Sök i Ratio Lex

Med förslag rörande överflyttande av vissa till justitiedepartementet hörande ärenden från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet m. m

1948-02-20 · 35 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 19 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:178, Med förslag rörande överflyttande av vissa till justitiedepartementet hörande ärenden från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

1

Nr 178.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag rörande

överflyttande av vissa till justitiedepartementet hörande

ärenden från Kungl. Maj:t till underordnad

myndighet m. m.; given Stockholms slott den 12 mars

1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag angående ändring av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag,

3) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219)

angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast

egendom, och

4) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 21 december 1945 (nr

872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg. 1

1 Ilihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 178.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 1, 5 och 6 §§, 3 kap. 2 § 2, 4 och 5 mom.

samt 10 kap. 2 § giftermålsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, samt att i 2 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, betecknad

13 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse)

2 kap.

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Man under tjuguett år eller kvinna Man under tjuguett år eller kvinna

under aderton år må ej träda i äk- under aderton år må ej träda i äktenskap

utan Konungens tillstånd. tenskap utan tillstånd av länsstyrelsen

i det län, där den underårige har

sitt hemvist.

5

Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö,

må ej ingå äktenskap, med

mindre Konungen finner skäligt tilllåta

äktenskapet.

6

Den, som är behäftad med fallandesot,

vilken härrör av övervägande

inre orsaker, eller med könssjukdom

i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap,

med mindre Konungen finner

skäligt tillåta äktenskapet.

§•

Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö,

må ej ingå äktenskap, med

mindre medicinalstyrelsen finner

skäligt tillåta äktenskapet.

§■

Den, som är behäftad med fallandesot,

vilken härrör av övervägande

inre orsaker, eller med könssjukdom

i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap,

med mindre medicinalstyrelsen

finner skäligt tillåta äktenskapet.

13 §.

Klagan över beslut av länsstyrelse i

fall, som i 1 § avses, eller av medicinalstyrelsen

i fall, som i 5 eller 6 §

avses, må föras hos Konungen i justitiedepartementet

i den ordning, som

är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks

beslut.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 5 §, 3 kap. 2 § 4 mom. samt 10 kap. 2 § se SFS 1945: 273.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap.

2

2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna

eller intyg, varom i 1 inom. är

sagt, upplysning om trolovads ålder,

har han att annorledes förebringa

utredning därom. Är trolovad i den

ålder, att han enligt 2 kap. 1 § ej äger

ingå äktenskapet utan Konungens

tillstånd, skall han styrka, att sådant

tillstånd givits.

4 mom. Är anledning antaga att

trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,

eller har trolovad varit sinnessjuk

inom de tre sista åren, skall han

med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom

eller sinnesslöhet icke kan

hos honom påvisas, eller ock visa

Konungens tillstånd att utan hinder

av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten

ingå äktenskapet.

5 mom. Trolovad skall, om

Trolovad skall ock---

Vad sålunda är stadgat äge dock

ej tillämpning med avseende å trolovad,

som visar Konungens tillstånd

att utan hinder av sjukdom, varom

fråga är, ingå äktenskapet.

§•

2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna

eller intyg, varom i 1 mom. är

sagt, upplysning om trolovads ålder,

har han att annorledes förebringa

utredning därom. Är trolovad i den

ålder, att han enligt 2 kap. 1 § ej äger

ingå äktenskapet utan särskilt tillstånd,

skall han styrka, att sådant

tillstånd givits.

4 mom. Är anledning antaga att

trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,

eller har trolovad varit sinnessjuk

inom de tre sista åren, skall han

med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom

eller sinnesslöhet icke kan

hos honom påvisas, eller ock visa

tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att utan

hinder av sinnessjukdomen eller

sinnesslöheten ingå äktenskapet.

- ■— ----—- med fallandesot.

— -— smittosamt skede.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej

tillämpning med avseende å trolovad,

som visar tillstånd jämlikt 2 kap. 6 §

att utan hinder av sjukdom, varom

fråga är, ingå äktenskapet.

10 kap.

2

Var make vid vigseln sinnessjuk

eller sinnesslö, gånge äktenskapet

på hans talan åter, såvida ej

Konungen medgivit honom att utan

hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten

ingå äktenskapet. Har

han ej yrkat återgång inom sex månader,

från det sjukdomen blev botad,

vare han sin rätt till talan förlustig.

Hade andra------

§•

Var make vid vigseln sinnessjuk eller

sinnesslö, gånge äktenskapet på

hans talan åter, såvida han ej erhållit

tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att utan

hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten

ingå äktenskapet. Har

han ej yrkat återgång inom sex månader,

från det sjukdomen blev botad,

vare han sin rätt till talan förlustig.

- blivit botad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Förslag

till

Lag

angående ändring av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 1, 5, 7 och 9 §§ lagen den 30 maj 1916 om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1

Utländsk medborgare må ej utan

Konungens för särskilt fall givna tillstånd

här i riket förvärva fast egendom

eller förvärva eller bearbeta inmutad

mineralfyndighet eller idka

gruvdrift, ej heller i något fall härstädes

inmuta mineralfyndighet.

Vad sålunda-----

§•

Utländsk medborgare må ej utan

tillstånd för varje särskilt fall här i

riket förvärva fast egendom eller förvärva

eller bearbeta inmutad mineralfyndighet

eller idka gruvdrift, ej

heller i något fall härstädes inmuta

mineralfyndighet.

— och stiftelser.

Tillstånd som nyss nämnts må, där

fråga år om utländsk medborgares

förvärv av fast egendom samt skäl

mot tillståndet icke föreligger med

hänsyn till allmänt intresse eller sökandens

personliga förhållanden,

lämnas av Konungens befallningshavande

i det lån, där egendomen är

belägen, under förutsättning

1. att egendomen utgör bostadsfastighet,

avsedd för en eller ett fåtal

familjer, eller tomt, lämpad att bebyggas

med ett mindre bostadshus,

samt med egendomens förvärvande

huvudsakligen avses att bereda bostad

åt sökanden och hans familj;

eller

2. åt t sökanden förut ägt svenskt

medborgarskap samt med egendomens

förvärvande avses att åt honom

1 Senaste lydelse av 5 § se SFS 1918: 235.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

5

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

bereda utkomst genom jordbruk och

han kan antagas komma att själv

ägna sig åt detta.

I övriga fall lämnas tillstånd av

Konungen.

Äskas sådan prövning som i 4 §

sägs, eller vill någon jämlikt 1 eller

2 § söka Konungens tillstånd att förvärva

fast egendom, skall ansökan

jämte fångeshandlingen ingivas till

Konungens befallningshavande inom

tre månader från det fånget skedde.

Försittes den tid, eller prövas fall

som i 4 § avses icke vara för handen

och varder ej heller, om Konungens

tillstånd sökes, sådant beviljat, vare

fånget ogillt.

Sökes Konungens tillstånd, åligger

Konungens befallningshavande, såframt

ej förvärvet godkännes enligt

4 §, att insända handlingarna jämte

eget utlåtande till Konungen.

Över Konungens

Närmare föreskrifter

Är i------

§•

Äskas sådan prövning som i 4 §

sägs, eller vill någon jämlikt 1 eller

2 § söka tillstånd att förvärva fast

egendom, skall ansökan jämte fångeshandlingen

eller bestyrkt avskrift

därav ingivas till Konungens befallningshavande

inom tre månader från

det fånget skedde. Försittes den tid,

eller prövas fall som i 4 § avses icke

vara för handen och varder ej heller,

om tillstånd sökes, sådant beviljat,

vare fånget ogillt.

Sökes tillstånd i fall, som enligt

vad ovan sägs ankommer på Konungens

prövning, åligger Konungens befallningshavande

att insända handlingarna

jämte eget utlåtande till

Konungen.

är stadgad.

av Konungen.

fast egendom.

7 §•

Fast egendom, som förvärvats enligt

vad i 6 § sägs, skall åter avyttras

inom sådan tid, att lagfart å fånget

kan sökas, förrän tre år förflutit från

det den exekutiva auktionen vunnit

laga kraft, därest ej dessförinnan de

förhållanden, på grund av vilka inroparen

icke ägt att utan Konungens

tillstånd köpa egendomen annorledes

än å exekutiv auktion, upphört eller

inroparen erhållit Konungens tillstånd

att behålla egendomen. Har

sagda tid av tre år tilländalupit och

Fast egendom, som förvärvats enligt

vad i 6 § sägs, skall åter avyttras

inom sådan tid, att lagfart å fånget

kan sökas, förrän tre år förflutit från

det den exekutiva auktionen vunnit

laga kraft, därest ej dessförinnan de

förhållanden, på grund av vilka inroparen

icke ägt att utan tillstånd

köpa egendomen annorledes än å exekutiv

auktion, upphört eller inroparen

erhållit tillstånd att behålla egendomen.

Har sagda tid av tre år tilländalupit

och visas ej att dessförinnan

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

(Gällande lydelse)

visas ej att dessförinnan nämnda

förhållanden upphört eller inroparen

erhållit Konungens tillstånd att behålla

egendomen, då skall, om ej av

lagfartsprotokollet framgår, att egendomen

är avyttrad, Konungens befallningshavande,

med iakttagande av

vad i 9 § stadgas, förordna, att egendomen

skall säljas å offentlig auktion

efter vad nedan sägs. Å sådan auktion

må egendomen ej åter inropas av

samma köpare. Om vad sålunda stadgats

skall erinran införas i det köpebrev,

som utfärdas i anledning av

den exekutiva auktionen.

Av Konungens —----

9

Ansökan enligt 7 eller 8 § om tillstånd

att behålla inropad fast egendom

eller om anstånd med sådan

egendoms avyttrande skall sist inom

tre år från det den exekutiva auktionen

vunnit laga kraft ingivas till

Konungens befallningshavande, som

med eget utlåtande överlämnar den

till Konungen; och skall med förordnande,

som enligt 7 § ankommer på

Konungens befallningshavande, anstå

till dess ansökningen av Konungen

prövats.

(Föreslagen lydelse)

nämnda förhållanden upphört eller

inroparen erhållit tillstånd att behålla

egendomen, då skall, om ej av lagfartsprotokollet

framgår, att egendomen

är avyttrad, Konungens befallningshavande,

med iakttagande av

vad i 9 § stadgas, förordna, att egendomen

skall säljas å offentlig auktion

efter vad nedan sägs. Å sådan auktion

må egendomen ej åter inropas

av samma köpare. Om vad sålunda

stadgats skall erinran införas i det

köpebrev, som utfärdas i anledning

av den exekutiva auktionen.

— försålda egendomen.

I avseende å meddelande av tillstånd

enligt denna paragraf att behålla

fast egendom skall vad i 1 och

2 §§ stadgas om tillstånd att förvärva

sådan egendom äga motsvarande tilllämpning.

Ansökan enligt 7 eller 8 § om tillstånd

att behålla inropad fast egendom

eller om anstånd med sådan

egendoms avyttrande skall sist inom

tre år från det den exekutiva auktionen

vunnit laga kraft ingivas till

Konungens befallningshavande, som,

i fall där Konungens befallningshavande

icke äger själv avgöra ärendet,

med eget utlåtande överlämnar ansökningen

till Konungen; och skall

med förordnande, som enligt 7 § ankommer

på Konungens befallningshavande,

anstå till dess ansökningen

prövats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 178.

7

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående

förhud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 angående förbud

i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Konungen äger-----— mindre jordbruk.

Tillstånd till —---— — till överlåtelsen.

Tillstånd enligt andra eller tredje Tillstånd enligt andra eller tredje

punkten må, såvitt angår Nedan-Sil- punkten må, såvitt angår Nedansiljans

fögderi med undantag för Köp- jans och Ovansiljans fögderier, Väsparbergs

och Aspeboda socknar, terdals fögderi med undantag för

Ovan-Siljans fögderi, Väster-Dals fög- Säfsnäs socken samt Bjursås, Åls,

deri med undantag för Säfsnäs socken Envikens och Svårdsjö socknar av

samt Envikens, Svärdsjö och Svart- Falu fögderi i Kopparbergs län, icke,

näs socknar av Falu fögderi i Koppar- utan att särskild anledning därtill

bergs län, icke, utan att särskild an- föreligger, givas till förvärv av mark,

ledning därtill föreligger, givas till som vid skogsåbodelning eller, där såförvärv

av mark, som vid skogsåbo- dan ej förekommit, allmänt storskifdelning

eller, där sådan ej förkom- te avsetts till hemskog och fäbod
mit,

allmänt storskifte avsetts till skog.

hemskog och fäbodskog.

I fråga------en fastighet.

Vad enligt------avstyckade ägovidden.

Tillstånd till-----—--märkligen försvagas.

6 §.

Äskas sådan prövning, som i 3 § Äskas sådan prövning, som i 3 §

sägs, eller vill bolag, förening eller sägs, eller vill bolag, förening eller

stiftelse jämlikt 4 eller 5 § söka stiftelse jämlikt 4 eller 5 § söka

Konungens tillstånd att förvärva fast Konungens tillstånd att förvärva fast

egendom, skall ansökan jämte fång- egendom, skall ansökan jämte fångeseshandlingen

ingivas till Konungens handlingen eller bestyrkt avskrift

1 Senaste lydelse se SFS 1937: 389.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 178-

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

befallningshavande inom tre måna- därav ingivas till Konungens befallder

från det fånget skedde. För- ningshavande inom tre månader från

sittes den tid eller prövas egendomen det fånget skedde. Försittes den tid

icke vara sådan, som i 3 § sägs, och eller prövas egendomen icke vara såvarder

ej heller, där Konungens till- dan, som i 3 § sägs, och varder ej

stånd sökes, sådant beviljat, vare heller, där Konungens tillstånd sökes,

fånget ogillt. sådant beviljat, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens — ------eller egnahemsnämnd.

Över Konungens-----är stadgad.

Närmare föreskrifter---—---av Konungen.

Är i--—---fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178-

9

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 21 december 1945 (nr 872)

om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet

av frihetsstraff skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §.

Vid fångvårdsanstalt skall finnas

en anstaltsnämnd bestående av styresmannen

samt fyra av Konungen

utsedda personer, av vilka en skall

vara eller hava varit innehavare av

domarämbete eller eljest vara lagfaren,

en skall vara befattningshavare

vid anstalten samt minst en skall äga

insikt och erfarenhet rörande social

hjälpverksamhet eller liknande arbete.

Bland de ledamöter av nämnden

som icke äro befattningshavare

vid anstalten förordnar Konungen en

att vara ordförande. Konungen prövar

ock behovet av suppleanter.

Styresmannen skall

Nämnden må

Utöver vad —

De ledamöter

Vid fångvårdsanstalt skall finnas

en anstaltsnämnd bestående av en

av Konungen utsedd ordförande, vilken

skall vara eller hava varit innehavare

av domarämbete eller eljest

vara lagfaren, anstaltens styresman

samt tre av länsstyrelsen utsedda

personer, av vilka en skall vara befattningshavare

vid anstalten samt

minst en skall äga insikt och erfarenhet

rörande social hjälpverksamhet

eller liknande arbete. Konungen utser

ersättare för ordföranden. Länsstyrelsen

utser i mån av behov suppleanter

för övriga ledamöter.

av ledamot,

i övrigt,

lämna anstalten.

- intagnas behandling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 februari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet och

statsrådet Danielson anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg, fråga om överflgttande av vissa till justitiedepartementet hörande

ärenden från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet in. m. samt anför

därvid följande.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 6 juni 1947 tillkallade statsrådet

Danielson följande personer att utreda möjligheterna av en ytterligare

decentralisering inom statsförvaltningen, nämligen landshövdingen Th.

Bergquist, tillika ordförande, samt ledamoten av riksdagens första kammare

professorn N. Herlitz, statskommissarien B. E. Johnsson, direktören

i landskommunernas förbund S. Larsson, statssekreteraren I. Lindell, ledamoten

av riksdagens andra kammare hemmansägaren Hj. R. Nilson, landssekreteraren

N. O. Åkesson och ledamoten av riksdagens första kammare

direktören i tjänstemännens centralorganisation V. Åman. Utredningen, som

antagit namnet decentraliseringsutredningen, har den 29 november 1947

dels avlämnat en redogörelse för allmänna synpunkter på frågan om ökad

decentralisering inom statsförvaltningen, dels ock överlämnat förslag rörande

vissa speciella frågor, av vilka flertalet berörde justitiedepartementets

verksamhetsområde.

Decentraliseringsutredningen. Såsom allmänna synpunkter på frågan om

decentralisering inom statsförvaltningen har utredningen anfört i huvudsak

följande.

Utredningen delade principuppfattningen att decentraliseringsåtgärder

borde genomföras på förvaltningsområden, där större utrymme för lokala

myndigheters handlingsfrihet lämpligen kunde beredas och leda till förenkling

och rationalisering av verksamheten. Tendensen hos statsmakterna att

lägga beslutanderätten i förvaltningsärenden å högre myndighet än som

kunde anses erforderligt med hänsyn till ärendenas art och omständigheterna

i övrigt syntes ingalunda alltid ha varit uttryck för en avsiktlig strävan

att centralisera förvaltningen utan ha framgått som en följd av förvaltningens

ansvällning samt krigs- och krisförhållandena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungi. Maj.ts proposition nr 178.

Vid bedömandet av frågan om decentraliseringens omfattning och utsträckning

måste hänsyn tagas till en rad olika synpunkter. Svaret å frågan

kunde icke givas generellt, utan måste bliva beroende av en bedömning för

varje särskild ärendesgrupp av vilken myndighet som, med hänsyn till förvaltningen

i dess helhet och omständigheterna i det särskilda fallet, kunde

antagas administrera ärendena på det mest ändamålsenliga sättet. Med hänsyn

till att den nuvarande ärendesfördelningen inom förvaltningen verkställts

under trycket av en allmän centraliseringstendens, torde emellertid

den huvudlinjen böra uppställas, att decentralisering borde ske icke blott

om påtagliga fördelar därigenom vunnes i det särskilda fallet, utan även

om det endast kunde sägas, att handläggning av ärendena av underordnade

organ skulle med hänsyn till alla föreliggande omständigheter vara lika

ändamålsenlig som central handläggning.

Som avgörande skäl för central handläggning av viss ärendesgrupp hade

ofta åberopats vikten och intresset av att upprätthålla en enhetlig tillämpning

av gällande bestämmelser. Ehuru detta i och för sig kunde vara väsentligt,

borde däremot vägas fördelarna av att den beslutande myndigheten

ägde direkt kännedom om de lokala förhållandena och de speciella omständigheterna

i det särskilda fallet. Därtill komme risken av att enhetlighetssträvan

ledde till en schablonmässig prövning. Faran av decentralisation

ur förevarande synpunkt kunde begränsas genom centralt utfärdade

råd och anvisningar, vägledande beslut i besvärsmål, konferenser eller kurser

för tjänstemän samt publicering av beslut i principiella frågor.

Decentraliseringsutredningen påpekar i anslutning härtill att genom centralt

utfärdade råd och anvisningar ofta kunde övervinnas nackdelar som

bestode i svårigheter att för ärendenas beredande lokalt tillgå erforderlig

sakkunskap. Utredningen fortsätter.

Centraliserad beslutanderätt kunde i vissa fall vara betingad av kravet på

rättssäkerhet. Även i frågor berörande den ekonomiska förvaltningen påkallades

ofta central handläggning, särskilt om det kunde befaras att underordnad

myndighet skulle vara benägen att i första hand tillvarataga ortseller

eljest speciella intressen. Emellertid kunde det ofta vara tillräckligt

att den centrala myndigheten bestämde den allmänna utgiftsramen eller de

ändamål, för vilka medlen finge användas.

Vid bedömande av lämpligheten av en decentraliseringsåtgärd kunde man

icke bortse från de organisatoriska konsekvenserna därav. En decentralisation

behövde icke alltid betyda ökade arbetsuppgifter för den myndighet, till

vilken ärendena flyttades, i synnerhet icke om myndigheten regelmässigt

avgivit yttranden i ärendena. I andra fall kunde uppenbarligen en arbetsökning

inträda. Den lättnad i arbetsbelastningen som vunnes för den överordnade

myndigheten motsvarades icke alltid av en begränsning i dennas

organisation. I många fall utjämnades den genom ökade krav å beredningen

av kvarliggande mera väsentliga ärenden.

Utredningen anser att för decentralisering tala ytterligare bland annat

följande särskilda synpunkter.

De lokala organen gåves större handlingsfrihet och självbestämmanderätt.

Förfarandet bleve därmed snabbare, och bättre personlig kontakt kunde

vinnas mellan allmänheten och den beslutande myndigheten. Genom underordnad

myndighets beslutanderätt minskades även skriftligheten i förhållandet

mellan de olika förvaltningsorganen och det nu mycket omfattande

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kangl. Maj:ts proposition nr 178.

remissförfarandet kunde begränsas. En väsentlig anledning att eftersträva

ökad handlingsfrihet för underordnade organ vore vidare, att starkt centraliserad

handläggning av förvaltningsärendena medförde att dessa organs

uPP§if*;er huvudsakligen begränsades till avgivande av yttranden samt verkställighet

och strikt tillämpning av fattade principbeslut. Den ensidighet i

arbetet som därigenom uppkomme kunde lätt medföra, att de underordnade

organen finge mindre intresse för sitt arbete, vilket kunde påverka deras

initiativförmåga samt öka riskerna för att tjänstemännen bleve paragrafryttare

och bokstavstolkare.

Ett visst berättigande hade den uppfattningen att ökad decentralisering

skulle innebära ökad rättssäkerhet därigenom att en sökande, som fått avslag

hos ett lokalt organ, hade större möjligheter än förut att i besvär hos

överordnad myndighet argumentera i saken och förebringa ytterligare utredning

rörande relevanta omständigheter. Om ärenden i stor utsträckning

kunde förväntas besvärsvägen bringas under överordnad myndighets prövning,

kunde dock anledning föreligga att icke genomföra decentraliseringen.

Emellertid visade ofta besvärsmålens procentuella omfattning nedgående

tendens sedan den lokala myndigheten vunnit erfarenheter inom området

och den överordnade meddelat prejudicerande beslut i besvärsärenden.

Utredningen framhåller slutligen att det vore av betydelse att högre myndigheter

genom befrielse från mindre väsentliga ärenden gåves tillfälle att

med större kraft ägna sig åt de kvarstående mera väsentliga uppgifterna.

För de underordnade organen möjliggjorde decentraliseringen, om den utsträcktes

till kommunala organ, bättre utnyttjande av de medborgerliga

krafterna, vilka alltid utgjort en av hörnpelarna i den svenska förvaltningen.

Departementschefen. Till de sålunda av decentraliseringsutredningen anförda

allmänna synpunkterna på frågan om decentralisering inom statsförvaltningen

kan jag i allt väsentligt giva min anslutning. Med utgångspunkt

från denna allmänna uppfattning övergår jag alltså till att behandla vissa

speciella frågor om decentralisering inom justitiedepartementets verksamhetsområde,

beträffande vilka utredningen framlagt förslag.

I.

Dispens från yissa hinder mot äktenskap.

Gällande bestämmelser. Giftermålsbalkens 2 kap. innehåller bestämmelser

om hinder mot äktenskap. Vissa av dessa hinder äro absoluta medan

andra äro dispensabla. Bland sistnämnda hinder märkas de i kapitlets 1,

5, 6, 8 och 9 §§ föreskrivna, från vilka hinder Konungen äger meddela

dispens. Salunda ma enligt 1 § man under tjuguett år eller kvinna under

aderton år ej träda i äktenskap utan Konungens tillstånd. I 5 § stadgas,

att den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, ej må ingå äktenskap, med mindre

Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet. Ej heller må — jämlikt 6 §

den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande

inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, ingå äktenskap,

med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet. Enligt 8 § må mel
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

lan ett syskon och det andras avkomling äktenskap ej utan Konungens tillstånd

ingås. Slutligen är i 9 § föreskrivet, att äktenskap ej må slutas mellan

dem, av vilka den ene varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller

nedstigande led, med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.

Finnes barn i det tidigare äktenskapet, må tillstånd meddelas allenast om

hänsyn till barnet ej talar däremot.

Ifrågavarande bestämmelser äro betingade i första band av arvsbiologiska

samt beträffande 9 § och i viss mån 8 § av etiska synpunkter. Därutöver

giva de naturligtvis även uttryck för ekonomiska, socialpolitiska och andra

samhälleliga överväganden. Bestämmelsernas införande ha i någon mån

inneburit en skärpning inen också i vissa avseenden en lindring i tidigare

gällande bestämmelser, det senare i huvudsak genom utvidgning av dispensmöjligheterna.

Skärpningen bestod bland annat i höjning av äktenskapsåldern

för kvinna.

Decentraliseringsutredningen. I särskild promemoria den 29 november

1947 rörande decentralisering av ärenden angående dispens från vissa hinder

mot äktenskap har decentraliseringsutredningen inledningsvis framhållit

följande. Ur decentraliseringssynpunkt kunde bestämmelserna om

äktenskapshinder uppdelas i två grupper, å ena sidan hindren enligt 2 kap.

1 § giftermålsbalken och å andra sidan de övriga. De skäl som möjliggjorde

dispens från bestämmelserna angående äktenskapsåldern vore av något annan

art än i övriga fall och vidare vore antalet ansökningar enligt 1 § det

alldeles övervägande. Äktenskapshindren enligt 5, 6, 8 och 9 §§ vore i långt

högre grad än åldershindret betingade av rashygieniska, medicinska samt

etiska överväganden. Gemensamt för dessa hinder vore, att för dispens

därifrån oftast förutsattes ingående undersökningar och överväganden av

medicinsk art. Dessa undersökningar torde också, undantagandes vid hindret

könssjukdom, i allmänhet för utrönande av arvsanlagen komma att omfatta

utom den eller de direkt berörda jämväl föräldrar och andra nära

släktingar. Beträffande svågerlagshindret enligt 9 § förelåge givetvis inga

medicinska skäl. Detta hinder grundade sig uteslutande på etiska överväganden.

I fråga om den sakliga prövningen av dispensansökningarna har decentraliseringsutredningen

beträffande åldershindren hänvisat till ett uttalande av

lagberedningen angående den utredning som borde förebringas i dessa ärenden

samt framhållit att en stadgad, allmänt känd praxis utbildat sig. Ynglings

ansökan att före tjuguett års ålder få ingå äktenskap brukade sålunda

utan vidare bifallas, om den åtföljdes av dels prästbetyg, visande att

sökanden uppnått aderton år, dels tillstyrkande från sökandens föräldrar,

dels ock bevis att sökanden hade utväg att försörja sig och hustru. Däremot

påfordrades, enligt vad utredningen vidare framhöll, i ärenden enligt 5, 6

och 8 §§ regelmässigt en mera vidlyftig utredning. Sålunda torde det undantagslöst

vara nödvändigt alt inhämta utlåtande av medicinalstyrelsen

och eventuellt även annan vetenskaplig expertis. I dessa fall gällde det städse

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

att väga den enskildes och honom närståendes i och för sig berättigade

önskan om ett visst äktenskap mot samhällets större eller mindre krav

på dess förhindrande. Utredningen i ärenden enligt 9 § torde jämväl böra

göras tämligen ingående, i varje fall då barn i tidigare äktenskapet funnes.

Prövningen i dessa ärenden torde som regel bliva av ganska grannlaga natur.

Vid riksdagsbehandlingen av frågan om dispensrätt enligt 9 § hade

första lagutskottet uttalat bland annat, att dispens icke borde meddelas annat

än då synnerliga skäl talade därför.

Decentraliseringsutredningen påpekade, att lagberedningen i sitt betänkande

den 15 september 1913 med förslag till lag om äktenskaps ingående

och upplösning icke syntes ha diskuterat något alternativ till dispensrättens

förläggande hos Kungl. Maj :t. Ej heller eljest syntes så ha skett i samband

med föreskrifternas tillkomst. Emellertid hade i betänkandet så till vida

gjorts en skillnad mellan dispens från åldershindret och från övriga hinder,

att lagberedningen i fråga om hindren enligt 6 och 8 §§ uttalat, att

då dispensrätten skulle tillkomma Konungen, det icke syntes behövligt eller

lämpligt att om dess utövning giva bindande föreskrifter i vidare mån än

som skett genom bestämmelsen att dispens finge avse allenast visst giftermål.

Detta uttalande berörde visserligen icke hindren enligt 5 och 9 §§, då

lagberedningens förslag här icke upptog någon dispensrätt. Sådan infördes

först genom lagar den 8 juni 1945 respektive den 16 maj 1947. Uttalandet

syntes dock få anses tillämpligt även för sistnämnda båda fall.

I sin promemoria föreslog decentraliseringsutredningen, att dispensrätten

enligt 1 § skulle överflyttas på länsstyrelserna samt dispensrätten enligt

5 och 6 §§ på medicinalstyrelsen. Som skäl härför anfördes följande.

Decentraliseringsutredningen finner det framgå, att ärendena enligt 1 §

torde vara av den art, att det icke synes sakligt påkallat att betunga

Kungl. Maj :t med dem. Då de därjämte förekomma i sådant antal, att

deras överflyttande från Kungl. Maj :t skulle bereda en märkbar lättnad

i justitiedepartementets arbetsbörda, torde en dvlik åtgärd böra övervägas.

Utredningen har icke funnit lämpligt att i stället föreslå annan central

myndighet, då därmed någon fördel för sökandena eller i fråga om ärendenas

behandling icke skulle ernås. Såsom beslutande myndighet i dessa

ärenden torde däremot länsstyrelserna vara lämpade. Därigenom erbjudas

lattare tillfällen till personlig kontakt mellan de sökande och dem,

som handlägga deras ärenden. Möjligen erforderliga kompletterande utredningar

torde också kunna verkställas enklare och utan onödig omgång.

I fråga om de övriga dispensärendena synes en skillnad böra göras melan

a ena sidan ärenden enligt 5 och 6 §§ och å andra sidan ärenden enligt

8 och 9 §§. Vid prövning av dispensfrågor enligt de båda förstnämnda

paragraferna intaga de medicinska övervägandena en så central plats, att

man med hänsyn härtill bör kunna överlämna prövningsrätten i dessa'' fall

till medicinalstyrelsen. Genom den av 1947 års riksdag beslutade omorganisationen

av medicinalstyrelsen har medicinalstyrelsen med inrättandet av

den socialpsykiatriska nämnden tillförts ett organ, som torde vara särskilt

iarnf&att;iftito!17 ^ndiagga vissa frågor av ifrågavarande art. I propositionen

a j 1947 ars riksdaS angaende sagda omorganisation nämner föredragande

departementschefen bland de ärenden, som böra handläggas av den

socialpsykiatriska nämnden, jämväl frågor om utlåtanden i ärenden anaå
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ende tillstånd att ingå äktenskap. Visserligen kan mot den föreslagna anordningen

med beslutanderätt i dessa fall hos medicinalstyrelsen möjligen

invändas, att medicinalstyrelsen kunde vara benägen att tillmäta de rent

medicinska synpunkterna större vikt än som med hänsyn till samtliga

omständigheter i det enskilda fallet vore rimligt. Då emellertid vid avslag

å dispensansökan ärendet genom besvär kan dragas under Kungl. Maj :ts

prövning, synes denna invändning icke böra tillmätas större betydelse.

Beträffande ärenden angående dispens enligt 8 och 9 §§ ansåg sig utredningen

icke böra föreslå någon förändring, huvudsakligen beroende på

dels att ärendenas antal torde bli tämligen obetydligt och det då kunde

vara av värde att taga vara på den erfarenhet och praxis vid ärendenas

behandling, som möjliggjordes genom deras centralisering, dels ock att

ärendenas fåtalighet gjorde att deras överflyttning icke syntes innebära någon

nämnvärd fördel ur departementets synpunkt.

Yttranden. Över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i samtliga län med undantag av Kronobergs

och Örebro, medicinalstyrelsen, domkapitlena i Uppsala ärkestift

samt Lunds och Skara stift ävensom medicinska fakulteten vid universitetet

i Uppsala.

Decentraliseringsutredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i samtliga yttranden med undantag av dem som avgivits av nedannämnda

tre länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har tillstyrkt förslaget såvitt avsåge

överflyttande av dispensärenden enligt 1 § till länsstyrelserna men i övrigt

anfört följande.

De föreslagna reformerna böra syfta till att förenkla förvaltningsförfarandet

i den rättssökande allmänhetens och förvaltningsmyndigheternas

gemensamma intresse. Ett genomförande av utredningens nu framlagda förslag

skulle innebära, att dispensförfarandet enligt 2 kap. giftermålsbalken

komme att splittras upp med avgörandet förlagt på tre olika håll. Det kan

ifrågasättas, huruvida en sådan anordning komme alt tjäna det ovan antydda

syftet till förenkling. Framför allt för allmänhetens del torde de

föreslagna ändringarna innebära, att dispensförfarandet enligt 2 kap. giftermålsbalken

bleve onödigt invecklat genom att man vid olika dispensanledningar

hade att vända sig till olika myndigheter, eventuellt till flera

myndigheter i samma dispensfall.

Beträffande den ifrågasatta överflyttningen från Kungl. Maj :t till medicinalstyrelsen

av dispensärenden enligt 2 kap. 5 och 6 §§ giftermålsbalken

ställer sig länsstyrelsen tveksam. Givetvis är det av stor vikt, att den medicinska

sakkunskapen i desa ärenden tillförsäkras tillbörligt inflytande, men

detta utgör enligt länsstyrelsens uppfattning icke tillräckligt skäl för att

avgörandet bör överflyttas till medicinalstyrelsen. Ur de synpunkter länsstyrelsen

ovan utvecklat skulle det därför vara önskvärt, att beslutanderätten

i alla övriga dispensärenden än enligt 2 kap. 1 § giftermålsbalken

allt fortfarande bibehålies hos Kungl. Maj :t. Därest emellertid decentralisationssyftet

tillmätes sådan betydelse, att eu dylik lösning icke anses lämplig,

skulle den av länsstyrelsen förordade minskningen av antalet dispensmyndigheter

i stället kunna vinnas på det sätt att jämväl prövning av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

dispens enligt 8 och 9 §§ överlämnades till länsstyrelserna. Några starkare

betänkligheter häremot synas länsstyrelsen icke behöva möta.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har likaledes tillstyrkt att ärenden

angående dispens enligt 1 § överflyttas till länsstyrelserna men funnit

övertygande skäl icke ha anförts för en uppdelning av övriga dispensärenden

på sätt i promemorian föreslagits. Att handläggningen av ärenden enligt

8 och 9 §§ även i fortsättningen borde bibehållas hos Kungl. Maj :t syntes

klart. Länsstyrelsen ifrågasatte emellertid om icke även ärenden enligt

5 och 6 §§ borde förbehållas Kungl. Maj :t. Man kunde icke bortse ifrån

att överväganden av omständigheter av annan art än de medicinska spelade

eller borde spela en väsentlig roll härvidlag. Vidare syntes antalet dylika

ärenden knappast vara så stort, att en överflyttning skulle innebära någon

mera betydande lättnad i arbetsbördan för departementets del. Slutligen

vore det av ett visst intresse, att handläggningen av frågor, tillhörande ett

och samma rättsinstitut, icke onödigtvis splittrades genom en uppdelning

av ärendena på ett flertal olika myndigheter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har även biträtt utredningens uppfattning

att ärenden rörande dispens från åldershinder lämpligen skulle kunna

anförtros åt länsstyrelserna. Emellertid har länsstyrelsen anmärkt att

i fall, då ålders- och sjukdomshinder sammanträffade, dispensfrågan skulle

få prövas av såväl länsstyrelse som medicinalstyrelsen. Det kunde visserligen

enligt länsstyrelsens mening icke anses tillfredsställande med två beslutande

myndigheter i ett och samma ärende, men med hänsyn till det

ringa antalet dylika fall torde denna olägenhet sakna nämnvärd praktisk

betydelse. Slutligen uttalade länsstyrelsen, att ehuru den av utredningen

föreslagna vägen syntes framkomlig, det dock enligt länsstyrelsens mening

borde övervägas om icke domstolarna kunde utgöra dispensmyndighet. Härom

har länsstyrelsen yttrat följande.

Utredningen synes icke ha till prövning upptagit frågan huruvida åt

domstolarna kunde uppdragas att avgöra dispensärendena. Enligt länsstyrelsens

mening torde dock vissa skäl kunna andragas för en sådan ordning.

Domstolarna ha ju redan nu att träffa avgöranden om en mängd

familjerättsliga förhållanden. I ännu högre grad än länsstvrelserna, medicinalstyrelsen

och Kungl. Maj :t böra underrätterna ha möjlighet till kontakt

med sökandena och att, bland annat genom nämnden, införskaffa

upplysningar angående de personliga förhållanden, som kunna vara av betydelse.

Domstolarna kunna vidare likaväl som någon annan myndighet

sörja för utredning genom medicinska och övriga sakkunniga. Såsom ytterligare

ett skäl för den av länsstyrelsen nu ifrågasatta anordningen med

domstolarna som dispensmyndighet kan åberopas utredningens eget påpekande,

att medicinalstyrelsen vid sin prövning av dispensärendena möjli„11

bliva benägen att tillmäta de rent medicinska synpunkterna större

vikt än som med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet

ar rimligt. Lansstyrelsen anser, att större garantier för ett allsidigt bedömande

föreligga vid en domstolsprövning.

Medicinalstyrelsen, som icke haft något att erinra mot utredningens förslag,

har påpekat att medicinalstyrelsens beslutanderätt då det gällde dis
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

17

pens i anledning av sinnessjukdom, sinnesslöhet och fallandesot borde utövas

av styrelsens socialpsykiatriska nämnd men att då fråga vore om

äktenskapshinder på grund av könssjukdom anledning saknades att uppdraga

dispensrätten åt denna nämnd, vilken icke företrädde den för dessa

ärenden erforderliga sakkunskapen, varför desamma borde avgöras av generaldirektören.

Vidare har styrelsen framhållit att, då Kungl. Maj :t såsom

villkor för dispens att ingå äktenskap vid sinnessjukdom, sinnesslöhet och

fallandesot ofta plägat föreskriva sterilisering av den dispenssökande, styrelsen

förutsatte att sådan rätt jämväl tillerkändes styrelsen, varom uttryckligt

stadgande borde meddelas.

Departementschefen. Ärenden angående dispens från vissa olika i 2 kap.

giftermålsbalken föreskrivna hinder mot ingående av äktenskap ankomma

enligt gällande bestämmelser på Kungl. Maj :ts prövning. Att dessa ärenden

handläggas av en och samma myndighet innebär självfallet vissa fördelar.

Detta synes dock ej behöva hindra, att en del av förevarande ärenden överflyttas

från Kungl. Maj :t till annan myndighet. Någon menlig inverkan

på rättssäkerheten eller oenhetlig lagtillämpning synes knappast vara att

befara därav, i synnerhet som ärendena böra kunna av sökanden besvärsvägen

underställas Kungl. Maj :ts prövning. De olägenheter som kunna

uppstå genom att ärendena splittras på ett flertal myndigheter torde icke

vara av nämnvärd betydelse, helst som fall, då dispens måste söftas från

mer än ett av de föreskrivna äktenskapshindren, erfarenhetsmässigt äro

mycket sällsynta.

Ärenden angående dispens från de i 1 § av kapitlet stadgade åldershindren

torde, såsom decentraliseringsutredningen anfört, till sin art knappast

vara sådana att det är sakligt påkallat att de avgöras av Kungl. Maj :t. Med

hänsyn till mängden av sådana ärenden skulle ett överflyttande av dem till

annan myndighet medföra en icke ringa lättnad i arbetsbördan för justitiedepartementet.

Ej heller ärenden om äktenskapstillstånd jämlikt 5 eller 6 §

för den som är sinnessjuk eller sinnesslö eller är behäftad med fallandesot

eller könssjukdom torde vara av sådan beskaffenhet att de kräva Kungl.

Maj :ts prövning.

Vid övervägande av frågan till vilken myndighet nu berörda dispensärenden

i händelse av decentralisering böra överflyttas synes först böra

fastslås att det med hänsyn till ärendenas beskaffenhet torde få anses lämpligare

att deras avgörande ankommer på administrativ myndighet än på

domstol. Jag kan därför icke ansluta mig till det av länsstyrelsen i Malmöhus

län framförda förslaget om ärendenas överflyttning till domstolarna.

1 likhet med utredningen anser jag länsstyrelserna väl lämpade att i fortsättningen

avgöra ärenden angående dispens från åldershindren. Prövningen

bör i varje särskilt fall ankomma på länsstyrelsen i det län där den underårige

har sitt hemvist. Därest båda kontrahenterna äro i förevarande

hänseende underåriga och, undantagsvis, äga hemvist inom skilda län, hör

uppenbarligen samråd äga rum mellan länsstyrelserna. Såsom utredningen

2 Bihancj till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 178.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

framhållit har beträffande dispenserna från åldershindren utbildat sig en

stadgad och allmänt känd praxis. Det torde kunna förväntas att länsstyrelserna

komma att vid sin dispensprövning följa de riktlinjer som sålunda

genom lagtillämpningen blivit uppdragna.

Avgörandet av dispensärenden enligt 5 och 6 §§ synes av skäl som utredningen

anfört lämpligen kunna uppdragas åt medicinalstyrelsen. Genom

den nyligen inrättade socialpsykiatriska nämnden har styrelsen erhållit ett

organ som torde vara väl ägnat att handlägga sådana fall, där även andra

synpunkter än de medicinska måste vinna stort beaktande.

I fråga om principerna för dispensprövningen avses ej någon ändring i

förhållande till nuvarande praxis. För att närmare belysa några sidor av

denna prövning vill jag framföra vissa synpunkter. I proposition nr 77 till

1945 års riksdag, genom vilken förslag framlades till den nu gällande bestämmelsen

om möjlighet för sinnessjuka och sinnesslöa att erhålla tillstånd

att ingå äktenskap, uttalade dåvarande departementschefen bland

annat, att dispens syntes böra komma i fråga främst för vissa jämförelsevis

högtstående sinnesslöa, för vilka ej sällan ett äktenskap kunde innebära

ett gott stöd och underlätta vederbörandes anpassning till samhällslivet.

Det vore enligt departementschefens mening ej möjligt att fullständigt

avgränsa de fall i vilka dispens skulle kunna beviljas; frågan måste

prövas med beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall, därvid

dock måkte gälla att dispens icke borde komma i fråga beträffande sådan

sinnessjuk eller sinnesslö som icke kunde anses besitta rättslig handlingsförmåga.

Medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd professorn

N. von Hofsten hade i yttrande ifrågasatt en eftergift i kravet på rättslig

handlingsförmåga för den händelse i förevarande avseende skulle tillämpas

samma rättskapacitetsbegrepp som i fråga om sterilisering, vid vilken

åtgärd rättslig inkapacitet brukat anses föreligga intill en intelligensålder

av ungefär 12 år. Departementschefen förklarade sig anse någon eftergift

av detta krav icke vara möjlig men ville framhålla att frågan, huruvida

vederbörande besutte rättslig handlingsförmåga, enligt allmänna grunder

skulle bedömas med hänsyn till den rättshandling som vore i fråga, i detta

fall ingående av äktenskap. Förevarande krav syntes sålunda väsentligen

ha samma innebörd som det i den danska lagen uppställda kravet på förmåga

att bedöma äktenskapets betydelse.

Enligt vad som framgått av utredningen i dispensärenden, som varit föremål

för Kungl. Maj :ts prövning under de år som nu förflutit efter lagändringen,

ha nämnda uttalanden rörande kravet på rättslig handlingsförmåga

i vissa fall vållat osäkerhet. Stundom synes alltför stor vikt ha tillmätts

de resultat i fråga om intelligensåldern som uppnåtts vid testning

sålunda att, om den uppmätta intelligensåldern legat under en viss nivå,

hinder antagits böra föreligga mot tillstånd till äktenskapet även om sökanden

visat god anpassning till samhällslivet samt arvsbiologiska risker

varit uteslutna exempelvis på grund av sterilisering.

Då för dispens uppställes krav på rättslig handlingsförmåga hos sökanden,

innebär detta givetvis att utvecklingen av hans förstånd måste ha nått

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

19

en viss minimigräns. Det bör emellertid beaktas, att här icke är fråga om

sökandens förmåga att fatta innebörden eller bedöma följderna av rättshandlingar

i allmänhet och särskilt ej av mera invecklade sådana. Vad som

bör krävas synes vara, att han har förmåga att förstå vad det innebär att

han ingår äktenskapet och fatta vilka anspråk som därigenom ställas på

honom. Särskilt då fråga är om legalisering av en redan bestående sammanlevnad,

under vilken vederbörande kanske visat att han kan väl anpassa sig

till samhällslivet och brukliga levnadsvanor, torde redan de faktiska förhållandena

utgöra vittnesbörd om att han förstår innebörden av den rättshandling,

vilken han begär tillstånd att företaga. Även i andra fall bör

ådagalagd förmåga till social anpassning och ordnade levnadsförhållanden

tillmätas stor vikt.

I enlighet med vad nu sagts bör följaktligen vid bedömande av dispenssökandes

rättsliga handlingsförmåga huvudvikten fästas vid hans omdöme i

fråga om äktenskapet och betydelsen därav. En utredning om hans allmänna

intelligensålder kan vara till nytta vid denna prövning men bör

endast få tjäna som ett hjälpmedel.

Över huvud taget är det angeläget, att i dessa dispensfrågor göres en

allsidig och ingående prövning av skälen för och emot de tillämnade äktenskapen.

Förutom medicinska och arvsbiologiska synpunkter måste bl. a.

humanitära och sociala hänsyn beaktas. I många fall kunna dylika hänsyn

med större eller mindre styrka tala till förmån för dispens, t. ex. för

att legalisera en fast förbindelse och giva redan födda barn inomäktenskaplig

ställning. Men det är också tydligt, att exempelvis humanitära skäl kunna

åberopas i motsatt riktning, såsom då sökandens sjukdom medför sådana

karaktärs- eller lynnesdrag som göra sammanlevnaden med andra maken

svår för denne.

Därest i enlighet med vad av mig förordats dispensprövningen i fall som

avses i 5 och 6 §§ uppdrages åt medicinalstyrelsen, synes det utan att särskilt

stadgande därom meddelas vara ldart att medicinalstyrelsen äger att

— i överensstämmelse med hittills av Kungl. Maj :t tillämpad praxis —

där så finnes påkallat såsom villkor för dispens föreskriva sterilisering.

Beträffande ärenden angående dispens enligt 8 och 9 § § delar jag decentraliseringsutredningens

uppfattning att dessa icke lämpligen böra överflyttas

från Kungl. Maj :t till annan myndighet.

I överensstämmelse med det nu sagda vill jag förorda att sådan ändring

vidtages i 2 kap. 1, 5 och 6 §§ giftermålsbalken alt prövningen av dispensärenden

som avses i nämnda lagrum överflyttas till länsstyrelserna respektive

medicinalstyrelsen. Som följd härav torde även böra genomföras vissa

ändringar i 3 kap. 2 § 2, 4 och 5 mom. samt 10 kap. 2 § giftermålsbalken, i

vilka lagrum hänvisning nu sker till Konungens dispensrätt. I en ny paragraf

i 2 kap., betecknad 13 §, torde intagas bestämmelse om rätt att hos

Konungen (i statsrådet) anföra besvär över beslut av länsstyrelse och medicinalstyrelsen

i dispensärenden som enligt förslaget skola ankomma på

dessa myndigheters prövning.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1948.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

II.

Dispens från Yissa inskränkningar i rätten att förvärra fast egendom.

Gällande bestämmelser. Föreskrifter angående inskränkningar i rätten

att förvärva fast egendom äro meddelade i flera författningar. De viktigaste

av dessa äro lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i

rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, lagen

den 18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening

och stiftelse att förvärva fast egendom samt lagen den 21 december 1945

(nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Kungl. Maj :t äger enligt de tre nämnda lagarna meddela dispens från

i lagarna stadgade förbud. Dessa dispensärenden beredas beträffande 1916

års lag i justitiedepartementet och beträffande de båda övriga lagarna i

j ordbruksdepartementet.

Enligt 1 § i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag må utländsk medborgare

— liksom utländska bolag, föreningar, andra samfälligheter och stiftelser

— ej utan Konungens för särskilt fall givna tillstånd här i riket förvärva

fast egendom eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller

idka gruvdrift, ej heller i något fall härstädes inmuta mineralfyndighet.

I enahanda syfte att förhindra utländskt inflytande över förvaltandet av

våra naturrikedomar föreskrives i lagens 2 §, att svenskt handelsbolag, vari

finnes utländsk bolagsman, svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas

till innehavaren, eller svensk ekonomisk förening ej må här i riket förvärva

fast egendom, inmuta mineralfyndighet, förvärva eller bearbeta inmutad

mineralfyndighet eller idka gruvdrift, utan att Konungen för särskilt

fall givit bolaget eller föreningen tillstånd därtill. Motsvarande stadgande

gäller även för svenskt aktiebolag vars aktiebrev skola vara ställda till viss

man, om icke i bolagsordningen intagits förbehåll av i lagen angivet innehåll.

Ändring av bolagsordning, i vad den innefattar sådant förbehåll, må

ej vidtagas utan Konungens medgivande.

Från lagens tillämpning beträffande svenskt bolag eller svensk förening

äro enligt 4 § undantagna hus, tomt, upplagsplats, mindre stenbrott, mindre

grus- eller lertag, mindre vattenfall, mindre torvmosse eller dylikt, om egendomen

av vederbörande länsstyrelse prövas vara behövlig för bolagets eller

föreningens verksamhet.

Ansökan om Konungens tillstånd enligt lagen skall ingivas till länsstyrelsen,

som har att med eget utlåtande översända handlingarna till

Konungen.

I 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse

att förvärva fast egendom uppställes ett allmänt sådant förbud beträffande

fast egendom å landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

21

området. Undantag göres dock för sådan egendom, som prövas äga sitt

huvudsakliga värde i åbyggnaden eller huvudsakligen vara avsedd till tomt,

upplagsplats, idrottsplats eller dylikt eller att nyttjas till stenbrott, gruseller

lertag eller utgöra torvmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet

eller vara av beskaffenhet att böra skyddas på grund av säregen natur

eller fornlämning eller av liknande anledning. Prövning, som nu sagts, ankommer

på länsstyrelsen i det län, där egendomen är belägen.

Från förbudet enligt lagens huvudregel äger Konungen meddela dispens.

Därvid gäller som regel (5 §), att dispens må medgivas på grund av särskilda

omständigheter. I vissa i lagen angivna fall (4 §) må Konungen

emellertid meddela dispens utan att särskilda omständigheter föreligga.

Detta är fallet om egendomen vid lagens ikraftträdande ägdes av bolag

eller ekonomisk förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet,

om egendomen utgör fastighet, därav icke någon del lämpligen kan

nyttjas för jordbruk, om egendomen icke erfordras såsom stödskog eller

odlingsområde eller om förvärvet sker i ändamål att tillgodose skogsvårds-,

bostads- eller egnahemsintresse.

Ansökan om dispens från det allmänna förbudet skall ingivas till länsstyrelsen,

som har att jämte eget utlåtande insända handlingarna till Kungl.

Maj :t. Innan utlåtande avgives skall länsstyrelsen, där det ej av särskild

anledning finnes icke vara erforderligt, över ansökningen höra kommunalnämnden

i orten eller annan kommunal myndighet samt annan nämnd eller

myndighet, som kan antagas äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets

förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd.

I förarbetena till lagen berördes frågan om vilken myndighet, som borde

vara den tillståndsprövande, endast i korthet av föredragande departementschefen.

Han upptog därvid frågan endast beträffande den prövning,

som enligt lagen må ske utan att särskilda omständigheter skola föreligga,

och uttalade därom att det icke borde ifrågakomma att förlägga denna

prövning till lokala myndigheter. För upprätthållandet av en konsekvent

praxis vore det enligt hans mening av vikt, att beslutanderätten även i dessa

fall tillkomme Kungl. Maj:t.

Enligt 19i5 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

gäller, att utan Konungens tillstånd ej någon äger, där annat icke följer

av vad i lagen stadgas, genom köp eller byte förvärva jordbruksfastighet,

vars värde överstiger 5 000 kronor.

I propositionen nr 336 till 1945 års riksdag med förslag till sistnämnda

lag anförde föredragande departementschefen bland annat att varje förvärv,

om vars tillåtlighet tvekan kunde råda, borde bliva föremål för prövning

av Kungl. Maj :t. Härigenom komme risken för olikartat bedömande

av likartade fall att undgås, varjämte en viss överensstämmelse med bolagsförbudslagens

prövningsförfarande vunnes.

Decentraliseringsutredningen. I promemoria den 29 november 1947 rörande

decentralisering av ärenden angående dispens från vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom har decentraliseringsutredningen fram
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

hållit, att motiv för centralisering av dispensprövningen enligt nu angivna

lagar torde ha varit fördelen eller nödvändigheten av enhetlig rättstillämpning.

Den mening, som uppenbarligen tidigare varit rådande och enligt

vilken Kungl. Maj :t allena kunde beklädas med dispensbefogenhet såvitt

anginge utlännings jordförvärv, finge enligt utredningens uppfattning numera

anses tillhöra en förgången tid. Med hänsyn härtill och till den särskilt

vid förarbetena till 1945 års lag om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet allmänt antagna uppfattningen att ärenden angående

tillstånd till jordförvärv i ganska vidsträckt omfattning borde kunna prövas

av underordnad myndighet, ansåge decentraliseringsutredningen att

frågan om lämpligaste dispensmyndighet borde upptagas till omprövning.

Enligt vad utredningen inhämtat avsåges att i samband med förlängning

av giltighetstiden för 1945 års lag förlägga dispensprövningen till lantbruksnämnderna.

Då önskemålen om decentralisering därigenom beaktats

syntes frågan för utredningens del beträffande denna lag tills vidare kunna

avföras. Däremot ville utredningen i övrigt föreslå vissa förändringar, nämligen
dels

beträffande 1916 års lag sålunda att tillstånd enligt lagen till förvärv

av fast egendom skulle meddelas av länsstyrelsen, då egendomens

värde icke överstege 50 000 kronor,

dels ock beträffande 1925 års lag sålunda att länsstyrelsen skulle pröva

fråga om tillstånd enligt 4 § så ock enligt 5 §, där egendomens värde icke

överstege 50 000 kronor.

Såsom skäl för dessa förslag har utredningen anfört i huvudsak följande.

Det är uppenbart att en sådan enhetlig tillämpning av dispensreglerna

enligt 1916 och 1925 års lagar icke är önskvärd, som skulle innebära bortseende

från olika förhållanden och förutsättningar inom skilda delar av

landet. De olägenheter, som brister i enhetligheten vid en decentralisering

till äventyrs skulle medföra, torde också uppvägas av fördelarna ur praktisk

synpunkt i fråga om ärendenas behandling, såsom möjlighet till relativt

formlös utredning i mindre betydelsefulla fall och snabbare avgöranden.

Då hänsyn härtill tages kan det förefalla naturligt att helt överlåta

avgörandena i de enskilda fallen på länsstyrelserna, som redan nu ha att

i vissa fall tillämpa lagarna. Utredningen anser sig kunna utgå ifrån, att

dispensärendena hos länsstyrelserna kunna skötas lika tillfredsställande

som nu hos Kungl. Maj :t. Någon anledning att befara, att länsstyrelserna

skulle taga mindre hänsyn till de sociala och andra faktorer, som påkalla

restriktivitet särskilt såvitt angår bolagens jordförvärv, torde sålunda ej

föreligga. En sådan fullständigare decentralisering skulle också bäst överensstämma

med önskemålet att centralmyndigheterna i allmänhet icke utan

tvingande skäl böra belastas med detalj avgöranden. Då utredningen emellertid

icke finner en så genomgripande delegering ur sina synpunkter böra

ifrågakomma, beror detta icke så mycket på att utredningen finner den

betänklig med hänsyn till önskvärdheten av enhetlig rättstillämpning. Det

torde emellertid vara uppenbart att i vissa fall, där mera betydande objekt

ifrågasättas till överförande i utländsk eller i juridisk persons ägo, avgörandet

erfordrar en mera allmän överblick med hänsynstagande till bland

annat handels- och allmänna näringspolitiska synpunkter. De ärenden, där

en sådan prövning förutsättes, torde därför jämväl i fortsättningen böra

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

23

handläggas hos Kungl. Maj :t. Enligt utredningens mening bör dit hänföras

alla ärenden angående tillstånd att bearbeta inmutad mineralfyndighet eller

idka gruvdrift eller inmuta mineralfyndighet. Utredningens överväganden

taga också sikte endast på förvärven av fast egendom. Svårigheten ligger

emellertid i att fastställa, när nyssnämnda grunder för central prövning

skola anses föreligga. Det synes icke möjligt att finna någon annan framkomlig

väg för en rationell uppdelning av de olika fallen än att fastställa

en viss värdegräns. En sådan måste alltid bliva i viss mån godtycklig, önskvärt

vore givetvis att sätta den så högt, att endast de principiellt viktigare

fallen återstode för avgörande hos Kungl. Maj :t. För att med någon säkerhet

fastställa gränsen så, torde erfordras ganska ingående undersökningar,

vilka utredningen icke har ansett sig böra företaga i detta sammanhang.

Utredningen har därför funnit sig böra stanna för att föreslå en gräns på

50 000 kronor. Beträffande fastigheter med i detta sammanhang så relativt

låga värden torde icke fråga behöva uppkomma om tillämpning av de synpunkter,

som enligt vad ovan antytts, böra föranleda central prövning. Som

norm för bestämmande av värdet torde senast skedda taxering böra antagas.

Där särskilt taxeringsvärde ej finnes eller då fastigheten efter senaste

taxering undergått avsevärd förändring, bör särskild, godtagbar utredning

om värdet förebringas.

Beträffande 1925 års lag synes det emellertid möjligt att gå ett steg längre

i decentraliseringen än i fråga om 1916 års lag. Utredningen syftar på

de i 1925 års lags 4 § förutsedda fallen. I fråga om dessa torde förutsättningarna

för dispens vara så noggrant angivna i lagen och genom praxis

stadgade, att några betänkligheter icke böra möta mot att anförtro länsstyrelserna

avgörandet däri oavsett egendomens värde.

Decentraliseringsutredningen har emellertid framhållit att, därest en fix

värdegräns icke funnes lämplig, det kunde ifrågasättas att i stället göra

decentraliseringen fakultativ, vilket kunde ske genom lagstadgande att tillstånd

enligt 1916 års lag samt 5 § 1925 års lag skulle lämnas av Kungl.

Maj :t eller, i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämde, av länsstyrelserna.

Därmed skulle enligt utredningens mening måhända kunna ernås större

garantier mot bristande följdriktighet vid lagarnas fortsatta tillämpning,

olägenheten av en möjligen för snäv värdegräns elimineras och Kungl. Maj :t

bliva oförhindrad att vid tillfällen, då så påkallades av utrikespolitiska eller

andra särskilda förhållanden, giva sina önskemål i fråga om lagarnas tilllämpning

till känna för länsstyrelserna.

I fråga om utredningen i de fall, då tillstånd till förvärv sökes av utländsk

medborgare, har decentraliseringsutredningen ansett föreskrift böra

meddelas om obligatoriskt samråd med den centrala utlänningsmyndigheten

för vinnande av så fullständiga upplysningar som möjligt om sökandens

person ävensom om hörande av vederbörande militära myndigheter,

då egendomen vore belägen i närheten av anläggningar med betydelse ur

försvarssynpunkt.

Yttranden. Över sistnämnda promemoria ha efter remiss yttranden avgivits

av statskontoret, lantbruksstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, statens

utlänningskommission, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i

samtliga län med undantag av Jönköpings, Gotlands och Västerbottens.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Decentraliseringsutredningens förslag ha i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga hörda myndigheter med undantag av länsstyrelsen

i Hallands län, som förordat en utredning, huruvida icke 1916,

1925 och 1945 års förvärvslagar kunde sammanarbetas till en lag, varigenom

skulle undgås olägenheterna av att fråga om fastighetsförvärv i många

fall skulle behöva underställas två myndigheter, länsstyrelse och lantbruksnämnd.

Statskontoret har förklarat att, under förutsättning att Kungl. Maj :t i

dispensbesluten regelmässigt plägat följa länsstyrelsernas förslag, ämbetsverket

icke hade något att erinra mot utredningens förslag.

Beträffande sättet för decentraliseringens genomförande och vissa andra

detaljer i utredningens förslag ha följande erinringar framställts.

Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit den föreslagna gränsen för länsstyrelsernas

tillståndsgivning enligt 1916 års lag och 5 § 1925 års lag, eller

ett egendomsvärde av 50 000 kronor, alltför snäv för att medföra en mera

avsevärd decentralisering och, under åberopande av svårigheten att för

längre tid beräkna penningvärdet, förordat att Kungl. Maj :t medgåves befogenhet

att bestämma det egendomsvärde inom vilket länsstyrelserna finge

giva tillstånd till fastighetsförvärv.

Jämväl länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Västmanlands

län ha uttalat sig för att Kungl. Maj :t borde få bestämma den värdegräns,

vid vilken länsstyrelsernas rätt att lämna tillstånd till fastighetsförvärv

skulle upphöra.

Lantbruksstyrelsen har ansett sannolikt att gränsen för länsstyrelsernas

prövningsrätt utan olägenhet kunde förläggas vid ett något högre belopp än

utredningen förordat, förslagsvis 100 000 kronor.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har uttalat att gränsdragning för prövningsrätten

efter fastighetens värde knappast vore tillfredsställande. Länsstyrelsen

ville föreslå att även i fall som avses i 1916 års lag samt 5 § 1925

års lag prövningsrätten i princip skulle tillkomma länsstyrelsen, därvid

dock, i fall då fastighetsförvärv befunnes kunna bliva av prejudicerande

verkan eller eljest av större räckvidd, det skulle ankomma på länsstyrelsen

att underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Möjligen kunde därvid, enligt

länsstyrelsens mening, medelst exempel angivas några typfall, då underställning

borde ske.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt om icke i fall, då enligt förslaget

värdegräns skulle iakttagas, bestämmelser borde meddelas om tillvägagångssättet,

då sökanden tidigare förvärvat fastighet och dennas värde

jämte värdet å den senast förvärvade överstege 50 000 kronor. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län har för sådant fall ansett böra övervägas om icke prövning

borde ske hos Kungl. Maj :t därest det senare förvärvet skett inom viss kort

tidrymd, förslagsvis två år, efter det förra.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har beträffande den i 4 § tredje stycket

1925 års lag förekommande uppräkningen av vissa delar av Kopparbergs län

påpekat, att denna uppräkning borde undergå viss jämkning i anledning av

numera ändrad fögderiindelning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Departementschefen. Såsom skäl för en central behandling av ärenden

om tillstånd till förvärv av fast egendom i fall som avses i 1916 och 1925

års lagar rörande inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m.

kan till en början anföras angelägenheten av enhetlig rättstillämpning.

Det är uppenbart att likartade frågor om rätt för utlänning, bolag, förening

eller stiftelse att förvärva fast egendom böra bli likartat bedömda oavsett

var egendomen är belägen. Särskilda skäl för en central prövning föreligga

därjämte om överlåtelsen avser ett så betydande objekt, att avgörandet om

egendomen bör få ägas av utländsk eller juridisk person kräver en mera

allmän överblick över handels- och näringspolitiska förhållanden. I synnerhet

beträffande fall som avses i 1925 års lag kan det dessutom även

vara av betydelse att förvärven bedömas ur allmänna jordbruks- och befolkningspolitiska

synpunkter.

I likhet med decentraliseringsutredningen är jag emellertid av den uppfattningen

att åtskilliga av nu ifrågavarande ärenden icke äro av sådan beskaffenhet

att de påkalla avgörande av Kungl. Maj :t utan lämpligen kunna

överflyttas till underordnad myndighet.

Beträffande förvärv som avses i 1925 års lag anser jag det likväl,

främst av jordpolitiska skäl, icke möjligt att genomföra en decentralisering

av dispensprövningen efter någondera av de linjer utredningen anvisat. Då

frågorna i vilka fall dispensärenden enligt denna lag kunna decentraliseras

och åt vilken eller vilka myndigheter prövningen bör anförtros kräva ytterligare

övervägande, är jag icke beredd att nu framlägga något förslag i dessa

avseenden.

Vad angår tillstånd enligt 1916 års lag till förvärv av fast egendom torde

prövningen i ett betydande antal fall kunna utan olägenhet överflyttas till

länsstyrelserna. Till grund för bedömningen i vilken utsträckning överflyttning

bör ske synes emellertid knappast kunna läggas allenast värdet å den

fasta egendom förvärvet avser. Detta skulle alltför ofta leda till en sakligt

icke motiverad skillnad i formen för handläggningen av sinsemellan likartade

ärenden. Avseende torde i stället främst böra fästas vid sådana omständigheter

som egendomens beskaffenhet, ändamålet med förvärvet och

i vissa fall förvärvarens person.

Vid en granskning av förekommande dispensärenden ur sistnämnda synpunkter

framträda särskilt två stora huvudgrupper, nämligen dels förvärv,

vilka göras av utländska medborgare med huvudsakligt ändamål att tillgodose

eget behov av bostad, och dels förvärv, vilka göras av förutvarande

svenska medborgare och i allmänhet avse att bereda bostad eller utkomst

genom jordbruk eller därmed besläktad näring. Till belysande av vad nu

sagts kan nämnas att uti de 141 dispensärenden enligt 1916 års lag, som

under år 1947 avgjordes av Kungl. Maj :t, fråga var om tillstånd för förutvarande

svensk medborgare att förvärva enfamilj svilla eller tomt därtill i

6 fall, annan mindre bostadsfastighet i 16 fall och jordbruksfastighet i 14

fall samt om tillstånd för annan utländsk medborgare alt förvärva enfamiljsvilla

eller tomt därtill i 45 fall, annan mindre bostadsfastighet i 13 fall

och sommarstuga eller tomt därtill i 12 fall. Dessa båda huvudgrupper omfattade

alltså tillhopa 106 av de 141 dispensärendena under året.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Dispensärende tillhörande någon av de angivna båda grupperna torde

kunna förväntas få en fullt tillfredsställande prövning även om ärendets

avgörande ankommer på länsstyrelse i stället för Kungl. Maj:t. Ett överflyttande

av prövningsrätten i dessa fall skulle, såsom framgår av de nyss

lämnade uppgifterna, för justitiedepartementet medföra en märkbar minskning

i arbetet med dispensärendena, övervägande skäl tala därför för en decentralisering

i dessa fall. Övriga dispensärenden enligt 1916 års lag äro

till sin natur mera olikartade och kunna avse betydande värden eller kräva

en vidare överblick över bland annat förhållanden av näringspolitisk natur.

De synas därför lämpligen alltjämt böra ankomma på Kungl. Maj :ts provning.

1916 års lag innehåller icke några föreskrifter om de grunder efter vilka

Kungl. Maj :t har att träffa avgörande i anledning av ansökan av utländsk

medborgare om tillstånd att förvärva fast egendom. Därest rätten att besluta

i de nyss angivna grupperna av dispensärenden överflyttas till länsstyrelserna,

synes det påkallat att giva bestämmelserna därom sådan form att de

samtidigt innefatta anvisningar om de villkor som böra vara uppfyllda för

att tillstånd må kunna meddelas. I de ifrågavarande ärendena utgöra de för

dem angivna karakteristiska omständigheterna i allmänhet också starka

skäl för tillstånd till förvärvet. För tillstånd måste emellertid även krävas

att hinder icke möter på grund av allmänt intresse, t. ex. av försvarsskäl,

eller med hänsyn till sökandens personliga förhållanden. När fråga är om

jordbruksfastighet synas i princip samma grunder för tillstånd böra gälla

som enligt 1945 års lag. I detta sammanhang må nämnas, att däri stadgade

regler enligt ett denna dag till lagrådet remitterat lagförslag avses skola erhålla

förlängd giltighet. Finner sig länsstyrelse icke kunna bifalla dispensansökan,

har länsstyrelsen att överlämna ansökningen till Kungl. Maj :ts

prövning.

Vad i det föregående sagts om prövningsmyndighet vid ansökan om tillstånd

att förvärva fast egendom och om grunderna för bedömandet av dispensfråga

hör gälla även då framställning göres om tillstånd att behålla

fast egendom, som enligt 6 § 1916 års lag förvärvats genom inrop å exekutiv

auktion.

I enlighet med vad nu anförts vill jag förorda att i 1916 års lag införes

bestämmelse därom, att utländsk medborgare, som vill här i riket förvärva

fast egendom, må erhålla tillstånd därtill av länsstyrelsen i det län där egendomen

är belägen, om skäl däremot icke föreligger med hänsyn till allmänt

intresse eller sökandens personliga förhållanden, dels i fall att egendomen

utgör bostadsfastighet, avsedd för en eller ett fåtal familjer, eller tomt,

lämpad att bebyggas med ett mindre bostadshus, samt med egendomens

förvärvande huvudsakligen är avsett att bereda bostad åt sökanden och hans

familj, dels ock i fall att sökanden förut ägt svenskt medborgarskap samt

med egendomens förvärvande är avsett att åt honom bereda utkomst genom

jordbruk och han kan antagas komma att själv ägna sig åt detta. I övrigt

bör det tillkomma Kungl. Maj :t att giva tillstånd till förvärv av fast egen
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

dom enligt ifrågavarande lag. Om vad nu sagts synas bestämmelser böra

meddelas genom ändring i 1 § första stycket samt tillägg av två nya stycken

till samma paragraf. Den nämnda överflyttningen av beslutanderätten

medför även mindre ändringar i 5, 7 och 9 §§.

I detta sammanhang torde jag även få anmäla, att riksdagens justitieombudsman

i skrivelse till Kungl. Maj :t den 31 oktober 1946 hemställt att i

5 § 1916 års lag och 6 § 1925 års lag intagna bestämmelser om skyldighet

att i dispensärenden som berörts i det föregående förete fångeshandlingen

måtte så förtydligas, att det framgår att ett företeende av nämnda handling i

bestyrkt avskrift är tillfyllest. Till denna framställning har jag funnit mig

böra förorda bifall, i följd varav erforderlig jämkning föreslås av bestämmelserna

i sistnämnda båda lagrum.

Då viss ändring sålunda påkallas jämväl i 1925 års lag, synes samtidigt

böra beaktas vad länsstyrelsen i Kopparbergs län i sitt yttrande påpekat rörande

ändrad fögderiindelning inom länet och därav föranledd ändring göras

i 4 § tredje stycket sistnämnda lag.

De synpunkter beträffande utredningen i dispensärenden enligt 1916 års

lag som anförts av decentraliseringsutredningen torde böra av Kungl. Maj :t

upptagas till övervägande i administrativ ordning.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1948.

III.

Förordnande av ordförande och ledamöter i anstaltsnämnd.

Gällande bestämmelser. Enligt 1 kap. 4 § lagen den 21 december 1945 om

verkställighet av frihetsstraff m. m. skall vid fångvårdsanstalt finnas en anstaltsnämnd,

bestående av anstaltens styresman samt fyra av Konungen utsedda

personer, av vilka en skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete

eller eljest vara lagfaren, en skall vara befattningshavare vid anstalten

samt minst en skall äga insikt och erfarenhet rörande social hjälpverksamhet

eller liknande arbete. Bland de ledamöter av nämnden som icke

äro befattningshavare vid anstalten förordnar Konungen en att vara ordförande.

Konungen prövar ock behovet av suppleanter.

I lagrummet äro nämndens uppgifter angivna sålunda att styresmannen

skall, där det kan ske utan dröjsmål, till överläggning i nämnden upptaga

frågor om fånges hållande i enrum under arbete eller fritid, om disciplinära

åtgärder och om eftervård ävensom andra viktigare frågor. Nämnden har

ock att avgiva yttrande över ansökning om nåd eller villkorlig frigivning

samt att behandla ärende som fångvårdsstyrelsen hänskjuter till nämnden

eller vars upptagande påkallas av ledamot. Nämnden må vidare besluta framställning

till Konungen eller fångvårdsstyrelsen angående de intagnas behandling

eller förhållandena å anstalten i övrigt. Utöver vad nu sagts har

nämnden att medverka till upprätthållandet av önskvärd förbindelse mellan

intagen och honom närstående samt att främja arbetsanskaffning åt intagen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

som skall lämna anstalten. De ledamöter av nämnden som icke på grund av

sin tjänst ha att taga befattning med de intagna åligger att under regelbundna

besök å anstalten följa de intagnas behandling.

Bestämmelsen att nämndens ledamöter med undantag av anstaltens styresman

skola utses av Konungen tillkom på förslag av första lagutskottet

(uti. nr 52/1945), som ansåg denna anordning lämpligast för att giva nämnden

en självständig ställning och framhäva betydelsen av dess uppgifter.

Med hänsyn till att nämnden skulle intaga en i förhållande till styresmannen

rådgivande ställning förordade utskottet därjämte att ordföranden skulle

utses bland dem som icke vore befattningshavare vid anstalten.

Decentraliseringsutredningen. I särskild promemoria den 29 november

1947 angående förordnande av ordförande och ledamöter i anstaltsnämnd

har decentraliseringsutredningen till en början lämnat en redogörelse för

tillkomsten av gällande bestämmelser. Däri har återgivits strafflagberedningens

i betänkande den 14 november 1944 (SOU 1944: 50) framlagda förslag,

enligt vilket anstaltsnämnd skulle bestå av anstaltens styresman såsom

ordförande, två andra befattningshavare vid anstalten och minst två av länsstyrelsen

utsedda personer med erfarenhet rörande social hjälpverksamhet,

rättshjälp eller annat liknande arbete, varjämte Konungen för varje fångvårdsanstalt

skulle utse en domare eller annan lagfaren person att följa de

intagnas vård och behandling. Vidare har redogjorts för huru i proposition

i ämnet (1945: 342) förordats inrättande av anstaltnämnder i huvudsaklig

överensstämmelse med strafflagberedningens förslag, dock med den ändringen

i fråga om sammansättningen att av de ledamöter, som länsstyrelsen

hade att utse, den ene borde vara domare eller eljest lagfaren.

Decentraliseringsutredningen har föreslagit att 4 § lagen om verkställighet

av frihetsstraff in. m. gives sådan ändrad lydelse att utseende av ordförande

och ledamöter, som i lagrummet avses, skall ankomma på länsstyrelse,

vilken jämväl skall äga pröva behovet av suppleanter. Som skäl härför har

utredningen angivit i huvudsak följande.

Strafflagberedningen och föredragande departementschefen hade visserligen

icke anfört någon närmare motivering för sina förslag att åt länsstyrelserna

anförtro uppgiften att utse vissa ledamöter av anstaltsnämnd. Enligt

utredningens mening, borde emellertid övervägas om icke de av första lagutskottet

anförda skälen för att lägga uppgiften på Kungl. Maj :t, nämligen

att nämnden skulle få en självständig ställning och att betydelsen av dess

uPP§ifter skulle framhävas, lika väl kunde tillgodoses med den i propositionen

föreslagna ordningen. Nämndens självständighet påverkades enligt utredningens

åsikt icke av hänsyn till vilken myndighet som utsett ledamöterna.

Då Kungl. Maj :t vid personvalet måste i stor utsträckning inhämta

förslag från underlydande myndigheter framstode det för utredningen som

en onödig omgång att betunga justitiedepartementet med beredningen av

dessa ärenden, vilket ej heller syntes vara nödvändigt för att framhäva betydelsen

av nämndsledamöternas uppgifter. Det förhållandet att dessa uppgifter

vore fastslagna i en lag av så central betydelse för samhällets kriminalpolitik

som den förevarande syntes utredningen redan i och för sig innebära

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

en garanti för att nämndsledamöterna skulle rätt fatta sin uppgift. Någon

fara för att länsstyrelserna icke skulle med tillbörligt allvar beakta de särskilda

krav, som måste ställas på nämndsledamöternas kvalifikationer i sådant

hänseende ansåge utredningen icke föreligga. För en decentralisering

talade vidare de allmänna önskemålen att icke förlägga avgörandena högre

i instansordningen än vad ärendenas natur oundgängligen krävde.

Utredningen har vidare berört ett från fångvårdsstyrelsen framfört förslag,

att den ledamot som jämte styresmannen skall vara befattningshavare

vid anstalten skulle utses av fångvårdsstyrelsen, varigenom — enligt styrelsens

mening — onödig omgång vid ärendets behandling kunde undvikas och

hänsyn tagas till bland annat förestående förflyttning av befattningshavare.

Härom har utredningen uttalat, att detta visserligen skulle innebära en

förenkling i förfarandet men att det dock, med hänsyn till den i förarbetena

till lagen hävdade synpunkten att anstaltsnämnderna skulle vara

forum för intressen och önskemål från utomstående håll, syntes lämpligt

att avgörandet anförtroddes annat organ än fångvårdsmyndighet. För fångvårdsklientelet

kunde det också enligt utredningens mening vara av ett

visst känslomässigt värde att så skedde.

Utredningen har slutligen även beaktat de särskilda omständigheter, som

i fråga om utseende av anstaltsnämnd råda vid en del särskilt små anstalter.

En av fångvårdsstyrelsen framförd tanke, att man i dessa fall skulle

kunna nöja sig med en mindre nämnd än eljest, har synts utredningen

knappast böra godtagas med hänsyn till fångvårdsklientelets berättigade

anspråk på likartad behandling oavsett anstaltens storlek. Utredningen har

i stället förordat, att den anordningen att samma personer utses till ledamöter

i flera nämnder i dessa fall kommer till användning i största möjliga

utsträckning, varigenom vid ett lämpligt sammanförande av uppdrag

även skulle vinnas fördelen att ledamöternas verksamhetsfält utvidgas och

rikare tillfällen till erfarenheter och jämförelser givas.

Yttranden. Över nu berörda promemoria ha remissyttranden avgivits

av fångvårdsstyrelsen, strafflagberedningen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna

i samtliga län med undantag av Jönköpings, Gotlands, Blekinge

och Västerbottens.

Förslaget att ledamöterna i anstaltsnämnd, med undantag av styresmannen

vid anstalten, skola utses av länsstyrelse har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i alla yttranden utom dem som avgivits av strafflagberedningen

och fångvårdsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har framhållit att anstaltsnämndeinas

auktoritet syntes mera ha sin grund i lagens bestämmelser än vara avhängig

av den myndighet, som meddelade nämndsledamöterna deras förordnanden.

Då nämndens förmåga att fullgöra sina uppgifter och hävda sin

ställning i främsta rummet berodde på ledamöternas personliga kvalifikationer

och egenskaper samt valet följaktligen i de flesta fall förutsatte

lokal personkännedom, ansåge länsstyrelsen något principiellt hinder ej

böra möta mot alt överflytta meddelandet av ifrågavarande förordnanden

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

på länsstyrelserna. Fångvårdsstyrelsens förslag att det skulle tillkomma

styrelsen att utse representant för fångvårdspersonalen skulle innebära en

onödig omgång och splittring av ärendena, vartill komme att länsstyrelserna

hade samma möjligheter som fångvårdsstyrelsen att från vederbörande

personalorganisation inhämta förslag å lämpliga personer.

Strafflagberedningen har bestämt avstyrkt decentraliseringsutredningens

förslag att ledamöterna i anstaltsnäinnd skulle utses av länsstyrelse samt

anfört i huvudsak följande. För en ändring redan nu i ifrågavarande lag

måste mycket viktiga skäl föreligga. Några sådana hade icke anförts. Fastmera

talade starka skäl för att ledamöterna borde utses av Kungl. Maj :t.

Till ordförande i nämnderna hade Kungl. Maj :t undantagslöst utsett den i

nämnden insatte representanten för rättsskipningen. Denne hade utsetts

efter förslag av vederbörande hovrätts president. Hovrätternas presidenter

måste anses i högre grad än länsstyrelserna äga kännedom om enskilda

domares och advokaters lämplighet för uppdraget. Troligen skulle det icke

bliva lika lätt för länsstyrelserna som för justitiedepartementet att förmå

lämpliga domare och advokater att åtaga sig det ofta betungande uppdraget.

Det kunde därför befaras att överflyttningen skulle kunna i en del

fall leda till att ordförandeplatserna icke bleve besatta med de för uppdraget

lämpligaste. Vad anginge de ledamöter som ej vore anstaltstjänstemän

kunde framhållas att, om dessa utsåges av Kungl. Maj :t, kretsen av de personer

bland vilka valet skedde vidgades därigenom att vederbörande departement

införskaffade upplysningar angående lämpliga personer också från

exempelvis socialstyrelsen.

Fångvårdsstyrelsens förslag att det skulle ankomma på styrelsen att utse

en ledamot av nämnden har strafflagberedningen avstyrkt på de principiella

skäl som anförts av decentraliseringsutredningen. Ett avgörande skäl

att icke för närvarande upptaga frågan om ändrat sätt för utseende av

ledamöter i nämnden har beredningen ansett ligga i det förhållandet att

frågan om ändring i anstaltsnämndens uppgifter — särskilt i fråga om

eventuell beslutanderätt rörande villkorlig frigivning — för närvarande

vore föremål för övervägande.

Fångvårdsstyrelsen har tillstyrkt förslaget att ledamöterna av anstaltsnämnd

skola utses av länsstyrelserna men därvid gjort undantag för den

ledamot, vilken jämte styresmannen är befattningshavare vid anstalten.

Utomstående intressen och önskemål kunna enligt styrelsens mening icke

bliva lidande på att befogenheten överlåtes på styrelsen. Hittillsvarande

praxis att vid anstalten befintlig lokalavdelning av Sveriges fångvårdsmannaförbund

föreslår ledamot och att den föreslagne i nästan alla fall erhåller

förordnandet skulle enligt styrelsens uppfattning även i fortsättningen

komma att följas, oavsett om förordnandet meddelas av länsstyrelsen eller

fångvårdsstyrelsen. Med hänsyn till tidsvinst och besparing av arbetskraft

har fångvårdsstyrelsen ansett mest praktiskt att befogenheten lämnas åt

styrelsen.

Frågan om organiserandet av anstaltsnämnderna vid särskilt små an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

stalter har berörts i ett par yttranden, därvid decentraliseringsutredningens

förslag tillstyrkts. Fångvårdsstyrelsen har dock i sitt yttrande vidhållit uppfattningen

att antalet nämndsledainöter i dessa fall kunde minskas, förslagsvis

till tre, nämligen styresmannen och en befattningshavare vid anstalten

samt en person som skulle vara eller ha varit innehavare av domarämbete

eller eljest vara lagfaren. Härigenom skulle hland annat den ledamot

som skall äga insikt och erfarenhet rörande social hjälpverksamhet

eller liknande arbete bortfalla, vilket emellertid fångvårdsstyrelsen ansett

kunna uppvägas därav att i de få fall då eftervårdsfrågor förekomma vid

dessa anstalter vederbörande skyddskonsulent eller skyddsassistent kunde

anlitas.

I detta sammanhang må även anmärkas, att riksdagens revisorer i berättelse

om den år 1947 av dem verkställda granskning uttalat, att det enligt

deras mening borde övervägas, huruvida icke med bibehållande av den

grundtanke, som ligger bakom tillkomsten av särskilda anstaltsnämnder

vid våra fångvårdsanstalter, en förenklad organisation av dessa nämnder

och sättet för deras tillsättande borde genomföras; och ha revisorerna härom

anfört följande.

Enligt revisorernas mening synas anstaltsnämnderna vid de mindre anstalterna

med endast ett fåtal intagna kunna givas en i fråga om antalet

ledamöter och sammansättning i övrigt enklare organisatorisk utformning

än vid de större anstalterna. Erfarenheten har visat, att i de fall, där

förutom styresmannen allenast någon enstaka befattningshavare finnes anställd,

vissa svårigheter föreligga vid utseende av ledamot från anstalten.

Det begränsade urvalet torde icke heller alltid skapa nödiga garantier för

ett lämpligt personval. Till följd av rådande brist på fångvårdspersonal

ha understundom tillfälligt anställda befattningshavare utan tidigare erfarenhet

av fångvårdsarbete måst förordnas till ledamöter i nämnden.

Beträffande de mindre kolonier, vilka äro anslutna till en närbelägen

moderanstalt, förefaller det revisorerna till fyllest, att moderanstaltens anstaltsnämnd

tillika fungerar som anstaltsnämnd för dotterkolonierna. Vad

särskilt angår sådana öppna kolonier, där i allmänhet endast kortvariga

straff, t. ex. för rattfylleri, verkställas, torde med tanke på att anstaltsnämnd

främst har att taga befattning med frågor rörande nåd och villkorlig

frigivning samt i övrigt följa förhållandena å anstalten kunna

ifrågasättas, huruvida särskild nämnd vid ifrågavarande typ av anstalter är

av behovet påkallad. I varje fall synes en enklare organisation av nämnden

i dessa fall böra övervägas.

Vissa olägenheter i administrativt avseende synas även vara förenade

med gällande system, att Kungl. Maj :t skall utse ledamot av anstaltsnämnd.

Särskilt är detta förhållandet vid förordnande av ledamot bland

anstaltens befattningshavare. Till följd av att dessa ofta förflyttas till eller

förordnas å befattning vid annan anstalt, påkallas oavlåtligt Kungl. Maj :ts

beslut om nytt förordnande, varvid den omständliga proceduren med inhämtande

av fångvårdsstyrelsens förslag samt fångvårdsstyrelsens hörande

av fångvårdsmannaförbundet i varje särskilt fall måste upprepas. Handläggningen

av nu ifrågavarande ärenden synes därför lämpligen höra överlämnas

till underordnåd myndighet, exempelvis fångvårdsstyrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Departementschefen. Decentraliseringsutredningen har framfört vägande

skäl för att överflytta utseendet av ledamöter i anstaltsnämnderna från

Kungl. Maj :t till länsstyrelserna. Bortsett från en av fångvårdsstyrelsen

upptagen specialfråga, till vilken jag senare återkommer, har utredningens

förslag också tillstyrkts av alla remissinstanserna utom strafflagberedningen.

De skäl som beredningen anfört till förmån för den nuvarande ordningen

ha till stor del giltighet blott i fråga om den av ledamöterna i anstaltsnämnden,

som skall vara lagfaren.

Såsom framgår av beredningens yttrande har Kungl. Maj:t hittills utan

undantag utsett denne ledamot till nämndens ordförande. Enligt min uppfattning

bör denna ordning lämpligen lagfästas. Till ordförande bör alltså

direkt utses en domare eller annan lagfaren person. Det synes också kunna

medföra vissa fördelar, om valet sker av Kungl. Maj :t. Ur arbetsbesparingssynpunkt

behöver detta ej medföra några större betänkligheter, då antalet

ordförandeposter ej är så stort och personkännedom i dessa fall regelmässigt

förefinnes inom justitiedepartementet. Av de principiella skäl som utredningen

anfört delar jag dess uppfattning att den ledamot som jämte styresmannen

är befattningshavare vid anstalten bör utses av annan myndighet än

fångvårdsstyrelsen. Uppdraget att förordna de tre ledamöterna utöver ordföranden

och styresmannen synes mig lämpligen kunna anförtros åt länsstyrelserna.

I fråga om anstaltsnämnderna vid små anstalter torde i princip böra ställas

samma anspråk på sammansättningen som vid de större. De ärenden anstaltsnämnden

vid en mycket liten anstalt får att behandla bli givetvis få till

antalet men torde till sin beskaffenhet vara i stort sett likartade med dem

som förekomma vid en större anstalt. Under sådana förhållanden och med

beaktande av vad decentraliseringsutredningen anfört om de intagnas berättigade

anspråk på likartad behandling oavsett anstaltens storlek kan jag icke

förorda någon minskning av nämnderna för de små anstalterna. Däremot

böra såsom utredningen förordat samma personer i största möjliga utsträckning

utses till ledamöter i flera anstaltsnämnder. Sålunda kan lämpligen för

en liten anstalt den anordningen vidtagas, att endast styresmannen och den

andre där anställde nämndsledamoten förordnas särskilt för denna nämnd,

medan till övriga ledamöter förordnas personer som samtidigt äro ledamöter

av annan anstaltsnämnd.

I enlighet med vad nu anförts har förslag upprättats till ändrad lydelse

av 4 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1948.

De sålunda upprättade förslagen till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag angående ändring av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag,

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

3) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219)

angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast

egendom, och

4) lag angående ändrad lydelse av i § lagen den 21 december 1945 (nr

872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

torde få som bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.1

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

i Denna bilaga — vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen,

bortsett från vissa redaktionella jämkningar samt från att det föreslagna tredje stycket i 7 § av

det under 2) upptagna lagförslaget saknas — har här uteslutits.

3 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 178.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 11 mars

1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 10 mars 1948 tillhandakoinmet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 20 februari 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag angaende ändring av lagen den 30 maj 1910 (nr 156) om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag,

3) la9 om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219)

angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast

egendom, och

4) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 21 december 1945 (nr

872) om verkställighet av frihetsstraff in. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av revisionssekreteraren G. U. Schirén.

Lagrådet yttrade:

Befogenheten att i fall som avses i 7 och 8 §§ i 1916 års lag meddela tillstånd

att behålla fast egendom är i dessa paragrafer särskilt reglerad. Det torde

därför icke vara möjligt att, efter den ändring som nu föreslås, i 9 § förutsätta

att reglerna om tillstånd att förvärva fast egendom bliva utan vidare

tillämpliga i det fall, som behandlas i 7 §. Den formella lucka, som sålunda

uppkommer, synes lämpligen kunna fyllas på det sätt att till sistnämnda

paragraf fogas ett nytt, tredje stycke av innehåll att i avseende å meddelande

av tillstånd enligt denna paragraf att behålla fast egendom skall vad i 1

och 2 §§ stadgas om tillstånd att förvärva sådan egendom äga motsvarande

tillämpning.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

35

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 12 mars 19b8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet och

statsrådet Danielson anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Zetterberg lagrådets den 11 mars 1948 avgivna utlåtande över de till lagrådet

den 20 februari 1948 remitterade förslagen till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag angående ändring av lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag,

3) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ lagen den 18 juni 1925 (nr 219)

angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom, och

4) lag angående ändrad lydelse av i § lagen den 21 december 19^5 (nr

872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att till 7 §

av det under 2) upptagna lagförslaget fogats ett nytt, tredje stycke av det

innehåll lagrådet förordat samt att därjämte vissa redaktionella jämkningar

vidtagits i de remitterade förslagen.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erik Rudhe.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BevU 1948:57 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 19 november 191b s. 1 i texten
  2. Rskr. 1948:218 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande överflyttande av vissa till justitiedepartementet hörande ärenden från Kung a1 i texten
  3. 1LU 1948:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag rörande överflgttande av vissa till justitiedepartementet hörande ärenden från Kungl. Maj.t till s. 1 i texten