Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:195, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

1

Nr 195.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning;

given Stockholms slott den 19 mars

1958.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande

riksbankens sedelutgivningsrätt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 195.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1948 till

och med den 30 juni 1949 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket

lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,

följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst tretusentvåhundra

miljoner kronor.

2 §.

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt

må Konungen, om riksdagen ej är samlad, på framställning av fullmäktige

i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva

riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst sjuhundra

miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall, därest detsamma

icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen

åter sammanträtt, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §■

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt

guldmynt och omyntat guld.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 195.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 19 mars 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om

ändrade bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning samt anför därvid

följande.

Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges

riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp,

som motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad

enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor.

Enligt 9 § andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla

bemyndigande att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst

350 miljoner kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden

nedbringas med ett belopp motsvarande vad som utgivits med

stöd av sådant bemyndigande.

Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger

bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna

tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen

a) lätt säljbara statspapper;

b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas

obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras

å utländsk börs;

c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande

sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas

i metalliska kassan;

d) växlar, betalbara inom eller utom riket;

e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex

månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld

i dylik räkning;

f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst

samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,

som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra

miljoner kronor, mot annan säkerhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 195.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas

allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande

femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på

utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat

guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas

vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.

I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena

påkallat, ha de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt

modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående

rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens

sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till

och med den 31 mars 1940 men har därefter förlänats fortsatt giltighet,

sista gången genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden

utsträckts till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgör ett led i

krigsårens beredskapslagstiftning och har karaktären av en fullmaktslag,

tillämplig vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under

utomordentliga av krig föranledda förhållanden.

De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,

innebära följande.

Genom kungörelsen den 31 januari 1950 (nr 55) med viss bestämmelse

angående riksbankens metalliska kassa har stadgandet i 11 § första stycket

riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt satts ur kraft. I sagda

kungörelse har förordnats, att såsom riksbankens metalliska kassa skall räknas

allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna

för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhänga med guldets placering,

ha nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av riksbankens

guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.

Vidare ha bestämmelser utfärdats, varigenom ökning medgivits av det

belopp, varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen

må överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen den

15 februari 1957 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens sedelutgivning

ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner

kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1957 (nr 251) med viss bestämmelse

angående riksbankens sedelutgivning har beloppet ökats till 2 500

miljoner kronor.

I detta sammanhang torde jag få något närmare beröra vad som förekom

vid 1947 års riksdag i anledning av det då framlagda förslaget om förlängning

av 1939 års lag för tiden den 1 juli 1947—den 30 juni 1948.

Såsom framgår av propositionen nr 83 till 1947 års riksdag framhöllo fullmäktige

i riksbanken i sin skrivelse den 30 januari 1947 till Kungl. Maj:t,

i vilken fullmäktige bland annat föreslogo prolongering till och med utgången

av juni 1948 av ovannämnda fullmaktslag, att riksbankslagen enligt

fullmäktiges mening sedan länge varit i behov av en allmän överarbetning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

5

icke endast i fråga om sedelutgivningsrätten utan även beträffande andra

delar. Fullmäktige meddelade vidare, att fullmäktige därför hösten 1946

tillsatt en kommitté inom riksbanken med uppdrag att göra en översyn av

riksbankslagen. Denna översyn kunde emellertid icke i sin helhet slutföras

förrän 1945 års bankkommitté avslutat sitt arbete. Det kunde nämligen

antagas, att bankkommittén komme att framlägga förslag, vilka om de genomfördes

skulle beröra riksbankens verksamhet och nödvändiggöra vissa

ändringar i riksbankslagen. Även andra omständigheter syntes motivera ett

uppskov med det slutliga ståndpunktstagandet till den planerade allmänna

revisionen av riksbankslagen. Om än den allmänna översynen av riksbankslagen

sålunda måste skjutas på framtiden, kunde givetvis likväl ifrågasättas,

att man genom en partiell revision skulle eliminera behovet av det provisorium,

som rådde beträffande sedeltäckningsbestämmelserna, och alltså

genomföra en omläggning av dessa bestämmelser. Fullmäktige uttalade därvid,

att sedeltäckningsbestämmelserna sannolikt lämpligen borde erhålla

den ändrade utformning, som motiverades av att guldreserven i det moderna

penningväsendet uteslutande vore att betrakta såsom underlag för internationella

betalningar men däremot endast hade indirekt betydelse såsom

bas för den inhemska försörjningen med betalningsmedel. Fullmäktige hade

emellertid icke funnit en sådan utbrytning av en viss del av lagstiftningskomplexet

till särbehandling lämplig utan föreslogo i stället en förlängning

av ifrågavarande provisorium i avvaktan på den avsedda allmänna översynen

av riksbankslagen.

1947 års bankoutskott, som tillstyrkte bifall till propositionen, uttalade

(utlåtande nr 32), att det framstode såsom i hög grad angeläget, att fullmaktslagen

avvecklades så snart ske kunde, så att riksdagens inflytande på

hithörande spörsmåls avgörande återställdes. Fullmaktslagstiftningen hade

inneburit, att Kungl. Maj :t, utan riksdagens medverkan och medan riksdagen

varit samlad, kunnat besluta en mycket betydelsefull ändring av riksbankens

sedelutgivningsrätt. Det rådande provisoriet vore dessutom förenat

med den olägenheten, att bestämmelserna om sedelutgivningsrätten blivit

splittrade på tre författningar. Utskottet ville därför uttala det önskemålet,

att sedeltäckningsbestämmelserna i riksbankslagen omlades så, att provisoriet

kunde upphöra efter den av utskottet tillstyrkta förlängningstiden.

Det må även erinras om att i två motioner (I: 233 och II: 346) hade hemställts

om avslag å propositionen delvis under åberopande av skäl, som

bankoutskottet anfört till stöd för önskemålet om upphörande av nuvarande

provisorium.

Riksdagen biföll propositionen med godkännande av bankoutskottets utlåtande

(r. skr. nr 181).

I en den 4 mars 1948 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrivelse ha fullmäktige

i riksbanken hemställt, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

förelägga riksdagen förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande

riksbankens sedelutgivningsrätt i huvudsaklig överensstämmelse med ett vid

skrivelsen fogat författningsförslag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

Bankofullmäktige ha i sin skrivelse till en början omnämnt, att fullmäktige

— med anledning av vad 1947 års bankoutskott uttalade — uppdragit

åt den av fullmäktige tillsatta kommittén för översyn av riksbankslagen att,

utan att avvakta resultatet av bankkommitténs arbete, fullfölja sitt utredningsuppdrag

separat beträffande frågan om sedelutgivningsrätten. Denna

del av utredningen hade kommittén numera slutfört; och bankofullmäktige

hänvisade i första hand till de överväganden rörande en revision av sedelutgivningsreglerna,

som ägt rum inom kommittén. Fullmäktige ville härvid

understryka, att kommitténs arbete till en början avsett en definitiv omläggning

av riksbankslagen.

Kommittén har anfört följande.

Kommittén har som ett led i utredningen granskat de bestämmelser, som

reglera sedelutgivningsrätten i vissa andra länder. En sammanställning av

dessa bestämmelser lämnas i bilaga 1. Sammanfattningsvis kunna de där

medtagna länderna grupperas på följande sätt i fråga om reglerna för sedlarnas

guldtäckning: a) i vissa länder, nämligen Frankrike, Nederländerna

och Polen, kräves ej någon bestämd guldtäckning av sedlarna; b) i England,

Finland och Norge är sedelutgivningen reglerad enligt det s. k. kontingentsystemet,

vilket innebär full guldtäckning för den del av sedelstocken som

överstiger ett visst belopp; c) de övriga medtagna länderna, nämligen Belgien,

Danmark, Kanada, Förenta staterna och Schweiz, tillämpa det s. k. kvotsystemet,

enligt vilket guldkassan ej får understiga en viss kvotdel (25—

40 %) av den utelöpande sedelmängden. För den del av sedelmängden, som

överstiger guldkassan, föreskrives i allmänhet en viss supplementär täckning

i form av utländska valutor, inrikes växlar, lätt realiserbara värdepapper

in. m.

Vissa utgångspunkter för en revision av reglerna rörande sedelutgivningen

har kommittén vidare ansett sig kunna erhålla genom ett studium av den

historiska utvecklingen på förevarande område i Sverige. En översiktlig redovisning

av denna utveckling gives i bilaga 2. Såsom synes av översikten tilllämpade

Sverige ursprungligen en kvotprincip för sedlarnas metalliska täckning

för att efter Englands övergång till kontingentsystemet år 1844 ansluta

sig till detta system. För att möjliggöra en ökning av sedelutgivningen utan

för stor höjning av den icke guldtäckta kontingenten, uppmjukades emellertid

kontingentsystemet sedan successivt genom en samtidig tillämpning av

kvotprincipen, varvid resultatet så småningom blev den nu gällande kombinationen

av de båda principerna. De regler för supplementär täckning av

de icke guldtäckta sedlarna, som infördes genom 1887 års bankoreglemente,

ha sedan i huvudsak bibehållits oförändrade.

Under sina överväganden rörande de ändamålsenligaste sedelutgivningsbestämmelserna

har kommittén för sin del funnit, att vid en definitiv omreglering

av sedelutgivningsrätten följande synpunkter borde beaktas.

De principer för viss guldtäckning av den utelöpande sedelmängden, vilka

enligt den av kommittén förebragta utredningen alltjämt vore gällande i

Sverige och flera andra länder, utformades under en tid, då strikt metallisk

myntfot hade varit rådande i den meningen, att endast guld eller silver hade

varit lagligt betalningsmedel i oinskränkt omfattning. Banksedeln betraktades

på denna tid som ett kreditmedel, vars användbarhet som betalningsmedel

hade varit helt beroende av dess inlösbarhet i den lagstadgade me
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19ö.

7

tallen. Det hade därför framstått som naturligt att kräva en betryggande

metallisk täckning för den sedelcirkulation, som kom till stånd vid sidan av

den metalliska cirkulationen. Till grund för kontingentsystemet, vilket vore

det sedeltäckningssystem som fått (ten mest konsekvent genomförda motiveringen,

låge också den tanken, att sedelcirkulationen borde variera på samma

sätt som en rent metallisk cirkulation för att, vid fritt varuutbyte mellan

länderna, jämvikt skulle etableras i deras betalningsförhållanden.

Redan under guldmyntfotens tid ändrades i grunden de förutsättningar,

som här refererade sedeltäckningsbestämmelser baserats på. Sedelcirkulationen

jämte girobetalningsmedlen undanträngde alltmer den metalliska

cirkulationen i den inrikes rörelsen. Slutligen erkändes centralbankssedlarna

som lagligt betalningsmedel, oavsett deras inlösbarhet i metall. I Sverige

skedde detta genom ett år 1897 infört tillägg till § 72 regeringsformen, enligt

vilket »riksbanken allena äger rätt att utgiva sedlar, som för mynt i riket må

erkännas.» Denna utveckling hade haft till följd, att guldinlösning av sedlarna

blivit aktuell endast för fullgörande av likvider till utlandet, när

inköp på den fria valutamarknaden vid rådande växelkurser visat sig mindre

förmånligt. Centralbankens guldkassa hade härigenom kommit att framstå

som en viktig reserv för landet vid betalningar till utlandet. Denna förskjutning

av guldkassans betydelse från att vara grundval för den inhemska försörjningen

med betalningsmedel till att i första hand bliva en reserv av internationellt

gångbara betalningsmedel hade enligt kommittén blivit ännu mer

markerad, sedan guldmyntfoten suspenderats i flertalet länder. Även om

guldet i framtiden skulle bliva underlag för ett internationellt valutasystem,

kunde det förväntas, att dess monetära användning i huvudsak komine att

inskränkas till betalningstransaktioner mellan olika länder.

Att den skisserade utvecklingen ej medfört en mera radikal omläggning av

sedeltäckningsbestämmelserna i flertalet länder hade enligt kommittén ej sin

grund däri, att den uppfattning, som kommit till mest fullödigt uttryck i

kontingentprincipen, nämligen att guldkassans variationer borde vara normgivande

för centralbankens kreditpolitik och sedelutgivning, alltjämt skulle

ha förespråkare på ansvarigt håll. Centralbankspolitiken i de ledande länderna

hade under senare tid inriktats på att i möjlig mån neutralisera guldrörelsernas

inverkan på den interna penning- och prispolitiken. Förklaringen

till att sedeltäckningsbestämmelserna trots detta icke omlagts hade kommittén

i stället ansett ligga däri, att man under rådande förhållanden funnit

det lämpligare att tills vidare bereda centralbanken erforderlig handlingsfrihet

genom uppmjukning av de gamla bestämmelserna. Den icke guldtäekta

kontingenten av Bank of Englands sedelutgivning hade exempelvis under

senare årtionden successivt höjts från omkring 18 milj. £ till högst 1 450

milj. £.

Som en konsekvens av den här refererade tankegången bär kommittén funnit.

alt vid en definitiv omläggning av sedeltäckningsbestämmelserna dessa

borde få en sådan utformning som svarade mot de ändrade förhållandena på

penningväsendets område och som ej hindrade riksbanken från alt föra en

från landets synpunkt rationell penning- och valutapolitik i överensstämmelse

med de riktlinjer som uppdrogcs av statsmakterna. Kommittén har i

anslutning härtill framhållit, att med nuvarande sedeltäckningsbestämmelser

riksbanken vid fluktuationer i guld- och valutahehållningen kunde tvingas

vidtaga åtgärder som icke läte sig infoga i det handlingsschema som eljest

Iramslode såsom det i situationen riktiga.

Med dessa utgångspunkter har kommittén funnit, all den definitiva omläggningen

av sedeltäckningsbestämmelserna borde utformas så, att riks
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

bankens guldkassa förlänades karaktären av en disponibel reserv för utländska

betalningar. Riksbanken borde enligt kommittén ha frihet att omväxla

guld till valutor, när så befunnes lämpligt. Riksbanken borde vidare

ha möjlighet att disponera guld- och valutareserven för att täcka en temporär

brist i betalningsbalansen, utan att detta medförde menliga konsekvenser

i fråga om sedelutgivningsrätten. Detta skulle förutsätta, att den obligatoriska

guldtäckningen av en viss del av sedelstocken upphävdes. Som täckningsmedel

borde den metalliska kassan — vilken, i likhet med vad som

tillämpats alltsedan år 1940, borde upptagas till dagsvärdet — kunna ersättas

av andra tillgångar, som i huvudsak inginge i vad som nu kallades den supplementära

sedeltäckningen. Efter en sådan reform skulle sålunda den nuvarande

distinktionen mellan metallisk kassa och supplementär sedeltäckning

försvinna och riksbankens tillgångar uppdelas i täckningsgilla och

övriga tillgångar.

I samband härmed har kommittén uttalat, att de täckningsgilla tillgångarna

borde motsvara ej endast de utelöpande sedlarna utan även riksbankens

övriga avistaförpliktelser — främst vad som innestår å checkräkning — vilken

reform i viss mån anknöte till tidigare lagstiftning. Det hade nämligen

för kommittén framstått såsom föga rationellt, att en ökning av sedelmängden,

som kompenserades av en lika stor minskning av övriga avistaförpliktelser,

skulle behöva föranleda särskilda åtgärder från riksbankens sida.

Beträffande de i kommitténs redogörelse åberopade bilagorna 1 och 2

torde desamma icke böra intagas i statsrådsprotokollet. Vid bifall till den

hemställan om proposition till riksdagen som jag kommer att göra i förevarande

ämne torde ett tillräckligt antal exemplar av bilagorna kunna ställas

till bankoutskottets förfogande.

För egen del ha fullmäktige i riksbanken i sin skrivelse den 4 mars 1948

anfört, att av redogörelsen för övervägandena i sedeltäckningsfrågan

inom den av fullmäktige tillsatta kommittén för översyn av riksbankslagen

framginge, att kommittén funnit, att en rationell ordning för landets penningväsen

förutsatte en bredare bas för sedelutgivningsrätten än den. som

för närvarande vore fastställd i riksbankslagen. I detta syfte hade kommittén

anvisat en anordning, varigenom guld såsom täckningsmedel för utelöpande

sedlar kunde ersättas av andra riksbankens tillgångar. Härigenom

skulle riksbankens guldkassa förlänas karaktären av en reserv för utländska

betalningar. Rörande denna syn på guldets funktion i nutida hushållning

hänvisade fullmäktige för sin del till vad de uttalat i fullmäktiges

skrivelse till Konungen den 30 januari 1947. I fråga om det av kommittén

konstaterade behovet av en vidgad sedelutgivningsrätt hade fullmäktige

i nämnda skrivelse anfört, att förhållandena påkallade större elasticitet i

penningsystemet än den riksbankslagen i nuvarande lydelse medgåve. Fullmäktige

hade emellertid icke ansett sig böra föreslå sådana sedelutgivningsregler

som icke satte en bestämd gräns för sedelcirkulationen. Därest en

definitiv revision av riksbankslagens sedeltäckningsbestämmelser skulle

genomföras enligt de riktlinjer som framkommit under kommitténs behandling

av frågan, måste man därför enligt fullmäktiges mening såsom komplement

stadga vissa spärrar, varigenom riksdagen automatiskt inkopplas så

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition nr 195.

9

snart sedelcirkulationen vuxit över en viss gräns. Dylika anordningar hade

senare också diskuterats såväl inom kommittén som inom fullmäktige, varvid

i första hand en direkt maximering av den utelöpande sedelstocken ansetts

böra komma i fråga. Varken i fråga om de diskuterade spärranordningarna

eller vad rörde kommitténs förslag i övrigt beträffande en omläggning

av sedelutgivningsbestämmelserna hade fullmäktige för närvarande ansett

sig böra taga definitiv ställning. Vid de överläggningar, som fullmäktige

haft under utredningsarbetet, hade fullmäktige nämligen kommit till det

resultatet, att en genomgripande definitiv omreglering av grunderna för sedelutgivningen

icke lämpligen borde genomföras i rådande penningpolitiska

läge. Fullmäktige hade därför låtit kommittén för översyn av riksbankslagen

utarbeta förslag till en provisorisk lösning av frågan om ändrade sedelutgivningsregler,

i avbidan på att de faktorer som i förevarande hänseende

vore av betydelse skulle stabiliseras och därigenom erbjuda ett säkrare

underlag för en definitiv omläggning av hithörande bestämmelser. Den

provisoriska lösning fullmäktige ville föreslå innebure dock icke, att den

på fullmaktslagen grundade rätten för Kungl. Maj :t att ensam fastställa

sedeltäckningsbestämmelser fortfarande skulle gälla. Enligt fullmäktiges

mening borde fullmaktslagens giltighet upphöra i och med utgången av

juni 1948, då den senaste förlängningsperioden utginge. Efter denna tidpunkt

borde sedelutgivningen i stället tills vidare regleras av Kungl. Maj :t

och riksdagen gemensamt genom en särskilt stiftad provisorisk lag, varigenom

riksbankslagens sedeltäckningsbestämmelser temporärt sattes ur

kraft utan att upphävas eller ändras. Ifrågavarande lag borde gälla tills

vidare under ett år och därest omständigheterna så föranledde efter förnyad

prövning prolongeras att gälla tills vidare för ett år i sänder. I enlighet

härmed borde den avsedda lagen träda i kraft den 1 juli 1948 och i

första hand gälla tills vidare till och med utgången av juni månad 1949.

De provisoriska bestämmelserna borde utformas så, att ett visst maximibelopp

för sedelcirkulationen fastställdes i lagen. Inom ramen härför borde

liksom för närvarande riksbankens utelöpande sedlar till den del de överstege

riksbankens metalliska kassa motsvaras av de i 10 § riksbankslagen

angivna tillgångarna. Det vore givetvis synnerligen vanskligt att för ett år

framåt fastställa ett lämpligt maximibelopp för sedelcirkulationen. Åtskilliga

på förhand svårbedömliga faktorer kunde påverka utvecklingen.

Det finge därför anses ligga i sakens natur, att beloppet beräknades med

sådan marginal att oförutsedda, men rimliga fluktuationer uppåt kunde

mötas. Med ledning av föreliggande erfarenheter hade fullmäktige ansett

sig böra föreslå en maximigräns av 3 200 miljoner kronor. Denna gräns

borde jämföras med riksbankens nuvarande sedelutgivningsrätt. Vid årsskiftet

1947/48 utgjorde riksbankens sedelutgivningsrätt cirka 3 250 miljoner

kronor, medan den utelöpande sedelstocken hade ett värde av cirka

2 900 miljoner kronor. Motsvarande siffror den 28 februari 1948 vore cirka

3 200 miljoner kronor, respektive cirka 2 700 miljoner kronor. Med hänsyn

till atl lagen avsåges skola gälla tills vidare under ett år i sänder, bor
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

de hinder icke möta för Kungl. Maj :t och riksdagen att när som helst under

pågående riksdag om förhållandena så skulle påkalla efter förnyad

prövning besluta om ändring i nyssnämnda maximibelopp. Liksom hittills

kunde emellertid vid en tidpunkt, då riksdagen ej vore samlad, sådana

utomordentliga omständigheter inträffa, som nödvändiggjorde en extraordinär

ökning av sedelstocken. En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen

i 9 § andra stycket riksbankslagen, i vad densamma avsåge

rätt för Konungen att mellan riksdagarna medgiva ökning av sedelutgivningsrätten,

erfordrades därför även i fortsättningen. I den av fullmäktige

föreslagna provisoriska lagen syntes sålunda böra intagas en liknande bestämmelse

med föreskrift, att det skulle åligga Konungen att inom tjugu

dagar från det riksdagen åter sammanträtt underställa riksdagen beslutet

samt att den fortsatta giltigheten av det av Konungen lämnade medgivandet

skulle vara beroende av riksdagens beslut. Fullmäktige förutsatte härvid,

att Kungl. Maj :ts anmälan om ett mellan riksdagarna lämnat medgivande

av nyssnämnda innebörd delgåves riksdagen i proposition med förslag

angående sedelutgivningsrättens fortsatta omfattning. Därest riksdagen

med anledning av propositionen fattade beslut om höjning av det

i den provisoriska lagen stadgade maximibeloppet, borde detta föranleda

ändring av lagen. Vad anginge frågan om det belopp, med vilket Konungen

borde kunna öka sedelutgivningsrätten, syntes en höjning av det nu fixerade

beloppet — 350 miljoner kronor — motiverad med hänsyn till de ändrade

ekonomiska förhållanden, som inträtt, sedan nämnda belopp fastställdes.

Siffran borde höjas till 700 miljoner kronor. Fullmäktige hade ej ansett

skäl föreligga att i detta sammanhang vidtaga någon ändring beträffande

stadgandet i 11 § andra stycket riksbankslagen rörande ett minimibelopp för

den metalliska kassan. Andra stycket borde därför gälla i sin nuvarande

lydelse. 1 enlighet härmed skulle alltså under den provisoriska lagens giltighetstid

den metalliska kassan ej få bibehållas vid lägre belopp än 150

miljoner kronor. Med hänsyn till att denna bestämmelse sålunda skulle

kvarstå, borde första stycket i samma paragraf temporärt sättas ur kraft.

1 detta syfte borde i den provisoriska lagen inrymmas en bestämmelse angående

den metalliska kassan med innebörd att till denna skulle räknas

allt riksbanken tillhörigt guldmynt och oinyntat guld. Fullmäktige ville i

detta sammanhang understryka, att den metalliska kassan alltjämt borde

upptagas till dagsvärde såsom varit fallet alltsedan 1940. Några lagbestämmelser

härom vore icke erforderliga.

Enligt vid bankofullmäktiges skrivelse fogat utdrag av det hos bankofullmäktige

förda protokollet i ärendet lät suppleanten i fullmäktige herr

Sundén till protokollet anteckna följande.

Det av fullmäktige i skrivelsen den 30 januari 1947 gjorda uttalandet

—- att sedeltäckningsbestämmelserna sannolikt lämpligen borde erhålla den

ändrade utformning, som motiverades av att guldreserven i det moderna

penningväsendet uteslutande vore att betrakta såsom underlag för inter
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 195.

nationella betalningar men däremot endast hade indirekt betydelse såsom

bas för den inhemska försörjningen med betalningsmedel — synes icke

tillräckligt beakta den viktiga roll, som guldet under någorlunda normala

förhållanden enligt min uppfattning alltjämt skulle kunna spela såsom en

automatisk regulator av det interna penningväsendet. Jag är inte övertygad

om att det är möjligt att för denna uppgift finna en fullgod ersättning

för guldet. Den nu föreslagna, rent provisoriska lagstiftningen kan

emellertid enligt min mening på intet sätt prejudicera frågan om guldets

roll i vårt framtida penningväsende.

över nämnda skrivelse ha fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit utlåtande

den 17 mars 1948, därvid riksgäldsfullmäktige meddelat, att fullmäktige

icke hade något att erinra mot att bankofullmäktiges i ärendet gjorda

framställning bifölles.

Enligt vid riksgäldsfullmäktiges utlåtande fogat utdrag av det hos riksgäldsfullmäktige

förda protokollet i ärendet anmäldes reservation mot beslutet

av ordföranden herr Örne samt herr Magnusson; och i anslutning

därtill lät ordföranden anteckna följande särskilda yttrande till protokollet.

Då det är uppenbart att riksbanken, om den vill begagna de möjligheter

att reglera mängden av utelöpande sedlar, som av ålder stå den till buds,

icke är i behov av lättade restriktioner för sedeltäckningen, anser jag, att

riksdagen för närvarande kan inskränka sig till att icke ytterligare förlänga

giltigheten av lagen den 22 december 1939 angående rätt för Konungen att

meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse

m. in. Att ytterligare frikoppla sedelutgivningen från sambandet

med objektivt fastställbara förhållanden synes mig vara en så betänklig

åtgärd — särskilt med hänsyn till förtroendet för vårt penningväsen — att

en dylik åtgärd icke bör ifrågakomma utan långt mer ingående överväganden

än dem, som ligga till grund för förslaget, och först sedan alla tillgängliga

medel att stabilisera penningvärdet tagits i bruk.

Herr Magnusson anförde, att riksgäldsfullmäktiges utlåtande enligt hans

mening bort erhålla den lydelsen, att fullmäktige — som funnit anledning

till tveksamhet mot de av riksbanken föreslagna bestämmelserna — dock

icke ansåge sig på grund av det förefintliga läget kunna avstyrka deras genomförande.

Departementschefen. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har genom

1939 års fullmaktslag åt Kungl. Maj :t överlämnats att medgiva dispens

från de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna om riksbankens sedelutgivning.

Såsom villkor för utövandet av denna dispensrätt har föreskrivits,

att framställning i frågan skall göras av fullmäktige i riksbanken

och att fullmäktige i riksgäldskontoret skola höras över densamma.

I anledning av Kungl. Maj :ts förslag till 1947 års riksdag om förlängning

av berörda fullmaktslag för tiden den 1 juli 1947—den 30 juni 1948 uttalade

riksdagen bland annat, att det framstode såsom i hög grad angeläget

att fullmaktslagen avvecklades så snart ske kunde så att riksdagens infly
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 195-

tande på hithörande spörsmåls avgörande återställdes. I överensstämmelse

härmed ha bankofullmäktige i sin förut omnämnda skrivelse den 4 mars

1948 anfört, att enligt fullmäktiges mening borde fullmaktslagens giltighet

upphöra i och med utgången av juni månad 1948, då den senaste förlängningsperioden

utginge.

För egen del ansluter jag mig till bankofullmäktiges nyssnämnda uttalande,

att 1939 års fullmaktslag bör upphöra att gälla med utgången av

juni månad 1948.

Av bankofullmäktiges nu föreliggande skrivelse framgår vidare, att inom

riksbanken igångsatts en utredning i syfte att åstadkomma en allmän överarbetning

av riksbankslagen — bland annat i fråga om sedelutgivningsrätten

— men att en sådan allmän översyn av olika skäl måste skjutas på

framtiden. Med hänsyn härtill ha fullmäktige föreslagit, att en ny provisorisk

lagstiftning skulle ersätta 1939 års fullmaktslag. Enligt fullmäktiges

mening borde sålunda sedelutgivningen tills vidare regleras i en särskild,

av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag, varigenom

riksbankslagens sedeltäckningsbestämmelser temporärt sattes ur kraft utan

att upphävas eller ändras; och denna provisoriska lag borde gälla tills vidare

under ett år och, därest omständigheterna så föranledde, efter förnyad

prövning prolongeras att gälla tills vidare för ett år i sänder.

Vad angår det närmare innehållet i berörda provisoriska lag ha bankofullmäktige

föreslagit, att riksbanken skulle äga rätt att utgiva sedlar till

ett belopp av högst 3 200 miljoner kronor. Detta belopp skulle emellertid

under vissa förutsättningar få ökas med ytterligare högst 700 miljoner

kronor. Vidare ha bankofullmäktige föreslagit, att under den provisoriska

lagens giltighetstid skulle It § första stycket riksbankslagen (jfr ovan s.

4) temporärt sättas ur kraft, och att i stället skulle i förstnämnda lag föreskrivas

att som riksbankens metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken

tillhörigt guldmynt och omyntat guld.

Den av bankofullmäktige förordade lösningen att ersätta 1939 års fullmaktslag

med en provisorisk, av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt

stiftad lag med särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivningsrätt

föranleder ingen erinran från min sida. Jämväl såvitt angår detaljutformningen

av nämnda provisoriska lagstiftning anser jag mig kunna

godtaga vad bankofullmäktige härutinnan föreslagit i sin skrivelse den 4

mars 1948.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning.

Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda lagförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 195.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Sandberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.