Med förslag till lag med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel, m. m
1948-03-12 · 114 sidor, varav 65 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 65 av 114 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1948:181, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel, m. m
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
1
Nr 181.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel, m. m.; given Stockholms slott den 12
mars 1948.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed
dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel
dels ock föreslå riksdagen att bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Såsom ett led i åtgärderna för att upprätthålla den samhällsekonomiska
balansen och därigenom trygga penningvärdet föreslås i propositionen bestämmelser
om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag samt om skyldighet
för aktiebolag att på spärrkonto i riksbanken insätta vissa medel.
Bestämmelserna om begränsning av vinstutdelning avse utdelning för räkenskapsår,
som utgått den 31 december 1947 eller senare, dock före den
31 december 1949. Utdelningen för nämnda år föreslås få högst uppgå till
antingen ett belopp, motsvarande utdelningen för det sista räkenskapsår
som utgått tidigare än den 1 oktober 1947, eller ett belopp, motsvarande
medeltalet av utdelningarna för de tre sista räkenskapsår som utgått tidigare
än den 1 oktober 1946. Utan hinder av nyssnämnda bestämmelser skall
dock utdelningen regelmässigt få uppgå till fem procent av aktiekapitalet.
Bestämmelserna om utdelningsbegränsning föreslås icke skola äga tilllämpning
å aktiebolag, vilkas vinstutdelning ej överstiger 10 000 kronor, och
1 B i haag till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 181.
opaginerad Kontrollera mot PDF
- Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
ej heller å vissa dotterbolag. Befogenhet att medgiva dispens föreslås skola
tillkomma Kungl. Maj :t.
Skyldigheten att insätta medel på spärrkonto föreslås skola avse räkenskapsår
som utgått den 31 december 1947 eller senare, dock före den 31 december
1949. Insättning avses skola ske med ett belopp motsvarande summan
av sjutton procent av beslutad vinstutdelning och tjugusju procent av
årsvinsten, i den mån denna överstiger utdelningen. Med bolags årsvinst
avses i detta sammanhang den bokföringsmässigt redovisade årsvinsten
med korrigeringar i vissa hänseenden i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som sker vid inkomsttaxeringen. Till ledning för bedömandet av aktiebolags
skyldighet att verkställa insättning skall avgivas deklaration.
Vissa ärenden rörande spärrkontomedel föreslås skola handläggas av en
särskild nämnd (spärrkontonämnden).
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, spärrkontonämnden
föreslås skola äga medgiva undantag från bestämmelserna om spärrkontoinsättning.
Bankaktiebolag, försäkringsaktiebolag m. fl. bolag föreslås fritagna
från skyldigheten att verkställa spärrkontoinsättning, likaså bolag för
vilka varken vinstutdelningen eller årsvinsten överstiger 10 000 kronor.
Spärren på insatta medel — vilka alltjämt tillhöra vederbörande bolag
och å vilka ränta skall utgå med två procent för år — föreslås skola upphöra
med utgången av år 1950, såvitt ej annorledes förordnas i en av Kungl.
Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag. Då särskilda förhållanden därtill
föranleda kan spärren efter förordnande av Kungl. Maj :t eller spärrkontonämnden
dessförinnan upphävas beträffande visst bolag eller viss grupp
av bolag.
I propositionen föreslås vidare att avtal eller annan utfästelse beträffande
rätten till spärrade medel ej skall vara gällande.
Till bestridande av räntekostnaderna för spärrkontomedlen äskas ett belopp
av 2 500 000 kronor, varjämte för spärrkontonämnden äskas för budgetåret
1948/49 80 000 kronor samt å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48 20 000 kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
3
Förslag
tin
Lag
med särskilda bestämmelser om dispositionen av
aktiebolags vinstmedel.
Härigenom förordnas som följer.
1 KAP.
Om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag.
1 §•
Utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning
för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1947 eller senare, dock
före den 31 december 1949, må högst uppgå till antingen ett belopp, motsvarande
utdelningen för det sista räkenskapsår som utgått tidigare än den
1 oktober 1947, eller ett belopp, motsvarande medeltalet av utdelningarna
för de tre sista räkenskapsår som utgått tidigare än den 1 oktober 1946
(medeltalsbeloppet).
Har under något av de tre sista räkenskapsår, som utgått tidigare än den
1 oktober 1946, aktiekapitalet ökats genom ny aktieteckning eller nedsatts
genom återbetalning till aktieägarna, skall i stället för vad ovan stadgats
angående rätt till utdelning med ett belopp motsvarande medeltalsbeloppet
gälla, att utdelningen högst må motsvara den procent av aktiekapitalet som,
i medeltal, utdelningsbeloppen för vart och ett av nämnda år utgjorde i förhållande
till aktiekapitalet vid utgången av det räkenskapsår utdelningen
avsåg.
Har aktiekapitalet ökats genom teckning av nya aktier, berättigande till
utdelning första gången för räkenskapsår som utgått den 1 oktober 1947 eller
senare, må den enligt vad förut stadgats tillåtna vinstutdelningen höjas
med ett belopp motsvarande fem procent av vad som tillförts bolaget på
grund av aktieteckningen. Hav aktiekapitalet nedsatts under räkenskapsår,
som utgått den 1 oktober 1947 eller senare, och skall det nedsättningen motsvarande
beloppet återbetalas till aktieägarna, skall den enligt vad förut
stadgats tillåtna vinstutdelningen minskas med så stor del, som efter förhållandet
mellan det belopp, varmed nedsättningen skett, och aktiekapitalet
före nedsättningen belöper å förstnämnda belopp, dock att minskningen
högst skall utgöra fem procent av det belopp varmed nedsättningen skett.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
2 §.
Utan hinder av vad i 1 § är stadgat må vinstutdelningen uppgå till fem
procent av aktiekapitalet.
Vid tillämpning av stadgandet i första stycket skall lika med aktiekapital
anses vad som på grund av aktieteckning må hava tillförts bolaget för
aktierna utöver det nominella beloppet. I aktiekapitalet må däremot icke
inräknas belopp, varmed aktiekapitalet på grund av beslut den 1 november
1947 eller senare ökats genom överföring av besparade vinstmedel eller på
grund av uppskrivning av anläggningstillgångar.
3 §•
Om vid vinstutdelningens bestämmande enligt vad ovan stadgas icke i
förhållande till aktiekapitalet erhålles helt procenttal eller procenttal vari
ingår en fjärdedels, en halv eller tre fjärdedels procent, må procenttalet
höjas till närmast högre sådant procenttal.
4 §.
Finnas i bolag aktier, utgivna på grund av beslut före den 1 november
1947 och med företrädesrätt till vinstutdelning jämte rätt att, därest under
något år sådan utdelning ej till fullo lämnats, av senare års utdelningsbara
vinst bekomma vad som brustit, innan utdelning å andra aktier må äga
rum (företrädesrätt till ackumulativ utdelning), skall i den enligt 1—3 §§
tillåtna vinstutdelningen icke inräknas belopp, som tillkommer sådana preferensaktier
för tidigare år.
5 §.
Bestämmelserna i detta kapitel skola icke äga tillämpning, där vinstutdelning
från aktiebolag ej överstiger tiotusen kronor, och ej heller i fråga
om vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag), vars aktier till
mer än nittiofem procent ägas av annat svenskt aktiebolag (moderbolag)
eller ock av ett eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget och ett
eller flera sådana dotterbolag tillsammans.
6 §•
Konungen äger medgiva aktiebolag med avseende å dess särskilda förhållanden
undantag från bestämmelserna i detta kapitel samt därvid föreskriva
de villkor för undantaget som prövas nödiga.
2 KAP.
Om insättning av medel på spärrkonto.
7 §■
Det åligger aktiebolag att, enligt bestämmelserna i detta kapitel, för räkenskapsår
som utgått den 31 december 1947 eller senare, dock före den
31 december 1949, på särskilt för bolaget upplagt konto i riksbanken (spärrkonto)
insätta ett belopp, motsvarande summan av
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
5
a) sjutton procent av bolagets beslutade vinstutdelning och
b) tjugusju procent av årsvinsten, i den mån denna överstiger vinstutdelningen.
Vid beräkning av det belopp, varmed spärrkontoinsättning skall ske enligt
första stycket a), må aktiebolag från den beslutade vinstutdelningen avräkna
utdelning å aktier i annat svenskt aktiebolag; dock att vad nu sagts icke
skall gälla, därest det senare bolaget är för den till det förstnämnda bolaget
lämnade utdelningen befriat från insättningsskyldighet på grund av bestämmelserna
i 10 § eller på grund av särskilt med stöd av nämnda paragraf meddelat
beslut. Därest den utdelning, som enligt vad nyss sagts vid beräkningen
av spärrkontoinsättningens storlek må avräknas från den beslutade vinstutdelningen,
öyerstiger denna, är aktiebolaget ej pliktigt att i fråga om den
överskjutande delen verkställa spärrkontoinsättning, som i första stycket b)
avses, med mer än tio procent.
Aktiebolag (dotterbolag), vars aktier till mer än nittiofem procent ägas
av annat svenskt aktiebolag (moderbolag), är icke pliktigt att göra insättning
på spärrkonto för vad som utdelas till moderbolaget, därest sistnämnda
bolag vid beräkning av belopp, varmed spärrkontoinsättning skall av
detta bolag verkställas, i inkomsten inräknar jämväl det utdelade beloppet.
8 §•
Med årsvinst enligt detta kapitel förstås årsvinst enligt fastställd balansräkning
med de avvikelser varom i 9 § sägs.
Har balansräkning icke fastställts inom sju månader efter räkenskapsårets
utgång, skall årsvinsten beräknas på grundval av styrelsens och verkställande
direktörens redovisning för året eller, där sådan redovisning ej
föreligger, uppskattas av den i It § omförmälda nämnden.
9 §•
1 mom. Hava som kostnad under räkenskapsåret bokförts allmänna skatter
med belopp som överstiger vad som skäligen kan beräknas belöpa på
räkenskapsårets vinst eller eljest enligt bokföringsmässiga grunder bör uppföras
som kostnad under året, skall tillägg ske för det överskjutande beloppet.
2 mom. Om i räkenskaperna avdrag skett för avskrivning på tillgång
avsedd för stadigvarande bruk eller på värdet å rättighet till leverans av
dylik tillgång enligt ej fullgjort köpekontrakt med högre belopp än som
kan beräknas bliva godkänt vid taxering enligt kommunalskattelagen, skall
tillägg ske med det överskjutande beloppet, om och i den mån det icke
göres sannolikt att avskrivningen är betingad av att tillgången avsevärt förlorat
i värde.
3 mom. Har i räkenskaperna tillgång avsedd för omsättning eller förbrukning
i rörelse — såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat samt
handelslager — eller rättighet till leverans av dylik tillgång enligt ej fullgjort
köpekontrakt upptagits till lägre värde än som kan beräknas bliva
godkänt vid taxering enligt kommunalskattelagen, skall tillägg ske med ett
belopp svarande mot skillnaden.
6
Knngl. Maj.ts proposition nr 181.
4 mom. Har vid bokförandet av årets kostnader gjorts sådan avsättning
till nybyggnadsfond, rationaliseringsfond eller underhåll av tillgångar, som
avser framtida utgifter, eller vidtagits annan åtgärd jämställd med dylik
vinstdisposition, skall tillägg ske med ett mot avsättningen svarande belopp.
I årsvinsten skall i intet fall inräknas sådan avsättning till investeringsfond
eller till pensions- eller annan personalstiftelse, för vilken avdrag medgives
vid taxering enligt kommunalskattelagen.
Har under räkenskapsår som i 7 § sägs avdrag vid taxeringen skett för
avsättning till investeringsfond och återföras medlen därefter till beskattning,
skall det återförda beloppet anses ingå i årsvinsten för det räkenskapsår,
då beloppet skall upptagas såsom skattepliktig intäkt.
10 §.
Bankaktiebolag, hypoteksaktiebolag, försäkringsaktiebolag samt aktiebolag,
som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, äro fritagna
från skyldighet varom i 7 § sägs. Detsamma gäller annat aktiebolag
beträffande räkenskapsår, för vilket varken vinstutdelningen eller årsvinsten
överstiger tiotusen kronor.
Konungen eller, efter Konungens bestämmande, den i 11 § omförmälda
nämnden må medgiva aktiebolag undantag från bestämmelserna i 7 §, om
så ur allmän synpunkt finnes påkallat eller om fullgörandet av nämnda bestämmelser
kan väntas medföra avsevärda betalningssvårigheter för bolaget,
så ock om särskilda skäl eljest föreligga.
11 §•
För att handlägga ärenden rörande spärrkontomedel skall finnas en av
Konungen utsedd nämnd (spärrkontonämnden), bestående av fem ledamöter
med suppleanter, en för varje ledamot. Konungen förordnar en av ledamöterna
att vara ordförande i nämnden och annan ledamot att vid förfall
för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap. Ordföranden skall vara
eller hava varit innehavare av domarämbete. Övriga ledamöter skola utses
så att i nämnden komma att företrädas insikt och erfarenhet i aktiebolagsförvaltning
samt i anställdas arbetsförhållanden och därmed förbundna avtalsfrågor.
Vad sålunda stadgats skall gälla jämväl suppleanterna.
Såsom nämndens beslut gäller den mening varom de flesta ledamöterna
förena sig.
Mot nämndens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka
skola hava inkommit till finansdepartementet sist å tjugonde dagen efter
den dag klaganden erhållit del av beslutet. Ändå att klagan föres går beslutet
i verkställighet, där Konungen icke annorlunda förordar.
12 §.
Till ledning för bedömandet av aktiebolags skyldighet att verkställa insättning
på spärrkonto skall till spärrkontonämnden avlämnas deklaration,
som skall avfattas å blankett enligt av Konungen fastställt formulär.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. Maj:ts proposition nr 181.. i
Deklaration skall lämnas för aktiebolag, vars aktiekapital vid räkenskapsårets
utgång uppgår till mer än etthundratusen kronor eller för vilket vinstutdelningen
för året eller årsvinsten överstiger tiotusen kronor. Deklarationsskyldighet
åligger dock icke aktiebolag som enligt 10 § första stycket
första punkten är fritaget från insättningsskyldighet, ej heller annat aktiebolag
för räkenskapsår, för vilket undantag från insättningsskyldighet jämlikt
10 § andra stycket medgivits beträffande hela det å räkenskapsåret
belöpande spärrkontobeloppet.
Deklarationen skall på heder och samvete avgivas av styrelsen eller, där
verkställande direktör är utsedd, av denne sist en månad efter det balansräkningen
för räkenskapsåret blivit fastställd eller, där balansräkningen ej
fastställts på bolagsstämma som i 121 § första stycket lagen om aktiebolag
sägs, sist en månad efter nämnda stämma eller, om stämma ej hållits
inom tid som i nyss angivna lagrum stadgas, inom sju månader efter räkenskapsårets
utgång.
13 §.
Aktiebolag åligger att efter anmaning av spärrkontonämnden hålla bolagets
handelsböcker och andra räkenskapshandlingar tillgängliga för granskning.
Styrelseledamot och verkställande direktör äro skyldiga att lämna de
uppgifter som erfordras för tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel
och av nämnden påfordras.
14 §.
Inom den för avlämnande av deklaration fastställda tiden skall aktiebolag
på spärrkonto insätta minst hälften av det belopp, som bolaget på grundval
av deklarationen har att inbetala.
Sist tre månader efter den för avgivande av deklaration fastställda tiden
skall bolaget insätta återstoden av beloppet.
Spärrkontonämnden må när synnerliga skäl därtill föranleda medgiva
anstånd med insättning till senare tidpunkt än i denna paragraf stadgas.
15 §.
Å medel insatta på spärrkonto skall, där ej nedan annorlunda stadgas,
bolaget tillgodoföras ränta efter två procent för år. Räntan skall vid kalenderårets
slut läggas till kapitalet.
16 §.
1 mom. Har bolag på spärrkonto insatt högre belopp än som vederbort,
skall spärrkontonämnden förordna om återbetalning av överskjutande belopp.
Ä nämnda belopp gottgöres ej ränta.
2 mom. Har i deklaration beräknat spärrkontobelopp på grund av oriktiga
uppgifter eller av annan anledning upptagits till för lågt belopp, skall
nämnden, där så finnes påkallat, fastställa det belopp som därutöver skall
insättas på spärrkonto. Nämnden skall tillika meddela erforderliga före
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
skrifter rörande tiden för insättningen, därvid längre anstånd än tre månader
från dagen för beslutets delgivande icke utan synnerliga skäl må
medgivas.
3 mom. Har vederbörlig deklaration för aktiebolag icke avlämnats, skall
nämnden med ledning av tillgängliga uppgifter fastställa spärrkontobeloppet
och därvid meddela föreskrifter i enlighet med vad i 2 mom. sägs.
17 §.
På spärrkonto insatta medel må ej av riksbanken utbetalas före den dag
medlen enligt vad i denna lag sägs frigjorts från spärren.
Efter medels frigörande tillgodoföres icke ränta.
18 §.
Konungen må, om ändrade konjunkturförhållanden därtill föranleda, förordna
att medel tillhöriga viss grupp eller vissa grupper av aktiebolag helt
eller delvis frigöras från spärr.
Spärrkontonämnden äger efter framställning förordna, att aktiebolags
medel frigöras från spärr, såframt avsevärda betalningssvårigheter föreligga
för bolaget eller eljest särskilda förhållanden böra föranleda dylikt förordnande.
Om skäl därtill äro, äger nämnden förordna, att medlen senare åter
skola insättas på spärrkonto.
Medel som icke frigjorts på sätt i första eller andra stycket sägs eller
återbetalats jämlikt 16 § 1 mom. skola frigöras i den ordning som bestämmes
i en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag.
19 §.
Har avtal träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse, pantsättning
eller annan rätt till spärrade medel, vare avtalet eller utfästelsen ej
gällande.
Utan hinder av vad nu sagts övergår rätten till ett aktiebolags spärrade
medel till annat bolag, som i den ordning i 174—176 §§ lagen om aktiebolag
föreskrives övertager det förstnämnda bolagets tillgångar och skulder.
Med spärrkontonämndens medgivande må ock rätten till ett aktiebolags
spärrade medel överföras till annat aktiebolag, som genom att övertaga
egendom från det förstnämnda bolaget eller genom att bereda anställning
åt bolagets arbetstagare fortsätter dess rörelse.
3 KAP.
Särskilda bestämmelser.
20 §.
Spärrkontonämnden äger i den ordning Konungen bestämmer från taxeringsmyndighet
inhämta uppgifter angående sådana förhållanden som kunna
tjäna nämnden till ledning vid fastställande av spärrkontobelopp.
Kungi. Maj:ts proposition nr 181. 9
21 §.
Vad som framkommit genom deklaration enligt denna lag eller vid
granskning enligt 13 § eller genom uppgifts inhämtande enligt 13 och 20 §§
må ej yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna syftet med deklarationen,
granskningen eller uppgiften.
22 §.
Har aktiebolag försummat att insätta spärrkontobelopp inom tid, som
angives i 14 § eller som föreskrivits enligt 16 § eller 18 § andra stycket,
skall bolaget till statsverket gälda särskild avgift, motsvarande åtta procent
för år å det felande beloppet, där spärrkontonämnden icke prövar skäligt
att helt eller delvis befria bolaget från nämnda avgift.
Sedan avgift påförts bolaget, skall indrivning av avgiften ske i den ordning
som om indrivning av resterande skatt är stadgad; dock skall restavgift
icke erläggas.
23 §.
Sker vinstutdelning i strid mot vad i 1 kap. stadgas, vare de, som uppburit
sådan utdelning, skyldiga att återbära denna; dock må utdelningen
icke återkrävas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort
inse utdelningsbeslutets oriktighet.
I fråga om brist, som kan uppkomma vid återbäringen, skola bestämmelserna
i 73 § 2 mom. tredje stycket lagen om aktiebolag äga motsvarande tilllämpning.
24 §.
Vid försummelse att avlämna deklaration enligt 12 § eller att hörsamma
anmaning eller lämna uppgift enligt 13 § eller att insätta spärrkontobelopp
äger spärrkontonämnden förelägga den försumlige lämpligt vite.
25 §.
1 mom. Styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som uppsåtligen
eller av vårdslöshet låter verkställa vinstutdelning i strid mot vad
i 1 kap. stadgas, straffes med dagsböter eller fängelse.
2 mom. Med dagsböter eller fängelse straffes ock den som vid fullgörande
av deklarations- eller uppgiftsplikt enligt bestämmelserna i 2 kap. uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift, ägnad att för aktiebolag han företräder leda
till frihet från insättning på spärrkonto eller till för låg sådan insättning.
Samma lag vare, där någon bryter mot tystnadsplikt varom stadgas i 21 §.
3 mom. Den som underlåter att fullgöra deklarations- eller uppgiftsplikt
enligt bestämmelserna i 2 kap. eller som vid fullgörande av sådan skyldighet
av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, ägnad att för aktiebolag
han företräder leda till frihet från insättning på spärrkonto eller till för låg
sådan insättning, straffes med dagsböter.
4 mom. Brott mot tystnadsplikt må av allmän åklagare åtalas allenast
efter angivelse av målsägande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungi. Maj.ts proposition nr 181.
Brott varom i övrigt i 2 och 3 mom. sägs må av allmän åklagare åtalas
allenast efter anmälan eller medgivande av spärrkontonämnden.
26 §.
Böter och viten som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
27 §.
Konungen äger meddela de närmare föreskrifter som må finnas erforderliga
beträffande tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPPgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Har för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1947 eller senare, på
grund av beslut före lagens ikraftträdande utdelning skett med högre belopp
än som enligt 1 kap. medgives, skall det överskjutande beloppet avdragas
från det belopp, som eljest skulle hava kunnat utdelas för följande räkenskapsår.
Har, när lagen träder i kraft, balansräkning för räkenskapsår som avses
i 7 § blivit fastställd eller bolagsstämma varom förmäles i 121 § första stycket
lagen om aktiebolag hållits utan att balansräkningen därvid fastställts,
skall den i 12 § stadgade deklarationsplikten fullgöras sist en månad efter
det lagen trätt i kraft.
Enligt denna lag på spärrkonto insatta medel skola vara fria från spärr
från och med den 1 januari 1951, såvitt ej dessförinnan annorledes förordnas
i en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. Maj:ts proposition nr 181.
11
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
20 februari 19å8.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Yougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, frågan
om vissa provisoriska bestämmelser angående dispositionen av aktiebolagens
vinstmedel, m. m. samt anför.
1. Inledning.
Vid övervägandet av olika åtgärder i syfte att hålla tillbaka de inflationsdrivande
krafterna har särskild uppmärksamhet synts böra ägnas åt frågan
om aktiebolagens vinster, vilka under efterkrigsåren undergått en kraftig
stegring. I enlighet härmed tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 17 oktober 1947 ledamoten av riksdagens första kammare
J. A. Forslund, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren N.
G. Hansson, redaktören C.-H. Hermansson, statssekreteraren I. A. Lindell
(ordförande), fil. kand. R. Meidner, professorn F. Schmidt, ledamoten av
riksdagens andra kammare G. F. Thapper, direktören M. E. Waldenström,
disponenten S. Wedén samt ledamoten av riksdagens andra kammare, direktören
J. Ä. T. Wiberg med uppdrag att verkställa utredning av frågan om
ny lagstiftning angående dispositionen över aktiebolagens vinstmedel. I direktiven
för utredningen anförde jag följande:
Efterkrigsåren ha kännetecknats av en kraftig stegring av företagens
vinster. Främst gäller detta aktiebolagen. Även om den vinstökning, som
enligt taxeringsresultatet förelåg under år 1946, får bedömas med hänsyn till
vissa speciella omständigheter, såsom arbetskonflikten inom metallindustrien
1945, det ökade antalet bolag samt förhållanden i samband med avvecklingen
av krigskonjunkturskatten och källskattereformens genomförande,
måste man dock räkna med att en avsevärd, icke förutsedd vinstökning
förelegat i förhållande till tidigare år. I nuvarande ekonomiska läge, som
ställer krav på återhållsamhet från alla samhällsgruppers sida för att hindra
ytterligare prisstegringar, måste ökad uppmärksamhet ägnas också frågan
om företagens ökade vinster. Dessa medföra nämligen ett ökat tryck på
prisnivån, vare sig de få tjäna som underlag för löneökningar eller de stan
-
12
Kanyl Maj:ts proposition nr 181
na hos företagen för att användas till nya investeringar eller till höjda utdelningar
åt aktieägarna.
Under de senaste åren ha olika åtgärder vidtagits i syfte att hindra företagen
att dela ut alltför stora vinster eller för att förmå företagen att reservera
viss del av vinsten för framtida behov. Främst märkas de bestämmelser,
som infördes 1943 om begränsning av aktiebolagens vinstutdelning
och som nu finnas i 1946 års lag med särskilda bestämmelser om begränsning
av vinstutdelning från aktiebolag. Denna lagstiftning kan dock icke
anses tillräcklig i nuvarande situation. Frånsett att viss ökning av vinstutdelningen
varit möjlig inom lagens ram, hindrar vinstbegränsningen icke
bolagen att använda sina överskott till investeringar.
Till utredning bör omedelbart upptagas frågan om en ny lagstiftning om
disposition över aktiebolagens vinstmedel, som bygger på andra grunder än
den nuvarande lagstiftningen. Den nya lag, som sålunda kan komma att
avlösa 1946 års lag, bör avse, att en viss del av bolagens vinster skall tillfälligt
steriliseras. Den närmast till hands liggande metoden att åstadkomma
detta synes vara att göra bolagets rätt att lämna utdelning till aktieägarna
beroende av att medel insättas å spärrkonto. Man kan tänka sig, att utdelning
över huvud icke får ske utan samtidig avsättning till spärrkonto, eller att utdelningen
är fri rörande ett visst minimibelopp, motsvarande en skälig kapitalränta,
men att ytterligare utdelning medgives först under villkor om avsättning
till spärrkonto. Avsättningens storlek kan tänkas stå i proportion
till utdelningen eller till årsvinsten. Utredningen bör emellertid vara obunden
att pröva även andra lösningar.
I likhet med vad som gäller avsättningar enligt 1947 års förordning om
investeringsfonder, böra medel, som avsättas till spärrkonto, vara avdragsgilla
vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vid ett återförande
till bolaget, skola medlen upptagas som intäkt av rörelse för det
beskattningsår medlen kommit bolaget till godo.
För spärrkontomedel torde böra utgå skälig ränta.
Utredningens syfte är icke att söka nå fram till någon lagstiftning om
andel i vinst för de anställda i företagen. Frågan om fördelningen av produivtionens
avkastning mellan företagare och anställda bör liksom hittills
lösas genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Avgörande
ur allmän synpunkt med hänsyn till den rådande ekonomiska situationen är
att medlen under viss tid förbli spärrade i riksbanken och icke under denna
tid ge upphov till ökad efterfrågan på varor och tjänster.
Vid sidan av föreskrifter om spärrkontoavsättning torde erfordras bestämmelser
om absolut maximering av vinstutdelning i förhållande till tidigare
år.
Utredningen bör vidare kunna behandla frågan om de s. k. skattereservernas
ställning. Det bör övervägas, huruvida skattereserv bör på en gång
kunna överföras till spärrkonto eller avföras på annat sätt eller om särskilda
bestämmelser i ämnet bli överflödiga. Utredningen får även taga ställning
till frågan, om det alltjämt kan vara skäl att behålla den särskilda
regel, som infördes i samband med bestämmelserna om skattereserven, att
bolag i vissa fall icke må njuta avdrag vid taxering för överföring av medel
till pensionsstiftelse.
Det är nödvändigt, att den nya lagstiftningen förses med effektiva sanktionsregler,
så att ett kringgående av lagstiftningen icke blir möjligt.
Utredningen kommer att få taga ställning till en serie detaljproblem såsom
frågorna, huruvida spärrkontomedel under särskilda omständigheter må
tagas i anspråk redan under spärrtiden, vilka regler, som kunna hli nöd
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
13
vändiga med hänsyn till förhållandena mellan dotterbolag och moderbolag
eller för bolag, som väsentligen ha till uppgift att äga och förvalta aktier.
Några särskilda direktiv rörande dessa frågor anser jag icke erforderliga.
Den blivande lagstiftningen om disposition av aktiebolagens vinstmedel
bör vara provisorisk och icke gälla för längre tid än två år. Frågan om
spärren å insatta medel alltjämt skall bestå bör underkastas prövning senast
vid 1950 års riksdag.
Utredningsmännen ha med skrivelse den 20 december 1947 avlämnat b etänkande
med förslag om utdelningsstopp och spärrlcontoavsättning för
aktiebolagen (SOU 1947: 84). Ett vid betänkandet fogat lagförslag torde få
såsom bihang fogas vid detta protokoll.
Över betänkandet ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
bank- och fondinspektionen, kommerskollegium, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs
och Västernorrlands län, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i
riksgäldskontoret, Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Landsorganisationen i Sverige
och Svenska arbetsgivareföreningen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har vid sitt utlåtande fogat yttrande från taxeringsintendenten i länet,
varjämte kommerskollegium överlämnat yttranden från samtliga handelskammare
och Sveriges redareförening. Därjämte ha skrivelser inkommit
från Göteborgs intecknings garanti aktiebolag och fyra andra hypoteksaktiebolag
ävensom Svenska vattenkraftföreningen.
2. Gällande lagstiftning.
Lagen om aktiebolag.
I lagen om aktiebolag finnas flera bestämmelser, som avse att tvinga bolagen
att reservera viss del av vinsten för framtida behov och som begränsa
bolagens möjligheter att utdela vinst. Först må nämnas aktiebolagslagens
bestämmelser om fondering av vinst, vilka väsentligen skärpts genom den
nya aktiebolagslagen, som trätt i kraft den 1 januari 1948. Enligt 71 § nya
aktiebolagslagen skall av ett aktiebolags årsvinst minst 10 procent avsättas
till reservfond. Dessförinnan får dock från årsvinsten avdragas vad
som åtgår för att täcka eventuell från föregående år balanserad förlust.
Avsättningen skall fortsätta ända till dess att reservfonden uppgår till 20
procent av aktiekapitalet eller det högre belopp som är föreskrivet i bolagsordningen.
Beservfonden är bunden och får icke minskas genom vinstutdelning.
Den nya aktiebolagslagen innehåller ävenledes bestämmelser om särskild
fondering i bolag som arbeta med stort främmande kapital. Ändå att reservfonden
uppgår till det i 71 § aktiebolagslagen eller bolagsordningen föreskrivna
beloppet skall avsättning av minst 10 procent av årsvinsten ske
till reservfonden eller till eu skuldregleringsfond, därest bolagets skulder
överstiga summan av aktiekapitalet, reservfonden och skuldregleringsfonden
(72 §). Vid beräkning av skuldbeloppet inräknas dock icke vissa
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
genom inteckning tryggade skulder. Medel som avsatts till skuldregleringsfond
äro liksom medel avsatta till reservfonden bundna i företaget.
Skulle bolagets skulder komma att nedgå, så att det bundna kapitalet
överstiger skulderna, kan skuldregleringsfonden dock avvecklas. Detta skall
i så fall ske successivt med högst en femtedel av överskottet om året.
För bolag med stort främmande kapital gäller jämväl en utdelningsbegränsning.
Så länge bolagets skulder överstiga det bundna kapitalet, får
bolaget icke utdela större vinst än 5 procent av den behållna förmögenheten,
med mindre ett lika stort belopp som det vilket därutöver utdelas ytterligare
avsättes till reservfonden eller ock, då den uppgår till föreskrivet belopp,
till skuldregleringsfonden. För att kunna utdela 7 procent av förmögenheten
måste bolaget således binda ett belopp motsvarande 2 procent utöver
vad som följer av tidigare återgivna bestämmelser.
Särskild lagstiftning om vinstutdelningsbegränsning.
Särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag
infördes genom lagen därom den 5 februari 1943 (nr 28). I samband
med framläggandet av förslag till nämnda lag, anförde jag till statsrådsprotokollet
den 18 december 1942 (proposition 1942 nr 6 s. 30), att en utdelningsbegränsning
borde infogas som en integrerande del i det allmänna
inkomststoppet. Efter den reglering av arbetslöner och jordbrukspriser som
vunnits borde en lagstiftning om utdelningsbegränsning utan dröjsmål träda
i kraft.
1943 års lag avsåg vinstutdelning för räkenskapsår som utgått den 31
december 1942 eller senare, dock före den 31 december 1944. Bestämmelserna
om utdelningsbegränsning ha förlängts, sist genom lagen den 22 mars
1946 (nr 77) med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag. Denna lag avser utdelning till aktieägarna av vinst
enligt fastställd balansräkning för räkenskapsår som utgått den 31 december
1945 eller senare, dock före den 31 december 1947. Lagen gäller alltså
icke för räkenskapsår som utgått den 31 december 1947, vilket med hänsyn
till att räkenskapsåret vanligen överensstämmer med kalenderåret innebär
att lagen i stort sett ej är tillämplig å vinst som influtit år 1947 och blir
föremål för vinstdisposition år 1948.
Huvudregeln i 1946 års lag är, att utdelningen till aktieägarna av aktiebolags
vinst enligt fastställd balansräkning icke får överstiga 6 procent av
bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen (2 § första stycket).
Med bolagets behållna förmögenhet avses bolagets tillgångar efter avdrag
för skulder och värdeminskningsposter. I vissa fall får dock utdelning
utgå med högre belopp än som följer av huvudregeln. Har i ett bolag för de
tre sista räkenskapsår, som utgått före den 1 januari 1940, vinstutdelning
skett med belopp som i medeltal överstiger 6 procent av bolagets behållna
förmögenhet enligt balansräkningen för vart och ett av dessa år, må nämligen
utdelning fortfarande ske med belopp motsvarande högst nämnda medeltalsprocent
av den behållna förmögenheten enligt balansräkningen för
Kungi. Maj:ts pi oposition nr 181.
15
det räkenskapsår utdelningen avser (2 § andra stycket). Från huvudregeln
gäller ännu ett undantag, betingat av önskemålet att undvika att något bolag
skulle tvingas att sänka sin utdelning. Ett bolag som för det sista räkenskapsår
som utgått tidigare än den 31 december 1941 utdelat en högre
procent av den behållna förmögenheten än som tillåtes enligt huvudregeln
eller enligt regeln om medeltalsprocent för tre räkenskapsår kan fortsätta
med den högre vinstutdelningen. Bolaget äger alltjämt utdela högst den procent
av den behållna förmögenheten, vartill vinstutdelningen uppgick det
åsyftade räkenskapsåret (2 § tredje stycket). Bolaget är dock icke berättigat
att höja det procenttal i förhållande till aktiekapitalet, som denna vinstutdelning
utgjorde.
Genom 1946 års lag infördes även en regel, som avsåg att binda hos företagen
fonderade skattereserver, vilka eljest skulle ha blivit frigjorda i samband
med uppbördsreformens genomförande. Bolag som i fastställd balansräkning
för räkenskapsår som utgått den 31 december 1944 eller senare,
dock före den 31 december 1945, redovisat skattefond eller annan post avseende
ogulden skatt (skattereserv) får icke höja sin utdelning utöver utdelningen
nämnda år, med mindre skattereserven redovisas oförminskad
(3 §). En underlåtenhet att bibehålla skattereserven medför även den påföljden
att bolaget icke får rätt att lägga till grund för sin utdelning de speciella
reglerna i 2 § andra och tredje styckena (regeln om medeltalsprocent
för tre räkenskapsår och regeln om oförändrad vinstutdelning i förhållande
till det sista räkenskapsår, som utgått tidigare än den 31 december
1941). I skattereserven skall anses ingå, förutom reservens belopp enligt fastställd
balansräkning, jämväl belopp som bolagsstämman vid balansräkningens
fastställande beslutat överföra till skattereserven.
I 4 § 1946 års lag gives en särskild undantagsregel för bolag i vilka finnas
aktier med företrädesrätt till vinstutdelning jämte rätt att, därest under
föregående år sådan utdelning ej till fullo lämnats, av följande års utdelningsbara
vinst bekomma vad som brustit, innan utdelning å andra aktier
må äga rum (företrädesrätt till ackumulativ utdelning). Belopp, som tillkommer
sådana preferensaktier för tidigare år, skall icke inräknas i den enligt
2 och 3 §§ tillåtna vinstutdelningen. — Enligt 5 § skola lagens bestämmelser
icke äga tillämpning, där vinstutdelning från aktiebolag understiger
10 000 kronor och ej heller skola bestämmelserna i 2 § äga tillämpning i
fråga om vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag), vars
aktier till mer än 95 procent ägas av annat aktiebolag (moderbolag) eller
ock av ett eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget och ett eller
flera sådana dotterbolag tillsammans. I 6 § har stadgats, att Konungen äger
medgiva aktiebolag med avseende å dess särskilda förhållanden undantag
från bestämmelserna i 2 och 3 §§ samt därvid föreskriva de villkor för undantaget
som prövas nödiga.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Vissa skatterättsliga bestämmelser.
Utöver vad nyss anförts om aktiebolagens fonderade skattereserver må
här lämnas en redogörelse för vissa skatterättsliga förhållanden
som sammanhänga med eller eljest belysa de i nu förevarande sammanhang
aktuella problemen.
Till en början må understrykas att 3 § av 1946 års utdelningsbegränsningslag
icke innebär något hinder för bolag, som varken utdela mer än 6
procent av den behållna förmögenheten eller höja utdelningen i förhållande
till tidigare år, att taga sina skattereserver i anspråk. Därest sådana bolag
överföra sina skattereserver till vissa slag av pensionsstiftelser skulle de,
jämlikt stadgandet i punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen,
ha ägt rätt att vid taxeringen åtnjuta avdrag för överföringen. Genom
en särskild förordning den 22 mars 1946 (nr 78) med vissa bestämmelser
angående aktiebolags rätt att vid taxering njuta avdrag för överföring av
medel till pensionsstiftelse har emellertid stadgats att, därest skattereserv
som avses i 3 § 1946 års utdelningsbegränsningslag icke redovisas oförminskad,
aktiebolag icke må vid taxering till kommunal inkomstskatt samt
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt — såvitt angår räkenskapsår som
utgått den 31 december 1945 eller senare, dock före den 31 december 1947
— njuta sådant avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse eller
annan personalstiftelse varom i förenämnda punkt 2 stadgas. Konungen
äger dock medgiva aktiebolag med avseende å dess särskilda förhållanden
undantag och därvid föreskriva de villkor för undantaget som prövas
nödiga.
De bestämmelser om ersättningsskatt, som lämnats i förordningen den
26 juni 1933 (nr 395) om sådan skatt, äro i viss mån ägnade att föranleda
bolag att verkställa vinstutdelningar som eljest ej skulle äga rum. Svenskt
aktiebolag (liksom även svensk ekonomisk förening och vissa juridiska personer
med säte i utlandet), vars verksamhet väsentligen består i förvaltning
av fastighet eller av värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom,
skall i vissa fall erlägga ersättningsskatt. Förutsättningarna äro att bolaget
vid disponerandet av vinsten för visst räkenskapsår underlåtit att besluta
utdelning, ehuru sådan underlåtenhet icke skäligen kan anses påkallad av
bolagets ställning, eller ock beslutat utdelning med belopp som med hänsyn
till ställningen må anses mer än skäligt ringa. Omständigheterna skola vidare
göra sannolikt att ett väsentligt syfte härvid varit att bereda fysiska
personer, vilka ägt del i bolaget, lindring i deras beskattning i riket. Med
anledning av motioner vid 1943 års riksdag uttalade första lagutskottet i
sitt utlåtande (nr 1) rörande 1943 års utdelningsbegränsningslag, att stadgandet
i förordningen om ersättningsskatt borde så förstås, att ersättningsskatt
skulle utgå allenast i den mån utdelning på grund av utdelningsbegränsningslagens
bestämmelser icke vore förbjuden.
Vidare må här omnämnas de överenskommelser som träffats i april
och maj 1947 mellan statens bränslekommission, å ena, samt svenska trä
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
varuexportföreningen, svenska cellulosaföreningen och svenska trämasseföreningen,
å andra sidan. Enligt dessa överenskommelser skola vid export
av trävaror eller leverans av kemisk och mekanisk massa intill den 1 februari
1948 vissa avgifter uppbäras av föreningarna och av dem inlevereras
till särskilda branschstiftelser. Avgifterna uppgå för trävaror till 100 kronoi
per exporterad standard, för kemisk massa till 50 kronor per ton och för
mekanisk massa till 20 kronor per ton. Stiftelses medel skola användas dels
för forsknings- och andra ändamål som äro av samfällt intresse för branschen,
dels för utbetalning till medlemmar i branschföreningen m. fl. Utbetalning
till medlemmarna må ske när Kungl. Maj :t medgiver detta med hänsyn
till ändrade konjunkturförhållanden. Ha stiftelsens medel ej tidigare
disponerats, skall slutlig utbetalning till medlemmarna ske under åren 1951
—1953. Inbetalningar till dessa branschstiftelser äro enligt förordningen
den 30 juni 1947 (nr 339) avdragsgilla vid beräkning av nettointäkt av
rörelse enligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt. När medel återbetalas till medlemmarna, skola de
hos medlemmarna upptagas som intäkt av rörelse för det beskattningsår
medlen komma medlemmen till godo. De medel, som inbetalas till branschstiftelse,
skola vara utlånade till staten i den mån de icke erfordras för
täckande av de med förvaltningen förenade kostnaderna. Å de utlånade
medlen utgår ränta.
Vid Kungl. Maj :ts meddelande den 17 oktober 1947 av bestämmelser om
reglering av handeln med vissa slag av virke under avverkningsåret 1947/
48 har förutsatts, att frivillig överenskommelse träffades mellan bränslekommissionen
och svenska cellulosaföreningen respektive svenska trämasseföreningen
om uttagande jämväl efter den 1 februari 1948 av en särskild avgift
vid export av massa eller vid försäljning till svenska pappersbruk för
tillverkning av exportpapper, motsvarande 75 kronor för ton kemisk och
30 kronor för ton mekanisk massa, samt att av dessa avgifter 25 kronor
respektive 10 kronor för ton massa skulle tillföras två särskilda fonder.
Av dessa fonder skulle den ena, som vore avsedd att disponeras för förbättrande
åtgärder inom det enskilda skogsbruket, erhålla en tredjedel av beloppen
i fråga och den andra, som skulle disponeras för sociala ändamål
till förmån för de inom skogsindustrien och skogsbruket anställda, återstående
två tredjedelar av samma belopp.
Utländsk lagstiftning.
Utredningen har införskaffat uppgifter från vissa andra länder om lagstiftningsåtgärder
varigenom aktiebolags rätt att utdela vinst begränsats
med hänsyn till det rådande ekonomiska läget. Beträffande denna fråga
torde jag här allenast få hänvisa till betänkandet.
‘2 Bi haag till riksdagens [trolokoll 1948. 1 samt. Nr 181.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
3. Vissa ekonomiska uppgifter om aktiebolagen.
Aktiebolagens vinster.
Utredningsmännen ha (betänkandet s. 23—30 ävensom bilagorna 1 och
2 till betänkandet, s. 80—82) lämnat vissa ekonomiska uppgifter om aktiebolagen.
Beträffande bolagens vinster framgår därav att de till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppen för åren 1943—1946
voro i miljoner kronor resp. 1 019, 956, 1 180 och 2 027. Vinstökningarna
voro, i procent på närmast föregående år, enligt taxeringsutfallen för åren
1945 och 1946 resp. 23,4 och 71,8. Utredningsmännen ha i anslutning härtill
anfört:
Särskilt anmärkningsvärda äro de höga vinstbelopp som redovisades för
år 1946. Dessa höga belopp torde, såsom ock i direktiven för utredningen
påpekats, till viss del ha framkommit såsom en följd av särskilda omständigheter
av engångsnatur, särskilt förhållanden i samband med källskattereformens
genomförande. Å andra sidan är den stora vinstsiffran uppenbarligen
även uttryck för en ökad lönsamhet av bolagens verksamhet.
Inom priskontrollnämnden har på begäran av utredningen gjorts en sammanställning
av bland annat nettovinsterna och eget kapital för 333 industriaktiebolag,
större och mindre, för vilka priskontrollnämnden fört en
fortlöpande speciell statistik. Dessa företags salutillverkningsvärde uppgår
till omkring en tredjedel av hela industriens salutillverkningsvärde. I bilaga
1 till betänkandet har sammanställningen återgivits dels för samtliga
i undersökningen ingående företag dels för olika huvudgrupper, därvid
fyra större bolag, vilka av särskilda skäl icke ansetts böra föras till viss
huvudgrupp, sammanförts till en särskild grupp, benämnd »Särskilda gruppen».
Med eget kapital avses aktiekapital, fonder och balanserade vinstmedel,
dock icke skattefonder, värdeminskningsfonder och årsvinsten.
Av bilagan framgår att nettovinsten för samtliga de i undersökningen ingående
företagen från 1938 till 1945 ökat från 139 till 196 miljoner kronor
och för år 1946 utgjorde 275 miljoner kronor. Nettovinsten i procent av
bolagens egna kapital utgjorde nämnda tre år 7,6, 9,i och 11,9. Spridningen
mellan olika huvudgrupper med avseende å avkastningen på eget kapital
är betydande.---
Av bilagan framgår att den stora vinstökningen för 1946 främst faller
på sådana industrigrupper vilka ha särskild betydelse för exporten.
Utredningsmännen ha vidare redogjort för en liknande av industriens
utredningsinstitut verkställd sammanställning av 188 industriföretags
bokslut. Sammanlagda arbetarantalet vid dessa företag uppgick år 1942
till drygt 25 procent av det i industristatistiken redovisade antalet arbetare
i hela industrien. Beträffande denna undersökning ha utredningsmännen
anfört:
Sasom bilaga 2 till betänkandet har fogats en tabell över nämnda företags
eget kapital, vinster, utdelningar, bruttoinkomster och lönesummor,
grundad på utredningsinstitutets undersökning.----Vinstutvecklingen
samt utdelningarna ha ställts i relation till eget kapital, d. v. s. aktiekapital,
årets redovisade vinst samt egna fonder. Till dessa räknas icke skattefonder
och pensionsstiftelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Av bilaga 2 framgår, att den redovisade vinsten för samtliga i undersökningen
ingående företag åren 1937, 1938, 1945 och 1946 var resp. 124, 108,
167 och 226 miljoner kronor. Vidare kan uträknas, att nettovinsten i relation
till eget kapital samma år uppgick till resp. 7,7, 6,6, 8,6 och 10,5 procent.
Utredningsmännen ha i detta sammanhang anfört:
För att erhålla en fullt verklighetstrogen bild av bolagens reella vinster
under ett antal år vore det nödvändigt att jämväl taga hänsyn till den konsolidering
av bolagens ställning som skett i form av avskrivningar, undervärdering
av tillgångar och sådana avsättningar till fonder vilka skett före
redovisning av årsvinst och uppskattning till taxerat belopp. En undersökning
i detta syfte skulle kräva ett omfattande utredningsarbete som den
för utredningen tillmätta tiden icke medgivit.
Inom priskontrollnämnden ha emellertid sedan flera år tillbaka företagits
undersökningar, vid vilka man genom en intensiv bearbetning av boksluten
för ett antal industriföretag — något över 300 stycken — sökt nå fram till
en bedömning av de faktiska vinsternas utveckling. Nämnden har därvid
sökt komma fram till en mellan de olika åren jämförbar bruttovinst. Denna
har beräknats som redovisad nettovinst + förändring av dold förkrigslagerreserv
+ skatter + avskrivningar + vinstdispositioner — extraordinära förvärv.
Vinstdispositionerna omfatta i huvudsak före bokslut gjorda reserveringar,
gåvor samt kostnader av mer eller mindre extraordinär karaktär.
Bruttovinsten skulle enligt undersökningen för åren 1945 och 1946 ha utgjort
542 och 780 miljoner kronor. Denna vinstökning har sin tyngdpunkt
förlagd till exportindustri och metallindustri. Undersökningen visar även att
för åren 1945 och 1946, vilka äro de sista år för vilka bearbetning gjorts,
bruttovinsten i procent fördelar sig på följande sätt:
1945 1946
Avdrag för extra ordinära förvärv.................... — 8 — 5
Vinstdispositioner .................................. 19 21
Avskrivningar ..................................... 34 34
Skatter ............................................ 18 14
Förändring av dold förkrigslagerreserv................ 2 3
Nettovinst ......................................... 35 34
Vid bedömandet av siffrorna för dessa bruttovinstberäkningar är särskilt
att märka att avskrivningarna i de flesta fall måste betraktas som varierande
med resultatet av rörelsen och speciellt då av den orsaken att fri avskrivningsrätt
numera tillämpas av flertalet aktiebolag. Om det »verkliga»
avskrivningsbeloppet — d. v. s. kostnaden för förslitning och föråldring —
hade kunnat fastställas borde enbart den överskjutande summan ingått i
den beräknade bruttovinsten.
Aktiebolagens vinstutdelningar.
Vid den utredning som verkställdes under förarbetena till 1943 års lag om
begränsning av bolagens vinstutdelningar utfördes en summarisk statistisk
undersökning rörande de å A: 1 resp. A: 2 listan under åren 1937—1940
fondbörsnoterade aktiebolagens utdelningar i procentuellt förhållande till
bolagens behållna förmögenhet. Undersökningen visade att den medeltalsprocent,
som utdelningen motsvarade, utgjorde för perioderna 1937—1939
och 1938—1940 resp. 4,96 och 4,85.
20
Kungl. May.ts proposition nr 181.
I bilaga 1 till nu ifrågavarande betänkande återfinnas uppgifter om utdelningsbeloppen
och deras relation till bolagens egna kapit
a 1 för de i priskontrollnämndens undersökningar ingående 333 bolagen.
Uppgifterna utvisa följande.
1938 1942 1943 1944 1945 1946
Utdelningsbelopp (i 1 000 kr.) 91 112 93 972 96 862 98 355 106452 115 093
% av eget kapital.......... 4''98 4-75 4''79 4-75 4-93 4-98
Utdelningsprocentens spridning mellan olika grupper av bolag är betydande
eller för år 1946 från 3,79 för läder-, sko- och gummivaruindustrien
till 6,13 för livsmedelsindustrien. Spridningen för de olika företagen under
åren 1938, 1945 och 1946 framgår av
%
följande uppställning.
1938 1945
1946
0 — .....
... 127
102
101
©
1
i—l
©
1
1
1
1-1— 2-0.....
4
7
11
21— 3-0.....
... 21
16
12
3l— 4-0.....
. . . 31
31
38
4-1— 50.....
40
58
47
5-1— 60.....
. . . 40
52
45
61— 7-0.....
. .. 30
27
36
^4
1
00
ö
. . . 14
16
20
00
T
ep
ö
8
12
8
9-1—10-0.....
3
3
6
10-1 -15-0.....
12
4
5
15-1— .....
2
4
3
Utdelningen var i procent
ningen berörda bolagen:
av nettovinsten för
samtliga de
av undersök-
1938
1942
1943
1944
1945 1946
65
66
65
64
54
42
I bilaga 2 till betänkandet återfinnas vidare uppgifter om utdelningsbeloppen
och deras relation till bolagens egna kapital för de av industriens utredningsinstitut
undersökta 188 bolagen. Dessa uppgifter utvisa följande.
Utdelningsbelopp i
1937
1938
1939
1940
1941
1942
1943
1944
1945
1946
miljoner kr....
76-7
74-4
74-0
70-0
75-8
78-9
81-4
82-6
87-3
101-9
% av eget kapital
4-8
4-6
4-4
4-1
4-4
4-4
4''5
4-5
4-5
4-7
Utredningsmännen ha jämväl redogjort för en undersökning om utdelningen
i förhållande till aktiekapitalet för de i priskontrollnämndens
utredningar ingående 333 företagen. Denna undersökning visar
att i förhållande till 1938 resp. 1945 följande förändringar år 1946 ägt rum.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Minskning Ej ändring Ökning Totalt
1938/1946 ........... 63 129 141 333
1945/1946 ........... 23 256 54 333
Utdelningsprocenten i förhållande till aktiekapitalet utgjorde för samtliga
333 företag i genomsnitt åren 1938, 1945 och 1946 resp. 4,so, 5,65 och 5,92.
Aktiebolagens likviditet.
Utredningsmännen ha låtit verkställa en undersökning av likvida tillgångar
och kortfristiga skulder för de å fondbörsens A-lista noterade bolagen
utom bankbolagen, tre investmentbolag och ett fastighetsbolag. Därvid
har såsom likvida tillgångar upptagits summan av kassa samt bank- och
girotillgodohavanden med tillägg för obligationsinnehav och tillgångar i
form av varufordringar. För ett flertal bolag äro varufordringar ej särskilt
specificerade utan redovisas under rubriken diverse debitorer. I dessa fall
har denna post medtagits. Kortfristiga skulder ha beräknats till summan
av leverantörsskulder, upplupna löner, räntor o. d., hälften av reserverade
skattemedel samt innestående utdelning till aktieägare.
De likvida tillgångarna, de kortfristiga skulderna och skillnaden mellan
dessa tillgångar och skulder voro, i miljoner kronor:
1938 1942 1945 1946
Likvida tillgångar ........ 631 1 242 1 526 1 594
Kortfristiga skulder....... 351 752 789 763
Skillnad................. 280 490 737 831
Denna undersökning utvisar alltså en fortlöpande likviditetsförbättring
för berörda bolag.
Vidare har industriens utredningsinstitut verkställt en undersökning per
den 1 oktober 1946 och den 1 oktober 1947 av likviditeten hos 123 företag,
av vilken undersökning utredningsmännen beretts tillfälle att taga del. Undersökningens
syfte har varit att bedöma utvecklingen av relationen mellan
omsättningstillgångar och kortfristiga skulder. Denna relation har kallats
likviditetskvoten. Med kortfristiga skulder avses: varuaccepter, varuskulder,
skatteskuld, oinlösta kuponger och obligationer, upplupna ej förfallna
räntor, löneskulder, o. d. Med omsättningstillgångar avses: kassabehållning,
postgiro, banktillgodohavanden, varuväxlar, varufordringar, börsnoterade
aktier och obligationer (om de äro avsedda att omsättas). Omsättningstillgångarna
uppgingo per den 1 oktober 1946 till 887 miljoner kronor och per
den 1 oktober 1947 till 841 miljoner kronor, medan skulderna uppgingo till
resp. 355 och 454 miljoner kronor. Tillgångarna ha alltså minskats med 46
miljoner kronor (ca 5 %) och skulderna ökats med 99 miljoner kronor
(ca 28 %). Skillnaden mellan tillgångar och skulder har nedgått från
532 till 387 miljoner kronor. Om likviditetskvoten per den 1 oktober 1946
sättes till 100, skulle den per den 1 oktober 1947 för samtliga berörda före
-
22
Kungl. Maj:ts prooosition nr 181.
tag vara omkring 75. Likviditeten har försämrats inom alla branscher som
berörts av undersökningen. Av de enskilda företagen visa 86 försämrat och
37 oförändrat eller förbättrat läge.
Efter återgivande av dessa uppgifter ha utredningsmännen anfört:
Den försämring i likviditetsläget som denna undersökning utvisar torde
i icke ringa omfattning sammanhänga med den livliga investeringsverksamheten
under den senaste tiden. Utredningen vill i detta sammanhang
lämna några uppgifter om de obligations- och förlagslån som av industrioch
trafikbolag upptagits med utgivningsdagar dels under 1946 och dels
under 1947 intill den 15 november. De emitterade beloppen uppgingo till
40 resp. 335 miljoner kronor. Av lånebeloppen skulle enligt Iåneprospekten
ca 10 resp. 76 miljoner kronor användas till inlösen av äldre lån. I övrigt
har såsom huvudsakligt låneändamål angivits finansiering av nyanläggningar
och rationaliseringar. Endast i ett par fall har ändamålet även angivits
vara att tillgodose ökat behov av rörelsekapital.
Investeringskontrollen.
I fråga om bolagens investeringsverksamhet ha utredningsmännen
till en början anfört:
Ökade vinster hos bolagen medföra ett ökat tryck på prisnivån, ej endast
om de få tjäna som underlag för löneökningar eller höjda utdelningar till
aktieägarna, utan även om de av bolagen användas till nya investeringar.
Investeringarna omfatta främst dels byggnader och anläggningar dels maskiner,
apparater, redskap o. d. och dels rörligt realkapital såsom lager av
råvaror, hel- och halvfabrikat. En del av dessa investeringsobjekt äro emellertid
underkastade kontroll från det allmännas sida. För att bedöma farligheten
ur inflatorisk synpunkt av de vinstmedel, som fonderas hos bolagen,
torde därför något närmare böra belysas omfattningen av den investeringsverksamhet
som ligger under och utanför den offentliga kontrollen.
Utredningsmännen ha därefter (betänkandet s. 27—29) redogjort för en
av kommerskollegium verkställd statistisk undersökning av industriens kapitalinvesteringar
åren 1945—1947, en av kommerskollegium i början av
december 1947 gjord bearbetning av motsvarande uppgifter för åren 1946—
1948 ävensom av arbetsmarknadskommissionen gjorda bedömningar i vad
mån byggnads- och anläggningsverksamhet förekomme vid sidan av den
statliga byggnadsregleringen. Utredningsmännen ha vidare anfört, att såsom
en sammanfattning av det anförda torde kunna sägas, att industriens investeringar
i byggnader och anläggningar i stort sett helt låge under statlig
kontroll. Genom importregleringen vore detsamma indirekt även förhållandet
med investeringarna i importerade maskiner och apparater. Den övervägande
delen av maskiner och apparater vore emellertid tillverkad inom
landet och investeringen därvidlag vore i allmänhet icke underkastad offentlig
kontroll. Över investeringen i rörligt realkapital funnes ingen statistik
och utredningen hade icke ansett sig kunna ingå på någon bedömning av
denna; dock ville utredningen påpeka att i vad avsåge importerade varor
kontroll förekomme i samband med importlicensieringen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
23
4. Förslagets huvudgrunder.
Utredningsmännen. Rörande huvuduppgifterna för utredningen och de allmänna
verkningarna av den ifrågasatta lagstiftningen anföra utredningsmännen
till en början:
Huvuduppgifterna för utredningen äro dels att överse gällande bestämmelser
om begränsning av vinstutdelningarna från aktiebolagen, dels att
uppgöra förslag till föreskrifter om sterilisering — genom insättning på
spärrkonto i riksbanken — av en del av aktiebolagens vinster. Genom utdelningsbegränsning
och vinststerilisering avses att på skilda vägar motverka
de inflationsdrivande krafterna.
En snävare och mera absolut begränsning av vinstutdelningarna än som
lämnas i den nuvarande lagen och en sterilisering av en del av vinstbeloppen
påverkar arbetsmarknadens parter vid deras bedömning av det lönepolitiska
läget. En lagstiftning i denna riktning torde för arbetarparten framstå
som en naturlig förutsättning för den återhållsamhet i lönerörelserna,
som ansetts önskvärd med hänsyn till den nuvarande spänningen mellan
köpkraft och efterfrågan. Man kan icke förvänta, att den ena parten skall
finna sig i att avstå från en höjning av lönenivån, som i och för sig skulle
ha varit möjlig med hänsyn till vinstutvecklingen hos aktiebolagen under
de senare åren, utan att den andra parten också bringar vissa offer.
Utdelningsbegränsning och vinststerilisering ha även direkta penningpolitiska
verkningar. Utdelningsbegränsningen träffar närmast aktieägarna,
som därigenom förhindras öka sin konsumtion. Då en avsevärd del av
aktierna kan antagas ligga i händerna på den grupp av inkomsttagare, som
ej konsumerar hela sin inkomst, är utdelningsbegränsningens effekt i detta
hänseende dock icke betydande. Vinststeriliseringens penningpolitiska verkningar
framträda tydligare. Genom att medel, som normalt skulle ha använts
till att finansiera nya investeringar, dragas ur marknaden, sker en
allmän åtstramning inom kreditlivet, som kan väntas framtvinga en strängare
sovring av nya investeringsobjekt. En avsevärd sektor av investeringsverksamheten
är, som den tidigare redogörelsen visar, redan underkastad
kontroll från det allmännas sida, men detta synes hittills icke ha hindrat
en relativt stark nyinvesteringsverksamhet.
Utredningsmännens förslag är — frånsett att en ledamot framfört särinening
i vissa hänseenden — enhälligt. I betänkandet uttalas härom, att
utredningsmännens förslag måste ses som en enhet, framkommen genom
ömsesidiga, mot varandra svarande eftergifter och medgivanden på olika
punkter. Ett gemensamt ståndpunktstagande hade, bortsett från den särmening
i vissa hänseenden som framförts av en ledamot, varit möjligt,
trots att några av utredningens ledamöter hyste en principiell inställning,
som delvis avveke från den som kommit till uttryck i utredningens direktiv.
Utan all ge avkall på sin principuppfattning hade dessa ledamöter sett som
sin skyldighet att inom den ram, som anvisades i direktiven, åstadkomma
det hästa möjliga resultatet.
Beträffande skärpningen av hittills gällande bestämmelser om b cg
r ä n s n i n g av vinstut d e 1 n i n g a r n a anföra utredningsmännen
vidare:
24
Kungl. Mcij.ts proposition nr 181.
Enligt den hittillsvarande särskilda lagstiftningen om begränsning av
aktiebolagens vinstutdelning har gällt alt — om man bortser från de inskränkningar
i utdelningsmöjligheterna som sammanhängt med redovisningen
av skattefonderna — aktiebolagen kunnat vid bestämmandet av utdelningens
storlek välja den för aktieägarna förmånligaste av tre olika
spärregler. Därest man för lättöverskådligbetens skull håller sig till sådana
bolag, vilkas räkenskapsår sammanfaller med kalenderåret, innebära reglerna
i stort sett att ett aktiebolag alltid ägt utdela 1)0 procent av det egna
kapitalet (= den behållna förmögenheten enligt balansräkningen); 2) samma
utdelning som för år 1940; eller 3) lika mycket som genomsnittsutdelningen
för åren 1937—1939.
Redan i samband med tillkomsten vid årsskiftet 1942/43 av denna lagstiftning
anmärktes från olika håll, att den lämnade ganska stora möjligheter
till höjning av utdelningarna. I propositionen i ämnet till 1943 års
riksdag framhöll även föredragande departementschefen, statsrådet Wiglorss,
att lagstiftningen i ett stort antal fall lämnade öppen en icke obetydlig
marginal för höjning av utdelningarna. Han förväntade emellertid, att
aktiebolagen, med hänsyn till de krav på återhållsamhet som läget reste,
icke skulle utnyttja nämnda marginal. Huvudmotivet för den vid 1946 års
riksdag antagna lagstiftningen om bindning av aktiebolagens skattereserver
var också att hindra att dessa fonder användes till ökad vinstutdelning.
Utredningen har i det föregående redovisat vissa uppgifter om vinstutdelningarnas
storlek under det senaste decenniet. De anförda siffrorna
visa att de genomsnittliga utdelningarna i förhållande till det egna kapitalet
varit högst i början och i slutet av tioårsperioden. Under de första åren
för giltigheten av utdelningsbegränsningslagen ha utdelningarnas belopp
såväl absolut som i relation till det egna kapitalet hållits i stort sett oförändrade,
varemot de under senaste åren, särskilt för år 1946, undergått en stegring.
Stegringen, som givetvis sammanhänger med de redovisade höga
vinsterna för sistnämnda år, är dock icke större än att vinstutdelningen i
relation till det egna kapitalet för år 1946 uppgick till ungefär samma storlek
som för åren omedelbart före kriget, eller till något under 5 procent av
bolagens egna kapital.
Även om de anförda sifferuppgifterna visa, att aktiebolagen i gemen icke
i högre grad utnyttjat de möjligheter till ökad vinstutdelning, som stått
öppna enligt den hittillsvarande utdelningsbegränsningslagstiftningen, synes
den allvarliga ekonomiska situation vari vårt land råkat påkalla en åtstramning
av spärreglerna för aktieutdelningarna. Utdelningsstoppet torde
böra göras mera absolut genom en fastlåsning av utdelningarna till den
nuvarande storleken. Detta låter sig lagtekniskt göra på det sättet att de
hittillsvarande jämförelseåren 1940 resp. 1937—1939 utbytas mot basår,
som ligga så nära de nu aktuella åren som möjligt, samt att i samband
därmed den nu gällande regel, som ger bolagen rätt att utdela 6 procent
av det egna kapitalet, upphäves. Väl kan en dylik anordning innebära en
viss orättvisa för exempelvis ett bolag som, till efterföljd av de lämnade parollerna
om återhållsamhet, uppskjutit en önskad utdelningshöjning. I fortsättningen
får detta bolag mindre rörelsefrihet än det skulle ha haft, om det
utnyttjat de möjligheter till utdelningshöjning som funnits enligt nuvarande
lagstiftning. Ett mera absolut utdelningsstopp medför också för aktieägaren,
att han icke nu kan utnyttja värdestegringen av det realkapital,
vari han äger andelsrätt. Det må emellertid påpekas, att innehavare av
obligationer, inteckningar och penningtillgodohavanden alltid bli lidande
vid en försämring av penningvärdet och alt den av kommittén förordade
lagstiftningen är en bland andra åtgärder till penningvärdets upprätthål
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
lande. Avsikten är, för övrigt, att den ifrågasatta lagstiftningen skall få
karaktären av ett provisorium. Med hänsyn härtill böra därför omständigheter
av omförmälda art icke få utgöra'' hinder för ett genomförande av
den erforderliga skärpningen av utdelningsspärren.
Rörande syftet med den föreslagna steriliseringen av aktiebolags
medel anföra utredningsmännen:
Insättning av aktiebolagens medel på spärrkonto innebär att medel dragas
ur marknaden för att ligga oanvända hos riksbanken. Regler i ämnet
kunna givetvis, vid sidan av en sådan steriliserande effekt, jämväl verka
mer eller mindre begränsande på bolagens vinstutdelningar. I det föregående
har utredningen förordat särskilda lagregler, som direkt sikta på
att ernå ett i möjligaste mån absolut stopp för höjning av aktieutdelningar.
Vid dylikt förhållande anser utredningen att steriliseringsreglerna böra uppställas
uteslutande med syfte att hålla tillbaka alltför stora nyinvesteringar.
Utredningen avser alltså''icke att framlägga förslag till steriliseringsregler
varigenom möjligheten skulle beskäras för aktiebolagen att, inom ramen för
den av utredningen förordade lagstiftningen om utdelningsstopp, verkställa
utdelning av sina vinstmedel. En annan sak är att de steriliseringsregler,
som utredningen anser sig höra föreslå, likväl faktiskt i ett eller annat fall
kunna medföra en dylik effekt.
Jämfört med andra inkomsttillflöden representera aktiebolagens vinster
betydande belopp. Det är likväl i nuvarande läge tydligt att en lagstiftning
om sterilisering avseende dessa vinster icke ensam kan få en avgörande betydelse
för bekämpandet av en hotande inflation. Utan att rubba den nuvarande
ekonomiska organisationens grundvalar kan man icke sterilisera
mer än en jämförelsevis ringa del av aktiebolagens vinster. Vidare må framhållas,
att enligt direktiven utredningen begränsats att avse aktiebolagen
och således icke kommer att beröra exempelvis de ekonomiska föreningarna.
En sterilisering som endast avser vinsterna hos aktiebolagen får i
främsta rummet betydelse för den egentliga industrien, medan exempelvis
handeln och jordbruket, där som bekant andra företagsformer än aktiebolaget
äro förhärskande, lämnas i stort sett oberörda. Det sagda hindrar
emellertid icke, att den tilltänkta lagstiftningen kan, i kombination med
åtgärder insatta på andra punkter av det ekonomiska fältet, bidraga till
att hålla priserna nere. Man kan då först erinra om den primära effekten
av steriliseringen av ett aktiebolags medel, nämligen att bolaget undandrages
den fria dispositionsrätten över en del av sina tillgångar. Därigenom
minskas dess likvida medel med bland annat den verkan, att förmågan
och benägenheten att göra nya investeringar eller nya utgifter i viss
utsträckning komma att hämmas. Särskilt torde detta äga tillämpning på
sådana investeringar och utgifter som visserligen äro affärsmässigt försvarbara
men beträffande vilka dock tveksamhet om deras ekonomiska värde
på längre sikt kan föreligga. Häremot skulle kunna invändas att ett väl
konsoliderat bolag, trots minskningen av de likvida medlen, dock alltid kan
fullfölja eventueila investeringsplaner genom upptagande av lån, varför
steriliseringen i realiteten icke skulle få någon verkan. En sådan invändning
är emellertid icke helt hållbar. Ett bolags investerings- och utgiftspolitik
är beroende på tillgången på likvida medel samt de möjligheter
bolaget har att vid behov upptaga lån. Genom steriliseringen har summan
av dessa båda faktorer minskats, en omständighet som bolagsledningen
förvisso icke underlåter att taga i betraktande vid beslut om nyinveste
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Denna tankegång leder till ett understrykande av hur steriliseringen kommer
att verka på samhällsekonomien i dess helhet. Sker steriliseringen med
belopp av icke alltför ringa storleksordning, kommer den att medföra en
allmän åtstramning på penningmarknaden genom att penningmedel dragas
ur densamma. Denna indirekta följd kommer icke att enbart drabba de av
steriliseringslagstiftningen berörda aktiebolagen utan kan spridas ut över
hela det ekonomiska fältet. Detta medför att en kreditåtstramning uppnås
även vid en sterilisering hos sådana bolag där det vid första påseendet
kunde te sig som om föga vore vunnet med en dylik åtgärd. För exempelvis
ett bolag med mycket riklig tillgång på likvida medel och små investeringsbehov
kan inbetalning av en viss del av vinsten till ett spärrkonto i många
fall icke sägas vara ett ingrepp som nämnvärt betungar bolaget. Den indirekta
verkan av inbetalningen — alltså sugningen av medel ur den allmänna
marknaden — kan dock bli av ett obestridligt värde ur penningpolitik
synpunkt.
Utredningsmännen anföra härefter, att de i anslutning till det i direktiven
därom gjorda uttalandet komine att föreslå steriliseringsregler, avsedda att
i stort sett omfatta aktiebolagens vinster för åren 1947 och 1948. Utredningsmännen
ville i detta sammanhang understryka att den steriliseringsmetod,
utredningen förordade, av naturliga skäl konune att innebära generella normer,
vilka kunde drabba de enskilda aktiebolagen ganska olika. Även investeringar,
vilka ur allmän produktionssynpunkt kunde anses önskvärda,
kunde komma att försvåras genom steriliseringsåtgärderna. Den olägenhet,
som följde härav och vilken i särskilda fall kunde undanröjas genom utnyttjande
av en dispensmöjlighet, förminskades givetvis genom att lagstiftningen
finge den starkt tidsbegränsade karaktär som nyss nämnts.
Yttrandena. Bank- och fondinspektionen har funnit att utredningsmännens
förslag vore ägnat att motverka de inflationsdrivande krafterna. Fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret ha — liksom överståthållarämbetet
— givit uttryck åt samma uppfattning och därför i princip tillstyrkt
eller förklarat sig icke ha något att erinra mot lagförslaget (en av de fullmäktige
i riksgäldskontoret har dock ansett att förslaget bort avstyrkas).
Kommerskollegium har ansett sig böra biträda förslaget om utdelningsbegränsning
ävensom förklarat, att kollegium icke heller ansett sig böra i
princip motsätta sig förslaget om spärrkontoinsättningar, oaktat förslaget
i denna del ingåve betänkligheter. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
har icke funnit anledning motsätta sig förslagets genomförande. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län har ansett, att utredningsmännens upprepade försäkringar
att de föreslagna åtgärderna skulle ha allenast provisorisk karaktär
gjorde det möjligt att acceptera de föreslagna anordningarna även om de
måste anses ha tvivelaktigt värde. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har
i princip tillstyrkt förslagets bestämmelser om utdelningsbegränsning men
ansett sig icke kunna tillstyrka förslaget i övrigt. Statskontoret samt länsstyrelserna
i Stockholms och Kristianstads län ha funnit sig icke böra avgiva
yttrande angående behovet och lämpligheten av en lagstiftning av sådan
karaktär som den föreslagna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
27
Av de organisationer som avgivit yttranden har landsorganisationen uttalat,
att en skärpning av tidigare bestämmelser om utdelningsbegränsning
helt stode i överensstämmelse med lägets krav, varjämte landsorganisationen
anslutit sig till lagförslagets bärande principer om spärrkontoinsättning.
Kooperativa förbundet, grossistförbundet, köpmannaförbundet, industriförbundet,
arbetsgivareföreningen samt fem av handelskamrarna ha ansett sig
icke böra motsätta sig den föreslagna lagstiftningen. Deras ställningstaganden
äro dock förbundna med åtskilliga erinringar och förbehåll. Två handelskammare
ha helt avstyrkt lagförslaget och ytterligare två ha avstyrkt
förslaget om spärrkontoinsättning. Tre handelskammare och redareföreningen
ha framfört åtskilliga erinringar mot lagförslaget utan att låta yttrandena
utmynna i direkt till- eller avstyrkan.
Beträffande yttrandena från de organisationer, vilka icke ansett sig böra
motsätta sig den föreslagna lagstiftningen, kan sammanfattningsvis sägas,
att däri givits uttryck åt följande synpunkter nämligen att räntestegring
vore ett mer verkningsfullt medel mot inflation än de föreslagna åtgärderna,
att de föreslagna åtgärderna vore produktionshämmande, att lagförslagets
begränsning till enbart aktiebolagen vore obilligt och skadligt samt att en
förutsättning för ställningstagandet varit att lagstiftningen bleve en tillfällig,
starkt tidsbegränsad anordning och att den infogades i en serie andra,
mera effektiva och för produktionen och kapitalbildningen mindre skadliga
åtgärder, vilka tillsammans vore ägnade att återställa förtroendet för den
svenska kronans yttre och inre värde. Därvid har framhållits, att i förgrunden
bland sådana åtgärder måste stå en verklig återhållsamhet i lönekraven
och i statens och kommunernas utgifter, en begränsning av konsumtionen
och av investeringarna även för andra än industriella ändamål samt en
effektiv uppmuntran av sparandet.
De handelskammare, som avstyrkt förslaget i vad det avser spärrkontoinsättning,
ha i regel framhållit bl. a., att gjorda och blivande investeringar
syftade till rationaliseringar samt ökning och förbilligande av produktionen
och främjande av exporten, att den sektor av investeringarna som ej låge
under statlig kontroll vore för obetydlig för att kunna tjäna till motiv för
sterilisering av aktiebolagens medel, att sådan sterilisering skulle sakna betydelse
såsom medel mot inflationen om icke inflationsproblemet angrepes
från olika håll såsom genom fast kontroll över lönerörelserna, skärpt räntepolitik,
nedskärning av kostnaderna för kristidsförvaltningen och en väsentlig
sänkning av statsutgifterna, att några garantier ej förelåge för önskvärd
återhållsamhet i lönerörelserna, alt förslaget allenast avsåge aktiebolagen,
att en markant försämring av likviditeten redan skett, alt ytterligare likviditetsförsäinring
skulle föranledas av en sterilisering och för vissa bolag medföra
skuldsättning och ökade räntekostnader samt att de olägenheter soin
kom me att uppstå vid den praktiska tillämpningen icke uppvägdes av den
begränsade effekt i avsett syfte spärrkontoinsättningarna kunde tänkas medföra.
Då åtskilliga av de avgivna yttrandena äro inbördes nära överensstäm
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
mande eller bygga på likartade tankegångar, kommer en mera detaljerad
redogörelse för yttrandenas innehåll att lämnas endast beträffande en det
av dem.
Fullmäktige i riksbanken ha framhållit, att det funnes anledning räkna
med att ett genomförande av förslaget komme att på skilda vägar påverka
konsumtionen och investeringarna i återhållande riktning, och ha därom
vidare anfört:
Begränsningen av aktieutdelningarna bör i viss mån påverka aktieägarnas
konsumtion. Utdelningsbegränsningarnas effekt i detta avseende torde dock
icke bliva särdeles betydande. Viktigare torde då vara, att förekomsten av
utdelningsbegränsning och vinststerilisering kunde tänkas bidraga till att
skapa ett sådant förhandlingsläge på arbetsmarknaden, att föreliggande tendenser
till lönestegringar dämpades. Detta skulle medverka till att förhindra
en ökning av löntagarnas konsumtion. Framför allt har man dock anledningvänta
sig, att de föreslagna åtgärderna komma att föranleda en omprövning
av investeringsplanerna med en minskad investeringsverksamhet som följd.
Verkningarna härvidlag komma emellertid att drabba ojämnt, beroende på
bolagens olika likviditet, respektive deras skiftande möjligheter att genom
upplåning kompensera den temporära minskningen av egna disponibla medel.
Därest samtliga aktiebolag hade tillgång till, och trots räntekostnaden
utnyttjade kredit i motsvarande mån, skulle steriliseringens investeringsbegränsande
syfte neutraliseras. I själva verket beror förslagets investeringsbegränsande
verkningar i huvudsak på den samtidiga utvecklingen å penningoch
kapitalmarknaden. Frågan om de föreslagna åtgärdernas betydelse såsom
ett medel att begränsa köpkraftsöverskottet blir på detta sätt ett monetärt
spörsmål.
Fullmäktige ha vidare framhållit, att innebörden i penningpolitiskt hänseende
av den föreslagna avsättningen av medel till spärrkonton i riksbanken
vore, att härigenom betalningsmedel indroges från marknaden. Såvida
icke detta motverkades genom andra transaktioner mellan riksbanken och
allmänheten, komme ifrågavarande insättningar i riksbanken att medföra
en — om ock icke alltför betydande — försämring av kreditinstitutens kassaställning,
varigenom underlaget för deras utlåning minskades. Vinststeriliseringen
och utdelningsbegränsningen finge emellertid icke bedömas
efter den verkan de skulle få, därest de vidtoges som isolerade ingrepp. De
finge sin mening endast om de betraktades som led i ett samordnat komplex
av åtgärder i åtstramande riktning på den ekonomiska politikens område.
Särskilt gällde, att den föreslagna lagstiftningen måste införas i ett allmänt
kreditrestriktivt sammanhang. Det vore närmast från denna synpunkt som
fullmäktige ville tillstyrka utredningsmännens förslag. Därjämte hade fullmäktige
fäst avseende vid att de föreslagna åtgärderna indirekt kunde få
en viktig betydelse under nuvarande förhållanden genom att bilda underlaget
för den av fullmäktige i flera sammanhang efterlysta återhållsamheten
på samhällslivets alla områden i fråga om anspråken på inkomstökning.
Kommerskollegium har med hänsyn till angelägenheten att undvika den
ökning av mängden betalningsmedel, som ökade utdelningar kunde åstad
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 181.
29
komma, ansett sig böra biträda förslaget om utdelningsbegränsning såsom
ett led i strävandena att förhindra ytterligare pris- och lönerörelser. Kommerskollegium
har vidare anfört:
Syftet med den föreslagna steriliseringen av vinstmedel har av utredningsmännen
angivits vara att hålla tillbaka alltför stora nyinvesteringar.
I den mån en investeringsbegränsning minskar efterfrågan på arbetskraft
och varor utgör den härigenom ett viktigt led i de inflationsbekämpande
åtgärderna. Det föreligger emellertid, såsom utredningsmännen också uppmärksammat,
en allvarlig fara för att en investeringsbegränsning kan få en
produktionshämmande verkan, särskilt därigenom att den hindrar en önskvärd
och angelägen rationalisering inom industrien samt en för utrikeshandeln
och valutabalansen betydelsefull förnyelse av handelsflottan. Utredningsmännen
ha framhållit, att den olägenhet, som det innebure att ur produktionssynpunkt
önskvärda investeringar försvårades, i särskilda fall kunde
undanröjas genom utnyttjande av en dispensmöjlighet och att den även
förminskades av att lagstiftningen finge en starkt tidsbegränsad karaktär.
Vad angår dispensmöjligheten anser kollegium det vara tveksamt, huruvida
den föreslagna bedömningen i administrativ ordning av affärsmässiga investeringsfrågor
kan vara ägnad att undanröja ifrågavarande olägenheter.
Beträffande "den omständigheten att lagstiftningen är tidsbegränsad må
framhållas, att det är särskilt olyckligt att de produktionshämmande faktorerna
skola verka under de år, då man har anledning förvänta en avsevärd
ökning av varuknappheten såsom följd av förtäringen av de lagerreserver,
som åstadkommits genom efterkrigsårens starka import. Det torde
över huvud taget i dagens knapphetsläge vara angeläget att de inflationsbekämpande
åtgärderna i större omfattning än som hittills skett inriktas på
att befrämja en ökning av produktionen.
Sammanfattningsvis ville kommerskollegium vid det allmänna bedömandet
av förslaget om sterilisering av bolagsvinster framhålla, att vägande invändningar
kunde resas däremot och att det syntes kollegium särskilt
olyckligt, att de penningpolitiskt erforderliga åtgärderna skulle riktas mot
det köpkraftsöverskott, som vore ur produktionssynpunkt värdefullast. Då
emellertid en sterilisering av vinstmedel avsedda för investeringsändamål
medförde en minskning av det totala köpkraftsöverskottet, torde den kunna
förväntas medföra en viss — om ock icke betydande — indirekt verkan
jämväl med avseende å efterfrågan på konsumtionsvaror. På grund härav
och då i betänkandet framhållits, att en lagstiftning i det angivna syftet
framstode såsom en förutsättning för den återhållsamhet i lönerörelserna,
som i nuvarande läge måste anses mycket angelägen, ansåge sig kollegium
_ oaktat de betänkligheter förslaget i övrigt ingåve — icke i princip böra
motsätta sig dess genomförande, särskilt med hänsyn till att man från näringslivets
håll i stort sett icke funnit sig böra avvisa förslaget.
Landsorganisationen bar anslutit sig till huvudtanken i lagförslaget att
som ett led i regeringens antiinflationsprogram under en begränsad tid binda
en del av vissa aktiebolags vinster och har därom anfört:
Det framstår i det nu rådande allvarliga ekonomiska läget som angeläget
att på så många fronter som möjligt minska spänningen mellan köpkraft
och efterfrågan. Det nya lagförslaget utgör en icke oväsentlig skärpning av
begränsningarna i aktiebolagens fria vinstdispositioner. Med hänsyn till
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Kungi. Maj.ts proposition nr 181.
den rådande högkonjunkturen, de inom vissa områden exceptionellt höga
vinsterna samt den därav föranledda livliga investeringsverksamheten framstår
en dylik skärpning som önskvärd. Lagens karaktär av provisorium torde
även, som utredningen framhåller, förhindra att på lång sikt icke önskvärda
verkningar skola göra sig gällande. Lagförslagets bestämmelser om
skärpning av tidigare lagstiftning om utdelningsbegränsning, vilken lämnat
utrymme för en icke oväsentlig höjning av utdelningarna, står enligt landsorganisationens
mening helt i överensstämmelse med lägets krav.---
Till en betydande del äro visserligen investeringar underkastade statlig
kontroll genom byggnadstillståndslagstiftningen. Sterilisering av en del av
bolagens överskottsmedel skulle närmast få till uppgift att utgöra ett komplement
till den direkta investeringskontrollen. Landsorganisationen ansluter
sig till de bärande principerna i det nya lagförslaget om en tillfällig
sterilisering av en viss del av bolagens vinster.---Genom lagens all
männa
formulering är uppenbart att såväl önskvärda som icke önskvärda
investeringar komma att i viss utsträckning hämmas. Det kan även i vissa
fall tänkas att de föreslagna spärreglerna få ogynnsamma verkningar ur
sysselsättningssynpunkt, särskilt i företag med svag likviditet. Med tanke
härpå vill landsorganisationen understryka vikten av att den föreslagna
spärrkontonämnden beredes tillfälle att i dylika fall medgiva dispens från
spärreglerna.
Kooperativa förbundets styrelse har framhållit att några större resultat av
den nyligen igångsatta vidlyftiga kampanjen för befrämjande av det frivilliga
sparandet ännu icke visat sig. Då emellertid trycket på varumarknaden
av olika anledningar kunde väntas bliva ökat genom tillförande av ny köpkraft,
samtidigt som de av valutasvårigheterna framtvingade importrestriktionerna
begränsade den tillgängliga varumängden, vore det givetvis angeläget
att de kraftigaste åtgärder vidtoges för att bemästra efterfrågan på varor
inom de områden, som kunde åtkommas genom penningpolitiska åtgärder.
Ett sådant område vore investeringsverksamheten inom industrien. Styrelsen
ställde sig dock mycket tveksam, huruvida det kunde vara nyttigt att
för detta ändamål vidtaga nya reglerande åtgärder av tvångskaraktär. Sådana
regleringar måste i stort sett verka ogynnsamt på produktionen. Enligt
styrelsens mening borde man därför som ett medel mot investeringsökningarna
använda ränteinstrumentet. En räntestegring skulle måhända
göra många andra regleringar onödiga. Det vore i nuvarande läge onaturligt
att icke använda ett så effektivt medel som räntan. Denna påverkade
sparviljan, verkade hämmande på investeringar, kunde minska lagerhållningen
samt föranleda en inriktning av produktionen mot en strängare ekonomisering
med råvaror och kostnader. En räntestegring skulle även ge ett
klart belägg för att statsmakterna på ett allomfattande sätt ville ingripa mot
ett försämrat penningvärde. Räntestegringens olägenheter för bostadsbyggandet
kunde motverkas genom subventionering av önskvärda nybyggnadsföretag.
— Med hänsyn till önskvärdheten att rörliga medel undandroges
från marknaden för att magasineras till framtida användning — vilket styrelsen
förordat redari i ett tidigare yttrande — nödgades styrelsen i princip
tillstyrka det nu föreliggande förslaget, där man sökte på en annan väg
nå samma resultat. Liksom varje tvångsmässigt ingripande vore sterilise
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 1S1.
31
ringsförslaget dock förbundet med den nackdelen, att ingreppen skedde stelt
och schematiskt och oberoende av bolagens likviditet och deras behov att
göra investeringar. Ett ingrepp i svenskt näringsliv, som ensidigt ginge ut
över en enda verksamhetsform (aktiebolagen), måste vidare enligt styrelsens
mening komma att verka snedvridande på produktionen. I denna fråga bär
styrelsen yttrat:
Den beskattade inkomsten på verksamhet, driven av fysiska personer, redovisas
i skattestatistiken till i stort sett samma storleksordning som den
för aktiebolag. Vidtagas nu åtgärder, som beröra endast bolagens hälft av
den inkomst på rörelse, som taxeras, så synes följden ofrånkomligen bli,
att den andra delen komme att få tillfälle att bygga för framtiden utan hänsyn
till de belastningar, som drabba bolagen. Härigenom påskyndar man
den utveckling, som för närvarande pågår till följd av den ökade köpkraften,
nämligen att tillverkning upptages av en hel del nya varor av umbärlig
art, under det att den industri, som har största betydelsen för vår levnadsstandard
och som till stor del handhar vår export, kan tänkas få svårighet
att för sin verksamhet erhålla de erforderliga råvarorna och arbetskraften.
----Styrelsen ställer sig mycket tveksam inför en åtgärd, som vänder
sig endasl mot en del av näringslivet, den del som drives under form av
aktiebolag. Det kan förefalla förklarligt att så skett, ty aktiebolagen äro
öppna för insyn och ge därför möjlighet att lättare bedöma verkningarna.
Man frågar sig dock, om det är lämpligt att vidtaga åtgärder mot en viss
företagsform, därför att dess ekonomiska villkor vore lättare att kontrollera
än andras.---Skulle emellertid lagstiftningen om vinststerilisering ut
sträckas
till de ekonomiska föreningarna, vilkas till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt taxeringsbara belopp enligt 1946 års taxering utgjorde
56 miljoner kronor, synes den även böra omfatta andra former av ekonomisk
verksamhet som nu ej beröras av förslaget.
Styrelsen förklarade sig slutligen förutsätta, att å spärrkonto insatta medel
hölles effektivt steriliserade jämväl hos riksbanken.
Även i åtskilliga andra yttranden ha erinringar gjorts mot lagstiftningens
begränsning till enbart aktiebolag. Av de hörda myndigheterna ha sålunda
bank- och fondinspektionen, kommerskollegium samt länsstyrelserna i
Kristianstads och Västernorrlands län framställt sådana erinringar.
Köpmannaförbundet har framhållit att beträffande ett företag, vars likviditet
ej tilläte det att göra den föreskrivna spärrkontoinsättningen på grund
av att vinsten låge i för driften nödvändiga realtillgångar, skulle en förlustbringande
realisation kunna framtvingas. Förbundet har vidare framhållit,
att en försämring av likviditeten också kunde medföra en omedelbar försämring
i det drabbade företagets resultat på det sätt, att detta icke längre
kunde hålla sin ställning som kassabetalare. För den i aktiebolagsform bedrivna
enskilda detaljhandeln med dennas av priskontrollen hårt pressade
marginaler och starkt ökade lönekostnader skulle en dylik försämring innebära
en påtaglig diskriminering i förhållande till den med densamma konkurrerande
kooperationen. I detta sammanhang erinrades jämväl därom
att statsskatten för ekonomiska föreningar satts till 32 % mot 40 % för
aktiebolag. Nu skulle enligt det föreliggande förslaget de ekonomiska föreningarna
gynnas ytterligare genom att de undantoges både från utdelningsbegränsning
och spärrkontoavsättningar. Förbundet funne eu dylik diskri
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
minering synnerligen anmärkningsvärd. Denna diskriminering skulle emellertid
kunna minskas genom en höjning av gränsen för lagens tillämpning
från 8 000 till 20 000 kronors årsvinst, varigenom större delen av detaljhandelsföretagen
skulle undantagas. — En återhållsamhet i lönerörelserna vore
enligt förbundet en naturlig förutsättning för att förslaget skulle kunna
accepteras av näringslivet.
Industriförbundet har påpekat att bland de faktorer, vilka åstadkommit
den nuvarande allvarliga rubbningen av den samhällsekonomiska balansen,
förtjänade i första rummet att beaktas den våldsamt ökade spänningen mellan
den på konsumtion inriktade köpkraften, å ena, och varutillgången,
å andra sidan, samt tendensen till minskat sparande. Vidare har framhållits,
att läget förvisso vore sådant, att åtgärder syftande både till minskning av
efterfrågan på varor och tjänster och till ökning av den inhemska produktionen
måste vidtagas, men att det därvid låge vikt uppå att de så samordnades
att de icke motverkade utan ömsesidigt stödde varandra. Vad som
tarvades vore upprättandet och fullföljandet av en konsekvent plan för en
total sanering av den svenska samhällsekonomien.
Beträffande industriens investeringar har förbundet därefter anfört:
Förslaget om spärrkontoinsättningar vilar på den uppfattningen att inom
näringslivet under de senaste åren framträtt åtminstone en tendens till överinvestering.
Men förslaget utgår därjämte uppenbarligen från att de kontrollåtgärder,
varigenom myndigheterna reglera investeringar, icke i och för
sig äro tillräckliga för att säkerställa den dämpning av aktiviteten på detta
område, som ansetts ur penningvårdande synpunkt eftersträvansvärd. Industriförbundet
är för sin del icke främmande för tanken, att rådande läge
manar till stor försiktighet med nybyggnadsverksamhet och maskinanskaffningar.
Förbundet har även i skilda sammanhang vädjat till sina medlemmar
att beakta denna synpunkt. Å andra sidan får man icke, såsom även framhålles
i årets statsverksproposition, förbise, att ökningen av industriinvesteringarna
under det sista året i betydande omfattning haft karaktären av en
återhämtning för att tillgodose under kriget eftersatta behov. Förbundet kan
ej heller värja sig för intrycket, att de ytterst varierande uppskattningar, som
på senare tid framlagts rörande storleken av särskilt industriella investeringar,
utgöra en varning för att draga alltför långt gående slutsatser ur
ett uppenbarligen mycket ofullständigt och svårbemästrat statistiskt material.
I synnerhet torde stor varsamhet böra iakttagas vid behandlingen av de
siffror, som framlagts rörande den värdemässiga uppgången av industriinvesteringarna.
Fn jämförelse med produktionssiffrorna för de viktigaste slagen
av investeringsmateriel ger i varje fall icke belägg för att den reella uppgången
varit så stark, som värdesiffrorna, korrigerade med hänsyn till byggnads-
och partiprisindex, antyda.--- — Den från statlig investeringskontroll
kvarstående fria sektorn utgöres av maskiner och apparater tillverkade inom
landet. De svenska verkstäderna äro emellertid i allmänhet belagda med
order i en sådan utsträckning, att några mera omfattande nya beställningar
från den inhemska industrien knappast kunna infogas i de närmaste årens
produktionsprogram. Med hänsyn härtill kan det starkt ifrågasättas, huruvida
den direkta investeringskontrollen verkligen kräver ett finansiellt komplement
av det slag, som de föreslagna steriliseringsreglerna utgöra. I den
mån någon finansiell åtgärd anses påkallad för att stödja den direkta regleringen
av investeringsverksamheten, ligger det i varje fall närmare till hands
att giva denna formen av en skärpning av de allmänna kreditvillkoren, bland
Kuriffl. Maj.ts proposition nr 181.
33
annat genom en räntehöjning. Därmed skulle verkan även uppnås för andra
investeringar än de industriella, icke minst de kommunala.---— För
bundet
vill i detta sammanhang erinra om att bankofullmäktige i sin skrivelse
till Kungl. Maj :t den 17 oktober 1947 angående riktlinjerna för valutapolitiken
på något längre sikt framhållit nödvändigheten av att investeringsverksamheten
inriktas på en för export väsentlig varuproduktion och icke
tillätes avse ändamål, som endast leda till en höjning av levnadsstandarden.
Industriella investeringar av sådan art måste därför enligt bankofullmäktiges
uttalande givas företräde framför t. ex. investeringar i service- och distributionsverksamhet
samt till slut även framför sådana investeringar i bostadsbyggande,
som endast avse en standardförbättring. Härtill kommer, att den
förbättring av produktiviteten, som eftersträvas icke blott av näringslivet
självt utan även av statsmakterna, förutsätter en fortskridande rationalisering
och mekanisering av driften, vilken merendels endast kan genomföras
medelst nya maskiner och apparater, som ofta även kräva en modernisering
eller förnyelse av byggnadsbeståndet.
Industriförbundet anför vidare, att enligt dess uppfattning även en temporär
indragning av en del av bolagens vinster skulle fördröja möjligheterna
till en ökad rationalisering av industrien och därigenom få mycket ogynnsamma
återverkningar på företagens möjligheter att fullfölja sina ansträngningar
att producera mera varor för export eller för förbrukning inom
landet.
Beträffande aktiebolagens likviditet har förbundet härefter anfört:
Förbundet vill ytterligare hänvisa till den väsentliga försvagning av industribolagens
likviditet under det senaste året, vilken industriens utredningsinstitut
i en nyligen verkställd undersökning konstaterat. Denna är med all
sannolikhet icke av övergående natur. I många fall ha företagen för påbörjade
men ännu icke avslutade investeringar bundit likvida medel, vilka
kunna beräknas inflyta under de närmast följande åren. Den omständigheten,
att dessa investeringar avskrivas enligt gällande skattelagstiftning,
förbättrar icke i och för sig bolagens likviditet. Fn ansträngd likviditet kan
mycket väl förenas med en god räntabilitet. De investeringar, som nu belasta
likviditeten, ha i regel kommit till stånd för att tjäna viktiga intressen i folkhushållet
och ofta på direkt föranledande av försörj ningsmyndigheterna.
I anslutning till vad sålunda återgivits har förbundet framhållit, att mot
det penningpolitiska intresset av en begränsning av den industriella investeringsverksamheten
stode angelägenheten av en produktivitetsförbättring genom
ökad rationalisering liksom också önskvärdheten att öka den industriella
kapaciteten för tillgodoseende av såväl exportens krav som den inhemska
varuefterfrågan. Om de senare önskemålen alltför mycket eftersattes
till förmån för det förra intresset, kunde detta enligt förbundets mening leda
till en minskning av landets internationella konkurrensförmåga, till ökade
svårigheter vid övervinnandet av den nuvarande valutakrisen och ytterst till
cn sänkning av produktiviteten och levnadsstandarden. Förbundet ville därför
understryka, att i kampen mot inflationen ökad uppmärksamhet måsle
ägnas konsumtionsutgifternas stegring. Denna belöpte sig mellan åren 1945
och 1947 enligt eu säkerligen mycket försiktig uppskattning till drygt 3 miljarder
kronor. För innevarande år vore en ytterligare väsentlig uppgång att
emotse främst såsom en följd av de tidigare beslutade skattelättnaderna för
vissa inkoinsttagargrupper samt sociala utgifter, vilka nu börjat verkställas.
:i liilumu till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr ISI.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Nu mer än någonsin vore det påkallat, att alla praktiskt-politiska möjligheter
till en begränsning av konsumtionsstegringen och till en ökning av det individuella
sparandet prövades.
I fråga om sambandet mellan utdelningsstoppet och fördelningspolitiken
anför industriförbundet:
Enligt den utredning om vinster in. in. för 188 industribolag, som verkställts
inom industriens utredningsinstitut, ha de utdelade beloppen inom
dessa företag mellan åren 1938 och 1946 höjts från 74 miljoner kronor
till 102 miljoner kronor, d. v. s. med 38 %. Under samma tid har levnadskostnadsindex
stigit med 56 %. Sammanställningen torde sålunda giva vid
handen, att aktieägarna i denna sin egenskap så långt ifrån att hava kompenserats
för dyrtiden tvärtom fått vidkännas en minskning i realinkomsten
med 12 %. Till jämförelse härmed må nämnas, att före de nu pågående
avtalsrörelserna hade enligt landsorganisationens beräkningar de manliga
industriarbetarnas penninglöner sedan år 1939 ökats med i genomsnitt
75 %, medan kvinnolönerna stigit med 89 %. Den hittillsvarande realökningen
är alltså 12 % för männen och 21 % för kvinnorna.
Härtill vill förbundet foga anmärkningen, att den del av utdelningen,
som aktieägarna få behålla efter erläggande av skatter på utdelningen och
sitt i bolagen investerade kapital, är väsentligt mindre än vad fallet är beträffande
löneinkomst samt att skattebelastningen å löneinkomst sedan förkrigstiden
icke stegrats lika starkt som skatten å utdelningarna. Slutligen
måste de direkta penningpolitiska verkningarna av ett utdelningsstopp vara
obetydliga i jämförelse med effekten i detta hänseende av ett allmänt lönestopp.
Det nu anförda bestyrker enligt förbundets åsikt, att ett utdelningsstopp
utan samband med ett allmänt lönestopp är ur penningpolitik synpunkt
betydelselöst och ur fördelningspolitik synpunkt oberättigat.
Industriförbundet måste därför med skärpa framhålla, att hela den föreslagna
lagstiftningen framstår såsom skadlig och principiellt förkastlig. Utredningsmännen
ha emellertid hävdat, att lagstiftningen måste bedömas
från den utgångspunkten, att den »för arbetarparten antages framstå som
eu naturlig förutsättning för den återhållsamhet i lönerörelserna, som ansetts
önskvärd med hänsyn till den nuvarande spänningen mellan köpkraft
och efterfrågan». De senaste två årens uppgång i bolagsvinsterna utgör
emellertid en alltför bräcklig grund för löneökningar. Vinstökningarna sammanhänga
nämligen i hög grad med penningvärdeförsämringen, och i samma
mån som de endast äro en återspegling av inflationen måste de antagas
vara av rent övergående natur. När arbetarparten lägger stark vikt vid åtgärder,
ägnade att åstadkomma utdelningsstopp och sterilisering av bolagens
vinstmedel, föres argumenteringen över från det sakliga till det psykologiska
planet. Förbundet finner det märkligt, att man på detta sätt, i
avsikt att uppnå en i alla samhällsgruppers intresse liggande moderation i
anspråken på en obestridligen inflatoriskt verkande lönestegring, föreslår
en lagstiftning, som med en fördjupad insikt om det faktiska läget och de
ekonomiska sammanhangen dock måste framstå såsom skadlig för det produktiva
livet.
Skola de synpunkter, som ligga till grund för utredningen, likväl tillmätas
vikt, måste man vara övertygad om, att den avsedda återhållsamheten
i lönebildningen också verkligen iakttages. Det aktuella läget på arbetsmarknaden
gör det särskilt befogat att starkt understryka detta krav.
Men det är icke nog härmed. Hela den ekonomiska politiken måste bringas
i samklang med det syfte, som ligger bakom de åtgärder, vilka nu föreslagits
för aktiebolagens vidkommande.
Kungi. Maj:ts proposition nr 181.
35
Industriförbundet har i detta sammanhang framhållit, att särskild uppmärksamhet
borde fästas vid utredningsmännens uttalande, att de på spärrkonto
avsatta medlen skulle dragas ur marknaden för att ligga oanvända
hos riksbanken. För att åtgärden skulle få den avsedda effekten krävdes
med andra ord, att medlen gjordes oanvändbara icke blott för långivaren,
aktiebolagen, utan ock för låntagaren. Om medlen via riksbanken skulle
göras tillgängliga för bestridande av statsverkets behov, uppnåddes icke den
åsyftade effekten. Det borde uppmärksammas, att under år 1947 förekommit
en icke ringa kortfristig upplåning från statens sida i riksbanken. Dessa
riksbankens förvärv av skattkammarväxlar hade i hög grad medverkat till
att den åtstramning på kreditmarknaden, som under år 1947 varit önskvärd,
då icke kommit till stånd. För att en total sterilisering av spärrkontoinsättningar
skulle åstadkommas, måste självfallet riksgäldskontoret hänvisas
till affärsbankerna och den enskilda kreditmarknaden i övrigt för att vinna
avsättning för de nya skattkammarväxlar, som eventuellt komme att emitteras
av kontoret. Lika uppenbart vore, att steriliseringsåtgärdens effekt
ej borde få motverkas eller upphävas genom uppköp på marknaden eller
förvärv under hand från andra kreditinstitutioner av obligationer. Skulle
en mera framträdande lätthet på kreditmarknaden tillfälligt komma till
stånd under den period, för vilken lagstiftningen vore avsedd att gälla, exempelvis
som följd av lagerutförsäljningar, ägde riksbanken med hänsyn till
storleken av sitt nuvarande innehav av statsobligationer tillräckliga medel
för att motverka denna effekt genom försäljning av dylika papper på marknaden.
Industriförbundet har vidare framhållit, att största vikt måste läggas vid
lagstiftningens strängt tidsbegränsade karaktär. Såvitt gällde bestämmelserna
rörande utdelningsstopp framhölls, att det låge i sakens natur, att
följden av ett utdelningsstopp förr eller senare måste bli en stagnation och
tillbakagång. Den omständigheten att bestämmelserna om utdelningsbegränsning
i de särskilda fallen kunde leda till stötande resultat framhävde
ytterligare nödvändigheten av att lagstiftningen bleve av tillfällig natur. Beträffande
steriliseringsbestämmelserna framhölls att det ingalunda saknades
tecken på ett förestående omslag i den internationella konjunkturen.
Industriförbundet har slutligen som en sammanfattning av sitt yttrande
anfört, att det föreliggande förslaget innebure att det i aktiebolagsform arbetande
näringslivet i Sverige, vilket från och med ingången av 1948 belastats
med den sannolikt största skattebördan i världen, ålades ytterligare
tyngande offer till det allmänna. De föreslagna åtgärderna, särskilt i vad
de ytterligare belastade företagens likviditet, komme med all sannolikhet att
vålla mindre och medelstora företag allvarliga olägenheter. Men även större
företag kunde befaras komma i likviditetssvårigheter, som utan tvivel komme
att verka hämmande även på produktionsförmågan. — Kampen mot
den alltmer hotande inflationen vore emellertid för närvarande utan tvivel
det allt överskuggande problemet. För vinnande av denna kamp krävdes
samverkan av samtliga medborgargrupper. Det nu framförda kravet på yl
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
terligare tunga offer av näringslivet kunde ej anses motiverat av bärande
sakliga skäl. Om industriförbundet med hänsyn till önskvärdheten av en
enig front mot inflationsfaran ej motsatte sig denna lagstiftning, skedde
det under följande oeftergivliga förutsättningar, nämligen dels att lagstiftningen
endast bleve en tillfällig, starkt tidsbegränsad anordning, dels att
den infogades i en serie av andra, mera effektiva och för produktionen och
kapitalbildningen mindre skadliga åtgärder, vilka tillsammans vore ägnade
att återställa förtroendet för den svenska kronans yttre och inre värde. I
förgrunden bland sådana åtgärder måste stå en verklig återhållsamhet i
lönekraven och i statens och kommunernas utgifter, en begränsning av konsumtionen
och av investeringarna även för andra än industriella ändamål
samt en effektiv uppmuntran av sparandet.
Redareföreningen har gjort gällande att den föreliggande inflationsrisken
vore en följd av riksbankens penningpolitik och att den första och naturliga
åtgärden mot inflation därför borde vara en ändring av denna politik.
Lagförslaget tedde sig för redareföreningen som en mot aktiebolagen och
aktieägarna ensidigt riktad tvångslagstiftning som komme att inverka menligt
på produktionen. Redareföreningen befarade att en sterilisering av
vinstmedel komme att verka hämmande på sjöfarten och därigenom medföra
en försämring av landets konkurrenskraft gentemot utlandet och dröjsmål
med åstadkommandet av den valutabalans som vore av trängande vikt.
Många rederier låge inne med stora beställningar å nya fartyg och om den
svenska sjöfarten skulle kunna konkurrera med utländsk sjöfart, måste
inom en nära framtid en avsevärd tonnagemängd utbytas mot nytt tonnage.
Gjorda beräkningar om finansiering av nyanskaffningar utginge ifrån
att beställningarna till en del skulle betalas med vinstmedel. Den föreslagna
steriliseringen medförde risk för att rederierna nödgades upptaga lån, en
åtgärd varmed man tidigare ej haft anledning att räkna. Fartygsbyggena
fördyrades, rederierna åsamkades ökade ränteutgifter och försämrad likviditet.
Följden bleve att de svenska redarna berövades modet att genomföra
en fortsatt modernisering och utbyggnad.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har berört de skattepolitiska konsekvenserna
av förslaget och därvid framhållit att det föreslagna utdelningsstoppet
kunde medföra minskat sparande hos vissa aktieägare, varav skatteinkomsterna
kunde komma att röna inverkan. Beträffande steriliseringen syntes
det icke uteslutet att aktiebolagen för att undgå så mycket som möjligt
av steriliseringshotet sökte hålla de synliga vinstbeloppen nere med anlitande
av avskrivningar, kostnadskrävande rationaliseringar och dolda investeringar.
En därav följande nedgång i skatterna för bolagen finge vägas
mot de fördelar ur penningpolitisk synpunkt som man ansåge sig kunna
vinna genom steriliseringen.
Departementschefen. Såsom framhållits i finansplanen i årets statsverksproposilion
är den angelägnaste uppgiften för den närmaste tidens ekonomiska
politik att upprätthålla en samhällsekonomisk balans, som tryggar
penningvärdet. Bland de åtgärder, som enligt finansplanen böra i sådant
Kungi. Maj.ts proposition nr 181.
37
syfte genomföras, ingår dels en fortsatt lagstiftning om utdelningsbegränsning
dels ock en lagstiftning i syfte att åstadkomma en bindning av viss
del av företagens vinster.
Efterkrigsåren ha, såsom jag anförde till statsrådsprotokollet den 17 oktober
1947, kännetecknats bland annat av en kraftig stegring av aktiebolagens
vinster. Samtidigt har den i stor utsträckning i aktiebolags form arbetande
industrien ökat omfattningen av sina investeringar och de i industrien
anställda uppnått lönehöjningar, varjämte i viss grad utdelningarna
till aktieägarna undergått höjning. Det är uppenbart att ökade
vinster hos aktiebolagen medföra ökat tryck på prisnivån vare sig de stanna
hos bolagen för att användas till nya investeringar eller få tjäna som underlag
för löneökningar eller höjda utdelningar åt aktieägarna. Den av
statsmakterna tidigare av penningpolitiska grunder vidtagna åtgärden att
stadga viss begränsning av vinstutdelningarna från aktiebolagen har syftat
till en återhållsamhet beträffande de belopp, som ställas till aktieägarnas
förfogande. Denna lagstiftning har sålunda lämnat obeaktade de andra två
momenten, vinsterna såsom underlag för nyinvesteringar och löneökningar.
Väl äro bolagens investeringar i viss utsträckning lagda under statlig
kontroll men denna kontroll är långt ifrån fullständig och har icke heller
hindrat en betydande nyinvesteringsverksamhet. Bland de åtgärder i syfte
att bevara den samhällsekonomiska balansen, som nu böra vidtagas, bör
därför ingå ett led, ägnat att utgöra ett komplement till den redan existerande
investeringskontrollen. Jämväl med hänsyn till den i nuvarande läge
påkallade återhållsamheten i fråga om krav på löneökningar — vilka för
de anställda kunna framstå som i och för sig möjliga med hänsyn till de
senare årens vinstutveckling hos aktiebolagen — synas särskilda åtgärder
avseende bolagens vinstmedel vara erforderliga. Ett sätt att nå dessa syften
är att föreskriva skyldighet för aktiebolagen att tillfälligt sterilisera en del
av deras medel.
De utredningsmän, som utifrån dessa synpunkter haft att utreda frågan
om ny lagstiftning rörande dispositionen över aktiebolagens vinstmedel,
ha i sitt betänkande föreslagit bestämmelser innebärande dels utdelningsstopp
dels ock skyldighet för aktiebolag att å särskilda konton hos riksbanken
insätta vissa i relation till årsvinst och utdelning beräknade belopp.
Utredningsmännen, bland vilka ingått företrädare för arbetsmarknadens
parter och för samtliga i riksdagen representerade partier, ha förklarat att
deras förslag måste ses som en enhet, framkommen genom ömsesidiga, mot
varandra svarande eftergifter och medgivanden på olika punkter. Denna
förslagets karaktär av kompromiss mellan olika uppfattningar framgår
även av förslagets innehåll i skilda frågor.
Flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och organisationerna ha i
princip tillstyrkt lagförslaget eller förklarat sig icke vilja motsätta sig detsamma,
därvid dock i en del yttranden vissa bestämda förbehåll gjorts.
För egen del vill jag redan i detta sammanhang nämna, att jag — i överensslämmclsc
med de i finansplanen anförda synpunkterna och med hän
-
38
Kungi. Maj.ts proposition nr 181.
syn till vad jag i det föregående anfört — i princip tillstyrker det framlagda
förslaget. Jag vill i anslutning härtill även framhålla att, då utredningsmännens
förslag är att betrakta som resultatet av en serie kompromisser,
varje avvikelse från förslaget kan vara ägnad att rubba förutsättningarna
för den enighet om förslaget, som vid utredningen i huvudsak förelegat. Dylika
avvikelser torde därför icke böra förekomma med mindre starka skäl
kunna åberopas.
Jag torde härefter få mera i detalj beröra vissa av de i remissyttrandena
framförda erinringarna och förbehållen, vilka ansetts böra eventuellt föranleda
jämkningar i det framlagda förslaget.
Beträffande utdelningsstoppet har i vissa yttranden framhållits att utdelningsbeloppen
icke ökats i samma takt som prishöjningarna och att aktieägarna
sålunda i motsats till flertalet löntagare icke fått full kompensation
för penningvärdets fall och än mindre fått någon realförbättring av
sina inkomster. Såvitt framgår av den utav utredningsmännen förebragta
utredningen saknar detta påpekande icke visst fog. Emellertid synes aktieinkomst
knappast böra i detta hänseende helt likställas med löneinkomst.
Sålunda kan man nog våga antaga att aktieägarna i allmänhet icke äro beroende
av aktieinkomsterna för sitt uppehälle i samma utsträckning som
löntagarna av sin lön. Därtill kommer att det av utredningsmännen framlagda
förslaget om utdelningsstopp i regel icke medför skyldighet att sänka
utdelningen under den, som beslutats för verksamhetsåret 1946.
Rörande utdelningsstoppet ha vidare i en del remissyttranden uttryckts
farhågor för att. följden skulle kunna bli stagnation och tillbakagång i produktionen
och hämmande av ny företagsamhet. Emellertid bör beaktas,
att förslaget alltid medger utdelning med ett belopp motsvarande 5 procent
å nytecknat aktiekapital, samt att möjlighet till dispens avses skola föreligga
för sådana fall, där stoppregeln leder till obillighet. Slutligen vill
jag starkt understryka, att den föreslagna lagstiftningen begränsats till att
gälla två år. De nu framhållna omständigheterna torde tillsammans berättiga
till det antagandet, att produktionshämmande verkningar icke skola
göra sig i nämnvärd grad märkbara.
Beträffande förslaget om spärrkontoinsättning har i ett yttrande den
uppfattningen uttryckts, att räntestegring vore ett bättre instrument för att
nå det avsedda syftet med steriliseringen. Beträffande denna invändning vill
jag allenast hänvisa till vad i finansplanen anförts rörande spörsmålet om
en räntehöjning.
I flera yttranden från näringslivets organisationer har framhållits att
förutsättningarna för att organisationerna icke skulle motsätta sig den föreslagna
lagstiftningen vore dels att den bleve en tillfällig, starkt tidsbegränsad
anordning, dels ock att den infogades i en serie av andra åtgärder ägnade
att återställa förtroendet för den svenska kronans yttre och inre värde.
Vad först angår lagstiftningens tillämpningstid utgår även jag från att
denna skall vara begränsad till två år på sätt utredningsmännen föreslagit.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
39
.Tåg vill emellertid icke underlåta att samtidigt framhålla det i och för sig
självklara förhållandet, att statsmakterna naturligen icke kunna avhända
sig rätten att framdeles handla i enlighet med vad rådande läge kan kräva.
Vad åter angår anmärkningen att lagstiftningen icke kan godtagas annat
än som ett led i en serie av andra åtgärder i samma syfte vill jag understryka,
att den föreslagna lagstiftningen just är avsedd som ett led i sådana
åtgärder. Beträffande denna fråga torde jag i övrigt allenast få hänvisa till
vad i finansplanen härom anförts.
I överensstämmelse med vad som framhållits i en del yttranden anser jag
att medel, som enligt den ifrågasatta lagstiftningen insättas å spärrkonto i
riksbanken, böra effektivt steriliseras och förbliva indragna från marknaden.
Jag förutsätter sålunda, att dessa medel icke skola tagas i bruk av
staten vare sig på det ena eller andra sättet.
Från olika håll har påtalats att den föreslagna lagstiftningen riktade sig
allenast mot en av de företagsformer, i vilka rörelse bedreves. Därvid har
gjorts gällande att en sådan lagstiftning vore diskriminerande för aktiebolagen,
att den vore obillig och därjämte kunde föranleda en olämplig inriktning
av produktionen.
Att lagstiftningen sålunda begränsats till att avse blott aktiebolagen och
icke jämväl andra rättssubjekt, vilka driva rörelse, såsom handelsbolag av
olika slag, ekonomiska föreningar och enskilda personer, kan självfallet ur
vissa synpunkter göras till föremål för kritik. En lagstiftning i ämnet, som
skulle avse andra än aktiebolag, finge emellertid i väsentliga delar utformas
efter andra linjer än de av utredningen föreslagna. Det är sålunda redan av
tekniska skäl uteslutet att nu framlägga något förslag därom.
5. Förslaget om utdelningsbegränsning.
Utredningsmännen. Rörande den allmänna utformningen av förslaget om
utdelningsbegränsning anföra utredningsmännen, att det senaste räkenskapsår,
vid vars utdelning fastlåsningen skulle kunna äga rum, vore år 1946.
Emellertid vore att märka att vinsterna under år 1946 av olika anledningar
vore höga i förhållande till tidigare år samt att även utdelningarna för nämnda
år företedde en viss om än icke mera betydande höjning. Utredningsmännen
hade därför övervägt, om icke i stället räkenskapsåret 1945 borde väljas
till basår för utdelningsspärren. Detta skulle givetvis medföra att en del
bolag bleve tvungna att, utan att åtgärden vore påkallad av ekonomiska
skäl, sänka sina kommande utdelningar i förhållande till 1946 års. Då aktier
i dylika bolag kunde ha förvärvats eller belånats till värden, baserade
på antagandet att bolaget skulle kunna bibehålla sin utdelning vid 1946
års storlek, måste valet av år 1945 som basår anses innebära en viss retroaktivitet
i lagstiftningen, helst som den böjning av utdelningen, som i ifrågavarande
fall ägt rum för år 1946, skett inom ramen för eu lagstiftning
om utdelningsbegränsning. Med hänsyn till det sagda och då utrednings
-
40
Kungi. Maj:ts proposition nr 181.
männen velat söka att vid uppställandet av sina förslag i görligaste mån
lämna de hittillsvarande utdelningarna oantastade, hade utredningen slutligen
stannat för att förorda år 1946 som basår. Varje bolag skulle alltså
enligt utredningsmännens förslag äga rätt att även i fortsättningen verkställa
utdelning av samma storlek som den vilken lämnats för räkenskapsåret
1946.
Utredningsmännen anföra vidare, att trots den nyss angivna generella tendensen
i fråga om utdelningarna kunde det inträffa att året 1946 icke vore
rättvisande för utdelningskapaciteten hos ett bolag. Särskilda omständigheter
kunde nämligen ha föranlett, att vissa bolag för år 1946 verkställt en utdelning,
som avsevärt understigit den för bolaget sedvanliga. En supplerande
regel, innebärande rätt för bolaget att tillämpa genomsnittsutdelningen för
en period av ett par tre år, syntes därför, såsom ock skett i den hittillsvarande
lagstiftningen, böra uppställas jämväl i den nya. Det närmast till
hands liggande vore att låta denna basperiod omfatta de tre åren närmast
före 1946 eller åren 1943—1945. För att en mera absolut fastlåsning av utdelningarna
skulle kunna ernås erfordras vidare, att den hittills gällande
regel som lämnat bolagen rätt att i varje fall utdela 6 procent av den behållna
förmögenheten undanröjdes. Att — om regeln bibehölles — icke obetydliga
möjligheter till utdelningshöjningar skulle föreligga, framginge av
det förhållandet att, enligt de förut omnämnda undersökningarna av vissa
representativa företag, den genomsnittliga utdelningen icke överstege 5 procent
av det egna kapitalet.
Utredningsmännen framhålla härefter, att för sådana nybildade bolag,
som icke kunde redovisa utdelning eller allenast obetydlig sådan under de
av utredningen förordade jämförelseåren, liksom för sådana äldre bolag,
som under en följd av år lämnat ringa eller ingen utdelning, måste uppställas
en hjälpregel. Utredningsmännen ansåge att denna borde innehålla, att
varje bolag alltid skulle äga rätt att utdela 5 procent av aktiekapitalet. Härvidlag
vore särskilt att märka att procentsatsen satts i relation, icke såsom
enligt den hittills gällande 6-procentsregeln till bolagets behållna förmögenhet,
utan till dess aktiekapital.
Utredningsmännen anföra vidare:
Mot de föreslagna reglerna, som närmast innebära för äldre bolag ett utdelningsstopp
och för nya möjlighet till förräntning efter 5 procent på
aktiekapitalet, kunna erinringar göras. Genom en sådan anordning bli de
hopsparade medel, som fonderas under lagstiftningens giltighetstid, i viss
mån lämnade utan förräntning. Detta kan i sin tur medföra, att benägenheten
att genomföra en såväl för bolaget som för det allmänna önskvärd
konsolidering minskas. I en del utländska stater, som genomfört en lagstiftning
av förevarande art, synes man emellertid ha baserat beräkningen
på aktiekapitalet. Att märka är vidare, att nybildade företag under sina
första år i allmänhet befinna sig på ett stadium av pågående konsolidering.
En regel, som ger dessa bolag rätt att utdela 5 procent av aktiekapitalet,
synes därför i de flesta fall lämna dem ett skäligt utrymme för önskvärd
höjning av utdelningen under den begränsade tid för vilken här ifrågavarande
lagstiftning är avsedd att gälla. För ett bolag, som även efter en väl
opaginerad Kontrollera mot PDF
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
genomförd konsolidering bedrivit en osedvanligt försiktig utdelningspolitik,
kan emellertid den föreslagna regeln stundom leda till obillighet. För dylika
enstaka fall bör därför öppnas en möjlighet till dispens från lagens
bestämmelser.
Emot den nu förevarande av utredningen förordade spärregeln kan även
anföras, att densamma kan komma att försvåra anskaffandet av erforderligt
kapital till nybildade aktiebolag, måhända av stort allmänt intresse.
Den tillåtna högsta avkastningen på det tillskjutna kapitalet kan nämligen
synas alltför ringa vid en jämförelse med den med investeringen förenade
risken. Att hålla tillbaka nyinvesteringar är dock i viss mån den blivande
lagstiftningens syfte. I detta sammanhang vill utredningen påpeka att antalet
aktiebolag vuxit mycket snabbt under de senaste åren. Medan antalet
bestående aktiebolag den 1/1 1944 utgjorde 22 923, hade det den 1/1 1947
stigit till icke mindre än 27 868 och den 7„ 1947 till 29 289. Utredningen
vill även understryka, att avsikten är att den ifrågavarande lagstiftningen
skall gälla under kortvarig tidsperiod. Slutligen vill utredningen redan här
omtala att den har för avsikt att föreslå att de minsta aktiebolagen — och
de nybildade företagen höra ofta till denna grupp — helt undantagas från
lagstiftningens tillämplighetsområde.
Utredningsmännen erinra om, att under vissa förutsättningar ersättningsskatt
skall utgå på belopp, som bolag underlåter att utdela, ehuru
sådan underlåtenhet icke är påkallad av bolagets ställning. Första lagutskottet
vid 1943 års riksdag hade uttalat, att detta stadgande borde så förstås
att ersättningsskatt skulle utgå allenast i den mån utdelningen på
grund av lagen om utdelningsbegränsning icke vore förbjuden. Detta uttalande
torde ha blivit normgivande i praxis. Utredningsmännen, som icke
ansett sig kunna ingå på en närmare prövning av ändamålsenligheten i bestämmelserna
i förordningen om ersättningsskatt, inskränkte sig till att
framhålla att de, såvitt gällde den nu föreslagna lagen, anslöte sig till första
lagutskottets uttalande. Utredningsmännen ville dock erinra, att genom
den skärpning av bestämmelserna som de föresloge, tillämplighetsområdet
för förordningen om ersättningsskatt komme att beskäras.
Utredningsmannen hr Hermansson har beträffande frågan om vilket år,
som borde väljas till basår för utdelningsspärren, i en vid betänkandet fogad
reservation anfört, att enligt hans mening räkenskapsåret 1945 borde
ha tagits till basår, särskilt med hänsyn till den höjning av utdelningarna
som ägt rum mellan 1945 och 1946. Hr Hermansson kunde icke dela den
i betänkandet framförda åsikten att valet av år 1945 som basår måste
anses innebära »en viss retroaktivitet i lagstiftningen». Begreppet retroaktivitet
syntes använt på ett oegentligt sätt. Som basår för en lag om utdelningsspärr
kunde i princip tagas vilket år som helst, utan att detta kunde
sägas innebära att lagstiftningen finge en retroaktiv karaktär.
Yttrandena. Utredningsmännens förslag rörande utformningen av reglerna
om utdelningsstopp har i regel lämnats utan erinran i yttrandena.
Landsorganisationen har emellertid — med hänsyn till att bolagsvinsterna
och i mindre utsträckning även utdelningarna varit exceptionellt höga 1946
i jämförelse med tidigare år — ifrågasatt lämpligheten av all utdelningar
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
na i princip skulle fastlåsas till 1946 års nivå. Gentemot utredningsmännens
uttalande att, om ett tidigare år än 1946 valdes som basår, lagen skulle
få en viss retroaktiv verkan och framtvinga utdelningssänkning för vissa
bolag, kunde invändas att orättvisor knappast kunde undvikas i en dylik
provisorisk lag. Ur landsorganisationens synpunkter framstode en nedpressning
av utdelningarna till 1945 års nivå icke som en orimlighet. Det ifrågasattes
därför om icke utdelningarna för år 1945 borde väljas som bas vid
bestämmandet av den maximala utdelningen.
Å andra sidan ha länsstyrelsen i Västernorrlands län samt flera näringsorganisationer,
såsom grossistförbundet, fem handelskammare och redareföreningen,
särskilt framhållit att den i 2 § upptagna regeln att utdelning
finge ske med 5 procent av aktiekapitalet (med visst undantag) vore alltför
restriktiv. Yrkanden ha därvid framställts, att procentsatsen skulle anknytas
till den behållna förmögenheten eller att procentsatsen skulle höjas.
Kommerskollegium har, ehuru begränsningen till 5 procent av aktiekapitalet
kunde verka hindrande på uppkomsten av nya företag och utdelningen
borde beräknas å den behållna förmögenheten, ansett regeln kunna godtagas.
Kollegium förutsatte emellertid att den dispensrätt, som i betänkandet
föreslagits, verkligen komme att brukas såsom korrektiv mot obilliga följder
av en strikt tillämpning.
Departementschefen. Utredningsmännens förslag innebär att utdelning icke
får ske med högre belopp än som motsvarar antingen utdelningen för år
1946 eller genomsnittsutdelningen för åren 1943—1945 (motsvarande räkenskapsår).
Därest med tillämpning av denna regel en utdelning av 5 procent
på aktiekapitalet icke skulle uppnås, skall likväl — enligt 2 § i förslaget
— utdelning få ske med nämnda procenttal. Den sålunda av utredningsmännen
förordade anordningen med valrätt mellan tre alternativ synes vara ändamålsenlig.
Den beaktar även de fall, då utdelningen för det valda basåret
1946 av någon anledning understigit den för bolaget sedvanliga, och tager
jämväl hänsyn till de bolag, nystartade eller äldre, som icke givit någon
eller endast ringa utdelning.
De erinringar, som å ena sidan i en reservation och ett remissyttrande anförts
mot valet av år 1946 som basår och å andra sidan i några remissyttranden
framställts mot den i 2 § upptagna regeln om begränsning av utdelningen
i vissa fall till 5 procent av aktiekapitalet, anser jag icke böra föranleda
frångående av förslaget. Utredningsmännen ha närmare belyst dessa
spörsmål i betänkandet och jag kan i stort sett ansluta mig till de synpunkter,
som därvid anförts till stöd för majoritetens ställningstagande. Därvid
har jag jämväl fäst avseende vid förslagets karaktär av kompromiss mellan
skilda uppfattningar, vilket enligt vad jag förut anfört bör föranleda, att
avvikelser på särskilda punkter icke böra ske med mindre starka skäl tala
härför.
Vad utredningsmännen anfört angående de föreslagna lagbestämmelsernas
verkningar med avseende å förutsättningarna för tillämpningen av förordningen
om ersättningsskatt föranleder icke någon erinran från min sida.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
43
6. Aktiebolagens skattereserver.
Utredningsmännen. Utredningsmännen framhålla inledningsvis, att de enligt
direktiven hade att behandla skattereservernas ställning. Frågan gällde,
om särskilda bestämmelser skulle anses vara påkallade rörande de fonder
som upplagts hos bolagen för att bestrida utgifter för kommande skatter,
men som icke längre vore erforderliga för detta ändamål efter uppbördsreformens
genomförande. I 1946 års utdelningsbegränsningslag infördes en
bestämmelse innebärande fortsatt bindning av skattereserverna på sådant
sätt att bibehållen redovisning av skattereserverna ställdes som villkor för
att ett bolag skulle äga rätt att fullt utnyttja de i lagen eljest medgivna möjligheterna
till vinstutdelning.
Utredningsmännen ha därefter lämnat en närmare redogörelse för innebörden
av nyssnämnda bestämmelse och storleken av skattereserverna (betänkandet
s. 58—59).
Utredningsmännen ha vidare anfört:
Huvudmotivet med 1946 års lagstiftning var, att de av uppbördsiefonnen
frigjorda skattereserverna icke skulle få utnyttjas till höjda utdelningar,
vilket förklarar att frågan om skattereservernas bibehållande sammankopplats
med en utdelningsbegränsning. Skattereserverna betraktades som bolagens
egendom, och tanken att genom beskattning indraga dem till det allmänna
avvisades av föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss.
Bestämmelserna om skattereserverna betraktades vid deras tillkomst som
ett provisorium. Som en mera långsiktig lösning diskuterades utvägen att
föreskriva, att den del av skattereserverna som med hänsyn till skatteomläggningen
icke längre var erforderlig skulle överföras till reservfond eller
till skuldregleringsfond eller användas till nedskrivning av bolagens anläggningstillgångar.
Medlen skulle härigenom bindas hos bolagen, vilka
skulle ytterligare konsolideras samtidigt som de hindrades att använda skattereserverna
som grundval för utdelningar. __ .
Utredningen har icke ansett sig böra förorda, att en sadan anordning genomföres
tvångsvis. Synpunkten av bolagens konsolidering får anses^ tillräckligt
tillgodosedd genom den nya aktiebolagslagens skärpta krav på avsättning
till reservfond och dess nya bestämmelser om uppläggande av
skuldregleringsfond för bolag som arbeta med stort främmande kapital.
Synpunkten att förhindra, att skattereserverna användas till utdelningshöjningar,
har förlorat sin betydelse med det stränga utdelningsstopp, som utredningen
förordar.
Utredningsmännen framhålla, att de av angivna skäl stannat vid att föreslå
att skattereserverna helt frigöras och att de sålunda få användas på
samma sätt som andra disponibla vinstmedel. Det ankomme då på varje
bolag att fritt avgöra om bolaget ville avsätta skattereserv till reservfond
eller skuldregleringsfond. En sådan avsättning kunde för bolaget ha den fördelen,
att bolaget på en gång tillgodosåge det skärpta krav på fondering,
som följde av nya aktiebolagslagens genomförande den 1 januari 1948. Förslaget
innehölle i anslutning till nyss angivna ståndpunkt icke någon bestämmelse
om skattereserverna, avsedd att ersätta den nuvarande regeln i
3 § av 1946 års lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Vid ett genomförande av utredningens förslag funnes, framhålla utredningsmännen
vidare, icke tillräckliga skäl att bibehålla förordningen den
22 mars 1946 med vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid
taxering njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse m. in.,
enligt vilken förordning aktiebolag icke må njuta avdrag vid taxering för
överföring till pensionsstiftelse eller annan personalstiftelse, varom stadgas
i punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, med mindre skattereserven
redovisas oförminskad. Utredningsmännen hade icke velat förorda
fortsatt giltighet av en lagstiftning som i viss mån kunde vara ägnad
att minska eller försvaga viljan att göra de ur de anställdas synpunkt mycket
betydelsefulla avsättningarna till dylika stiftelser. Utredningsmännen
föresloge därför förordningens upphävande. Skulle det med hänsyn till det
statliga och kommunala skatteunderlaget anses nödvändigt att begränsa de
årliga avsättningarna till sådana stiftelser, som här avsåges, syntes bestämmelserna
böra gälla alla avsättningar och icke enbart avsättningar från
skattereserverna. Utredningsmännen funne sig emellertid icke böra taga
ståndpunkt till denna fråga.
Yttrandena. Utredningsmännens förslag om skattereserverna har i yttrandena
lämnats utan erinran.
Departementschefen. I likhet med utredningsmännen anser jag att de särskilda
bestämmelser, som avsett att förhindra att skattereserverna användas
till utdelningshöjning, i huvudsak förlora sin betydelse därest utdelningsstoppet
utformas på sätt nu föreslagits. I enlighet härmed har någon
med 3 § i 1946 års utdelningsbegränsningslag likartad bestämmelse om fortsatt
bindning av skattereserverna såsom förutsättning för rätt till viss utdelning
icke upptagits i nu ifrågavarande lagförslag.
Utredningsmännen ha förordat upphävande av förordningen den 22 mars
1946 med vissa bestämmelser angående aktiebolags rätt att vid taxering
njuta avdrag för överföring av medel till pensionsstiftelse m. m. Jämväl enligt
min mening saknas anledning att längre bibehålla den ifrågavarande
lagstiftningen. Emellertid har 1946 års förordning i ämnet avseende blott
å räkenskapsår, som utgått den 31 december 1945 eller senare, dock före
den 31 december 1947. Något formligt upphävande av förordningen erfordras
sålunda icke.
De sakkunniga ha fäst uppmärksamheten på frågan om eventuell begränsning
av de tillåtna årliga avsättningarna till sådana pensionsstiftelser in. m.,
varom här är fråga. Anledning föreligger dock icke att i detta sammanhang
införa generella regler om begränsning av avsättningarnas storlek. Ej heller
synas tillräckliga skäl föreligga att stadga särskilda begränsningsregler
för de fall då överföring av medel till stiftelser av ifrågavarande slag sker
med anlitande av tidigare skattereserver.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
45
7. Förslaget om spärrkontoinsättning,
a) Frågan om eventuell fondering av spärrbelopp i räkenskaperna.
Utredningsmännen. Utredningsmännen framhålla, att kravet på sterilisering
av ett aktiebolags vinstmedel kunde anses uppfyllt därest en del av
bolagets tillgångar placeras — i stället för exempelvis i realkapital eller i
tillgodohavanden i affärsbanker — på spärrkonto i riksbanken. Under utredningsarbetet
hade emellertid från något håll framförts den tanken, att
det måhända kunde vara lämpligt att kombinera skyldigheten att verkställa
inbetalning till spärrkonto med en föreskrift att ett mot inbetalningen
svarande belopp skulle avsättas från bolagets vinst, som därigenom
skulle i motsvarande mån minskas. Å balansräkningens skuldsida skulle
då upptagas en fond motsvarande det belopp bland tillgångarna som utgjordes
av spärrkontotillgodohavande. Ehuru i direktiven för utredningen
icke ifrågasatts att steriliseringen skulle förbindas med dylik fondering,
ansåge utredningsmännen att frågan vore av sådan betydelse att den borde
något närmare belysas.
Sedan utredningsmännen redovisat vissa skäl för och emot en dylik
anordning (s. 39—40 i betänkandet) ha utredningsmännen emellertid anfört,
att de icke funno sig böra ifrågasätta att insättningsskyldigheten
skulle kombineras med en legal skyldighet att verkställa en motsvarande
fondering. Skyldigheten att göra avsättning till spärrkonto komme således
enligt utredningsmännens förslag enbart att innebära en föreskrift om
viss placering av en del av bolagets tillgångar.
Yttrandena. Utredningsmännens uttalanden ha i nu förevarande del icke
blivit föremål för erinringar i yttrandena.
Departementschefen. I likhet med utredningsmännen finner jag anledning
ej föreligga att kombinera insättningsskyldigheten med en skyldighet att
verkställa motsvarande fondering i räkenskaperna.
b) Metod för bestämmande av spärrkontoinsättningarnas storlek.
Utredningsmännen. Utredningsmännen diskutera till en början olika tänkbara
metoder för bestämmande av spärrkontoinsättningarnas storlek. Utredningsmännen
framhålla därvid att med hänsyn till syftet med steriliseringsåtgärderna
dessa närmast borde rikta sig mot aktiebolagens likvida
tillgångar eller deras möjlighet att skapa sådana tillgångar. Utredningsmännen
avvisa emellertid tanken på att bestämma spärrkontoinsättningarna
efter dylika grunder. En sådan metod skulle nämligen förutsätta
en omständlig individuell prövning av de olika företagen och skulle
ej heller te sig tillfredsställande ur rättvisesynpunkt. En annan väg måste
därför enligt utredningsmännens mening anlitas. Utredningsmännen ha
därefter undersökt lämpligheten av att ställa spärrkontoinsättningarna i
46
Kungl Maj:ts proposition nr 181.
relation till bolagens lönekonton, ett allmänt löneindex, bolagens
vinstökningar eller den faktiska vinstredovisningen
under ett gånget tidsskede (betänkandet s. 40—42). Ingen
av dessa metoder ansågs av utredningsmännen lämplig att tjäna som grund
för spärrkontoinsättningar. Utredningsmännen ha vidare rörande lämpligheten
av att välja årsvinsten eller vinstutdelningen såsom
grund för spärrkontoinsättningarna anfört:
Årsvinst metoden äger ett företräde framför de förut behandlade
därigenom att den i någon mån anknyter till bolagens likvida resurser.
Visserligen lämnar icke förefintligheten av en viss vinst i och för sig någon
närmare upplysning om ett bolags likviditetsförhållanden; vinsten kan
nämligen ha nedlagts i anläggningar och andra illikvida tillgångar. Emellertid
är vinsten ofta ett indicium på förekomst hos bolaget av likvida medel
av viss storleksordning eller möjlighet för bolaget att efter hand lösgöra
dylika medel.
Metoden är, liksom de förut omtalade, förenad med vissa tekniska svårigheter,
främst sammanhängande med vanskligheten att bestämma årsvinstbegreppet.
Bolagen använda som bekant ofta en del av sin vinst för
att genom särskilda dispositioner före framräknandet av vinsten eller genom
avskrivning på sina tillgångar — utöver vad som svarar mot normal
förslitning eller föråldring — konsolidera sin ställning. Väljes den affärsmässigt
redovisade årsvinsten till utgångspunkt för steriliseringsavsättningen,
kan det därför vara önskvärt att beakta åtminstone vissa reserveringar
av nyssnämnda slag genom att i motsvarande mån öka vinstsiffran. Även
i andra avseenden kunna dylika korrigeringar vara påkallade. Att, i en
provisorisk lagstiftning av förevarande slag, i detta hänseende gå längre än
i skattelagstiftningen synes dock icke kunna ifrågakomma. Ett i allo oantastligt
vinstbegrepp förutsätter nämligen invecklade och i praktiken svårtillämpade
regler; det oaktat skulle utrymmet för subjektiva värderingsomdömen
hos bolagen bli betydande. För kontroll och övervakning skulle
krävas en stor administrativ apparat. Utredningen kommer att närmare
behandla dessa spörsmål i den följande framställningen.
Det vinstbegrepp varom här är fråga — avseende den av bolaget redovisade
årsvinsten med tillägg av vissa korrigeringsposter — skulle sålunda
komma att lämna visst utrymme för bolagsledningar att under de år lagstiftningen
är i kraft redovisa lägre vinster än vad som skolat ske om lagstiftningen
ej funnits. Farhågorna härför böra dock icke överdrivas. Av
andra företagsekonomiska skäl har man att räkna med att bolagsledningarna
de kommande åren, liksom tidigare, vilja uppvisa vinster som stå i
rimlig proportion till ett faktiskt rörelseresultat. Då spärrkontoavsättningen
endast kommer att svara mot en mindre del av vinsten och då avsättning
blott innebär en tillfällig sterilisering och icke ett avhändande från
bolagen av medlen i fråga och därjämte spärrkontomedlen skola löpa med
ränta, synes man kunna utgå ifrån att lagstiftningen i regel icke skall i
större mån influera på bolagens redovisningar i nyssnämnda riktning.
För räkenskapsår som utgå före den 1 mars 1948 föreligger för övrigt en
omständighet ägnad att motverka för låga vinstredovisningar. Den av 1947
års riksdag beslutade skattehöjningen å bolagsinkomster gäller nämligen
icke på vinster belöpande å sådant räkenskapsår.
Sättes avsättningen i relation till den korrigerade årsvinsten, ernås icke
någon steriliseringseffekt för bolag som visst år icke redovisar vinst. Att
märka är härvidlag att den omständigheten att årsvinst icke redovisats en
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
47
ligt aktiebolagslagen icke i och för sig utgör något hinder mot utdelning.
Denna kan nämligen tagas från besparade vinstmedel från tidigare år. Bolag
med tillräckliga fonder skulle alltså under den begränsade tid, för vilken
ifrågavarande lagstiftning är avsedd att gälla, kunna underlåta att
redovisa vinst — i den mån detta enligt de nyssberörda reglerna vore möjligt
— men lika fullt verkställa utdelning till betydande belopp utan att
någon spärrkontoavsättning sker. I den mån den uteblivna eller låga vinstredovisningen
beror på att rörelsen faktiskt gått med förlust eller lämnat
dåligt vinstutbyte samt vinstutdelningen möj liggöres genom en under årens
lopp försiktigt förd utdelningspolitik, borde egentligen spärrkontoavsättning
ej påfordras. Svårigheter förefinnas dock att utmönstra dessa fall
från de övriga.
Att anknyta spärrkontoavsättningarna till beslutad vinstutdelning
vore att välja en metod som vore överlägsen alla andra därutinnan att den
bleve den enklaste och lättast tillämpbara. Den skulle vidare, i likhet med
metoden med årsvinsten som bas för steriliseringen, i viss mån anknyta till
något som vore ett indicium på bolagets likviditetsförhållanden.
Metoden skulle basera sig på den i bolagen i allmänhet rådande strävan
att lämna aktieägarna en i''förhållande till vinstresultaten skälig utdelning
och den i samband därmed i allmänhet förhärskande inställningen att i görligaste
mån undvika utdelningssänkningar, som icke framtvingas av en
försämring i bolagens ekonomiska ställning. Såsom i direktiven för utredningen
antytts, låge det vid en sådan metod nära till hands att tillåta en
viss minimiutdelning utan att förbinda den med någon spärrkontoavsättning.
Man skulle då anse att den som har placerat kapital i aktier har befogat
anspråk på åtminstone en viss utdelning, motsvarande kapitalränta,
utan att krav ställes på avsättning till ett spärrkonto.
Metoden med vinstutdelningen som bas för steriliseringskvoten bär dock
betvdande nackdelar. Utdelningen för olika bolag utgör en mycket skiftande
del av årsvinsten. Vissa bolag utdela år efter år kanske mer än 90 procent
av årsvinsten medan andra regelmässigt stanna vid något som 30^40
procent av vinsten. En stor grupp bolag verkställa över huvud icke någon
utdelning. Då vinstbelopp som stanna hos bolagen och där användas för
investeringsändamål kunna utöva lika stort tryck på prisnivån som de til
aktieägarna utdelade beloppen, är det tydligt att metoden icke lamnar den
åsyftade steriliseringseffekten. Vidare är att märka, att spärrkontoavsattningens
storlek skulle helt bli beroende av bolagens utdelningspolitik. Särskilt
som lagstiftningen är avsedd att vara starkt tidsbegränsad skulle kunna
befaras att i vissa bolag utdelningarna inställdes eller sänktes och att motsvarande
belopp i stället fonderades. Frestelsen harfor skulle bil särskilt
stark om, såsom synes nödvändigt för att spärrkontoavsattnmgarna totalt
skola bli av den önskvärda storleksordningen, avsattnmgskvoten gores relativt
stor i förhållande till utdelningsprocenten.
Utredningsmännen ha härefter anfört att de, vid vägande av olika tänkbara
ster il ise ringsmet oder mot varandra, stannat för att föreslå en k o mI,
i ner ad metod, innebärande att avsättningen till spärrkonto skall
ske i relation till dels bolagens vinstutdelning och dels deras årsvinst utöver
utdelningen. På sätt förut omnämnts utgå utredningsmännen därvid från
att vinsten skall beräknas med utgångspunkt från den av bolaget redovisade
årsvinsten, till vilken skola läggas vissa korrigeringsposter. Utredningsmannen
uttala, att flera av de fördelar som, enligt vad förut sagts, än» förenade
opaginerad Kontrollera mot PDF
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
med de båda delmetoderna skulle vinnas genom denna kombinerade metod.
Särskilt vore att märka, att metoden ur effektivitetssynpunkt syntes överlägsen
de andra metoder som kunde ifrågakomma. Avsättningsskyldigheten
drabbade även bolag som icke redovisade vinst men dock genom användande
av fonder och andra disponibla medel lämnade utdelning.
Utredningsmännen anföra härefter:
Om man utgår från att ett bolag i regel, om det vinnlägger sig därom,
kan presentera årsvinsten eller större delen därav i likvida medel, böra
några särskilda svårigheter att verkställa även en ganska betydande steriliseringsinbetalning
i allmänhet icke föreligga för ett bolag vilket — liksom
genomsnittet av de av priskontrollnämnden undersökta företagen —
brukar utdela allenast 40—60 procent av vinsten. Annorlunda ställer det
sig däremot för ett bolag, som brukar utdela exempelvis 90 procent av
vinsten. Även vid en mycket måttlig steriliseringskvot kan ett sådant bolag,
om det icke har andra likvida möjligheter, nödgas sänka utdelningen
för att kunna klara spärrkontoinbetalningen. På grund härav har utredningen
— vilken såsom förut nämnts icke genom steriliseringen åsyftar
att framtvinga en sänkning av utdelningarna — funnit det önskvärt att
vid bestämmandet av steriliseringsuttagningen en mindre kvot beräknas på
utdelningen än på vinsten i övrigt. Procentsatsen på årsvinsten över utdelningen
får å andra sidan icke göras så stor att bolaget frestas att, till förfång
för steriliseringsresultatet, redovisa en årsvinst som icke eller blott
obetydligt överstiger det samfällda utdelningsbeloppet. Vid övervägande av
denna fråga har utredningen, givetvis under hänsynstagande jämväl till det
samfällda steriliseringsuttag som kan komma i fråga, funnit lämpligt att
förhållandet mellan avsättningskvoterna blir sådant att avsättningskvoten
för utdelningen kommer att utgöra omkring 2/3 av kvoten för den del som
fonderas.
Som en utgångspunkt för bedömandet av de lämpliga procentsiffrorna för
spärrkontoavsättningen bör man söka få en uppfattning om den totala storleken
av de vinstbelopp varå steriliseringsuttaget skall uträknas. Vidare
måste man göra ett antagande om huru stor del av vinstbeloppet som kommer
att utdelas. Vid beräkningarna torde man kunna bortse från de fall då
utdelning sker av tidigare fonderade vinstmedel och utgå enbart från årsvinsterna.
Utredningsmännen ansågo sig kunna uppskatta det vinstbelopp, varå steriliseringsuttaget
för 1947 års vinster skulle beräknas, till 1 100 miljoner
kronor och utgingo ifrån att utdelningen för år 1947 i genomsnitt komme
att utgöra omkring 40 procent av den beräknade vinsten (betänkandet s.
45—46).
Utredningsmännen anföra vidare:
Då det gäller att bestämma hur stort belopp som sammanlagt bör steriliseras
är frågan om aktiebolagens likviditetsutveckling av särskilt^ intresse.
En i det föregående redovisad undersökning om likviditetsförhållandena
hos vissa börsnoterade bolag utvisar en fortlöpande likviditetsförbättring
för dessa bolag fram till 1947. En av industriens utredningsinstitut gjord
undersökning angående likviditeten hos ett antal företag per den 1 oktober
1946 och den 1 oktober 1947 ger däremot vid handen att mellan dessa
dagar en viss likviditetsförsämring ägt rum. I icke ringa omfattning kan
emellertid denna antagas sammanhänga med den livliga investeringsverksamheten
under denna period. Allteftersom de omfattande varulager, vilka
opaginerad Kontrollera mot PDF
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 181-
importerats under den senaste tiden, utförsäljas eller eljest komina till användning,
kan det förväntas att de däri nedlagda medlen, i den mån de
icke motsvaras av erhållna krediter, komma att lösgöras.
Utredningsmännen ha, under beaktande av dessa och övriga synpunkter
som inverka på bedömandet, ansett sig kunna utgå från att för år 1947
ett steriliseringsuttag av ungefär 250 miljoner kronor eller alltså icke fullt
en fjärdedel av bolagens efter skatteuttaget återstående vinster skulle innebära
ett rimligt tillgodoseende av lagstiftningens syften utan att lägga en
alltför stor börda på bolagen. Med utgångspunkt härifrån och från de i det
föregående gjorda antagandena för år 1947 — alltså en vinst uppgående
efter frånräkning av skatten till 1 100 miljoner kronor och en genomsnittlig
utdelning om 40 procent härav — borde, om såsom förut förordats steriliseringsprocenten
på utdelningsbeloppet sattes ungefär 7» lägre än på det
fonderade beloppet, procentsatsen bestämmas till 17 procent i vad avsåge
utdelningsbeloppet och 27 procent i fråga om fonderingsbeloppet. Utredningsmännen
föresloge alltså, att aktiebolagen för räkenskapsåret 1947 på
spärrkonto i riksbanken skulle insätta ett belopp, motsvarande summan av
dels 17 procent av vinstutdelningen och dels 27 procent av årsvinsten, i den
mån denna överstege vinstutdelningen.
Utredningsmännen framhålla i detta sammanhang, att de komme att
föreslå att vissa bolag — genom en bestämmelse omedelbart i lagen eller
efter dispens av Kungl. Maj :t — undantoges från skyldigheten att verkställa
spärrkontoinbetalning. Detta komme givetvis att medföra en motsvarande
minskning i steriliseringsbeloppet. En del av undantagen kunde komma
att kompenseras av andra åtgärder i enahanda syfte som den nu ifrågavarande
lagstiftningen. Utredningsmännens beräkningar framstode alltså
även av nu anförda skäl såsom approximativa.
Utredningsmännen anföra vidare, att det ur olika synpunkter syntes vara
fördelaktigt att procenttalen för steriliseringen å 1948 års vinster bestämdes
redan nu. Utredningsmännen förordade att procentsatserna för 1947 års vinster
tillämpades även för 1948 års. Vad som kunde komma att insättas på
spärrkonto för 1948 års vinster enligt nu förordade grunder bleve sannolikt
ett något mindre belopp än för 1947 års. Riksräkenskapsverket beräknade
nämligen att vinstutvecklingen för år 1948 skulle bli mindre gynnsam
än för år 1947. Härtill komme att skattetrycket bleve något större för
1948 års vinster på grund av den skärpta bolagsbeskattningen. Att steriliseringsuttaget
av dessa anledningar skulle komma alt motsvara ett mindre
belopp syntes utredningsmännen icke vara oförenligt med lagstiftningens
syften. Sammanlagt torde man för åren 1947 och 1948 kunna räkna med en
spärrning av bolagsmedcl som uppginge till 400 a 500 miljoner kronor.
Beträffande spärr kontoinsättningarnas ställning i
skattehänseende anföra utredningsmännen:
1 direktiven för utredningen hade framförts tanken alt medel, som insättas
på spärrkonto, borde vara avdragsgilla i taxeringshänseende men att
de, vid ett återförande till bolaget, skulle upptagas som intäkt för det be
-
4 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 181.
opaginerad Kontrollera mot PDF
so
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
skattningsår medlen kommit bolaget till godo. Vid de ovan gjorda beräkningarna
har utredningen emellertid utgått från att någon avvikelse från
de vanliga beskattningsreglerna icke skall ske i fråga om'' spärrmedlen. Den
jämkning i förhållande till direktiven, som utredningen sålunda föreslår, är
mera av formell än reell natur. Skälen för avvikelsen äro följande.
Därest spärrkontoinbetalningarna gjordes avdragsgilla, skulle detta medföra
betydande komplikationer i lagstiftningstekniken och besvärligheter
vid lagtillämpningen. För att en steriliseringseffekt, likvärdig med den av
utredningen åsyftade, skulle ernåtts, hade procentsatserna måst sättas betydligt
högre; steriliseringen skulle nämligen eljest till en del ha neutraliserats
av den minskade skattebelastningen för bolaget. Å andra sidan
torde bolagen ha nödgats fondera medel till täckande av den uppskjutna
skatteskulden. För bolagen skulle även den olägenheten kunnat inträda att
skatten varit högre vid beskattningstillfället än vid avdragstillfället; vid
det senare tillfället kan bolagets vinstresultat ha varit sådant att avdragsrätten
endast kunnat utnyttjas till en del medan vid återförandet till beskattning
skatt skolat utgå för hela beloppet. Den ifrågasatta skattekrediten
skulle ha kunnat vålla avsevärd olägenhet för särskilt sådana kommuner
vilkas skatteunderlag till stor del är beroende av aktiebolag. Slutligen
må påpekas att, då i direktiven en jämförelse i förevarande hänseende
göres med avsättningarna enligt 1947 års förordning om investeringsfonder,
denna icke är fullt bärande. De i nämnda förordning avsedda avsättningarna
äro nämligen — i motsatts till de nu ifrågavarande — verkliga
fonder vilka, i den mån de komma till avsedd användning, icke någonsin
skola återföras till beskattning.
Yttrandena. Den av utredningsmännen förordade metoden för bestämmande
av spärrkontoinsättningarnas storlek har i allmänhet lämnats utan
erinringar i yttrandena.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har emellertid anmärkt, att frågan
om sterilisering av aktiebolagens medel kunde upptagas till prövning
i vidare omfattning än vad utredningsmännens förslag innefattade. Därvid
kunde aktiebolagens vinstökningar för de senaste åren möjligen i första
hand giva anledning ifrågasätta att skattevägen indraga till det allmänna
sådana vinstmedel, som i samband med uppbördsreformen i otillbörlig utsträckning
blivit fritagna från beskattning. Då emellertid en retroaktiv taxering
icke torde kunna ifrågakomma och icke heller sterilisering genom inlåning
till riksbanken i efterhand borde ske annat än i fråga om senast förflutna
årets vinst, hade länsstyrelsen funnit sig böra i princip instämma i
utredningens förslag rörande omfattningen av sådan sterilisering eller att
den borde avse endast bokföringsmässiga årsvinster för, i regel, åren 1947
och 1948.
Taxeringsintendenten i nämnda län har i sitt vid länsstyrelsens uttalande
fogade yttrande — utan att framställa något förslag i ämnet — berört
frågan om lämpligheten av att eventuellt låta bolagens skattereserver omfattas
av steriliseringstvånget ävensom ifrågasatt om icke till övervägande
i särskild ordning borde upptagas frågan om sterilisering av de vid 1947
års taxeringar framträdande merinkomsterna.
Fullmäktige i riksbanken ha, liksom länsstyrelsen i Kopparbergs län,
framhållit, att den ekonomiska utvecklingen kunde bliva sådan att fortsatta
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öl
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
insättningar icke skulle stå i samklang med den ekonomiska politiken och
att därför frågan kunde behöva upptagas till omprövning.
Bank- och fondinspektionen har ifrågasatt det lämpliga i att redan nu
bestämma de procentsatser som i avseende å spärrkontoavsättning skulle
gälla för 1948 års vinster. Under hänvisning till vanskligheten att ställa
någon prognos för vinstutvecklingen under 1948 ville inspektionen uppställa
det alternativet, att Kungl. Maj :t erhölle bemyndigande att fastställa
sist avsedda procentsatser, dock högst till de i sådant hänseende av utredningsmännen
föreslagna talen.
Landsorganisationen har framhållit, att den av utredningsmännen föreslagna
beräkningsmetoden syntes vara den mest framkomliga vägen och att
spärrbeloppen icke borde sättas alltför höga med hänsyn till risken att bolagen
eljest sökte framvisa missvisande bokslut, varigenom spärrkontonämndens
arbete i hög grad skulle försvåras och resultatet av lagstiftningen
skulle kunna äventyras. Däremot hade utredningsmännen enligt landsorganisationens
mening icke framlagt tillräckligt vägande skäl för att man redan
nu skulle fastställa spärrbeloppets relativa storlek till vinsterna under
såväl 1947 som 1948. På grund av svårigheterna att bedöma den föreslagna
lagens verkan och den kommande ekonomiska utvecklingen förefölle det
landsorganisationen vara önskvärt, att 1948 års riksdag allenast bestämde
spärrbeloppets storlek i förhållande till vinsterna år 1947 och att möjlighet
till jämkning av spärrbeloppets storlek under år 1948 inrymdes i lagförslaget.
Landsorganisationen vore angelägen betona, att jämkningen borde
kunna ske såväl uppåt som nedåt.
Kooperativa förbundets styrelse har ifrågasatt om vinstens storlek vore
en lämplig mätare på vad bolaget borde insätta på spärrkonto och väckt
tanken om icke bolags eget kapital, aktiekapital och reservfond, kunde tagas
som måttstock på steriliseringens storlek. En utredning skulle säkerligen
visa att en sådan metod skulle giva bättre och rättvisare utslag. Kontrollen
skulle bli enkel och särskilda deklarationer obehövliga.
Departementschefen. Steriliseringsreglerna skulle självfallet få den bästa
effekten och medgiva den rättvisaste avvägningen om bestämmandet av
spärrkontobeloppens storlek kunde ske vid en mera individuell prövning i
varje särskilt fall. Med hänsyn till den vidlyftiga administrativa apparat en
sådan anordning skulle medföra liksom till den tidsutdräkt som skulle uppstå
innan spärrkontoinsättningarna komme till stånd är man emellertid hänvisad
till att söka finna en schablonartad metod. Insättningarna måste ställas
i relation till någon faktor, som relativt lätt medger ett fastställande av
insättningarnas storlek och samtidigt innebär eu ur rättvisesynpunkt godtagbar
avvägning bolagen emellan.
Utredningsmännen ha övervägt ett flertal metoder, som de av olika skäl
avvisat, varefter de stannat vid att föreslå eu kombinerad metod innebärande
att insättning å spärrkonto skall ske i relation dels till aktiebolagens
vinstutdelning och dels till deras årsvinst utöver utdelningen. Denna metod
opaginerad Kontrollera mot PDF
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
är jämväl enligt min mening att föredraga framför andra av utredningsmännen
diskuterade metoder.
I ett remissyttrande har emellertid ifrågasatts om icke det egna kapitalet
hos vederbörande bolag lämpligen kunde tagas som måttstock för insättningarna.
En sådan metod vore måhända enklare än den av utredningsmännen
förordade. Å andra sidan bör dock framhållas att storleken av ett aktiebolags
aktiekapital, reservfond och eventuellt andra fonder ofta icke är
en tillförlitlig mätare på bolagets verkliga förmögenhetsställning, eftersom i
många fall dolda reserver till betydande värden kunna förefinnas. Vidare
vill jag anmärka, att storleken av det egna kapitalet icke i samma utsträckning
som årsvinst och utdelning kan antagas vara ett indicium på förekomsten
av likvida medel.
Jag anser mig sålunda böra godtaga den av utredningsmännen förordade
kombinerade metoden för beräkning av spärrkontoavsättningarnas storlek.
De av utredningsmännen anförda skälen för att insättningsprocenten bör
sättas lägre på utdelningsbeloppet än på återstoden av vinsten anser jag
även bärande och ansluter mig alltså till utredningsmännens förslag jämväl
härutinnan.
Beträffande procentsatsernas storlek ha utredningsmännen, efter prövning
av de på frågan inverkande faktorerna, ansett sig kunna utgå från att
för år 1947 ett steriliseringsuttag av ungefär 250 miljoner kronor — vilket
enligt utredningsmännens beräkningar skulle motsvara icke fullt en fjärdedel
av bolagens efter skatteuttag återstående vinster — skulle innebära
ett rimligt tillgodoseende av lagstiftningens syften utan att lägga en alltför
stor börda på bolagen. Denna avvägning, medförande insättning med 17
procent å vinstutdelningsbelopp och 27 procent å återstoden av vinsten, har
icke i något remissyttrande gjorts till föremål för erinringar. Jag har icke
heller för egen del funnit anledning att frångå förslaget på denna punkt.
Jag vill dock understryka, att utredningsmännens beräkningar av beloppet
250 miljoner grunda sig på approximationer och överhuvudtaget på så många
ovissa och osäkra moment att nämnda belopp får betraktas som mycket
osäkert.
Utredningsmännen, som ansett det ur olika synpunkter fördelaktigt att
procenttalen för steriliseringen å 1948 års vinster redan nu bestämdes, ha
förordat att procenttalen för 1947 års vinster även tillämpas för vinsterna
år 1948. Såsom framgår av redogörelsen för yttrandena har lämpligheten
härav ifrågasatts med hänsyn till svårigheten att bedöma den ekonomiska
utvecklingen och verkningarna av lagen. Bank- och fondinspektionen
har sålunda ifrågasatt om icke Kungl. Maj :t borde erhålla bemyndigande
att vid behov jämka de föreslagna procenttalen nedåt såvitt gällde
1948 års vinster, medan landsorganisationen funnit det önskvärt att i
lagen inrymdes en möjlighet att beträffande samma års vinster allt efter
förhållandena jämka procenttalen uppåt eller nedåt.
I anledning av vad sålunda anförts vill jag framhålla, att den föreslagna
lagstiftningen utan tvivel medfört en viss oro inom näringslivet och att
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
ett stadgande, som öppnade möjlighet till jämkning av procenttalen i förhöjande
riktning för 1948 års vinster, skulle vara ägnat att öka denna
oro. Jag vill vidare framhålla att utredningsmännens förslag, såvitt gäller
procenttalen, uppenbarligen har karaktären av en kompromiss, varför
jag — i enlighet med den allmänna inställning till förslaget, åt vilken jag
förut givit uttryck — redan av denna anledning icke vill förorda ändring
med mindre så är av starka skäl påkallat. Detta kan emellertid icke anses
vara fallet, såvitt angår den nu diskuterade frågan.
I enlighet med det nu anförda biträder jag utredningsmännens förslag
att procenttalen redan nu fastställas jämväl beträffande 1948 års vinster.
Jag vill dock tillägga, att en lösning efter denna linje självfallet icke hindrar
att, om den ekonomiska utvecklingen skulle bliva sådan att fortsatta
spärrkontoavsättningar icke befinnas önskvärda eller möjliga, frågan om
insättningarna för år 1948 kan upptagas till förnyad prövning. Denna prövning
bör dock ankomma på Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt.
I direktiven för utredningen anfördes, att medel som avsattes till spänkonto
borde vara avdragsgilla vid beräkning av nettointäkt av rörelse vid
inkomsttaxeringen, men att de vid ett återförande till bolaget skulle upptagas
som intäkt för det beskattningsår medlen kommit bolaget till godo.
Utredningsmännen ha emellertid förklarat sig utgå ifrån att sådan avdragsrätt
icke skulle medgivas. Med hänsyn till de skäl, som av utredningsmännen
anförts till stöd för den av dem hävdade meningen, och då några
önskemål om avdragsrätt icke framförts från näringslivets sida i de avgivna
yttrandena har jag icke någon erinran mot utredningsmännens ställningstagande
i denna fråga.
c) Beräkningen av årsvinsten.
Utredningsmännen. Utredningsmännen framhålla, att den vinst, som framkommer
i ett aktiebolags räkenskaper, i vissa avseenden kan sägas avvika
från bolagets verkliga årsvinst. Ofta förekomme, att aktiebolag genom
avskrivningar nedbringade värdet i räkenskaperna på olika tillgångar i
långt hastigare takt än som motsvarade den värdeminskning, som vore
en följd av tillgångarnas förslitning eller stigande ålder. Det vore även
vanligt att varulager upptoges till värden, som vore avsevärt lägre än marknadsvärdena.
I vissa fall läte ett aktiebolag också som kostnadspost uppföra
en utgift, som tänktes bli aktuell först ett kommande år, utan att utgiften
avsåge att ersätta en värdeminskning som inträtt under året. Vid den
skattemässiga taxeringen utginge man principiellt från den bokföringsmassiga
vinsten men vidtoge korrigeringar i åtskilliga hanseenden. Främst
syftade dessa korrigeringar till att hindra, att ett aktiebolag under ett år
som kostnad avdroge, vad som icke ur ekonomisk synpunkt kunde anses
belöpa på året i fråga. Den vid taxering framkomna vinsten vore dock i
vissa hänseenden lägre än vad som kunde betraktas som den verkliga vins
-
54
Kunrjl. Maj.ts proposition nr 181.
ten. Sålunda medgåves regelmässigt aktiebolag med bokföring, vilken uppfyllde
vissa krav, fri avskrivning å maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier. Man godtoge också i praxis de i räkenskaperna
uppförda värdena å varulager och andra för omsättning avsedda tillgångar,
så snart principerna för beräkningen av värdena icke avveke från god
köpmannased, även om värdena vore avsevärt lägre än gällande marknadsvärden.
Utredningsmännen anföra vidare:
Det vore i och för sig önskvärt att man till grundval för spärrkontoavsättningarna
skulle lägga ett vinstbegrepp, som så nära som möjligt överensstämde
med vad som kunde anses som den verkliga årsvinsten. Genom
fri avskrivning av inventarier och genom låg värdering av varulager kunna
bolagen onekligen i bokföringen i viss utsträckning uppskjuta vinstredovisningen
och därigenom begränsa vinsten under det löpande året. Bildandet
på detta sätt av dolda reserver kan öppna en möjlighet att kringgå en
lagstiftning, vilken är avsedd att gälla endast ett par år. Den synpunkt,
som anförts till stöd för att medgiva fri avskrivning, att vinsten framkommer
vid ett senare bokföringsår, saknar här tillämpning. Utredningen anser
det emellertid praktiskt uteslutet att bygga spärrkontoavsättningarna på
ett vinstbegrepp, som är strängare än skattelagstiftningens. En sådan lösning
skulle förutsätta en omfattande kontrollapparat och medföra samma
svårigheter i administrativt hänseende som krigskonjunkturskatten.
Det kunde under dessa omständigheter synas ligga närmast till hands att
direkt utgå från den taxeringsmässiga vinsten, vilken ju enligt vad ovan
antytts i vissa hänseenden ger ett mer rättvisande uttryck för den verkliga
vinsten än bokföringsvinsten. Icke heller en sådan metod vill utredningen
rekommendera. Av praktiska skäl är det nödvändigt att använda ett mera
summariskt vinstbegrepp. Frågan om spärrkontobeloppens storlek kan icke
få bli beroende på prövning av beskattningsnämnder och skattedomstolar
bland annat därför att dessa arbeta så långsamt. Med den nuvarande arbetsbalansen
kan man icke på flera år nå ett avgörande i sista instans. En
uppkommande tvistefråga, som skulle kunna vara av betydelse för lagstiftningens
tillämpning, skulle således kanske inte kunna väntas bli löst, förrän
lagstiftningen redan upphört att gälla.
Av vad ovan anförts framgår, att det är nödvändigt att i den nya lagstiftningen
uppbygga ett speciellt mycket summariskt vinstbegrepp. Utredningen
förordar, att man utgår från den bokföringsmässiga årsvinsten
men att man låter korrigera denna i vissa väsentliga hänseenden i överensstämmelse
med vad som sker vid taxering av inkomst. Vid uppställandet
av de olika korrigeringsreglerna ansluter sig således lagförslaget till de
i skattelagstiftningen bildade rättsliga begreppen, men bedömandet av frågan,
om ett visst avdrag skall godtagas eller icke, sker summariskt. Den
göres icke beroende av, hur utgången skulle ha blivit av en skatteprocess
rörande en liknande fråga. Det avgörande blir vad som från bolagets synpunkt
kan beräknas bli godkänt vid taxering enligt kommunalskattelagen.
Detta innebär, att man godkänner ett bolags deklaration rörande den vinst,
som skall läggas till grund för spärrkontoavsättningen, så snart denna icke
avsevärt avviker från den praxis i taxeringshänseende, som gäller vid deklarationens
avgivande.
Utredningsmännen understryka, att lagförslagets vinstbegrepp bygger på
den bokföringsmässiga årsvinsten. De korrigeringar, som vidtagits i anslutning
till skattelagstiftningen innebure i stort, att avdrag icke medgåves för
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
onormala kostnader eller för vinstdispositioner. Förslaget upptoge däremot
icke skattelagstiftningens princip, att vissa verkliga utgifter skulle bestridas
av beskattade medel. Sålunda betraktade förslaget som omkostnad t. ex.
gåvor och föreningsavgifter. Å andra sidan innebure förslaget, att som inkomst
behandlades vissa inkomster, vilka av skattetekniska skäl icke vore
skattepliktiga. Detta gällde främst inkomst i form av utdelning å aktier i
svenska aktiebolag och å andelar i svenska ekonomiska föreningar samt
skattefria realisationsvinster. Att utdelning å aktier likväl i visst hänseende
särbehandlades, när det gällde bestämmandet av spärrkontokvoten, komme
att framgå av det följande. Lagförslagets vinstbegrepp upptoges i 9 §, som
i huvudsak innehölle, att avdrag för skatter icke godtoges utöver vad som
kunde anses som en normal belastning för räkenskapsåret, att avskrivningar
på tillgångar avsedda för stadigvarande bruk icke finge ske i vidare hänseende
än som kunde beräknas bliva godkänt vid taxering samt att bolaget
vid värdering av omsättningstillgångar också hade att följa de principer
som godtoges vid taxering. Vidare innehölle paragrafen en bestämmelse,
som siktade till en korrigering, när som kostnad upptagits avsättning till
nybyggnadsfond, rationaliseringsfond eller annat som borde jämställas med
vinstdisposition vid beräkning av den årsvinst, som skulle läggas till grund
för spärrkontoinsättning. Förslaget tilläte dock, att som kostnad betraktades
avsättning till investeringsfonder eller till pensions- eller personalstiftelse,
för vilken avdrag medgåves vid taxering enligt kommunalskattelagen.
Utredningsmannen hr Hermansson har i sin reservation anfört:
Såsom anföres i utredningens betänkande kan bolagen genom fri avskrivning
av inventarier och genom låg värdering av varulager i bokföringen
begränsa årets vinst. Genom bildandet på detta sätt av dolda reserver kan
de kringgå den föreslagna lagstiftningen. Utredningen anser det emellertid
praktiskt uteslutet att bygga spärrkontoavsättningarna på ett vinstbegrepp,
som är strängare än skattelagstiftningens. En sådan lösning säges förutsätta
en omfattande kontrollapparat och medföra samma svårigheter i administrativt
hänseende som krigskonjunkturskatten.
Jag anser det uppenbart otillfredsställande, att bolagen lämnas så stora
kryphål vid bestämningen av vinsten, som här skett. Lagstiftningens syfte
kan komma att härigenom väsentligen förfelas. De av utredningen anförda
praktiska skälen mot tillämpningen av ett strängare vinstbegrepp kan jag
icke utan vidare acceptera. Tillräcklig bevisning har icke åvägabragts på
denna punkt. Enligt min åsikt bör hithörande problem bli föremål för eu
mera omfattande utredning under ärendets fortsatta behandling. Särskilt
bör undersökas möjligheten att vid bestämningen av steriliseringslagens
vinstbegrepp i så mån korrigera skattelagstiftningens vinstbegrepp, att fri
avskrivning å inventarier icke medgives. En sådan korrigering underlättas
av att de flesta större företag l. o. m. beskattningsåret 1945 i samband med
taxeringen till krigskonjunkturskatt torde ha upprättat planer för normal
avskrivning å inventarier.
Yttrandena. De av utredningsmännen förordade principerna ha lämnats
utan erinran i remissyttrandena.
I det vid länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län yttrande fogade utlåtandet
från taxeringsintendenten i länet har denne framhållit, att bolag
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
som ville undgå vinststerilisering ägde goda möjligheter därtill, då årsvinsten
kunde nedbringas genom reglering av varulagrens värde och genom utnyttjande
av möjligheterna till fri avskrivning å maskiner och inventarier.
Departementschefen. Vid bestämmandet av vad som skall anses som årsvinst
enligt den föreslagna lagen har man att göra en avvägning mellan olika
intressen. Å ena sidan bör man sålunda tillse, att bolagen icke beredes möjlighet
att genom bokföringsmässiga åtgärder oskäligt nedbringa vinsten
och därmed även spärrkontobeloppen. Ä andra sidan måste man beakta
önskvärdheten av att undvika en anordning, som medför invecklade och
svårtillämpade regler samt nödvändiggör en vidlyftig administrativ apparat
och ett alltför betungande arbete för bolagen. Utredningsmännens majoritet
har med beaktande av dessa synpunkter föreslagit, att den bokföringsmässigt
redovisade årsvinsten skall läggas till grund för spärrkontobeloppens
fastställande men att denna årsvinst skall korrigeras i vissa hänseenden i
överensstämmelse med vad som sker vid inkomsttaxeringen; därvid förutsättes
dock att bedömandet av frågan, om vissa avdrag skola godtagas eller
icke, skall ske summariskt.
Denna metod lider, såsom utredningsmännen själva framhållit, av den
nackdelen att den icke hindrar bolag att i vissa fall nedbringa vinsten genom
låg värdering av varulager och genom sådan avskrivning å maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, som icke är affärsmässigt
påkallad. Det är svårt att bedöma om man har anledning räkna med att den
nya lagstiftningen skall föranleda dylika åtgärder i någon större omfattning.
En del omständigheter, redovisade av utredningsmännen vid bedömandet av
lämpligheten att ställa spärrkontoinsättningarna i relation till årsvinsten,
tala för att farhågorna icke böra överdrivas. Andra omständigheter peka
däremot i annan riktning. Emellertid kunna dessa synpunkter, även om de
böra tillmätas den största betydelse, likväl icke få vara enbart avgörande.
Det synes nämligen överhuvud icke vara praktiskt möjligt att giva från inkomsttaxeringen
avvikande regler i dessa hänseenden utan att anordna en
vidlyftig administrativ apparat; man finge därjämte räkna med en rad
tvister om tillämpningen. Jag har därför för min del funnit, att det av utredningsmännens
majoritet framlagda förslaget bör följas jämväl i denna del.
Skulle det befinnas att vinstreglerande åtgärder av angiven art i stor omfattning
vidtagas i huvudsakligt syfte att neutralisera steriliseringsföreskrifterna,
synes det emellertid böra övervägas att upptaga frågan till förnyad
prövning, såvitt angår 1948 års vinster.
d) Särskild nämnd för handläggning av spärrkontoärenden.
Utredningsmännen. Utredningsmännen anföra i denna del:
Det har såsom framgår av det tidigare anförda icke kunnat undvikas att
i viss utsträckning utrymme lämnas för subjektiva avgöranden vid beräkningen
av den vinst som skall läggas till grund för inbetalningarna. Med
hänsyn till att föreslagna korrigeringar av den redovisade vinsten i huvudsak
ansluta sig till skattelagarna och bolagen därför i stor utsträckning re
-
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
dan ha erfarenhet av tolkningen av stadgandena, torde man kunna antaga
att tvister skola uppkomma allenast i undantagsfall. Emellertid måste man
räkna med risk för tvister i en del fall. Utredningen har därför i första
hand övervägt att föreslå att tvisterna skola avgöras av allmän domstol.
Denna utväg är emellertid förbunden med vissa olägenheter. För att syftet
med lagstiftningen skall kunna nås är det nödvändigt, att relativt snabba
avgöranden fattas sedan tvist yppats. Detta ändamål torde icke helt kunna
tillgodoses vid domstolarna, särskilt med hänsyn till instanssystemet. Vidare
komma tvisterna att i de flesta tall röra frågor om vilka domstolarna
sakna erfarenhet. Förläggandet av tvisterna till domstolarna skulle därför
säkerligen medföra krav på förebringande av bevisning som skulle vara
obehövlig om annan ordning valdes. Därtill kommer att utredningen ifrågasätter
lämpligheten av att nu, då de allmänna domstolarna skola börja tilllämpa
den nya rättegångsbalken, öka deras svårigheter genom att pålägga
dem den börda en ny art av mål skulle innebära.
Särskilt med hänsyn till att uppkommande tvister i huvudsak torde avse
frågor som beskattningsnämnder och beskattningsdomstolar regelmässigt
ha att pröva vore det naturligt att även prövningen av nu förfarande tvister
handhades av dem. I än högre grad än beträffande de allmänna domstolarna
skulle emellertid slutliga avgöranden fördröjas därest denna utväg
valdes.
Varken domstolarna eller beskattningsnäinnderna skulle lämpligen kunna
utöva tillsyn över lagstiftningens efterlevnad. Ej heller gör deras sammansättning
dem ägnade att fatta beslut i andra frågor, såsom meddelande av
dispens från lagstiftningen eller frigörelse från spärren m. in.
Utredningsmännen framhålla härefter, att de vid övervägandet av hithörande
spörsmål funnit att syftet med lagstiftningen bäst främjades om en
särskild nämnd — förslagsvis kallad spärrkontonämnden — inrättades icke
blott för tillsyn över lagstiftningens efterlevnad utan även för fastställandet
av spärrkontobeloppen i tvistiga fall in. in. Utredningsmännen förbisåge
icke de principiella invändningar som kunde resas mot inrättandet av en säiskild
myndighet för fastställandet av spärrkontobeloppen. Utredningsmännen
ville dock erinra om att fastställande av spärrkontobelopp icke innebure
annat än en föreskrift om placering av vissa medel på särskilt sätt. Invändningarna
torde även förlora i betydelse om, såsom utredningsmännen föresloge,
framstående sakkunskap å hithörande områden bleve företiädd i
nämnden.
Utredningsmännen föreslå vidare, att deklarationsskyldighet stadgas rörande
de omständigheter som påverka beräkningen av spärrkontobeloppen.
De föreslå även, att spärrkontonämnden vid sin granskning av deklarationerna
skall äga utnyttja den speciella kunskap om bolagens vinstförhållanden
som skattemyndigheterna besitta. I anslutning till den vanliga granskningen
av bolagens självdeklarationer borde taxeringsintendenterna lesp. det
allmänna ombudet hos den mellankommunala prövningsnämnden kunna
biträda med eu granskning av spärrkontodeklarationerna. Genom att inhämta
uppgifter från taxeringsmyndigheterna borde spärrkontonämnden
även kunna vinna eu viss kontroll över att deklarationsskyldigheten fullgjordes.
Föreskrifter i nu nämnda hänseenden borde utfärdas av Kungl.
Maj :t.
58
Kungl Maj.ts proposition nr 181.
Yttrandena. Utredningsmännens förslag i denna del har i det övervägande
antalet yttranden lämnats utan erinran.
Statskontoret har emellertid gjort gällande, att det icke vore erforderligt
att tillskapa en ny administrativ apparat. Hinder syntes nämligen icke möta
att anförtro åt taxeringsmyndigheterna att på grundval av de belopp, till
vilka bolagens beskattningsbara vinster bliva fastställda, jämväl fastställa
storleken av spärrkontoavsättningarna, särskilt som avsättningarna skulle
grundas på ett årsvinstbegrepp som väsentligen överensstämde med skattelagstiftningens.
Med hänsyn till steriliseringsreglernas innebörd att allenast
innefatta en i inflationshindrande syfte vidtagen, tidsbegränsad inskränkning
i bolagens fria förfoganderätt över vinstmedlen, torde anledning knappast
föreligga att ändra ett beslut om viss spärrkontoavsättning, därest bolagets
beskattningsbara inkomst blivit efter överklagande nedsatt. Statskontoret
föresloge därför för sin del, att inbetalningen av vinstmedel å spärrkonto
uppskötes till dess taxeringsarbetet avslutats och avsättningsbeloppet
i samband därmed fastställts. Inbetalning vid tidigare tidpunkt av någon del
av spärrkontobelopp torde enklast kunna avse den del av beloppet i fråga,
som grundade sig på bolagens vinstutdelning. Detta belopp skulle kunna
inbetalas, så snart utdelningen fastställts. Kontrollen över insättningarna å
spärrkonto torde lämpligen kunna överlämnas åt förslagsvis länsstyrelserna
eller kupongskattekontoret. Åt länsstyrelserna kunde enligt statskontorets
mening jämväl anförtros de övriga uppgifter, som enligt de föreslagna bestämmelserna
skulle ankomma å spärrkontonämnden.
Handelskammaren i Göteborg har framhållit, att inrättandet av ett
särskilt organ syntes vara ofrånkomligt, men har ifrågasatt om icke en
enklaie och billigare lösning kunde uppnås, om de lokala taxeringsmyndigheterna
anlitades för en del primära uppgifter, eventuellt så att spärrkontonämnden
fungerade som en överinstans i förhållande till taxeringsnämnderna.
Departementschefen. De skäl utredningsmännen anfört mot att de allmänna
domstolarna skulle avgöra frågor om fastställande av spärrkontobelopp
finner jag övertygande.
Mot statskontorets förut omnämnda förslag — som måste anses innebära
att överklagande av beskattningsnämndernas beslut icke finge ske — kan
i första hand invändas, att det icke bör ifrågakomma att i ärenden som här
avses förmena ett bolag rätt att överklaga en beskattningsnämnds beslut. Ytterligare
förtjänar framhållas, att ett bifall till statskontorets förslag skulle
äventyra den enhetlighet i tillämpningen, som man med hänsyn till frågornas
art bör eftersträva. Ej heller kan jag biträda statskontorets uppfattning
att övriga uppgifter, som enligt utredningsmännens förslag skulle ankomma
på spärrkontonämnden, lämpligen kunna anförtros åt länsstyrelserna.
Dessa uppgifter kunna omfatta bland annat meddelande av dispens från
insättningsskyldighet och förordnande om redan insatta medels frigörande
från spärren och äro av sådan art, att de böra ankomma på en för hela riket
gemensam myndighet.
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Med hänsyn till vikten av snabba avgöranden och enhetligt bedömande
av uppkommande frågor torde inrättandet av en särskild nämnd vara ofrånkomligt.
Såsom utredningsmännen förutsatt bör emellertid nämnden, för
tillgodogörande av skattemyndigheternas speciella kunskap om bolagens
vinstförhållanden, på lämpligt sätt samarbeta med dessa myndigheter. Erforderliga
föreskrifter i detta hänseende synas lämpligen böra utfärdas av
Kungl. Maj :t i administrativ ordning.
e) Frigörande från spärr, överlåtbarheten av spärrkontomedel, m. m.
Utredningsmännen. Utredningsmännen anföra, att de på spärrkonto insatta
medlen skola dragas ur marknaden för en tid framåt. Med hänsyn
till svårigheterna att bedöma den kommande utvecklingen hade utredningsmännen
icke tagit ställning till frågan, hur länge spärren skulle bestå, utan
begränsat sig till att föreslå, att spärrade medel skulle frigöras efter förordnande
av Konungen i den ordning som kunde komma att bestämmas i en av
Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. Enligt utredningsdirektiven
borde frågan om spärren alltjämt skulle bestå underkastas prövning senast
vid 1950 års riksdag. Skedde ej detta, syntes rimligen spärren böra automatiskt
upphävas. I anslutning härtill hade utredningsmännen i förslagets avslutningsbestämmelser
upptagit ett stadgande, att på spärrkonto insatta
medel skulle vara fria från spärr från och med den 1 januari 1951, såvitt ej
lagbestämmelser i annan riktning då tillkommit.
Utredningsmännen anföra vidare:
För att undgå, att lagstiftningen i enskilda fall skall leda till obilliga konsekvenser,
torde det vara nödvändigt att hålla möjligheten öppen, att medel
under särskilda omständigheter må frigöras även under spärrtiden. Ett
bolag, som ett år redovisat en avsevärd vinst och därför belastats med skyldighet
att göra en spärrkontoavsättning, kan följande år gå med stor förlust.
Har ett bolag försatts i konkurs eller trätt i likvidation, böra medel
återbetalas, i den mån de erfordras för att förnöja bolagets borgenärer. I
viss utsträckning synes man också böra taga hänsyn till att bolag genom
tvånget att avsätta medel till spärrkonto kan komma i likviditetssvårigheter,
vilka, om medlen icke återbetalas, skulle kunna tvinga bolaget till konkurs
eller likvidation. En sådan situation kan föreligga även om värdet av bolagets
tillgångar avsevärt överstiger skulderna. Särskilt kan detta inträffa i
fall, då krediter, som lämnats bolaget, oförmodat uppsägas. Det lämpligaste
synes vara att medlen frigöras för att senare, när likviditetskrisen övervunnits,
åter inbetalas på spärrkonto. Det synes också vara rimligt att i viss
utsträckning taga hänsyn till, att ett bolag på grund av kravet på spärrkontoinsättning
kan komma att hindras att utföra en ur allmän synpunkt
önskvärd investering eller att tvingas att inskränka sin rörelse och avskeda
arbetare.
Det bör givetvis icke komma i fråga, att ett bolag tillätes att sälja eller
belåna sina spärrkontomedel. Lagstiftningen skulle då lätt förfela hela
sin effekt. Spärrkontomedel skulle ju under sådana omständigheter faktiskt
komma att vara ett slags kortfristiga obligationer, som skulle kunna
användas som säkerhet vid mobilisering av medel till nya investeringar.
Utredningen föreslår därför ett stadgande, alt varje avtal eller utfästelse
under spärrtiden avseende spärrade medel skall vara ogiltigt.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Utredningsmännen framhålla, att förbudet mot överlåtelse och pantsättning
icke utesluter, att spärrade medel tagas i beaktande vid uppgörelser
mellan arbetsmarknadens parter. Förbudet innebure visserligen, att en part
under spärrtiden icke kunde erhålla en rätt till de spärrade medlen såsom
sådana, även om avtalet avsåges skola bliva tillämpligt först sedan medlen
frigjorts frän spärren. Detta hindrade emellertid icke, att ett bolag nu
åtoge sig en förpliktelse att betala en fordran den dag medlen frigjordes och
att förbindelsens belopp gjordes beroende av storleken av bolagets spärrkonto.
Skuldförbindelser av denna art kunde givetvis gälla skiftande ändamål.
De kunde t. ex. lämnas till en stiftelse för de anställdas välfärd eller avse
intjänad lön, vars utbetalande skjutits på framtiden.
Utredningsmannen hr Hermansson har i sin reservation anfört:
I diskussionen om sterilisering för viss tid av en del av aktiebolagens
vinster har vanligen endast den synpunkten framkommit, att de påtänkta
åtgärderna skulle innebära en betydande ekonomisk belastning för bolagen.
Ordet »offer» har t. o. in. använts. Mera sällan har däremot den synpunkten
framförts, som jag iinner vara av väsentlig betydelse i detta sammanhang,
nämligen att sådan sterilisering av en del av bolagsvinsterna kan innebära
en väsentlig nackdel för arbetarna och övriga anställda vid resp. företag.
I utredningens betänkande har utsagts, att en höjning av lönenivån »i och
för sig skulle ha varit möjlig med hänsyn till vinstutvecklingen hos aktiebolagen
under de senare åren». Genom den föreslagna steriliseringen av en
del av vinstsumman minskas marginalen för löneförhöjningar. Arbetarna
skulle alltså avstå från en med hänsyn till vinstutvecklingen möjlig lönestegring
mot att sterilisering av ett visst vinstbelopp äger rum. För min del
kan jag icke acceptera denna tankegång, särskilt med hänsyn till de betydande
stegringar av levnadskostnaderna som ägt rum under den senaste
tiden och som verkat i reallönesänkande riktning.
I utredningens betänkande har hela tiden förutsatts att de steriliserade
beloppen, när de om viss tid bli fria, skulle återföras till resp. aktiebolag.
De skulle alltså i princip vara att betrakta som aktiebolagets medel. Förutsättningen
för att jag för min del kunnat acceptera de synnerligen låga procenttal
för steriliseringsuttaget, som blivit utredningens beslut, är att de
steriliserade beloppen vid frigörandet icke återföras till resp. aktiebolag. De
böra i stället i princip vara att betrakta som arbetarnas och de anställdas
medel.
Hur dessa medel vid frigörandet skall fördelas mellan olika grupper av
arbetare och anställda bör bli föremål för ytterligare överväganden i samråd
med de fackliga organisationerna. Olika vägar kan tänkas. Medlen kan
fonderas och användas för sociala ändamål av olika slag eller omedelbart
fördelas på visst sätt. Den part som förvaltar och disponerar medlen kan
vara de fackliga huvudorganisationerna, förbunden inom olika produktionsgrenar
eller arbetare och övriga anställda vid varje aktiebolag. Det väsentliga
har för mig varit, icke att framkomma med eu i hast gjord detaljerad
lösning, utan att ställa den principfråga som här är den väsentliga, nämligen:
Vems skall de steriliserade beloppen anses vara? Aktiebolagens eller
arbetarnas? Som redan anförts är min åsikt att de i princip bör vara att
betrakta som arbetarnas och de anställdas medel.
Mot denna principuppfattning kan möjligen resas invändningen, att frågan
om fördelningen av produktionens avkastning mellan företagare och anställda
liksom hittills bör lösas genom förhandlingar mellan parterna på
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
61
arbetsmarknaden. Statsmakterna bör icke lägga sig i denna fråga. Härtill
skall i detta sammanhang endast anmärkas, att statsmakterna genom steriliseringen
av viss del av bolagsvinsterna redan intervenerat i frågan om fördelningen
av produktionens avkastning. Det synes då lämpligt att detta
ingripande blir till arbetarnas och de anställdas fördel. Några hållbara argument
för att ingripandet icke skall göras på detta sätt kan jag för min del
icke finna.
Yttrandena. Bank- och fondinspektionen har framhållit angelägenheten
av att bestämmelsen om medels frigörande från spärren icke finge enbart
teoretisk giltighet samt föreslagit att möjligheten till frigörande vidgades till
att avse även den situationen att en konjunkturnedgång inträdde, antingen
denna vore av mer allmän räckvidd eller berörde allenast någon eller några
branscher. Frågan huruvida spärrade medel borde frigöras av denna anledning
torde emellertid böra avgöras av Kungl. Maj :t.
Jämväl länsstyrelsen i Kopparbergs län har anmärkt att ändrade konjunkturer
kunde föranleda till att spärrade medel borde frigivas.
Skånes handelskammare har framhållit, att det otvetydigt borde slås fast,
att de på spärrkonto insatta medlen tillhörde bolagen och ingen annan samt
att de inskränkningar, som vidtoges i bolagens rätt att förfoga över dessa
deras egna medel, komme att upphöra vid viss tidpunkt.
Flera andra handelskammare ävensom redareföreningen ha givit uttryck
för samma uppfattning.
Kommerskollegium har jämväl förordat, att ett påpekande i sådan riktning
intoges i lagtexten, då detta otvivelaktigt skulle vara ägnat att minska
den oro den ifrågasatta lagstiftningen förorsakat hos näringslivet.
Köpmannaförbundet har understrukit, att tillämpningen av frigörelsebestämmelsen
icke finge bliva alltför restriktiv. Det påpekades att för detaljhandeln,
där företagsenheterna i allmänhet vore små, likvida medel ofta
endast med stor svårighet kunde anskaffas lånevägen; särskilt gällde detta
nystartade bolag vilka ofta hade god räntabilitet men dålig likviditet.
Kooperativa förbundets styrelse har framhållit, att de spärrade medlen
ovillkorligen åter måste ställas till bolagens disposition så snart förhållandena
gjorde det möjligt att så skedde utan olägenhet för folkhushållet. Vid
frigörande av medlen kunde emellertid en bekymmersam situation uppstå,
om på en gång hundratals miljoner kronor skulle bliva fritt tillgängliga
för investeringar eller andra ändamål. Därigenom skulle ett starkt tryck
åter komma att riktas mot varumarknaden, varjämte skatteunderlaget tillfälligt
kunde minskas på ett för stat och kommun besvärande sätt, i den
mån medlen användes till skattemässigt avdragsgilla kostnader. Det ifrågasattes
därför, huruvida det icke vore lämpligt att de å spärrkonto avsatta
medlen finge tagas i anspråk först vid inträffande lågkonjunktur.
Beträffande det föreslagna stadgandet om ogiltighet av överlåtelse och
pantsättning av spärrkontotillgodohavandena har kooperativa förbundets styrelse
anfört:
De spärrade medlen komma alt, om förslaget genomföres, stå som eu tillgångspost
i de bolag, som äga medel innestående på ett spärrkonto hos riks
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
banken. Denna tillgångs vederhäftighet får inte ifrågasättas. —--Är
tillgången reell så följer därav, att alla kreditgivare till ett bolag med tillgodohavande
på spärrkonto vid bedömandet av bolagets ställning räkna med
tillgången som vederhäftig. Därav följer, att kredit — alltså även långivning
— kommer att lämnas ett bolag med hänsyn till dess ekonomiska ställning
vari ingår spärrkontomedel. Även om bolag äro förbjudna att avtalsenligt
binda spärrmedel för ett visst lån, är det ofrånkomligt att både bolag och
kreditorer komma att räkna spärrmedel som en tillgång vid bedömandet av
bolagets kreditvärdighet. Det förefaller styrelsen med hänsyn till det anförda
vara överflödigt att bestämmelsen om förbud mot överlåtelse och pantsättning
införes i lagen. Det man vill nå, att en viss penningmängd spärras, vinnes
även om belåningsrätt medgives. Ty det avsedda beloppet tages ifrån de
penninginstitutioner, där de berörda bolagen ha sina pengar placerade, och
föres till ett spärrkonto i riksbanken. Den effekt, som synes föresväva utredningen,
förutsatte att ett bolag generellt vägras ta kredit eller lån i större
omfattning än som begagnades av företaget vid lagens tillkomst. Men en
sådan lagstiftning är orimlig. Det kunde alltså inte väntas, att den föreslagna
åtgärden blir av den betydelse för varje enskilt bolag, som utredningen
antar skall bli fallet, även om belåning av inbetalningsbevisen förbjudes.
Härtill kommer att bolag, som inneha obligationer eller andra lätt realiserbara
papper, komma att vid behov sälja eller belåna dessa. Emellertid torde
de föreslagna spärrkontoavsättningarna i och för sig bli ganska effektiva
vare sig förbudet mot överlåtelse bibehålies eller ej. Då det steriliserade kapitalet
skall förräntas med endast två procent, komma bolag, även om de ha
rätt att belåna bevisen, att endast med tveksamhet anlita belåningsmöjligheten.
Långivarna torde nämligen kräva minst fyra procents ränta på lån.
De bolag, som nu äga likvida medel, stimuleras genom den obetydliga ränta
de erhålla på avista medel till att göra investeringar. Men skola de för
ändamålet nödgas upptaga lån mot relativt högre ränta, kommer detta,
liksom en höjd räntenivå i allmänhet, att verka återhållande på investering.
Landsorganisationen har uttalat att landsorganisationen, som fäst viss vikt
vid de i direktiven framförda synpunkterna att en sterilisering ej blott minskade
underlaget för företagens investeringar och utdelningshöjningar utan
jämväl för löneökningar, konstaterat att lagstiftningen icke utgjorde något
hinder för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter om de steriliserade
medlens framtida användning.
Departementschefen. Utredningsmännens förslag innebär bland annat, att
spärren å insatta medel skall upphöra den 1 januari 1951, om ej lagbestämmelser
i annan riktning dessförinnan tillkommit. Frågan om spärrens bestånd
måste alltså underkastas prövning senast vid 1950 års riksdag. Förslaget
överensstämmer härutinnan med de för utredningen meddelade direktiven.
I anledning av att frågan om äganderätten till de medel, som komma att
insättas å spärrkonton, berörts såväl i reservationen till utredningsmännens
förslag som i flera yttranden vill jag hänvisa till att i direktiven för utredredningen
uttryckligen framhållits, att syftet med utredningen icke vore att
söka nå fram till en lagstiftning om andel i bolagens vinst för de anställda
och att frågan om fördelningen av produktionens avkastning mellan före
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
63
tagare och anställda liksom hittills borde lösas genom förhandlingar mellan
parterna å arbetsmarknaden. I anslutning härtill vill jag understryka, att
det avgörande motivet för lagförslagets framläggande är önskvärdheten av
att med hänsyn till den rådande ekonomiska situationen medlen för en viss
tid bli spärrade i riksbanken. Medlen tillhöra givetvis alltjämt vederbörande
bolag och skola vid spärrens hävande återställas till bolagens fria förfogande.
Att i lagtexten intaga någon särskild förklaring om äganderätten anser
jag emellertid onödigt; lagtexten utgår uppenbarligen ifrån denna förutsättning,
något som framgår bland annat av stadgandet i 7 § att medlen skola
insättas å »särskilt för bolaget upplagt» konto i riksbanken. Jag vill dock
framhålla, att det ekonomiska läget år 1950 fortfarande kan vara sådant,
att statsmakterna av penningpolitiska skäl icke anse sig kunna, vare sig
helt eller delvis, häva spärren och därigenom göra stora belopp på en gång
fritt tillgängliga för investeringar och andra ändamål. Det får därför icke
anses uteslutet, att spärren då förlänges eller att föreskrifter meddelas om
allenast ett successivt frigörande av medlen. Ett beslut i sådan riktning
måste emellertid enligt min mening ha en penningpolitisk syftning och sålunda
icke innebära ett ställningstagande från lagstiftarens sida till frågan
om fördelningen av produktionens avkastning mellan företagare och anställda.
Utredningsmännen ha ansett det nödvändigt att öppna möjlighet till frigörelse
från spärren även under spärrtiden för att lagstiftningen i enskilda
fall icke skall leda till ohilliga konsekvenser. Såsom framgår av 18 § första
stycket i utredningsmännens förslag föreslås, att spärrkontonämnden efter
framställning skall kunna förordna om sådan frigörelse, såframt avsevärda
betalningssvårigheter föreligga för ett aktiebolag eller eljest särskilda förhållanden
böra föranleda dylikt förordnande. En sådan bestämmelse synes
mig erforderlig. Jag vill blott anmärka, att utredningsmännens i motiven
angivna exemplifiering av fall, där frigörelse från spärren bör ske, icke kan
anses vara fullständig. I anslutning till ett av exemplen må sålunda nämnas,
att frigörande stundom kan tänkas böra ske, då detta är en förutsättning
för avslutande av likvidation, även om medlen icke erfordras för att förnöja
borgenärer. Det ligger över huvud taget vikt uppå, att bestämmelsen tillämpas
på ett smidigt sätt så att svårare olägenheter av spärren undanröjas.
I ett par yttranden bar framhållits, att ändrade konjunkturer borde kunna
föranleda till att spärrmedel frigjordes. I anledning härav må framhållas
att, om eu konjunkturnedgång är av beskaffenhet att drabba allenast enstaka
aktiebolag, den spärrkontonämnden medgivna befogenheten att förordna
om medels frigörande synes vara tillfyllest. Vid eu konjunkturnedgång
av mera allmän räckvidd berörande näringslivet i dess helhet, kan
däremot hela frågan om lagstiftningens bestånd behöva omprövas, men sådan
prövning bör självfallet ankomma på Kungl. Maj :t och riksdagen gemensami.
Någon ändring i utredningsmännens lagförslag föranledes sålunda
icke härav. Emellertid kan en konjunkturnedgång inträda, som utan att
drabba hela näringslivet dock bör föranleda till alt spärrkontomedel frigö
-
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
ras för en eller flera branscher. För ett sådant läge är den spärrkontonämnden
tillagda befogenheten ej tillfyllest, då spärrkontonämndens förordnanden
enligt lagförslaget förutsätta särskilda framställningar från aktiebolagen.
Avgörandet av sådana frågor bör ej heller anförtros åt nämnden. Då
det emellertid med hänsyn till frågornas relativt begränsade räckvidd ej
synes nödvändigt att de underställas riksdagens prövning, föreslår jag ett
tillägg i utredningsmännens förslag (18 §) av innebörd, att Kungl. Maj :t må,
om ändrade konjunkturförhållanden därtill föranleda, förordna att medel
tillhörande viss grupp eller vissa grupper av aktiebolag helt eller delvis frigöras
från spärren.
Utredningsmännens förslag om ogiltighet av avtal eller andra utfästelser
beträffande rätten till spärrade medel anser jag för min del böra godtagas.
Utan sådant stadgande bleve verkan av insättningsskyldigheten väsentligt
förringad, såvitt gällde den eftersträvade återhållsamheten hos de berörda
bolagen i fråga om investeringar. Visserligen utesluter icke stadgandet att,
då ett aktiebolag upptager kredit, långivaren vid bedömningen av bolagets
ekonomiska ställning beaktar bolagets tillgodohavande i form av spärrade
medel, men skillnaden häremellan och det fall att bolaget kunde formligen
pantförskriva sin fordran å riksbanken synes mig påtaglig. Förbudet att
överlåta eller pantsätta fordringen måste anses vara i hög grad ägnat att
minska kreditmöjligheterna och därigenom främja lagstiftningens syften.
f) Undantag från steriliseringsföreskrifterna.
Utredningsmännen. Beträffande bankaktiebolagen framhöllo utredningsmännen,
att dessa intoge en särställning i vad avsåge åtgärder i
penningsteriliserande syfte. Utredningsmännen påpekade, att bankaktiebolagens
årsvinster endast utgjorde en ringa del av bankernas likvida
medel. Det erinrades jämväl om lagen den 15 december 1939 angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, enligt vilken lag Kungl. Maj :t hade möjlighet bland
annat att skärpa banklagens krav på kassareserv och att bestämma, att viss
del av kassareserven skulle redovisas i tillgodohavanden i riksbanken. Utredningsmännen
framhöllo, att ett ingripande med stöd av denna lag skulle
ur inflationshämmande synpunkt få en helt annan effekt än en föreskrift
att bankaktiebolag liksom andra aktiebolag skulle göra spärrkontoinsättningar
till ett belopp motsvarande en viss del av vinsten. Det påpekades även,
att bankaktiebolag på grund av banklagens bestämmelser icke ägde att
själva taga aktiv del i produktionslivet. Bankaktiebolag finge sålunda icke
annat än under vissa villkor förvärva fastigheter, inventarier eller aktier i
andra bolag.
Utredningsmännen ansåge sig med hänsyn till vad sålunda anförts böra
föreslå, att bestämmelserna om insättning av medel på spärrkonto icke
skulle äga tillämpning å bankaktiebolag.
Utredningsmännen ha vidare — efter att ha lämnat vissa uppgifter om
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
65
försäkringsaktiebolagens vinster, vinstutdelningar och kapitalplaceringar
(betänkandet, s. 55—57) — beträffande frågan om undantagande
av dessa bolag från insättningsskyldigheten anfört:
Enligt utredningens åsikt bör det icke råda någon tvekan om, att livförsäkringsrörelse
bör undantagas från den nya lagstiftningens bestämmelser
om insättningar av medel å spärrkonto. Aktieägarintresset är starkt begränsat
och lagen om försäkringsrörelse ger noggranna bestämmelser om försäkringsfondernas
placering. Sakförsäkringsbolagens rörelse är av en annan
karaktär. Dess syfte är att ge aktieägarna vinst. Man skulle utan lagtekniska
hinder kunna genomföra en lösning, enligt vilken man från kravet
på spärrkontoavsättning undantoge icke bara de rena livbolagen utan
även de blandade liv- och sakbolagen i den mån det för dessa är fråga om
vinster som härröra från livförsäkringsrörelsen.
Utredningen har emellertid stannat vid att förorda, att även sakförsäkringsbolagen
uteslutas från bestämmelserna om spärrkontoavsättning. Ett
steriliseringstvång, som avsåge en viss del av årsvinsten eller utdelningen
för sakförsäkringsbolagen, skulle ur inflationsbekämpande synpunkt ha mycket
liten betydelse. Anser man, att lagstiftningsåtgärder böra vidtagas på
detta område, böra de innehålla allmänna föreskrifter om bolagens fondplaceringar.
Det är emellertid icke utredningens uppgift att bedöma, i vad
mån en sådan lagstiftning kan vara påkallad.
Från skyldigheten att göra avsättning till spärrkonto ha enligt förslaget
jämväl undantagits systembolagen på grund av dessa bolags särskilda
karaktär ävensom andra bolag, som avses i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Av praktiska skäl har det inte heller ansetts lämpligt att under
lagstiftningen inbegripa de allra minsta bolagen.
Vid sidan av de speciella undantag, som taga sikte på vissa typer av aktiebolag,
ha utredningsmännen uppställt en allmän dispensregel.
Med hänsyn till svårigheterna att överblicka de mångskiftande förhållandena
inom bolagsvärlden har dispensregeln fått en relativt vidsträckt formulering.
Utredningsmännen understryka, att det förhållandet, att ett bolag
undantagits från skyldigheten att göra spärrkontoinsättningar, icke innebär
att bolaget också undantages från bestämmelserna om begränsning av
vinstutdelning.
Yttrandena. Utredningsmännens förslag om bank- och försäkringsaktiebolags
fritagande från skyldigheten att verkställa spärrkontoinsättningar har
lämnats utan erinran i yttrandena.
Bank- och fondinspektionen har i denna del anfört:
Att bankaktiebolagen undantagits från den tilltänkta lagstiftningen synes
icke vara ägnat att motverka ändamålet med bestämmelserna, i vart fall
om frågan ses på kort sikt. Man måste nämligen antaga, att industriföretagen
komma att fullgöra sina spärrkontoförpliktelser antingen genom överflyttande
av tillgodohavanden från affärsbankerna till riksbanken eller genom
att upptaga krediter hos affärsbankerna, vilkas möjligheter att bedriva
annan utlåningsverksamhet och därigenom medverka till investeringar
följaktligen torde förminskas. Skulle däremot av andra orsaker, t. ex.
omfattande lagerutförsäljningar hos företagen, bankaktiebolagens tillgång
5 Tlihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 181.
opaginerad Kontrollera mot PDF
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
till likvida medel framdeles ökas, är det tydligt, att åtgärder kunna befinnas
erforderliga i syfte att jämväl inskränka bankföretagens medelsresurser
och därmed deras möjligheter till en utvidgad kreditgivning. I sådant
hänseende är att erinra om förekomsten av 1939 års lag angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv. Inspektionen är dock icke övertygad om att sagda lag
är det mest lämpliga instrument för vinnandet av angivna syfte; skäl torde
därför föreligga att överväga om icke andra möjligheter borde tillskapas
härutinnan.
Till yttrandenas innehåll, i vad angår övriga av utredningsmännen föreslagna
bestämmelser om undantag från steriliseringsföreskrifterna, torde
jag få återkomma i samband med redogörelsen för utformningen av de särskilda
bestämmelserna i lagförslaget.
Departementschefen. Utredningsmännens förslag om bankaktiebolagens fritagande
från skyldigheten att insätta medel å spärrkonto finner jag böra
godtagas. Det är nämligen uppenbart att, om åtgärder skulle befinnas erforderliga
för inskränkning av bankaktiebolagens kreditgivning, andra vägar
måste beträdas som giva väsentligt större effekt i detta hänseende än
en vinstmedelssterilisering enligt det föreliggande lagförslaget. Frågan om
vilka åtgärder, som under nyss angivna förutsättning kunna bliva erforderliga,
torde emellertid icke böra upptagas i detta sammanhang.
Vad nu sagts om bankaktiebolagen synes äga motsvarande tillämpning
i fråga om försäkringsaktiebolagen.
8. Specialmotivering.
1 §■
Utredningsmännen. Utredningsmännen ha angående begreppet vinstutdelning
återgivit vissa uttalanden därom av de sakkunniga som utarbetade
det till grund för 1943 års utdelningsbegränsningslag liggande förslaget
(SOU 1942; 2). Dessa uttalanden innehöllo bland annat, att såsom
utdelning skulle räknas varje fördelning av vinst till aktieägarna i denna
deras egenskap oavsett benämningen (t. ex. »bonus»), att med utdelning
avsåges jämväl vinstutdelning i förtäckt form, såsom arvode eller tantiem
väsentligt överstigande skälig ersättning för nedlagt arbete, ävensom att
under sken av köp eller andra affärstransaktioner kunde ske en förmögenhetsförskjutning
från bolag till aktieägare, som vore att bedöma såsom en
förtäckt vinstutdelning (betänkandet s. 61).
Beträffande den föreslagna regeln (1 § första stycket) att utdelning må
ske med ett belopp, motsvarande utdelningen för det sista räkenskapsår
som utgått tidigare än den 1 oktober 1947, eller ett belopp, motsvarande
medeltalet av utdelningarna för de tre sista räkenskapsår som utgått tidigare
än den 1 oktober 1946 (medeltalsbeloppet) anföra utredningsmännen:
Kungl. j\Icij:ts proposition nr 181.
67
Av skäl som utvecklats i utredningens allmänna uttalanden föreslår utredningen
att i lagstiftningen såsom huvudregel upptages en bestämmelse
om utdelningsstopp i förhållande till tidigare år. Ett sådant utdelningsstopp
kan utformas på olika sätt. Sålunda kunde man med bibehållande av den
teknik som tillämpats i de tidigare utdelningsbegränsningslagarna stadga,
att utdelning finge ske med belopp motsvarande högst den procent av den
behållna förmögenheten vartill vinstutdelningen under visst jämförelseår
uppginge. En sådan regel lämnar emellertid utrymme för faktisk utdelningsökning,
i den mån förmögenheten hos ett bolag ökar under de räkenskapsår
lagen avser. Utredningen, som velat förebygga sådan tänjbarhet, har stannat
vid att föreslå en regel att det belopp som utdelats tidigare icke får överskridas.
Vid tillämpningen av lagen föreligger, såvitt rör jämförelsebeloppet, valrätt
mellan två alternativ, nämligen antingen det belopp som utdelades för
det sista räkenskapsår som utgått tidigare än den 1 oktober 1947 eller medeltalet
av de belopp som utdelades för de tre sista räkenskapsåren som
utgått före den 1 oktober 1946.
Vid bestämmandet av räkenskapsåret enligt det första alternativet har
utredningen velat tillgodose önskemålet att utdelningar av redan beslutad
höjd i regel skola kunna bibehållas. Därvidlag är då att märka att en del
bolags räkenskapsår icke sammanfalla med kalenderåret. För dessa bolag
skulle ett bestämmande av jämförelseåret till det sista räkenskapsåret som
utgått före den 1 januari 1947 innebära att nämnda syfte icke kunde helt
uppfyllas. En under 1947 beslutad utdelningshöjning skulle nämligen icke
kunna bibehållas för dessa bolag, även om den skett inom ramen för då
gällande lagstiftning. Emellertid bör vid jämförelseårets bestämmande också
såvitt möjligt förhindras att utdelningshöjning, som skett med vetskap om
den nya lagstiftningen, kan läggas till grund för utdelningar för kommande
år. För detta ändamål borde såsom dag för räkenskapsårets utgång väljas
t. ex. den 1 maj 1947. Vad beträffar de fondbörsnoterade bolag, vilka ha
räkenskapsår som icke sammanfalla med kalenderåret, lära enligt vad utredningen
inhämtat deras utdelningar för det sista räkenskapsåret, i den
mån de icke redan fastställts, komma att bestämmas på sådant sätt att
några farhågor för kringgående av lagstiftningen icke torde behöva hysas.
De övriga bolag vilkas räkenskapsår ej sammanfalla med kalenderåret och
vilka icke fastställt sina utdelningar före utgången av 1947, torde vara endast
ett fåtal. Efter övervägande av de anförda synpunkterna har utredningen
funnit skäligt föreslå att såsom jämförelseår enligt det första alternativet
väljes det sista räkenskapsår som utgått tidigare än den 1 oktober
1947.
Det alternativ, enligt vilket utdelningen för räkenskapsår som omfattas
av lagen må uppgå till högst ett belopp, motsvarande medeltalet av utdelningarna
för de tre sista räkenskapsår som utgått före den 1 oktober 1946,
innebär för aktiebolag, vilkas räkenskapsår sammanfaller med kalenderår,
att jämförelseåren bli åren 1949, 1944 och 1945. Beträffande denna bestämmelse
hänvisas vidare till den allmänna motiveringen.
I 1 § andra stycket i utredningsmännens förslag har upptagits eu regel
att, om aktiekapitalet under något av de tre sista räkenskapsår, som utgått
tidigare än den 1 oktober 1946, ökats genom liv aktieteckning eller nedsatts,
medeltalsbeloppet skall motsvara den procent av aktiekapitalet som, i medeltal,
utdelningsbeloppen för vart och ett av nämnda år utgjorde i förhållande
till aktiekapitalet vid utgången av det räkenskapsår utdelningen avsåg.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Beträffande denna regel anföra utredningsmännen att, såsom huvudregeln
utformats i första stycket erfordrades kompletterande bestämmelser för de
fall att aktiekapitalet under de tre jämförelseåren ökats eller nedsatts. Vid
sådan ökning av aktiekapitalet, som icke skett genom överföring av besparade
vinstmedel, skulle eljest en med lagstiftningen icke avsedd minskning
av förräntningen inträda. Vid nedsättning skulle däremot en högre utdelning
bli tillåten än som avsetts.
Innebörden av den föreslagna regeln belyses av utredningsmännen genom
ett par exempel (betänkandet s. 63).
I 1 § tredje stycket i utredningsmännens förslag stadgas att, om under
räkenskapsår, som utgått den 1 oktober 1947 eller senare, aktiekapitalet
ökats genom ny aktieteckning, den enligt vad förut stadgats tillåtna vinstutdelningen
för detta och följande räkenskapsår må höjas med fem procent
av det belopp som tillförts bolaget på grund av aktieteckningen. Har däremot
under räkenskapsår, som utgått den 1 oktober 1947 eller senare, nedsättning
av aktiekapitalet skett genom återbetalning till aktieägarna, skall från
utdelningsbeloppet för räkenskapsår, då återbetalning skedde, och för följande
räkenskapsår avdragas så mycket som svarar mot återbetalningens
andel av aktiekapitalet före nedsättningen, dock högst fem procent av det
återbetalade beloppet.
Utredningsmännen motivera dessa bestämmelser sålunda:
I detta stycke lämnas kompletterande bestämmelser för vissa fall då
aktiekapitalets storlek förändrats under räkenskapsår som utgått den 1 oktober
1947 eller senare. Vid ökning av aktiekapitalet genom ny aktieteckning
skall det enligt tidigare stadganden tillåtna utdelningsbeloppet få höjas med
fem procent av det belopp, som tillförts bolaget på grund av aktieteckningen.
Denna regel står i överensstämmelse med den i utredningens allmänna uttalanden
anförda synpunkten att nystartade aktiebolag alltid böra få utdela
5 procent av aktiekapitalet. En nyteckning av aktiekapital i äldre bolag bör
medföra möjlighet till motsvarande utdelningsökning. Genom att rätten till
sådan ökning är knuten till nyteckning kan förmånen icke vinnas genom
att aktiekapitalet ökas genom överföring av vinstmedel eller på grund
av uppskrivning av anläggningstillgångar enligt 100 § 2 mom. nya aktiebolagslagen.
Med belopp som på grund av aktieteckningen tillförts bolaget
avses ej endast kontanta inbetalningar utan även annan egendom som genom
nyteckningen tillföres bolaget, t. ex. apportegendom. Enligt den föreslagna
bestämmelsen inträder möjligheten till utdelningshöjning redan för
det räkenskapsår varunder ökningen av aktiekapital verkställes.
Nedsättning av aktiekapitalet genom återbäring till aktieägarna medför
enligt andra punkten att det eljest tillåtna vinstutdelningsbeloppet skall
minskas i den proportion vari återbäringen står till aktiekapitalet före nedsättningen.
Vinstutdelningsbeloppet behöver dock aldrig minskas med mer
än 5 procent av det återbetalade beloppet. Sistnämnda regel har införts med
tanke på bolag, som på grund av stora fonder eller dolda tillgångar ha hållit
en i förhållande till aktiekapitalet hög utdelning. En i förhållande till bolagets
verkliga förmögenhet relativt obetydlig nedsättning av aktiekapitalet
skulle för sådana bolag eljest kunna föranleda en alltför stark minskning av
utdelningen.
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Yttrandena. Utformningen av 1 § första stycket har i allmänhet lämnats
utan erinran i yttrandena.
Industriförbundet och Stockholms handelskammare ha dock föreslagit ett
tillägg av innehåll att, om ett aktiebolag under år 1947 eller motsvarande
räkenskapsår övertagit ett annat aktiebolags verksamhet med samtliga tillgångar
och skulder samt sistnämnda bolag följaktligen upphört att lämna
utdelning, maximiutdelningen för förstnämnda bolag skulle beräknas på
grundval av det sammanlagda belopp, vilket tidigare utdelats från båda bolagen.
Kommerskollegium har, under framhållande av att det i nyssnämnda yttranden
framlagda förslaget icke utan vidare kunde godkännas, anfört att
dispensvägen syntes vara den riktigaste metoden för att komma till rätta
med sådana fall då ur rättvise- och billighetssynpunkt den i yttrandena
föreslagna beräkningsmetoden framstode såsom mest tillfredsställande.
Industriförbundet och några handelskammare ha vidare framhållit, att i
1 § saknades specialbestämmelser för de fall då aktiekapital höjts genom
nyteckning under år 1946 eller motsvarande räkenskapsår. Om i sådana fall
det nytillkomna aktiekapitalet allenast under en del av år 1946 arbetat i bolaget
och utdelningen å de nytecknade aktierna därför reducerats i jämförelse
med utdelningen å äldre aktier, borde jämlikt grunderna för lagstiftningen
till grund för beräkningen av utdelningen för år 1947 läggas det belopp,
vartill utdelningen för år 1946 skulle ha uppgått om de nytecknade
aktierna erhållit samma utdelningsprocent som de äldre aktierna. För de
fall åter att det nytillkomna aktiekapitalet icke alls fått deltaga i vinstutdelningen
för år 1946 borde utdelning för år 1947 få ske med 1946 års utdelningsbelopp
jämte 5 procent å det nytecknade aktiekapitalet.
Kommerskollegium har ansett att dessa påpekanden borde beaktas.
Departementschefen. För de i vissa yttranden berörda fusionsfallen synas,
med hänsyn till att innehållet i de särskilda fusionsavtalen kan vara i hög
grad växlande, särskilda lagbestämmelser icke böra upptagas. Utgår vederlag
i penningar till det överlåtande bolaget, kan sålunda skäl saknas för att medgiva
det övertagande bolaget att beräkna utdelningen å båda bolagens sammanlagda
utdelningsbelopp för tidigare år. Sker ny aktieteckning i det övertagande
bolaget för fusionens genomförande, tillätes enligt tredje stycket i
förevarande paragraf att utdelningen höjes med 5 procent av vad som genom
aktieteckningen tillföres det övertagande bolaget. Skulle med hänsyn till
tidigare utdelningar i de båda bolagen och förhållandena i övrigt denna utdelning
framstå som allt för ringa — liksom i övriga fall då frånvaron av
särskild reglering av fusionsfallen kan medföra obilligt resultat — bör dispens
enligt 6 § kunna komma i fråga. Med hänsyn till det anförda anser jag
den av utredningsmännen föreslagna utformningen av 1 § första stycket
böra godtagas.
Utredningsmännen ha föreslagit särskilda regler med avseende å de fall,
då utdelningsbeloppet för år 1946 eller motsvarande räkenskapsår icke lämp
-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
ligen kan läggas till grund för senare utdelningar på grund av att aktiekapitalet
ökats eller nedsatts under det räkenskapsår, som utgått den 1 oktober
1947 eller senare. Utredningsmännens förslag innebär, att vid ökning av
aktiekapitalet genom ny aktieteckning 5 procent av det bolaget tillförda
beloppet skall läggas till utdelningsbeloppet för år 1946 och att vid nedsättning
av aktiekapitalet genom återbetalning till aktieägarna minskning av utdelningsbeloppet
skall ske efter förhållandet mellan det återbetalade beloppet
och aktiekapitalet före nedsättningen, dock med högst 5 procent av det
återbetalade beloppet. Genom att vid nyteckning hänsyn skall tagas till det
belopp, som tillförts bolaget, blir i förekommande fall jämväl den omständigheten
beaktad att aktieteckningen skett till överkurs.
Jag har intet att erinra mot den principiella lösning av förevarande spörsmål,
som utredningsmännen föreslagit. Däremot vill jag förorda ett par detaljändringar.
Såvitt gäller ökning av aktiekapitalet anknytes i utredningsmännens
förslag rätten till högre utdelning till att ökningen skall ha skett
under räkenskapsår som utgått den 1 oktober 1947 eller senare. Emellertid
synes det — med hänsyn till att ökningen av aktiekapitalet kan ske under
ett tidigare år än det, för vilket rätt till utdelning första gången åtnjutes —
mest följdriktigt, att rätten till den högre utdelningen anknytes till den omständigheten
att utdelning å de nytecknade aktierna utgår först nämnda år.
Jag förordar därför att rätten till den högre utdelningen göres beroende av
att aktiekapitalet ökats genom teckning av nya aktier, berättigande till utdelning
första gången för räkenskapsår, som utgått den 1 oktober 1947 eller
senare. Genom denna ändring tillgodoses det i ett par remissyttranden framförda
önskemålet om reglering av de fall, då nyteckning skett redan år 1946
men de nya aktierna icke för detta år varit utdelningsberättigade.
För de i vissa yttranden jämväl omnämnda fallen, då nyteckning skett år
1946 och utdelning för de nytecknade aktierna utgått redan för nämnda år
men med lägre procenttal än för de äldre aktierna i bolaget, innebär den av
mig förordade ändringen däremot icke någon lösning. Med hänsyn till att
sådana fall kunna antagas vara relativt sällan förekommande anser jag icke
heller erforderligt att några särbestämmelser meddelas för dessa fall. Dispensmöjligheten
enligt 6 § torde vara tillfyllest.
Beträffande tillämpningen i övrigt av förevarande bestämmelse i 1 § tredje
stycket är att märka, att för innehavare av aktier i bolag, vars senaste räkenskapsår
utgått den 1 oktober 1947 eller därefter, bestämmelsen kan
medföra en vid beslut om nyteckning av aktier icke förutsedd utdelningsminskning.
Har t. ex. sommaren 1947 beslut fattats om nyteckning utan
att därvid bestämts att betalning för de nya aktierna skall erläggas med
mera än aktiernas nominella belopp, få innehavarna av äldre aktier vidkännas
en viss utdelningsminskning, om den senaste utdelningen var högre
än 5 procent av aktiekapitalet. Emellertid torde den möjlighet till dispens
som föreslås i 6 § vara tillfyllest för att undanröja olägenheter som i enskilda
fall kunna uppkomma. Särskilt då ägarna av äldre aktier icke genom
överlåtelse av teckningsrätt erhållit kompensation för minskad utdelning
bör dispens kunna ifrågakomma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
71
Vad sedan angår verkan av nedsättning av aktiekapitalet genom återbetalning
till aktieägarna torde rätten till utdelning upphöra vid den tidpunkt
då aktiekapitalet skall anses "vara nedsatt, varför någon med ändringen
i tredje stycket första punkten likartad korrigering icke torde erfordras.
Däremot synes en annan jämkning av ifrågavarande bestämmelse
påkallad. Enligt utredningsmännens förslag skall utdelningsbeloppet minskas
för räkenskapsår, då återbetalning skedde, och för senare räkenskapsår.
Det kan emellertid tänkas fall då nedsättning skett under visst år men
vederbörande aktieägare icke under samma år lyfta det mot nedsättningen
svarande beloppet. Aktieägarens rätt har då övergått från en andelsrätt i
bolaget till en vanlig fordran. Någon anledning att utdelning fortfarande
skall få ske med det före nedsättningen utgående beloppet föreligger ej. Med
hänsyn härtill bör ifrågavarande bestämmelse anknyta icke till den tid,
då återbetalning skedde, utan till den tid, då nedsättningen skedde.
2 §.
Utredningsmännen. Enligt denna paragraf tillförsäkras alla bolag rätt
att utdela 5 procent av aktiekapitalet, dock att i detta icke må inräknas
belopp varmed aktiekapitalet på grund av beslut den 1 november 1947 eller
senare ökats genom överföring av besparade vinstmedel eller på grund av
uppskrivning av anläggningstillgångar.
Angående ut rednings in ännens allmänna motivering för
denna bestämmelse hänvisas till den förut lämnade redogörelsen. Utredningsmännen
anföra att de ■—• i syfte att förhindra att lagens ändamål, dvs.
åstadkommande av ett effektivt utdelningsstopp, skulle kunna kringgås
därigenom att aktiekapitalet ökades genom överföring av besparade vinstmedel
eller på grund av uppskrivning av anläggningstillgångar — föreslagit
ett stadgande enligt vilket belopp, varmed aktiekapitalet sålunda ökats,
icke finge inräknas i aktiekapitalet, såframt ökningsbeslutet fattats den 1
november 1947 eller senare. Dagen, den 1 november 1947, hade valts med
hänsyn till att de för utredningen meddelade direktiven då publicerades i
Post- och Inrikes tidningar.
Yttrandena. Smålands och Blekinge handelskammare har föreslagit, att vid
tillämpning av förevarande paragraf procenttalet måtte i förekommande
fall få räknas icke blott å aktiekapitalet utan även å vad som på grund av
överkurs vid aktieteckning tillförts bolaget. Nybildade bolag skulle eljest
med avseende å aktieteckning vid bolagens stiftande sättas i sämre läge än
äldre bolag vid nyemission, för vilka enligt 1 § tredje stycket hänsyn toges
till överkurs.
Departementschefen. Vad handelskammaren anfört synes värt beaktande.
Jag förordar i enlighet härmed ett tillägg av innebörd att, om vid aktieteckning
högre belopp inbetalats för tecknad aktie än dess nominella belopp,
skillnaden likställes med aktiekapital vid tillämpningen av förevarande
paragraf.
opaginerad Kontrollera mot PDF
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
It §.
I utredningsmännens lagförslag stadgas att om i ett bolag finnas aktier,
utgivna på grund av beslut före den 1 november 1947 och med företrädesrätt
till vinstutdelning jämte rätt att, därest under föregående år sådan utdelning
ej till fullo lämnats, av följande års utdelningsbara vinst bekomma
vad som brustit innan utdelning å andra aktier må äga rum (företrädesrätt
till ackumulativ utdelning) skall i den enligt 1—3 §§ tillåtna vinstutdelningen
icke inräknas belopp, som tillkommer sådana preferensaktier för
tidigare år.
Utredningsmännen anföra i anslutning härtill, att de på skäl, som anfördes
vid förarbetena till 1943 års lag om vinstutdelningsbegränsning (SOU
1942:2 s. 19), föresloge en undantagsregel om i aktiebolag funnes aktier
med företrädesrätt till ackumulativ utdelning. Undantag hade dock ansetts
böra göras för preferensaktier, som utgivits på grund av beslut den 1 november
1947 eller senare.
5 §.
Utredningsmännen anföra, att det av dem framlagda lagförslaget i förhållande
till tidigare lagar om utdelningsbegränsning innebure att tillämplighetsområdet
något vidgats, då utdelningsbegränsningen tidigare icke gällt
utdelning understigande 10 000 kronor. Utredningsmännen hade vid bedömandet
av vilka mindre bolag som borde undantagas från steriliseringsplikt
stannat för att undantaga bolag för vilka varken utdelningen eller årsvinsten
överstege 8 000 l<ronor. Det hade synts lämpligt att i 1 kap. anknyta
härtill. Vidare föresloges att, liksom fallet varit enligt de tidigare
lagarna om utdelningsbegränsning, den nya lagen icke skulle äga tillämpning
å vinstutdelning från vissa dotterbolag och dotterdotterbolag.
Yttrandena. Fullmäktige i riksgäldskontoret ha angående förslaget att bestämmelserna
i 1 kap. icke skulle äga tillämpning där vinstutdelningen ej
överstege 8 000 kronor framhållit, att gränsen vore väl låg och borde höjas
till åtminstone 10 000 kronor (tre fullmäktige ansåge sig emellertid kunna
biträda utredningsmännens förslag i denna del).
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har föreslagit att
gränsen sattes till 10 000 kronor.
Departementschefen. Utredningsmännens förslag om undantagande av bolag
med ringa vinstutdelning från bestämmelserna om utdelningsbegränsning
skiljer sig från de tidigare lagarna i ämnet därutinnan att gränsen
satts vid en utdelning ej överstigande 8 000 kronor mot tidigare 10 000 kronor.
Utredningsmännen ha motiverat sitt förslag i denna del med att de,
såvitt gällde undantag från steriliseringsplikten, stannat vid att föreslå
gränsen satt till 8 000 kronor och att undantagsbestämmelserna i 1 kap.
borde anknyta därtill. Såsom jag närmare utvecklar i detaljmotiveringen
till 11 § förordar jag emellertid, att motsvarande belopp i fråga om skyldighet
att verkställa spärrkontoinsättning höjes till 10 000 kronor. Anled
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
ning föreligger ej att stadga annat belopp i 5 §, varför jag sålunda föreslår
höjning av beloppet i denna paragraf till 10 000 kronor.
Det av utredningsmännen föreslagna undantaget för vissa dotterbolag och
dotterdotterbolag överensstämmer till ordalagen med motsvarande stadganden
i de tidigare lagarna om utdelningsbegränsning. Med hänsyn till grunden
för detta undantag kan det icke anses gälla för dotter- och dotterdotterbolag
till utländska bolag. Till förebyggande av annan tolkning — som
kunde grundas därå att i 7 § tredje stycket uttryckligen angivits, att i där
åsyftade fall avsåges svenskt moderbolag — bör förtydligande av ordalagen
i 5 § ske.
6 §.
Utredningsmännen. Utredningsmännen anföra i anslutning till den i 6 §
föreslagna bestämmelsen:
Några exempel på fall, då dispens bör kunna meddelas, må anföras. EU
aktiebolag har av någon speciell anledning kraftigt sänkt utdelningen för
något eller några av jämförelseåren enligt 1 §. Särskilt om en sådan sänkning
ter sig som ett allenast tillfälligt avbrott i förd utdelningspolitik, kan
begränsningen av utdelningen .enligt 1 och 2 §§ framstå som obillig. Att
icke tillåta höjning av utdelning för bolag, som under de senaste åren på
grund av de utav kriget föranledda förhållandena hållit låga utdelningar,
kan jämväl i en del fall vara obilligt. Skäl för dispens kan också vara ändring
av räkenskapsår ävensom att staten har direkta ekonomiska intressen
av utdelningens höjd.
Att göra en uttömmande exemplifiering av tänkbara dispensfall är icke
möjligt. Enligt utredningens mening bör dispensrätten tillämpas med varsamhet
men dock användas som korrektiv mot obilliga följder som skulle
kunna uppkomma av en tillämpning av ifrågavarande bestämmelser.
Departementschefen. Såsom ytterligare exempel på tänkbara dispensfall
må nämnas de av mig i detalj motiveringen till 1 § berörda fusionsf allen.
Vidare må nämnas de av mig samtidigt omnämnda fallen, då efter nyteckning
av aktiekapital de nytecknade aktierna för år 1946 erhållit lägre utdelning
än de äldre aktierna eller då en nyteckning år 1947 skulle medföra
utdelningsminskning.
7 §.
Utredningsmännen. Utredningsmännen anföra beträffande de i 7 § första
stycket upptagna bestämmelserna:
Det må i detta sammanhang erinras, att spärrkontoinsättning beräknad
på den beslutade vinstutdelningen skall ske oberoende av om årsvinst föreligger.
Även om årsredovisningen utvisar förlust, skall insättning ske för den
vinstutdelning som verkställes med anlitande av andra för utdelning tillgängliga
medel, exempelvis en dispositionsfond.
Enligt aktiebolagslagen må aktiebolags årsvinst icke användas för utdelning,
i den mån vinsten åtgår för täckande av förlust från föregående år.
Det kan sålunda tänkas fali där aktiebolag är nödsakat att helt fondera en
uppkommen årsvinst. Enligt förevarande paragraf blir bolaget även i dessa
fall pliktigt att verkställa spärrkontoinsättning efter den i paragrafen angivna
högre procentsatsen. Berörda förhållande kan i vissa fall verka hårt
opaginerad Kontrollera mot PDF
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
men står i överensstämmelse med de allmänna grundsatserna för den föreslagna
lagstiftningen. Någon generell undantagsbestämmelse i angivna hänseende
lärer förty ej böra uppställas. Svarare olägenheter av steriliseringsreglernas
tillämpning i avsedda fall torde kunna undvikas genom ett dispensförfarande
enligt 11 § andra stycket.
Beträffande de i 7 § andra stycket upptagna bestämmelserna anföra utredningsmännen
vidare:
Undantagsbestämmelsen i detta stycket utgår från principen att ett aktiebolags
vinstutdelning och årsvinst endast en gång skall drabbas av steriliseringsplikt
och intill de procentsatser som förut angivits. En liknande grundsats
gäller inom skattelagstiftningen, såtillvida att aktiebolag åtnjuter skattetrihet
för utdelning från annat aktiebolag (kommunalskattelagen 54 8 första
stycket under a).
Innebörden av undantagsbestämmelsen är i korthet följande. Då ifrågavarande
aktieinkomst hos det utdelande bolaget (A) redan blivit föremål för
sterilisering med 17 procent (17 procent av A:s beslutade vinstutdelning
ff.fl: for^a,.st a)> ,ska11 inkomsten hos det andra bolaget (B) icke ånyo
bh toremal för sterilisering, i den mån den användes för utdelning friån
bolaget B. Sterihseringsprocenten för den årsvinst som fonderas är emellertid
enligt / § högre än för den som utdelas, och därför bör full steriliseringsfrihet
icke galla beträffande sådan i bolaget B:s årsvinst ingående
inkomst från bolaget A, som ej åtgår för B:s egen utdelning. Skulle en del
av aktieinkomsten fonderas i bolaget B, bör sålunda den delen föranleda
s|erij.lsel''lng så att de båda bolagens sammanlagda steriliseringssumma
tor det fonderade beloppet motsvarar den procent som gäller för fondering
av arsvmst. Detta uppnås genom att bolaget B å sagda del av aktieinkomsten
steriliserar sa manga procent, som sterihseringsprocenten vid fondenng
ar högre an sterihseringsprocenten vid utdelning, eller 10 procent (27
procent —- 1/ procent). r
I den män årsvinsten i holaget B överstiger såväl vinstutdelningen som
me^^pricent mtradCr steriliserinSsPlikt enligt första stycket b), d. v. s.
ATi Praktlska Ska-1 hai det förevarande undantagsstadgandet utformats
SaÄ‘försla l,and skaM an“s *■>«“
Utredningsmännen anföra slutligen beträffande de föreslagna bestämmelserna
i 7 § tredje stycket:
Tredje stycket innehåller en speciell reglering av steriliseringsplikten i
egentliga koncerner eller det förhållande som föreligger då aktierna i ett
aktiebolag (dotterbolag) till mer än nittiofem procent ägas av annat aktiebo
ag (moderbolag). Praktiskt taget åsyftas alltså allenast s. k. helägda
dotterbolag. I sadana koncerner skall enligt den föreslagna regeln dotterbolagen
drabbas av steriliseringsplikt endast i den mån deras vinster fonderas
hos dem själva. I den mån vinsterna genom utdelning överföras till
moderbolaget, gripas de av steriliseringsreglerna icke hos dotterbolaget
utan hos moderbolaget, och steriliseringsbeloppets storlek blir beroende av
i vad man moderbolaget utdelar eller fonderar medlen. Koncerner av den
llragavarande typen komma sålunda att även i steriliseringsavseende behandlassasom
enhetliga företag; dotterbolagen äro blott osjälvständiga
tf t V* ft?retag,?ch esternas storlek hos ett dotterbolag är ofta icke
ett riktigt uttryck for räntabiliteten av dess rörelse. Endast moderbolagets
opaginerad Kontrollera mot PDF
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
vinstförhållanden motsvara koncernens verkliga ekonomiska ställning och
rörelseresultat på ett sådant sätt som är jämförligt med förhållandet i ett
självständigt företag.
En förutsättning för tillämpning av stadgandet i tredje stycket är att moderbolaget
för ett belopp av sin årsvinst som motsvarar aktieinkomsten icke
tillämpar bestämmelserna i andra stycket. På grund av den utformning som
givits åt sistnämnda bestämmelser torde några särregler för andra koncernbolag
än de helägda dotterbolagen icke vara påkallade.
Det kan anmärkas att det föreslagna stadgandet hänför sig till svenska
dotterbolag, enär steriliseringsplikten enligt lagförslaget givetvis endast
kan omfatta svenska aktiebolag.
Med hänsyn till grunden för undantagsbestämmelserna i andra och tredje
styckena kunna desamma endast gälla vinster för räkenskapsår som omfattas
av lagstiftningen.
Yttrandena. Vad först angår bestämmelserna i 7 § första stycket
har redareföreningen föreslagit, att spärrkontobeloppen skulle få insättas
å spärrat konto i affärsbank.
Industriförbundet har i anledning av utredningsmännens yttrande, att
någon generell undantagsbestämmelse från steriliseringsplikten icke borde
uppställas för de fall, att aktiebolags årsvinst helt åtginge för täckande av
förlust från föregående år, anmärkt att en sådan generell undantagsbestämmelse
vore motiverad av starka billighetsskäl och under alla förhållanden
påkallad i fråga om förlust som uppkommit under år 1947 eller motsvarande
räkenskapsår. Industriförbundet har vidare gjort gällande, att
förevarande bestämmelser medförde irrationella verkningar, därest ett bolag
fonderade en viss del av vinsten för år 1947 eller motsvarande räkenskapsår
och spärrkontoinsättning för denna del skedde med 27 procent men den
fonderade vinsten påföljande år på grund av försämrat resultat av rörelsen
utdelades. Ett stadgande om frigörelse av spärrkontomedel med ett belopp,
motsvarande 10 procent av den närmast föregående år fonderade men sedermera
utdelade vinsten, vore motiverat och det syntes rimligt, att i ett
sådant stadgande tillika föreskreves, att fonderingar, verkställda under det
närmast föregående året, vid utdelning skulle anses tagna i anspråk före tidigare
fonderingar.
Jämväl vissa andra näringsorganisationer ha framfört liknande synpunkter,
därvid köpmannaförbundet bland annat framhållit, att föreskrivandet
av steriliseringsplikt även för de fall då årsvinsten åtginge för täckande av
förlust framslode som en höggradig orättvisa särskilt om förlusten huvudsakligen
vållats av stora skatteutgifter eller genom åtgärder från statens sida
såsom ransoneringar o. d.
KnmmerskoUcgium bar beträffande de fall, då årsvinsten åtginge för täckande
av förlust, framhållit att något principiellt hinder icke förelåge mot
att de å spärrkonto insatta medlen bokföringsmässigt upptoges såsom täckning
för tidigare års förluster. På grund därav ansåge kommerskollegium,
att någon generell undantagsregel icke borde uppställas. Förslaget om delvis
bävande av spärren, därest tidigare fonderad vinst utdelades för år 1948
eller motsvarande räkenskapsår, funne kommerskollegium värt beaktande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Vad angår bestämmelserna i7§ andra stycket har industriförbundet
framhållit, att i den mån utdelning från ett aktiebolag till ett annat
fonderades hos det aktieägande bolaget, drabbades enligt förevarande
stycke denna aktieinkomst av sterilisering dels med 17 procent hos det utdelande
bolaget och dels med 10 procent hos det aktieägande bolaget. I den
mån den hos det aktieägande bolaget fonderade vinsten sedermera utdelades,
borde den få avdragas vid fastställande av spärrkontoinsättning enligt
första stycket a). Andra stycket borde omredigeras så att därav klart framginge
att dylik avdragsrätt förelåge. Därjämte borde jämlikt principen att
ett aktiebolags vinstutdelning och årsvinst endast en gång skulle drabbas
av steriliseringsplikt intill de i första stycket angivna procentsatserna, ett
belopp, motsvarande 10 procent av den för ett år hos det aktieägande bolaget
fonderade men påföljande år utdelade aktieinkomsten, frigöras från
spärrkontot. Ett stadgande härom eller ett uttalande att spärrkontonämnden
borde jämlikt 18 § förordna om sådan frigörelse vore erforderligt. Såsom
andra stycket vore utformat förelåge skyldighet för ett aktieägande bolag
att för utdelning, som år 1947 uppburits från annat bolag för år 1946,
verkställa insättning enligt första stycket. Andra stycket vore nämligen icke
tillämpligt å sådan inkomst. Följden härav bleve, att skyldighet att verkställa
insättning å spärrkonto komme att föreligga beträffande vinst under
tre ur, vilket icke torde ha åsyftats. En tilläggsbestämmelse erfordrades enligt
vilken vinst, förvärvad under räkenskapsår som utgått före den 31 december
1947, trots att den utdelades till annat aktiebolag, icke till någon del
skude medräknas vid fastställande av det aktieägande bolagets skyldighet
att insätta spärrkontobelopp.
te Jämväl vissa andra nänngsorganisationer ha framfört liknande synpunk
Kommerskollegium
har beträffande frågan om behandlingen av inkomst
som utgjorde utdelning för år 1946 framhållit, att förevarande bestämmelse
avsage att undvika dubbelsterilisering och att någon sterilisering av vinsten
eller utdelningen för år 1946 icke skett samt att därför anledning knappast
syntes föreligga att utsträcka undantagsbestämmelsen i andra stycket.
Beträffande de i 7 § tredje stycket upptagna bestämmelserna ha
i remissyttrandena framförts samma synpunkter om spärrkontoinsättning
å inkomst i form av utdelning för 1946 som nyss återgivits. Därutöver har
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare — under åberopande
av att i dotterbolag i regel fonderades allenast mindre belopp, varför det
vore föga rationellt att stadga skyldighet för dem att insätta spärrkontomedel
ifrågasatt att dotterbolag befriades från insättningsskyldighet för
fonderade belopp.
Departementschefen. Vad först angår de i 7 § första stycket upptagna bestämmelserna
har i ett yttrande föreslagits, att spärrkontomedlen skulle få
insättas i affärsbank. Detta förslag kan jag icke biträda.
opaginerad Kontrollera mot PDF
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Tillräckliga skäl ha enligt min mening icke anförts för införandet av en
generell bestämmelse om undantag från skyldigheten att verkställa insättning
å spärrkonto i de fall då årsvinsten åtgår för täckande av förlust. Jag
vill därvid särskilt erinra om att hinder icke föreligger att bokföringsmässigt
upptaga spärrkontomedlen såsom täckning för tidigare års förlust. Ej
heller kan jag biträda det i en del yttranden framförda förslaget om frigörelse
av viss del av de enligt första stycket b) för år 1947 eller motsvarande
räkenskapsår insatta spärrkontomedlen, därest till följd av försämrat
resultat av rörelsen de fonderade medlen följande ar användes för utdelning.
Till en början är att märka att ett sådant stadgande skulle bryta
mot den till grund för lagförslaget liggande principen att varje räkenskapsår
betraktas som en enhet. Vidare skulle stadgandet förutsätta en noggrann
prövning huruvida orsaken till att utdelningen det senare året skedde med
anlitande av fonderade medel vore en reell försämring av verksamheten
eller huruvida anledningen därtill vore att söka i särskilda avsltrivningsoch
värderingsförhållanden. I den mån bolaget hade andra fonderade vinstmedel
än dem, som fonderats av vinsten för 1947 eller motsvarande räkenskapsår,
torde det för övrigt vara tvivelaktigt om något skäl alls föreligger
för frigörelse. Slutligen vill jag framhalla att ett stadgande av föreslaget
innehåll skulle innebära att bolag, som för förluståret lämnade utdelning
med anlitande av fonderade medel, skulle beredas en förmån i förhållande
till bolag som nämnda år inställde utdelningarna.
Beträffande 7 § andra stycket har i ett par yttranden ifrågasatts, att
ett aktieägande bolag, som ett år fonderat en del av sin vinst och därmed
en del av sin aktieinkomst, enligt förslaget skulle, om utdelning påföljande
år skedde med anlitande av fonderade medel, vara berättigat att vid fastställande
av spärrkontobeloppet avdraga vad som svarade mot den tidigare
fonderade aktieinkomsten. En sådan tolkning av den av utredningsmännen
föreslagna lagtexten — vilken tolkning måste förutsätta att den fonderade
vinsten alltjämt skulle betraktas såsom inkomst av utdelning — synes icke
grundad. Ej heller har jag för min del funnit anledning att föreslå ändring
av utredningsmännens förslag vare sig i syfte att införa den ifiågasatta
avdragsrätten eller för att tillgodose önskemålet att en senare utdelning
av fonderade medel skulle medföra rätt till frigörelse av redan insatta spärrkontomedel.
I detta hänseende hänvisar jag i övrigt till vad jag nyss anfört.
Vad därefter beträffar inkomst, som ett aktieägande bolag åtnjutit under
år 1947 (motsvarande räkenskapsår) och som avser utdelning för år 1946
från annat bolag, föreligger icke här någon dubbelsterilisering, varför
ändring av utredningsmännens förslag icke ur denna synpunkt ar påkallad.
Emellertid kan icke bestridas, att den föreslagna utformningen av
7 § andra stycket kan medföra sterilisering av mera än två års vinster,
vilket kan sägas strida mot förslagets allmänna syfte. Detta synes särskilt
påtagligt beträffande s. k. belagda dotterbolag för vilka särskilda — i detta
hänseende likartade — regler givits i 7 § tredje stycket. Den föreslagna utformningen
medför dock icke, alt tre års vinster bliva i deras helhet föremål
för sterilisering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Den närmare innebörden av andra stycket i utredningsmännens förslag
torde lämpligen böra klargöras genom följande exempel, därvid det utdelande
bolaget betecknas såsom bolaget A och det aktieägande bolaget såsom
bolaget B. Vidare antages att bolagens räkenskapsår sammanfalla med kalenderåret.
Den del av A:s vinst för år 1946, som år 1947 utdelas till B,
steriliseras 1948 hos B med 17 resp. 27 procent beroende på om den utdelas
från B eller ej. Den del av A:s vinst för 1947, som fonderas hos A, steriliseras
år 1948 med 27 procent hos A, den del som utdelas steriliseras samma
år med 17 procent hos A, varjämte sistnämnda del, i den mån den fonderas
hos B, steriliseras med ytterligare 10 procent år 1949. A:s vinst för 1948 steriliseras,
i den mån den fonderas hos A, med 27 procent hos A år 1949 och,
i den mån den utdelas, med 17 procent hos A år 1949. För detta år blir
däremot den del, som utdelas till B men hos B fonderas, icke underkastad
någon tilläggssterilisering med 10 procent, enär B uppbär denna utdelning
först år 1949 och den alltså ingår i B:s vinst för ett räkenskapsår som
icke omfattas av lagen. (Här bortses från det fall att B trots att utdelningen
uppbäres först 1949 redovisar inkomsten för år 1948, vilket kan ske i koncernförhållanden.
) Av exemplet framgår, att å ena sidan en del av A:s
vinst för år 1946, nämligen den del som utdelas till B, steriliseras samt att
å andra sidan den del av A:s vinst för 1948, som fonderas hos B, blir föremål
för sterilisering med endast 17 procent.
Om man vill strängt hålla fast vid att steriliseringen bör avse blott två
års vinster, kan den översterilisering utredningsmännens förslag i nyssnämnda
fall innebär undvikas på något av följande två sätt. Den ena lösningen
skulle innebära, att man helt undantoge aktieutdelning, som uppburits
för 1946 (motsvarande räkenskapsår), men samtidigt utsträckte steriliseringsskyldigheten
i tiden så att — för att åter anknyta till exemplet
— den del av A:s utdelning för 1948, som av B fonderades 1949, steriliserades
hos B med 10 procent 1950. En annan lösning vore, att A:s utdelning
för år 1946 till B endast steriliserades med 10 procent å den del därav,
som fonderades hos B, och att utredningsmännens förslag i övrigt lämnades
orubbat. Denna lösning skulle innebära att två års vinster bleve fullständigt
steriliserade. Författningstekniskt skulle den sist angivna utvägen
innebära, att de i andra stycket första punkten upptagna orden »för
räkenskapsår som i första stycket sägs» finge utgå.
För min del anser jag att det framställda önskemålet på grund av de
skäl som anförts till stöd för detsamma bör tillgodoses. Vid valet mellan
de båda metoderna för lösning av frågan bör särskilt beaktas, att det förstnämnda
alternativet skulle innebära att lagstiftningen utsträcktes i tiden
allenast för lösande av en fråga av relativt ringa betydelse. Detta synes
olämpligt och bland annat med hänsyn härtill förordar jag, att det senare
alternativet gives företräde.
Jag vill i detta sammanhang nämna, att ytterligare en ändring synes
böra vidtagas i utredningsmännens förslag, i vad angår 7 § andra stycket.
Det undantag, varom stadgas i detta stycke, bör nämligen icke gälla med
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
79
avseende å aktieutdelningar från bolag, vilka äro befriade från skyldigheten
att insätta spärrkontomedel enligt 11 § eller på grund av särskilt med
stöd av nämnda paragraf meddelat beslut.
Vad slutligen angår bestämmelserna i 7 § tredje stycket bliva, med den
utformning 7 § erhållit i utredningsmännens förslag, mera än två års vinster
föremål för sterilisering om man ser på koncernen i dess helhet. Den
av mig föreslagna omformuleringen av andra stycket skulle visserligen
automatiskt medföra rättelse även beträffande de i tredje stycket avhandlade
fallen. Emellertid förordar jag av redaktionella skäl, att stadgandet gives
den utformningen att dotterbolag icke skall vara pliktigt att göra insättning
på spärrkonto för vad som utdelas till moderbolaget, därest sistnämnda
bolag vid beräkning av det belopp, varmed spärrkontoinsättning
skall av detta bolag verkställas, i inkomsten inräknar jämväl utdelningsbeloppet.
— I administrativ ordning torde böra föreskrivas, att dotterbolag
i fall som här avses skall i samband med deklarationen förete förklaring
av moderbolaget, att sistnämnda bolag kommer att redovisa ifrågavarande
utdelningsbelopp.
Till slut må understrykas, att en i alla avseenden tillfredsställande lösning
av de problem, som äro förenade med försöken att undgå dubbelsterilisering,
är svår att uppnå. I de fall då en strikt tillämpning av xlagbestämmelserna
skulle strida mot grunderna för lagen stå emellertid möjligheterna
till dispens eller förordnande om insatta medels frigörande
öppna.
8 §.
Beträffande de fall, då spärrkontonämnden jämlikt 8 § andra stycket har
att verkställa uppskattning av årsvinsten, anföra utredningsmännen att till
ledning för nämndens uppskattning tjänade dels den deklaration, som enligt
12 § alltid skulle föreligga inom sju månader efter räkenskapsårets utgång,
dels ock de uppgifter som nämnden inhämtade enligt 13 och 20 §§. Att
nämnden vid sin uppskattning skulle beakta reglerna i 9 § rörande årsvinstens
bestämmande vore uppenbart.
9 §.
Utredningsmännen. Beträffande 9 § 1 mom. anföra utredningsmännen, att
det ansetts skäligt att vid vinstens bestämmande avdrag medgåves för skatter
till ett belopp, som enligt bokföringsmässiga grunder ansåges böra uppföras
som kostnad under året. För den händelse den av bolaget erlagda preliminära
skatten kunde antagas komma att väsentligt understiga den slutliga
skatten borde i enlighet härmed en avsättning vara motiverad. Om bolaget
hade en skattetvist oavgjord kunde det vidare inträffa att det ifrågavarande
året belastades med en extraordinär slcatteutgift som belöpte på ett
tidigare år. Avdrag borde medgivas för eu sådan skatteutgift i den mån den
affärsmässigt borde belasta räkenskapsåret i fråga.
I fråga om bestämmelserna i 2 mom. anföra utredningsmännen följande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
80
Kungi. Maj.ts proposition nr 181.
Den i förslaget upptagna regeln innebär att vid vinstberäkningen godkännas
samma avdrag som vid taxering. Förslaget garderar således mot att bolaget
i böckerna gör dolda fonderingar i den utsträckning sådana fonderingar
icke accepteras vid taxering. Ett bolag har sålunda fri avskrivning å inventarier
när så är förhållandet enligt punkt 4 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen. Däremot äger bolaget vid beräkningen av vinsten
icke upptaga mera än en normal avskrivning å fastigheter. Avdrag för värdeminskning
å aktier och obligationer är endast undantagsvis medgivet.
Med tillgångar för stadigvarande bruk avses enligt detta mom. även sådana
tillgångar som omnämnas i punkt 5 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.
Det har i en av taxeringsrevisorn Ernst Anneli på offentligt uppdrag den
10 november 1947 upprättad promemoria ifrågasatts att genom särskild
lagstiftning reglera rätten till avdrag vid taxering för avskrivning å rättighet
till leverans av vissa tillgångar för stadigvarande bruk. Vad som i detta
hänseende kan komma alt bliva gällande vid taxering kommer med den formulering
lagstadgandet erhållit även att avse beräkning av den vinst som
lägges til! grund för spärrkontoavsättning.
I ett hänseende är lagförslaget liberalare än skattereglerna. Förslaget medgiver
avdrag för varje avskrivning som betingas av att tillgångar avsevärt
förlorat i värde trots att sådana avskrivningar icke alltid godtagas vid taxering.
Beträffande fordringar gäller att bolaget vid den ifrågavarande vinstberäkningen
äger tillgodonjuta avdrag så snart avskrivningen är betingad av
att fordringen blivit osäker eller värdelös. Det har förutsatts att denna regel
har tillämpning å samtliga fordringar vare sig det är fråga om varufordringar
eller icke.
Utredningsmännen anföra vidare beträffande bestämmelserna i 9 § 3
inom., att beskattningsnämnderna enligt stadgad praxis godkände den i räkenskaperna
verkställda värdesättningen av omsättningstillgångar och förbrukningsartiklar
såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat, handelslager
m. in., därest denna överensstämde med god köpmannased inom det
slag av rörelse varom fråga vore. Rätten att vid taxering njuta avdrag för
nedskrivning å leveranskontrakt å dylika tillgångar vore däremot mera inskränkt.
Vad slutligen angår de föreslagna bestämmelserna i 4 mom. motiveras dessa
av utredningsmännen på följande sätt:
Utredningen har ansett önskvärt alt ange i vilken omfattning vid vinstberäkning
enligt lagförslaget en boklöringsåtgärd bör jämställas med en
vinstdisposition. Genom exemplifieringen anges att som vinstdisposition i
princip skall betraktas varje fondavsättning eller reservering, som avser
framtida utgifter, oavsett om åtgärden föranledes av ett aktuellt behov. Som
vinstdispositioner betraktas således, då fråga är om beräkning av vinsten
enligt detta förslag, uppläggandet av nybyggnadsfond, rationaliseringsfond
eller avsättning för framtida underhåll av tillgångar t. ex. för reparation av
byggnader. Utredningen har dock ansett lämpligt att meddela en särskild
undantagsbestämmelse beträffande investeringsfonder och pensionsstiftelser
med hänsyn till det särskilda intresse, som är knutet till att bolagen
verkställa avsättningar för sådana ändamål.
Yttrandena. Vad först angår bestämmelserna i 1 mom. har taxeringsintendenten
i Göteborgs och Bohus län ifrågasatt, att avdrag icke skulle godkän
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
81
nas för skatter, som icke hänförde sig till räkenskapsåret i fråga, och att
avdrag sålunda icke skulle medgivas för krigskonjunkturskatt eller skatt
som utginge enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen.
I fråga om de i 1 mom. föreslagna bestämmelserna har bank- och fondinspektionen
framhållit, att det understundom förekomme att för visst ändamål
reserverade, redan beskattade medel via vinst- och förlustkontot överfördes
till dispositions- eller annan dylik fond. Så kunde bliva fallet exempelvis
med de i betänkandet åsyftade skattereserverna. Inspektionen förutsatte
att icke någon del av dessa medel avsåges skola läggas till grund för
beräkning av spärrkontoinsättning.
Taxering sintendenten i Göteborgs och Bohus län har givit uttryck för
samma uppfattning samt tillika framhållit, att om en investeringsfond återfördes
till beskattning fondens belopp borde tilläggas årsvinsten och tagas
i beräkning vid bestämmandet av spärrkontoinsättning.
Departementschefen. Avgörande för frågan, i vad mån avdrag för skatt som
icke belöper på räkenskapsåret skall godkännas, är enligt utredningsmännens
förslag den omständigheten huruvida skatteutgiften enligt bokföringsmässiga
grunder bör uppföras som kostnad under året. Om ett bolag under
åren 1947 och 1948 (eller motsvarande räkenskapsår) bokför som kostnad
skatter, som förfalla till betalning nämnda år men hänföra sig till tidigare
års vinster, torde avdraget i regel böra godtagas, såframt bolaget icke
redan har reserverade medel avsedda för skatteutgiften. Sådana medel får
bolaget anses ha, då en för den ifrågavarande skattelikviden speciellt upplagd
skattereserv finnes, och dylika speciella reserveringar kunna även ingå
i eu allmän skattereserv. Har ett bolag överfört en tidigare bunden men numera
frigjord skattereserv till disponibla medel eller eljest förfogat däröver för
annat ändamål än skattebetalning trots att bolaget hade anledning att räkna
med eftersläpande skatt, synes man böra utgå ifrån att skattereserven i
första hand bort kvarstå som reserv för den eftersläpande skatten; i ett dylikt
fall bör årsvinsten sålunda icke få reduceras med det för skattens betalande
erforderliga beloppet.
Vad härefter angår de i 9 § 2 mom. upptagna bestämmelserna må först
erinras om att den av utredningsmännen omförmälda, av taxeringsrevisorn
E. Anneli upprättade promemorian lagts till grund för en till årets riksdag
avlåten proposition med förslag till viss reglering av rätten till nedskrivning
av leveranskontrakt å inventarier (nr 42). Därest propositionen antages
av riksdagen, komma de däri föreslagna reglerna att automatiskt bliva
tillämpliga även vid beräkning av årsvinst enligt nu förevarande lag.
I de fall, då enligt 9 S 2 mom. viss avskrivning godkännes endast i den
mån den betingats av att tillgången förlorat i värde, kräves regelmässigt att
bolaget gör eu dylik värdenedgång sannolik. Enligt 100 § 7 mom. nya lagen
om aktiebolag skall å affärsvärde eller goodwill, som upptagits som anläggningstillgång
vid övertagande av rörelse, avskrivning årligen ske med skäligt
belopp, i regel dock med minst en tiondel. Vidare må enligt 100 § 8
mom. samma lag vissa organisationskostnader upptagas såsom anläggnings•i
liihang till riksdagens protokoll 10A8. 1 sand. Nr 181.
82
Kungl. Mahts proposition nr 181.
tillgång, men skall därå årligen avskrivning ske med skäligt belopp, i regel
med minst en femtedel. Sådana avskrivningar äro i regel icke avdragsgilla
vid taxering. Emellertid torde i dessa fall icke böra fordras, att bolaget gör
värdenedgången sannolik. I den mån avskrivningen icke överstiger vad bolaget
jämlikt stadgandena i 100 § 7 och 8 mom. aktiebolagslagen varit skyldigt
att avskriva på nu angivna tillgångar, synes det nämligen befogat att
presumera att en värdenedgång föreligger.
Vad härefter angår bestämmelserna i 4 mom. böra — därest för visst ändamål
reserverade, redan beskattade medel via vinst- och förlustkontot överföras
till dispositionsfond eller annan dylik fond — sådana medel självfallet
icke inräknas i årsvinsten. Däremot bör, om ett bolag gjort avsättning
till investeringsfond under det tidigare av de år lagstiftningen avser och
beloppet under det därpå följande året helt eller delvis återföres till beskattning,
det återförda beloppet anses ingå i årsvinsten för det år detsamma skall
upptagas såsom skattepliktig intäkt; ett uttryckligt stadgande härom torde
erfordras.
10 §.
Utredningsmännen. För att handlägga ärenden rörande spärrkontomedel
skall enligt utredningsmännens förslag finnas en av Kungl. Maj :t utsedd
nämnd (spärrkontonämnden) bestående av fem ledamöter med suppleanter
för en var av dem. Av ledamöterna skall en vara eller hava varit innehavare
av domarämbete. Övriga ledamöter skola utses så att i nämnden komma att
företrädas insikt och erfarenhet i aktiebolagsförvaltning samt i anställdas
arbetsförhållanden och därmed förbundna avtalsfrågor. Vad sålunda stadgats
skall jämväl gälla suppleanterna.
Mot nämndens beslut må klagan enligt förslaget föras hos Kungl. Maj :t
genom besvär, vilka skola hava inkommit till finansdepartementet sist på
tjugonde dagen efter den dag klaganden erhållit del av beslutet. Ändå att
klagan föres går beslutet i verkställighet, där Kungl. Maj :t icke annorlunda
förordnar.
Utredningsmännen hava i denna del anfört:
Beslut i nämnden föreslås skola fattas med enkel majoritet. Någon särskild
regel angående beslutförhet synes icke påkallad; nämnden måste sålunda
vara fulltalig vid besluts fattande.
Ehuru något starkare behov att införa möjlighet till klagan över spärrkontonämndens
beslut knappast torde föreligga, har utredningen dock ansett
sådan möjlighet böra finnas, och i förevarande paragraf sista stycket
har upptagits en bestämmelse av innebörd att klagan över nämndens beslut
må föras hos Kungl. Maj :t i statsrådet (finansdepartemetet). Det har ifrågasatts,
att den slutliga rättsliga prövningen av vissa ärenden rörande spärrkontoinsättning
lämpligen borde ankomma på regeringsrätten. Med hänsyn
bl. a. till önskvärdheten att i förevarande avseende uppställa en enhetlig
regel och till att fråga här är om ett summariskt förfarande med krav på
ett snabbt avgörande har utredningen funnit övervägande skäl tala för den
nyss angivna bestämmelsen.
Yttrandena. Beträffande spärrkontonämndens sammansättning har överståthållarämbetet
föreslagit, att i stället för den ledamot, som skall vara
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
83
eller ha varit innehavare av domarämbete, skall kunna utses annan lagkunnig
person med administrativ erfarenhet, varjämte ämbetet — liksom även
länsstyrelsen i Stockholms län och redareföreningen — ifrågasatt, att en av
ledamöterna skulle vara en i skatterättsliga förhållanden insiktsfull och erfaren
person. Industriförbundet och köpmannaförbundet samt flera handelskammare
ha — med åberopande av att de frågor spärrkontonämnden
finge att pröva huvudsakligen vore av företagsekonomisk natur och icke sällan
av invecklad och svårbedömd beskaffenhet — framhållit att av nämndens
ledamöter krävdes insikt icke blott i aktiebolags förvaltning utan framför
allt i aktiebolags finansiering och redovisning samt att dessa krav på
ledamöternas kompetens klart borde angivas i lagen. Skånes handelskammare
har givit uttryck åt den uppfattningen, att för avgörandet av de frågor,
som ankomme på nämnden, insikter i de anställdas arbetsförhållanden
och därmed förbundna avtalsfrågor icke erfordrades och — i likhet med
redareföreningen — föreslagit att stadgandet härom skulle utgå.
Redareföreningen har vidare anmärkt, att uppkommande tvister angående
beräkningen av bolagens årsvinster komme att avse tillämpningen av
skatteförfattningarna, och med hänsyn därtill föreslagit att klagan över
spärrkontonämndens beslut skulle föras hos regeringsrätten.
Departementschefen. Utredningsmännens förslag om nämndens sammansättning
anser jag mig böra biträda. Med anledning av vad som anförts i
vissa remissyttranden vill jag erinra om att förslaget ger möjlighet att,
därest så befinnes lämpligt, utse ledamöter som ha sakkunskap på andra
områden än de i förslaget angivna, t. ex. det skatterättsliga. Att i lagtexten
närmare än som skett ingå på kvalifikationsgrunderna synes icke erforderligt.
Anmärkas må att uttrycket »insikt och erfarenhet i aktiebolagsförvaltning»
är så vidsträckt till sin innebörd att det även täcker kvalifikationer
med avseende å aktiebolags finansiering och redovisning.
På de av utredningsmännen anförda skälen och då spärrkontonämnden
kan få att behandla ej blott frågor av skatterättslig natur utan även frågor
om dispens och frigörande av medel från spärr, anser jag att fullföljd bör
ske hos Kungl. Maj :t i statsrådet.
it §■
Utredningsmännen. Enligt vad utredningsmännen föreslå i 11 § första stycket
första punkten skola från skyldighet att verkställa spärrkontoinsättningar
fritagas bankaktiebolag, försäkringsaktiebolag samt aktiebolag, som avses
i förordningen angående försäljning av rusdrycker. Enligt andra punkten
skall detsamma gälla annat aktiebolag beträffande räkenskapsår, för
vilket varken vinstutdelningen eller årsvinsten överstiger 8 000 kronor.
Beträffande det föreslagna stadgandet i första punkten anföra utredningsmännen
:
Bland de grupper av bolag som generellt föreslås skola vara fritagna från
steriliseringsskyldigheten märkas främst bankaktiebolagen och försäkringsaktiebolagen.
Skälen härför hava närmare utvecklats i den allmänna motiveringen.
Generellt undantag förordas vidare för de aktiebolag som avses i
84
Kurtgl. Maj.ts proposition nr 181.
rusdrycksförsäljningsförordningen, d. v. s. partihandelsbolaget ( Aktiebolaget
Vin- & Spritcentralen), systembolagen (för närvarande omkring 40)
samt restaurangbolag med dess i förordningen omtalade dotterbolag, genom
vilka restaurangbolaget driver sin restaurangrörelse. Utmärkande för dessa
bolag är bl. a. att det allmänna har avgörande inflytande å bolagens ledning
samt att detaljerade föreskrifter gälla beträffande utdelningen till aktieägare
och dispositionen över bolagens årsvinster. Till övervägande del
skola vinsterna inlevereras till statsverket. De i rusdrycksförsäljningsförordningen
omförmälda aktiebolagen torde böra helt undantagas från tilllämpningen
av steriliseringsbestämmelserna.
Vad angår andra aktiebolag, däri staten har ett övervägande eller väsentligt
inflytande (exempelvis Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet), lärer
jämväl stundom anledning föreligga att de icke böra inbegripas under steriliseringsplikten.
Sådana fall få behandlas dispensvägen enligt förevarande paragraf andra
stycket.
I detta sammanhang förtjänar uppmärksammas järnvägsaktiebolagen,
för vilka vissa speciella föreskrifter meddelas i lagen den 22 juni 1911 om
järnvägsaktiebolag samt i lagen den 3 juli 1930 om bokföring vid enskild
järnväg. Enligt sistnämnda lag regleras i detalj järnvägsbolagens bokföring,
avskrivningsskyldighet och därmed sammanhängande fondbildning. I lagen
om järnvägsaktiebolag stadgas restriktioner med avseende å järnvägsaktiebolags
rätt att utdela vinst. Antalet bestående järnvägsbolag utgör omkring
45. Därav äro en del, efter genomfört förstatligande av företagen, i likvidation.
Några bolag ägas av staten.
Det torde kunna antagas att en tillämpning av steriliseringsreglerna på
järnvägsaktiebolagen stundom kan leda till olägenheter. Något skäl att medgiva
direkt undantag i lagen från dessa regler för järnvägsbolagen synes
emellertid icke föreligga. Bolagen bli sålunda enligt förslaget hänvisade att,
om så finnes påkallat, söka dispens från samma regler enligt stadgandet i
andra stycket av förevarande paragraf.
Vad angår undantagsbestämmelsen i andra punkten i fråga om vissa
mindre aktiebolag anföra utredningsmännen:
Ett undantag i denna riktning lärer vara nödvändigt redan på den grund
att det administrativa förfarandet i anslutning till steriliseringsreglerna
skulle bli alltför tungrott därest även de minsta bolagen inbegripas under
reglerna. Därjämte skulle effekten av reglernas tillämpning på de minsta
bolagen bli tämligen ringa.
Inom utredningen har det varit föremål för tvekan, huru den övre gränsen
för de mindre bolag, som undantagas från steriliseringsreglerna, borde
fastställas. Skäl ha ansetts tala för att denna gräns borde sättas ganska lågt,
exempelvis till att varken vinstutdelningen eller årsvinsten överstege 5 000
kr. Uredningen har enat sig om att föreslå att gränsen fastställes till 8 000
kr. Godtages detta förslag, vinnes utan tvivel frihet från steriliseringsplikt
för ett mycket stort antal bolag. Huru stort kan emellertid med tillgängligt
statistiskt material icke utredas. Anmärkas må att därest ifrågavarande
gräns kunnat bestämmas efter aktiekapitalets storlek, man med ledning av
den statistiska undersökningen som år 1933 gjordes rörande aktiebolagens
förhållanden kunnat fastslå det antal aktiebolag som fallit utanför bestämmelsernas
tillämpning. Av de aktiebolag som omfattades av undersökningen
hade sålunda omkring 70 procent ett aktiekapital å högst 100 000 kr. Aktiekapitalets
storlek är emellertid icke någon tillförlitlig mätare å bolagens
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
85
storlek eller omslutning och man kan ej heller av statistiken över bolagens
aktiekapital dra några säkra slutsatser rörande bolagens årsvinster.
Enligt vad utredningsmännen vidare föreslå i 11 g andra stycket skall
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, spärrkontonämnden
kunna medgiva aktiebolag undantag från bestämmelserna i 7 §, där så finnes
påkallat ur allmän synpunkt eller ock ett fullgörande av bestämmelserna
kan väntas medföra avsevärda betalningssvårigheter för bolaget eller särskilda
skäl eljest föreligga som böra föranleda undantag.
Utredningsmännen yttra rörande ifrågavarande stadgande:
Såsom exempel å fall som torde kunna falla under stadgandets första led
må nämnas bolag, där ett statligt intresse kräver att årsvinstens utbetalande
från bolaget ej hindras av steriliseringsbestämmelserna eller där dessa bestämmelsers
tillämpning skulle förhindra eller försvåra möjligheten för en
ur allmän synpunkt angelägen investering. Stadgandets senare led tar mera
sikte på förhållandena hos det ifrågavarande bolaget självt. Detsamma kompletteras
i viss mån av regeln i 18 § första stycket första punkten angående
medels frigörande från spärr.
Befogenheten att lämna dispens föreslås skola tillkomma Kungl. Maj :t
eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, spärrkontonämnden. I de fall
Kungl. Maj :t prövar dispensfrågor lärer regelmässigt nämndens yttrande
komma att inhämtas.
Det kan slutligen påpekas, att ett dispensmedgivande ej nödvändigt synes
böra gå ut på ett fullständigt undantag från steriliseringsplikten; ett undantag
till viss del lärer även kunna ifrågakomma.
Utredningsmännen ha vidare i anslutning till de ifrågavarande bestämmelserna
redogjort för vissa branschstiftelser vilka inrättats i anledning av
särskilda överenskommelser mellan statens bränslekommission, å ena, samt
svenska trävaruexportföreningen, svenska cellulosaföreningen och svenska
trämasseföreningen, å andra sidan. I en till finansdepartementet den 4 december
1947 ingiven skrivelse ha nämnda tre sammanslutningar framhållit,
att enligt sagda överenskommelser en sterilisering av penningmedel redan
genomförts för företag som tillverkade cellulosa och slipmassa för avsalu
in. fl., att denna sterilisering beräknades uppgå till cirka 105 miljoner kronor
samt att det icke syntes rimligt att de av sammanslutningarna företrädda
industriföretagen skulle åläggas att härutöver, jämte övriga industriföretag
som icke betungats med motsvarande bestämmelser, sterilisera viss
del av bolagens vinster. Sammanslutningarna ha därför hemställt att vederbörlig
hänsyn måtte tagas till de sålunda genomförda steriliseringsåtgärderna
vid utformningen av den nu förevarande lagstiftningen om dispositionen
av bolagens vinstmedel.
Den nyssnämnda skrivelsen överlämnades till utredningsmännen, vilka
i anledning därav anfört följande:
I anledning av den av de tre sammanslutningarna väckta frågan, till vilken
utredningen icke kunnat laga närmare ställning, må framhållas alt den
fondering av medel som sker genom inbetalning till de nämnda branschstiftelserna
icke är helt jämförlig med den sterilisering som åsyftas med denna
lagstiftning. Utredningen förutsätter emellertid att Kungl. Maj :t, med stöd
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
av dispensregeln i förevarande paragraf, kominer att pröva, huruvida och i
vad mån undantag i berört hänseende bör medgivas från steriliseringsplikten
enligt lagförslaget.
Yttrandena. Beträffande frågan vilka grupper av aktiebolag, som generellt
skola vara fritagna från insättningsskyldigheten har handelskammaren i
Gävle uttalat att giltiga skäl knappast syntes föreligga för fritagande av de
i rusdrycksförsäljningsförordningen avsedda bolag som dreve restaurangrörelse,
vilka i förhållande till privatägda restaurangbolag redan intoge en
viss förmånsställning. Skånes handelskammare har, med åberopande av att
samma skäl som föranlett att bankaktiebolagen fritagits från insättningsskyldighet
kunde anföras till stöd för att hypoteksaktiebolagen fritoges, föreslagit
att generellt fritagande stadgades för sistnämnda bolag.
I skrivelsen från de fem hypoteksaktiebolagen ha dessa hemställt, att till
prövning måtte upptagas frågan om icke hypoteksaktiebolagen borde fritagas
från insättningsskyldighet. I skrivelsen har framhållits, att hypoteksaktiebolagens
utlåningsrörelse i form av inteckningskrediter uppginge till
närmare 700 miljoner kronor och att deras sammanlagda årsvinst utgjorde
omkring 0,8 miljon kronor. Samma överväganden, som föranlett bankaktiebolagens
och försäkringsbolagens fritagande, nämligen att steriliseringstvång
för dessa bolag skulle ur inflationsbekämpande synpunkt ha liten
betydelse, vore tillämpliga å hypoteksaktiebolagen. Sistnämnda bolags vinster
vore ringa i förhållande till sakförsäkringsaktiebolagens. Hypoteksaktiebolagens
nyutlåning avsåge till övervägande del byggnader inom det statligt
stödda bostadsprogrammets ram. Deras rörelse reglerades av bolagsordningar,
för vilka erfordrades Kungl. Maj :ts godkännande. Dessa bolagsordningar
inskränkte bolagens utlåningsrörelse till att omfatta inteckningsbelåning
inom gränser, vilka stode i betryggande relation till åsatt taxeringsvärde.
Bolagen kunde därför icke tillhandagå med krediter för att finansiera de
under senare år på grund av sänkt penningvärde och andra orsaker starkt
höjda värdena å äldre fastigheter. Då dessutom nybyggnadsverksamheten
genom arbetskrafts- och byggnadsmaterielregleringarna helt låge under statsmakternas
kontroll, kunde icke heller genom byggnadskreditivrörelsen köpkraft
tillföras marknaden i större utsträckning än som av statsmakterna
befunnes lämpligt. Hypoteksaktiebolag stode under tillsyn av bank- och
fondinspektionen, såframt ej Konungen för viss tid eller tills vidare medgivit
bolaget befrielse därifrån.
Beträffande frågan vilka mindre bolag som borde undantagas från insättningsskyldigheten
har i flera yttranden förslag framställts att det av utredningsmännen
föreslagna beloppet 8 000 kronor borde höjas. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län har sålunda förordat att gränsen sattes till 20 000 kronor
och fullmäktige i riksbanken ha — för att riksbanken icke skulle belastas
med förvaltningen av ett onödigt stort antal spärrkonton och med hänsyn
till det allmänna intresset att i minsta möjliga utsträckning betunga myndigheter
och näringslivet med nya administrativa uppgifter — ifrågasatt
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
87
att beloppet höjdes åtminstone till 10 000 kronor. Köpmannaförbundet har
för att de olägenheter för den i aktiebolagsform bedrivna detaljhandeln,
som föranleddes av att de ekonomiska föreningarna icke underkastats insättningsskyldighet,
skulle minskas och med hänsyn till de likviditetssvårigheter,
som rådde bland mindre detaljhandelsföretag, hemställt att gränsen
höjdes till 20 000 kronor. Handelskammaren i Gävle har föreslagit, att
beloppet bestämdes till 15 000 kronor.
Vad härefter angår dispensregeln i 11 § andra stycket har
landsorganisationen framhållit, att dispens borde kunna komma i fråga, där
ogynnsamma verkningar ur sysselsättningssynpunkt eljest kunde befaras.
Industriförbundet har framhållit att tillämpningen av steriliseringsbestämmelserna
kunde medföra avsevärda olägenheter ej blott för företagen
utan även för det allmänna, särskilt ur produktionssynpunkt, och att det
därför låge synnerlig vikt uppå att dispensbestämmelserna bleve ett effektivt
instrument för förhindrande av svårare olägenheter. Härför krävdes
icke blott ett ur saklig synpunkt opartiskt och affärsmässigt bedömande
av ärendena utan ock att handläggningen, särskilt av ärenden berörande
likviditet, skedde med snabbhet.
Skånes handelskammare, som jämväl understrukit vikten av snabbhet i
behandlingen av dispensärenden, har tillika för att bolagen skulle vinna
klarhet i vilka fall dispens kunde påräknas föreslagit, att i lagtexten uttryckligen
angåves förutsättningarna för erhållande av dispens.
Handelskammaren i Göteborg har anmärkt att det ofta förekomme att
bolag arbetade med lågt aktiekapital men i stället med stora bankkrediter,
att uppkommen vinst då ofta icke utdelades utan användes för bolagets
konsolidering samt att följden av steriliseringsbestämmelserna bleve att ett
sådant bolag finge anlita ytterligare upplåning för att kunna fullgöra spärrkontoinsättning.
Eftersom jämväl räntan å steriliserade medel spärrades,
kunde bolaget icke använda denna ränta till att bestrida ens en del av räntekostnaden
för de i sådant syfte upplånade medlen. Ett dylikt resultat av
lagstiftningen tedde sig obilligt.
Redareföreningen har uttalat, att för det fall att ett bolag före lagens
ikraftträdande träffat avtal om nyanskaffning av fartyg eller maskiner och
därvid räknat med att använda tillgängliga vinstmedel för likvidering av
nybeställningarna, borde bolaget genom uttryckligt stadgande vara undantaget
från insättningsskyldighet. I allt fall borde i lagen intagas ett uttryckligt
stadgande om rätt till dispens från insättningsskyldigheten.
Svenska vattenkraftföreningen har anfört, att den del av kraftföretagens
vinster, som icke åtginge för skälig utdelning, nästan undantagslöst användes
till nya utbyggnader för att tillgodose det stegrade kraftbehovet. En tilllämpning
av bestämmelserna om spärrkontoinsättningar å dessa aktiebolag
skulle inverka hämmande på utbyggnaderna. Dessa vore emellertid ur allmän
synpunkt synnerligen angelägna och låge genom byggnadsregleringen
helt under statlig kontroll. För de bolag, som vore hänvisade till att upplåna
medel för byggnadsprojektens genomförande, skulle vidare skyldighet
88
Kungi. Maj:ts proposition nr 181.
att göra spärrkontoinsättningar vålla bolagen stora förluster, då låneräntan
måste beräknas med lägst 1 1/i procent överstiga den å spärrade medel utgående
räntan. Föreningen, som förutsatte att angivna förhållanden vid en
kommande dispensprövning skulle föranleda undantag från steriliseringsplikten,
ansåge det angeläget, att nämnda omständigheter i lagtexten eller på
annat sätt klart angåves som dispensgrund.
Industriförbundet har beträffande de förut nämnda överenskommelserna
mellan statens bränslekommission, å ena, samt svenska trävaruexportföreningen,
svenska cellulosaföreningen och svenska trämasseföreningen, å
andra sidan, framhållit, att de trävaru- och träförädlingsindustrier, som enligt
dessa överenskommelser hade att erlägga avgifter till de ifrågavarande
branschstiftelserna, kunde genom skyldighet att göra ytterligare insättningar
å spärrkonto utsättas för en särskilt hård ansträngning av likviditeten.
För dessa aktiebolags vidkommande borde steriliseringsskyldigheten regleras
genom ett generellt beslut om dispens, varigenom det sammanlagda belopp,
som jämlikt överenskommelserna och den förevarande lagstiftningen
skulle insättas, begränsades så att likviditetssvårigheter icke komme att
hindra dessa i nuvarande situation utomordentligt betydelsefulla industrier
att utveckla full effektivitet.
Handelskammaren i Gävle har uppgivit, att insättningarna till stiftelserna
för många bolag uppginge till betydligt mera än 20—30 procent av redovisad
vinst, kanhända ända till dubbla eller tredubbla vinsten. Befrielse från insättningsskyldigheten
syntes särskilt vid jämförelse med andra exportföretag
därför berättigad. Denna befrielse borde tryggas genom en särskild lagregel
i stället för att bolagen skulle nödgas anlita ett dispensförfarande med
oviss utgång. Med hänsyn till de skiftande förhållandena inom träindustrien
syntes dock lämpligast att den inverkan, inbetalningarna till trävaruindustriens
stiftelse borde ha å spärrkontobeloppen, reglerades dispensvägen.
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har anmärkt, att avsättningarna
till stiftelserna vore till beloppen väsentligt större än vad spärrkontobeloppen
kunde bli och att i ett för handelskammaren känt fall avsättningen
komme att uppgå till mer än 20 gånger den föreslagna spärrkontoinsättningen.
Avsikten med inrättandet av branschstiftelserna hade
varit inflationens bekämpande. Om dispens icke komme att lämnas bolagen
i dessa fall, skulle därför en mycket stor orättvisa vederfaras dem.
Departementschefen. Utredningsmännens förslag att från insättningsskyldighet
skola undantagas de aktiebolag, som avses i förordningen om försäljning
av rusdrycker, anser jag mig böra biträda.
Enligt lagen den 14 juni 1946 om hypoteksaktiebolag gälla för aktiebolag,
som ha till ändamål att idka belåning av fast egendom eller tomträtt men
i vars verksamhet bankrörelse icke ingår, vissa särskilda bestämmelser som
avvika från lagen om aktiebolag. Sålunda skall bolagsordning godkännas av
Kungl. Maj :t och bolagen stå under tillsyn av bank- och fondinspektionen,
såframt ej Kungl. Maj :t medger befrielse därifrån. I motsats till vad som
opaginerad Kontrollera mot PDF
89
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
gäller om bankaktiebolag finnas inga bestämmelser om skyldighet att hålla
kassareserv, och lagen den 15 december 1939 angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv
är icke tillämplig å hypoteksaktiebolagen. För närvarande finnas
allenast sju hypoteksaktiebolag. Två av bolagen äro att anse som dotterbolag
till försäkringsföretag. De övriga äga enligt bolagsordningarna rätt
att för sin utlåningsverksamhet upplåna erforderliga medel genom utgivande
av räntebärande obligationer, för vilka säkerhet skall ställas medelst
pant av fastighets- eller tomträttsinteckningar av i bolagsordningarna närmare
angiven beskaffenhet. Enligt tillgängliga balansräkningar per den ”/«
1946 uppgick de sju hypoteksaktiebolagens omslutning till sammanlagt ca
641,3 miljoner kronor. Den sammanlagda årsvinsten för år 1946 redovisades
till ca 0,7 miljon kronor.
Uppenbarligen skulle den föreslagna steriliseringsskyldigheten ha ringa
betydelse ur inflationsbekämpande synpunkt, såvitt gäller hypoteksaktiebolagen.
Vid sådant förhållande och då hypoteksaktiebolagen i åtskilliga
hänseenden kunna anses jämförliga med bankaktiebolagen, har jag intet
att erinra mot att jämväl hypoteksaktiebolagen fritagas från insättningsskyldigheten.
Vad sedan beträffar frågan vilka mindre bolag som generellt skola fritagas
bör beaktas, att många mindre bolags verksamhet kan vara av den art att steriliseringsplikten
i och för sig är mera motiverad än för större bolag ävensom
att undantagsbestämmelsen är ägnad att försvaga lagstiftningens indirekta,
kreditåtstramande verkan. Å andra sidan är det nödvändigt att stadga
undantag från insättningsskyldigheten för mindre bolag för att därigenom
begränsa antalet spärrkonton hos riksbanken och för att det administrativa
förfarandet icke skall bli alltför tyngande. Särskilt som statistiskt material
saknas om årsvinsters och utdelningsbelopps spridning är avvägningen mellan
de olika synpunkterna vansklig att göra. Jag har emellertid för min del
stannat vid att förorda att undantaget något vidgas och att gränsen sättes till
årsvinst eller vinstutdelning ej överstigande 10 000 kronor. Detta skulle innebära
att man bibehölle den gräns, som stadgats i de äldre lagarna om utdelningsbegränsning.
Utredningsmännen ha icke särskilt berört frågan om insättningsskyldigheten
för aktiebolag, som trätt i likvidation. Det är emellertid icke avsett att
insättningsskyldighet skall föreligga för bolag i likvidation. Detta torde framgå
även utan särskilt stadgande därom. För tid efter likvidationens intiäde
gälla nämligen andra redovisningsregler än för tiden dessförinnan och någon
skyldighet att i balansräkningen och i den mot vinst- och förlusträkningen
svarande likvidationsräkningen redovisa årsvinst föreligger icke. Rätt
till utdelning upphör också vid likvidationens inträde. Insättningsskyldigheten
enligt den föreslagna lagen är emellertid anknuten till utdelningen
och år svin sten. utöver utdelningen, varför de i lagen givna reglerna över huvud
icke kunna vinna tillämpning sedan ctl bolag trätt i likvidation.
Vad härefter angår dispensförfarandet synes angelägenheten av snabba av
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
göranden i dispensärenden kunna bäst tillgodoses genom att, såsom utredningsmännen
föreslagit, befogenheten att lämna dispens skall tillkomma
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, spärrkontonämnden.
Ur vissa synpunkter vore det naturligen mest tillfredsställande om, såsom
i ett remissyttrande ifrågasatts, i lagen utförligt angåves förutsättningarna
för beviljande av dispens. De faktorer, som kunna inverka på bedömandet
härutinnan, äro emellertid så skiftande och svåröverskådliga att det icke synes
praktiskt möjligt att göra en fullständig uppräkning.
De allmänna grunder lör dispens som utredningsmännen föreslagit synas
ändamålsenliga. Allmänt kan sägas, att dispens bör lämnas då så är nödvändigt
för att undanröja svårare och i detta sammanhang beaktansvärda olägenheter
av insättningsskyldigheten; därvid kan uppenbarligen ifrågakomma
även sådana fall, son^berörts av landsorganisationen, handelskammaren i Göteborg
och redareföreningen, men prövning av omständigheterna från fall
till fall synes under alla förhållanden erforderlig.
\ad särskilt beträffar vattenkraftbolagen är det uppenbart, att dispens
kan vara påkallad ur allmän synpunkt men även därvidlag erfordras prövning
från fall till fall. Den omständigheten att ett dylikt bolag för upplånade
medel har att erlägga högre ränta än som utgår å spärrade medel
är dock enligt min mening icke i och för sig någon grund för beviljande
av undantag. — Förhållanden likartade med dem, som gälla beträffande
vattenkraftbolagen, kunna givetvis föreligga även inom andra verksamhetsområden
t. ex. inom cementindustrien.
Vad angår aktiebolag, som verkställt inbetalningar till de förut berörda
branschstiftelserna för trävaru- och träförädlingsindustrierna, synes det befogat
att dessa bolag medgivas lättnader i den bolagen eljest åliggande skyldigheten
att verkställa spärrkontoinsättningar. Omfånget av dessa lättnader
sjnes emellertid böra prövas dispensvägen, därvid även en generell dispens
för ifrågavarande grupper av bolag bör kunna ifrågakomma.
12 §.
Utredningsmännen. Enligt utredningsmännens förslag skall till ledning
föi bedömandet av aktiebolags skyldighet att verkställa insättning på spärrkonto
till spärrkontonämnden avlämnas deklaration, som skall avfattas
å blankett som fastställes av Konungen. Deklaration skall lämnas för aktiebolag,
vars aktiekapital vid räkenskapsårets utgång uppgår till mer än
50 000 kronor eller för vilket vinstutdelningen för året eller årsvinsten överstiger
8 000 kronor. Deklarationen skall på heder och samvete avgivas av
styrelsen eller, där verkställande direktör är utsedd, av denne sist en månad
efter det balansräkningen för räkenskapsåret blivit fastställd eller, där
balansräkningen ej fastställts på bolagsstämma som i 121 § första stycket
lagen om aktiebolag sägs, sist en månad efter denna eller, om stämma ej
hållits inom tid som i nämnda lagrum stadgas, inom sju månader efter räkenskapsårets
utgång.
Utredningsmännen framhålla, att deldarationsplikten sålunda avses skola
gälla för aktiebolag, vars aktiekapital uppgår till mer än 50 000 kronor,
opaginerad Kontrollera mot PDF
91
liungl. Maj.ts proposition nr 181.
även om vinstutdelningen eller årsvinsten ej överstiger 8 000 kronor. Med
denna utsträckning av deklarationsplikten i förhållande till skyldigheten
att verkställa spärrkontoinsättning åsyftades att bereda större möjligheter
till kontroll över lagstiftningens efterlevnad.
Yttrandena. Handelskammaren i Gävle har föreslagit, att den av utredningsmännen
angivna gränsen, aktiekapital å mer än 50 000 kronor, för
skyldighet att oavsett årsvinstens och utdelningens storlek avgiva deklaration
höjes till 100 000 kronor. Handelskammaren har vidare — liksom
redareföreningen — föreslagit att deklaration skall kunna undertecknas av
den eller dem som bemyndigats teckna firman.
Köpmannaförbundet har föreslagit ändring av deklarationstiden så att
den icke kommer att utgå under semestermånaden juli.
Departementschefen. Beträffande skyldigheten att avgiva deklaration föianleder
den av mig förordade ändringen i 11 § första stycket rörande de
mindre bolagens undantagande från lagstiftningen motsvarande ändring i
andra stycket förevarande paragraf. Praktiska skäl torde därjämte böra
föranleda den ytterligare lindringen av deklarationsplikten att den ur kontrollsynpunkt
stadgade skyldigheten att oavsett årsvinstens eller utdelningens
belopp avgiva deklaration anknytes till aktiekapital överstigande
100 000 kronor. Vidare böra aktiebolag, som enligt 11 § första stycket första
punkten äro fritagna från insättningsskyldighet, liksom ock aktiebolag som
medgivits undantag enligt 11 § andra stycket vara befriade från deklarationsplikt.
Enligt min mening föreligga icke skäl att ändra de av utredningsmännen
föreslagna reglerna angående undertecknande av deklaration. Ej heller torde
skäl föreligga att ändra tidpunkten för deklarations avgivande. Därvidlag
vill jag blott anmärka, att deklaration i regel skall avgivas inom en månad
efter balansräkningens fastställande, varför deklarationstiden i de flesta
fall icke torde komma att utlöpa under juli månad.
15 §.
Utredningsmännen. Enligt utredningsmännens förslag skall på medel, insatta
på spärrkonto, bolaget av statsverket tillgodoföras ränta efter två procent
för år. Räntan skall vid kalenderårets slut läggas till kapitalet.
Utredningsmännen anförde härom:
I direktiven är angivet att för spärrkontomedel bör utgå skälig ränta.
Olika synpunkter kunna läggas på frågan, hur räntan bör bestämmas. Föi
att räntan bör vara relativt låg skulle kunna anföras, att de spärrade medlen
skola dragas ur marknaden och ligga oanvända hos riksbanken och att
således kostnaden för räntan slutligen kommer att bestridas av skattemedel.
å andra sidan kunna även vissa skäl anföras för att räntan bör vara högre
än normalt på ett tvångslån av ifrågavarande art.
Utredningen har för sin del funnit lämpligast, att räntan bestämmes etter
affärsmässiga grunder. Efter vad man nu kan överblicka kunna de^ spärrade
medlen icke väntas bli innestående i riksbanken mer än några ar och
avgörande skulle således vara ränteläget vid två eller tre års kredit. Det riktigaste
vore, att ge något högre ränta för spårrkontoinsattningar som ske
opaginerad Kontrollera mot PDF
92
Kungi. Maj:ts proposition nr 181
tidigaie än för insättningar vid en tidpunkt som ligger närmare spärrens
hävande. Av praktiska grunder är dock en enhetlig ränta bestämt att förorda.
Ränteläget för kortfristiga statslån kommer till uttryck i räntan för
skattkammarväxlar. På skattkammarväxlar avseende 25 månader, som emitterades
den 15 augusti 1947, var räntan 2 procent. En samtidig emission å
skattkammarväxlar på 15 månader gav köparen 1,5 procent. Omnämnas må
även den förräntning som erhålles efter nuvarande kursläge vid inköp av
kortfristiga statsobligationer. Inköp av 1943 års 3 procents obligationer, som
avser en bindning för 16 månader, ger f. n. (december 1947) en effektiv
avkastning av Ess procent och inköp av 1944 års 3 procents obligationer,
som avse en bindning för 33 månader, en avkastning av 2,34 procent. Ett
jämförelsematerial är även de överenskommelser som träffats angående räntan
å de medel som utlånats till staten från stiftelsen cellulosaindustriens
konjunkturutjämningsfond och stiftelsen trämasseindustriens konjunkturutjämningsfond.
Enligt dessa överenskommelser, för vilka redogörelse lämnats
i det föregående, skall t. ex. medel som beräknas innestå 3—4 år tillgodoföras
en ränta av 1,90 procent och medel som beräknas innestå 4—5
år en ränta av 2,2c procent.
Utredningen förordar att på de å spärrkontot insatta medlen skall utgå
ellhetIl8 ränta av 2 procent att årsvis läggas till kapitalet. Räntan skall
alltså även omfattas av spärren. Skulle de spärrade medlen komma att innestå
en väsentligt längre tid än man nu har anledning att antaga eller
skulle ränteläget avsevärt förändras, bör frågan om räntans storlek upptagas
till förnyad prövning.
Yttrandena. I allmänhet har ingen erinran framställts mot förslaget i denna
del. 1 Östergötlands och Norra Hallands handelskammare samt Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare ha dock med åberopande av att
bolag, som föi tullgörande av spärrkontoinsättningar nödgades upplåna medel,
härför åsamkades en ränteutgift på minst 3—4 procent, föreslagit att
räntegottgörelsen för medel insatta å spärrkonto bestämdes till minst 3
procent eller till en räntesats som bättre överensstämde med gällande
ränteläge för utlåning. Redareföreningen har framhållit att om de steriliserade
medlen undanhölles penningmarknaden, vilket vore nödvändigt
för att nå det avsedda syftet, skulle följden bliva en åtstramning av räntesatserna.
Det vore felaktigt att fixera räntan å de spärrade medlen till 2
procent om icke samtidigt föreskreves att räntan skulle höjas i proportion
till en eventuell allmän räntehöjning.
Departementschefen. För min del anser jag, att den av utredningsmännen
föreslagna räntesatsen är väl avvägd. Skulle en allmän ränteförändring inträda
torde, sasom utredningsmännen framhållit, frågan om räntans storlek
få upptagas till förnyad prövning.
Till frågan i vilken ordning räntemedlen skola bestridas torde jag få
återkomma i ett senare sammanhang.
lä
Utredningsmännen. Utredningsmännen ha föreslagit att, om bolag insatt
högre belopp än vederbort, spärrkontonämnden skall förordna om återbetalning
av del överskjutande beloppet och att ränta icke skall gottgöras
å nämnda belopp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
93
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Utredningsmännen ha vidare föreslagit, att om i deklaration beräknat
spärrkontobelopp på grund av oriktiga uppgifter eller av annan anledning
upptagits till för lågt belopp, skulle nämnden, där så funnes påkallat, fastställa
det belopp som därutöver skulle insättas på spärrkonto. Nämnden
skulle tillika meddela erforderliga föreskrifter rörande tiden för insättningen,
dock att längre anstånd än tre månader från dagen för beslutets delgivande
icke utan synnerliga skäl borde medgivas.
Utredningsmännen ha i anslutning härtill anfört, att fastställande av
belopp utöver vad som deklarerats borde ske endast när beloppet vore av
nämnvärd betydelse eller eljest skäl talade för att ytterligare belopp borde
insättas.
Yttrandena. Redareföreningen har anfört att det syntes rimligt att bolag,
som insatt för högt belopp å spärrkonto, ägde åtnjuta ränta å det belopp
som med anledning därav bleve återbetalat.
Departementschefen. Jag finner ej anledning att frångå utredningsmännens
förslag alt ränta icke skall åtnjutas å för mycket inbetalda spärrkontomedel.
22 §.
Utredningsmännen. Enligt utredningsmännens förslag skall ett bolag, som
försummat att inom tid som i 14 § avses insätta spärrkontobelopp, till
statsverket gälda avgift på det felande beloppet efter åtta procent för år,
där spärrkontonämnden icke prövar skäligt att helt eller delvis befria bolaget
från avgift. Sedan avgift påförts bolaget skall indrivning av avgiften
ske i den ordning som finnes stadgad om indrivning av kronoutskylder.
Indrivningsavgift skall dock icke erläggas.
Departementschefen. Enligt förevarande paragraf skall en särskild, procenluellt
beräknad avgift utgå vid försummelse att insätta spärrkontobelopp
inom tid som i 14 § stadgas. Sådan avgift torde jämväl böra utgå,
om bolag försummar att i behörig tid fullgöra insättningsskyldighet beträffande
av spärrkontonämnden enligt 16 § fastställda belopp.
23 §.
Utredningsmännen. Enligt vad utredningsmännen föreslå skola, om vinstutdelning
sker i strid mot vad i 1 kap. stadgas, bestämmelserna i 73 §
2 mom. lagen om aktiebolag rörande återbäring av uppburen utdelning
och ansvarighet för den brist, som kan uppkomma vid återbäringen, äga
motsvarande tillämpning.
Departementschefen. I 73 § 2 mom. första och andra styckena lagen om
aktiebolag stadgas beträffande vissa enligt nämnda lag icke tillåtna vinstutdelningar
återbäringsskyldigbet för dem som uppburit utdelning. Den
som uppburit utdelningen i god tro är dock i vissa fall fri från återbäringsskyldighet.
I tredje stycket av samma moment stadgas att de, som medverkat
till beslut om vinstutdelning eller verkställandet av detta, skola enligt
vissa grunder vara ansvariga för brist som uppkommer vid återbäringen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
94
Kungi. Maj.ts proposition nr 181.
Det synes mig lämpligt att, såvitt gäller återbäringsskyldigheten, särskild bestämmelse
härom upptages i den nu förevarande lagen och att därvid bestämmelsen
utformas så att god tro medför befrielse från återbetalningsskyldighet.
Anmärkas må att ansvarigheten för den, som medverkat till det
oriktiga beslutet eller verkställandet därav, omfattar även belopp som på
grund av mottagarens goda tro icke kan utkrävas hos denne.
24 §.
Vid försummelse att avlämna deklaration enligt 12 § eller att hörsamma
anmaning eller lämna uppgift enligt 13 § eller att insätta spärrkontobelopp
äger enligt förevarande paragraf spärrkontonämnden förelägga den försumlige
lämpligt vite.
Utredningsmännen ha i anslutning härtill anmärkt, att utdömande av
förelagt vite ankommer på domstol.
25 §.
Utredningsmännen. Utredningsmännen ha i förevarande paragraf upptagit
straffbestämmelser och åtalsregler.
Enligt 1 mom. skall styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator,
som uppsåtligen eller av vårdslöshet låter verkställa vinstutdelning
i strid mot vad i 1 kapitlet stadgas, straffas med dagsböter eller fängelse.
I 2 mom. upptages motsvarande straffbestämmelse dels för den som vid
fullgörande av deklarations- eller uppgiftsplikt enligt bestämmelserna i 2
kapitlet uppsåtligen lämnar oriktig uppgift, ägnad att för aktiebolag han
företräder leda till frihet från insättning på spärrkonto eller till för låg
sådan insättning, dels ock för den som bryter mot tystnadsplikt som stadgas
i 21 §.
Enligt 3 mom. skall den som underlåter att fullgöra deklarations- eller
uppgiftsplikt enligt bestämmelserna i 2 kapitlet eller som vid fullgörande
av sådan skyldighet av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, ägnad att
för aktiebolag han företräder leda till frihet från insättning på spärrkonto
eller till för låg sådan insättning, straffas med dagsböter.
Brott mot tystnadsplikten må enligt 4 mom. åtalas av allmän åklagare
allenast efter angivelse av målsägande. Brott varom i övrigt i 2 och 3 mom.
sägs må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan eller medgivande
av spärrkontonämnden.
Yttrandena. Redareföreningen har med åberopande av de invecklade tolkningsspörsmålen
i fråga om begreppet förtäckt utdelning föreslagit, att
straffet enligt 1 mom. bestämdes allenast till dagsböter. Föreningen har
vidare framhållit, att med den mångfald av bestämmelser av skilda slag,
som ett bolag måste iakttaga, kunde väl försvaras om ett bolag försummade
att avlämna deklaration. Det vore därför rimligt att underlåtenhet att
avgiva deklaration blott straffbelädes därest särskild anmaning att deklarera
givits.
Departementschefen. Straffskalan för otillåten vinstutdelning överensstämmer
med motsvarande bestämmelse i de tidigare lagarna om utdelnings
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
95
begränsning. Vad utredningsmännen anfört om utdelning i förtäckt form
har ägt motsvarande tillämpning i fråga om de äldre lagarna. Jag finner
därför ej skäl att föreslå ändring i denna del. Beträffande straffet för underlåten
deklaration vill jag erinra om att enligt 4 mom. förevarande paragraf
åtal må ske allenast efter anmälan eller medgivande av spärrkontonämnden.
Man kan därför förvänta att ursäktliga försummelser att avge
deklaration icke komma att bliva beivrade.
Lagens giltighet m. m.
Lagen skall enligt första stycket i slutbestämmelserna träda i kraft dagen
efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.
I de två nästföljande styckena av slutbestämmelserna ha utredningsmännen
upptagit ett par regler betingade av att den föreslagna lagen icke
kunde beräknas bliva utfärdad förrän en tid in på år 1948.
Enligt andra stycket skall sålunda, därest för räkenskapsår, som i 1 §
avses, på grund av beslut före lagens ikraftträdande utdelning skett med
högre belopp än som enligt 1 kapitlet medgives, skillnaden avdragas från det
belopp som eljest skulle ha kunnat utdelas för följande räkenskapsår.
Utredningsmännen anföra härom:
Då de föreslagna bestämmelserna om utdelningsbegränsning skola avse
utdelning för räkenskapsår, som utgår den 31 december 1947 eller senare,
men utfärdandet av lagen icke kan ske förrän en tid in på år 1948, är det
icke uteslutet att före ikraftträdandet beslut hinna fattas om utdelning med
högre belopp än som skulle varit möjligt enligt samma bestämmelser. För
att minska olägenheten av detta förhållande föreslår utredningen en bestämmelse,
att skillnaden mellan sålunda beslutat belopp och det belopp
som enligt lagförslaget må utdelas skall avdragas från belopp som för följande
räkenskapsår skulle kunnat utdelas.
9. Departementschefens hemställan.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepaitementet
upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel. Förslaget avviker från det av utredningsmännen
framlagda förslaget dels i de hänseenden, som i det föregående särskilt angivits,
dels ock så till vida att en del huvudsakligen redaktionella jämkningar
vidtagits.
Föredragande departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande
över det inom departementet upprättade lagförslaget, av den lydelse
Bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Erik Skiöld.
opaginerad Kontrollera mot PDF
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel.
Härigenom förordnas som följer.
1 KAP.
Om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag.
1 §■
Utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning
för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1947 eller senare, dock
före den 31 december 1949, må högst uppgå till antingen ett belopp, motsvarande
utdelningen för det sista räkenskapsår som utgått tidigare än den
1 oktober 1947, eller ett belopp, motsvarande medeltalet av utdelningarna
för de tre sista räkenskapsår som utgått tidigare än den 1 oktober 1946
(medeltalsbeloppet).
Har under något av de tre sista räkenskapsår, som utgått tidigare än den
1 oktober 1946, aktiekapitalet ökats genom ny aktieteckning eller nedsatts
genom återbetalning till aktieägarna, skall i stället för vad ovan stadgats
angående rätt till utdelning med ett belopp motsvarande medeltalsbeloppet
gälla, att utdelningen högst må motsvara den procent av aktiekapitalet som,
i medeltal, utdelningsbeloppen för vart och ett av nämnda år utgjorde i förhållande
till aktiekapitalet vid utgången av det räkenskapsår utdelningen
avsåg.
Har aktiekapitalet ökats genom teckning av nya aktier, berättigande till
utdelning första gången för räkenskapsår som utgått den 1 oktober 1947 eller
senare, må den enligt vad förut stadgats tillåtna vinstutdelningen höjas
med ett belopp motsvarande fem procent av vad som tillförts bolaget på
grund av aktieteckningen. Har aktiekapitalet nedsatts under räkenskapsår,
som utgått den 1 oktober 1947 eller senare, och skall det nedsättningen motsvarande
beloppet återbetalas till aktieägarna, skall den enligt vad förut
stadgats tillåtna vinstutdelningen minskas med så stor del, som efter förhållandet
mellan det belopp, varmed nedsättningen skett, och aktiekapitalet
före nedsättningen belöper å förstnämnda belopp, dock att minskningen
högst skall utgöra fem procent av det belopp varmed nedsättningen skett.
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
97
2 §•
Utan hinder av vad i 1 § är stadgat må vinstutdelningen uppgå till fem
procent av aktiekapitalet.
Vid tillämpning av stadgandet i första stycket skall lika med aktiekapital
anses vad som på grund av aktieteckning må hava tillförts bolaget för
aktierna utöver det nominella beloppet. I aktiekapitalet må däremot icke
inräknas belopp, varmed aktiekapitalet på grund av beslut den 1 november
1947 eller senare ökats genom överföring av besparade vinstmedel eller på
grund av uppskrivning av anläggningstillgångar.
3 §•
Om vid vinstutdelningens bestämmande enligt vad ovan sägs erhålles ett
procenttal i förhållande till aktiekapitalet, som innehåller annat bråktal än
en fjärdedels, en halv eller tre fjärdedels procent, må procenttalet höjas
till närmast högre sådant procenttal eller, där bråktalet överstiger tre fjärdedels
procent, till närmast högre hela procenttal.
4 §•
Finnas i bolag aktier, utgivna på grund av beslut före den 1 november
1947 och med företrädesrätt till vinstutdelning jämte rätt att, därest under
föregående år sådan utdelning ej till fullo lämnats, av följande års utdelningsbara
vinst bekomma vad som brustit, innan utdelning å andra aktier
må äga rum (företrädesrätt till ackumulativ utdelning), skall i den enligt
1—3 §§ tillåtna vinstutdelningen icke inräknas belopp, som tillkommer sådana
preferensaktier för tidigare år.
5 §•
Bestämmelserna i detta kapitel skola icke äga tillämpning, där vinstutdelning
från aktiebolag ej överstiger tiotusen kronor, och ej heller i fråga
om vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag), vars aktier till
mer än nittiofem procent ägas av annat svenskt aktiebolag (moderbolag)
eller ock av ett eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget och ett
eller flera sådana dotterbolag tillsammans.
6 §•
Konungen äger medgiva aktiebolag med avseende å dess särskilda förhållanden
undantag från bestämmelserna i detta kapitel samt därvid föreskriva
de villkor för undantaget som prövas nödiga.
2 KAP.
Om insättning av medel på spärrkonto.
7 §•
Det åligger aktiebolag att, enligt bestämmelserna i detta kapitel, för räkenskapsår
som utgått den 31 december 1947 eller senare, dock före den
31 december 1949, på särskilt för bolaget upplagt konto i riksbanken (spärrkonto)
insätta ett belopp, motsvarande summan av
7 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 181.
opaginerad Kontrollera mot PDF
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
a) sjutton procent av bolagets beslutade vinstutdelning och
b) tjugusju procent av årsvinsten, i den mån denna överstiger vinstutdelningen.
Vid beräkning av det belopp, varmed spärrkontoinsättning skall ske enligt
första stycket a), är aktiebolag icke skyldigt att taga hänsyn till inkomst
av utdelning å aktier i annat svenskt aktiebolag; dock att vad nu
sagts icke skall gälla därest det senare bolaget är befriat från insättningsskyldighet
på grund av bestämmelserna i 11 § eller på grund av särskilt
med stöd av nämnda paragraf meddelat beslut. Därest den aktieinkomst,
vartill hänsyn enligt vad nyss sagts icke skall tagas vid beräkningen av
spärrkontoinsättningens storlek, överstiger bolagets vinstutdelning, skall i
fråga om den överskjutande delen spärrkontoinsättning, som i första stycket
b) avses, ske med allenast tio procent.
Aktiebolag (dotterbolag), vars aktier till mer än nittiofem procent ägas
av annat svenskt aktiebolag (moderbolag), är icke pliktigt att göra insättning
på spärrkonto för vad som utdelas till moderbolaget, därest sistnämnda
bolag vid beräkning av belopp, varmed spärrkontoinsättning skall av
detta bolag verkställas, i inkomsten inräknar jämväl det utdelade beloppet.
8 §•
Med årsvinst enligt detta kapitel förstås årsvinst enligt fastställd balansräkning
med de avvikelser varom i 9 § sägs.
Har balansräkning icke fastställts inom sju månader efter räkenskapsårets
utgång, skall årsvinsten beräknas på grundval av styrelsens och verkställande
direktörens redovisning för året eller, där sådan redovisning ej
föreligger, uppskattas av den i 10 § omförmälda nämnden.
9 §•
1 mom. Hava som kostnad under räkenskapsåret bokförts allmänna skatter
med belopp som överstiger vad som skäligen kan beräknas belöpa på
räkenskapsårets vinst eller eljest enligt bokföringsmässiga grunder bör uppföras
som kostnad under året, skall tillägg ske för det överskjutande beloppet.
2 mom. Om i räkenskaperna avdrag skett för avskrivning på tillgång
avsedd för stadigvarande bruk eller på värdet å rättighet till leverans av
dylik tillgång enligt ej fullgjort köpekontrakt med högre belopp än som
kan beräknas bliva godkänt vid taxering enligt kommunalskattelagen, skall
tillägg ske med det överskjutande beloppet, om och i den mån det icke
göres sannolikt att avskrivningen är betingad av att tillgången avsevärt förlorat
i värde.
3 mom. Har i räkenskaperna tillgång avsedd för omsättning eller förbrukning
i rörelse -—• såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat samt
handelslager — eller rättighet till leverans av dylik tillgång enligt ej fullgjort
köpekontrakt upptagits till lägre värde än som kan beräknas bliva
godkänt vid taxering enligt kommunalskattelagen, skall tillägg ske med ett
belopp svarande mot skillnaden.
4 mom. Har vid bokförandet av årets kostnader gjorts sådan avsättning
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
till nybyggnadsfond, rationaliseringsfond eller underhåll av tillgångar, som
avser framtida utgifter, eller vidtagits annan åtgärd jämställd med dylik
vinstdisposition, skall tillägg ske med ett mot avsättningen svarande belopp.
Som åtgärd varom nyss sagts skall dock ej anses sådan avsättning till investeringsfond
eller till pensions- eller annan personalstiftelse, för vilken
avdrag medgives vid taxering enligt kommunalskattelagen.
Har under räkenskapsår som i 7 § sägs avdrag vid taxeringen skett för
avsättning till investeringsfond och återföras medlen därefter till beskattning,
skall det återförda beloppet anses ingå i årsvinsten för det räkenskapsår,
då beloppet skall upptagas såsom skattepliktig intäkt.
10 §.
För att handlägga ärenden rörande spärrkontomedel skall finnas en av
Konungen utsedd nämnd (spärrkontonämnden), bestående av fem ledamöter
med suppleanter för envar av dem. Av ledamöterna skall en vara eller
hava varit innehavare av domarämbete. Övriga ledamöter skola utses så
att i nämnden komma att företrädas insikt och erfarenhet i aktiebolagsförvaltning
samt i anställdas arbetsförhållanden och därmed förbundna avtalslrågor.
Vad sålunda stadgats skall gälla jämväl suppleanterna.
Såsom nämndens beslut gäller den mening varom de flesta ledamöterna
förena sig.
Mot nämndens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka
skola hava inkommit till finansdepartementet sist å tjugonde dagen efter
den dag klaganden erhållit del av beslutet. Ändå att klagan föres går beslutet
i verkställighet, där Konungen icke annorlunda förordnar.
11 §•
Bankaktiebolag, hypoteksaktiebolag, försäkringsaktiebolag samt aktiebolag,
som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker, äro fritagna
från skyldighet varom i 7 § sägs. Detsamma gäller annat aktiebolag
beträffande räkenskapsår, för vilket varken vinstutdelningen eller årsvinsten
överstiger tiotusen kronor.
Konungen eller, efter Konungens bestämmande, spärrkontonämnden må
medgiva aktiebolag undantag från bestämmelserna i 7 §, om så ur allmän
synpunkt finnes påkallat eller om fullgörandet av nämnda bestämmelser
kan väntas medföra avsevärda betalningssvårigheter för bolaget, så ock om
särskilda skäl eljest föreligga.
12 §.
Till ledning för bedömandet av aktiebolags skyldighet att verkställa insättning
på spärrkonto skall till spärrkontonämnden avlämnas deklaration,
som skall avfattas å blankett enligt av Konungen fastställt formulär.
Deklaration skall lämnas för aktiebolag, vars aktiekapital vid räkenskapsårets
utgång uppgår till mer än etthundratusen kronor eller för vilket vinstutdelningen
för året eller årsvinsten överstiger tiotusen kronor. Deldara
-
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
tionsskyldighet åligger dock icke aktiebolag som enligt 11 § första stycket
första punkten är fritaget från insättningsskyldighet, ej heller annat aktiebolag
för räkenskapsår, för vilket undantag från insättningsskyldighet jämlikt
11 § andra stycket medgivits beträffande hela det å räkenskapsåret belöpande
spärrkontobeloppet.
Deklarationen skall på heder och samvete avgivas av styrelsen eller, där
verkställande direktör är utsedd, av denne sist en månad efter det balansräkningen
för räkenskapsåret blivit fastställd eller, där balansräkningen ej
fastställts på bolagsstämma som i 121 § första stycket lagen om aktiebolag
sägs, sist en månad efter nämnda stämma eller, om stämma ej hållits
inom tid som i nyss angivna lagrum stadgas, inom sju månader efter räkenskapsårets
utgång.
13 §.
Aktiebolag åligger att efter anmaning av spärrkontonämnden hålla bolagets
handelsböcker och andra räkenskapshandlingar tillgängliga för granskning.
Styrelseledamot och verkställande direktör äro skyldiga att lamna de
uppgifter som erfordras för tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel
och av nämnden påfordras.
14 §.
Inom den för avlämnande av deklaration fastställda tiden skall aktiebolag
på spärrkonto insätta minst hälften av det belopp, som bolaget på grundval
av deklarationen har att inbetala.
Sist tre månader efter den för avgivande av deklaration fastställda tiden
skall bolaget insätta återstoden av beloppet.
Spärrkontonämnden må när synnerliga skäl därtill föranleda medgiva
anstånd med insättning till senare tidpunkt än i denna paragraf stadgas.
15 §.
Å medel insatta på spärrkonto skall bolaget tillgodoföras ränta efter två
procent för år. Räntan skall vid kalenderårets slut läggas till kapitalet.
16 §.
1 mom. Har bolag på spärrkonto insatt högre belopp än som vederbort,
skall spärrkontonämnden förordna om återbetalning av Överskjutande belopp.
Å nämnda belopp gottgöres ej ränta.
2 mom. Har i deklaration beräknat spärrkontobelopp på grund av oriktiga
uppgifter eller av annan anledning upptagits till för lågt belopp, skall
nämnden, där så finnes påkallat, fastställa det belopp som därutöver skall
insättas på spärrkonto. Nämnden skall tillika meddela erforderliga föreskrifter
rörande tiden för insättningen, därvid längre anstånd än tre månader
från dagen för beslutets delgivande icke utan synnerliga skäl må
medgivas.
3 mom. Har vederbörlig deklaration för aktiebolag icke avlämnats, skall
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungt. Maj:ts proposition nr 181.
101
nämnden med ledning av tillgängliga uppgifter fastställa spärrkontobeloppet
och därvid meddela föreskrifter i enlighet med vad i 2 mom. sägs.
17 §.
På spärrkonto insatta medel må ej av riksbanken utbetalas före den dag
medlen enligt särskilt förordnande frigjorts från spärren.
Efter medels frigörande tillgodoföres icke ränta.
18 §.
Konungen må, om ändrade konjunkturförhållanden därtill föranleda, förordna
att medel tillhöriga viss grupp eller vissa grupper av aktiebolag helt
eller delvis frigöras från spärr.
Spärrkontonämnden äger efter framställning förordna, att aktiebolags
medel frigöras från spärr, såframt avsevärda betalningssvårigheter föreligga
för bolaget eller eljest särskilda förhållanden böra föranleda dylikt förordnande.
Om skäl därtill äro, äger nämnden förordna, att medlen senare åter
skola insättas på spärrkonto.
Medel som icke frigjorts på sätt i första eller andra stycket sägs eller
återbetalats jämlikt 16 § 1 mom. skola frigöras efter förordnande av Konungen
i den ordning som må komma att bestämmas i en av Konung och
riksdag gemensamt stiftad lag.
19 §.
Har under spärrtiden avtal träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse,
pantsättning eller annan rätt till spärrade medel, vare avtalet eller
utfästelsen ej gällande.
Utan hinder av vad nu sagts övergår rätten till ett bolags spärrade medel
till annat bolag, som i den ordning i 174—176 §§ lagen om aktiebolag
föreskrives övertager det förstnämnda bolagets tillgångar och skulder.
Med spärrkontonämndens medgivande må ock rätten till ett bolags spärrade
medel överföras till annat bolag, som genom att övertaga egendom
från det förstnämnda bolaget eller genom att bereda anställning åt bolagets
arbetstagare fortsätter dess rörelse.
3 KAP.
Särskilda bestämmelser.
20 §.
Spärrkontonämnden äger i den ordning Konungen bestämmer från taxeringsmyndighet
inhämta uppgifter angående sådana förhållanden som kunna
tjäna nämnden till ledning vid fastställande av spärrkontobelopp.
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
21 §.
Vad som framkommit genom deklaration enligt denna lag eller vid
granskning enligt 13 § eller genom uppgifts inhämtande enligt 13 och 20 §§
må ej yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna syftet med deklarationen,
granskningen eller uppgiften.
22 §.
Har aktiebolag försummat att insätta spärrkontobelopp inom tid, som
angives i 14 § eller som föreskrivits enligt 16 § eller 18 § andra stycket,
skall bolaget till statsverket gälda särskild avgift, motsvarande åtta procent
för år å det felande beloppet, där spärrkontonämnden icke prövar skäligt
att helt eller delvis befria bolaget från nämnda avgift.
Sedan avgift påförts bolaget, skall indrivning av avgiften ske i den ordning
som om indrivning av resterande skatt är stadgad; dock skall restavgifticke
erläggas.
23 §.
Sker vinstutdelning i strid mot vad i 1 kapitlet stadgas, vare de, som uppburit
sådan utdelning, skyldiga att återbära denna; dock må utdelningen
icke återkrävas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort
inse utdelningsbeslutets oriktighet.
I fråga om brist, som kan uppkomma vid återbäringen, skola bestämmelserna
i 73 § 2 mom. tredje stycket lagen om aktiebolag äga motsvarande tilllämpning.
24 §.
Vid försummelse att avlämna deklaration enligt 12 § eller att hörsamma
anmaning eller lämna uppgift enligt 13 § eller att insätta spärrkontobelopp
äger spärrkontonämnden förelägga den försumlige lämpligt vite.
25 §.
1 mom. Styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som uppsåtligen
eller av vårdslöshet låter verkställa vinstutdelning i strid mot vad
i 1 kapitlet stadgas, straffes med dagsböter eller fängelse.
2 mom. Med dagsböter eller fängelse straffes ock den som vid fullgörande
av deklarations- eller uppgiftsplikt enligt bestämmelserna i 2 kapitlet uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift, ägnad att för aktiebolag han företräder leda
till frihet från insättning på spärrkonto eller till för låg sådan insättning.
Samma lag vare, där någon bryter mot tystnadsplikt varom stadgas i 21 §.
3 mom. Den som underlåter att fullgöra deklarations- eller uppgiftsplikt
enligt bestämmelserna i 2 kapitlet eller som vid fullgörande av sådan skyldighet
av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, ägnad att för aktiebolag
han företräder leda till frihet från insättning på spärrkonto eller till för låg
sådan insättning, straffes med dagsböter.
4 mom. Brott mot tystnadsplikt må av allmän åklagare åtalas allenast
efter angivelse av målsägande.
103
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Brott varoin i övrigt i 2 och 3 mom. sägs må av allmän åklagafe åtalas
allenast efter anmälan eller medgivande av spärrkontonämnden.
26 §.
Böter och viten som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
27 §.
Konungen äger meddela de närmare föreskrifter som må finnas erforderliga
beträffande tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Har för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1947 eller senare, på
grund av beslut före lagens ikraftträdande utdelning skett med högre belopp
än som enligt 1 kapitlet medgives, skall det överskjutande beloppet avdragas
från det belopp, som eljest skulle hava kunnat utdelas för följande räkenskapsår.
Har, när lagen träder i kraft, balansräkning för räkenskapsår som avses
i 7 § blivit fastställd eller bolagsstämma varom förmäles i 121 § första stycket
lagen om aktiebolag hållits utan att balansräkningen därvid fastställts,
skall den i 12 § stadgade deklarationsplikten fullgöras sist en månad efter
det lagen trätt i kraft.
Enligt denna lag på spärrkonto insatta medel skola vara fria från spärr
från och med den 1 januari 1951, såvitt ej dessförinnan annorledes förordnas
i en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag.
104
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Bihang.
Utredningsmännens förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel m. m.
1 KAP.
Om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag.
1 §•
Utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning
för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1947 eller senare, dock
före den 31 december 1949, må högst uppgå till antingen ett belopp, motsvarande
utdelningen för det sista räkenskapsår som utgått tidigare än den
1 oktober 1947, eller ett belopp, motsvarande medeltalet av utdelningarna
för de tre sista räkenskapsår som utgått tidigare än den 1 oktober 1946
(medeltalsbeloppet).
Har under något av de tre sista räkenskapsår, som utgått tidigare än den
1 oktober 1946, aktiekapitalet ökats genom ny aktieteckning eller nedsatts,
skall medeltalsbeloppet motsvara den procent av aktiekapitalet som, i medeltal,
utdelningsbeloppen för vart och ett av nämnda år utgjorde i förhållande
till aktiekapitalet vid utgången av det räkenskapsår utdelningen avsåg.
Där under räkenskapsår, som utgått den 1 oktober 1947 eller senare, aktiekapitalet
ökats genom ny aktieteckning, må den enligt vad förut stadgats
tillåtna vinstutdelningen för detta och följande räkenskapsår höjas med
fem procent av det belopp som tillförts bolaget på grund av aktieteckningen.
Har under räkenskapsår, som utgått den 1 oktober 1947 eller senare, nedsättning
av aktiekapitalet skett genom återbetalning till aktieägarna, skall
från utdelningsbeloppet för räkenskapsår, då återbetalning skedde, och för
följande räkenskapsår avdragas så mycket som svarar mot återbetalningens
andel av aktiekapitalet före nedsättningen, dock högst fem procent av det
återbetalade beloppet.
2 §•
Utan hinder av vad i 1 § är stadgat må vinstutdelning för räkenskapsår
uppgå till fem procent av aktiekapitalet, dock att i detta icke må inräknas
belopp, varmed aktiekapitalet på grund av beslut den 1 november 1947 eller
senare ökats genom överföring av besparade vinstmedel eller på grund av
uppskrivning av anläggningstillgångar.
3 §■
Om vid vinstutdelningens bestämmande enligt vad ovan sägs icke erhålles
ett procenttal i förhållande till aktiekapitalet, som utgör en fjärdedels, en
halv eller tre fjärdedels procent eller ett helt procenttal eller ett helt procenttal
jämte en fjärdedels, en halv eller tre fjärdedels procent, må procenttalet
höjas intill närmaste dylikt procenttal.
opaginerad Kontrollera mot PDF
105
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
4 §.
Finnas i bolag aktier, utgivna på grund av beslut före den 1 november
1947 och med företrädesrätt till vinstutdelning jämte rätt att, därest under
föregående år sådan utdelning ej till fullo lämnats, av följande års utdelningsbara
vinst bekomma vad som brustit, innan utdelning å andra aktier
må äga rum (företrädesrätt till ackumulativ utdelning), skall i den enligt
1_3 §§ tillåtna vinstutdelningen icke inräknas belopp, som tillkommer sa
dana
preferensaktier för tidigare år.
5 §•
Bestämmelserna i detta kapitel skola icke äga tillämpning, där vinstutdelning
från aktiebolag ej överstiger åttatusen kronor, och ej heller i fråga
om vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag), vars aktier
till mer än nittiofem procent ägas av annat aktiebolag (moderbolag) eller
ock av ett eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget och ett eller
flera sådana dotterbolag tillsammans.
6 §■
Konungen äger medgiva aktiebolag med avseende å dess särskilda förhållanden
undantag från bestämmelserna i detta kapitel samt därvid föreskriva
de villkor för undantaget som prövas nödiga.
2 KAP.
Om insättning av medel på spärrkonto.
7 §•
I enlighet med vad i detta kapitel stadgas åligger det aktiebolag att för
räkenskapsår som utgått den 31 december 1947 eller senare, dock före den
31 december 1949, på särskilt för bolaget upplagt konto i riksbanken (sparrkonto)
insätta ett belopp, motsvarande summan av
a) sjutton procent av bolagets beslutade vinstutdelning och
b) tjugusju procent av årsvinsten, i den mån denna överstiger vinstutdelningen.
. . , „
Vid fastställande av spärrkontoinsättning enligt forsta stycket a) skatt
icke tagas i beräkning inkomst av utdelning för räkenskapsår som i första
stycket sägs på aktier från andra svenska aktiebolag. Har aktiebolag dylik
aktieinkomst som till beloppet överstiger dess vinstutdelning, skall spärrkontoinsättning
enligt första stycket b) ske för den Överskjutande delen
med allenast tio procent. ..
Aktiebolag (dotterbolag), vars aktier till mer än nittiofem procent agas av
annat svenskt aktiebolag (moderbolag), är icke pliktigt att göra insättning
på spärrkonto för vad som utdelas till moderbolaget och av detta redovisas
såsom inkomst för räkenskapsår varom i första stycket förmäles, för såvitt
moderbolaget för ett belopp av sin årsvinst som motsvarar aktieinkomsten
icke tillämpar bestämmelserna i andra stycket.
8 §■
Med årsvinst enligt detta kapitel förstås årsvinst enligt fastställd balansräkning
med de avvikelser soin i 9 § sägs.
Har balansräkning icke fastställts inom sju månader efter räkenskaps
-
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
årets utgång, skall årsvinsten beräknas på grundval av styrelsens redovisning
för året eller, där sådan redovisning ej föreligger, uppskattas av den i
10 § omförmälda nämnden.
9 §•
1 mom. Har som kostnad under räkenskapsåret bokförts allmänna skatter
med belopp som överstiger vad som skäligen kan beräknas belöpa på
räkenskapsårets vinst eller eljest enligt bokföringsmässiga grunder bör uppföras
som kostnad under året, skall tillägg ske för det överskjutande beloppet.
2 mom. Har i räkenskaperna avdrag skett för avskrivning på tillgång
avsedd för stadigvarande bruk eller på värdet å rättighet till leverans av
dylik tillgång med högre belopp än som kan beräknas bliva godkänt vid
taxering enligt kommunalskattelagen, skall tillägg ske med det överskjutande
beloppet, i den mån avskrivningen icke betingats av att tillgången
avsevärt förlorat i värde.
3 mom. Har i räkenskaperna tillgång avsedd för omsättning eller förbrukning
i rörelse — såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat samt
handelslager — eller rättighet till leverans av dylik tillgång upptagits till
lägre värde än som kan beräknas bliva godkänt vid taxering enligt kommunalskattelagen,
skall tillägg ske med ett belopp svarande mot skillnaden.
i mom. Har vid bokförandet av årets kostnader gjorts sådan avsättning
till nybyggnadsfond, rationaliseringsfond eller underhåll av tillgångar, som
avser framtida utgifter, eller vidtagits annan åtgärd jämställd med dylik
vinstdisposition, skall tillägg ske med ett mot avsättningen svarande belopp.
Som åtgärd varom nyss sagts skall dock ej anses sådan avsättning till investeringsfond
eller till pensions- eller annan personalstiftelse, för vilken
avdrag medgives vid taxering enligt kommunalskattelagen.
10 g.
För att handlägga ärenden rörande spärrkontomedel skall finnas en av
Konungen utsedd nämnd (spärrkontonämnden), bestående av fem ledamöter
med suppleanter för envar av dem. Av ledamöterna skall en vara eller
hava varit innehavare av domarämbete. Övriga ledamöter skola utses så
att i nämnden komma att företrädas insikt och erfarenhet i aktiebolagsförvaltning
samt i anställdas arbetsförhållanden och därmed förbundna avtalsfrågor.
Vad sålunda stadgats skall jämväl gälla suppleanterna.
Såsom nämndens beslut gäller den mening varom de flesta ledamöterna
förena sig.
Mot nämndens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka
skola hava inkommit till finansdepartementet sist på tjugonde dagen efter
den dag klaganden erhållit del av beslutet. Ändå att klagan föres går beslutet
i verkställighet, där Konungen icke annorlunda förordnar.
11 §•
Från skyldighet varom i 7 § sägs fritagas bankaktiebolag, försäkringsaktiebolag
samt aktiebolag, som avses i förordningen angående försäljning av
rusdrycker. Detsamma gäller annat aktiebolag beträffande räkenskapsår för
vilket varken vinstutdelningen eller årsvinsten överstiger åttatusen kronor.
Där så ur allmän synpunkt finnes påkallat, äger Konungen eller, efter
Konungens bestämmande, spärrkontonämnden medgiva aktiebolag undantag
från bestämmelserna i 7 §. Samma lag vare, såframt ett fullgörande av
nämnda bestämmelser kan väntas medföra avsevärda betalningssvårigheter
för bolaget eller särskilda skäl eljest föreligga som böra föranleda undantag.
107
Kungi. Maj:ts proposition nr 181.
12 §.
Till ledning för bedömandet av aktiebolags skyldighet att verkställa insättning
på spärrkonto skall till spärrkontonämnden avlämnas deklaration,
som skall avfattas å blankett som fastställes av Konungen.
Deklaration skall lämnas för aktiebolag, vars aktiekapital vid räkenskapsårets
utgång uppgår till mer än femtiotusen kronor eller för vilket vinstutdelningen
för året eller årsvinsten överstiger åttatusen kronor.
Deklarationen skall på heder och samvete avgivas av styrelsen eller, där
verkställande direktör är utsedd, av denne sist en månad efter det balansräkningen
för räkenskapsåret blivit fastställd eller, där balansräkningen ej
fastställts på bolagsstämma som i 121 § första stycket lagen om aktiebolag
sägs, sist en månad efter denna eller, om stämma ej hållits inom tid som
i nämnda lagrum stadgas, inom sju månader efter räkenskapsårets utgång.
13 §.
Aktiebolag åligger att efter anmaning av spärrkontonämnden hålla bolagets
böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning.
Styrelseledamot och verkställande direktör äro skyldiga att lämna de uppgifter
som erfordras för tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel och
av nämnden påfordras.
14 §.
Inom den för avlämnande av deklaration fastställda tiden skall aktiebolag
på spärrkonto insätta minst hälften av det belopp, som bolaget på grundval
av deklarationen har att inbetala.
Sist tre månader efter den för avgivande av deklaration fastställda tiden
skall bolaget insätta återstoden av beloppet.
Spärrkontonämnden må när synnerliga skäl därtill föranleda medgiva anstånd
med insättning till senare tidpunkt än i denna paragraf stadgas.
15 §.
På medel insatta på spärrkonto skall bolaget av statsverket tillgodoföras
ränta efter två procent för år. Räntan skall vid kalenderårets slut läggas
till kapitalet.
16 §.
1 mom. Har bolag insatt högre belopp än vederbort, skall spärrkontonämnden
förordna om återbetalning av överskjutande belopp. Å nämnda
belopp gottgöres ej ränta.
2 mom. Har i deklaration beräknat spärrkontobelopp på grund av oriktiga
uppgifter eller av annan anledning upptagits till för lågt belopp, skall
nämnden, där så finnes påkallat, fastställa det belopp som därutöver skall
insättas på spärrkonto. Nämnden skall tillika meddela erforderliga föreskrifter
rörande tiden för insättningen, dock att längre anstånd än tre månader
från dagen för beslutets delgivande icke utan synnerliga skäl må medgivas.
3 mom. Har vederbörlig deklaration för aktiebolag icke avlämnats, skall
nämnden med ledning av tillgängliga uppgifter fastställa spärrkontobeloppet
och därvid meddela föreskrifter i enlighet med vad i 2 mom. sägs.
17 §.
Medel på spärrkonto må ej av riksbanken utbetalas före den dag medlen
enligt särskilt förordnande frigjorts från spärren.
Efter medels frigörande tillgodoföres icke ränta.
opaginerad Kontrollera mot PDF
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
18 §.
Spärrkontonämnden må efter framställning förordna, att aktiebolags medel
frigöras från spärr, såframt avsevärda betalningssvårigheter föreligga
för bolaget eller eljest särskilda förhållanden böra föranleda dylikt förordnande.
Om skäl därtill äro, äger nämnden förordna, att medlen senare åter
skola insättas på spärrkonto.
Medel som icke frigjorts på sätt i första stycket sägs eller återbetalats
jämlikt 16 § 1 mom. skola frigöras efter förordnande av Konungen i den
ordning som må komma att bestämmas i en av Konung och riksdag gemensamt
stiftad lag.
19 §.
Har under spärrtiden avtal träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse,
pantsättning eller annan rätt till spärrade medel, vare avtalet eller
utfästelsen ej gällande.
Utan hinder av vad nu sagts övergå spärrade medel till bolag som i den
ordning i 174—176 §§ lagen om aktiebolag föreskrives övertager ett annat
bolags tillgångar och skulder.
Med spärrkontonämndens medgivande må ock ett bolags spärrade medel
överföras till annat bolag, som genom att övertaga egendom från bolaget
eller genom att bereda anställning åt bolagets arbetstagare fortsätter dess
rörelse.
3 KAP.
Särskilda bestämmelser.
20 §.
Spärrkontonämnden äger i den utsträckning Konungen bestämmer från
taxeringsmyndigheter inhämta uppgifter angående sådana förhållanden
som kunna tjäna nämnden till ledning för fastställande av spärrkontobelopp.
21 §.
Vad som framkommit genom deklaration enligt denna lag eller vid
granskning enligt 13 § eller genom uppgifts inhämtande enligt 13 och 20 §§
må eJ yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av syftet med deklarationen,
granskningen eller uppgiften.
22 §.
Har aktiebolag försummat att inom tid som i 14 § avses insätta spärrkontobelopp,
skall bolaget till statsverket gälda avgift på det felande beloppet
efter åtta procent för år, där spärrkontonämnden icke prövar skäligt att helt
eller delvis befria bolaget från avgift.
Sedan avgift påförts bolaget, skall indrivning av avgiften ske i den ordning
som om indrivning av kronoutskylder finnes stadgat; dock skall indrivningsavgift
icke erläggas.
23 §.
Sker vinstutdelning i strid mot vad i 1 kapitlet stadgas, skola bestämmelserna
i 73 § 2 mom. lagen om aktiebolag rörande återbäring av uppburen
utdelning och ansvarighet för den brist, som kan uppkomma vid återbäringen,
äga motsvarande tillämpning.
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
24 §.
Vid försummelse att avlämna deklaration enligt 12 § eller att hörsamma
anmaning eller lämna uppgift enligt 13 § eller att insätta spärrkontobelopp
äger spärrkontonämnden förelägga den försumlige lämpligt vite.
25 §.
1 mom. Styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som uppsåtligen
eller av vårdslöshet låter verkställa vinstutdelning i strid mot vad
i 1 kapitlet stadgas, straffes med dagsböter eller fängelse.
2 mom. Med dagsböter eller fängelse straffes ock den som vid fullgörande
av deklarations- eller uppgiftsplikt enligt bestämmelserna i 2 kapitlet uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift, ägnad att för aktiebolag han företräder leda
till frihet från insättning på spärrkonto eller till för låg sådan insättning.
Samma lag vare, där någon bryter mot tystnadsplikt som stadgas i 21 §.
3 mom. Den som underlåter att fullgöra deklarations- eller uppgiftsplikt
enligt bestämmelserna i 2 kapitlet eller som vid fullgörande av sådan skyldighet
av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, ägnad att för aktiebolag
han företräder leda till frihet från insättning på spärrkonto eller till för lag
sådan insättning, straffes med dagsböter.
4 mom. Brott mot tystnadsplikt må av allmän åklagare atalas allenast
efter angivelse av målsägande.
Brott varom i övrigt i 2 och. 3 mom. sägs ma av allmän åklagare atalas
allenast efter anmälan eller medgivande av spärrkontonämnden.
26 §.
Böter och viten som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
27 §.
Konungen äger meddela de närmare föreskrifter som må finnas erforderliga
beträffande tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Har för räkenskapsår, som i 1 § avses, på grund av beslut före lagens
ikraftträdande utdelning skett med högre belopp än som enligt 1 kapitlet
medgives, skall skillnaden avdragas från det belopp, som eljest skulle ha
kunnat utdelas för följande räkenskapsår.
Har, när lagen träder i kraft, balansräkning för räkenskapsår som avses
i 7 § blivit fastställd eller bolagsstämma varom förmäles i 121 § första stycket
lagen om aktiebolag hållits utan att balansräkningen därvid fastställts,
skall den i 12 § stadgade deklarationen avgivas sist en månad efter det lagen
trätt i kraft. , , , , . „ .
Enligt denna lag på spärrkonto insatta medel skola vara fria från sparr
från och med den 1 januari 1951, såvitt ej dessförinnan annorledes förordnas
i en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 mars
1948.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswäkd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 4 mars 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 20
februari 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn G. A. Björklund.
Lagrådet yttrade:
Vad som avsetts med stadgandet i 7 § andra stycket torde framgå tydligare,
om det — med beaktande jämväl av en utav lagrådet i det följande
föreslagen omflyttning av 10 och 11 §§ — får heta dels, i första punkten,
att vid beräkning av det belopp, varmed spärrkontoinsättning skall ske enligt
första stycket a), må aktiebolag från vinstutdelningen avräkna utdelning
å aktier i annat svenskt aktiebolag; dock att vad nu sagts icke skall
gälla, därest det senare bolaget är för utdelningen befriat från insättningsskyldighet
på grund av bestämmelserna i 10 § eller på grund av särskilt
med stöd av nämnda paragraf meddelat beslut, dels, i andra punkten, att
därest den utdelning som enligt vad nyss sagts vid beräkningen av spärrkontoinsättningens
storlek må avräknas från vinstutdelningen överstiger
denna, är aktiebolaget ej pliktigt att i fråga om den överskjutande delen
verkställa spärrkontoinsättning, som i första stycket b) avses, med mer än
tio procent.
Som 11 § i avseende å sitt innehåll nära ansluter sig till 7—9 §§, förordas,
att densamma med någon redaktionell jämkning får byta plats med 10 §.
Härav skulle föranledas ändring i vissa hänvisningar uti 7, 8 och 12 §§.
Förslaget innehåller ej någon bestämmelse rörande ordförandeskapet i
spärrkontonämnden. Föreskrift om rätt för Konungen att bestämma härutinnan
synes emellertid böra upptagas i lagen. På grund härav hemställes,
att till första stycket i förslagets 10 § — efter den förordade nedflyttningen
11 § — måtte såsom en sista punkt fogas stadgande exempelvis av det inne
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
in
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
håll att Konungen förordnar en av ledamöterna att vara ordförande i nämnden
och dennes suppleant eller annan ledamot att vid förfall för ordföranden
tjänstgöra i sådan egenskap.
Stadgandena om dispensrätt och frigörelse ill och 18 §§ skulle, om de
tolkades strängt efter ordalagen, kunna medföra otillfredsställande resultat.
Stadgandena äro nämligen avfattade som om en diskretionär prövning alltid
skulle äga rum beträffande frågan huruvida dispens eller frigörelse bör
medgivas vid avsevärda betalningssvårigheter. Äro emellertid betalningssvårigheterna
uttryck för att aktiebolaget är på obestånd, om spärrmedlen ej
kunna tillgripas, i vilket fall dispens eller frigörelse är nödvändig för att
tillgodose bolagets borgenärer — på grund av 19 § äro spärrmedlen ej att
räkna till konkursbo — måste uppenbarligen dispens eller frigörelse medgivas.
En sådan tolkning torde icke vara oförenlig med avfattningen av 11
och 18 §§.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
112
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 12 mars 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets
den 11 mars 1948 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 februari
1948 remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel.
Efter redogörelse för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden
följande.
Den jämkning lagrådet förordat beträffande avfattningen av 7 § andra
stycket torde, liksom den omflyttning av lagförslagets 10 och 11 §§ för vilken
lagrådet uttalat sig, böra genomföras. Vissa smärre redaktionella jämkningar
synas därutöver böra vidtagas.
Lagrådet har hemställt om viss komplettering av bestämmelserna angående
spärrkontonämnden. En dylik komplettering synes lämplig och förordar
jag i enlighet härmed ett tillägg av innehåll, att Konungen förordnar en av
ledamöterna att vara ordförande i nämnden och en annan ledamot att vid
förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap. Vidare förordar jag
sådan jämkning av bestämmelserna, att till ordförande icke må utses annan
än den som är eller varit innehavare av domarämbete.
Lagrådet har vidare ansett att— ehuru stadgandena i lagförslagets 11 och
18 §§ vore avfattade som om en diskretionär prövning alltid skulle äga rum
beträffande frågan huruvida dispens eller frigörelse skulle medgivas vid avsevärda
betalningssvårigheter för ett aktiebolag -— med avfattningen av
nämnda stadganden dock icke vore oförenlig en tolkning av innebörd att
dispens eller frigörelse alltid skulle medgivas, därest bolaget vore på obestånd
samt dispens eller frigörelse vore nödvändig för att tillgodose bolagets
borgenärer. Till denna uppfattning kan jag ansluta mig. Jag förutsätter dock
att en noggrann prövning sker i varje särskilt fall av nödvändigheten av
dispens eller frigörelse för nämnda syfte.
Den föreslagna lagen föranleder att till prövning måste upptagas fråga
om anslag dels för gäldande av ränta på de å spärrkonto insatta medlen
och dels till täckande av kostnaderna för spärrkontonämnden.
113
Kungi. Maj:ts proposition nr 181.
Utredningsmännen ha angående räntekostnaderna anfört att under ett år,
då det av utredningen beräknade totala steriliseringsbeloppet, 500 miljoner
kronor, innestode i riksbanken från årets början till dess slut, skulle till
täckande av därå belöpande ränta efter 2 procent erfordras ett belopp om
10 miljoner kronor. För budgetåret 1948/49 torde — under antagande, för
enkelhets skull, att under 1948 spärr kontoinbetalningar komme att verkställas
med 125 miljoner kronor omkring den 1 maj och med ett lika stort
belopp omkring den 1 augusti — för täckande av räntegottgörelsen komma
att erfordras
[0,02 X
8
12 X
125
5
+ 12 X
125
= ] 2,7 miljoner kronor. Ut
-
redningsmännen föresloge i enlighet härmed, att för nämnda budgetår äska
-
des ett förslagsanslag om 2,5 miljoner kronor.
Vad angår kostnaderna för spärrkontonämnden ha utredningsmännen
anfört:
Spärrkontonämnden måste förses med ett kansli. Chefen för detta bör
vara en person med utmärkta kvalifikationer i såväl juridiskt som ekonomiskt
avseende. För spärrkontonämndens verksamhet under nästkommande
budgetår torde överslagsvis erfordras följande belopp:
Arvode åt ordföranden ...................................... 6 000
Arvode åt fyra ledamöter .................................... 8 000
Arvode åt suppleanter........................................ 1 000
Arvode åt kanslichef ........................................ 20 000
Arvode åt 2 sekreterare ...................................... 20 000
Arvode åt skrivpersonal ............. 15 000
Omkostnader ......................................... 10 000
Kronor 80 000.
Ett förslagsanslag om 80 000 kronor torde alltså böra äskas för budgetaret
1948/49. Vidare torde, då spärkontonämnden bör träda i funktion snarast
möjligt efter utfärdandet av den nya lagen, å tilläggsstat för innevarande
budgetår böra äskas ett förslagsanslag om 30 000 kronor.
Utredningsmännens beräkning av det för räntebetalning för år 1948 erforderliga
beloppet föranleder icke någon erinran från min sida.
Beträffande kostnaderna för spärrkontonämnden synes det — med hänsyn
till svårigheten att förutse antalet ärenden hos nämnden samt omfattningen
i övrigt av det arbete, som kan komma att åvila nämnden — icke lämpligt
att i detta sammanhang ingå på en närmare prövning av de olika kostnadsbeloppen.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att senare meddela
erforderliga bestämmelser rörande arvodesfrågorna. Approximativt torde
emellertid det sammanlagda kostnadsbeloppet kunna uppskattas för återstoden
av innevarande budgetår till 20 000 kronor och för budgetåret 1948/49
till 80 000 kronor.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen
8 Bihang tili riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 181.
opaginerad Kontrollera mot PDF
114
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
dels att antaga det t enlighet med vad förut anmärkts
jämkade förslaget till lag med särskilda bestämmelser om
dispositionen av aktiebolags vinstmedel,
dels att till Ränta å spärrkontomedel för budgetåret 1948/
49 under sjunde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av ..............kronor 2 500 000,
dels att till Spårrfcontonämnden för hudgetåret 1948/49
under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av .......................... kronor 80 000,
dels ock att till Spärrkontonämnden under sjunde huvudtiteln
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1947/48
anvisa ett förslagsanslag av..............kronor 20 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl, Höghet
KronprinsenrRegenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Carl Olov Sommar.
487143. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1948:260 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts prositiom angående anslag för hudgetåret 1948/49 till folkoch småskoleseminarierna. a1 i texten
- SU 1948:131 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:t proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel, m. m., såvitt prop s. 1 i texten
- Rskr. 1948:124 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel, m. a1 i texten
- 1LU 1948:30 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel, m. m., såvit a1 i texten