Sök i Ratio Lex

Med förslag till lantarbetstidslag

1948-03-19 · 39 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:192, Med förslag till lantarbetstidslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

1

Nr 192.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lantarbetstidslag;

given Stockholms slott den 19 mars 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lantarbetstidslag.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1948

1 sand. Nr 192.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

(Gällande lag:)

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Nr 265.

Lantarbetstidslag;

qiven Stockholms slott den 8 juni

19,5.

Förslag till

Lantarbetstidslag.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande

binäringar, vilka icke bedrivas

såsom självständiga företag,

samt å byggnadsarbete för jordbruk

eller sådan dess binäring som nu

nämnts, allt för såvitt i företaget till

arbete för arbetsgivares räkning i

regel användas minst två arbetare,

häri icke inräknad arbetare, som

användes till arbete, vilket avses

under a)—f) här nedan; samt

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande

binäringar, vilka icke bedrivas

såsom självständiga företag,

samt å byggnadsarbete för jordbruk

eller sådan dess binäring som nu

nämnts, allt för såvitt i företaget till

arbete för arbetsgivares räkning i

regel användes minst en arbetare,

häri icke inräknad arbetare, som

användes till arbete, vilket avses

under a)—f) här nedan; samt

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt

däri till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare

enligt samma beräkning.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) kolning i mila;

c) mjölkning, skötsel och upptagning

av rotfrukter, dikning,

skogsarbete, upptagning av torv

samt tillverkning av bränntorv och

torvströ, allt i den mån dessa arbeten

utföras mot ackordsersåttning;

d) husligt arbete;

e)

f)

c) mjölkning, skötsel och upptagning

av rotfrukter, skogsarbete, upptagning

av torv samt tillverkning av

bränntorv och torvströ, allt i den

mån dessa arbeten utföras på

ackord;

arbete, som bedrives av staten; samt

arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj :ts förslag:)

2 §.

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas:

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning;

eller

c) bokhållare eller annat kontorsbiträde.

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars

rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete

är att hänföra till sådant, varå denna lag äger tillämpning, eller huruvida

viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Är mål, som handlägges vid domstol,

beroende av fråga, varom i

första stycket förmäles, skall domstolen

hänskjuta frågan till arbetsrådet,

när part sådant äskar eller

domstolen finner det nödigt, och må

slutligt utslag av domstolen ej meddelas,

förrän arbetsrådets beslut

kommit domstolen tillhanda.

Är mål, som handlägges vid domstol,

beroende av fråga, varom i

första stycket förmäles, skall domstolen

hänskjuta frågan till arbetsrådet,

när part sådant äskar eller

domstolen finner det nödigt, och må

dom ej meddelas, förrän arbetsrådets

beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses

har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör

eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4 §•

1 mom. Till arbete, som avses i

1 § första stycket under 1), må arbetsgivare

icke använda arbetare

under längre tid, raster oräknade,

än för dygn 10 timmar samt för

arbetsvecka

under januari, februari och december

43 timmar,

under mars, oktober och november

48 timmar samt

under tiden april—september 52

limmar.

Från vad sålunda stadgats skola

gälla följande undantag:

Ordinarie arbetstid.

4 §•

1 mom. Till arbete, som avses i

1 § första stycket under 1), må arbetsgivare

icke använda arbetare under

längre tid, raster oräknade, än

för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka

under tiden november—februari

45 timmar och under tiden mars

—oktober 50 timmar.

Från vad sålunda stadgats skola

gälla följande undantag:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

(Gällande lag:)

a) För varje brukningsdel må en

arbetare, som i regel användes till

såväl djurskötsel som annat arbete

(arbetare med blandat arbete),

användas till arbete under

januari, februari och december högst

45 timmar för arbetsvecka samt under

mars, oktober och november

högst 50 timmar för arbetsvecka.

Vad nu sagts gälle ock den, som

ersätter arbetare med blandat arbete

under ledighet.

b) För arbetare, som huvudsakligen

användes till djurskötsel

(d jurskötare), samt för arbetare,

som under minst en vecka ersätter

djurskötare, må arbetstiden icke

överstiga för dygn nio timmar och

för två arbetsveckor i följd 100

timmar.

För att ersätta djurskötare under

kortare tid än en vecka må annan

arbetare användas till djurskötsel

utöver den i första stycket för oktober—mars

angivna tiden för arbetsvecka.

Den sammanlagda arbetstiden

för arbetsvecka, varunder sådan

arbetare användes även till

djurskötsel, må varken under

nämnda månader eller under året i

övrigt överstiga 50 timmar.

2 mom. Till arbete, som avses i

1 § första stycket under 2), må arbetsgivare

icke använda arbetare

under längre tid, raster oräknade,

än för dygn 10 timmar samt för

arbetsvecka

antingen 48 timmar

eller ock under januari, februari,

november och december 43 timmar,

under mars och oktober 46 timmar

(Kungl. Maj.ds förslag:)

a) För varje brukningsdel må en

arbetare, som i regel användes till

såväl djurskötsel som annat arbete

(arbetare med blandat arbete),

under tiden november—

februari användas till arbete högst

41 timmar för arbetsvecka.

Vad nu sagts gälle ock den, som

ersätter arbetare med blandat arbete

under ledighet.

b) För arbetare, som huvudsakligen

användes till djurskötsel (d jurskötare),

samt för arbetare, som

under minst en vecka ersätter djurskötare,

må arbetstiden icke överstiga

för dygn nio timmar och för

två arbetsveckor i följd 96 timmar.

För arbetare, som ersätter djurskötare

under kortare tid än en

vecka, må arbetstiden under tiden

november—februari utsträckas till

48 timmar för arbetsvecka.

2 mom. Till arbete, som avses i

1 § första stycket under 2), må arbetsgivare

icke använda arbetare

under längre tid, raster oräknade,

än för dygn 10 timmar samt för

arbetsvecka

antingen 48 timmar

eller ock under tiden november—

februari 45 timmar och under tiden

mars—oktober 50 timmar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

(Gällande lag:)

samt under tiden april—september

52 timmar.

3 mom. Med arbetsvecka förstås

i fält, som avses i 1 mom., tiden

från och med måndag till och med

söndag samt i fall, som avses i 2

mom., tiden från och med fredag till

och med torsdag. Vad i 1 mom. föreskrivits

beträffande två arbetsveckor

i följd skall gälla för perioder

om två arbetsveckor, räknade från

första måndagen i november månad

varje år.

För viss månad given föreskrift

om arbetstid skall tillämpas under

arbetsvecka eller tvåveckorsperiod,

som nyss sagts, vars första dag infaller

under månaden.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

3 mom. Med arbetsvecka förstås

tiden från och med måndag till och

med söndag. Vad i 1 mom. föreskrivits

beträffande två arbetsveckor i

följd skall gälla för perioder om två

arbetsveckor, räknade från första

måndagen i november månad varje

år.

För viss månad given föreskrift

om arbetstid skall tillämpas under

arbetsvecka eller tvåveckorsperiod,

som nyss sagts, vars första dag infaller

under månaden.

5 §.

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna

arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt

än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes

längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av

arbetsrådet medgivas, då det av uttalanden av arbetarnas sammanslutning

eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av

de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt

och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete å övertid.

6 §.

1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som

ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,

må arbetare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,

användas till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning,

omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom

två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj :ts förslag:)

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet

att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma

i betalt brev avlämnats till posten.

2 mom. Arbetare må utan sådan anmälan eller ansökan, som i 1 mom.

sägs, användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall

eller olycksfall bland djuren.

7 §.

1 mom. Erfordras för driftens ohindrade gång nödvändigtvis att förberedelse-

eller avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden

eller såvitt angår trädgårdsskötsel att så kallad vakttjänst utföres

utom den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetare därtill användas

å övertid under högst sju timmar för arbetsvecka.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat

fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetare till arbete å

övertid, vare därtill berättigad för

högst 48 timmar under loppet av

fyra arbetsveckor eller, om arbetsrådet

finner skål sådant medgiva,

högst 50 timmar under loppet av en

kalendermånad; dock icke för mer

än 200 timmar under en tidrymd av

12 månader i följd.

3 mom. Är ytterligare eftergift av

dock för högst 100 timmar under en

delas av arbetsrådet.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat

fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetare till arbete å

övertid, vare därtill berättigad för

högst 48 timmar under loppet av

fyra arbetsveckor eller, om arbetsgivaren

föredrager sådan beräkningsgrund,

högst 50 timmar under

loppet av en kalendermånad; dock

icke för mer än 200 timmar under

en tidrymd av 12 månader i följd.

trängande behov påkallad, må sådan,

tidrymd av 12 månader i följd, med
-

4 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som avses i

denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetaren genom

användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

8 §.

Arbetsgivaren bör anskaffa och å arbetsstället förvara övertidsjournal,

upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet.

Rörande arbetares användande Rörande arbetares användande

till arbete å övertid enligt 6 § 1 mom. till arbete å övertid enligt 6 § 1 mom.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

(Kungl. Maj :ts förslag:)

eller 7 § åligger det arbetsgivaren

att göra anteckning i sådan övertids

journal senast den första söckendagen

i näst därpå följande arbetsvecka

eller, därest då icke kan avgöras,

huruvida arbetstiden är att

hänföra till sådan, som avses i

nämnda lagrum, så snart sådant

kan bedömas. Anteckning om arbete

å övertid får dock verkställas

å annan tid och på annat sätt än nu

angivits, om för ändamålet begagnas

handling av typ, som arbetsrådet

godkänt för användning i stället

för övertids journal, eller arbetsrådet

eljest det medgiver. I fråga om sådant

arbete å övertid, som avses i

7 § 1 mom., är arbetsgivaren icke

pliktig att göra anteckning om arbete

å övertid, där övertiden finnes

behörigen upptagen å arbetstidsschema,

anslaget å arbetsstället och

angivande tiden för det dagliga arbetets

början och slut.

Arbetare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran

erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 § Beslut av arbetsrådet enligt 6 §

1 mom. eller 7 § 2 eller 3 mom. skall 1 mom. eller 7 § 3 mom. skall biläg
-

(Gällande lag:)

eller 7 § åligger det arbetsgivaren

att göra anteckning i sådan övertidsjournal

senast den första söckendagen

i näst därpå följande arbetsvecka

eller, därest då icke kan

avgöras, huruvida arbetstiden är att

hänföra till sådan, som avses i

nämnda lagrum, så snart sådant

kan bedömas. Arbetsrådet äger

dock föreskriva, att anteckning om

arbete å övertid får verkställas å annan

tid och på annat sätt ån nu angivits.

I fråga om sådant arbete å

övertid, som avses i 7 § 1 mom., är

arbetsgivaren icke pliktig att göra

dylik anteckning, där övertiden finnes

behörigen upptagen å arbetstidsschema,

anslaget å arbetsstället och

angivande tiden för det dagliga arbetets

början och slut.

biläggas journal eller annan handling,

däri anteckning enligt andra

stycket skall göras, och skall journalen

eller handlingen jämte bilagda

beslut förvaras å arbetsstället under

minst tre år, räknat beträffande

journalen eller handlingen från den

tid, då sista anteckningen gjordes

däri, och beträffande beslutet från

detsammas datum.

gas journal eller annan handling,

däri anteckning enligt andra stycket

skall göras, och skall journalen eller

handlingen jämte bilagda beslut förvaras

å arbetsstället under minst tre

år, räknat beträffande journalen

eller handlingen från den tid, då

sista anteckningen gjordes däri, och

beträffande beslutet från detsammas

datum.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj :ts förslag:)

Allmänna bestämmelser.

9 §.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses

i denna lag, utser Konungen för viss tid två med jordbruksförhållanden

förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslagna

av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring

i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag

av arbetsgivarsammanslutningar; en ledamot skall utses bland personer,

föreslagna av landsorganisationen i Sverige, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet

ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar.

För var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning

minst två suppleanter, av vilka en bör vara förtrogen med förhållandena

inom trädgårdsskötseln.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola,

med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här

nämnd ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna

i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

10 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst

verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense om viss eftergift i något

avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 mom., må Konungen på framställning

av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften

må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter

inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller

företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen

på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena

påkallat undantag från lagens tillämpning.

11 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid

skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat

rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

12 §.

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är

stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med

dagsböter. Var arbetaren under 18 år, vare den, som har vårdnaden om

arbetaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till

böter från och med fem till och med femtio kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

J

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

(Gällande lag:) (Kungl. Maj :ts förslag:)

13 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives

i 6 § 1 mom., eller att iakttaga vad enligt 8 § andra, tredje eller

fjärde stycket åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,

som avses i 8 § andra stycket, straffes med dagsböter ej under fem.

14 §. 14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas Böter, som ådömas enligt denna

vid polisdomstol, där sådan är in- lag, tillfalla kronan.

rättad, men eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna

lag, tillfalla kronan.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun eller hushållningssällskap,

skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit

viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

16 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande

användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning

lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt

den avser arbetsrådets befogenhet

och verksamhet, den 1 augusti 1.945

och i övrigt den 1 november 1945

samt gäller till och med den 31 oktober

19\8. Beträffande förseelse

mot lagen, som begåtts under tiden

för dess giltighet, skall dock vad i

lagen är stadgat fortfara att gälla

efter sistnämnda dag.

Denna lag träder i kraft, såvitt

den avser arbetsrådets befogenhet

och verksamhet, den 1 augusti 1948

och i övrigt den 1 november 1948.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 februari

19i8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om ny lantarbetstidslag

samt anför därvid följande.

Inledning.

Den nu gällande lantarbetstidslagens giltighetstid utlöper den 31 oktober

1948. Statsmakterna ha följaktligen att dessförinnan ta ståndpunkt till

frågan i vilken form lagen skall förnyas. Kungl. Maj:t har fördenskull i

skrivelse den 19 september 1947 uppdragit åt arbetsrådet att, efter hörande

av de myndigheter och sammanslutningar, vilkas hörande rådet

funne lämpligt, verkställa utredning om och i vad mån ändringar vore erforderliga

i lagen.

I anledning härav har arbetsrådet berett följande myndigheter och organisationer

tillfälle att till rådet inkomma med de erinringar, vartill bestämmelserna

i lantarbetstidslagen givit anledning, nämligen lantbruksstyrelsen,

riksförsäkringsanstalten, Sveriges lantbruksförbund, svenska arbetsgivareföreningen,

svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, föreningen

skogsarbeten, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, riksförbundet

landsbygdens folk, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation

och svenska lantarbetareförbundet. Samtliga nämnda myndigheter

och organisationer med undantag av föreningen skogsarbeten och

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ha till arbetsrådet avgivit yttrande

i ärendet.

Arbetsrådet har härefter i skrivelse den 3 december 1947 redovisat det

erhållna uppdraget. Rådet föreslår att, efter ändringar i 1, 4, 7, 8 och

14 §§, lantarbetstidslagen förlänges utan att givas begränsad giltighetstid.

Rådets yttrande är icke enhälligt. Skiljaktiga meningar ha anmälts av leda
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 11

möterna Gabrielson, Söderbäck och Saemund beträffande vissa av de av

rådet föreslagna ändidngarna.

över det förslag som framlagts av arbetsrådet ha efter remiss yttranden

avgivits av de myndigheter och sammanslutningar, som till arbetsrådet

inkommit med yttrande, samt därjämte av statens livsmedelskommission.

Riksförsäkringsanstalten har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från yrkesinspektörerna.

Svenska transportarbetareförbundet, som jämväl beretts tillfälle

att avgiva yttrande i ärendet, har icke begagnat sig därav.

Principfrågan om lantarbetstidslagen nu bör underkastas sakhg

revision.

I sina till arbetsrådet avgivna yttranden anförde svenska

lantarbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet

landsbygdens folk, att då en särskild kommitté (arbetstidsutredningen)

för närvarande vore sysselsatt med en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen,

några väsentliga ändringar icke nu borde göras i lantarbetstidslagen.

Svenska lantarbetareförbundet åter anförde att, då resultatet av

arbetstidsutredningens arbete icke kunde föreläggas riksdagen förrän relativt

lång tid efter det giltighetstiden för nu gällande lag utlöpt, det vore

angeläget att redan nu framlägga förslag till vissa väsentliga förändringar

av lagens bestämmelser. Lantarbetareförbundet föreslog sålunda bl. a. att

lagens tillämpningsområde utsträcktes att omfatta alla jordbruk, däri arbetstagare

sysselsattes, att den nu gällande säsongmässiga fördelningen av

arbetstiden ändrades samt att arbetstiden för djurskötare och ersättare för

dem sänktes. De sålunda framlagda förslagen tillstyrktes av landsorganisationen

i dess yttrande. I övriga yttranden framfördes i allmänhet inga

krav på ändrade bestämmelser utom beträffande vissa detalj spörsmål.

Arbetsrådet har funnit det kunna ifrågasättas om icke arbetsrådet

för att undvika ett föregripande av arbetstidsutredningens resultat borde

stanna vid att föreslå en förlängning av lantarbetstidslagens giltighetstid,

eventuellt med förordande av vissa huvudsakligen formella jämkningar i

lagtexten. De sakkunniga, vilkas uppdrag vore mycket vittomfattande,

kunde dock ej väntas framlägga förslag, som rörde arbetstidsregleringen

inom jordbruk och trädgårdsskötsel, före år 1949. Tidigast vid 1950 års

riksdag, med verkan först år 1951, syntes statsmakterna i så fall kunna

komma att taga ställning till spörsmålet om en revision av lantarbetstidslagen.

Då det vid tillkomsten av gällande lag på viktiga punkter förutsattes,

att dennas bestämmelser vid utgången av lagens giltighetstid skulle

upptagas till omprövning, funne arbetsrådet övervägande skäl tala för att

redan nu undersöktes, huruvida sakliga ändringar i lagen kunde anses

påkallade. Med denna utgångspunkt och med stöd av de erfarenheter, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

vunnits under Iantarbetstidslagens giltighetstid, hade arbetsrådet funnit

sig böra föreslå de ändringar i lagen, för vilka i det följande skall närmare

redogöras.

Ledamöterna Söderbäck och Saemund ha emellertid, under åberopande

av den pågående översynen av arbetstidslagstiftningen, ansett andra ändringar

i lantarbetstidslagen icke nu böra genomföras än sådana som icke

utan olägenhet kunde anstå.

I de till Kungl. Maj:t avgivna yttrandena ha svenska

lantarbetsgivareföreningen och Sveriges lantbrulcsförbund förklarat sig

icke kunna finna vad arbetsrådet anfört vara tillfyllest för ett föregripande

av arbetstidsutredningens resultat, särskilt som starka skäl, bl. a. behovet

av ökad livsmedelsproduktion och svårigheterna att i dagens läge genomföra

en ökad mekanisering inom jordbruket, talade mot en del av de av

arbetsrådet föreslagna ändringarna. Riksförbundet landsbygdens folk har

givit uttryck åt samma uppfattning och därvid anfört, att nuvarande krisförhållanden

med all sannolikhet icke torde ha upphört vid den tidpunkt,

då arbetstidsutredningens förslag komme att framläggas. Det vore felaktigt

att under mellantiden införa lagbestämmelser som komme att medföra

stora svårigheter för jordbruksproduktionen.

Departementschefen.

Såsom arbetsrådet anfört, torde de sakkunniga, som tillkallats för en

allmän översyn av arbetstidslagstiftningen, icke beräknas ha slutfört detta

arbete så snart, att en därpå grundad lagstiftning kan träda i kraft förrän

om flera år. \ id sådant förhållande anser jag, i likhet med arbetsrådets

majoritet, att det icke finnes anledning att uppskjuta ställningstagandet

till frågan om en saklig revision av lagen i vissa hänseenden. Arbetstidsutredningens

uppdrag avser visserligen, vid sidan av en undersökning av

frågan huruvida bl. a. Iantarbetstidslagens bestämmelser kunna inarbetas

i den allmänna arbetstidslagen, en utredning om behovet av sakliga ändringar

i lantarbetstidslagen. I den mån ett sådant behov konstateras föreligga

bör emellertid icke det åt arbetstidsutredningen lämnade uppdraget få

lägga hinder i vägen för dess tillgodoseende utan avvaktan på resultatet av

arbetstidsutredningens arbete. Såsom arbetsrådet anmärkt har vidare vid

1945 års revision av lantarbetstidslagen förutsatts att i samband med frågan

om lagens förlängning lagens bestämmelser i vissa betydelsefulla hänseenden

skulle underkastas omprövning.

I enlighet med vad sålunda anförts har på grundval av arbetsrådets förslag

inom socialdepartementet upprättats förslag till ny lantarbetstidslag.

Jag övergår nu till att redogöra för detta förslag, därvid framställningen

torde kunna begränsas till de stadganden, som avvika från den gällande

lagens bestämmelser eller eljest berörts i arbetsrådets förslag. Någon sam
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

manhängande redogörelse för innehållet i den gällande lagen torde så mycket

mindre vara nödig som, till jämförelse med departementsförslaget, den

nuvarande lagtexten återgivits i en bilaga, som torde få fogas till protokollet

i detta ärende.

De särskilda stadgandena i lantarbetstidslagen.

Lagens tillämpningsområde.

Jämlikt 1 § första stycket lantarbetstidslagen är lagens tillämpningsområde,

i vad avser jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke

bedrivas såsom självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk

eller sådan dess binäring som nu nämnts, inskränkt till företag, vari i regel

användas minst två arbetare, häri icke inräknad arbetare, som sysselsättes

med visst enligt andra stycket av samma paragraf undantaget arbete.

I yttrandena till ar betsrådet har svenska lantarbetareförbundet,

med instämmande av landsorganisationen, föreslagit att lagens tilllämpningsområde

skulle utsträckas till att omfatta alla jordbruk, däri i

regel sysselsättes en arbetare. Lantarbetareförbundet har i sådant hänseende

anfört bland annat följande.

Den fortgående rationaliseringen har medfört att antalet anställda arbetare

vid jordbruket över huvud taget nedgått liksom också övergången till

andra yrkesområden inneburit en minskning av arbetarantalet. Härigenom

har i många fall den situationen kunnat inträda att arbetsplatser, som haft

två arbetare och därmed varit underkastade laglig arbetstidsreglering, endast

har en arbetare och därmed upphört att vara berörda av lagen. Det

är uppenbart, att om i sådana fall andra och sämre arbetstidsbestämmelser

skulle införas, en uppenbar anledning till missnöje från arbetarens sida

uppkommer, och denne ofta söker sig en ny arbetsplats med reglerad

arbetstid. Att därmed uppkommer särskilda rekryteringssvårigheter för

lantbruk i den storleksordning det här är fråga om torde vara uppenbart.

I viss utsträckning har vid dessa mindre egendomar de arbetstidsreglerande

bestämmelserna ändock tillämpats, varför en utsträckning av lagens

tillämpningsområde således i åtskilliga fall blir mera av formell än reell

innebörd. — Rent allmänt vill vi också framhålla det enligt vår uppfattning

oriktiga i att från lagstiftningens tillämpning undantaga företag på

grund av deras storleksordning. De skäl, som över huvud taget föranlett

laglig reglering av arbetstiden — skydd av arbetskraften mot för snabb förslitning

— gäller numera i lika hög grad de mindre företagen, där ett effektivt

utnyttjande av arbetskraften är en ofrånkomlig angelägenhet.

Arbetsrådet bar i anledning härav erinrat, att lantarbetstidslagen,

som under tiden 1 november 1937—31 oktober 1945 omfattade jordbruk

med minst tre arbetare, vid 1945 års revision av lagen utvidgades till att

gälla för jordbruk med minst två arbetare. Det förelåge en allmän tendens

inom arbetstidslagstiftningen att göra dess tillämpningsområde oberoende

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

av arbetarantalet. År 1942 infördes sålunda i arbetstidslagen för detaljhandeln

den bestämmelsen, att nämnda lag gäller för däri avsedd rörelse, så

snart i densamma över huvud arbetstagare användes. Vid 1947 års revision

av restaurangarbetstidslagen ändrades denna bland annat så till vida,

att tillämpningsområdet utsträcktes till varje företag, i vilket arbetstagare

användes. Det kunde tilläggas, att lantarhetstidslagen, i vad avser självständigt

driven trädgårdsskötsel, sedan tio år tillbaka gällde för alla företag

med minst en arbetare.

Arbetsrådet har härefter anfört följande.

Arbetsrådet hyser den uppfattningen, att en ytterligare utvidgning av

lantarbetstidslagens tillämpningsområde vad beträffar jordbruk, mot vilken

utvidgning ur principiell synpunkt någon invändning ej torde kunna resas,

icke kommer att medföra svårigheter för jordbruket i så hög grad, att hinder

för genomförandet av sådan reform kan anses föreligga. Skulle på

något håll — på grund av minskade möjligheter till rationalisering eller av

andra skäl — avsevärda olägenheter uppstå vid anpassning till laglig

arbetstidsreglering, har arbetsrådet möjlighet att under en övergångstid

medgiva behövliga dispenser.

Under hänvisning till det anförda föreslår arbetsrådet, att 1 § första

stycket i lagen erhåller sådan ändrad lydelse att lagen blir tillämplig å företag,

vari till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en

arbetare, häri icke inräknad arbetare, som användes till arbete, vilket avses

med undantagsbestämmelserna i paragrafens andra stycke.

Ledamöterna Söderbäck och Saemund ha i särskilt yttrande förklarat

sig anse den sålunda föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde

betänklig. Tillsynen å lagens tillämpning skulle därigenom försvåras och

medföra behov av utökning av tillsynspersonalen. En inskränkning av den

frihet i fråga om arbetstidens längd och dess förläggning, som nu rådde

beträffande mindre jordbruk, skulle avsevärt försämra dessa jordbruks

redan nu beträngda läge.

Dessa ledamöter ha ytterligare anfört följande.

Vid det mindre jordbruket skulle en mera jämnt fördelad arbetstid vara

högst oförmånlig. Detta jordbruk tarvar tillfälligtvis en icke alltför snävt

tillmätt vecko- eller dagsarbetstid under de perioder, då brådskande arbeten

måste utföras. På gårdar med liten arbetsstyrka måste brukaren och

hans arbetare under dagen medhinna en rad arbeten av skiftande slag,

vilkas uppskjutande eller försenade utförande väsentligt kunna reducera

utbytet av det nedlagda arbetet. Den uttänjning av dagsarbetstiden, som

tillfälligtvis förekommer, kompenseras i regel av att arbetspensum minskas

en annan dag.

Det må även beaktas att vid det mindre jordbruket brukaren och hans

söner jämte lönearbetaren ofta bilda ett arbetslag. Skulle lagstadgad tid

tillämpas för arbetaren, kan detta i många fall leda till att laget i betydelsefulla

skeden splittras och arbetet icke kan slutföras som eljest kunnat

ske. I detta sammanhang vilja vi fästa uppmärksamheten vid att en

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

oförmånlig arrondering ofta nog förekommer även vid ett mindre jordbruk.

När arbetet bedrives på ett från gården avlägset beläget fält är det

angeläget, att det där kan slutföras i ett sammanhang, då i annat fall tid

i onödan kommer att spillas för förnyad färd till och från arbetsplatsen.

Det kan sägas att arbetsgivaren själv och hans familj i sådana fall som

det nämnda kunna arbeta desto längre. Så torde också bli fallet. Vi anse

det emellertid icke innebära en social förbättring att man skapar arbetslättnader

för en viss befolkningsgrupp genom att lägga en ökad tunga på

en annan grupp, som redan nu är oförmånligt ställd i arbetshänseende.

Även ledamoten Gabrielson har ansett att någon ändring för närvarande

icke borde ske i 1 § första stycket av lagen och har till stöd därför anfört,

att då arbetsrådet föreslagit en utjämning av arbetstiden för jordbrukets

utearbetare, innebärande en sänkning av sommararbetstiden från 52 till

50 timmar i veckan, detta kunde befaras få ogynnsamma verkningar för

de minsta jordbruksenheterna. Möjligheten att genom rationalisering av

driften kompensera den föreslagna arbetstidsförkortningen vore nämligen

starkt begränsad för jordbruk av den storleksordning, att de sysselsatte

endast en arbetare. Till dess tillräcklig erfarenhet vunnits om verkningarna

av arbetstidsutjämningen å sådana jordbruk, som nu fölle under

lagen, borde fortfarande undantagas företag, som ej sysselsatte minst två

arbetare. Mot en utvidgning av lagens tillämpningsområde talade även att

med de resurser, som stode yrkesinspektionen till buds, betydande svårigheter

torde uppstå att utöva en effektiv tillsyn å lagens efterlevnad vid de

minsta företagen.

I åtskilliga av yttrandena till Kungl. Maj:t har arbetsrådets

förslag om en utvidgning av lagens tillämpningsområde avstyrkts under

åberopande av enahanda synpunkter som anförts av de skiljaktiga ledamöterna

i arbetsrådet. Riksförsäkringsanstalten har sålunda instämt i vad

ledamoten Gabrielson anfört inom arbetsrådet. Yrlcesinspektörerna i tredje och

sjunde distrikten ha likaledes avstyrkt den föreslagna utvidgningen av lagens

tillämpningsområde under framhållande av svårigheterna att med tillgänglig

personal upprätthålla en effektiv tillsyn över lagstiftningens efterlevnad. Den

förre har tillika åberopat, att en kompensation av arbetstidsförkortningen

genom rationalisering icke vore möjlig i rådande krisläge, då leverans av

en elektrisk motor eller annan arbetsmaskin kunde taga en tid av 2 ä

3 år och annat rationaliseringsarbete likaledes toge lång tid på grund av

svårigheter att anskaffa arbetskraft och byggnadsmaterial. Från arbetarskyddssynpunkt

kunde det icke heller anses överhängande att vidtaga ändring

i tillämpningsområdet, då genom konkurrensen om arbetskraften de

små jordbruksenheterna redan tvingats alt väsentligen tillämpa en arbetstid

för sina arbetstagare, som överensstämde med lagen. Yrkesinspektören

i tionde distriktet har framhållit att vid de norrländska småjordbruken,

där av gammal sedvänja inga klockbestämda arbetstider hölles, en arbets
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

tidsförkortning säkerligen skulle medföra väsentliga olägenheter. En kompensation

genom mekanisering av de s. k. familjejordbruken vore ekonomiskt

oöverkomlig och försvårades jämväl av att en brukningsdel kunde

vara uppdelad i flera jordlotter, belägna på stort avstånd från varandra.

Den ifrågasatta utvidgningen av lagens tillämpningsområde har vidare

avstyrkts, i huvudsak under åberopande av samma synpunkter som i de

vid arbetsrådets förslag fogade reservationerna, av svenska lantarbetsgivareföreningen,

i vars yttrande svenska arbetsgivareföreningen instämt,

riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund, som för

sin del tillagt att en utsträckning av lantarbetstidslagens tillämpningsområde

skulle, förutom att i vissa tider leda till än tyngre arbetsbörda

för den självägande jordbrukaren, medföra ett mindre personligt hänsynstagande

till den anställde. I den arbetsgemenskap det här vore fråga om

skulle detta säkerligen verka mer betungande för den enskilde än nackdelarna

av en frivilligt överenskommen arbetstid. Lantbruksstyrelsen har

framhållit, att inom det mindre jordbruket den manuella arbetskraften

spelade en förhållandevis mera betydande roll än vid större jordbruk. Under

arbetstopparna vid sådd och skörd förelåge därför ofta behov att under

någon kortare tidsperiod uttaga en längre arbetstid än som skulle bli

möjligt enligt lantarbetstidslagen. Då en sådan tillfällig utsträckning av

arbetstiden finge förutsättas bli kompenserad genom kortare arbetstid under

mindre bråda tider, torde någon risk för en alltför snabb förslitning

av arbetskraften icke förefinnas.

Arbetsrådets förslag i förevarande hänseende har tillstyrkts, förutom av

svenska lantarbetareförbundet och landsorganisationen, av tjänstemännens

centralorganisation, arbetsmarknadsstyrelsen och flertalet yrkesinspektörer.

Statens livsmedelskommission har funnit det tveksamt huruvida lagens

tillämpningsområde borde vidgas i nu rådande ansträngda försörjningsläge.

Bl. a. med hänsyn till att de mindre jordbruken redan nu i stor utsträckning

torde vara tvungna att anpassa arbetstiden för sina anställda

efter vad som gäller för större jordbruk i samma trakt har kommissionen

emellertid icke velat motsätta sig att lagen i denna del ändrades på föreslaget

sätt.

Departementschefen.

Såsom arbetsrådet anfört är det en allmän tendens inom arbetstidslagstiftningen

att göra den lagstadgade regleringen av arbetstiden tillämplig

å alla företag, oavsett deras storleksordning. På vissa områden har så

redan skett. Arbetstidslagen för detaljhandeln och hotellarbetstidslagen

gälla numera varje företag inom respektive bransch, däri arbetstagare finnes

anställd. Detsamma gäller, enligt särskilda bestämmelser i lantarbetstidslagen,

självständigt driven trädgårdsskötsel. Från principiell synpunkt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

torde fördenskull några invändningar icke kunna resas mot arbetsrådets

förslag att på detta sätt utvidga lantarbetstidslagens tillämpningsområde.

Att så ej skedde vid lagens revision år 1945 berodde på att man under då

rådande krisförhållanden befarade att en utsträckning av lagens tillämplighet

till hela jordbruksområdet skulle kunna medföra vissa svårigheter,

då möjligheten att genomföra en rationalisering av driften för det dåvarande

vore i hög grad beskuren för det mindre jordbruket.

I åtskilliga av de yttranden, i vilka ytterligare utvidgning av lantarbetstidslagens

tillämpningsområde avstyrkts, har till stöd härför åberopats att

rationaliseringsmöjligheterna inom det mindre jordbruket alltjämt vore

mycket små, och att det därför vore nödvändigt att exempelvis vid sådd

och skörd eller då eljest arbetsanhopning förekomme utnyttja den anställda

arbetskraften i högre grad än lantarbetstidslagen medgåve. I anslutning

härtill har påpekats, att en tillämpning av den lagstadgade arbetstiden

skulle medföra ökat arbete för vederbörande företagare själv och

hans familjemedlemmar och att ett arbete, som bedreves i lag, stundom

icke skulle kunna slutföras i tillbörlig ordning. Gentemot vad sålunda anförts

kan erinras att, såsom också i flera yttranden påpekats, den rådande

konkurrensen om arbetskraften inom jordbruket redan nu torde ha tvingat

de minsta företagarna att i stor utsträckning tillämpa samma arbetstid

för sina anställda som gäller för större jordbruk. Det synes också med

visst fog kunna antagas, att om arbetstidslagstiftningen göres tillämplig

även å de mindre jordbruken, möjligheterna för dessa att rekrytera främmande

arbetskraft skola bli bättre, över huvud taget är det min uppfattning,

att den föreslagna utvidgningen icke är ägnad att medföra sådana

olägenheter, att de uppväga angelägenheten av att även arbetstagarna inom

det mindre jordbruket bli delaktiga av det skydd arbetstidslagstiftningen

avser att skänka. Såsom arbetsrådet framhållit föreligger vidare vissa

möjligheter att genom dispens göra undantag från lagens bestämmelser, i

den mån dessa skulle leda till ogynnsamma verkningar. Med hänsyn till

denna möjlighet torde vad i vissa yttranden anförts om förhållanden i

de nordligaste delarna av landet icke påkalla särskilt beaktande.

I enlighet med det anförda förordar jag, att 1 § första stycket lantarbetstidslagen

gives sådan lydelse att lagen blir tillämplig å varje av lagen

omfattat företag, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares

räkning.

Arbete mot ackordsersättning.

Jämlikt 1 § c) är från lagens tillämpning undantaget mjölkning, skötsel

och upptagning av rotfrukter, dikning, skogsarbete, upptagning av torv

samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i den mån dessa arbeten

utföras mot ackordsersättning.

2 — Biluing till riksdagens protokoll 19''iS. 1 sand. Nr 192.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj.ts proposition nr 192.

Svenska lantarbetareförbundet ävensom landsorganisationen yrkade i

sina yttranden till arbetsrådet, att nämnda undantag för

ackordsarbeten upphävdes. Såsom motivering härför anförde lantarbetareförbundet.

Här har avlöningsformen varit bestämmande för undantag och ej arbetets

art. Avgörande huruvida lagen skall tillämpas eller ej borde väl vara

om arbetsgivaren har möjlighet att övervaka arbetet eller inte och i så fall

är avlöningsformen av underordnad betydelse. Mjölkningen utföres exempelvis

alltid på av arbetsgivaren bestämda tider och på fasta arbetsställen

så belägna, att betryggande kontrollmöjligheter föreligger. Samma förhållande

råder beträffande rotfrukts- och dikningsarbete, vilka utföres på

samma fält, där också arbetstidsreglerat arbete förekommer. Då dessutom

numera även andra jordbruksarbeten i allt större utsträckning börjar att

utföras mot ackordsersättning, såsom hässjning, skylning och krakning,

synes det som om tiden nu vore inne för en ändring av dessa bestämmelser.

Arbetsrådet har för sin del anfört följande.

Såsom lantarbetareförbundet påpekar bör principiellt sett avlöningsformen

icke vara avgörande för frågan om ett arbete skall vara undantaget

från lagens bestämmelser eller ej. Man synes emellertid, med hänsyn till

de särskilda förhållandena i jordbruksarbetet i jämförelse med industriellt

arbete, icke kunna undgå att ur praktiska synpunkter ta ställning till frågan

om undantaget för ackordsarbeten bör bibehållas.

Mjölkning på ackord torde mest förekomma i Skåne, där det ej är ovanligt

att djurskötarna utföra sådan mjölkning utöver den ordinarie arbetstiden.

I det övriga landet synes ackordsmjölkningen ha mindre omfattning.

Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida ej undantaget utan

större olägenhet skulle kunna upphävas. Att arbetsrådet likväl anser sig

böra föreslå att detsamma bibehålies sammanhänger med att rådet under

4 § föreslår en sänkning av den ordinarie arbetstiden för djurskötare. Till

dess tillräcklig erfarenhet vunnits om verkningarna av en sådan arbetstidsförkortning,

torde det vara tillrådligt att mjölkning på ackord fortfarande

lägges utanför arbetstidsregleringen.

Skötsel och upptagning av rotfrukter på ackord synes likaledes vara vanligast

förekommande i Skåne och framför allt ha betydelse för sockerbetsodlingen.

Arbetet utföres i stor utsträckning av tillfällig arbetskraft men

även av fast anställda arbetare, som då ofta utföra ackordsarbetet på fritid.

Det är givetvis tekniskt sett icke omöjligt för arbetsgivaren att vaka

över detta arbetes ordnande, men en kontroll av arbetstiden torde medföra

ej oväsentliga olägenheter, då arbetarna med hänsyn till väderleksförhållandena

eller av andra skäl ej sällan önska börja sitt arbete tidigt på morgonen

eller sluta sent på kvällen. Arbetsrådet finner övervägande skäl tala

för att undantaget bibehålies.

Anledningen till att skogsarbete undantagits från lagen torde bland

annat vara att detta arbete ofta utföres under sådana förhållanden, t. ex.

relativt långt från gården, att det icke kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande. Skogsarbete kommer härigenom ofta

att vara undantaget redan enligt 1 § a). Starka praktiska skäl tala därför

för att undantaga allt skogsarbete på ackord, varigenom man undviker

svårlösta tvister, huruvida arbetet i det enskilda fallet kan kontrolleras

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

eller ej. Härtill kommer att skogsarbete i regel försiggår under den mörkare

årstiden, då ljusförhållandena hindra uttagande av onormalt lång

arbetstid. Det må jämväl framhållas, att den allmänna arbetstidslagen stadgar

undantag för allt skogsarbete, oavsett betalningsformen.

Upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ äro säsongbetonade

arbeten och till sin natur oregelbundna, då de äro beroende

av väderleksförhållandena. Anser man, att skogsarbete bör undantagas,

synes även nu ifrågavarande arbeten böra falla utanför lagen.

Dikning — här avses dikning av åker och äng — torde däremot i regel

utföras under sådana förhållanden, att arbetstiden kan kontrolleras av

arbetsgivaren. I detta hänseende synes dikning vara att jämställa med

hässjning, skylning och liknande arbeten, vilka, även om de utföras på

ackord, ej äro undantagna från lagens bestämmelser. Arbetsrådet föreslår

därför, att undantaget för dikning utgår ur lagen. Det må framhållas, att

dikningsarbete i skog är att räkna som skogsarbete och sålunda fortfarande

bör anses undantaget.

Arbetsrådet har vidare anfört, att enligt vad som upplysts det i lagtexten

använda ordet ackordsersättning numera i vissa avtalsmässiga sammanhang

hade betydelsen »ersättning för att arbete ej satts på ackord»,

alltså en helt annan innebörd än den i lagen avsedda. För att undvika

tvetydighet syntes det lämpligt att ersätta orden »mot ackordsersättning»

med »på ackord».

Emot vad arbetsrådet i denna del föreslagit, har i yttrandena till

Kungl. Maj:t icke framställts någon erinran. Svenska lantarbetareförbundet

har dock för sin del, utan att framställa något yrkande, anfört

att då både arbetsgivar- och arbetareorganisationerna strävade att ytterligare

utvidga systemet med ackordslöner, det icke funnes starka skäl att

från lagens tillämpning undantaga vissa ackordsarbeten men icke andra.

Landsorganisationen har ansett att arbetsrådet överbetonat svårigheterna

att nu slopa samtliga undantag för ackordsarbete. Då arbetstidsutredningen

komme att upptaga även frågan om arbetstidsregleringen inom jordbruket

till behandling, ville landsorganisationen dock icke nu påyrka en utvidgning

av lagens tillämpningsområde i förevarande hänseende utöver vad

arbetsrådet föreslagit. Svenska lantarbetsgivareföreningen har yttrat, att

en laglig reglering av tiden för dikningsarbete syntes vara av underordnad

betydelse, då detta arbete i regel vore så tungt, att arbetstiden endast undantagsvis

torde utsträckas utöver den i lagen fastställda.

Departementschefen.

Vid 1945 års revision av lantarbetstidslagen uttalade föredragande statsrådet,

att det ur principiell synpunkt finge anses oriktigt att låta avlöningsformen

vara avgörande för frågan huruvida ett visst arbete skulle vara

underkastat arbetstidsreglering eller ej. Jag delar denna uppfattning. Med

hänsyn til! vad arbetsrådet anfört och då, såsom landsorganisationen påpekat,

frågan om ett fortsatt undantagande av vissa ackordsarbeten fråc

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 192.

lagens tillämpning torde bli uppmärksammat av arbetstidsutredningen, ansluter

jag mig dock på denna punkt till arbetsrådets förslag. I enlighet härmed

bör ur uppräkningen i 1 § andra stycket c) borttagas dikningsarbete.

Därjämte bör vidtagas den formella ändring av stadgandet, som arbetsrådet

föreslagit.

Arbetstiden för utearbetare och arbetare med blandat arbete.

Enligt 4 § 1 mom. första stycket lantarbetstidslagen är den ordinarie

arbetstiden för utearbetare begränsad för arbetsvecka till 43 timmar under

januari, februari och december, till 48 timmar under mars, oktober och

november samt till 52 timmar under tiden april—september.

4 § 1 mom. andra stycket innehåller under a) föreskrift, att för arbetare,

som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete (arbetare med

blandat arbete) den för utearbetare medgivna veckoarbetstiden under vinterhalvåret

får utökas med två timmar i veckan och sålunda utgöra under

januari, februari och december högst 45 timmar samt under mars, oktober

och november högst 50 timmar, allt för arbetsvecka räknat. Den sålunda

medgivna utsträckningen av arbetstiden får för varje brukningsdel utnyttjas

endast för en arbetare.

I sitt yttrande till arbetsrådet uttalade svenska lantarbetareförbundet,

att en utjämning av arbetstiderna under de olika årstiderna

borde komma till stånd, och att arbetstiden borde fastställas för vecka till

45 timmar under januari, februari, november och december och till 50 timmar

under tiden mars—oktober. Därjämte förordade förbundet, närmast

från principiell utgångspunkt, att direkt i lagtexten angåves, att arbetstiden

finge uttagas med 48 timmar i veckan året runt. Till motivering anförde

förbundet bland annat följande.

Jämfört med den första lantarbetstidslagen av år 1936 har en viss utjämning

mellan sommar- och vinterarbetstid ägt rum, ehuru inte i en för

arbetarna tillfredsställande omfattning. Fullgoda skäl talar för en ytterligare

utjämning av arbetstiden mellan årstiderna. Härigenom vinnes förutom

andra fördelar också den, att inkomsten fördelas jämnare på olika

delar av året, vilket är av betydelse med hänsyn till vintermånaderna, då

som regel större utgifter är ofrånkomliga. För att nå ett sådant syfte och

samtidigt inte mer än nödvändigt förlänga arbetstiden under den dagsljusfattigaste

tiden av året synes det lämpligt att frångå nuvarande system

med tre skilda arbetstider och i stället införa endast två veckoarbetstider.

Härmed vinnes också den fördelen att arbetstidsskifte sker endast vid början

och slutet av den egentliga vegetationstiden mot att, såsom nu är fallet,

ytterligare ett skifte äger rum. En dylik förenkling torde vara förenad

med fördelar både med avseende på lagtillämpningen och tillsynen av

efterlevnaden av lagen.

Som en konsekvens av det framlagda förslaget om arbetstidens bestämmande

för utearbetare föreslog lantarbetareförbundet att arbetstiden för

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

arbetare med blandat arbete bestämdes till 47 timmar för arbetsvecka

under den föreslagna vinterarbetsperioden, dvs. november—februari.

Landsorganisationen förklarade sig sakna möjlighet att bedöma i vad

mån den nuvarande bestämmelsen med tre veckoarbetstider vore produktionsmässigt

eller arbetstekniskt betingad eller om den kunde avlösas av

ett system med två veckoarbetstider. Erfarenheten av den utjämning mellan

sommar- och vinterarbetstid, som ägt rum efter lantarbetstidslagens

tillkomst, motsade enligt landsorganisationens mening icke antagandet att

en ytterligare utjämning vore möjlig utan förfång för jordbruksdriften.

Arbetsrådet har i denna del anfört följande.

Det är otvivelaktigt av stort allmänt intresse, att lantarbetarna i arbetstidshänseende

bli, så långt detta är möjligt, likställda med övriga arbetstagargrupper

inom samhället. Den alltjämt pågående »flykten från jordbruket»,

som i det långa loppet kan bli ödesdiger för vår livsmedelsförsörjning,

är betingad av flera samverkande faktorer. Vilka dessa faktorer

äro och vilken av dem som är den mest betydelsefulla är här icke platsen

att närmare ingå på. Sannolikt är emellertid att den för lantarbetarna i

jämförelse med industriarbetarna ogynnsamma fördelningen av arbetstiden

spelar en icke oväsentlig roll i detta sammanhang. Lantarbetarna ha

den längsta arbetstiden under sommarhalvåret, då möjligheterna att utnyttja

fritiden för rekreation äro större än under vinterhalvåret, då arbetstiden

är förkortad. Beträffande andra arbetstagargrupper är det icke ovanligt,

att arbetstiden förkortas under sommaren och utökas i motsvarande

grad under vintern — i varje fall föreligger en tydlig tendens att åstadkomma

en sådan, ur arbetstagarnas synpunkt gynnsam fördelning av årsarbetstiden.

För lantarbetarnas del är en viss spännvidd mellan sommaroch

vinterarbetstid ofrånkomlig med hänsyn till de klimatiska förhållandena

i vårt land. Av vikt är emellertid att denna spännvidd göres så liten

som möjligt. I den ursprungliga lantarbetstidslagen av år 1936 var skillnaden

mellan längsta och kortaste arbetstid 12 timmar i veckan. Vid 1937

års revision av lagen, då en avsevärd förkortning av arbetstiden genomfördes,

ökades nämnda skillnad till 13 timmar. Genom 1945 års revision

av lantarbetstidslagen förkortades spännvidden till 9 timmar. Så långt

arbetsrådets erfarenhet sträcker sig ha några olägenheter av denna arbetstidsutjämning

icke uppkommit. Därmed är givetvis icke sagt, att den av

lantarbetareförbundet föreslagna ytterligare minskningen av spännvidden

till 5 timmar utan svårighet kan genomföras. Sannolikheten talar emellertid

för att den alltjämt pågående rationaliseringen inom jordbruket skall

göra det möjligt för jordbruket att anpassa sig till en sålunda utjämnad

arbetstid. Erfarenheterna från tidigare företagna arbetstidsförkortningar

emotsäga i varje fall icke ett sådant antagande. Det kan häremot med

visst fog invändas, att det i dagens läge med brist på maskinell utrustning

är svårt att åstadkomma ytterligare mekanisering av driften. Det är emellertid

att märka, att den nya lagen, i vad avser arbetstidsförkortningen, får

verkan först under sommaren 1949.

Arbetsrådet förordar sålunda, att den av lantarbetareförbundet föreslagna

arbetstidsutjämningen för utearbetare genomföres. Skulle härigenom

för vissa företag uppstå avsevärda olägenheter - det kunde icke

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

förnekas, att det på sina håll kunde vara svårt att under december och

januari rationellt utnyttja 45 timmars arbetsvecka — hade arbetsrådet

möjlighet att genom överflyttning av arbetstid dispensvägen ordna arbetstiden.

Lantarbetareförbundets förslag att alternativt föreskriva 48-timmars

arbetsvecka året runt ansåge arbetsrådet sakna praktisk betydelse, då sådan

arbetstid, åtminstone så långt arbetsrådets erfarenhet genom dispensgivning

sträckte sig, endast torde tillämpas å ett fåtal jordbruk, som dreves

i direkt anslutning till industriella företag.

Arbetsrådet har vidare uttalat, att om arbetsrådets förslag beträffande

utearbetarnas arbetstid godtoges, borde som en konsekvens härav den av

lantbruksförbundet avsedda ändringen beträffande arbetstiden för arbetare

med blandat arbete också genomföras.

Inom arbetsrådet ha ledamöterna Söderbäck och Saemund i denna del

anmält avvikande mening, därvid de anfört i huvudsak följande. Majoritetens

uttalande att nuvarande arbetstidsfördelning skulle medföra en ökad

»flykt från landsbygden» vore att överdriva denna faktors betydelse för

arbetskraftsbristen inom jordbruket. Även om det med hänsyn till arbetarna

gjordes gällande att spännvidden mellan sommar- och vinterarbetstid

borde minskas, måste dock jordbrukets särart och beroende av de klimatiska

betingelserna beaktas. Att lantarbetarna hade den längsta arbetstiden

under sommarhalvåret, då möjligheterna att utnyttja fritiden för

rekreation vore större än under vinterhalvåret vore intet skäl för den föreslagna

arbetstidsutjämningen. En inomhusarbetare kunde behöva kortare

arbetsdag på sommaren för att få tillfälle att komma ut och rekreera sig

i fria luften, men samma behov förelåge ej för lantarbetaren, som i allmänhet

redan under sitt arbete på åker och äng fått allt han kunde behöva

härav. Med hänsyn till de under höst och vinter rådande sämre klimatiska

förhållandena medförde en förkortning av sommararbetstiden och

förlängning av vinterarbetstiden tvärtom en försämring för lantarbetarna.

Arbetet under hösten och vintern vore i regel genom fuktig väderlek, regn,

snö och slask ur vissa synpunkter mera påfrestande än sommararbetet.

Därtill komme att risken för olycksfall ökade, när arbetet måste utföras i

skymning eller mörker, och så måste ske, om den medgivna arbetstiden

skulle utnyttjas. En längre daglig fritid under vinterhalvåret gåve dessutom

arbetaren möjlighet att i större utsträckning deltaga i studieverksamhet,

kulturella förströelser och socialt arbete.

Dessa ledamöter ha vidare anfört, att den föreslagna arbetsfördelningen

i realiteten icke komme att medföra en jämnare fördelning av arbetarnas

årsinkomst. Arbetsgivaren nödgades i ökad omfattning använda arbetarna

å övertid under sommaren och detta medförde en ökad inkomst för arbetarna

under denna årstid. Under vinterhalvåret torde däremot, åtminstone

i vissa fall, arbetaren komma att få vidkännas minskning i sina inkomster

på den grund att dagsljusförhållandena förhindrade att den medgivna

arbetstiden uttoges.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

I reservationen har vidare anförts följande.

Produktionskostnaderna vid jordbruket komma att öka, därest arbetsgivarna

under den bråda tiden av året tvingas att använda arbetarna på

övertid. Denna fördyring av produktionskostnaderna torde emellertid icke

komma till fullt uttryck vid beräknandet av jordbrukets kostnader i jordbrukskalkylen.

Med hänsyn härtill kan det befaras att en del jordbrukare

undvika att taga ut övertid även vid sådana tillfällen, när det med hänsyn

till bärgningsförhållandena eller ur allmän försörjningssynpunkt skulle

ha varit angeläget.

Arbetsrådets majoritet har gjort gällande att jordbrukarna kunna anpassa

sig efter arbetstidsförkortningen genom rationalisering. Det är visserligen

sant att en arbetstidsförkortning ofta tvingar till ökad användning

av maskinella hjälpmedel. Detta innebär emellertid icke under alla förhållanden

en rationalisering. Så blir bl. a. ej fallet, då jordbrukaren på

grund av brukningsdelens otillräckliga storlek icke kan utnyttja hjälpmedlet

i den omfattning, som anskaffningskostnaden påfordrar. I sådant

fall måste jordbrukaren söka neutralisera arbetstidsförkortningen genom

att övergå till mindre arbetskrävande grödor eller genom att tillämpa arbetsmetoder,

som inte äro så produktionsfrämjande som de, han eljest

normalt skulle använda.

Vi vilja i detta sammanhang framhålla att en ökad maskinanvändning

i regel kräver en betydande ökning av driftskapitalet, en investeringsökning,

som jordbrukarna i många fall icke ha möjlighet att genomföra.

Härtill kommer att det för närvarande på grund av den skärpta importbegränsningen

nära nog är omöjligt att över huvud taget erhålla nya

maskiner.

Nyanställning av arbetare kan ej heller alltid komma i fråga; i varje fall

torde denna utväg vara utesluten på mindre och medelstora gårdar. Det

lär inte vara stora utsikter att få en s. k. extra karl, som utför endast någon

eller några timmar per dag.

Det bör också beaktas att en förkortning av sommararbetstiden medför

en ytterligare kostnadsökning därigenom att antalet användningstimmar

av hästar, maskiner och traktorer minskas.

I yttrandena till Kungl. M a j : t ha svenska lantarbetsgivaref öreningen

— med instämmande av svenska arbetsgivareföreningen — Sveriges

lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens folk instämt i den

vid arbetsrådets förslag fogade reservationen.

Även lantbruksstyrelsen och några yrkesinspektörer ha avstyrkt arbetsrådets

förslag i här förevarande del. Lantbruksstyrelsen har anfört, att till

följd av de särpräglade förhållanden, som rådde i vårt land beträffande

jordbruksnäringen det under vissa tider av vegetationsperioden förelåge ett

snart sagt obegränsat behov av arbetskraft. Då en utvidgad rationalisering

för närvarande icke torde kunna genomföras bland annat på grund av rådande

brist på jordbruksmaskiner, och tillgång till ytterligare arbetskraft

i allmänhet icke funnes, syntes en produktionsminskning kunna bli följden

av eu förkortning av arbetstiden under sommarhalvåret. Utvägen att

dispensvägen medgiva överflyttande av arbetstid syntes icke vara lämplig,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

då vad nu anförts beträffande arbetskraftsbehovet under sommartiden

torde gälla tämligen generellt över hela landet. Enahanda uttalanden ha

gjorts av riksförbundet landsbygdens folk.

Förslaget om en utjämning av arbetstidsfördelningen avstyrlces jämväl

av statens livsmedelskommission, som anfört följande.

Den ändrade säsongfördelningen i och för sig innebär hland annat en

nedskärning av den nuvarande arbetstiden under sommarhalvåret med omkring

en tjugufemtedel, motsvarande — om det antal jordbruksarbetare

som beröras av lagen beräknas till minst 60 000 — en minskning av antalet

arbetare med i runt tal minst 2 400. Därest samma arbete, som hittills

utförts under sommarhalvåret, skall kunna utföras även i fortsättningen

måste alltså antingen jordbruket tillföras ytterligare minst 2 400

arbetare eller övertid anlitas i motsvarande mån eller den mänskliga arbetskraften

ersättas genom ökad användning av maskiner.

Att en sådan utökning av arbetsstyrkan, som nyss nämnts, skulle kunna

komma till stånd måste betraktas såsom ganska osannolikt. Som bekant

har på senare år en stor brist på arbetskraft för jordbrukets del gjort sig

gällande under somrarna, särskilt under skörde- och bärgningstiderna. Så

var visserligen icke fallet sommaren 1947 men härifrån torde man med

hänsyn till då rådande exceptionella väderleksförhållanden böra bortse i

detta sammanhang. Bristen på arbetskraft har gjort det nödvändigt att

vidtaga särskilda åtgärder för att undgå en minskning av jordbruksproduktionen.

Bland sådana åtgärder kunna nämnas insättande av militär

skördehjälp, statsanställda tjänstemäns deltagande i skördearbetet, anlitande

av den s. k. ungdomsberedskapen in. in. Trots dessa åtgärder har

jordbrukets behov av arbetskraft icke helt kunnat fyllas.

Vad ökad mekanisering av jordbruksdriften angår må här framhållas,

att anskaffning av jordbruksmaskiner under innevarande år kommer att

möta synnerligen stora svårigheter med hänsyn till valutasituationen och

importrestriktionerna. Svårigheterna äro i själva verket så stora, att man

här med fog redan nu kan tala om en ganska allvarlig fara för folkförsörjningen.

Att räkna med att man på denna väg skall kunna neutralisera

den minskade tillgången på arbetskraft torde därför icke vara tillrådligt.

Arbetsrådet har också själv medgivit, att det i dagens läge är svårt att

åstadkomma ytterligare mekanisering av driften, men tillagt, att den nya

lagen i vad avser arbetstidsförkortningen skulle få verkan först under

sommaren 1949. Härtill vill kommissionen endast anmärka, att maskiner,

som skola användas sommaren 1949, i stort sett måste vara anskaffade

senast 1948. För övrigt synes det icke sannolikt, att importsituationen skall

te sig väsentligt ljusare i början av år 1949 än för närvarande.

Att minskningen av den ordinarie arbetstiden skulle kompenseras genom

att övertidsarbete göres till en normal företeelse kan uppenbarligen icke

vara förslagets mening. Övertidsarbete är för övrigt så dyrbart för arbetsgivaren,

att han ej sällan föredrar att företa någon arbetsbesparande omläggning

av produktionen, vilket i regel innebär en produktionsminskning.

Det må även anmärkas, att hänsyn till de ökade kostnader, som ständigt

övertidsarbete skulle medföra, givetvis måste tagas vid uppgörandet av den

s. k. jordbrukskalkylen.

Enligt kommissionens uppfattning kommer det alltså att bli mycket svårt

att ersätta den arbetskraft, som försvinner genom förkortningen av arbets
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

tiden. En betydande risk för produktionsminskning måste därför anses

föreligga. Under sådana förhållanden måste kommissionen med hänsyn

till rådande försörjningsläge avstyrka att förslaget i denna del nu genomföres.

Kommissionens ledamot fru Nordgren har dock i särskilt yttrande förklarat

sig helt ansluta sig till arbetsrådets förslag.

En utjämning av arbetstiden tillstvrkes jämväl av arbetsmarknadsstyrelsen,

som anfört följande.

Möjligheterna att bevara arbetskraften vid jordbruket och att över huvud

göra jordbruksarbetet konkurrensdugligt med annat lönarbete äro starkt

beroende av de allmänna sociala villkor, som äro för handen inom jordbruket.

En sådan utformning av arbetstidslagstiftningen inom jordbruket,

som med nödiga hänsyn till näringens särdrag anslöt arbetstidsregleringen

inom detta område till den allmänna arbetstidslagen, skulle enligt styrelsens

uppfattning bidraga till att underlätta arbetsmarknadsorganens strävan

att tillgodose jordbrukets behov av arbetskraft. Den rådande befolkningsutvecklingen

och den ofta påtalade flykten från landsbygden komma

att under den närmaste framtiden ställa jordbruket inför svåra problem i

fråga om arbetskraften. En ändring av lantarbetstidslagen i den riktning,

som arbetsrådet föreslagit, bör enligt styrelsens uppfattning kunna medverka

till att om icke häva så dock i sin mån dämpa den tendens till avgång

från jordbruket, som är för handen.

I fortsättningen har styrelsen ytterligare anfört följande.

En anpassning efter arbetstidsförkortningen torde på vissa håll försvåras

av den rådande bristen på jordbruksmaskiner. Enligt vad styrelsen

under hand inhämtat föreligger risk för en oroväckande brist på jordbruksredskap,

främst traktorredskap, redan våren 1948. Därest icke en omfördelning

av licenskvantiteten järn och stål för den inhemska tillverkningen

jämte en ökning av importmöjligheterna kan komma till stånd, torde man

få räkna med att jordbruket under en följd av år icke ens skall kunna ersätta

den förslitna materielen, långt mindre ersätta den förlorade arbetskraften

eller skapa arbetslättnader för den personal, som finnes.

Styrelsen finner emellertid de anförda synpunkterna beträffande angelägenheten

av att lantarbetarkåren jämställes med andra grupper i samhället

väga tyngre än farhågorna för eventuella anpassningssvårigheter.

Redan befolkningskommissionen har i sitt betänkande angående landsbygdens

avfolkning ''(SOU 1938: 15) anfört, att bristen på arbetskraft vid jordbruket

intet annat vore än en fas i en lång historisk utveckling. Statsmakterna

ägnade sig numera med vida större intresse än förr åt landsbygdens

sociala problem, framhöll emellertid befolkningskommissionen, som anförde

den lagstadgade arbetstidsregleringen såsom ett av uttrycken för

denna statsmakternas nya politik. Alla dessa reformsträvanden vore emellertid

enligt kommissionens mening för det dåvarande endast i sin begynnelse.

Ehuru styrelsen är medveten om den föreliggande bristen på jordbruksredskap

ävensom de andra svårigheter, som under en övergångstid kunna

göra sig gällande men som genom arbetsrådets uttalade beredvillighet alt

meddela dispenser delvis kunna mildras, finner styrelsen en lagstiftning i

huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget vara ägnad

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

att i nu rådande arbetsmarknadsläge bereda jordbruket — och därmed i

stor utsträckning även skogsbruket — ökade möjligheter att kvarhålla den

önskvärda arbetskraften.

Mot dessa arbetsmarknadsstyrelsens.uttalanden ha ledamöterna Brodén,

Andersson och Ssemund anmält reservation, därvid de hänvisat till den

vid arbetsrådets förslag fogade reservationen av'' herrar Söderbäck och

Ssemund.

Svenska lantarbetareförbundet, som givit arbetsrådets förslag sin fulla

anslutning, har därvid anfört att möjligheterna för jordbrukarna att snabbt

anpassa sig till den föreslagna förändringen syntes goda. Den förkortade

arbetstiden under sommarmånaderna behövde i och för sig icke innebära

en motsvarande minskning av arbetskapaciteten. Undersökningar, som

företagits i andra sammanhang, hade visat, att en arbetares produktionsförmåga

per tidsenhet ökade vid en avkortning av dagsarbetstiden, när

denna vore uppenbart lång. Den påbörjade övergången till ackordslönebetalning

komme också att medföra en ökning av arbetskapaciteten, då

möjligheterna till större förtjänst gåve stimulans till ökad arbetsinsats.

Förslaget om en utjämning av arbetstiden har lämnats utan erinran jämväl

av riksförsäkringsanstalten samt flertalet yrkesinspektörer.

Departementschefen.

Alltsedan tillkomsten av arbetstidsregleringen på jordbrukets område

har veckoarbetstiden för jordbrukets utearbetare varit differentierad efter

årstiderna med en längre veckoarbetstid under sommarhalvåret än under

vinterhalvåret. En sådan olikhet mellan sommar- och vinterarbetstid är i

viss mån ofrånkomlig med hänsyn till jordbrukets produktionsförhållanden,

som kräva en intensivare arbetsinsats under själva vegetationsperioden.

Spännvidden mellan veckoarbetstidens längd under olika perioder

har dock under den tid lantarbetstidslagstiftningen varit gällande minskats,

utan att några för produktionen ogynnsamma verkningar härav kunnat

påvisas.

Arbetsrådet har nu, i enlighet med önskemål från lantarbetarhåll, föreslagit

en ytterligare utjämning av årsarbetstidens fördelning på sommaroch

vinterhalvåret. Otvivelaktigt tala starka skäl för en sådan utjämning.

En förkortning av veckoarbetstidens längd under sommaren måste sålunda

ligga i linje med arbetstidslagstiftningens allmänna syfte att skydda arbetskraften

mot förtidig förslitning. För lantarbetarna måste vidare den i förhållande

till andra arbetargrupper ogynnsamma fördelningen av arbetstiden

framstå såsom i viss mån orättvis. Att denna omständighet äger en

viss betydelse för frågan om rekryteringen av arbetskraft till jordbruket

synes framgå därav att arbetsmarknadsstyrelsen, som i detta hänseende

torde få betraktas såsom särskilt sakkunnig, med styrka hävdat att en

närmare anknytning av arbetstidsregleringen på jordbrukets område till

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

27

den allmänt förekommande arbetstiden sannolikt skulle underlätta strävandena

att fylla jordbrukets — och därmed även skogsbrukets — behov

av arbetskraft.

Med hänsyn till jordbrukets beroende av de klimatiska betingelserna är

det emellertid, såsom tidigare antytts, ofrånkomligt att åtminstone tills

vidare bibehålla en viss spännvidd mellan sommar- och vinterarbetstid. Att

åvägabringa en fullständig utjämning härutinnan har icke heller från något

håll ifrågasatts och torde vara ogörligt under nu rådande förhållanden.

Däremot synes det högeligen önskvärt att en utjämning av den begränsade

innebörd som arbetsrådet föreslagit blir genomförd.

Mot den föreslagna utjämningen av utearbetarnas inom lantbruket arbetstid

har anförts bl. a. att möjligheterna att genom rationaliseringsåtgärder

uppväga den förkortning av sommararbetstiden som förslagets

genomförande skulle medföra f. n. vore mycket små. Det har sålunda i

ärendet framhållits att betydande svårigheter föreligga att täcka jordbrukets

behov av maskiner för de närmaste åren. Vidare har anförts, att med

rådande brist på arbetskraft den erforderliga utökningen av den maskinella

utrustningen icke kunde ersättas genom nyrekrytering av arbetskraft.

På grund härav har man befarat, att den föreslagna förkortningen av sommararbetstiden

skulle kunna leda till en produktionsminskning på jordbrukets

område.

En dylik produktionsminskning är givetvis under rådande försörjningsförhållanden

en allvarlig sak. Enligt min uppfattning äro dock farhågorna

för att ett genomförande av arbetsrådets förslag skulle kunna medföra ett

dylikt resultat överdrivna. Erfarenheterna från tidigare utjämningar av

arbetstiden för lantarbetarna tala för att jordbruket skall kunna anpassa

sig efter den förändrade arbetstiden. Även om den bristande tillgången på

lantbruksmaskiner kan medföra vissa svårigheter härvidlag, torde utrymme

finnas för rationaliseringsåtgärder på jordbrukets område, vilka möjliggöra

en förkortning av sommararbetstiden utan att någon produktionsminskning

därför skall behöva befaras. Bättre planläggning och ledning av

arbetet och ett effektivare utnyttjande av den medgivna arbetstiden torde

härutinnan spela stor roll. I sistnämnda hänseende vill jag särskilt påpeka

vad lantarbetareförbundet anfört därom att ackordsarbete synes vara pa

väg att vinna ökad tillämpning inom jordbruket. En stegrad arbetsinsats

per tidsenhet torde härigenom kunna påräknas. I någon mån synes man

för övrigt vara berättigad att räkna med eu sådan stegring redan genom

arbetstidsförkortningen i och för sig.

På grund av det anförda finner jag mig böra tillstyrka att arbetsrådets

förslag om ändrade regler beträffande arbetstiden för utearbetare — och

som en konsekvens därav också för arbetare med s. k. blandat arbete —

genomföres. I enlighet härmed bör 4 § 1 mom. lantarbetstidslagen givas

det innehåll, att veckoarbetstiden för utearbetare fastställes till 45 timmar

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

under tiden november—februari och 50 timmar under tiden mars—oktober

samt att för arbetare med s. k. blandat arbete veckoarbetstiden under tiden

november—februari må utsträckas till 47 timmar.

Arbetstiden för djurskötare.

4 § 1 mom. innehåller under b) bestämmelser om arbetstiden för arbetare

som huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare) eller som

under minst en vecka ersätter djurskötare. Arbetstiden för sådan arbetare

må enligt stadgandet icke överstiga för dygn 9 timmar och för två arbetsveckor

i följd 100 timmar. För att ersätta djurskötare under kortare tid än

en vecka må annan arbetare användas till djurskötsel utöver den för uteaibetare

bestämda tiden för månaderna oktober—mars. Den sammanlagda

arbetstiden för arbetsvecka, varunder sådan arbetare användes till

djurskötsel, ma dock varken under nämnda månader eller under året i

övrigt överstiga 50 timmar.

I sitt yttrande till ar bets rådet föreslog svenska lantarbetareförbundet

att arbetstiden för djurskötare begränsades för vecka och icke,

såsom för närvarande gällde, för fjortondagarsperiod, samt att arbetstiden

fastställdes till 48 timmar. Förbundet anförde i sådant hänseende bland

annat följande.

Djurskötare utför sitt arbete under besvärligare förhållanden än övriga

arbetare, framför allt genom att arbetstiden per dag i regel sträcker

sig från kl. 4 eller 4.30 till kl. 18 eller 18.30 med mellanliggande raster.

Dessa och andra förhållanden har medfört en under de senare åren allt

mera märkbar brist på arbetskraft i djurstallarna, förklarlig också med

hänsyn till vanligen förekommande övertidsarbete, varigenom denna arbetargrupp

är synnerligen illa tillgodosedd med behövlig "fritid för vila och

avkoppling. Att djurskötarna skall hehöva åtnöjas med en sämre ställning

än andra är orimligt. Erfarenheten visar också, att de i stor utsträckning

lämnat sitt yrke för att antingen övergå til! att vara utearbetare vid jordbruket

eller till andra yrken. När till och med sådana åtgärder måst tiligiipas,

som att tillgodose behovet av arbetskraft till djurstallarna med

överföring av djurskötare från utlandet torde i varje fall åtgärder vara

erforderliga, som inte ställer djurskötarna i sämre ställning än andra

arbetare.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anförde å sin sida, att gällande bestämmelse

om arbetstid för den, som ersätter djurskötare kortare tid än

en vecka, medförde att eu utearbetare, som t. ex. på måndagen i en vecka

under tiden april—september fullgjorde en 9 timmars ersättartur i ladugården,

finge sin utearbetstid under tisdag—lördag minskad, då av honom

ej såsom av andra utearbetare finge tagas ut 52 timmar. Föreningen, som

icke funne någon rimlig grund föreligga till en dylik förkortning av arbetstiden,

ansåge en korrigering av bestämmelsen vara nödvändig.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1:92.

29

Arbetsrädet har i dessa frågor anfört följande.

Behovet av en jämkning i arbetstidsbestämmelserna för djurskötare är

påtaglig, då deras arbetstid, 50 timmar i genomsnitt per vecka, är längre

än utearbetarnas 483/4 timmar i genomsnitt per vecka, och industriarbetarnas

48 timmar i veckan, samt svårigheterna att till jordbruket skaffa djurskötare

torde vara större än då det gäller utearbetare. Arbetsrädet får i

princip ansluta sig till lantarbetareförbundets förslag att införa 48-timmarsvecka

för djurskötarna.

För djurskötarnas del blir det, i motsats till vad som föreslagits för utearbetarna,

fråga om en icke oväsentlig förkortning av arbetstiden. I den

mån en sådan förkortning icke kan kompenseras genom rationalisering av

arbetet i ladugård och stall, kommer den tydligen att medföra en utökning

av djurskötarpersonalen eller en intensifiering av ersättartjänstgöringen.

Den senare utvägen torde väl bli den vanliga, då en utökning av antalet

djurskötare är tänkbar endast på de större gårdarna och även för dessas

del rekryteringssvårigheter föreligga. För att göra olägenheterna med djurskötarnas

arbetstidsförkortning så små som möjligt synes nödvändigt att

begränsa den därav betingade utökade ersättartjänstgöringen. För närvarande

gäller, att djurskötarna ha fridag antingen en dag i veckan eller en.

dag var fjortonde dag. Det senare alternativet, som möjliggöres av att arbetstiden

beräknas per tvåveckorsperiod, torde vara det vanligaste. I syfte

att minska svårigheterna med anordnande av ersättareänsten föreslår arbetsrådet,

att djurskötarnas arbetstid beräknas för en tidrymd av två veckor

och sålunda begränsas till 96 timmar för två veckor i följd. För att

ytterligare mildra eventuella olägenheter vid övergången till förkortad

arbetstid har rådet, såsom tidigare omnämnts, föreslagit att gällande

undantag för ackordsmjölkning bibehålies.

I anledning av svenska lantarbetsgivareföreningens yrkande har arbetsrådet

erinrat att rådet föreslagit en allmän minskning av sommararbetstiden

för utearbetare. Då en ytterligare minskning vid ersättartjänstgöring

åtminstone icke för närvarande syntes tillrådlig, har rådet föreslagit

en jämkning av lagtexten på denna punkt i av föreningen avsedd riktning.

Ledamöterna Söderbäck och Sicmund ha i fråga om arbetstiden för djurskötare

anfört följande.

Svårigheterna att erhålla arbetskraft till ladugårdarna ha under senare

år varit betydande. En lättnad i arbetskraftsbristen kan dock dessbättre för

närvarande skönjas. Orsakerna till den otillfredsställande rekryteringen av

djurskötare har dock intet samband med arbetstidens längd. Det är den

splittrade dagsarbetstiden som är huvudorsaken till avgången på djurskötare,

liksom också olägenheten av alt arbetet jämväl måste försiggå lördagseftermiddagar

samt sön- och helgdagar. Arbetet i ladugårdarna börjar

relativt tidigt om morgonen oeb slutar ganska sent på kvällen beroende på

nödvändigheten av vissa intervaller mellan mjölkningstillfällena. För långa

eller ojämna intervaller ha produktionsminskning som följd. En förkortning

av djurskötarnas arbetstid eliminerar inte olägenheten av splittrad

arbetstid. Arbetet kommer att börja och sluta som förut, men rasterna under

dagen bli längre. För närvarande äro följande dagsarbetstider gängse:

7 timmar 40 minuter, 8 timmar, 8 timmar 20 minuter och 9 timmar. Antalet

fridagar är ställt i beroende av dagsarbetstidens längd. Det har visat sig

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

att djurskötarna i regel äro synnerligen angelägna om att tillämpa de

längre dagsarbetstiderna för att härigenom komma i åtnjutande av ett

större antal fridagar. Det är alltså ej arbetstidens längd, som de enskilda

arbetarna vända sig emot, när de yppa missnöje med sina arbetsförhållanden.

Förhållandet är stundom det omvända. Där de kortaste dagsarbetstiderna

tillämpats, ha djurskötarna i manga fall sökt erhålla arbete vid

sidan om det egentliga arbetet. I sockerbetsdistrikten är det sålunda mycket

vanligt, att djurskötarna åtaga sig sommarskötsel och upptagning av

rotfrukter; i andra delar av landet förekommer att djurskötarna på sin

fritid deltaga i skördearbeten, utföra huggningsarbete eller åtaga sig trädgårdsarbete.

Påståendet att rekryteringssvårigheterna skulle vara förorsakade

av arbetstidens längd saknar sålunda all grund.

En förkortning av djurskötarnas arbetstid skulle medföra allvarliga olägenheter.

Minskning av arbetstiden kan i ännu mindre mån än vad gäller

utearbetet neutraliseras genom införande av mekaniska anordningar i ladugårdarna.

I en ladugård äro åtskilliga arbeten ständigt och regelbundet

återkommande och kunna inte eftersättas. Utfodring, mjölkning, utgödsling,

ströning och övriga arbeten måste ske regelmässigt och efter en bestämd

ordning. Ett eftersättande av dylika arbeten kommer att medföra

produktionsinskränkning.

I de nämnda ledamöternas särskilda yttrande har vidare anförts, att frågan

om ersättaretur i ladugården alltid varit ett för jordbrukarna svårlöst

problem. Genom den föreslagna minskningen av arbetstiden skulle svårigheterna

ytterligare accentueras. Särskilt på mindre egendomar med en

eller ett par utearbetare syntes situationen bli närmast ohållbar, då utearbetaren

tvingades göra ersättareturer, i regel förlagda till söndagar.

I yttrandena till Kungl. Maj:t ha Sveriges lantbruksförbund,

svenska lantarbetsgivareföreningen och riksförbundet landsbygdens folk instämt

i reservationen. Även lantbruksstyrelsen har avstyrkt arbetsrådets

förslag i denna del, därvid styrelsen anfört följande.

Djurens vård och passning kunna icke eftersättas och ett genomförande

av förslaget skulle i stor utsträckning nödvändiggöra anställandet av ytterligare

arbetskraft, som för närvarande svårligen går att uppbringa. Någon

ökad allmän rationalisering av arbetet i djurstallarna torde nämligen icke

kunna genomföras så länge härför erforderliga ombyggnadsarbeten icke

kunna verkställas på grund av rådande brist på materiel och arbetskraft.

För djurskötarnas del synes därför liksom hittills den längre arbetstiden

få kompenseras genom större avlöningsförmåner.

Svenska lantarbetareförbundet har i sitt yttrande uttalat att djurskötarna

hade en både längre och väsentligt ogynnsammare fördelad arbetstid

än andra arbetare såväl inom som utom jordbruket.

I anslutning härtill har förbundet anfört följande.

Det är helt naturligt att djurskötarna, när andra arbetstillfällen stått

till buds, sökt sig till arbetsfält, som genom en jämnare arbetstidsfördelning

berett dem tillfälle till betydligt mera ordnade arbetstids- och fritidsförhållanden.

Strävandena att så långt som möjligt undanröja rådande miss
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr t92.

förhållanden bör därför enligt förbundets uppfattning kraftigt understödjas.

Arbetsrådets förslag till en minskning av arbetstidens längd från 100

timmar till 9G timmar per tvåveckorsperiod, är ett led i sådana strävanden.

Djurskötarna skulle därmed också reellt bli jämställda med andra arbetargrupper

med avseende på arbetstidens längd. Det blir sedermera deras egen

sak, att med de möjligheter som en ökad rationalisering av ladugårdsarbetet

kan innebära, söka åstadkomma en arbetstidsindelning per dag, som

innebär, att djurskötarkåren kan rekryteras i erforderlig utsträckning samtidigt

som den animaliska produktionen upprätthålles vid erforderlig nivå.

Departementschefen.

Såväl längden av den för djurskötare nu stadgade arbetstiden som den

ogynnsamma förläggningen av arbetstiden tala för att djurskötarna kompenseras

härför genom att veckoarbetstiden nedbringas till den för arbetare

i allmänhet gällande 48-timmarsveckan. Det synes mig sannolikt att rekryteringen

av djurskötare härigenom skall kunna i någon mån underlättas,

även om den splittrade dagsarbetstiden och den inskränkta söndagsledigheten

sannolikt även spelat en roll för de rekryteringssvårigheter som förelegat

på detta område. Att djurskötarna, såsom reservanterna i arbetsrådet

uppgivit, sökt utnyttja sin lediga tid till arbete vid sidan om det egentliga

arbetet synes mig icke utgöra något skäl mot den av arbetsrådet förordade

förkortningen av veckoarbetstiden, då givetvis härvidlag främst ekonomiska

synpunkter varit avgörande.

De olägenheter, som en förkortning av djurskötarnas arbetstid kunna

tänkas medföra, äro av två slag, nämligen dels frågan om en intensifiering

av arbetet och dels spörsmålet om ersättareänstgöringens ordnande. I förstnämnda

hänseende har det gjorts gällande, att någon ökad rationalisering

av arbetet i djurstallarna icke skulle kunna ske. Jag är emellertid på denna

punkt, liksom i fråga om utearbetarna, av den uppfattningen att en effektivisering

av arbetet bör vara möjlig i sådan omfattning, att den förkortade

arbetstiden härigenom uppväges. Vad angår ersättartjänstgöringen torde,

om en dylik effektivisering åvägabringas, svårigheterna i allt fall icke bli

större än de äro med nu gällande lag. I likhet med arbetsrådet finner jag

emellertid, med hänsyn till ersättartjänstgöringen, djurskötarnas arbetstid

alltjämt lämpligen böra beräknas för tvåveckorsperiod.

På grund av det anförda förordar jag, att arbetstiden för djurskötare

fastställes till 96 timmar för två arbetsveckor. I enlighet med arbetsrådets

förslag bör därjämte arbetstiden för arbetare, som under kortare tid än

en vecka ersätter djurskötare, under tiden november—februari kunna utsträckas

till 48 timmar i veckan.

Arbetstiden inom den självständiga trädgårdsskötseln.

Enligt 4 § 2 mom. är den ordinarie arbetstiden för den självständiga

trädgårdsnäringen begränsad för vecka antingen till 48 timmar året runt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

eller till 43 timmar under januari, februari, november och december, till

46 timmar under mars och oktober och till 52 timmar under tiden april—- september.

Lantarbetareförbundet föreslog i sitt yttrande till arbetsrådet

att för trädgårdsskötseln skulle gälla samma »säsongalternativ» som för

utearbetarna inom jordbruket, dvs. att arbetstiden skulle vara begränsad,

för vecka räknat, till 45 timmar under januari, februari, november och

december samt till 50 timmar under tiden mars—oktober.

Arbetsrådet har i denna del erinrat, att alltsedan lantarbetstidslagens

tillkomst arbetstidsbestämmelserna för den självständiga trädgårdsskötseln

varit konstruerade så, att arbetsgivaren haft att välja mellan en

jämn arbetstid året runt eller en säsongmässigt varierande arbetstid. Rådet

har vidare anfört följande.

Enligt arbetsrådets mening bör jämväl för trädgårdsarbetarnas del genomföras

en ytterligare utjämning mellan de säsongmässigt varierande

arbetstiderna. Arbetsrådet anser, att arbetstiden, liksom rådet föreslagit

för utearbetarna inom jordbruket, bör begränsas till 45 timmar i veckan

under november—februari och till 50 timmar i veckan under mars—oktober.

Att arbetstiden med detta förslag ökas med 4 timmar i veckan under

mars och oktober torde få anses vara en fördel ur trädgårdsodlarnas synpunkt.

Om ett genomförande av den föreslagna arbetstiden skulle medföra

avsevärda olägenheter för vissa starkt säsongbetonade företag, har

arbetsrådet möjlighet att genom dispens överflytta arbetstid i lämplig utsträckning

eller lämna tillstånd till extra övertid.

Härutöver har rådet anfört, att enligt vad som upplysts numera tiden

fredag—torsdag icke tillämpades såsom avlöningsvecka inom trädgårdsnäringen.

På grund härav erfordrades icke längre att, såsom i 4 § 3 mom.

föreskreves, för trädgårdsnäringens del tiden fredag—torsdag skulle anses

såsom arbetsvecka utan kunde arbetsveckan bestämmas till tiden måndag

—söndag för lagens hela tillämpningsområde.

Ledamöterna Söderbäck och Ssemund ha även i denna del varit av skiljaktig

mening och yttrat, att en förkortning av arbetstiden under sommarmånaderna

skulle medföra betydande olägenheter för trädgårdsodlingen.

Erfarenheten hade givit klart besked om att den arbetstid som nu tillämpades,

väl utnyttjats av trädgårdsodlingens utövare. Skulle den av arbetsrådets

majoritet föreslagna lagändringen genomföras, komme detta otvivelaktigt

att medföra ökat behov av uttagande av övertid, vilket icke stode i

överensstämmelse med lagens anda.

I yttrandena till Kungl. Maj:t ha lantbruksstyrelsen, Sveriges

lantbruksförbund, svenska lantarbetsgivareföreningen och riksförbundet

landsbygdens folk avstyrkt förslaget om ändring av lantarbetstidslagen i

här förevarande avseende. Samma ståndpunkt ha svenska trädgårdsarbetsgivar

ef öreningen och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund intagit.

Dessa organisationer, som i sin skrivelse till arbetsrådet påyrkat sådan

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ändring av lagen, att möjlighet bereddes trädgårdsodlarna att under exempelvis

våren uttaga ett ökat antal arbetstimmar, ha beträffande arbetsrådets

förslag om ändring av reglerna om arbetstidens fördelning på olika

tider av året anfört följande.

Redan den omständigheten, att organisationerna funnit anledning att

energiskt understryka behovet av utökad övertid utan mellankommande

dispensförfarande, har varit ett uttryck för nödvändigheten av att bereda

trädgårdsodlarna bättre förutsättningar att under den bråda tiden tillfredsställande

kunna medhinna förekommande arbeten. Då nu arbetsrådet i sitt

yttrande föreslagit nedskärning från 52 till 50 timmar i veckan av den

ordinarie arbetstiden under sommarmånaderna — hit räknas även april

och maj — så har förslaget i denna punkt, enligt vårt förmenande, gått i

rakt motsatt riktning mot det som är ändamålsenligt för trädgårdsodlingen.

Arbetsrådet har visserligen i stället föreslagit att den ordinarie arbetstiden

under vinterhalvåret skall utökas från 43 till 45 timmar. Även om detta

kan vara till förmån för vissa av trädgårdsodlarna, så är det dock uppenbart

att det övervägande flertalet av företagarna — grönsaksodlare och

företag med blandade kulturer — icke ha behov av att utnyttja denna

arbetstid, utan i ännu större utsträckning än tidigare tvingas företaga permittering

av arbetskraften.

Departementschefen.

Arbetsgivare inom den självständiga trädgårdsskötseln kan enligt lantarbetstidslagen

välja mellan två olika alternativ för utnyttjande av den hos

honom anställda arbetskraften. Enligt det ena alternativet är arbetstiden

året runt begränsad till 48 timmar i veckan, enligt det andra —- »säsongalternativet»

— är arbetstidsbegränsningen olika för olika perioder av året.

Säsongalternativet anknyter nära till den för utearbetare inom det egentliga

jordbruket gällande arbetstidsregleringen. Under sommarhalvåret,

eller tiden april—september, är sålunda veckoarbetstiden för trädgårdsarbetare

liksom för jordbrukets utearbetare fastställd till 52 timmar. Under

vinterhalvåret gäller en lägre arbetstid, som i fråga om fördelningen något

avviker från utearbetarnas inom jordbruket.

Enahanda skäl som i det föregående anförts till stöd för en utjämning

av arbetstiden för jordbrukets utearbetare under olika tider av året torde

tala för att en motsvarande utjämning sker av arbetstiden för trädgårdsarbetarna

då denna regleras av säsongalternativet. Arbetsrådet har, på

framställning av lantarbetareförbundet, förordat, att detta alternativ utformas

så, att trädgårdsarbetarna bli jämställda med jordbrukets utearbetare

i fråga om arbetstidens längd. En sådan jämställdhet synes vara skälig.

Jag tillstyrker fördenskull förslaget.

Allmän övertid.

I 7 § 2 inom., som reglerar den s. k. allmänna övertiden, stadgas att

arbetsgivaren är berättigad att uttaga övertid med högst 48 timmar under

3 Rihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 192.

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

loppet av fyra arbetsveckor eller, om arbetsrådet så medgiver, högst 50

timmar under loppet av en kalendermånad, doek högst 200 timmar under

loppet av 12 månader i följd.

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund och svenska trädgärdsarbetsgivareföreningen

hemställde i sina yttranden till arbetsrådet

att antalet per fyraveckorsperiod tillåtna övertidstimmar utökades till 72,

enär det visat sig att den för närvarande medgivna övertiden för sådan

period vore otillräcklig under våren, då arbetsanhopningen vore synnerligen

stor. Nämnda organisationer föreslogo vidare, att den allmänna övertiden

för tolvmånadersperiod ökades från nu gällande 200 till 300 timmar.

Svenska lantarbetsgivareföreningen och lantbrnksförbundet uttalade sig

i sina yttranden för en sådan lagändring, att arbetsgivaren finge rätt att

uttaga 50 timmars övertid per kalendermånad utan att inhämta särskilt

tillstånd av arbetsrådet. Lantarbetsgivareföreningen anförde i sådant hänseende,

att flertalet arbetsgivare förde sina avlönings- och dagsverkslistor

per månad samt att anteckning om uttagen övertid kunde göras i dylika

listor efter medgivande av arbetsrådet.

För egen del har arbetsrådet anfört följande.

Förslag om sådan lagändring, varom handelslrädgärdsmästareförbundet

och trädgårdsarbetsgivaref öreningen hemställa, framlades även vid 1945

års revision av lagen. Arbetsrådet ansåg sig då icke böra förorda den

ifrågasatta lagändringen under åberopande av att arbetsgivaren i trängande

tall hade möjlighet att jämlikt 7 § 3 mom. efter ansökan hos arbetsrådet

erhålla tillstånd till extra övertid samt att dylika framställningar inkommit

blott i ett fåtal fall. Arbetsrådet finner icke anledning att nu frångå den

tidigare intagna ståndpunkten.

Bestämmelsen att arbetsgivaren efter tillstånd av arbetsrådet äger uttaga

50 timmars övertid för kalendermånad infördes vid 1945 års lagrevision.

Anledningen härtill var att rådet med stöd av 8 § funnit sig kunna i vissa

fall godkänna, att övertiden finge antecknas å avlöningskort eller dagsverkslista,

som fördes per kalendermånad, samt att ett sådant tillstånd

skulle vara tämligen värdelöst, om ej övertiden enligt 7 § 2 mom. finge beräknas

för månad. För närvarande har bestämmelsen i fråga betydelse

allenast för arbetsgivare, som erhållit nyss angivet tillstånd enligt 8 §. Vid

meddelandet av sådant tillstånd lämnar emellertid arbetsrådet samtidigt

dispens jämlikt 7 § 2 mom., på grund varav något behov av lagändring

icke föreligger, så länge bestämmelserna i 8 § äro oförändrade. Spörsmålet

kommer i ett annat läge, därest man, såsom arbetsrådet föreslår, ändrar

8 § på det sättet, att det ej fordras tillstånd av arbetsrådet att anteckna

övertid å avlöningskort eller dagsverkslista, som av rådet generellt godkänts

för sådan anteckning. Under sådana förhållanden är det nämligen

naturligt, att arbetsgivare, som utan särskilt tillstånd begagnar sig av godkänd

handling avseende övertidens antecknande per kalendermånad, blir

berättigad att utan särskilt tillstånd beräkna övertiden per kalendermånad

i stället för per fyraveckorsperiod.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Arbetsrådet har föreslagit ändring av lagen i nu angiven riktning.

Detta förslag har i yttrandena till Kungl. Maj :t uttryckligen tillstyrkts i

några yttranden och i övrigt ej föranlett erinran. Såsom tidigare anmärkts

har svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen och Sveriges handelsträdgårdsmåstareförbund

ansett att om deras här ifrågavarande framställning

icke kunde bifallas, det vore ytterligt angeläget att den ordinarie arbetstiden

under sommarhalvåret ej nedskures från 52 till 50 timmar.

Departementschefen.

På de skäl som arbetsrådet anfört finner jag mig icke kunna tillstyrka

handelsträdgårdsmästareförbundets och trädgårdsarbetsgivareföreningens

framställning om en utökning av det medgivna antalet övertidstimmar per

fyraveckorsperiod.

Då jag funnit mig böra förorda, att 8 § lantarbetstidslagen ändras i den

riktning arbetsrådet föreslagit, förordar jag att, såsom en konsekvens härav,

7 § 2 mom. erhåller sådan ändrad lydelse att tillstånd av arbetsrådet

icke erfordras för beräkning av övertid för kalendermånad.

Anteckning av övertid.

I 8 § andra stycket stadgas skyldighet för arbetsgivare, att, därest övertid

uttagits, inom viss tid göra anteckning härom i särskild övertidsjournal,

upprättad enligt formulär fastställt av arbetsrådet. Vidare föreskrives, att

arbetsrådet äger medgiva, att anteckning om arbete å övertid får verkställas

å annan tid och på annat sätt än nyss angivits. Enligt sista punkten

i paragrafens andra stycke är arbetsgivare icke pliktig att i övertidsjournal

göra anteckning om övertid jämlikt 7 § 1 mom. i lagen, därest

övertiden finnes behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället

och angivande tiden för det dagliga arbetets början och slut.

Lantarbetsgivareföreningen och lantbruksförbundet yrkade i sina yttranden

till arbetsrådet, att 8 § borde givas sådan ändrad lydelse,

att avlöningskort eller dagsverkslista, som en gång godkänts av arbetsrådet

för antecknande av övertid i stället för övertidsjournal, skulle kunna begagnas

av arbetsgivare utan att rådets förnyade godkännande skulle behöva

inhämtas för varje enskilt fall.

Lantbruksförbundet anförde beträffande stadgandet i 8 § andra stycket

sista punkten, att det tyvärr ofta underlätes att anslå arbetstidsschema

samt att desamma, där de ansloges, bleve oläsliga. I anslutning härtill

hemställdes, att bestämmelsen ändrades så, att arbetstidsschema skulle

finnas tillgängligt.

Arbetsrådet har anfört följande.

Med stöd av 8 § har arbetsrådet i många fall lämnat tillstånd till att

övertiden antecknas å avlöningskort eller dagsverkslista, därest dylik handling

varit så uppställd, att densamma kunnat användas till anteckning av

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

alla de i rådets formulär till övertidsjournal föreskrivna uppgifterna. Tillstånd

har därvid — liksom beträffande de övriga arbetstidslagarna —- lämnats

för varje särskilt fall, då ansökan gjorts. Ansökningarna ha vanligen

avsett godkännande av avlöningskort eller dylikt av viss bestämd typ, som

i relativt stora upplagor utgivits av tryckerier, förlagsfirmor in. m. I likhet

med ^^arbetsgivareföreningen och lantbruksförbundet finner arbetsrådet

det innebära onödig omgång, att särskilt tillstånd skall krävas för användande

av avlöningskort eller annan handling, som är identiskt lika med

sådan, som tidigare godkänts av arbetsrådet. Ur kontrollsynpunkt synes

ej heller vara något att invända mot den föreslagna anordningen. Vad som

föranleder viss tveksamhet inför den föreslagna lagändringen är att man

här har att göra med ett spörsmål, som indirekt berör även de övriga

arbetstidslagarna. Det kan ifrågasättas om ej detta för arbetstidslagstiftningen

gemensamma spörsmål bör upptagas till behandling vid den nu pågående

allmänna översynen av denna lagstiftning. Då det emellertid synes

sannolikt, att här avsedda förenklade förfarande kommer att framdeles

genomföras även i de övriga arbetstidslagarna, föreslår rådet, att lagändringen

redan nu företages i lantarbetstidslagen.

Bestämmelsen att arbetstidsschema, om det användes för anteckning om

övertid enligt 7 § 1 mom., skall finnas anslaget å arbetsstället finner arbetsrådet

icke böra ändras. Om ett schema blir oläsligt, bör det lämpligen ersättas

med ett nytt.

Mot arbetsrådets uttalanden i denna del har någon erinran ej gjorts i

yttrandena till Kungl. Maj :t.

Departementschefen.

Vad arbetsrådet i här förevarande hänseende föreslagit synes mig lämpligt.

Jag förordar alltså att förslaget genomföres. I vad mån en motsvarande

reglering av frågan om anteckning av övertid skall ske på hela det

område, där arbetstidslagstiftning är genomförd, bör bli beroende av det

resultat vartill den pågående översynen av denna lagstiftning leder.

I likhet med arbetsrådet anser jag någon ändring ej böra ske av föreskriften

att arbetstidsschema skall finnas anslaget å arbetsstället.

Den i det föregående föreslagna ändringen av 7 § 2 mom. föranleder

en redaktionell jämkning av 8 § fjärde stycket.

Åtalsreglerna.

I 14 § första stycket stadgas, att förseelse mot lagen skall åtalas vid

polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.

Arbetsrådet har påpekat, att den domsrätt, som tidigare tillkommit

polisdomstol, upphört att gälla från och med den 1 januari 1948.

Departementschefen.

På grund av vad arbetsrådet anfört bör 14 § första stycket utgå ur lantarbetstidslagen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 192.

37

Lagens giltighetstid.

Arbetsrådet har uttalat, att det med hänsyn till den pågående

översynen av arbetstidslagstiftningen icke syntes lämpligt att giva den nya

lagen begränsad giltighetstid.

Detta uttalande har i de till Kungl. Maj :t avgivna yttrandena

icke mött någon gensaga.

Departementschefen.

t '' • .

På av arbetsrådet anfört skäl tillstyrker jag, att den nya lantarbetstidslagens

giltighet icke begränsas till viss tid.

Föredraganden hemställer, att lagradets utlåtande över itragavai ande

förslag till lantarbetstidslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,

måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet, inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj :t Koinungen.

Ur protokollet;

M. Silfver stolpe.

i Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med det vid

propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:t8 proposition nr 192.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 17 mars

19b8.

Närvarande:

justitieråden Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna,

justitierådet Ljunggren.

Enligt lagrådet den 12 mars 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 20

februari 1948, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lantarbetstidslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet revisionssekreteraren

L. G. Ohlsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

39

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 19 mars 19i8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller lagrådets den 17 mars

1948 avgivna utlåtande över det den 20 februari 1948 till lagrådet remitterade

förslaget till lantarbetstidslag samt hemställer att förslaget, som av

lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:243 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag. a1 i texten