Angående organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m
1948-02-27 · 151 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 27 av 151 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1948:149, Angående organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
1
Nr 149.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående organisationen
av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
område m. m.; given Stockholms slott den 27 februari
19i8.
Kungl. Maj :t vill härmed, under''åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 149.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungi. Maj:ts proposition nr 149.
Sammanfattning.
Propositionen innehåller anslagsäskanden för de organ — lantbruksnämnderna
och lantbruksstyrelsen — vilka enligt 1947 års riksdagsbeslut
skola handhava den statliga verksamheten för jordbrukets yttre och inre
rationalisering.
Vidare hemställes om anvisande av medel för utlämnande av bidrag _
i form av avskrivningslån eller direkta bidrag — till yttre och inre rationaliseringsåtgärder.
I samband därmed föreslås även vissa mindre ändringar
i och tillägg till de av 1947 års riksdag beslutade bidragsgrunderna.
Det statliga stödet till finansiering av dylika rationaliseringsåtgärder
ävensom för utlämnande av driftslån till jordbrukare förutsättes skola
utgå i form av statlig kreditgaranti för lån, tagna i enskilda kreditinrättningar.
Bemyndigande begäres att bevilja sådan kreditgaranti intill vissa
i propositionen angivna maximibelopp.
Slutligen innehåller propositionen hemställan om anvisande av medel
för utlämnande av producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av
mindre jordbruk ävensom förslag till utformningen av bidragsreglerna på
vissa punkter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 februari 1948.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmälei
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, frågor angående organisationen
av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område och
vissa därmed sammanhängande spörsmål samt anför därvid följande.
Inledning.
I årets statsverksproposition (IX H. T. p. 3, 81 och 97) har Kungl. Maj:t
på min hemställan föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition
i ämnet beräkna dels till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 500 000 kronor, dels till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader ett
förslagsanslag av 235 000 kronor, dels till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 950 000 kronor, dels till Lantbruksnämnderna:
Omkostnader ett förslagsanslag av 1 500 000 kronor, dels till Lantbruksnämnderna:
Utrustning ett reservationsanslag av 260 000 kronor, dels till
Lantbruksnämnderna: Ersättning till ortsombud ett förslagsanslag av
175 000 kronor, dels till Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer
ett förslagsanslag av 400 000 kronor, dels till Producent- och
kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk ett förslagsanslag
av 75 000 000 kronor, dels till Bidrag till jordbrukets rationalisering ett reservationsanslag
av 16 000 000 kronor, dels till Täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti ett förslagsanslag av 50 000 kronor.
Jag torde nu ånyo få anmäla dessa frågor.
Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 juni 1947 tillkallade jag genom
beslut samma dag sju sakkunniga att verkställa utredning angående
frågan om organisationen av verksamheten för jordbrukets yttre och inre
rationalisering. De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1947 års centrala
lantbrukskommitté, ha utgjorts av landshövdingen B. G. Hj. Hammarskjöld,
tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren
K. A. M. Andersson i Löbbo, egnahemsdirektören S. G. G:son
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Berg, ledamoten av riksdagens andra kammare, disponenten N. O. Jönsson i
Rossbol, statskommissarien R. E. Norberg, biträdande överlantmätaren H.
C. B. Wetterhall samt överdirektören G. R. Ytterborn. Genom beslut den
15 juli 1947 tillkallade jag vidare jämlikt ovannämnda bemyndigande inom
varje hushållningssällskaps område fyra sakkunniga att utgöra lokalkommitté
under den centrala lantbrukskommittén. Centralkommittén har den
19 december 1947 avlämnat betänkande med utredning och förslag rörande
organisationen av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering
(SOU 1948: 2). I fråga om vissa av kommittén behandlade övergångsbestämmelser
har egnahemsdirektören Berg på en punkt avgivit särskilt
yttrande.
Över kommitténs förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen,
riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
riksbanken, statens lönenämnd, statens byggnadslånebyrå, statens
livsmedelskommission, bank- och fondinspektionen, samtliga länsstyrelser,
samtliga egnahemsnämnder med undantag av egnahemsnämnderna
i Gotlands och Malmöhus län, samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott
med undantag av förvaltningsutskotten i Östergötlands, Gotlands,
Blekinge, Skaraborgs och Kopparbergs län, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska jordbi
ukskreditkassan, Svenska mejeriernas riksförening, Sveriges agronomoch
lantbrukslärareförbund, Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter,
Föreningen statens lantbruksingenjörer, Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen,
Svenska arkitekters riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation,
Civilförvaltningens personalförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Lantbruksförbundets byggnadsförening, Riksförbundet landsbygdens folk,
Svenska landskommunernas förbund och Sveriges juristförbund.
Vid egnahemsstyrelsens yttrande har fogats en av styrelsens kamrerare
upprättad promemoria, och vid skogsstyrelsens yttrande ha fogats utlåtanden
från samtliga skogsvårdsstyrelser ävensom skogssällskapet.
Vid det av Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund avgivna yttrandet
har fogats skrivelse från Egnahemsdirektörernas förening.
Kommittén har i betänkandet i första rummet behandlat personal- och
medelsbehovet för de blivande organen för den statliga verksamheten för
yttre och inre rationalisering på jordbrukets område — lantbruksnämnderna
och lantbruksstyrelsen. Kommittén har härvid varit nödsakad att
upptaga en rad frågor rörande det sätt, på vilket verksamheten bör bedrivas,
särskilt under den första tiden. I detta sammanhang har kommittén
även funnit anledning ingå på vissa frågor rörande gränsdragningen mellan
lantbruksnämndernas och andra organs uppgifter ävensom angående
den närmare utformningen av de av 1947 års riksdag fattade besluten.
Flertalet av de spörsmål, som kommittén härvid behandlat, äro av sådan
art att det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att, i överensstämmelse med
de riktlinjer som angivits av 1947 års riksdag, fatta beslut i desamma. På
opaginerad Kontrollera mot PDF
5
Kungl. Ma}:ts proposition nr 149.
vissa punkter innebära kommitténs förslag emellertid mindre avvikelser
från sagda riktlinjer eller sådana tillägg till eller förtydliganden av desamma.
att frågorna synas böra hänskjutas till riksdagen.
I det följande komma endast att upptagas sådana avsnitt av kommitténs
förslag, som beröra frågor av beskaffenhet att böra underställas riksdagens
prövning. Beträffande motiveringen för förslagen torde i huvudsak få
hänvisas till betänkandet.
Jag torde redan här få anmärka, att kommittén beträffande personal- och
medelsbehovet framlagt två olika beräkningar. Den ena avser det personaloch
medelsbehov, som enligt kommitténs uppfattning måste anses föreligga,
därest man bortser från de inskränkningar, som kunna behöva vidtagas i
nuvarande statsfinansiella läge. Den andra beräkningen, vilken upprättats
efter en under hand gjord framställning från jordbruksdepartementet och
avser budgetåret 1948/49, är utarbetad med hänsynstagande till sagda förhållande
och särskilt angelägenheten av att under nästa budgetår i största
möjliga utsträckning avstå från sådana investeringar, som ej kunna väntas
leda till en omedelbar produktionsökning.
Innan jag redogör för kommitténs förslag torde jag vidare få något uppehålla
mig vid vissa frågor, vilka helt eller delvis legat utanför kommitténs
arbetsområde men äro av betydelse för nagra av de av kommittén behandlade
spörsmålen.
Den första av dessa frågor avser organisationen av verksamheten för förbättring
av bostadsförhållandena, såvitt gäller jordbruksfastigheter. Jag
torde här få erinra om att chefen för socialdepartementet i proposition nr
235/1947 angående vissa åtgärder för främjande av bostadsförsörjningen
föreslog, att samtliga arbetsuppgifter i fråga om bostadsförsörjningen, som
hittills ankommit på egnahemsorganisationen — alltså även i vad de avsågo
bostäder å jordbruksfastigheter — skulle överflyttas till den bostadspolitiska
organisationen. Härigenom skulle de statliga åtgärderna beträffande
bostadsförsörjningen i dess helhet komma att åvila en och samma organisation.
Vid behandlingen av sagda proposition uttalade statsutskottet (utlåtande
nr 241/1947), att handläggningen i länen av ärenden rörande lån och
bidrag till jordbrukets bostäder borde ankomma på lantbruksnämnderna.
Första kammaren följde utskottets förslag, under det att andra kammaren
biföll propositionen. Efter sammanjämkning enade sig kamrarna om yttrande
av innehåll, att det vid förberedandet av detaljerade förslag rörande
såväl den bostadspolitiska som den jordbrukspolitiska organisationen ytterligare
borde övervägas, vilket organ som lämpligen skulle omhänderhava
jordbrukets bostäder. Oavsett hur frågan komme att lösas, borde behovet av
och möjligheterna till effektivt samarbete mellan de blivande lantbruksnämnderna
och länsbostadsnämnderna beaktas. Det uttalades även, att tillräckliga
skäl knappast syntes föreligga att skilja bebyggelsen på landsbygdens
tätorter från länsbostadsnämnderna (statsutskottets memorial nr
254/1947).
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
Jämlikt bemyndigande den 26 juli 1947 har statsrådet och chefen för socialdepartementet
tillkallat särskilda sakkunniga för utarbetande av förslag
till bostadspolitikens organisation. I direktiven för nämnda sakkunniga har
departementschefen uttalat, att bl. a. frågan om de bostadspolitiska länsorganens
ställning, arbetsuppgifter och organisation borde utredas under
beaktande av vad riksdagen därom uttalat. Dessa sakkunniga ha numera
avlämnat ett betänkande om den allmänna bostadspolitikens organisation.
Däri har föreslagits, att verksamheten för bostadsförbättring å jordbruksfastigheter
liksom den statliga bostadsförbättringsverksamheten i övrigt å
landsbygden skall omhänderhavas av särskilda länsorgan — länsbostadsnämnder
— vilka skola stå under ledning av ett centralt organ. Lantbrukskommittén
har däremot ansett sig böra föreslå, att ärenden rörande lån
och bidrag till jordbrukets bostäder skola handläggas av lantbruksnämnderna.
Kommittén har emellertid gjort beräkningar angående personal- och
medelsbehovet in. m. såväl för det fall att bostadsförbättringsverksamheten
å jordbruksfastigheter skall ligga hos lantbruksnämnderna som för det fall
att sagda verksamhet skall omhänderhavas av länsbostadsnämnderna.
Kommittén har vidare erinrat om att vissa norrländska lantbruksnämnder
skola handhava förvaltningen av en del lägenheter å kronomark ovan
odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt på renbetesfjällen
i Jämtland. Enligt gällande författningar ålåge det staten att helt eller
delvis svara för kostnaderna för uppförande eller förbättring av bostäderna
å dylika lägenheter. Av praktiska skäl borde dylika bostadsärenden —
oavsett vilken ställning man intoge till spörsmålet om organisationen av
den statliga bostadsförbättringsverksamheten i övrigt — handläggas av
lantbruksnämnderna. Detsamma borde gälla bostadsärenden i samband
med den s. k. lappkolonisationen, vilken likaledes skulle handhavas av
lantbruksorganen, ävensom i samband med arrendeegnahemsverksamheten.
Enligt vad jag inhämtat av chefen för socialdepartementet avser denne
att hos Kungl. Maj :t hemställa om avlåtande av förslag till årets riksdag
angående den bostadspolitiska organisationen. Detta förslag skulle
beträffande jordbrukets bostäder innebära, att det slutliga avgörandet i
frågor om beviljande av lån eller bidrag till nybyggnad eller förbättringav
bostad å jordbruksfastighet skulle ligga hos lantbruksnämnden, medan
däremot den tekniska granskningen av dylika låne- och bidragsärenden
skulle ankomma på länsbostadsnämnden. I de beräkningar angående lantbruksnämndernas
personal- och medelsbehov för nästa budgetår, som jag
i det följande kommer att framlägga, utgår jag från att lantbruksnämnderna
skola handhava den statliga bostadsförbättringsverksamheten beträffande
jordbrukets fastigheter allenast i den utsträckning som nu nämnts. En
dylik anordning torde icke medföra någon nämnvärd ökning av lantbruksnämndernas
arbetsbörda och personalbehov i förhållande till den arbetsbörda
och det personalbehov, som skulle ha förelegat, om avgörandet ankommit
på länsbostadsnämnderna. Lantbruksnämnden skulle nämligen i
det senare fallet ha haft att i form av yttrande till sistnämnda organ till
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Kungl. Maj:ts proposition nr U9.
kännagiva sin uppfattning i frågan. Vid sådant förhållande torde jag i redogörelsen
för kommitténs betänkande, såvitt angår personal- och medelsbehovet,
kunna inskränka mig till att upptaga de beräkningar, som kommittén
uppgjort med utgångspunkt från att denna verksamhet skall handhavas
av länsbostadsnämnderna.
En annan fråga av stor betydelse för såväl personal- som medelsbehovet
är formen för det statliga stödet för finansiering av rationaliseringsåtgärder.
I propositionen nr 75/1947 förordade jag, att rationaliseringsorganen för att
främja den yttre och inre rationaliseringen skulle utlämna amorteringslån
till jordbrukarna för yttre eller inre rationaliseringsåtgärder. Jag framhöll
emellertid samtidigt, att stödet även kunde tänkas utgå på det sättet, att
rationaliseringsorganen skulle äga bevilja statlig kreditgaranti för lån, som
upptoges i enskilda kreditinrättningar. I anslutning härtill anförde jag att,
innan definitiv ståndpunkt toges, olika frågor av betydelse för utformningen
av garantiförfarandet borde närmare övervägas. Bland annat borde överläggningar
äga rum med de kreditinrättningar, vilka kunde komma i fråga
för här avsedd långivning. Jag hade därför för avsikt att efter närmare utredning
upptaga frågan till förnyad behandling i samband med anslagsäskandena
för rationaliseringsåtgärder för budgetåret 1948/49.
Frågan om formerna för den statliga kreditgivningen för bostadsförsörjningen
och för jordbrukets rationalisering har därefter utretts av 1945 års
bankkommitté, vilken den 24 november 1947 avgivit ett betänkande med förslag
till omläggning av den statliga kreditgivningen för bostads- och jordbruksändamål
till en statlig kreditgarantigivning (SOU 1947: 86). Förslaget
innebär beträffande jordbrukskreditgivningen i huvudsak följande:
Ett kreditgarantisystem bör tillämpas beträffande sådana lån, vilka eljest
avsetts skola utgå såsom statliga amorteringslån. För utlämnande av avskrivningslån
böra de enskilda kreditinrättningarna däremot icke anlitas.
I första hand böra sådana krediter, som åsyfta yttre och inre rationalisering
på jordbrukets område, utlämnas mot statlig kreditgaranti. Emellertid böra
även andra krediter, såsom lån för driftsrationalisering, egnahem skrediter,
statens sekundärlån till jordbrukare, arrendelån, lån för sambruksföreningar
och för gemensam maskinanvändning, med fördel kunna inordnas under
de enskilda kreditinrättningarnas verksamhet med statsgaranti. Garantin
förutsättes endast omfatta kreditbehovet utöver bottenlånegränsen. Såsom
kreditgivare böra godtagas sparbanker, affärsbanker, jordbrukskassor, hypoteksföreningar
samt försäkringsbolag. Krediterna skola utlämnas mot
vanlig bottenlåneränta. Vid nuvarande ränteläge bör alltså krediten kunna
erhållas till eu ränta av 3 procent, vartill vid placering i hypoteksforening
eller eljest mot hunden ränta kommer förvaltningsbidrag eller motsvarande
räntetillägg av 0,i procent. Intet krav på ekonomisk konsolidering eller
organisatorisk utbyggnad bör uppställas som villkor för rätten att bevilja
statsgaranterade lån. Statsgarantin skall i rättsligt avseende innebära ett
statens borgensåtagande för gäldenärens skuld till kreditinrättningen. Kre
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
ditinrättningarnas åtagande bör innefatta skyldighet att under lånetiden
sköta krediterna under bankmässiga former. Vidare böra kreditinrättningarna
lämna lantbruksnämnderna förteckningar å lånerestantier samt efter
anmodan av lantbruksnämnderna vidtaga indrivningsåtgärder mot försumliga
låntagare.
Centrala lantbrukskommittén har ansett sig böra ingå på ett bedömande
av bankkommitténs betänkande såtillvida, att kommittén sökt beräkna de
konsekvenser med avseende på organisationen av de blivande rationaliseringsorganen,
som ett system med statlig kreditgaranti med den av bankkommittén
föreslagna konstruktionen skulle innebära. Däremot har lantbrukskommittén
ej ansett sig ha anledning att i sitt betänkande yttra sig
över bankkommitténs förslag ur andra synpunkter. I enlighet med denna sin
ståndpunkt har kommittén i sina beräkningar rörande lantbruksnämndernas
och lantbruksstyrelsens personalbehov angivit dels det personalbehov,
som kan antagas komma att föreligga vid ett genomförande av förslaget om
statlig kreditgaranti, dels vilka förstärkningar av personalen som erfordras,
därest lånen i stället skola utlämnas av statsmedel och förvaltas av rationaliseringsorganen.
Chefen för finansdepartementet kommer, enligt vad jag inhämtat
av denne, att hos Kungl. Maj :t hemställa om framläggande för riksdagen
av förslag till införande av statlig kreditgaranti för vissa lån för jordbrukets
yttre och inre rationalisering ävensom för den sociala egnahemsverksamheten.
Jag utgår därför i det följande från att det statliga finansieringsstödet
på detta område skall lämnas i form av sådan garanti.
Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade jag den 21 februari
1947 dels ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren K. A.
M. Andersson, Löbbo, tillika ordförande, samt numera expeditionschefen i
jordbruksdepartementet E. H. Kling att verkställa en omarbetning av bestämmelserna
för egnahemsverksamheten in. in., dels ock sex sakkunniga
personer att deltaga i överläggningar i ämnet med utredningsmännen. Dessa,
vilka antagit benämningen sociala jordbrukskreditutredningen, ha den 16
december 1947 avgivit betänkande med förslag till ordnandet av den sociala
jordbrukskreditgivningen in. in. (SOU 1947: 82). Betänkandet innehåller
vissa förslag av betydelse för bedömandet av lantbruksnämndernas personaloch
medelsbehov. Bland annat föreslås, att genom lantbruksnämnderna skola
kunna utlämnas driftslån för att i vissa fall tillgodose jordbrukarnas behov
av driftskrediter. Efter samråd mellan sociala jordbrukskreditutredningen
och 1947 års centrala lantbrukskommitté har det ansetts önskvärt, att
samtliga förslag rörande finansieringen av den låne- och bidragsverksamhet,
som lantbruksnämnderna skola handhava, skola framläggas i ett sammanhang.
Det har härvid befunnits mest ändamålsenligt, att dessa förslag upptagas
i lantbrukskommitténs betänkande. I enlighet härmed har lantbrukskommittén
i sina kostnadsberäkningar även medtagit kostnaderna för genomförande
av de förslag om jordbruksegnahemslån och driftslån, som
sociala jordbrukskreditutredningen framlagt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
9
Jag har för avsikt att i annat sammanhang denna dag hos Kungl. Maj :t
hemställa om framläggande för riksdagen av proposition i anledning av de
förslag, som sociala jordbrukskreditutredningen avgivit. I likhet med utredningen
och lantbrukskommittén har jag emellertid ansett det lämpligt,
att kostnaderna för de olika grenarna av lantbruksnämndernas verksamhet
skola beräknas enhetligt. I enlighet härmed kommer jag i det följande att
i anslagsäskandena inbegripa även kostnaderna för de av sociala jordbrukskreditutredningen
föreslagna åtgärder, vilka avses skola åvila lantbruksnämnderna.
Av betydelse för lantbruksnämndernas arbetsbörda blir givetvis, i vilken
utsträckning nämnderna skola få beslutanderätt i rationaliseringsärenden. I
propositionen nr 75/1947 framhöll jag, att nämnderna inom rätt vida gränser
borde äga självständigt handlägga och avgöra ärenden av större vikt. Ett
uttalande av samma innebörd gjordes av särskilda utskottet i dess av riksdagen
godkända utlåtande nr 2. Varken i propositionen eller utskottets utlåtande
behandlades emellertid frågan, hur gränsen för lantbruksnämnds
befogenhet borde dragas i särskilda grupper av ärenden.
Kommittén har i sitt betänkande ingått på denna fråga. Sålunda har föreslagits,
att vissa maximibelopp skulle fastställas för de lån eller bidrag, som
lantbruksnämnd skulle äga utlämna utan lantbruksstyrelsens hörande. Likaså
har förordats, att nämndens rätt att inköpa fastigheter för rationaliseringsändamål
skulle omfatta fastigheter under en viss värdegräns.
I de förslag angående organisationen av lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen,
som framläggas i det följande, har jag utgått från den av mig
tidigare uttalade och av riksdagen godkända allmänna ståndpunkten rörande
lantbruksnämndernas befogenheter. Hur gränsen för dessa bör dragas, synes
bland annat böra bliva beroende på de erfarenheter, som vinnas under arbetets
gång. Det torde därför vara lämpligast, att några bindande regler härvidlag
ej uppställas i förväg. Det torde i stället få ankomma på Kungl. Maj :t
eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen att med beaktande
av den principiella ståndpunkt, som intogs av 1947 års riksdag, pröva,
hur lantbruksnämndernas befogenheter böra närmare bestämmas, och att
vidtaga de jämkningar härvidlag, som eventuellt efter hand kunna befinnas
lämpliga.
I fråga om lantbruksnämndernas arbetsuppgifter och personalbehov torde
jag jämväl böra erinra om att enligt det förslag om fortsatt lagstiftning rörande
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, vilket den 20
februari 1948 remitterats till lagrådet, lantbruksnämnderna avses skola i
första hand pröva frågor om tillstånd att förvärva jordbruksfastighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Kap. 1. Huvuddragen av kommitténs förslag och tidpunkten för
ikraftträdandet av den nya organisationen.
Kommitténs förslag.
Enligt 1947 års riksdags beslut skall omorganisationen av rationaliseringsverksamheten
genomföras från och med den 1 juli 1948. Kommittén har även
utgått härifrån vid framläggandet av sina förslag. Sålunda har kommittén
förutsatt, att lantbruksnämnderna från och med sagda dag skola övertaga
den av hushållningssällskapen bedrivna statsunderstödda verksamheten för
inre rationalisering ävensom egnahemsnämndernas verksamhet på jordbrukets
område. Likaså skola nämnderna vid sagda tidpunkt gripa sig an
med de nya uppgifter, som tillkomma enligt sagda riksdagsbeslut, främst
den utvidgade låne- och bidragsverksamheten för yttre och inre rationalisering,
handhavandet av statens aktiva inköpspolitik, utövandet av statens
förköpsrätt och ledningen av planeringsverksamheten. Även det centralorgan
— lantbruksstyrelsen — som skall bildas genom en sammanslagning av den
nuvarande lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen, har förutsatts skola
träda i verksamhet den 1 juli 1948.
På sätt i det följande kommer att närmare angivas har kommittén uppskattat
nämndernas personalbehov — lantbruksingenjörsorganisationen ej
inräknad — till omkring 510 personer. En betydande del av dessa motsvaras
givetvis av befattningshavare, som nu finnas i egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen.
Kommittén har till jämförelse med den nyss angivna
siffran anfört, att omkring 190 befattningshavare för närvarande funnes
anställda i egnahemsnämnderna samt att av hushållningssällskapens personal
i runt tal 200 befattningshavare hade sådana arbetsuppgifter, som komme
att överföras till lantbruksnämnderna. Även den nuvarande lantbruksingenjörsorganisationens
befattningshavare avses i enlighet med 1947 års
riksdags beslut i fortsättningen skola ingå i lantbruksnämnderna. Antalet
av dessa uppgår för närvarande till omkring 200. Kommittén har här ej
föreslagit annan utvidgning än som motsvarar inrättandet av två nya lantbruksingenjörsdistrikt,
eller en utökning med 12 befattningshavare.
Det nu angivna personalbehovet för lantbruksnämnderna utgör närmast
vad kommittén ansett nödvändigt på längre sikt. Kommittén har emellertid
pekat på att man med hänsyn till den begränsade personaltillgången på
kvalificerad personal hade anledning förmoda, att lantbruksnämnderna icke
skulle vara fullt utbyggda i personalhänseende redan den 1 juli 1948. Om
medelsanvisningen för jordbrukets rationalisering under budgetåret 1948/49
begränsades i förhållande till vad man tidigare räknat med, skulle detta vidare
medföra, att verksamheten under sagda budgetår måste bedrivas i
försiktigare takt än som förut avsetts. Under dessa förutsättningar kunde
lantbruksnämndernas avlönings- och omkostnadsanslag för nästa budgetår
beräknas till något lägre belopp än som skulle erfordras vid full utbyggnad.
11
Kungl. Mcij:ts proposition nr 149.
Den reducering kommittén sålunda ansett möjlig utgör för avlöningsanslagen
omkring 12 procent av avlöningskostnaden för hela det nyss angivna
antalet befattningshavare.
Det av kommittén beräknade personalbehovet vid den blivande lantbruksstyrelsen
motsvarar i det närmaste det sammanlagda antalet befattningshavare
vid den nuvarande lantbruksstyrelsen (fiskeribyrån ej inräknad)
och egnahemsstyrelsen. Att märka är då, att vissa av egnahemsstyrelsens
arbetsuppgifter bortfalla, medan å andra sidan nya uppgifter tillkomma.
Bortsett från spörsmålet om organisationen av den statliga verksamheten
för förbättring av bostäder å jordbruksfastigheter och om formerna för
det statliga lånestödet till jordbrukets yttre och inre rationalisering avse,
såsom redan nämnts, de frågor, som kommittén i övrigt behandlat i sitt
betänkande och som äro av beskaffenhet att här böra upptagas, i huvudsak
endast smärre jämkningar i och tillägg till de beslut, som fattades vid
1947 års riksdag.
I fråga om den yttre rationaliseringen har kommittén bland annat föreslagit
utbetalande av bidrag från rationaliseringsanslagen till täckande av
kostnader för vissa lantmäteriförrättningar.
Vad angår den inre rationaliseringen har kommittén förordat jämkningar
i grunderna för bidrag till betesanläggningar, ägovägar och ekonomibyggnader
ävensom i organisationen av betesförbättringsverksamheten i vissa
delar av Norrland.
Vidare ha behandlats frågorna om den utsträckning, i vilken lantbruksnämnderna
böra medverka vid utarbetande av planer till förbättringsföretag,
grunderna för ersättning för sådant arbete, den medverkan, som andra
organ böra lämna, och frågan om ersättning härför ävensom om gottgörelse
till lantbruksnämndernas ortsombud och till gode män vid planeringsföretag.
Beträffande producent- och kontantbidragen till vissa innehavare av
mindre jordbruk har kommittén bland annat diskuterat gränsdragningen
mellan producent- och kontantbidrag, tidpunkterna för utbetalning av bidragen,
huruvida och i vilken utsträckning efterreglering skall ske ävensom
frågan om ersättning till mejerier in. fl. för medverkan vid utbetalande av
dylika bidrag.
1 det följande kommer alt närmare redogöras för innebörden av de förslag
kommittén framlagt. Därvid upptagas först de frågor rörande verksamheten
för yttre och inre rationalisering in. in. ävensom rörande producent-
och kontantbidragen, som behandlats i betänkandet, och därefter förslagen
till organisationen av lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen.
Yttrandena.
I flertalet yttranden ha kommitténs förslag helt eller i huvudsak lämnats
utan erinran. Där anmärkningar framställts, ha dessa i allmänhet endast
avsett någon eller några punkter i betänkandet.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Den fråga, som i yttrandena tilldragit sig den största uppmärksamheten,
är den, huruvida verksamheten för förbättring av bostäder å jordbruksfastigheter
skall omhänderhavas av lantbruksnämnderna eller av andra organ.
Med allenast ett par undantag har i de yttranden, där detta spörsmål behandlats,
uttalats den uppfattningen, att denna verksamhet borde handhavas
av lantbruksnämnderna. Då, såsom förut nämnts, frågan om bostadspolitikens
organisation i dess helhet kommer att upptagas av chefen för socialdepartementet,
torde det emellertid ej föreligga anledning att här närmare
ingå på yttrandena i denna del.
Ej heller torde det här vara påkallat att ingå på den i vissa yttranden berörda
frågan, huruvida det statliga stödet för finansiering av yttre och inre
rationaliseringsåtgärder bör lämnas i form av lån eller statlig kreditgaranti.
I några yttranden har framförts den synpunkten, att genomförandet av
den år 1947 beslutade omorganisationen av rationaliseringsverksamheten
borde uppskjutas tillsvidare. En dylik uppfattning har uttalats av, bland
andra, Riksförbundet landsbygdens folk ävensom av några hushållningssällskap
och egnahemsnämnder.
Till belysande av de huvudsakliga skäl, som anförts för en dylik uppfattning,
torde här få återgivas följande uttalande av Riksförbundet landsbygdens
folk.
Kommittén framhåller, att de åtgärder, som vidtagas för att befrämja
jordbrukets utveckling, måste ses mot bakgrunden av näringslivets struktur
och utveckling över huvud taget, vilket i sin tur föranleder att lantbruksorganen
i sitt planeringsarbete måste intimt samverka med de övriga myndigheter
och organ, som ha att planera eller på annat sätt främja olika
grenar av samhällslivet och näringslivet.
Åtskilliga av de problem, till vilka lantbruksnämnderna komma att få
taga ställning i sitt planeringsarbete, behandlas för närvarande av den under
fjolåret tillsatta utredningen angående näringslivets lokalisering. Vidare
pågå på speciella områden flera utredningar, vilka kunna komma att
inverka på lantbruksnämndernas arbete och uppgifter. Sålunda må erinras
om den pågående översynen av vissa frågor rörande den enskilda väghållningen,
utredningen rörande anläggnings- och bidragsverksamheten i
fråga om vattenförsörjning och avlopp, markutredningen samt fastighetsbildningssalckunnigas
överarbetning av jorddelningslagen m. in. Först sedan
fastighetsbildningssakkunnigas arbete fortskridit längre, torde formerna
för samverkan mellan lantbruksnämnderna och lantmäteriorganen fullständigt
kunna klarläggas. Av betydelse härutinnan äro även frågorna rörande
organisation och avlöningsförhållanden m. m. vid lantmäteristyrelsen
och länslantmäterikontoren samt rörande utbildningen av lantmätare
och lantbruksingenjörer. Dessa frågor befinna sig ävenledes på utredningsstadiet.
Innan resultatet av de pågående utredningarna framlagts och statsmakterna
tagit ställning härtill, synas lantbruksnämnderna delvis komma att
sakna hållpunkter för sitt arbete. Med hänsyn härtill samt till det statsfinansiella
läget synes det kunna övervägas, huruvida man icke borde låta
anstå någon tid med den nya organisationen. Den i nuvarande läge möjliga
rationaliseringen såväl som den beslutade låne- och bidragsverksam
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
13
heten skulle utan olägenhet kunna handhavas av befintliga organ. I varje
fall finner riksförbundet den av kommittén föreslagna organisationen åtminstone
för närvarande vara alltför omfattande och ifrågasätter, huruvida
den skulle kunna fullt utnyttjas till ändamålsenligt arbete. Utbyggnaden
synes böra äga ram successivt och under beaktande av de erfarenheter som
vinnas. För en återhållsamhet talar även den begränsade tillgången på
kvalificerad personal, svårigheten att skaffa lämpliga lokaler och bristen
på material, framför allt för planeringsarbetet lämpade kartor.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat, att det med hänsyn till den
mångfald komplicerade och delvis nya uppgifter det här vore fråga om
skulle vara bättre att först omorganisera lantbruksstyrelsen och att låta
lantbruksnämnderna träda i funktion först sedan den nya lantbruksstyrelsen
varit i verksamhet någon tid.
Uppfattningen, att kommitténs förslag innebure en viss överdimensionering
av organisationen, har även uttalats av, bland andra, lantbruksstyrelsen,
riksräkenskapsverket, Svenska bankföreningen och Sveriges lantbruksförbund.
Riksräkenskapsverket har härom anfört följande.
I de för kommittén meddelade direktiven framhölls bland annat att, med
hänsyn till dels den allt tydligare framträdande bristen på arbetskraft och
dels önskvärdheten av att i nuvarande konjunkturläge såvitt möjligt begränsa
statsutgifterna, vid uppdragandet av riktlinjer för verksamheten
borde beaktas, att denna verksamhet icke torde kunna forceras utan till en
början måste bedrivas med viss återhållsamhet. Detta innebure, att de blivande
länsorganen i första hand finge inrikta sig på att ombesörja det löpande
rationaliseringsarbetet i den mån och allt eftersom möjligheter till
förstärkning och förbättring av enskilda fastigheter och jordbruksföretag
anmälde sig. I direktiven framhölls vidare, att den förberedande planeringsverksamheten,
regionalplaneringen, icke torde kunna igångsättas i full
utsträckning omedelbart utan syntes till en början få hållas inom en snävare
ram än som skulle kunna anses önskvärt, om man bortsåge bland annat
från den föreliggande bristen på expertis och kvalificerade befattningshavare.
Det vill synas riksräkenskapsverket, att de nu anförda synpunkterna icke
tillräckligt beaktats av kommittén, som i sitt betänkande framlagt ett synnerligen
vidlyftigt och kostsamt förslag till en, som det synes, fullt utbyggd
organisation av rationaliseringsverksamheten. Detta gäller särskilt de lokala
organen, lantbruksnämnderna. Enligt riksräkenskapsverkets mening torde
det dröja en avsevärd tid, innan verksamheten vid lantbruksnämnderna erhållit
den omfattning, som i förslaget avsetts. Åtskilliga tidsödande förberedelsearbeten
torde behöva slutföras, innan rationaliseringsverksamheten kan
igångsättas. Denna verksamhet hänför sig även till ett oprövat område, varför
tillräcklig erfarenhet av densamma saknas. Planeringsarbetet måste
därför säkerligen under en lång tid framåt få karaktär av försöksverksamhet.
Vad regionalplaneringen beträffar, kommer denna, såsom kommittén
även framhållit, all försvåras av bristen på såväl kvalificerad personal som
för ändamålet användbart kartmaterial. Kommitténs förslag hade därför
bort utformas med tanke på eu dylik begränsning av verksamheten, varvid
möjlighet kunnat lämnas öppen för framtida utveckling i den mån vunna
erfarenheter därtill föranleda. Enligt riksräkenskapsverkets mening måste
det även av statsfinansiella skäl bliva nödvändigt, alt denna utbyggnad av
organisationen sker successivt och all de olika rationaliseringsprojekten
prövas med hänsyn till angelägenhetsgraden.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Lantbruksstijrelsen har i detta sammanhang även framhållit, att tillgången
på utbildad personal för lantbruksnämndernas arbete vore synnerligen
begränsad och att det, om man i första hand sökte förse nämnderna med
en riklig personal, vore risk för att brist skulle uppstå på andra håll, där
likaledes betydelsefulla uppgifter förelåge, exempelvis inom lantbruksundervisningen.
Även i åtskilliga andra yttranden har — utan att uppskov med omorganisationen
förordats — påpekats, att man med hänsyn till de förhållanden,
som nu förelåge, borde framgå med särskild varsamhet vid uppbyggandet
av den nya organisationen. Dylika uttalanden ha gjorts av, bland
andra, åtskilliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnder.
Departementschefen.
Ett av huvudsyftena med den av riksdagen år 1947 i princip beslutade
omorganisationen av rationaliseringsverlcsamheten var att samordna de insatser,
som nu göras av olika organ, och att därigenom skapa garantier för
att de medel, som samhället ställer till förfogande för rationaliseringsändamål,
utnyttjas på ett lämpligt sätt. Angelägenheten av en sådan samordning
minskas uppenbarligen i och för sig ej, om rationaliseringsverksamheten av
en eller annan anledning tills vidare måste bedrivas i en långsammare takt
än som i och för sig skulle ha varit önskvärt. De skäl, som anförts för uppskov
med omorganisationen, finner jag därför icke bärande utan anser, att
densamma såsom ursprungligen avsetts bör genomföras från och med den
1 juli 1948. En annan sak är att rationaliseringsverksamhetens omfattning
givetvis måste anpassas efter de förutsättningar, som nu föreligga. Redan i
direktiven för kommitténs arbete angav jag, att verksamheten till följd av
bristen på arbetskraft och önskvärdheten av att i nuvarande konjunkturläge
såvitt möjligt begränsa statsutgifterna icke kunde forceras utan till en
början måste bedrivas med viss återhållsamhet. Den utveckling, som sedan
dess ägt rum, har medfört, att dessa synpunkter nu måste tillmätas ännu
större betydelse än då direktiven meddelades. Jag finner det därför nödvändigt,
att anslagen såväl för rationaliseringsåtgärder som till organen för
dylika åtgärder begränsas kraftigt. I det senare hänseendet kommer jag bland
annat att föreslå, att lantbruksnämnderna tills vidare skola hållas inom en
ej oväsentligt snävare ram än kommittén avsett.
Bortsett härifrån kan jag — med en del jämkningar som i det följande
skola närmare angivas — i huvudsak godtaga de förslag, som kommittén
framlagt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
15
Kap. 2. Vissa frågor angående utformningen av det statliga stödet
för yttre och inre rationalisering.
A. Låncverksainheten.
Kommitténs förslag.
För den statliga egnahemsverksamheten lia inrättats åtskilliga lånefonder
och andra fonder. Med vissa undantag förvaltas dessa i kameralt hänseende
av egnahemsstyrelsen. Åtskilliga lånefonder äro vidare inrättade
för främjande av verksamheten inom jordbrukets binäringar. Dessa förvaltas
i kameralt hänseende av statskontoret.
Rörande nu ifrågavarande fonder har kommittén gjort följande sammanställning.
1. Av egnahemsstyrelsen förvaltade fonder.
Från egnahemslånefonden utlämnas egnahemslån i form av jordbrukslån
och skogslån till underlättande för låntagaren att förvärva äganderätt
till jordbruksfastighet. Därjämte beviljas egnahemslån till underlättande
av förstärkning av ofullständiga jordbruk. Vidare utlämnas från fonden
egnahemslån i form av bostadslån till underlättande för låntagaren att förvärva
äganderätt till bostadsegnahem samt egnahemsstatslån till vissa kommuner,
bolag och föreningar, som förmedla bostadslån.
Från jordförmedlingslånefonden kunna utlämnas förlagslån till kommuner,
bolag och föreningar, vilka förmedla bostadsegnahemslån, för användning
såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet, lämplig
att helt eller huvudsakligen användas för bildande av bostadsegnahem.
Vidare kunna förlagslån från fonden tilldelas kommuner för anskaffande
och tillhandahållande av jord till arbetarsmåbruk.
Arrendelånefonden är inrättad för långivning i samband med arrendecgnahemsverksamheten.
Från fonden kan i samband med upplåtelse av
arrendeegnahem utlämnas arrendelån till arrendatorer för anskaffande av
nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen, foder och dylikt samt
till andra nödvändiga utgifter för igångsättande av driften å fastigheten.
Från arbetarsmåbrukslånefonden utlämnas arbetarsmåbruksstatslån till
landskommuner, vilka med anlitande därav bevilja arbetarsmåbrukslån till
skogsarbetare och därmed likställda arbetare för att giva dem tillfälle att
förvärva mindre lägenheter, ägnade att bereda innehavaren utkomst genom
jordbruk, drivet vid sidan av annan verksamhet.
Jordfonden anlitas för det omedelbara bestridandet av den statliga egnahemsorganisationens
kostnader för anskaffande och iordningställande av
arrendeegnahem och andra egnahemsfastigheter. Ä fonden redovisas jämväl
de fastigheter, som av egnahemsnämnderna övertagits till skyddande
av lån, utlämnade från av egnahemsstyrelsen förvaltade fonder.
I arrendeegnahems fonden ingå staten tillhöriga fastigheter, vilka äro
upplåtna såsom arrendeegnahem.
Från lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden utlämnas
nybyggnadslån för uppförande av nya bostadslägenheter i stället
för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt, så ock för ombyggnad
samt annat mera omfattande förbättringsarbete å bostadslägenheter,
däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och avlopp, samt av
elektriska installationer.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Under fonden för låneunderstöd, egnahemsstyrelsens delfond ha investeringsanslag
anvisats dels till lån för uppförande och förbättring av
lantarbetarbostäder, dels för lån till bostadsförbättringsverksamhet, dels
ock till ackordslön och hjälplån till jordbrukare.
Lantarbetarbostadslån kunna utgå till ägare eller brukare av jordbruksfastighet
för uppförande å fastigheten av nya bostäder för fastighetens
lantarbetare samt för ombyggnad av och annat mera omfattande förbättringsarbete
å dylika bostäder. Från investeringsanslagen till lån till bostadsförbättringsverksamhet
beviljas förbättringslån, vilka utgå för samma ändamål
som nybyggnadslånen. Ackordslån och hjälplån slutligen kunna
under vissa förutsättningar beviljas jordbrukare, som äro i trängande behov
av ekonomiskt bistånd.
Å lånefonden för lantarbetarbostäder äro redovisade lantarbetarbostadslån,
som beviljats enligt före den 1 juli 1939 gällande bestämmelser.
Förutom nu nämnda fonder, vilka ha karaktären av kapitalfonder, förvaltas
följande diversemedelsfonder av egnahemsstyrelsen, nämligen fonden
för premielån till egnahemslåntagare, fonden för krislån till jordbrukare
och fonden för lån till innehavare av s. k. lapplägenheter.
Från fonden för premielån till egnahemslåntagare utlämnas i samband
med egnahemslån till förvärv av jordbruksfastighet premielån till täckande
av kostnader för iordningställande av den egnahemsbelånade fastigheten.
Å fonden för krislån till jordbrukare äro redovisade under åren 1941
och 1942 utlämnade krislån till jordbrukare, vilka på grund av felslagen
skörd voro i trängande behov av ekonomiskt bistånd.
Fonden för lån till innehavare av s. k. lapplägenheter är inrättad för utlämnande
— i samband med upplåtelse av lapplägenhet — av inventarielån
till anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen,
foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättande
av driften å lägenheten.
2. Av statskontoret förvaltade fonder.
Från statens avdikningslånefond utlämnas lån till utförande av torrläggningsföretag
beträffande mark för jordbruksändamål om företaget befinnes
ur allmän och enskild synpunkt nyttigt och önskvärt.
Från gödselvårdslånefonden kan till ägare eller brukare av jordbruksfastighet
utgå gödselvårdslån för att utföra ändamålsenliga gödselstäder samt
sådana anordningar inom vederbörande djurstallar, som betingas av en
rationell gödselvård.
Täckdikning slånefonden är avsedd för beviljande av täckdikningslån till
ägare eller brukare av jordbruksfastighet.
Allmänna ny odling sf onden och norrländska ny odling sfond en äro avsedda
för beviljande av dels nyodlingslån och dels betesförbättringslån.
Under fonden för låneunderstöd, statskontorets delfond, äro slutligen
anvisade investeringsanslag dels till lån för anskaffande av grästorkar
m. m., från vilket anslag beviljas lån till uppförande av siloanläggningar
för beredande av ensilagefoder, dels till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
från vilket anslag beviljas tilläggslån till bostadsegnahemslån,
dels ock till lån till underlättande av kolonisation för estlandssvenska
familjer. Sistnämnda lån ha utlämnats till estlandssvenska familjer
för täckande av kostnader för fastighetsförvärv och förvärv av inventarier
m. m.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. Maj.ts proposition nr 149.
17
Den direkta förvaltningen av utlämnade gödselvårds-, täckdiknings-, nyodlings-
och betesförbättringslån ävensom av lån för siloanläggningar handhaves
av det hushållningssällskap, som utlämnat lånet.
Statskontoret förvaltar härjämte ett flertal andra fonder, avsedda att
främja åtgärder inom lantbruksstyrelsens verksamhetsområde, såsom viss
driftsrationalisering, husdjursförädling och dylikt. Då den verksamhet, som
dessa fonder avse, icke beröres av den förestående omorganisationen, har
kommittén emellertid icke nu övervägt någon förändring med avseende å
dessa fonder.
Kommittén har framhållit att, om ett system infördes med statlig garanti
för av enskilda kreditinrättningar beviljade lån till jordbrukare, av de nu
nämnda statliga kapitalfonderna endast avdikningslånefonden fortfarande
behövde tagas i anspråk för utlämnande av lån till jordbrukare. Huruvida
lån även från de nyss nämnda fonder, vilka förvaltas av statskontoret men
icke beröras av den nu ifrågavarande omorganisationen, borde utlämnas
av enskilda kreditinrättningar mot statlig garanti, borde särskilt utredas.
Förutom de sistnämnda fonderna syntes för den nya organisationens verksamhet
endast jordfonden och arrendeegnahemsfonden samt fonden för lån
till innehavare av s. k. lapplägenheter komma att erfordras. Även ackordslån
och hjälplån borde vid ett i övrigt genomfört system med statsgaranti utlämnas
av enskilda penninginrättningar mot sådan garanti. Härvid förutsattes
dock sådan ändring i gällande författningar, att dylika lån kunde
utlämnas mot vanlig bottenlåneränta och i övrigt på samma villkor som
kreditinrättningarnas amorteringslån i allmänhet.
Kommittén har vidare anfört att, därest ett system med statlig kreditgaranti
genomfördes, bemyndigande borde utverkas av riksdagen att meddela
beslut om sådan garanti inom visst belopp för varje låneform för sig.
Samtidigt har påpekats, att räntor och amorteringar å lån, utlämnade från
befintliga fonder, komme att inflyta under ett antal år. Sålunda inflytande
medel behövde vid ett system med statlig kreditgaranti icke tagas i anspråk
för ny långivning.
För täckande av de förluster, som kunde uppkomma för staten på grund
av garantiåtaganden samt för indrivnings- och exekutionskostnader, räntegottgörelser
vid förtidig inbetalning av hypotekslån in. in., borde ett särskilt
anslag anvisas för varje budgetår. Det syntes åtminstone till en början
icke vara erforderligt, att ett dylikt anslag skulle anvisas för varje låneform
för sig, utan ett gemensamt anslag för samtliga låneformer borde vara
tillräckligt. Under budgetåret 1948/49 torde verksamheten icke hinna uppnå
sådan omfattning, att några mera avsevärda förluster på grund av den
statliga garantin kunde uppkomma. I vart fall torde ett belopp å 50 000
kronor vara tillräckligt för ändamålet.
Kommittén har slutligen på tal om låneverksamheten behandlat de problem,
som vid en övergång till ett system med statlig kreditgaranti uppkomma
i fråga om förvaltningen av tidigare utlämnade lån. Härvidlag har
2 Bi ha ny till riksdagens protokoll 194-8. 1 sand. Nr 149.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
till en början erinrats om att bankkommittén i sitt betänkande ifrågasatt,
att vid införande av ett system med statlig kreditgaranti för bostads- och
jordbrukskrediter förvaltningen av egnahemsnämndernas nuvarande lånestock
med vissa undantag skulle överföras till riksbankens avdelningskontor
i länen. Kommittén har rörande denna fråga endast uttalat, att den insåge
att lantbruksnämnderna i möjligaste mån måste befrias från förvaltningen
av de gamla lånen, om för deras del några nämnvärda fördelar
skulle vinnas med kreditgarantisystemet.
Motsvarande problem uppkomma även i fråga om de lån, som utlämnats
från gödselvårdslånefonden, täckdikningslånefonden, allmänna nyodlingsfonden
och norrländska nyodlingsfonden, ävensom beträffande de lån, vilka
från investeringsanslag under fonden för låneunderstöd beviljats för uppförande
av siloanläggningar. Förvaltningen av dessa lån handhaves, såsom
förut nämnts, av hushållningssällskapen, medan själva fondförvaltningen
åvilar statskontoret. Hushållningssällskapens skuld till respektive lånefonder
vid utgången av år 1946 framgår av följande av kommittén gjorda uppställning:
-
Lånets art Sammanlagt lånebelopp
i kronor
Gödselvårdslån........................... 1 087 990: 81
Täckdikningslån.......................... 5 518 031:53
Nyodlings- och betesförbättringslån......... 14 507: 89
Lån för siloanläggningar................... 871 027:40
Summa kronor 7 491 557: 63
Antalet utestående, av hushållningssällskapen förvaltade lån uppgår enligt
kommittén för närvarande till omkring 10 000.
Kommittén har anfört, att den inhämtat yttrande från hushållningssällskapen,
huruvida de önskade fortsätta att förvalta ifrågavarande lån eller
ville överlämna låneförvaltningen till lantbruksnämnderna eller — därest
kreditgarantisystemet komnie att tillämpas — till riksbankens avdelningskontor.
Flertalet hushållningssällskap hade därvid förklarat, att de icke
ville fortsätta att förvalta lånen efter den 1 juli 1948, medan ett mindre
antal sällskap sagt sig önska behålla förvaltningen. Själv ansåge kommittén,
att det, om den verksamhet, som ifrågavarande lån avsåge att främja,
överfördes till lantbruksnämnderna, låge i sakens natur, att i vart fall de
hushållningssällskap, som icke längre önskade handhava låneförvaltningen,
skulle befrias därifrån, detta i all synnerhet som förvaltningsbidrag icke
komme att utgå till sällskapen efter den 1 januari 1948. Ur olika synpunkter
vore det emellertid önskvärt, att enhetliga bestämmelser skulle gälla
för samtliga sällskap i fråga om låneförvaltningen. Kommittén ansåge därför,
att i princip alla ifrågavarande lån borde per den 1 juli 1948 i förvaltningshänseende
överföras till lantbruksnämnderna eller — vid införande av
statlig kreditgaranti — till riksbankens avdelningskontor. Skulle emellertid
några hushållningssällskap av särskild anledning önska utan kostnad för
statsverket behålla uppgiften att förvalta nuvarande lånestock eller viss del
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 149. 19
därav, borde möjlighet lämnas öppen att ordna förvaltningen på dettr
sätt.
Hushållningssällskap, som överläte sina den 30 juni 1948 utestående lån,
borde i motsvarande omfattning frikallas från sin låneskuld till staten.
Överlåtelsen av lånestocken borde tillgå så, att representanter för vederbörande
hushållningssällskap, å ena, och lantbruksnämnden, å andra sidan,
omkring den 1 juli 1948 inventerade lånestocken. Lantbruksnämnden borde
därefter skriftligen erkänna mottagandet av densamma. Vid inventeringen
borde tillses, att lånehandlingar jämte säkerheter funnes, vilka täckte statens
lånefordran hos sällskapet. Däremot syntes det icke vara nödvändigt,
att lånehandlingarna vid detta tillfälle skulle granskas ur formell synpunkt
eller att säkerhetens värde närmare skulle bedömas. Ränta eller amortering,
som utestode ogulden den 1 juli 1948, borde tillkomma staten. Där det
visades, att sällskapet redan till staten inbetalat motsvarande ränta och
amortering å vederbörligt statslån, borde dock beloppet tillgodoräknas sällskapet.
Det kunde tänkas, att i samband med överflyttningen vissa frågor
av mer eller mindre detalj betonad art uppstode, vilka icke kunnat förutses.
I den mån dessa frågor icke kunde lösas under hand, syntes det böra
ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra dem.
Vad nu sagts rörande lån borde i princip även gälla de bidrag inom ifrågavarande
verksamhetsområde, vilka beviljats före den 1 juli 1948 men
ännu icke helt utbetalats vid nämnda tidpunkt, ävensom utbetalade bidrag,
för vilka särskild förbindelse utfärdats om återbetalningsskyldighet under
vissa förutsättningar. Hushållningssällskapen borde per den 1 juli 1948
redovisa samtliga ifrågavarande låne- och bidragsmedel.
Om riksbankens avdelningskontor — vid ett system med statlig kreditgaranti
— skulle övertaga de av egnahemsorganen och av hushållningssällskapen
förvaltade lånen, borde likaså inventering ske enligt i huvudsak de
grunder som nyss angivits. En sådan inventering borde även företagas vid
ett eventuellt överlämnande av lån från egnahemsorganisationen till de
blivande statliga organen för bostadsförsörjningen.
Yttrandena.
Förslaget, att förluster till följd av garantiåtaganden skulle täckas ur ett
särskilt anslag, har ej föranlett någon erinran i yttrandena. Däremot ha
delade meningar uttalats beträffande sättet för den fortsatta förvaltningen
av de lån och bidrag till yttre och inre rationaliseringsåtgärder in. in., som
före den 1 juli 1948 utlämnats av egnahemsorganen eller av hushållningssällskapen.
Vad kommittén här föreslagit har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av bland andra länsstyrelsen i Blekinge län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Kronobergs och Hallands län samt Göteborgs och Bohus län
ävensom av egnahemsnämnderna i Kronobergs län och Kalmar läns södra
lmshållningssällskapsområde. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Hallands län har därvid uttalat, att överföringen från hushållningssällskapen
borde avse alla ifrågavarande lån och bidrag, således även outnyttjade
bidragsmedel för den inre rationaliseringen. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Kronobergs län har däremot förklarat, att sällskapet önskade
slutföra förvaltningen av de statsbidrag, som sällskapet beviljat före den
1 juli 1948 men icke utbetalat. Såsom skäl härför har anförts, att bidragen
utbetalades i samma mån som det genom avsyning kontrollerades, att de
företag bidragen avsåge slutförts. Då sällskapet genom sina befattningshavare
uppgjort planer till företagen, syntes det lämpligast, att sällskapet
också skulle tillse, att dessa planer följdes. Egnahemsnämnden i Kronobergs
län har anfört, att från överföringen borde undantagas av egnahemsorganen
utlämnade premielån, tilläggslån och krislån till jordbrukare.
Såvitt hushållningssällskapen angår, har förslaget vidare avstyrkts av
hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Malmöhus och Kristianstads
län. Det förra utskottet har ansett, att de, som önskade behålla förvaltningen
av utav dem utlämnade lån berörande yttre och inre rationalisering, borde
få göra detta. I yttrandet har särskilt framhållits, att Malmöhus läns hushållningssällskap
i avsevärd utsträckning inlöst dylika statslån och själv
finansierat den fortsatta utlåningen till jordbrukarna. Skulle nu utestående
statslån överföras till annan låneförmedlare, komme en olämplig och
oförutsedd skillnad att uppstå mellan sällskapets nuvarande låntagare allteftersom
motsvarande statslån redan inlösts eller fortfarande kvarstode.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län har anfört
att, därest sällskapen ville behålla redan beviljade lån, tills dessa slutamorterats,
borde de erhålla något bidrag till kostnaderna för denna låneförmedling.
Frågan om överlåtande av en del av hushållningssällskapens arbete
till lantbruksnämnderna borde kunna lösas under hand genom underhandlingar
mellan dessa båda organ.
Fullmäktige i riksbanken ha förklarat att de, därest statsmakterna skulle
anse sig böra besluta övergång till ett system med statlig garanti för jordbrukskrediter,
icke ville motsätta sig att riksbanken, om och i den mån så
befunnes lämpligt, skulle övertaga den av egnahemsorganen och hushållningssällskapen
förvaltade lånestocken. Fullmäktige förutsatte emellertid
därvid, att riksbanken skulle beredas skälig ersättning för sina av låneförvaltningen
föranledda kostnader.
Svenska jordbrukskreditkassan har hänvisat till ett av kassan avgivet yttrande
över 1945 års bankkommittés förslag i ämnet, däri anförts följande.
Mot bankkommitténs förslag rörande avvecklingen av byggnadslånebyråns
och egnahemsinstitutionens nuvarande lånestockar har jordbrukskreditkassan
i och för sig intet att invända. Skulle en med egnahemslån belastad jordbruksfastighet
framdeles bli föremål för rationalisering, förbunden^ med
statsgaranterad kredit i enskild kreditinrättning, torde det dock mången
gång ur både låntagarens och kreditinrättningens synpunkt vara ändamålsenligt,
att egnahemslånet överflyttades till kreditinrättningen för att sammanläggas
med rationaliseringskrediten. Möjlighet till sådan överflyttning
bör beredas låntagaren på skäliga villkor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
21
Kungl. Maj:ts proposition nr. 149.
Därest statsmakterna kunna finna en sådan lösning lämplig, kan jordbrukskasseorganisationen
emellertid tänka sig att i form av förvaltningsuppdrag
helt eller delvis övertaga egnahemsinstitutionens nuvarande lånestock,
i vad avser jordbruksegnahem.
Jordbrukskreditkassan har vidare anfört att överläggningar inletts mellan
hypoteksbankens styrelse jämte representanter för landshypoteksföreningarna
å ena sidan och jordbrukskreditkassans styrelse jämte representanter
för centralkassorna å andra sidan i syfte att genom samverkan förbättra
dessa kreditinstitutioners möjligheter att fylla de uppgifter på jordbrukskreditens
område, som skulle komma att falla på dem, om förslaget
till statlig kreditgaranti genomfördes.
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har förklarat sig anse en
naturlig lösning av problemet med förvaltningen av de äldre lånen vara, att
de kooperativa kreditorganisationerna på jordbrukets område, hypoteksrörelsen
och jordbrukskasserörelsen, gemensamt och efter inbördes överenskommelse
övertoge dessa förvaltningsuppgifter, åtminstone såvitt anginge
egnahemslånestocken. Styrelsen hade under hand erfarit, att hypoteksföreningarna
vore villiga att ikläda sig arbetet med och ansvaret för förvaltningen
av äldre statliga lån på jordbruksområdet.
Slutligen kan nämnas, att hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Jönköpings län förklarat sig förutsätta att sällskapen vid överlåtande av
bidragsstocken skulle erhålla gottgörelse enligt sällskapens taxor för de
kostnader för upprättade planer avseende dylika bidrag, vilka vid överlåtandet
icke blivit ersatta av rekvirenterna.
Departementschefen.
Statens stöd till finansieringen av yttre och inre rationaliseringsåtgärder
bör såsom redan tidigare nämnts, i princip lämnas i form av statlig kreditgaranti
för lån, upptagna i enskilda kreditinrättningar. I den proposition
angående den sociala jordbrukskreditgivningen m. in., vilken jag denna dag
ämnar föreslå Kungl. Maj :t att förelägga riksdagen, förordas vidare, att
kreditgarantiformen skall tillämpas jämväl å driftslån till jordbrukare och
å lån för förvärv av jordbruksegnahem.
Bemyndigande torde böra inhämtas av riksdagen att medgiva kreditgaranti
inom en viss årlig ram för varje särskild verksamhetsgren. Jag återkommer
i det följande till frågan, hur denna ram bör bestämmas.
På ett avsnitt av verksamheten för inre rationalisering torde emellertid
den hittillsvarande stödformen böra bibehållas. Lån till torrläggningsföretag
torde nämligen, såsom även förutsatts av kommittén, med hänsyn till
den speciella karaktären av dessa företag i vart fall tills vidare böra utlämnas
ur avdikningslånefonden. Det bör emellertid längre fram övervägas,
om man ej även beträffande dessa lån helt eller delvis kan övergå till den
nya stödformen. Likaså torde det, sedan erfarenhet vunnits av systemet
med statlig kreditgaranti, böra prövas, om ej delta system lämpligen mera
allmänt kan användas i verksamheten för rationalisering av jordbrukets
driftsförhållanden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
I fråga om ackords- och hjälplånen till jordbrukare har kommittén framhållit,
att det enligt dess uppfattning kunde övervägas, om ej denna låneverksamhet
kunde avskaffas, da den hittills haft mycket ringa användning
och då från och med den 1 juli 1948 väsentligt ökade lånemöjligheter i andra
former komme att stå jordbrukarna till buds. Kommittén har emellertid
stannat för att förorda, att ackords- och hjälplånen tills vidare skulle bibehållas
men att kreditgarantiformen skulle tillämpas även för dessa lån.
För att möjliggöra detta borde vissa ändringar vidtagas i nu gällande lånebestämmelser.
För min del är jag ej för närvarande beredd att taga ställning till frågan
om ett slopande av ackords- och hjälplånen. Å andra sidan finner jag det ej
heller lämpligt att nu ändra villkoren för dessa lån. Det är vidare med hänsyn
till det ringa antalet dylika lån ur arbetsbelastningssynpunkt ganska
likgiltigt, huruvida lånen utlämnas av lantbruksnämnderna eller av enskild
kreditinrättning mot statlig garanti. Jag förordar därför, att dessa lån tills
vidare skola utlämnas i samma ordning och på samma villkor som hittills.
Skulle det vid en senare företagen prövning av mera definitiv karaktär befinnas,
att ifrågavarande lånemöjlighet bör bibehållas, torde man då även
kunna överväga att övergå till ett system med statlig kreditgaranti jämväl
för dessa lån.
En tillämpning av ett system med statlig kreditgaranti medför, såsom
kommittén framhållit, att ett flertal statliga lånefonder icke längre behöva
tagas i anspråk för utlämnande av nya lån. Av de av kommittén särskilt
nämnda fonder, vilka förvaltas av egnahemsstyrelsen eller statskontoret,
behöva sålunda — förutom avdikningslånefonden — endast jordfonden, arrendeegnahemsfonden
samt fonden för lån till innehavare av s. k. lapplägenheter
användas för sådan verksamhet, som i fortsättningen skall omhänderhavas
av lantbruksnämnderna. Dessa fonder böra alltså bibehållas. Likaså
bör egnahemsstyrelsens delfond av fonden för låneunderstöd under den
ändrade benämningen la,ntbruksstyrelsens delfond bibehållas för utlämnande
av ackordslån och hjälplån till jordbrukare. Till vissa med jordfonden
sammanhängande frågor återkommer jag i det följande.
Ur egnahemslånefonden, jordförmedlingslånefonden, arrendelånefonden,
arbetarsmåbrukslånefonden, fonden för premielån till egnahemslåntagare,
fonden för krislån till jordbrukare, gödselvårdslånefonden, täckdikningslånefonden,
allmänna nyodlingsfonden och norrländska nyodlingsfonden
böra däremot lån ej utlämnas efter den 30 juni 1947; dock att fonderna
böra användas för utbetalande av redan beviljade men ej utlämnade lån.
Å fonderna vid utgången av budgetåret 1947/48 innestående medel böra, i
den mån de ej tagas i anspråk för nyssnämnda utbetalningar, tillgodoföras
riksstatstiteln övriga diverse inkomster, i vad avser diversemedelsfonderna
för premielån och krislån, samt inlevereras till riksgäldskontoret, i vad
avser övriga fonder, vilka alla ha karaktären av statliga kapitalfonder. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga bestämmelser
för överföringen. Under fonden för låneunderstöd, statskontorets delfond,
bör vidare i fortsättningen ej utlämnas lån till uppförande av siloanlägg
-
23
Kungl. May.ts proposition nr 149.
ningar eller till underlättande av kolonisation av estlandssvenska familjer.
Frågan hur det skall förfaras med övriga av kommittén särskilt nämnda,
av egnahemsstyrelsen eller lantbruksstyrelsen förvaltade fonder och anslag
torde komma att upptagas av chefen för socialdepartementet i samband
med framläggande av förslag till organisationen av bostadspolitiken.
I propositionen nr 75/47 framhöll jag, att jag ej vore beredd att taga
slutgiltig ställning till 1942 års jordbrukskommittés förslag om längden
av amorteringstiden och omfattningen av amorteringsskyldigheten å de
statliga amorteringslånen men att jag i och för sig ej hade något att erinra
mot de principer, på vilka kommitténs förslag i dessa delar vilade. Dessa
principer inneburo, att amorteringstiden skulle maximeras till 25 ar och
att det sedan skulle ankomma på de lånebeviljande myndigheterna att bestämma
amorteringstidens längd med hänsyn till förhållandena i det enskilda
fallet. Av praktiska skäl borde man dock därvid hålla sig till ett
begränsat antal typer, exempelvis amorteringstider med jämna 5-årsintervaller.
Amorteringsskyldigheten borde som regel omfatta hela lånet, men
de lånebeviljande myndigheterna borde äga befogenhet att i vissa fall begränsa
denna skyldighet till viss del av lånet.
Även då det statliga lånestödet lämnas i form av kreditgaranti, bör det
givetvis, såsom även bankkommittén avsett, ankomma på lantbruksnämnden
att besluta om amorteringstidens längd och amorteringsskyldighetens
omfattning. Härvid torde böra följas de principer, som nyss nämnts.
I likhet med kommittén finner jag det mest ändamålsenligt, att de förluster,
som kunna uppkomma å de statliga garantiåtagandena, skola täckas
ur ett särskilt å driftbudgeten upptaget anslag. Frågan om storleken av det
härför erforderliga beloppet torde jag få upptaga i det följande.
Den avveckling av flertalet nu befintliga statliga lånefonder för jordbrukets
yttre och inre rationalisering in. in., som sålunda förordas, framkallar
frågan, vilket eller vilka organ, som i fortsättningen böra handhava förvaltningen
av redan utlämnade eller beviljade lån.
En förutsättning för att lantbruksnämnderna till fullo skola kunna utnyttja
fördelarna ur administrativ synpunkt med ett system med statlig
kreditgaranti är tydligen, att de ej belastas med förvaltningen av sådana
lån ur de nu överflödiga fonderna, som utlämnats av egnahemsnämnderna
och hushållningssällskapen men ännu ej återbetalats. En lämplig lösning av
frågan om förvaltningen av dessa lån synes vara att lånen, såsom bankkommittén
ifrågasatt, överföras till riksbankens avdelningskontor. Eu sådan
överföring torde av praktiska skäl böra avse samtliga den 1 juli 1948 utestående,
av egnahemsstyrelsen eller egnahemsnämnderna utlämnade lån
ävensom samtliga vid sagda tidpunkt utestående, av hushållningssällskapen
utlämnade gödselvårds-, täekdiknings-, nyodlings-, betesförbättrings- och
siloanläggningslån. Lånen böra efter överföringen redovisas å riksbankens
delfond av fonden för låneunderstöd. Till denna delfond böra samtidigt
överföras å berörda kapitalfonder redovisade avskrivningsmedel. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj :t atl avgöra de detaljfrågor, som kunna upp
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
komma i samband med ifrågavarande överföring. Den av riksbanken berörda
frågan om ersättning till banken för förvaltningen av lånen torde icke
behöva redan nu upptagas till behandling.
Nu angivna förfaringssätt torde däremot ej böra tillämpas i fråga om de
bidrag till yttre och inre rationaliseringsåtgärder, som hushållningssällskap
och egnahemsorgan kunna ha utlämnat före den 1 juli 1948 med förbehåll
om återbetalningsskyldighet under vissa förutsättningar. Enligt min mening
är det knappast påkallat, att även tillsynen över dessa bidragsärenden ävensom
rätten att återkräva bidragen skall överflyttas till riksbankens avdelningskontor.
Det väsentliga arbetet i dessa ärenden blir att kontrollera att
de företag, till vilka bidragen lämnats, utförts på tillfredsställande sätt och
att pröva, huruvida sådana förhållanden föreligga, som kunna föranleda
skyldighet att återbetala uppburet bidrag. Dessa uppgifter synas icke lämpligen
kunna läggas på avdelningskontoren. Nu nämnda ärenden torde alltså
i fortsättningen böra handläggas av lantbruksnämnderna.
Hittills har endast berörts förvaltningen av redan utlämnade lån och bidrag.
Då egnahemsstyrelsen eller egnahemsnämnd före den 1 juli 1948 beviljat
sådant lån, vars förvaltning enligt det nyss anförda bör överföras på
riksbankens avdelningskontor, men lånet ej helt utbetalats före sagda dag,
synes det lämpligen böra ankomma på lantbruksnämnden att verkställa
lesterande utbetalningar. Sedan detta skett, bör lånet överföras till vederbörande
avdelningskontor och förvaltas av detta. Förvaltningen av de lån
för inre rationaliseringsåtgärder, som kunna ha beviljats av hushållningssällskap
före den 1 juli 1948 men ej helt utbetalats före sagda dag, bör
från och med den 1 juli 1948 övertagas av lantbruksnämnderna. I samband
härmed bör förvaltningen av de för utlåningen använda fyra utlåningsfonderna
överflyttas från statskontoret till lantbruksstyrelsen. Lantbruksnämnden
får därefter verkställa resterande utbetalningar och, sedan lånet
utbetalats i sin helhet, överlämna den fortsatta förvaltningen av detta till
riksbankens avdelningskontor. Vad åter angår bidrag, som av sällskapet
beviljats före den 1 juli 1948 men ej helt utbetalats före sagda dag, bör
sällskapet äga självt avgöra, huruvida det vill omedelbart överlåta den fortsatta
handläggningen av bidragsärendet till lantbruksnämnden eller självt
verkställa resterande utbetalning och först därefter överlämna förvaltningen
till lantbruksnämnden.
Någon anledning synes ej föreligga för det allmänna att, såsom i ett yttrande
angivits, vid övertagandet av bidragsstocken ersätta sällskapen kostnaderna
för upprättande av planer till de företag bidragen avse, i den mån
dessa kostnader ej redan guldits av vederbörande jordbrukare.
Ett annat spörsmål, som uppkommer vid en övergång till systemet med
statlig kreditgaranti, är huruvida denna stödform skall få användas även för
omplacering av tidigare beviljade lån. Denna fråga kan väntas bliva aktuell
särskilt av den anledningen, att räntan för de nya lån, som kunna komma
att beviljas mot statlig kreditgaranti, i regel torde bliva lägre än den, som
opaginerad Kontrollera mot PDF
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
för närvarande gäller för lån ur statliga lånefonder. Jag anser mig icke för
närvarande kunna tillstyrka förslag till en allmän nedsättning av räntesatserna
å lån ur lånefonderna på jordbrukets område. Vid sådant förhållande
synes det mig riktigast, att kreditgaranti i regel endast skall få lämnas
för att finansiera nya jordförvärv eller nya förbättringsåtgärder. I vissa
fall bör dock undantag kunna göras från denna regel. Om en jordbrukare
söker kreditgaranti för att finansiera en viss förbättringsåtgärd och samtidigt
vill omplacera ett äldre lån, som han fått ur någon av de statliga utlåningsfonderna
på jordbrukets område, bör nämligen lantbruksnämnden enligt
min uppfattning kunna medgiva, att kreditgarantien får omfatta även
det belopp, som behövs för att lösa det äldre lånet. Vid prövningen av frågor
om sådan utvidgning av kreditgarantien bör emellertid beaktas, hur utvidgningen
kommer att inverka på lantbruksnämndens möjligheter att lämna
kreditgaranti för mera angelägna företag. Det sammanlagda belopp, för vilket
varje lantbruksnämnd skall äga lämna kreditgaranti, torde komma att
maximeras. Eftersom kreditbehovet för nya rationaliseringsåtgärder självfallet
bör tillgodoses i första hand, bör sådan garanti för omplacering av
äldre lån medgivas endast i den mån risk ej föreligger för att nämnden därigenom
avhänder sig möjlighet att stödja nya förbättringsåtgärder. Ansökan
om kreditgaranti, som uteslutande avser att möjliggöra en omplacering av
äldre lån, bör vidare under inga förhållanden bifallas.
B, Frågor angående lantbruksnämndernas fastighetsförvärv m. m.
Kommitténs förslag.
Kommittén har till en början förutsatt, att lantbruksnämnderna skulle
övertaga de fastigheter, som för närvarande ägas av egnahemsnämnderna,
de lokala jordnämnderna inom Västernorrlands och Norrbottens län samt
Lyekebyåutredningen. Kostnaderna för inköp av fastigheter borde bestridas
ur en särskild kapitalfond. Den nuvarande jordfonden borde efter erforderlig
utvidgning användas för detta ändamål. Jordfonden borde bibehållas vid
den storlek, som riksdagen kunde komma att besluta. I jordfonden borde inräknas
lantbruksnämnderna tillhöriga fastigheter med inköpsvärdet jämte
å fastigheterna nedlagda kostnader. Inkomster från och utgifter för fastigheterna
borde påföras fonden. I den mån nämnderna sålde fastigheter till
lägre värde än det bokförda nettovärdet, borde avskrivningar alltså icke göras
på jordfonden utan förlusten borde täckas av medel ur anslaget för
bidrag till yttre rationalisering.
Lantbruksstyrelsen borde vid varje budgetårs början fatta preliminärt beslut
om den kostnadsram, inom vilken varje lantbruksnämnd skulle planlägga
sina fastighetsinköp. Härvid borde dock viss del — förslagsvis en fjärdedel
av tillgängliga medel — innehållas av lantbruksstyrelsen för att möta
uppkommande exceptionella behov eller för att mot budgetårets slut fördelas
mellan de nämnder, där de medel, som preliminärt ställts till förfogande,
visat sig otillräckliga.
26
Kungi. Maj:ts proposition nr 149.
I fråga om förvaltningen av lantbruksnämndernas fastigheter har kommittén
bland annat uttalat, att dessa fastigheter ur skogsvårdssynpunkt
borde falla under skogsvårdslagens bestämmelser. Det borde vidare i möjligaste
mån undvikas, att lantbruksnämnderna brukade fastigheterna i egen
regi. I stället borde jordbruks]orden utarrenderas till lämplig jordbrukare
och skogen ställas under sakkunnig persons eller myndighets tillsyn. Kommittén
hade ansett sig kunna räkna med att skogsvårdsstyrelserna kunde
vara lantbruksnämnderna behjälpliga med alla de åtgärder beträffande skogen
å nämndernas fastigheter, som normalt fölle under skogsvårdsstyrelsernas
arbetsuppgifter beträffande enskilda skogar. (Frågan om ersättning
härför till skogsvårdsstyrelserna beröres i ett senare avsnitt.)
Kommittén har icke heller ansett det nödvändigt, att särskilda tjänstemän
nu skulle anställas enbart för att omhänderhava lantbruksnämndernas fastighetsförvaltning.
Ansvaret för tillsynen över lantbruksnämnds fastigheter
borde läggas å någon av nämndens konsulenter, som för sina övriga arbetsuppgifter
ofta vore på resande fot. I övrigt borde fastighetsförvaltningen
kunna anförtros åt en eller flera sakkunniga personer utanför nämnden,
exempelvis åt härför särskilt lämpade ortsombud. Dessa borde i så fall uppbära
särskild ersättning enligt överenskommelse. Räkenskaper och bokföring
borde anförtros åt nämndens kamerala personal. Bokföringen borde
vara så upplagd, att inkomster och utgifter för varje särskild fastighet kunde
överblickas. Kostnaderna för fastighetsförvaltningen borde påföras jordfonden.
Kommittén har emellertid även framhållit, att de föreslagna anordningarna
för fastighetsförvaltningen kunde komma att visa sig otillräckliga, då
rationaliseringsverksamheten nått full omfattning och lantbruksnämnderna
bedrivit sin inköpsverksamhet några år. Kommittén ansåge dock, att man
borde avvakta närmare erfarenheter rörande förvaltningsuppgifterna, innan
någon mera vidlyftig organisation tillskapades för ändamålet.
Yttrandena.
Vad kommittén anfört rörande lantbruksnämndernas fastighetsförvärv
m. m. har i allmänhet lämnats utan erinran. I åtskilliga yttranden ha emellertid
betonats de svårigheter, som kunde uppkomma för nämnderna vid
inköp av fastigheter, vilka ej omedelbart eller efter en kortare tid kunde
disponeras för rationaliseringsverksamheten. Största försiktighet vid dylika
inköp har därför förordats. Sveriges lantbruks förbund och Riksförbundet
landsbygdens folk ha funnit det oklart, vilka arrendebestämmelser som
vore avsedda att tillämpas vid arrendering av nämnden tillhöriga fastigheter.
Lantbruksförbundet har i detta sammanhang påpekat, att arrende
borde kunna bringas att upphöra, då fastigheten behövde disponeras för
rationaliseringsähdamål. Bestämmelserna i gällande arrendelag tillgodosåge
emellertid ej detta behov.
I en vid egnahemsstyrelsens yttrande fogad, av styrelsens kamrerare upprättad
promemoria ha vidare berört vissa frågor angående bokföringen av
Kunffl. Maj:ts proposition nr 149.
27
inkomster och utgifter för nämndernas fastigheter. I promemorian har erinrats
om kommitténs uttalande, att i jordfonden borde inräknas lantbruksnämnderna
tillhöriga fastigheter jämte å fastigheterna nedlagda kostnader
samt att inkomster från och utgifter för fastigheterna borde tillföras fonden.
Såvitt angår fastigheter, vilka förvärvats för att skydda lån, har i promemorian
uttalats att — i överensstämmelse med vad som tillämpades inom egnahemsverksamheten
— endast sådana inkomster, som medförde nedgång i fastigheternas
värde, och sådana utgifter, som utgjorde rena anskaffningskostnader,
borde påverka fastigheternas bokföringsvärde. Övriga inkomster och
utgifter borde hopsamlas å en gemensam titel under jordfonden. Denna
borde vid budgetårets utgång centralt hos lantbruksstyrelsen avslutas emot
anslaget till bidrag till jordbrukets inre rationalisering. För att kunna visa
det ekonomiska resultatet av innehavet av en dylik fastighet borde — på
samma sätt som hittills skett inom egnahemsorganisationen — vid sidan av
bokföringen föras en fastighetsliggare, i vilken samtliga till fastigheten
hänförliga inkomster och utgifter noterades.
Departementschefen.
I huvudsak kan jag biträda vad kommittén anfört angående lantbruksnämndernas
fastighetsförvärv och vissa därmed sammanhängande frågor.
Beträffande förvaltningen av nämndernas fastigheter vill jag dock anmärka,
att det enligt min uppfattning ej bör komma i fråga, att dessa fastigheter
formellt skulle lyda under den allmänna skogsvårdslagens bestämmelser.
Däremot bör skötseln av skogarna å desamma i största möjliga utsträckning
ske med tillämpning av de principer, vilka ligga till grund för det nu framlagda
förslaget till skogsvårdslag. Bland annat är det, såsom framhållits i
propositionen angående ny skogsvårdslag, angeläget att avverkningar å dylika
fastigheter ej skola företagas i sådan omfattning, att skogen, då den återförenas
med enskilda jordbruksfastigheter, ej kan giva det stöd åt dessa, som
är avsett med kompletteringen.
Med anledning av vad i några yttranden anförts angående inköp av fastigheter
på lager för rationaliseringsändamål vill jag erinra om att denna fråga
ingående behandlades av särskilda utskottet vid 1947 års riksdag i dess utlåtande
över propositionen angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken.
Utskottet framhöll i nämnda utlåtande rörande denna fråga sammanfattningsvis,
att det icke vore lämpligt att uppställa ett generellt förbud
mot att använda förköpsrätten för andra än aktuella rationaliseringsåtgärder.
Det borde i stället förutsättas, att rationaliseringsorganet i ett dylikt fall
skulle mot varandra väga den fördel det innehure, att förvärvet gåve ökade
möjligheter att längre fram genomföra den yttre rationaliseringen, samt de
nackdelar, som eventuella förvaltningssvårigheter och svårigheter i samband
med den blivande försäljningen av marken kunde anses innebära. Samma
synpunkter anlades på frågan om dylika förvärv medelst statens aktiva inköpspolitik.
Den ståndpunkt, som utskottet sålunda intog och som godkändes
av riksdagen, synes utgöra tillräcklig vägledning för nämnderna. Anledning
torde därför ej finnas att nu ytterligare ingå på denna fråga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Vid utarrendering av här avsedda fastigheter komma de allmänna bestämmelserna
om jordbruksarrende att bliva tillämpliga. Skulle olägenheter
uppstå härav, torde frågan om införande av speciella arrendebestämmelser
få övervägas.
Vad kamreraren i egnahemsstyrelsen anfört angående bokföringen av vissa
inkomster och utgifter för lantbruksnämndens fastigheter synes böra övervägas
vid detaljutformningen av bokföringsbestämmelserna.
C, Bidragsverksamheten,
Kommitténs förslag.
Kommittén har föreslagit, att bidragen skola utgå ur särskilda anslag till
bidrag till jordbrukets yttre respektive inre rationalisering (alternativt ur
ett gemensamt anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering). I den män:
bidrag utlämnades i form av avskrivningslån, borde, med hänsyn till att
bidragen formellt hade karaktären av lån och bidragstagarna alltså häftade
i skuld till statsverket för icke avskrivna belopp, ett motsvarande belopp
överföras till en diversemedelsfond, förslagsvis benämnd jordbrukets avskrivningslånefond.
Bidrag till yttre rationalisering.
I tråga om bidragen till yttre rationalisering har kommittén endast ifrågasatt
vissa mindre tillägg till de tidigare fattade principbesluten. Kommittén
har sålunda diskuterat frågan, i vad mån bidrag borde kunna utgå för att
bestrida kostnader för lantmäteriförrättningar och sammanläggningar.
Kommittén har anfört, att dessa kostnader stundom vore så höga, att de
avskräckte jordbrukarna från att genomföra önskvärda förbättringar i fastighetsförhållandena.
De borde då betraktas som ekonomiska hinder för
rationaliseringen, vilka borde undanröjas med hjälp av bidrag. Kommittén
har särskilt nämnt det fallet, att en lantbruksnämnd — för att få till stånd
en tillräckligt genomgripande yttre rationalisering — måste rekommendera
betydligt mera vittgående åtgärder än som varit nödvändiga, om endast begränsade
förbättringsåtgärder vidtagits. Vid dylika tillfällen borde lantbruksnämnd
ha möjlighet att påtaga sig lantmäterikostnaderna och därmed
sammanhängande kostnader, såvida icke det rationaliseringsprojekt, som
lantbruksnämnden ville stödja, ändock vore uppenbart lönsamt för de berörda
jordägarna.
Kostnaderna för lantmäteriförrättningar på fastigheter i nämndens ägo
— exempelvis för att dela upp ett större jordkomplex på lämpliga brukningsenheter
för försäljning till enskilda jordbrukare — borde däremot påföras
jordfonden.
Kommittén har i detta sammanhang även framhållit, att genomgripande
fastighetsregleringar berörande större områden knappast kunde överblickas
förrän efter ett omfattande utredningsarbete, vilket mången gång måste
opaginerad Kontrollera mot PDF
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
uppdragas åt lantmätare. Resultatet av en förberedande utredning kunde
stundom bliva, att ifrågasatta åtgärder icke lämpligen borde komma till
stånd. I ett sådant fall vore det knappast skäligt, att de jordägare, vilkas
fastigheter närmast förorsakat utredningsarbetet, skulle belastas med kostnaderna
för undersökningar, som lantmäteriorganen utfört på uppdrag av
lantbruksnämnden. Dylika kostnader borde i stället få bestridas av lantbruksnämnderna
ur de medel, som dessa kunde komma att disponera för
planeringsarbeten i allmänhet, såvida icke kostnaderna i annan ordning
skulle stanna å statsverket.
Bidrag till inre rationalisering.
Kommittén har här först upptagit vissa frågor av mera allmän betydelse
för den inre rationaliseringen, nämligen dels frågan hur de medel, som totalt
ställas till förfogande för bidrag till inre rationaliseringsåtgärder, böra
fördelas på olika slag av sådana åtgärder, dels grunderna för kostnadsberäkningarna,
dels vissa spörsmål angående utformningen av avskrivningslånen.
Därefter har kommittén beträffande vissa speciella slag av förbättringsåtgärder
föreslagit ändringar i eller tillägg till de tidigare fattade besluten,
särskilt i fråga om bidragsbeloppen.
Fördelningen av anslagsmedlen.
Beträffande fördelningen av anslagsmedlen har kommittén ansett, att
lantbruksstyrelsen i första hand borde äga fördela av riksdagen beviljade
medel på de olika nämnderna. Vid budgetårets början borde dock endast
fördelas viss del, förslagsvis tre fjärdedelar, av dessa medel. Återstoden
borde fördelas allt eftersom nämnderna anmälde behov av ytterligare medel.
Vidare borde fastställas en viss ram för nämndernas rätt att utan centralorganets
hörande använda anvisade medel för olika ändamål. Detta borde
ske så att för varje nämnd skulle bestämmas de högsta belopp, som utan
centralorganets hörande finge disponeras för olika slag av åtgärder, men
samtidigt också angivas det högsta sammanlagda beloppet. Detta sammanlagda
belopp, vilket skulle vara mindre än summan av de högsta beloppen
för vart och ett av de olika slagen av åtgärder, skulle därvid motsvara de
medel ur anslaget för inre rationalisering, som centralorganet ställt till
nämndens förfogande vid den preliminära fördelningen vid budgetårets
början. Ett utnyttjande av högsta beloppet för ett visst slag av åtgärder
skulle således medföra, att de högsta beloppen för ett eller flera av de övriga
slagen av åtgärder icke kunde utnyttjas.
Grunderna för kostnadsberäkningarna.
I fråga om den beräkning av kostnaderna för eu förbättringsåtgärd, som
skall läggas till grund för bestämmande av bidrag och lån till företaget,
har kommittén förordat, att i kostnaden skulle inräknas utgifter för plan
till företaget. Kommittén bär vidare diskuterat, i vad mån kostnaderna för
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
sådant arbete, som beräknades bliva utfört av brukaren själv eller av i dennes
tjänst ar sanställd arbetskraft, borde få inräknas. Enligt kommitténs
uppfattning borde detta endast ifrågakomma, då särskilda skäl därtill förelåge.
Detta kunde exempelvis vara fallet, då brukaren genom att själv utföra
en betydande del av arbetet skulle få vidkännas ekonomiska uppoffringar
i form av uteblivna inkomster från arbete utom det egna jordbruket.
Utformningen av avskrivningslånen.
Beträffande utformningen av avskrivningslånen har kommittén förordat,
att lantbruksnämnderna skulle få rätt att i särskilda fall fastställa annan
löptid och avskrivningstakt för avskrivningslån än den normala. Vidare har
föreslagits, att lantbruksnämnderna skulle få en viss befogenhet att, då villkoren
för avskrivning ej vore uppfyllda, medgiva anstånd med återbetalningsskyldighet
ävensom att, i stället för att omedelbart fordra återbetalning,
förelägga vederbörande att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder
för att avhjälpa bristerna.
Särskilda frågor angående bidrag till vissa slag av förbättringsåtgärder.
Vad angår nyodling har kommittén uttalat, att alla åtgärder, som i samband
med odling vidtoges för att bringa den odlade marken i ett kulturtillstånd,
som vore avsett att i fortsättningen bibehållas, borde räknas såsom
odlingsåtgärd eller ock hänföras till annan åtgärd, för vilken bidrag kunde
ifrågakomma. Såväl grundgödsling som grundkalkning borde innefattas i
nyodlingsåtgärder. Kommittén ansåge vidare starka skäl tala för att kostnader
för anläggning av vägar i samband med odling skulle jämställas med
övriga odlingskostnader, i den mån vägarna erfordrades för den nyodlade
markens rationella brukande.
Vad angår verksamheten för betesförbättring (inbegripet betesanläggning),
vilken enligt de av 1947 års riksdag fattade besluten skall hänföras till
inre rationalisering och handhavas av lantbruksnämnderna, har kommittén
till en början uppehållit sig vid gränsdragningen mellan denna verksamhet
och det arbete på samma område, som för närvarande bedrives av
skogsvårdsstyrelserna, särskilt med stöd av anslaget till åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. in. Kommittén har anfört, att inom lappmarkerna
och skyddsskogsområdena betesproblemen i så hög grad framstode
såsom specifikt skogliga problem, att all bidragsgivning och planering avseende
betesanläggningar och betesförbättringar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker samt inom skyddsskogarna i Kopparbergs och
Jämtlands län borde ankomma på skogsvårdsstyrelserna. Inom övriga delar
av landet borde däremot sagda verksamhet omhänderhavas enbart av
lantbruksnämnderna. Den betesverksamhet, som nu bedreves av skogsvårdsstyrelserna
inom övriga delar av Norrland, borde således övertagas av
lantbruksnämnderna. Dessa borde också övertaga en del av den personal,
som nu sysselsattes med denna verksamhet. Då det emellertid kunde förutses,
att lantbruksnämnderna under det första året av sin verksamhet skulle
opaginerad Kontrollera mot PDF
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
komma alt i hög grad be Lungas med arbetsuppgifter av organisatorisk art,
hade kommittén ansett det önskvärt, att övertagandet icke skulle ske omedelbart.
I samförstånd med skogsstyrelsen föresloge kommittén därför i
stället, att övertagandet skulle ske först den 1 juli 1949 men att lantbruksnämnderna
dock skulle kopplas in såsom rådgivande organ redan från och
med den 1 juli 1948.
Kommittén har i anslutning härtill även berört frågan, hur i de delar av
Norrland, där enligt dess förslag all betesverksamhet i fortsättningen skulle
handhavas av skogsvårdsorganen, bidragsgivningen och handläggningen i
övrigt av ärendena borde ske i fråga om beten å mark, varå bestämmelserna
för det norrländska skogsproduktionsanslaget ej vore tillämpliga. Kommittén
har föreslagit, att lantbruksnämnderna skulle bevilja lån och bidrag till
ifrågavarande betesanläggningar men att ärendena i övrigt skulle handläggas
av skogsvårdsstyrelserna. Skogsvårdsstyrelserna borde äga uppbära den
ersättning för upprättandet av betesplanerna, som eljest skulle ha tillkommit
lantbruksnämnderna efter den taxa, som kunde komma att gälla för sådant
arbete. Skulle erfarenheten visa, att denna taxa icke täckte skogsvårdsstyrelsernas
merkostnader för arbetet med upprättande av dessa planer,
borde det övervägas, om därutöver särskilda bidrag skulle utgå till
skogsvårdsstyrelserna för deras förvaltningskostnader.
Kommittén har vidare upptagit frågan, hur en tillräcklig stimulans till
betesfredning skulle kunna uppnås, särskilt i de fall då gemensamt bete
förekonnne. Kommittén har här föreslagit, att utöver de bidrag i form av
avskrivningslån, som normalt skulle kunna utgå till betesanläggningar, vissa
tilläggsbidrag, likaledes i iorm av avskrivningslån, skulle kunna lämnas under
villkor av betesfredning. Dessa tilläggsbidrag borde utgå med högre
belopp än eljest, då gemensamt bete förekomine. Tilläggsbidrag borde kunna
utgå till alla jordbruk, oberoende av brukningsdelens storlek och brukarens
ekonomiska ställning. Tilläggsbidragen borde normalt utgöra 10 procent
av kostnaden för betesanläggningen, då gemensamt bete icke förekomme,
och eljest 30 procent. Dessa normer borde kunna överskridas, då särskilda
skäl förelåge, exempelvis då nuvarande bestämmelser skulle innebära
fördelaktigare villkor för sakägarna eller då en större del av brukningsenhetens
betesbehov redan täckts genom tidigare betesanläggningar och beloppet
av tilläggsbidraget därför skulle bliva relativt litet. Inom de områden,
där bestämmelserna om det norrländska skogsproduktionsanslaget nu gällde
men förutsattes komma att upphöra, borde vidare frågan om bidrag till
sådana förrättningar, som påbörjats eller till vilka bidrag sökts före den 1
januari 1948, få bedömas efter skogsproduktionsanslagets grunder, om detta
skulle vara till fördel för sakägarna.
Av det totala anslaget för bidrag till inre rationalisering borde viss del
beräknas i första hand komma till användning såsom tilläggsbidrag till betesanläggningar.
För budgetåret 1948/49 borde ett belopp av 100 000 kronor
avses för detta ändamål. En sådan beräkning borde dock ej utgöra hinder
för lantbruksstyrelsen att, om skäl därtill förelåge, medgiva, att till
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
läggsbidrag finge utlämnas till högre sammanlagt belopp än det på förhand
uppskattade.
Beträffande åtgärder för att underlätta betesfredning har kommittén slutligen
föreslagit sådan ändring av 12 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred,
att förordnande om betesreglering inom ett område skulle kunna meddelas
efter framställning av lantbruksnämnden. En förutsättning härför skulle
emellertid vara, att nämnden beviljat flertalet fastigheter inom området
statsbidrag till betesanläggningar under villkor av skogsmarkens fredande
från bete.
I fråga om avskrivningslån för anläggning av ägovägar har kommittén
till en början anfört, att ett flertal myndigheter för närvarande handlade
frågor om planläggning av vägföretag och bidrag till dylika företag. Förutom
vägmyndigheterna i länen, vilka handhade de allmänna vägarna,
lämnades eller förmedlades sålunda bidrag av länsstyrelserna respektive
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande enskilda vägar i allmänhet,
skogsvårdsstyrelserna respektive skogsstyrelsen beträffande skogsvägar,
lantmäteristyrelsen beträffande vägar i samband med laga skiften samt
egnahemsnämnderna beträffande odlingsvägar samt vägar i samband med
arrendeegnahemsverksamheten. Enligt de av 1947 års riksdag fattade besluten
skulle vidare lantbruksnämnderna kunna utlämna bidrag för anläggande
av ägovägar.
Kommittén har anfört, att samtliga de slag av enskilda vägar, som nu
berörts, torde kunna ifrågakomma vid åtgärder för ren inre rationalisering.
Därmed vore dock icke givet, att all bidragsgivning till enskilda vägar borde
samlas hos ett organ. I vart fall förelåge emellertid starka skäl för en samordning
av verksamheten genom inbördes överläggningar mellan olika bidragsgivande
organ och ej minst för en samordning av bidragsreglerna, så
att dessa så långt möjligt skulle bringas i överensstämmelse med varandra.
Då detta spörsmål vore föremål för särskild utredning, hade kommittén dock
nu saknat anledning att närmare ingå därpå.
Det väsentliga i detta sammanhang vore enligt kommitténs uppfattning,
att även lantbruksnämnderna jämsides med andra myndigheter kunde komma
att lämna bidrag till väganläggningar. Då lantbruksnämndernas bidragsgivning
förutsatts tills vidare endast böra avse ägovägar, uppstode spörsmålet
om gränsdragningen mellan dylika vägar och övriga enskilda vägar.
I fråga om denna gränsdragning har kommittén anfört, att såsom ägovägar
borde anses sådana vägar, vilka huvudsakligen skulle tjäna de inre kommunikationerna
å en eller flera fastigheter. Däremot borde ej dit hänföras
sådana vägar, som i större omfattning tjänade förbindelsen utåt, vare sig
denna förbindelse avsåge brukningscentrum (utfartsvägar) eller visst produktionsområde
av fastigheten (exempelvis skogsvägar).
Kommittén har ansett 1947 års riksdags beslut om grunderna för avskrivningslån
icke innefatta något avgörande i fråga om den norm, efter vilken
avskrivningslån borde utgå för ägovägar. Denna norm har av kommittén
opaginerad Kontrollera mot PDF
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
föreslagits till 40 procent av den beräknade anläggningskostnaden. Då bidrag
till ägovägar vid laga skifte för närvarande utginge med 50 procent av
den godkända kostnaden, borde lantbruksnämnderna dock — som ett provisorium
i avbidan på resultatet av den pågående revisionen av bestämmelserna
om bidrag i samband med lantmäteriförrättningar — ha möjlighet att
från fall till fall avväga bidragen med hänsyn till de regler, som skulle ha
gällt, om bidragsfrågan i stället uppkommit vid en skiftesförrättning.
Kommittén har i detta sammanhang även förordat, att nu gällande särskilda
bestämmelser angående statsbidrag till byggande av odlingsvägar i
Norrland och Dalarna skulle upphöra att gälla den 1 juli 1948. I fråga om
sådana odlingsvägar, som inrymdes under begreppet ägovägar, sådant detta
preciserats av kommittén, borde bidrag i fortsättningen utgå enligt bestämmelserna
om bidrag till inre rationalisering. Om odlingsvägarna sam tidigt
hade karaktär av utfartsvägar eller skogsvägar, borde bedömningen i princip
ske efter samma grunder, som gällde för respektive typer av vägar,
d. v. s. i regel efter förmånligare bidragsgrunder än högst 40 procent.
Beträffande upphävandet av de nu gällande bestämmelserna om bidrag
till odlingsvägar har kommittén vidare påpekat, att i regel en avsevärd tid
förflöte från det bidrag beviljats till dess detsamma utbetalats. Då bidragen
dessutom utginge ur förslagsanslag, komme medel för redan beviljade vägföretag
att behövas under en avsevärd tid framåt. Då bidrag beviljats före
1 juli 1948 men icke helt utbetalats före sagda dag, borde bidraget utgå ur
lantbruksnämndernas anslag för inre rationalisering men med tillämpning
av de bestämmelser, som gällt vid tiden för bidragets beviljande. Utbetalningen
borde alltså ske under formen av rent bidrag och icke såsom avskrivningslån.
Beträffande avskrivningslån till ekonomibyggnader har kommittén till
en början föreslagit, att bidrag till silos och gödselvårdsanläggningar (inklusive
urinbrunnar) icke skulle inbegripas i den för ekonomibyggnader i
övrigt gällande maximeringen av bidragsbeloppen utan i stället utgå efter
en norm av 25 procent av hela den beräknade kostnaden. De beslutade reglerna
för avskrivningslån till ekonomibyggnader, enligt vilka sådant lån
normalt skulle utgå med 25 procent upp till en sammanlagd kostnadssumma
av 10 000 kronor och därefter med 15 procent, normalt dock högst med
5 000 kronor, borde sålunda endast gälla andra byggnadsföretag än de nyss
nämnda.
I fråga om det belopp, med vilket avskrivningslån till ekonomibyggnader
bör utgå, har kommittén vidare anfört, att högre bidrag än det normala
kunde behövas, då det gällde att flytta brukningscentrum eller vissa byggnader
å en brukningsenhet, som bildats genom sammanläggning av flera
brukningsenheter eller genom anskaffning av tillskottsjord.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 149.
opaginerad Kontrollera mot PDF
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Yttrandena.
Mot kommitténs förslag om inrättande av en jordbrukets avskrivningslånefond
samt om bidrag till täckande av kostnaderna för vissa lantmäteriförrättningar,
avseende yttre rationalisering, har någon erinran ej gjorts
i yttrandena. I åtskilliga fall ha emellertid i detta sammanhang gjorts uttalanden
av innebörd, att hela verksamheten för främjande av den yttre rationaliseringen
i viss mån borde anses ha karaktären av en försöksverksamhet
och att de regler, som nu kunde komma att fastställas för denna
verksamhet, därför närmast borde betraktas som ett provisorium.
Vad angår bidragsverksamheten för inre rationalisering har någon erinran
ej gjorts mot vad kommittén anfört angående fördelningen av anslagsmedlen.
Ifråga om grunderna för kostnadsberäkningarna ha bland andra hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Kalmar läns norra och södra
områden ävensom i Västerbottens län, egnahemsnämnden i Hallands län
samt Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter uttalat, att i kostnaderna
för visst företag borde inräknas kostnaden för sådant arbete, som kunde
beräknas bliva utfört av brukaren själv eller av dennes familjemedlemmar
eller av årsanställd arbetskraft i brukarens tjänst.
Rörande utformningen av avskrivningslånen har lantbruksstgrelsen framhållit,
att det syntes vara avsett att besiktning i någon form skulle ske årligen
under avskrivningstiden. En sådan kontroll skulle emellertid bliva alltför
tidsödande och kostsam. Det borde vara tillräckligt med en besiktning
före utgången av det tionde året. Frågan om avskrivning borde sålunda
hållas öppen till sagda tidpunkt. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Västerbottens län har framhållit, att flera grupper av arbeten
för inre rationalisering vore sådana att de ej erfordrade något egentligt underhåll.
En besiktning i dylika fall skulle vara ganska meningslös. Som
exempel härpå har förvaltningsutskottet nämnt täckdiknings-, stenröjnings-
och jordkörningsarbeten ävensom i vissa fall arbeten för förbättring
av ekonomibyggnaderna.
Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har föreslagit, att avskrivningslån
till sådana arbeten, som ej krävde nämnvärt underhåll under tioårsperioden,
ävensom avskrivningslån till belopp om högst 1 000 kronor
skulle få avskrivas så snart arbetena vore utförda, avsynade och godkända.
Mot kommitténs förslag om bidrag till nyodling har erinran gjorts endast
av egnahemsnämnden i Örebro län. Sagda egnahemsnämnd har anmärkt,
att det oftast vore svårt att i efterhand konstatera, om grundgödsling
eller grundkalkning verkligen utförts. Det vore därför lämpligast, att
dessa arbeten •— i överensstämmelse med vad som för närvarande gällde
— icke finge inräknas i nyodlingsarbete. I gengäld kunde möjligen tänkas,
att normen för avskrivningslån till nyodling skulle höjas från 40 till 50
procent.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
35
Lantmäteristijrelsen har i detta sammanhang ifrågasatt ändring i de bestämmelser,
som för närvarande gälla om bidrag till odlingskostnader i
sammanhang med skifte och ägoutbyte. Härom har styrelsen anfört i huvudsak
följande. Enligt kungörelsen den 22 juni 1928 angående villkor för
erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen om delning av
jord å landet utginge sådant bidrag för närvarande med högst hälften av
de uppskattade kostnaderna, dock högst med 250 kronor för hektar av
jord, som vore avsedd att odlas till åker, och 125 kronor för hektar av jord,
som vore avsedd att odlas till äng. Maximeringen av hektarersättningen
hade oförändrat kvarstått sedan bestämmelsernas tillkomst år 1928. Den vore
emellertid numera uppenbarligen icke lämpligt avvägd. En anpassning till de
blivande bestämmelserna om avskrivningslån för nyodling i samband med
inre rationalisering borde kunna ske så, att begränsningen per hektar finge
utgå ur kungörelsen och ersättas med anvisningar, utfärdade av lantmäteristyrelsen
i samråd med lantbruksstyrelsen. Regeln om att bidrag finge
utgå med högst hälften av de uppskattade odlingskostnaderna borde dock
bibehållas. En dylik ändring av bidragsreglerna skulle på grund av den
ofrånkomliga eftersläpningen i bidragsutbetalningen icke medföra någon
nämnvärd ökning av medelsbehovet för budgetåret 1948/49.
Rörande lämpligheten av kommitténs förslag om bidragsverksamheten
för betesförbättring .(inbegripet betesanläggning) ha meningarna varit delade.
Förslaget har uttryckligen tillstyrkts av bland andra Gävleborgs läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna i Kalmar
läns södra hushållningssällskapsområde och i Jämtlands län. Sistnämnda
egnahemsnämnd har understrukit angelägenheten av att skogsvårdsstyrelsen
i länet skulle, som kommittén föreslagit, få behålla betesförbättringsverksamheten
inom skyddsskogarna i länet. Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har lämnat förslaget utan erinran men
anfört, att avskrivningslån borde få lämnas även för anordnande av gemensamma
fårbeten på därtill lämpliga markområden.
Även skogsstyrelsen har i princip anslutit sig till kommitténs förslag i
denna del. Vad angår det område, inom vilket betesförbättringsverksamheten
borde handhavas av skogsvårdsstyrelserna, har skogsstyrelsen emellertid
anfört, att det syntes kunna övervägas om icke kommitténs förslag
borde justeras så, att skogsvårdsstyrelserna endast skulle omhänderhava
betesförbättringsverksamheten i lappmarkerna. Skogsstyrelsen har
som ett skäl för en sådan justering framhållit, att enligt förslaget till ny
skogsvårdslag de nuvarande skyddsskogarna i Jämtlands och Kopparbergs
län skulle hänföras till svårföryngrad skog och i skogligt avseende jämställas
med övrig svårföryngrad skog i dessa län. Det föreslagna uppskovet
till den 1 juli 1949 med överförandet av betesförbättringsverksamheten i
övrigt från skogsvårdsstyrelser till lantbruksnämnder syntes motiverat. Enligt
skogsstyrelsens uppfattning kunde det måhända befinnas lämpligt att
skjuta på tiden ytterligare något år. Intill dess verksamheten övertoges av
lantbruksnämnderna borde nu gällande grunder för bidrag ur norrländska
opaginerad Kontrollera mot PDF
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
skogsproduktionsanslaget tillämpas. Det vore nämligen ej lämpligt, att
skogsvårdsstyrelserna under den korta tid, som återstode till dess överföringen
skedde, skulle tillämpa nya bidragsgrunder.
Lantbruksstyrelsen har ansett, att nu gällande bestämmelser beträffande
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med betesförbättring ej borde ändras.
Styrelsen har även ifrågasatt lämpligheten av den av kommittén föreslagna
ändringen i 12 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred.
Förslaget, att särskilda tilläggsbidrag skulle kunna utbetalas under villkor
om betesfredning, har avstyrkts av egnahemsnämnden i Jönköpings
län. Nämnden har uttalat, att redan avskrivningslån efter en norm av 40
procent av kostnaden borde utgöra en stimulans till ökat intresse för betesanläggningar
och att ifråga om betesfredningen mera än genom tilläggsbidrag
torde kunna vinnas, därest jordbrukarna genom upplysning övertygades
om att skogsbete ej vore förenligt med ekonomiskt jordbruk och skogsbruk.
Även egnahemsnämnden i Västmanlands län har uttalat tveksamhet
beträffande lämpligheten av tilläggsbidrag och ansett en effektivare åtgärd
för vinnande av betesfred vara att i mån av behov höja avskrivningslånen
till betesanläggningar och samtidigt som villkor för avskrivningslån föreskriva,
att låntagaren efter viss tid skulle betesfreda sin skog.
Vad kommittén anfört rörande avskrivningslån för anläggning av ägovägar
har berörts endast i ett fåtal yttranden. I regel thar i dessa betonats
önskvärdheten av enhetliga bestämmelser ifråga om den statliga bidragsgivningen
till anläggning av olika slag av vägar. Något direkt avstyrkande
av kommitténs förslag har ej förekommit. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har emellertid uttalat tveksamhet, om det av kommittén framlagda förslaget
till gränsdragning mellan ägovägar och andra enskilda vägar kunde anses
acceptabelt. Styrelsen har ansett, att man beträffande såväl detta spörsmål
som förslaget, att begreppet odlingsvägar skulle utgå, borde avvakta den
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt skogsstyrelsen pågående utredningen.
Även länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat, att den av kommittén
föreslagna avgränsningen mellan de vägföretag, till vilka lantbruksnämnderna
skulle kunna lämna avskrivningslån, och övriga vägföretag voro
otydlig och att dess innebörd borde klargöras. Slutligen har länsstyrelsen
i Västerbottens län under hänvisning till svårigheten att draga en klar gräns
mellan ägovägar och utfartsvägar anfört, att bidragsgivningen beträffande
båda dessa slag av vägar borde handhavas av en och samma myndighet,
exempelvis av länsstyrelsen efter hörande eller förslag av lantbruksnämnden,
varjämte statskontoret ansett bidragen böra normeras till 25 procent
av kostnaden.
I detta sammanhang kan även nämnas, att skogsstyrelsen understrukit
vikten av att erforderliga skogsvägar byggas i samband med eller som ett led
i arronderingar och skiften.
Vad kommittén anfört rörande avskrivningslån till ekonomibyggnader
har i regel ej särskilt berörts i yttrandena. Förslaget har emellertid uttryckligen
tillstyrkts av bland andra hushållningssällskapets förvaltningsutskott
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
i Jönköpings län ävensom egnahemsnämnderna i Kalmar läns södra hushållningssällskapsområde
och i Jämtlands län men däremot avstyrkts av
statskontoret.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har beträffande
avskrivningslånen för förbättring av ekonomibyggnader anmärkt,
att det i och för sig vore önskvärt med ett relativt kraftigt stöd för dylika i
regel dyrbara förbättringsåtgärder. Efterfrågan å avskrivningslån för detta
ändamål torde åtminstone i Västerbottens län komma att bli mycket stor.
Det statsfinansiella läget torde dock knappast medgiva, att avskrivningslån
i full utsträckning skulle kunna utlämnas till alla i och för sig bidragsberättigade
sökande. Att mera allmänt uppskjuta en nödvändig upprustning
av ekonomibyggnaderna vore icke lyckligt. Det kunde därför ifrågasättas,
om ej lantbruksnämnderna borde beredas möjlighet att minska avskrivningslånens
storlek i de enskilda fallen för att i stället kunna öka antalet
jordbrukare, som kunde få del av statens stöd till upprustning av byggnaderna.
Lantmåteristyrelsen har i sitt yttrande i anslutning till kommitténs här
framlagda förslag upptagit frågan om möjligheten att bevilja förbättringsbidrag
i samband med utflyttning vid skifte. Styrelsen har påpekat, att de
nu utgående bidragen till utflyttningskostnader vore konstruerade så, att de
icke avsåge någon förbättring av de byggnader och andra anläggningar, som
skulle flyttas. Utflyttning vore emellertid en åtgärd, som regelmässigt borde
kombineras med rationalisering av de berörda byggnaderna och anläggningarna.
Det vore därför enligt styrelsens mening angeläget att skapa möjlighet
att bevilja förbättringsbidrag i samband med utflyttning vid skifte. Dylika
bidrag skulle också otvivelaktigt utgöra en välbehövlig stimulans till
önskvärda omregleringar genom skifte. De skulle sålunda underlätta genomförandet
av omarronderingar och påverka skiftesresultatet i gynnsam riktning.
På grund av det direkta sambandet med utflyttningsfrågorna och skiftesläggningen
borde dessa förbättringsbidrag konstrueras såsom en påbyggnad
av de nuvarande utflyttningsbidragen och handhavas av lantmäteriorganen.
I fråga om bidragens storlek borde gälla i huvudsak samma regler,
som kommittén föreslagit för motsvarande rationaliseringsåtgärder utan
samband med skifte. Närmare bestämmelser om de av styrelsen föreslagna
förbättringsbidragen borde meddelas genom ändringar i kungörelsen rörande
lantmäteribidragen. De nya bidragen borde kunna utgå från förslagsanslaget:
Understöd åt jorddelningsväsendet m. in.: Bidrag till utflyttnings-,
väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med skiften. Med hänsyn
bland annat till den tid, som måste förflyta mellan tillkomsten av ett
utflyttningsbeslut och verkställigheten av beslutet, beräknade styrelsen, att
förbättringsbidragen under budgetåret 1948/4!) icke komme alt medföra
någon nämnvärd ökning av medelsbehovet från nämnda anslag.
Beträffande avskrivningslånen till åtgärder för inre rationalisering kan
till slut nämnas, att föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter ävensom hus
-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
hållning ssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län uttalat, att normen
för avskrivningslån till täckdikning borde höjas från vid fjolårets riksdag
beslutade 25 procent till 40 procent.
Departementschefen.
Jag biträder kommitténs förslag om inrättande av en diversemedelsfond,
benämnd jordbrukets avskrivningslånefond, till vilken överföring skall ske
ur anslagen till yttre och inre rationalisering, i den mån bidrag ur dessa anslag
utlämnas i form av avskrivningslån.
I fråga om bidragen till yttre rationalisering har kommittén ifrågasatt,
att lantbruksnämnd i vissa fall skulle äga utlämna bidrag till täckande av
kostnader för lantmäteriförrättning eller sammanläggning för rationaliseringsändamål.
Kommittén har här åsyftat sådana fall, då kostnaderna äro
så höga, att de kunna avhålla jordbrukarna från att genomföra önskvärda
förbättringsåtgärder. I och för sig har jag intet att erinra mot de synpunkter,
som ligga till grund för kommitténs förslag. Frågan, om och i vad mån
rationaliseringsorganen böra utbetala dylika bidrag, står emellertid i nära
samband med utformningen av bestämmelserna om taxor för lantmäteriförrättningar
och om de statsbidrag, som genom lantmäteriorganisationen
utbetalas för sådana förrättningar. Då dessa frågor för närvarande äro under
utredning i lantmäteristyrelsen, anser jag det lämpligast, att kommitténs
förslag på denna punkt prövas först i samband med behandlingen av de förslag
till nya taxe- och bidragsbestämmelser, som äro att vänta från lantmäteristyrelsen.
Däremot har jag intet att erinra mot vad kommittén anfört om att kostnaderna
för vissa av lantmätare verkställda förberedande utredningar i
rationaliseringsärenden böra bestridas av lantbruksnämnderna. Likaså biträder
jag vad i betänkandet uttalats angående kostnaderna för lantmäteriförrättningar
å lantbruksnämnd tillhöriga fastigheter.
Vad kommittén förordat angående fördelningen av de medel, som stå till
förfogande för inre rationaliseringsåtgärder, synes ändamålsenligt. Intill
dess större erfarenhet vunnits, torde emellertid några bestämda regler ej
böra fastställas härvidlag. Det bör i stället få ankomma på Kungl. Maj :t
eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen att meddela erforderliga
föreskrifter härvidlag.
I likhet med kommittén finner jag det rimligt, att den kostnadsberäkning,
som skall läggas till grund för bestämmandet av storleken av lån eller bidrag
till ett företag, skall inbegripa utgifter för plan till företaget. Vad angår
inräknandet av kostnad för sådant arbete, som utföres av brukaren
själv eller av årsanställd arbetskraft i brukarens tjänst, finner jag däremot
kommitténs inställning väl snäv. Enligt mitt förmenande bör, såsom
även framhållits i några yttranden, kostnadsberäkningen upprättas med
hänsyn till den faktiska arbetsvolymen. Någon skillnad bör alltså ej göras
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
39
mellan de fall, då arbetet skall utföras av brukaren själv och hans familjemedlemmar
eller eventuellt befintlig årsanställd arbetskraft, och de fall, då
arbetet skall utföras av särskild för ändamålet anskaffad arbetskraft.
Rörande de allmänna bestämmelserna om bidrag till inre rationaliseringsåtgärder
ansluter jag mig till kommitténs förslag, att lantbruksnämnderna
skola få befogenhet att i särskilda fall fastställa annan löptid och amorteringstakt
för avskrivningslånen än den normalt förutsatta. Likaså böra
nämnderna äga befogenhet att medgiva låntagare, som ej uppfyllt villkoren
för avskrivning, anstånd med återbetalning ävensom, i stället för att
omedelbart kräva återbetalning, förelägga vederbörande att avhjälpa bristerna
inom viss tid. Det måste enligt min uppfattning vara till gagn för
rationaliseringsverksainheten, om lantbruksnämnderna på sådant sätt få
ökade möjligheter att anpassa sina ingripanden efter de förhållanden, som
kunna föreligga i det enskilda fallet.
Med anledning av vad i några yttranden anförts rörande avskrivning av
här ifrågavarande lån och kontroll över företag, till vilka sådana lån lämnats,
vill jag framhålla att kontrollen självfallet ej bör göras mera omfattande
än som erfordras för att tillse, att syftet med lånet ej förfelas. Att
alltid omedelbart avskriva lån i sådana fall, där något mera omfattande
underhållsarbete ej behövs under den normala avskrivningstiden, synes
dock icke lämpligt. Jag vill erinra om att återbetalning av avskrivningslån
skall kunna krävas ej blott på grund av bristande underhåll av företaget
utan även i vissa andra fall, exempelvis under vissa omständigheter i samband
med överlåtelse av fastigheten. Då det är fråga om mindre belopp och
någon särskild kontroll ej kan anses erforderlig, bör emellertid ofta stödet
kunna utlämnas som direkt bidrag.
Jag torde härefter få övergå till de i betänkandet berörda speciella frågorna
om bidrag till vissa grenar av rationaliseringsverksamheten.
Vad kommittén anfört angående de åtgärder, som böra räknas såsom nyodling,
föranleder ingen erinran från min sida. Även de av lantmäteristyrelsen
föreslagna ändringarna i bestämmelserna om nyodlingsbidrag i samband
med laga skifte eller ägoutbyte synas lämpliga. Ändringarna torde
icke behöva föranleda någon höjning av anslaget till sistnämnda bidrag.
I fråga om organisationen av betesförbättringsverksamheten har kommittén,
under hänvisning till att betesproblemen i vissa delar av Norrland
i särskilt hög grad framstå såsom specifikt skogliga problem, förordat, att
all bidragsgivning och planering av åtgärder för betesförbättring (inbegripet
betesanläggning) inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt
skyddsskogsområdena i Kopparbergs och Jämtlands län skall ligga hos
skogsvårdsstyrelserna. För min del finner jag det i någon mån tveksamt,
huruvida det av kommittén åberopade förhållandet utgör tillräcklig grund
för att den statliga betesförbättringsverksamheten i dessa områden, i motsats
till vad som avses skola gälla inom övriga delar av landet, skall undanlagas
från lantbruksnämnderna. En lösning av betesfrågorna är ju även
opaginerad Kontrollera mot PDF
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 149-
har av stor betydelse jämväl ur jordbrukets synpunkt. Med hänsyn till att
det gäller en förhållandevis omfattande verksamhet, som nu är i full gång
under skogsvårdsstyrelsernas ledning, torde det emellertid vara tillrådligt,
att i vart fall tillsvidare någon förändring i organisationen ej vidtages. Det
åberopade skälet gör sig dock främst gällande beträffande skogarna i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. I de nuvarande skyddsskogarna
i Kopparbergs och Jämtlands län har den av skogsvårdsstyrelserna bedrivna
betesförbättringsverksamheten väsentligt mindre omfattning än i de
båda nordligaste länen. Med hänsyn till önskvärdheten att ifrågavarande undantag
ej skall få större omfattning än nödvändigt torde betesförbättringsverksamheten
därför i dessa trakter, liksom i övriga nu ej nämnda delar
av landet, i enlighet med det år 1947 fattade principbeslutet böra handhavas
av lantbruksnämnderna. Ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt är, såsom
skogsstyrelsen framhållit, att vid ett bifall till det nu föreliggande förslaget
till ny skogsvårdslag skyddsskogsbegreppet kommer att bortfalla. De
nuvarande skyddsskogarna i Kopparbergs och Jämtlands län komma i så
fall att anses som svårföryngrade skogar samt likställas med de skogar i
sagda län, vilka redan för närvarande hänföras till sistnämnda kategori.
I betraktande av att lantbruksnämnderna i början av sin verksamhet torde
komma att bliva hart belastade med ett flertal arbetsuppgifter har kommittén
föreslagit, att den betesförbättringsverksamhet, som skogsvårdsstyrelserna
ej längre skola bedriva, skall överföras till nämnderna först den 1
juli 1949. Nämnderna skulle dock under budgetåret 1948/49 ha ställningen
av rådgivande organ. Detta förslag kan jag biträda. Ytterligare uppskov
torde ej böra ifrågasättas. Jag har vidare ej något att erinra mot vad kommittén
anfört angående handläggningen av sådana betesförbättringsärenden
i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, där bidrag ej skall
utgå ur det norrländska skogsproduktionsanslaget.
Bidrag till betesanläggning bör, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Norrbottens län föreslagit, kunna utgå även för anläggning av
gemensamhetsbeten för får.
Kommittén har i fråga om betesförbättringsverksamheten vidare föreslagit
att, utöver de avskrivningslån, som skulle kunna utgå enligt 1947 års
riksdags beslut, vissa tilläggsbidrag skulle kunna utlämnas under villkor
av betesfredning. Med hänsyn till den betydelse det såväl ur skogsbrukets
som ur jordbrukets synpunkt har att skogsbetet så långt möjligt inskränkes,
finner jag det motiverat, att en extra stimulans skall kunna lämnas, om
man därigenom får möjlighet att genomföra betesfredning. Jag kan däremot
icke ansluta mig till kommitténs förslag, att denna stimulans skulle lämnas
i form av tilläggsbidrag, vilka skulle kunna utgå till alla jordbruk, oberoende
av brukningsdelens storlek och brukarens ekonomiska ställning. Ett
tillfredsställande resultat synes i stället kunna ernås redan inom ramen för
de allmänna bestämmelserna om avskrivningslån. Enligt dessa får den fastställda
normen för sådana lån överskridas, då särskilda omständigheter därtill
föranleda. Sadana särskilda omständigheter böra enligt min mening ofta
opaginerad Kontrollera mot PDF
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
anses föreligga, då en brukare, som dittills utnyttjat skogsbete, i samband
med sökande av bidrag till en betesanläggning förbinder sig att betesfreda
sin skogsmark eller att avstå från gemensamhetsbete. Ej heller kan jag
biträda förslaget att inom de områden, där bestämmelserna om det norrländska
skogsproduktionsanslaget nu gälla men förutsättas komma att upphöra,
bidrag till sådana förrättningar, som påbörjats eller till vilka bidrag
sökts före den 1 januari 1948, skall utgå efter skogsproduktionsanslagets
grunder, om detta skulle vara till fördel för sakägarna. Lantbruksnämndernas
befogenhet att i särskilda fall avvika från bidragsnormerna torde även
här få anses tillräcklig.
Med hänsyn till den ståndpunkt jag sålunda intagit finner jag det självfallet
ej heller erforderligt, att av anslaget för inre rationalisering något
visst belopp i första hand skall beräknas utgå såsom tilläggsbidrag till betesanläggningar.
Vad kommittén anfört om ändring av 12 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred
synes värt beaktande. I den till årets riksdag avlämnade propositionen
med förslag till ny skogsvårdslag m. m. har jag emellertid förklarat
mig ha för avsikt att hos Kungl. Maj :t hemställa om bemyndigande att tillkalla
utredningsmän för en revision av ägofredslagen. Den av kommittén berörda
frågan synes ej påkalla någon omedelbar åtgärd. Det måste nämligen
under alla förhållanden dröja någon tid, innan bidrag till betesanläggningar
inom ett område beviljats i sådan utsträckning, att det skulle kunna ifrågasättas
att lantbruksnämnden skulle begära betesreglering i området. Denna
fråga synes därför lämpligen böra upptagas i samband med nyssnämnda
allmänna revision av ägofredslagen.
Vad angår avskrivningslånen för anläggning av ägovägar vill jag till en
början understryka, att de bestämmelser, som nu kunna komma att fastställas
i fråga om lantbruksnämndernas bidragsgivning för detta ändamål,
huvudsakligen böra betraktas som ett provisorium i avbidan på slutförandet
av den nu pågående översynen av bestämmelserna om statsbidrag till olika
slag av vägföretag.
Kommitténs förslag till avgränsning mellan de väganläggningar, till vilka
lantbruksnämnderna skola äga utlämna avskrivningslån ur anslaget för
bidrag till inre rationalisering, och övriga vägföretag finner jag under sådana
förhållanden kunna godtagas. Likaså kan jag biträda förslaget, att
normen för avskrivningslån till anläggning av ägovägar skall bestämmas till
40 procent. Den lantbruksnämnderna tillkommande allmänna befogenheten
att i särskilda fall medgiva avvikelse uppåt från bidragsnormen synes giva
nämnderna tillräcklig möjlighet att beakta det behov av högre bidrag, som kan
föreligga i särskilda fall. Några speciella undantagsregler för detta ändamål
torde alltså icke erfordras. I avbidan på resultatet av nyssnämnda allmänna
översyn av bestämmelserna om bidrag till vägföretag finner jag det lämpligast,
att nu gällande regler för statsbidrag till byggande av odlingsvägar i
Norrland och Dalarna tillsvidare skola bibehållas, givetvis dock med beaktande
av all bidrag skall utlämnas av lantbruksnämnderna.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
I fråga om avskrivningslån till ekonomibyggnader har kommittén på eu
punkt föreslagit ändring av de år 1947 fattade besluten. Denna ändring skulle
bestå däri, att bestämmelserna om avskrivningslån för förbättring av ekonomibyggnader
icke skulle tillämpas i fråga om silos och gödselvårdsanläggningar
(inklusive urinbrunnar). Avskrivningslån för dylika företag skulle i
stället alltid utgå efter en norm av 25 procent av den beräknade kostnaden.
För en dylik ändring har främst anförts det skälet, att det belopp, som skulle
kunna erhållas i avskrivningslån till sagda företag, skulle kunna hliva ringa
eller intet, om anläggningarna utfördes efter det andra förbättringar av ekonomibyggnaderna
genomförts i sådan omfattning, att avskrivningslånets
maximibelopp helt eller i det närmaste tagits i anspråk för dessa förbättringar.
För min del är jag dock ej beredd att förorda ett frångående av det principbeslut,
som ar 1947 fattades på denna punkt. Den av kommittén föreslagna
ändringen skulle uppenbarligen i realiteten innebära detsamma som en ej
oväsentlig ökning av maximibeloppet för avskrivningslån till ekonomibyggnader.
En sådan höjning kan jag i nuvarande läge icke tillstyrka. De olägenheter
av utformningen av reglerna om bidrag till ekonomibyggnader, som
kommittén påtalat, äro vidare ej något, som speciellt träffar silos och gödselvårdsanläggningar.
De äro i stället en ofrånkomlig följd av själva grundprincipen
i bidragssystemet, nämligen att av de bidragsberättigade brukningsdelarna
de mindre skola erhålla ett proportionsvis något högre bidrag än de
större.
Vad kommittén anfört om att avskrivningslån till ekonomibyggnader bör
kunna utgå med högre belopp än normalt, då det gäller att flytta brukningscentrum
eller vissa byggnader å en brukningsenhet, som bildats genom sammanläggning
av flera brukningsenheter eller genom anskaffning av tillskottsjord,
synes däremot stå i full överensstämmelse med de av riksdagen beslutade
grunderna för ifrågavarande bidragsverksamhet. I dylika fall böra
följaktligen enligt min uppfattning sådana särskilda omständigheter kunna
anses föreligga, som motivera ett överskridande av den eljest gällande bidragsnormen.
Med anledning av vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens
län anfört om fördelningen av tillgängliga medel i de fall, då efterfrågan
överstiger medelstillgången, vill jag hänvisa till de uttalanden, som
i propositionen nr 75/47 och i särskilda utskottets utlåtande nr 2 gjordes rörande
denna fråga.
Lantmäteristyrelsen har beträffande ekonomibyggnaderna ifrågasatt en
ändring av nu gällande bestämmelser om statsbidrag till förrättningar enligt
lagen om delning av jord å landet. Frågan, huruvida och i vilken utsträckning
lantmäteriorganen böra utlämna bidrag till åtgärder för förbättring
av ekonomibyggnader, synes emellertid böra avgöras först i samband
med en allmän omprövning av frågan om statsbidrag till lantmäteriförrättningar.
Jag anser mig därför ej för närvarande böra tillstyrka den av lantmäteristyrelsen
ifrågasatta ändringen.
Någon anledning synes ej föreligga att nu frångå det år 1947 fattade beslutet
angående normen för avskrivningslån till täckdikning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
43
D. Frågor angående torrläggningsverksamheten.
Kommitténs förslag.
Reglerna för lån och bidrag.
Kommittén har erinrat om att de av 1947 års riksdag fattade besluten beträffande
torrläggningsverksamheten innebure, att det statliga stödet åt
denna verksamhet även i fortsättningen skulle lämnas enligt i huvudsak
samma grunder som nu. Vissa justeringar hade dock ansetts böra ske i bestämmelserna
om lån ur statens avdikningslånefond. Sålunda skulle läntan
å torrläggningslånen bliva densamma, som kunde komma att gälla för
övriga lån för inre rationalisering. Vidare skulle räntefriheten under tre
år borttagas men i stället tiden för ränteuppskov förlängas till fem år. Slutligen
hade uttalats, att frågan om amorteringstiden borde upptagas till övervägande
i samband med motsvarande spörsmål vid andra amorteringslån.
Vad först angår räntan å torrläggningslån har kommittén framhållit, att
detta spörsmål vore under utredning i samband med en inom finansdepartementet
pågående omprövning av lånevillkoren för den övriga statliga fastighetskrediten.
Kommittén hade därför icke ansett sig böra framlägga något
förslag på denna punkt. Längsta amorteringstiden borde vara densamma
för ifrågavarande lån som för övriga lan till inre rationaliseringsatgärder.
Kommittén har vidare uttalat, att nu gällande regler för utlämnande av
lån ur statens avdikningslånefond i allmänhet vore onödigt invecklade, jämfört
med de regler som föreslagits för rationaliseringslån i allmänhet. Stora
fördelar ur administrativ synpunkt skulle säkerligen vinnas, om besluten i
låne- och bidragsfrågor beträffande torrläggningsföretag kunde decentraliseras
till nämnderna. Detta spörsmål borde göras till föremål för särskild
utredning snarast möjligt. Härvid borde även utredas, om icke lan ur statens
avdikningslånefond skulle kunna utbytas mot lån i enskild kreditinrättning,
beviljat mot statlig garanti. Det torde vidare knappast finnas
något skäl att ställa större krav på säkerheten för avdikningslån än på
säkerheten för lån i samband med yttre rationalisering eller för finansiering
av fastighetsförvärv.
Vissa administrativa frågor.
Beträffande lantbruksingenjörsorganisationens personalförhållanden har
kommittén anfört, att ifrågavarande befattningshavare borde uppföras på
lantbruksnämndernas stat och bilda särskilda avdelningar inom respektive
nämnder, i administrativt hänseende underställda nämnden och lantbruksdirektören.
Kommittén har även upptagit frågan om inrättande av nya
lantbruksingenjörsdistrikt. För förslaget härutinnan kommer att redogöras
i samband med behandlingen av kommitténs förslag i övrigt om lantbruksnämndernas
personalbehov.
Kommittén bar slutligen erinrat om att lantbruksingenjörerna för närvarande
instruktionsmässigt handlade en hel del ärenden, som knappast
44
Kuriffl. Maj:ts proposition nr 149.
kunde hänföras till lantbruksnämndernas egentliga arbetsområde, exempelvis
planer för vatten- och avloppsanläggningar, särskilt i de fall då syneförrättning
erfordrades, dränering av allmänna vägar, kyrkogårdar m. in., förslag
till branddammar o. s. v. Det vore enligt kommitténs uppfattning
mycket värdefullt, att det på landsbygden funnes tillgång till kompetenta
tjänstemän för dessa arbetsuppgifter vid sidan av konsulterande ingenjörsfirmor
o. d. Dessutom hade lantbruksingenjörernas sakkunskap inom
hithörande områden ansetts komma att bliva till stor nytta vid utvecklingsplaneringen
och i allmänhet, då ifrågasatta tekniska anläggningar borde bedömas
även ur jordbrukets synpunkt. Kommittén ansåge därför, att handläggningen
av ärenden rörande vatten och avlopp m. m. även i fortsättningen
borde ingå i lantbruksingenjörernas tjänsteåligganden. Dessa arbetsuppgifter
borde dock icke få sådan omfattning, att torrläggningsverksamheten
för jordbruksändamål icke medhunnes.
Yttrandena.
Kommitténs uttalanden angående ändringar i grunderna för lån och bidrag
till torrläggningsföretag ha ej berörts i yttrandena i vidare mån än att
statskontoret erinrat om att ämbetsverket i utlåtande den 29 januari 1948
rörande verkställd översyn av bestämmelserna om ränta å statslån förordat,
att räntan å lån från avdikningslånefonden skulle bibehållas vid nuvarande
räntefot, 3,6 procent.
Vad kommittén anfört om önskvärdheten av en decentralisering av torrläggningsverksamheten
har ej föranlett erinran i något yttrande men däremot
direkt förordats i åtskilliga yttranden, bland annat av länsstyrelserna
i Blekinge och Älvsborgs län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i
Stockholms, Uppsala, Västmanlands och Västernorrlands lån samt i Älvsborgs
låns norra hushållningssällskapsområde ävensom av egnahemsnämnderna
i Hallands och Västernorrlands län. Lantbruksstyrelsen har förklarat
sig biträda kommitténs förslag om utredning av frågan om decentraliserad
handläggning av ärenden rörande lån och bidrag till torrläggningsföretag
m. in.
I några yttranden har upptagits den år 1947 behandlade frågan om lantbruksingenjörsorganisationens
ställning i förhållande till lantbruksnämnderna
samt påyrkats en omprövning av riksdagens då fattade beslut. I denna
riktning ha uttalat sig bland andra lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i
Kronobergs, Jämtlands och Norrbottens län samt föreningen statens lantbruksingenjörer.
Lantbruksstyrelsen har i detta sammanhang framlagt ett
eget förslag, innebärande att lantbruksingenjörsorganisationen i kameralt
avseende skulle anslutas till lantbruksnämnderna men i administrativt hänseende
sidoordnas dessa och sålunda sortera direkt under lantbruksstyrelsen.
Rörande innebörden av detta organisationsförslag har lantbruksstyrelsen
anfört bland annat följande.
Det förutsättes att, liksom nu är fallet, lantbruksingenjören skall vara
chef för organisationen inom sitt distrikt. Såsom förrättningsman skall han
opaginerad Kontrollera mot PDF
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
föredraga sina ärenden i lantbruksnämnden eller dess delegation för torrläggningsärenden.
I övrigt har han att uppehålla vidare kontakt med nämnden
och lantbruksdirektören eller nämndens övriga tjänstemän under förrättningarnas
gång och att biträda nämnden med utredningar i den utsträckning
som nämnden finner önskvärd. I de distrikt, där arbetsuppgifterna
äro så omfattande, att flera förrättningsmän erfordras, exempelvis
en extra ordinarie lantbruksingenjör eller en lanthrukskonsulent, böra dessa
tjänstgöra på lantbruksingenjörskontoret. Dessa skulle därvid handlägga
förrättningar såsom självständiga förrättningsmän samt förediaga sina
ärenden i torrläggningsdelegationen eller nämnden.
All personal som tjänstgör på lantbruksingenjörskontoret bör vara direkt
underställd lantbruksingenjören, som därvid bör besluta om personalens
semester och bevilja tjänstledighet för sjukdom enligt gällande bestämmelser
samt härom underrätta nämndens kamerala avdelning. Personalens
tjänstledighet på grund av andra orsaker samt lantbruksingenjörens semester
och tjänstledighet torde böra beviljas av centralorganet, som det
likaledes skulle åligga att härom underrätta vederbörande nämnds kamerala
avdelning.
I kameralt hänseende bör lantbruksingenjörsorganisationen såsom ovan
nämnts knytas till lantbruksnämnden, vars kamerala och administrativa
avdelning således skall ha att utbetala personalens löner, rese- och traktamentsersättningar
in. in. Vidare böra kontorslokaler, inventarier, instrumentsutrustning
m. in. förvaltas av denna avdelning, som även bör handhava
anskaffning av förbrukningsmateriel.
Ä lantbruksingenjörskontoren erforderlig personal torde böra utses i
samma ordning som hittills, d. v. s. av lantbruksstyrelsen eller, i fråga om
högre tjänster, av Kungl. Maj :t.
Den organisationsplan, soni styrelsen här framlagt, innebär i realiteten,
att torrläggningsverksamheten såsom hittills skulle komma att handhavas
av en självständig organisation. Genom att organisationen i kameralt avseende
skulle vara knuten till nämnden, skulle viss decentralisering ändock
ernås.
Lantbruksstyrelsen har vidare upptagit frågan om samordnandet av lantbruksingenj
örernas och täckdikningskonsulenternas verksamhet samt föreslagit,
att täckdikningsärenden i regel skulle handläggas inom lantbruksingenjörsorganisationen.
Sin ståndpunkt härvidlag har styrelsen motiverat
på följande sätt.
Såsom kommittén framhållit är det uppenbart, att dessa verksamhetsområden
ha ett mycket intimt samband med varandra. Normalt synes torrläggningen
av ett område böra ske pa så sätt, att först en planmätning
verkstäiles med hänsynstagande till både dikning och täckdikning. Kartmaterialet
bör sålunda utnyttjas gemensamt. Därefter upprättas dels täckdikningsplaner
och dels dikningsförslag under intim samverkan mellan
förslagsställarna. För att undersöknings- och planläggningsarbetena skola
kunna drivas rationellt är det obetingat nödvändigt att täckdikningsförslagen
och torrläggningsförslagen utarbetas på ett och samma ställe. De
olägenheter, som vidlåda uppdelningen av verksamheten på skilda organisationer,
ha ofta påtalats. Tidpunkten synes nu vara inne att så långt
möjligt sammanföra täckdiknings- och övrig torrläggningsverksamhet.
Täekdikningen synes sålunda i regel böra handläggas inom lantbruksingenjörsorganisationen.
1 de distrikt, där täekdikningen har relativt stor omfattning,
kan eu lanthrukskonsulent handhava denna verksamhet inom
opaginerad Kontrollera mot PDF
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
organisationen och därvid såsom självständig förrättningsman föredraga
små ärenden i delegationen för torrläggningsärenden. Konsulenten bör i
administrativt hänseende vara underställd lantbruksingenjören. Vidare
bör han tilldelas behövlig personal, därvid binder icke bör möta, att genom
beslut av lantbruksstyrelsen personal överföres från lantbruksnämnd till
lantbi uksingenjörsorganisationen. I den mån denne lantbrukskonsulent
,.!naer aiec^ ock därjämte vunnit behörighet, bör han även handlägga syneförrättningar
av enklare beskaffenhet. I de distrikt, där täckdikningsverksamheten
är av mindre omfattning och således ingen särskild lantbrukskonsulent
behöves för detta ändamål, böra täckdikningsförslagen normalt upp
ras
av lantbruksingenjören. Dock böra täckdikningsförslag, som bliva
„ vie a 1 samband med andra åtgärder, därest torrläggningsdelegationen
sa tinner lämpligt, handläggas av tjänsteman utom lantbruksingenjörsorgamsationen,
varvid denne för planmätning och andra tekniska åtgärder bör
aga rätt att påkalla lantbruksingenjörens medverkan i den utsträckning
som erfordras. °
De skäl, som anförts för bibehållande av en fristående lantbruksingenjörsorganisation,
äro i huvudsak desamma, som i propositionen nr 75/1947
redovisats för denna ståndpunkt. Av de olägenheter, som skulle uppstå,
därest sagda organisation infogades i lantbruksnämnderna, har lantbruksstyrelsen
i sitt förevarande yttrande särskilt betonat den, att lantbruksingenjören
i dylikt fall vid handläggande av en förrättning, som berörde
en lantbruksnämnden tillhörig fastighet, i sin egenskap av tjänsteman hos
nämnden icke skulle anses såsom opartisk av övriga sakägare. För att denna
olägenhet till någon del skulle kunna undanröjas har styrelsen — för
den händelse dess förslag om bibehållande av en fristående lantbruksingenj
örsorganisation icke skulle vinna bifall — alternativt framfört tanken
att lantbruksnämnden vid syneförrältning å nämnden tillhörig fastighet,
som inginge i torrläggningsföretag, skulle företrädas av ett av länsstyrelsen
utsett allmänt ombud. Till allmänna ombud borde utses praktiskt verksamma
lantbrukare, helt fristående från lantbruksnämnden. Inom varje
lantbruksnämnds område borde utses så många dylika ombud, att samtliga
mom distriktet tjänstgörande förrättningsmän kunde samtidigt handlägga
förrättningar och därvid påräkna, att nämnden företräddes av sådant ombud.
Styrelsen har emellertid betonat, att den ej ansåge detta förslag innebära
någon helt godtagbar lösning av frågan.
Länsstyrelsen i Uppsala län har rörande den av lantbruksstyrelsen berörda
jävsfragan anfört, att något rättsligt hinder icke syntes föreligga
för lantbruksingenjören eller annan lantbruksnämndens tjänsteman att,
efter länsstyrelsens förordnande, handlägga syneförrältning enligt vattenlagen
i fall, då av nämnden förvaltad fastighet inginge i företaget. Det
syntes dock vara lämpligt att ytterligare markera förrättningsmannens
självständiga ställning genom ett tillägg till 10 kapitlet 49 § vattenlagen
av innehåll att befattningshavare hos lantbruksnämnd icke skulle anses
jävig att taga befattning med företag, vari av lantbruksnämnd förvaltad
fastighet inginge, eller åtminstone genom ett uttryckligt uttalande därom i
propositionen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
47
Kungl. Maj.ts proposition nr H9-
Sagda länsstyrelse har vidare pekat på de olägenheter, som vore förenade
med att täckdiknings- och torrläggningsverksamheten ej vore enhetligt organiserad,
och ansett, att denna verksamhet inom lantbruksnämnden borde
bedrivas inom en särskild avdelning med lantbruksingenjören som chef.
Liknande uppfattning har uttalats av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Gävleborgs län.
Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har däremot gjort gällande,
att lantbruksingenjörernas verksamhet borde förskjutas något mera åt det
tekniska hållet, medan lantbrukskonsulenterna borde svara för alla de arbetsuppgifter
— såsom täckdikning med tillhörande öppna och täckta avlopp
_ -vilka fordrade jordbruksteknislc och jordbruksekonomisk sakkunskap.
Inom lantbruksnämnderna borde lantbruksingenjörerna vara chefer
för lantbruksingenjörsavdelningarna och de av kommittén föreslagna förste
lantbrukskonsulenterna chefer för avdelningarna för inre rationalisering.
Departementschefen.
I fråga om torrläggningsverksamheten innebära de utav 1947 års riksdag
fattade besluten, att det statliga stödet, med vissa jämkningar i bestämmelserna
om lån ur statens avdikningslånefond, i fortsättningen skall
lämnas enligt i huvudsak samma grunder som nu. Vissa frågor ha dock
lämnats öppna, nämligen spörsmålen om räntefoten och amorteringstiden
för torrläggningslån. Med hänsyn till det ränteläge, som vid ett genomförande
av systemet med statlig kreditgaranti torde komma att föreligga
beträffande bundna lån till andra åtgärder för inre rationalisering, synes
räntan å lån, som utlämnas från statens avdikningslånefond, tillsvidare böra
bestämmas till 3,25 procent. Någon ändring i nu gällande bestämmelser
om amorteringstiden för dessa lån synes ej för närvarande påkallad.
I betänkandet har diskuterats, om ej reglerna för utlämnande av lån ur
statens avdikningslånefond kunde förenklas i vissa avseenden. Särskilt har
pekats på möjligheterna att decentralisera besluten i låne- och bidragsfrågor
samt att ersätta den nuvarande låneformen med statlig kreditgaranti.
Kommittén har även ifrågasatt lämpligheten av att ställa större krav på
säkerheten för avdikningslån än på säkerheten för lån för yttre rationaliseringsåtgärder
m. m.
Vad angår dessa spörsmål vill jag först erinra om att i de vid fjolårets
riksdag fattade besluten om organisationen av rationaliseringsverksamheten
förutsattes, att lantbruksnämnderna skulle givas vidsträckt beslutanderätt
även i ärenden av större betydelse. I överensstämmelse härmed bör man
enligt min uppfattning i betydande utsträckning kunna uppdraga åt lantbruksnämnderna
att fatta beslut i nu ifrågavarande låne- och bidragsärenden.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga föreskrifter
härvidlag. Även möjligheterna alt i övrigt förenkla det administrativa
förfarandet i dessa ärenden torde böra övervägas. Jag har för avsikt
att hos Kungl. Maj :t hemställa om bemyndigande att tillkalla särskilda utredningsmän
för behandling av dessa frågor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Det principbeslut angående organisationen av rationaliseringsverksamheten,
som fattades vid 1947 års riksdag, innebar för lantbruksingenjörsorganisationens
vidkommande, att torrläggningsverksamheten skulle handhavas
av lantbruksnämnderna och att befattningshavarna inom sagda organisation
skulle ingå i nämnderna. Till stöd för det i några yttranden
framförda yrkandet om en omprövning av detta beslut ha ej anförts några
skäl utöver dem, som åberopades då principbeslutet fattades. Vad angår
förslaget, att lantbruksingenjörsorganisationen i kameralt avseende skulle
knytas till lantbruksnämnderna men i övrigt vara fristående från dessa,
må anmärkas, att detta förslag icke tillgodoser önskemålet om en effektiv
samordning av torrläggningsverksamheten med övriga grenar av rationaliseringsverksamheten.
Någon anledning att frångå det år 1947 fattade beslutet
föreligger därför enligt min mening icke.
Med anledning av vad länsstyrelsen i Uppsala län anfört rörande jävsfrågan
må erinras om att på grund av stadgandet i 10 kap. 49 § vattenlagen
lantbruksingenjör uppenbarligen ej är jävig vid förrättning berörande
lantbruksnämnden tillhörig fastighet, vare sig han i organisatoriskt
avseende är underställd lantbruksnämnden eller ej. Någon anledning att
förordna särskilda allmänna ombud, vilka skola företräda lantbruksnämnden
vid dylika förrättningar, föreligger enligt min uppfattning icke.
I administrativt hänseende torde alltså lantbruksingenjörsorganisationens
befattningshavare böra uppföras på lantbruksnämndernas stat och underställas
nämnderna. Frågan, hur arbetet bör organiseras inom nämnderna,
synes icke här behöva upptagas till behandling. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen
att meddela de föreskrifter, som härvidlag kunna befinnas erforderliga.
Kap. 3. Vissa arvodes- och ersättningsfrågor m. m.
Kommitténs förslag.
Biträde vid upprättande av planer till förbättringsåtgärder.
Kommittén har anfört, att lantbruksnämnderna —- förutom genom ekonomiskt
stöd — borde tillhandagå jordbrukarna med råd och anvisningar
angående den yttre och den inre rationaliseringen. Beträffande flertalet åtgärder
borde nämnderna dessutom biträda med upprättandet av erforderliga
planer. I viss utsträckning borde de också tillhandahålla personal för
arbetsledning och kontroll.
Vad angår den omfattning, i vilken nämnderna borde upprätta planer för
inre rationaliseringsåtgärder, har kommittén förutsatt, att nämnderna i
princip skulle lämna sådant biträde för alla slag av inre rationaliseringsåtgärder,
dock med ett viktigt undantag, nämligen projektering av företag,
avseende ny- eller ombyggnad av ekonomibyggnader. Kommittén har erinrat
om att enligt de beslutade riktlinjerna för lantbruksnämndernas befatt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
49
ning med jordbrukets ekonomibyggnader sådan projektering skulle ske icke
genom nämnderna utan genom lantbruksförbundets byggnadsförening
(LBF) eller andra byggnadsfirmor eller arkitektföretag. De byggnadskontor,
som nu funnes hos vissa egnahemsnämnder för utförande av bland
annat sådan projektering, borde alltså icke överföras till lantbruksnämnderna
utan avvecklas. En förutsättning för att detta skulle kunna ske syntes
vara, att LBF skulle etablera avdelningskontor på de platser, där dessa
byggnadskontor nu funnes, d. v. s. i Karlstad, Härnösand, Östersund, Umeå
och Luleå. Vid överläggningar, som kommittén haft med representanter
för LBF, hade även förklarats, att föreningen vore beredd att göra detta
Nämndernas verksamhet beträffande ärenden angående lån och bidrag till
ekonomibyggnader borde alltså i tekniskt avseende inskränka sig till förprövning
av ärendena samt granskning av ritningar och kostnadsberäkningar
i samband med den slutliga prövningen av låne- eller bidragsfrågor.
I viss utsträckning borde dock lantbruksnämndernas befattningshavare
biträda även vid upprättande av planer till byggnadsföretag, nämligen beträffande
fristående silo-, gödselvårds- och urinbrunnsanläggningar av enklare
slag. Det rörde sig nämligen i dessa fall till stor del om typritningar
och standardkonstruktioner. Projekteringen av dylika företag krävde därför
endast ett relativt obetydligt merarbete utöver den tekniska och jordbrukspolitiska
granskning, som nämnderna i vart fall måste företaga vid prövningen
av låne- och bidragsärendena. Kommittén ansåge det med hänsyn
därtill mest ändamålsenligt, att lantbruksnämnderna skulle kunna åtaga
sig även projekteringsarbetet beträffande dylika företag.
I samband med de nu berörda frågorna har kommittén även ingått på
spörsmålet om omfattningen och organisationen av den byggnadskontroll,
som lantbruksnämnderna borde utöva. Kommittén har anfört, att man i
byggnadskontrollen borde — i enlighet med den praxis som nu tillämpades
inom egnahemsorganisationen — urskilja två olika moment. Å ena sidan
gällde det att genom upprepade besök på byggnadsplatsen följa arbetets
gång och därvid tillse, att detsamma utfördes med omsorg och noggrannhet
i enlighet med byggnadsritningar och byggnadsbeskrivningar. Å andra sidan
borde det statsbidragsbeviljande organet utöva en allmän tillsyn över den
mera direkta byggnadskontrollen, utföra visst organisationsarbete samt förrätta
slutbesiktning av färdigställda byggnader. Kostnaderna för den förstnämnda
kontrollen, »kontroll nr 1», bestredes enligt gällande praxis inom
egnahemsväsendet av byggherren själv, medan den sistnämnda kontrollen,
»kontroll nr 2», bekostades av staten.
Kommittén har funnit de ovan angivna riktlinjerna böra tillämpas även
för framtiden. Därvid borde kontrollen nr 1 lämpligen utföras med anlitande
av i orten tillgänglig sakkunskap. I vissa större kommuner funnes särskilt
anställda kontrollanter, vilka med fördel skulle kunna utnyttjas. För kontrollen
nr 2 hade kommittén — efter samråd med de sakkunniga angående
bostadspolitikens organisation — ansett sig böra föreslå, att lantbruksnämn
4
Bihann till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 149.
opaginerad Kontrollera mot PDF
50
Kungi. Maj:ts proposition nr 149.
derna i den utsträckning, som funnes lämplig, skulle äga utnyttja länsbostadsnämndernas
kontrollanter. Härigenom kunde dubbelorganisation
undvikas och betydande kostnader, bland annat för resor, inbesparas.
Arvode för projekteringsarbete.
För lantbruksnämndernas medverkan vid upprättande av planer m. in.
för yttre rationalisering borde enligt kommitténs uppfattning någon ersättning
i princip icke utgå. För förrättningar och uppdrag, som utfördes av
lantbruksnämndernas personal och som avsåge inre rationalisering, borde
däremot, bland annat för att lantbruksnämnderna ej skulle belastas med
onödiga uppdrag, ersättning debiteras enligt taxa.
Vad ersättningsbeloppen anginge förutsatte kommittén icke någon ändring
uti de grunder, efter vilka ersättning nu uttoges för sådana förrättningar
och uppdrag, som utfördes av lantbruksingenjörsorganisationen. I
gällande lantbruksingenjörstaxa borde endast vidtagas sådana ändringar
med avseende å uppbörd och redovisning m. m., som föranleddes av att
denna organisation komme att inordnas i lantbruksnämnderna. Något särskilt
anslag för bidrag till kostnaderna för lantbruksnämndens arbete i
analogi med det nu befintliga anslaget »Förrättningskostnader till vissa
torrläggningsföretag» erfordrades ej heller. Denna fråga borde lösas genom
viss differentiering av taxan. Härjämte borde projekteringskostnaderna få
medtagas i kostnadskalkylerna, varigenom de delvis komme att täckas av
eventuella avskrivningslån.
Beträffande de grunder, efter vilka ersättning borde uttagas för övriga till
inre rationalisering hänförliga förrättningar och uppdrag, ville kommittén
betona angelägenheten av att dessa grunder skulle bliva enkla och såvitt
möjligt enhetliga. En enhetlig taxa kunde lämpligen uppbyggas med utgångspunkt
från att ersättningen i princip skulle utgå såsom dagersättning. Denna
borde uppgå till förslagsvis 20 kronor för förste lantbrukskonsulent,
byggnadskonsulent och lantbrukskonsulent, 15 kronor för lantbruksassistent
och lantbrukstekniker samt 12 kronor för kansli-, kontors- och skrivbiträden.
Inga särskilda resekostnads- eller traktamentsersättningar borde uttagas
av uppdragsgivarna. Utfört arbete, som icke ledde till att någon rationaliseringsåtgärd
komme till stånd, borde icke heller böra föranleda kostnader
för uppdragsgivarna, såvida icke den uteblivna verkställigheten kunde
läggas uppdragsgivaren till last. Muntlig eller skriftlig rådfrågning eller
upplysning borde vara kostnadsfri, såvida den icke påkallade särskilt undersöknings-
eller utredningsarbete.
Med utgångspunkt från dels den taxenivå, som den nyssnämnda dagersättningens
storlek angåve, och dels erfarenhetsmässiga beräkningar rörande
genomsnittlig tidsåtgång för de olika arbetsmomenten borde normaltaxor
upprättas för olika slag av vanligen förekommande rationaliseringsåtgärder.
Dessa borde i fråga om jordförbättringsåtgärder lämpligen anknyta
till den jordareal, som berördes av åtgärden. Man borde för över
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
skådlighetens skull eftersträva att icke erhålla alltför inånga eller alltför
detaljerade taxor. Om och i den män en rationaliseringsåtgärd icke lämpligen
borde ersättas enligt någon av dessa normaltaxor, borde dagersättningssystemet
direkt tillämpas.
Kommittén har vidare föreslagit, att lantbruksnämnderna skulle givas
befogenhet att i vissa fall helt eller delvis påtaga sig kostnaderna för verkställda
projekteringar, oavsett om projekteringen skett genom nämndens
tjänstemän eller, genom nämndens förmedling, av annan expertis. Anledningen
härtill vore främst att projekteringarna kunde ingå såsom led i individualplaneringar
och att åtgärdernas verkställande därvid kunde vara
beroende av att andra åtgärder samtidigt vidtoges. I många fall kunde genomförandet
av de planerade åtgärderna utebliva utan att vederbörande
sakägare skäligen kunde lastas därför. Det vore under sådana förhållanden
rimligt, att kostnaderna helt eller delvis skulle belasta nämnden i likhet
med övriga kostnader i samband med planeringar och utredningar.
Vad särskilt anginge projekteringen av byggnadsföretag borde lantbruksnämnderna
givas befogenhet att förskottera de projekterande organen kostnaderna
för sådant arbete, som på uppdrag av lantbruksnämnderna utfördes
åt enskilda jordbrukare. Vid utbetalande av bidrag borde de förskotterade
kostnaderna avräknas. Om ett planerat byggnadsföretag icke komme till utförande,
borde lantbruksnämnden, därest företagets inställande berodde på
försummelse från vederbörande jordägare, driva in vad nämnden förskotterat.
Om däremot byggnadsföretaget måst inställas på grund av omständigheter,
för vilka jordägaren icke skäligen kunde lastas, borde lantbruksnämnden
ha möjlighet att helt eller delvis avskriva de förskotterade kostnaderna.
Avskrivningarna borde bestridas ur anslaget för bidrag till inre
rationalisering.
Såsom villkor för att bidrag skulle kunna utgå även för projekteringskostnader
borde gälla, att dessa beräknats efter en av lantbruksstyrelsen
godkänd taxa. Denna borde lämpligen avvägas så, att den täckte skäliga
självkostnader.
Ersättning för medverkan vid regional- och individualplanering.
Vad regionalplaneringen angår har kommittén funnit övervägande skäl
tala för att ersättning till ledamot av planeringskommitté skulle utgå i form
av dagarvode i enlighet med vad som gällde för landstingsmannauppdrag,
d. v. s. vid förrättning utom hemorten 24 kronor, vari inginge traktamentsersättning.
I den mån i planeringskommittéerna konnne att ingå tjänstemän
från lantbruksnämnden, hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen
eller lantmäteriorganisationen, borde deras deltagande i kommitténs arbete
kunna betraktas som tjänsteuppdrag, varav torde följa, att ingen särskild
ersättning skulle utgå. Den verkställande ledamoten syntes emellertid icke
— såvida han icke tillhörde lantbruksnämnden — kunna fullgöra sitt uppdrag
med mindre han under någon tid åtnjöte tjänstledighet. I så fall borde
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
han av lantbruksnämnden ersättas för de löneförmåner han visade sig ha
avstått. Med hänsyn till de maktpåliggande arbetsuppgifter, som komme
att åvila den verkställande ledamoten, borde till denne, om han icke vore
tjänsteman hos lantbruksnämnden, förutom ersättning för avstådd lön utgå
dagarvode med 8 kronor för sammanträdesdag eller arbetsdag, som han
därutöver ägnade åt planeringsuppdraget.
Lantbruksnämnden borde även ha möjlighet att efter framställning från
planeringskommitté bemyndiga denna att uppdraga åt person utanför kommittén
att såsom expert biträda med vissa specialutredningar. I sådant fall
borde ersättning utgå efter överenskommelse för varje särskilt uppdrag.
Ersättning för kommittéledamöternas resor borde utgå efter klass II enligt
allmänna resereglementet, såvida ledamot icke på grund av innehavd
tjänst vore att hänföra till högre klass, i vilket fall ersättning borde få utgå
efter denna. Om visst planeringsuppdrag föranledde mera omfattande resor,
borde lantbruksnämnden efter åtagande kunna svara för rese- och traktamentskostnaderna
för tjänsteman i hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse,
oaktat vederbörande utförde arbetet såsom tjänsteuppdrag.
I fråga om individualplaneringen har kommittén anfört att det, såsom
framhållits i propositionen nr 75/1947, torde vara mest praktiskt att uppdraga
åt viss tjänsteman att upprätta individualplan. Förfarandet med en
särskild kommitté skulle i de flesta fall vara onödigt tyngande. Vid behov
borde förrättningsmannen kunna påkalla bistånd av de inom kommunerna
utsedda gode männen eller särskild expertis. Uppdrag att utföra individualplan
borde, såvitt gällde tjänsteman i lantbruksnämnd eller lantmäteriorganisationen,
utföras som tjänsteuppdrag. Vidare borde tjänstemännen i hushållningssällskapen
och skogsvårdsstyrelserna kunna medverka vid individualplanering.
Det förutsattes, att lantbruksnämnden först skulle inhämta
tillstånd att begagna vederbörande tjänsteman för uppdraget i fråga från
överlantmätaren, hushållningssällskapet eller skogsvårdsstyrelsen. Då så
påfordrades, borde lantbruksnämnden ha möjlighet att åtaga sig att svara
för av uppdraget föranledda rese- och traktamentskostnader för tjänsteman
i hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse.
Ersättning till vissa myndigheter för deras medverkan i lantbruksnämndernas
arbete.
Kommittén har här berört vissa ersättningsfrågor som — utöver dem
som uppkomma vid planeringsverksamheten — kunna uppstå, då lantbruksnämnderna
anlita sakkunskap inom lantmäteriorganisationen, hushållningssällskapen
och skogsvårdsstyrelserna.
I fråga om kostnaderna för lantmäteriorganens medverkan i arbetet med
den yttre rationaliseringen har kommittén anfört, att man borde skilja mellan
å ena sidan kostnaderna för laga förrättningar och å andra sidan ersättningar
för andra uppdrag, som anförtroddes lantmäteriet. Kostnad för laga
förrättning, som debiterades enligt gällande lantmäteritaxa, borde gäldas av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
53
lantbruksnämnd dels då förrättningen avsåge nämndens egna fastigheter,
dels då lantbruksnämnden åtagit sig att gälda kostnader, som annars skulle
ha erlagts av enskilda sakägare. I förra fallet borde kostnaderna påföras
jordfonden och i senare fallet borde de bestridas av anslaget till bidrag för
yttre rationalisering. Såsom uppdrag borde betraktas övriga fall, då lantmätare
efter överlantmätarens hörande anlitades av lantbruksnämnd. Dessa
kunde exempelvis avse medverkan i regional- eller individualplanering, konsultation
i samband med fastighetsförvärv, sammanläggningar och dylikt.
Sådana uppdrag borde enligt kommitténs mening icke debiteras lantbruksnämnden
i andra fall än då uppdraget hade sådan omfattning, att vederbörande
tjänsteman måste åtnjuta tjänstledighet för dess fullföljande.
Medverkan från överlantmätarens och lantmäterikontorens sida borde
alltid lämnas kostnadsfritt.
Kommittén har vidare framhållit, att hithörande spörsmål borde slutligt
regleras i samband med utarbetande av instruktioner för verksamheten å
lantmäterikontoren och i lantmäteridistrikten samt vid utarbetande av ny
lantmäteritaxa. Den slutliga utformningen av reglerna rörande rätt för lantbruksnämnd
att ur anslaget för bidrag till yttre rationalisering gälda kostnaderna
för lantmäteriförrättning m. m. borde vara beroende av och ske i
anslutning till den anbefallda överarbetningen av bestämmelserna rörande
statsbidrag till kostnaderna för lantmäteriförrättningar.
För hushållningssällskapens och skogsvårdsstgrelsernas medverkan i rationaliseringsarbetet
borde någon särskild ersättning ej utgå. Lantbruksnämnd
borde dock av egna medel kunna bestrida kostnaderna för resor och
traktamenten, då personal vid hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse
utförde arbete på uppdrag av lantbruksnämnd. Omfattningen av hushållningssällskapens
och skogsvårdsstyrelsernas med statsanslag avlönade personal
borde vidare beräknas med hänsynstagande till att personalen måste
vara tillräckligt stor för att den skulle kunna lämna avsedd medverkan i
rationaliseringsarbetet. Kommittén hade icke nu ansett sig kunna framlägga
några konkreta förslag angående personalbehovet. Den förutsatte emellertid,
att statsanslaget till avlöning av befattningshavare i hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelser, sedan någon tids erfarenhet vunnits rörande
deras medverkan i rationaliseringsarbetet, skulle avpassas med hänsyn till
vad kommittén anfört.
Kommittén har slutligen uttalat, att skogsvårdsstyrelsernas medverkan
vid förvaltningen av lantbruksnämndernas fastigheter borde debiteras jordfonden.
Frågan om särskilt statsbidrag till LRF.
Till understödjande av Lantbruksförbundets byggnadsförenings verksamhet
utgår under innevarande budgetår liksom tidigare ett statsbidrag av
100 000 kronor att användas för rådgivning i landsbygdens byggnadsfrågor.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 14 augusti 1947 har LBF hemställt om
oförändrat bidrag å 100 000 kronor för budgetåret 1948/49 under förut
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
sättning att förhållandena på här ifrågavarande verksamhetsområde icke
underginge någon förändring under budgetåret med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 75/1947. — Egnahemsstyrelsen har i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1948/49 tillstyrkt bifall till framställningen.
I skrivelse den 24 oktober 1947 har LBF redogjort för användningen av
statsbidraget under budgetåret 1946/47. I redogörelsen anföres, att föreningen
uppskattat underskottet på grund av den reducerade taxa, som
tillämpas för egnahemsärenden och mindre jordbruk, till cirka 75 000 kronor.
Direkta förluster i samband med egnahemsverksamheten på grund av
försummelser från uppdragsgivare att erlägga projekteringskostnader hade
uppgått till cirka 21 000 kronor. Värdet av den kostnadsfria rådgivningen
samt övrig till egnahemsverksamheten hänförlig arbetstid, som ej kunnat
göras till föremål för särskild debitering, uppginge till omkring 28 000 kronor.
Summan av nämnda kostnader överstege alltså med i runt tal 24 000
kronor det statsbidrag, som föreningen tillerkänts.
Kommittén har rörande frågan om fortsatt statsbidrag till LBF anfört i
huvudsak följande.
Enligt kommitténs förslag skulle lantbruksnämnderna utrustas med egna
byggnadskonsulenter bland annat för att tillhandagå allmänheten med förberedande
konsultation i byggnadsfrågor. LBF:s rådgivningsverksamhet torde
därför i fortsättningen icke få samma omfattning som nu utan torde
komma att begränsas till vad som i allmänhet vore vanligt vid sådan verksamhet,
som föreningen bedreve. Vidare hade kommittén föreslagit, att
lantbruksnämnderna skulle kunna förskottera de projekterande organen
kostnaderna för de arbeten, som dessa på uppdrag av lantbruksnämnden
utförde åt enskilda lånesökande. Slutligen hade kommittén förordat, att
taxorna för dylika projekteringsarbeten skulle avvägas så, att skäliga självkostnader
täcktes. Förluster av den typ, som LBF hittills iklätt sig och som
ersatts av det årliga statsbidraget, borde sålunda i framtiden icke behöva
uppkomma. Kommittén hade under dessa förutsättningar icke ansett sig
böra föreslå något statsbidrag till LBF.
Organisationen av lantbruksnämndernas räkenskaper och bokföring m. m.
I fråga om räkenskaper och bokföring samt revision vid lantbruksnämnderna
har kommittén framhållit, att den nya organisationen, även om ett
system med statlig kreditgaranti genomfördes, komme att få en betydande
medelsförvaltning om hand. Kassarörelsen borde i princip vara decentraliserad
till lantbruksnämnderna. Dessa borde omhänderhava arbetet med
uträkning och utbetalning av avlöningar samt gransk7iing och utbetalning
av reseräkningar. Kassarörelsen borde i övrigt organiseras efter i huvudsak
samma riktlinjer som de, vilka nu gällde för egnahemsorganisationen. Arbetet
med bokföringen hos nämnderna syntes icke komma att erbjuda några
större svårigheter. Lantbruksstyrelsen borde handhava den centrala bokföringen
samt utfärda detaljerade räkenskapsformulär jämte anvisningar
för lantbruksnämndernas bokföring. Något egentligt bokslutsarbete borde
opaginerad Kontrollera mot PDF
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
icke utföras hos nämnderna. Lantbruksstyrelsen borde nämligen uppgöra
bokslutet centralt.
Lantbruksstyrelsen borde vidare ombesörja granskningen av lantbruksnämndernas
räkenskaper. Den borde emellertid icke ha beslutanderätt i anmärkningsmål.
Den ordning, som för närvarande gällde inom egnahemsorganisationen,
nämligen att riksräkenskapsverket meddelade beslut i sådana
mål, borde tillämpas även inom den nya organisationen.
Ersättning till lantbruksnämndernas ortsombud och gode män.
Kommittén har funnit många skäl tala för att man i största möjliga utsträckning
skulle ansluta lantbruksnämndernas ortsorganisation till den
kommunala indelningen. Härvid avsåges närmast de större kommuner, som
kunde framkomma som slutligt resultat av de föreliggande förslagen till
ny kommunindelning i landet. Enligt dessa kunde man räkna med att cirka
850 rena landskommuner konime att bildas. Lantbruksnämnderna borde
även ha en ortsrepresentation i sådana städer och köpingar, som omfattade
mera betydande områden av ren landsbygdskaraktär. I de största kommunerna
torde vidare behövas mer än ett ortsombud.
I fråga om ersättning till ombuden ville kommittén föreslå, att lantbruksnämnderna
skulle bemyndigas ersätta ombuden dels med ett mindre årsarvode,
dels med ett visst belopp per ärende, med vilket ombudet tagit befattning
i mera väsentlig utsträckning. Årsarvodet borde utgå med det belopp,
som lantbruksnämnden med hänsyn till ombudets intresse för sin
uppgift och till arbetets omfattning prövade skäligt, förslagsvis i genomsnitt
100 kronor per år. I övrigt borde ersättning utgå med 8 kronor per ärende,
med vilket ombudet tagit befattning i mera väsentlig utsträckning, dock
med högst 18 kronor per dag. Vidare borde ortsombud uppbära ersättning för
resa, som företagits på uppdrag av lantbruksnämnden. I enlighet med vad
som för närvarande gällde för egnahemsombuden borde resekostnadsersättning
utgå enligt klass III i allmänna resereglementet. Kommittén uppskattade
kostnaderna för ortsombudens årsarvoden till cirka 100 000 kronor
per år och kostnaderna för övriga ersättningar till cirka 80 000 kronor
per år.
Kommittén har vidare anfört, att alla ansökningsärenden, som kunde
förekomma i fråga om de särskilda bidragen till vissa innehavare av mindre
jordbruk, borde passera ortsombuden. Dessa borde kontrollera ansökningarna
samt komplettera dem med sådana uppgifter, som kunde behövas för
att nämnden skulle kunna avgöra ansökningarna. För detta arbete borde
ortsombud erhålla en särskild ersättning av 50 öre per ärende. Kostnaderna
härför ävensom för de resor, som kunde föranledas av detta arbete, borde
bestridas av det särskilda anslag, som borde finnas för producent- och kontantbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk.
Vad angår gode männen har kommittén bland annat anfört, alt dessa
knappast borde ha större verksamhetsområde än kommun enligt kommunin
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
delningsförslaget. Ersättning till gode männen borde på grund av uppdragets
förtroendekaraktär utgå enbart i form av rese- och traktamentsersättning
enligt klass II C i allmänna resereglementet, d. v. s. efter samma regler, som
gälla för gode män vid lantmäteriförrättning.
Yttrandena.
Vad kommittén anfört angående det biträde, som lantbruksnämnderna
böra lämna vid upprättande av planer till yttre och inre rationaliseringsåtgärder,
har i och för sig ej föranlett någon erinran i yttrandena. Lantbruksstyrelsen
har emellertid framhållit angelägenheten av att hushållningssällskapen
även i fortsättningen, i den utsträckning som vore möjlig, skulle
medverka vid projektering av inre rationaliseringsåtgärder. Styrelsen har
härvid pekat på att ett stort behov av biträde med sådant projekteringsarbete
förelåge även för jordbruk i de storleksgrupper, som fölle utanför
nämndernas huvudsakliga arbetsområde. Sällskapens medverkan borde dock
ej begränsas till att avse enbart dylika fastigheter. Där sällskapen upprättat
förslag till åtgärder, för vilka statsunderstöd önskades, borde emellertid
givetvis förslagen överlämnas till nämnderna för prövning av låne- eller bidragsfrågan.
I några yttranden ha anmärkningar framställts mot det sätt, på vilket
enligt kommitténs förslag projektering av byggnadsföretag skulle ombesörjas.
Egnahemsnämnderna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i
Västerbottens och Norrbottens län ha ifrågasatt, om anledning funnes att
slopa de till egnahemsnämnderna i dessa län knutna statliga byggnadskontoren.
Egnahemsnämnden i Norrbottens län har i detta hänseende anfört,
att flertalet av länets kommuner redan inrättat eller förberedde inrättande
av fullständiga byggnadskontor, försedda med tekniskt utbildad personal.
Kommunernas strävan syntes genomgående vara att så småningom kunna
övertaga den projektering av byggnadsföretag, som hittills utförts på
egnahemsnämndens byggnadskontor. Egnahemsnämnden hade på allt sätt
uppmuntrat dessa strävanden, enär erfarenheten visat, att egnahemsoch
bostadsförbättringsverksamheten i Norrbotten, inklusive byggnadsprojekteringen,
på grund av länets stora avstånd och glesa bebyggelse
men till ytvidd och folkmängd mycket stora kommuner borde vara i möjligaste
mån decentraliserad till kommunerna. Om denna utveckling komme
att fortsätta — och alla tecken tydde därpå — kunde ifrågasättas, huruvida
ett till LBF knutet byggnadskontor hade någon större uppgift att fylla i
Norrbotten. Naturligare syntes då vara, att lantbruksnämnden i Norrbottens
län skulle utrustas med byggnadsexpertis i sådan utsträckning, att nämnden
— under den övergångstid som kommunerna kunde behöva för att organisera
upp sina byggnadskontor — kunde i erforderlig omfattning svara
även för byggnadsprojekteringen. En annan, kanske ännu lämpligare lösning
vore, att egnahemsnämndens nuvarande byggnadskontor finge tillsvidare
fortsätta sin verksamhet, närmare bestämt under sagda övergångstid,
opaginerad Kontrollera mot PDF
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
och därvid utgöra gemensamt projekteringsorgan för lantbruksnämnden och
länsbostadsnämnden.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Örebro lön ävensom Svenska arkitekters
riksförbund ha ifrågasatt, om ej behovet av sakkunskap för granskning
och ritning samt rådgivning i byggnadstekniska frågor skulle kunna
tillgodoses av länsarkitektkontoren efter en förhållandevis ringa utbyggnad
av dessa.
Lantbruksförbundets byggnadsförening har förklarat, att föreningen under
vissa förutsättningar vore beredd att upprätta avdelningskontor i de
städer, där egnahemsnämnderna nu hade byggnadskontor, nämligen Karlstad,
Härnösand, Östersund, Umeå och Luleå. En av dessa förutsättningar
vore, att de nyöppnade kontoren kunde påräkna projekteringsuppdrag avseende
icke blott ekonomibyggnader utan även bostadshus. Detta vore nödvändigt
för att kontinuerligt sysselsätta personalen. En annan förutsättning
vore, att lokalfrågorna för de nya kontoren kunde lösas på ett tillfredsställande
sätt. Slutligen erfordrades garanti för täckning av sådana
större förluster, som kunde väntas vid verksamhetens igångsättande. Till
motivering av sistnämnda krav har föreningen anfört följande.
Då någon reserv av arbetsuppgifter icke torde föreligga den 1 juli 1948
och då en betydande eftersläpning av uppdragsgivningen torde komma att
vållas av omorganisationen av de statliga organen, måste man räkna med
att sysselsättningen under första verksamhetstiden icke blir tillfredsställande.
Härtill torde även den omständigheten komma att bidraga, att lån
och bidrag till stöd för rationaliserings- och byggnadsverksamheten för
budgetåret 1948/49 icke torde bliva disponibla förrän under hösten 1948.
Att vid en så olämplig tidpunkt som den 1 juli öppna nya kontor på ett så
stort antal platser som det här gäller innebär en avsevärd ekonomisk risk
för föreningen. Vid normal utveckling av verksamheten ske utvidgningar
successivt med ett kontor i taget och vid tider, som kunna väljas med hänsyn
till bl. a. den beräknade sysselsättningen. Då i detta fall föreningen av
orsaker, som ligga utanför dess kontroll, kommer att få tillämpa ett annat
och riskfylldare tillvägagångssätt, synes det, särskilt med hänsyn till att det
nu utgående statsbidraget till föreningen föreslås indraget, rimligt och nödvändigt,
att staten åtager sig viss garanti mot förluster i samband med upprättandet
av de nya kontoren.
Egnahemsnämnden i Västerbottens län har framhållit, att för detta läns
vidkommande ett ritkontor behövdes även i Skellefteå.
Även mot kommitténs uttalanden angående det sätt, på vilket byggnadskontrollen
borde anordnas, ha vissa erinringar gjorts.
Egnahemsstyrelsen har ansett kommitténs förslag rörande den fortlöpande
kontrollen på byggnadsplatsen icke fullt tillfredsställande och härom
anfört följande.
I kapitlet om lantbruksnämnds behov av byggnadsteknisk sakkunskap
har lantbrukskommittén i fråga om byggnadskontrollen anfört, att den
s. k. kontroll 1, som avser den fortlöpande kontrollen på byggnadsplatsen,
lämpligen torde böra utföras med anlitande av i orten tillgänglig sakkunskap;
i de större kommunerna således genom där anställda särskilda kontrollanter.
Rörande kontroll 2, som innefattar viss allmän tillsyn jämte slut
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
besiktning av de färdigställda byggnadsföretagen, har lantbrukskommittén
vidare — efter samråd med de sakkunniga angående bostadspolitikens organisation
— föreslagit, att lantbruksnämnderna i den utsträckning så befunnes
lämpligt skulle få utnyttja länsbostadsnämndernas kontrollanter. 1
det betänkande om den allmänna bostadspolitikens organisation, som numera
den 22 januari 1948 avgivits, ha emellertid nämnda sakkunniga ansett
sig böra föreslå, att byggnadskontrollen i dess helhet, alltså såväl den fortlöpande
kontrollen som slutbesiktningarna, skulle åläggas de kommunala
förmedlingsorganen. Endast om vederbörande förmedlingsorgan saknade
möjlighet att själva svara för kontrollen borde denna verkställas av statligt
organ, förslagsvis länsbostadsnämnderna. Någon beräkning av dessa nämnders
personalbehov för dylika kontrolluppgifter synes icke ha gjorts av de
sakkunniga.
Enligt egnahemsstyrelsens mening bör det i princip icke vara något att
erinra mot att kontroll 1 organiseras såsom en uppgift för den lokalt tillgängliga
sakkunskapen, i vilket fall kommunernas medverkan torde böra
förutsättas för verksamhetens administration. Ett huvudvillkor för att detta
det viktigaste ledet i byggnadskontrollen skall kunna ge tillfredsställande resultat
är dock, att arbetet omhänderhaves av kvalificerade och lämpliga personer,
vilka kunna ge de byggande råd i tekniska frågor samt i god tid rätta
till begångna misstag. Styrelsen har i sin verksamhet haft tillfälle att bedöma
arbetsresultaten av såväl de hos vissa egnahemsnämnder och kommuner
heltidsanställda yrkesmässiga byggnadskontrollanterna som de lantbyggmästare
eller byggnadsarbetare, vilka vid sidan av sin egentliga sysselsättning
mera tillfälligt åtaga sig kontrolluppdrag. Iakttagelserna ha givit vid
handen, att i stort sett endast den förstnämnda kategoriens kontrollerande
och rådgivande verksamhet har blivit av mera påtagligt värde och egnahemsstyrelsen
anser därför att åtgärderna för ett framtida ordnande av kontroll 1
böra avvägas med hänsyn till dessa erfarenheter. Därvid torde emellertid
komma att visa sig, att — även om hänsyn tages till den nya kommunindelningen
— endast ett begränsat antal kommuner äga ekonomiska förutsättningar
för anställande av särskild byggnadskontrollant. Det synes sålunda,
åtminstone tills vidare, föreligga stort behov av en länsvis" ordnad
serviceorganisation för utförande av kontroll 1 i de svagare kommunerna.
En dylik organisation torde kunna knytas till antingen lantbruks- eller länsbostadsnämnderna
eller utbyggas inom ramen för LBF. Det må i detta sammanhang
nämnas, att kontrollen inom flertalet kommuner i Västernorrlands
län sedan flera år, och numera utan kostnad för staten, handhaves av egnahemsnämnden
därstädes, varvid goda resultat uppnåtts.
Däremot har egnahemsstyrelsen anslutit sig till kommitténs förslag rörande
anordnandet av slutbesiktningarna. Styrelsen har härom anfört följande.
I det föregående har nämnts, att de sakkunniga angående bostadspolitikens
organisation velat till de kommunala förmedlingsorganen lägga även
slutbesiktningarna. Egnahemsstyrelsen får emellertid i detta avseende helt
ansluta sig till lantbrukskommitténs förslag att såväl dessa förrättningar
som en allmän tillsyn av den mera direkta byggnadskontrollen, vilka uppgifter
som ovan nämnts gemensamt benämnts kontroll 2, böra verkställas
av de statliga länsorganen. Befattningshavare för dylika uppgifter måste följaktligen
finnas. Om nämnda tjänstemän knytas till bostadsnämnderna,
med skyldighet att biträda även lantbruksnämnderna, eller till lantbruksnämnderna
synes i detta sammanhang vara av mindre betydelse. Därest
opaginerad Kontrollera mot PDF
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
emellertid centrala lantbrukskommitténs förslag att frågor rörande jordbrukets
bostäder skulle handläggas av lantbruksnämnderna bifalles, och
dessa organ även skulle få handlägga ärenden rörande tillfälliga förbättringar
av dylika bostäder, torde starka skäl kunna anföras för att nu ifrågavarande
byggnadskontrollanter knytas till lantbruksnämnderna.
Egnahemsnämnden och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Våsternorrlands län ha beträffande kontroll nr 1 uttalat i huvudsak samma
uppfattning som egnahemsstyrelsen.
Mot kommitténs förslag att det nu utgående statsbidraget till LBF skulle
upphöra har ingen erinran gjorts i yttrandena, bortsett från att hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Våsternorrlands län ifrågasatt, om ej sådant
bidrag borde lämnas i syfte att hålla arvodena för projekteringsarbetet så
låga som möjligt.
Lantbruksförbundets byggnadsförening har emellertid hemställt, att i
samband med omorganisationen av rationaliseringsverksamheten och avvecklingen
av det nu utgående statsbidraget förbundets utestående fordringar
för projekteringsarbete, som förmedlats av egnahemsnämnderna,
skulle regleras. Föreningen har anfört, att det sammanlagda beloppet av nu
föreliggande och sannolikt uppkommande, till betalning förfallna, men intill
den 1 juli 1948 obetalda fordringar för projektering, som utförts på
grund av uppdrag från egnahemsnämnderna, beräknats uppgå till omkring
200 000 kronor. Det funnes icke något skäl, varför föreningen skulle bära den
förlust, som komme att uppstå, om betalning skulle utebliva för det arbete,
som dessa fordringar motsvarade. En dylik förlust skulle vidare otvivelaktigt
nödvändiggöra en höjning av taxorna. Föreningen ansåge det därför
rimlig och rättvist, att dessa fordringar skulle regleras i samband med egnahemsnämndernas
upphörande.
Kommitténs förslag rörande organisationen av lantbruksnämndernas räkenskaper
och bokföring har lämnats utan anmärkning. Riksräkenskapsverket
har emellertid uttalat en avvikande uppfattning i fråga om beslutanderätten
i anmärkningsmål. Ämbetsverket har framhållit, att det av
kommittén föreslagna systemet, d. v. s. att riksräkenskapsverket skulle
meddela beslut i sådana mål, icke tillämpades vid myndigheter, som hade
en mera utbyggd kameral organisation. Då nu lantbruksstyrelsen vore avsedd
att förses med såväl en kansli- som en kameralbyrå, torde densamma
utan olägenhet kunna anförtros ifrågavarande uppgift samt åläggas att årligen
avgiva revisionsberättelse till riksräkenskapsverket.
Förslagen om ersättningar till lantbruksnämndernas ortsombud och gode
män ha i och för sig lämnats utan erinran, med undantag av att egnahemsnämnden
i Kopparbergs län förklarat sig anse gode männen böra erhålla
något högre rese- och traktamentsersättning än vad klass II C i allmänna
resereglementet berättigade till. Vidare ha länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Jönköpings län påpekat att frågan, hur
ortsrepresentationen borde ordnas till dess kommunindelningsförslaget genomförts,
ej vore löst.
opaginerad Kontrollera mot PDF
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Egnahemsnämnden i Norrbottens län har uttalat, att den av kommittén
föreslagna ortsrepresentationen vore alltför svag för att ge lantbruksnämnderna
önskvärd förankring i de olika orterna. Enligt egnahemsnämndens
mening borde kommunerna direkt inkopplas i rationaliseringsarbetet.
Vad kommittén anfört angående den omfattning, i vilken lantbruksnämnuerna
borde uttaga arvode för projekteringsarbete, och grunderna för beräknande
av sådant arvode har i stort sett lämnats utan erinran. I några yttranden,
bland annat från Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och egnahemsnämnden i Älvsborgs läns södra hushållningssällskapsområde,
har betonats angelägenheten av att taxorna hållas så låga som
möjligt. Sagda egnahemsnämnd har även anfört, att det skulle varit önskvärt,
om arbeten avseende mindre jordbruk kunnat utföras utan ersättning.
Jämväl hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har
uttalat, att det vore önskvärt, om här avsett projekteringsarbete finge utföras
utan kostnad för sakägarna, i vart fall under den första tiden av det
nya organets verksamhet.
Föreningen Sveriges lantbrukskonsulenter har anfört, att rabatt i vissa
fall borde kunna lämnas å det arvode, som skulle debiteras enligt taxa.
Förslaget, att lantbruksnämnderna i vissa fall skulle kunna förskottera
arvode till enskilda projekteringsföretag, har avstyrkts endast av egnahemsnämnden
i Jönköpings län. Nämnden har hänvisat till att ett liknande system
tillämpats av densamma men ej visat sig tillfredsställande. Enligt egnahemsnämndens
uppfattning borde fullständig arbetsplan vara upprättad, innan
ansökan om lån eller bidrag prövades av lantbruksnämnden. Denna
plan förutsatte ofta råd och anvisningar av lantbruksnämndens expertis. Det
projekterande organet borde utföra själva arbetet, och lantbruksnämnden
borde ej giva något särskilt företag uppdrag att projektera. Skulle ej en åtgärd,
till vilken bidrag eller lån beviljats, komma till utförande, borde emellertid
projekteringskostnaderna kunna gäldas av statsmedel, om så kunde
anses skäligt.
Samma ståndpunkt har intagits av egnahemsnämnden i Örebro län.
I motsats till den sålunda uttalade uppfattningen har däremot egnahemsnämnden
i Jämtlands län ansett, att förskottering av projekteringskostnaden
borde kunna ifrågakomma.
Mot vad kommittén föreslagit angående ersättning för medverkan i regional-
och individualplanering ha erinringar gjorts endast av statskontoret och
egnahemsnämnden i Västerbottens län. Statskontoret har ansett, att ersättningen
borde utgå enligt bestämmelserna i kommittékungörelsen, därvid
rese- och traktamentsersättningen i förekommande fall borde beräknas enligt
klass II B i allmänna resereglementet. Ersättning till befattningshavare
i hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser borde vidare gäldas av vederbörande
sällskap eller styrelse. Egnahemsnämnden i Västerbottens län har
anfört, att även tjänsteman hos lantbruksnämnden — med undantag av
lantbruksdirektören — borde erhålla dagarvode med 8 kronor, därest han
förordnades till verkställande ledamot av planeringskommitté.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 149-
61
Kommitténs uttalanden rörande frågan, i vad mån ersättning borde utgå
till vissa andra organ för deras medverkan i rationaliseringsarbetet, ha i huvudsak
godtagits. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens
län har dock anfört, att lantbruksnämnden alltid borde svara för resekostnads-
och traktamentsersättningar vid resor och andra förrättningar, som
befattningshavare vid hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser företaga
för lantbruksnämndens räkning. Samma uppfattning har uttalats i ett par
andra yttranden. Å andra sidan har statskontoret hävdat, att dylik ersättning
alltid borde bestridas av vederbörande sällskap eller styrelse.
Lantmäteristgrelsen har förklarat sig biträda kommitténs förslag till
reglering av ersättningsfrågor mellan lantbruksnämnderna och lantmäteriorganisationen.
Samtidigt har styrelsen påpekat, att enligt de för lantmäteriet
nu gällande provisoriska taxeföreskrifterna ersättning skulle betalas
för allt distriktsorganisationens arbete. Detta gällde även om arbetet utfördes
åt annat statsorgan. I den nya lantmäteritaxa, vartill förslag vore
under utarbetande i lantmäteristyrelsen, borde emellertid ordnas så att ersättning
icke alltid skulle behöva debiteras, då distriktsorganisationen utförde
arbete åt annat statsorgan, t. ex. länsstyrelse. För arbete, som utfördes
åt af färsdrivande verk, borde dock regelmässigt ersättning gäldas. Förslag
till ny lantmäteritaxa komme, enligt vad som nyligen beslutats, icke
att föreläggas årets riksdag. Det syntes då lämpligt, att de nämnda provisoriska
taxebestämmelserna skulle ändras så, att ersättning icke skulle utgå
för uppdrag, som distriktsorganisationen utförde åt lantmäteristyrelsen eller
överlantmätare, och ej heller för uppdrag åt annan statlig myndighet, såvida
lantmäteristyrelsen eller, efter lantmäteristyrelsens bestämmande, överlantmätaren
föreskrivit, att uppdraget skulle utföras avgiftsfritt. Genom en
sådan föreskrift skulle lantmäteristyrelsen kunna dels själv befria andra
statsmyndigheter från betalningsskyldighet för utförda lantmäteriuppdrag
och dels i lämplig utsträckning överlåta åt överlantmätarna att utöva den
lantmäteristyrelsen sålunda tillerkända rätten, exempelvis beträffande uppdrag
från lantbruksnämnd.
Ersättningen till ortsombuden har statskontoret ansett böra utgå enligt
nu gällande regler för ersättning åt egnahemsnämndernas ortsombud.
I åtskilliga yttranden har slutligen påpekats, att en förutsättning för att
andra organ skulle kunna medverka i lantbruksnämndernas arbete i den
utsträckning som kommittén förutsatt vore, att de i vart fall efter hand erhölle
någon personalförstärkning. Riksräkenskapsvcrket har i anslutning
härtill anfört, att man, då det gällde att bedöma kostnaden för den nya organisationen,
borde beakta även de ytterligare utgifter, som sålunda kunde
uppstå till följd av medverkan från andra organ.
Departementschefen.
Vad kommittén anfört angående den omfattning, i vilken lantbruksnämnderna
och deras befattningshavare böra biträda jordbrukarna med att utarbeta
planer till yttre och inre rationaliseringsåtgärder, har ej givit mig
anledning till erinran.
opaginerad Kontrollera mot PDF
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Denna lantbruksnämndernas medverkan bör ej vara begränsad till sådana
företag, till vilka avskrivningslån utgår eller skulle kunna utgå, utan
bör i princip stå öppen för alla jordbrukare. Givet är emellertid, att den
tillgängliga arbetskraften i första hand bör användas för planering av förbättringsåtgärder
inom de grupper av jordbruk, vilka tillhöra lantbruksnämndernas
egentliga arbetsområde.
Självfallet kommer hinder ej att föreligga för hushållningssällskapen att,
i den mån de så anse möjligt och lämpligt, även i fortsättningen bedriva
sådant projekteringsarbete. Särskilt i fråga om grundförbättringsföretag,
som skola utföras utan lån eller bidrag av statsmedel, kan en dylik verksamhet
komma att utgöra ett värdefullt komplement till lantbruksnämndernas
arbete. På sätt framhölls år 1947 vid behandlingen av organisationsfrågan
böra emellertid hushållningssällskapens befattningshavare i mån
av tid och kompetens även kunna biträda lantbruksnämnderna vid planeringen
av sådana företag, som falla inom nämndernas egentliga verksamhetsfält.
Ett särskilt problem beträffande projekteringen av byggnadsföretag utgör
avvecklingen av egnahemsnämndernas byggnadskontor i vissa städer.
Såsom jag framhöll redan i propositionen nr 75/1947, anser jag det önskvärt,
att denna del av egnahemsnämndernas nuvarande verksamhet skall upphöra.
Med hänsyn särskilt till vad LBF anfört synes det emellertid oklart,
om detta kan ske redan från och med den 1 juli 1948. Bland annat anser
jag det nämligen icke lämpligt, att någon statlig garanti skulle ställas för
de förluster, som kunde uppkomma för föreningen, därest denna vid sagda
tidpunkt skulle öppna avdelningskontor i ifrågavarande städer. Försiktigheten
synes därför bjuda, att man räknar med att de nu befintliga byggnadskontoren
kunna behöva bibehållas ytterligare någon tid. Under sådana
förhållanden synes även ett anslag, motsvarande det för innevarande
budgetår beviljade anslaget till Egnahemsbildning: Egnahemsorganens
byggnadsrådgivning, böra upptagas i riksstaten för nästkommande budgetår.
Det bör emellertid ankomma på lantbruksstyrelsen att efter samråd
med föreningen och övriga berörda parter söka avveckla byggnadskontoren,
då förutsättningar därför finnas.
Någon anledning synes ej föreligga att nu överväga utbetalande av ersättning
av statsmedel till LBF för dess utestående fordringar för sådant projekteringsarbete,
som förmedlats av egnahemsorganen. I vart fall synes denna
fråga böra anstå, till dess någon överblick vunnits över den utsträckning
i vilken de projekterade företagen kunna antagas komma till utförande,
ävensom över möjligheterna att indriva fordringarna hos de enskilda uppdragsgivarna.
Jag finner det för närvarande icke möjligt att taga definitiv ställning
till frågan, hur kontrollen över de byggnadsföretag för inre rationalisering,
som utföras med lån eller bidrag av statsmedel, bör anordnas. Bland annat
synes ett dylikt ställningstagande ej böra ske, förrän de blivande bostadsorganen
äro färdiga att träda i funktion. Även möjligheterna att få kommu
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
63
Kungi. Maj.ts proposition nr 149-
nerna att mera allmänt medverka i kontrollen böra övervägas. Kontrollen
torde därför tills vidare böra bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med
de grunder, som för närvarande tillämpas inom egnahemsorganen.
Planeringsarbete, avseende åtgärder för yttre rationalisering, böra nämnderna
utföra utan kostnad för sakägarna. Likaså böra nämnderna kostnadsfritt
biträda jordbrukarna med den mera allmänna eller förberedande
planering, som kan behöva vidtagas i samband med bedömning av lämpligheten
av en ifrågasatt inre rationaliseringsåtgärd. Då nämnd ombesörjer
utarbetande av direkta arbetsplaner, bör däremot i princip ersättning uttagas
av sakägarna.
I fråga om de grunder, efter vilka ersättning bör uttagas för här avsett
projekteringsarbete, synes en viss skillnad böra göras mellan olika grupper
av jordbruk. För jordbruk, som ha sådan storlek och lönsamhetsgrad, att
bidrag enligt gällande regler ej kan utgå till dem, kan någon subvention
med avseende å kostnaden för detta arbete knappast anses erforderlig. Vad
dessa jordbruk angår borde det därför i princip ej vara något att erinra
mot att projekteringsarbetet debiteras efter nämndens självkostnader. För
de bidragsberättigade jordbruken bör däremot, med hänsyn till intresset av
att stimulera till rationaliseringsåtgärder, ersättningen sättas så lågt, att
den understiger självkostnaden.
De provisoriska taxebestämmelser, som i enlighet med beslut av 1947 års
riksdag för närvarande tillämpas inom lantmäteriets distriktsorganisation,
innehålla olika grunder för beräkning av ersättning för olika slag av förrättningar.
För bland annat flertalet legala förrättningar tillämpas en taxa,
vilken är uppbyggd med utgångspunkt från ett dagarvode om 20 kronor för
lantmätare, 15 kronor för tekniskt biträde och 12 kronor för kontorsbiträde.
För vissa förrättningar och uppdrag, vilka tidigare ersatts efter överenskommelse,
utgår ersättning efter dagarvode med 60 kronor för lantmätare,
40 kronor för tekniskt biträde och 20 kronor för kontorsbiträde. Den högre
taxan beräknas, enligt vad lantmäteristyrelsen uppgivit, giva skälig ersättning
även för den till personalen utgående resekostnads- och traktamentsersättningen.
Den lägre taxan giver däremot ej till någon del täckning för
befattningshavarnas rese- och traktamentskostnader.
De taxegrunder, som kommittén föreslagit, motsvara dagersättningen
enligt den lägre lantmäteritaxan. Såsom framhållits i flera yttranden är
det givetvis önskvärt, att den av lantbruksnämnderna tillämpade taxan skall
vara låg. Redan den av kommittén föreslagna taxan kommer emellertid att
innebära, att staten direkt påtager sig en betydande del av kostnaderna för
det projekteringsarbete, som utföres av lantbruksnämndernas befattningshavare.
Genom att taxeersättningen inräknas i den totala kostnad för en
rationaliseringsåtgärd, för vilken avskrivningslån kan erhållas, reduceras
i själva verket nettoutgiften ytterligare avsevärt för de jordbrukare, som
erhålla sådant lån. Då lantbruksnämnderna ha befogenhet att i speciella fall
höja avskrivningslånets belopp utöver den fastställda normen, kan projekteringskostnaden
ytterligare nedsättas för de jordbrukare, som eljest
skulle ha svårt att bära densamma.
opaginerad Kontrollera mot PDF
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
Den av kommittén betonade synpunkten, att nämnderna ej böra belastas
med onödiga uppdrag, synes slutligen motivera, att taxan ej sättes
så lågt, att lantbruksnämnderna i själva verket få svara för så gott som
hela projekteringskostnaden.
I betraktande av vad nu anförts finner jag mig kunna godtaga de av
kommittén föreslagna grunderna för taxa för lantbruksnämndernas projekteringsarbete,
såvitt angår jordbruk inom de kategorier där avskrivningslån
kan itrågakomma. För jordbruken i därovanför liggande storleksgrupper
skulle det, enligt vad jag nyss anfört, i princip kunna anses befogat att
bestämma ersättningen så att den täcker självkostnaden. En sålunda beräknad
dagersättning skulle emellertid komma att ligga högst avsevärt över
arvodet enligt taxan för de bidragsberättigade jordbruken. För att undvika
allt för stora skiljaktigheter synes det därför böra godtagas, att taxan
även för de icke bidragsberättigade jordbruken sättes under självkostnaden.
En taxa för projekteringsarbete för sistnämnda jordbruk synes i enlighet
härmed lämpligen kunna uppbyggas med utgångspunkt från en dagersättning
av 40 kronor för lantbrukskonsulent, 30 kronor för lantbruksassistent
och lantbrukstekniker samt 20 kronor för kansli-, kontors- och
skrivbiträden. Lantbruksstyrelsen bör vidare äga rätt att medgiva nedsättning
av den ersättning, som skall utgå enligt den högre taxan då så med
hänsyn till särskilda omständigheter finnes påkallat.
Det torde i detta sammanhang böra erinras om att den nu gällande lantmäteritaxan
endast är provisorisk och att avsikten är, att förslag till ny
taxa skall föreläggas 1949 års riksdag. Bland annat med hänsyn härtill torde
även de grunder, som nu kunna komma att bestämmas för ersättning för
lantbruksnämndernas medverkan till projekteringsarbete, närmast böra anses
såsom ett provisorium.
Vad kommittén uttalat om vissa jämkningar i nu gällande lantbruksingenjörstaxa
samt om inräknande av projekteringskostnader i kostnadskalkyl
för torrläggningsföretag föranleder ej någon erinran från min sida.
Kommittén har — såsom ett undantag från principen att projekteringsarbete
avseende inre rationaliseringsåtgärder skall gäldas av sakägarna —
förordat, att lantbruksnämnderna i vissa fall skulle givas befogenhet att
helt eller delvis påtaga sig kostnaderna för sådant arbete. Med anledning
härav vill jag framhålla, att en lantbruksnämnd uppenbarligen, såsom
även kommittén uttalat, bör svara för kostnaderna för sådana planer,
som utarbetats utan att brukaren gjort framställning därom och vilka ej
lett till något resultat. Då en plan, exempelvis en täckdikningsplan eller
en plan till ett byggnadsföretag, utarbetats på framställning av en jordbrukare,
bör däremot beställaren i första hand svara för kostnaderna.
Skulle verkställigheten hindras av omständigheter, över vilka jordbrukaren
ej kan råda, bör lantbruksnämnden emellertid även i sådant fall kunna
påtaga sig kostnaderna för planen.
Jag har ej heller något att erinra mot förslaget, att lantbruksnämnd
skall kunna förskottera kostnaderna för sådant projekteringsarbete, som
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
65
på uppdrag av nämnden utföres åt jordbrukare av enskilt projekteringsföretag.
I allmänhet torde dylikt förskott böra utlämnas endast då det kan
antagas, att jordbrukaren kommer att erhålla avskrivningslån till företaget.
Förskottet bör då avdragas å avskrivningslånet. Förluster, som kunna
uppkomma till följd av dylika förskott, torde böra avföras å anslaget
för bidrag till inre rationalisering. Deftsamma bör gälla då lantbruksnämnd
i enlighet med vad nyss sagts påtager sig kostnader för utarbetande
av planer för inre rationaliseringsåtgärder.
Vad kommittén anfört angående ersättning för medverkan vid regionaloch
individualplanering ävensom angående ersättning till vissa myndigheter
för deras medverkan i lantbruksnämndernas arbete finner jag böra
godtagas. Dock torde, såsom framhållits i ett par yttranden, lantbruksnämnd
alltid böra betala rese- och traktamentskostnader för resor, som
tjänsteman i hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse företager i planeringsverksamheten
eller eljest under arbete för lantbruksnämndens räkning.
Nu gällande provisoriska lantmäteritaxa torde vidare böra ändras på
sätt lantmäteristyrelsen föreslagit.
Något särskilt statsbidrag till LBF torde icke böra utgå i fortsättningen.
Jag kan jämväl godtaga, vad kommittén föreslagit angående organisationen
av lantbruksnämndernas räkenskaper och bokföring in. m. Lantbruksstyrelsen
bör emellertid äga beslutanderätt i anmärkningsmål.
Kommitténs förslag rörande ersättning till ortsombuden kan jag biträda,
dock med viss avvikelse i fråga om den särskilda ersättningen per ärende.
Därest ombuden, i enlighet med vad jag tillstyrker, jämväl tillerkännas
visst årsarvode, är det nämligen enligt min uppfattning icke motiverat
att höja gottgörelsen per ärende utöver det belopp, som nu utgår till egnahemsombuden,
eller 5 kronor per ärende, varmed ombud tagit befattning
i mera väsentlig utsträckning, dock högst 15 kronor per dag. Årsarvodena
torde få bestämmas av lantbruksnämnd för varje ombud inom ramen av
de medel, som för ändamålet ställts till nämndens förfogande. Vid beräkningen
av medelsbehovet synes man, såsom kommittén föreslagit, böra
utgå från att årsarvodena genomsnittligt skola uppgå till omkring 100
kronor.
Mot den föreslagna särskilda ersättningen för granskning av ansökningar
om producent och kontantbidrag har jag intet att erinra. Dock torde
denna ersättning böra utgå ur samma anslag, som användes för bestridande
av kostnaderna för övriga arvoden till ortsombuden.
Vad kommittén anfört angående ersättning till godemännen föranleder
allenast den erinringen från min sida, att traktamentsersättning bör kunna
utgå även då förrättningen hålles i närheten av gode mannens bostad. För
gode männen torde därför böra tillämpas samma rese- och traktamentsbestämmelser,
som gälla för nämndemän vid häradsrätt.
5 Bihanq till riksdagens protokoll 19AS. 1 samt. Nr 149.
opaginerad Kontrollera mot PDF
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Kap. 4. Frågor angående det särskilda stödet åt vissa
innehavare av mindre jordbruk.
Kommitténs förslag.
I fråga om utformningen av det särskilda stödet åt vissa innehavare av
mindre jordbruk har kommittén övervägt olika spörsmål, vilka ej upptagits
vid behandlingen av grunderna för stödverksamheten eller då lämnats
öppna.
Rätten till bidrag.
Beträffande rätten till bidrag har kommittén till en början förutsatt, att
bidrag skulle kunna utgå endast till fysisk person ävensom oskiftat dödsbo.
I det senare fallet borde bidrag dock utgå endast under förutsättning att
brukningsdelen faktiskt brukades av person, som skulle ha varit berättigad
till bidrag, om han själv ägt brukningsdelen. Till andelsladugård som sådan
borde ej utgå bidrag. De särskilda delägarna borde emellertid kunna erhålla
bidrag, i den mån de uppfyllde de allmänna förutsättningarna därför. Vid
beräknandet av de olika delägarnas bidragsbelopp borde i så fall som norm
gälla, att den mjölkmängd föreningen levererat till mejeri skulle uppdelas
på delägarna efter brukningsdelarnas åkerareal.
Den som ägde två eller flera bidragsberättigade brukningsdelar borde endast
kunna tilldelas bidrag för en brukningsdel. Han borde härvid ha rätt
att själv bestämma, för vilken brukningsdel han önskade få bidrag. Om han
upphörde att bruka fastighet, för vilken han tillerkänts bidrag, borde han
emellertid äga uppbära bidrag för annan fastighet, som han brukat redan
före bidragssystemets införande.
Rörande ny ägares bidragsrätt har kommittén erinrat om vad särskilda
utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande på denna punkt anfört i
anledning av propositionen nr 75/1947. Kommittén har sagt sig utgå från
att vad utskottet anfört borde förstås så, att bidrag skulle kunna utgå till
ny innehavare, vilken stått den förutvarande innehavaren nära och redan
före bidragsreglernas införande skött fastigheten, även om han ej uppfyllde
de förutsättningar, vilka enligt utskottets utlåtande i allmänhet borde vara
uppfyllda för att bidrag skulle kunna utgå till ny innehavare.
Förhållandet mellan producentbidrag och kontantbidrag.
Med hänsyn till att rätt till kontantbidrag av praktiska skäl icke borde
ifrågakomma vid alltför kortvariga leveranshinder, har kommittén föreslagit,
att kontantbidrag icke skulle utgå till den, som under minst elva av
årets månader vore oförhindrad att leverera mjölk till mejeri. Sådan mjölkproducent
borde endast kunna få producentbidrag. Säsongleverantörer, som
under mer än en månad om året hade godtagbart hinder för att leverera
mjölk till mejeri, borde indelas i två grupper alltefter leveranshindrets
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
67
långvarighet. Den första gruppen skulle omfatta mejerileverantörer, vilka
hade godtagbart leveranshinder under mera än en men mindre än sex månader
av året. En sådan leverantör borde efter ansökan kunna tillerkännas
producentbidrag för dels den mängd mjölk, han verkligen levererat till mejeri,
dels den mängd mjölk, som det kunde antagas, att han skulle ha levererat
under återstoden av året, om ej leveranshinder förelegat. Sistnämnda
mängd mjölk skulle beräknas med ledning av mejeriets totala invägning
under närmast föregående kalenderår. Den andra gruppen skulle omfatta
mejerileverantörer, vilka hade godtagbart leveranshinder under minst sex
månader av året. Dessa leverantörer box-de efter ansökan kunna få kontantbidrag
med en tolftedel av hela årsbeloppet för varje månad, då godtagbart
leveranshinder förelegat eller mejerileverans skett i skälig omfattning.
Sådan leverantör skulle däremot icke få producentbidrag.
Kommittén har även behandlat det fallet att mjölkproducent, som levererade
mjölk till mejeri, samtidigt under hela året eller del av detta genom
försäljning från gården tillgodosåge ett lokalt behov av mjölk. Om det här
gällde ett behov, som ej kunde täckas genom leveranser från annan brukningsdel
eller mejeri, borde producenten kunna tillerkännas producentbidrag
även för den mängd mjölk, han visade sig ha sålt i orten. Sådant bidrag
borde dock ej utgå, om producenten fått tillstånd att överskrida det i orten
gällande normalpriset å mjölk med högre belopp än som motiverades av
fetthalten i den av honom sålda mjölken.
Utbetalningsterminer m. m.
Efter överläggningar med Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. har
kommittén föreslagit, att producentbidrag skall utbetalas halvårsvis för kalenderår
räknat och med efterreglering vid varje kalenderårsskifte. För att
minska det antal fall, där frågan om återbetalning kunde bliva aktuell, borde
producentbidraget för första hälften av kalenderåret innehållas till årets
slut, om den under första halvåret levererade mjölkmängden uppgått till
mer än 10 516 kilogram och bidragssumman på grund därav understege 30
kronor. Då bidragsrätten upphört vid tiden för efterregleringen, borde återbetalning
ej krävas.
Utbetalningarna av producentbidrag hade av mejerierna beräknats kunna
ske under mars och september månader. Kontantbidragen borde utbetalas
samtidigt med producentbidragen och med halva årsbeloppet vid varje tillfälle.
Beträffande den tid, inom vilken ansökan om bidrag skulle ingivas, har
kommittén anfört, att sådan ansökan borde vara vederbörande ortsombud
eller lantbruksnämnd tillhanda senast den 1 december visst år för att kunna
medföra rätt till bidrag för samma år.
Kommittén bar låtit utarbeta två tabeller, utvisande de producentbidrag,
som vid tillämpning av det föreslagna ulbetalningssystemet skulle utgå vid
mejerileveranser av varierande storlek. Dessa tabeller torde få fogas vid
opaginerad Kontrollera mot PDF
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
detta protokoll såsom bilaga A och B. Den förra tabellen är avsedd att tilllämpas
vid den utbetalning, som skall äga rum för leveranserna under
första halvåret av varje kalenderår, och den senare är avsedd att tillämpas
vid den bidragsutbetalning och efterreglering, som skall ske vid varje kalenderårsskifte.
Kommittén har anfört att, därest bidragssystemet sattes i
kraft den 1 juli 1948, tabell A även borde användas för de leveranser, som
skedde under andra halvåret 1948. Någon ef ter justering för sistnämnda
leveranser borde sålunda icke ske.
Ersättningar till mejerier m. m.
Rörande utbetalningen av de nya bidragen har kommittén vidare erinrat
om att nu utgående mjölkpristillägg av olika slag och producentbidrag distribueras
av Svenska mejeriernas riksförening. Kostnaderna för denna riksföreningens
verksamhet — för budgetåret 1947/48 beräknade till 500 000
kronor — bestredes av statsmedel genom livsmedelskommissionens försorg
ur det under nionde huvudtiteln upptagna reservationsanslaget till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område. För revision av riksföreningens ifrågavarande
förvaltningsverksamhet vore två hos livsmedelskommissionen anställda
revisorer sysselsatta hos föreningen. Den lokala övervakningen utövades
medelst ett antal hos livsmedelskommissionen anställda resande kontrollanter,
för närvarande sex till antalet. Kommissionens kostnader för denna
verksamhet uppginge för närvarande till omkring 130 000 kronor om
året. Om det nya producent- och kontantbidragssystemet trädde i kraft den
1 juli 1948 — vid vilken tidpunkt livsmedelskommissionen och riksföreningen
kunde beräknas alltjämt utöva sina nuvarande funktioner ifråga om
mjölkregleringen — borde riksföreningen och mejerierna omhänderhava
utbetalningen av de nya bidragen samt livsmedelskommissionens revisorer
och kontrollanter utöva granskningen därav i samband med den granskning,
som ägde rum beträffande övriga mjölkbidrag. Lantbruksstyrelsen
borde emellertid bestrida en på lämpligt sätt avvägd del av livsmedelskommissionens
kostnader för riksföreningens regleringsverksamhet och för revision
och resekontroll. Denna andel borde fastställas i efterskott för varje
budgetår efter en schematisk beräkning. Kommittén hade inhämtat, att riksföreningen
och livsmedelskommissionen i princip vore beredda att åtaga sig
dessa arbetsuppgifter.
Kommittén har vidare anfört, att riksföreningen i skrivelse den 12 december
1947 till kommittén hemställt, att mejerierna måtte tillerkännas ersättning
för sin medverkan beträffande producent- och kontantbidragen.
Denna ersättning hade för det första bidragsåret föreslagits skola utgå med
ett belopp av 50 öre per producent och år. Kommittén ansåge det rimligt,
att ersättning skulle utgå för mejeriernas arbete med distribuerandet av kontantbidragen,
vilka ju i princip utginge till icke-mejerileverantörer. Beträffande
producentbidragen ville kommittén, utan att taga ställning till frågan
huruvida dylik ersättning borde utgå på längre sikt, föreslå, att mejerierna
skulle tillerkännas den begärda ersättningen för distributionen av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
69
producentbidragen under det första bidragsåret. Därefter borde på nytt upptagas
såväl spörsmålet, om sådan ersättning överhuvud skulle utgå, som
frågan om ersättningens storlek.
Yttrandena.
De av kommittén behandlade särskilda frågorna rörande producent- och
kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk ha berörts endast
i ett fåtal yttranden.
Egnahemsnämnden i Stockholms län har ifrågasatt, om ej maximeringen
av de bidragsberättigade jordbrukens storlek till 10 hektar kunde medföra
en viss risk för en försvåring av rationaliseringsarbetet.
Egnahemsnämnden i Örebro län har ansett, att bidrag ej borde utgå till
delägare i andelsladugård. Som skäl för denna ståndpunkt har nämnden
anfört, att dylika delägare väl i regel förut genom lån och bidrag till andelsladugården
erhållit ett kraftigt stöd från det allmännas sida till rationalisering
av boskapsskötseln vid deras jordbruk. Samma egnahemsnämnd
har vidare anfört, att rätten för mejerileverantör, som hade godtagbart leveranshinder
under viss tid av året, att erhålla producentbidrag för denna
tid, borde kunna begränsas till sådana leverantörer, som hade godtagbart
leveranshinder under minst 3 månader av året.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län har ifrågasatt,
om ej utbetalning av bidrag kunde ske blott en gång om året för sådana
leverantörer, vilkas leveranser uppginge till högst 800 kilogram eller
överstege 16 300 kilogram.
Statskontoret har ifrågasatt, om ej bidragsrätten borde begränsas så, att
bidrag icke skulle utgå för de mjölkmängder eller det antal kor, som enligt
tabellerna skulle medföra år sbelopp under 100 kronor. Härigenom skulle
enligt ämbetsverkets mening administrativt arbete kunna inbesparas utan
något egentligt men för jordbrukarna.
I fråga om utbetalningssättet har statskontoret vidare anmärkt, att kontantbidrag
till jordbrukare, som icke under någon del av året levererade
mjölk till mejeri, borde utbetalas direkt av lantbruksnämnden.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län och egnahemsnämnden
i Hallands län ha uttryckt farhågor för att omläggningen av bidragssystemet
ej skulle medhinnas till den tidpunkt, då enligt kommitténs
förslag den första utbetalningen skulle ske.
Frågan om ersättning till mejerier in. fl. har behandlats av statskontoret,
Svenska mejeriernas riksförening och Riksförbundet landsbygdens folk.
Statskontoret har — under hänvisning till sitt förslag att kontanthidragen i
regel skulle utbetalas direkt av lantbruksnämnderna — framhållit, att det,
om mejerierna skulle utbetala bidrag endast till sina leverantörer, förefölle
opåkallat att tillerkänna dem någon ersättning därför.
Svenska mejeriernas riksförening har däremot hävdat, att ersättning
principiellt borde utgå till mejerierna för deras befattning med producentoch
kontanthidragen, och har härom anfört följande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Mejerierna erhålla visserligen icke ersättning för sitt arbete med fördelningen
av de nuvarande producentbidragen. Denna åtgärd av lojalitet bör
dock icke bli prejudicerande vid bedömandet av frågan om ersättning till
mejerierna, sedan nu frågan om det här ifrågavarande understödet åt det
mindre jordbruket avgjorts för en längre tid framåt. Av riksdagsbeslutet
1947 framgår, att såväl kontantbidrag som producentbidrag skola utlämnas
som ett särskilt stöd åt innehavare av sådana brukningsdelar, där brukaren
icke på lång sikt kan påräkna att få tillfredsställande bärgning genom brukningsdelens
avkastning eller genom arbete utanför brukningsdelen. 1942 års
jordbrukskommitté hade också föreslagit, att hela den här ifrågavarande
stödverksamheten skulle få karaktären av kontantbidrag. Då de nya bidragen
uppdelats dels på kontantbidrag till icke mejerileverantörer och dels på
producentbidrag till mejerileverantörer, torde detta få anses som en lämplighetsåtgärd,
vilken för sistnämnda bidragets vidkommande i princip icke
förändrat dess karaktär.
Kommittén framhåller också vid behandlingen av vissa frågor rörande
enskilda brukares rätt till bidrag, att de nya producentbidragen ha en socialt
betonad karaktär. Samtliga nu påvisade omständigheter styrka sålunda den
uppfattningen, att såväl kontant- som producentbidragen äro sociala bidrag,
vilka skola utdelas till innehavare av mindre jordbruk, som icke kan
få sin fullständiga bärgning av detta. Producentbidragen utgöra sålunda
icke något bidrag till mejerinäringen som sådan; de utgå icke till samtliga
mejerileverantörer och tillkomma icke utan vidare dessa i deras egenskap
av mjölkproducenter utan på grund av sociala skäl.
Fördelningen av producentbidragen är sålunda en åtgärd, som mejeriorganisationen
lojalt vill medverka till men som måste anses ligga helt utanför
mejeriernas verksamhetsområde i ekonomisk mening. Riksföreningen
vidhåller därför sin uppfattning, att den föreslagna ersättningen bör utgå
till mejerierna för fördelningen av såväl kontant- som producentbidragen
och att beslutet härom icke såsom kommittén föreslagit bör begränsas att
omfatta allenast det första bidragsåret.
Därest emellertid kommitténs uppfattning i sistnämnda avseende skulle
vinna Kungl. Maj:ts och riksdagens gillande, förutsätter likväl riksföreningen,
att föreningen ånyo beredes tillfälle att framlägga sina synpunkter i
ärendet, innan frågan om ersättningen till mejerierna för fördelning av
bidragen under därefter följande bidragsår upptages till behandling.
Samma uppfattning har uttalats av Riksförbundet landsbygdens folk,
som särskilt understrukit, att bland delägarna i mejerierna inginge även
personer, som icke vore bidragsberättigade, och att det icke kunde vara
rimligt, att dessa skulle bidraga till kostnaderna för fördelning av bidrag,
vilka statsmakterna av delvis sociala skäl ansett böra utgå till en viss grupp
av mejerileverantörer.
Riksräkenskapsverket har anfört, att administrationskostnader av principiella
skäl icke borde bestridas från ett bidragsanslag. Ett särskilt anslag
borde därför anvisas till administrationskostnader. Från detta borde bestridas
ersättning till livsmedelskommissionen, riksföreningen och mejerierna
för bestyret med dessa bidrag. Kostnaderna för extra personal hos lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna borde utgå från vederbörande myndighets
avlöningsanslag. Ersättningar och resekostnader till ortsombud borde
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
71
lämpligen kunna utbetalas från det förslagsanslag, som enligt kommittéförslaget
vore avsett att bestrida ortsombudens ersättningar i övrigt.
En liknande uppfattning har uttalats av statskontoret.
Departementschefen.
Med anledning av vad kommittén anfört angående rätten till bidrag vill
jag först framhålla, att jag i likhet med kommittén finner 1947 års beslut
böra så förstås, att bidrag i princip skall utgå endast till enskilda personer.
I det av kommittén angivna fallet bör dock bidrag få utgå även till oskiftat
dödsbo. Likaså bör bidrag kunna utgå till enskilda delägare i en andelsladugård,
i den mån de uppfylla de allmänna förutsättningarna för bidrag.
Den av kommittén föreslagna regeln för beräknande av de olika delägarnas
bidragsbelopp torde i allmänhet vara lämplig. Med hänsyn till de olikheter,
som kunna förekomma i det sätt, på vilket delägarna äro knutna vid andelsladugården,
torde dock frågan, hur stor del av den från andelsladugården
levererade mjölkmängden som i bidragshänseende bör anses belöpa på varje
delägare, böra avgöras från fall till fall.
I övrigt bör bibehållas den nuvarande regeln, att producentbidrag skall
utgå endast till brukningsdel.
I detta sammanhang torde även böra upptagas frågan, huruvida producentbidrag
bör kunna utgå till sambruksförening. För min del anser jag,
att denna fråga bör besvaras nekande. Det stöd, som statsmakterna böra
lämna sambruksföreningarna, bör vara av konstruktiv art och främst syfta
till att undanröja eventuella hinder för igångsättande och rationalisering av
driften. Producentbidraget har ju däremot karaktären av ett övergångsstöd
och bör redan av denna anledning ej komma i fråga som ett stöd åt en fullständigt
genomförd kollektiv jordbruksdrift.
Att en och samma person vid tiden för bidragssystemets införande innehar
två eller flera bidragsberättigade brukningsdelar, torde väl endast i
undantagsfall komma att inträffa. Skulle så vara fallet, bör självfallet bidrag
utgå endast för en av dessa. Härvid torde vederbörande böra äga själv
bestämma för vilken brukningsdel han vill uppbära bidrag. Skulle han upphöra
att bruka denna fastighet, torde han emellertid ej, såsom kommittén
föreslagit, automatiskt böra äga rätt att i stället erhålla bidrag för annan
honom tillhörig fastighet. Denna fråga synes i stället böra bedömas enligt
samma grunder, som skola tillämpas vid prövningen av frågan om ny ägares
rätt till bidrag.
Vad kommittén i övrigt anfört angående ny ägares bidragsrätt föranleder
ingen erinran från min sida.
Egnahemsnämnden i Stockholms län har uttalat farhågor för att beslutet
om att i stort sett begränsa bidragsrätten till jordbruk under 10 hektar
åker skulle verka hämmande på rationaliseringsintresset. Dessa farhågor
synas emellertid obefogade. Innehavaren av en bidragsberättigad fastighet
opaginerad Kontrollera mot PDF
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 149-
kommer nämligen enligt de av fjolårets riksdag fattade besluten icke att
gå förlustig rätten till bidrag därför att han genom inköp av tillskottsjord
utvidgar fastigheten så att dennas åkerareal överstiger 10 hektar. I
den mån utvidgningen medför en ökning av mjölkproduktionen, kommer
emellertid detta automatiskt att medföra en minskning av bidraget.
En avgränsning mellan de fall, där det här avsedda övergångsstödet bör
utgå såsom producentbidrag, och de fall, där stödet bör ha formen av kontantbidrag,
erbjuder uppenbarligen åtskilliga svårigheter. Vad kommittén
föreslagit i fråga om denna avgränsning synes utgöra en i stort sett tillfredsställande
lösning av problemen. Det torde emellertid få ankomma på
lantbruksstyrelsen att utfärda erforderliga föreskrifter rörande denna gränsdragning.
Ett spörsmål, som i viss mån lämnades öppet vid behandlingen av bidragsfrågorna
föregående år, var när producentbidraget skulle utbetalas samt
huruvida bidraget skulle förbindas med efterreglering eller ej. Den lösning,
som kommittén föreslagit, innebär att bidragen skola utbetalas halvårsvis
för kalenderår räknat och med efterreglering vid varje kalenderårsskifte.
Till detta förslag kan jag ansluta mig. För att minska antalet fall, där frågan
om återbetalning i samband med efterreglering kan bliva aktuell, torde, på
sätt kommittén förordat, böra gälla, att återbetalning ej skall krävas, då
bidragsrätten upphört vid tidpunkten för efterregleringen, och vidare att halvårsutbetalning
ej skall ske, då den levererade mjölkmängden är så stor, att
bidraget på grund av reduktionsregeln understiger 30 kronor. Ytterligare
någon förenkling av administrationen synes kunna ernås genom att halvårsutbetalning
ej heller i övrigt sker beträffande bidrag under sagda belopp.
I dessa fall bör alltså endast årsbetalning ske. Däremot anser jag det icke
lämpligt att, såsom statskontoret ifrågasatt, bidragsrätten helt skulle bortfalla
för mindre bidragsbelopp.
Producentbidrag enligt de nya grunderna torde böra utgå första gången
för andra halvåret 1948. Någon efterreglering bör då ej ske.
Vad kommittén anfört om tidpunkten för utbetalning av bidrag samt om
den tid, inom vilken ansökan om bidrag bör ingivas, föranleder ej erinran
från min sida.
I likhet med kommittén finner jag det lämpligt, att producentbidragen
och kontantbidragen utbetalas genom mejerierna och Svenska mejeriernas
riksförening samt att den tekniska granskningen av mejeriernas och riksföreningens
ifrågavarande verksamhet åtminstone tills vidare skall ombesörjas
av statens livsmedelskommission i samband med dess kontroll över
utbetalningen av andra slag av mjölkpristillägg. Lantbruksstyrelsen bör
emellertid svara för kostnaderna för denna granskningsverksamhet. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma storleken av det belopp, som
sålunda bör tillgodoföras livsmedelskommissionen. Då vid en återgång till
mera normala förhållanden de statliga mjölkbidrag, som nu utgå till producenterna,
helt eller i huvudsak bortfalla, torde frågan om organisationen av
kontrollen över ifrågavarande bidragsverksamhet böra omprövas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Kommittén har vidare föreslagit, att mejerierna för sin medverkan vid
utbetalande av bidragen för nästa år skola tillerkännas ersättning med 50
öre per producent. Med anledning härav torde jag få erinra om att enligt
det nu tillämpade systemet för avvägningen av priserna å jordbrukets produkter
vid upprättande av inkomst- och kostnadskalkyl för jordbruket inkomsten
av mjölk upptages efter det avräkningspris, som jordbrukarna
genomsnittligt erhållit sedan mejerikostnaderna avdragits. I dessa mejerikostnader
ingå administrationskostnaderna, däri inbegripna även kostnaderna
för de hittillsvarande producentbidragen. Detta system torde i vart fall
komma att tillämpas även under budgetåret 1948/49. Om så sker, betyder
detta, att vid prisavvägningen jordbruket som helhet betraktat skall erhålla
ersättning för den merkostnad, som utbetalandet av bidragen kan medföra.
Under sådana omständigheter finner jag det i och för sig ej innebära
någon obillighet, om mejerierna — på samma sätt som för närvarande sker
i fråga om producentbidragen — med stöd av gällande föreskrifter angående
villkor för mjölkpristillägg in. m. åläggas att utan gottgörelse utbetala de blivande
producent- och kontantbidragen. Med hänsyn till att de personer, till
vilka kontantbidragen skola utgå, i regel ej äro knutna till mejerierna och
till att kostnaderna för enstaka mejerier kunna bliva större än genomsnittet
vill jag emellertid trots det anförda ej motsätta mig att mejerierna för utbetalning
av kontantbidrag skola erhålla den ifrågasatta gottgörelsen av 50
öre per producent och år. Däremot torde av nyss angivna skäl någon särskild
gottgörelse i vart fall tillsvidare ej böra utgå för utbetalandet av producentbidragen.
Jag torde slutligen här få anmärka, att jag delar den av statskontoret och
riksräkenskapsverket uttalade uppfattningen, att kostnaderna för administrationen
av bidragsverksamheten ej böra belasta anslaget för utbetalande
av producent- och kontantbidrag.
Kap. 5. Lantbruksnämnderna.
Kommitténs förslag.
Lantbruksnämnds sammansättning m. m.
Beträffande lantbruksnämndens sammansättning har kommittén uttalat,
att ledamöterna borde utses för en tid av fyra år. För envar av de icke
självskrivna ledamöterna borde utses en suppleant. Ställföreträdare föi
lantbruksdirektör borde icke utses. Vid förfall för lantbruksdirektören
borde i stället antingen förordnande att uppehålla tjänsten utfärdas av
lantbruksstyrelsen eller ock med hans mera kvalificerade åligganden få anstå
till dess han återkommit. Det motsvarande borde gälla i fråga om hushållningssällskapets
sekreterare. Mandattiden borde sammanfalla med den
tid, för vilken ledamöterna i hushållningssällskapens förvaltningsutskott
valdes, d. v. s. kalenderår med första perioden t. o. in. 1951 års utgång.
opaginerad Kontrollera mot PDF
74
Kung!. Maj:ts proposition nr 149.
Lantbruksnämnden borde inom sig utse vice ordförande. För att nämnden
skulle vara beslutför i plenum borde ordförande och minst fyra ledamöter
respektive suppleanter deltaga i beslutet. De modifieringar, som i
detta avseende medgivits för egnahemsnämnderna, borde även i tillämpliga
delar gälla för lantbruksnämnderna.
Ordförande och ledamöter i lantbruksnämnd — med undantag av lantbruksdirektören
— borde åtnjuta ett arvode av 20 kronor för sammanträdes-
och förrättningsdag ävensom äga uppbära resekostnads- och traktamentsersättning
enligt klass I A i allmänna resereglementet. Härjämte borde
till ordföranden utgå ett särskilt arvode med 1 008, 1 200 eller 1 500 kronor,
per ar, alltefter arbetsbördan i de olika länen. Det borde ankomma på
Kungl. Maj :t att bestämma, vilket av dessa arvoden, som skulle utgå i respektive
nämnder. Ordföranden borde äga att till sammanträde eller förrättning
kalla suppleant i nämnden, även om denne icke behövdes för att
ersätta ledamot. Sålunda inkallad suppleant borde få samma ersättning
som ledamot.
Rätten att överklaga lantbruksnämnds beslut.
Kommittén har påpekat, att lagarna om kronans förköpsrätt och om uppsikt
å jordbruk innehålla bestämmelser om den ordning, i vilken lantbruksnämnds
beslut må överklagas i högre instans, samt att, enligt vad kommitteén
inhämtat, sådana bestämmelser komme att upptagas även i det av
en särskild utredningsman utarbetade förslaget till ny lagstiftning om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Kommittén har härefter
anfört, att lantbruksnämnds beslut i frågor rörande lån och bidrag till åtgärder
för yttre eller inre rationalisering i många fall kunde komma att
starkt påverka sakägarnas materiella ställning. Det vore ett samhälleligt
intresse, att alla skulle få sin sak prövad efter enhetliga grunder. Lantbruksnämnds
beslut i dessa ärenden borde därför få överklagas i lantbruksstyrelsen,
som borde äga att slutgiltigt avgöra dem. Då nämndens beslut
kunde påverka rättsförhållandet mellan ägare och brukare, borde båda
dessa tillerkännas besvärsrätt, även om endast en av dem angivits såsom
sakägare. Jämväl då lantbruksnämnden bifallit gjord framställning, borde
rätt att klaga tillerkännas part, som icke biträtt framställningen.
Samma rätt att överklaga lantbruksnämnds beslut borde vidare, bortsett
trån de fall, då annorlunda föreskreves i de författningar, som skulle tilllämpas
i respektive ärenden, gälla beträffande lantbruksnämnds beslut i
andra ärenden, exempelvis i fråga om producent- och kontantbidrag till
vissa innehavare av mindre jordbruk.
Befattningar hos lantbruksnämnderna (frånsett lantbruksingenjörs
av
delning ar na ).
Vad först angår lantbruksdirektörerna har kommittén erinrat om att i
propositionen nr 75/1947 uttalats, att för dessa en lön, ungefärligen motsvarande
lönen till befattningshavare i 29 lönegraden av 1939 års civila avlö
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
75
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
ningsreglemente eller därmed jämförlig lön å C-plan, vore skälig, och att
riksdagen icke gjort någon erinran mot detta uttalande. Kommittén hade
övervägt, huruvida lantbrulcsdirektörerna borde tillsättas med fullmakt eller
genom förordnande för viss tid. Med hänsyn särskilt till de ökade kostnader
den senare anställningsformen skulle kunna medföra för statsverket,
hade kommittén emellertid ansett sig böra förorda, att lantbruksdirektörerna
skulle placeras i lönegrad Ca 32, motsvarande lönegrad A 29 i 1939 års
civila avlöningsreglemente.
För varje lantbruksnämnd borde beräknas en lantbruksdirektör. Till
dessa befattningar borde i första hand agronomer, lantmätare samt andra,
vilkas utbildning gjort dem speciellt lämpade för jordbruksekonomisk planering,
kunna ifrågakomma. Såväl statstjänstemän som personer, vilka
vore anställda hos hushållningssällskapen eller i enskild tjänst, borde kunna
anses lämpade för lantbruksdirektörsbefattning.
Hos varje lantbruksnämnd borde vidare finnas en eller flera konsulenter,
kallade lantbrukskonsulenter. För konsulentbefattningarna borde samma
kategorier komma ifråga som för lantbruksdirektörsbefattningarna. Med
hänsyn till att jordbrukskonsulenterna hos hushållningssällskapen enligt
1947 års riksdags beslut skulle erhålla lön, motsvarande lönegrad Ca 26 i
gällande avlöningsreglemente, hade kommittén, ehuru den funnit det i och
för sig vara önskvärt att lantbrukskonsulenterna kunde placeras i en något
högre lönegrad än Ca 26, icke ansett sig böra som regel föreslå högre lönegrad
för lantbrukskonsulenterna. För vissa konsulentbefattningar borde
dock härvidlag göras ett undantag. Då lantbruksdirelctören förutsatts komma
att ägna huvudparten av sin tid åt arbetet med den yttre rationaliseringen,
borde de omfattande och viktiga arbetsuppgifter, som sammanfattats
under begreppet inre rationalisering, kunna anförtros åt en kvalificerad
tjänsteman, som självständigt kunde leda arbetet å lantbruksnämndens avdelning
för inre rationalisering. Det motsvarande gällde i sådana län, där
ledningen av den yttre rationaliseringen måste fördelas på flera händer.
Befattningar som förste lantbrukskonsulent i lönegrad Ca 29 borde därför
upptagas i nämndernas personalstat. Sammanlagt borde 26 dylika befattningar
inrättas. Beslut om placeringen av förste lantbrukskonsulenterna borde
meddelas av lantbruksstyrelsen. Då fastighetsförhållandena i vissa län, däribland
i vart fall flertalet av norrlandslänen, vore sådana, att arbetet med
den yttre rationaliseringen såväl kvalitativt som kvantitativt måste bliva
mycket krävande, borde lantbruksnämnderna i sådana län vara utrustade
med en förste lantbrukskonsulent för arbetsuppgifter i samband med yttre
rationalisering. Övriga förste lantbrukskonsulenter borde tilldelas de nämnder,
där behovet av dem för den inre rationaliseringen vore störst.
Det erforderliga antalet lantbrukskonsulenter, utöver förste lantbrukskonsulenterna,
har kommittén beräknat till 45, varav förslagsvis 26 i lönegrad
Ca 26 och återstående 19 i lönegrad Ce 26.
Kommittén har vidare räknat med ett behov av tillhopa 35 agronomiskt
utbildade tjänstemän på rekryteringsstadiet. Dessa tjänstemän, förslagsvis
opaginerad Kontrollera mot PDF
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
kallade lantbruksassistenter, borde lönegradsplaceras enligt reglerad befordringsgång,
som om de tillhört sådan personalkategori, som avsåges i 4 §
1 mom. b) kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 436) angående reglerad befordrmgsgång
för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst. Även lantmätare
borde kunna komma i fråga för sistnämnda tjänster. I så fall borde
för dem tillämpas den befordringsgång, som i 4 § 1 inom. a) nämnda kungörelse
angivits för lantmätare på rekryteringsstadiet inom lantmäteristaten.
Med hänsyn till det stora antal ärenden, som måste uppkomma rörande
jordbrukets ekonomibyggnader, borde i varje lantbruksnämnd finnas eu
byggnadskonsulent. För dessa befattningar borde man söka förvärva antingen
agronomer med viss byggnadsteknisk erfarenhet eller också byggnadsingenjörer
med insikter i de frågor, som uppkomma vid planering av
jordbrukets byggnader. Byggnadskonsulentbefattningarna borde uppföras i
lönegrad Ce 27. En något högre lönegradsplacering för dessa befattningar
än för lantbrukskonsulentbefattningarna vore motiverad dels med hänsyn
till att byggnadskonsulentbefattningarna för flertalet befattningshavare
torde komma att bliva sluttjänst, dels i betraktande av att de sakkunniga
angående bostadspolitikens organisation, enligt vad kommittén inhämtat,
komme att föreslå, att motsvarande befattningshavare i länsbostadsnämnderna
skulle placeras i 27 lönegraden.
I varje lantbruksnämnd borde finnas en kamrerare såsom chef för den
kamerala och administrativa avdelningen. Krav på viss examen eller utbildning
för erhållande av kamreraretjänsterna borde icke uppställas. Det
syntes emellertid önskvärt, att till befattningarna kunde förvärvas personer
med examen från handelshögskola jämte viss bank- eller annan kontorspraktik
eller icke högskoleutbildade personer, som genom praktisk erfarenhet
förvärvat grundlig kännedom om arbete av samma art som det,
med vilket de blivande kamrerarna i lantbruksnämnderna komme att få
befattning. Kamrerarebefattningarna borde placeras i lönegrad Ca 25.
Vid lantbruksnämnderna behövdes vidare tillhopa 105 befattningar av
ungefärligen samma typ som jordbruksinstruktörsbefattningarna hos hushållningssällskapen.
För att undvika förväxling med hushållningssällskapens
jordbruksinstruktörer borde dessa befattningshavare ha tjänstetiteln
lantbruksteknilcer. Lantbruksteknikerna borde biträda huvudsakligen vid
utförandet av arbeten med inre rationalisering. För erhållande av ordinarie
eller extra ordinarie befattning som lantbrukstekniker borde krävas genomgången
utbildningskurs jämte erforderlig praktisk erfarenhet. För tillfället
syntes brist råda på kompetent personal för ifrågavarande befattningar.
Utbildningskurser torde därför behöva anordnas inom en nära framtid.
För dessa kurser borde i första hand lantmästare samt personer, som
genomgått lantbruksskola eller lantmannaskola eller förvärvat däremot svarande
utbildning, ifrågakomma. För de befattningshavare, som ville övergå
från hushållningssällskapets tjänst till befattning som lantbrukstekniker
hos lantbruksnämnderna, borde i förekommande fall dispens meddelas
från kravet på genomgången utbildningskurs. Då statsbidrag för avlöning av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
77
hushållningssällskapens jordbruksinstruktörer enligt 1947 års riksdagsbeslut
skulle utgå efter lönegrad Ca 16, borde samma löneförmåner beräknas för
lantbruksteknikerna ävensom för en skogvaktare, som borde vara anställd
hos lantbruksnämnden i Västerbottens län. Av nu nämnda befattningshavare
borde förslagsvis 35 uppföras å ordinarie stat (Ca 16) och 35 å extra ordinarie
stat (Ce 16). De återstående 35 borde avlönas enligt reglerad befordringsgång,
förslagsvis enligt samma regler som förordats för institutsingenjörer i
det av särskilda sakkunniga avgivna betänkandet angående reglering av anställningsförhållandena
för viss civil personal inom statsförvaltningen, del
II, personer med teknisk utbildning m. fl. (SOU 1947: 58, s. 42 ff). Därest
detta betänkande icke skulle föranleda något beslut av 1948 års riksdag,
borde lönegradsplaceringen få bestämmas av lantbruksstyrelsen.
Hos de flesta lantbruksnämnderna borde finnas en befattning som kansliskrivare
i lönegrad Ca 15. Kansliskrivaren borde vara nämndens registrator
och borde därjämte kunna ombesörja protokoll!öring samt förandet
av förteckningar över fatalietider i förköpsrättsärenden in. m. ävensom
utföra vissa statistiska arbetsuppgifter i samband med utvecklingsplaneringen.
20 dylika befattningar borde inrättas.
Kommittén har vidare räknat med ett behov av tillhopa 71 kanslibiträden,
varav 36 i lönegrad Ca 11 och 35 i lönegrad Ce 11. Av dessa kanslibiträden
skulle en i varje nämnd sköta kassagöromålen under kamrerarens
ledning. Vidare erfordrades tillhopa 108 kontors-, skriv- och ritbiträden, varav
förslagsvis 40 i lönegrad Ca 8 och övriga 68 enligt den för icke-ordinarie
personal i statens tjänst reglerade befordringsgången.
Slutligen behövdes ett kontorsbud i varje lantbruksnämnd. Några nämnder
kunde dock sannolikt få använda respektive hushållningssällskaps
kontorsbud mot viss ersättning. Kontorsbuden borde icke inordnas i löneplan
utan avlönas med arvode. För detta ändamål borde beräknas ett belopp
av 75 000 kronor.
Lantbruksnämndernas behov av juridisk sakkunskap har kommittén ansett
tillsvidare kunna tillgodoses på så sätt, att nämnderna skulle bemyndigas
anlita utomstående jurister mot arvode. Arvodet borde efter lantbruksstyrelsens
eller lantbruksnämndernas bestämmande kunna utgå antingen
med visst belopp per ärende eller med visst belopp per år. Den sistnämnda
formen för ersättning syntes vara att föredraga, om arbetsmängden
kunde på förhand bedömas med någorlunda säkerhet.
För ifrågavarande uppdrag borde anlitas hos länsstyrelsen anställd jurist.
De fyra lantbruksnämnder, som icke låge i residensstäder, nämligen nämnderna
i Västervik, Borås, Uddevalla och Skara, torde kunna anlita annan
jurist på platsen. Det syntes vidare icke vara önskvärt, att länsstyrelsejurister
av nämnden skulle anlitas som rättegångsombud. För sådana uppdrag
borde i mån av behov yrkesadvokater anlitas.
Kommittén har anmärkt, att den anordning, som kommittén föreslagit
för täckande av behovet av juridisk sakkunskap, förutsatte, att kvalificerade
personer kunde förvärvas för kainrerarehefattningarna bos nämnder
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
na. Kamrerarna måste sålunda äga insikter i enklare fastighetsrättsliga
frågor, så att de kunde ombesörja till exempel lagfarts-, intecknings- och
sammanläggningsärenden. De måste också ha viss administrativ och kameral
erfarenhet. Härjämte måste det förutsättas, att nämnderna i mera
invecklade och svårbedömbara fall kunde rådfråga den juridiska expertisen
inom lantbruksstyrelsen.
Kommittén har vidare anfört, att hos flera hushållningssällskap funnes
anställda täckdiknings- och cementeringsförmän, vilka i samband med omorganisationen
lämpligen borde övergå i lantbruksnämndernas tjänst. I sex
hushållningssällskap vore förmännen anställda enligt kollektivavtal, vilket
dock uppsagts till upphörande med utgången av år 1947. Enligt detta kollektivavtal
åtnjöte ordinarie förman viss lön från sällskapet och ägde dessutom
erhålla timlön samt fri kost och logi in. m. av den jordbrukare, hos
vilken han vore sysselsatt. I Övriga sällskap syntes förmännen vara anställda
genom personliga avtal. I allmänhet utginge härvid ersättning i form
av dagarvode jämte visst mindre årsarvode för de mera fast anställda. Under
förrättningarna vore de därjämte berättigade till vissa naturaförmåner.
Kommittén har uttalat, att det syntes önskvärt, att man efter omorganisationen
till en början finge tillämpa de då gällande grunderna för ersättning
åt här avsedda förmän. Kollektivavtal borde emellertid helst redan
dessförinnan slutas med vederbörande fackförbund med avseende å förmännen.
I den mån förmännen icke vore organiserade, borde lantbruksnämnderna
bemyndigas att övertaga gällande personliga kontrakt samt
eventuellt nyanställa täckdiknings- och cementeringsförmän genom sådana
kontrakt. Antalet erforderliga täckdiknings- och cementeringsförmän i
lantbruksnämnderna kunde för närvarande icke beräknas. För ersättning
till dessa förmän borde i avvaktan på erfarenheter av verksamheten beräknas
en summa av 100 000 kronor.
Möjlighet borde vidare finnas att anställa tillfällig och extra personal för
särskilda arbetsuppgifter. I den mån de ordinarie och extra ordinarie befattningarna
icke omedelbart tillsattes, borde personal kunna anställas under
mera provisoriska former.
Kommittén har betonat att viss personalstat icke borde fastställas för
varje nämnd för sig, utan att Kungl. Maj :t och riksdagen endast borde
fastställa det sammanlagda antalet tjänster av olika slag hos lantbruksnämnderna.
Inom den bestämda ramen borde lantbruksstyrelsen äga möjlighet
att anpassa nämndernas personal efter det behov av arbetskraft, som
faktiskt gjorde sig gällande inom de olika nämnderna.
Beträffande formerna för tillsättande av lantbruksnämndernas befattningshavare
har kommittén uttalat, att lantbruksdirektörerna borde tillsättas
av Kungl. Maj :t efter anmälan av generaldirektören. Befattningar i lönegrad
Ca 27 och högre lönegrad med beteckningen Ca utom lantbruksdirektörerna
ävensom motsvarande lönegrader med beteckningen Ce borde
tillsättas av Kungl. Maj :t efter förslag av lantbruksstyrelsen. Övrig perso
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
79
nal borde antagas av styrelsen; dock borde styrelsen äga möjlighet att
medgiva, att annan icke-ordinarie personal än personal i lönegrad Ce 27
och högre lönegrad finge antagas av lantbruksnämnderna. Rekryteringspersonalen
borde därvid regelmässigt kunna antagas av nämnderna.
Sammanfattningsvis har kommittén upprättat följande förslag till personalförteckning
för ordinarie respektive icke ordinarie personal hos lantbruksnämnderna
(utom lantbruksingenjörsorganisationen).
Ordinarie personal
26 lantbruksdirektörer ...................
26 förste lantbrukskonsulenter ............
26 lantbrukskonsulenter ..................
26 kamrerare ............................
35 lantbrukstekniker ....................
20 kansliskrivare ...........................
36 kanslibiträden ........................
40 kontorsbiträden .........................
Icke ordinarie personal.
26 byggnadskonsulenter .............................. Ce 27
19 lantbrukskonsulenter .............................. Ce 26
37 lantbruksassistenter .............................. Cf 17 — Ce 24
35 lantbrukstekniker ................................ Ce 16
35 lantbrukstekniker ................................ Cf 9 — Ce 15
35 kanslibiträden ...................................... Ce 11
68 kontors- och skrivbiträden ........................ Cf 4 — Ce 8
26 kontorsbud .............................. Arvode ca 250 kr/mån.
Det sammanlagda antalet befattningshavare hos lantbruksnämnderna —
frånsett lantbruksingenjörsorganisationen -— skulle sålunda utgöra cirka
510. Till jämförelse har kommittén nämnt, att omkring 190 befattningshavare
för närvarande finnas anställda i egnahemsnämnderna samt att av hushållningssällskapens
personal i runt tal 200 befattningshavare ha sådana
arbetsuppgifter, som komma att överföras till lantbruksnämnderna.
Behovet av nya lantbruksingenjörsdistrikl.
Den nu gällande indelningen av landet i lantbruksingenjörsdistrikt överensstämmer,
enligt vad kommittén erinrat, icke helt med den beslutade indelningen
i lantbruksnämndsområden. Avvikelser förekomma i följande
fall:
Kalmar län kommer att uppdelas på två lantbruksnämnder men omfattar
nu endast ett lantbruksingenjörsdistrikt. Inom Hallands, Göteborgs och Bohus
samt Älvsborgs län komma att finnas fyra lantbruksnämnder, i det att
sistnämnda län skall uppdelas på två lantbruksnämnder med förläggning
Ca 32
Ca 29
Ca 26
Ca 25
Ca 16
Ca 15
Ca 11
Ca 8
opaginerad Kontrollera mot PDF
80
Kungl. Alaj.ts proposition nr 149.
till Vänersborg respektive Borås. För närvarande finnas emellertid inom de
fyra länen endast två lantbruksingenjörsdistrikt, av vilka det ena omfattar
Hallands län samt Älvsborgs läns södra del och det andra Göteborgs och
Bohus län samt Älvsborgs läns norra del. Slutligen äro Västerbottens och
Norrbottens län uppdelade på tre lantbruksingenjörsdistrikt, av vilka det
mellersta omfattar norra delen av Västerbottens och södra delen av Norrbottens
län.
Fråga om ändring i den nuvarande distriktsindelningen har väckts i annat
sammanhang.
I en den 17 januari 1947 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj :t har länsstyrelsen
i Hallands län hemställt om sådan ändring i den nuvarande indelningen
i lantbruksingenjörsdistrikt, att Hallands län finge utgöra eget
distrikt. Framställningar i enahanda syfte ha av torrläggningsnäinnden och
hushållningssällskapet i Hallands län gjorts hos lantbruksstyrelsen.
I ett den 28 oktober 1947 dagtecknat yttrande över förstnämnda framställning
har lantbruksstyrelsen framhållit, att erfarenheterna under en
följd av år till fullo givit vid handen, att antalet lantbruksingenjörsförrättningar
och deras omfattning såväl inom Hallands län som inom Älvsborgs
läns södra hushållningssällskaps område vart för sig vore så betydande, att
en lantbruksingenjör kunde erhålla full sysselsättning inom vardera av
dessa distriktsdelar. Styrelsen ansåge därför en uppdelning av det lantbruksingenjörsdistrikt,
som nu omfattade Hallands län samt Älvsborgs läns södra
hushållningssällskaps område, i två distrikt väl motiverad. Det ena av de
nya distrikten borde omfatta Hallands län och det andra Älvsborgs läns
södra hushållningssällskaps område.
I sistnämnda distrikt, förslagsvis benämnt Älvsborgs läns södra lantbruksingenjörsdistrikt,
borde lantbruksingenjörskontoret förläggas till Borås.
Å distriktet borde vara placerade tjänstemän i enlighet med följande
sammanställning.
Befattningens art Lönegrad
1 lantbruksingenjör .......................................... Ca 32
1 förste assistent ............................................ Ca 23
1 kanslibiträde .............................................. Ca It
2 extra ordinarie assistenter................................... Ce 20
1 extra ordinarie kontorsbiträde............................... Ce 8.
Lantbruksingenjörskontoret i den återstående delen av det nuvarande
distriktet, Hallands län, borde givetvis alltjämt kvarbliva i Halmstad. Personaluppsättningen
å detta distrikt borde vara densamma som å det nuvarande
odelade distriktet.
I samband härmed har lantbruksstyrelsen även upptagit frågan om en
uppdelning av de lantbruksingenjörsdistrikt, som nu omfatta Kalmar län
respektive Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps
område. Beträffande det förra distriktet har lantbrukssty
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
81
Kungl. Maj.ts proposition nr M9.
relsen framhållit, att vad den anfört om arbetsmängden inom Hallands län
och Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps område i lika hög grad gällde
Kalmar läns distrikt. Förrättningsbalansen vore för övrigt där ännu
större än i det förra distriktet. Lantbruksstyrelsen ville därför föreslå, att
även Kalmar läns distrikt skulle uppdelas i två distrikt, förslagsvis benämnda
Kalmar läns norra respektive Kalmar läns södra lantbruksingenjörsdistrikt.
Kontoret för det förra distriktet borde förläggas till Västervik,
under det att kontoret för det senare distriktet borde kvarbliva i Kalmar.
Personaluppsättningen inom det nyinrättade distriktet kunde beräknas på
samma sätt som angivits för Älvsborgs läns södra distrikt. För Kalmar
läns södra distrikt erfordrades samma personal som å det nuvarande odelade
distriktet.
Vad till slut angår frågan om uppdelning av det lantbruksingenj örsdistrikt,
som omfattar Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs läns norra
hushållningssällskaps område, har lantbruksstyrelsen förklarat, att styrelsen
funnit en uppdelning jämväl av detta distrikt icke för närvarande vara
nödvändig. Till motivering av denna sin ståndpunkt har styrelsen anfört,
dels att arbetsmängden i detta distrikt icke vore så stor som i de förut
nämnda, dels att lantbruksingenjörens stationeringsort, Vänersborg, vore
centralt belägen inom distriktet. Avståndet från Vänersborg till Uddevalla,
varest Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap hade sitt säte, vore
även jämförelsevis obetydligt, varför resorna till sammanträdena med lantbruksnämnden
i sistnämnda län icke bleve nämnvärt tidsödande.
Kommittén har för sin del anfört, att den ansåge det önskvärt och i vissa
fall nödvändigt, att varje lantbruksnämnd skulle utrustas med en egen lantbruksingenj
örsavdelning. Betydande olägenheter måste bliva förknippade
med en organisation, vid vilken två nämnder skulle utnyttja en lantbruksingenjörsavdelning.
I dylika fall kunde det befaras, att den ena nämnden
skulle bliva missgynnad i förhållande till den andra. Vidare måste systemet
medföra dryga resekostnader och ett mindre effektivt utnyttjande av tiden.
I varje fall syntes detta vara oundvikligt, då de två nämnderna vore förlagda
till platser på avsevärt avstånd från varandra. Kommittén anslöte sig
därför till lantbruksstyrelsens förslag rörande inrättande av två nya lantbruksingenj
ör sdistrikt, omfattande det ena Kalmar läns norra hushållningssällskaps
område och det andra Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
område. Med ytterligare ändringar i distidktsindelningen borde
emellertid även enligt kommitténs åsikt tillsvidare kunna anstå.
Personalbehovet för lantbruksnämndernas lantbruksingenjörsavdelningar
har kommittén under förutsättning av denna utvidgning redovisat i följande
sammanställning.
•5 Hihmuj till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 149.
opaginerad Kontrollera mot PDF
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 149-
Sammanställning rörande antalet befattningshavare vid lantbruksingenjörsorganisationen.
Befattningshavare
lönegrad
budgetåret
1947/48
Antal tjänster
som föreslås ny- inrättade från
1. 7. 1948
budgetåret
1948/49 en- ligt förslaget
Lantbruksingenjörer..............
Ca 32
24
2
26
Förste assistenter ................
Ca 23
24
2
26
Assistenter ......................
Ca 20
20
20
Kanslibiträden ..................
Ca 11
24
2
26
Eo. lantbruksingenjörer ..........
Ce 27
6l
6
Extra ingenjörer ................
Cg 23
5
5
Ingenjörsaspiranter ..............
(Arvoden)
5
5
Eo. förste assistenter ............
Ce 23
6
6
Eo. assistenter ..................
Ce 20
16
4
20
Eo. kanslibiträden................
Ce 11
2
2
Eo. kontorsbiträden..............
Ce 8
24
2
26
Eo. skrivbiträden................
Ce 6
5
5
Skrivbiträdesaspiranter ..........
Cf 4
5
5
Tekniska biträden................
4—500 kr/mån.
30
30
Summa
196
12
208
Kommittén har härjämte anmärkt att, utöver de i sammanställningen
upptagna befattningshavarna, från och med år 1945 funnes anställda tillfälliga
assistenter och annan tillfällig teknisk personal till ett antal, varierande
mellan 15 och 25 befattningshavare, vilkas avlöning utginge av beredskapsmedel
och i form av arvode.
Kommittén har beträffande lantbruksingenjörsorganisationen slutligen
framhållit, att personalbehovet icke obetydligt påverkades av att underhållet
av statsunderstödda torrläggningsföretag enligt särskilda bestämmelser skulle
kontrolleras genom besiktning vart femte år intill dess trettio år förflutit
efter företagets avsyning. Enligt kommitténs uppfattning borde lantbruksnämnderna
ansvara för att denna kontroll bedreves i erforderlig omfattning.
Det kunde emellertid ifrågasättas, om den nu tillgängliga personalen hos
lantbruksingenjörerna kunde medhinna dessa arbetsuppgifter. Kontrollarbetet
väntades komma att öka under de närmaste åren. En omedelbar personalökning
hade därför i och för sig varit fullt befogad. Kommittén hade
emellertid icke ansett sig böra framlägga något förslag om inrättande av
ytterligare assistentbefattningar med hänsyn till underhållskontrollen, närmast
av den anledningen att ett icke obetydligt antal befattningar som tekniskt
biträde i lantbruksingenjörsorganisationen fortfarande vore obesatta.
Möjligheterna att varaktigt rekrytera dessa tjänster voro närmast beroende
av riksdagens beslut med anledning av 1944 års personalutrednings förslag
om reglerad befordringsgång för assistenter vid lantbruksingenjörsorganisationen.
Frågan om inrättandet av ytterligare assistenttjänster med hänsyn
till underhållskontrollen borde därför upptagas i samband med lantbruksstyrelsens
petita för budgetåret 1949/50.
1 Därav två tjänstlediga.
Kungi. Maj:ts proposition nr 149.
83
Lantbruksnämndernas behov av möbler och annan utrustning samt av
lokaler.
Kommittén har på denna punkt anfört, att lantbruksnämndernas behov
av möbler och annan utrustning borde täckas dels genom övertagande av
egnahemsnämndernas och lantbruksingenjörsorganisationens nuvarande utrustning,
dels genom inlösen av sådan utrustning, som hushållningssällskapen
använt i sin grundförbättringsverksamhet och som de icke ansåge
sig längre behöva, dels genom nyanskaffning. Om frågan om inlösen av utrustning
från sällskapen bleve aktuell, borde det förfarande och de normer,
som tillämpats vid omorganisationen av lantmäteriväsendet, kunna
tjäna till mönster.
Vad angår kostnaderna för utrustningen har kommittén uttalat, att behovet
av möbler, kontorsutrustning och instrument under budgetåret 1948/49
givetvis bleve beroende av de lokaler, som nämnderna erhölle, samt av den
utsträckning, i vilken det beräknade personalbehovet komme att fyllas. Kommittén
hade räknat med att i viss utsträckning provisoriska förhållanden
komme att råda under det första verksamhetsåret och att i följd därav en
del av nämndernas behov av utrustning skulle giva sig till känna först under
kommande budgetår. Med hänsyn därtill och till att egnahemsnämndernas
och lantbruksingenjörsavdelningarnas nuvarande utrustning torde
fylla en väsentlig del av lantbruksnämndernas totala behov av möbler, instrument
och annan utrustning, hade kommittén ansett sig kunna begränsa
medelsbehovet för nyanskaffning till 260 000 kronor.
Lokalbehovet för lantbruksnämnderna ■—■ lantbruksingenjörsavdelningarnas
behov ej medräknat — har kommittén uppskattat till i genomsnitt 8 å
12 rum per nämnd jämte erforderliga arkiv- och förrådsutrymmen. Kommittén
har betonat önskvärdheten av att nämndens lokaler skulle dels bliva
så samlade som möjligt, dels i görligaste mån ligga i anslutning till eller i
närheten av hushållningssällskapens och länsarbetsnämndernas lokaler.
Yttrandena.
Rörande de grundläggande riktlinjerna för organisationen av lantbruksnämnderna
har i åtskilliga yttranden anförts, att den av kommittén föreslagna
personalen vore större än vad som i nuvarande läge vore lämpligt
och att försiktighet borde iakttagas vid uppbyggandet av nämnderna. En
dylik uppfattning har uttalats av, bland andra, statskontoret, riksräkenskapsverket,
lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruks förbund samt flera länsstyrelser
och hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Vikten av att lantbruksnämnderna erhålla stor handlingsfrihet har allmänt
understrukits. I samband härmed har även från några håll anförts,
att gränsen mellan lantbruksnämndernas och lantbruksstyrelsens beslutanderätt
borde vara elastisk. Betydelsen av ett intimt samarbete mellan
lantbruksnämnden och andra länsorgan har likaså allmänt understrukits.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har berört frågan, hur eventuella motsättningar
mellan olika ortsorgan skulle kunna utjämnas, och anfört,
att det enligt dess mening läge närmast till hands att denna uppgift skulle
ankomma på länsstyrelsen. För detta ändamål borde länsstyrelsens ledning,
främst landshövdingen, tillförsäkras möjlighet att följa lantbruksnämndens
arbete, antingen genom att landshövdingen utsåges till ordförande
eller genom att han eljest finge rätt och skyldighet att närvara vid
nämndens sammanträden. Rätt att deltaga i nämndens sammanträden
borde även tillkomma någon av länsstyrelsens avdelningschefer, i regel
landssekreteraren.
Ett liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Norrbottens län.
Lantbruksstyrelsen har erinrat om angelägenheten av att hushållningssällskapens
befattningshavare i lönehänseende skulle bliva jämställda med
lantbruksnämndernas.
I några yttranden, bland annat av länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Malmöhus län samt hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län, har hävdats, att nämnderna
borde beredas större inflytande vid tillsättandet av deras befattningshavare
än vad som skulle bliva fallet, om kommitténs förslag följdes.
Vad kommittén anfört angående rätt att anföra besvär över lantbruksnämnds
beslut har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen, som framhållit, att
besvärsinstitutet gåve centralorganet ökad möjlighet att följa verksamheten
vid nämnderna och vore ägnat att befordra en enhetlig praxis. I ett par
yttranden har däremot besvärsrätt avstyrkts. Som skäl härför har åberopats,
att erfarenheten visat, att besvär i dylika ärenden ytterst sällan
ledde till ändringar i det underordnade organets beslut, samt att prövningen
av besvärsärendena och avgivandet av yttranden över besvären krävde tid,
som eljest kunnat användas till produktivt arbete.
I fråga om lantbruksnämndens sammansättning har hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Göteborg och Bohus län anfört, att lantbruksslyrelsen
icke borde äga utse ersättare i lantbruksnämnden för sällskapets
sekreterare. I flera yttranden har påpekats vikten av att skogsbrukets synpunkter
bleve tillfredsställande företrädda i nämnden. Länsstyrelsen och
egnahemsnämnden i Västernorrlands län ha föreslagit införande av en bestämmelse,
att av de ledamöter, som skulle utses av Kungl. Maj :t, minst en
skulle representera de mindre jordbrukarna, och av en motsvarande regel
vid hushållningssällskapets eller dess förvaltningsutskotts val av ledamöter
i lantbruksnämnd. Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att lappfogden
borde ingå som ledamot i nämnden vid behandling av ärenden
rörande lapplägenheter och andra ärenden av betydelse för lappväsendet.
I detta sammanhang torde även få nämnas, att länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län förordat, att lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i länet skulle få sitt säte i Göteborg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Mot förslaget om ersättning till ordförande i lantbruksnämnd har länsstyrelsen
i Blekinge län anmärkt, att det kunde ifrågasättas, om tillräckliga
skäl funnes att differentiera årsarvodet och om det ej vore ändamålsenligare
att giva ordföranden ett fast arvode för hela året än att låta arvodet delvis
utgå per sammanträdesdag. Statens lönenämnd har ifrågasatt, om det ej
vore tillräckligt med två grupper av årsarvoden, och egnahemsnämnden i
Västernorrlands lån har förordat, att årsarvodet till ordföranden i de
största nämnderna skulle höjas till 2 000 kronor.
Statskontoret har ansett årsarvodet till samtliga ordförande böra fastställas
till 1 200 kronor.
Mot det föreslagna dagarvodet till ledamot i lantbruksnämnd ha anmärkningar
gjorts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs
och Bohus län ävensom av egnahemsnämnden i Norrbottens län. Nämnda
förvaltningsutskott har erinrat om att ledamot av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott — i likhet med vad som gällde för ledamot av landsting
— i regel för sammanträdesdag erhölle, förutom reseersättning enligt klass
II, dagersättning med 24 kronor. Liknande bestämmelser borde enligt utskottets
mening gälla för ledamot av lantbruksnämnd. Egnahemsnämnden
i Norrbottens län har ansett dagarvodet böra höjas till 25 kronor.
Statskontoret har förklarat sig förutsätta, att särskild gottgörelse ej
skulle utgå till hushållningssällskapets sekreterare för ledamotskap i nämnden.
Beträffande de icke självskrivna ledamöterna har ämbetsverket tillstyrkt
kommitténs förslag i avbidan på närmare erfarenheter rörande nämndernas
arbetsformer.
Rörande löneställningen för lantbruksdirektörerna har lantbruksstyrelsen
uttalat, att lantbruksdirektör och sekreterare hos hushållningssällskap
borde ha samma löneställning och att sålunda båda borde placeras antingen
i lönegrad Ca 32 eller i lönegrad Ca 31. Egnahemsnämnden i Norrbottens
län har anfört att, om ordförandearvodena differentierades, borde en
differentiering ske även i fråga om lantbruksdirektörernas och kamrerarnas
avlöningsförmåner.
Beträffande anställningsformen för lantbruksdirektörerna har länsstyrelsen
i Blekinge län yttrat, att dessa befattningshavare borde placeras å Cplan
samt förordnas för viss tid.
Sättet för tillsättande av lantbruksdirektörstjänsterna har berörts i åtskilliga
yttranden. Statskontoret har förklarat sig icke anse det motiverat,
att dessa tjänster skulle tillsättas på annat sätt än som vore normalt för
befattningar i 32 lönegraden. Ämbetsverket förordade därför, att desamma
skulle tillsättas efter ansökningsförfarande i vanlig ordning. Samma ståndpunkt
bar intagits av egnahemsdirektörernas förening, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Uppsala län samt egnahemsnämnden i Norrbottens
län. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Malmöhus lån ha ansett, att lantbruksnämnden borde få yttra sig över
förslag om tillsättande av lantbruksdirektör.
opaginerad Kontrollera mot PDF
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Vad till slut angår kompetensfordringarna för innehavare av lantbruksdirektörsbefattning
ha bland andra hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Uppsala län samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund uttalat,
att för behörighet till sådan befattning borde krävas agronom- eller
lantmäteriexamen. Länsstyrelsen i Kristianstads län har däremot ej ansett
det lämpligt att uppställa några särskilda kompetenskrav i fråga om dessa
befattningar.
Förslaget om inrättande av ett antal befattningar som förste lantbrukskonsulent
har tillstyrkts av bland andra hushållningsällskapets förvaltningsutskott
i Kalmar läns södra område, egnahemsnämnderna i Skaraborgs län,
Älvsborgs läns södra hushållningssällskapsområde och Jämtlands län, Sveriges
agronom- och lantbrukslärareförbund ävensom föreningen Sveriges
jordbrukskonsulenter. De båda sistnämnda sammanslutningarna ha tillika
uttalat, att för behörighet till sådan befattning borde krävas agronomexamen.
Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har härutöver anfört, att
inom varje län borde inrättas en befattning av ifrågavarande slag för inre
rationalisering. Innehavarna av dessa befattningar borde placeras i lönegrad
Ca 30. I stället för benämningarna förste lantbrukskonsulent och lantbrukskonsulent
borde användas benämningarna förste länsagronom och
länsagronom.
Förslaget har däremot avstyrkts av bland andra lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket,
länsstyrelsen i Malmöhus län, statens lönenämnd samt
hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings och Kronobergs län,
Kalmar läns norra område, Göteborgs och Bohus län samt Gävleborgs län.
Som skäl för avstyrkande har i allmänhet åberopats, att några likartade
befattningar ej funnes hos hushållningssällskapen och att de arbetsuppgifter,
som enligt förslaget skulle handhavas av förste lantbrukskonsulent, i
och för sig ej kunde anses mera krävande än uppgifterna för hushållningssällskapens
konsulenter. Lantbruksstyrelsen har emellertid i detta sammanhang
jämväl förklarat, att den ansåge skäl föreligga för att frågan om
den allmänna löneställningen för konsulenter skulle upptagas till omprövning.
Styrelsen har vidare uttalat, att den vid sitt avstyrkande ville göra ett
förbehåll beträffande högre befattningar hos lantbruksnämnderna. Det kunde
komma att föreligga behov av särskilda befattningshavare med uppgift
att biträda lantbruksdirektören och vikariera för denne. Behovet av sådana
befattningshavare, jämförliga med biträdande länsjägmästare, borde emellertid
i framtiden upptagas till prövning från fall till fall.
Statskontoret har förklarat sig icke ha blivit övertygad om att dylika befattningar
erfordrades i föreslagen utsträckning redan från tidpunkten för
nämndernas inrättande.
Mot kommitténs förslag om inrättande av lantbrukskonsulentbefattningar
har i och för sig någon erinran ej gjorts. Rörande lönegradsplaceringen ha
emellertid hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län samt
Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund uttalat, att lantbrukskonsu
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
87
lenterna borde placeras i samma lönegrad som byggnadskonsulenterna. Vidare
ha bland andra hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala
län, Göteborgs och Bohus län samt Gävleborgs län ävensom egnahemsnämnden
i Västmanlands län anmärkt, att innehavare av sådan befattning borde
ha avlagt agronomexamen. Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund
har ansett agronom- eller lantmäteriexamen böra krävas för behörighet till
dylik befattning.
Mot förslaget om inrättande av byggnadskonsulenttjänster vid lantbruksnämnderna
har erinran gjorts endast i ett fåtal fall. Såsom redan förut
nämnts har i några yttranden ifrågasatts, om ej både lantbruksnämndernas
och de planerade lokala bostadsorganens behov av sakkunskap för byggnadsteknisk
granskning och kontroll enklast och billigast skulle kunna tillgodoses
genom en måttlig utbyggnad av länsarkitektsorganisationen. Härjämte
har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län hävdat,
att man nu ej borde taga ställning till förslaget i denna del.
Svenska arkitekters riksförbund har uttalat, att titeln byggnadskonsulent
numera vore en vedertagen benämning å det sakkunniga biträde, som enligt
byggnadsstadgan borde finnas hos byggnadsnämnd inom landskommun.
För undvikande av begreppsförvirring borde lantbruksnämndernas nu åsyftade
sakkunniga därför få en annan titel.
Rörande kompetensfordringarna har Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund
anfört, att för sådana sökande, som ej avlagt agronomexamen,
borde krävas examen från teknisk högskola.
Den föreslagna lönegradsplaceringen har tillstyrkts av egnahemsnämnderna
i Kalmar läns södra hushållningssällskapsområde och Kopparbergs
län.
Statskontoret, lantbruksstgrelsen, hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Uppsala och Västerbottens län samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund
ha däremot uttalat, att byggnadskonsulenterna borde
placeras i samma lönegrad som övriga konsulenter. Hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Kalmar läns södra område har ifrågasatt, om ej en
lägre lönegradsplacering borde tillämpas för icke högskoleutbildade befattningshavare.
Egnahemsnämnden i Värmlands län har uttalat, att byggnadskonsulenttjänst,
så länge kompetent sökande saknades, borde få uppehållas
som extra tjänst i lägre lönegrad, förslagsvis i löneställning motsvarande
lägst 20 lönegraden. Lantbruksstyrelsen borde i så fall få bestämma
lönevillkoren alltefter sökandens duglighet.
Mot förslaget om inrättande av befattningar som lantbruksassistenter har
ej gjorts annan erinran än att bland andra lantbruksstgrelsen, hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Kalmar läns södra område samt egnahemsnämnderna
i Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västmanlands,
Västernorrlands och Västerbollens län ansett, att befordringsgången för
personal med agronomexamen borde vara densamma som föreslagits för
personal med lantmäteriexamen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
Kommitténs förslag om inrättande av befattningar som lantbrukstekniker
har i och för sig ej rönt någon gensaga. De föreslagna avlöningsförhållandena
ha däremot i vissa yttranden ansetts otillfredsställande. Svenska lantbrukst
jänstemannaf öreningen har anfört, att ordinarie lantbrukstekniker
borde placeras i lägst lönegrad Ca 20, lantbrukstekniker å extra-ordinarie
stat i lönegrad Ce 20 och sådana lantbrukstekniker, som anställdes enligt
reglerad befordringsgång, i lönegrad Ce 13—Ce 19. Tjänstemännens centralorganisation
har beträffande de befattningshavare, som vore avsedda att avlönas
enligt reglerad befordringsgång, förordat en befordringsgång, innebärande
ett och ett halvt år i Cf 11, ett år i Ce 13, ett år i Ce 15 och därefter
Defordran till Ce 17. Även den av kommittén föreslagna lönegradsplaceringen
för ordinarie lantbrukstekniker vore alltför låg och borde korrigeras i anslutning
till den av organisationen förordade befordringsgången.
Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter har ansett att det, för att
sporra lantbruksteknikerna och för att lantbruksnämnderna skulle få behålla
dugande befattningshavare i denna grupp, borde övervägas att inrätta
ett antal befattningar för förste lantbrukstekniker med placering i förslagsvis
lönegrad Ca 20.
Egnahemsnämnden i Jönköpings län har anfört, att ifrågavarande befattningshavare
borde benämnas lantbruksinstruktörer.
Mot förslaget om inrättande av kamreraretjänster har erinran gjorts endast
av egnahemsnämnden i Kalmar läns norra hushållningssällskapsområde.
Nämnden har förklarat sig anse det lämpligast, att det kamerala arbetet
skulle handhavas av en kassör med samma kompetens som de nuvarande
egnahemskassörerna men att i stället en heltidsanställd jurist skulle
finnas som chef för den kamerala och administrativa avdelningen. Om
emellertid i enlighet med kommitténs förslag en kamrer skulle anställas
som chef för den kamerala och administrativa avdelningen, ansåge egnahemsnämnden
det nödvändigt, att denne hade sådan utbildning i juridik,
som vore föreskriven för civilekonomexamen.
Den föreslagna lönegradsplaceringen har lämnats utan erinran av riksräkenskapsverket
och statens lönenämnd. Riksräkenskapsverket har emellertid
sagt sig hysa en viss tvekan beträffande möjligheterna att finna lämpliga
sökande, med hänsyn till de jämförelsevis höga fordringar, som kommittén
uppställt på vederbörandes utbildning.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län har ansett
den föreslagna löneställningen väl låg och anfört, att kamrerarebefattning
borde placeras lägst i Ca 26. Även Sveriges jordbrukskonsulenters förening
har framhållit, att lönen måste sättas så högt, att tjänsterna lockade kvalificerade
sökande. Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, om ej kamrerarebefattningarna
alltefter arbetsbördan kunde indelas i olika grupper med olika
lön. Tanken på en lönedifferentiering har framförts även av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län samt av egnahemsnämnden
i Norrbottens län. I yttrandet från sagda förvaltningsutskott
opaginerad Kontrollera mot PDF
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
har därvid hänvisats till att kamrerarna hos lantbruksnämnderna i princip
borde ha samma löneställning som hushållningssällskapens kamrerare.
Lantbruks styrelsen åter har förklarat, att en högre lönegradsplacering för
kamrerare hos lantbruksnämnd än för motsvarande befattningshavare hos
sällskap kunde anses motiverad, om kravet på högre utbildning upprätthölles
som huvudregel. Åtminstone hos de mindre nämnderna torde kamrerarens
uppgifter dock ej bliva mera krävande än hos de större sällskapen.
I fråga om kommitténs förslag rörande det sätt, på vilket nämndernas
behov av juridisk arbetskraft borde tillgodoses, ha meningarna varit delade.
Förslaget har tillstyrkts av bland andra länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs, Kopparbergs och Västerbottens
län samt av egnahemsnämnden i Kalmar läns södra område. Länsstyrelserna
i Gävleborgs och Jämtlands län ha däremot avstyrkt förslaget under
framhållande av att deras arbetskraft ej sällan vore otillräcklig redan
för deras eget behov. Även länsstyrelsen i Gotlands län samt egnahemsnämnden
i Skaraborgs län ha uttalat tveksamhet rörande möjligheten att
på det av kommittén angivna sättet tillgodose lantbruksnämndernas behov
av juridisk arbetskraft. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar
läns norra område och egnahemsnämnden i samma område ha ansett
det vara att föredraga, att den blivande lantbruksnämnden i området erhölle
en heltidsanställd jurist.
Sveriges juristförbund har anfört, att den av kommittén föreslagna anordningen
måste betraktas som ett provisorium och att man borde närmare
undersöka möjligheterna att inrätta kvalificerade juristbefattningar med anknytning
till såväl lantbruks- som länsbostadsnämnden.
Egnahemsnämnden i Kristianstads län har påpekat, att lantbruksnämndens
juridiska sakkunnige borde ha praktisk erfarenhet på det jordbrukspolitiska
området. Ur denna synpunkt kunde en praktiserande jurist ofta
vara att föredraga framför en befattningshavare på länsstyrelsen.
Vad kommittén föreslagit angående kontorspersonal har ej berörts i yttrandena
i vidare mån än att riksräkenskapsverket och statens lönenämnd
förklarat sig ej på grundval av kommitténs korta motivering kunna bedöma
behovet av sådan personal.
Riksräkenskapsverket har tillagt, att det, med hänsyn till att nämndernas
verksamhet sannolikt under de närmaste åren komme att få begränsad
omfattning, ville synas som om personalen tillsvidare borde kunna reduceras
med åtminstone ett biträde inom varje nämnd. Vidare har statskontoret
anmärkt, att det beräknade antalet kanslibiträden syntes väl högt i
synnerhet i jämförelse med antalet kontors- och skrivbiträden.
I ett flertal yttranden har till slut berörts frågan om personalbehovet antingen
vid viss nämnd eller inom hela lokalorganisationen. Beträffande personalbehovet
i dess helhet har, såsom redan förut nämnts, i åtskilliga yttranden
uttalats, alt den av kommittén föreslagna organsiationen borde beskäras
väsentligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
Vad angår personalbehovet vid de olika nämnderna ha hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i Kronobergs län ävensom
länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden
i Göteborgs och Bohus län ansett, att personalen vid lantbruksnämnderna
i vederbörande län borde kunna minskas i förhållande till
vad kommittén syntes ha beräknat. Å andra sidan har bland annat i yttrandena
från hushållningssällskaps förvaltningsutskott eller egnahemsnämnder
i Stockholms, Hallands, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands
och Norrbottens län ävensom Kalmar läns södra område uttalats, att den
för lantbruksnämnderna i dessa län preliminärt beräknade personaluppsättningen
vore alltför knappt tilltagen.
Statskontoret har ansett, att frågan om lantbruksingenjörernas löneställning
borde upptagas till förnyat övervägande, därest dessa befattningshavare
inordnades i lantbruksnämnderna. En placering i 29 lönegraden syntes i så
fall fullt tillfredsställande.
Mot förslaget om inrättande av två nya lantbruksingenjörsdistrikt har
ingen erinran gjorts. Länsstyrelsen i Älvsborgs län och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra område ha emellertid
uttalat önskemål om ett särskilt distrikt för sistnämnda område. Vidare
har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län framhållit,
att den för närvarande i Skellefteå placerade lantbruksingenjören
i administrativt hänseende borde tillhöra lantbruksnämnden i länet.
Lantbruksstyrelsen har i detta sammanhang upptagit frågan om behovet
av personal för underhallskontrollen och om förbättrade anställningsvillkor
för tekniska biträden vid lantbruksingenjörsorganisationen. I sitt yttrande
över kommitténs betänkande har styrelsen framhållit, att enligt dess
uppfattning antalet tekniska biträden inom sagda organisation behövde
ökas, om underhållskontroll skulle kunna ske i erforderlig utsträckning.
I särskild skrivelse den 21 februari 1948 har lantbruksstyrelsen närmare
motiverat sin framställning om utökning av personalen och redogjort
för de av styrelsen önskade förbättringarna i biträdenas anställningsvillkor.
Styrelsen har framhållit, att antalet tekniska biträden inom lantbruksorganisationen
för närvarande vore 30. Härutöver funnes emellertid för närvarande
några biträden, vilka avlönades av beredskapsmedel. De sistnämnda
komme emellertid sannolikt att bortfalla från och med ingången av
nästa budgetår. Det vore då nödvändigt att i stället öka antalet biträden
inom själva organisationen. Ett antal av 40 biträden vore ett minimum för
att underhållet av äldre torrläggningsföretag skulle kunna besiktigas i den
utsträckning, som angivits i 1945 års riksdags beslut angående torrläggningsverksamheten.
Beträffande löneförhållandena har styrelsen framhållit,
att enligt beslut av Kungl. Maj:t den 30 juni 1947 begynnelsearvodet
för de tekniska biträdena vore 400 kronor i månaden, vilket arvode finge
höjas efter ett år till 450 kronor och efter ytterligare 3 år till 500 kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
91
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Styrelsen hade tidigare förutsatt, att dessa lönevillkor skulle komma att
omprövas av 1948 års riksdag på grundval av ett av 1944 års personalutredning
avgivet förslag. Enligt vad styrelsen erfarit, vore emellertid någon
proposition i ämnet icke att vänta till 1948 ars riksdag. Styrelsen ansåge
det då oundgängligen nödvändigt, att de tekniska biträdenas befordringsgång
snarast möjligt skulle provisoriskt förbättras. Förbättringen borde om
möjligt ske redan från och med den 1 april 1948, enär risk eljest förelåge
att många biträden komme att söka sig över till andra bättre betalda anställningar.
Styrelsen hemställde därför om sådan ändring av beslutet den
30 juni 1947 att, räknat från och med den 1 april 1948, slutarvodet å 500
kronor till tekniskt biträde skulle kunna erhållas efter två år och sex månaders
tjänstgöring vid lantbruksingenjörsorganisationen.
Styrelsen har anfört, att den föreslagna ändringen i befordringsgången
för nu löpande budgetår skulle medföra en merkostnad av 450 kronor, vilken
kunde täckas av för budgetåret anvisade medel. För budgetåret 1948/49
skulle kostnadsökningen vid den personaluppsättning, för vilken anslag nu
beräknats, bliva 4 200 kronor.
I detta sammanhang torde till slut få nämnas, att lantbruksstyrelsen i
sina förslag till anslagsäskanden för lantbruksingenjörsorganisationen för
budgetåret 1948/49 hemställt, att de nu befintliga sex befattningarna som
extra ordinarie förste assistenter i 23 lönegraden måtte överföras å ordinarie
stat.
Departementschefen.
Såsom redan inledningsvis nämnts, torde det med hänsyn till innehållet
av de av 1947 års riksdag fattade besluten ej vara erforderligt att här till
behandling upptaga alla de organisationsfrågor, som berörts i betänkandet.
Detta gäller främst spörsmålen om gränsdragningen mellan lantbruksnämndernas
och lantbruksstyrelsens beslutanderätt, om den utsträckning, i vilken
lantbruksnämnd bör arbeta i delegationer, samt om antalet dylika delegationer
och deras sammansättning. Även vissa andra av kommittén behandlade
organisationsfrågor torde vara av beskaffenhet att få regleras i
administrativ väg med beaktande av de allmänna synpunkter, som framkommo
vid fattandet av principbeslutet i organisationsfrågan.
Behovet av ett intimt samarbete mellan lantbruksnämnden och andra
länsorgan, vilkas verksamhetsfält ha beröring med lantbruksnämndens, betonades
kraftigt redan vid fattandet av nyssnämnda principbeslut. Det torde
icke vara erforderligt att, såsom ifrågasatts i ett par yttranden, särskilda
föreskrifter meddelas rörande det förfaringssätt, som bör tillämpas, om
motsättningar skulle uppkomma mellan länsorganen. Såsom länsstyrelsen i
Västerbottens län föreslagit synes det emellertid lämpligt att stadga, att
landshövdingen skall äga närvara vid nämndens sammanträden, även om
han ej skulle tillhöra nämnden. Vid förfall för landshövdingen torde samma
rätt böra tillkomma landssekreteraren eller landskamreraren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Med anledning av vad i några yttranden anförts angående lantbruksnämndens
sammansättning vill jag först påpeka att önskemålet, att inom nämnden
skall finnas speciell kännedom om förhållandena hos innehavarna av
mindre jordbruk, betonades redan i propositionen nr 75/1947 och ytterligare
underströks av riksdagen. Några särskilda regler rörande det sätt, på
vilket detta önskemål bör tillgodoses, synas icke behövliga. Likaså torde det
utan särskilda föreskrifter vara klart, att det bör tillses att skogsvårdssynpunkterna
skola bliva behörigen företrädda i nämnden. Erinras må i detta
sammanhang, att länsjägmästaren förutsättes komma att ingå såsom sakkunnig
i nämnden vid behandling av ärenden av större vikt rörande skogsbruket.
På samma sätt torde även lappfogdens sakkunskap kunna ställas
till nämndens förfogande vid behandling av ärenden rörande lappväsendet.
Att lantbruksstyrelsen ej bör äga utse ersättare i lantbruksnämnden för
hushållningssällskapets sekreterare är självklart och har ej heller avsetts
av kommittén.
\ad angår lrågan om rätt att anföra besvär över lantbruksnämnds beslut
i bidragsärenden må erinras om att enligt de av riksdagen år 1947 antagna
grunderna för organisationen sådan besvärsrätt i princip skall föreligga.
Någon anledning att ändra detta beslut finnes enligt min uppfattning icke.
Frågan om besvärsrättens omfattning torde böra avgöras i enlighet med allmänna
grundsatser.
Så länge hushållningssällskapet i Göteborgs och Bohus län har sitt säte i
Uddevalla, torde även lantbruksnämnden i länet böra vara placerad i samma
stad. Även i övrigt böra lantbruksnämnderna förläggas till samma städer
som hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna.
Vad angår arvodet till lantbruksnämndernas ordförande finner jag den
av kommittén föreslagna kombinationen av års- och dagarvode lämplig.
Tillämpas detta sätt för bestämmande av ersättningen, synes det emellertid
ej erforderligt att differentiera årsarvodet. Detta synes därför för samtliga
ordförande böra fastställas till ett enhetligt belopp och lämpligen kunna bestämmas
till 1 500 kronor. Mot det föreslagna dagarvodet har jag intet att
erinra.
I fråga om gottgörelsen till nämndens ledamöter kan jag godtaga kommitténs
förslag. Sådan gottgörelse bör tillkomma samtliga icke självskrivna
ledamöter ävensom suppleant i nämnden i de fall som kommittén angivit.
I samband härmed torde även få upptagas frågan om särskilt arvode till
överlantmätarna. Av de representanter för andra organ, med vilka lantbruksnämnderna
komma att få ett intimt samarbete, torde -— bortsett möjligen
från hushållningssällskapens sekreterare — överlantmätarna vara de, som
få den största arbetsbördan till följd av rationaliseringsverksamheten. Det
gäller här ej blott deltagande i vissa sammanträden med lantbruksnämnden
utan ett nästan kontinuerligt samråd i olika ärenden och en aktiv medverkan
i planeringsarbetet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Vid den lönereglering, som år 1947 genomfördes för hushållningssällskapens
sekreterare, avvägdes löneställningen för dessa under hänsynstagande
bland annat till de uppgifter, som de komme att få i samband med rationaliseringsverksamheten.
Även för länsjägmästarna har nyligen lönereglering
skett. I det förslag rörande organisation och avlöningsförhållanden m. m.
vid lantmäteristyrelsen och länslantmäterikontoren, som jag denna dag
ämnar föreslå Kungl. Maj :t att förelägga riksdagen, har jag emellertid i
avbidan på en allmän översyn av löneställningen för byråchefer och liknande
befattningshavare inom statsförvaltningen — icke ansett det möjligt att
vidtaga en sådan lönereglering för överlantmätarna, som i och för sig varit
påkallad med hänsyn till dessas viktiga och omfattande arbetsuppgifter.
På grund av nu angivna förhållanden har jag ansett det skäligt, att överlantmätarna
intill dess en allmän lönereglering sker för chefstjänstemän
inom statsförvaltningen, för sin medverkan i det av lantbruksnämndei na
ledda rationaliseringsarbetet tills vidare skola erhålla ett särskilt årsarvode
av 1 200 kronor.
Då jag härefter övergår till att behandla frågan om lantbruksnämndernas
befattningshavare torde jag först få anmärka, att en uppskattning av
nämndernas personalbehov erbjuder betydande svårigheter. En utgångspunkt
utgör visserligen storleken av den personal, som hittills inom hushållningssällskap
och egnahemsnämnder varit sysselsatt med sådan verksamhet,
som i fortsättningen skall ankomma på lantbruksnämnderna. De
sistnämnda erhålla emellertid även nya och stora arbetsuppgifter, vilkas
inverkan på personalbehovet är svår att i förväg uppskatta. Den beräkning
av lantbruksnämndernas personalbehov, som nu kan komma att göras, bör
därför huvudsakligen betraktas som ett provisorium i avbidan på närmare
erfarenheter angående den blivande arbetsbelastningen för nämnderna
ävensom i avvaktan på den utvidgning av den statliga låne- och bidragsgivningen,
som kan finnas möjlig att genomföra, då mera normala förhållanden
åter inträda.
I likhet med kommittén finner jag det lämpligt, att lantbruksnämndernas
personalbehov beräknas sammanfattningsvis för samtliga nämnder. Det
bör därefter ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
lantbruksstyrelsen att fördela personalen på de olika nämnderna
samt att vidtaga de justeringar av denna fördelning, som kunna komma att
visa sig påkallade. Det torde under sådana förhållanden ej finnas anledning
att nu ingå på de i en del yttranden gjorda uttalandena om behovet
av arbetskraft vid vissa angivna lantbruksnämnder.
Den försämring i det allmänna ekonomiska läget, som inträtt sedan besluten
om de allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten fattades,
tvingar, såsom förut framhållits, till återhållsamhet. Sålunda måste
de statliga anslagen för yttre och inre rationalisering hållas på en lägre
nivå än som i och för sig varit önskvärd med hänsyn till storleken av det
föreliggande förbättringsbehovet. Redan denna beskärning av verksam
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
heten medför, att personalbehovet vid nämnderna blir mindre än vad som
eljest skulle ha varit fallet. Även bortsett härifrån är det emellertid i nuvarande
läge nödvändigt, att största återhållsamhet iakttages vid inrättandet
av nya tjänster. Jag har därför, såsom i det följande kommer att
närmare angivas, ansett den av kommittén föreslagna organisationen böra
begränsas ej oväsentligt.
Vad angår de olika personalkategorier, som böra finnas inom lantbruksnämnderna,
och antalet befattningshavare inom varje kategori — här bortses
tills vidare från lantbruksingenjörsavdelningarna — bör uppenbarligen
till en början för varje lantbruksnämnd räknas med en lantbruksdirektör.
Den av kommittén för dessa föreslagna anställningsformen och lönegradsplaceringen
synes böra godtagas.
Vidare böra inom varje nämnd finnas en eller flera konsulenter. Mot
den av kommittén föreslagna benämningen å dessa — lantbrukskonsulenter
— har jag intet att erinra. Däremot kan jag ej ansluta mig till kommitténs
asikt, att en del av dessa konsulenter skulle erhålla särskilda befattningar
sasom förste lantbrukskonsulenter i högre lönegrad än de övriga.
Vad arbetsuppgifternas vikt angår synes det knappast kunna anses
föreligga någon principiell skillnad mellan ifrågavarande befattningar och
konsulentbefattningarna vid hushållningssällskapen. Då riksdagen år 1947
för de senare beslutat en avlöning motsvarande 26 lönegraden, torde alltså
även samtliga lantbrukskonsulenter böra placeras i sistnämnda lönegrad.
Antalet befattningar som lantbrukskonsulent synes tills vidare kunna bestämmas
till 60, d. v. s. 11 mindre än det av kommittén föreslagna antalet.
Av dessa befattningar torde 45 böra placeras i lönegrad Ca 26 och återstående
15 i lönegrad Ce 26.
Med hänsyn till antalet och omfattningen av de byggnadsärenden, som
komma att handläggas av lantbruksnämnderna, torde det vara nödvändigt,
att vid varje nämnd inrättas en befattning som byggnadskonsulent. Jag
finner mig dock icke kunna förorda högre lönegradsplacering för dessa
konsulenter än för övriga konsulenter vid lantbruksnämnder och hushållningssällskap
eller 26 lönegraden. Byggnadskonsulentbefattningarna torde
böra uppföras i lönegrad Ce 26. Jag vill vidare anmärka dels att det i vissa
fall torde komma att möta svårigheter att redan vid starten erhålla kompetenta
sökande, dels att arbetsbördan i vissa nämnder måhända till en
början icke kommer att vara tillräckligt stor för att bereda full sysselsättning
åt en byggnadskonsulent. Det torde därför få ankomma på Kungl.
Maj .t att efter prövning i varje särskilt fall bestämma, när dylik befattning
skall tillsättas. Till undvikande av missförstånd må anmärkas, att ifrågavarande
tjänster äro avsedda för handläggning av ekonomibyggnadsärenden,
medan, såsom förut nämnts, den tekniska behandlingen av bostadsärendena
i princip skall ankomma på länsbostadsnämnderna. Givetvis böra emellertid
de båda organen samverka, så att den befintliga arbetskraften kan utnyttjas
effektivt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
I likhet med kommittén finner jag det motiverat, att lantbruksnämnderna
utrustas med vissa tjänstemän på rekryteringsstadiet med agronomeller
lantmäteriutbildning — lantbruksassistenter. Definitiv ställning till
frågan om dessa befattningshavares avlöningsförhållanden synes, vad angår
personer med lantmäteriexamen, kunna tagas först i samband med
behandlingen av 1944 års personalutrednings betänkande angående anställningsförhållandena
för bland annat viss civil personal med teknisk utbildning
inom statsförvaltningen. Särskild utredning synes vidare böra ske
angående anställningsförhållandena för befattningshavare med agronomexamen
inom statsförvaltningen.
Tills vidare synes emellertid kommitténs förslag rörande lantbruksassistenternas
avlöningsförhållanden böra godtagas som ett provisorium. Antalet
av dessa tjänstemän torde böra begränsas till 30.
Mot kommitténs förslag om inrättande av 26 kamrerarbefattningar har
jag intet att erinra. Med hänsyn till det kvalificerade arbete, som kommer
att falla på dessa befattningshavare, kan jag även godtaga den för dem
föreslagna lönegradsplaceringen, Ca 25.
I likhet med kommittén anser jag, att lantbruksnämndernas behov av
juridisk sakkunskap tills vidare bör tillgodoses genom att nämnderna bemyndigas
anlita utomstående jurister mot arvode. Där länsstyrelsen på
grund av arbetets omfattning eller av annan anledning ej lämpligen kan
ställa erforderlig arbetskraft till förfogande, torde möjlighet finnas att på
annat sätt tillgodose sagda behov. Det bör för övrigt ej förutsättas, att
lantbruksnämnden under alla förhållanden i första hand skall söka erhålla
sådan arbetskraft från länsstyrelsen.
Vid lantbruksnämnderna komma vidare att behövas befattningshavare,
motsvarande hushållningssällskapens vandringsrättare eller jordbruksinstruktörer.
Dessa torde, såsom kommittén föreslagit, lämpligen kunna erhålla
tjänstetiteln lantbrukstekniker. Vid beräkningen av medelsbehovet för
dylika befattningshavare synes man kunna utgå från antalet av de vandringsrättarbefattningar,
till vilka hushållningssällskapen tidigare erhållit
statsbidrag, eller således 96. Av lantbruksteknikerna torde 35 böra uppföras
å ordinarie stat (Ca 16) och 35 å extra-ordinarie stat (Ce 16). I avbidan
på ställningstagandet till nyssnämnda betänkande angående reglering av
anställningsförhållandena för viss civil personal med teknisk utbildning
inom statsförvaltningen torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela
bestämmelser angående avlöning åt övriga lantbrukstekniker. Det i ett yttrande
framförda förslaget om inrättande av ett antal befattningar som förste
lantbrukstekniker kan jag icke biträda.
Några särskilda befattningar som kansliskrivare i lönegrad Ca 15 anser
jag ej nu böra inrättas. Jag vill erinra om att dylika befattningar ej för
närvarande finnas inom egnahemsorganisationen och ej heller ingå bland de
befattningar hos hushållningssällskapen, för vilka statsbidrag utgår.
opaginerad Kontrollera mot PDF
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Vad kommittén föreslagit om inrättande av befattningar som kanslibiträden,
kontors-, skriv- och ritbiträden samt om lönegradsplaceringen för sådan
personal finner jag kunna godtagas. Emellertid bör enligt min uppfattning
antalet av dessa befattningshavare åtminstone tills vidare kunna begränsas
väsentligt. Sålunda torde medel nu ej böra beräknas för avlönande
av högre antal kanslibiträden än sammanlagt 55 mot av kommittén
föreslagna 91 kansliskrivare och kanslibiträden. Av förstnämnda befattningshavare
torde 26 böra placeras i lönegrad Ca 11 och de övriga i lönegrad
Ce 11. Det erforderliga antalet kontors-, skriv- och ritbiträden synes kunna
uppskattas till 110, därav 40 böra placeras i lönegrad Ca 8 och de återstående
70 avlönas enligt den reglerade befordringsgången för icke-ordinarie
personal i statens tjänst.
Vad kommittén föreslagit om kontorsbud samt om anställande av täckdiknings-
och cementeringsförmän och ersättning till dessa har ej givit mig
anledning till erinran. Vad särskilt angår kontorsbuden vill jag med anledning
av vad som anförts i ett yttrande understryka, att dylika självfallet
ej böra anställas annat än om och i den mån ett verkligt behov därav föreligger.
I enlighet med det anförda synes följande uppskattning kunna göras av
personalbehovet vid lantbruksnämnderna (utom lantbruksingenjörsorganisationen).
Ordinarie personal.
26 lantbruksdirektörer ...................... Ca 32
45 lantbrukskonsulenter ..................... Ca 26
26 kamrerare .............................. Ca 25
35 lantbrukstekniker ........................ Ca 16
26 kanslibiträden ........................... Ca 11
40 kontorsbiträden .......................... Ca 8.
Icke-ordinarie personal.
15 lantbrukskonsulenter ..................... Ce 26
26 byggnadskonsulenter ..................... Ce 26
30 lantbruksassistenter ...................... Cf 17—Ce 24
35 lantbrukstekniker ........................ Ce 16
26 lantbrukstekniker ........................ Enligt särskilda
bestämmelser
29 kanslibiträden ........................... Ce 11
70 kontors- och skrivbiträden ................ Cf 4—Ce 8
Härtill komma de kontorsbud, som eventuellt kunna erfordras i vissa
nämnder.
Inom ramen för tillgängliga medel torde tillfällig och extra personal få
anställas. Likaså bör personal kunna anställas under mera provisoriska
former, i den mån ordinarie och extra ordinarie befattningar icke omedelbart
tillsättas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
97
För lantbruksdirektörerna och kamrerarna torde några formella kompetenskrav
icke böra uppställas. Erinras må, att dylika kråv ej heller uppställts
i fråga om hushållningssällskapens sekreterare och kamrerare. Vad
kommittén anfört angående den reella kompetens, som bör krävas av dessa
befattningshavare, kan jag godtaga.
För befattning som lantbrukskonsulent synes, på sätt anmärkts i vissa
yttranden, böra krävas agronomexamen. Med hänsyn till de uppgifter, som
komma att åvila byggnadskonsulenterna, torde det vara lämpligt, att dessa
befattningshavare i första hand skola ha ingenjörsutbildning. Byggnadskonsulent
bör därför hava avlagt ingenjörsexamen å byggnadsavdelning av lägst
teknisk fackskola.
Vad kommittén anfört angående kompetensfordringarna för erhållande av
befattning som lantbruksassistent eller lantbrukstekniker har ej givit mig
anledning till erinran.
Där speciella behörighetsvillkor uppställts, bör dispens kunna medgivas
från dessa, om särskilda skäl därtill föreligga. Sådan dispens bör självfallet
beviljas endast då den reella kompetensen är väl styrkt.
Vad angår sättet för tillsättande av lantbruksdirektörstjänsterna synes
någon anledning ej föreligga att avvika från vad som regelmässigt förekommer
vid tillsättande av befattningar som chefstjänstemän. Lantbruksdirektörerna
torde alltså, såsom kommittén föreslagit, böra tillsättas av Kungl.
Maj:t efter anmälan av chefen för lantbruksstyrelsen. Även i fråga om övriga
befattningshavare torde kommitténs förslag i denna del böra godtagas.
Någon anledning att, såsom statskontoret föreslagit, nu ompröva frågan
om lantbruksingenjörernas löneställning anser jag icke föreligga.
Vad lantbruksingenjörsavdelningarna angår finner jag väl starka skäl tala
för båda de av lantbruksstyrelsen och kommittén föreslagna distriktsuppdelningarna.
Av kostnadsskäl torde dock nu endast en ny lantbruksingenjörsavdelning
böra inrättas. Det har då synts mig lämpligast, att lantbruksnämnderna
i Hallands län och Älvsborgs läns södra hushållningssällskapsområde
skola erhålla var sin sådan avdelning. Den härför erforderliga personalutvidgningen
synes kunna beräknas i enlighet med lantbruksstyrelsens
förslag, nämligen till en lantbruksingenjör i lönegrad Ca 32, en förste assistent
i lönegrad Ca 23, ett kanslibiträde i lönegrad Ca It ävensom två extra
ordinarie assistenter i lönegrad Ce 20 och ett extra ordinarie kontorsbiträde
i lönegrad Ce 8. Jag biträder vidare lantbruksstyrelsens förslag om att de nu
befintliga sex förste assistentbefattningarna i 23 lönegraden skola överföras
å ordinarie stat.
Vad angår lantbruksstyrelsens förslag om ökning av antalet tekniska biträden
samt om förbättring av dessas avlöningsvillkor finner jag mig icke
i nuvarande läge kunna tillstyrka någon reell ökning av antalet befattningshavare.
Med hänsyn till att möjligheten att avlöna vissa biträden av bered
7
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 149.
opaginerad Kontrollera mot PDF
98
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
skapsmedel torde bortfalla från och med nästa budgetår synes det emellertid
befogat, att anslag beräknas för sammanlagt 35 biträden, d. v. s.
ungefär samma antal, som nu faktiskt är sysselsatt inom organisationen.
Någon ändring av avlöningsvillkoren för ifrågavarande befattningshavare
anser jag mig för närvarande icke kunna tillstyrka särskilt med hänsyn till
att de nuvarande löneförmånerna bestämts så sent som år 1947.
Innan jag lämnar frågan om lantbruksnämndernas personalbehov, torde
jag till sist få anmärka, att under den första tiden en viss medverkan från
lantbruksnämndernas sida kan komma att behövas för fullgörandet av de
uppgifter, som avses skola ankomma på lokalorganen för den statliga bostadsverksamheten.
Såsom jag inledningsvis nämnt avser chefen för socialdepartementet
att hos Kungl. Maj:t hemställa om framläggande för riksdagen
av förslag om inrättande av särskilda länsbostadsnämnder från och
med den 1 juli 1948. Av olika skäl torde det emellertid i regel icke vara
möjligt eller önskvärt, att dessa länsbostadsnämnder redan från början skola
utrustas med hela den personal, som kan vara erforderlig, sedan deras verksamhet
kommit igång. I stället synes det lämpligt, att länsbostadsnämnderna
till en början i mån av behov få utnyttja lantbruksnämndernas
kamerala organisation. Bland annat med hänsyn till att särskilda chefstjänstemän
hos länsbostadsnämnderna i flertalet fall ej torde komma att
tillsättas redan från och med den 1 juli 1948, torde det vidare vara ändamålsenligt,
att den relativt obetydliga personal, som under den första tiden
kan finnas anställd hos länsbostadsnämnderna, i personalhänseende får
sortera under lantbruksdirektören, till dess motsvarande befattningshavare
hos länsbostadsnämnden tillsatts. Befattningshavare hos lantbruksnämnden
böra däremot åtminstone i stort sett ej utöver vad nu nämnts handlägga på
länsbostadsnämnden ankommande arbeten. Även den kontorspersonal, som
länsbostadsnämnden kan behöva, bör sålunda anställas och avlönas av
sagda nämnd.
Någon ökning av personal- eller medelsbehovet för lantbruksnämnderna
synes därför ej behöva beräknas med anledning av nu ifrågavarande medverkan.
Kap. 6. Lantbruksstyrelsen.
Kommitténs förslag.
Enligt 1947 års riksdags beslut skall lantbruksstyrelsen bestå av en generaldirektör
såsom ordförande jämte två överdirektörer och ytterligare ett
antal, förslagsvis fyra, av Kungl. Maj :t särskilt förordnade ledamöter. Därjämte
skall vederbörande föredragande byråchef ingå i styrelsen. Inom lantbruksstyrelsen
skola finnas två huvudavdelningar, en för ärenden angående
yttre och inre rationalisering samt en för ärenden angående rationalisering
av jordbrukets driftsförhållanden m. m. Varje huvudavdelning skall uppdelas
på byråer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
99
Här må vidare erinras om att Kungl. Maj :t den 23 januari 1948 på hemställan
av statsrådet Sträng beslutat framlägga proposition till riksdagen
med förslag om inrättande av en fiskeristyrelse in. in. Detta förslag innebär,
såvitt nu är i fråga, att den nuvarande fiskeribyrån hos lantbruksstyrelsen
skall utbrytas till ett självständigt ämbetsverk och att lantbruksstyrelsens
befattning med fiskeriärenden skall upphöra. I redogörelsen för kommitténs
förslag beträffande lantbruksstyrelsens organisation upptagas därför ej de
delar av detta, som beröra den nuvarande fiskeribyrån inom lantbruksstyrelsen.
Styrelsens ordförande och ledamöter.
Kommittén har anfört, att generaldirektören och överdirektörerna borde
tillsättas av Kungl. Maj :t genom förordnande för en tid av högst sex år.
De särskilda ledamöterna borde vara fyra till antalet och förordnas av
Kungl. Maj :t för en tid av högst fyra år. En av överdirektörerna borde
fungera såsom souschef inom styrelsen. Med hänsyn till de väsentligt utvidgade
samt mycket krävande och betydelsefulla arbetsuppgifter, som komme
att vara förenade med generaldirektörsbefattningen, borde denna befattning
placeras i lönegrad Cp 20. överdirektörsbefattningarna borde hänföras
till lönegrad Cp 17. Den av överdirektörerna, som utsåges till souschef,
borde därjämte uppbära ett särskilt arvode å 1 200 kronor för år.
En var av de fyra särskilda styrelseledamöterna borde erhålla ett arvode
å 1 800 kronor för år eller samma belopp, som nu utginge till egnahemsstyrelsens
ledamöter.
Beträffande lantbruksstyrelsens sammansättning har kommittén ytterligare
uttalat, att chefen för den kanslibyrå, som i det följande kommer att
närmare beröras, borde efter generaldirektörens bestämmande ingå i styrelsen
vid föredragning av frågor, som borde bedömas även ur rättslig eller
ur allmänt administrativ synpunkt och som vore av större principiell betydelse,
även om de icke tillhörde kanslibyråns arbetsområde. Jämväl byrådirektörerna
borde efter generaldirektörens bestämmande vara föredragande
i plenum och då äga deltaga i besluten.
Avdelningar och byråer.
Kommitténs förslag beträffande lantbruksstyrelsens organisation i avdelningar
och byråer innebär i huvudsak följande.
Den huvudavdelning, som skulle handlägga ärenden angående den yttre
och inre rationaliseringen, borde benämnas rationaliseringsavdelningen.
Inom denna borde finnas tre byråer, jordförbättringsbyrån, byggnadsbyrån
och planläggningsbyrån. Den andra huvudavdelningen borde kallas lantbruksavdelningen
samt omfatta en lantbruksbyrå, en stuteribyrå och en undervisningsbyrå.
Härjämte borde inrättas en kansli- och en kameralbyrå. Dessa byråer bor
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
de ej hänföras till någondera huvudavdelningen utan vara direkt underställda
den av överdirektörerna, som tillika vore souschef.
Beträffande lantbruksavdelningen har kommittén framhållit, att den,
bland annat med hänsyn till att denna avdelning endast i begränsad utsträckning
berördes av den nu aktuella omorganisationen, icke ansett sig
böra föreslå några mera genomgripande organisatoriska förändringar. Kommittén
hade sålunda exempelvis ej ingått på frågan om fördelningejn av
arbetsuppgifterna mellan lantbruksbyrån och stuteribyrån.
De olika avdelningarnas och byråernas huvudsakliga arbetsuppgifter har
kommittén angivit på följande sätt:
Rationalise ringsavdelning en.
Jordförbättringsbi/rån: Ärenden rörande torrläggningsverksamheten, däri
inbegripet granskning av arbetsplaner och kostnadsförslag och vad därmed
ägde samband ävensom rörande företags godkännande, samt övriga ärenden
rörande jordbrukets inre rationalisering, såsom täckdikning, nyodling,
stenröjning, jordkörning, betesförbättring, avloppsförbättring samt ägovägar,
dock icke ärenden av övervägande byggnadsteknisk natur.
Byggnadsbyrån: Upprättande eller granskning av ritningar, arbetsbeskrivningar
och kostnadsberäkningar i de ärenden rörande byggnader (inklusive
gödselvårds- och siloanläggningar), som skulle handläggas hos lantbruksstyrelsen,
samt utarbetande av normalplaner och byggnadstekniska föreskrifter
för byggnadsföretag såväl å fastigheter under styrelsens egen förvaltning
som å andra fastigheter, med vilkas bebyggande styrelsen hade befattning,
exempelvis fastigheter, avsedda att upplåtas till sambruksföreningar
eller såsom arrendeegnahem. Vidare borde å byrån handläggas ärenden
rörande överinseendet över sådan byggnadsverksamhet, vartill lån eller bidrag
beviljats av lantbruksnämnderna, samt rörande bedrivandet av lämplig
upplysningsverksamhet i jordbrukets byggnadsfrågor.
Planläggningsbyrån: Ärenden rörande regional- och individualplanering
samt inköp och försäljning av fast egendom för rationaliseringsändamål,
förköpsrätts- och expropriationsärenden samt vissa ärenden rörande jordpolitisk
kontroll ävensom den allmänna uppsikten över lantbruksnämndernas
planläggningsarbeten, låne- och bidragsgivning samt verksamhet i övrigt
för jordbrukets yttre rationalisering, ärenden rörande fastighetsförvaltning,
vanhävdsärenden, ärenden rörande inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, social låne- och bidragsverksamhet på jordbrukets
område, ärenden rörande sambruksföreningar i den mån de icke tillhöra
byggnadsbyrån samt arrendeegnahemsverksamhet ävensom ärenden rörande
fjällägenheter och lappkolonisationen.
Lantbruksavdelningen.
Lantbruksbyrån: Ärenden, som rörde hushållningssällskapen, lantbruket
och dess binäringar och icke skulle tillhöra annan byrå, låne- och bidrags
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 149.
101
givning för jordbrukets driftsrationalisering och därmed sammanhängande
ändamål samt bokföring vid jordbruket. I den mån ärenden angående jordbruksprodukternas
avsättning i vidsträckt bemärkelse samt jordbrukets
andelsrörelse ej överflyttades till annat organ, borde vidare även dessa ärenden
handläggas på lantbruksbyrån.
Stuteribyrån: Ärenden angående hästaveln samt angående hingstdepåerna
och stuteriet.
Undervisningsbyrån: Ärenden rörande lantbruksundervisningen och därför
upprättade anstalter.
Kanslibyrån: Ärenden, som avsåge styrelsens och underlydande organs
personal och organisation, anslagsfrågor, jordbrukets skattefcfrhållanden
samt allmänna sociala frågor, som berörde jordbruksnäringen, frågor rörande
bidrag åt vissa innehavare av mindre jordbruk samt ärenden i övrigt
av övervägande administrativ eller rättslig karaktär.
Kameralbyrån: Ärenden, som avsåge styrelsens och underlydande organs
medelsförvaltning, förvaltningen av vissa fonder, handhavande av styrelsens
kassarörelse och bokföring samt överinseendet över lokalorganens kassaoch
redovisningsväsende ävensom granskning av lokalorganens räkenskaper.
Lönegradsplacering för vissa befattningshavare.
Kommittén har till särskild behandling upptagit några frågor rörande
lönegradsplaceringen för byråchefer och byrådirektörer ävensom för viss
icke-ordinarie personal.
Samtliga byråchefsbefattningar ha föreslagits skola placeras i lönegrad
Ca 33 i löneplan 1 statens löneplansförordning med undantag för byråchefsbefattningen
å stuteribyrån, för vilken föreslagits bibehållande av den nuvarande
placeringen i lönegrad Cp 9. Det personliga lönetillägg å 2 400 kronor,
som nu utgår till chefen för kullurtekniska byrån i lantbruksstyrelsen
(motsvarande den blivande jordförbättringsbyrån), har vidare förutsatts
skola tillsvidare bibehållas.
Kommittén har emellertid särskilt diskuterat löneställningen för cheferna
för de båda sistnämnda byråerna ävensom för chefen för planläggningsbyrån.
Vad plankiggningsbyrån angår har kommittén uttalat att den — i
likhet med 1942 års jordbrukskommitté — ansåge en något högre löneställning
böra övervägas för chefen för planläggningsbyrån än för cheferna för
övriga byråer. Enligt vad lantbrukskommittén inhämtat komme emellertid
frågan om lönegradsplacering för byråchefs- och därmed jämförliga befattningar
i de statliga verken att utredas inom en icke alltför avlägsen framtid.
1 avvaktan på eu dylik utredning hade kommittén ansett sig icke böra
föreslå högre lönegradsplacering för chefen för planläggningsbyrån än för
102
Kungl. Alaj.ts proposition nr 149.
cheferna för övriga byråer. Kommittén ville även påpeka, att möjlighet funnes
att tillsvidare jämlikt 26 § 8 inom., 27 § 4 mom. eller 28 § 1 mom. i
statens allmänna avlöningsreglemente medgiva placering i högre löneklass
än enligt eljest gällande regler. Vad anginge stuteribyrån hade inom kommittén
ifrågasatts, huruvida tillräcklig anledning funnes att bereda chefen
för denna byrå en sådan särställning, som en placering i lönegrad Cp 9 innebure.
Med hänsyn till den blivande utredning, som nyss nämnts, hade kommittén
dock ansett sig icke böra framlägga något ändringsförslag i detta
avseende. I fråga om det personliga lönetillägget till den nuvarande chefen
för kulturtekniska byrån ville kommittén giva uttryck för den uppfattningen
att, om en högre löneställning för chefen för jordförbättringsbyrån ansåges
motiverad, detta borde komma till uttryck genom en högre lönegradsplacering
och icke i form av ett personligt lönetillägg.
Rörande löneställningen för byrådirektörer har kommittén anfört, att
inom lantbruksstyrelsen för närvarande funnes byrådirektörsbefattningar
i såväl 31 som 29 lönegraden, medan i egnahemsstyrelsen samtliga byrådirektörsbefattningar
vore placerade i 29 lönegraden. Kommittén hyste den
principiella uppfattningen, att byrådirelctörstiteln borde förbehållas befattningshavare
i 31 lönegraden och att, i den mån nya byrådirektörstjänster
inrättades, dessa borde hänföras till sistnämnda lönegrad.
Lönegradsplaceringarna för den icke-ordinarie ingenjörspersonalen borde
beräknas enligt reglerad befordringsgång i enlighet med det beslut, som riksdagen
kunde komma att fatta i anledning av det betänkande, som avgivits
angående reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal inom
statsförvaltningen, del II, personal med teknisk utbildning m. fl. (SOU
1947:58, s. 34 ff.). Skulle detta förslag icke komma under 1948 års riksdags
prövning, ansåge kommittén, att centralorganet i brist på särskilda bestämmelser
borde äga bestämma lönegradsplaceringen från fall till fall för
såväl högskolebildade som icke högskolebildade ingenjörer. För agronomutbildad
personal på rekryteringsstadiet borde -—- i likhet med vad som
föreslagits beträffande lantbruksnämndernas lantbruksassistenter — tilllämpas
den befordringsgång, som vore angiven i 4 § 1 b) i nyssnämnda kungörelse.
Personalbehovet å de olika byråerna.
Jordförbättringsbyrån. Denna byrå avses skola ersätta lantbruksstyrelsens
kulturtekniska byrå och en del av dess lantbruksbyrå. Följande av kommittén
gjorda uppställning utvisar dels nuvarande personal å kulturtekniska
byrån och dels den personal, som kommittén föreslagit å jordförbättringsbyrån.
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
103
Nuvarande personal
Lönegrad
Föreslagen personal
Lönegrad
1 byråchef..................
Ca 331
1 byråchef..................
Ca 331
—
—
1 byrådirektör..............
Ce 31
2 förste byråingenjörer.......
Ca 29
2 förste byråingenjörer ......
Ca 29
1 förste byråsekreterare......
Ce 27
—
—
2 byråingenjörer............
Ca 24
2 byråingenjörer............
Ca 24
Ce 22
Enligt reglerad
befordringsgång
Ce 22
1 ingenjörsbiträde...........
Ce 22
1 ingenjör...................
2 ingenjörsbiträden..........
Ce 19
2 biträdande ingenjörer......
Ce 19
1 ingenjörsbiträde...........
Ce 15
2 tekniker..................
Ce 15
1 kansliskrivare.............
Ca 15
1 kansliskrivare.............
Ca 15
6 kansli-, kontors- och skriv-
2 kanslibiträden.............
Ca eller Ce 11
biträden..................
4 kontors- och skrivbiträden.
Ca 8 eller enligt
= 18 personer
= 21 personer
reglerad beford- ringsgång
Förslaget har av kommittén utvecklats på följande sätt.
Kommittén har föreslagit, att en utredning snarast verkställes rörande
möjligheterna att decentralisera torrläggningsverksamheten. I avvaktan på
denna utredning bör jordförbättringsbyrån nu dimensioneras med hänsyn
till den aktuella verksamheten, varvid dock möjligheter böra finnas att vid
en decentralisering av torrläggningsverksamheten minska personalstyrkan.
Byråchefen, som förutsättes skola vara lantbruksingenjör, torde huvudsakligen
komma att ägna sig åt torrläggningsverksamheten. En väsentlig
del av byråns arbetsbörda torde emellertid komma att utgöras av ärenden
rörande sådan inre rationalisering, som hittills handlagts inom lantbruksbyrån.
Besvär ha hittills icke kunnat föras över hushållningssällskaps beslut
i låne- och bidragsärenden, men efter omorganisationen bör besvär över
lantbruksnämnds beslut kunna föras i lantbruksstyrelsen. Den föreslagna
utökningen av byråns personal är närmast föranledd av de nya arbetsuppgifterna
med avseende å den inre rationaliseringen. För handläggning av
dessa ärenden erfordras, att en kvalificerad agronom placeras på byrån.
Han bör vara föredragande i ärenden rörande inre rationalisering. Det är
av väsentlig betydelse för samordningen av torrläggningsverksamheten och
den inre rationaliseringen, att sakkunskap från båda områdena finnes representerad
inom byrån. Med hänsyn till de kvalificerade uppgifterna och
den självständiga ställning, som den ifrågasatte agronomen måste få, bör
han placeras som byrådirektör i lönegrad Ce 31.
Kommitténs förslag innebär en ökning i förhållande till den nuvarande
kulturtekniska byrån med nyssnämnde byrådirektör, två amanuenser ävensom
en tekniker i lönegrad Ce 15 samt en minskning med en förste byråsekreterare
i lönegrad Ce 27. Nettoökningen utgör sålunda 3 befattningshavare.
Ökningen med den ene av amanuenserna är motiverad av verksamheten
med inre rationalisering. För framtiden böra byråingenjör stjänsten och två
av amanuenstjänsterna stå öppna för högskolebildade tekniker eller agronomer,
varigenom en lämplig avvägning mellan personalkategorierna torde
bli möjlig. Den tredje amanuenstjänsten är avsedd för en befattningshavare
1 Därjämte ett personligt lönetillägg å 2 400 kronor för år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
med notariegöromål som huvuduppgift. Den nuvarande befattningen som
forste byrasekreterare i lönegrad Ce 27 torde icke behöva bibehållas med
hansyn till att personalfrågor rörande lantbruksingenjörsorganisationen
samt vissa därmed sammanhängande arbetsuppgifter vilka handhafts av
denne befattningshavare, i fortsättningen torde böra handläggas på kanslibyran.
00 r
Kommittén har ansett lämpligt, att nuvarande ingenjör sbiträden i lönegraderna
Ce 22 och Ce 19 upptagas som ingenjör respektive biträdande
ingenjörer i oforandrade lönegrader i enlighet med det förslag, som i försvarets
tjansteförteckningssakkunnigas betänkande den 31 december 1946 (SOU
1946: 94, s. 48 ff) framlagts för försvarets personal, samt att nuvarande
ingenjör sbiträde i lönegrad Ce 15 upptages som tekniker (samma betänkande
s. 75 ff). ökningen med en tekniker är föranledd av de aktuella arbetsuppgifterna.
Behovet av befattningen torde få omprövas sedan byråns framtida
befattning med torrläggningsverksamheten utretts.
Byggnadsbijrån. Byggnadsbyrån avses skola ersätta egnahemsstyrelsens
byggnadskontor och därjämte få betydelsefulla nya uppgifter i samband
med utvecklingsplaneringen in. in. Nuvarande personal å byggnadskontoret
och av kommittén föreslagen personal har av kommittén redovisats på sätt
framgår av följande uppställning.
Nuvarande personal
Lönegrad
Föreslagen personal
Lönegrad
_
1 byråchef..............
Ca 33
1 byrådirektör..........
Ca 29
—
—
—
—
2 förste byråingenjörer...
Ca 29
1 arkitekt...............
Ce 23
1 byråingenjör..........
Ca 24
1 arkitekt...............
årsarvode It 400 kr.
1 byråingenjör..........
Ce 24
1 byggmästare..........
Ce 22
1 byggnadskontroll an t ...
Ce 24
i 1 ingenjör..............
Ce 19
—
_
1 civilingenjör...........
årsarvode 11 400 kr.
—
_
2 arkitekter.............
årsarvode 10 200 kr.
—
__
1 ingenjör..............
årsarvode 9 600 kr.
—
_
2 ingenjörer.............
årsarvode 8 400 kr.
—
_
2 ingenjörer.............
årsarvode 7 200 kr.
2 tekniker..............
Ce 15
4 ingenjörer.............
årsarvode 6 600 kr.
—
_
1 ritare..............
årsarvode 6 600 kr.
1 tekniker..........
Ce 11
1 kanslibiträde..........
Ce 11
1 kanslibiträde..........
Ca 11 eller Ce 11
1 kontorsbiträde.........
årsarvode 5 400 kr.
= 20 personer
= 10 personer
Beträffande beräkningen av personalbehovet har kommittén anfört följande.
De båda förste byråingenjörerna i lönegrad Ca 29 torde böra vara högskolebildade.
Den ene bör huvudsakligen handhava frågor rörande samhällsplanering
(byplanering) och planlösningsfrågor, medan den andre bör handlägga
ärenden rörande byggnadsteknik, byggnadskostnader, vatten- och avloppsfrågor
samt byggnadskontroll.
Minskningen av personalen avser dels åtta befattningshavare, vilka äro
sysselsatta med verksamheten beträffande gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden, och dels två befattningshavare, vilka handlägga vatten- och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 119.
105
avloppsfrågor. Ifrågavarande verksamhet torde i fortsättningen icke ankomma
på lantbruksstyrelsen.
Möjligheter böra finnas att vid behov utöka personalen för att möta tillfälliga
behov av arbetskraft. Personalbehovet har övervägts med utgångspunkt
ifrån att byggnadsfrågor i större antal icke skola handläggas centralt.
Byrån bör kunna tillhandagå övriga byråer med erforderlig sakkunskap i
byggnadsfrågor. Särskilt torde den böra medverka i planläggningsbyråns
verksamhet beträffande utvecklingsplaneringen. Byrån torde böra medverka
till den tekniska utvecklingen på ifrågavarande byggnadsområde. Den bör
sålunda stå i nära kontakt med och verka samordnande på arbetet hos de
hithörande forsknings- och projekteringsorganen. Därvid bör den å ena
sidan ge impulser åt dessa organ rörande aktuella arbetsuppgifter och å
andra sidan samla och till länsorganen vidarebefordra värdefullt kunskapsmaterial.
Ett led häruti blir utarbetandet av sådana föreskrifter och anvisningar,
som må erfordras för klargörande av statens krav på de byggnader,
till vilka ekonomiskt stöd utgår.
Planläggningsbijrån. Planläggningsbyrån skall svara för övervägande delen
av de nya uppgifter, som följa av 1947 års riksdagsbeslut, och skall
därjämte övertaga vissa arbetsuppgifter, som nu åvila egnahemsstyrelsens
jordanskaffningsbyrå och egnahemsstyrelsens allmänna byrå.
Följande av kommittén gjorda sammanställning utvisar nuvarande befattningshavare
å sistnämnda byråer och av kommittén föreslagna befattningshavare
å planläggningsbyrån.
Nuvarande personal
Lönegrad
Föreslagen personal
Lönegrad
2 byråchefer..............
Ca 33
1 byråchef................
Ca 33
2 byrådirektörer...........
Ca 29
4 byrådirektörer...........
Ca 31
1 byråassistent............
Ca 24
1 förste aktuarie..........
Ca 29
1 byråingenjör............
Ce 24
4 bvråassistenter..........
Ca 24
1 byråsekreterare..........
Ca 24
1 3 amanuenser.............
enligt reglerad
5 amanuenser.............
enligt reglerad
!
befordringsgång
befordringsgång
1 befattningshavare........
Cg 20
1 kansliskrivare...........
Ca 15
1 kansliskrivare...........
Ca 15
1 kanslibiträde............
Ca 11
1 kansli biträde............
Ca 11 eller Ce 11
i 6 kontors- och skrivbiträden
7 kontors- och skrivbiträden
enligt reglerad
befordringsgång
- 19 personer
= 24 personer
Kommittén har beträffande sammanställningen anmärkt, att under rubriken
nuvarande personal redovisats huvuddelen av den å egnahemsstyrelsens
allmänna byrå och dess jordanskaffningsbyrå anställda personalen, ehuru
befattningshavarnas nuvarande arbetsuppgifter i stor utsträckning icke vore
likartade med arbetsuppgifterna å den nya planläggningsbyrån. En betydande
del av arbetet å allmänna byrån vore sålunda att hänföra till administrativa
uppgifter och till bostadsförbättringsverksamhelen, däri inbegripet
lån och bidrag till lantarbetarbostäder.
Beträffande beräkningarna, av det blivande personalbehovet har kommittén
till en början framhållit, att planläggningsbyråns organisation måste
opaginerad Kontrollera mot PDF
106
Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 149.
uppläggas med hänsyn till de krävande konstruktiva uppgifterna rörande
utvecklingsplaneringen och den yttre rationaliseringen. Den nu föreslagna
ökningen med endast fem befattningshavare i förhållande till personalstaten
på egnahemsstyrelsens allmänna byrå och jordanskaffningsbyrå framstode
som blygsam. Detta borde dock ses mot bakgrunden av att en medverkan
i planläggningsbyråns arbete förutsatts från vissa övriga byråer.
Kommittén har vidare erinrat om att 1942 års jordbrukskommitté framhållit
önskvärdheten av att planläggningsbyrån skulle få en elastisk organisation,
så att man finge möjlighet att vid byrån knyta sådana personer,
som hade särskilt goda förutsättningar att där utföra ett för det allmänna
och för jordbruket fruktbringande arbete. Lån och utbyte av personal mellan
å ena sidan lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen och å andra
sidan centralorganet borde kunna förekomma såväl beträffande planläggningsbyrån
som beträffande andra byråer inom centralorganet. Kommittén
delade denna jordbrukskommitténs uppfattning.
Kommittén har vidare framhållit, att förslaget endast upptoge den personal,
som till en början vore oundgängligen nödvändig för arbetet å byrån.
Kommittén hade därvid beaktat direktiven, enligt vilka rationaliseringsverksamheten
till en början borde bedrivas med viss återhållsamhet. Sedan någon
erfarenhet nåtts, borde det ankomma på centralorganet att göra därav
föranledda framställningar. Därvid kunde en uppdelning av planläggningsbyrån
i två byråer ifrågakomma.
Beträffande beräkningarna av personalbehovet har kommittén i övrigt
anfört bland annat följande.
Inom lantbruksstyrelsen måste högt kvalificerad sakkunskap på fastighetsbildningens
område finnas för den yttre rationaliseringen, som ju i det
väsentliga består i fastighetsbildning. Med hänsyn till arbetsuppgifternas
art och omfattning måste man dessutom tänka sig en oavbruten samverkan
med lantmäteristyrelsen. Lika uppenbart är att jordbruksteknisk och jordbruksekonomisk
sakkunskap måste vara väl företrädd. Kommittén anser
därför, att byråchefen och tre av byrådirektörerna böra vara lantmätare
eller agronomer, dock att för någon av tjänsterna eventuellt torde kunna
ifrågakomma person med annan utbildning, speciellt lämpad för ekonomisk
planering på jordbrukets område.
Byråchefen torde böra ägna en avsevärd tid åt resor för att övervaka och
vägleda rationaliseringsarbetet i olika delar av landet. Han torde icke kunna
förväntas i större utsträckning medhinna föredragningar inom styrelsen. En
av byrådirektörerna synes böra avses speciellt för utvecklingsplaneringen och
en för sådana löpande ärenden i allmänhet av övervägande teknisk eller
ekonomisk innebörd, som sammanhänga med den yttre rationaliseringen.
Vidare erfordras en av byrådirektörerna för det komplex av arbetsuppgifter,
som sammanfattats under beteckningen social jordverksamhet. Den
fjärde byrådirektören slutligen erfordras för sådana ärenden, som kräva
juridisk sakkunskap. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att
lantbruksnämnderna icke utrustats med någon särskild tjänsteman med
juridisk utbildning och att deras behov av juridisk sakkunskap delvis har
förutsatts skola bli tillgodosett genom befattningshavare hos lantbruksstyrelsen.
Denne tjänsteman torde bl. a. böra vara nämndernas rådgivare i
rättsliga frågor rörande fast egendom. Underställningar och besvär rörande
opaginerad Kontrollera mot PDF
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
förköpsrätt och expropriation torde understundom kräva juridisk sakkunskap,
även om det stora flertalet av dessa ärenden skola prövas av lantbruksstyrelsen
främst ur materiell synpunkt. Det rader emellertid ingen
tvekan om att arbetsuppgifterna av rättslig art komma att bli av sådan omfattning
och betydelse, att härför kräves en högt kvalificerad tjänsteman.
Kommittén får därför föreslå, att en av byrådirektörstjänsterna pa planläggningsbyrån
besättes med jurist med goda insikter i fastighetsrättsliga
frågor.
Beträffande behovet av en förste aktuarie i lönegrad Ca 29 har kommittén
hänvisat till att särskilt stora arbetsuppgifter mötte på det statistiska
området. Sålunda borde anvisningar utarbetas, hur den nu tillgängliga officiella
statistiken lämpligen kunde utnyttjas i planeringsarbetet. Från centralorganets
sida borde vidare initiativ tagas till sådana förändringar eller
utbyggnader av den officiella statistiken, som skulle göra densamma användbar
i ökad utsträckning för planeringsändamål. Därutöver krävdes en
rent konstruktiv insats för att utarbeta den speciella statistiska metodik,
som behövdes för planeringen och främst inventeringen. Slutligen borde
centralorganet — eventuellt med utnyttjande av lämplig institution, som hade
tillgång till maskinell utrustning — tillhandagå lantbruksnämnderna och
planeringskommittéerna med den rutinmässiga bearbetningen av insamlad
statistik. Det syntes icke vara rationellt att överlåta dylikt arbete, i vart
fall icke om materialet vore av större omfattning, till de lokala organen.
Ifrågavarande aktuariebefattning vore avsedd för detta statistiska arbete.
För detsamma fordrades emellertid ytterligare en befattningshavare med
statistisk utbildning. Kommittén hade övervägt att för detta ändamål föreslå
en tjänst som aktuarie i lönegrad Ca 24. Den hade dock funnit övervägande
skäl tala för att tillsvidare en av amanuenstjänsterna skulle beräknas
för en yngre statistiker.
Kommittén har slutligen anfört, att byråassistenttjänsterna och amanuensbefattningarna
med nyss nämnt undantag vore avsedda för befattningshavare
med agronom- eller lantinäteriexamen. Dessa befattningshavare borde
efter tjänstgöring i centralorganet lämpligen kunna bekläda befattningar
i lantbruksnämnderna. Kommittén ville därutöver framhålla, att möjlighet
borde beredas till utbyte av personal med lantmäteriorganisationen, varigenom
samarbetet i fråga om utvecklingsplanering och yttre rationalisering
skulle kunna främjas.
Lantbruksbyrån. Lantbruksbyrån inom den nya lantbruksstyrelsen avses
få i huvudsak samma arbetsuppgifter som den nuvarande lantbruksbyrån
med undantag av att ärendena rörande den inre rationaliseringen komma
att överflyttas till jordförbättringsbyrån.
Beträffande nuvarande och föreslagen personal har kommittén gjort följande
sammanställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Nuvarande personal
Lönegrad
Föreslagen personal
Lönegrad
1 byråchef........
Ca 33
j
1 byråchef............
Ca 33
1 byrådirektör.......
Ce 31
1 byrådirektör.......
Ca 31
1 byrådirektör ...
Ca 29
1 byrådirektör...........
Ca 29
1 byrådirektör (ej besatt) ..
Ce 29
2 förste byråagronomer ....
Ce 29
2 statskonsulenter .
Ca 27
2 statskonsulenter.....
Ca 27
1 byråinspektör.....
Ca 27
2 mejeriinspektörer......
Ce 24
2 mejeriinspektörer......
U3 ~ l
Ce 24
1 inspektor över köttklassi-
årsarvode
1 inspektör över köttklassi-
årsarvode
ficeringen
11 820 kr.
ficeringen
11 820 kr.
1 byråagronom.....
Ce 24
1 byråagronom............
Ca 24
2 amanuenser ....
Ce 20 och Ce 22
1. | ,
1 kansliskrivare.....
Ca 15
1 kansliskrivare...........
befordringsgång
Ca 15
4 kontors- och skrivbiträden
4 kontors- och skrivbiträden
Ca 8 eller enligt
reglerad beford-
= 18 personer
= 19 personer
ringsgång
Beräkningen av personalbehovet har av kommittén utvecklats på föliande
sätt.
Den nuvarande byrådirektör sbefattningen i lönegrad Ce 31 bör enligt
kommitténs mening uppföras i lönegrad Ca 31 enär ett stadigvarande behov
av denna befattning föreligger. Ifrågavarande byrådirektör handlägger husdjur
sarenden. Den nuvarande innehavaren av byrådirektörsbefattningen i
lönegrad Ca 29 handlägger ärenden rörande trädgårdsskötseln. Vissa hithörande
frågor äro för närvarande föremål för utredning inom 1946 års
trädgårdsundervisningskommitté. Oaktat kommittén — såsom ovan framhallits
— har den principiella inställningen att byrådirektörstiteln bör förbehållas
befattningshavare i 31 lönegraden, anser kommittén likväl att
ifrågavarande byrådirektör stjänst bör bibehållas i lönegrad Ca 29 i avvaktan
på en eventuell omreglering framdeles.
Det må erinras om, att hushållningssällskapen — enligt vad som förutsattes
vid 1947 års riksdagsbeslut — skola komma att utvidga sin verksamhet
beträffande de betydande arbetsuppgifter, som föreligga i fråga om rationaliseringen
av driftsförhållandena. Utan att göra någon värdering av de
olika frågornas inbördes vikt har departementschefen i förevarande sammanhang
pekat på den ökade betydelse maskinanvändningen fått för jordbrukets
ekonomi och på de åtgärder, som därav påkallades för hushållningssällskapen.
Vidare har förutsatts att den undervisnings- och upplysningsverksamhet,
som bedrives av sällskapen, i fortsättningen komme att bli av
än större betydelse än hittills och att dess omfattning borde avsevärt utökas.
Byrådirektör stjänsten i lönegrad Ce 29 ä lantbruksbyrån — vilken byrå
närmast har att svara för sambandet med hushållningssällskapen ■— har
under senare år varit obesatt. Kommittén anser det angeläget att befattningen,
som bör avses för en agronom, får återbesättas i samband med omorganisationen.
Befattningshavaren bör svara för sambandet med hushåll
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
109
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
ningssällskapen i frågor, som avse växtodling ävensom driftsekonomiska
frågor i allmänhet. Under hänvisning till vad kommittén inledningsvis anfört
rörande byrådirektörernas lönegradsplacering får kommittén emellertid
föreslå, att befattningen ombildas till en befattning som förste byråagronom
i lönegrad Ce 29. Emellertid anser kommittén att ytterligare en
befattning som förste byråagronom i lönegrad Ce 29 erfordras, närmast för
de frågor, som röra maskinanvändningen i jordbruket. Denne befattningshavare
bör hålla kontakt å ena sidan med hushållningssällskapens maskinkonsulenter
samt med verksamheten för utveckling av maskinstationer och
kursverksamheten för maskinskötare och å andra sidan med de organ, som
bedriva forsknings- och försöksverksamhet på ifrågavarande område. Svårigheter
torde kunna uppkomma för hushållningssällskapen att i vart fall
under den närmaste tiden rekrytera maskinkonsulentbefattningarna hos
sällskapen. Under sådana förhållanden synes det vara av desto större vikt
att en kvalificerad befattningshavare finnes i centralorganet för hithörande
arbetsuppgifter. Över huvud taget gäller om de befattningshavare inom
lantbruksstyrelsen, vilka skola svara för sambandet med hushållningssällskapen,
att de böra å ena sidan till sällskapen vidarebefordra försöks- och
forskningsresultat samt förmedla impulser till förbättringar samt till utvidgad
eller intensifierad verksamhet och å andra sidan samla och bearbeta
kunskapsmaterial från den praktiska verksamheten. Kommittén är medveten
om, att det för närvarande kan vara förenat med svårigheter att få
sistnämnda befattning besatt med kompetent person men anser det oaktat,
att befattningen nu bör tillskapas för att snarast möjligt tillsättas.
Inspektören över köttklassificeringen synes framdeles lämpligen böra
överföras till det blivande centralorganet för omhänderhavande av den prisreglerande
verksamheten på jordbrukets område.
Stuteribyrån. Den nuvarande personalen å denna byrå utgöres utom
byråchefen av en byråsekreterare i lönegrad Ca 24, en förste amanuens i
lönegrad Ce 22, ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde. Kommittén har ej
föreslagit någon förändring i fråga om personalen på denna byrå.
Undervisningsbyrån. Personalen å denna byrå består för närvarande utom
byråchefen av en byråinspektör i lönegrad Ca 27, en förste amanuens i lönegrad
Ca 22 samt två kontors- och skrivbiträden. Kommittén har här, i
anslutning till lantbruksstyrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1948/49,
föreslagit inrättande av ytterligare en byråinspektörsbefattning i lönegrad
Ca 27. Förslaget har motiverats med behovet av en kvinnlig inspektris för
lanthushållsskolor m. in. Denna inspektion hade hittills ombesörjts av en
utomstående mot arvode. Innehavaren av den nya befattningen borde även
svara för vissa mera kvalificerade uppgifter inom byrån samt biträda vid
handläggningen av ärenden rörande kvinnans arbetsområde inom lanthushållningen.
Kanslibyrån. Denna byrå kommer att motsvara delar av lantbruksstyrelsens
administrativa byrå och egnahemsstyrelsens allmänna byrå. Nuvarande
och av centralkommittén föreslagna befattningar redovisas i följande
av kommittén gjorda sammanställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
Nuvarande personal
Lönegrad
Föreslagen personal
Lönegrad
1 byråchef..................
Ca 33
1 byråchef..................
Ca 33
—
—
1 byrådirektör..............
Ce 31
1 förste byråsekreterare......
Ca 27
1 förste byråsekreterare......
Ca 29
1 byråsekreterare............
Ca 24
1 byråsekreterare............
Ca 24
1 byråsekreterare............
1 amanuens.................
Ce 24
Ce 19
3 amanuenser...............
enligt reglerad
1 e. o. tjänsteman...........
1 kansliskrivare.............
Ce 19
Ca 15
2 kansliskrivare.............
befordringsgång
Ca 15
7 kansli-, kontors- och skriv- biträden
1 förste expeditionsvakt.....
Ca 11
2 kanslibiträden.............
5 kontors-och skrivbiträden..
1 materialförvaltare.........
Ca 11 eller Ce 11
Ca 8 eller enligt
reglerad beford- ringsgång
Ca 14
5 expeditionsvakter
= 20 personer
6 expeditionsvakter..........
= 23 personer
Ca 9 eller Ce 9
Kommittén har anmärkt, att under rubriken nuvarande personal upptagits
huvuddelen av lantbruksstyrelsens nuvarande administrativa byrå med
undantag av viss kameral personal.
Beträffande de föreslagna befattningarna har kommittén anfört:
Utökningen med en byrådirektör i lönegrad Ce 31 synes nödvändig för
att avlasta en del av byråchefens arbetsbörda. Byråchefen torde i stor utsträckning
bliva tagen i anspråk vid handläggning av frågor, som böra bedömas
även ur rättslig synpunkt, ehuru de icke tillhöra kanslibyråns arbetsområde.
Såsom exempel på sådana frågor inom kanslibyrån, från vilka
kanslibyråchefen åtminstone i viss utsträckning bör befrias, må nämnas
personalfrågorna, vilka kunna väntas få stor omfattning. Byrådirektören
bör vara föredragande i den utsträckning, som styrelsen bestämmer. Befattningen
som förste byråsekreterare är erforderlig för mera kvalificerade ärenden
av rättslig eller administrativ innebörd, vilka i stor omfattning torde
komma att belasta byrån.
Av de två kansliskrivarna bör en vara registrator. Den andre kansliskrivaren,
som är avsedd som biträde åt personalchefen, bör självständigt kunna
föra personalliggare ävensom utföra annat i samband därmed stående självständigt
arbete.
Den föreslagne materialförvaltaren bör självständigt kunna sköta det omfattande
blankettförrådet, kungörelsetrycket och biblioteket, varjämte han
bör biträda vid materialinköpen. Han bör tillika vara förman för expeditionsvakterna
och städerskepersonalen.
Kameralbyrån. Den nuvarande kameralbyrån kommer att övertaga arbetsuppgifter
dels från lantbruksstyrelsens administrativa och kulturtekniska
byråer och dels från egnahemsstyrelsens kamrerarekontor. Antalet nuvarande
och av kommittén föreslagna befattningar framgår av följande av
kommittén upprättade sammanställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
111
Nuvarande personal
Lönegrad
Föreslagen personal
Lönegrad
_
_
1 byråchef..................
Ca 33
1 kararerare ................
Ca 29
1 kamrerare................
Ca 29
Ca 27
1 förste revisor..............
Ca 27
Ca 24
2 revisorer..................
Ca 24
Ce 24
Ce 24
1 byråsekreterare............
Ca 24
—
—
2 amanuenser...............
enligt reglerad
befordringsgång
1 befattningshavare..........
Ce 22
1 bokhållare................
Ce 21
1 befattningshavare..........
Ce 19
1 kassör....................
Ce 15
1 kassör....................
Ca 15
3 kansliskrivare.............
Ce 15
2 kansliskrivare.............
Ce 15
2 kanslibiträden.............
Ca 11 eller Ce 11
6 kontors- och skrivbiträden..
6 kontors- och skrivbiträden..
Ca 8 eller enligt
reglerad beford- ringsgång
= 16 personer
= 21 personer
Kommittén har anmärkt, att under rubriken nuvarande personal upptagits
huvuddelen av personalen å egnahemsstyrelsens kamrerarekontor
jämte viss kameral personal å lantbruksstyrelsens administrativa byrå.
Beträffande beräkningen av personalbehovet har kommittén anfört följande.
Utökningen med en förste revisor i lönegrad Ca 27 är föranledd av att
lantbruksstyrelsen synes böra ombesörja revisionen av lantbruksnämndernas
räkenskaper. Lantbruksstyrelsen torde emellertid icke böra vara utrustad
med beslutanderätt i anmärkningsmål. Den ordning, som för närvarande
tillämpas inom egnahemsorganisationen, nämligen att riksräkenskapsverket
meddelar beslut i sådana mål, torde böra tillämpas inom den
nya lantbruksorganisationen.
Den nytillkommande byråsekreteraren är avsedd att biträda byråchefen
vid handläggningen av ärenden av juridisk eller administrativ natur. Utökningen
med två amanuenser slutligen är föranledd av den betydande utökning
av arbetsbördan överhuvud taget, som är att förutse på byrån.
Någon av de mera kvalificerade befattningshavarna på byrån torde böra
äga allmän erfarenhet av kontorsorganisation samt kunna bistå lantbruksnämnderna
i dylika frågor.
Den av kommittén föreslagna organisationen skulle leda till följande personalförteckning
för ordinarie respektive icke-ordinarie personal vid lantbruksstyrelsen.
Ordinarie personal
1 generaldirektör .................................... Cp 20
2 överdirektörer .................................... Cp 17
1 byråchef .......................................... Cp 9
7 byråchefer ........................................ Ca 33
5 byrådirektörer .................................... Ca 31
opaginerad Kontrollera mot PDF
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
1 byrådirektör ...................................... Ca 29
1 kamrerare ........................................ Ca 29
4 förste byråingenjörer .............................. Ca 29
1 förste byråsekreterare .............................. Ca 29
1 förste aktuarie .................................... Ca 29
1 förste revisor ...................................... Ca 27
2 statskonsulenter .................................. Ca 27
3 byråinspektörer .................................... Ca 27
3 byråsekreterare .................................... Ca 24
2 revisorer .......................................... Ca 24
1 byråagronom ...................................... Ca 24
3 byråingenjörer .................................... Ca 24
4 byråassistenter .................................... Ca 24
5 kansliskrivare .................................... Ca 15
1 materialförvaltare .................................. Ca 14
5 kanslibiträden .................................... Ca 11
3 expeditionsvakter .................................. Ca 9
14 kontorsbiträden .................................. Ca 8
Icke ordinarie personal
2 byrådirektörer .................................... Ce 31
2 förste byråagronomer .............................. Ce 29
1 revisor .......................................... Ce 24
2 mejeriinspektörer .................................. Ce 24
1 byråingenjör ...................................... Ce 24
1 byggnadskontrollant ................................ Ce 24
1 ingenjör .......................................... Ce 22
1 bokhållare ........................................ Ce 21
2 biträdande ingenjörer .............................. Ce 19
2 kansliskrivare...................................... Ce 15
1 kassör .......................................... Ce 15
4 tekniker .......................................... Ce 15
4 kanslibiträden .................................... Ce 11
1 tekniker .......................................... Ce 11
3 expeditionsvakter .................................. Ce 9
17 amanuenser ...................................... Cf 17 Ce 24
15 kontorsbiträden och skrivbiträden .................. Cf 4—Ce 8
I förhållande till den nuvarande personalen å egnahemsstyrelsen och
lantbruksstyrelsen (fiskeribyrån frånräknad) representerar förslaget en ökning
med 9 befattningshavare. Kommittén har anfört att man med hänsyn
till omfattningen av de nytillkommande arbetsuppgifterna måhända kunnat
vänta en större personalökning än vad nu föreslagits. Bortfallet av vissa arbetsuppgifter
förklarade emellertid att personalökningen icke blivit större.
I den mån rationaliseringsarbetet komme att få större omfattning än vad
opaginerad Kontrollera mot PDF
113
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
kommittén med hänsyn till rådande förhållanden räknat med för de närmaste
åren, torde ytterligare befattningshavare bliva erforderliga. Möjlighet
borde i vart fall finnas att anställa extra och tillfällig arbetskraft.
Lantbruks styrelsens lokalfråga.
Kommittén har anfört att den nya lantbruksstyrelsens lokalbehov torde
kunna tillgodoses provisoriskt genom ianspråktagande av lantbruksstyrelsens
och egnahemsstyrelsens nuvarande lokaler. Någon utökning syntes dock
bliva nödvändig med hänsyn till den nytillkommande personalen. Egnahemsstyrelsens
nuvarande lokaler vore vidare splittrade på flera håll. Ett
sammanförande av den nya lantbruksstyrelsens lokaler borde med hänsyn
till olägenheterna av en sådan splittring, eftersträvas snarast möjligt.
Yttrandena.
Vad kommittén anfört angående lantbruksstyrelsens sammansättning
har ej föranlett någon erinran i yttrandena.
Den för generaldirektören föreslagna lönegraden, Cp 20, har statens lönenämnd
ansett kunna godtagas, medan statskontoret uttalat, att generaldirektören
borde bibehållas i lönegrad Cp 19, eller samma placering som
generaldirektören i arbetsmarknadsstyrelsen erhållit genom beslut av 1947
års riksdag. Både lönenämnden och statskontoret ha vidare funnit den för
överdirektörerna föreslagna lönegradsplaceringen alltför hög. Lönenämnden
har ansett, att överdirektörerna borde placeras i lönegrad Cp 15, och
har till motivering av detta förslag anfört.
Med anledning av uttalandet, att förevarande tjänster borde hänföras
till den för överdirektörer vanliga lönegraden Cp 17, får lönenämnden framhålla,
att inom allmänna civilförvaltningen överdirektörsbefattningarna i
allmänhet inplacerats i sagda lönegrad endast då fråga varit om överdirektörer,
som äro verkschefer. Inom arbetsmarknadsstyrelsen finnes visserligen
en överdirektör och souschef i Cp 17. Denne befattningshavare
uppbär emellertid ej särskild ersättning i egenskap av ställföreträdare för
generaldirektören. Även vid krigsmaterielverket finnes en överdirektör i
nämnda lönegrad, men härutinnan är att beakta, att chefsskapet över detta
ämbetsverk ansetts motivera en inplacering av generaldirektören i så hög
lönegrad som Cp 23. Lönenämnden vill vidare framhålla, att enligt nämndens
mening skillnaden i lön mellan generaldirektören i lantbruksstyrelsen
och den överdirektör, som skall ha ställning som souschef och sålunda uppbära
ett årligt ställföreträdararvode av 1 200 kronor, blir alltför liten vid
ett uppförande av överdirektörstjänsterna i Cp 17. Vid sitt övervägande av
frågan om överdirektörernas lönegradsplacering har lönenämnden för sin
del funnit, att tjänsterna lämpligen böra hänföras till Cp 15, varjämte till
den överdirektör, som skall fungera som souschef, bör utgå ett årligt arvode
med det av de sakkunniga föreslagna beloppet.
Statskontoret har anfört, att frågan om överdirektörernas löneställning
föranlett viss tvekan från ämbetsverkets sida. Om det på förhand kunde
fastställas, vilken av dem som skulle vara ställföreträdare för generaldirektören,
borde denna befattning enligt statskontorets mening lämpligen plats
Bihana till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. År 140.
opaginerad Kontrollera mot PDF
114
Kungl. Maj-.ts proposition nr 149.
ceras i lönegrad Cp 16 eller 17 och den andra tjänsten i Cp 14. Under föreliggande
förhållanden ville ämbetsverket emellertid föreslå att — i viss
överensstämmelse med förhållandena i medicinalstyrelsen — båda överdirektörsbefattningarna
skulle placeras i Cp 14 samt att den överdirektör,
som utsåges till generaldirektörens ställföreträdare, skulle få ett särskilt
arvode å 2 004 kronor.
I fråga om den av kommittén skisserade byråindelningen har hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Hallands län anfört, att ärendena
rörande husdjursskötseln i sin helhet, omfattande hästar, nötkreatur, svin
och övriga husdjur, borde tillsammans handhavas av en husdjursbyrå.
Hästarna syntes nämligen icke i framtidens jordbruk få den betydelse, att
ärenden rörande hästaveln in. m. motiverade en särskild stuteribvrå.
Samma uppfattning har uttalats av statskontoret, som även ansett, att
en särskild kameral byrå icke behövdes utan att den kamerala personalen
borde under den föreslagne kamreraren i 29 lönegraden kunna inordnas
i kanslibyrån. Lantbruksstgrelsen åter har hävdat, att fullgoda skäl funnes
för att bibehålla stuteribyrån, och riksräkenskapsverket har uttalat, att
kameralbyrån komme att få en betydelsefull uppgift. Rörande de arbetsuppgifter,
som borde falla på kameralbyrån, bär sistnämnda ämbetsverk
vidare anfört.
Kameralbyrån skall — utom handhavandet av styrelsens kassarörelse
och bokföring, fondförvaltning in. in. — hava överinseendet över lokalorganens
kassa- och redovisningsväsende ävensom granskning av lokalorganens
räkenskaper. Enligt förslaget hava lantbruksnämnderna i en del fall
tillerkänts vissa befogenheter, bl. a. utbetalning av personalens löner in. m.
Riksräkenskapsverket förutsätter emellertid, att beslut i fråga om uppflyttning
i löneklass samt vissa andra frågor av löneteknisk natur, exempelvis
sjukvårdsersättningar, förbehållas centralorganet. Bestämmelserna
härom äro nämligen ofta så invecklade, att tolkningen av desamma kan
bereda även administrativt skolad personal betydande svårigheter. För
åstadkommande av enhetlig tillämpning på området och för undvikande
av onödig tidsspillan vore det lämpligast, om beslutanderätten i sådana
spörsmål överlämnades till lantbruksstyrelsen.
I betänkandet har föreslagits, att lantbruksstyrelsens kameralbyrå skulle
utrustas med ett särskilt revisionskontor för granskning av lantbruksnämndernas
medelsförvaltning. Med anledning härav vill riksräkenskapsverket
erinra om den allt fortgående ökningen av statsbidragen av olika
slag — icke minst på jordbrukets område. Avsevärda statsbidrag utbetalas
redan nu till bl. a. hushållningssällskapen samt jordbrukets undervisningsanstalter.
Kontrollen över dessa statsbidrag har icke alltid varit tillfredsställande.
Då bidragsgivningen efter omorganisationens genomförande
kommer att ytterligare ökas, bör lantbruksstyrelsens granskning jämväl
inriktas på kontrollen av dessa bidrag. I detta sammanhang vill riksräkenskapsverket
även erinra om betydelsen av att inventeringar hos
de underlydande medelsförvaltningarna ske i betryggande omfattning, för
vilket ändamål medel böra beräknas till rese- och traktaxnentsersättningar.
Vidare vill riksräkenskapsverket framhålla, att hingstdepåernas och stuteriets
ställning i räkenskapshänseende ordnas samt att räkenskaperna granskas
av det föreslagna revisionskontoret inom lantbruksstyrelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. Maj:ts proposition nr 149.
115
Enligt kommitténs förslag skulle anslagsfrågor handläggas å kanslibyrån.
Det synes dock riktigast, att dessa frågor (även anslagsäskanden) hänföras
till kameralbyrån, där erforderlig sakkunskap på detta område bör
förefinnas.
I detta sammanhang kan även nämnas, att såväl statskontoret som riksräkenskapsverkct
föreslagit, att förvaltningen av avdikningslånefonden
skulle överflyttas från statskontoret till lantbruksstyrelsen. Förslaget har
av riksräkenskapsverket motiverats på följande sätt.
Frågan om överflyttning till lantbruksstyrelsen av bestyret med förvaltningen
av avdikningslånefonden och utbetalning av lån från densamma
var föremål för överväganden i samband med att lantbruksstyrelsen från
och med den 1 juli 1937 blev huvudförvaltning. Då styrelsen emellertid
icke ansågs rustad för handhavande av fondförvaltning i allmänhet, överflyttades
dit endast bestyret med utbetalning av lån från fonden. Denna
anordning har medfört stora olägenheter. Bland annat föranleder den dubbelbokföring,
nämligen dels i statskontoret och dels i lantbruksstyrelsen.
Styrelsen bar att förskottsvis bestrida utgifterna från fonden samt därefter
kvartalsvis över kontot Likvider med särskilda ämbetsverk och myndigheter
bereda sig ersättning. Denna omgång medför även en omfattande
skriftväxling, dels mellan lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå och statskontoret
— exempelvis vid lånets utbetalning och uppsägning av detsamma
— och dels mellan styrelsens kamerala avdelning och statskontoret vid
reglering av förskotten. Då lantbruksstyrelsen nu skall organiseras för att
handhava bestyret med en omfattande fondförvaltning, bör enligt riksräkenskapsverkets
mening för åstadkommande av enhetlighet och reda även
avdikningslånefonden överflyttas till styrelsen.
På tal om byråindelningen har lantbruksstyrelsen upptagit frågan om
det sätt, på vilket fackbyråernas behov av juridiskt-administrativt utbildad
arbetskraft borde tillgodoses. Styrelsen har anfört, att endast två byråer,
nämligen stuteribyrån och kulturtekniska byrån, hittills tilldelats egen arbetskraft
med sådan utbildning, medan övriga byråer erhållit biträde av administrativa
byråns personal. Enligt styrelsens uppfattning borde i samband
med den utvidgning av den organisatoriska ramen, som nu förestode, åtminstone
de större byråerna tilldelas juridiskt-administrativt skolad arbetskraft
med omfattande erfarenhet. Det finge emellertid förutsättas, att i
övrigt arbetshjälp skulle liksom hittills lämnas fackbyråerna genom kanslibyråns
personal. Det bleve härvid en lämplighetsfråga huruvida denna för
ändamålet, åtminstone i någon utsträckning, borde placeras å vederbörande
fackbyrå. Då en viss rörelsefrihet under alla förhållanden vore önskvärd,
borde personalen likväl upptagas under kanslibyrån.
Sveriges juristförbund har ansett den föreslagna organisationen för snävt
tilltagen, i vad gällde juristbefattningar. Vidare förelåge eu uppenbar disproportion
mellan högre och lägre juristtjänster. Av de tolv tjänsterna av
detta slag vore nämligen endast fyra föreslagna i högre lönegrad än 24 lönegraden.
Det måste anses uteslutet, att ämbetsverket under sådana förhållanden
kunde rekryteras med jurister på ett tillfredsställande sätt. Antalet juristtjänster
borde utökas och vissa av tjänsterna placeras i högre lönegrad
i enlighet med ett i förbundets yttrande närmare utvecklat förslag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
116
Kungi. Maj:ts proposition nr 149.
Rörande kommitténs beräkningar av personalbehovet in. in. å de olika
byråerna har i övrigt i yttrandena anförts i huvudsak följande.
Jordförbättringsbyrån. Statens löncnämnd har förklarat, att
den i avbidan på en lösning av frågan om byråchefernas löneförhållanden
icke ville göra erinran mot att det personliga lönetillägg, som nu utginge
till chefen för kulturtekniska byrån, finge bibehållas såsom en provisorisk
anordning.
Statskontoret har däremot förordat, att sagda lönetillägg skulle borttagas
i samband med omorganisationen av lantbruksstyrelsen. Sistnämnda ämbetsverk
har vidare avstyrkt inrättandet av den av kommittén föreslagna
byrådirektörstjänsten samt anmärkt, att lönegradsplaceringen av teknisk
och annan rekryteringspersonal borde bestämmas så, att den icke föregrepe
en blivande befordringsgång. Högskoleingenjörer borde således icke givas
en bättre ställning än icke tingsmeriterade jurister enligt den för sistnämnda
kategori gällande befordringskungörelsen.
Lantbruksstyrelsen har ansett, att i stället för den av kommittén föreslagna,
för en agronom avsedda befattningen som byrådirektör i lönegrad
Ce 31 borde inrättas en befattning som förste byråagronom i lönegrad Ce 29.
Däremot borde inrättas en byrådirektörsbefattning i lönegrad Ce 31 för en
person med lantbruksingenjörskompetens. Om så skedde, borde den ena
av de två befattningarna som förste byråingenjör i lönegrad Ca 29 kunna
indragas, varvid innehavaren av befattningen borde uppföras å övergångsstat.
Den nuvarande befattningen som förste byråsekreterare i lönegrad Ce
27 borde bibehållas och den av kommittén föreslagna amanuensbefattningen
i stället utgå. Slutligen borde de av kommittén föreslagna befattningarna
som ingenjör i lönegrad Ce 22 och biträdande ingenjör i lönegrad Ce 19
uppflyttas en lönegrad till respektive Ce 23 och Ce 20, så att jämställdhet
uppnåddes med befattningarna som förste assistent och assistent å lantbruksingenjör
skontoren.
Föreningen statens lantbruksingenjörer har ansett de båda byråingenjörstjänsterna
böra uppflyttas till lönegrad Ca 26.
Byggnadsbyrån. Förslaget bär i denna del tillstyrkts av lantbruksstyrelsen.
Statskontoret och statens lönenämnd ha anmärkt, att den i förslaget upptagne
teknikern i lönegrad Ce 11 borde erhålla tjänstebenämningen tekniskt
biträde.
Svenska arkitekters riksförbund har uttalat, att den av de båda under
denna byrå upptagna förste byråingenjörerna, vilken huvudsakligen skulle
handhava frågor rörande samhällsplanering in. m., borde vara högskoleutbildad
arkitekt.
Planlä g gningsbyrån. Lantbruksstyrelsen har anfört att å denna
byrå, förutom den av kommittén föreslagne byrådirektören för ärenden av
juridisk natur, erfordrades ytterligare en kvalificerad arbetskraft med god
juridisk-administrativ skolning. Å byrån borde därför inrättas en befattning
som förste byråsekreterare i lönegrad Ce 27. Vidare borde två av byrå
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
117
Kungl. Mcij:ts proposition nr 149.
direktörsbefattningarna och två av byråassistentbefattningarna tillsvidare
upptagas som extra ordinarie.
Statskontoret och statens lönenämnd ha ansett antalet för denna byrå
föreslagna byrådirektörsbefattningarna — fyra stycken — väl högt i förhållande
till de göroinål, som skulle komma att åvila byrån. Statskontoret
har tillagt, att antalet dylika befattningar borde kunna reduceras med två
eller tre och att i stället i erforderlig utsträckning horde inrättas tjänster
som förste byråsekreterare eller förste byråagronom i 29 lönegraden.
Statens livsmedelskommission har påpekat, att av de fem av kommittén
upptagna tjänsterna i 29 lönegraden endast en vore avsedd för person, som
hade sådan utbildning att han vore speciellt lämpad för ekonomisk planering
på jordbrukets område. Kommissionen ansåge detta innebära en underskattning
av de av planläggningsbyråns uppgifter, som fordrade allmänt
ekonomisk, ekonomisk-geografisk och jordbruksekonomisk sakkunskap.
Denna brist syntes emellertid kunna avhjälpas, om centralorganet bereddes
tillfälle att under vissa tider till sig knyta högt kvalificerade ekonomiska
experter. Behovet av sådan sakkunskap torde komma att göra sig starkast
gällande under de första åren av planeringsarbetet.
Lantbruk sby rån. Lantbruksstyrelsen har avstyrkt förslaget om inrättande
av en befattning som förste byråagronom i lönegrad Ce 29 för frågor
rörande maskinanvändningen i jordbruket. Som skäl för denna sin
ståndpunkt har styrelsen anfört följande.
Frågor, som sammanhänga med jordbrukets maskinhållning, äro för närvarande
av synnerligen stor betydelse. Lantbruksstyrelsen har även i yttrande
den 26 januari 1948 angående betänkande med förslag rörande jordbrukets
maskinhållning framhållit önskvärdheten av att centralt finnes en
befattningshavare, som kan till sällskapens maskinkonsulenter förmedla resultaten
från försök och forskning på området och i övrigt främja en ändamålsenlig
organisation av maskinhållningen. Denne befattningshavare, som
föreslagits i avlöningshänseende skola jämställas med befattningshavare i
lönegrad Ce 27, har styrelsen emellertid ansett böra anställas hos jordbrukstekniska
institutet eller statens maskinprovningar. För sin del anser lantbruksstyrelsen
övervägande skäl tala för att denna befattning knytes till
maskinprovningarna.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit anser lantbruksstyrelsen sig
icke kunna förorda kommitténs förslag rörande inrättande av en befattning
som förste byråagronom för i huvudsak frågor rörande maskinanvändningen.
De administrativa ärendena rörande maskinhållningen torde tillsvidare
kunna handhavas av den personal, som i övrigt ställes till byråns förfogande.
Däremot har lantbruksstyrelsen föreslagit, att —- för att tillgodose lantbruksbyråns
behov av juridiskt-administrativt utbildad arbetskraft — å
hyrån skulle inrättas eu befattning som förste byråsekreterare. Då behovet
av denna befattning enligt styrelsens erfarenhet vore klart ådagalagt,
borde densamma upptagas som ordinarie i lönegrad Ca 27.
Härjämte har styrelsen uttalat, att spörsmålet om uppflyllning av den
för ärenden rörande trädgårdsskötseln avsedda byrådirektörsbefattningen
opaginerad Kontrollera mot PDF
118
Kungi. Maj:ts proposition nr 149.
från 29 till 31 lönegraden borde upptagas, så snart vissa av kommittén
berörda undervisningsfrågor prövats. Slutligen har styrelsen erinrat om att
i annat sammanhang ifrågasatts inrättande av befattningar som statskonsulent
vid jordbruksförsöksanstalten. Därest detta förslag genomfördes,
borde statskonsulentbefattningarna hos styrelsen omändras till tjänster som
byråinspektör.
Stuteribyrån. Mot beräkningen av personalbehovet har någon erinran
ej gjorts i yttrandena.
Under visningsb yrån. Kommitténs förslag om inrättande av en
befattning som kvinnlig byråinspektör i lönegrad Ca 27 har tillstyrkts av
lantbruksstyrelsen. Härjämte har lantbruksstyrelsen föreslagit, att den nuvarande
byråinspektörsbefattningen skulle uppflyttas till befattning som
förste byråinspektör i lönegrad Ca 29. Som skäl härför har styrelsen anfört
följande.
Genom den successiva utökningen av byråns arbetsuppgifter har byråchefens
föredragningsskyldighet blivit synnerligen omfattande och utgör ett
hinder för honom att i den utsträckning som är önskvärd utöva inspektion
över undervisningsanstalterna. Med hänsyn härtill synes lättnad böra
beredas honom i denna föredragningsskyldighet. Detta torde kunna ske på
det sättet, att handläggningen av ärenden i den omfattning styrelsen bestämmer
uppdrages åt innehavaren av den nuvarande byråinspektörsbefattningen
å byrån, vilken även vid behov skall tjänstgöra som vikarie för
byråchefen. Såväl med hänsyn härtill som på grund av de kvalificerade
arbetsuppgifter, som i övrigt åvila denna befattningshavare, bör befattningen
uppflyttas till befattning som förste byråinspektör i lönegrad Ca 29.
Lantbruksstyrelsen har vidare föreslagit, att den ena av de båda nuvarande
kontorsbiträdesbefattningarna i lönegrad Ce 8 skulle utbytas mot en
befattning som kanslibiträde i lönegrad Ca It. Styrelsen har därvid hänvisat
till omfattningen av byråns arbete och det ansvar som åvilade det biträde,
vilket närmast hade att svara för det expeditionella arbetet.
Kanslibyrån. Lantbruksstyrelsen har ansett kommitténs förslag rörande
befattningshavarna å denna byrå i stort sett kunna godtagas, under
förutsättning att de större fackbyråerna i enlighet med vad styrelsen föreslagit
erhölle egna befattningshavare med mera omfattande, juridisk-administrativ
skolning. Dock borde utöver de av kommittén föreslagna biträdesbefattningarna
upptagas en befattning som telefonist i lönegrad Ce 8 eller
enligt reglerad befordringsgång. Om den föreslagna befattningen som materialförvaltare
i lönegrad Ca 14 inrättades, borde styrelsen äga att utan
iakttagande av föreskrivet ansökningsförfarande utnämna styrelsens nuvarande
förste expeditionsvakt till innehavare av sagda befattning. Det personliga
lönetillägg, som enligt beslut av 1945 års riksdag utginge till nämnde
förste expeditionsvakt, skulle därvid kunna bortfalla.
Statskontoret har avstyrkt förslaget om inrättande av en befattning som
byrådirektör i lönegrad Ce 31, och statens lönenämnd har förklarat, att den
icke blivit övertygad om nödvändigheten av denna befattning.
Statskontoret har vidare ansett det förefalla, som om en förste byråsekreterarbefattning
skulle kunna utbytas mot en byråsekreterartjänst, och löne
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
119
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
nämnden har ifrågasatt, om ej i stället för den av kommittén föreslagna
befattningen som kansliskrivare i lönegrad Ca 15 borde inrättas en kontoristbefattning
i 13 lönegraden.
Slutligen har lönenämnden ifrågasatt, om ej den nuvarande befattningen
som förste expeditionsvakt i lönegrad Ca 11 behövde bibehållas även vid ett
inrättande av en materialförvaltaretjänst, och civilförvaltningens personalförbund
har anfört, att de arbetsuppgifter, vilka komme att åvila den blivande
materialförvaltaren, syntes bliva så omfattande, att det icke vore
möjligt för denne att samtidigt handhava även förste expeditionsvaktens arbetsuppgifter.
K a in e r a 1 b y r å n. Riksräkenskapsverket har, under hänvisning till
vad verket anfört rörande granskningen av statsbidrag till bland andra hushållningssällskap
och jordbrukets undervisningsanstalter samt angående
beslutanderätten i anmärkningsfrågor, framhållit, att den av kommittén
före slagne förste revisorn skulle få ett mycket omfattande och betydelsefullt
arbete. Ämbetsverket ansåge därför, att denna befattning borde utbytas
mot en tjänst som revisionskommissarie i lönegraden Ca 29.
Förslaget om inrättande av en tjänst för bokhållare i lönegrad Ce 21 har
avstyrkts av riksräkenskapsverket och statens lönenämnd.
Lantbruksstgrelsen, riksräkenskapsverket och statens lönenämnd ha anmärkt,
att befattningen som kassör borde redan från början upptagas som
ordinarie i lönegrad Ca 15. Lönenämnden har därvid papekat, att den nuvarande
organisationen redan inrymde en sådan kassörstjänst.
Slutligen kan nämnas, att statskontoret — som ansett kameralbyrån böra
ersättas av en kameralavdelning inom en administrativ hyra • uttalat, att
byråsekreteraren å kameralavdelningen borde överföras till byråns huvuddel.
Departementschefen.
Även lantbruksstyrelsens organisation måste självfallet präglas av den
återhållsamhet i ekonomiskt hänseende, som det nuvarande läget nödvändiggör.
Vad angår anställnings- och avlöningsförhållandena för generaldirektören
och överdirektörerna anser jag, att generaldirektörsbefattningen, i likhet
med motsvarande befattningar i flertalet övriga centrala ämbetsverk,
bör placeras i lönegrad Cp 19. Av de båda överdirektörerna torde den, som
utses till souschef, böra placeras i lönegrad Cp 17 och den andre i lönegrad
Cp 15. Något särskilt arvode bör ej utgå till den förre. Mot de föreslagna arvodena
till de fyra särskilda styrelseledamöterna har jag intet att erinra.
Likaså kan jag godtaga vad kommittén anfört angående styrelsens sammansättning
i vissa fall.
I fråga om den allmänna uppbyggnaden av lantbruksstyrelsen utgår kommitténs
förslag från de allmänna riktlinjer, som uppdrogos i propositionen
nr 75/1947 och godkändes av riksdagen. Jag har i huvudsak ej heller något
att erinra mot detta förslag. Lantbruksstyrelsen torde sålunda böra organi
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
120
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
seras på två huvudavdelningar, nämligen en rationaliseringsavdelning och
en lantbruksavdelning. Å rationaliseringsavdelningen böra finnas en jordförbättringsbyrå,
en byggnadsbyrå och en planläggningsbyrå samt ■— av skäl
som i det följande skola angivas — en social byrå. Å lantbruksavdelningen
böra finnas en lantbruksbyrå, en stuteribyrå och en undervisningsbyrå. Härjämte
böra inrättas en kanslibyrå och en kameralbyrå, vilka böra vara direkt
underställda den ene av överdirektörerna. Dock torde det ej vara lämpligt
föreskriva, att dessa båda byråer alltid skola vara underställda den av överdirektörerna,
som fungerar såsom souschef.
Jag vill anmärka, att jag ej avser att med framläggandet av detta organisationsförslag
taga ställning till frågan, vilket organ som i fortsättningen
bör omhänderhava den centrala ledningen av lantbruksundervisningen. Denna
fråga torde få upptagas till övervägande, sedan nu pågående utredning
rörande yrkesutbildningen inom jordbruket och skogsbruket avslutats.
Vad kommittén föreslagit rörande fördelningen av arbetsuppgifterna mellan
de olika byråerna synes i stort sett väl avvägt. Lämpligheten av att
planläggningsbyrån handlägger samtliga ärenden rörande den sociala låneoch
bidragsverksamheten på jordbrukets område samt likartade ärenden
synes emellertid kunna ifrågasättas. Dessa ärenden äro av i viss mån annan
karaktär än de, som utgöra byråns egentliga arbetsuppgift. Härtill kommer,
att redan de ärenden, som mera direkt ha samband med den yttre
rationaliseringen, kunna väntas bliva så omfattande och arbetskrävande,
att de i och för sig komma att bereda full sysselsättning för en byrå av
lämplig storlek. Redan på grund härav synes anledning föreligga att allvarligt
överväga den av kommittén diskuterade tanken att uppdela planläggningsbyrån
i två byråer, av vilka den ena huvudsakligen skulle behandla
de konstruktiva uppgifterna och den andra skulle svara för den sociala
jordbruksverksamheten, fastighetsförvaltningen och löpande ärenden rörande
yttre rationalisering in. in.
I detta sammanhang torde även böra beaktas, att med hänsyn bland
annat till den speciella karaktären av ärendena inom den förra gruppen
chefen för planläggningsbyrån torde böra sökas utom kretsen av de nuvarande
befattningshavarna i lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen.
Ärendena inom den senare gruppen motsvara däremot till stor del dem,
som hittills handlagts å egnahemsstyrelsens jordanskaffningsbyrå.
Jag anser det under sådana förhållanden vara lämpligt, att ärenden tillhörande
den senare gruppen skola handläggas å eu särskild social byrå.
Till chef för denna byrå torde i så fall få förflyttas den nuvarande byråchefen
å egnahemsstyrelsens jordanskaffningsbyrå.
Det torde vid bifall till vad jag nu föreslagit få ankomma på lantbruksstyrelsen
att närmare överväga fördelningen av arbetsuppgifterna mellan
de båda byråerna. Även i övrigt bör lantbruksstyrelsen äga vidtaga de
jämkningar i fördelningen av arbetsuppgifterna mellan olika byråer, som
styrelsen efter hand med ledning av vunna erfarenheter kan finna lämpliga.
Givetvis böra ej heller de beräkningar rörande personalbehovet å de
opaginerad Kontrollera mot PDF
121
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
olika byråerna, som framläggas i det följande, utgöra hinder för lantbruksstyrelsen
att inom ramen för den för hela styrelsen fastställda personalförteckningen
överflytta viss eller vissa befattningar från en byrå till en annan,
om så skulle visa sig lämpligt.
Beträffande arbetsuppgifterna å de olika byråerna vill jag i detta sammanhang
även uttala min anslutning till vad riksräkenskapsverket anfört
angående de uppgifter, som böra falla på kameralbyrån.
I fråga om löneställningen för byråcheferna kan jag biträda kommitténs
förslag. Samtliga byråchefer torde sålunda böra tillsvidare placeras i lönegrad
Ca 33 med undantag av chefen för stuteribyrån, vilken liksom för närvarande
bör vara placerad i lönegrad Cp 9. Den nuvarande innehavaren av
byråchefsbefattningen å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå bör såsom
byråchef å en blivande jordförbättringsbyrå äga uppbära det nu till honom
utgående personliga lönetillägget å 2 400 kronor. Löneställningen för innehavarna
av nämnda båda befattningar ävensom för chefen för planläggningsbyrån
bör emellertid särskilt uppmärksammas vid en blivande utredning
angående lönegradsplaceringen för byråchets- och därmed jämförliga
befattningar i de statliga verken.
Mot vad kommittén anfört angående befordringsgången för agronomutbildad
personal på rekryteringsstadiet har jag intet att erinra.
Vad angår lönegradsplaceringarna för den icke ordinarie ingenjör spersonalen
må erinras om att, såsom nyss nämnts, någon proposition angående
reglering av anställningsförhållandena för tekniskt utbildad personal inom
statsförvaltningen icke kan väntas bliva förelagd årets riksdag. Vid sådant
förhållande torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga
föreskrifter beträffande lönegradsplaceringen för ifrågavarande personal.
Kommitténs beräkningar angående personalbehovet å de olika byråerna
och förslag till lönegradsplacering för personalen å varje särskild byrå finner
jag i övrigt kunna godtagas med följande jämkningar.
Jordförbättringsbyrån. Kommittén har vid sin beräkning av personalbehovet
utgått från att torrläggningsärenden tillsvidare skola behandlas och
avgöras av lantbruksstyrelsen i samma utsträckning som hittills. Emellertid
torde, såsom tidigare berörts, dessa ärenden i viss utsträckning böra
decentraliseras till lantbruksnämnderna. En sådan decentralisering bör medföra
en ej oväsentlig minskning av arbetsbördan å ifrågavarande byrå, särskilt
vad angår den personal, som sysslar med teknisk granskning av planer
till torrläggningsföretag. Den utredning angående möjligheten att förenkla
den statsunderstödda torrläggningsverksamheten, som jag har för avsikt
att låta igångsätta, bör givetvis även taga sikte på de förändringar av
personalbehovet å jordförbättringsbyrån, som en decentralisering av verksamheten
kan medföra. Verkningarna av densamma komma visserligen att
framträda endast successivt. Det synes emellertid i avbidan härpå lämpligt
föreskriva, att de båda nu befintliga förste byråingenjörsbefattningarna —
av vilkas innehavare den ene uppnår pensionsåldern innevarande år och
den andre år 1950 — ej skola återbesättas. På samma sätt torde böra för
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
faras med den ena ordinarie byråingenjör stjänsten, vars innehavare likaledes
uppnår pensionsåldern sistnämnda år.
Tillkomsten av ärenden rörande andra grenar av den inre rationaliseringsverksamheten
synes å andra sidan nödvändiggöra inrättandet av den av
kommittén föreslagna byrådirektör stjänsten. Denna torde, såsom kommittén
förordat, böra placeras i lönegrad Ce 31 och avses för en person med
agronomutbildning.
Vad kommittén i övrigt föreslagit rörande personalen å jordförbättringsbyrån
finner jag böra godtagas med de avvikelserna, att endast en ny amanuensbefattning
bör inrättas samt att tills vidare benämningen för de nuvarande
ingenjör sbiträdena i 19 och 22 lönegraderna icke bör ändras.
Bijggnadsbijrån. Kommitténs förslag föranleder ingen annan erinran från
min sida än att av de två av kommittén föreslagna befattningarna som
förste byråingenjör den ena bör placeras i Ce 29, varjämte, såsom statens
lönenämnd anmärkt, teknikern i lönegrad Ce 11 bör benämnas tekniskt
biträde.
Planläggningsbyrån och sociala bgrån. Vad betänkandet innehåller angående
personalen å den av kommittén föreslagna planläggningsbyrån finner
jag i och för sig böra godtagas såsom uppskattning av det sammanlagda
personalbehovet å de båda av mig föreslagna byråerna. Inrättas, såsom jag
föreslagit, en särskild social byrå, bör vidare antalet byrådirektörsbefattningar
minskas till tre. Dessa torde samtliga böra upptagas såsom extra ordinarie.
Detsamma bör gälla tre av byråassistentbefattningarna.
Lantbruksbyrån. Kommitténs förslag synes böra godtagas med den ändringen,
att allenast en befattning som förste byråagronom bör inrättas. Då
enligt det beslut, som vid 1947 års riksdag fattades angående fördelningen
av arbetsuppgifterna mellan lantbruksstyrelsen och centralorganet för de
prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område, ärenden rörande kvalitetskontroll
å jordbruksprodukter böra handhavas av sistnämnda organ, finner
jag det vidare icke lämpligt, att befattningen som inspektör över köttklassificeringen
efter omorganisationen av lantbruksstyrelsen skall upptagas
på dennas stat. Denna befattning torde därför från och med den 1
juli 1948 böra överföras till statens livsmedelskommission.
Stuteri- och undervisningsbgråerna. I avbidan på ställningstagandet till
frågan om den centrala organisationen av lantbruksundervisningen anser jag
den föreslagna nya byråinspektörsbefattningen å undervisningsbyrån icke
böra inrättas. Personalen å dessa båda byråer torde alltså böra upptagas
på samma sätt som för närvarande.
Kanslibyrån. Kommitténs förslag i denna del synes böra godtagas med
tillägg av en befattningshavare som telefonist enligt reglerad befordringsgång.
Till innehavare av materialförvaltartjänsten torde lantbruksstyrelsen böra
äga att utan ansökningsförfarande utnämna styrelsens nuvarande förste expeditionsvakt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Kameralbyrån. Den av kommittén här föreslagna bokhållaretjänsten torde
i vart fall för närvarande icke behöva inrättas. Vidare bör kassörsbefattningen
upptagas som ordinarie. I övrigt kan jag godtaga kommitténs förslag
till personaluppsättning å denna byrå.
Vid ett bifall till vad jag här förordat skulle personalbehovet vid lantbruksstyrelsen
beräknas på följande sätt.
Ordinarie personal
1 generaldirektör .........................
1 överdirektör och souschef ...............
1 överdirektör ...........................
1 byråchef .............................
8 byråchefer .............................
1 byrådirektör ...........................
1 byrådirektör ...........................
1 kamrerare .............................
3 förste byråingenjörer ...................
1 förste byråsekreterare ...................
1 förste aktuarie .........................
1 förste revisor ...........................
2 statskonsulenter ........................
2 byråinspektörer .........................
3 byråsekreterare .........................
2 revisorer ..............................
1 byråagronom ..........................
3 byråingenjörer ........................
1 byråassistent ...........................
5 kansliskrivare .........................
1 kassör ................................
1 materialförvaltare ......................
5 kanslibiträden .........................
3 expeditionsvakter ......................
14 kontorsbiträden.........................
Cp
Cp
ep
c?
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
Ca
5 byrådirektörer
1 förste byråagronom
1 förste byråingenjör
1 revisor ...........
2 mejeriinspektörer .
1 byråingenjör .....
3 byråassistenter . . .
1 byggnadskontrollant
1 ingenjörsbiträde
Icke ordinarie personal
............................... Ce
............................... Ce
............................... Ce
................................. Ce
............................... Ce
............................... Ce
............................... Ce
................................. Ce
.............................. Ce
19
17
15
9
33
31
29
29
29
29
29
27
27
27
24
24
24
24
24
15
15
14
11
9
8
31
29
29
24
24
24
24
24
22
opaginerad Kontrollera mot PDF
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
2 ingenjör sbiträden .................................. Ce 19
2 kansliskrivare ...................................... Ce 15
4 tekniker ............................................ Ce 15
4 kanslibiträden .................................... Ce 11
1 tekniskt biträde .................................... Ce 11
3 expeditionsvakter .................................. Ce 9
16 amanuenser ...................................... Of 17—Ce 24
16 kontor sbiträden och skrivbiträden.................... Cf 4—Ce 8
Kap. 7. Vissa övergångsanordningar med avseende å
nuvarande personal.
Kommitténs förslag.
Beträffande de nya tjänsterna hos lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
har kommittén uttalat, att de ordinarie och extra ordinarie befattningar,
vilka efter omorganisationen skulle tillsättas efter ansökningsförfarande,
knappast kunde beräknas bliva tillsatta till den 1 juli 1948. Det
vore emellertid av vikt, att den nya organisationen utan hinder därav skulle
vara funktionsduglig redan vid nämnda tidpunkt. I avvaktan på tjänstetillsättningarna
borde därför egnahemsorganisationens personal hänvisas att
tjänstgöra i den nya organisationen samt lämpliga personer förordnas att
uppehålla respektive befattningar under vakans. Därjämte borde möjlighet
finnas att anställa tillfällig och extra personal. Såsom förutsatts i direktiven
för kommitténs arbete borde kommittén träffa erforderliga förberedelser
för verksamhetens igångsättande vid avsedd tidpunkt.
Vad beträffar de nuvarande egnahemsdirektörerna, vilka äro placerade i
lönegraden Ca 26, har kommittén framhållit, att de icke alla kunde påräkna
befordran till lantbruksdirektör. Egnahemsdirektörernas förening hade
därför i skrivelse till kommittén den 21 september 1947 framlagt vissa förslag
rörande löneställningen för de egnahemsdirektörer, som icke konune
att vinna befordran. Med utgångspunkt från uppfattningen, att de av 1947
års riksdag fattade besluten om distriktslantmätarnas löneställning borde
vara vägledande vid bedömandet av frågan om de obefordrade egnahemsdirektörernas
löneplacering, hade föreningen uttalat att egnahemsdirektör,
som icke vunne anställning som lantbruksdirektör i den nya organisationen
eller erhölle chefsbefattning i de planerade lokalorganen för bostadsförsörjningen,
borde tjänstgöra som egnahemsdirektör på övergångsstat i lönegrad
Ca 29 samt därtill medgivas rätt att för löneklassuppflyttning få tillgodoräkna
sig hela sin tjänstgöring som egnahemsdirektör. I pensionshänseende
borde egnahemsdirektör hänföras till samma lönegrad som lantbruksdirektör.
Såsom motivering för sina förslag hade föreningen anfört, att i det vid
1939 års riksdag fattade principbeslutet om egnahemsväsendets förstatligande
löneställningen för egnahemsdirektörerna bestämdes till A 24, att vid
1940 års riksdag egnahemsdirektörerna i avvaktan på hushållningssällska
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
125
Kungl. Maj:ts proposition ni 14:9.
pens omorganisation icke ansetts kunna placeras i högre lönegrad än A 23
och att definitivt beslut om omorganisation av hushållningssällskapen icke
fattats förrän vid 1947 års riksdag, då hushållningssällskapens sekreterare,
vilka vore jämförliga med egnahemsdirektörerna, placerats i A 28. Genom
vad sålunda förekommit hade de nuvarande egnahemsdirektörerna i många
år fått vänta på en utlovad förbättring av lönevillkoren.
Kommittén har till en början erinrat om att kommittén föreslagit, att 26
befattningar som förste lantbrukskonsulent i lönegrad Ca 29 skulle inrättas
hos lantbruksnämnderna. Egnahem sdirektör, som icke bleve befordrad till
lantbruksdirektör eller till chefsbefattning i de planerade lokalorganen för
bostadsförsörjningen men vilken sökte och erhölle tjänst som förste lantbrukskonsulent,
syntes därmed utan att särskilda anordningar vidtoges få
anses bliva tillräckligt tillgodosedd i lönehänseende. Kommittén hade förutsatt,
att flertalet egnahemsdirektörer, som icke befordrades till högre befattning,
skulle erhålla befattning som förste lantbrukskonsulent. Därest
någon eller några av egnahemsdirektörerna icke skulle erhålla tjänst i högre
lönegrad än den nuvarande, borde vederbörande lämpligen överföras å övergångsstat
med tjänstgöringsskyldighet i lönegrad Ca 26. Även om vissa billighetsskäl
talade för det av föreningen framförda kravet på en högre lönegradsplacering,
syntes nämligen icke tillräcklig anledning föreligga att i detta
fall vidtaga en så exceptionell och till sina konsekvenser betänklig åtgärd
som att placera tjänsteman på övergångsstat i högre lönegrad än den, i vilken
han varit placerad före överförandet till sådan stat. Det av föreningen som
stöd för nyssnämnda yrkande åberopade exemplet från lantmäteriorganisationen
hade kommittén icke funnit bindande.
Så länge obefordrade egnahemsdirektörer tjänstgjorde å övergångsstat i
den nya organisationen, borde ett motsvarande antal lantbrukskonsulentbefattningar
hållas vakanta.
En ledamot av kommittén, egnahemsdirektören S. G:son Berg, har i ett
särskilt yttrande anslutit sig till de synpunkter rörande obefordrade egnahemsdirektörers
lönegradsplacering, som framförts av egnahemsdirektörernas
förening i dess skrivelse till kommittén, och i detta hänseende anfört i
huvudsak följande.
Kommittén har icke bemött den av föreningen framförda uppfattningen,
att departementschefens uttalande i propositionen till 1940 års riksdag angående
egnahemsväsendets förstatligande innebar en utfästelse till omprövning
av löneställningen, sedan beslut fattats om hushållningssällskapens omorganisation.
Enligt min mening är föreningens yrkande om lönegraden Ca 29
synerligen hovsamt, med hänsyn till att sekreterarnas löneställning bestämts
till Ca 31. Den omständigheten alt någon egnahemsdirektör eventuellt icke
bedömes såsom lämplig för befordran till högre tjänst kan icke göra del
berättigat att förvägra honom den lönegradsplacering som är motiverad av
den hittillsvarande arbetsuppgiften. Det har icke från något håll bestritts,
att egnahemsdirektörerna varit fullt kompetenta för sina nuvarande befattningar
och väl fyllt sin uppgift i ett svårt och ömtåligt värv. De arbetsuppgifter,
som i fortsättningen böra anförtros egnahemsdirektör på övergångsstat
i de nya lantbruksnämnderna, göra även en lönegradsplacering i Ca 29
fullt motiverad.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Rörande egnahemskonsulenternas, egnahemsassistenternas och egnahemskassörernas
överförande till den nya organisationen har kommittén uttalat
följande.
De fyra egnahemskonsulenterna äro nu placerade i lönegrad Ca 24. Dessa
befattningshavare torde ifrågakomma för befattningar som lantbrukskonsulent
eller högre befattningar. Skulle eventuellt någon av egnahemskonsulenterna
icke komma att befordras till högre tjänst, torde han böra placeras
på övergångsstat i lönegrad Ca 24, varvid ett motsvarande antal lantbrukskonsulentbefattningar
böra hållas vakanta.
Av de nuvarande egnahemsassistenterna äro 9 placerade i lönegrad Ce 22,
1 i lönegrad Ce 20 och 3 i lönegrad Cg 19, varjämte 4 äro arvodesanställda.
Samtliga torde komma att erfordras i den nya organisationen.
Av de nuvarande egnahemskassörerna äro 8 placerade i lönegrad Ce 22,
2 i lönegrad Ce 20, 12 i lönegrad Ce 19 och 1 i lönegrad Ce 16, varjämte 3
egnahemskassörer — 2 med halvtidstjänstgöring och 1 med trefjärdedelstjänstgöring
— äro arvodesanställda. Alla nuvarande egnahemskassörer
torde knappast kunna påräkna befordran till kamrerare i de nya lantbruksnämnderna
eller till motsvarande befattningar i länsbostadsnämnderna. Enligt
lantbrukskommitténs förslag skola förutom kamrerarebefattning i lönegrad
Ca 25 å den kamerala och administrativa avdelningen inom lantbruksnämnderna
icke finnas högre befattningar än — hos 20 nämnder — kansliskrivarebefattningar
i lönegrad Ca 15. Möjligheterna att överflytta de egnahemskassörer,
som icke befordras till kamrerare, till annat statligt verk
torde böra närmare undersökas. Det må i detta sammanhang erinras om, att
bankkommittén i sitt betänkande föreslagit, att huvuddelen av egnahemsnämndernas
nuvarande lånestock vid ett system med statlig kreditgaranti
skall överflyttas till riksbankens avdelningskontor.
Kommittén har ansett, att de tjänstemän inom hushållningssällskapen,
som hittills huvudsakligen sysslat med inre rationalisering, från och med
den 1 juli 1948 borde överföras till lantbruksnämnderna, därest de själva
så önskade och de icke kunde utnyttjas lämpligare för hushållningssällskapets
återstående arbetsuppgifter. Fall kunde emellertid tänkas uppstå, då
viss tjänsteman, oaktat sällskapet icke kunde utnyttja honom i sin nya
verksamhet, av personliga skäl önskade kvarstå inom sällskapet. I dylika
fall syntes vederbörande efter överenskommelse med sällskapet böra medgivas
att kvarstå därstädes men fortsättningsvis sysselsättas med arbete åt
lantbruksnämnden enligt de för dess verksamhet gällande reglerna. Motsvarande
befattning i lantbruksnämnden borde då hållas vakant. Nämnden
borde därvid kunna använda de medel, som eljest skulle ha åtgått för att
avlöna befattningshavaren å den sålunda vakanta befattningen, till att ersätta
hushållningssällskapet dess kostnader för avlöning av ifrågavarande
befattningshavare. Rörande andra anställningsförmåner än avlöning syntes
böra gälla samma bestämmelser som skulle ha gällt, om befattningshavaren
innehaft den vakanta befattningen i lantbruksnämnden. Därvid borde givetvis
ersättning för av befattningshavaren utförda förrättningar och uppdraguppbäras
av lantbruksnämnden enligt den för nämnden fastställda taxan.
Reträffande löneklassplaceringen av lantbruksnämndernas befattningshavare
har kommittén erinrat om att 1947 års riksdagsbeslut rörande lönereg
-
Kungl. Mai ris proposition nr 149.
127
lering för befattningshavare hos hushållningssällskapen innebure att tjänsteman
hos hushållningssällskap för placering i löneklass skulle få tillgodoräkna
sig den tid, varunder han före den 1 januari 1948 oavbrutet innehaft
motsvarande tjänst hos hushållningssällskap, enligt samma grunder, som
vid 1946 års riksdag fastställts för skogsvårdsstyrelsernas personal. Kommittén
hade med hänsyn därtill funnit det rimligt, att befattningshavare
hos hushållningssällskap, som överginge till lantbruksnämnd, enligt enahanda
grunder skulle få för löneklassplacering tillgodoräkna sig tid, varunder
han före övergången oavbrutet innehaft motsvarande tjänst hos hushållningssällskap.
Sålunda borde befattningshavarna medgivas sådan löneklassplacering
och sådant tillgodoräknande av äldre tjänstgöring, att de
kunde beräknas tre år före avgången med pension uppnå den högsta löneklassen.
Kungl. Maj :t borde vidare äga att efter särskild prövning från
fall till fall medgiva ytterligare tillgodoräknande av tidigare tjänstetid.
Slutligen har kommittén uttalat, att den icke för närvarande kunde bedöma
behovet av övergångsanordningar för nuvarande personal i egnahemsstyrelsen
eller lantbruksstyrelsen. Kommittén hade emellertid förutsatt att,
om ordinarie befattningshavare icke kunde placeras å motsvarande eller
högre befattning i den nya lantbruksstyrelsen, vederbörande skulle överföras
å övergångsstat enligt för dylika fall vanliga regler.
Yttrandena.
Vad kommittén anfört angående övergångsanordningar för nuvarande
personal har i yttrandena uppmärksammats främst såvitt gäller dylika anordningar
för egnahemsdirektörerna.
Kommitténs förslag i denna del har tillstyrkts av, bland andra, statskontoret,
statens lönenämnd, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs
och Bohus län samt egnahemsnämnden i Kronobergs län.
För bifall till de förslag, som framförts i herr Bergs reservation, ha däremot
uttalat sig, bland andra, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund
ävensom ett flertal egnahemsnämnder. I den vid nämnda förbunds
yttrande fogade skrivelsen från egnahemsdirektörernas förening har hävdats,
att eventuellt obefordrad egnahemsdirektör borde placeras på övergångsstat
i lönegrad Ca 29 med tillgodoräknande vid löneldassberäkningen av
hela tjänstgöringstiden som egnahemsdirektör, att egnahemsdirektör på
övergångsstat i pensionshänseende borde jämställas med lantbruksdirektör
samt att underhandlingar borde upptagas med var och eu av de icke befordrade
egnahemsdirektörerna rörande lämpliga arbetsuppgifter i den nya
organisationen.
Kommitténs förslag, att befattningshavare hos hushållningssällskap i
vissa fall skulle kunna kvarstå hos sällskapet men sysselsättas med arbete
åt lantbruksnämnden, har direkt tillstyrkts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Västerbottens län, medan däremot statskontoret bestämt
motsatt sig detsamma.
opaginerad Kontrollera mot PDF
128
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
Statskontoret har härjämte anfört att, då sällskapens befattningshavare
den 1 januari 1948 inplacerats i lönegrader och löneklasser motsvarande
statens allmänna avlöningsreglemente, borde de vid erhållande av tjänster
hos lantbruksnämnderna i löneklasshänseende och i övrigt behandlas som
vid övergång från statstjänst i respektive lönegrad.
Departementschefen.
För lantbruksingenjörsorganisationens vidkommande synas några särskilda
övergångsanordningar ej erforderliga. Befattningshavarna å lantbruksingenjörsdistrikt
torde i regel få överföras till den lantbruksnämnd,
vars verksamhetsområde sammanfaller med distriktet. I de fall, då överensstämmelse
ej föreligger mellan indelningen i lantbruksingenjörsdistrikt
och i lantbruksnämndsområden, torde det få ankomma på lantbruksstyrelsen
att utfärda närmare föreskrifter till reglering av tjänstgöringsförhållandena.
Vad angår de ordinarie befattningshavarna inom egnahemsorganisationen
uppkommer till en början frågan om särskilda övergångsanordningar beträffande
egnahemsdirektörerna. Såsom kommittén framhållit, torde icke
samtliga nuvarande ordinarie egnahemsdirektörer kunna påräkna befordran
till lantbruksdirektörer. Då jag icke anslutit mig till kommitténs förslag
om inrättande av förste lantbrukskonsulentbefattningar, kan jag ej
heller räkna med den av kommittén anvisade möjligheten att egnahemsdirektör,
som ej utnämndes till lantbruksdirektör, skulle erhålla befattning
som förste lantbrukskonsulent. Däremot torde det kunna antagas, att någon
eller några av egnahemsdirektörerna — liksom även andra befattningshavare
inom egnahemsorganisationen — kunna placeras inom den bostadspolitiska
organisationen.
I en reservation av en ledamot av kommittén, vilken vunnit anslutning i
åtskilliga yttranden, har förordats att egnahemsdirektör, som ej finge anställning
som lantbruksdirektör eller erhölle chefsbefattning i de planerade
lokalorganen för bostadsförsörjningen, skulle tjänstgöra som egnahemsdirektör
på övergångsstat i lönegrad Ca 29 samt medgivas rätt att för
löneklassuppflyftning få tillgodoräkna sig hela sin tjänstgöring som egnahemsdirektör.
Sådan egnahemsdirektör borde vidare i pensionshänseende
hänföras till samma lönegrad som lantbruksdirektör.
I likhet med kommittén finner jag det principiellt betänkligt, att en befattningshavare
i samband med en omorganisation skulle placeras på övergångsstat
i högre lönegrad än den han förut tillhört. I detta fall föreligger
emellertid det speciella förhållandet, att redan vid tiden för tillsättandet av
dessa tjänster förelåg ett principuttalande om deras placering i dåvarande
lönegraden A 24, d. v. s. i en högre lönegrad än den som sedan kommit att
bestämmas sasom ett provisorium i avbidan på lösningen av vissa andra
gruppers lönefrågor. Med hänsyn härtill anser jag det skäligt, att de egnahemsdirektörer,
som ej i samband med omorganisationen utnämnas till lant
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
129
Knngl. Maj:ts proposition nr 149.
bruksdirektörer eller erhålla tjänst i högre lönegrad inom den bostadspolitiska
organisationen, skola överföras å övergångsstat såsom egnahemsdirektörer
i lönegrad Ca 27 och med skyldighet att tjänstgöra inom bostadseller
rationaliseringsorganisationen. Så länge dylika befattningar å övergångsstat
uppehållas, böra lika många ordinarie lantbrukskonsulentbefattningar
hållas vakanta. Med hänsyn till gällande bestämmelser angående löneklassplacering
vid uppflyttning i lönegrad synas vid ett bifall till detta
förslag särskilda bestämmelser icke behövas om rätt för ifrågavarande befattningshavare
att tillgodoräkna sig tidigare tjänstgöring inom egnahemsorganisationen.
En högre lönegradsplacering än den jag nu angivit anser jag
av förut berörda principiella skäl icke kunna komma i fråga. Ej heller kan
jag förorda, att dessa befattningshavare i pensionshänseende likställas med
lantbruksdirektörerna.
Vad kommittén anfört angående egnahemskonsulenterna, egnahemsassistenterna
och egnahemskassörerna föranleder ej erinran från min sida.
De befattningshavare inom hushållningssällskapen, som hittills huvudsakligen
sysslat med ärenden angående inre rationalisering, böra, såsom
kommittén även avsett, regelmässigt beredas tillfälle att övergå till motsvarande
befattningar hos lantbruksnämnderna.
Kommittén har emellertid även föreslagit, att sådan befattningshavare
hos hushållningssällskap, som nyss nämnts, skulle, därest han av personliga
skäl icke önskade övergå till lantbruksnämnd men sällskapet å andra
sidan icke kunde utnyttja honom i sin nya verksamhet, äga kvarstå hos
sällskapet men fortsättningsvis sysselsättas med arbete åt nämnden enligt
de regler, som gälla för den senares verksamhet. Motsvarande befattning
i nämnden skulle då hållas vakant. En dylik anordning skulle emellertid
enligt min uppfattning kunna leda till en betänklig splittring i organisationen.
Jag kan därför ej ansluta mig till förslaget, såvitt detsamma skulle
innebära, att vederbörande skulle tillerkännas valfrihet. Om så i undantagsfall
på grund av särskilda förhållanden skulle finnas påkallat beträffande
viss befattningshavare, torde Kungl. Maj :t emellertid böra äga medgiva, att
anställningsförhållandena för denne befattningshavare ordnas på sätt kommittén
angivit.
Vad kommittén anfört angående grunderna för löneklassplacering för de
befattningshavare hos hushållningssällskap, vilka övergå till lantbruksnämnd,
föranleder ej erinran från min sida. Motsvarande grunder torde
böra tillämpas, därest sådan befattningshavare skulle erhålla befattning i
lantbruksstyrelsen.
För personalen hos den nuvarande lantbruksstyrelsen synas några särskilda
övergångsanordningar icke erforderliga. Såsom tidigare nämnts böra
emellertid de båda förste byråingenjörsbefattningarna och den ena byråingenjörstjänsten
å den kulturtekniska byrån icke återbesättas vid nuvarande
innehavarens avgång. Erinras må här även, att hos lantbruksstyrelsen
för närvarande finnas två statskonsulenter å övergångsstat i lönegrad
Ca 27.
!) Bihanij till riksdagens protokoll 19b8. 1 samt. Nr 149.
opaginerad Kontrollera mot PDF
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Av de ordinarie befattningshavarna i egnahemsstyrelsen torde, såsom
förut nämnts, chefen för jordanskaffningsbyrån lämpligen böra placeras
som chef för den av mig föreslagna sociala byrån. Chefen för egnahemsstyrelsens
allmänna byrå synes böra placeras som chef för lantbruksstyrelsens
kanslibyrå. Den av byrådirektörerna, som förestår egnahemsstyrelsens
byggnadskontor, bör, därest han ej erhåller annan befattning, placeras som
förste byråingenjör å lantbruksstyrelsens byggnadsbyrä. De båda övriga
byrådirektörerna torde böra överföras å övergångsstat med skyldighet att
tjänstgöra inom rationaliseringsorganisationen. Återstående ordinarie befattningshavare
i egnahemsstyrelsen torde få placeras å motsvarande eller
högre tjänst i lantbruksstyrelsen.
Av övrig personal hos egnahemsstyrelsen torde flertalet kunna beredas
sysselsättning i lantbruksstyrelsen eller det blivande centralorganet för
bostadsverksamheten.
Det torde i övrigt få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de övergångsbestämmelser,
som befinnas erforderliga. Kungl. Maj :t torde vidare böra äga
föranstalta om de förberedande åtgärder, som erfordras för att den nya organisationen
skall kunna träda i kraft den 1 juli 1948.
Kap. 8. Kostnadsberäkningar.
Kommitténs förslag.
I det följande redovisas endast de av kommitténs kostnadsberäkningar,
som uppgjorts under antagande att ett system med statlig kreditgaranti
skall tillämpas och att förbättringsverksamheten beträffande jordbrukets
bostäder skall omhänderhavas av länsbostadsnämnderna. Såsom förut antytts,
torde dessa kostnadsberäkningar kunna tagas till utgångspunkt även
vid den fördelning av uppgifterna i fråga om jordbrukets bostäder, som kommer
att föreslås av chefen för socialdepartementet.
Driftbudgeten.
1. Lantbruksstyrelsen: Avlöningar.
Vid beräkningen av avlöningsanslaget till den nya lantbruksstyrelsen har
kommittén utgått från att detta anslag skulle ersätta följande i riksstaten
för innevarande budgetår upptagna anslag, nämligen Lantbruksstyrelsen:
Avlöningar, förslagsanslag, Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Avlöningar,
förslagsanslag och Egnahemsbildning: Egnahemsorganens byggnadskontroll.
Sistnämnda anslag äro för budgetåret 1947/48 uppförda med
respektive 768 900, 331 800 och 150 000 kronor eller med tillhopa 1 250 700
kronor.
Med utgångspunkt från den förut återgivna beräkningen av personaluppsättningen
har kommittén uppskattat medelsbehovet för den nya lantbruksstyrelsen
till 1 516 000 kronor för budgetår enligt följande uppställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 149
131
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis .... kronor 803 000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj :t, förslagsvis ........................ » 26 000
3. Ersättningar till sakkunniga, förslagsvis ............ » 10 000
4. Ersättningar för byggnadskontroll, förslagsvis........ » 70 000
5. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis » 462 000
6. Rörligt tillägg, förslagsvis.......................... » 145 000
Summa kronor 1 516 000.
Kommittén har uttalat, att nämnda uppskattning avsåge — liksom fallet
vore med övriga avlönings- och omkostnadsanslag — medelsbehovet vid
tull verksamhet. Med hänsyn till att rationaliseringsverksamheten till följd
av det rådande ekonomiska läget under nästa budgetår torde komma att
bedrivas i försiktigare takt än som eljest ansetts önskvärd, hade kommittén
övervägt möjligheterna att nedsätta förevarande avlöningsanslag. Kommittén
hade därvid funnit, att antalet befattningar icke borde reduceras. Samtliga
av kommittén föreslagna befattningar syntes emellertid icke kunna tillsättas
redan den 1 juli 1948. På grund därav hade kommittén räknat med
att anslaget för nästa budgetår skulle kunna nedsättas till 1 500 000 kronor,
varav 796 000 kronor för avlöningar till ordinarie personal, 26 000 kronor
för arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 10 000
kronor för ersättningar till sakkunniga, 70 000 kronor för ersättningar för
byg§nadskontroll, 455 000 kronor för avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal och 143 000 kronor för rörligt tillägg.
2. Lantbruksstyrelsen: Omkostnader.
Detta anslag avses skola ersätta förslagsanslagen till Lantbruksstyrelsen:
Omkostnader och Egnahemsstyrelsen: Omkostnader, vilka i riksstaten för
innevarande budgetår äro uppförda med 103 000 respektive 70 000 kronor
eller med tillhopa 173 000 kronor.
Kommittén har uppskattat medelsbehovet under förevarande anslag till
255 000 kronor för år vid full verksamhet enligt följande uppställning.
Utgifter.
1. Sjukvård in. m., förslagsvis ........................ kronor 5 000
2. Reseersättningar, förslagsvis ........................ » 120 000
3. Expenser, förslagsvis ................................ » 120 350
4. Publikationstryck, förslagsvis ...................... » io 000
Summa utgifter kronor 255 350
Särskilda uppbördsmedel.
Försålda formulär, blanketter och kungörelser m. in.....kronor 350
Nettoutgift kronor 255 000.
opaginerad Kontrollera mot PDF
132
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
Såsom motivering för det ökade medelsbehovet har kommittén anfört,
att lantbruksnämnderna i samband med uppbyggandet av den nya organisationen
komme att bliva i behov av visst stöd från centralorganet. Detta
förhållande syntes nödvändiggöra, att tjänstemän från centralorganet i relativt
stor omfattning skulle besöka de olika nämnderna. Det vore därför av
vikt, att tillräckliga medel för reseersättningar funnes disponibla. Från posten
expenser borde bland annat bestridas kostnaderna för inköp av möbler
och övriga inventarier för de nytillkommande befattningshavarna.
Därest lantbruksstyrelsens verksamhet skulle begränsas genom en reducering
av anslagen till yttre och inre rationalisering, borde ifrågavarande
anslag för nästa budgetår kunna minskas med 20 000 kronor till 235 000
kronor, innebärande en reducering av vardera posten reseersättningar och
expenser med 10 000 kronor.
3. Lantbruksnämnderna: Avlöningar.
Detta anslag avses skola ersätta följande i riksstaten för innevarande budgetår
uppförda anslag, nämligen Egnahemsbildning: Egnahemsnämnderna:
Avlöningar, förslagsanslag, Lantbruksingenjörsorganisationen: Avlöningar,
förslagsanslag, Egnahemsbildning: Egnahemsorganens byggnadsrådgivning,
Kostnader för viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighetsanordning
i Norrland, reservationsanslag, samt Kostnader för torrläggningsnämnder,
förslagsanslag, ävensom delvis förslagsanslaget Jordbrukskommissioner.
Nämnda anslag äro för innevarande budgetår uppförda med
respektive 1 263 200, 1 874 500, 50 000, 90 000, 70 000 och 70 000 kronor eller
med tillhopa 3 417 700 kronor.
Ifrågavarande anslag ersätter vidare de bidrag, som av statsmedel utgått
till hushållningssällskapen för avlönande av befattningshavare, vilka sysslat
med frågor angående inre rationalisering.
Kommittén har beräknat medelsbehovet för lantbruksnämnderna (inklusive
lantbruksingenjörsorganisationen utökad med två nya distrikt) vid
full verksamhet under nästa budgetår på följande sätt.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis .... kronor 3 195 000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj :t, förslagsvis ........................ » 140 000
3. Ersättningar till sakkunniga, förslagsvis ............ » 50 000
4. Ersättningar till täckdiknings- och cementeringsför
män,
förslagsvis................................ » 100 000
5. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ........ » 2 498 000
6. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ » 641 000
Summa kronor 6 624 000.
Kommittén har i detta sammanhang påpekat, att antalet befattningshavare
hos lantbruksnämnderna — frånsett lantbruksingenjörsorganisationen
— enligt kommitténs förslag komme att utgöra omkring 510 mot omkring
190 hos de nuvarande egnahemsnämnderna. Att märka vore emellertid,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
133
att av hushållningssällskapens nuvarande personal i runt tal 200 befattningshavare
hade sådana arbetsuppgifter, som konnne att övertagas av lantbruksnämnderna.
Rörande kostnadsberäkningarna har kommittén vidare uttalat, att anslagsposten
arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t,
vore avsedd att täcka kostnaderna för arvoden åt nämndernas ordförande
och ledamöter. Posten ersättningar till sakkunniga vore i första hand avsedd
att användas för att bestrida kostnaderna för anlitande av juridisk
sakkunskap.
Kommittén har jämväl beträffande lantbruksnämnderna uttalat, att det
med hänsyn till den begränsade tillgången på kvalificerad personal syntes
komma att bliva svårt att få vissa befattningar besatta under åtminstone
första delen av budgetåret. Särskilt gällde detta en del av befattningarna
som byggnadskonsulenter och lantbrukstekniker. Därjämte syntes en viss
återhållsamhet böra iakttagas vid tillsättandet av kontors- och skrivbiträdesbefattningar.
Kommittén ansåge det därför tillräckligt, om anslaget för
nästa budgetår upptoges med ett belopp av 5 950 000 kronor, varav 2 890 000
kronor för avlöningar till ordinarie tjänstemän, 140 000 kronor för arvoden
och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 50 000 kronor för
ersättningar till sakkunniga, 100 000 kronor för ersättningar till täckdiknings-
och cementeringsförmän, 2 200 000 kronor för avlöningar till övrig
icke-ordinarie personal och 570 000 kronor för rörligt tillägg.
4. Lantbruksnämnderna: Omkostnader.
Detta anslag föreslås skola ersätta förslagsanslagen till Egnahemsbildning:
Egnahemsnämnderna: Omkostnader och Lantbruksingenjörsorganisationen:
Omkostnader, vilka anslag i riksstaten för innevarande budgetår
äro upptagna med 295 000 kronor respektive 433 000 kronor eller med tillhopa
728 000 kronor. Härjämte bör beaktas, att anslaget till betydande del
avser kostnader för sådan verksamhet, för vilken hushållningssällskapen
hittills åtnjutit omkostnadsbidrag.
Kommittén har beräknat medelsbehovet under förevarande omkostnadsanslag
för nästa budgetår på följande sätt.
1. Sjukvård m. m., förslagsvis........................ kronor 20 000
2. Reseersättningar, förslagsvis....................... » 1 250 000
3. Expenser, förslagsvis ............................. » 430 000
Summa kronor 1 700 000.
Därest lantbruksnämndernas personal, på sätt kommittén under föregående
anslagspunkt antytt, komine att anställas successivt, har kommittén
ansett anslagsposten Reseersättningar kunna nedsättas med 200 000 kronor
till 1 050 000 kronor, varigenom anslaget för nästkommande budgetår skulle
kunna begränsas till 1 500 000 kronor.
Kommittén har i detta sammanhang föreslagit, att taxeinkomsterna för
vissa av lantbruksnämndernas tjänstemän utförda arbeten skulle redovisas
opaginerad Kontrollera mot PDF
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
å driftsbudgeten under A. Egentliga statsinkomster. II. Uppbörd i statens
verksamhet samt att för ändamålet skulle inrättas en särskild inkomsttitel,
förslagsvis benämnd Inkomster hos lantbruksnämnderna. Under denna titel
borde även redovisas de medel, som för närvarande redovisades å inkomsttiteln
Inkomster av lantbruksingenjörsförrättningar. Kommittén har uppskattat
inkomstbeloppet under denna titel för nästa budgetår till omkring
750 000 kronor, varav omkring. 450 000 kronor beräknats utgöra sådana inkomster,
som nu redovisades å titeln Inkomster av lantbruksingenjörsförrättningar.
5. Lantbruksnämnderna: Ersättningar åt ortsombuden.
För innevarande budgetår är till Egnahemsbildning: Ersättningar åt egnahemsombuden
anvisat ett förslagsanslag av 50 000 kronor.
Kommittén har föreslagit, att nämnda anslag från och med nästa budgetår
skall ersättas av ett förslagsanslag, benämnt Lantbruksnämnderna: Ersättningar
åt ortsombuden. Medelsbehovet under sistnämnda anslag för nästa
budgetår har kommittén på förut anförda skäl beräknat till 175 000 kronor.
6. Lantbruksnämnderna: Utrustning.
Av skäl, för vilka i det föregående redogjorts, har kommittén föreslagit,
att under förevarande anslagsrubrik skall anvisas ett reservationsanslag av
260 000 kronor.
7. Kostnader för planeringskommittéerna.
Kommittén har anfört, att regionalplaneringen under de närmaste åren
borde begränsas till ett mindre antal typområden, där behov av och intresse
för rationaliseringen redan framträtt. Under budgetåret 1948/49 borde,
därest verksamheten skulle bedrivas i den takt, som från början avsetts,
regionalplanering kunna påbörjas inom ett hundratal typområden. Typområdena
borde inom varje län utväljas så, att prov erhölles på olika för länet
särskilt framträdande uppgifter inom rationaliseringen. För varje område
borde regionalplaneringen verkställas av en särskild planeringskommitté.
Den genomsnittliga kostnaden för en planeringskommitté har lantbrukskommittén
uppskattat till följande belopp:
Planeringskommitténs sammanträden och resor .......... kronor 2 400
Verkställande ledamotens och adjungerade experters resor
och traktamenten................................... » 2 000
Ersättning till verkställande ledamoten för avstådda löneförmåner
.............................................. » 1 200
Kommittéarvode till verkställande tjänstemannen ........ » 1 400
Expenser, däribland kostnader för kartor .............. » 1 000
Rese- och traktamentsersättningar till gode män, arvoden
för expertutredningar, oförutsedda utgifter in. m....... » 2 000
Summa kronor 10 000.
135
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Kostnaderna för 100 planeringskommittéer skulle sålunda uppgå till
1 000 000 kronor. Då planeringskommittéernas arbete kunde beräknas räcka
i genomsnitt två år, skulle medelsbehovet under förevarande anslagstitel för
nästa budgetår uppgå till 500 000 kronor. Med hänsyn till den begränsade
personaltillgången syntes det emellertid icke bliva möjligt för lantbruksnämnderna
att under budgetåret 1948/49 igångsätta planeringsarbetet i alla
de föreslagna typområdena. Kommittén ansåge därför medelsanvisningen under
förevarande anslag för nästa budgetår kunna begränsas till ett förslagsanslag
av 400 000 kronor.
8. Bidrag till yttre och inre rationalisering.
Ifrågavarande anslag är, vad den yttre rationaliseringen angår, avsett att
ersätta de i riksstaten för innevarande budgetår upptagna reservationsanslagen
till Egnahemsbildning: Bidrag till inlösen av vissa byggnader vid utökning
av ofullständiga jordbruk samt Bidrag till genomförandet av vissa
arronderingsåtgärder i Norrland. I fråga om den inre rationaliseringen avses
anslaget skola ersätta följande å riksstaten för innevarande budgetår upptagna
anslag, nämligen Bidrag till gödselvårdsanläggningar, reservationsanslag,
Bidrag till ladugårdsförbättringar, reservationsanslag, Bidrag till uppförande
av siloanläggningar, reservationsanslag, Egnahemsbildning: Avsättning
till fonden för premielån till egnahemslåntagare, Egnahemsbildning:
Byggande av odlingsvägar, förslagsanslag, Grundförbättringar: Bidrag till
förstärkning av ofullständiga jordbruk, förslagsanslag, Grundförbättringar:
Bidrag till täckdikningar, reservationsanslag, och Grundförbättringar: Lyckebyåns
regleringsföretag, reservationsanslag.
Kommittén har anfört, att enligt 1947 års riksdagsbeslut alla de bidrag av
olika slag, vilka borde utlämnas i arbetet för den yttre och inre rationaliseringen
— med undantag av bidrag för torrläggningsföretag — skulle utgå
ur två anslag, avsedda ett för yttre och ett för inre rationalisering. På grundval
av uppgifter från lokalkommittéerna hade lantbrukskommittén uppskattat
medelsbehovet under budgetåret 1948/49 till 5 000 000 kronor för
bidrag till yttre rationalisering och 13 000 000 kronor för bidrag till inre rationalisering.
Av sistnämnda belopp avsåge närmare 6 000 000 kronor nybyggnad
och förbättring av ekonomibyggnader (inklusive gödselvårds- och
siloanläggningar). Från jordbruksdepartementet hade emellertid under
hand meddelats, att anslagen för här ifrågavarande ändamål, med hänsyn
till nödvändigheten av att i nuvarande läge begränsa anslagen till investeringar,
preliminärt ansetts icke kunna beräknas till högre belopp än tillhopa
16 000 000 kronor. En sådan begränsning borde enligt kommitténs uppfattning
lämpligen medföra, att nämnda båda anslag skulle sammanföras till
ett reservationsanslag, förslagsvis benämnt Bidrag till jordbrukets rationalisering.
Under detta anslag borde därvid upptagas eu delpost för yttre och
eu delpost för inre rationalisering, beräknade till respektive 5 000 000 kronor
och 11 000 000 kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att, därest förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning.
136
Kungi. Maj.ts proposition nr 149.
Av delposten för inre rationalisering borde vidare ett belopp av 100 000
kronor beräknas för tilläggsbidrag till betesanläggningar under villkor av
betesfredning.
Då bidrag skulle utlämnas i form av avskrivningslån, borde, på sätt tidigare
berörts, ett belopp motsvarande lånesumman överföras till en diversemedelsfond,
benämnd jordbrukets avskrivningslånefond. Avskrivningslånet
borde därefter utlämnas ur denna fond.
Kommittén har uttalat, att till det eller de nya anslagen borde överföras
de reservationer, som vid utgången av innevarande budgetår möjligen kunde
finnas å de förut nämnda, i riksstaten för innevarande budgetår upptagna
reservationsanslagen ävensom å det för budgetåret 1945/46 anvisade
reservationsanslaget till Egnahemsbildning: Kostnader i anledning av vissa
jordanskaffningsföretag. Beträffande storleken av dessa reservationer har
kommittén anfört, att vid utgången av budgetåret 1946/47 å sistnämnda anslag
förefanns en reservation av i runt tal 233 000 kronor men att några
reservationer å övriga reservationsanslag icke kunde väntas föreligga vid
utgången av innevarande budgetår.
9. Producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk.
Vid 1947 års riksdag (särskilda utskottets utlåtande nr 2, s. 178) beräknades
det årliga medelsbehovet för stödet i form av producent- och kontantbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk komma att under den
första tiden av tillämpningen av de nya bidragsreglerna uppgå till mellan
75 och 80 miljoner kronor. På grundval av erhållna beräkningar har kommittén
uppskattat medelsbehovet för helt budgetår till 76 000 000 kronor,
därav omkring 20 000 000 kronor för kontantbidrag. Emellertid har kommittén
erinrat om att kommittén i det föregående föreslagit, att ifrågavarande
bidrag skulle utbetalas halvårsvis i efterskott. Under budgetåret 1948/49
koinme därvid endast en utbetalning att inträffa, nämligen i början av år
1949. Kommittén hade dock i sina beräkningar rörande medelsbehovet för
producent- och kontantbidrag enligt de nya grunderna utgått från det för
helt budgetår erforderliga beloppet. Anslaget borde ha förslagsanslags karaktär.
Enligt kommitténs mening borde kostnaderna för administrationen av bidragsgivningen
täckas av ifrågavarande anslag. Från anslaget borde sålunda
bestridas dels de ersättningar, som borde utgå till statens livsmedelskommission
och svenska mejeriernas riksförening samt respektive mejerier, dels
kostnaderna för den extra personal, som kunde komma att erfordras hos
lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna för ifrågavarande ändamål,
dels ersättningar och resekostnader till ortsombud, dels ock kostnader av expensnatur.
Kommittén hade räknat med att nyssnämnda belopp av
76 000 000 kronor skulle förslå även för ifrågavarande administrationskostnader.
opaginerad Kontrollera mot PDF
137
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
10. Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti m. m.
Under erinran om vad kommittén anfört rörande den statliga kreditgarantien
har kommittén uttalat, att låneverksamheten under nästkommande
budgetår icke kunde beräknas uppnå sådan omfattning, att några mera avsevärda
förluster kunde uppkomma på grund av den statliga garantien.
Kommittén hade därför ansett medelsanvisningen för ändamålet under budgetåret
1948/49 kunna begränsas till ett förslagsanslag av 50 000 kronor,
kronor.
Kapitalbudgeten.
Vid genomförandet av ett system med statlig kreditgaranti för av enskilda
kreditinrättningar utlämnade jordbrukskrediter torde, enligt vad
kommittén framhållit, för den nya organisationens verksamhet icke erfordras
andra fonder än jordfonden, arrendeegnahemsfonden och fonden för lån
till innehavare av s. k. lapplägenheter. Beträffande övriga för verksamheten
erforderliga lånemedel har kommittén ansett riksdagens bemyndigande böra
utverkas för Kungl. Majt att meddela beslut om statlig kreditgaranti för
varje låneform för sig. De låneformer, som därvid enligt kommitténs mening
böra förekomma, äro följande.
1. Lån för yttre rationalisering och jordbruksegnahem.
Med ledning av från lokalkommittéerna inkomna uppgifter har kommittén
beräknat medelsbehovet för amorteringslån till yttre rationalisering till
15 000 000 kronor. Medelsbehovet för jordbruksegnahemslån för samma
budgetår har kommittén i samråd med sociala jordbrukskreditutredningen
och under beaktande av bankkommitténs förslag, att kreditgarantierna endast
skola omfatta krediterna utöver bottenlånet, uppskattat till 20 000 000
kronor.
2. Lån för inre rationalisering.
Kommittén har med ledning av uppgifter från lokalkommittéerna beräknat
det totala medelsbehovet för ifrågavarande ändamål för nästa budgetår
till 15 000 000 kronor, varav drygt 10 000 000 kronor till nybyggnad och förbättring
av ekonomibyggnader, däri inbegripet gödselvårds- och siloanläggningar.
3. Driftslån.
Vad angår efterfrågan på dylika lån har kommittén efter samråd med
sociala jordbrukskreditutredningen ansett sig böra räkna med att antalet
lånesökande skulle bliva ungefärligen lika stort som antalet sökande till
jordbruksegnahemslån. Under denna förutsättning bär kommittén beiäknat
medelsbehovet för nästa budgetår till 8 000 000 kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
4. Ackordslån och hjälplån.
Även ackordslån och hjälplån till jordbrukare, vilka hitintills anvisats
från fonden för låneunderstöd, föreslås av kommittén i fortsättningen skola
utlämnas av enskilda penninginrättningar mot statsgaranti. Kommittén har
härvid erinrat, att ett genomförande av detta förslag förutsatte sådan ändring
i gällande låneförfattningar, att dylika lån kunde utlämnas mot vanlig
bottenlåneränta och i övrigt på samma villkor som kreditinrättningarnas
amorteringslån i allmänhet.
Medelsbehovet för ifrågavarande låneverksamhet under nästkommande
budgetår har kommittén beräknat till 200 000 kronor.
I detta sammanhang bör även nämnas, att egnahemsstyrelsen i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1948/49 anfört, att ett outnyttjat belopp å omkring
204 700 kronor funnes å tidigare beviljade anslag till ackords- och
hjälplån. Beloppet beräknades förslå för sagda budgetår därest lånen skulle
utlämnas av statsmedel. Även kommittén har under nämnda förutsättning
ansett något anslag till ackords- och hjälplån icke erfordras för budgetåret
1948/49.
I enlighet med nämnda beräkningar har kommittén föreslagit, att riksdagens
medgivande skulle inhämtas för beviljande av statlig kreditgaranti
under budgetåret 1948/49 beträffande
dels lån för yttre rationalisering intill ett belopp av 15 000 000 kronor
och jordbruksegnahemslån intill ett belopp av 20 000 000 kronor, med rätt
för Kungl. Maj :t att, om förhållandena skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning,
dels lån för inre rationalisering intill ett belopp av 15 000 000 kronor,
dels driftslån intill ett belopp av 8 000 000 kronor,
dels ock ackordslån och hjälplån intill ett belopp av 200 000 kronor.
Medelsbehovet under jordfonden och arrendeegnahemsfonden, vilka fonder
icke beröras av den statliga kreditgarantin, har kommittén beräknat
på följande sätt.
5. Jordfonden.
På grund av uppgifter från lokalkommittéerna har kommittén uppskattat
det totala medelsbehovet för den nya organisationens förvärv och iordningsställande
av jordbruksfastigheter under nästkommande budgetår till sammanlagt
15 000 000 kronor. Då egnahemsstyrelsen i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1948/49 meddelat, att å jordfonden funnes dels en reservation
å 4 100 000 kronor, dels en kontant behållning å nära 500 000 kronor,
har kommittén ansett kapitaltillskottet till fonden för nästa budgetår kunna
begränsas till 10 000 000 kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
139
6. Arrendeegnahemsfonden.
Då enligt kommitténs mening arrendeegnahemsverksamheten icke kunde
väntas få någon nämnvärd omfattning under de närmaste åren, har kommittén
ansett något kapitaltillskott till fonden icke behövas för nästa budgetår.
Kommittén har slutligen uttalat, att lantbruksstyrelsen borde i kameralt
hänseende förvalta de fonder, som erfordrades för dess verksamhet. I avbidan
på resultatet av den av kommittén föreslagna utredningen rörande
torrläggningsverksamheten borde dock avdikningslånefonden alltjämt förvaltas
av statskontoret. Likaså borde de för lantbruksstyrelsens arbete avsedda
fonder, som statskontoret nu omhänderhade och som ej berördes av
den föreslagna omläggningen av låne- och bidragsreglerna, tills vidare vara
kvar hos statskontoret.
Yttrandena.
Kommitténs anslagsberäkningar ha i och för sig ej berörts i yttrandena.
I fråga om anslaget till producent- och kontantbidrag till vissa innehavare
av mindre jordbruk har emellertid riksräkenskapsverket anmärkt, att
kostnaderna för administrationen av bidragsverksamheten icke borde, såsom
kommittén avsett, gäldas ur detta anslag. I stället borde ett särskilt
anslag anvisas till administrationskostnader, från vilket borde bestridas
ersättning till livsmedelskommissionen, Svenska mejeriernas riksförening
och mejerierna för bestyret med bidragen. Kostnaderna för extra personal
hos lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna borde utgå från vederbörande
myndighets avlöningsanslag. Arvoden och reseersättningar till
lantbruksnämndernas ortsombud för handläggning av bidragsärenden borde
utbetalas från det förslagsanslag, som enligt kommittén skulle finnas
för bestridande av övrig ersättning till ortsombuden.
Samma uppfattning har uttalats av statskontoret.
Här må dessutom erinras om att statskontoret och riksräkenskapsverket,
såsom förut nämnts, ansett, att förvaltningen av avdikningslånefonden
borde överföras från statskontoret till lantbruksstyrelsen.
Departementschefen.
Den beräkning av personalbehovet vid lantbruksstyrelsen, som jag framlagt,
innebär beträffande den ordinarie personalen i förhållande till kommitténs
förslag en ökning med en byråchef i 33 lönegraden och en kassör i
15 lönegraden. Vidare tillkomma två byrådirektörer å övergångsstat i lönegrad
Ca 29. Å andra sidan minskas den ordinarie personalen med 4 byrådirektörer
i 31 lönegraden, en förste byråingenjör i 29 lönegraden, eu byråinspektör
i 27 lönegraden och 3 byråassistenter i 24 lönegraden. I fråga om
den icke-ordinarie personalen tillkomma i jämförelse med kommitténs för
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
HO
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
slag tre byrådirektörer i 31 lönegraden, en förste byråingenjör i 29 lönegraden,
3 byråassistenter i 24 lönegraden och en telefonist, medan en förste byråagronom
i 29 lönegraden, en bokhållare i 21 lönegraden, en amanuens och
en kassör bortgå. Vidare har jag föreslagit en något lägre lönegradsplacering
för lantbruksstyrelsens chef och överdirektörerna än vad kommittén
avsett. Förslaget, att vissa tjänster ej skola återbesättas, kommer även att
medföra någon kostnadsminskning, eftersom innehavaren av en av dessa
befattningar uppnår pensionsåldern före detta års slut.
Ett hänsynstagande till dessa förändringar medför en minskning av det
av kommittén vid full verksamhet uppskattade medelsbehovet med i runt
tal 77 000 kronor å posten för avlöningar till ordinarie tjänstemän, medan
posten för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal bör höjas med omkring
55 000 kronor. Med hänsyn till dessa förändringar synes även posten
för rörligt tillägg kunna nedräknas med omkring 2 000 kronor.
Posten Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t,
synes, därest i enlighet med mitt förslag arvodesbefattningen som inspektör
för köttklassificeringen överföres till ''statens livsmedelskommission och det
särskilda arvodet till den ene överdirektören bortfaller, kunna nedsättas
med 12 000 kronor.
Mot de belopp, vilka beräknats för posterna Ersättningar till sakkunniga
och Ersättningar för byggnadskontroll, har jag intet att erinra. Anmärkas
må att sistnämnda post avser kostnaderna för den tekniska kontrollen
över byggnadsföretag, till vilka lån eller bidrag beviljats.
I enlighet med det nu angivna skulle för Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
erfordras ett förslagsanslag av 1 480 000 kronor. Med hänsyn till att några
av de nya befattningarna sannolikt icke torde komma att kunna tillsättas
redan från och med den 1 juli 1948, synes medelsbehovet för budgetåret
1948/49 kunna uppskattas till sammanlagt 1 460 000 kronor, därav 715 000
kronor för avlöningar till ordinarie tjänstemän, 14 000 kronor för arvoden
och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, 10 000 kronor för
ersättningar till sakkunniga, 70 000 kronor för ersättningar för byggnadskontroll,
508 000 kronor för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
samt 143 000 kronor för rörligt tillägg.
Till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader torde i enlighet med kommitténs
reducerade beräkning böra upptagas ett förslagsanslag av 235 000 kronor.
Enligt betänkandet skulle från ett särskilt förslagsanslag till producentoch
kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk bestridas dels
den ersättning, som skall utgå till statens livsmedelskommission och Svenska
mejeriernas riksförening samt respektive mejerier för utbetalning av
bidrag samt kontroll över bidragsverksamheten, dels kostnaderna för den
extra personal, som kan komma att erfordras hos lantbruksstyrelsen och
lantbruksnämnderna i anledning av bidragsgivningen, dels ersättning och
resekostnad till ortsombud, dels ock kostnader av expensnatur.
Jag har redan förut förklarat mig dela den av riksräkenskapsverket uttalade
uppfattningen, att kostnaderna för administrationen av ifrågavarande
opaginerad Kontrollera mot PDF
141
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
verksamhet icke böra bestridas från ett dylikt bidragsanslag. Kostnaderna
för den extra personal, som kan behövas hos lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
för handhavandet av bidragsverksamheten ävensom för
de utgifter av expensnatur, som föranledas av densamma, torde i stället
böra bestridas från organens avlönings- och omkostnadsanslag. Vidare bör
gottgörelse till lantbruksnämndernas ortsombud för deras befattning med
bidragsärendena utgå ur det anslag, som bör upptagas för ersättningar till
dylika ombud. För de belopp, som skola utgå till mejerierna och livsmedelskommissionen
för utbetalande av bidrag och kontroll över utbetalningarna,
bör slutligen upptagas ett särskilt anslag. Detta synes kunna benämnas
Lantbruksstyrelsen: Kostnader för utbetalande av producent- och kontantbidrag.
Anslaget synes, i anslutning till kommitténs beräkningar, kunna
upptagas med 60 000 kronor.
Vad angår lantbruksnämndernas avlöningsanslag representera de av mig
förordade förändringarna i organisationen — lantbruksingenjörsavdelningarna
ej inräknade — i förhållande till kommitténs förslag beträffande ordinarie
befattningshavare en ökning av antalet lantbrukskonsulenter i 26
lönegraden med 19 men en minskning med 26 förste lantbrukskonsulenter
i 29 lönegraden, 20 kansliskrivare i 15 lönegraden och 10 kanslibiträden i
11 lönegraden. Beträffande den icke ordinarie personalen innebär mitt förslag
i förhållande till kommitténs en ökning med 2 kontors- och skrivbiträden
men en minskning med 4 lantbrukskonsulenter, 7 lantbruksassistenter,
9 lantbrukstekniker och 6 kanslibiträden. Härjämte torde det kunna antagas,
att särskilda kontorsbud ej komma att behövas i samtliga nämnder.
I jämförelse med den av kommitténs anslagsberäkningar, som avser
verksamhet med full personaluppsättning, representera dessa förändringar
ävensom de av mig förordade ändringarna i fråga om personalen vid lantbruksingenjörsorganisationen
en kostnadsminskning med i runda tal
356 000 kronor för avlöningar till ordinarie personal, 184 000 kronor för
avlöningar till icke-ordinarie personal samt 64 000 kronor för rörligt tillagg
De
särskilda årsarvoden, som enligt vad jag tidigare anfört böra utgå
till överlantmätarna, torde få bestridas ur lantbruksnämndernas avlöningsanslag.
Posten arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Maj :t, synes med anledning härav böra uppräknas med 30 000 kronor. Beräkningarna
av anslagsbehovet för ersättningar till sakkunniga samt till
täckdiknings- och cementeringsförmän torde kunna godtagas.
Vid bedömandet av den inverkan den av mig förordade begränsningen av
personalen kan få för medelsbehovet under avlöningsanslaget för budgetåret
1948/49 bör uppmärksammas, att kommittén, vilken beräknat sagda
behov vid full personalbesättning till 6 624 000 kronor, ansett anslaget för
nästkommande budgetår kunna begränsas till 5 950 000 kronor, med hänsyn
till att det icke torde bliva möjligt att redan från början besätta alla de beräknade
tjänsterna. Samma kostnadsbegränsande faktor kommer, ehuru
givetvis i mindre grad, att göra sig gällande även inom cn i enlighet med
opaginerad Kontrollera mot PDF
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
mitt förslag nedskuren organisation. Säkra hållpunkter saknas för en bedömning
av storleken av de belopp det här kan röra sig om. Vid ett övervägande
av frågan har jag emellertid ansett anslaget skäligen kunna beräknas
till 5 500 000 kronor eller sålunda 450 000 kronor mindre än det
av kommittén angivna beloppet. Av sagda belopp torde 2 430 000 kronor
böra beräknas för avlöningar till ordinarie tjänstemän, 170 000 kronor för
arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 50 000 kronor
för ersättningar till sakkunniga, 100 000 kronor för ersättningar till
täckdiknings- och cementeringsförmän, 2 200 000 kronor för avlöningar till
övrig icke-ordinarie personal samt 550 000 kronor för rörligt tillägg.
Även lantbruksnämndernas omkostnadsanslag kommer självfallet att påverkas
av den av mig förordade nedskärningen av lantbruksnämndernas personal.
Anslaget synes böra upptagas till 1 350 000 kronor, därav 20 000
kronor för sjukvård, 950 000 kronor för reseersättningar och 380 000 kronor
för expenser.
Vad angår medelsbehovet för ersättningar åt ortsombuden bör beaktas
att, enligt vad jag nyss nämnt, ur ifrågavarande anslag även böra utgå arvoden
och reseersättningar till ortsombuden för behandling av vissa ärenden
angående bidragen till innehavare av mindre jordbruk. Anslaget, vilket
bör ha förslagsanslags karaktär, synes med anledning härav böra uppräknas
med 25 000 kronor till 200 000 kronor.
Mot kommitténs beräkning av medelsbehovet för utrustning åt lantbruksnämnderna
har jag intet att erinra.
Såsom tidigare nämnts torde man böra räkna med att verksamheten vid
de nu befintliga statliga byggnadskontoren åtminstone i viss utsträckning
kan komma att fortsätta efter utgången av innevarande budgetår. Å riksstaten
för budgetåret 1948/49 torde därför böra upptagas ett anslag till
Lantbruksnämnderna: Byggnadsrådgivning med ett belopp av 25 000 kronor.
I överensstämmelse med vad hittills brukats torde böra gälla, att inflytande
taxeinkomster skola tagas till uppbörd å förevarande anslag samt
att bruttoutgifterna å anslaget må överstiga 25 000 kronor i den mån inkomster
inflyta.
Den reducerade beräkningen av kostnaderna för regionalplanering synes
böra godtagas. För Kostnader för planeringskommittéer torde alltså
böra upptagas ett förslagsanslag av 400 000 kronor.
Såsom tidigare framhållits, är det i nuvarande läge ofrånkomligt, att anslagen
till bidrag till yttre och inre rationalisering sättas lägre än som i
och för sig varit motiverat med hänsyn till omfattningen av det föreliggande
förbättringsbehovet. Sammanlagt torde för nästkommande budgetår böra
för detta ändamål beräknas ett anslag av 16 000 000 kronor. Det synes
ändamålsenligt att, såsom kommittén förordat, dessa belopp uppföras å ett
gemensamt reservationsanslag för bidrag till yttre och inre rationalisering.
Av beloppet torde i första hand 5 000 000 kronor böra beräknas för bidrag
till yttre rationalisering och återstoden för bidrag till inre rationali
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
143
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
sering. Kungl. Maj :t bör emellertid äga befogenhet att vidtaga de förändringar
i sagda fördelning, som kunna finnas lämpliga med hänsyn till efterfrågan
på bidrag för olika ändamål och till omständigheterna i övrigt. Ur
ifrågavarande anslag torde vidare högst 250 000 kronor få användas för utbetalande
av statsbidrag till byggande av odlingsvägar i Norrland och Dalarna.
Vad angår kostnaderna för producent- och kontantbidrag till vissa innehavare
av mindre jordbruk vill jag understryka den redan vid fjolårets
riksdag betonade svårigheten att mera exakt beräkna dessa. Med denna
reservation har jag intet att erinra mot den i betänkandet angivna uppskattningen
av kostnaderna för producentbidragen. Däremot synes det mig
sannolikt att kostnaderna för kontantbidragen komma att understiga den
däri angivna siffran. Med hänsyn till nyssnämnda osäkerhet har jag dock
ej ansett anslaget böra nedsättas med mer än 1 000 000 kronor eller således
till 75 000 000 kronor. Såsom tidigare nämnts bör ifrågavarande anslag ej
användas för gäldande av någon del av de på bidragsverksamheten belöpande
administrationskostnaderna.
Anslaget till täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti torde
böra beräknas i enlighet med vad kommittén angivit och sålunda upptagas
såsom ett förslagsanslag av 50 000 kronor.
Vid ett genomförande av systemet med statlig kreditgaranti torde — beträffande
de fonder varom nu är fråga — tillskott behövas endast till jordfonden.
Kommitténs uppfattning av medelsbehovet för detta ändamål anser
jag böra godtagas och förordar alltså, att för detta ändamål upptages ett
investeringsanslag av 10 000 000 kronor.
Frågan om eventuellt kapitaltillskott till avdikningslånefonden har behandlats
i årets statsverksproposition och torde här ej behöva ånyo upptagas.
Med anledning av vad statskontoret och riksräkenskapsverket anfört
rörande förvaltningen av fonden vill jag emellertid förorda, att förvaltningen
skall överflyttas från statskontoret till lantbruksstyrelsen. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela härför erforderliga föreskrifter.
Omfattningen av den statliga kreditgarantin för yttre och inre rationaliseringsåtgärder
samt för den sociala jordbrukskreditgivningen bör, såsom
förut nämnts, begränsas på så sätt, att vissa gränser fastställas, över vilka
det sammanlagda beloppet av statliga garantiåtaganden ej får stiga. Dessa
gränser torde i fråga om lån för yttre och inre rationalisering samt för jordbruksegnahem
kunna bestämmas i enlighet med kommitténs förslag. Beträffande
driftslån hade sociala jordbrukskreditutredningen ansett sig böra räkna
med elt kreditbehov av 8 000 000 kronor. Då man måste räkna med att
verksamheten ej redan från början kommer att få full omfattning, synes
emellertid maximisiffran för kreditgaranti för sistnämnda ändamål kunna
för nästkommande budgetår sättas till 5 000 000 kronor. Riksdagens medgi
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
vande torde alltså böra sökas att under budgetåret 1948/49 bevilja statlig
kreditgaranti beträffande
dels lån för yttre rationalisering intill ett belopp av 15 000 000 kronor
och jordbruksegnahemslån intill ett belopp av 20 000 000 kronor, med rätt
för Kungl. Maj :t att, om förhållandena skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning,
dels lån för inre rationalisering intill ett belopp av 15 000 000 kronor,
dels driftslån intill ett belopp av 5 000 000 kronor.
Såsom kommittén föreslagit torde den inkomst i form av förrättningsavgifter
för arbete av lantbruksnämndernas tjänstemän, som kan komma
att inflyta under budgetåret 1948/49, böra redovisas såsom inkomst å driftsbudgeten
under A. Egentliga statsinkomster, II. Uppbörd i statens verksamhet.
Kommitténs uppskattning av det sammanlagda inkomstbeloppet finner
jag böra godtagas. Under sagda inkomsttitel torde alltså böra upptagas ett
belopp av 750 000 kronor.
Kap. 9. Departementschefens hemställan.
Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
1) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med giltighet från och med
den 1 juli 1948 tills vidare, fastställa personalförteckning för
lantbruksstyrelsen i enlighet med vad jag i det föregående
förordat;
2) godkänna följande avlöningsstat för lantbruksstyrelsen
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1948/49:
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,
förslagsvis ...................... kronor 715 000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, be
stämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis » 14 000
3. Ersättningar till sakkunniga, förslags
vis
............................ » 10 000
4. Ersättningar för byggnadskontroll, för
slagsvis
........................ » 70 000
5. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per
sonal
........................... » 508 000
6. Rörligt tillägg, förslagsvis .......... » 143 000
Summa kronor 1 460 000;
opaginerad Kontrollera mot PDF
145
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
3) å riksstaten för budgetåret 1948/49 under nionde huvudtiteln
anvisa
a) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av .............. kronor 1 460 000
b) till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av.............. » 235 000
c) till Lantbruksstyrelsen: Kostnader för
utbetalande av producent- och kon
tantbidrag
ett anslag av .......... » 60 000;
4) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med giltighet från och med
den 1 juli 1948 tills vidare, fastställa personalförteckning för
lantbruksnämnderna i enlighet med vad jag i det föregående
förordat;
5) godkänna följande avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1948/49:
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,
förslagsvis ..................... kronor 2 430 000
2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj :t, förslagsvis
............................ » 170 000
3. Ersättningar till sakkunniga, förslags
vis
............................ » 50 000
4. Ersättningar till täckdiknings- och ce
-
menteringsförmän, förslagsvis .... » 100 000
5. Avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal ...................... » 2 200 000
6. Rörligt tillägg, förslagsvis.......... » 550 000
Summa kronor 5 500 000;
6) å riksstaten för budgetåret 1948/49 under nionde huvudtiteln
anvisa:
a) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av.............. kronor 5 500 000
b) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av.......... » 1 350 000
c) till Lantbruksnämnderna: Ersättningar
åt ortsombuden ett förslagsanslag
av .............................. * 200 000
10 Dihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 149.
opaginerad Kontrollera mot PDF
146
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
d) till Lantbruksnämnderna: Utrustning
ett reservationsanslag av .......... kronor 260 000
e) till Lantbruksnämnderna: Byggnads
rådgivning
ett anslag av............ » 25 000
f) till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer ett förslagsanslag
av........................ » 400 000
g) till Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av ... . » 16 000 000
li) till Producent- och kontantbidrag till
vissa innehavare av mindre jordbruk
ett förslagsanslag av .............. » 75 000 000
i) till Täckande av förluster på grund av
statlig kreditgaranti vid jordbrukskre
ditgivning
ett förslagsanslag av...... » 50 000;
7) å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 under Diverse kapitalfonder till
Jordfonden anvisa ett investeringsanslag
av ................................ » 10 000 000;
8) medgiva att under budgetåret 1948/49 statlig kreditgaranti
må beviljas för dels lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000 kronor och jordbruksegnahemslån
intill ett belopp av 20 000 000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj :t att, om förhållandena skulle giva anledning därtill,
medgiva jämkning i sagda fördelning, dels lån för inre
rationalisering intill ett belopp av 15 000 000 kronor, dels
driftslån intill ett belopp av 5 000 000 kronor;
9) bemyndiga Kungl. Maj :t att från och med den 1 juli
1948 å övergångsstat med tjänstgöringsskyldighet inom den
bostadspolitiska organisationen eller rationaliseringsorganisationen
överföra ordinarie egnahemsdirektör eller egnahemskonsulent,
som ej i samband med omorganisationen
placeras å högre tjänst än den av honom förut innehavda,
därvid egnahemsdirektör må placeras i lönegrad Ca 27;
10) bemyndiga Kungl. Maj :t att från och med den 1 juli
1948 å övergångsstat med tjänstgöringsskyldighet inom rationaliseringsorganisationen
överföra innehavarna av två ordinarie
byrådirektör stjänster vid egnahemsstyrelsen;
11) medgiva att Kungl. Maj :t må utfärda de bestämmelser,
som i övrigt bliva erforderliga för genomförandet av den föreslagna
organisationen; samt
12) godkänna av mig i övrigt i det föregående framlagda
förslag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
147
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Benno Gårdsten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
148
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
Bilaga A.
Tabell för beräkning av producentbidrag. (Utdrag.)
Vid en halvårsleverans av nedan angivna antal kilogram mjölk utgår
bidrag med följande belopp.
Kg.
Kr.
Kg.
Kr.
Kg.
Kr.
1- 12
1
1 371-1 379
165
6 317- 6 349
155
38- 45
5
1 413-1 420
170
6 484- 6 516
150
80- 87
10
1 455-1462
175
6 650- 6 683
145
121- 129
15
1 496-1 504
180
6 817- 6 849
140
163- 170
20
1 538-1 545
185
6 984- 7 016
135
205- 212
25
1 580-1 587
190
7150- 7183
130
246- 254
30
1 621-1 629
195
7 317- 7 349
125
288- 295
35
1 663-1 670
200
7 484- 7 516
120
330- 337
40
1 705-1 712
205
7 650- 7 683
115
371- 379
45
1 746-1 754
210
7 817- 7 849
no
413- 420
50
1 788-1 795
215
7 984- 8 016
105
455- 462
55
1 830-1 837
220
8 150- 8 183
100
496- 504
60
1 871-1 879
225
8 317- 8 349
95
538— 545
65
1 913-1 920
230
8 484- 8 516
90
580- 587
70
1 955-1 962
235
8 650 - 8 683
85
621- 629
75
1 996 -3 516
240
8 817- 8 849
80
663- 670
80
3 650-3 683
235
8 984- 9 016
75
705- 712
85
3 817-3 849
230
9150- 9183
70
746- 754
90
3 984-4 016
225
9 317- 9 349
65
788- 795
95
4 150-4 183
220
9 484- 9 516
60
830- 837
100
4 317-4 349
215
9 650- 9 683
55
871- 879
105
4 484-4 516
210
9 817- 9 849
50
913- 920
no
4 650-4 683
205
9 984-10 016
45
955- 962
115
4 817-4 849
200
10 150-10 183
40
996-1 004
120
4 984-5 016
195
10 317-10 349
35
1 038-1 045
125
5 150-5 183
190
10 484-10 516
30
1 080-1 087
130
5 317-5 349
185
10 650-10 683
25
1121-1129
135
5 484-5 516
180
10 817-10 849
20
1 163-1170
140
5 650-5 683
175
10 984-11 016
15
1 205-1 212
145
5 817-5 849
170
11150-11183
10
1 246-1 254
150
5 984-6 016
165
11317-11 349
5
1 288-1 295
155
6 150-6 183
160
11450-11483
1
1 330-1 337
160
(Denna tabell är avsedd att tillämpas vid den utbetalning, som skall ske på
grundval av mjölkleveranserna under första hälften av varje kalenderår.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 149.
149
Bilaga B.
Tabell för beräkning av producentbidrag. (Utdrag.)
Vid en årsleverans av nedan angivna antal kilogram mjölk utgår
bidrag med följande belopp.
Kg.
Kr.
Kg.
Kr.
Kg.
Kr.
1- 25
2
2 742- 2 758
330
12 634-12 699
310
76- 91
10
2 826- 2 841
340
12 967-13 033
300
159- 175
20
2 909- 2 925
350
13 300-13 366
290
242- 258
30
2 992- 3 008
360
13 634-13 699
280
323- 341
40
3 075- 3 091
370
13 967-14 033
270
409- 425
50
3 159- 3 175
380
14 300-14 366
260
492- 508
60
3 242- 3 258
390
14 634-14 699
250
576- 591
70
3 326- 3 341
400
14 967-15 033
240
659- 675
80
3 409- 3 425
410
15 300-15 366
230
742- 758
90
3 492- 3 508
420
15 634-15 699
220
826- 841
100
3 576- 3 591
430
15 967-16 033
210
909- 925
no
3 659- 3 675
440
16 300-16 366
200
992-1 008
120
3 742 - 3 758
450
16 634-16 699
190
1 076-1 091
130
3 826- 3 841
460
16 967-17 033
180
1 159-1 175
140
3 909- 3 925
470
17 300-17 366
170
1 242-1 258
150
3 992- 7 033
480
17 634-17 699
160
1 326-1 341
160
7 300- 7 366
470
17 967-18 033
150
1 409-1 425
170
7 634- 7 699
460
18 300-18 366
140
1 492-1 508
180
7 967- 8 033
450
18 634-18 699
130
1 576-1 591
190
8 300- 8 366
440
18 967-19 033
120
1 659-1 675
200
8 634- 8 699
430
19 300-19 366
no
1 742-1 758
210
8 967- 9 033
420
19 634-19 699
100
1 826-1 841
220
9 300- 9 366
410
19 967-20 033
90
1 909-1 925
230
9 634- 9 699
400
20 300-20 366
80
1 992-2 008
240
9 967-10 033
390
20 634-20 699
70
2 076-2 091
250
10 300-10 366
380
20 967-21 033
60
2 159-2 175
260
10 634-10 699
370
21 300-21 366
50
2 242-2 258
270
10 967-11033
360
21 634-21 699
40
2 326-2 341
280
11 300-11 366
350
21 967-22 033
30
2 409-2 425
290
11 634-11 699
340
22 300-22 366
20
2 492-2 508
300
11 967-12 033
330
22 634-22 699
10
2 576 -2 591
310
12 300-12 366
320
22 900-22 966
2
2 659-2 675
320
(Denna tabell är avsedd att tillämpas vid den bidragsutbetalning och efterreglering,
som skall ske i samband med varje kalenderårsskifte. Det belopp,
som skall utbetalas, erhålles genom att man från det belopp, som enligt tabellen
skall utgå för hela den under året levererade kvantiteten, avdrager vad som
utbetalats för leveranserna under första halvåret.)
opaginerad Kontrollera mot PDF
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 149.
Innehållsförteckning.
Sid.
Propositionen ...................................................... 1
Sammanfattning .................................................... 2
Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 februari 1948 3
Inledning .......................................................... 3
Kap. 1. Huvuddragen av kommitténs förslag och tidpunkten för ikraftträdandet
av den nya organisationen........................ 10
Kommitténs förslag .......................................... 10
Yttrandena.................................................. 11
Departementschefen .......................................... 14
Kap. 2. Vissa frågor angående utformningen av det statliga stödet för
yttre och inre rationalisering................................ 15
A. Låneverksamheten ........................................ 15
Kommitténs förslag ...................................... 15
Yttrandena.............................................. 19
Departementschefen ...................................... 21
B. Frågor angående lantbruksnämndernas fastighetsförvärv m. m. .. 25
Kommitténs förslag....................................... 25
Yttrandena ............................................. 26
Departementschefen ...................................... 27
C. Bidragsverksamheten .......... 28
Kommitténs förslag ...................................... 28
Yttrandena.............................................. 34
Departementschefen....................................... 38
D. Frågor angående torrläggningsverksamheten .................. 43
Kommitténs förslag....................................... 43
Yttrandena.............................................. 44
Departementschefen ...................................... 47
Kap. 3. Vissa arvodes- och ersättningsfrågor ........................ 48
Kommitténs förslag .......................................... 48
Yttrandena.................................................. 56
Departementschefen .......................................... 61
Kap. 4. Frågor angående det särskilda stödet åt vissa innehavare av
mindre jordbruk............................................ 66
Kommitténs förslag .......................................... 66
Yttrandena.................................................. 69
Departementschefen .......................................... 71
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. Maj.ts proposition nr 149. 151
Sid.
Kap. 5. Lantbruksnämnderna ....................................... 73
Kommitténs förslag........................................... 73
Yttrandena.................................................. 83
Departementschefen .......................................... 91
Kap. 6. Lantbruksstyrelsen.......................................... 98
Kommitténs förslag .......................................... 98
Yttrandena.................................................. 113
Departementschefen .......................................... 119
Kap. 7. Vissa övergångsanordningar med avseende å nuvarande personal 124
Kommitténs förslag .......................................... 124
Yttrandena.................................................. 127
Departementschefen .......................................... 128
Kap. 8. Kostnadsberäkningar........................................ 130
Kommitténs förslag .......................................... 130
Yttrandena ................................................. 139
Departementschefen.......................................... 139
Kap. 9. Departementschefens hemställan ............................ 144
Bilagor (tabeller för beräknande av producentbidrag)....................... 147
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- BevU 1948:57 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 19 november 191b s. 2 i texten
- JoU 1948:46 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till kapitalinvesteringar. s. 5 i texten
- Rskr. 1948:233 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. in. jämte i äm a1 i texten