Med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1948:195, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
1
Nr 195.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning;
given Stockholms slott den 19 mars
1958.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivningsrätt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 195.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.
Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1948 till
och med den 30 juni 1949 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket
lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,
följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.
1 §•
Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst tretusentvåhundra
miljoner kronor.
2 §.
Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt
må Konungen, om riksdagen ej är samlad, på framställning av fullmäktige
i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva
riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst sjuhundra
miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall, därest detsamma
icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen
åter sammanträtt, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.
3 §■
Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld.
Kungi. Maj:ts proposition nr 195.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 19 mars 1958.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om
ändrade bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning samt anför därvid
följande.
Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp,
som motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad
enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor.
Enligt 9 § andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla
bemyndigande att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
350 miljoner kronor. Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden
nedbringas med ett belopp motsvarande vad som utgivits med
stöd av sådant bemyndigande.
Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger
bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna
tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen
a) lätt säljbara statspapper;
b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras
å utländsk börs;
c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande
sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas
i metalliska kassan;
d) växlar, betalbara inom eller utom riket;
e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex
månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld
i dylik räkning;
f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst
samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,
som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra
miljoner kronor, mot annan säkerhet.
4
Kungi. Maj:ts proposition nr 195.
Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas
allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande
femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på
utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat
guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas
vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.
I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena
påkallat, ha de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt
modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till
och med den 31 mars 1940 men har därefter förlänats fortsatt giltighet,
sista gången genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden
utsträckts till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgör ett led i
krigsårens beredskapslagstiftning och har karaktären av en fullmaktslag,
tillämplig vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga av krig föranledda förhållanden.
De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,
innebära följande.
Genom kungörelsen den 31 januari 1950 (nr 55) med viss bestämmelse
angående riksbankens metalliska kassa har stadgandet i 11 § första stycket
riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt satts ur kraft. I sagda
kungörelse har förordnats, att såsom riksbankens metalliska kassa skall räknas
allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna
för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhänga med guldets placering,
ha nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av riksbankens
guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.
Vidare ha bestämmelser utfärdats, varigenom ökning medgivits av det
belopp, varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen
må överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen den
15 februari 1957 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens sedelutgivning
ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner
kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1957 (nr 251) med viss bestämmelse
angående riksbankens sedelutgivning har beloppet ökats till 2 500
miljoner kronor.
I detta sammanhang torde jag få något närmare beröra vad som förekom
vid 1947 års riksdag i anledning av det då framlagda förslaget om förlängning
av 1939 års lag för tiden den 1 juli 1947—den 30 juni 1948.
Såsom framgår av propositionen nr 83 till 1947 års riksdag framhöllo fullmäktige
i riksbanken i sin skrivelse den 30 januari 1947 till Kungl. Maj:t,
i vilken fullmäktige bland annat föreslogo prolongering till och med utgången
av juni 1948 av ovannämnda fullmaktslag, att riksbankslagen enligt
fullmäktiges mening sedan länge varit i behov av en allmän överarbetning
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
5
icke endast i fråga om sedelutgivningsrätten utan även beträffande andra
delar. Fullmäktige meddelade vidare, att fullmäktige därför hösten 1946
tillsatt en kommitté inom riksbanken med uppdrag att göra en översyn av
riksbankslagen. Denna översyn kunde emellertid icke i sin helhet slutföras
förrän 1945 års bankkommitté avslutat sitt arbete. Det kunde nämligen
antagas, att bankkommittén komme att framlägga förslag, vilka om de genomfördes
skulle beröra riksbankens verksamhet och nödvändiggöra vissa
ändringar i riksbankslagen. Även andra omständigheter syntes motivera ett
uppskov med det slutliga ståndpunktstagandet till den planerade allmänna
revisionen av riksbankslagen. Om än den allmänna översynen av riksbankslagen
sålunda måste skjutas på framtiden, kunde givetvis likväl ifrågasättas,
att man genom en partiell revision skulle eliminera behovet av det provisorium,
som rådde beträffande sedeltäckningsbestämmelserna, och alltså
genomföra en omläggning av dessa bestämmelser. Fullmäktige uttalade därvid,
att sedeltäckningsbestämmelserna sannolikt lämpligen borde erhålla
den ändrade utformning, som motiverades av att guldreserven i det moderna
penningväsendet uteslutande vore att betrakta såsom underlag för internationella
betalningar men däremot endast hade indirekt betydelse såsom
bas för den inhemska försörjningen med betalningsmedel. Fullmäktige hade
emellertid icke funnit en sådan utbrytning av en viss del av lagstiftningskomplexet
till särbehandling lämplig utan föreslogo i stället en förlängning
av ifrågavarande provisorium i avvaktan på den avsedda allmänna översynen
av riksbankslagen.
1947 års bankoutskott, som tillstyrkte bifall till propositionen, uttalade
(utlåtande nr 32), att det framstode såsom i hög grad angeläget, att fullmaktslagen
avvecklades så snart ske kunde, så att riksdagens inflytande på
hithörande spörsmåls avgörande återställdes. Fullmaktslagstiftningen hade
inneburit, att Kungl. Maj :t, utan riksdagens medverkan och medan riksdagen
varit samlad, kunnat besluta en mycket betydelsefull ändring av riksbankens
sedelutgivningsrätt. Det rådande provisoriet vore dessutom förenat
med den olägenheten, att bestämmelserna om sedelutgivningsrätten blivit
splittrade på tre författningar. Utskottet ville därför uttala det önskemålet,
att sedeltäckningsbestämmelserna i riksbankslagen omlades så, att provisoriet
kunde upphöra efter den av utskottet tillstyrkta förlängningstiden.
Det må även erinras om att i två motioner (I: 233 och II: 346) hade hemställts
om avslag å propositionen delvis under åberopande av skäl, som
bankoutskottet anfört till stöd för önskemålet om upphörande av nuvarande
provisorium.
Riksdagen biföll propositionen med godkännande av bankoutskottets utlåtande
(r. skr. nr 181).
I en den 4 mars 1948 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrivelse ha fullmäktige
i riksbanken hemställt, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
förelägga riksdagen förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivningsrätt i huvudsaklig överensstämmelse med ett vid
skrivelsen fogat författningsförslag.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
Bankofullmäktige ha i sin skrivelse till en början omnämnt, att fullmäktige
— med anledning av vad 1947 års bankoutskott uttalade — uppdragit
åt den av fullmäktige tillsatta kommittén för översyn av riksbankslagen att,
utan att avvakta resultatet av bankkommitténs arbete, fullfölja sitt utredningsuppdrag
separat beträffande frågan om sedelutgivningsrätten. Denna
del av utredningen hade kommittén numera slutfört; och bankofullmäktige
hänvisade i första hand till de överväganden rörande en revision av sedelutgivningsreglerna,
som ägt rum inom kommittén. Fullmäktige ville härvid
understryka, att kommitténs arbete till en början avsett en definitiv omläggning
av riksbankslagen.
Kommittén har anfört följande.
Kommittén har som ett led i utredningen granskat de bestämmelser, som
reglera sedelutgivningsrätten i vissa andra länder. En sammanställning av
dessa bestämmelser lämnas i bilaga 1. Sammanfattningsvis kunna de där
medtagna länderna grupperas på följande sätt i fråga om reglerna för sedlarnas
guldtäckning: a) i vissa länder, nämligen Frankrike, Nederländerna
och Polen, kräves ej någon bestämd guldtäckning av sedlarna; b) i England,
Finland och Norge är sedelutgivningen reglerad enligt det s. k. kontingentsystemet,
vilket innebär full guldtäckning för den del av sedelstocken som
överstiger ett visst belopp; c) de övriga medtagna länderna, nämligen Belgien,
Danmark, Kanada, Förenta staterna och Schweiz, tillämpa det s. k. kvotsystemet,
enligt vilket guldkassan ej får understiga en viss kvotdel (25—
40 %) av den utelöpande sedelmängden. För den del av sedelmängden, som
överstiger guldkassan, föreskrives i allmänhet en viss supplementär täckning
i form av utländska valutor, inrikes växlar, lätt realiserbara värdepapper
in. m.
Vissa utgångspunkter för en revision av reglerna rörande sedelutgivningen
har kommittén vidare ansett sig kunna erhålla genom ett studium av den
historiska utvecklingen på förevarande område i Sverige. En översiktlig redovisning
av denna utveckling gives i bilaga 2. Såsom synes av översikten tilllämpade
Sverige ursprungligen en kvotprincip för sedlarnas metalliska täckning
för att efter Englands övergång till kontingentsystemet år 1844 ansluta
sig till detta system. För att möjliggöra en ökning av sedelutgivningen utan
för stor höjning av den icke guldtäckta kontingenten, uppmjukades emellertid
kontingentsystemet sedan successivt genom en samtidig tillämpning av
kvotprincipen, varvid resultatet så småningom blev den nu gällande kombinationen
av de båda principerna. De regler för supplementär täckning av
de icke guldtäckta sedlarna, som infördes genom 1887 års bankoreglemente,
ha sedan i huvudsak bibehållits oförändrade.
Under sina överväganden rörande de ändamålsenligaste sedelutgivningsbestämmelserna
har kommittén för sin del funnit, att vid en definitiv omreglering
av sedelutgivningsrätten följande synpunkter borde beaktas.
De principer för viss guldtäckning av den utelöpande sedelmängden, vilka
enligt den av kommittén förebragta utredningen alltjämt vore gällande i
Sverige och flera andra länder, utformades under en tid, då strikt metallisk
myntfot hade varit rådande i den meningen, att endast guld eller silver hade
varit lagligt betalningsmedel i oinskränkt omfattning. Banksedeln betraktades
på denna tid som ett kreditmedel, vars användbarhet som betalningsmedel
hade varit helt beroende av dess inlösbarhet i den lagstadgade me
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 19ö.
7
tallen. Det hade därför framstått som naturligt att kräva en betryggande
metallisk täckning för den sedelcirkulation, som kom till stånd vid sidan av
den metalliska cirkulationen. Till grund för kontingentsystemet, vilket vore
det sedeltäckningssystem som fått (ten mest konsekvent genomförda motiveringen,
låge också den tanken, att sedelcirkulationen borde variera på samma
sätt som en rent metallisk cirkulation för att, vid fritt varuutbyte mellan
länderna, jämvikt skulle etableras i deras betalningsförhållanden.
Redan under guldmyntfotens tid ändrades i grunden de förutsättningar,
som här refererade sedeltäckningsbestämmelser baserats på. Sedelcirkulationen
jämte girobetalningsmedlen undanträngde alltmer den metalliska
cirkulationen i den inrikes rörelsen. Slutligen erkändes centralbankssedlarna
som lagligt betalningsmedel, oavsett deras inlösbarhet i metall. I Sverige
skedde detta genom ett år 1897 infört tillägg till § 72 regeringsformen, enligt
vilket »riksbanken allena äger rätt att utgiva sedlar, som för mynt i riket må
erkännas.» Denna utveckling hade haft till följd, att guldinlösning av sedlarna
blivit aktuell endast för fullgörande av likvider till utlandet, när
inköp på den fria valutamarknaden vid rådande växelkurser visat sig mindre
förmånligt. Centralbankens guldkassa hade härigenom kommit att framstå
som en viktig reserv för landet vid betalningar till utlandet. Denna förskjutning
av guldkassans betydelse från att vara grundval för den inhemska försörjningen
med betalningsmedel till att i första hand bliva en reserv av internationellt
gångbara betalningsmedel hade enligt kommittén blivit ännu mer
markerad, sedan guldmyntfoten suspenderats i flertalet länder. Även om
guldet i framtiden skulle bliva underlag för ett internationellt valutasystem,
kunde det förväntas, att dess monetära användning i huvudsak komine att
inskränkas till betalningstransaktioner mellan olika länder.
Att den skisserade utvecklingen ej medfört en mera radikal omläggning av
sedeltäckningsbestämmelserna i flertalet länder hade enligt kommittén ej sin
grund däri, att den uppfattning, som kommit till mest fullödigt uttryck i
kontingentprincipen, nämligen att guldkassans variationer borde vara normgivande
för centralbankens kreditpolitik och sedelutgivning, alltjämt skulle
ha förespråkare på ansvarigt håll. Centralbankspolitiken i de ledande länderna
hade under senare tid inriktats på att i möjlig mån neutralisera guldrörelsernas
inverkan på den interna penning- och prispolitiken. Förklaringen
till att sedeltäckningsbestämmelserna trots detta icke omlagts hade kommittén
i stället ansett ligga däri, att man under rådande förhållanden funnit
det lämpligare att tills vidare bereda centralbanken erforderlig handlingsfrihet
genom uppmjukning av de gamla bestämmelserna. Den icke guldtäekta
kontingenten av Bank of Englands sedelutgivning hade exempelvis under
senare årtionden successivt höjts från omkring 18 milj. £ till högst 1 450
milj. £.
Som en konsekvens av den här refererade tankegången bär kommittén funnit.
alt vid en definitiv omläggning av sedeltäckningsbestämmelserna dessa
borde få en sådan utformning som svarade mot de ändrade förhållandena på
penningväsendets område och som ej hindrade riksbanken från alt föra en
från landets synpunkt rationell penning- och valutapolitik i överensstämmelse
med de riktlinjer som uppdrogcs av statsmakterna. Kommittén har i
anslutning härtill framhållit, att med nuvarande sedeltäckningsbestämmelser
riksbanken vid fluktuationer i guld- och valutahehållningen kunde tvingas
vidtaga åtgärder som icke läte sig infoga i det handlingsschema som eljest
Iramslode såsom det i situationen riktiga.
Med dessa utgångspunkter har kommittén funnit, all den definitiva omläggningen
av sedeltäckningsbestämmelserna borde utformas så, att riks
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 195.
bankens guldkassa förlänades karaktären av en disponibel reserv för utländska
betalningar. Riksbanken borde enligt kommittén ha frihet att omväxla
guld till valutor, när så befunnes lämpligt. Riksbanken borde vidare
ha möjlighet att disponera guld- och valutareserven för att täcka en temporär
brist i betalningsbalansen, utan att detta medförde menliga konsekvenser
i fråga om sedelutgivningsrätten. Detta skulle förutsätta, att den obligatoriska
guldtäckningen av en viss del av sedelstocken upphävdes. Som täckningsmedel
borde den metalliska kassan — vilken, i likhet med vad som
tillämpats alltsedan år 1940, borde upptagas till dagsvärdet — kunna ersättas
av andra tillgångar, som i huvudsak inginge i vad som nu kallades den supplementära
sedeltäckningen. Efter en sådan reform skulle sålunda den nuvarande
distinktionen mellan metallisk kassa och supplementär sedeltäckning
försvinna och riksbankens tillgångar uppdelas i täckningsgilla och
övriga tillgångar.
I samband härmed har kommittén uttalat, att de täckningsgilla tillgångarna
borde motsvara ej endast de utelöpande sedlarna utan även riksbankens
övriga avistaförpliktelser — främst vad som innestår å checkräkning — vilken
reform i viss mån anknöte till tidigare lagstiftning. Det hade nämligen
för kommittén framstått såsom föga rationellt, att en ökning av sedelmängden,
som kompenserades av en lika stor minskning av övriga avistaförpliktelser,
skulle behöva föranleda särskilda åtgärder från riksbankens sida.
Beträffande de i kommitténs redogörelse åberopade bilagorna 1 och 2
torde desamma icke böra intagas i statsrådsprotokollet. Vid bifall till den
hemställan om proposition till riksdagen som jag kommer att göra i förevarande
ämne torde ett tillräckligt antal exemplar av bilagorna kunna ställas
till bankoutskottets förfogande.
För egen del ha fullmäktige i riksbanken i sin skrivelse den 4 mars 1948
anfört, att av redogörelsen för övervägandena i sedeltäckningsfrågan
inom den av fullmäktige tillsatta kommittén för översyn av riksbankslagen
framginge, att kommittén funnit, att en rationell ordning för landets penningväsen
förutsatte en bredare bas för sedelutgivningsrätten än den. som
för närvarande vore fastställd i riksbankslagen. I detta syfte hade kommittén
anvisat en anordning, varigenom guld såsom täckningsmedel för utelöpande
sedlar kunde ersättas av andra riksbankens tillgångar. Härigenom
skulle riksbankens guldkassa förlänas karaktären av en reserv för utländska
betalningar. Rörande denna syn på guldets funktion i nutida hushållning
hänvisade fullmäktige för sin del till vad de uttalat i fullmäktiges
skrivelse till Konungen den 30 januari 1947. I fråga om det av kommittén
konstaterade behovet av en vidgad sedelutgivningsrätt hade fullmäktige
i nämnda skrivelse anfört, att förhållandena påkallade större elasticitet i
penningsystemet än den riksbankslagen i nuvarande lydelse medgåve. Fullmäktige
hade emellertid icke ansett sig böra föreslå sådana sedelutgivningsregler
som icke satte en bestämd gräns för sedelcirkulationen. Därest en
definitiv revision av riksbankslagens sedeltäckningsbestämmelser skulle
genomföras enligt de riktlinjer som framkommit under kommitténs behandling
av frågan, måste man därför enligt fullmäktiges mening såsom komplement
stadga vissa spärrar, varigenom riksdagen automatiskt inkopplas så
Kunyl. Maj.ts proposition nr 195.
9
snart sedelcirkulationen vuxit över en viss gräns. Dylika anordningar hade
senare också diskuterats såväl inom kommittén som inom fullmäktige, varvid
i första hand en direkt maximering av den utelöpande sedelstocken ansetts
böra komma i fråga. Varken i fråga om de diskuterade spärranordningarna
eller vad rörde kommitténs förslag i övrigt beträffande en omläggning
av sedelutgivningsbestämmelserna hade fullmäktige för närvarande ansett
sig böra taga definitiv ställning. Vid de överläggningar, som fullmäktige
haft under utredningsarbetet, hade fullmäktige nämligen kommit till det
resultatet, att en genomgripande definitiv omreglering av grunderna för sedelutgivningen
icke lämpligen borde genomföras i rådande penningpolitiska
läge. Fullmäktige hade därför låtit kommittén för översyn av riksbankslagen
utarbeta förslag till en provisorisk lösning av frågan om ändrade sedelutgivningsregler,
i avbidan på att de faktorer som i förevarande hänseende
vore av betydelse skulle stabiliseras och därigenom erbjuda ett säkrare
underlag för en definitiv omläggning av hithörande bestämmelser. Den
provisoriska lösning fullmäktige ville föreslå innebure dock icke, att den
på fullmaktslagen grundade rätten för Kungl. Maj :t att ensam fastställa
sedeltäckningsbestämmelser fortfarande skulle gälla. Enligt fullmäktiges
mening borde fullmaktslagens giltighet upphöra i och med utgången av
juni 1948, då den senaste förlängningsperioden utginge. Efter denna tidpunkt
borde sedelutgivningen i stället tills vidare regleras av Kungl. Maj :t
och riksdagen gemensamt genom en särskilt stiftad provisorisk lag, varigenom
riksbankslagens sedeltäckningsbestämmelser temporärt sattes ur
kraft utan att upphävas eller ändras. Ifrågavarande lag borde gälla tills
vidare under ett år och därest omständigheterna så föranledde efter förnyad
prövning prolongeras att gälla tills vidare för ett år i sänder. I enlighet
härmed borde den avsedda lagen träda i kraft den 1 juli 1948 och i
första hand gälla tills vidare till och med utgången av juni månad 1949.
De provisoriska bestämmelserna borde utformas så, att ett visst maximibelopp
för sedelcirkulationen fastställdes i lagen. Inom ramen härför borde
liksom för närvarande riksbankens utelöpande sedlar till den del de överstege
riksbankens metalliska kassa motsvaras av de i 10 § riksbankslagen
angivna tillgångarna. Det vore givetvis synnerligen vanskligt att för ett år
framåt fastställa ett lämpligt maximibelopp för sedelcirkulationen. Åtskilliga
på förhand svårbedömliga faktorer kunde påverka utvecklingen.
Det finge därför anses ligga i sakens natur, att beloppet beräknades med
sådan marginal att oförutsedda, men rimliga fluktuationer uppåt kunde
mötas. Med ledning av föreliggande erfarenheter hade fullmäktige ansett
sig böra föreslå en maximigräns av 3 200 miljoner kronor. Denna gräns
borde jämföras med riksbankens nuvarande sedelutgivningsrätt. Vid årsskiftet
1947/48 utgjorde riksbankens sedelutgivningsrätt cirka 3 250 miljoner
kronor, medan den utelöpande sedelstocken hade ett värde av cirka
2 900 miljoner kronor. Motsvarande siffror den 28 februari 1948 vore cirka
3 200 miljoner kronor, respektive cirka 2 700 miljoner kronor. Med hänsyn
till atl lagen avsåges skola gälla tills vidare under ett år i sänder, bor
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 195.
de hinder icke möta för Kungl. Maj :t och riksdagen att när som helst under
pågående riksdag om förhållandena så skulle påkalla efter förnyad
prövning besluta om ändring i nyssnämnda maximibelopp. Liksom hittills
kunde emellertid vid en tidpunkt, då riksdagen ej vore samlad, sådana
utomordentliga omständigheter inträffa, som nödvändiggjorde en extraordinär
ökning av sedelstocken. En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen
i 9 § andra stycket riksbankslagen, i vad densamma avsåge
rätt för Konungen att mellan riksdagarna medgiva ökning av sedelutgivningsrätten,
erfordrades därför även i fortsättningen. I den av fullmäktige
föreslagna provisoriska lagen syntes sålunda böra intagas en liknande bestämmelse
med föreskrift, att det skulle åligga Konungen att inom tjugu
dagar från det riksdagen åter sammanträtt underställa riksdagen beslutet
samt att den fortsatta giltigheten av det av Konungen lämnade medgivandet
skulle vara beroende av riksdagens beslut. Fullmäktige förutsatte härvid,
att Kungl. Maj :ts anmälan om ett mellan riksdagarna lämnat medgivande
av nyssnämnda innebörd delgåves riksdagen i proposition med förslag
angående sedelutgivningsrättens fortsatta omfattning. Därest riksdagen
med anledning av propositionen fattade beslut om höjning av det
i den provisoriska lagen stadgade maximibeloppet, borde detta föranleda
ändring av lagen. Vad anginge frågan om det belopp, med vilket Konungen
borde kunna öka sedelutgivningsrätten, syntes en höjning av det nu fixerade
beloppet — 350 miljoner kronor — motiverad med hänsyn till de ändrade
ekonomiska förhållanden, som inträtt, sedan nämnda belopp fastställdes.
Siffran borde höjas till 700 miljoner kronor. Fullmäktige hade ej ansett
skäl föreligga att i detta sammanhang vidtaga någon ändring beträffande
stadgandet i 11 § andra stycket riksbankslagen rörande ett minimibelopp för
den metalliska kassan. Andra stycket borde därför gälla i sin nuvarande
lydelse. 1 enlighet härmed skulle alltså under den provisoriska lagens giltighetstid
den metalliska kassan ej få bibehållas vid lägre belopp än 150
miljoner kronor. Med hänsyn till att denna bestämmelse sålunda skulle
kvarstå, borde första stycket i samma paragraf temporärt sättas ur kraft.
1 detta syfte borde i den provisoriska lagen inrymmas en bestämmelse angående
den metalliska kassan med innebörd att till denna skulle räknas
allt riksbanken tillhörigt guldmynt och oinyntat guld. Fullmäktige ville i
detta sammanhang understryka, att den metalliska kassan alltjämt borde
upptagas till dagsvärde såsom varit fallet alltsedan 1940. Några lagbestämmelser
härom vore icke erforderliga.
Enligt vid bankofullmäktiges skrivelse fogat utdrag av det hos bankofullmäktige
förda protokollet i ärendet lät suppleanten i fullmäktige herr
Sundén till protokollet anteckna följande.
Det av fullmäktige i skrivelsen den 30 januari 1947 gjorda uttalandet
—- att sedeltäckningsbestämmelserna sannolikt lämpligen borde erhålla den
ändrade utformning, som motiverades av att guldreserven i det moderna
penningväsendet uteslutande vore att betrakta såsom underlag för inter
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
nationella betalningar men däremot endast hade indirekt betydelse såsom
bas för den inhemska försörjningen med betalningsmedel — synes icke
tillräckligt beakta den viktiga roll, som guldet under någorlunda normala
förhållanden enligt min uppfattning alltjämt skulle kunna spela såsom en
automatisk regulator av det interna penningväsendet. Jag är inte övertygad
om att det är möjligt att för denna uppgift finna en fullgod ersättning
för guldet. Den nu föreslagna, rent provisoriska lagstiftningen kan
emellertid enligt min mening på intet sätt prejudicera frågan om guldets
roll i vårt framtida penningväsende.
över nämnda skrivelse ha fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit utlåtande
den 17 mars 1948, därvid riksgäldsfullmäktige meddelat, att fullmäktige
icke hade något att erinra mot att bankofullmäktiges i ärendet gjorda
framställning bifölles.
Enligt vid riksgäldsfullmäktiges utlåtande fogat utdrag av det hos riksgäldsfullmäktige
förda protokollet i ärendet anmäldes reservation mot beslutet
av ordföranden herr Örne samt herr Magnusson; och i anslutning
därtill lät ordföranden anteckna följande särskilda yttrande till protokollet.
Då det är uppenbart att riksbanken, om den vill begagna de möjligheter
att reglera mängden av utelöpande sedlar, som av ålder stå den till buds,
icke är i behov av lättade restriktioner för sedeltäckningen, anser jag, att
riksdagen för närvarande kan inskränka sig till att icke ytterligare förlänga
giltigheten av lagen den 22 december 1939 angående rätt för Konungen att
meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse
m. in. Att ytterligare frikoppla sedelutgivningen från sambandet
med objektivt fastställbara förhållanden synes mig vara en så betänklig
åtgärd — särskilt med hänsyn till förtroendet för vårt penningväsen — att
en dylik åtgärd icke bör ifrågakomma utan långt mer ingående överväganden
än dem, som ligga till grund för förslaget, och först sedan alla tillgängliga
medel att stabilisera penningvärdet tagits i bruk.
Herr Magnusson anförde, att riksgäldsfullmäktiges utlåtande enligt hans
mening bort erhålla den lydelsen, att fullmäktige — som funnit anledning
till tveksamhet mot de av riksbanken föreslagna bestämmelserna — dock
icke ansåge sig på grund av det förefintliga läget kunna avstyrka deras genomförande.
Departementschefen. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har genom
1939 års fullmaktslag åt Kungl. Maj :t överlämnats att medgiva dispens
från de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna om riksbankens sedelutgivning.
Såsom villkor för utövandet av denna dispensrätt har föreskrivits,
att framställning i frågan skall göras av fullmäktige i riksbanken
och att fullmäktige i riksgäldskontoret skola höras över densamma.
I anledning av Kungl. Maj :ts förslag till 1947 års riksdag om förlängning
av berörda fullmaktslag för tiden den 1 juli 1947—den 30 juni 1948 uttalade
riksdagen bland annat, att det framstode såsom i hög grad angeläget
att fullmaktslagen avvecklades så snart ske kunde så att riksdagens infly
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 195-
tande på hithörande spörsmåls avgörande återställdes. I överensstämmelse
härmed ha bankofullmäktige i sin förut omnämnda skrivelse den 4 mars
1948 anfört, att enligt fullmäktiges mening borde fullmaktslagens giltighet
upphöra i och med utgången av juni månad 1948, då den senaste förlängningsperioden
utginge.
För egen del ansluter jag mig till bankofullmäktiges nyssnämnda uttalande,
att 1939 års fullmaktslag bör upphöra att gälla med utgången av
juni månad 1948.
Av bankofullmäktiges nu föreliggande skrivelse framgår vidare, att inom
riksbanken igångsatts en utredning i syfte att åstadkomma en allmän överarbetning
av riksbankslagen — bland annat i fråga om sedelutgivningsrätten
— men att en sådan allmän översyn av olika skäl måste skjutas på
framtiden. Med hänsyn härtill ha fullmäktige föreslagit, att en ny provisorisk
lagstiftning skulle ersätta 1939 års fullmaktslag. Enligt fullmäktiges
mening borde sålunda sedelutgivningen tills vidare regleras i en särskild,
av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag, varigenom
riksbankslagens sedeltäckningsbestämmelser temporärt sattes ur kraft utan
att upphävas eller ändras; och denna provisoriska lag borde gälla tills vidare
under ett år och, därest omständigheterna så föranledde, efter förnyad
prövning prolongeras att gälla tills vidare för ett år i sänder.
Vad angår det närmare innehållet i berörda provisoriska lag ha bankofullmäktige
föreslagit, att riksbanken skulle äga rätt att utgiva sedlar till
ett belopp av högst 3 200 miljoner kronor. Detta belopp skulle emellertid
under vissa förutsättningar få ökas med ytterligare högst 700 miljoner
kronor. Vidare ha bankofullmäktige föreslagit, att under den provisoriska
lagens giltighetstid skulle It § första stycket riksbankslagen (jfr ovan s.
4) temporärt sättas ur kraft, och att i stället skulle i förstnämnda lag föreskrivas
att som riksbankens metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken
tillhörigt guldmynt och omyntat guld.
Den av bankofullmäktige förordade lösningen att ersätta 1939 års fullmaktslag
med en provisorisk, av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt
stiftad lag med särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivningsrätt
föranleder ingen erinran från min sida. Jämväl såvitt angår detaljutformningen
av nämnda provisoriska lagstiftning anser jag mig kunna
godtaga vad bankofullmäktige härutinnan föreslagit i sin skrivelse den 4
mars 1948.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.
Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda lagförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 195.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
B. Sandberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.