Med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
33 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1948:224, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
1
Nr 224.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370); given Stockholms slott den
23 april 19i8.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att vid taxering till kommunal inkomstskatt
maximiavdraget för skattskyldig med väsentligen nedsatt skatteförmåga
höjes från 700 kronor till 2 000 kronor samt att skattskyldig, vars inkomst
helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension eller av bidrag varom
förmäles i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, uttryckligen
förklaras skola — därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda
— anses hava sådan nedsatt skatteförmåga, som berättigar till extra avdrag. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 224.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
Förslag
till
lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas dels att 50 § kommunalskattelagen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till
nämnda paragraf skall fogas en anvisning av nedan angiven lydelse.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
50
1 mom. Skattskyldigs inom--
— angivna grunder.
2 mom. För fysisk---över
skjuter
ortsavdraget.
Återstår efter---20 kronor.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
vara väsentligen nedsatt till följd av
långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka familj eavdrag
är medgivet, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter vederbörande
beskattningsnämnds beprövande
den skatt skyldiges inkomst
minskas med ytterligare ett belopp av
högst 700 kronor.
Vad härefter —---beskattnings
bar
inkomst.
3 mom. För skattskyldig,---
beskattningsbar inkomst. 1
§•
1 mom. Skattskyldigs inom--
— angivna grunder.
2 mom. För fysisk---- över
skjuter
ortsavdraget.
Återstår efter —----20 kronor.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
vara väsentligen nedsatt till följd av
långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka familjeavdrag
är medgivet, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter vederbörande
beskattningsnämnds beprövande
den skattskyldiges taxerade inkomst
minskas med ytterligare ett belopp
av högst 2 000 kronor. Skattskyldig,
vars inkomst helt eller till huvudsaklig
del utgöres av folkpension eller
av bidrag, som avses i lagen om bidrag
till änkor och änklingar med
barn, skall — därest särskilda omständigheter
icke till annat föranleda
— anses hava sådan nedsatt skatteförmåga,
varom ovan förmåles.
Vad härefter---beskattnings
bar
inkomst.
3 mom. För skattskyldig, ----
beskattningsbar inkomst.
(Se vidare anvisningarna.)
1 Senaste lydelse av 50 § 2 mom., se 1932:291.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 224.
3
Anvisningar
till 50 §.
Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad han i
form av folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag uppburit,
bör den taxerade inkomsten regelmässigt minskas med ett belopp motsvarande
vad han sålunda uppburit, dock högst 2 000 kronor. Om den skattskyldige
mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om hans
levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet,
bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts må
minskas, jämkas med hänsyn härtill.
Om skattskyldig åtnjutit jämväl annan inkomst än folkpension eller
änke- eller änklingsbidrag, men pensionen eller bidraget likväl utgjort den
huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den skattskyldige regelmässigt
medgivas ett med hänsyn till omständigheterna jämkat avdrag för nedsatt
skatteförmåga.
Därest folkpensionen eller änke- eller änklingsbidraget icke uppgått till
minst hälften av den sammanlagda inkomsten, bör avdrag, som ovan sägs,
medgivas allenast då särskilda skäl därtill föranleda.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Kungi. Maj:ts proposition nr 224.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 23 april 19k8.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om ändrade regler
för beskattning av folkpensioner samt anför därvid följande.
Inledning.
Vid tillkomsten av lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1948, avsågs att så avväga pensionsförmånernas
storlek att även de ekonomiskt sämst ställda folkpensionärerna
tillförsäkrades en godtagbar levnadsstandard. Vid nämnda avvägning torde
man allmänt hava utgått från att för dessa pensionärer någon nämnvärd
reducering av förmånerna genom beskattning icke borde förekomma. I anledning
härav har frågan om folkpensionärernas beskattning gjorts till föremål
för vissa undersökningar inom finansdepartementet. Resultatet av dessa
undersökningar har redovisats i en den 30 januari 1948 dagtecknad, inom
departementets rättsavdelning utarbetad promemoria angående beskattningen
av folkpensioner.
Över departementspromemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av
socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, kammarrätten, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands,
Jämtlands och Norrbottens län, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och
Sveriges folkpensionärers riksorganisation. Dessutom ha i anledning av promemorian
Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa och kooperationens pensionsanstalter inkommit med en gemensam
skrivelse i ämnet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 224.
5
Departementspromemorian.
De olika folkpensionsförmånerna.
Sedan i departementspromemorian erinrats om att den nya folkpensioneringslagen
skilde mellan ålderspension, invalidpension, sjukbidrag och
änkepension, att ålderspension utginge efter uppnådda 67 år och övriga pensionsförmåner
i förekommande fall före fyllda 67 år, samt att pensionsrätten
vore i princip begränsad till i riket mantalsskrivna svenska medborgare,
som fyllt 16 år, har i promemorian anförts följande.
Den allmänna ålderspensionen utgör för år räknat för gift pensionsberättigad,
vars make jämväl åtnjuter folkpension eller till vars hustru utgår
hustrutillägg, 800 kr. samt för annan pensionsberättigad 1 000 kr. Detta
innebär m. a. o. att makar, som båda fyllt 67 år, sammanlagt erhålla 1 600
kr., medan den ogifte i samma ålder uppbär 1 000 kr. Att märka är att dessa
förmåner utgå oberoende av inkomst och förmögenhet.
Invalidpension utgår till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig
genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, under
förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Den
som är blind skall städse anses lida av sådan nedsättning av arbetsförmågan,
som nyss sagts. — Invalidpensionen utgöres av grundpension å 200 kr.
om året oberoende av inkomst och förmögenhet och av tilläggspension å
högst 600 kr. om året till gift och högst 800 kr. om året till ogift pensionsberättigad.
Tilläggspensionen är i sin helhet beroende av vederbörandes inkomst
och förmögenhet (inkomstprövad). Den höjes med en tredjedel för
gift person, vars make icke är pensionsberättigad och ej erhåller hustrutilllägg.
Invalidpensionens maximibelopp är detsamma som beloppet av den
allmänna ålderspensionen.
Sjukbidrag tillkommer den som oavbrutet under minst ett år lidit av sådan
nedsatt arbetsförmåga som — om nämnda nedsättning varit varaktig
— berättigat till invalidpension. Såsom ytterligare förutsättning för sjukbidrag
gäller dock, att den nedsatta arbetsförmågan skall kunna antagas
bli bestående avsevärd tid. I fråga om storlek in. in. överensstämmer sjukbidraget
med invalidpensionen.
Änkepension utgår till änka, som vid mannens frånfälle fyllt 55 år och
varit gift med honom minst fem år. Änkepensionen utgår dock ej till änka,
som eljest åtnjuter folkpension; rätt till änkepension upphör vid nytt gifte.
Änkepensionen, som är i sin helhet inkomstprövad, utgör högst 600 kr. om
året. Visar det sig vid pensionsbeloppets bestämmande, att änkepensionen
skulle understiga 60 kr. om året, utgår ingen änkepension.
Till samtliga nu angivna huvudformer av folkpension kunna komma vissa
tillägg, vilka jämväl äro att anse såsom folkpension. Sådana tillägg äro bostadstillägg,
särskilda bostadstillägg, hustrutillägg och blindtillägg.
Riket har med hänsyn till bostads- och bränslekostnaderna indelats i fem
bostadskostnadsgrupper (se SFS 1947:222). De bostadstillägg, som högst
kunna ifrågakomma, äro följande:
bostadskostnadsgrupp:
I II III IV V
gift pensionsberättigad och änkepensions
berättigad.
.......................... 0 100 200 .100 400
annan pensionsberättigad .............. 0 150 300 450 600
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
Det må påpekas, att i bostadskostnadsgrupp I, som omfattar en avsevärd
del av landsbygden, bostadstillägg icke ifrågakommer, då bostadskostnaderna
avsetts skola täckas av den allmänna pensionen. Vidare må framhållas
att ifrågavarande gruppering rätt avsevärt skiljer sig från gällande skattegruppering.
Sålunda återfinnas inom bostadskostnadsgrupp I kommuner,
som ur skattesynpunkt tillhöra ortsgrupp I—III.
Bostadstillägget är i sin helhet inkoinstprövat. För gift person, vars make
ej är pensionsberättigad och icke erhåller hustru tillägg, höjes bostadstilllägget
med hälften.
I promemorian har därefter påpekats, att utöver nyssnämnda bostadstillägg
kunde, där kommun så beslutade, särskilt bostadstillägg utgå till
inom kommunen mantalsskriven person. Jämväl de grunder, efter vilka
detta kommunala tillägg skulle utgå, ävensom storleken av detsamma ägde
kommunen fastställa. Någon fullständig registrering av de olika kommunernas
beslut i nu nämnda avseenden vore vid tiden för promemorians upprättande
icke verkställd. Man torde ha att räkna med betydande skiljaktigheter
de olika kommunerna emellan i fråga om förekomst, storlek m. m.
av särskilt bostadstillägg.
I promemorian har intagits följande uppställning, utvisande högsta i lagen
reglerade folkpension med bostadstillägg för de olika bostadskostnadsgrupperna
i de vanligast förekommande fallen (från det särskilda bostadstillägget
har alltså här bortsetts):
ensamstående
allmän folkpension .
bostadstillägg.......
makar, båda ha foikp
allmän folkpension..
bostadstillägg.......
änka
allmän änkepension,
bostadstillägg.......
bostadskostnadsgrupp:
i
II
in
IV
v
1 000
1 000
1 000
1 000
1000
—
150
300
450
600
S:a
1000
1 150
1 300
1 450
1 600
lön
1 600
1600
1 600
1 600
1 600
—
200
400
600
800
S:a
1 600
1 800
2 000
2 200
2 400
600
600
600
600
600
—
100
200
300
400
S:a
600
700
800
900
1 000
Därefter har i promemorian anförts:
Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad gift mans hustru, om hon fyllt
60 år och makarna varit gifta minst fem år. Hustrutillägget utgöres av tillläggspension
och bostadstillägg med belopp, som hustrun skulle ha erhållit
i form av sådana förmåner, därest hon varit berättigad till invalidpension.
Hustrutillägget är alltså i sin helhet inkomstprövat och 200 kr. lägre än det
belopp hustrun skulle hava uppburit, om hon haft invalidpension. Är mannen
berättigad till ålderspension, utgår hustrutillägget endast om det överstiger
200 kr. (Observera att mannens allmänna ålderspension ökar från
opaginerad Kontrollera mot PDF
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
800 kr. till 1 000 kr., då hustrutillägget slutar utgå.) När särskilda skäl
därtill föranleda, kan hustrutillägg utgå, oaktat hustrun ej fyllt 60 år.
Maximibeloppet av folkpensionen till en man och hustrutillägget till hans
hustru blir alltså 200 kr. lägre än den folkpension, som makarna skulle
hava uppburit, om de båda varit pensionsberättigade.
Blindtillägget ersätter den tidigare s. k. blindhetsersättningen och utgår
—- oavsett vederbörandes inkomst och förmögenhet —• med 700 kr. om året
till den som blivit blind före fyllda 60 år och ej jämlikt bestämmelserna om
blindundervisning är skolpliktig. Blindtillägget intager så tillvida en särställning
bland folkpensionsförmånerna, att det i motsats till övriga förmåner
tages i betraktande vid inkomstprövningen. Om inkomstprövad pensionsförmån
utgår vid sidan av blindtillägg, verkar detta alltså reducerande
på förstnämnda förmån.
I departementspromemorian har erinrats om att vissa folkpensionsförmåner
vore till storleken beroende av årsinkomsten. Sålunda minskades tilläggspension,
änkepension och bostadstillägg med fem tiondelar av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den överstege för gift 300 kr. och för
annan 400 kr. Minskningen ginge proportionellt ut över tilläggs- eller änkepensionen
och bostadstillägget. Av följande uppställning framginge vid vilken
årsinkomst (eller, i fråga om gift pensionsberättigad, vid vilken sammanlagd
årsinkomst) i lagen reglerad inkomstprövad folkpension upphörde
att utgå.
Inkomstgränser.
bostadskostnadsgrupp
I
II
in
IV
v
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
Kr.
ålderspension
ogift......................
—
700
1 000
1 300
1 600
gift.......................
—
1 000
1 400
1 800
2 200
gräns för rätt till hustrutillägg
2 200
2 600
3 000
3 400
3 800
invalidpension
ogift......................
2 000
2 300
2 600
2 900
3 200
gift.......................
3 000
3 400
3 800
4 200
4 600
gräns för rätt till hustrutillägg
3 000
3 400
3 800
4 200
4 600
änkepension
gräns för rätt härtill.......
1490
1 690
1 890
2 090
2 290
Med årsinkomst avsåges —- efter vad i promemorian därefter utvecklats
— i förevarande sammanhang vad vederbörande skäligen kunde antagas
komma att under den närmaste tiden åtnjuta. Såsom inkomst räknades
dock, såsom tidigare nämnts, ej annan folkpension än blindtillägg och ej
heller allmänt barnbidrag eller understöd som någon på grund av skyldskap
eller svågerlag vore föranledd att utgiva. Inkomst i form av naturaförmån
uppskattades efter särskilda regler. Vid uppskattning av förmögenhets
avkastning skulle denna höjas med 10 procent av det belopp, varmed
förmögenheten överstege för gift pensionsberättigad 7 500 kr. och för annan
10 000 kr. I fråga om äkta makar skulle årsinkomsten och förmögenheten
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst
resp. förmögenhet. — Även enligt den nya folkpensioneringslagen skulle
särskilda pensionsavgifter erläggas. Något försäkringsmässigt samband
mellan pensionsavgifter och pension funnes emellertid ej och ingen del av
folkpensionen vore beroende av att avgifter erlagts. Skyldig att erlägga pensionsavgifter
vore envar svensk medborgare fr. o. m. det år då vederbörande
fyllde 18 år t. o. m. det under vilket han fyllde 66 år, under förutsättning
att han vore mantalsskriven i riket och ej erhölle folkpension. Avgiften utgjorde
en procent av vederbörandes till statlig inkomstskatt taxerade inkomst
eller, om den avgiftspliktige vore gift och mantalsskriven såsom tillhörande
samma hushåll som sin make, en halv procent av makarnas sammanlagda
taxerade inkomst. För varje avgiftspliktig vore dock lägsta avgiften
6 kr. och högsta 100 kr.
Folkpensionernas ställning i skattesystemet.
I departementspromemorian har framhållits, att frågan om skatteplikt
för de enligt den nya folkpensioneringslagen utgående pensionsförmånerna
vore — liksom fallet vore beträffande de jämlikt den äldre lagen utgående
pensionsförmånerna — icke uttryckligen reglerad i skatteförfattningarna.
Man torde emellertid kunna utgå från att samtliga tidigare utgående folkpensionsförmåner
som regel betraktats såsom skattepliktig inkomst samt
att motsvarande förhållande komme att gälla även för folkpensioner enligt
den nya folkpensioneringslagen.
Vad beträffade frågan om avdrag för erlagda folkpensionsavgifter, har
erinrats om att den i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen medgivna avdragsrätten
för avgifter till allmänna pensionsförsäkringen innefattat rätt
till avdrag för folkpensionsavgifter enligt den äldre folkpensioneringslagen.
Vad anginge pensionsavgifter enligt den nya folkpensioneringslagen finge
erinras om att frågan om avdragsrätt för dessa avgifter upptagits till behandling
i propositionen nr 35 till innevarande års riksdag, därvid avdragsrätt
föreslagits skola även fortsättningsvis medgivas i enlighet med i propositionen
närmare angivna grunder.
I detta sammanhang har i promemorian framhållits, att riksdagen vid ett
par tillfällen haft att taga ställning till molionsvis väckta förslag om viss
skattelindring för folkpensionärer. I motion till 1939 års riksdag (11:319)
ifrågasattes sålunda, att de dåvarande tilläggspensionerna skulle undantagas
från beskattning eller ock att de personer, som tillerkänts högsta tillläggspension,
borde befrias från skyldighet att erlägga skatt. Bevillningsutskottet
(betänkande nr 12), som fann det ur principiell synpunkt betänkligt
att generellt undantaga en viss kategori medborgare från skattskyldighet,
fäste uppmärksamheten på möjligheten att genom en utvidgad tilllämpning
av bestämmelserna om särskilt avdrag vid ömmande omständigheter
åstadkomma en relativt tillfredsställande differentiering efter skatte
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kunql. Maj:ts proposition nr 224.
förmågan i de individuella fallen. — Motionen föranledde icke någon lagändring.
I motioner till 1944 års riksdag (1:131 och 11:201) togs samma fråga
ånyo upp. Bevillningsutskottet (betänkande nr 6), som instämde i vad 1939
års bevillningsutskott anfört, underströk möjligheten att medge avdrag för
ömmande omständigheter samt framhöll att beträffande skattskyldig, som
åtnjöte folkpension, kunde antagas att förutsättningar för beviljande av dylikt
avdrag ofta förelåge. — Icke heller dessa motioner föranledde någon
lagändring.
I motioner till 1946 års riksdag (I: 145 och II: 251) påyrkades en översyn
av reglerna för skattefrihet och skattefria avdrag jämte därmed sammanhängande
spörsmål i syfte att åvägabringa en samordning mellan dessa regler
och de Sociala förmånerna. Motionärerna framhöllo, att då dessa förmåner
avvägdes för att garantera en godtagbar levnadsstandard också hos
de sämst ställda mottagarna, detta syfte förfelades om förmånerna i fråga
beskattades. Med hänsyn till den »skatteretur» av folkpension till ekonomiskt
bättre ställda medborgare, varmed kalkylerats, ansågo motionärerna
det uteslutet, att grundpensionen skulle kunna förklaras skattefri, och framhöllo
att det torde bli svårt att knyta skattebefrielsen direkt till tilläggspensionen
eller bostadstillägget. Den mest framkomliga vägen syntes vara en
betydande höjning av de skattefria avdragen. — Bevillningsutskottet (betänkande
nr 43) pekade på den då förestående höjningen av ortsavdragen
vid den statliga taxeringen. Enligt utskottets mening torde emellertid det
föreliggande spörsmålet icke helt kunna lösas genom en höjning av ortsavdragen.
Oklarhet i principiellt hänseende skulle kvarstå. Då det därjämte
finge anses önskvärt, att frågan om förmånernas skatterättsliga natur uppmärksammades
i samband med det pågående reformarbetet på socialvårdens
område, så att en riktig avvägning av förmånernas storlek med hänsyn
tagen till huruvida förmånerna skulle beskattas eller icke kunde ske, förordade
utskottet skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om den i motionerna
föreslagna översynen. Detta blev även riksdagens beslut.
I promemorian har därefter lämnats en redogörelse för den betydelse,
som ortsavdragen vid taxeringen till statlig inkomstskatt och till kommunal
inkomstskatt hade för skattskyldiga utan annan inkomst än folkpension.
Därvid har framhållits, att ortsavdragen enligt 1947 års förordning om
statlig inkomstskatt vore av den storleksordningen att folkpensionsförmånerna
— om man bortsåge från det särskilda bostadstillägget i övervägande
antalet fall rymdes inom ortsavdragets belopp. Vidare har påpekats
att skattskyldig med väsentligen nedsatt skatteförmåga kunde enligt nämnda
förordning erhålla avdrag med ytterligare 2 000 kr.
Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt vore förhållandena emellertid
annorlunda. Storleken av de nuvarande kommunala ortsavdragen framginge
av följande, i departementspromemorian intagna tabell, därvid inom
parentes angivits det belopp, vartill ortsavdraget på grund av den s. k.
bankningen högst kunde uppgå.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 224.
Ensamstående Makar
Ortsgrupp I.............. 340 (510) 500 (750)
» II.............. 380 (570) 540 (810)
» III.............. 420 (630) 600 (900)
» IV.............. 460 (690) 640 (960)
» V.............. 500 (750) 700 (1 050)
För skattskyldig i kommun, som tillhörde ortsgrupp I eller II och ej vore
stad, kunde viss ökning av avdraget ske. Därest av den taxerade inkomsten
efter verkställt ortsavdrag återstode högst 500 kr., minskades nämligen den
taxerade inkomsten med ytterligare 20 kr.
I promemorian har anförts, att av de lämnade uppgifterna framginge, att
även i de fall, då vederbörande helt eller huvudsakligen vore beroende av
folkpensionen, denna i viss omfattning bleve föremål för beskattning. Sålunda
påfördes — om ingen annan inkomst än folkpension funnes och avdragsgilla
utgifter saknades — en ogift ålderspensionär i ortsgrupp I 4,7
skattekronor och i ortsgrupp V 8,5 skattekronor, ålderspensionsberättigade
makar sammanlagt resp. 8,5 och 13,5 skattekronor samt en änkepensionsberättigad
resp. l,i och 2,5 skattekronor. Därest särskilt bostadstillägg
därjämte utginge, bleve detta i sin helhet beskattat. Det högsta extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga, som vid taxering enligt kommunalskattelagen
kunde ifrågakomma, vore 700 kr.
I promemorian anvisade utvägar för att bereda folkpensionärerna
skattelindring.
Sedan i promemorian konstaterats, att storleken av de enligt den nya
folkpensioneringslagen utgående förmånerna avvägts i första hand ur synpunkten
att bereda de ekonomiskt sämst ställda folkpensionärerna en godtagbar
levnadsstandard, har framhållits, att — som även i förenämnda motioner
till 1946 års riksdag påpekats — detta syfte skulle förfelas, därest
ifrågavarande folkpensionärer finge sina förmåner i nämnvärd utsträckning
beskurna genom beskattning. För att förhindra en sådan konsekvens av
beskattningsreglernas tillämpning erfordrades alltså bestämmelser om särskild
skattelindring för berörda grupp av skattskyldiga. Med hänsyn till
storleken av de ortsavdrag, som medgåves enligt den nya förordningen om
statlig inkomstskatt, kunde sådana bestämmelser emellertid begränsas att
gälla allenast vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.
Att vissa principiella invändningar kunde vara att rikta mot en sådan
lagstiftning har redan i promemorian förutskickats. Folkpensionerna skulle
nämligen därigenom ur beskattningssynpunkt privilegieras i förhållande
till annan inkomst och skulle förty två skattskyldiga i samma inkomstläge,
därav den enes inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjordes av folkpension
och den andres av inkomst av annat slag, bliva olika beskattade. Emellertid
har samtidigt framhållits, att denna invändning icke syntes böra
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
tilläggas avgörande betydelse. Behovet av den ifrågasatta bestämmelsen
vore nämligen i första hand betingat av de otillfredsställande kommunala
ortsavdrag, som för närvarande gällde, varför anordningen i viss mån borde
betraktas som ett provisorium i avvaktan på en omreglering av nämnda
ortsavdrag, en omreglering som emellertid icke kunde företagas utan en
tidskrävande utredning. Starka skäl torde därför kunna åberopas till stöd
för att — trots de principiella betänkligheterna — omedelbart genomföra
sådana lagändringar, att de folkpensionsförmåner, varav åldringar, invalider
och änkor vore för sitt uppehälle beroende, undantoges från beskattning.
I departementspromemorian har understrukits, att vid meddelandet av
bestämmelser av antydd art i törsta hand borde beaktas, att skattelindringen
förbehölles dem, som helt eller till väsentlig del vore beroende av folkpensionen.
Vidare borde bestämmelserna så utformas, att man i görligaste
mån förebyggde, att en i visst inkomstläge förvärvad inkomst — på grund
av härav föranledd minskning av folkpensionens belopp samt på grund av
minskad avdragsrätt vid beskattningen — ytterst bleve för den skattskyldige
förlustbringande.
Därefter har lämnats följande redogörelse för tänkbara möjligheter att
åstadkomma den ifrågasatta skattelindringen.
Alternativ 1. I vissa andra sammanhang — så t. ex. av 1944 års uppbördsberedning
i dess betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet
— har ifrågasatts att slopa den nuvarande rätten till avdrag för
folkpensionsavgifter och samtidigt fritaga utfallande folkpensionsbelopp
från skatteplikt. Mot en sådan anordning kunna emellertid allvarliga erinringar
göras. Till en början saknas sålunda försäkringsmässigt samband
mellan pensionsavgifter och pension, varför en dylik regel, vars huvudsakliga
företräde vore dess enkelhet, knappast kunde anses mateiiellt grundad.
Skulle vidare de särskilda folkpensionsavgifterna framdeles komma
att slopas och kostnaden för folkpensioneringen helt täckas i annan ordning,
bortfölle själva grunden för anordningen. Slutligen skulle de, som
under gångna år erhållit avdrag för erlagda pensionsavgifter och som nu
blivit pensionsberättigade, bliva omotiverat gynnade, medan i framtiden
skattskyldiga, som icke uppnådde pensionsåldern, kunde anses orättvist
hårt träffade av regeln.
Alternativ 2. I de ovan omnämnda motionerna har pekats på möjligheten
att genom en höjning av de skattefria avdragen åstadkomma den önskade
skattelindringen. Tidigare har emellertid framhållits, att en generell höjning
av de kommunala ortsavdragen icke utan en tidsödande utredning kan
företagas. Detta behövde emellertid i och för sig icke utesluta, att ortsavdraget
gjordes i viss mån rörligt för att i här avsedda fall kunna höjas till
belopp motsvarande uppburen folkpension. Emellertid vore det nödvändigt
att anknyta en sådan regel till ett visst högsta inkomstläge (eventuellt
olika för skilda ortsgrupper); när detta inkomstläge passerats, skulle
allenast vanligt ortsavdrag medgivas. Detta innebure emellertid dels att
intill detta inkomstläge skattelindringen skulle, oavsett inkomsten, alltid
omfatta hela folkpensionen, dels ock att det inkomstförvärv, som föranledde
att nämnda inkomstläge passerades, med hänsyn till beskattningen
bleve direkt förlustbringande för den skattskyldige.
12
Kungl. Maj ds proposition nr 224.
Alternativ 3. En skattelindring för folkpensionärerna skulle även kunna
åstadkommas genom en höjning av det nuvarande avdraget för nedsatt
skatteförmåga i samband varmed en uttrycklig föreskrift borde lämnas om
att stadgandet skulle tillämpas å alla av folkpensionen helt eller huvudsakligen
beroende skattskyldiga. Mot en sådan anordning kunde i första hand
invändas att ifrågavarande skattskyldiga därigenom icke tillerkändes en i
lagen till beloppet reglerad avdragsrätt utan bleve beroende av beskattningsnämnds
prövning. Härtill kommer att man erfarenhetsmässigt måste räkna
med att stadgandet icke bleve enhetligt tillämpat. Garantier erhölles överhuvud
icke för att den med lagändringen avsedda effekten uppnåddes.
Alternativ 4. Att söka knyta skattelindringen till frågan, huruvida inkomstprövad
folkpension utgår eller ej, hade varit en tilltalande utväg,
därest i bostadskostnadsgrupp I inkomstprövad folkpension utgått i motsvarande
utsträckning som i övriga bostadskostnadsgrupper. Då det i lagen
reglerade bostadstillägget emellertid icke utgår i bostadskostnadsgrupp I,
skulle en regel av nämnda innebörd behöva kompletteras med särskilda bestämmelser
för skattskyldiga tillhörande sistnämnda bostadskostnadsgrupp.
Härvid skulle man möta tidigare berörda svårigheter, varjämte det betydelsefulla
önskemålet att få för hela landet enhetliga bestämmelser måste eftersättas.
Alternativ 5. En ytterligare möjlighet vore att anknyta skattelindringens
omfattning till förekomsten och storleken av annan den skattskyldiges inkomst
än folkpension på så sätt att, då annan inkomst (sidoinkomst) ej
förefunnes, avdrag medgåves med belopp motsvarande hela den uppburna
folkpensionen men att — då sidoinkomst förelåge — avdraget minskades
med hälften av denna sidoinkomst. En anordning som denna synes — i
varje fall såvitt angår de i folkpensioneringslagen direkt reglerade förmånerna
— uppfylla det ovan angivna kravet, att ett ytterligare inkomstförvärv
icke i något inkomstläge — trots härav föranledd minskning av folkpensionen
och minskad avdragsrätt vid beskattningen — ytterst bleve för
den skattskyldige förlustbringande. En på detta sätt genomförd glidande
avdragsskala skulle emellertid medföra, att avdragsrätt komme att föreligga
ännu i ett relativt högt inkomstläge. Det är emellertid att märka att avdraget
dock skulle bliva mindre i samma mån som sidoinkomsten ökade.
Innebörden av den nu ifrågasatta regeln belyses av följande exempel, vilka
samtliga hänföra sig till bostadskostnadsgrupp V och vari hänsyn ej
tagits till ett eventuellt särskilt bostadstillägg (kommunalt tillägg):
En ensamstående ålderspensionär utan annan inkomst än folkpensionen
å 1 600 kr. får avdrag med nämnda belopp. Har han en sidoinkomst av
500 kr., uppgår pensionen till 1 550 kr. och avdrag medges med (1 550 —
250 =) 1 300 kr. Är sidoinkomsten 1 500 kr., blir pensionen 1 050 kr. och
avdrag medges med (1 050 — 750 =) 300 kr. Vid en sidoinkomst av 1 900
kr., då pensionen är 1 000 kr., blir avdraget (1 000 — 950 =) 50 kr. Då
sidoinkomsten uppgår till 2 000 kr. upphör avdraget.
En änkepensionsberättigad utan sidoinkomst får pension med 1 000 kr.
och avdrag med samma belopp. Vid en sidoinkomst av 500 kr. blir pensionen
950 kr. och avdraget (950 — 250 =) 700 kr. När sidoinkomsten uppgår
till 1 100 kr., blir pensionen 650 kr. och avdraget (650 — 550 =) 100 kr.
Vid en sidoinkomst av 1 200 kr. upphör avdraget.
Ålderspensionsberättigade makar utan sidoinkomst böra få avdrag med
belopp motsvarande sammanlagda pensionsbeloppet 2 400 kr. Är den gemensamma
sidoinkomsten 1 000 kr. och makarna förvärvat hälften var, blir
opaginerad Kontrollera mot PDF
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 224.
folkpensionen 2 200 kr. och avdraget (2 200 — 500 ==) 1 700 kr. Vid en motsvarande
sidoinkomst av 2 000 kr., då pensionen är 1 700 kr., blir avdraget
(1 700 — 1 000 =) 700 kr. När sidoinkomsten uppgår till 3 100 kr., varvid
pensionen är 1 600 kr., uppgår avdraget till (1 600 — 1 550 =) 50 kr. Vid
en sidoinkomst av 3 200 kr. upphör avdraget.
Som ovan framhållits skulle avdragsrätten, om än kraftigt beskuren,
komma att kvarstå ännu vid relativt hög inkomst. Detta vore emellertid —
i vad det gällde folkpensionen — icke något särpräglat förhållande. Själva
den inkomstprövade folkpensionen utgår ju nämligen likaledes vid en förhållandevis
hög sidoinkomst.
Vad beträffar äkta makar, som båda åtnjuta folkpension, skulle vissa
särskilda bestämmelser bliva erforderliga. Till en början må erinras att
folkpensionen för dessa bestämmes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda
inkomst och förmögenhet. Detta torde redan i och för sig vara
ett skäl, varför den ifrågavarande avdragsrätten borde prövas för makarna
gemensamt. Detta skulle bliva desto nödvändigare, som eljest i vissa inkomstlägen
det sammanlagda avdraget för makarna bleve olika i de fall,
då sidoinkomsten förvärvats endast av den ena maken och då den förvärvats
till viss del av vardera maken. Sedan avdraget på sådant sätt bestämts,
uppkomme emellertid frågan huru detsamma skulle fördelas mellan makarna.
Vissa skäl skulle kunna anföras för att fördela avdraget omvänt proportionellt
i förhållande till vardera makens sidoinkomst, ev. sammanlagda
inkomst. En sådan regel skulle emellertid innebära en avsevärd arbetsbelastning
för taxeringsmyndigheterna. Regeln bör därför i stället utformas
efter en enklare linje. Lämpligen torde regeln kunna givas den innebörden
att avdraget fördelades med hälften å vardera maken, dock att — därest
endera maken icke kunde utnyttja sin del av avdraget — den andra makens
avdrag ökades i motsvarande mån. Av taxeringstekniska skäl borde
dock regeln om ett för äkta makar gemensamt uträknat avdrag begränsas
till de fall, då makarna vore samtaxerade.
Även i de fall, då ena maken hade folkpension men icke den andra, borde
avdraget uträknas med hänsyn till båda makarnas inkomstförhållanden.
Avdraget borde i sådant fall helt tillföras den, som uppbure folkpension.
För att icke göra en avdragsrätt som den nu ifrågasatta onödigt invecklad
synas starka skäl tala för att icke göra avdraget till någon del beroende
av storleken av den skattskyldiges förmögenhetstillgångar. Framhållas må
att ur fiskalisk synpunkt betydelsen av en dylik regel vore mycket begränsad
med hänsyn till att sådana skattskyldiga, som inneha förmögenhet av
nämnvärd omfattning, regelmässigt torde ha sådan inkomst att avdragsregeln
för dem saknade aktualitet.
Det må framhållas, att en avdragsrätt som den nu ifrågasatta givetvis
borde av beskattningsnämnderna beaktas utan att särskilt yrkande därom
i deklarationen framställts. — Avdragsrätten skulle icke påverka rätten till
ortsavdrag. Ett försök att göra dessa avdrag beroende av varandra skulle
f. ö. i hög grad komplicera taxeringsförfarandet.
Det låter sig icke förneka att — om detta alternativ lades till grund för
den ifrågasatta lagstiftningen — beskattningsnämndernas arbetsbörda komme
att något ökas. Sådana synpunkter kunna dock icke få stå hindrande i
vägen för lagstiftningen. Det må emellertid understrykas, att tillämpningen
av avdragsregeln icke bleve särskilt invecklad. Taxeringsnämnden hade allenast
att fastställa sidoinkomsten — d. v. s. den sammanräknade nettoinkomsten
minskad med folkpensionen — varefter avdraget uträknades till
folkpensionens belopp minskat med hälften av sidoinkomsten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
Det bör understrykas, att effektiviteten och verkningarna i skilda hänseenden
av en avdragsregel som den nu ifrågavarande självfallet röner inverkan
av förekomsten av ett av kommunen beslutat särskilt bostadstillägg.
Det torde emellertid icke vara görligt att utforma avdragsrätten med
hänsyn även härtill. Åtskilliga kommuner ha nämligen ännu icke fattat
beslut i denna fråga; i de fall så skett föreligga därjämte betydande skiljaktigheter
mellan tilläggets belopp och förutsättningarna för erhållandet av
detsamma. Det synes däremot å andra sidan icke böra ifrågakomma att från
avdragsrätten avgränsa det särskilda bostadstillägget, vilket formellt utgör
en del av folkpensionen.
I promemorian har därefter uttalats att av de olika alternativen syntes
av skäl, som tidigare anförts, det som nr 5 betecknade ur skilda synpunkter
vara att föredraga. Ett i enlighet med detta alternativ utformat författningsförslag
hade fogats vid promemorian. Förslaget torde få såsom Bilaga
fogas vid statsrådsprotokollet i förevarande ärende.
Slutligen har i promemorian anmärkts att några beräkningar icke kunnat
göras av de föreslagna reglernas inverkan på skatteunderlaget. Samtidigt
har emellertid understrukits att, även om en icke obetydlig minskning av
den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten skulle därav föranledas,
den verkliga skatteförlusten bleve väsentligt mindre. De skatter, som
påfördes ifrågavarande skattskyldiga, syntes nämligen i betydande utsträckning
bliva avskrivna på grund av bristande tillgång till skatternas gäldande.
Yttrandena.
Vad angår frågan om en särskild lagstiftning i ämnet
över huvud borde genomföras innefatta de över promemorian
avgivna yttrandena delade meningar. Tre av remissinstanserna, nämligen
kammarrätten, länsstyrelsen i Jämtlands län och Svenska stadsförbundet,
ha sålunda helt avstyrkt lagstiftning i ämnet, medan övriga elva förordat
sådan i någon form.
Av innehållet i remissyttrandena i nu förevarande del må här följande
återgivas.
Kammarrätten har av förarbetena till den nya folkpensionslagstiftningen
visserligen ansett framgå, att folkpensionsförmånerna icke avvägts så rundligt,
att de avsetts skola kunna bära dem åvilande beskattning. Härigenom
skulle, enligt kammarrätten, de principiella förutsättningarna för de ifrågasatta
ekonomiska lättnaderna vara förhanden. Då spörsmålet, huru nyssnämnda
förhållande skulle avhjälpas, till sin natur närmast hörde hemma
på socialvårdsverksamhetens område, vore det enligt kammarrättens mening
emellertid riktigare att lösa nämnda spörsmål på sociallagstiftningens
väg. Härtill komme att såväl principiella som praktiska svårigheter mötte
vid försök att utfylla bristen uti ifrågavarande socialförmån genom eu
skatteförmån.
Kammarrätten har härefter framhållit, att den allvarligaste invändningen
mot tanken att medgiva skattelättnader åt folkpensionärerna bestode
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
15
däri, att dylika förmåner skulle privilegiera vissa folkpensionstagare i förhållande
till skattskyldiga, som icke åtnjöte folkpension men hade samma
inkomster som pensionstagarna. Kammarrätten anför i denna del:
Beskattningen bleve med andra ord icke rättvis och likformig. Denna invändning
söker förslagsställaren visserligen bemöta med hänvisning därtill,
att de nu utgående kommunala ortsavdragen vore otillräckliga och att
den föreslagna skattelindringen i viss mån borde betraktas som ett provisorium
i avvaktan på en omreglering av nämnda ortsavdrag, en omreglering
som ej kunde företagas utan tidskrävande utredning. Förslagsställarens
tankegång synes med andra ord vara den, att påpekade ojämnhet i de föreslagna
skattelättnaderna skulle komma att bestå allenast under en kortare övergångstid
— tills de kommunala ortsavdragen hunnit bliva omreglerade —
varefter sagda ojämnhet i stort sett skulle försvinna. Om så verkligen kunde
väntas bliva fallet, vore kanske ur denna synpunkt icke så mycket att
invända mot de föreslagna skattelindringarna. Emellertid torde det kunna
ifrågasättas, om ovannämnda skatteprivilegier komme att innebära allenast
ett provisorium. Att märka är nämligen, att enligt den lagstiftning, som
gällt innan de statliga ortsavdragen höjts till sin nuvarande nivå, de kommunala
ortsavdragen uppgått till belopp, som allenast obetydligt överstigit
hälften av förut utgående statliga ortsavdrag. Skulle således proportionen
mellan de båda slagen av ortsavdrag även efter ovanberörda omreglering bliva
ungefär densamma som tidigare ■— vilket väl är det antagligaste —
komme sagda såsom provisorium betecknade ojämnhet i beskattningsavseende
att bliva jämväl för framtiden beståndande.
Kammarrätten har även erinrat om att det nära sambandet mellan folkpension
och fattigvård kunde åberopas till stöd för ett förslag om skattelättnader
åt de i ekonomiskt avseende sämst ställda folkpensionärerna. I
många fall syntes pensionsbeloppen i verkligheten i viss utsträckning ha
trätt i stället för fattigvård. Slutsatsen bleve då den att, eftersom understöd
från fattigvården icke vore underkastade skatteplikt, detsamma borde
gälla pensionsbeloppen till den del de kunde anses motsvara understöd. Kammarrätten
har emellertid som sin mening uttalat, att tillräckliga skäl saknades
för att bereda folkpensionärerna ekonomiska lättnader på skattelagstiftningens
område.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har sagt sig anse det föreliggande förslaget
innebära ett påtagligt avsteg från den fundamentala grundsatsen att beskattningen
skulle ske efter sådana principer, att den bleve i möjligaste
måtto likformig och rättvis. De enligt länsstyrelsens mening tungt vägande
skäl, som riksdagens bevillningsutskott framfört för avslagsyrkandena beträffande
de i departementspromemorian omnämnda motionerna, måste
ock anses gälla med än större styrka vad avsåge de nu utgående folkpensionerna,
sedan pensionärernas ställning så väsentligt förbättrats dels genom
de avsevärt höjda pensionsförmånerna dels ock genom bortfallet av
statlig inkomstskatt beträffande mindre inkomsttagare. Länsstyrelsen ansågc
sålunda, att det saknades anledning att i avvaktan på den avsedda allmänna
översynen över gällande bestämmelser om kommunala ortsavdrag införa
provisoriska specialbeslämmelser i fråga om kommunalskattetaxering
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
en allenast för folkpensionärernas del, i synnerhet som behovet av denna
översyn vore lika trängande för andra små inkomsttagare. Länsstyrelsen
har därför, ehuru länsstyrelsen vore fullt medveten om att folkpensionärernas
skatteförmåga i flertalet fall — särskilt i de större städerna — vore
mycket svag, förklarat sig icke kunna biträda det föreliggande förslaget
om beskattning av folkpensioner.
Svenska stadsförbundet har väl funnit att genomförandet av den ifrågasatta
skattelindringen måste anses fullt befogat för personer, vilka för sin
försörjning vore helt beroende av folkpensionen, men trots detta ansett sig
med hänsyn till svårigheten att åstadkomma ur skilda synpunkter ändamålsenliga
bestämmelser böra avstyrka den föreslagna lagstiftningen.
Vad härefter angår de yttranden, i vilka lagstiftning i ämnet förordats, har
socialstyrelsen förklarat sig anse det vara synnerligen önskvärt, att sådana
ändringar i skatteförfattningarna vidtoges, att åtminstone de folkpensionsförmåner,
som utginge till en pensionär utan andra inkomster än pensionen,
bleve befriade från skatt. Den lämpligaste utvägen att nå detta önskemål
skulle onekligen vara att på samma sätt som beträffande statsbeskattningen
höja de skattefria avdragen. Det vore emellertid uppenbart att en
sådan åtgärd med hänsyn till kommunalskattens karaktär av repartitionsskatt
och de olika förhållandena i olika kommuner kunde vara svår att genomföra
utan en grundligare utredning. Socialstyrelsen hade därför icke
velat motsätta sig att såsom ett provisorium särskilda bestämmelser meddelades
för folkpensionärernas del. Men styrelsen ville samtidigt understryka
de skäl, som talade mot en dylik särbehandling, och ville då särskilt
erinra om att i många kommuner genomsnittet skattekronor per innevånare
i hela kommunen hölle sig på samma eller lägre nivå än den, som motsvarades
av det antal skattekronor en skattskyldig utan annan inkomst än folkpension
påfördes. Det skulle onekligen förefalla betänkligt att helt befria
från kommunalskatt en folkpensionär, vars inkomster åtminstone taxeringsmässigt
sett motsvarade genomsnittet per innevånare i hela kommunen.
Även pensionsstyrelsen har i princip tillstyrkt, att åtgärder vidtoges för
att bereda de folkpensionärer, som därav vore i behov, befrielse från eller
lättnad i fråga om kommunalskatt. Emellertid har pensionsstyrelsen samtidigt
velat erinra om att vissa skäl kunde tala emot att bereda folkpensionärerna
en särställning inom skattelagstiftningen. Den omständigheten att
folkpensionerna numera i betydande utsträckning vore till sin storlek oberoende
av den pensionsberättigades inkomstförhållanden innebure nämligen,
att pensionerna alltmer förlorade sin understödskaraktär och i stället bleve
jämförbara med andra inkomster. Härtill komme att icke alla folkpensionstagare
vore i behov av skattelättnad. Såsom exempel härå har pensionsstyrelsen
erinrat om sådana fall, då pensionstagare vore intagna å vissa anstalter
mot låga avgifter eller då pensionstagare åtnjöte mera betydande underhåll
från anhöriga, något som icke påverkade folkpensionens storlek.
De av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands,
Västmanlands och Norrbottens län avgivna yttrandena innefatta samtliga
Kungl. Maj.ts proposition nr 224.
17
uttalanden om att — trots att vissa principiella betänkligheter kunde anföras
mot den ifrågasatta lagstiftningen — övervägande skäl dock talade för
densamma.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har som sin mening uttalat, att
då folkpensionerna ur beskattningssynpunkt i allt väsentligt måste likställas
med vanliga inkomster, en särbehandling skulle ur principiella synpunkter
ingiva betänkligheter. Det syntes länsstyrelsen icke heller lämpligt att försvara
den åsyftade skattefriheten med att reformen vore ett steg på vägen
mot ökning av de kommunala ortsavdragens storlek. Erkändes dessa vara för
små, borde de höjas; en provisorisk höjning för allenast en viss grupp innebure
en ojämnhet i beskattningen så länge provisoriet varade. För övrigt syntes
det ingalunda säkert, att en blivande höjning av de kommunala ortsavdragen
komme att bereda vederbörande en mot den ifrågasatta skattelindringen
svarande förmån. Länsstyrelsen har emellertid framhållit, att den
ifrågasatta skattelindringen möjligen kunde motiveras som ett kommunalt
tillskott till folkpensionerna. Kommunen kunde anses böra tillskjuta ett belopp
motsvarande den kommunalskatt, som belöpte på ett tänkt, så avvägt
pensionsbelopp att detta efter avdrag för nämnda skatt just motsvarade beloppet
av utgående pensionsförmåner. Ur sistnämnda synpunkt har länsstyrelsen
ansett sig böra tillstyrka det framlagda förslaget som ett provisorium.
Taxcringsnämndsordförandenas riksförbund har förklarat sig väl anse, att
folkpensionerna, i likhet med andra låga inkomster, i många fall borde undantagas
från beskattning men kunde icke finna en lagstiftning i enlighet
med något av de i departementspromemorian angivna alternativen leda till
tillfredsställande och rättvisa resultat. Förbundet har emellertid förordat en
lagstiftning av innebörd, att maximibeloppet för extra avdrag vid kommunalskattetaxeringen
höjdes, därvid det skulle överlämnas åt beskattningsnäinnderna
att fritt pröva, när avdrag borde beviljas eller ej.
Svenska landskommunernas förbund har givit sin principiella anslutning
till den i promemorian förordade lagstiftningen.
Sveriges folkpensionärers riksorganisation, som tillstyrkt departementspromemorians
förslag, har understrukit behovet av skattelättnader för folkpensionärerna
och därvid framhållit såsom angeläget att dessa skattelättnader
måtte omfatta jämväl det särskilda bostadstillägget.
Remissyttrandena innefatta även olika uppfattningar angående den
lämpligaste formen för en lagstiftning med ifrågavarande
syfte.
Av de elva myndigheter och organisationer, som över huvud tillstyrkt
en lagstiftning i ämnet, ha åtta — nämligen överståthållarämbetet, fem
länsstyrelser, Svenska landskommunernas förbund och Folkpensionärernas
riksorganisation — förordat att bestämmelserna måtte utformas enligt
det i promemorian förordade alternativ 5. Kammarrätten har som sin mening
uttalat, att eu lagstiftning enligt alternativ 1 i och för sig vore att före
2
Biliang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. Nr 224.
18
Kurtgl. Maj:ts proposition nr 224.
draga. Socialstyrelsen har för sin del förordat en anordning, som närmast
överensstämde med alternativ 2, medan pensionsstyrelsen och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund i huvudsak tillstyrkt alternativ 3.
Från remissyttrandena i denna del torde här följande få återgivas.
Kammarrätten har riktat erinringar mot den i promemorian förordade lösningen
av frågan. Sålunda har bl. a. framhållits att en lagstiftning enligt
alternativ 5 i ej ringa grad skulle eftersätta rättvisan och likformigheten i
beskattningen. En stor del folkpensionärer i sådana kommuner, som beslutat
införa särskilt bostadstillägg, skulle nämligen i skatteavseende bliva
obehörigt gynnade i förhållande till pensionstagare i kommuner, där inga
eller förhållandevis låga sådana tillägg beslutats. Detta bleve så mycket betänkligare,
som redan förefintligheten av särskilda bostadstillägg i de förstnämnda
kommunerna i och för sig innebure ett gynnande av åtskilliga av
dessa kommuners folkpensionstagare.
Sedan kammarrätten framhållit, att en lagstiftning enligt alternativ 5
skulle ytterligare komplicera det redan nu alltför invecklade taxeringsförfarandet
icke blott för beskattningsnämndernas vidkommande utan även
i så måtto att skattedomstolarna måste omräkna det ifrågasatta avdraget
även vid en efter anförda besvär företagen måhända obetydlig ändring i
taxeringen, har kammarrätten sagt sig bestämt avstyrka en lagstiftning
efter denna linje.
Med avseende å lämpligheten att utforma lagstiftningen enligt alternativ
3 har kammarrätten anfört följande.
Då huvudskälet till förslaget om skattelättnader i själva verket synes hava
förestavats av billighetshänsyn, ledes tanken onekligen in på sainma banor,
som föranlett 1939 och 1944 års riksdagars bevillningsutskott att i
anledning av de i promemorian berörda motionerna till samma års riksdagar
angående skattelindring för folkpensionärer påpeka möjligheten att
genom en utvidgad tillämpning av bestämmelserna om särskilda avdrag
vid nedsatt skatteförmåga (ömmande omständigheter) åstadkomma en
relativt tillfredsställande differentiering efter skatteförmågan i de individuella
fallen. Förslagsställaren har också till diskussion upptagit denna
möjlighet under alternativ 3 samt därvid ifrågasatt höjning av det nuvarande
avdraget för nedsatt skatteförmåga, i samband varmed en uttrycklig
föreskrift skulle lämnas om att stadgandet skulle tillämpas å alla av
folkpension helt eller huvudsakligen beroende skattskyldiga. Emellertid
har förslagsställaren samtidigt anfört skäl mot det enligt alternativ 3 tänkbara
stadgandet om avdragsrält, vilka skäl äro grundade på faran för att
en sådan avdragsrätt bleve beroende av beskattningsnämnds prövning samt
att avdragsstadgandet icke bleve enhetligt tillämpat. Enligt kammarrättens
mening äro dock dessa skäl icke så starka som de, vilka kunna åberopas
mot ett stadgande enligt alternativ 5. Faran för ojämnhet i tillämpningen
av en lagslit Ining enligt alternativ 3 behöver ej bliva så stor, om det i
anvisningarna till lagtexten gives vägledande föreskrifter för tillämpningen.
En sådan tara föreligger för övrigt vid tillämpningen av en mängd stadganden
i skattelagstiftningen, som ofta till sin natur äro sådana, att tolkningen
av dem är en omdömessak, men detta har icke ansetts innebära någon
väsentlig olägenhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
Uppenbart är alt ett stadgande enligt alternativ 3 bör införas i såväl
kommunalskattelagen som förordningen om statlig inkomstskatt.
Givetvis skulle "införandet av sådana bestämmelser, som åsyftas med
alternativ 3, medföra en ökning av arbetsbördan för skattemyndigheterna,
men denna ökning måste bliva mindre än den, som skulle följa av det i
promemorian förordade stadgandet enligt alternativ 5.
Emellertid skulle även en lagstiftning enligt alternativ 3, liksom enligt
alternativ 5, få karaktären av ett provisorium i avvaktan på omreglering
av de kommunala ortsavdragen. På grund härav och då ett stadgande enligt
alternativ 3 måste giva viss frihet i tillämpningen åt skattemyndigheterna,
synes den största olägenheten med en dylik lagstiftning ligga i svårigheten
att avmäta avdragen, så att de något så när komme att täcka de
blivande kommunala ortsavdragen, som ju spela den obekanta faktorns
roll i räknestycket.
Kammarrätten har härefter anslutit sig till de i promemorian anförda
skälen mot en lagstiftning enligt alternativ 2 eller 4 samt vidare som sin mening
uttalat att alternativ 1 i och för sig vore att föredraga. Som skäl för
sistnämnda ståndpunktstagande har i huvudsak anförts följande. Mot ett
enligt alternativ 1 utformat stadgande torde icke kunna riktas någon av
de erinringar, som kammarrätten haft att framställa mot de övriga alternativen.
Även de principiella invändningarna mot en lagstiftning över huvud
taget förlorade inför detta alternativ en god del av sin bärkraft. En regel enligt
alternativ 1 hade dessutom påtagliga positiva förtjänster. Den skulle
nämligen medföra enkelhet i tillämpningen och likformighet i beskattningen.
Ett sådant stadgande skulle tillika skapa större rättvisa i beskattningen
än en bestämmelse enligt alternativ 5. Ej heller torde den omständigheten,
att finansierandet av pensionsförmånerna i viss mån grundats på så kallad
skatteretur, behöva väcka några betänkligheter mot en anordning enligt alternativ
1. Ehuru några beräkningar rörande de ekonomiska verkningarna
av införandet av en sådan anordning icke funnes, syntes nämligen anledning
finnas att förmoda, att den förlust för det allmänna, som ett bortfallande
av skatteplikten å pensionsförmånerna skulle medföra, kunde uppvägas
av den vinst, som det allmänna komme att göra å ett upphävande av
rätten till avdrag för pensionsavgifterna. Vad anginge de i departementspromemorian
upptagna invändningarna mot nu ifrågavarande alternativ,
syntes dessa icke vara av beskaffenhet att böra tillerkännas avgörande betydelse.
Socialstyrelsen — som ill en början understrukit vikten av att de provisoriska
bestämmelserna icke så utformades att cn framtida reglering av
ortsavdragen föregrepes eller försvårades — har funnit det i departementspromemorian
förordade lagstiftningsalternativet giva anledning till åtskilliga
erinringar. Till cn början vore själva konstruktionen onekligen komplicerad
och egendomlig, då den innebure cn kombination av två avdrag av
vilka det ena stege med inkomsten (ortsavdraget inom bankningsgränsen)
och det andra minskades, då inkomsten stege (det föreslagna pensionsavdraget).
Då det vid den år 1947 genomförda skattereformen lagts stor vikt
vid att taxeringsmyndigheternas arbete skulle underlättas genom borttagan
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 224.
det av bankningen och barnavdragen, syntes det knappast lämpligt att nu
införa ett nytt avdrag av betydligt mera komplicerad natur. Socialstyrelsen
ville vidare framhålla den situation, som kunde inträda då vederbörande
kommun beslutat utgiva särskilt bostadstillägg. För dessa tillägg hade nämligen
i inånga tall fastställts avdragsregler, som då de kombinerades med
de statliga ortsavdragen innebure, att i stor utsträckning en ökad sidoinkomst
icke medförde någon höjning av den sammanlagda inkomsten. Då
emellei tid enligt de ifrågasatta bestämmelserna en ökad sidoinkomst skulle,
även utan en ökning av den sammanlagda inkomsten, medföra en höjning
av den beskattningsbara inkomsten, uppstode i utpräglad grad den konsekvens,
som promemorieförfattaren önskat undvika och som även enligt
socialstyrelsens mening under alla förhållanden måste undvikas. Det syntes
icke heller möjligt att i detta avseende hänvisa till att de av kommunerna
antagna reglerna för de särkilda bostadstilläggen borde ändras.
Sedan socialstyrelsen bl. a. framhållit att vissa skäl kunde anses tala för
en lagstiftning enligt alternativ 1 men påpekat att som skäl häremot kunde
anföras att även enligt detta alternativ skatten ökade i de fall, då en högre
sidoinkomst loranledde en lika stor minskning i folkpensionen, har styrelsen
f Öl klarat sig icke nu kunna förorda, att folkpensionerna såsom sådana
helt undantoges från beskattning. Om man ville söka en provisorisk lösning,
som icke ledde till nu nämnda konsekvenser, syntes den bästa utvägen
vara, att ortsavdraget i kommunalskattelagen för folkpensionärer förklarades
alltid skola uppgå till det maximibelopp för den statliga pensionen, som
kunde utgå till vederbörande.
Socialstyrelsen har till sist påpekat, att om en viss förmånsställning i
skattehänseende stadgades för änkepensionärer, samma förmån syntes böra
itrågakomma tör den, som uppbure bidrag jämlikt lagen den 26 juli 1947
(nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med barn.
Pensionsstijrelsen har i sitt yttrande framhållit, att av den i departementspromemorian
förordade lagstiftningen följde att i fall, då särskilt bostadstillägg
utginge, avdraget skulle avsevärt höjas även om ganska stora sidoinkomster
funnes, något som ej alltid vore motiverat. Motsvarande förhållande
kunde även bliva fallet, då blindtillägg utginge. Sedan pensionsstyrelsen
erinrat om verkningarna av en lagstiftning enligt alternativ 5 i sådant
tall då sidoinkomsten men icke den sammanlagda inkomsten ökade samt påpekat
att änke- och änklingsbidragen borde i förevarande avseende jämställas
med folkpension, har styrelsen för sin del förordat, att ifrågavarande
beskattningsfråga tills vidare löstes enligt alternativ 3 i promemorian.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har bestämt avstyrkt en lagstiftning
enligt alternativ 5 och därvid bl. a. gjort gällande att framräkningen
av avdraget skulle verka synnerligen tyngande med hänsyn till den
mycket knappa taxeringsperioden. Skulle den i promemorian förordade lagstiftningen
genomföras, borde det i allt fall icke ankomma på taxeringsnämnderna
att uträkna och verkställa avdraget. Detta borde i stället ske
vid själva debiteringen med ledning av anteckning i taxeringslängdens anteckningskolumn.
Kungi. Maj.ts proposition nr 224.
21
Av övriga alternativa lösningar har riksförbundet ansett alternativ 3 mest
tilltalande ur rättvisesynpunkt, men ej heller detta alternativ motsvarade de
krav, man rimligen borde ställa. En uttrycklig föreskrift att extra avdrag
alltid skulle medgivas måste nämligen leda till understundom högst orättvisa
resultat. Enligt förbundets mening vore därför att föredraga, att maximigränsen
för extra avdrag höjdes och att vederbörande beskattningsnämnder
finge fritt pröva om avdrag skulle beviljas eller ej. Därigenom skulle
alla orättvisa schabloner undvikas och ett resultat nås, som säkerligen
komme att visa sig rättvisare än andra hittills föreslagna mer eller mindre
tillkrånglade metoder. Genom en sådan anordning bleve den skattskyldiges
verkliga skatteförmåga avgörande vid det extra avdragets utmätande.
Förbundets yttrande utmynnade i förslag därom att det extra avdraget
vid den kommunala taxeringen höjdes till 2 000 kronor och att i kommunalskattelagen
infördes en anvisning av innehåll, att väsentlig nedsättning i
skatteförmågan skulle anses föreligga, därest den skattskyldiges inkomst
helt eller till väsentlig del utgjordes av folkpension.
I ett riksförbundets yttrande bilagt särskilt yttrande av ledamoten av
förbundets styrelse herr Lutteman har denne — som anslutit sig till tanken
att i avbidan på en förhöjning av de kommunala ortsavdragen åstadkomma
en provisorisk lösning av nu förevarande beskattningsfråga —
förordat en lagstiftning enligt alternativ 3. En sådan anordning skulle vålla
minst olägenheter och likväl kunna bli effektiv om i kommunalskattelagen
uttryckligen angåves, att den, vars inkomst helt eller till väsentlig del utgjordes
av folkpension, skulle vara berättigad till extra avdrag. En så formulerad
bestämmelse finge anses tvinga beskattningsnämnderna att tilllämpa
bestämmelsen utan yrkande av den skattskyldige.
Överståthållarämbetet har sagt sig finna det i princip tilltalande att söka
uppnå materiell rättvisa genom beredande av möjlighet för beskattningsmyndigheterna
till individuell prövning. Denna uppfattning ledde närmast
tanken till en utvidgning av systemet med avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Då — såsom i promemorian anförts — erfarenheten utvisade, att stora svårigheter
förelåge att undvika ojämnheter i taxeringen vid dylik skälighetsprövning,
ansåge sig ämbetet emellertid icke böra förorda denna lösning.
Vid övervägandet av övriga förslag hade överståthållarämbetet stannat vid
att ansluta sig till den i promemorian förordade lösningen.
Länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens
län ha samtliga sagt sig anse alternativ 5 vara att föredraga. En liknande
uppfattning har hävdats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som
därvid bl. a. framhållit, att kommun hade möjlighet att efler grunder, som
den själv bestämde, tilldela folkpensionär särskilt bostadstillägg.
Svenska stadsförbundet har som sin mening uttalat att det — med hänsyn
till att skatten enligt alternativ 5 skulle öka även i sådant fall då en ökad
sidoinkomst föranledde en lika stor minskning av folkpensionen — syntes
uteslutet att genomföra en skattelindring efter den regel, som i departementspromemorian
förordats. Förbundet har tillika förklarat sig icke vara
opaginerad Kontrollera mot PDF
-- Kungl. Maj:ts proposition nr 224
berett att i stäliet föreslå någon annan lösning av den föreliggande mycket
komplicerade frågan. Det vore emellertid angeläget, att den utredning av
hithörande spörsmål i vidare omfattning, som begärts av 1946 års riksdag,
bleve verkställd utan ytterligare dröjsmål.
Slutligen må nämnas att Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa och kooperationens pensionsanstalter i sin
tidigare omnämnda skrift även riktat invändningar mot konsekvenserna
av en lagstiftning enligt det i promemorian förordade alternativet. I skriften
har redovisats vissa undersökningar rörande den inverkan å såväl den statliga
folkpensionen som det i Stockholms stad utgående särskilda bostadstillägget,
som en förhöjd sidoinkomst för en i nämnda stad mantalsskriven
person medförde. Av dessa undersökningar framginge bl. a., att de sammanlagda
pensionsförmånerna i följande inkomstlägen minskade lika mycket
som sidoinkomsten ökade, nämligen i fråga om:
ogift ålderspensionär
från
800 kronor
till högst
1 680 kronor:
» invalidpensionär
makar, båda ålderspensionsbe-
»
800
1 760 » :
rättigade
»
1 000
» »
2 400 » ;
änkepensionär
»
800
5> »
1 960 » .
Dessa förhållanden vore, enligt vad därefter utvecklats, uppenbarligen
otillfredsställande, eftersom de måste hämma arbetslusten och sparviljan.
Det i promemorian förordade förslagets konsekvenser —- eller att skatten
även i nyssnämnda fall ökade med sidoinkomsten — vore sådana att förslaget
icke i oförändrat skick kunde läggas till grund för lagstiftning. I
avsikt att förhindra eller minska nämnda konsekvenser ifrågasattes därför
en omarbetning av alternativ 5 av innebörd, att det extra avdraget för
folkpensionärer skulle fastställas till vissa närmare angivna belopp, olika för
ogift ålderspensionär, för makar som båda vore ålderspensionärer, för änkepensionär
o. s. v. Dessa belopp skulle i princip vara så avvägda att —
om den skattskyldige saknade annan inkomst än folkpension — den statliga
delen därav ginge fri från skatt. För att folkpensionärer med avsevärda
sidoinkomster icke skulle få lika stort avdrag som pensionärer, vilka
vore väsentligen beroende av sina pensionsförmåner, skulle avdragsbeloppen
minskas med sidoinkomsten i den mån denna överstege vissa belopp,
olika för ogift ålderspensionär, ålderspensionsberättigade makar etc.
Departementschefen.
Som i departementspromemorian framhållits, få de enligt 1946 års lag
om folkpensionering utgående pensionsförmånerna anses avvägda ur synpunkten
att tillförsäkra även de ekonomiskt sämst ställda folkpensionärerna
en godtagbar levnadsstandard. Det torde vidare vara klart, att så
som förmånerna nu äro avvägda nyssnämnda syfte icke skulle uppnås, därest
pensionsförmånerna bliva föremål för en mera kännbar beskattning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
23
Kunql. Maj:ts proposition nr 224.
Av den i promemorian härutinnan lämnade redogörelsen framgår att på
grund av vid inkomsttaxeringen gällande ortsavdrag och den beskattningsnämnderna
tillagda rätten att medge extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
— någon beskattning eller nämnvärd sådan av pensionsförmånerna för
berörda grupp av folkpensionärer icke ifrågakommer vid taxeringen till
statlig inkomstskatt. Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt föranledes
däremot en viss, icke obetydlig beskattning. Med hänsyn härtill har i promemorian
uttalats, att därest man ville förhindra en sådan konsekvens av
beskattningsreglernas tillämpning bestämmelser om särskild skattelindring
för ifrågavarande skattskyldiga bleve erforderliga.
Gentemot nyssnämnda, i departementspromemorian gjorda uttalande har
i vissa remissyttranden invänts, att den berörda olägenheten borde i första
hand avhjälpas genom åtgärder å socialvårdslagstiftningens område eller
genom en allmän höjning av de skattefria avdragen.
I anslutning till förstnämnda invändning må här erinras om den av 1946
års riksdag begärda utredningen angående socialförmånernas skatterättsliga
natur och om åvägabringande av en samordning mellan lagstiftningen å socialvårdens
område och skattelagstiftningen. Den ifrågasatta utredningen
har visserligen ännu icke hunnit verkställas. Emellertid synes det redan nu
klart, att vissa skäl kunna åberopas för att socialförmåner av folkpensionernas
karaktär icke böra avvägas med utgångspunkt från att de skola
täcka även på förmånerna belöpande skatt. Det skulle nämligen vid ett motsatt
ståndpunktstagande bliva förenat med stora svårigheter att riktigt och
rättvist avväga storleken av förmånerna, då ju grunderna för utdebitering
av skatt skifta icke blott från kommun till kommun — och detta även om
kommunerna i folkpensionshänseende tillhöra samma bostadskostnadsgrupp
— utan även från år till år, vartill kommer att statsbeskattningens
progressivitet gör sig gällande även vid ganska låga inkomster. Vidare skulle
svårigheter föreligga att rätt avväga beloppen med tanke på ortsavdragen;
skattegrupperingen överensstämmer nämligen icke med den för folkpensionerna
gällande bostadskostnadsgrupperingen. Vid nu angivna förhållanden
vill jag för egen del ansluta mig till den uppfattningen, att föreliggande
fråga i vart fall för närvarande bör lösas i skattelagstiftningens form.
Givetvis hade det ur vissa synpunkter varit önskvärt, om frågan om
skattelättnad för folkpensionärerna kunnat lösas genom en allmän höjning
av de kommunala ortsavdragen. Alt en omreglering av dessa avdrag icke
kan ske utan eu tidsödande utredning är emellertid — såsom i departementspromemorian
framhållits och i flera remissyttranden understrukits
— uppenbart. Detta synes dock icke behöva utgöra något hinder för att bestämmelser
redan nu meddelas i syfte att bereda folkpensionärerna viss
skattelindring. Visserligen har från några håll invänts, alt en dylik lagstiftning
skulle — såsom privilegierande viss inkomst strida mot de till grund
för vår skattelagstiftning liggande principerna om likformighet och rättvisa.
Emellertid bör beaktas all de ifrågasatta särbestämmelserna rörande folkpensionärerna
kunna i viss mån anses såsom ett provisorium i avbidan pa
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. May.ts proposition nr 224.
en omreglering av de kommunala ortsavdragen; därest dessa avdrag bliva
föremål för en allmän höjning, kan den nu ifrågasatta lagstiftningen bliva
onödig eller komma invändningarna mot densamma att i allt fall minska
i betydelse. Att starka skäl tala för ett sådant provisorium, synes mig vidare
uppenbart. Skattelättnaderna skulle nämligen avse skattskyldiga, som så
gott som genomgående icke blott äga mycket ringa skatteförmåga utan även
i allmänhet sakna förutsättningar att framdeles förbättra sitt läge.
Mot resonemanget att de ifrågasatta bestämmelserna skulle kunna i
viss man betraktas som ett provisorium i avvaktan på en allmän höjning
av de kommunala ortsavdragen har invänts, att dessa avdrag knappast
kunna bliva av den storleksordningen, att de skulle bereda en mot den nu
ifrågasatta skattelindringen svarande förmån. Även om denna invändning
är i och för sig riktig, kan den likväl icke anses utgöra hinder för genomförande
av de nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna. Emellertid bör invändningen
så till vida beaktas, att särskild vikt fästes vid att de ifrågasatta bestämmelserna
utformas sa att de vid behov kunna utan större svårigheter
anpassas efter den situation, som uppkommer då ortsavdragen framdeles
må höjas.
Med hänsyn till det sagda vill jag förorda, att sådana ändringar i skattelagstiftningen
nu genomföras att de folkpensionärer, som helt eller till huvudsaklig
del äro beroende av sina folkpensioner, beredes erforderlig skattelättnad.
Vid övervägande av de olika möjligheter, som kunna stå till buds vid meddelandet
av sådana bestämmelser, torde i första hand de synpunkter böra
\ara vägledande, som omnämnts i promemorian. Skattelindringen bör sålunda
förbehållas dem, som helt eller till huvudsaklig del äro beroende av
sina folkpensioner, och reglerna böra så utformas, att man i görligaste mån
förebj. gger att en i visst inkomstläge förvärvad inkomst — på grund av härav
föranledd minskning av folkpensionens belopp samt på grund av minskad
avdragsrätt vid beskattningen — ytterst blir för den skattskyldige förlustbringande.
Reglerna böra vidare — i enlighet med vad nyss anförts — så utformas
att de utan större svårigheter kunna vinna anpassning till den vid
en framtida omreglering av de kommunala ortsavdragen uppkommande situationen.
Slutligen böra reglerna vara för taxeringsmyndigheterna lätta att
tillämpa samt i görligaste mån garantera en enhetlig rättstillämpning.
Innan jag övergår till att ur dessa synpunkter diskutera de olika alternativ
efter vilka bestämmelserna kunna tänkas utformade, må emellertid först
erinras om det särskilda bostadstillägget och de regler, som i åtskilliga kommuner
gälla vid utmätandet av sådant tillägg. Som i flera remissyttranden
påpekats, äro nämligen sistnämnda regler ägnade att i hög grad komplicera
tragan om skattelindrande bestämmelser för folkpensionärerna.
Enligt 6 § lagen om folkpensionering skall, där kommun så beslutat, till
mom kommunen mantalsskriven pensionsberättigad utgå särskilt bostadstillägg
i enlighet med grunder, som kommunen har att bestämma. Vid tiden
töi upprättandet av departementspromemorian saknades närmare uppgifter
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
25
angående i vad män kommunerna beslutat om sådant tillägg. Någon fullständig
registrering av kommunernas beslut i nämnda hänseende torde fortfarande
icke finnas, men vissa uppgifter härutinnan äro dock numera tillgängliga.
Av dessa framgår att för närvarande åtminstone 135 kommuner,
däribland inemot halva antalet städer i riket, beslutat om särskilt bostadstillägg.
De grunder, efter vilka tillägget skall utgå, ha för det stora flertalet av
dessa kommuner så fastställts, att i vissa inkomstlägen en ökad sidoinkomst
medför en lika stor sammanlagd minskning av det särskilda bostadstillägget
och de i lagen direkt reglerade inkomstprövade pensionsförmånerna. Den sammanlagda
inkomsten kommer sålunda i dessa fall icke att öka trots den förhöjda
sidoinkomsten.
I departementspromemorian ha angivits fem olika möjligheter att lösa
ifrågavarande skattespörsmål. Av dessa torde de som alternativ 1, 2 och 4
betecknade på i promemorian anförda skäl icke böra läggas till grund för en
lagstiftning i ämnet. Vad särskilt angår alternativ 1 må såsom ytterligare skäl
emot en lagstiftning enligt denna linje anföras, att i samtliga de fall, då en
ökad sidoinkomst föranleder en lika stor minskning av pensionsförmånerna,
skatten enligt detta alternativ skulle komma att öka, trots att den sammanlagda
inkomsten icke ökades.
Såsom förut anförts har socialstyrelsen förordat en anordning, som närmast
ansluter sig till alternativ 2 och som innebär, att ortsavdraget för
folkpensionärer göres såtillvida rörligt, att det i förekommande fall höjes
till belopp motsvarande den högsta statliga folkpension, som kan till vederbörande
utgå. Emellertid synes även mot detta förslag vissa erinringar vara
att göra. Till en början komme med en så allmänt hållen regel den ifrågasatta
skattelindringen att gälla även folkpensionärer i sådana inkomstlägen,
där folkpensionen icke vore av större betydelse för vederbörandes försörjning.
Försökte man undvika detta genom att knyta bestämmelsernas tillämplighet
till ett visst högsta inkomstläge, uppstode den situationen, att det inkomstförvärv,
som medförde att detta inkomstläge passerades, bleve med
hänsyn till beskattningen direkt förlustbringande. Mot den föreslagna anordningen
är vidare att invända — förutom den avsevärda inverkan å skatteunderlaget
som kunde därav föranledas — att betydande svårigheter skulle
uppstå vid samordnandet av ett så bestämt avdrag med föreliggande regler
om bankning av ortsavdraget. Slutligen skulle anordningen bliva betungande
för taxeringsmyndigheterna.
I departementspromemorian har förordats, att alternativ 5 lägges till grund
för ifrågavarande lagstiftning. Som tidigare framhållits var det vid tiden
för promemorians upprättande i huvudsak obekant i vad mån kommunerna
beslutat om särskilt bostadstillägg. Givetvis saknades då även kännedom om
de grunder efter vilka sådant tillägg skulle utgå. Då alternativet förordades,
skedde detta sålunda under hänsynstagande allenast till de i folkpensioneringslagen
direkt reglerade förmånerna. Om förslaget bedömes uteslutande
ur denna synpunkt, torde detsamma också få anses innebära en
mer ändamålsenlig reglering än en anordning enligt något av de övriga ifråga
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
satta alternativen. Man skulle nämligen — i motsats till alternativ 3 till
vilket alternativ jag senare återkommer — erhålla en fixerad avdragsrätt,
ägnad att garantera en likformig rättstillämpning. Förslaget uppfyller även
— för såvitt det bedömes allenast ur nyssnämnda synpunkt — kraven att
skattelindringen bleve förbehållen dem, som med ifrågavarande lagstiftning
egentligen åsyftas, och att ett ytterligare inkomstförvärv icke i något inkomstläge
ytterst bleve för vederbörande förlustbringande. Visserligen har
mot förslaget invänts, att tillämpningen av bestämmelserna komme att verka
tyngande på beskattningsnämndernas arbete. Det vill dock synas, som om
dessa betänkligheter i viss mån överdrivits; framräkningen av det enligt
förevarande alternativ ifrågasatta avdraget är i själva verket ganska enkel.
Däremot synes visst fog föreligga för invändningen att svårigheter kunde
uppstå då det gällde att samordna det föreslagna avdraget med de höjda ortsavdrag,
som framdeles må komma att beslutas.
Den mest bärande invändningen mot en lagstiftning enligt alternativ 5
torde emellertid vara den, som föranledes av den tidigare omnämnda konstruktionen
av det särskilda bostadstillägget. Det måste avgjort anses vara
en olycklig konsekvens av de ifrågasatta bestämmelserna, att skattskyldiga
inom vissa kommuner vid en ökning av sidoinkomsten, som medförde en lika
stor minskning i pensionsförmånerna, bleve högre beskattade än om de icke
gjort detta inkomstförvärv. Detta skulle för vederbörande kunna framstå
som en oförklarlig bestraffning av ansträngningen att i ökad utsträckning
bidraga till den egna försörjningen.
Visserligen torde betydelsen av den nämnda invändningen mot alternativ
5 vid en närmare undersökning i viss mån minska. Till en början berör invändningen
sålunda över huvud icke folkpensionärer inom kommun, som
icke beslutat om särskilt bostadstillägg eller där reglerna om sådant tillägg
icke så utformats, att den ökade sidoinkomsten medför en lika stor minskning
av pensionsförmånerna. Ej heller uppkommer den ifrågavarande situationen
i allmänhet för ålderspensionärer inom bostadskostnadsgrupp I, dit
större delen av landsbygden hör; dessa pensionärer uppbära icke någon inkomstprövad
statlig folkpension. Slutligen bör erinras om att de inkomstprövade
folkpensionerna bestämmas med hänsyn till den inkomst vederbörande
skäligen kan antagas komma att under den närmaste tiden åtnjuta.
Detta torde innebära, att inkomster av mera tillfällig art ofta icke komma att
inverka sänkande å folkpensionen.
Vid övervägande av samtliga på frågan inverkande omständigheter har
jag emellertid stannat vid att icke förorda att alternativ 5 lägges till grund
för lagstiftning i ämnet. Icke heller anser jag mig kunna förorda den modifikation
av alternativ 5, Svenska personal-pensionskassan m. fl. ifrågasatt.
Visserligen innebär sistnämnda förslag, att vissa av de med alternativ 5
förenade olägenheterna skulle undanröjas; samtidigt skulle emellertid tillskapas
nya olägenheter, främst att bestämmelserna skulle bli invecklade och
i tillämpningen synnerligen tyngande.
Vill man bereda folkpensionärerna lindring i den kommunala beskatt
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
27
Kungl. Maj ds proposition nr 224
ningen kan emellertid — som i departementspromemorian under alternativ 3
angivits — detta åstadkommas även genom en tillämpning av bestämmelserna
om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
må nämligen — därest skattskyldigs skatteförmåga finnes vara
väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än barn, för vilka familj eavdrag är medgivet,
eller annan därmed jämförlig omständighet — efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldige medgivas ett extra avdrag
å högst 700 kronor. Någon tvekan torde icke råda därom att dessa bestämmelser
redan i sin nuvarande utformning kunna vinna tillämpning vid taxering
av folkpensionärer, vilka äro för sin försörjning helt eller till huvudsaklig
del beroende av sina folkpensioner. Dessa skattskyldiga torde nämligen
ofta få anses ha sådan nedsatt skatteförmåga, varom i nämnda lagrum
talas. I detta sammanhang må även erinras om de uttalanden, som bevillningsutskotten
vid 1939 och 1944 års riksdagar (betänkandena nr 12 resp.
nr 6) gjort i anledning av motionsvis väckta förslag om viss skattelindring
för folkpensionärer. I nämnda utskottsbetänkanden hänvisades till den föreliggande
möjligheten att genom en utvidgad tillämpning av bestämmelserna
om särskilt avdrag vid ömmande omständigheter åstadkomma en relativt
tillfredsställande differentiering efter skatteförmågan i de individuella fallen.
Om sålunda redan med nuvarande bestämmelser en viss skattelindring
kan beredas folkpensionärerna är det å andra sidan uppenbart, att dessa
bestämmelser icke äro tillräckliga ur de synpunkter, som här äro att anlägga.
Härvid är först att märka, att det extra avdraget å 700 kronor icke
är stort nog för att tillsammans med ortsavdraget åstadkomma att den, som
icke uppbär annan inkomst än folkpension, undgår taxering till kommunal
inkomstskatt. Som exempel härå må nämnas att en ogift ålderspensionär
i Stockholm utan annan inkomst än folkpension uppbär statliga pensionsförmåner
med 1 600 kronor och — vid normala hyreskostnader — särskilt
bostadstillägg med 580 kronor eller alltså sammanlagt 2 180 kronor. Ortsavdraget
efter bankning uppgår till 750 kronor. För makar, som båda äro
ålderspensionärer, uppgå under motsvarande förhållanden de statliga pensionsförmånerna
till 2 400 kronor och det särskilda bostadstillägget till 900
kronor eller sammanlagt 3 300 kronor. Ortsavdraget efter bankning är här
1 050 kronor. Än större differens mellan uppburen folkpension och ortsavdrag
uppkommer t. ex. då blindtillägg utgår.
Därest frågan om skattelindring för folkpensionärer anses böra lösas med
tillämpning av bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga, synes
detta avdrag därför böra höjas till högst 2 000 kronor. En dylik höjning
torde vara tillräcklig för alt ifrågavarande skattskyldiga skola kunna erhålla
erforderliga skattelättnader och detta även i ett sådant fall, då folkpensionen
på grund av utgående blindtillägg är särskilt hög. Avdragsbestämmelserna
torde emellertid vidare böra kompletteras med eu uttiycklig föreskrift
om alt skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres
av folkpension, regelmässigt skall anses ha sådan nedsatt skatteför
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Kungl. Mai:ts proposition nr 224.
måga. som är eu förutsättning för stadgandets tillämplighet. Genom en dylig
föreskrift bli ifrågavarande folkpensionärer i princip tillförsäkrade rätten
till skattelindring. Därest föreskriften gives den antydda utformningen
vinnas även vissa garantier för att avdragsrätten blir vederbörligen prövad
också i de fall, då den skattskyldige på grund av bristande kännedom om
avdragsrätten icke i deklarationen framställt något yrkande om extra avdrag.
1 detta sammanhang finnes anledning att något beröra de invändningar,
som riktats mot att frågan om folkpensionärernas beskattning löses enligt
den nu ifrågasatta linjen. I departementspromemorian har härulinnan anförts
bl. a., att ifrågavarande skattskyldiga med en sådan anordning icke
tillerkändes en i lagen till beloppet reglerad avdragsrätt utan bleve beroende
av beskattningsnämnds prövning. Härtill komme att man erfarenhetsmässigt
måste räkna med att stadgandet icke bleve enhetligt tillämpat.
Att invändningar av detta slag kunna framställas mot en lagstiftning
enligt ifragavarande alternativ synes ofrånkomligt. En i alla avseenden
jämn och likformig tillämpning av bestämmelserna olika taxeringsnämnder
emellan kan måhända enligt denna linje icke påräknas. Även för skattskyldiga,
vilkas deklarationer behandlas av samma taxeringsnämnd, kan en olikformig
tillämpning stundom vara att befara.
De antydda invändningarna torde emellertid i betydande mån förlora i betydelse
om vissa föreskrifter givas — lämpligen såsom anvisning till 50 §
kommunalskattelagen — angående storleken av det avdrag, som i det särskilda
fallet bör medgivas. Såsom en allmän riktlinje kan därvid lämpligen
angivas att den, som varit för sin försörjning helt beroende av folkpensionen,
bör, därest särskilda förhallanden icke till annat föranleda,
medgivas så stort extra avdrag — dock givetvis högst 2 000 kronor —
som motsvarar folkpensionen. Om den skattskyldige åtnjutit jämväl annan
inkomst än folkpension men pensionen dock utgjort den huvudsakliga
delen av hans inkomst, bör ett med hänsyn härtill jämkat avdrag medgivas.
Att mera i detalj angiva hur avdraget i sistnämnda fall bör avvägas,
torde däremot icke böra ifragakomma. Sasom framgår av vad som tidigare
anförts rörande departementspromemorians alternativ 5, äro nämligen på
förevarande område betydande olägenheter förenade med bestämmelser, som
innebära att avdragsrätten är till beloppet fixerad. Samma olägenheter skulle
göra sig gällande, om beskattningsnämnderna bleve vid fastställande av avdraget
för nedsatt skatteförmåga bundna på ett motsvarande sätt.
Därest beskattningsnämnderna sålunda lämnas i viss mån fria händer
vid fastställandet av ifrågavarande avdrag, kan erforderlig hänsyn tagas
till alla omständigheter, som över huvud äro ägnade att inverka på skatteförmågan.
Därest vederbörande folkpensionär t. ex. mot låg avgift vistas
å anstalt eller därest han av anhörig åtnjuter sådant underhåll, som icke
är av beskaffenhet att påverka pensionsförmånernas storlek, kan sålunda
avdraget i lämplig män reduceras. Vidare böra beskattningsnämnderna
lata sig angeläget vara att i sådana fall, då en folkpensionärs sidoinkomst
Kungl. Maj.ts proposition nr 224.
29
medfört en lika stor minskning av hans pensionsförmåner, så avväga det
extra avdraget att det ytterligare inkomstförvärvet icke ytterst blir för honom
förlustbringande.
För eu lagstiftning enligt promemorians alternativ 3 talar sålunda att
beskattningsnämnderna kunna förväntas avväga det extra avdraget så att
de olägenheter, som äro förenade med en lagstiftning enligt alternativ 5,
i huvudsak undvikas. För en lagstiftning enligt alternativ 3 talar därjämte
den omständigheten, att de ifrågasatta bestämmelserna utan större svårighet
kunna anpassas efter den situation, som uppkommer vid en omreglering
av de kommunala ortsavdragen. Vid nu angivna förhållanden — och då
syftet med den ifrågasatta lagstiftningen kan förväntas bliva i allt väsentligt
uppnått jämväl medelst en lagstiftning enligt detta alternativ — får jag
för egen del förorda att alternativ 3 lägges till grund för en lagstiftning i
ämnet. I enlighet härmed förordar jag, att de i det föregående omnämnda
ändringarna i kommunalskattelagen genomföras.
I några remissyttranden har ifrågasatts om icke de bidrag, som utgå enligt
lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med
barn, böra i förevarande sammanhang jämställas med folkpensionsförmånerna.
Enligt nämnda lag, vilken trädde i kraft samtidigt med den nya
folkpensioneringslagen, kan änka eller änkling, som under sin vårdnad har
barn i äktenskap med den avlidne maken eller annat barn, vilket vid makens
död stadigvarande vistades i makarnas hem — och under förutsättning
tillika att vårdnadshavaren stadigvarande bor tillsammans med barnet
— av allmänna medel erhålla visst bidrag. Såsom förutsättning härför gäller
vidare, att barnet icke fyllt tio år och att vårdnadshavaren ej uppbär folkpension.
Bidragsrätten upphör, då vårdnadshavaren ingår nytt äktenskap.
Änke- eller änklingsbidraget utgår med belopp motsvarande änkepension
och bostadstillägg enligt lagen om folkpensionering; även särskilt bostadstillägg
kan utgå. Bestämmelserna i sistnämnda lag skola även i övrigt gälla
i tillämpliga delar.
Med hänsyn till det nära samband, som sålunda föreligger mellan änkeoch
änklingsbidraget och folkpensionsförmånerna, anser jag mig böra förorda
att de ifrågasatta bestämmelserna så utformas, att de vinna en motsvarande
tillämpning även å skattskyldig vars inkomst helt eller till huvudsaklig
del utgöres av dylikt bidrag.
Om maximiavdraget för nedsatt skatteförmåga för folkpensionärernas
vidkommande enligt vad tidigare framhållits bör bestämmas till 2 000 kronor,
uppkommer frågan huruvida ett så förhöjt avdrag bör ifrågakomma
även i övriga i 50 § kommunalskattelagen angivna fall, då avdrag för nedsatt
skatteförmåga kan medgivas. Det nuvarande högsta avdragsbeloppet,
700 kronor, infördes genom förordning den 19 november 1920 (nr 783) med
särskilda bestämmelser om avdrag vid 1921 års taxering till bevillning av
inkomst. Det dessförinnan gällande högsta avdraget vad 500 kronor. Motivet
till den år 1920 vidtagna höjningen, som betecknades som provisorisk,
var då rådande dyrtidsförhållanden. Detta avdragsbelopp bibehölls emel
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
lertid och upptogs oförändrat i nu gällande kommunalskattelag. — I detta
sammanhang må erinras om att avdrag för nedsatt skatteförmåga enligt
1947 års förordning om statlig inkomstskatt kan medgivas med högst
2 000 kronor. Enligt den dessförinnan gällande förordningen den 28 september
1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt var samma
avdrag maximerat till 1 000 kronor. Den år 1947 sålunda vidtagna höjningen
av maximibeloppet ansågs motiverad med hänsyn till penningvärdets fall.
Det skäl, som åberopats för den år 1947 vidtagna höjningen av det extra
avdraget vid taxeringen till statlig inkomstskatt, är i lika mån tillämpligt
beträffande avdraget för nedsatt skatteförmåga vid kommunalskattetaxeringen.
Visserligen kan mot en sådan höjning invändas, att därmed borde
anstå i avvaktan på en omreglering av de kommunala ortsavdragen, så att
storleken av det extra avdraget kunde avvägas med hänsynstagande till
•de framtida ortsavdragen. Emellertid kan å andra sidan göras gällande,
att en höjning av det extra avdraget är desto mer påkallad, så länge de
nuvarande låga ortsavdragen gälla. Även med hänsyn till den förut redovisade
principiella invändningen, att en lagstiftning i syfte att medgiva
folkpensionärerna skattelindring skulle såsom privilegierande viss inkomst
strida mot grunderna för skattelagstiftningen, synes det vara önskvärt,
att ett förhöjt måximiavdrag för nedsatt skatteförmåga skall gälla för
samtliga de fall, då sådant avdrag överhuvud kan ifrågakomma. Jag förordar
därför, att maximibeloppet av ifrågavarande avdrag generellt höjes
till nyssnämnda belopp 2 000 kronor.
Som tidigare framhållits äro de vid taxeringen till statlig inkomstskatt
gällande ortsavdragen numera av sådan storlek att de i folkpensioneringslagen
direkt reglerade pensionsförmånerna (med bortseende från blindtillägget)
rymmas inom beloppet för nämnda avdrag. Utgår emellertid även
särskilt bostadstillägg, kan detta, om än till blott en mindre del, bliva föremål
för beskattning. Det kan därför övervägas, huruvida en uttrycklig regel
om tillämpligheten av bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga
å folkpensionärer bör införas även i statsskatteförordningen. Då
den förordade ändringen i kommunalskattelagen emellertid — som tidigare
framhållits — är att i viss mån betrakta som ett provisorium i avvaktan
på en omreglering av de kommunala ortsavdragen, men motsvarande förhållande
icke kan åberopas till förmån för en ändring i förordningen om
statlig inkomstskatt, synes någon ändring i denna förordning icke böra företagas.
För övrigt är behovet av en sådan ändring obetydligt, då beskattningsnämnderna
redan enligt gällande bestämmelser tillagts möjlighet att
medgiva sådant avdrag, en möjlighet som nämnderna givetvis böra — när
så anses påkallat — begagna sig av.
Några beräkningar av den inverkan å skatteunderlaget, som de nu föreslagna
bestämmelserna kunna tänkas medföra, ha icke verkställts. Som i
departementspromemorian framhållits torde —- även om en icke obetydlig
minskning av den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten skulle
härav föranledas — den verkliga skatteförlusten dock bliva väsentligt
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
mindre. De skatter, som påföras ifrågavarande skattskyldiga, torde nämligen
i betydande utsträckning bliva avskrivna på grund av bristande tillgång
till skatternas gäldande. Med hänsyn till dessa omständigheter synes
det som om några erinringar mot den ifrågasatta lagstiftningen ur nu förevarande
synpunkt knappast kunna framställas.
1 enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att berörda lagförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Folke Lyberg.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 224.
Bilaga.
Vid departementspromemorian fogat förslag
till
lag om ändring av 46 och 52 §§ kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas dels att till 46 § koinmunalskattelagen den 28 september
1928 skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 inom., av den lydelse
nedan angives dels ock att 52 § 1 mom. samma lag1 skall erhålla den ändrade
lydelse, som nedan angives.
46 §.
4 mom. Skattskyldig, som under beskattningsåret uppburit folkpension
enligt lagen om folkpensionering, äger i hemortskommunen åtnjuta ett
mot folkpensionen svarande avdrag. Har den skattskyldige under beskattningsåret
haft jämväl annan skattepliktig inkomst än folkpensionen, skall
avdraget dock minskas med hälften av det belopp, varmed summan av nettointäkterna
av olika förvärvskällor, efter avräkning för underskott å förvärvskälla,
överstiger den uppburna folkpensionen. Vid beräkning av det
belopp, varmed avräkningen enligt vad nyss sagts skall ske för underskott
å förvärvskälla, skola bestämmelserna i 1 mom. äga motsvarande tillämpning,
dock att avräkning skall ske oavsett till vilken kommun underskott
är att hänföra.
För äkta makar med folkpension, vilka icke taxeras såsom av varandra
oberoende skattskyldiga, skall ifrågavarande avdrag med tillämpning av i
första stycket angivna regler beräknas för makarna gemensamt på grundval
av bådas inkomstförhållanden, varefter avdraget lika fördelas mellan
makarna. Har blott endera maken uppburit folkpension, skall det honom
tillkommande avdraget beräknas på grundval av jämväl andra makens nettointäkter
och underskott.
52 §.
1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1, 2 och 4 mom. medgives,
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade
makens skattepliktiga inkomst, må bristen avräknas å den andra makens
inkomst i samma kommun. Skatteplikt enligt 51 § bedömes med hänsyn
1 Senaste lydelse av 52 § 1 mom., se 1930:190.
Kungl. Maj.ts proposition nr 224.
33
till båda makarnas sammanlagda inkomst. Ortsavdrag ävensom beskattningsbar
inkomst beräknas för makarna gemensamt; och skall den beskattningsbara
inkomsten i jämna tiotal kronor fördelas å makarna efter förhållandet
mellan deras i kommunen taxerade inkomster.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 224.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.