allmänna uppfattningen särskilt

framträtt, det måhända icke vore uteslutet, att en omsvängning i praxis

skulle kunna ske utan lagändring. I förhållande till den mångfald ekonomisk!

och socialt betydelsefulla uppgifter, som kommunerna handha,

kunna vidare dessa just nu aktuella kompetensfrågor måhända te sig mindre

väsentliga. Lika viktigt som att tillfredsställa vissa konkreta behov av en

kompetensutvidgning synes mig emellertid vara att helt allmänt ge kommunerna

cn friare, mera obunden ställning som samhällets lokala förvaltningsorgan

och all kommunerna få på lång sikt nya utvecklingsmöjligheter.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 ''i0.

Det kan icke vara rimligt, att den under helt andra förhållanden fastställda

ramen för kommunernas verksamhet skall kunna hindra nutidens kommuner

från att på bästa sätt fylla sina viktiga uppgifter. Såsom i ett remissyttrande

påpekas kan det antagas, att den i lagen uttryckta begränsningen

av den kommunala kompetensen verkat återhållande på lokala initiativ,

då det gällt att tillgodose olika krav på att det allmänna skall träda emellan,

vilket i sin tur medverkat till en många gånger kanske mindre lycklig

tendens till centralisering. Denna tendens bör — såsom framhålles i samma

yttrande — hejdas genom att kommunerna få möjlighet till ökat självständigt

handlande. Den kommunala självstyrelsen skulle härigenom stärkas.

En kompetensutvidgning skulle ur denna synpunkt bli ett värdefullt

komplement till kommunindelningsreformen.

Den förestående kommunindelningen utgör enligt min mening ett särskilt

skäl för att kommunerna just nu böra få ökade befogenheter. Å ena sidan

komma storkommunerna att ha större möjligheter att fullgöra de nya uppgifter

en kompetensutvidgning för med sig. Å andra sidan skulle ett bibehållande

av gällande kompetensregler -—- särskilt med hänsyn till att dessa

föranlett att kompetensen i vissa fall bedömts efter kvantitativa normer —

kunna hindra att de olika kommundelarna sammansmälta till en ny effektivt

arbetande enhet. Huvudsyftet med kommunindelningsreformen, att

stärka den kommunala självstyrelsen genom att skapa ekonomiskt och

administrativt mera bärkraftiga kommuner, skulle därigenom i viss mån

kunna äventyras.

Jag kan därför ej godtaga vad i några yttranden anförts om att kommunindelningsreformen

borde föranleda åtminstone ett uppskov med en utvidgning

av den kommunala kompetensen. Genomföres en kommunsammanslagning

för att göra den kommunala förvaltningen mera effektiv, vore

det tydligen föga konsekvent att för att minska ett eventuellt på vissa håll

förekommande missnöje med reformen hålla fast vid en kompetensbegränsning,

som kunde användas till att motverka reformens syfte. Kominunindelningskommittén

har därför också föreslagit en principiell utvidgning

av kommunernas befogenheter.

Av det anförda torde framgå, att jag icke blott förordar, att en sådan utvidgning

nu bör komma till stånd, utan även anser, att den i första hand

bör ske genom en ändring av det stadgande i kommunallagarna, som begränsar

kommunernas kompetens till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter.

Kommittéreservanterna ha mot denna lösning av

kompetensproblemet bl. a. invänt, att den för en avsevärd tid skulle införa

ett betydande osäkerhetsmoment i den kommunala självstyrelsen. Reservanternas

farhågor synas mig överdrivna. Det är ju i intet avseende fråga

om att inskränka kommunernas befogenheter. De föreliggande prejudikaten

komma därför att behålla sin betydelse i den mån de klargjort, hur långt

dessa befogenheter sträcka sig. Osäkerheten hänför sig endast till det utan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(59

Kungl. Maj.ts proposition nr IkO.

för liggande området. Att döma av den vid betänkandet fogade rättsfallsöversikten

synes emellertid det övervägande flertalet av de avgöranden, i

vilka en kommun ansetts ha överskridit sin befogenhet, avse områden, där

någon osäkerhet ej behöver råda. Åtskilliga av dessa ha nämligen sedermera

reglerats eller komma sannolikt att regleras genom särskild lagstiftning.

På många andra punkter torde det efter en ändring av kompetensregeln

bli tämligen klart, huruvida den omtvistade åtgärden alltjämt

faller utanför kompetensen. Uppenbarligen kommer det likväl att i framtiden

uppstå vissa tolkningssvårigheter. Dessa synas emellertid ej behöva

bli större än de som föranletts av den nuvarande bestämmelsen.

Såsom förut framhållits har denna nämligen visat sig vara svårtolkad.

Den verkliga innebörden av bestämmelsen framgår ej heller i allo av ordalagen

utan utvecklingen i praxis har delvis skett vid sidan av dessa. Men

samtidigt har på vissa punkter bestämningarna »gemensamma» och »ordnings-

och hushållningsangelägenheter» givits en begränsande innebörd.

Särskilt har härvid gemensamhetskravet haft betydelse och föranlett att de

berörda kvantitativa synpunkterna lagts på kompetensfrågorna. Det avgörande

skälet för att åvägabringa en ökning av kommunernas befogenheter

just genom en ändring av den primärkommunala kompetensregeln hänför

sig till detta förhållande. Någon allmän utvidgning kan tydligen ej komma

till stånd om ej det hinder undanröjes, som bestämmelsens avfattning faktiskt

utgör. Ehuru — såsom i det följande skall utvecklas — bestämmelsen

även i sin nuvarande lydelse tillåter en ganska fri bedömning av den kommunala

kompetensen, torde ett borttagande av gemensamhetsbestämningen

underlätta den värdering av kompetensfrågorna efter kvalitativa synpunkter,

som jag kommer att förorda.

Reservanterna och flera av de remissinstanser, som anslutit sig till dem,

ha kritiserat vad kommittén på denna punkt föreslagit eller att begränsningen

till gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter helt

skulle upphävas. Man har härvid understrukit gemensamhetskravets stora

betydelse såsom angivande att den kommunala verksamheten skall tjäna

kommunmedlemmarnas gemensamma intressen samt framhållit vikten av

att lagtexten fasthölle de bärande grundtankarna i gällande lag. Det har

rent av gjorts gällande, att förslaget icke skulle kunna genomföras utan en

ändring av 57 § andra stycket regeringsformen.

Denna kritik synes emellertid på väsentliga punkter skjuta över målet.

Vad till eu början angår bestämningen »gemensamma», torde den, enligt

vad kammarkollegium sökt visa, ha upptagits i kommunalförordningarnas

kompetensbestämmelse för all från det kommunala verksamhetsområdet

utesluta angelägenheter, som hänförde sig till en viss grupp inom kommunen

med egna skyldigheter och rättigheter — en avgränsning som numera

saknar betydelse. Den hade enligt kollegii mening från början ingen

kvantitativ innebörd. Stadgandets tolkning efter kvantitativa normer synes

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kanyl. Maj.ts proposition nr 140.

vara av jämförelsevis sent datum. Denna tolkning torde emellertid ha varit

vedertagen, då genom 1930 års kommunallagstiftning ordet »gemensamma»

anknöts till kommunen såsom sådan; tidigare hade det hänförts till kommunens

medlemmar. Den ändring, som sålunda skedde, avsåg ej att lagfästa

en kvantitativ tolkning av bestämningen. Man torde endast ha åsyftat

att helt allmänt anknyta kompetensen till den gemenskap en kommun utgör.

Det har också framhållits, att uttrycket »kommuns gemensamma angelägenheter»

i själva verket innehåller en onödig bestämning; en kommuns

angelägenheter äro till sin natur gemensamma. Sistnämnda synpunkt förefaller

mig vara riktig; den har också kommit till uttryck i kommunallagarna.

Sålunda stadgas i 9 § andra stycket lagen om kommunalstyrelse

på landet, att kommunalstämman i vissa kommuner äger utöva kommunens

beslutanderätt i alla dess angelägenheter.

Det anförda leder för min del till den slutsatsen, att ett uteslutande av

ordet »gemensamma» väsentligen ej skulle ha annan innebörd än att det

undanryckte den föregivna grunden för en kvantitativ tolkning av den kommunala

kompetensen. Vad reservanterna anfört om att man härvid även

skulle uppgiva en begränsning, som gåve ett starkt stöd för kravet på

objektivitet och normbundenhet i den kommunala verksamheten, torde

sålunda i stort sett sakna fog. I den mån man kunnat lägga något dylikt i

uttrycket »kommuns gemensamma angelägenheter», synes uttrycket »kommuns

angelägenheter» kunna givas motsvarande innebörd. Reservanterna

ha också själva betonat att redan gällande rätt lämnar stort utrymme för

kvalitativa synpunkter och därmed i viss mån vitsordat, att en vidgning av

kompetensen efter dylika linjer ej skulle stå i strid med lagstiftningens

grundtankar. Och vad angår invändningen att man genom att ändra kompetensbestämmelsen

skulle komma i konflikt med grundlagsstadgandet om

menigheters beskattningsrätt för egna behov, saknar denna invändning enligt

min mening allt berättigande. Oavsett att med det åberopade stadgandet

sannolikt alls ej avses att draga upp en gräns för kommunernas befogenheter,

synes nämligen uttrycket »egna behov» språkligt sett ha samma

innebörd som orden »egna angelägenheter» d. v. s. kommuns angelägenheter

eller just den av kommittén föreslagna bestämningen.

Beträffande uttrycket »ordnings- och hushållningsangelägenheter» äro

kommitténs ledamöter ense om att detsamma varit av ringa betydelse för

den begränsning av den kommunala kompetensen, som skett i praxis. En

motsatt åsikt har uttryckligen förfäktats endast av kammarkollegium. Ett

studium av rättstillämpningen på området sådan denna redovisas i en bilaga

till kommitténs betänkande giver emellertid enligt min mening föga stöd

för kollegii uppfattning. I varje fall torde den snäva begränsning av kommunernas

befogenheter, som i praxis upprätthålles i fråga om understödjande

av enskilda personer, ej grunda sig på denna bestämning.

Någon olägenhet synes alltså ej kunna följa av att uttrycket »genien
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

samma ordnings- och hushållningsangelägenheter» uteslutes ur kompetensstadgandet.

En vidgning av kommunens befogenheter på denna väg

framstår också som den naturliga konsekvensen av det förut fastslagna

förhållandet, att en allmän kompetensutvidgning åsyftas. En sådan kan

knappast ernås genom speciallagstiftning. Det torde nämligen med fog

kunna ifrågasättas, om det är möjligt att genom lagstiftning på olika områden

genomföra den kvantitativa värderingens ersättande med ett kvalitativt

betraktelsesätt. Ett system med en rad särskilda lagar skulle vidare

binda den kommunala förvaltningen och försvåra den önskade smidiga

anpassningen efter ändrade förhållanden. Såsom redan förut understrukits

kan jag därför ej ansluta mig till en linje, som medför att ett sådant system

måste tillgripas.

I det föregående har i olika sammanhang berörts, att en kompetensutvidgning

särskilt påkallades av att den nuvarande bestämmelsen stundom givits

en kvantitativ innebörd. Det har även antytts, att detta betraktelsesätt icke

svarade mot den allmänna uppfattningen inom kommunerna. Det avgörande

anses i stället böra vara, huruvida det verkligen vore ett allmänt, ett

samhälleligt, till kommunen knutet intresse att åtgärden vidtoges av kommunen.

Kommittén har uttryckt saken så, att man ute i kommunerna lagt

kvalitativa synpunkter på kompetensproblemen och har för sin del funnit

att det sålunda bestämda allmänintresset bör vara normerande för den av

kommittén förordade kompetensutvidgningen. Därigenom skulle större beaktande

kunna skänkas de olika angelägenheternas art och natur.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till kommittén på denna punkt. Om

man vill ge kommunerna full handlingsfrihet inom kommunbegreppets

ram, kan någon annan generell norm knappast uppställas. Att det till

kommunen knutna samhällsintresset i sista hand bör vara normerande för

kommunens befogenheter måste följa av kommunernas ställning som samhällets

lokala förvaltningsorgan.

Mot tanken att sålunda låta allmänintresset bli bestämmande för det nya

kompetensstadgandets tillämpning har invänts att en sådan bestämning

skulle bli alltför obestämd och intetsägande. Man har frågat sig om den

verkligen kunde möjliggöra en objektiv prövning av kompetensfrågorna

och framhållit betydelsen icke minst för de enskilda kommunmedlemmarna

av en klar gräns för den kommunala verksamheten. Jag vill därför understryka

kommitténs uttalande, att det förhållandet, att allmänintresset ställes

i förgrunden icke betyder att den kommunala verksamheten inom obestämda

gränser lämnas full frihet. En sådan anordning skulle för övrigt

stå i strid med de synpunkter på den kommunala verksamhetens natur,

som nyss antytts. De kommunala besluten skola även i fortsättningen

kunna genom besvär bringas under de rättstillämpande myndigheternas

prövning. Visserligen torde en kompetensbestämning som den föreslagna

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

komma att innebära, att skälighetssynpunkter böra beaktas vid besvärsprövningen.

Men så har redan nu stundom varit fallet. Och i sista hand

måste det alltjämt i regel bli en rättsprövning av kompetensfrågorna. Liksom

f. n. kan det sålunda bli fråga om en tillämpning av vissa principiella

normer av begränsande innebörd, som gälla all kommunal verksamhet eller

förvaltningsverksamheten överhuvudtaget. Dessa generella regler rubbas givetvis

ej av de föreslagna ändringarna.

En annan given begränsning av objektiv natur ligger som kommittén

framhåller i att det allmänna intresse, som konstituerar en angelägenhet

som kommunal, måste vara knutet till den egna kommunen. Denna »lokaliseringsprincip»

har varit erkänd ända sedan kommunalförordningarnas

tillkomst. Sålunda betonades redan i förarbetena till 1862 års kommunalförordningar

att det låge i sakens egen natur, att kommunens självverksamhet

alltid förbliver lokal. Principen synes ej ha ansetts behöva komma

till uttryck i lagtexten och den torde konsekvent ha upprätthållits i praxis.

Någon ytterligare oklarhet torde sålunda ej åstadkommas genom kommitténs

uttalanden i denna del, till vilka jag i allo kan ansluta mig.

Motsvarande gäller regeln att kommun icke får handha angelägenhet,

som författningsenligt tillkommer annan. Denna stöder sig enligt gällande

rätt på uttryckligt stadgande i lag och kommittén har föreslagit att detta

stadgande skall oförändrat upptagas i den nya kompetensbestämmelsen. På

denna punkt åsyftas alltså ingen annan ändring i nuvarande praxis än den

som följer av att nya områden givas författningsmässig reglering. I

I några yttranden ha uttalats farhågor för att efter en kompetensutvidgning

enligt av kommittén uppdragna riktlinjer gränsen mellan statens och

kommunernas verksamhetsfält skulle bli alltför obestämd och att kommunerna

till men för en rationell förvaltning skulle ingripa på områden,

som borde regleras genom statliga åtgärder. Ej heller på denna punkt kan

jag emellertid finna att en kompetensbestämmelse, där det till kommunen

knutna allmänintresset ersätter gemensamhetskravet som normerande faktor,

behöver innebära ökade risker för en ogynnsam utveckling. Den begränsning

som gemensamhetsbestämningen innebär torde nämligen i detta

sammanhang ha mindre betydelse. Det lär väsentligen vara de förut angivna

begränsande reglerna, att en angelägenhet skall vara lokaliserad till

den egna kommunen och att dess handhavande icke författningsenligt får

ankomma på annan, som hittills hindrat kommunala åtgärder inom områden

som böra vara förbehållna staten. Dessa regler avses alltjämt skola

gälla. Jag vill emellertid framhålla, att jag icke delar statskontorets uppfattning,

att det uteslutande borde vara staten, som tager initiativ till och

reglerar den offentliga verksamhet, som betingas av allmänna intressen.

Detta skulle ju innebära en icke önskvärd centraldirigering av förvaltningen.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr Vid.

Det anförda hindrar ej, att det på vissa områden kan vara nödvändigt att

genom lagstiftning uppdraga gränser mellan statens och kommunens uppgifter.

Så sker ju f. n. särskilt i fråga om socialvården. Såsom förut påpekats

har nämligen en fast praxis utvecklat sig på denna punkt, som innebär

att understöd ej kan lämnas enskild kommunmedlem i annan ordning

än som är medgivet i lag eller särskild författning. Kommittén förordar,

att denna regel alltjämt skall upprätthållas såvitt angår socialvården i

trängre bemärkelse, till vilken kommittén hänför samtliga åtgärder vilka

gå ut på tryggande av behövande personers livsuppehälle i allmänhet. Här

skulle alltså kommunala initiativ och åtgärder endast tillåtas i den utsträckning

som föreskrivits i lag eller författning. Den egentliga socialvårdens

utformning och organisation borde enligt kommitténs mening ankomma

på staten. Vid remissbehandlingen har denna anordning så gott

som undantagslöst lämnats utan erinran.

För egen del anser jag i likhet med kommittén stax-ka skäl tala för att

låta den egentliga socialvården regleras genom speciallagstiftning och att

endast med stöd av sådan medgiva kommunal verksamhet på detta område.

I fråga om t. ex. hjälpen till arbetslösa — ett område inom den egentliga

socialvården där särskild kommunal understödsverksamhet trots rättspraxis’

avvisande hållning tidigare förekommit i stor omfattning — vore

det säkerligen mindre lämpligt om kommunerna tillätes lämna kontantunderstöd

eller andra bidrag vid sidan av den statligt reglerade hjälpen,

i det att sakligt icke motiverade olikheter skulle uppstå mellan kommunerna

och en enhetlig statlig arbetslöshetspolitik bli omöjlig. Det torde vara en

allmän uppfattning att socialvården i trängre mening är en statlig och ej

en kommunal angelägenhet och att sålunda —- för att använda kommitténs

terminologi — kommunala åtgärder på detta område icke äro betingade av

ett allmänt till kommunen knutet intresse. Grunden till nuvarande praxis

torde också mindre vara att söka i begränsningen till »gemensamma ordnings-

och hushållningsangelägenheter» än i det förhållandet, att staten

redan vid kommunalförordningarnas tillkomst ingripit reglerande på området

genom fattigvårdslagstiftning och det därför ansetts tillkomma staten

att reglera all understödsverksamhet. En ändring på denna punkt skulle

alltså icke kunna genomföras endast genom att de angivna bestämningarna

tagas bort.

På såväl praktiska som principiella grunder vill jag sålunda förorda, att

den omförmälda regeln om förbud mot kommunal understödsverksamhet

utan stöd i författning alltjämt skall gälla såvitt angår socialvården i trängre

bemärkelse. Av skäl som nyss angivits synes emellertid detta icke behöva

komma till särskilt uttryck i lagen. .lag vill i detta sammanhang understryka

att det här ej är fråga om att ändra gällande rätt beträffande kommunernas

verksamhet på detta område. I den mån kommunerna inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr IhO.

sociallagstiftningens ram ansetts äga befogenhet att träda hjälpande emellan

för att förebygga behov av socialvård bör detta alltjämt vara tillåtet.

Vid remissbehandlingen har ifrågasatts, att den nyssnämnda förbudsregeln

skulle upprätthållas i sin helhet, så att kommunala understöd åt

enskilda överhuvud bleve tillåtna endast i den mån detta medgåves i särskild

lagstiftning. Kommittén har för sin del funnit, att dylika understöd

utanför socialvården borde få lämnas av kommunen utan sådant bemyndigande,

om de utgjorde naturliga led i verksamhet av annan art och syfte,

som det i och för sig tillkommer kommunerna att bedriva eller främja,

och under förutsättning att understödsgivningen präglades av planmässighet

och objektivitet.

Kommittén synes emellertid icke ha anfört några bärande skäl för att

tillåta en sådan allmän kommunal understödsrätt. Flera av de synpunkter,

som åberopats mot en oreglerad verksamhet från kommunernas sida

inom den egentliga socialvården synas mig äga giltighet också här. Ställd

emot ett strikt genomfört förbud för kommunerna att driva sådan verksamhet

medför — såsom reservanterna påpekat — en fri understödsrätt på

övriga områden vissa mindre tillfredsställande konsekvenser. Gränsdragningen

blir svår icke minst därför att man här rör sig på ett område, där

statliga initiativ ofta påkallas och framstå såsom naturliga. Understödjande

av enskilda personer kan i själva verket enligt min mening icke betraktas

som en typisk kommunal angelägenhet; det kan icke anses vara ett allmänt

intresse att kommunerna få befogenhet att utan stöd i författningarna

tillgodose allehanda anspråk på bidrag från kommunmedlemmarnas sida.

En sådan verksamhet leder också lätt till ogrundade anspråk på att det allmänna

skall träda hjälpande emellan. Olika principer komma bl. a. på

grund av den varierande ekonomiska bärkraften att tillämpas i skilda kommuner

och detta medför i sin tur att medlemmarna i en kommun, som tilllämpar

en mera snäv understödspolitik, kunna känna sig orättvist behandlade

och ställa krav på att staten skall träda emellan. Det kan på detta sätt

uppstå ett tryck på staten att ingripa, som icke är sakligt motiverat.

Ur de synpunkter, vilka böra vara vägledande vid utvidgningen av den

kommunala kompetensen, kan jag därför icke oreserverat ansluta mig till

kommittén i denna del. I princip bör alltjämt gälla, att kommunerna utan

stöd i lag eller författning icke äga lämna understöd till enskilda personer.

Emellertid synes denna i praxis uppställda regel ha fått en alltför snäv

tillämpning, som icke torde vara i allo motiverad på de grunder, som enligt

vad förut anförts få anses uppbära densamma. Detta är särskilt påtagligt

i fråga om kommunala anslag för att underlätta studier. Här är det ju i

allmänhet icke fråga om understöd i vanlig mening utan om bidrag i särskild

form till en verksamhet, som kommunerna otvivelaktigt äga främja.

I fråga om folk- och fortsättningsskoleväsendet, det högre kommunala skolväsendet

och yrkesundervisningen har kommunen uppgifter enligt särskilda

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

författningar men enligt flera rättsfall anses kommunerna även i andra

hänseenden ha rätt att understödja undervisnings- och bildningsverksamhet,

t. ex. genom anslag till inom kommunen förlagd folkhögskola, till bibliotek

och föreläsningsverksamhet och till fria folkbildningsorganisationer.

Det synes då egendomligt att kommunerna icke dessutom skulle få anslå

medel för att underlätta deltagandet i sådan undervisning eller bildningsverksamhet.

1 vissa fall ha ju kommunerna inflytande vid bestämmandet

av avgifterna och kunna därigenom på en omväg delvis tillgodose det med

stipendierna avsedda ändamålet.

Låter man, såsom i det föregående förordats, det till kommunen knutna

allmänintresset vara normerande för den kommunala kompetensen, synes

nuvarande praxis i fråga om kommunala studiestipendier i ännu mindre

grad vara möjlig att upprätthålla. Därmed är icke sagt att kommunerna på

detta område böra lämnas full frihet. De uppställda allmänna principerna

kvarstå orubbade. Kommunala studiebidrag få ej ha karaktären av rena

understöd och böra utdelas endast inom ramen för en på förhand fastställd

plan.

Det anförda kan äga motsvarande tillämpning även på vissa andra områden,

där bidragens karaktär av understöd icke är särskilt påtaglig och

där det allmänna intresset av kommunal verksamhet är betydande. Jag

syftar speciellt på bidrag till enskilda för elektrifieringsändamål. Det är

tydligen ett allmänt intresse att så många hushåll som möjligt förses med

elektrisk energi. Detta anses självfallet för tätorternas del men bör jämväl

gälla avlägset liggande gårdar och byar. Ingå därför åtgärder för elektrifiering

av en dylik gård eller by i en plan för elektrifiering av t. ex.

vissa områden inom en kommun, synes icke den omständigheten att bidragen

i varje särskilt fall beviljas till enskilda böra föranleda att de anses

otillåtna.

Mot den avvägning, som sålunda gjorts beträffande kommunernas »understödjande»

verksamhet och som i sak icke synes i så hög grad avvika vare

sig från vad enligt min mening följer av de nuvarande kompetensreglerna

eller från kommitténs förslag, kan måhända invändas att den icke innebär

den önskvärda tydliga gränsdragningen för det kommunala verksamhetsfältet.

Det torde emellertid icke vara möjligt att i lagtext eller motiv draga

upp en sådan gräns utan att i detalj binda den kommunala utvecklingen.

Sker så, förfelas syftet med kompetensutvidgningen.

Vad härefter angår avfattningen av den nya kompetensbestämmelsen

har redan förut framhållits, att uttrycket »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»

icke bör upptagas i densamma. Jag har också

uttalat, att den väsentliga sakliga innebörden av en sådan ändring vore att

den stundom framträdande bedömningen av kompetensfrågan ur kvantitativa

synpunkter kunde ersättas med en mera kvalitativ värdering. På längre

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

sikt åsyftas också att ge kommunerna större rörelsefrihet och möjlighet att

smidigt anpassa verksamheten efter utvecklingens skiftande krav.

Med hänsyn till nämnda syfte kan jag icke förorda, att kommunens uppgifter

angivas genom uppräkning eller genom ett allmänt stadgande i förening

med exemplifiering. En uppräkning skulle aldrig kunna bli uttömmande

och skulle ej fylla behovet av kommunal rörelsefrihet. Men ej heller

den andra metoden, som användes i landstingslagen, torde vara tillfyllest

för att täcka detta behov. Den skulle dessutom sannolikt medföra tolkningssvårigheter

och krav på att i klarhetens intresse nya exempel upptagas

i lagen.

Enligt min mening bör alltså kompetensbestämmelsen alltjämt givas en

allmän avfattning. Härigenom bevaras åt kommunerna deras frihet att med

beaktande av de lokala förhållanden och tidslägets växlingar taga egna initiativ

och göra självständiga insatser på olika verksamhetsområden.

Jag har i det föregående anslutit mig till kommitténs uttalande att bestämmande

för kompetensen borde vara det allmänna till den egna kommunen

hänförliga intresse, som knyter sig till olika angelägenheter. I likhet

med kommittén anser jag att detta icke behöver komma till uttryck på annat

sätt än att i kompetensbestämmelsen stadgas, att kommun äger att själv

vårda sina angelägenheter.

Vid remissbehandlingen har denna formulering av flera instanser skarpt

kritiserats. Man har funnit den meningslös och ansett att den icke tillräckligt

tydligt uttryckte vad som åsyftades. Avfattningen säger onekligen intet

om arten och beskaffenheten av de angelägenheter, kommunerna skola äga

vårda. De förslag till annan formulering av stadgandet, som framlagts av

kommunindelningskommittén och i några remissyttranden, äro emellertid

knappast mera upplysande. De innebära i sak intet annat än att principen

om det allmänna intresset som normerande ryckts in i lagtexten. Men särskilt

med hänsyn till att denna norm kan härledas ur själva kommunbegreppet

och så att säga anger den yttersta gränsen för vad en kommun

enligt sakens natur bör kunna befatta sig med, synes det vara mindre lämpligt

att så sker. Det skulle innebära samma dubbelbestämning, som utmärker

uttrycket »kommunens gemensamma angelägenheter».

Det sist anförda visar enligt min mening, att det knappast är möjligt att

formulera stadgandet så, att det verkligen säger något om kompetensens

omfattning. Detta synes ej heller vara nödvändigt. I själva verket får tyngdpunkten

i stadgandet anses ligga i den bibehållna hänvisningen till lagen

i fråga om sättet och ordningen för angelägenheternas handhavande, uttryckt

i orden »efter vad i denna lag närmare bestämmes».

Även det uttryckliga undantagandet av angelägenheter, vilkas handhavande

enligt gällande författningar tillkommer annan, är logiskt sett måhända

icke nödvändigt. I likhet med kommittén anser jag det emellertid

vara av vikt, att den därigenom uttryckta avgränsningen av den kommunala

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Iiungl. Mcij:ts proposition nr 140.

verksamheten oförändrad kommer till uttryck i lagtexten. Jag föreslår sålunda,

att den nuvarande bestämmelsen i denna del bibehålies oförändrad.

Beträffande tillämpningen av den föreslagna kompetensbestämmelsen på

olika kommunala verksamhetsområden har kommittén framhållit, att det

i stort sett borde bli rättstillämpningens uppgift att närmare angiva gränserna

för kommunernas verksamhet. I detta uttalande vill jag instämma

och samtidigt understryka vad kommittén i detta sammanhang anfört om

att det väsentliga värdet i en allmän bestämning av kompetensen låge däri,

att praxis har en jämförelsevis stor frihet att anpassa sin ståndpunkt efter

förhållandena i de särskilda fallen och med beaktande av den allmänna

samhällsutvecklingen.

Emellertid torde det icke kunna undvikas, att statsmakterna taga ställning

till omfattningen av kommunernas befogenheter inom vissa speciella

områden, där gränsdragningen föranlett eller efter en utvidgning av kompetensen

enligt förslaget kan väntas föranleda särskild tvekan. Kommittén

har också behandlat några dylika spörsmål och därvid gjort uttalanden,

som tydligen äro avsedda att ge anvisningar till ledning för praxis. Detta

förfaringssätt har kritiserats bl. a. av reservanterna i kommittén. De härvid

uttalade betänkligheterna synas mig emellertid rimma mindre väl med vad

reservanterna anfört om att förslaget komme att införa ett betydande

osäkerhetsmoment i den kommunala självstyrelsen. Det måste ju vara ägnat

att minska denna osäkerhet, att tveksamma gränsfall behandlas redan i

förevarande sammanhang så att prejudicerande avgöranden av de rättstilllämpande

myndigheterna ej behöva avvaktas. Givetvis skulle ur just denna

synpunkt i vissa fall ännu större klarhet ernås om man använde sig av

speciallagstiftning eller genom uppräkning eller exemplifiering i kompetensbestämmelsen

uttryckligen angav hur långt befogenheten sträckte sig i

fråga om speciella områden. Av förut anförda skäl har jag emellertid ansett

mig icke böra förorda någon av dessa vägar.

Då jag därför i det följande berör vissa kompetensfrågor sker det med

utgångspunkt från den föreslagna lagtexten och de allmänna principer, som

enligt min mening böra vara normerande för den kommunala kompetensen.

Även om man i yttranden, där mera speciella kompetensspörsmål behandlats,

varit benägen att betrakta dessa ur rent praktiska synpunkter med bortseende

från de allmänna grundsatserna, kan ett dylikt fristående praktiskt

bedömande icke få bli avgörande. Det ligger emellertid i sakens natur, att

det likväl i viss mån blir fråga om en skälighetsprövning; en sådan sker,

såsom förut påpekats, många gånger redan nu vid avgörandet av frågan

om en angelägenhet kan anses som en kommunens gemensamma. De uppställda

begränsande reglerna medge däremot i allmänhet en bedömning

efter mera objektiva linjer.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 1 it).

Vad angår kommuns befogenhet att tillgodose särskilda tätortsbehov

har landskommunernas förbund i sitt yttrande i motsats till kommittén

gjort gällande att primärkommun borde få rätt att stödja sådant

behov, även om ett municipalsamhälle bildats,, av tätorten. 1 den mån det

gäller en angelägenhet, för vars vårdande municipalsamhället inrättats,

kan emellertid detta icke tillåtas. Att ett starkt »allmänt intresse» påkallar

ingripande från moderkommunens sida kan icke få föranleda, att det i lagen

uttryckligen fastslagna förbudet mot att vårda angelägenhet, vars handhavande

tillkommer annan, överträdes. Vad i berörda yttrande härutinnan

anförts (jfr s. 57) synes delvis grunda sig på en misstolkning av nämnda

förbudsregels innebörd. De ärenden, som genom densamma undantagas

från kommunernas kompetens, äro framför allt sådana som ankomma på

staten eller andra kommunala subjekt. Regeln syftar sålunda icke på angelägenheter,

som det tillkommer enskild person eller sammanslutning att

ombesörja. Det förhållandet, att statsbidrag utgår till en viss verksamhet,

kan icke i och för sig berättiga till slutsatsen att denna är en statlig angelägenhet,

med vilken kommunerna sålunda icke äga befatta sig.

Det sist sagda äger även tillämpning på kommunernas u n d e rstödjande

av det enskilda vägväsendet. Jag kan därför

i huvudsak ansluta mig till vad kommittén anfört om betydelsen på detta

område av den föreslagna kompetensutvidgningen. I den mån detta kommer

att leda till en omfattande kommunal bidragsverksamhet kan det givetvis

uppstå behov av särskilda föreskrifter för att reglera förhållandet till den

statliga bidragsgivningen, eventuellt av ändrade bestämmelser beträffande

denna. Därvid torde även de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påtalade

olägenheterna av kommunal verksamhet på området kunna undanröjas. I

I fråga om kommunal affärsverksamhet och u n d e rstödjande

av enskilda nä ringsföretag är jag i huvudsak

ense med kommittén. Jag delar sålunda kommitténs uppfattning att införandet

av allmänintresset som kompetensreglerande faktor åtminstone icke

f. n. kan innebära en vidgning av gränserna för kommunernas befogenheter

på detta område, sådana dessa gränser uppdragits av praxis. Affärsverksamhet

i uteslutande syfte att erhålla ekonomisk vinst synes icke

kunna betraktas som en naturlig kommunal angelägenhet. Det torde vidare

vara ett riksintresse, att en ur hela samhällets synpunkt ändamålsenlig

lokalisering av näringslivet erhålles. En fri kommunal subventionering av

enskilda industriföretag med därav följande konkurrens mellan kommunerna

om företagen bör därför icke vara tillåten. Såsom kommittén framhållit,

bör hittillsvarande praxis bibehållas intill dess någon form av allmän

kontroll eller reglering av näringslivets lokalisering kommit till stånd.

De farhågor som från några håll uttalats för att den föreslagna kompetensutvidgningen

skulle innebära risker för den kommunala ekonomien och

s. 79 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr JU).

79

medföra kommunal affärsverksamhet inom de grenar av näringslivet, som

hittills varit förbehållna det privata initiativet, anser jag med hänsyn till

det anförda överdrivna. Man rör sig emellertid här på ett område, där en

snabb utveckling äger rum med förskjutningar i betraktelsesättet och där

det därför är särskilt värdefullt att liksom hittills ha en elastisk regel.

Vad angår den kommunala medelsanvisningen till allmänna sa mlingslokaler

bör denna liksom annan kommunal bidragsverksamhet

vara tillåten under förutsättning att den kan anses tillgodose ett allmänt

intresse inom kommunen och sker på ett objektivt och rättvist sätt. Detta

synes icke innebära någon väsentlig ändring i vad som f. n. gäller enligt

praxis sådan denna utbildat sig på grundval av uttalanden från statsmakternas

sida vid 1945 års riksdag. För att nyssnämnda förutsättningar skola

kunna anses uppfyllda torde nämligen i det konkreta fallet bl. a. böra fordras

garantier för att lokalen kommer att opartiskt, i skälig omfattning och

på skäliga villkor hållas tillgänglig för föreningslivet i orten ävensom för

att om detta likväl icke sker bidraget återgår till kommunen. Formellt blir

emellertid den kommunala bidragsgivningen icke såsom hittills beroende av

om statsbidrag kan erhållas. Ha garantier skapats enligt det sagda, torde

sålunda i allmänhet kunna presumeras, att ett legitimt behov av lokalen

föreligger. Kommunerna böra vidare kunna anvisa medel även till inredning,

löpande underhåll och drift av en samlingslokal, om denna enligt vad förut

anförts är bidragsberättigad, oaktat statsbidrag för dylika ändamål icke

kan påräknas.

Att såsom i ett yttrande ifrågasatts införa en bestämmelse om kommunernas

befogenheter på detta område i 1947 års lag om kommunala åtgärder

till bostadsförsörjningens främjande anser jag icke erforderligt. Ur de

synpunkter som uppbära ifrågavarande lagstiftning torde det för övrigt vara

mindre lämpligt att utbygga densamma med en sådan bestämmelse.

Förut har nämnts, att kommunerna enligt nuvarande rättspraxis icke

anses äga rätt att lämna bidrag till hemvärnets verksamhet. Kommittén

har funnit, att ifrågavarande praxis i princip borde upprätthållas

men att kommunerna med stöd av det allmänna kompetensstadgandet borde

vara berättigade att ställa lokaler till hemvärnets förfogande. Vid remissbehandlingen

ha i allmänhet inga erinringar gjorts mot vad kommittén anfört

på denna punkt; dock har i några yttranden särskilt från militärt håll

kommitténs avvisande inställning till kommunala insatser på detta område

k ritiserats.

Den avgörande frågan i detta sammanhang är huruvida hemvärnet kan

betraktas som en i huvudsak militär angelägenhet. Omsorgen om det

militära försvaret måste nämligen anses vara en statens uppgift och faller

därför utanför kommunernas kompetens på grund av den förut berörda

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

»lokaliseringsprincipen»; samhällets intresse av ett effektivt försvar hänför

sig till hela riket, icke till en viss eller vissa kommuner. Kommunala

anslag till försvarsväsendet kunna därför icke komma i fråga.

För hemvärnets del finnas onekligen vissa ursprungliga anknytningar till

kommunerna och såsom förut påpekats lämna också kommunerna i stor

omfattning bidrag till hemvärnets verksamhet. Hemvärnet rekryteras vidare

på frivillighetens väg, varvid kommunerna ha ett visst inflytande. Å andra

sidan är hemvärnet obestridligen en del av lantförsvaret och är militärt

organiserat. Under sin tjänstgöring är hemvärnsmannen underkastad den

militära disciplinen och den omständigheten, att han anslutit sig frivilligt,

saknar då praktisk betydelse. I likhet med kommittén anser jag sålunda att

understödjande av hemvärnet liksom anslag till andra militära ändamål

i princip måste anses falla utanför kommunernas kompetens, därest denna

bestämmes i enlighet med vad förut förordats.

Detta behöver emellertid icke innebära, att kommun skulle vara helt

förhindrad att lämna bidrag till hemvärnet. Såsom kommittén funnit, böra

sålunda kommunerna äga vidtaga åtgärder för att tillgodose hemvärnets

lokalbehov. Då kommun enligt stadgad praxis äger understödja idrotten

torde vidare hinder icke böra möta för kommunerna att på lämpligt sätt

understödja hemvärnets idrottstävlingar och skjutövningar. Särskilda kommunala

bidrag eller premier kunna vidare tänkas förekomma i samband

med att hemvärnet fullgör uppgifter av civil natur såsom biträde vid eldsläckning,

efterspaning av vilsegångna in. m.

I själva verket torde de olika former, i vilka kommunerna sålunda få

anses äga understödja hemvärnet, täcka den huvudsakliga delen av hemvärnets

behov av bidrag utöver det statliga stödet. Särskild lagstiftning om

rätt för kommun att anslå medel till hemvärnets verksamhet erfordras därför

icke.

Vad sålunda anförts om hemvärnet bör i tillämpliga delar gälla även

sådana frivilliga försvarsorganisationer som lottarörelsen. I

I samband med behandlingen av frågan om kommuns befogenhet att

understödja enskilda personer har jag förut angivit min principiella inställning

till de kompetensspörsmål, som röra kommunala studiestipendier,

bidrag till elektrifiering och hjälp till arbetslösa. Av vad härvid anförts

om kommunernas rätt att anslå medel till stipendier och

andra studieunderstöd torde framgå att jag icke kan tillstyrka

särskild lagstiftning om dylik befogenhet för vissa kommuner enligt det av

en utredningsman inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslaget.

Jag anser det ej heller nödvändigt att f. n. i en speciell författning reglera

den kommunala bidragsgivningen på detta område. Den bör i stället inrymmas

under den allmänna kompetensregeln. För den händelse kommunerna

skulle missbruka sina vidgade befogenheter eller svårigheter upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

stå beträffande förhållandet till den statliga stipendiegivningen, kan det

emellertid i framtiden tänkas komma att uppstå behov av en författningsmässig

reglering.

Förslaget till lagstiftning på området avser även landstingen. Emellertid

synes frågan om landstingens rätt att anslå medel till studiestipendier icke

ha prövats av regeringsrätten. Med hänsyn till landstingens befogenhet att

besluta om sådana för landstingsområdet gemensamma angelägenheter,

vilka avse jordbrukets och andra näringars utveckling, torde det kunna

ifrågasättas, om icke åtminstone anslag till stipendier för studier vid lantmanna-

och lanthushållsskolor falla inom landstingets kompetens. I likhet

med kommittén anser jag i varje fall, att en särskild lagstiftning icke kan

anses påkallad endast för landstingens del.

Kommittén har i samband med kommunernas understödjande verksamhet

behandlat de kommunala åtgärderna till främjande av bostadsförsörjningen.

Kommittén har härvid kommit till den slutsatsen,

att en kompetensutvidgning i enlighet med dess förslag skulle göra

1 § lagen den 10 juni 1947 (nr 523) om dylika kommunala åtgärder överflödig.

Oavsett att detta icke obetingat kan anses gälla, därest av mig förordade

avvikelser från de av kommittén uppställda principerna godtagas,

kan jag icke dela kommitténs mening härutinnan. 1947 års lagstiftning

avser även att reglera kommunernas skyldigheter på ifrågavarande verksamhetsfält

och det måste vara betydelsefullt att omfattningen av kommunernas

befogenheter på området regleras i samma författning. Endast därigenom

torde det nämligen bli möjligt att samordna kommunernas verksamhet

med den statliga bostadspolitiken till gagn för en effektiv sådan

politik. I likhet med bl. a. statens byggnadslånebyrå anser jag därför, att

1 g i 1947 års lag om kommunala åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen

bör bestå även efter det den nu föreslagna kompetensutvidgningen

genomförts.

I detta sammanhang må slutligen beröras frågan om remissinstans

i besvär smål rörande kommuns kompetens. Kommittén har

nämligen, i syfte att ge regeringsrätten tillgång till praktisk kommunal

erfarenhet vid prövningen av frågor om kommuns kompetens, ifrågasatt

om icke i dessa frågor borde anordnas ett remissförfarande till ett interkommunalt

organ. Kommittén har tänkt sig att i avbidan på att ett sådant

organ inrättades yttranden skulle inhämtas från vederbörande mellankommunala

sammanslutning (landstingsförbundet, stadsförbundet, landskommunernas

förbund).

I likhet med flera av de myndigheter, som yttrat sig över kommitténs

förslag, anser jag att det icke bör komma i fråga att inrätta en särskild

remissinstans eller alt för ändamålet begagna sig av ett i annat syfte inrättat

interkommunalt organ. En sådan remissmyndighet vid sidan av den

(i — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 140.

opaginerad Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Maj. ts proposition nr 140.

beslutande myndigheten synes vara främmande för svensk förvaltningsordning.

Ett förfarande, vari remiss till ett sådant organ ingår som ett normalt

led, torde vidare vara ägnat att ge besvärsprövningen en karaktär, som

stämmer mindre väl överens med de grunder som uppbära det kommunala

besvärsinstitutet.

Den besvärsprövande myndigheten är givetvis oförhindrad att inhämta

yttrande från någon av de existerande mellankommunala sammanslutningarna

i den mån den så finner erforderligt och lämpligt. Det bör liksom

hittills ankomma på vederbörande myndighet att fritt pröva, huruvida i

visst fall ett sådant remissförfarande kan vara av värde.

III. Kvalificerad majoritet.

Gällande bestämmelser.

I samtliga kommunallagar finnas bestämmelser om kvalificerad majoritet

för vissa beslut. I den mån dessa regler avse beslut av ekonomisk

natur ha de — bortsett från vissa stadganden i lagen om landsting — tillkommit

i anslutning till rösträttsreformerna 1900, 1907—09 och 1918.

Kommunalförordningarna av år 1862 voro grundade på principen om besluts

fattande med enkel majoritet med det undantaget, att det i landstingsförordningen

uppställdes krav på kvalificerad majoritet för vissa slag

av ekonomiska beslut. Kommittén har lämnat en utförlig historisk redogörelse

för utvecklingen på detta område (betänkandet s. 103—120). Till

denna redogörelse må här få hänvisas. Här skall i anslutning till kommitténs

framställning endast göras en uppräkning av de nu gällande bestämmelserna

i kommunallagarna om kvalificerad majoritet.

Enligt lagen om kommunalstyrelse på landet (23 § 2 mom.), lagen om

kommunalstyrelse i stad (27 § 2 inom.), lagen om församlingsstyrelse (20 §

2 mom.), lagen om kommunalstyrelse i Stockholm (26 § 2 mom.) och lagen

om församlingsstyrelse i Stockholm (21 § 2 mom.) erfordras för beslut två

tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster, då beslutet avser:

a) avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet eller inköp

av fastighet. Från denna regel gäller i lands- och stadskommun undantag

för beslut om avhändande eller inköp, som avser genomförande av fastställd

stadsplan eller tomtindelning; enligt lagen om kommunalstyrelse i

Stockholm undantages även beslut om avhändande eller inköp, som avser

genomförande av fastställd stomplan;

b) beviljande av anslag till nytt ändamål eller behov;

c) beviljande av anslag till ändamål eller behov, som icke är nytt men

för vilket under året näst före det, som anslaget avser, anslag ej utgått, i

kommun (församling), där den under året näst före det, då frågan om anslagets

beviljande avgöres, fastställda högsta utdebiteringen av allmän

kommunalskatt överstiger nio kronor (i landskommun och landsförsamling),

resp. tio kronor för skattekrona (i stad, stadsförsamling och församling

bestående av både landsbygd och stad);

opaginerad Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

d) höjande av visst under året näst före det, som höjningen avser, utgående

anslag, då höjningen skulle utgöra

1) mera än 25 procent av förutvarande anslaget i kommun (församling),

där den under året näst före det, då frågan om höjning av anslaget avgöres,

fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger 9

kronor (i landskommun och landsförsamling), resp. 10 kronor för skattekrona

(i stad, stadsförsamling och församling bestående av landsbygd och

stad);

2) mera än 15 procent av förutvarande anslaget i kommun (församling),

där den under året näst före det, då frågan om höjning av anslaget avgöres,

fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger 12

kronor (i landskommun och landsförsamling), resp. 13 kronor för skattekrona

(i stad. stadsförsamling och församling bestående av landsbygd

och stad);

3) mera än 10 procent av förutvarande anslaget i kommun (församling),

där den under året näst före det, då frågan om höjning av anslaget avgöres,

fastställda högsta utdebiteringen av allmän kommunalskatt överstiger

15 kronor (i landskommun och landsförsamling), resp. 16 kronor för

skattekrona (i stad, stadsförsamling och församling bestående av landsbygd

och stad);

e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

f) upptagande eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av

borgen, eller förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande.

Enligt de angivna lagrummen i deras intill den 1 juli 1946 gällande

lydelse fordrades kvalificerad majoritet även för beslut om efterskänkande

av oguldna kommunalutskylder, där fråga ej var om antagande av ackord.

Dessa äldre bestämmelser äga fortfarande tillämpning i fråga om skatt,

som förfallit till betalning före den 1 januari 1947.

I landskommun och församling kräves vidare två tredjedelars majoritet

för beslut om tredje ordinarie kommunal- eller kyrkostämmans hållande å

annan dag än sön- eller helgdag (lagen om kommunalstyrelse 17 § 3 mom.,

lagen om församlingsstyrelse 14 § 3 mom.) och om underlåtande att införa

tillkännagivande i ortstidning om tid och ställe för stämma eller fullmäktigesammanträde

(lagen om kommunalstyrelse på landet 19 och 38 §§,

lagen om församlingsstyrelse 16 och 35 §§).

I landskommun fordras slutligen enligt kommunalstyrelselagen för landet

23 § 2 mom. dubbelt flertal för beslut om införande av sådan ordning

för medelsförvaltningen, som avses i 44 § 3 mom. samma lag, d. v. s. anordnande

av kommunalt kassakontor eller av centraliserad medelsförvaltning.

Enligt lagen om landsting 18 § kräves för beslut om urtima möte för

handläggning av vissa bestämda ärenden anslutning av tre fjärdedelar av

landstingets på lagtima möte såsom närvarande antecknade medlemmar.

Två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster fordras enligt

samma lag 33 § 2 inom., då beslutet avser följande ämnen:

a) beslut om bildande av valkrets med mindre folkmängd än i landstingslagen

8 § 2 mom. sägs, d. v. s. landsbygdsvalkrets med mindre än

20 000 invånare och stadsvalkrets med mindre än 15 000 invånare. Sådant

beslut må enligt samma lag 9 § fattas, där tillämpning av de eljest gällande

bestämmelserna skulle medföra synnerlig olägenhet;

hl medgivande varom i landstingslagen 17 § 1 mom. tredje stycket sägs,

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

d. v. s. medgivande om upptagande till behandling av förslag, väckt av

länsstyrelsen eller medlem av landstinget senare än den 15 juli eller av

landstingets förvaltningsutskott senare än fjorton dagar före början av

landstingets möte. Sådant medgivande må lämnas endast, då synnerligen

viktiga skäl därtill föranleda; dock måste förslaget städse ha väckts sist

första dagen av landstingets möte;

c) beslut enligt landstingslagen 46 § 2 mom. om befrielse från eller lindring

i skyldighet att till visst företag bidraga och om beviljande av anslag

för dylikt företag. Beslut enligt nämnda lagrum kan fattas, där företag,

varom förslag blivit väckt hos landstinget, är av den beskaffenhet att endast

viss eller vissa kommuner inom landstingsområdet kunna av företaget

hava huvudsaklig nytta (territoriell skattedifferentiering);

d) påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för längre tid än

fem år;

e) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;

f) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;

g) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, eller

ingående av borgen;

h) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet.

1 detta sammanhang må erinras, att krav på kvalificerad majoritet för

beslut av kommunalt organ uppställes även i några andra författningar än

de egentliga kommunallagarna. Sålunda skall enligt lagen den 17 juni

1932 om kommunalborgmästare framställning om entledigande av kommunalborgmästare

vara biträdd av stadsfullmäktige med minst tre fjärdedelar

av de i omröstningen deltagandes röster. Enligt 9 § lagen den 9 december

1910 om reglering av prästerskapets avlöning kan Kungl. Maj :t medgiva

bibehållande eller inrättande av prästerlig tjänst, som icke är nödig för

själavården, om församlingen med minst tre fjärdedelar av dess hela röstetal

beslutar utgiva vad som erfordras till tjänstens avlöning utöver församlingens

prästlönetillgångar. Enligt 10 § kan församling med minst tre

fjärdedelar av de deltagandes röster besluta höja prästlön över dess bestämda

belopp.

Ytterligare kan nämnas, att förbundsordning för kommunalförbundsdirektion

kan innehålla bestämmelser om kvalificerad majoritet (5 § lagen

den 13 juni 1919 om kommunalförbund) samt att sådana bestämmelser

förekomma i kommunala tjänste- och avlöningsreglementen.

Reformförslag.

Under de senaste årtiondena ha i riksdagen väckts åtskilliga förslag om

ändringar i bestämmelserna om kvalificerad majoritet. De flesta av dessa

ha syftat till större eller mindre inskränkningar i användningen av sådana

bestämmelser. Förslagen ha emellertid ej vunnit riksdagens bifall förrän

år 1944. Som inledningsvis nämnts beslöt riksdagen nämnda år i anledning

av två av konstitutionsutskottet tillstyrkta motioner av herr Sjödahl

(I: 23) och herrar Lundberg i Uppsala och Wallentheim (II: 65) att hos

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Kungl. Maj :t anhålla om utredning, huruvida och i vad mån gällande bestämmelser

i ämnet borde så ändras, att den kommunala förvaltningen erhölle

större rörelsefrihet. 1 konstitutionsutskottets utlåtande (nr 13) yttrades

följande:

Utskottet är ense med motionärerna om att påtagliga olägenheter äro förenade

med rådande system, enligt vilket vissa kommunala beslut för sin

giltighet fordra två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster.

Bestämmelserna härom ha i många fall verkat hindrande, då det gällt att

tillgodose olika kommunala behov. Så har bl. a. varit fallet, då kommunerna

haft att genom jordförvärv lösa trängande bostadsfrågor eller att

genom upplåning anskaffa medel för att finansiera framdragandet av vatten-

och avloppsledningar. Kommunernas verksamhet på berörda områden

har därigenom icke kunnat hålla samma takt som statens. Avsikten med

bestämmelserna om kvalificerad majoritet har varit att förhindra att beslut,

vilka kunna utöva kännbart inflytande på kommunens ekonomi,

komma till stånd utan att uppbäras av en stadgad allmän mening i kommunen.

Den starka ansvarskänsla, som utmärker de beslutande organen

inom kommunerna, framstår som en garanti mot alltför långt gående beslut

i ekonomiska frågor. Ytterligare säkerhet mot dylika beslut ligger i underställningsförfarandet

beträffande frågor om beviljande av anslag, vartill

medel skola anskaffas genom upplåning. Uttalade farhågor att borttagandet

av bestämmelserna om kvalificerad majoritet särskilt i mindre kommuner,

där fullmäktiginstitutionen oftast saknas, lätt kunde leda till att

mindre väl genomtänkta beslut fattades i ekonomiska frågor, äro enligt utskottets

mening ej berättigade. Ty om, såsom antagligt är, en sammanslagning

av de minsta kommunerna till större kommunala enheter kommer

till stånd, torde man också helt kunna bortse från riskerna i sistnämnda

hänseende, med hänsyn bl. a. till att kommunalfullmäktige då komma att

utöva beslutanderätten och tillfälliga majoriteter icke såsom i en kommunalstämma

kunna uppbringas. Den kommunala verksamhetens omfattning

är för övrigt genom lag begränsad till gemensamma ordnings- och

hushållningsangelägenheter. Häri ligger också en garanti mot den kommunala

förvaltningens utbredning till obehöriga områden. Vidare må framhållas

att det ständigt ökade antalet uppgifter, vilka lagts på kommunerna,

utgör en omständighet, som talar för en utredning i motionens syfte. Utskottet,

som med det sagda icke velat taga ställning till frågan om borttagande

av kraven på kvalificerad majoritet i samtliga i kommunallagarna

för närvarande angivna fall, ansluter sig alltså till motionärernas uppfattning,

att tiden nu är inne för en revision av förevarande bestämmelser.

o7

Kommunallagskommittén.

Såsom inledningsvis nämnts har kommittén föreslagit, att kommunallagarnas

bestämmelser om kvalificerad majoritet vid beslut av betydelse

för den kommunala ekonomien upphävas. Kommittén har sålunda förordat

upphävande av de regler, enligt vilka erfordras två tredjedelar av de

i omröstningen deltagandes röster för beslut om avhändande av fastighet

eller därifrån härflytande rättighet eller inköp av fastighet; beviljande av

anslag till nytt ändamål eller behov; beviljande av anslag till ändamål eller

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts pruposiiion nr lbO.

behov, som icke är nytt men för vilket under året näst före det, som anslaget

avser, anslag ej utgått, i kommun där skattetrycket nått viss höjd;

höjande av utgående anslag i vissa mera skattetyngda kommuner; beviljande

av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning; upptagande

eller förnyande av lån, därunder inbegripet ingående av borgen, eller

förlängning av tiden för erhållet låns återbetalande; påläggande av avgifter,

som erfordra utdebitering för längre tid än fem år; samt införande av särskild

ordning för medelsförvaltningen i landskommun (lagen om kommunalstyrelse

på landet 23 § 2 mom., lagen om kommunalstyrelse i stad 27 §

2 mom., lagen om församlingsstyrelse 20 § 2 inom., lagen om landsting 33 §

2 mom. d)—h), lagen om kommunalstyrelse i Stockholm 26 § 2 inom.,

lagen om församlingsstyrelse i Stockholm 21 § 2 mom.). Dessutom föreslås

ändring i övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen den 31 december

1945 av innehåll, att de tidigare upphävda men under en övergångstid

alltjämt tillämpliga reglerna i kommunallagarna om särskild röstövervikt

för beslut om efterskänkande av oguldna kommunalutskylder skola

upphöra att tillämpas samtidigt med att nyssnämnda lagändringar träda

i kraft.

Vid sin behandling av dessa spörsmål har kommittén först diskuterat

ifrågavarande bestämmelser i allmänhet och därefter tagit upp de enskilda

reglerna var för sig. En motsvarande uppdelning kommer här att göras.

I sin allmänna framställning har kommittén till en början framhållit, att

den funnit sig böra begränsa sin undersökning till de regler om kvalificerad

majoritet, som avse ekonomiska beslut. Övriga bestämmelser om

kvalificerad majoritet, vilka i allmänhet gälla beslut om undantag från av

lagen mer eller mindre uttryckligt uppställda regler (t. ex. om annonsering

av tid och ställe för fullmäktigesammanträde), borde enligt kommitténs

mening granskas först i samband med en översyn av de bestämmelser vartill

undantagsföreskrifterna vore knutna. Kommittén ville dock även gå

in på frågan om användning av kvalificerad majoritet vid beslut om särskild

ordning för medelsförvaltningen i landskommun, ehuru dylikt beslut

icke tillhörde de i egentlig mening ekonomiska besluten.

Kommittén har anlagt såväl principiella som praktiska synpunkter på

spörsmålet om upprätthållandet av ifrågavarande bestämmelser om kvalificerad

majoritet. Vid sin principundersökning har kommittén dels behandlat

frågan huruvida motiven för införandet av dessa bestämmelser alltjämt

ägde giltighet och dels undersökt om och i vad mån bestämmelserna oberoende

av de historiska förutsättningarna för deras tillkomst hade ett

självständigt värde, som motiverade deras bibehållande helt eller delvis.

Vad angår förstnämnda spörsmål förekomma, såsom i det föregående

antytts, i 1862 års kommunalförordningar bestämmelser om kvalificerad

majoritet vid ekonomiska beslut endast i landstingsförordningen. De an
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1W.

87

sågos berättigade just i fråga om beslut av landsting, enär dylika beslut

kunde komina att avse särskilda delar av landstingsområdet och därför

borde uppbäras av en mer allmän mening inom tinget. Generellt kan sägas

— tillägger kommittén — att landstingsförordningens bestämmelser om

kvalificerad majoritet ha sin grund i den tvekan och osäkerhet man kände

inför den nya institutionen. De utvidgningar av området för den kvalificerade

majoriteten, som ägt rum i samband med rösträttsreformerna, hade

däremot huvudsakligen motiverats som garantier mot ogynnsamma verkningar

av de ändrade maktförhållandena inom kommunen. Man hade velat

skapa en motvikt mot det ökade inflytandet för vissa befolkningsgrupper

genom att kräva dubbel röstövervikt för de viktigaste kommunala besluten.

Bestämmelserna finge betraktas som uttryck för farhågan att demokratiseringen

kunde leda till mindre väl övervägda beslut och överhuvud äventyra

en sund kommunalförvaltning.

Vid sin granskning av dessa motiv för reglerna om kvalificerad majoritet

har kommittén beträffande landstingsförordningens ursprungliga bestämmelser

anfört, att landstingen från att ha varit en ny och oprövad

institution utvecklats till en av hörnstenarna i den svenska kommunalförvaltningen.

De lokala motsättningarna inom de olika landstingsområdena

hade utjämnats, varför bestämmelserna om dubbelt flertal icke längre

hade någon uppgift att fylla som garanti mot att lokalt betonade intressen

ensidigt främjades genom åtgärder från en enkel majoritets sida. Överhuvud

hade motiven för de ursprungliga bestämmelserna om kvalificerad

majoritet i landstingsförordningen bortfallit. Att de likväl ej blott bibehållits

utan även utvidgats för landstingens del sammanhängde med förändringar

i den kommunala rösträtten, som betingats av de nya bestämmelserna

om dubbelt flertal i de primärkommunala författningarna. Om

giltigheten av motiven för dessa bestämmelser har kommittén anfört:

Vad angår det utsträckande av reglerna om kvalificerad majoritet som

skedde i samband med rösträttsreformerna är att märka, att sedan dess

förflutit en jämförelsevis lång tidrymd, under vilken de folkgrupper, som

förts fram till inflytande i det kommunala och politiska livet, skolats i allmänna

ting och fått sin politiska erfarenhet vidgad. Deras representanter

i de kommunala organen ha förvärvat insikt i ekonomiska och andra kommunala

angelägenheter. I nämnda hänseenden kan ej längre sägas bestå

någon skillnad mellan olika medborgarlager. Den kommunala verksamheten

har under de gångna decennierna på det hela taget präglats av en sund

och jämn utveckling. Demokratiseringen har icke medfört några störningar

av denna utveckling eller — såsom på sina håll kan ha befarats — givit

anledning till ekonomiskt äventyrlig kommunalpolitik. Någon motsvarighet

till de på sina håll utomlands inträffade fallen av kommunal bankrutt med

skärpt statsuppsikt som följd har icke förekommit i Sverige. Den samlade

kommunala förmögenheten har ökat avsevärt i värde, ett förhållande som

visserligen också måste ses mot bakgrunden av den betydande välståndsökningen

i vårt land under den här avsedda tiden. Den antydda utvecklingen

är karakteristisk för kommunalverksamheten i allmänhet och ej

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

något, som särskilt utmärker sådana kommuner, där regeln om det dubbla

flertalet kan antagas hava i större omfattning inverkat på besluten. Om

man alltså, såsom här skett, betraktar bestämmelserna om kvalificerad

majoritet ur de synpunkter som torde ha anlagts vid den väsentliga utvidgningen

av desamma i samband med rösträttsreformerna, finner man, att

grunden för bestämmelserna i betydande mån blivit undanryckt.

Kommittén har i fortsättningen diskuterat huruvida reglerna om dubbelt

flertal i och för sig hade ett självständigt värde, som motiverade att

de bibehölles. I första hand har kommittén härvid tagit upp argumentet,

att bestämmelserna skyddade mot ett alltför stort inflytande av en majoritet.

I detta sammanhang understryker kommittén, att enhällighet eller en

betydande majoritet ur olika synpunkter hade ett både ideellt och praktiskt

värde. Kommittén fortsätter:

Det plägar framhållas, att reglerna om kvalificerad majoritet äro ägnade

att främja dessa värden, även om reglerna icke uttryckligen åberopas i

samband med fattandet av själva besluten. Reglerna verka »i det fördolda»,

på det beredandet stadiet, på så sätt att de olika meningsriktningarnas

representanter, i medvetande om vilka möjligheter som finnas för bestämmelsernas

tillämpning, gå varandra till mötes och förena sig om kompromissförslag,

som sedan antagas av det beslutande organet utan votering.

Dylika kompromisser komma närmast i fråga, när enighet råder om att

anslag skall beviljas eller lån upptagas och åsikterna skilja sig endast i

fråga om företagens omfattning och beskaffenhet eller anslagsbeloppens

storlek. I andra fall är en sammanjämkning svårligen genomförbar, såsom

när en enkel majoritet önskar inköpa en fastighet men minoriteten ställer

sig avvisande härtill.

Emellertid torde det förhålla sig så, att man i det kommunala livet, helt

oberoende av kravet å dubbelt flertal för vissa beslut, i stor utsträckning

strävar efter och även uppnår enighet eller en stark majoritet i frågor, där

delade meningar kunna tänkas föreligga. Det synes vara ett karakteristiskt

drag i nutida svensk kommunalpolitik, att man försöker överbrygga motsättningarna

och finna lösningar, som kunna godtagas av det stora flertalet.

Ett dylikt fritt samarbete är enligt kommitténs mening av större

värde än den enighet som kan framtvingas av regeln om kvalificerad majoritet

såsom villkor för giltigt beslut i vissa fall.

Kommittén framhåller vidare, att majoritetsprincipen framstode somen

naturlig och lämplig metod för arbetet inom ett samhällsorgan, där de representerade

intressena, såsom ofta kunde ske, råkat i sådan motsättning

emot varandra, att det icke vore möjligt att vinna allas anslutning till

en föreslagen åtgärd. En regel om enkel majoritet vore mest ändamålsenlig

för att principen skulle fylla denna funktion. I allmänhet motsvarade en

sådan regel också i sin tillämpning vad som kunde anses som rimligt och

skäligt. För ett demokratiskt åskådningssätt förefölle det naturligt att man,

sedan olika meningar fått dryftas och skäl för och emot framförts, läte

den mening bliva avgörande, som erhåller de flesta rösterna. Regeln härom

vore icke ägnad att sätta någon viss grupp i en oförmånligare ställning

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

än andra grupper. Det anförda gällde särskilt, då det ej var fråga om

beslut av extraordinär natur utan om fullt normala åtgärder inom kommunens

hushållning. De ekonomiska beslut, som nu krävde dubbelt flertal,

hade i allmänhet denna ordinära natur.

Kommittén tillägger:

Det bästa, i längden enda hållbara skyddet för minoriteters meningar

och intressen emot ett i demokratiens namn utövat majoritetsförtryck är

enligt kommitténs mening att finna i ett på medborgarfriheten grundat,

fritt och aktivt politiskt liv. Den allmänna opinionen, vägledd av en saklig

och kritisk debatt med stöd av offentlighetens fulla ljus över det kommunala

förvaltningsarbetet, kommer helt visst att vid valen reagera emot

eventuella misstag eller övergrepp från majoritetens sida. I längden är det

även för minoritetsgrupper nyttigare och av större värde att föra ett dylikt

aktivt försvar för sina meningar än att söka skydd bakom bestämmelser

om kvalificerad majoritet, som icke längre äga något starkare stöd i den

allmänna meningen.

Kommittén har i detta sammanhang gjort en jämförelse mellan omröstningsreglerna

i riksdagen och i kommunala församlingar samt framhållit

att, om kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet uppfattades

som garantier mot en alltför stark maktställning för särskilda

grupper, de saknade motsvarighet i vad anginge riksdagen. Ej heller hade

ifrågasatts att införa sådana garantier där. Kommittén kunde för sin del

icke finna, att det ur denna speciella garantisynpunkt funnes anledning att

upprätthålla särskilda regler för kommunerna i förevarande hänseende.

Det andra skälet för bibehållande av regler om kvalificerad majoritet,

som kommittén diskuterat, anknyter till uppfattningen, att dessa bestämmelser

icke blott vore ett skydd mot ett alltför stort inflytande av en

majoritet utan även allmänt ett medel till säkrande av en ändamålsenlig

kommunal förvaltning. De vore enligt denna åsikt ägnade att skänka denna

förvaltning stadga och kontinuitet samt att hindra mindre väl övervägda

beslut från knappa och tillfälliga majoriteters sida. Kommittén delade den

uppfattningen, att kommunallagarna borde innehålla vissa garantier mot

oöverlagda beslut och överhuvud mot en mindre besinningsfull kommunalpolitik.

Reglerna om kvalificerad majoritet vore emellertid, enligt kommitténs

mening, mindre tjänliga för detta syfte. De verkliga garantierna

funnes på annat håll.

Kommittén har härvid erinrat om att de risker för mindre väl överlagda

beslut, som kunde finnas så länge kommunalstämman var beslutande

myndighet i mindre kommuner, fölle bort, om fullmäktigeinstitutionen i

samband med koinmunindelningsreformen bleve obligatorisk. Ledamöterna

i en sådan hade helt andra möjligheter än kommunmedlemmarna på en

stämma att överblicka den kommunala förvaltningen och sätta sig in i

ärendena. Fullmäktigeinstitutionen erbjöde därför en betydelsefull garanti

i detta avseende, en garanti, som till stor del ännu ej existerade, när be
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:Is proposition nr 140.

stämmelserna om kvalificerad majoritet infördes. För församlingarna hade

garantisynpunkten med hänsyn till de begränsade uppgifter, som komme

att åvila dem, då skolärendena överflyttats till den borgerliga kommunen,

icke samma betydelse som för dessa kommuner.

Kommittén har vidare pekat på, att garantier mot mindre väl genomtänkta

beslut även innefattades i bestämmelserna om underställning av

vissa kommunala beslut och om beredning och bordläggning. Ett viktigt

regulativ mot en mindre besinningsfull kommunalpolitik låge vidare däri,

att den kommunala verksamheten försigginge i offentlighetens ljus. Sammanfattningsvis

har kommittén anfört:

Enligt kommitténs åsikt måste det system av garantier, uttryckta i lag

eller grundade på faktiska förhållanden, för vilket nu redogjorts, anses

onödiggöra den omtvistade garanti, som innefattas i reglerna om dubbelt

flertal. Det saknas därför ur kommitténs synpunkt anledning att ingå på

frågan om ersättande av dessa regler med andra bestämmelser. För dem

som anse reglerna ha en uppgift som garantier kunde det eljest måhända

ligga nära till hands att tänka sig en ersättning i form av en utvidgad

skyldighet att underställa kommunala beslut myndighets prövning. Gentemot

en dylik tanke kunna emellertid göras allvarliga erinringar ur den

kommunala självstyrelsens synpunkt. Det är visserligen möjligt, att man

i annat sammanhang kan finna ett utsträckande av underställningsskyldigheten

påkallat i ett eller annat hänseende. Men den mycket kraftiga skärpning

av statsuppsikten över kommunerna, som skulle följa av ett mer allmänt

ersättande av reglerna om kvalificerad majoritet med underställning,

anser kommittén vara något som under inga förhållanden kan tagas

under övervägande.

Kommittén har även kritiserat bestämmelserna om kvalificerad majoritet

ur mera praktiska synpunkter. Därvid har kommittén dels framfört

vissa allmänna anmärkningar och dels kritiskt granskat de olika bestämmelserna

var för sig.

En allmän olägenhet med reglerna om kvalificerad majoritet vore enligt

kommitténs mening, att de nedsatte effektiviteten hos de beslutande organen.

Kommittén syftade härvid närmast på den formella effektiviteten.

Den anför som exempel det fall, att erforderlig kvalificerad majoritet i en

kommunal församling föreligger för bifall i princip till ett förslag, men

några ledamöter önska vissa modifikationer däri som de övriga icke anse

sig kunna biträda. Om ingendera meningen då vunne dubbelt flertal, kunde

hela frågan förfalla. Denna nedsättning i handlingsförmågan kunde vålla

särskilda olägenheter när det gällde exempelvis kommuns ingående av avtal.

Generellt sett hindrade dessa regler därför ett effektivt och rationellt

arbete inom landstingen och kommunala fullmäktige.

Kommittén har vidare pekat på svårigheterna med propositionsordningen

i de ärenden som krävde kvalificerad majoritet. Propositionsordningen

måste nämligen då göras upp med tanke på att voteringen kunde resultera

icke blott i bifall eller avslag utan även i att ärendet förfaller, näm
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

ligen då ett förslag vinner anslutning av mer än hälften men icke av två

tredjedelar av de röstande. En annan nackdel med bestämmelsen om dubbelt

flertal vore deras schematiska karaktär. Även det obetydligaste fastighetsköp

och det minsta borgensåtagande fordrade kvalificerad majoritet.

Å andra sidan krävdes icke sådan majoritet för t. ex. beslut om överlåtelse

av aktier eller om fastställande av lönestat för befattningshavare eller för

beslut i stadsplanefrågor, ehuru sådana beslut kunde ha stor betydelse för

kommunens ekonomi.

Kommittén understryker emellertid, att bestämmelserna om kvalificerad

majoritet verkade hindrande icke endast i mera formellt utan även i materiellt

hänseende. Detta hade sin särskilda betydelse i fråga om kommuns

fullgörande av sina författningsmässigt reglerade uppgifter. Reglerna om

kvalificerad majoritet gällde nämligen i stor utsträckning beslut om åtgärder,

som åvilade kommun enligt särskilda författningar. Det vore föga

rimligt, att en minoritet genom att rösta emot ett sådant beslut kunde förhindra

eller försvåra att sådana åtgärder genomfördes. Motsvarande gällde

beslut om att driva en verksamhet eller eljest främja ett ändamål, vartill

kommun blivit särskilt bemyndigad och vilket ändamål dessutom kanske

understöddes med statsmedel. Till följd av att bestämmelserna icke tilllämpades

på samma sätt på skilda håll bidrogo de dessutom till sakligt

icke motiverade skillnader i fråga om anstalter och anordningar i eljest

jämställda kommuner.

I detta sammanhang har kommittén även berört risken för att föreskrifterna

om kvalificerad majoritet skulle missbrukas i de större kommuner,

som komme att bildas vid den förestående nya kommunindelningen. Kommittén

anför bl. a.:

Viktigt är, att de till de förutvarande kommunerna knutna lokala intressena

samordnas till gemensamt bästa och att ortssynpunkterna få vika

för vad som är ägnat att gagna den nya kommunen som sådan. Man måste

emellertid räkna med att under den första tiden efter kommunsammanslagningarna

en viss dragkamp mellan olika ortsintressen kan komma att

framträda i somliga av de nybildade kommunerna. Olika meningar kunna

komma att förfäktas rörande förläggningen av kommunalhus, skolor m. m.

I regel torde väl sakliga synpunkter komma att anläggas i dylika fall. Men

det kan icke bortses från att ensidigt ortsbetonade intressen, bottnande uti

i och för sig förståeliga känsloskäl och traditionella hänsyn, kunna komma

att hävdas till förfång för de samfällda intressena. Det kan befaras, att

regeln om det dubbla flertalet kan komma att utnyttjas för dylika ensidiga

ortsintressen till hinder för en konsolidering av de nya kommunerna och

en effektiv kommunal verksamhet. En till viss kommundel lokaliserad

minoritet av något mer än en tredjedel kan sålunda bland annat motsätta

sig förvärv av tomtplats och upptagande av lån för uppförande av kommunalbyggnad,

för den händelse denna minoritet är missnöjd med den

föreslagna platsen för byggnaden. Ett dylikt utnyttjande av bestämmelserna

om kvalificerad majoritet har icke varit avsett och är ägnat att ingiva

allvarliga betänkligheter.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Kommittén har slutligen som ett praktiskt skäl mot bibehållande av reglerna

om dubbelt flertal åberopat, att dessa i stor utsträckning stannat på

papperet.

Kommittén har härefter behandlat de särskilda stadgandena om kvalificerad

majoritet, varvid kommittén under särskilda rubriker, betecknade

a)—g), sammanfört varandra närstående bestämmelser. Motsvarande uppdelning

göres i det följande.

a) Beslut om a v händ ande av fastighet eller därifrån

här flytande rättighet eller inköp av fastighet.

Beträffande kommuns fastighetsköp framhåller kommittén, att det vore

ett betydande intresse för städer och med dem i bebyggelsehänseende likställda

kommuner att kunna förvärva markområden i tätortsbebyggelsens

omgivningar långt innan det påkallades för genomförande av redan fastställda

bebyggelseplaner. För en kommunal markpolitik av detta slag

borde några hinder icke uppställas i lagstiftningen. Erfarenheten visade

emellertid, att bestämmelserna om dubbelt flertal vid beslut om fastighetsköp

stundom lett till att kommunalt markförvärv icke kunnat genomföras

vid den tid och på de villkor, som varit de för kommunen fördelaktigaste.

Kommittén påpekar vidare, att det bostadspolitiska programmet vore för

sitt genomförande i väsentlig mån beroende av att kommunerna tillhandahölle

lämplig tomtmark. Inom ramen för kommunernas verksamhet på

detta område fölle såväl förvärv som överlåtelse. Det vore oegentligt och

föga följdriktigt att för beslut i dylika frågor kräva kvalificerad majoritet.

— Även i kommuner, där mark- och bostadsfrågorna spela en mindre betydelsefull

roll, erfordrades stundom markköp, som rimligtvis borde kunna

genomföras utan att hinder däremot restes från en minoritets sida.

Kommittén anför i fortsättningen bl. a.:

Föreskriften om dubbelt flertal för beslut om avhändande av fastighet

torde^ ha tillkommit såsom ett slags garanti mot mindre väl övertänkta

överlåtelser och mot ett förslösande av den fasta egendomen överhuvud.

Beträffande försäljning av fast egendom funnes emellertid i vissa fall bestämmelser

om underställning och inhämtande av medgivande från Kungl.

Maj:t, som vore värdefullare som garanti mot mindre väl övertänkta överlåtelser

än regeln om kvalificerad majoritet. Även kommunernas inköp av

fastigheter kontrollerades i viss mån av Kungl. Maj :t. Större markförvärv

finansierades nämligen i betydande utsträckning av lånemedel, och Kungl.

Maj :t kunde vid prövningen av lånebesluten i allmänhet granska bl. a.

köpevillkoren.

b) Beslut om anslag till nytt ändamål eller behov.

Kommittén framhåller att regeln om kvalificerad majoritet för sådana

beslut föranlett betydande tveksamhet och osäkerhet i det praktiska kommunallivet,

även om antalet till regeringsrätten fullföljda mål, i vilka be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

stämmelsen åberopats, varit obetydligt (180 under tiden 1910—1945; anslag

till nytt ändamål har ansetts föreligga i endast 25 fall). Kommittén

anför vidare:

Frågan om dubbelt flertal för beslut om anslag till nytt ändamål eller

behov förtjänar särskild uppmärksamhet med hänsyn till den förestående

nyindelningen av kommunerna. Denna syftar bl. a. till att höja den kommunala

standarden, att ge de nya kommunala enheterna möjlighet att på

olika områden göra insatser, som de gamla kommunerna av ekonomiska

och andra skäl icke varit i stånd till. För en aktiv kommunalpolitik av

detta slag kan ifrågavarande bestämmelse utgöra ett hinder. Bortsett härifrån

kan det uppstå vissa svårigheter att avgöra vad som för en kommun,

som bildats genom sammanslagning av äldre kommuner, är att anse såsom

nytt ändamål eller behov. Formellt äro alla ändamål nya för den nybildade

kommunen, då anslag första gången beviljas därstädes, men i sak skall

givetvis hänsyn tagas till om anslag för samma eller liknande ändamål utgått

i de förutvarande kommunerna. Därmed är emellertid icke sagt, att

avgörande betydelse kan tillmätas exempelvis det förhållandet, att en enstaka

av de i den nya enheten ingående kommunerna någon gång tidigare

anslagit medel för motsvarande ändamål. Kommunsammanslagningarna

kunna därför antagas komma att än ytterligare öka de svårigheter som äro

förenade med tolkningen av begreppet nytt ändamål eller behov.

c) Beslut om beviljande eller höjande av anslag i kommuner,

där skattetrycket nått en viss höjd.

Beträffande de särskilda skäl, som anförts till stöd för förslaget om

undanröjande av kravet på kvalificerad majoritet för dessa beslut, om

vilket förslag enighet råder i kommittén, torde få hänvisas till betänkandet

(s. 150—152).

d) Beslut om upplåning eller borgen.

Kommittén redogör i förevarande avsnitt av betänkandet för reglerna

om underställning av kommunala lånebeslut och för den praxis som tilllämpas

i låneärenden. Kommittén framhåller i anslutning till denna redogörelse,

att den statliga på underställningsreglerna grundade kontrollen av

kommunernas lånefinansiering uppenbarligen vore av stor betydelse för

det kommunala förmögenhetsskyddet och icke kunde undvaras. 1 jämförelse

med nämnda kontroll framstode kravet på kvalificerad majoritet för

lånebeslut som eu garanti av mindre värde. Medan understäilningsskyldigheten

vore ganska differentierad, vore bestämmelserna om kvalificerad majoritet

summariska och skilde ej mellan stora och små lån eller mellan

lån på längre eller kortare tid. De fordrade dubbel röstövervikt för beslut

att med lån finansiera ändamål, som kommunerna författningsenligt ålagts

att tillgodose. Ännu mindre gjorde de undantag för lånefinansiering beträffande

åtgärder, som kommunerna i författning bemyndigats vidtaga.

För lånekrävande insatser på bostadspolitikens område fordrades sålunda

två tredjedels majoritet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 140.

Liknande synpunkter kunde anläggas på beslut om ingående av borgen.

Såsom särskilt otillfredsställande måste betecknas, att kvalificerad majoritet

erfordras för de borgensåtaganden, kommun kan ikläda sig vid förmedling

av statliga lån för bostadsändamål.

Kommittén avvisar i detta sammanhang ett vid de nuvarande kommunallagarnas

tillkomst framfört förslag att man skulle från kvalificerad

majoritet undantaga lånebeslut, som gällde fullgörande av kommunen

jämlikt lag eller författning åliggande förpliktelse eller tillgodoseende av

bostadsändamål. Kommittén finner en dylik gränsdragning vara föga rationell

och framhåller vidare, att ett fritagande av endast de obligatoriska

uppgifterna från kravet på kvalificerad majoritet kunde tänkas framkalla

önskemål om förvandling av vissa fakultativa uppgifter till obligatoriska.

En sådan utveckling vore emellertid betänklig ur allmänna kommunala

synpunkter.

e) Beslut om påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering

för längre tid än fem år.

Bestämmelsen om kvalificerad majoritet för dessa beslut gäller endast

landsting. Kommittén finner dess praktiska tillämplighetsområde icke

vara särskilt betydande. Den kunde dessutom kringgås. För övrigt vore

det enligt kommitténs mening ej påkallat att för landstingens del upprätthålla

strängare regler än för primärkommunerna.

f) Beslut om införande av särskild ordning för medelsförvaltningen

i landskommun.

Kvalificerad majoritet erfordras för införande av sådan ordning för

medelsförvaltningen, som avses i 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse

på landet. I praktiken har detta lagrum kommit att avse centralisering av

olika nämnders och styrelsers medelsförvaltning till kommunalkontor.

Kommittén uppger att regeln på sina håll hindrat införande av centraliserad

medelsförvaltning. Det borde därför övervägas, om icke kravet på

dubbelt flertal borde frånträdas i detta fall. Det syntes åtminstone numera

ej fylla någon uppgift.

I detta sammanhang må anmärkas, att kommittén såsom inledningsvis

nämnts i en särskild promemoria föreslagit ändrade bestämmelser om

centraliserad medelsförvaltning in. in. Förslaget, som förutsätter att den

nuvarande regeln om kvalificerad majoritet i dessa frågor upphäves, kommer

att närmare behandlas i det följande.

g) Beslut om efterskänkande av oguldna kommuna 1- utskylder.

Kommittén påpekar, att reglerna om efterskänkande av kommunalutskylder

upphävts i samband med övergången den 1 januari 1947 till nytt

uppbördsförfarande men att de alltjämt skola tillämpas i fråga om skatt,

som förfallit til! betalning före nämnda dag. Kommittén fortsätter:

opaginerad Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr IM.

Enligt de särskilda preskriptionsreglerna i fråga om utskylder må sådana

icke uttagas senare än fem år efter utgången av det år under vilket

någon del av utskylderna enligt verkställd debitering senast skolat erläggas.

Beslut om efterskänkande av dylika äldre kommunalutskylder kunna sålunda

komma i fråga ännu några år. Enligt kommitténs mening saknas

emellertid anledning att tillämpa reglerna om kvalificerad majoritet för

sådana beslut under hela denna tid, därest övriga bestämmelser om kvalificerad

majoritet dessförinnan upphävas. De skäl av principiell art, som

anförts gentemot reglerna om det dubbla flertalet, synas i stort sett ha avseende

även å ifrågavarande stadganden. Tillämpningen av desamma bör

därför sluta vid den tidpunkt då övriga hithörande bestämmelser upphöra

att gälla.

Kommittéreservanterna.

Reservanterna ha vid sin bedömning av reglerna om kvalificerad majoritet

utgått från de starka meningsbrytningar, som förekomma i det nutida

kommunallivet till skillnad mot vad som var fallet vid kommunalförordningarnas

tillkomst. De framhålla att kommunalpolitiken numera i hög

grad bestämdes av motsättningar mellan olika samhällsklassers intressen

men att motsättningar även förekomma mellan olika kommundelar, särskilt

då tätbebyggelse ägt rum i någon del av en kommun. Betydelsen av

dessa intressemotsättningar hade ökats ju mer den kommunala verksamheten

och därmed också den kommunala beskattningen vuxit. Reservanterna

anföra i fortsättningen bl. a.:

Det är icke förvånande, att under dessa förhållanden den kvalificerade

majoriteten under tiden 1907—18 vunnit insteg i kommunalrätten. Även i

den mån man icke haft att räkna med allvarliga intressemotsättningar, har

denna ordning tett sig motiverad såsom en garanti mot »förhastade» beslut,

enär beslut av större ekonomisk räckvidd nutilldags förekomma i långt

större omfattning än i den moderna kommunalförvaltningens begynnelse.

Att två tredjedelar av de beslutande kunnat förenas har utgjort ett ännu

säkrare uttryck än den enkla majoriteten för att den segrande meningen

uppburits av starka skäl, varit sakligt välgrundad, klok och ändamålsenlig.

Men särskilt har den kvalificerade majoriteten varit av betydelse, när

inom kommunerna funnits utpräglade intressemotsättningar eller andra

motsättningar av sådan beskaffenhet att de icke på det fria övertygandets

väg kunnat övervinnas. Den kvalificerade majoriteten erbjuder i sådana

lägen en viss säkerhet för att en minoritets berättigade intressen i viktiga

angelägenheter icke bliva obehörigen åsidosatta. Den medför att den kommunala

politiken blir uttrycket för en »mera allmänt omfattad mening»,

för olika samhällsklassers samfällda vilja och i följd därav djupare förankras

i befolkningens förtroende.---

Fasthåller man, såsom utgångspunkt för bedömande av reglerna om

kvalificerad majoritet, förefintligheten inom kommunerna av utpräglade

motsättningar, särskilt betingade av motsatta ekonomiska intressen, förlora

åtskilliga av de argument, som av kommitténs flertal anförts mot den

kvalificerade majoriteten, sin övertygande kraft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

De olika garantier mot en mindre besinningsfull kommunalpolitik, som

kommitténs flertal ansett onödiggöra den garanti, som innefattades i den

kvalificerade majoriteten, vore vidare enligt reservanternas mening av

ringa betydelse. Det representativa systemet skapade intet skydd mot minoritetens

berättigade intressen; detsamma gällde reglerna om beredning

och bordläggning. Offentligheten och den därpå vilande kritiken vore

ganska maktlös i fall av utpräglade intressemotsättningar. Där utpräglade

sociala, politiska eller lokalt betonade intressen stode mot varandra, rubbades

styrkeförhållandena inom de kommunala representationerna endast

med svårighet.

Reservanterna ha även andra erinringar mot kommitténs principiella kritik

av reglerna om kvalificerad majoritet. De understryka emellertid, att

avvägningen av majoriteters och minoriteters rätt inom olika områden av

samhällslivet icke bör ske efter schematiska principiella riktlinjer utan

efter praktiska synpunkter, med hänsyn tagen till olika samhällsbildningars

ställning och uppgifter. Parallellen med riksdagen vore därför ej heller

avgörande; det kunde ej sägas ligga i sakens natur, att kommunala

organs majoriteter oberoende av kommunernas struktur skulle vara utrustade

med samma rörelsefrihet som folkrepresentationens.

Den väsentliga praktiska invändningen låge enligt reservanternas mening

i att »bestämmelsen kunde verka hindrade i materiellt hänseende» eller

annorlunda uttryckt: den kommunala verksamheten bleve icke tillräckligt

effektiv, den kommunala standarden icke nog hög, när en minoritet kunde

förhindra att nyttiga åtgärder vidtogos. Reservanterna finna denna frågeställning

vilseledande och anföra härutinnan:

Det låter sig för det första knappast göra att fälla omdömen med anspråk

på objektiv giltighet om huruvida beslut, som omöjliggjorts genom

kravet på kvalificerad majoritet, skulle varit gagneliga eller ej. Därom

växla meningarna nästan alltid. Ofta hör man uttalanden, att det varit till

stor fördel att beslut, som skulle varit olyckliga, på detta sätt omintetgjorts.

Men även om en objektiv måttstock funnes för bedömande av kommunalpolitiken,

har man att erinra sig, att — enligt den kommunala självstyrelsens

grundprinciper — ett sådant bedömande ej bör vara utslagsgivande.

Meningen med den kommunala självstyrelsen är ju, att kommunerna

själva skola avgöra, vad de finna nyttigt; det är — om man tills

vidare bortser från de områden där kvalificerad majoritet tillämpas —

intet fel, att en viss kommun för en mera återhållsam politik än en annan.

Det är en självklar konsekvens av lagstiftningens grundtanke: att majoriteten

i en kommun skall bestämma över kommunens politik. Men om

man av förut antydda principiella skäl icke vill acceptera denna grundtanke

utan reservationer och alltså anser det rätt och riktigt, att på vissa

områden det dubbla flertalet skall vara avgörande, kan icke denna uppfattning

rubbas av iakttagelser som gå ut på att den kvalificerade majoriteten

i vissa fall skulle hindrat beslut som man funnit nyttiga.

Reservanterna anse, att berörda spörsmål visserligen gestaltade sig något

annorlunda, då det gällde kommunernas skyldigheter, men att det icke

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 740.

Beträffande kommuners och församlingars allmänna inställning till förslaget

torde få hänvisas till följande sammanställning (s. 100), som upprättats

efter samma principer som den tablå, som åberopats vid behandlingen

av remissyttrandena över förslaget om ny kommunal kompetensregel.

Till uppgifterna i sammanställningen må här endast nämnas, att besluten

om yttrande över förslaget i ett stort antal fall särskilt i städerna fattats

efter votering, att minoriteten därvid i allmänhet velat tillstyrka reservanternas

resp. kommittémajoritetens förslag samt att reservationer

till besluten av motsvarande innehåll ofta förekommit.

Kommitténs ifrågavarande förslag tillstyrkes i huvudsak av kammarkollegium,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län samt av

majoriteten inom styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund och svenska landstingsförbundet.

Närmast för landstingens del tillstyrkes förslaget vidare eller lämnas

utan erinran av förvaltningsutskotten vid 15 landsting. Jönköpings läns

landstings förvaltningsutskott (majoriteten) anser det vara tveksamt om

tidsläget vore lämpligt för ändring av nuvarande bestämmelser. Därest ett

slopande redan nu av den kvalificerade majoriteten skulle befinnas nödvändigt,

ville dock utskottet icke motsätta sig detta. Härvid förutsattes

dock, att reformen angående primärkommunernas kompetens finge anstå

tills vidare.

Kammarkollegium ifrågasätter bibehållande av bestämmelsen om kvalificerad

majoritet för beslut om inköp av fast egendom och länsstyrelsen i

Västmanlands län framför motsvarande önskemål beträffande beslut om

försäljning av sådan egendom. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att

kvalificerad majoritet alltjämt bör krävas vid beslut om anslag till nya

ändamål eller behov och avstyrker sålunda i den delen kommitténs förslag.

Till de i princip tillstyrkande yttrandena kan möjligen även hänföras

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som förklarat att den icke ville

motsätta sig förslaget, om, såsom länsstyrelsen förordat, kommunernas

kompetens uttryckligen fixeras. Länsstyrelsen förutsätter vidare, att bortfallandet

av den kvalificerade majoriteten icke tages som intäkt för att

utöka omfattningen av underställningsplikten i fråga om kommunala

beslut.

Sistnämnda synpunkt understrykes även av bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs,

Malmöhus och Värmlands län samt Jämtlands läns landstings

förvaltningsutskott.

Statskontoret framhåller, att en utvidgning av statsuppsikten över kommunerna

skulle strida mot de nuvarande strävandena att decentralisera

förvaltningen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr HO

= 2 :!

Oi CO l> CM CO

tO CM CO CO CO CM rf

»GCOCOCMCOCMCOrf

COCMCMCMCMrf,-<eOrfOiTHCM f»

h O d O Q

Cd CM lOt^ CM CM -f CM CO CO CC CM CO CM

M H j r-<

Cd CM CO CO rf CM rf

rfCMOCOCOCMCOCMCOrf

rf CM th CM n f.

•O G

• G 03

a

5 s»!f.

-G åt ce «*-< w <-> ~

2SSsÄ*gS25

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr VrO.

1 den man de remissinstanser, som sålunda tillstyrka förslaget, närmare

motiverat sin ståndpunkt ha såväl mera allmänna som speciella synpunkter

framförts. Såsom förut nämnts har argumenteringen härvid i allmänhet

anslutit till vad kommittén anfört. Här må dock återges några avsnitt

av yttranden av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Västmanlands

län och styrelsen för landskommunernas förbund.

överståthållarämbetet anför bl. a.:

Med den förfarenhet, insikt och omdömesgillhet, som blivit allt mer utmärkande

för våra kommunalförvaltningar, torde med trygghet kunna förväntas

att frågorna utan åtskillnad regelmässigt behandlas och avgöras

med allvarlig strävan att nå ett sakligt riktigt och för det allmänna gott

resultat. Att i en krets beslutande, däri de skilda grupperna kunna sägas

vara ungefär lika kunniga i de olika frågorna och lika angelägna om det

gemensammas väl, låta ett avgörande vara beroende av vad minoriteten

må tycka, låt vara en betydande minoritet, har något förkonstlat och förlegat

över sig. Våra kommunalmän kunna förutsättas i gemen vara så erfarna

och balanserade, att de icke låta förleda sig till något, som verkligen

är förtjänt av beteckningen övergrepp med de obehagliga reaktioner

för de agerande, som dylikt i regel utlöser. Skyddet för en minoritet är

icke att söka i tillgången till rättsregler sådana som föreskrifterna om kvalificerad

majoritet utan i att få en majoritet, som besjälas av iver att

efterleva lagstiftningens syfte och sålunda låta leda sig av månhet om det

allmänna bästa.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner farhågorna för att majoriteten

inom kommunen skulle missbruka sin makt obefogade och framhåller att

man alltid kunde komma tillrätta med majoritetsförtryck, så länge man

icke tummade på de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna.

Men det funnes också något som kunde betecknas som minoritetsdiktatur

d. v. s. ett oresonligt motstånd, som en minoritet i en kommun i skydd av

bestämmelsen om kvalificerad majoritet kunde resa mot allmänt omfattade

önskemål och behövliga beslut. Ett sådant förtryck vore svårare för

den allmänna opinionen att häva.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund (majoriteten) anför:

Den demokratiska principen innebär att flertalets mening bestämmer ett

ärendes utgång. Bekänner man sig till denna princip, framstå reglerna om

kvalificerad majoritet såsom sakligt omotiverade inskränkningar, ett slags

författningsbestämda misstroendevota mot kommunens på basis av allmän

och lika rösträtt utsedda representation. Ur det politiska ansvarighetsproblemets

synpunkt äro reglerna om kvalificerad majoritet dessutom ett

oting, eftersom de icke för väljarna klargöra vem som egentligen bär ansvaret

för en omdiskuterad åtgärd. För att ett krav på större röstövervikt

för positivt beslut över huvud taget skall kunna försvaras måste därför

skäl kunna åberopas, som stödja sig på ett högre intresse än del kommunerna

äro bärare av, d. v. s. på ett statsintresse. Detta statsintresse kan

såvitt styrelsen förstår på förevarande område endast göra sig gällande i

två riktningar, dels såsom ett intresse för atl kommunerna icke genom

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

okloka beslut äventyra sin ekonomi och förmåga att fullgöra sina av staten

ålagda uppgifter, dels såsom ett intresse för att kommunerna i sin ekonomiska

politik icke företräda med den statliga politiken på området

skarpt divergerande linjer. Om detta resonemang är riktigt, kan diskussionen

genast inskränkas till spörsmålet om kravet på kvalificerad majoritet

har någon uppgift att fylla i fråga om kommunala beslut rörande lån

och borgen.

I fråga om sistnämnda beslut vore, framhåller styrelsen vidare, de statliga

intressena emellertid redan tillgodosedda genom underställningsreglerna.

I den mån reglerna om kvalificerad majoritet för låneupptagande

och borgen kunde tilläggas någon självständig betydelse vore denna begränsad.

Men även om man erkände en viss verkan hos ifrågavarande regler

— den skulle möjligen ligga i att de skyddade kommande generationer

kommunmedlemmar för ett nedärvt hårt skattetryck, samt på så sätt ökade

deras möjligheter till självverksamhet — följde därav ej att dessa regler

i sin nuvarande utformning skulle vara motiverade. Härutinnan anför styrelsen:
För

det första är det nämligen uppenbart att s/3-kravet i sig självt är

obilligt hårt mot den majoritetsgrupp, som dock i första hand bär ansvaret

inför väljarna och att detta tal därför borde ersättas med lägre bråktal.

Vidare är det klart att från reglernas tillämpning till eu början alla underställningsfria

lån borde undantagas, eftersom dessas existens på längre

sikt saknar betydelse för kommunernas ekonomi. Självfallet — emedan staten

så att säga legitimerat dem — måste också sådana lån undantagas, som

ha omedelbart samband med statliga stödåtgärder såsom exempelvis de

som härleda sig ur den statliga bostadshjälpen. Slutligen borde, med

samma motivering, från regelns tillämpning undantagas en serie utgiftsändamål,

som på grund av författningsföreskrifter framstå såsom oundgängliga

därför att de i själva verket gälla av staten ålagda föranstaltningar.

I stället för de nuvarande reglerna i 23 § 2 mom. LI\L och motsvarande

lagrum i övriga kommunallagar skulle då träda ett helt komplex

av undantagsregler, vilka allt efter den kommunala verksamhetens utveckling

bleve i behov av ändring och förnyelse. För sin del kan styrelsen icke

tillstyrka en sådan ordning.

Bland de mera speciella spörsmål, som i detta sammanhang tillvunnit

sig särskilt intresse är frågan om koinmunindelningsreformens betydelse.

I några yttranden har understrukits vad kommittén anfört om risken för

att föreskrifter om kvalificerad majoritet skulle missbrukas i de nybildade

kommunerna. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Jönköpings län, att det

för sammansmältningen av de olika delar, som ingå i de nya storkommunerna,

vore av vikt att spekulation i särintressen icke främjades genom

bibehållande av möjligheten för en relativt ringa minoritet att bromsa genomförandet

av åtgärder, som kunna vara ändamålsenliga för kommunen.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott anser att betydande slitningar

kunde riskeras under den närmaste tiden efter reformens genomförande,

om nu gällande bestämmelser bibehölles. Med hänsyn till oenig
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

heten i dessa frågor inom Värmlands län kunde det nämligen på goda

grunder befaras, att bestämmelserna om dubbel majoritet komma att utnyttjas,

särskilt för att bromsa utvecklingen i vissa tätorter.

Många remissinstanser ansluta sig emellertid till kommittéreservanternas

uppfattning, att den förestående kommunindelningen utgjorde ett skäl

mot att så länge utpräglade motsättningar mellan förut självständiga kommuner

kvarstå inom de nya kommunerna, avskaffa ifrågavarande regler.

Kommunindelningsreformen medför, att fullmäktige kommer att bli

obligatoriska i praktiskt taget alla borgerliga kommuner. Betydelsen härav

för frågan om avskaffandet av den kvalificerade majoriteten inom dessa

kommuner understrykes i flera yttranden. Kammarkollegium finner, att

fullmäktigeinstitutionens så gott som fullständiga införande komme att

förstärka de förefintliga garantierna för en besinningsfull kommunalförvaltning

och såtillvida försvaga det behov av särskilt minoritetsskydd

som kunde föreligga och som tillgodosågs genom bestämmelserna om kvalificerad

majoritet. Länsstyrelsen i Hallands län anser, att den berörda

institutionen innebure den bästa garantin mot missbruk av en knapp majoritet

inom kommunens beslutande myndigheter.

De anförda synpunkterna ha föranlett några kommunala organ (municipalstämman

i Tidans municipalsamhälle och kyrkofullmäktige i Alingsås),

att tillstyrka förslaget om avskaffande av den kvalificerade majoriteten

endast såvitt angår ärenden, som avgöras av fullmäktige.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Älvsborgs län framhålla, att det

ännu existerade ett stort antal kommuner, där fullmäktigeinstitutionen ej

vore införd (av 217 landskommuner i Älvsborgs län hade endast 122 infört

fullmäktige). Sistnämnda länsstyrelse uppger, att det ingalunda vore

sällsynt, att man vid kommunal- eller kyrkostämma lyckades med hjälp

av hopsamlade meningsfränder genomdriva beslut, som icke omfattas av

flertalet kommunmedlemmar. Enligt länsstyrelsens mening borde därför

en lagändring ej träda i kraft förrän samtidigt med att den nya koinmunindelningen

genomfördes.

Samma uppfattning har även framförts i yttranden från några kommuner.

Ett uppslag från kommunalt håll i syfte att hindra tillfälliga majoriteter

från att göra kuppförsök och undvika s. k. »hoppande majoritet» göres

vidare av länsstyrelsen i Kalmar län, som ifrågasätter införande av en bestämmelse

därom alt beslut med enkel majoritet i de frågor, vilka f. n.

fordra kvalificerad majoritet, icke må fattas med mindre beslutet biträtts

av minst hälften av den kommunala representationens ledamöter.

Kommittéreservanternas förslag att endast i begränsad utsträckning upphäva

reglerna om kvalificerad majoritet förordas mer eller mindre bestämt

av länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Köp
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr liO.

parbergs, Västernorrlands och Jämtlands län, landstingens förvaltningsutskott

i Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus lön1 ävensom av

flertalet av de kommuner och församlingar, som avstyrka kommittéförslaget.

En reservant inom envar av styrelserna för svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund och svenska landstingsförbundet har

anslutit sig till samma linje.

En annan reservant i styrelsen för svenska landskommunernas förbund

anser, att ett förfaringssätt liknande det i Norge tillämpade bort övervägas

såsom ett alternativ. Förfaringssättet skulle för svenska förhållanden

innebära, att om ett beslut ej får två tredjedels majoritet, skall fullmäktige

behandla saken vid ett senare sammanträde. Uppnås ej heller då sådan

majoritet skall beslutet underställas regeringen, om minoriteten med

visst flertal inom sig påfordrar det vid samma sammanträde.

Länsstyrelsen i Östergötlands län samt Kronobergs och Västerbottens

läns landstings förvaltningsutskott1 avstyrka helt att nu gällande föreskrifter

om kvalificerad majoritet ändras; förstnämnda förvaltningsutskott

har dock endast yttrat sig beträffande landstingslagens bestämmelser.

Statskontoret anser, att reglerna om dubbelt flertal vid beslut i ämnen av

större ekonomisk betydelse ej borde upphävas, om någon tillfredsställande

lösning av frågan om andra garantier mot oöverlagda beslut ej skulle

kunna ernås.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar i likhet med kommittémajoriteten

upphävande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet vid beslut om

inköp av fast egendom samt beslut om upplåning eller borgen men är i

övrigt ense med reservanterna. Länsstyrelsen hade dock velat överväga

avskaffande av den kvalificerade majoriteten även för beslut om anslag

till nya ändamål eller behov, därest en tillfredsställande kompelensregel

föreslagits.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län avstyrker upphävande av bestämmelserna

om kvalificerad majoritet för kommunala beslut inom sådana verksamhetsområden,

där det låge inom kommunernas fria skön att avgöra, i vilken

omfattning och på vad sätt de ville vara verksamma. Beträffande övriga

kommunala beslut, som nu fordra dubbelt flertal, instämmer länsstyrelsen

däremot med kommitténs majoritet härutinnan.

De myndigheter, vilka sålunda avstyrka kommitténs förslag, ha i allmänhet

såsom skäl för sin mening åberopat i huvudsak enahanda synpunkter

som kommittéreservanterna eller hänvisat till deras uttalanden. I flera

yttranden har framhållits att de nu gällande bestämmelserna icke medfört

några egentliga olägenheter. Det har även påpekats att regler om kvalificerad

majoritet spelade en viss roll inom bolags- och föreningsrätten.

1 Majoriteten inom förvaltningsutskotten, där reservationer avgivits för tillstyrkande av

kommitténs förslag.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i0.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför:

Reglerna om kvalificerad majoritet torde knappast, som kommitténs majoritet

velat göra gällande, hava varit hinderliga för ett effektivt och rationellt

arbete inom kommunernas beslutande myndigheter. Svårigheter

att uppnå erforderlig kvalificerad majoritet torde i regel hava mött i sådana

fall, då en minoritet inom en kommun ansett för densamma myckel

väsentliga intressen hotade. Reglerna om kvalificerad majoritet kunna väl

i sådana fall knappast betecknas som en onödig spärr utan måste väl i

stället betraktas som ett medel att förmå en relativt obetydlig majoritet

att söka sådana lösningar, som kunna tillgodose jämväl minoritetens berättigade

intressen och synpunkter.

Som ett skäl för avskaffande av reglerna om dubbelt flertal har kommitténs

majoritet bland annat åberopat den förestående allmänna nyindelningen

av de borgerliga primärkommunerna. ----

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör en sådan engångsföreteelse som

den nya kommunindelningen knappast tillmätas någon avgörande betydelse

för frågan om bibehållande eller slopande av kommunallagarnas regler

om kvalificerad majoritet. Skall likväl över huvud taget i detta sammanhang

någon hänsyn tagas till kommunindelningen, måste densamma

snarast utgöra ett skäl emot att nu avskaffa reglerna om kvalificerad majoritet.

Värdet av ett bibehållande av dessa bestämmelser kan komma att

under första tiden efter kommunsammanslagningen framstå särskilt tydligt

i sådana fall, då två tämligen jämnstora socknar förenats till en

kommun.

Länsstyrelsen ställer sig, med hänsyn till vad sålunda anförts, mycket

tveksam till, om någon ändring bör göras i fråga om kommunallagarnas

regler om kvalificerad majoritet. I varje fall synes man i detta avseende

icke böra gå längre än vad de båda reservanterna föreslagit.

Den förestående kommunsammanslagningen anföres även i andra yttranden

såsom ett skäl mot kommitténs förslag. Sålunda framhåller länsstyrelsen

i Jämtlands län, att starkt motstånd mot sammanslagning av

kommuner i åtskilliga fall förekommit inom länet. Detta motstånd hade

särskilt framträtt inom mindre kommuner, vilka ifrågasatts sammanslagna

med större, varvid framhållits risken av att den mindre kommunen

efter sammanslagningen skulle bliva »förtryckt» av den större. Vetskapen

om förhandenvaron av bestämmelser om kvalificerad majoritet

hade emellertid varit ägnad att minska motståndet mot reformen. — Länsstyrelsen

tillfogar bl. a. att en friktionsfri sammansmältning av de förut

självständiga kommunerna icke kunde främjas genom en ordning, som

gör det möjligt för den folkrikare av dem att handla utan hänsyn till den

andra.

Sambandet med förslaget om en utvidgning av den kommunala kompetensen

understrykes i några yttranden. I likhet med kommittéreservanterna

anser sålunda länsstyrelsen i Kopparbergs län, att behovet av den

garanti som ligger i bestämmelserna om kvalificerad majoritet i vissa frågor

ökades, om en sådan utvidgning genomfördes. Länsstyrelsen i Blekinge

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr lbO.

län förmenar att erfarenheterna av den vidgade kompetensen borde avvaktas,

innan ifrågavarande bestämmelser ändrades. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län lägger i detta sammanhang särskild vikt vid regeln om

kvalificerad majoritet för beslut om anslag till nya ändamål och anför

bl. a.:

Om en kommun vill beträda helt nya vägar och inrikta sig på uppgifter,

som icke enligt gällande lagstiftning åvila kommunerna eller av statsmakterna

rekommenderats för kommunal verksamhet, synes det rimligt

att frågan huruvida uppgiften skall kunna anses vara en kommunal angelägenhet

får avgöras enligt särskilda regler. Det kan icke verka tillfredsställande

att halva antalet fullmäktige med hjälp av ordförandens utslagsröst

skall kunna sätta i gång med en helt ny kommunal verksamhet, som

andra hälften av fullmäktige bestämt ogillar. En sådan självstyrelse vore

föga förtroendeingivande och skulle i själva verket strida mot en av självstyrelsens

viktigaste grundförutsättningar: intressegemenskapen. Ett med

dubbel majoritet fattat beslut kan däremot utgöra ett godtagbart kriterium

på att den nya uppgiften verkligen omfattas av ett mera allmänt intresse

inom kommunen.

De särskilda stadgandena om kvalificerad majoritet ha i några fall föranlett

uttalanden vid remissbehandlingen. Dessa redovisas i det följande

under förut begagnade rubriker.

a) Beslut om avhändande av fastighet eller därifrån

härflytande rättighet eller inköp av fastighet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser det möjligen kunna ifrågasättas,

om ej beslut om försäljning av fast egendom borde fattas med dubbelt

flertal, särskilt om ett sådant beslut skulle innebära en försäljning

till lägre pris än marknadspriset eller det pris, som kommunen själv erlagt

vid förvärvet av en fastighet. För att ett dylikt beslut icke skulle få

sken av ett obehörigt gynnande, vore det angeläget att detta omfattades

av så stor enighet som möjligt.

Kammarkollegium gör vissa erinringar mot förslaget om avskaffande

av den kvalificerade majoriteten för beslut om förvärv av fastigheter, vilka

icke äro erforderliga för genomförande av fastställd stadsplan, tomtindelning

eller generalplan, samt anför härutinnan:

Kollegiet tänker närmast på utläggande av reservat för friluftsliv och

tör framtida bebyggelse. Såsom reservanterna erinrat, har den kommunala

inköpspolitiken en grundläggande betydelse för en kommuns hela utveckling.

Dess ekonomiska konsekvenser kunna vara högst betydande, och genom

densamma bestämmes ofta i vilken riktning kommunens utveckling

kommer att gå och vad för karaktär denna skall få. Sådana frågor behöva

icke vara partiskiljande, och ett bibehållande för deras del av den kvalificerade

majoriteten kan icke gärna missbrukas i partitaktiskt syfte. Bestämmelserna

kunna emellertid få en stor medelbar betydelse för det goda

förhållandet mellan en större stad och dess grannkommuner, och det synes

därför kunna ifrågasättas huruvida icke beslut om förvärv av sådan mark

inom främmande kommun bör förutsätta, att inom fullmäktige relativ

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

enighet härom föreligger i form av dubbelt flertal. Då genom en dylik

markpolitik död hand kan läggas över en grannkommuns utveckling, synes

det därjämte kunna ifrågasättas, huruvida icke till skydd för denna

borde meddelas föreskrift om underställningsskyldighet för sådant förvärv.

b) Beslut om anslag till nytt ändamål eller behov.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att ett beslut, som vederbörande

fullmäktigeinstitution med knapp majoritet fattat, långt ifrån alltid

stämde överens med den mening, som omfattades av majoriteten av kommunens

invånare. Särskilt när det gällde att låta kommunen anslå medel

till uppgifter, varom förut ej varit fråga, borde hänsyn tagas till detta förhållande.

Länsstyrelsen ansåge därför skäl tala för att bibehålla kravet

på kvalificerad majoritet beträffande beslut, som innefattade anslag till

nytt ändamål eller behov.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Västernorrlands län,

som anser att bestämmelsen — med den restriktiva tolkning begreppet

»nytt ändamål» i praxis erhållit — varit till betydligt större gagn än hinder

för den kommunala självstyrelsens sunda utveckling. Bestämmelsen

borde emellertid omformuleras så att dess ordalydelse överensstämde med

gängse tolkning. Eventuellt kunde därvid den ytterligare inskränkningen

göras att såsom nytt ändamål icke skulle anses uppgift, som inom jämförbara

kommuner mera allmänt gjorts till föremål för kommunal verksamhet.

g) Beslut o in efterskänkande av o g u 1 d n a ko in in u n a 1- u t s k y 1 d e r.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser det kunna ifrågasättas, huruvida

kravet på kvalificerad majoritet borde eftergivas beträffande dessa beslut.

I samband med uppbördsreformen hade så sent som genom lag den 29

juni 1946 förordnats, att detta krav skulle tillämpas endast i fråga om

utskylder, som förfallit till betalning före den 1 januari 1947. Länsstyrelsen

medgåve emellertid, att ett borttagande av kravet på kvalificerad

majoritet icke vore av större betydelse ur praktisk synpunkt.

Departementschefen.

Samtliga kommunallagar innehålla bestämmelser att för giltighet av

vissa beslut skall fordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes

röster. För primärkommunernas del kräves sålunda i allmänhet kvalificerad

majoritet för beslut om inköp och försäljning av fast egendom, anslag

till nya ändamål eller behov samt upplåning eller borgen. I vissa särskilt

skattetyngda kommuner gälla motsvarande bestämmelser även för

andra anslagsbeslut än de som avse nya ändamål eller behov, och i landskommuner

och församlingar fordras kvalificerad majoritet vid några be
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 140.

slut, som innebära avvikelse från vad lagen föreskriver om dag för stämma

och om kungörande av tid och ställe för kommunala sammanträden. Även

beslut i en landskommun om anordnande av kommunalt kassakontor eller

av centraliserad medelsförvaltning kräver dubbelt flertal. Under en övergångstid

efter nya uppbördsförordningens ikraftträdande fordras vidare

regelmässigt kvalificerad majoritet för efterskänkande av oguldna kommunalutskylder.

Landstingslagens bestämmelser om kvalificerad majoritet äro likartade.

Beslut om försäljning av fast egendom och anslag till nya ändamål kräva

sålunda dubbelt flertal även för landstingens del och detsamma gäller vissa

beslut om upplåning och borgen. Bland beslut i frågor av annan karaktär,

som fordra två tredjedels majoritet i landstinget, märkas beslut om bildande

av valkrets med mindre folkmängd än den i lagen särskilt föreskrivna

samt beslut om s. k. territoriell skattedifferentiering.

En återblick på de regler, som tidigare gällt på detta område, visar att

systemet med kvalificerad majoritet som villkor för giltighet av vissa beslut

av ekonomisk natur icke ansetts utgöra något nödvändigt element i

svensk kommunalförvaltning. De flesta av bestämmelserna härom funnos

nämligen icke i 1862 års kommunalförordningar i deras ursprungliga lydelse.

Och den utveckling av kommunernas ekonomiska verksamhet, som

skedde i slutet av 1800-talet och som tog sig uttryck bl. a. i kommunernas

deltagande i järnvägsbyggandet, ansågs ej heller påkalla några bestämmelser

om kvalificerad majoritet. Landstingsförordningen upptog visserligen

från början föreskrifter om kvalificerad majoritet för beslut av ekonomisk

betydelse. Nämnda föreskrifter betingades emellertid av det speciella förhållandet,

att landstingen då voro helt nya och oprövade institutioner,

sammansatta och arbetande efter andra grunder än den ståndsindelade

riksdagen.

Det var först då nya samhällsgrupper i samband med rösträttsreforinen

1907—09 bereddes ett ökat inflytande i kommunerna, bl. a. genom atl

fyrktalsberäkningen på landsbygden avskaffades och röstmaximum för

varje röstande sattes till 40, som det ansågs nödvändigt och lämpligt atl

i någon mera väsentlig utsträckning införa bestämmelser om kvalificerad

majoritet för primärkommunernas del. Och då den lika och allmänna rösträtten

genomfördes 1918, ansågs det påkallat med ytterligare garantier

mot en mindre förtänksam kommunalpolitik i form av nya regler om kvalificerad

majoritet.

De huvudsakliga motiven för dessa utvidgningar av området för den kvalificerade

majoriteten äro uppenbara: man ansåg att demokratiseringen

kunde leda till mindre väl överlagda beslut i kommunerna och ville skapa

en motvikt mot ett alltför stort inflytande av de nytillkomna väljarkategorierna.

Kommittén har funnit, att dessa motiv liksom skälen för landstingsför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

röra några av de synpunkter, koinmittéreservanterna lagt på problemet om

den kvalificerade majoriteten.

Reservanterna ha underkänt de skäl, som av kommittén anförts mot att

bestämmelserna om kvalificerad majoritet bibehållas, och ha förordat, att

de viktigaste av dessa regler skola kvarstå i kommunallagarna. Deras uppfattning

delas av flera remissmyndigheter. Reservanterna hänvisa till de

starka politiska, sociala och lokala motsättningar, som enligt deras mening

förekomma på många håll i kommunerna. De anse att det med hänsyn till

dessa motsättningar vore särskilt betydelsefullt att ha ett minoritetsskydd

i form av kvalificerad majoritet. Denna medförde att den kommunala politiken

bleve uttryck för en mera allmänt omfattad mening; strävandena

att åstadkomma enighet främjades enligt reservanterna kraftigt av dess

förhandenvaro.

Reservanterna torde emellertid ha väsentligt överdrivit omfattningen och

betydelsen av motsättningarna mellan olika intressen inom kommunalpolitiken.

Vid 1946 års allmänna kommunalval framträdde visserligen politiska

partier i samtliga städer och 88,5 procent av de landskommuner, som

valde fullmäktige. I allmänhet synas likväl icke partisynpunkter i någon

högre grad sätta sin prägel på det kommunala arbetet, i varje fall icke inom

landskommunerna. Detta torde i stället många gånger karakteriseras av

ett samarbete över partigränserna till kommunens bästa. Den även av reservanterna

vitsordade samarbetsviljan och strävan att åstadkomma enhälliga

beslut beror sannolikt endast i ringa mån på reglerna om kvalificerad

majoritet — enligt en av kommittén lämnad, vid remissbehandlingen

icke motsagd uppgift ha dessa regler i vidsträckt omfattning stannat på

papperet. Samarbetsviljan torde snarare grunda sig på det gemensamma

intresset oberoende av partifärg för den egna kommunens utveckling och

på den samhörighetskänsla, som denna intressegemenskap många gånger

för med sig.

Även för landstingens del spela de politiska meningsskiljaktigheterna

sannolikt icke någon större roll. De frågor, som dominera landstingens

sammanträden, äro väl i allmänhet ej av parliskiljande natur. Däremot

torde ej sällan lokala motsättningar förekomma inom landstingen. Kravet

på kvalificerad majoritet för vissa beslut torde emellertid vara föga ägnat

att överbrygga dylika motsättningar. Dessa avse ofta förläggningen av ett

sjukhus, en skola e. d., som förr eller senare måste inrättas. Valet står

kanske mellan två platser. I den mån beslutet är sådant att kvalificerad

majoritet kräves för dess giltighet, kan i en sådan situation det lokala intresse,

som representeras av en minoritet, endast göra sig gällande i negativ

riktning. Minoriteten kan hindra, att anstalten förlägges till den plats,

som företrädes av eu majoritet inom församlingen. Dylika konsekvenser

av den kvalificerade majoriteten äro uppenbarligen ägnade att skärpa de

lokala motsättningarna. Just därför att dessa ofta avse frågor, där en

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr /JO.

kompromiss ej är tänkbar, kunna de leda till ett utnyttjande av den kvalificerade

majoriteten, som nedsätter effektiviteten hos det beslutande organet

och bromsar utvecklingen.

De anförda synpunkterna synas gälla även beträffande de lokala motsättningar,

som kunna tänkas komma att uppstå i vissa av de kommuner,

som bildas vid den nya kommunindelningen. Avskaffas den kvalificerade

majoriteten får visserligen såsom reservanterna påpekat den folkrikare delen

av en ny kommun större möjligheter att handla utan hänsyn till den

andra delen. Det kan då föreligga en fara för majoritetsförtryck som är

ägnad att minska förtroendet för reformen. Men detta synes mig vara ett

mindre ont än de olägenheter i form av hinder för en effektiv kommunal

verksamhet och skärpta lokala motsättningar, som enligt vad nyss sagts

kunna följa av att regler om kvalificerad majoritet alltjämt gälla. I motsats

till reservanterna anser jag att en snabb och friktionsfri sammansmältning

av de olika delarna av en ny kommun icke främjas av dessa

regler.

Kommittéreservanterna och de remissinstanser, som anslutit sig till dem,

synas mig ej heller i övrigt ha till stöd för sin uppfattning, att systemet

med kvalificerad majoritet bör bibehållas, åberopat skäl av sådan tyngd,

att de kunna uppväga vad som av kommitténs flertal anförts mot detta

system.

Emellertid har såsom redan påpekats kommittén även anlagt vissa speciella

synpunkter huvudsakligen av praktisk natur på en var av de olika

typer beslut, som kräva kvalificerad majoritet. Några remissmyndigheter,

som dela kommitténs principiella inställning till den kvalificerade majoriteten,

ha förordat att nuvarande bestämmelser bibehållas för viss eller

vissa grupper av beslut. Jag kommer därför i det följande att särskilt behandla

de viktigaste av dessa regler. De bestämmelser, om vars upphävande

kommittén är enig, anser jag mig däremot icke behöva uppehålla

mig vid. Dessa bestämmelser avse beslut om beviljande eller höjande av

anslag i vissa skattetyngda kommuner, landstings beslut om påläggande

av avgifter, som fordra utdebitering för längre tid än fem år, samt beslut

av landskommun om införande av särskild ordning för medelsförvaltningen.

Beträffande regeln om kvalificerad majoritet för beslut om inköp

eller försäljning av fast egendom har kommittén särskilt understrukit

olägenheten av att kommunala fastighetsförvärv alltid kräva

dubbelt flertal. Vad kommittén härvid anfört om betydelsen ur bl. a. bostadspolitisk

synpunkt av kommunala markförvärv i tätortsbebyggelsens

omgivningar har fått förnyad aktualitet genom markutredningens nyligen

framlagda betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen

(SOU 1948:4). Utredningen föreslår nämligen en vidgad expropriationsrätt

för kommun för att i dess ägo överföra mark, som med

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Iiungl. Maj.ts proposition nr 140.

hänsyn till kommunens framtida utveckling erfordras för tätortsbebyggelse.

Avsikten är bl. a. att tillgodoföra kommunen och ej den enskilde markägaren

den värdestegring marken kan undergå vid sådan bebyggelse. Värderingsreglerna

äro avpassade så att det kommunala initiativet till markförvärv

måste tagas på ett tidigt stadium för att detta tillgodoförande skall

kunna ske. Därest detta förslag förverkligas, blir det uppenbarligen av

vikt att kommunala fastighetsförvärv genom godvilliga överenskommelser

med markägarna icke förhindras eller förhalas genom regler om kvalificerad

majoritet vid beslut om dylika förvärv. Ett av huvudsyftena med

den föreslagna lagstiftningen skulle ju då kunna förfelas.

Med sistnämnda förhållande i sikte och med hänsyn till den även av reservanterna

vitsordade angelägenheten av aktiva kommunala insatser på

bostadsförsörjningens område finner jag vad i reservationen till betänkandet

och i ett remissyttrande — kammarkollegium — anförts på denna

punkt icke utgöra tillräckliga skäl för att här bibehålla den kvalificerade

majoriteten.

I sistnämnda yttrande har även ifrågasatts en föreskrift om underställningsskyldighet

vid kommuns förvärv av mark inom annan kommuns område.

Jag har emellertid lika litet på detta som på något annat område, där

den kvalificerade majoriteten föreslås avskaffad, funnit tillräckliga skäl

föreligga för att tillstyrka någon utvidgning av underställningsplikten.

Vad angår de anmärkningar, som riktats mot ett undanröjande av kravet

på kvalificerad majoritet vid försäljning av fastighet, äro dessa knappast

av så speciell karaktär att de tarva särskilt bemötande.

I fråga om kravet på kvalificerad majoritet vid beslut om anslag till

nytt ändamål eller behov anknyter kritiken mot kommitténs

förslag bl. a. till den utvidgning av den kommunala kompetensen, som

kommittén föreslagit. Man framhåller, att om denna utvidgning genomfördes

och kommunerna finge möjlighet att föra in den kommunala verksamheten

på helt nya banor, det bleve större behov av den garanti mot

förhastade eller okloka beslut, som den kvalificerade majoriteten utgjorde.

Det vore nämligen icke tillfredsställande, om en knapp majoritet skulle

kunna sätta i gång med en helt ny verksamhet, som en stor del av representationen

och kanske en majoritet bland kommunens invånare ogillade.

Dessa invändningar mot att avskaffa den kvalificerade majoriteten för anslag

till nya ändamål kunna icke helt frånkännas berättigande. Emellertid

stå de från mina utgångspunkter i mindre god överensstämmelse med de

motiv, som uppbära förslaget om kompetensutvidgning. Detta avser ju, såsom

förut framhållits, att stärka den kommunala självstyrelsen genom att

ge kommunerna en friare ställning och nya utvecklingsmöjligheter. Det

grundar sig sålunda på förtroende för den kommunala förvaltningen. Det

framstår då som föga konsekvent att just med tanke på de ökade befogen
8

— Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 140.

opaginerad Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

heterna hålla fast vid en bestämmelse, som åtminstone i viss mån måste

anses som ett uttryck för misstroende mot samma förvaltning. Härtill kommer

att bestämmelsen visat sig vara svårtolkad och av mindre räckvidd

än ordalydelsen synes utvisa. Särskilda tolkningssvårigheter torde, som

kommittén framhåller, komma att uppstå i de genom kommunsammanslagning

nybildade kommunerna. Bestämmelsen skulle även kunna verka

hindrande för en effektiv förvaltning i dessa kommuner.

Vad angår reglerna om dubbelt flertal vid beslut om upplåning

eller borgen, kan jag inskränka mig till att understryka vad kommittén

anfört om dessa reglers ringa värde som garanti i jämförelse med

bestämmelserna om underställning av kommunala lånebeslut. Vidare må

framhållas, att de praktiska olägenheterna av att kvalificerad majoritet

även kräves för beslut om åtgärder, som kommunerna ålagts eller i författning

bemyndigats vidtaga, särskilt framträda här. Att, såsom i ett

yttrande ifrågasatts, med hänsyn härtill upphäva ifrågavarande regler i

vad de angå sistnämnda beslut men bibehålla dem i övrigt, vore som kommittén

påpekar föga rationellt.

Beträffande kommunalutskylder förfallna före 1 januari 1947 gäller att

de kunna efterskänkas genom beslut av fullmäktige eller stämma. Dessa

beslut fordra sedan 1918 kvalificerad majoritet. Några särskilda skäl att

under den korta övergångstid, under vilken efterskänkande kan komma

i fråga, bibehalla just denna regel om kvalificerad majoritet ha ej åberopats.

I enlighet med vad sålunda anförts anser jag, att samtliga bestämmelser

i kommunalförfattningarna om kvalificerad majoritet för beslut av ekonomisk

natur böra upphävas. Jag vill alltså i likhet med kommittén förorda,

att i kommunallagarna upptagna krav på sådan majoritet undanröjas i

fråga om beslut om inköp och försäljning av fast egendom, beviljande av

anslag till nytt ändamal eller behov, beviljande eller höjande av anslag i

vissa skattetyngda kommuner, beviljande av anslag, vartill medel skola

anskaffas genom upplåning, ävensom upptagande eller förnyande av lån

samt ingående av borgen eller förlängning av tiden för återbetalande av

erhållet lån, landstings beslut om påläggande av avgifter, som fordra utdebitering

för längre tid än fem år, samt beslut av landskommun om införande

av särskild ordning för medelsförvaltningen. Vidare förordar jag

att regeln om särskild röstövervikt för beslut om efterskänkande av

oguldna kommunalutskylder skall upphöra att gälla.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

115

IV. Antalet ledamöter i kommunernas fullmäktigerepresentationer.

Gällande bestämmelser.

Enligt 30 § lagen om kommunal styrel se på landet bestämmes kommunalfullmäktiges

antal i förhållande till folkmängden sålunda, att

kommun med 2 000 invånare eller därunder utser 15—20 fullmäktige,

kommun med över 2 000 till och med 5 000 invånare utser 15—25,

kommun med över 5 000 till och med 10 000 invånare utser 20—30, samt

kommun med över 10 000 invånare utser 25—40.

Kommunalstämman beslutar, med iakttagande av vad nu är sagt, huru

många kommunalfullmäktige skola utses för kommunen. Om beslutet skall

länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

Om stadsfullmäktiges antal finnas regler i 10 § lagen om kommunalstyrelse

i stad. För städer med upp till 10 000 invånare gälla motsvarande

bestämmelser som för landskommunerna. Beträffande övriga städer

gäller, att

stad med över 10 000 till och med 20 000 invånare utser 25—40 fullmäktige,

stad med över 20 000 till och med 40 000 invånare utser 35—50, samt

stad med över 40 000 invånare utser 45—60.

Antalet stadsfullmäktige fastställes inom dessa gränser av allmänna

rådstugan.

Vid minskning av folkmängden under de gränser, som angivas i lagen,

måste vid nästa val erforderlig reducering ske av antalet ledamöter i fullmäktige,

ökas folkmängden så att kommunen kommer i en grupp med

högre minimiantal fullmäktige och understiger till följd härav fullmäktiges

antal detta minimum, synes utökning av antalet fullmäktige böra ske vid

närmast följande val.

Indelning i valkretsar för fullmäktigeval skall ske i kommun med mer

än 10 000 invånare.

I fråga om antalet kyrkofullmäktige i församlingarna gälla enligt 27 §

1 mom. lagen om församlingsstyrelse motsvarande regler som beträffande

kommunalfullmäktige. Det närmare bestämmandet av antalet ankommer

på kyrkostämman.

Vad angår rnunicipalsamhälle skola enligt 8(3 § lagen om kommunalstyrelse

på landet i detta avseende tillämpas samma regler som gälla för landskommunerna.

Enligt 90 § äger emellertid Kungl. Maj:t, där i visst fall särskilda

omständigheter påkalla undantag från eljest gällande regler, att i

ärendet förordna eller tv prövas skäligt. Med stöd härav torde Kungl. Maj:l

kunna för visst fall bestämma annan gräns för antalet fullmäktige än den

eljest tillämpliga eller själv fixera antalet.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

För Stockholm och dess församlingar gälla särskilda regler om antalet

fullmäktige.

De angivna bestämmelserna om antalet fullmäktige i de borgerliga primärkommunerna

ha bestått oförändrade sedan 1922. Metoden att bestämma

fullmäktiges antal inom vissa latituder, hänförliga till folkmängden, infördes

för städernas del 1862 och för landskommunernas del 1913. Uppdelningen

i grupper var härvid densamma som den nu bestående medan

däremot latituderna voro något annorlunda. Bl. a. var antalet fullmäktige

i den lägsta storleksgruppen fixerat till 20.

Reformförslag.

I motioner vid 1947 års riksdag (I: 69 av herr Lodenius m. fl. och II: 128

av herr Boman i Stafsund in. fl.) hemställdes, att riksdagen måtte begära

utredning om sådan ändring i bestämmelserna om antalet fullmäktige i de

borgerliga primärkommunerna, att latituderna för maxiiniantalet fullmäktige

vidgades. I motiveringen hänvisade motionärerna till kommunindelningsreformen.

De framhöllo bl. a., att det icke minst ur psykologisk synpunkt

syntes vara befogat att i lagstiftningsväg öka möjligheterna för de

små kommunernas invånare att efter sammanläggningen erhålla representation

inom den större enhetens beslutande organ.

Konstitutionsutskottet anförde i utlåtande (nr 3) i anledning av motionerna

bl. a. följande:

I enlighet med den år 1946 beslutade kommunala nyindelningsreformen

skola ett stort antal mindre kommuner försvinna genom sammanläggning

med varandra eller med större kommuner. Av gällande bestämmelser om

fullmäktiges antal följer, att lokala intressen kunna bliva eftersatta därigenom

att delar av den nya kommunen ej bliva representerade i fullmäktigeförsamlingarna.

Särskilt under en övergångstid kan detta förhållande

medföra påtagliga olägenheter inom de nybildade kommunala enheterna.

Utskottet finner i likhet med motionärerna, att en vidgning av möjligheten

att utöka fullmäktiges antal i förhållande till folkmängden i åtskilliga

fall skulle kunna undanröja dessa olägenheter. En ytterligare uppdelning

av den i kommunallagarna förekommande skalan kan i detta sammanhang

måhända bliva behövlig.

Utskottet ifrågasatte även, huruvida ej en formell överensstämmelse i

fråga om antalet fullmäktige även i fortsättningen borde förefinnas mellan

å ena sidan lagarna om kommunalstyrelse på landet och i stad och å

andra sidan lagen om församlingsstyrelse. Något behov av en revision i

förevarande hänseende för församlingsorganens del ansåg utskottet dock

ej föreligga.

Utskottet hemställde, att riksdagen ville anhålla om utredning av och

förslag i frågan om sådan ändring av bestämmelserna om fullmäktiges an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

ordningens regler om kvalificerad majoritet icke längre äro hållbara, och

har på såväl principiella som praktiska grunder förordat, att samtliga bestämmelser

om kvalificerad majoritet för beslut av ekonomisk karaktär i

primärkommuner och landsting upphävas. Kommittén har vidare föreslagit

att den i lagen om kommunalstyrelse på landet upptagna regeln om dubbelt

flertal vid beslut om införande av särskild ordning för medelsförvaltningen

skall upphöra att gälla.

1 övrigt har kommittén icke behandlat de regler om kvalificerad majoritet,

som avse beslut av icke-ekonomisk natur, utan avsett att taga upp

dessa regler på ett senare stadium av sitt arbete. Att kommittén sålunda

begränsat sig till de mera betydelsefulla besluten anser jag vara riktigt.

Sistnämnda bestämmelser gälla i allmänhet beslut av undantagskaraktär

och böra lämpligen prövas i samband med behandlingen av de regler, till

vilka de anknyta.

Kommitténs förslag har tillstyrkts av flertalet i ärendet hörda myndigheter.

Även bland landsting och kommuner synes man av remissvaren att

döma i allmänhet anse, att bestämmelserna om kvalificerad majoritet böra

avskaffas.

För egen del finner jag kommitténs motivering för upphävande av den

kvalificerade majoriteten inom kommuner, församlingar och landsting bärande.

De ursprungliga motiven för kraven på sådan majoritet måste numera

anses ha förlorat sin giltighet. Man behöver härvid blott som kommittén

peka på den erfarenhet och skolning i kommunalekonomiska ting,

som nutidens kommunalmän förvärvat och som göra dem väl skickade att

handha den kommunala förvaltningen.

Vidare må framhållas att, i den mån garantier mot oöverlagda beslut

kunna anses behövliga av andra skäl, den nuvarande kommunalrätten innefattar

åtskilliga mera ändamålsenliga sådana garantier än bestämmelserna

om kvalificerad majoritet. Ett väsentligt skydd mot förhastade beslut, som

icke i samma grad var för handen då dessa bestämmelser infördes, erbjuder

sålunda fullmäktigeinstitutionen. I motsats till kommunmedlemmarna

på en stämma kunna nämligen ledamöterna i fullmäktige systematiskt

följa den kommunala förvaltningen och på förhand sätta sig in i de ärenden,

som skola före vid ett sammanträde. Fullmäktige finnas numera i alla

städer, i det övervägande antalet landskommuner och många församlingar.

Sedan den nya kommunindelningen genomförts bli fullmäktige sannolikt

obligatoriska i samtliga landskommuner. Med hänsyn till betydelsen av

denna institution i förevarande avseende har rentav ifrågasatts, att bestämmelserna

om kvalificerad majoritet skulle avskaffas endast i fråga om beslut

av fullmäktige och sålunda bibehållas beträffande stämmorna. Detta

skulle efter kommunindelningsreformen få betydelse endast för församlingarnas

del. Kyrkostämman kommer nämligen även i fortsättningen att

bli det beslutande organet i många församlingar. Församlingarpa torde

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

emellertid, sedan skolärendena överflyttats till den borgerliga kommunen,

icke komma att handha några ekonomiskt mera betydelsefulla uppgifter. I

och för sig synes därför icke föreligga någon anledning att bibehålla den

kvalificerade majoriteten i den föreslagna begränsade omfattningen. Däremot

kunde möjligen det förhållandet, att kommunalstämmorna intill dess

den nya kommunindelningen genomförts äro beslutande organ i många

kommuner, böra föranleda att en eventuell lagändring enligt kommitténs

förslag trädde i kraft först samtidigt med reformen. Detta spörsmål kommer

att närmare behandlas i samband med frågan om övriga lagändringars

ikraftträdande.

En viktig garanti mot oöverlagda beslut vid sidan av fullmäktigeinstitutionen

innefattas i reglerna om underställning vid bl. a. vissa lånebeslut.

Dessa regler skärptes i väsentlig grad och utsträcktes till borgen under

1930-talet. De spela därför numera en helt annan roll än då den kvalificerade

majoriteten infördes.

Bestämmelserna om kvalificerad majoritet ha sålunda icke längre den

betydelse ur garantisynpunkt som de tillmättes vid tillkomsten. De kunna

icke heller anses fylla någon annan uppgift, som motiverar att de bibehållas.

Grundsatsen, att beslut i en representativ församling fattas med enkel

majoritet, framstår i stället som den naturliga arbetsmetoden för de beslutande

organen i ett demokratiskt samhälle, i varje fall när det som här

gäller åtgärder av ordinär natur. Det ligger något principiellt oriktigt i

bestämmelser, som medföra att i en beslutande församling där de skilda

grupperna måste förutsättas vara lika kunniga i de olika frågorna och lika

angelägna om det gemensammas väl, en minoritet skall kunna öva ett bestämmande

inflytande på avgörandena. Många gånger kan detta inflytande

verka rent negativt, i det att minoriteten hindrar, att ett visst beslut

överhuvud kommer till stånd. Detta kan vara särskilt olägligt, om beslutet

gäller en angelägenhet, som det i en författning eller vid lämnande av statsbidrag

förutsatts att kommunen skulle ombesörja eller som det kanske

rent av åligger kommunen att vårda. I andra fall kan beslutet på grund

av kravet på kvalificerad majoritet få ett annat innehåll än majoriteten

ansett lämpligt och det blir då i själva verket minoriteten som bestämmer

t. ex. storleken av ett anslag.

Risk kan dessutom stundom föreligga för missbruk av den makt, som

bestämmelserna om kvalificerad majoritet sålunda ger minoriteten. Ett sådant

»minoritetsförtryck» är särskilt farligt därför att det icke alltid framträder

utåt. Det förblir ofta oklart eller obekant, var det verkliga ansvaret

ligger. Missbrukar majoriteten sin makt sker det däremot städse i

offentlighetens ljus.

Vid sidan av de nu anförda principiella synpunkterna äro även vissa

olägenheter av mera praktisk natur förknippade med den kvalificerade majoriteten.

Innan jag går in på dessa frågor vill jag emellertid i korthet be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

låge något onaturligt däri, att krav på kvalificerad majoritet upprätthölles

även på områden, där kommunerna handla enligt speciella bemyndiganden

eller fullgöra i lag fastslagna skyldigheter. Därmed vore dock icke sagt, att

ej skäl kunde finnas att på vissa sådana områden göra undantag från reglerna

om kvalificerad majoritet.

Reservanterna ha även tagit upp frågan om den nya kommunindelningens

betydelse i förevarande sammanhang. De polemisera mot kommitténs

uttalande i denna del och anföra bl. a.:

Det är icke lätt att inse, hur en friktionsfri sammansmältning skall kunna

främjas genom en ordning, som, sedan t. ex. en ny kommun bildats av två

förutvarande, under alla förhållanden, när de båda kommundelarna hava

motsatta intressen (som ingalunda alltid torde betingas av »känsloskäl»

och »traditionella hänsyn»), gör det möjligt för den folkrikare av dem att

handla utan hänsyn till den andra.----

I de ömtåliga lägen, som den nya kommunindelningen kan komma att

skapa, är det framför allt angeläget att sörja för att de nya kommunerna

uppbäras av ett så vitt möjligt allmänt förtroende, och att förebygga, att

delar av deras befolkning känna sig utsatta för ett för deras intressen

främmande och likgiltigt herravälde. Faran för en sådan utveckling minskas

uppenbarligen genom bibehållande av reglerna om kvalificerad majoritet.

Enligt vår uppfattning utgör alltså den förestående kommunindelningen,

tvärtemot vad kommittémajoriteten ansett, ett ytterligare skäl mot

att, så länge utpräglade motsättningar mellan förut självständiga kommuner

kvarstå inom de nya kommunerna, avskaffa ifrågavarande regler. Utan

tvivel kan också vetskapen om att det minoritetsskydd, som reglerna om

dubbelt flertal utgöra, kommer att falla bort, medföra att motståndet mot

föreslagna sammanslagningar skärpes och reformen sålunda försvåras.

Reservanterna framhålla vidare faran för att upphävandet av reglerna

om dubbelt flertal skulle framtvinga statlig kontroll på områden, där sådan

nu ej funnes. Det vore mycket sannolikt, att på olika områden komine

att resas krav på underställning, som det bleve svårt att avvisa, om den

kvalificerade majoriteten fölle bort.

Sammanfattningsvis uttala reservanterna, att de generella invändningar

av principiell och praktisk art, som rests mot reglerna om kvalificerad

majoritet, icke vore bärande och att särskilt den förestående kommunindelningen

just nu utgjorde ett starkt stöd för försiktighet vid ändring av dem.

I likhet med kommittén ha reservanterna även tagit ställning till de särskilda

reglerna var för sig. De ha därvid anslutit sig till majoritetens förslag

om borttagande av kravet på kvalificerad majoritet för beslut om beviljande

eller höjande av anslag i vissa skattetyngda kommuner, för landstings

beslut om påläggande av avgifter, som erfordra utdebitering för

längre tid än fem år, samt för beslut av landskommun om införande av

centraliserad medelsförvaltning. I övriga fall bör enligt reservanternas

mening kravet på kvalificerad majoritet bibehållas.

Vad reservanterna härvid anfört till stöd för sin uppfattning utgör i hu
7

Bihnng till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 140.

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

vudsak en exemplifiering i de konkreta fallen av de allmänna synpunkter,

som reservanterna åberopat mot ett avskaffande av den kvalificerade majoriteten

och som förut redovisats. Härom torde få hänvisas till betänkandet

(s. 178—181). I detta sammanhang må endast nämnas, att reservanterna,

då de förordat bibehållande av reglerna om kvalificerad majoritet vid beslut

om försäljning och inköp av fastighet, gjort förbehåll för den jämkning

som kan erfordras med hänsyn till revisionen av byggnadslagstiftningen.

Avslutningsvis anföra reservanterna:

Vad vi ovan anfört utgår närmast från den förutsättningen att nu gällande

regler om kommunernas kompetens, på sätt vi i det föregående förordat,

bibehållas oförändrade. Om en väsentlig utvidgning av den kommunala

kompetensen i överensstämmelse med kommittémajoritetens förslag

företages, ligger det i öppen dag att de av oss anförda betänkligheterna

yttermera stegras. Ju mer man avlägsnar sig från kravet att den kommunala

verksamheten skall avse »gemensamma» angelägenheter, desto angelägnare

synes det att vidmakthålla de regler, genom vilka det åstadkommes

att kommunala företag och åtgärder av större betydelse äga stödet av

en jämförelsevis allmän mening inom kommunen.

Remissyttrandena.

Kommitténs förslag att upphäva kommunallagarnas bestämmelser om

kvalificerad majoritet vid beslut av ekonomisk natur har i princip tillstyrkts

av flertalet remissinstanser bland såväl myndigheter och organisationer

som landsting och kommuner. I allmänhet har härvid ett eller flera

av de av kommittén anförda skälen särskilt understrukits; någon mera

vidlyftig diskussion av hithörande spörsmål har ej skett. I några av dessa

yttranden har dock förordats eller åtminstone ifrågasatts bibehållande av

någon enstaka av de ifrågavarande reglerna. I andra remissvar har tillstyrkandet

skett under vissa förbehåll eller uttryckts tvekan om lämpligheten

att nu helt avskaffa den kvalificerade majoriteten.

De remissinstanser, som i huvudsak avstyrka kommitténs förslag (tio

länsstyrelser, förvaltningsutskotten eller deras finansavdelningar vid fem

landsting samt flertalet hörda församlingar) ha i regel anslutit sig till

kommittéreservanternas mening att bibehålla den kvalificerade majoriteten

för beslut om inköp eller försäljning av fast egendom, om anslag till nya

ändamål eller behov, om upplåning eller borgen samt om efterskänkande

av kommunalutskylder. I allmänhet har härvid även de av reservanterna

anförda synpunkterna på problemet åberopats. Endast i ett mindre antal

yttranden ha förslag framlagts om avskaffande av ytterligare någon bestämmelse

om kvalificerad majoritet, om helt nya regler i ifrågavarande

hänseende eller om bibehållande av de nuvarande bestämmelserna oförändrade.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

tal enligt lagarna om kommunal styrel se på landet och i stad, att kommunerna

bereddes möjlighet att utse ett i förhållande till sin folkmängd större

antal fullmäktige än vad för närvarande vore fallet. Sedan utlåtandet godkänts

hemställde riksdagen i skrivelse (nr 6S) om utredning och förslag i

förevarande hänseende. Skrivelsen har överlämnats till kommunallagskommittén

för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningens

uppdrag.

Kommunallagskomniittén.

Kommittén framhåller, att den samarbetsvilja och solidaritet, som utmärkte

verksamheten i de nuvarande kommunerna, med fog kunde antagas

komma att känneteckna arbetet i de genom kommunindelningsreformen

skapade enheterna. I de fall, där en eller flera utpräglade småkominuner

sammanslås med större kommuner, borde man sålunda ha anledning

förvänta, att den kommunala verksamheten komrne att bedrivas under

skäligt hänsynstagande till lokala intressen och behov. Delta uteslöte

emellertid icke, att vissa svårigheter och motsättningar kunna uppstå på

sina håll under den första tiden sedan den nya indelningen börjat tillämpas.

Kommunsammanslagningarna medförde för de berörda kommunerna

betydande förändringar i den kommunala förvaltningen. Den kommunala

verksamheten komme att karakteriseras av en stark koncentration, vilket

bl. a. skulle taga sig uttryck i betydande minskning av sammanlagda antalet

kommunala organ och förtroendemän. Denna koncentration vore åtminstone

under en övergångstid förenad med vissa olägenheter. Härom

anför kommittén:

Hit höra framför allt de minskade möjligheterna att inom den kommunala

förvaltningen bereda rum för representanter för olika delar av kommunområdet.

Lokalkännedom och förtrogenhet med önskemål och intressen

hos befolkningen inom de särskilda kommundelarna äro uppenbarligen

av stor betydelse för kommunal verksamhetens rätta handhavande.

De nya kommunerna torde visserligen icke göras större än att, om man

ser spörsmålet på något längre sikt, dessa synpunkter komma att bliva väl

tillgodosedda. Men innan den erforderliga kontakten uppnåtts mellan de

olika kommundelarna och dessa vuxit samman till en organisk enhet, kan

avsaknaden av företrädare för särskilda delar av kommunen leda till ett

eftersättande av de lokala intressena.

Kommittén finner att de angivna med kommunsammanslagningarna förknippade

olägenheterna i viss mån syntes kunna undanröjas genom att

kommunerna finge möjlighet att utse ett i förhållande till sin folkmängd

större antal fullmäktige än f. n. Visserligen gåva ett utnyttjande av denna

möjlighet icke i och för sig trygghet för att de nuvarande småkommuner
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

nas invånare erhålla tillräcklig representation inom de nya enheterna.

Grupperingen vid valen skedde väl i övervägande grad efter politiska linjer

och icke med hänsyn till bosättningen inom kommunen. Men inom de olika

partierna vore man vanligen angelägen tillse, att partiets fullmäktigegrupp

inneslötc representanter för olika delar av området. Dessa strävanden

underlättades genom en ökning av fullmäktiges antal. En ändring av

kommunallagarnas bestämmelser i denna del borde därför komma till

stånd. Däremot borde av olika skäl motsvarande åtgärder beträffande de

förvaltande och verkställande organen icke övervägas.

Kommittén framhåller, att en höjning av maximum för antalet fullmäktige

kunde befinnas lämplig även ur en annan synpunkt. Ombildningen av ett

stort antal kommuner till färre enheter medförde automatiskt en betydande

minskning av antalet fullmäktige. Det torde icke bli ovanligt, att

I ullmäktigeantalet i en nybildad kommun kommer att understiga hälften

av sammanlagda antalet fullmäktige i de kommuner som uppgått i den

nya enheten. Kommunsammanslagningen kunde i dylikt fall medföra, att

personer med långvarig och omfattande erfarenhet i kommunala angelägenheter

tvingas lämna fullmäktigerepresentationen. De härmed förknippade

olägenheterna syntes i viss mån kunna lindras genom att kommunerna

få möjlighet att välja ett större antal fullmäktige.

I frågan vilka författningsändringar, som borde vidtagas, har kommittén

till en början funnit, att en genomgående höjning av maximiantalet

fullmäktige för kommuner med upp till 10 000 invånare tedde sig motiverad

ur kommunindelningsreformens synpunkt. Kommittén diskuterar härefter

spörsmålet om denna höjning borde äga rum med bibehållande av

den nuvarande gruppindelningen efter invånarantalet eller i förening med

en omreglering av denna samt anför bl. a.:

Värdet av en mer differentierad skala i jämförelse med en grov uppdelning

kan sägas bestå däri, att mindre kommuner förhindras välja fullmäktige

till ett antal, som genomsnittligt lämpar sig bäst för något större kommuner,

medan dessa hindras att bestämma ett antal, som i allmänhet är

lämpligast för kommuner av något mindre storlek. Den mer differentierade

skalan ger å andra sidan icke kommunerna samma möjligheter som den

grova att bestämma antalet fullmäktige med hänsyn till de växlande behoven

i olika kommuner. Den kommunala rörelsefriheten blir mindre ju

längre uppdelningen genomföres.

Kommittén föreslår för landskommunernas del, att de två första storleksgrupperna

bibehållas och att tredje och fjärde grupperna sammanslås till

en, så att alla landskommuner med över 5 000 invånare bilda en grupp.

Den föreslagna skalan kommer sålunda att innehålla sammanlagt tre grupper.

I fråga om städerna anser kommittén, att de två mellersta grupperna

borde sammanslås till en men de två lägsta och de två högsta bibehållas

oförändrade. Kommittén framhåller, att den angivna ändringen i grupp
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.is proposition nr HO.

indelningen skulle underlätta en ändamålsenlig avvägning av maximiantalet

fullmäktige för de olika grupperna.

Höjningen av maximum borde enligt kommitténs mening göras så stor,

att den verkligen medgåve en fylligare representation för kommunernas

olika delar än vad gällande regler tilläte. Å andra sidan måste beaktas vissa

olägenheter, som kunna uppkomma, därest kommunerna få tillfälle att bestämma

fullmäktigeantalet jämförelsevis högt, såsom större tungroddhet

vid förhandlingarna, nödvändigheten att utöka befintliga sessionslokaler

in. in.

Kommittén föreslår, att de nuvarande maximitalen för fullmäktige höjas

med 10, såvitt angår kommuner med upp till 10 000 invånare. För samma

kommuner borde även en viss höjning av minimiantalet vidtagas i syfte

att antalet fullmäktige ej bestämmes uppenbart för lågt i sådana fall, där

hänsynen till lokala representationsbehov påkallar ett högre antal. För den

lägsta gruppen borde dock det nuvarande minimiantalet, 15 fullmäktige,

bibehållas, bl. a. därför att till denna grupp hör ett antal små municipalsamhällen,

där svårigheter kunna uppkomma att besätta ett större antal

fullmäktigeplatser. För de kommuner, som tillhöra de nuvarande andra

och tredje grupperna, borde minimiantalet höjas med 5.

Innebörden av kommitténs förslag framgår närmare av följande uppställning.

Invånarantal

Nuvarande antal

fullmäktige

Föreslaget antal

fullmäktige

Landskommuner

— 2 000 ..............

15—20

15—30

2 001— 5 000 ..............

15—25

20—35

5 001—10 000 ..............

20—30

’• 25—40

över 10 000 ................

25—40

Släder

— 2 000..............

15—20

15—30

2 001— 5 000..............

15—25

20—35

5 001—10 000..............

20—30

J. 25—40

10 001—20 000..............

25—40

20 001—40 000..............

35—50

35—50

över 40 000 ................

45—00

45—60

Kommittén framhåller, att de föreslagna reglerna givetvis bleve tillämpliga

även i de kommuner, som ej berördes av nyindelningen. För den händelse

fullmäktigeantalet i en sådan kommun f. n. understege de höjda

minima, kunde detta nödvändiggöra en höjning av fullmäktigeantalet.

Antalet dylika kommuner vore emellertid ganska obetydligt. Enligt den

officiella statistiken från 1946 års kommunalval underskred fullmäktigeantalet

de nu föreslagna minima endast i fem landskommuner, tre municipalsamhällen

och en stad. Möjligt vore att en eller annan av dessa enheter

omreglerades i samband med kommunindelningsreformen och att

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

frågan om antalet fullmäktige därför komme i ett annat läge. Den omständigheten

att de övriga av de nämnda kommunerna kunde bli tvingade att

något höja sitt fullmäktigantal, ehuru behov därav icke framträtt, utgjorde

emellertid intet skäl för att icke göra de vidgade latituderna generellt tilllämpliga.

Kommittén uttalar i detta sammanhang att medan i de borgerliga kommunerna

en tendens kunde skönjas att välja högsta tillåtna antal fullmäktige,

tenden- n i församlingarna åtminstone delvis varit motsatt. En tilllämpning

av do föreslagna höjda minimitalen i fråga om församlingarna

skulle därför betyda, att många församlingar — enligt statistiken från

1946 års kyrkofullmäktigeval cirka 150 —- måste utöka sin representation.

Detta förhållande talade mot att de föreslagna reglerna utsträcktes till

kyrkokommunerna. Att göra den nya skalan tillämplig å församlingarna

enbart i syfte att få till stånd en överensstämmelse i formellt hänseende

mellan kommunallagarna för land och stad samt församlingsstyrelselagen

syntes ej påkallat. Den omständigheten, att de borgerliga kommunerna,

som hittills i stor utsträckning sammanfallit med församlingarna, efter

kommunindelningsreformens genomförande ofta komme att motsvara två

eller flera församlingar, utgjorde snarare ett skäl för att uppehålla en viss

skillnad i reglerna om representationens storlek. Kommittén föreslår därför,

att gällande bestämmelser om kyrkofullmäktiges antal skola bibehållas

oförändrade.

Remissyttrandena.

Förslaget om ändrade bestämmelser rörande antalet ledamöter i kommunernas

fullmäktigerepresentationer har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Älvsborgs län. De

föreslagna latituderna för skilda storleksgrupper av kommuner anses allmänt

vara väl avvägda och innebära en lämplig lösning. Länsstyrelsen i

Stockholms län anser, att de möjligheter till ökning av antalet ledamöter i

fullmäktige, som kommittén förordat, komma att utnyttjas av kommunerna

i jämförelsevis stor omfattning. Länsstyrelsen i Kopparbergs län förmodar,

att förslaget kommer att hälsas med tillfredsställelse av de små

kommuner, vilka efter kommunsammanslagningen äro dömda att försvinna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig icke vara övertygad om,

att en vidgning av gällande latituder för antalet ledamöter i fullmäktige

verkligen skulle medföra något ökat inflytande för de nuvarande småkommunerna

i de blivande storkommunerna. Även de större kommundelarna

skulle ju få flera representanter, varför småkommunernas andel i den totala

representationen komme att öka mycket obetydligt. Redan möjligheten

till numerär förstärkning av småkommunernas representation torde

emellertid ur psykologisk synpunkt bli av värde åtminstone under över
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr IhO.

upp till 20 000 invånare f. n. finnes mellan stad och land synes emellertid

ej föreligga. Däremot torde på de skäl, som anförts av kommittén, bestämmelserna

om kyrkofullmäktiges antal i lagen om församlingsstyrelse nu

ej behöva revideras. Jag anser ej heller, att den i lagen om kommunalstyrelse

på landet till elva fastslagna övre gränsen för antalet ledamöter i kommunalnämnd

bör höjas. En nämnd med flera ledamöter än elva skulle

sannolikt bli för stor för att effektivt kunna fylla sin uppgift som kommunens

förvaltande och verkställande organ. I ett yttrande har även berörts

frågan om en ökning av ledamotsantalet i andra kommunala nämnder och

styrelser. Detta spörsmål torde emellertid icke böra behandlas i förevarande

sammanhang. Vad särskilt angår pensionsnämnden må dock nämnas,

att där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller

andra förhållanden prövas lämpligt, kommunen må fördelas i två eller

flera pensionsdistrikt. Då i varje pensionsdistrikt skall finnas eu pensionsnämnd,

synes genom en sådan uppdelning det i berörda yttrande åberopade

syftet kunna bättre tillgodoses än genom en ökning av maximiantalet

ledamöter.

V. Landskommunernas medelsförvaltning.

Gällande bestämmelser.

Medelsförvaltningen i en landskommun omhänderhas dels av kommunalnämnden

dels av särskilda nämnder och styrelser. Det tillhör kommunalnämnden

att förvalta kommunens egendom, uppbära dess inkomster

och i övrigt handha dess drätsel. Närmare bestämmelser om kommunalnämnden

finnas i 4 kap. lagen om kommunalstyrelse på landet och om

kommunens drätsel i 5 kap. samma lag. Sålunda stadgas i 56 § att ordföranden

utom annat ansvarar för att räkenskaper föras i enlighet med

givna föreskrifter. Enligt 57 § skall emellertid kommunalnämnden för

varje år inom eller utom sig utse en kassaförvaltare och i 59 § stadgas,

att envar ledamot av kommunalnämnden ansvarar gemensamt med de

Övriga för de medel nämnden har under sin förvaltning ävensom för de

säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning

till protokollet. 64 § stadgar skyldighet för nämnden att i enlighet med

givna föreskrifter föra kommunens räkenskaper. I kommun, där kommunalfullmäktige

finnas, må enligt 44 § 1 mom. sista stycket reglemente utfärdas

för kommunalnämnden. Reglementet skall efter förslag av lullinäk(ige

fastställas av länsstyrelsen.

De olika kommunala nämndernas och styrelsernas medelsförvaltning

regleras i resp. författningar. 3 kap. fattigvårdslagen, vilket handlar om

fattigvårdsstyrelsen, föreskriver sålunda i 10 g skyldighet för styrelsen

dels att förvalta alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

m. m. dels ock att föra fullständiga räkenskaper över de medel, styrelsen

har om händer, samt lämna redovisning för sin förvaltning, allt i överensstämmelse

med kommunallagarna. I 14 § stadgas, att fattigvårdsstyrelsen

inom sig för varje år utser en kassaförvaltare, därest ej kommunens förvaltning

ordnats på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare obehövlig.

Enligt 17 § tillkommer det ordföranden i fattigvårdsstyrelsen bl. a. att

vårda styrelsens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga

förande. I 20 § föreskrives, att fattigvårdssamhället äger, där samhället så

aktar nödigt, besluta, att särskilda tjänstemän må av fattigvårdsstyrelsen

anställas för att utföra något eller några av de göromål, som åligga ordföranden,

eller att i andra avseenden biträda vid fattigvårdens handhavande.

Bestämmelserna i barnavårdslagen om barnavårdsnämnds förvaltning

överensstämma i huvudsak med föreskrifterna i fattigvårdslagen och för

nykterhetsnämnds del gälla enligt 4 § alkoholistlagen samma regler som

beträffande fattigvårdsstyrelse. Liknande bestämmelser finnas vidare i lagen

om skolstyrelse för vissa kommuner samt i åtskilliga skolstadgor. Även

andra nämnder och styrelser än de i nämnda författningar avsedda ha särskild

medelsförvaltning.

Emellertid ger lagstiftningen vissa kommuner möjlighet att ordna sin

medelsförvaltning på annat sätt. Enligt 44 § 3 mom. första stycket lagen

om kommunalstyrelse på landet må nämligen kommun, där kommunalfullmäktige

finnas, därest det med hänsyn till särskilda omständigheter

prövas lämpligt, besluta, att den medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnden,

skall under nämndens inseende handhas i annan ordning.

Sådant beslut skall underställas prövning av Kungl. Maj :t, som äger fastställa

reglemente för förvaltningen. Enligt andra stycket av samma lagrum

må kommunen ock besluta sammanföra sålunda ordnad medelsförvaltning

och medelsförvaltning, som enligt lag eller författning tillkommer

andra kommunala nämnder eller styrelser. Före sådant beslut skola

vederbörande nämnder eller styrelser höras i ärendet; och skall i övrigt

i fråga om beslutet vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

De sålunda för landskommunerna gällande bestämmelserna äga motsvarande

tillämpning å municipalsamhälle på grund av hänvisning i 88 §

lagen om kommunalstyrelse på landet. I stället för kommunalfullmäktige

och kommunalnämnd inträda i sådant samhälle municipalfullmäktige och

inunicipalnämnd.

Möjlighet att centralisera medelsförvaltningen finnes även i stad, där

förordnandet härom dock endast behöver upptagas i det av länsstyrelsen

fastställda reglementet för drätselkammaren.

I fattigvårdslagen, barnavårdslagen, lagen om skolstyrelse i vissa kommuner

och de kommunala skolstadgorna hänvisas till kommunallagarna i

fråga om sammanförandet av den medelsförvaltning, som tillkommer ve
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

gångstiden. Sistnämnda motiv för den föreslagna lagändringen understrykes

särskilt av länsstyrelserna i Jönköpings och Kalmar län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför bl. a.:

Såsom kommittén framhållit, giver ett utnyttjande av de vidgade latituderna

för antalet fullmäktige icke i och för sig trygghet för att de små

kommuner, som vid kommunindelningens genomförande komma att uppgå

i en större enhet, erhålla ökad representation inom storkommunen. På

grund av den politiska gruppering, som nästan regelmässigt äger rum vid

kommunala val, kan en utökning av antalet fullmäktigledamöter understundom

leda till ett resultat rakt motsatt det av kommittén avsedda. Och

även om man bortser från den politiska grupperingen, kan småkommunernas

representation i den nybildade storkommunens fullmäktige bli proportionsvis

mindre, därest de av kommittén föreslagna latituderna komma

till användning, än med tillämpning av nu gällande regler. Därest arbetet i

de nybildade kommunerna, såsom kommittén antager, kommer att präglas

av samma samarbetsvilja och solidaritet, som i allmänhet utmärker

verksamheten i nuvarande kommuner, blir det säkerligen sörjt för, att

småkommunerna erhålla det antal representanter inom storkommunens

fullmäktige, som erfordras för att tillvarataga lokala intressen och behov.

Utan en sådan samarbetsvilja och solidaritet torde småkommunerna icke

ha någon större möjlighet att hävda sig gentemot den storkommun, med

vilken de komma att sammanslås, även om den av kommittén föreslagna

ökningen av fullmäktigerepresentationen kommer till stånd. Det är ju på

den gemensamma kommunalstämman, som antalet fullmäktige inom gällande

latituder bestämmes. En stor kommun som därvid vill missbruka

sin maktställning gentemot en minoritet i den eller de småkommuner, med

vilka den skall förenas, kan givetvis då inom den vidgade latituden bestämma

det fullmäktigeantal, som ger den stora kommunen det största inflytandet

i den nya fullmäktigerepresentationen. Den säkraste garantien

för att småkommunerna icke skola bliva utan inflytande inom fullmäktige

i den nybildade kommunen är enligt länsstyrelsens förmenande att

finna i de politiska partiernas tävlan om de röstberättigades valsedlar. Del

politiska parti, som vid kandidatnomineringen uraktlåter att på valbar

plats upptaga representanter från de småkommuner, som skola ingå i den

nybildade kommunen, riskerar därigenom att antingen intresset för valet

bland de politiska meningsfränderna i dessa kommuner blir minimalt, eller

att andra partier, som ha varit förtänksamma nog att på sina valsedlar upptaga

representanter från samma kommuner, härigenom erhålla röster icke

bara från politiska meningsfränder utan kanske till och med från politiska

motståndare, som till varje pris vill se den forna hemkommunen representerad

i den nya storkommunen. Under åberopande av vad länsstyrelsen sålunda

anfört, anser länsstyrelsen tillräckliga skäl icke föreligga för en lagändring,

som medger ökning av fullmäktiges antal.

1 motsats till kommittén anser länsstyrelsen i Kalmar län, att eu ökning

av antalet ledamöter i kommunalnämnden (maximum f. n. 11) skulle vara

av minst lika stor betydelse för främjande av småkommunernas intressen

som en ökning av antalet ledamöter i fullmäktige. Kommunalnämnden i

Byarums kommun (Jönköpings län) förmenar att för kommunalnämndens

del någon höjning av maximum ej vore erforderlig men att däremot an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 1''tO.

lulet ledamöter i exempelvis pensionsnämnden (maximum f. n. 6 förutom

ordföranden) vore otillräckligt för en kommun med stor yta särskilt med

tanke på att många enskilda medborgares ekonomiska förhållanden skola

prövas av denna nämnd.

Departementschefen.

Antalet fullmäktige i en landskommun bestämmes av kommunalstämman

inom vissa i lagen angivna gränser. Kommunerna äro härvid uppdelade

i fyra grupper efter folkmängden. I gruppen med lägsta invånarantalet,

2 000 eller därunder, utses 15—20 fullmäktige; i högsta gruppen, kommun

med över It) 000 invånare, är latituden 25—40. Liknande regler gälla för

städerna, vilka dock i detta hänseende äro indelade i sex grupper med latituden

45—60 i högsta gruppen.

I huvudsakligt syfte att öka möjligheterna för de små kommunernas invånare

att bli representerade i de genom kommunindelningsreformen bildade

större kommunernas fullmäktige har kommittén förordat vissa ändringar

i dessa latituder. Kommittén föreslår sålunda, att de nuvarande

maximitalen för fullmäktige höjas med 10 i fråga om kommuner med upp

till 10 000 invånare och att ininimitalet ökas med 5 såvitt angår kommuner

med 2 001—10 000 invånare. Förslaget har på ett undantag när lämnats

utan väsentlig erinran vid remissbehandlingen.

Jag finner förslaget välgrundat och de angivna nya latituderna lämpligt

avpassade. De föreslagna bestämmelserna synas vara ägnade att mildra den

opposition mot kommunindelningsreformen, som finnes inom en del mindre

kommuner och som har sin grund i farhågor för att deras intressen icke

skola bli tillgodosedda inom de nya större enheterna. Förslaget synes därför

kunna underlätta reformens smidiga genomförande. Det kan visserligen

icke på förhand avgöras, om bestämmelserna verkligen komma att

leda till ett ökat inflytande för de mindre kommunerna. Det beror ju på

beslut av kommunalstämman (allmänna rådstugan), om de verkligen utnyttjas,

och ofta på avgöranden inför fullmäktigevalet av de politiska partierna

eller grupperna, om den mindre kommundelen skall få större representation.

Men en lagändring i föreslagen riktning ger onekligen möjlighet

härtill. Särskilt med hänsyn till den antydda psykologiska effekten

synes den därför böra genomföras oavsett de praktiska verkningarna. HärIill

kommer, såsom kommittén påpekat, att en höjning av latitudernas

maxima kan medföra den fördelen, att ett antal erfarna förtroendemän ej

behöver lämna det kommunala arbetet i följd av minskningen av antalet

ledamöter i den nya representationen i förhållande till det sammanlagda

antalet fullmäktige i de gamla enheterna.

För städernas del lär förslaget endast i undantagsfall få någon betydelse.

Anledning att bryta den överensstämmelse, som i fråga om kommuner med

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr ItO.

derbörande nämnd eller styrelse, med medelsförvaltning, som åligger kommunalnämnd

eller drätselkammare.

Bestämmelserna i 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet

tillkommo 1930 (första stycket) och 1931 (andra stycket). Före 1930 års

kommunallagsrevision innehöllo kommunalförfattningarna inga regler om

centralisering av den kommunala medelsförvaltningen.

Hittills genomförd centralisering av medelsförvaltningen.

Kommittén har i sin promemoria den 10 januari 1948 redovisat vissa

från svenska landskommunernas förbunds centralbyrå inhämtade uppgifter

rörande den centralisering av medelsförvaltningen, som hittills genomförts.

Kommittén meddelar följande:

Den 30 oktober 1947 funnos av Kungl. Maj :t fastställda reglementen för

medelsförvaltningen i sammanlagt 267 kommuner, varav 197 egentliga

landskommuner, 58 köpingar och 12 municipalsamhällen. Av de egentliga

landskommunerna hade 16 upp till 2 000 invånare, 102 mellan 2 000 och

5 000 invånare, 58 mellan 5 000 och 10 000 invånare samt 21 över 10 000

invånare. Den minsta landskommunen med centraliserad medelsförvaltning

var Hemse i Gotlands län (971 invånare den 31 december 1946).

I de allra flesta av dessa kommuner är kommunalkontor inrättat. I två

av de egentliga landskommunerna håller dock kommunalkassören själv

kontor. Vidare ha sju av municipalsamhällena överlämnat sin medelsförvaltning

till kommunalkontoret i vederbörande moderkommun. I ett tiotal

fall omhänderhar kommunalkontoret på grund av särskilda bestämmelser

i reglementet även den kyrkliga kommunens förvaltning. Kyrkokommunens

medelsförvaltning handhaves dessutom i ett betydande antal

fall av vederbörande kommunalkontor utan att bestämmelse härom intagits

i reglementet. En sådan anordning åstadkommes genom ett avtal mellan

kyrkorådet och kommunalnämnden.

Det regelmässiga är, att kommunalkontoret handhar den borgerliga kommunens

hela medelsförvaltning. I omkring tio fall äro emellertid undantagna

vissa organs förvaltningar, såsom fattigvårdsstyrelsens, barnavårdsnämndens,

folkskolestyrelsens, kristidsnämndens etc.

Vid sidan av de kommuner som ha av Kungl. Maj :t fastställt reglemente

för sin medelsförvaltning ha 34 kommuner, varav 30 egentliga landskommuner,

en köping och 3 municipalsamhällen, anordnat kommunalkontor

utan att reglemente för förvaltningen fastställts.

Kommunindelningsreformen och centraliseringsproblemet.

Kommunindelningskommittén har i sitt betänkande med förslag till riktlinjer

för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

(SOU 1945:38 s. 170—184) behandlat problemet om centraliserad medelsförvaltning

i samband med att kommittén framfört vissa synpunkter på

frågan om anlitande av tjänstemän i den kommunala förvaltningen. Kommunindelningskommittén

har därvid framhållit, att kommunerna genom

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

de åren 1930—31 införda bestämmelserna om centraliserad medelsförvaltning

beretts tillfälle att till de skilda kommunala organens tjänst anställa

en eller flera tjänstemän, vilka icke endast övertogo samtliga organs medelsförvaltning

utan dessutom kunde tillhandagå de olika organen i deras

speciella verksamhet. Efter att ha belyst behovet och nyttan härav och

påpekat centraliseringens fördelar för allmänheten, har kommunindelningskommittén

vidare anfört, att centraliseringen dock hade sin största betydelse

för frågan om att åstadkomma en förbättrad medelsförvaltning. Allteftersom

kommunalförvaltningen utökades, framstode de! såsom alltmera

nödvändigt, att varje kommun finge ett organ, som hade ett fast grepp om

de ekonomiska frågorna. En centralisering av kassarörelse och bokföring

till kommunalnämnden skulle i hög grad bidraga till att ge kommunalnämnden

den ställning som kommunens centrala finansvårdande organ,

vilket lagstiftarna avsett att kommunalnämnden borde ha. Därest kommunerna

dessutom ålades skyldighet att utfärda reglemente för kommunalnämnden,

skulle nämndens ställning ytterligare stärkas.

I ett särskilt avsnitt har kommunindelningskommittén sammanfattat

sina synpunkter på frågorna om anlitande av tjänstemän och om centraliserad

medelsförvaltning. Vad det senare ämnet angår anser kommittén,

att centralisering av kassarörelsen borde i största utsträckning åstadkommas,

sedan nyindelningen genomförts. Centralisering gåve större överskådlighet

och reda samt bättre kontrollmöjligheter och innebure dessutom

stora fördelar för allmänheten. Kommittén funne däremot icke, att centralisering

av kassarörelsen nödvändigt måste föranleda anställning av heltidsavlönad

utbildad kommunalkamrer. I åtskilliga kommuner, som icke

lämpligen kunde göras tillräckligt stora för en sådan organisation, syntes

kommunens hela kassarörelse och bokföring kunna åvila kommunalnämnden,

om denna inom eller utom sig kunde uppbringa en tillräckligt bokföringskunnig

kassaförvaltare och i övrigt kunde skaffa sig kompetent biträde

vid bokslut och revision samt eljest då så erfordrades.

I den proposition vid 1946 års riksdag (nr 236), med vilken förslaget till

kommunindelningsreform framlades, behandlades icke centraliseringsproblemet

direkt; däremot berördes frågan om anlitande av tjänstemän i

kommunerna. I mitt anförande till statsrådsprotokollet uttalade jag sålunda

att jag icke vore övertygad om att kommunsammanslagningen med

nödvändighet överallt lcomme att leda till behov av kommunala tjänstemän.

Förvaltningsuppgifterna i kommuner av den storlek, som i många

fall komme i fråga efter en nyindelning, syntes fortfarande kunna fullgöras

av förtroendemän utan biträde av tjänstemän. Konstitutionsutskottet

underströk i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 19) i anledning

av propositionen dessa uttalanden och erinrade om att betydligt större

kommuner än som här vore i fråga icke anlitade tjänstemän utan i stället

lämnade ersättning till en eller flera kommunala förtroendemän, soin

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungi. Maj:ts proposition nr 440.

handhade vissa förvaltningsuppgifter, medan andra mindre kommuner anlitade

heltidsanställda tjänstemän. Utskottet antoge, att även efter genomförandet

av nyindelningen det kommunala förvaltningsarbetet komme att

organiseras olika också inom kommuner av samma storleksordning.

Konmmnallagskommittén.

I direktiven till kommunallagskommittén framhölls, att bestämmelserna

om centraliserad medelsförvaltning kunde behöva överses. Kommittén har

också i sin promemoria den 10 januari 1948 behandlat denna fråga och

föreslagit vissa ändringar i 44 § lagen om kommunalstyrelse på landet.

Kommittén föreslår sålunda att en ny form av centralisering införes vid

sidan av den förut använda med kommunalkontor och anställda tjänstemän,

nämligen sammanförande hos kommunalnämnden av nämndens och

särskilda styrelsers och nämnders medelsförvaltning. Det skulle då bli onödigt

att anställa särskilda tjänstemän. Bestämmelser om centralisering

skulle alltid lämnas i reglemente för kommunalnämnden. Detta skulle fastställas

av länsstyrelsen, varför Kungl. Maj :ts stadfästelse icke längre bleve

nödvändig. Slutligen förordas vissa ändringar i fattigvårds- och barnavårdslagarna

i syfte att möjliggöra en tredje form för medelsförvaltningens

ordnande.

Kommittén anser, att en centralisering av medelsförvaltningen medförde

så många fördelar, att en sådan anordning borde komma till stånd i betydligt

större utsträckning än vad som f. n. vore fallet. Det syntes särskilt

påkallat att en utsträckt användning av centraliserad medelsförvaltning

åvägabragtes i samband med genomförandet av den kommunala indelningsreformen.

För många av de nybildade kommunerna torde det te sig naturligt

att från början skapa en sådan form för medelsförvaltningens handhavande,

som ändock kunde antagas förr eller senare bli framtvingad av

utvecklingen. En koncentration av medelsförvaltningen syntes för dessa

kommuner utgöra ett väsentligt led i uppbyggandet av en fast och enhetlig

kommunal organisation. För allmänheten torde det med hänsyn bl. a. till

de ökade avstånden inom de nybildade kommunerna ofta vara fördelaktigare,

att de olika myndigheternas kassarörelse handhades på ett bestämt

ställe än att den utspredes på ett flertal olika håll.

Kommittén framhåller, att man vid antagandet av de nuvarande bestämmelserna

om särskild ordning för medelsförvaltningen utgått från dess

handhavande på kommunalkontor med anställda tjänstemän såsom den

normala formen för centralisering. Praxis hade också utvecklats så, att

de av Kungl. Maj:t fastställda besluten rörande medelsförvaltningens centralisering

regelmässigt avsett inrättande av kommunalkontor, som sköttes

av kommunalkamrer eller annan tjänsteman. Åt dessa befattningshavare

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

hade därvid icke endast anförtrotts förvaltningen av kommunens medel och

förandet av dess räkenskaper. De hade härutöver anlitats såsom sekreterare

i kommunalfullmäktige och i olika kommunala nämnder och styrelser

samt såsom biträde vid utredningar av varjehanda slag. På detta sätt

hade man i ett antal större och medelstora kommuner kunnat genomföra en

centralisering såväl av den rena medelsförvaltningen som av protokollföring,

korrespondens, arkivvård, olika expeditionella göromål in. m.

Även om anordnande av kommunalkontor varit regeln, hade i ett par fall

godkänts, att medelsförvaltningen ombesörjts av eu kommunalkassor, som

själv hållit kontor. Vidare hade i några tidigare, numera ej längre aktuella

fall fastställelse meddelats å reglemente, varigenom medelsförvaltningen

uppdragits åt ett bank- eller industrikontor.

Centraliseringen kunde emellertid även ordnas så, att de särskilda styrelsernas

och nämndernas medelsförvaltning handhades direkt av kommunalnämnden.

Denna form hade av kommunindelningskommittén omnämnts

såsom lämplig för vissa kommuner. Den skulle innebära, att kommunalnämnden

finge övertaga specialstyrelsernas kassarörelse och räkenskapsföring

och handha dem enligt de allmänna reglerna i lagen om kommunalstyrelse

på landet. En sådan ordning stode dock i mindre god överensstämmelse

med stadgandet i andra stycket av 44 § 3 mom. lagen om koinmunalstyrelse

på landet. Av detta lagrums avfattning syntes man nämligen

närmast böra sluta, att ett sammanförande av kommunalnämndens

medelsförvaltning, ordnad enligt lagens vanliga regler, och den specialstyrelserna

tillkommande medelsförvaltningen icke vore tillåten.

Enligt kommitténs mening borde man undanröja de formella hinder, som

sålunda kunde föreligga för medelsförvaltningens centralisering till kommunalnämnden

utan anlitande av »annan ordning för förvaltningen». Den

relativt ringa utsträckning, vari centralisering hittills kommit till stånd,

torde ha sin orsak bl. a. i att man dragit sig för de kostnader som äro förenade

med anställande av tjänstemän och inrättande av kommunalkontor.

Ofta torde också ha inverkat farhågor för att de förtroendevalda kommunalmännens

inflytande skulle minskas genom att förvaltningsgöromålen i

betydande omfattning lades i händerna på anställda befattningshavare.

Dessa farhågor för »tjänstemannavälde» vore visserligen enligt kommitténs

mening åtskilligt överdrivna. Tjänstemannasystem torde i allmänhet kunna

låta sig väl förena med ett bibehållet inflytande för förtroendemännen. Det

motstånd, som ur angivna synpunkter riktades mot en i och för sig önskvärd

centralisering, kunde emellertid stundom bli ett avgörande hinder för

en rationell kommunalförvaltning.

Till motivering för en centralisering till kommunalnämnden av kassaväsen

och räkenskapsföring utan anställande av tjänstemän anför kommittén

vidare:

En sådan anordning medför till en början i stort sett samma fördelar för

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

129

allmänheten som den nu gängse formen av centralisering: man får ett bestämt

ställe att vända sig till med olika kommunala ärenden, framför allt

beträffande inbetalningar till kommunens kassa och mottagande av likvider.

För kommunens del vinnes eu samlad överblick över kommunens

kassaställning och finanser. Härigenom kan man undvika sådana i vissa

kommuner iakttagna missförhållanden, som bestått däri, att viss nämnd

eller styrelse, som saknat medel för löpande utgifter, tagit upp tillfälliga

lån, medan i andra kommunala kassor funnits kontanter och disponibla

banktillgodohavanden på kanske avsevärda belopp. För närvarande torde

man på många håll åsidosätta den i 64 § lagen om kommunalstyrelse på

landet förutsatta skyldigheten att i ett sammanfattande bokslut för den

borgerliga kommunen upptaga även specialstyrelsernas redovisning. Med

en centralisering av all räkenskapsföring blir det gemensamma bokslutet

självfallet. Revisorernas kontroll över medelsförvaltningen underlättas

givetvis genom att all kassarörelse jämte bokföring omhänderhaves på ett

enda ställe. Genom tillgången till de olika nämndernas och styrelsernas

löpande bokföring får vidare kommunalnämnden större möjligheter än

eljest att utöva det överinseende över specialstyrelsernas förvaltning, varom

stadgas i 44 g 1 inom. lagen om kommunalstyrelse på landet, överhuvud

är medelsförvaltningens sammanförande till kommunalnämnden ägnat att

stärka nämndens ställning såsom det centrala förvaltnings- och verkställighetsorganet

i landskommunerna.

För specialstyrelsernas vidkommande betyder centraliseringen, att de

befrias från bestyret med egen kassahållning och bokföring och därigenom

få tillfälle att helt ägna sig åt sina egentliga förvaltningsuppgifter.

För den författningsmässiga regleringen av den föreslagna nya formen

för centraliserad medelsförvaltning har kommittén såsom mönster anlitat

stadgandet i 52 g lagen om kommunalstyrelse i stad rörande intagande i

drätselkammarens reglemente av bestämmelse om centralisering. Kommittén

anför härom:

Medan i stad regelmässigt särskilt reglemente uppgöres och fastställes

för drätselkammaren, är det i landskommunerna en sällsynthet, att man

begagnar den i 44 § 1 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet stadgade

befogenheten att utfärda och få fastställt reglemente för kommunalnämnden.

Däremot finnes i de kommuner, där medelsförvaltningen centraliserats,

jämlikt 44 § 3 mom. fastställt särskilt reglemente rörande denna

speciella del av kommunalnämndens förvaltningsområde. Enligt kommitténs

mening skulle det bidraga till ökad reda och klarhet, om lagen gåve

föreskrifter blott rörande ett enda reglemente för kommunalnämnden,

nämligen ett som avsåge nämndens verksamhet i dess helhet. I detta kunde

erforderliga bestämmelser om medelsförvaltningens centralisering intagas.

Häremot kan måhända invändas, att en kommun, som överväger att centralisera

sin medelsförvaltning, skulle med en sådan utformning av lagen

finna sig föranlåten att närmare reglera kommunalnämndens verksamhet

i varjehanda andra hänseenden, ehuru särskilda föreskrifter erfordrades

blott för den medelsförvaltande verksamheten. Oavsett att eu sådan allmän

reglering av kommunalnämndens verksamhet så småningom kan komma

att bli önskvärd i flera kommuner än för närvarande — särskilt synes

detta bli fallet, därest kommunalnämnden uppdelas på avdelningar såsom

9 — Bihang till riksdagens protokoll 194-8. 1 sand. Nr 140.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

skett med drätselkammaren i många städer — så bör framhållas, att kommunerna

i detta hänseende i princip ha fria händer. Ofta torde det befinnas

tillräckligt att i reglementet återgiva eller hänvisa till lagens allmänna

bestämmelser om kommunalnämnd.

Kommittén förordar sålunda ett stadgande i 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse

på landet av innebörd att i kommunalnämndens reglemente

må förordnas om medelsförvaltningens centralisering. Härvid borde enligt

kommitténs mening först angivas den möjlighet kommunerna böra ha att

sammanföra specialstyrelsernas medelsförvaltning med kommunalnämndens

under bibehållande av kommunallagens övriga regler om medelsförvaltningens

handhavande. Detta syntes nämligen ur lagens synpunkt vara

att betrakta såsom det enkla, primära fallet. Därefter borde nämnas, att

den sammanförda medelsförvaltningen enligt kommunens bestämmande

må omhänderhavas av kommunalkontor eller i annan särskild ordning,

d. v. s. i annan ordning än den i lagen om kommunalstyrelse på landet

eljest föreskrivna. Ett stadgande av sistnämnda innehåll, vilket närmast

komme att motsvara nuvarande första stycket i 44 § 3 inom., vore alltjämt

nödvändigt för att man skall kunna göra undantag från de vanliga reglerna

i kommunallagen för landet rörande medelsförvaltningens handhavande.

Kommittén framhåller, att dess förslag att bestämmelse om centralisering

skall intagas i reglemente för kommunalnämnden förutsätter, att all

fastställelseprövning skedde hos en och samma myndighet. Enligt kommitténs

mening borde denna prövning uppdragas åt länsstyrelserna och bestämmelsen

om Kungl. Maj :ts fastställelse av beslut om särskild ordning

för medelsförvaltning utgå. Härigenom skulle även i detta hänseende överensstämmelse

ernås med vad som för motsvarande fall gäller för stad. Ett

förläggande av fastställelseprövningen till länsstyrelserna skulle dessutom

innebära en viss lindring av arbetsbördan i vederbörande departement och

ett bidrag till de pågående strävandena mot en decentralisering av statsförvaltningen.

Den enhetlighet, som vunnes genom den nuvarande prövningen

av alla hithörande ärenden hos Kungl. Maj :t syntes i allt väsentligt

kunna bevaras, därest länsstyrelserna finge tillgång till upprättade normalreglementen

och vid sin prövning upprätthölle kontakt med de mellankommunala

förbunden, särskilt då mera betydande avvikelser från normalreglementet

ifrågasattes.

I kommitténs promemoria har i detta sammanhang även behandlats frågan,

huruvida icke centraliseringen borde göras obligatorisk. Kommittén

har emellertid funnit övervägande skäl tala för att dess genomförande

finge bero på kommunerna själva. För de kommunala enheter, som bildades

vid den allmänna nyindelningen av kommunerna, borde det ligga

nära till hands att från början centralisera medelsförvaltningen i stället

för att utskifta hithörande bestyr på ett större eller mindre antal specialorgan.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo.

Enligt kommitténs förslag skulle sålunda 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse

på landet erhålla följande ändrade lydelse:

Kommun må antaga reglemente för kommunalnämnden. Sådant reglemente

skall fastställas av länsstyrelsen.

I reglementet må förordnas om sammanförande av den medelsförvaltning,

som åligger kommunalnämnden, och medelsförvaltning, som enligt

lag eller författning tillkommer andra kommunala nämnder eller styrelser.

Därvid må tillika bestämmas, att medelsförvaltningen skall under nämndens

inseende omhänderhavas av kommunalkontor eller i annan särskild

ordning. Före beslut, som nu är sagt, skola vederbörande nämnder och

styrelser höras i ärendet.

Kommittén framhåller, att lagen enligt förslaget skulle medgiva två

huvudtyper av centralisex-ad medelsförvaltning, den ena avseende förvaltningens

handhavande genom kommunalnämnden och den andra dess ombesörjande

i särskild ordning, d. v. s. vanligen av kommunalkontor med anställda

tjänstemän. Vid sidan härav torde man i praktiken få räkna med

en tredje typ, en faktisk centralisering, som komme till stånd genom att

olika nämnder och styrelser utse en och samma person till sin kassaförvaltare.

En sådan form kunde befinnas lämplig i en del mindre kommuner.

Ett visst hinder för en dylik faktisk centralisering utgjorde emellertid

bestämmelserna i 14 § sista stycket fattigvårdslagen och 8 § 1 mom.

sista stycket barnavårdslagen, i det att de föreskriva, att kassaförvaltaren

skall utses inom fattigvårdsstyrelsen, resp. barnavårdsnämnden. För att

kunna åstadkomma ett sammanförande av medelsförvaltningen av här angiven

art måste man därför invälja den person, som skulle omhänderha

kommunens kassor, såsom ledamot i fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden.

Detta förhållande hade väckt undran på sina håll. Enligt kommitténs

uppfattning saknades anledning att för de båda nämnda förvaltningsorganens

del upprätthålla kravet på att kassaförvaltaren skulle tillhöra

organet. I likhet med vad som gällde icke blott för kommunalnämnd

utan även för folkskolestyrelse borde vederbörande styrelse till kassaförvaltare

även kunna utse en utom styrelsen stående person. Kommittén föreslår,

att angivna stadganden i fattigvårds- och barnavårdslagarna ändras i

enlighet härmed.

Remissyttrandena.

Kommitténs förslag om ändring i bestämmelserna om centralisering av

landskommunernas medelsförvaltning tillstyrkes i princip eller lämnas

utan erinran av samtliga remissinstanser. Förslaget hälsas allmänt med

tillfredsställelse och anses väl ägnat att åstadkomma en utsträckt användning

av centraliserad medelsförvaltning. Särskilt betecknas som värdefullt,

att det införes klara möjligheter till centralisering till kommunalnämnden

utan att elt särskilt kommunalkontor med kommunalkamrer och andra

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr HÖ.

tjänstemän behöver inrättas. Länsstyrelsen i Hallands län förklarar sig

vara övertygad om att ett stort antal kommuner kommer att begagna sig

av denna nya möjlighet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att denna nya form för centralisering

är synnerligen lämplig för de medelstora och mindre kommunerna. Eu

förutsättning vore dock, att en tillräckligt bokföringskunnig person funnes

inom nämnden. De nyligen framlagda förslagen om utbildningskurser för

förtroendemän och annan upplysningsverksamhet torde emellertid leda till

att förtroendemännen i stor utsträckning bibringades ökade insikter såväl

i bokföring som andra kommunala förvaltningsangelägenheter.

Svenska stadsförbundet anser det vara tveksamt om centralisering bör

medgivas till kommunal- resp. municipalnämnd som sakna tjänsteorganisation.

Förbundet kritiserar även den av kommittén föreslagna avfattningen

av 44 g 3 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet. Förbundet

anför i dessa delar:

Det bör uppmärksammas att man hittills vid centralisering av medelstörvaltningen

till kommunalkontor med anställda tjänstemän torde undantagslöst

ha meddelat reglementsbestämmelser om interna kontrollanordningar.

Det synes knappast tänkbart att man kan åstadkomma någon motsvarighet

till dessa anordningar vid centralisering till nämnd utan tjänsteorganisation.

Detta har givetvis sin betydelse såtillvida som genom centraliseringen

nämndledamöternas ansvar för förvaltade medel ökas och likaså

nämndordförandens ansvar för räkenskapsföringen. Med hänsyn härtill

torde det förtjäna övervägas, om icke såsom villkor för centraliseringen i

dylikt fall borde föreskrivas någon särskild skyddsåtgärd, t. ex. ansvarsförsäkring

för kassaförvaltaren hos nämnden.

Beträffande den föreslagna lagtexten rörande centraliseringen — lagen

om kommunalstyrelse på landet 44 § 3 mom. andra stycket — må påpekas,

att avfattningen ej torde vara tillfredsställande, då möjlighet alltjämt bör

finnas att låta kommunalnämndens egen medelsförvaltning, även när sammanförande

av denna med annan dylik förvaltning icke ifrågakommer, omhänderhavas

under nämndens inseende av kommunalkontor eller i annan

särskild ordning. Ordet »Därvid» i början av andra meningen av ifrågavarande

lagrum torde utesluta att bestämmelsen om dylikt omhänderhavande

blir tillämplig även utan samband med centralisering.

Såväl svenska stadsförbundet som svenska landskommunernas förbund

förklara sig beredda att medverka vid utarbetandet av erforderliga normalreglementen

samt vid förhandsgranskningar av upprättade reglementsförslag.

Förbunden anse det emellertid nödvändigt att länsstyrelserna, för den

händelse sådan medverkan påkallas, till dem överlämna avskrifter av de

reglementen som fastställas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr HO. IM

Departementschefen.

Vid 1930 års kommunallagsrevision infördes i lagen om kominunalstyrelse

på landet en bestämmelse (44 § 3 mom.) av innebörd, att kommun

med fullmäktige ägde besluta att den medelsförvaltning, som ålåge kommunalnämnden,

skulle under nämndens inseende få handhavas i annan ordning

än lagen föreskreve. Beslutet skulle stadfästas av Kungl. Maj :t, som

ägde fastställa reglemente för förvaltningen. Med bestämmelsen åsyftades

att i särskilda fall möjliggöra eu centralisering av kommunens medelsförvaltning

till ett kommunalkontor med där anställda tjänstemän. Emellertid

visade det sig, att det nya stadgandet icke var tillräckligt för att centralisera

även den medelsförvaltning, som åvilade olika kommunala nämnder

och styrelser. Med anledning härav infördes 1931 ett andra stycke i 3 mom.

av 44 §, varigenom kommun fick befogenhet att sammanföra medelsförvaltning,

som ordnats enligt momentets första stycke, och de särskilda nämndernas

och styrelsernas medelsförvaltning. Även beslut härom fordrar stadfästelse

av Kungl. Maj:t.

Emellertid har endast ett relativt fåtal egentliga landskommuner (197

den 30 oktober 1947) begagnat sig av den sålunda tillskapade möjligheten

att centralisera hela medelsförvaltningen. Detta måste anses vara mindre

tillfredsställande. En centraliserad medelsförvaltning är nämligen av stor

betydelse för allmänheten, som får ett bestämt ställe, dit den i förekommande

fall kan vända sig. Vidare medför en centralisering av medelsförvaltningen

att organisationen av förvaltningen blir säkrare och mera effektiv.

Kommunindelningskommittén har också funnit, att en centralisering

borde ske i största utsträckning, sedan nyindelningen av kommunerna

genomförts, och hänvisat till sammanförandet av kommunens hela

kassarörelse och bokföring hos kommunalnämnden såsom en ny och lämplig

form för denna centralisering.

Denna tanke har nu tagits upp av kommunallagskoinmittén som föreslagit

att 44 § 3 inom. lagen om kommunalstyrelse på landet ändras så, att

en centralisering av angiven typ blir möjlig. Kommittén förordar även, att

bestämmelserna skola intagas i ett reglemente för kommunalnämnden och

att detta liksom hittills skall fastställas av länsstyrelsen. Kungl. Maj:t

skulle alltså befrias från dessa göromål. .lag kan i princip ansluta mig till

kommitténs förslag, som lämnats utan väsentliga erinringar vid remissbehandlingen.

Jag vill särskilt betona betydelsen av att eu centralisering blir möjlig

utan att kommunen behöver anställa tjänstemän. 1 flera mindre och medelstora

kommuner torde man nämligen ha tvekat att centralisera medelsförvaltningen

med hänsyn till de kostnader, som anställande av tjänstemän

och inrättande av kommunalkontor för med sig. Härvidlag torde måhända

även ha bidragit bristen på personer, lämpliga till kommunalkam
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

rerare och liknande tjänster. I en del kommuner torde man vidare ha

dragit sig för att sammanföra all medelsförvaltning till ett kommunalkontor

därför att man fruktat att den kommunala förvaltningen därigenom

skulle komma att domineras av tjänstemännen i stället för av förtroendemännen.

Vare sig dessa farhågor varit grundade eller ej ha de sålunda

hindrat en centralisering i dessa kommuner.

En centralisering hos kommunalnämnden utan att särskild ordning föreskrives

för medelsförvaltningen innebär, att ansvaret för kommunens medel

kommer att åvila de valda förtroendemännen. Denna form ställer därför

stora krav på dessa personers kompetens och särskilt på deras kunnighet

i bokföring. Bokföringskunniga och eljest såsom kassaförvaltare lämpliga

personer kunna måhända ännu icke uppbringas i alla kommuner, där

centralisering bör ske men kommunalkontor ej anses böra inrättas. Det är

därför angeläget att detta hinder för en centralisering undanröjes. I anslutning

till förslag av kommittén för kommunal upplysningsverksamhet

(SOU 1947: 76) kommer jag, bl. a. av denna anledning, att denna dag förorda

proposition till riksdagen med begäran om anslag till kursverksamhet

för kommunala förtroendemän.

Svenska stadsförbundet har i sitt yttrande framfört betänkligheter mot en

centralisering till kommunalnämnden utan tjänsteorganisation under åberopande

av att den interna kontrollen icke kunde bli lika effektiv som vid

den hittills brukade formen med ett kommunalkontor. Emellertid synes erforderliga

föreskrifter om kontrollanordningar kunna införas i reglementet

för kommunalnämnden. I likhet med kommittén anser jag att sådant

reglemente, fastställt av länsstyrelsen, alltid bör finnas i kommuner med

centraliserad medelsförvaltning. Några bestämmelser om reglementets innehåll

eller eljest om villkor för centralisering finner jag däremot ej nödvändiga.

Det synes emellertid lämpligt, att normalreglementen upprättas, vilka

i mån av behov kunna modifieras med hänsyn till omständigheterna i de

konkreta fallen. Det torde kunna förväntas att länsstyrelserna härutinnan

komma att samråda med de kommunala förbunden. Härigenom torde

man ernå tillräcklig säkerhet för att reglementena få en efter de särskilda

förhållandena anpassad ur allmänna synpunkter lämplig utformning. Att

bibehålla t öreskriften, att beslut om centralisering av medelsförvaltningen

skola underställas Kungl. Maj :t finner jag därför ej påkallat.

Kommitténs förslag till ny lydelse av 44 § 3 mom. lagen om kommunalstyrelse

på landet innebär, att det icke längre blir möjligt att låta endast

kommunalnämndens egen medelsförvaltning handhas i annan ordning än

lagen stadgar. Förslagel upptager nämligen ingen motsvarighet till stadgandet

i första stycket av nämnda moment. Detta anser jag vara mindre

tillfredsställande. Visserligen är det huvudsakliga syftet med lagrummet

att möjliggöra centralisering av kommunens hela medelsförvaltning och

för de vanliga landskommunernas del torde det ej vara lämpligt att inrätta

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

ett kommunalkontor endast för skötseln av nämndens egen medelsförvaltning.

I ett municipalsamhälle med begränsade förvaltningsuppgifter kan

det däremot tänkas, att någon särskild medelsförvaltning vid sidan av

municipalnämndens ej förekommer. Möjlighet bör då alltjämt finnas att

låta denna förvaltning omhänderhas i annan ordning än lagen stadgar. Jag

vill därför förorda, att det nuvarande första stycket i momentet bibehålies

med allenast vissa av kommitténs övriga förslag föranledda jämkningar

och att i ett andra stycke bestämmelser införas om centralisering av medelsförvaltningen.

Enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna skall fattigvårdsstyrelsens resp.

barnavårdsnämndens kassaförvaltare utses inom organet. Detta förhållande

kan hindra de olika styrelserna och nämnderna inom eu kommun

att utse en gemensam kassaförvaltare; en enkel form av faktisk centralisering.

Kommittén har därför föreslagit lagändringar av innebörd, att även

personer, som icke tillhöra dessa organ, skola få vara kassaförvaltare. .lag

ansluter mig till dessa kommitténs förslag.

VI. Specialmotivering,

1 enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom

inrikesdepartementet upprättats förslag till 1) lag angående ändring i lagen

den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, 2) lag angående

ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad,

3) lag angående upphävande av 20 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse och 21 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 260)

om församlingsstyrelse i Stockholm, 4) lag angående ändrad lydelse av

33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting, 5) lag angående

ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm,

6) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 14 juni 1918 (nr

422) om fattigvården samt 7) lag om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. barnavårdslagen

den 6 juni 1924 (nr 361). Lagförslagen ansluta sig i huvudsak

till vad kommittén förordat. De under 3) och 4) upptagna lagarna avse

endast upphävande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet för beslut

av ekonomisk natur i församlingar och landsting. Ändringarna i fattigvårds-

och barnavårdslagarna gälla utseende av kassaförvaltare hos fattigvårdsstyrelse

och barnavårdsnämnd och ha motiverats under V.

I olikhet med kommittén har jag icke funnit nödigt, att genom ett särskilt

tillägg till uppbördsförordningens övergångsbestämmelser utmärka,

att reglerna om kvalificerad majoritet för efterskänkande av oguldna kommunalutskylder

skola upphöra att gälla. Dessa regler funnos tidigare upptagna

i punkt g) av 23 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse på landet, 27 §

2 mom. lagen om kommunalstyrelse i stad, 20 § 2 mom. lagen om försam
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

lingsstyrelse, 26 § 2 inom. lagen om kommunalstyrelse i Stockholm och 21 §

2 mom. lagen om församlingsstyrelse i Stockholm. Genom särskilda lagar

den 29 juni 1946 (nr 485, 486, 495, 489 och 496) upphävdes bl. a. bestämmelserna

om efterskänkande av kominunalutskylder och ändrades samtidigt

nämnda lagrum så, att kravet på kvalificerad majoritet för beslut

härom bortföll. Dessa lagar trädde i kraft den 1 juli 1946 men skulle i

samband med ikraftträdandet gälla bl. a. vad i övergångsbestämmelserna

till uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896) stadgats. I punkt

9) av dessa övergångsbestämmelser sådana de lyda enligt förordning den

29 juni 1946 (nr 472) föreskrives, att äldre bestämmelser fortfarande skola

äga tillämpning i fråga om skatt, som förfallit till betalning före den

1 januari 1947. Sistnämnda föreskrift har ansetts innebära att under tiden

till dess skatlefordringen preskriberas efterskänkande av sådan skatt alltjämt

må äga rum ävensom att beslut härom fordrar kvalificerad majoritet.

Någon uttrycklig bestämmelse i detta hänseende finnes emellertid efter den

1 juli 1946 icke i kommunallagarna. Med hänsyn härtill och då i kommunallagarna

fastslås, att utgången av omröstning skall bestämmas genom enkel

pluralitet, där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, synes upphävandet

av hela 2 mom. av 23 § lagen om kommunalstyrelse på landet och motsvarande

lagrum, vara tillfyllest för att undanröja även det krav på kvalificerad

majoritet för efterskänkande av utskylder, som alltjämt må kvarstå.

Utöver det anförda torde särskild motivering erfordras endast beträffande

förslaget till ändring i lagen om kommunalstyrelse på landet samt lagstiftningens

ikraftträdande. De ändringar, som föreslås i lagen om kommunalstyrelse

i stad och lagen om kommunalstyrelse i Stockholm, överensstämma

helt med motsvarande ändringar i förstnämnda lag.

Lagen om kommunalstyrelse på landet.

3 §•

Första stycket i denna paragraf innehåller det allmänna kompetensstadgandet.

I fråga om detta stadgande hänvisas till vad förut anförts i avsnittet

om borgerlig primärkommuns kompetens.

I paragrafens andra stycke har i enlighet med kommitténs förslag utfrycket

»Angående vården om kyrkliga angelägenheter samt folk- och fortsättningsskoleväsendet

är särskilt stadgat» ersatts med en generell hänvisning

till särlagstiftningen, innefattad i orden: Angående vissa kom
munala

angelägenheter är särskilt stadgat. Härigenom beredes även utrymme

för det i viss mån koinpetensbestämmande uttrycket »kommunala

angelägenheter».

Det kan ifrågasättas huruvida man icke i samband med att begreppet gemensamma

angelägenheter i kompetensbestämmelsen ersättes med begreppet

kommunala angelägenheter borde ändra även övriga stadganden i kommunallagarna

för land och stad, där liknande uttryck möta. Som exempel

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr liO.

må nämnas 4 g lagen om kommunalstyrelse på landet, där det talas om

kommunens gemensamma behov och om dess gemensamma utgifter. Terminologien

är dock icke enhetlig ens i fråga om användningen av ordet

»gemensam» som attribut till »angelägenheter». Såsom kommittén påpekat

synes det vara ett spörsmål av huvudsakligen terminologisk natur, om sådana

beteckningar som »kommuns gemensamma utgifter» böra bibehållas

eller ej. 1 likhet med kommittén anser jag, att prövningen av dylika författningsändringar

bör tills vidare få anstå för att behandlas i samband med

den slutliga översynen av kommunallagarna.

23 § 2 mom.

Detta moment, som upptager samtliga de beslut av ekonomisk natur, som

fordra kvalificerad majoritet, föreslås skola helt upphävas. Rörande motiven

härför hänvisas till vad som anförts under III i det föregående.

30 §.

Förändringarna i denna paragraf har redogjorts i den allmänna motiveringen

under IV.

44 §.

I enlighet med kommitténs förslag har i denna paragraf det i sista stycket

av 1 mom. upptagna stadgandet om reglemente för kommunalnämnd

med vissa jämkningar överflyttats till 3 mom. Den nuvarande bestämmelsen

att sådant reglemente endast må utfärdas inom kommun, där fullmäktige

finnas, har härvid uteslutits. Sedan den nya kommunindelningen trätt

i kraft skulle den nämligen få mycket ringa praktisk betydelse.

För övriga ändringar i paragrafens 3 mom. har i huvudsak redogjorts

under V. I första stycket har fastslagits, att i reglementet för kommunalnämnden

må förordnas, att den medelsförvaltning som åligger nämnden

skall under dess inseende omhänderhas av kommunalkontor eller i annan

särskild ordning. De i nuvarande lag upptagna förutsättningarna för

beslut om särskild ordning för medelsförvaltningen, att fullmäktige finnas

i kommunen och att beslutet med hänsyn till särskilda omständigheter

prövas lämpligt, ha sålunda i enlighet med kommitténs förslag undanröjts.

Föreskriften om underställning hos Kungl. Maj :t har ersatts med regeln,

att förordnandet skall meddelas i reglementet för kommunalnämnden. Såsom

det typiska exemplet på särskild ordning för medelsförvaltning har

upptagits att denna handhaves av kommunalkontor.

Andra stycket innehåller liksom i gällande lag bestämmelser om centralisering.

Den väsentliga nyheten innefattas i regeln att sammanförande av

kommunalnämndens medelsförvaltning med övriga nämnders och styrelsers

må ske »evad den handhaves på sätt i första stycket är stadgat eller ej».

Härigenom blir det möjligt att centralisera medelsförvaltningen till kom
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kangl. Maj.ts proposition nr 1W.

munalnämnden även om förordnande ej meddelats om särskild ordning för

nämndens förvaltning. Förordnande om centralisering skall dock alltid ske

i reglementet för kommunalnämnden.

87 och 88 §§.

Dessa paragrafer, som bl. a. innehålla stadganden om municipalsamhälles

kompetens, ha ändrats i överensstämmelse med vad förut föreslagits beträffande

den primärkommunala kompetensen. Uttrycket »gemensamma ordnings-

och hushållningsangelägenheter» i 87 § och »ordnings- och hushållningsangelägenheter»

i 88 § ha sålunda utbytts mot ordet »angelägenheter».

Såsom kommittén framhållit är denna ändring endast av redaktionell

art, eftersom ett municipalsamhälle ej äger befatta sig med andra angelägenheter

än dem, som föranledas av de i förordnandet om municipalbildning

avsedda föreskrifternas tillämpning inom samhället eller som det eljest enligt

särskild författning ankommer på ett sådant samhälle att vårda.

Lagstiftningens ikraftträdande.

Kommittén har föreslagit, att ändringarna i kommunallagarnas bestämmelser

om borgerlig primärkommuns kompetens och om

kvalificerad majoritet skola träda i kraft den 1 juli 1948. Vid

remissbehandlingen har erinringar häremot framställts endast såvitt angår

den kvalificerade majoriteten. I några yttranden har med hänsyn till

den särskilda risken för förhastade beslut på stämmorna, mot vilka beslut

reglerna om kvalificerad majoritet vore av värde som garanti, ifrågasatts,

om icke avskaffandet av dessa regler borde ske först samtidigt med den

nya kommunindelningens ikraftträdande. Denna synpunkt kan som tidigare

antytts sägas ha ett visst berättigande. Förut har ju som särskilt skäl

för upphävande av bestämmelserna om kvalificerad majoritet åberopats att

fullmäktige i och med kommunindelningsreformen sannolikt komma att

bli obligatoriska i samtliga landskommuner. Emellertid synas de övriga

skäl, som tala för undanröjande av kravet på kvalificerad majoritet, vara så

tungt vägande, att det icke är motiverat att enbart av berörda anledning

låta anstå med ikraftträdandet. Jag ansluter mig alltså härutinnan helt till

kommittén och förordar att ifrågavarande lagändringar skola träda i kraft

den 1 juli 1948.

Beträffande tidpunkten för ikraftträdandet av övriga lagändringar vilka

avse antalet fullmäktige i de borgerliga kommunerna

samt landskommunernas medelsförvaltning har kommittén

funnit att densamma borde anpassas efter tidpunkten för ikraftträdandet

av de indelningsändringar, so mföranledas av den kommunala nyindelningsreformen.

De nya reglerna om fullmäktiges antal borde nämligen kunna

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kiingl. Maj:ts proposition nr HO.

tillämpas redan vid de första valen för de nya kommunerna. Dessa val

måste äga rum året innan det årsskifte då indelningsändringarna börja

tillämpas, för att de nya kommunerna skulle få tillräcklig tid att organisera

sig, eventuellt under förra hälften av detta år. Och de ändrade bestämmelserna

om centralisering av medelsförvaltningen borde träda i kraft i så god

tid före kommunindelningsreformen, att de nya kommunernas organiserande

kan ske med tillämpning av dessa bestämmelser. På anförda skäl

och med utgångspunkt från att ändringarna i den kommunala indelningen

skola träda i kraft den 1 januari 1950 har kommittén föreslagit, att nu

ifrågavarande lagändringar skola träda i kraft den 1 januari 1949.

Jag delar kommitténs uppfattning, att de huvudsakligen av kommunindelningsreformen

påkallade ändringarna i gällande bestämmelser om

fullmäktiges antal och om den kommunala medelsförvaltningen böra träda

i kraft ett år före den tidpunkt, då indelningsändringarna skola börja tilllämpas.

Sistnämnda tidpunkt kan emellertid ännu ej med bestämdhet fastställas.

Jag vill därför föreslå, att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att då så

kan ske bestämma dagen för ifrågavarande lagändringars ikraftträdande.

Några särskilda övergångsbestämmelser torde icke vara erforderliga. Beträffande

ökningen av antalet fullmäktige må framhållas att även om det

nya minimiantalet överstiger det antal, som för en av indelningsreformen

oberörd kommun gällde vid senaste valet, denna kommun ej skall förrätta

nytt val före nästa allmänna val. Jag vill vidare understryka, att en kommun

som vid tiden för ikraftträdandet redan har ett enligt dittills gällande

regler fastställt reglemente för sin medelsförvaltning självfallet icke är

skyldig att överflytta de däri intagna bestämmelserna till ett allmänt reglemente

för kommunalnämnden. Reglemente för medelsförvaltningen, som

antagits av kommun före angivna tidpunkt, synes böra fastställas av Kungl.

Maj :t enligt de äldre bestämmelserna.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga förut omnämnda inom inrikesdepartementet

upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den <I juni 1930 (nr 231)

om kominiinalstgrclse på landet;

2) lag angående ändring i lagen den It juni 1930 (nr 232)

om kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående upphävande av 20 jj 2 mom. lagen den

Ii juni 1930 (nr 239) om församlingsstyrelse och 21 2

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelsc

i Stockholm;

4) lag angående ändrad lydelse av 33 § 2 mom. lagen den

20 juni 1924 (nr 349) om landsting;

5) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr

337) om kommunal styrel se i Stockholm;

6) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 14 juni

1918 (nr 422) om fattigvården; samt

7) lag om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. barnavårdslagen

den 6 juni 1924 (nr 361).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

K. A. Åkerberg.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 140. 141

1NNEHÅLLSFÖ R T E CKNMNG

Sid.

Propositionen.................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ................................ 1

Lagförslag ...................................................... 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 mars 1948 10

I. Inledning.................................................... 10

II. Borgerlig primärkommnns kompetens.............................. 14

Gällande bestämmelser...................................... 14

Reformförslag.............................................. 19

Kommunallagskommittén .................................... 22

Kommittéreservanterna...................................... 35

Remissyttrandena .......................................... 39

Departementschefen ........................................ 65

III. Kvalificerad majoritet.......................................... 82

Gällande bestämmelser...................................... 82

Reformförslag.............................................. 84

Kommunallagskommittén .................................... 85

Kommittéreservanterna...................................... 95

Remissyttrandena .......................................... 98

Departementschefen ........................................ 107

IV. Antalet ledamöter i konvnunernas fullmäktigerepresentationer.......... 115

Gällande bestämmelser...................................... 115

Reformförslag............................................. 116

Kommunallagskommittén.................................... 117

Remissyttrandena .......................................... 120

Departementschefen ........................................ 122

V. Landskommunernas medelsförvaltning ............................ 123

Gällande bestämmelser...................................... 123

Hittills genomförd centralisering av medelsförvaltningen.......... 125

Kommunindelningsreformen och centraliseringsproblemet.......... 125

Kommunallagskommittén.................................... 127

Remissyttrandena .......................................... 131

Departementschefen ........................................ 133

VI. Specialmotivering ............................................ 135

Lagen om kommunalstyrelse på landet ........................ 136

Lagstiftningens ikraftträdande................................ 138

Departementschefens hemställan.................................. 139

Doktrin (6)

  1. Ulrik von Essen, Rättsliga ramar för kommunernas näringsverksamhet, FT 2010 nr 2 s. 111, på s. 114 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Tobias Indén, Marknadsstatens utveckling och kommunalrättens stagnation, FT 2009 nr 2 s. 131, på s. 133, 136, 137, 138, 144 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Curt Riberdahl, Kommunernas kompetens i fråga om näringslivet, FT 1994 nr 3 s. 153, på s. 154 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Mats Bergström, Biståndsbeslut och besvärstalan I, FT 1982 nr 6 s. 253, på s. 255 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Curt Riberdahl, Kommunerna och detaljhandeln, FT 1976 nr 1 s. 21 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  6. Hans Sjöberg, Något om kommunalt företagsstöd enligt gällande rätt i praktiken, FT 1970 nr 2 s. 84 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

12 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:270 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 s. 9 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 1993 ref. 25 ur registret

Doktrin (10)

10 kopplingar i 6 dokument.

  1. FT 2009 s. 131 Tobias Indén, Marknadsstatens utveckling och kommunalrättens stagnation s. 133 · s. 136 · s. 137 · s. 138 · och 1 till i texten
  2. FT 2010 s. 111 Ulrik von Essen, Rättsliga ramar för kommunernas näringsverksamhet s. 114 i texten
  3. FT 1994 s. 153 Curt Riberdahl, Kommunernas kompetens i fråga om näringslivet s. 154 i texten
  4. FT 1982 s. 253 Mats Bergström, Biståndsbeslut och besvärstalan I s. 255 i texten
  5. FT 1976 s. 21 Curt Riberdahl, Kommunerna och detaljhandeln s. 21 i texten

Visa alla 6