Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

33 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:224, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

1

Nr 224.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370); given Stockholms slott den

23 april 19i8.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att vid taxering till kommunal inkomstskatt

maximiavdraget för skattskyldig med väsentligen nedsatt skatteförmåga

höjes från 700 kronor till 2 000 kronor samt att skattskyldig, vars inkomst

helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension eller av bidrag varom

förmäles i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, uttryckligen

förklaras skola — därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda

— anses hava sådan nedsatt skatteförmåga, som berättigar till extra avdrag. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 224.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas dels att 50 § kommunalskattelagen den 28 september

19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till

nämnda paragraf skall fogas en anvisning av nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

50

1 mom. Skattskyldigs inom--

— angivna grunder.

2 mom. För fysisk---över
skjuter

ortsavdraget.

Återstår efter---20 kronor.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

vara väsentligen nedsatt till följd av

långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka familj eavdrag

är medgivet, eller annan därmed jämförlig

omständighet, må efter vederbörande

beskattningsnämnds beprövande

den skatt skyldiges inkomst

minskas med ytterligare ett belopp av

högst 700 kronor.

Vad härefter —---beskattnings
bar

inkomst.

3 mom. För skattskyldig,---

beskattningsbar inkomst. 1

§•

1 mom. Skattskyldigs inom--

— angivna grunder.

2 mom. För fysisk---- över
skjuter

ortsavdraget.

Återstår efter —----20 kronor.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga

vara väsentligen nedsatt till följd av

långvarig sjukdom, olyckshändelse,

ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka familjeavdrag

är medgivet, eller annan därmed jämförlig

omständighet, må efter vederbörande

beskattningsnämnds beprövande

den skattskyldiges taxerade inkomst

minskas med ytterligare ett belopp

av högst 2 000 kronor. Skattskyldig,

vars inkomst helt eller till huvudsaklig

del utgöres av folkpension eller

av bidrag, som avses i lagen om bidrag

till änkor och änklingar med

barn, skall — därest särskilda omständigheter

icke till annat föranleda

— anses hava sådan nedsatt skatteförmåga,

varom ovan förmåles.

Vad härefter---beskattnings
bar

inkomst.

3 mom. För skattskyldig, ----

beskattningsbar inkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

1 Senaste lydelse av 50 § 2 mom., se 1932:291.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

3

Anvisningar

till 50 §.

Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad han i

form av folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag uppburit,

bör den taxerade inkomsten regelmässigt minskas med ett belopp motsvarande

vad han sålunda uppburit, dock högst 2 000 kronor. Om den skattskyldige

mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om hans

levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet,

bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts må

minskas, jämkas med hänsyn härtill.

Om skattskyldig åtnjutit jämväl annan inkomst än folkpension eller

änke- eller änklingsbidrag, men pensionen eller bidraget likväl utgjort den

huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den skattskyldige regelmässigt

medgivas ett med hänsyn till omständigheterna jämkat avdrag för nedsatt

skatteförmåga.

Därest folkpensionen eller änke- eller änklingsbidraget icke uppgått till

minst hälften av den sammanlagda inkomsten, bör avdrag, som ovan sägs,

medgivas allenast då särskilda skäl därtill föranleda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 224.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 23 april 19k8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om ändrade regler

för beskattning av folkpensioner samt anför därvid följande.

Inledning.

Vid tillkomsten av lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1948, avsågs att så avväga pensionsförmånernas

storlek att även de ekonomiskt sämst ställda folkpensionärerna

tillförsäkrades en godtagbar levnadsstandard. Vid nämnda avvägning torde

man allmänt hava utgått från att för dessa pensionärer någon nämnvärd

reducering av förmånerna genom beskattning icke borde förekomma. I anledning

härav har frågan om folkpensionärernas beskattning gjorts till föremål

för vissa undersökningar inom finansdepartementet. Resultatet av dessa

undersökningar har redovisats i en den 30 januari 1948 dagtecknad, inom

departementets rättsavdelning utarbetad promemoria angående beskattningen

av folkpensioner.

Över departementspromemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av

socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, kammarrätten, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands,

Jämtlands och Norrbottens län, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och

Sveriges folkpensionärers riksorganisation. Dessutom ha i anledning av promemorian

Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas

pensionskassa och kooperationens pensionsanstalter inkommit med en gemensam

skrivelse i ämnet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

5

Departementspromemorian.

De olika folkpensionsförmånerna.

Sedan i departementspromemorian erinrats om att den nya folkpensioneringslagen

skilde mellan ålderspension, invalidpension, sjukbidrag och

änkepension, att ålderspension utginge efter uppnådda 67 år och övriga pensionsförmåner

i förekommande fall före fyllda 67 år, samt att pensionsrätten

vore i princip begränsad till i riket mantalsskrivna svenska medborgare,

som fyllt 16 år, har i promemorian anförts följande.

Den allmänna ålderspensionen utgör för år räknat för gift pensionsberättigad,

vars make jämväl åtnjuter folkpension eller till vars hustru utgår

hustrutillägg, 800 kr. samt för annan pensionsberättigad 1 000 kr. Detta

innebär m. a. o. att makar, som båda fyllt 67 år, sammanlagt erhålla 1 600

kr., medan den ogifte i samma ålder uppbär 1 000 kr. Att märka är att dessa

förmåner utgå oberoende av inkomst och förmögenhet.

Invalidpension utgår till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,

sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig

genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, under

förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Den

som är blind skall städse anses lida av sådan nedsättning av arbetsförmågan,

som nyss sagts. — Invalidpensionen utgöres av grundpension å 200 kr.

om året oberoende av inkomst och förmögenhet och av tilläggspension å

högst 600 kr. om året till gift och högst 800 kr. om året till ogift pensionsberättigad.

Tilläggspensionen är i sin helhet beroende av vederbörandes inkomst

och förmögenhet (inkomstprövad). Den höjes med en tredjedel för

gift person, vars make icke är pensionsberättigad och ej erhåller hustrutilllägg.

Invalidpensionens maximibelopp är detsamma som beloppet av den

allmänna ålderspensionen.

Sjukbidrag tillkommer den som oavbrutet under minst ett år lidit av sådan

nedsatt arbetsförmåga som — om nämnda nedsättning varit varaktig

— berättigat till invalidpension. Såsom ytterligare förutsättning för sjukbidrag

gäller dock, att den nedsatta arbetsförmågan skall kunna antagas

bli bestående avsevärd tid. I fråga om storlek in. in. överensstämmer sjukbidraget

med invalidpensionen.

Änkepension utgår till änka, som vid mannens frånfälle fyllt 55 år och

varit gift med honom minst fem år. Änkepensionen utgår dock ej till änka,

som eljest åtnjuter folkpension; rätt till änkepension upphör vid nytt gifte.

Änkepensionen, som är i sin helhet inkomstprövad, utgör högst 600 kr. om

året. Visar det sig vid pensionsbeloppets bestämmande, att änkepensionen

skulle understiga 60 kr. om året, utgår ingen änkepension.

Till samtliga nu angivna huvudformer av folkpension kunna komma vissa

tillägg, vilka jämväl äro att anse såsom folkpension. Sådana tillägg äro bostadstillägg,

särskilda bostadstillägg, hustrutillägg och blindtillägg.

Riket har med hänsyn till bostads- och bränslekostnaderna indelats i fem

bostadskostnadsgrupper (se SFS 1947:222). De bostadstillägg, som högst

kunna ifrågakomma, äro följande:

bostadskostnadsgrupp:

I II III IV V

gift pensionsberättigad och änkepensions
berättigad.

.......................... 0 100 200 .100 400

annan pensionsberättigad .............. 0 150 300 450 600

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Det må påpekas, att i bostadskostnadsgrupp I, som omfattar en avsevärd

del av landsbygden, bostadstillägg icke ifrågakommer, då bostadskostnaderna

avsetts skola täckas av den allmänna pensionen. Vidare må framhållas

att ifrågavarande gruppering rätt avsevärt skiljer sig från gällande skattegruppering.

Sålunda återfinnas inom bostadskostnadsgrupp I kommuner,

som ur skattesynpunkt tillhöra ortsgrupp I—III.

Bostadstillägget är i sin helhet inkoinstprövat. För gift person, vars make

ej är pensionsberättigad och icke erhåller hustru tillägg, höjes bostadstilllägget

med hälften.

I promemorian har därefter påpekats, att utöver nyssnämnda bostadstillägg

kunde, där kommun så beslutade, särskilt bostadstillägg utgå till

inom kommunen mantalsskriven person. Jämväl de grunder, efter vilka

detta kommunala tillägg skulle utgå, ävensom storleken av detsamma ägde

kommunen fastställa. Någon fullständig registrering av de olika kommunernas

beslut i nu nämnda avseenden vore vid tiden för promemorians upprättande

icke verkställd. Man torde ha att räkna med betydande skiljaktigheter

de olika kommunerna emellan i fråga om förekomst, storlek m. m.

av särskilt bostadstillägg.

I promemorian har intagits följande uppställning, utvisande högsta i lagen

reglerade folkpension med bostadstillägg för de olika bostadskostnadsgrupperna

i de vanligast förekommande fallen (från det särskilda bostadstillägget

har alltså här bortsetts):

ensamstående

allmän folkpension .

bostadstillägg.......

makar, båda ha foikp

allmän folkpension..

bostadstillägg.......

änka

allmän änkepension,

bostadstillägg.......

bostadskostnadsgrupp:

i

II

in

IV

v

1 000

1 000

1 000

1 000

1000

—

150

300

450

600

S:a

1000

1 150

1 300

1 450

1 600

lön

1 600

1600

1 600

1 600

1 600

—

200

400

600

800

S:a

1 600

1 800

2 000

2 200

2 400

600

600

600

600

600

—

100

200

300

400

S:a

600

700

800

900

1 000

Därefter har i promemorian anförts:

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad gift mans hustru, om hon fyllt

60 år och makarna varit gifta minst fem år. Hustrutillägget utgöres av tillläggspension

och bostadstillägg med belopp, som hustrun skulle ha erhållit

i form av sådana förmåner, därest hon varit berättigad till invalidpension.

Hustrutillägget är alltså i sin helhet inkomstprövat och 200 kr. lägre än det

belopp hustrun skulle hava uppburit, om hon haft invalidpension. Är mannen

berättigad till ålderspension, utgår hustrutillägget endast om det överstiger

200 kr. (Observera att mannens allmänna ålderspension ökar från

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

800 kr. till 1 000 kr., då hustrutillägget slutar utgå.) När särskilda skäl

därtill föranleda, kan hustrutillägg utgå, oaktat hustrun ej fyllt 60 år.

Maximibeloppet av folkpensionen till en man och hustrutillägget till hans

hustru blir alltså 200 kr. lägre än den folkpension, som makarna skulle

hava uppburit, om de båda varit pensionsberättigade.

Blindtillägget ersätter den tidigare s. k. blindhetsersättningen och utgår

—- oavsett vederbörandes inkomst och förmögenhet —• med 700 kr. om året

till den som blivit blind före fyllda 60 år och ej jämlikt bestämmelserna om

blindundervisning är skolpliktig. Blindtillägget intager så tillvida en särställning

bland folkpensionsförmånerna, att det i motsats till övriga förmåner

tages i betraktande vid inkomstprövningen. Om inkomstprövad pensionsförmån

utgår vid sidan av blindtillägg, verkar detta alltså reducerande

på förstnämnda förmån.

I departementspromemorian har erinrats om att vissa folkpensionsförmåner

vore till storleken beroende av årsinkomsten. Sålunda minskades tilläggspension,

änkepension och bostadstillägg med fem tiondelar av den pensionsberättigades

årsinkomst i vad den överstege för gift 300 kr. och för

annan 400 kr. Minskningen ginge proportionellt ut över tilläggs- eller änkepensionen

och bostadstillägget. Av följande uppställning framginge vid vilken

årsinkomst (eller, i fråga om gift pensionsberättigad, vid vilken sammanlagd

årsinkomst) i lagen reglerad inkomstprövad folkpension upphörde

att utgå.

Inkomstgränser.

bostadskostnadsgrupp

I

II

in

IV

v

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

ålderspension

ogift......................

—

700

1 000

1 300

1 600

gift.......................

—

1 000

1 400

1 800

2 200

gräns för rätt till hustrutillägg

2 200

2 600

3 000

3 400

3 800

invalidpension

ogift......................

2 000

2 300

2 600

2 900

3 200

gift.......................

3 000

3 400

3 800

4 200

4 600

gräns för rätt till hustrutillägg

3 000

3 400

3 800

4 200

4 600

änkepension

gräns för rätt härtill.......

1490

1 690

1 890

2 090

2 290

Med årsinkomst avsåges —- efter vad i promemorian därefter utvecklats

— i förevarande sammanhang vad vederbörande skäligen kunde antagas

komma att under den närmaste tiden åtnjuta. Såsom inkomst räknades

dock, såsom tidigare nämnts, ej annan folkpension än blindtillägg och ej

heller allmänt barnbidrag eller understöd som någon på grund av skyldskap

eller svågerlag vore föranledd att utgiva. Inkomst i form av naturaförmån

uppskattades efter särskilda regler. Vid uppskattning av förmögenhets

avkastning skulle denna höjas med 10 procent av det belopp, varmed

förmögenheten överstege för gift pensionsberättigad 7 500 kr. och för annan

10 000 kr. I fråga om äkta makar skulle årsinkomsten och förmögenheten

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst

resp. förmögenhet. — Även enligt den nya folkpensioneringslagen skulle

särskilda pensionsavgifter erläggas. Något försäkringsmässigt samband

mellan pensionsavgifter och pension funnes emellertid ej och ingen del av

folkpensionen vore beroende av att avgifter erlagts. Skyldig att erlägga pensionsavgifter

vore envar svensk medborgare fr. o. m. det år då vederbörande

fyllde 18 år t. o. m. det under vilket han fyllde 66 år, under förutsättning

att han vore mantalsskriven i riket och ej erhölle folkpension. Avgiften utgjorde

en procent av vederbörandes till statlig inkomstskatt taxerade inkomst

eller, om den avgiftspliktige vore gift och mantalsskriven såsom tillhörande

samma hushåll som sin make, en halv procent av makarnas sammanlagda

taxerade inkomst. För varje avgiftspliktig vore dock lägsta avgiften

6 kr. och högsta 100 kr.

Folkpensionernas ställning i skattesystemet.

I departementspromemorian har framhållits, att frågan om skatteplikt

för de enligt den nya folkpensioneringslagen utgående pensionsförmånerna

vore — liksom fallet vore beträffande de jämlikt den äldre lagen utgående

pensionsförmånerna — icke uttryckligen reglerad i skatteförfattningarna.

Man torde emellertid kunna utgå från att samtliga tidigare utgående folkpensionsförmåner

som regel betraktats såsom skattepliktig inkomst samt

att motsvarande förhållande komme att gälla även för folkpensioner enligt

den nya folkpensioneringslagen.

Vad beträffade frågan om avdrag för erlagda folkpensionsavgifter, har

erinrats om att den i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen medgivna avdragsrätten

för avgifter till allmänna pensionsförsäkringen innefattat rätt

till avdrag för folkpensionsavgifter enligt den äldre folkpensioneringslagen.

Vad anginge pensionsavgifter enligt den nya folkpensioneringslagen finge

erinras om att frågan om avdragsrätt för dessa avgifter upptagits till behandling

i propositionen nr 35 till innevarande års riksdag, därvid avdragsrätt

föreslagits skola även fortsättningsvis medgivas i enlighet med i propositionen

närmare angivna grunder.

I detta sammanhang har i promemorian framhållits, att riksdagen vid ett

par tillfällen haft att taga ställning till molionsvis väckta förslag om viss

skattelindring för folkpensionärer. I motion till 1939 års riksdag (11:319)

ifrågasattes sålunda, att de dåvarande tilläggspensionerna skulle undantagas

från beskattning eller ock att de personer, som tillerkänts högsta tillläggspension,

borde befrias från skyldighet att erlägga skatt. Bevillningsutskottet

(betänkande nr 12), som fann det ur principiell synpunkt betänkligt

att generellt undantaga en viss kategori medborgare från skattskyldighet,

fäste uppmärksamheten på möjligheten att genom en utvidgad tilllämpning

av bestämmelserna om särskilt avdrag vid ömmande omständigheter

åstadkomma en relativt tillfredsställande differentiering efter skatte
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kunql. Maj:ts proposition nr 224.

förmågan i de individuella fallen. — Motionen föranledde icke någon lagändring.

I motioner till 1944 års riksdag (1:131 och 11:201) togs samma fråga

ånyo upp. Bevillningsutskottet (betänkande nr 6), som instämde i vad 1939

års bevillningsutskott anfört, underströk möjligheten att medge avdrag för

ömmande omständigheter samt framhöll att beträffande skattskyldig, som

åtnjöte folkpension, kunde antagas att förutsättningar för beviljande av dylikt

avdrag ofta förelåge. — Icke heller dessa motioner föranledde någon

lagändring.

I motioner till 1946 års riksdag (I: 145 och II: 251) påyrkades en översyn

av reglerna för skattefrihet och skattefria avdrag jämte därmed sammanhängande

spörsmål i syfte att åvägabringa en samordning mellan dessa regler

och de Sociala förmånerna. Motionärerna framhöllo, att då dessa förmåner

avvägdes för att garantera en godtagbar levnadsstandard också hos

de sämst ställda mottagarna, detta syfte förfelades om förmånerna i fråga

beskattades. Med hänsyn till den »skatteretur» av folkpension till ekonomiskt

bättre ställda medborgare, varmed kalkylerats, ansågo motionärerna

det uteslutet, att grundpensionen skulle kunna förklaras skattefri, och framhöllo

att det torde bli svårt att knyta skattebefrielsen direkt till tilläggspensionen

eller bostadstillägget. Den mest framkomliga vägen syntes vara en

betydande höjning av de skattefria avdragen. — Bevillningsutskottet (betänkande

nr 43) pekade på den då förestående höjningen av ortsavdragen

vid den statliga taxeringen. Enligt utskottets mening torde emellertid det

föreliggande spörsmålet icke helt kunna lösas genom en höjning av ortsavdragen.

Oklarhet i principiellt hänseende skulle kvarstå. Då det därjämte

finge anses önskvärt, att frågan om förmånernas skatterättsliga natur uppmärksammades

i samband med det pågående reformarbetet på socialvårdens

område, så att en riktig avvägning av förmånernas storlek med hänsyn

tagen till huruvida förmånerna skulle beskattas eller icke kunde ske, förordade

utskottet skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om den i motionerna

föreslagna översynen. Detta blev även riksdagens beslut.

I promemorian har därefter lämnats en redogörelse för den betydelse,

som ortsavdragen vid taxeringen till statlig inkomstskatt och till kommunal

inkomstskatt hade för skattskyldiga utan annan inkomst än folkpension.

Därvid har framhållits, att ortsavdragen enligt 1947 års förordning om

statlig inkomstskatt vore av den storleksordningen att folkpensionsförmånerna

— om man bortsåge från det särskilda bostadstillägget i övervägande

antalet fall rymdes inom ortsavdragets belopp. Vidare har påpekats

att skattskyldig med väsentligen nedsatt skatteförmåga kunde enligt nämnda

förordning erhålla avdrag med ytterligare 2 000 kr.

Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt vore förhållandena emellertid

annorlunda. Storleken av de nuvarande kommunala ortsavdragen framginge

av följande, i departementspromemorian intagna tabell, därvid inom

parentes angivits det belopp, vartill ortsavdraget på grund av den s. k.

bankningen högst kunde uppgå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Ensamstående Makar

Ortsgrupp I.............. 340 (510) 500 (750)

» II.............. 380 (570) 540 (810)

» III.............. 420 (630) 600 (900)

» IV.............. 460 (690) 640 (960)

» V.............. 500 (750) 700 (1 050)

För skattskyldig i kommun, som tillhörde ortsgrupp I eller II och ej vore

stad, kunde viss ökning av avdraget ske. Därest av den taxerade inkomsten

efter verkställt ortsavdrag återstode högst 500 kr., minskades nämligen den

taxerade inkomsten med ytterligare 20 kr.

I promemorian har anförts, att av de lämnade uppgifterna framginge, att

även i de fall, då vederbörande helt eller huvudsakligen vore beroende av

folkpensionen, denna i viss omfattning bleve föremål för beskattning. Sålunda

påfördes — om ingen annan inkomst än folkpension funnes och avdragsgilla

utgifter saknades — en ogift ålderspensionär i ortsgrupp I 4,7

skattekronor och i ortsgrupp V 8,5 skattekronor, ålderspensionsberättigade

makar sammanlagt resp. 8,5 och 13,5 skattekronor samt en änkepensionsberättigad

resp. l,i och 2,5 skattekronor. Därest särskilt bostadstillägg

därjämte utginge, bleve detta i sin helhet beskattat. Det högsta extra avdrag

för nedsatt skatteförmåga, som vid taxering enligt kommunalskattelagen

kunde ifrågakomma, vore 700 kr.

I promemorian anvisade utvägar för att bereda folkpensionärerna

skattelindring.

Sedan i promemorian konstaterats, att storleken av de enligt den nya

folkpensioneringslagen utgående förmånerna avvägts i första hand ur synpunkten

att bereda de ekonomiskt sämst ställda folkpensionärerna en godtagbar

levnadsstandard, har framhållits, att — som även i förenämnda motioner

till 1946 års riksdag påpekats — detta syfte skulle förfelas, därest

ifrågavarande folkpensionärer finge sina förmåner i nämnvärd utsträckning

beskurna genom beskattning. För att förhindra en sådan konsekvens av

beskattningsreglernas tillämpning erfordrades alltså bestämmelser om särskild

skattelindring för berörda grupp av skattskyldiga. Med hänsyn till

storleken av de ortsavdrag, som medgåves enligt den nya förordningen om

statlig inkomstskatt, kunde sådana bestämmelser emellertid begränsas att

gälla allenast vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.

Att vissa principiella invändningar kunde vara att rikta mot en sådan

lagstiftning har redan i promemorian förutskickats. Folkpensionerna skulle

nämligen därigenom ur beskattningssynpunkt privilegieras i förhållande

till annan inkomst och skulle förty två skattskyldiga i samma inkomstläge,

därav den enes inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjordes av folkpension

och den andres av inkomst av annat slag, bliva olika beskattade. Emellertid

har samtidigt framhållits, att denna invändning icke syntes böra

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

tilläggas avgörande betydelse. Behovet av den ifrågasatta bestämmelsen

vore nämligen i första hand betingat av de otillfredsställande kommunala

ortsavdrag, som för närvarande gällde, varför anordningen i viss mån borde

betraktas som ett provisorium i avvaktan på en omreglering av nämnda

ortsavdrag, en omreglering som emellertid icke kunde företagas utan en

tidskrävande utredning. Starka skäl torde därför kunna åberopas till stöd

för att — trots de principiella betänkligheterna — omedelbart genomföra

sådana lagändringar, att de folkpensionsförmåner, varav åldringar, invalider

och änkor vore för sitt uppehälle beroende, undantoges från beskattning.

I departementspromemorian har understrukits, att vid meddelandet av

bestämmelser av antydd art i törsta hand borde beaktas, att skattelindringen

förbehölles dem, som helt eller till väsentlig del vore beroende av folkpensionen.

Vidare borde bestämmelserna så utformas, att man i görligaste

mån förebyggde, att en i visst inkomstläge förvärvad inkomst — på grund

av härav föranledd minskning av folkpensionens belopp samt på grund av

minskad avdragsrätt vid beskattningen — ytterst bleve för den skattskyldige

förlustbringande.

Därefter har lämnats följande redogörelse för tänkbara möjligheter att

åstadkomma den ifrågasatta skattelindringen.

Alternativ 1. I vissa andra sammanhang — så t. ex. av 1944 års uppbördsberedning

i dess betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet

— har ifrågasatts att slopa den nuvarande rätten till avdrag för

folkpensionsavgifter och samtidigt fritaga utfallande folkpensionsbelopp

från skatteplikt. Mot en sådan anordning kunna emellertid allvarliga erinringar

göras. Till en början saknas sålunda försäkringsmässigt samband

mellan pensionsavgifter och pension, varför en dylik regel, vars huvudsakliga

företräde vore dess enkelhet, knappast kunde anses mateiiellt grundad.

Skulle vidare de särskilda folkpensionsavgifterna framdeles komma

att slopas och kostnaden för folkpensioneringen helt täckas i annan ordning,

bortfölle själva grunden för anordningen. Slutligen skulle de, som

under gångna år erhållit avdrag för erlagda pensionsavgifter och som nu

blivit pensionsberättigade, bliva omotiverat gynnade, medan i framtiden

skattskyldiga, som icke uppnådde pensionsåldern, kunde anses orättvist

hårt träffade av regeln.

Alternativ 2. I de ovan omnämnda motionerna har pekats på möjligheten

att genom en höjning av de skattefria avdragen åstadkomma den önskade

skattelindringen. Tidigare har emellertid framhållits, att en generell höjning

av de kommunala ortsavdragen icke utan en tidsödande utredning kan

företagas. Detta behövde emellertid i och för sig icke utesluta, att ortsavdraget

gjordes i viss mån rörligt för att i här avsedda fall kunna höjas till

belopp motsvarande uppburen folkpension. Emellertid vore det nödvändigt

att anknyta en sådan regel till ett visst högsta inkomstläge (eventuellt

olika för skilda ortsgrupper); när detta inkomstläge passerats, skulle

allenast vanligt ortsavdrag medgivas. Detta innebure emellertid dels att

intill detta inkomstläge skattelindringen skulle, oavsett inkomsten, alltid

omfatta hela folkpensionen, dels ock att det inkomstförvärv, som föranledde

att nämnda inkomstläge passerades, med hänsyn till beskattningen

bleve direkt förlustbringande för den skattskyldige.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj ds proposition nr 224.

Alternativ 3. En skattelindring för folkpensionärerna skulle även kunna

åstadkommas genom en höjning av det nuvarande avdraget för nedsatt

skatteförmåga i samband varmed en uttrycklig föreskrift borde lämnas om

att stadgandet skulle tillämpas å alla av folkpensionen helt eller huvudsakligen

beroende skattskyldiga. Mot en sådan anordning kunde i första hand

invändas att ifrågavarande skattskyldiga därigenom icke tillerkändes en i

lagen till beloppet reglerad avdragsrätt utan bleve beroende av beskattningsnämnds

prövning. Härtill kommer att man erfarenhetsmässigt måste räkna

med att stadgandet icke bleve enhetligt tillämpat. Garantier erhölles överhuvud

icke för att den med lagändringen avsedda effekten uppnåddes.

Alternativ 4. Att söka knyta skattelindringen till frågan, huruvida inkomstprövad

folkpension utgår eller ej, hade varit en tilltalande utväg,

därest i bostadskostnadsgrupp I inkomstprövad folkpension utgått i motsvarande

utsträckning som i övriga bostadskostnadsgrupper. Då det i lagen

reglerade bostadstillägget emellertid icke utgår i bostadskostnadsgrupp I,

skulle en regel av nämnda innebörd behöva kompletteras med särskilda bestämmelser

för skattskyldiga tillhörande sistnämnda bostadskostnadsgrupp.

Härvid skulle man möta tidigare berörda svårigheter, varjämte det betydelsefulla

önskemålet att få för hela landet enhetliga bestämmelser måste eftersättas.

Alternativ 5. En ytterligare möjlighet vore att anknyta skattelindringens

omfattning till förekomsten och storleken av annan den skattskyldiges inkomst

än folkpension på så sätt att, då annan inkomst (sidoinkomst) ej

förefunnes, avdrag medgåves med belopp motsvarande hela den uppburna

folkpensionen men att — då sidoinkomst förelåge — avdraget minskades

med hälften av denna sidoinkomst. En anordning som denna synes — i

varje fall såvitt angår de i folkpensioneringslagen direkt reglerade förmånerna

— uppfylla det ovan angivna kravet, att ett ytterligare inkomstförvärv

icke i något inkomstläge — trots härav föranledd minskning av folkpensionen

och minskad avdragsrätt vid beskattningen — ytterst bleve för

den skattskyldige förlustbringande. En på detta sätt genomförd glidande

avdragsskala skulle emellertid medföra, att avdragsrätt komme att föreligga

ännu i ett relativt högt inkomstläge. Det är emellertid att märka att avdraget

dock skulle bliva mindre i samma mån som sidoinkomsten ökade.

Innebörden av den nu ifrågasatta regeln belyses av följande exempel, vilka

samtliga hänföra sig till bostadskostnadsgrupp V och vari hänsyn ej

tagits till ett eventuellt särskilt bostadstillägg (kommunalt tillägg):

En ensamstående ålderspensionär utan annan inkomst än folkpensionen

å 1 600 kr. får avdrag med nämnda belopp. Har han en sidoinkomst av

500 kr., uppgår pensionen till 1 550 kr. och avdrag medges med (1 550 —

250 =) 1 300 kr. Är sidoinkomsten 1 500 kr., blir pensionen 1 050 kr. och

avdrag medges med (1 050 — 750 =) 300 kr. Vid en sidoinkomst av 1 900

kr., då pensionen är 1 000 kr., blir avdraget (1 000 — 950 =) 50 kr. Då

sidoinkomsten uppgår till 2 000 kr. upphör avdraget.

En änkepensionsberättigad utan sidoinkomst får pension med 1 000 kr.

och avdrag med samma belopp. Vid en sidoinkomst av 500 kr. blir pensionen

950 kr. och avdraget (950 — 250 =) 700 kr. När sidoinkomsten uppgår

till 1 100 kr., blir pensionen 650 kr. och avdraget (650 — 550 =) 100 kr.

Vid en sidoinkomst av 1 200 kr. upphör avdraget.

Ålderspensionsberättigade makar utan sidoinkomst böra få avdrag med

belopp motsvarande sammanlagda pensionsbeloppet 2 400 kr. Är den gemensamma

sidoinkomsten 1 000 kr. och makarna förvärvat hälften var, blir

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

folkpensionen 2 200 kr. och avdraget (2 200 — 500 ==) 1 700 kr. Vid en motsvarande

sidoinkomst av 2 000 kr., då pensionen är 1 700 kr., blir avdraget

(1 700 — 1 000 =) 700 kr. När sidoinkomsten uppgår till 3 100 kr., varvid

pensionen är 1 600 kr., uppgår avdraget till (1 600 — 1 550 =) 50 kr. Vid

en sidoinkomst av 3 200 kr. upphör avdraget.

Som ovan framhållits skulle avdragsrätten, om än kraftigt beskuren,

komma att kvarstå ännu vid relativt hög inkomst. Detta vore emellertid —

i vad det gällde folkpensionen — icke något särpräglat förhållande. Själva

den inkomstprövade folkpensionen utgår ju nämligen likaledes vid en förhållandevis

hög sidoinkomst.

Vad beträffar äkta makar, som båda åtnjuta folkpension, skulle vissa

särskilda bestämmelser bliva erforderliga. Till en början må erinras att

folkpensionen för dessa bestämmes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda

inkomst och förmögenhet. Detta torde redan i och för sig vara

ett skäl, varför den ifrågavarande avdragsrätten borde prövas för makarna

gemensamt. Detta skulle bliva desto nödvändigare, som eljest i vissa inkomstlägen

det sammanlagda avdraget för makarna bleve olika i de fall,

då sidoinkomsten förvärvats endast av den ena maken och då den förvärvats

till viss del av vardera maken. Sedan avdraget på sådant sätt bestämts,

uppkomme emellertid frågan huru detsamma skulle fördelas mellan makarna.

Vissa skäl skulle kunna anföras för att fördela avdraget omvänt proportionellt

i förhållande till vardera makens sidoinkomst, ev. sammanlagda

inkomst. En sådan regel skulle emellertid innebära en avsevärd arbetsbelastning

för taxeringsmyndigheterna. Regeln bör därför i stället utformas

efter en enklare linje. Lämpligen torde regeln kunna givas den innebörden

att avdraget fördelades med hälften å vardera maken, dock att — därest

endera maken icke kunde utnyttja sin del av avdraget — den andra makens

avdrag ökades i motsvarande mån. Av taxeringstekniska skäl borde

dock regeln om ett för äkta makar gemensamt uträknat avdrag begränsas

till de fall, då makarna vore samtaxerade.

Även i de fall, då ena maken hade folkpension men icke den andra, borde

avdraget uträknas med hänsyn till båda makarnas inkomstförhållanden.

Avdraget borde i sådant fall helt tillföras den, som uppbure folkpension.

För att icke göra en avdragsrätt som den nu ifrågasatta onödigt invecklad

synas starka skäl tala för att icke göra avdraget till någon del beroende

av storleken av den skattskyldiges förmögenhetstillgångar. Framhållas må

att ur fiskalisk synpunkt betydelsen av en dylik regel vore mycket begränsad

med hänsyn till att sådana skattskyldiga, som inneha förmögenhet av

nämnvärd omfattning, regelmässigt torde ha sådan inkomst att avdragsregeln

för dem saknade aktualitet.

Det må framhållas, att en avdragsrätt som den nu ifrågasatta givetvis

borde av beskattningsnämnderna beaktas utan att särskilt yrkande därom

i deklarationen framställts. — Avdragsrätten skulle icke påverka rätten till

ortsavdrag. Ett försök att göra dessa avdrag beroende av varandra skulle

f. ö. i hög grad komplicera taxeringsförfarandet.

Det låter sig icke förneka att — om detta alternativ lades till grund för

den ifrågasatta lagstiftningen — beskattningsnämndernas arbetsbörda komme

att något ökas. Sådana synpunkter kunna dock icke få stå hindrande i

vägen för lagstiftningen. Det må emellertid understrykas, att tillämpningen

av avdragsregeln icke bleve särskilt invecklad. Taxeringsnämnden hade allenast

att fastställa sidoinkomsten — d. v. s. den sammanräknade nettoinkomsten

minskad med folkpensionen — varefter avdraget uträknades till

folkpensionens belopp minskat med hälften av sidoinkomsten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Det bör understrykas, att effektiviteten och verkningarna i skilda hänseenden

av en avdragsregel som den nu ifrågavarande självfallet röner inverkan

av förekomsten av ett av kommunen beslutat särskilt bostadstillägg.

Det torde emellertid icke vara görligt att utforma avdragsrätten med

hänsyn även härtill. Åtskilliga kommuner ha nämligen ännu icke fattat

beslut i denna fråga; i de fall så skett föreligga därjämte betydande skiljaktigheter

mellan tilläggets belopp och förutsättningarna för erhållandet av

detsamma. Det synes däremot å andra sidan icke böra ifrågakomma att från

avdragsrätten avgränsa det särskilda bostadstillägget, vilket formellt utgör

en del av folkpensionen.

I promemorian har därefter uttalats att av de olika alternativen syntes

av skäl, som tidigare anförts, det som nr 5 betecknade ur skilda synpunkter

vara att föredraga. Ett i enlighet med detta alternativ utformat författningsförslag

hade fogats vid promemorian. Förslaget torde få såsom Bilaga

fogas vid statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

Slutligen har i promemorian anmärkts att några beräkningar icke kunnat

göras av de föreslagna reglernas inverkan på skatteunderlaget. Samtidigt

har emellertid understrukits att, även om en icke obetydlig minskning av

den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten skulle därav föranledas,

den verkliga skatteförlusten bleve väsentligt mindre. De skatter, som

påfördes ifrågavarande skattskyldiga, syntes nämligen i betydande utsträckning

bliva avskrivna på grund av bristande tillgång till skatternas gäldande.

Yttrandena.

Vad angår frågan om en särskild lagstiftning i ämnet

över huvud borde genomföras innefatta de över promemorian

avgivna yttrandena delade meningar. Tre av remissinstanserna, nämligen

kammarrätten, länsstyrelsen i Jämtlands län och Svenska stadsförbundet,

ha sålunda helt avstyrkt lagstiftning i ämnet, medan övriga elva förordat

sådan i någon form.

Av innehållet i remissyttrandena i nu förevarande del må här följande

återgivas.

Kammarrätten har av förarbetena till den nya folkpensionslagstiftningen

visserligen ansett framgå, att folkpensionsförmånerna icke avvägts så rundligt,

att de avsetts skola kunna bära dem åvilande beskattning. Härigenom

skulle, enligt kammarrätten, de principiella förutsättningarna för de ifrågasatta

ekonomiska lättnaderna vara förhanden. Då spörsmålet, huru nyssnämnda

förhållande skulle avhjälpas, till sin natur närmast hörde hemma

på socialvårdsverksamhetens område, vore det enligt kammarrättens mening

emellertid riktigare att lösa nämnda spörsmål på sociallagstiftningens

väg. Härtill komme att såväl principiella som praktiska svårigheter mötte

vid försök att utfylla bristen uti ifrågavarande socialförmån genom eu

skatteförmån.

Kammarrätten har härefter framhållit, att den allvarligaste invändningen

mot tanken att medgiva skattelättnader åt folkpensionärerna bestode

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

15

däri, att dylika förmåner skulle privilegiera vissa folkpensionstagare i förhållande

till skattskyldiga, som icke åtnjöte folkpension men hade samma

inkomster som pensionstagarna. Kammarrätten anför i denna del:

Beskattningen bleve med andra ord icke rättvis och likformig. Denna invändning

söker förslagsställaren visserligen bemöta med hänvisning därtill,

att de nu utgående kommunala ortsavdragen vore otillräckliga och att

den föreslagna skattelindringen i viss mån borde betraktas som ett provisorium

i avvaktan på en omreglering av nämnda ortsavdrag, en omreglering

som ej kunde företagas utan tidskrävande utredning. Förslagsställarens

tankegång synes med andra ord vara den, att påpekade ojämnhet i de föreslagna

skattelättnaderna skulle komma att bestå allenast under en kortare övergångstid

— tills de kommunala ortsavdragen hunnit bliva omreglerade —

varefter sagda ojämnhet i stort sett skulle försvinna. Om så verkligen kunde

väntas bliva fallet, vore kanske ur denna synpunkt icke så mycket att

invända mot de föreslagna skattelindringarna. Emellertid torde det kunna

ifrågasättas, om ovannämnda skatteprivilegier komme att innebära allenast

ett provisorium. Att märka är nämligen, att enligt den lagstiftning, som

gällt innan de statliga ortsavdragen höjts till sin nuvarande nivå, de kommunala

ortsavdragen uppgått till belopp, som allenast obetydligt överstigit

hälften av förut utgående statliga ortsavdrag. Skulle således proportionen

mellan de båda slagen av ortsavdrag även efter ovanberörda omreglering bliva

ungefär densamma som tidigare ■— vilket väl är det antagligaste —

komme sagda såsom provisorium betecknade ojämnhet i beskattningsavseende

att bliva jämväl för framtiden beståndande.

Kammarrätten har även erinrat om att det nära sambandet mellan folkpension

och fattigvård kunde åberopas till stöd för ett förslag om skattelättnader

åt de i ekonomiskt avseende sämst ställda folkpensionärerna. I

många fall syntes pensionsbeloppen i verkligheten i viss utsträckning ha

trätt i stället för fattigvård. Slutsatsen bleve då den att, eftersom understöd

från fattigvården icke vore underkastade skatteplikt, detsamma borde

gälla pensionsbeloppen till den del de kunde anses motsvara understöd. Kammarrätten

har emellertid som sin mening uttalat, att tillräckliga skäl saknades

för att bereda folkpensionärerna ekonomiska lättnader på skattelagstiftningens

område.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har sagt sig anse det föreliggande förslaget

innebära ett påtagligt avsteg från den fundamentala grundsatsen att beskattningen

skulle ske efter sådana principer, att den bleve i möjligaste

måtto likformig och rättvis. De enligt länsstyrelsens mening tungt vägande

skäl, som riksdagens bevillningsutskott framfört för avslagsyrkandena beträffande

de i departementspromemorian omnämnda motionerna, måste

ock anses gälla med än större styrka vad avsåge de nu utgående folkpensionerna,

sedan pensionärernas ställning så väsentligt förbättrats dels genom

de avsevärt höjda pensionsförmånerna dels ock genom bortfallet av

statlig inkomstskatt beträffande mindre inkomsttagare. Länsstyrelsen ansågc

sålunda, att det saknades anledning att i avvaktan på den avsedda allmänna

översynen över gällande bestämmelser om kommunala ortsavdrag införa

provisoriska specialbeslämmelser i fråga om kommunalskattetaxering
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

en allenast för folkpensionärernas del, i synnerhet som behovet av denna

översyn vore lika trängande för andra små inkomsttagare. Länsstyrelsen

har därför, ehuru länsstyrelsen vore fullt medveten om att folkpensionärernas

skatteförmåga i flertalet fall — särskilt i de större städerna — vore

mycket svag, förklarat sig icke kunna biträda det föreliggande förslaget

om beskattning av folkpensioner.

Svenska stadsförbundet har väl funnit att genomförandet av den ifrågasatta

skattelindringen måste anses fullt befogat för personer, vilka för sin

försörjning vore helt beroende av folkpensionen, men trots detta ansett sig

med hänsyn till svårigheten att åstadkomma ur skilda synpunkter ändamålsenliga

bestämmelser böra avstyrka den föreslagna lagstiftningen.

Vad härefter angår de yttranden, i vilka lagstiftning i ämnet förordats, har

socialstyrelsen förklarat sig anse det vara synnerligen önskvärt, att sådana

ändringar i skatteförfattningarna vidtoges, att åtminstone de folkpensionsförmåner,

som utginge till en pensionär utan andra inkomster än pensionen,

bleve befriade från skatt. Den lämpligaste utvägen att nå detta önskemål

skulle onekligen vara att på samma sätt som beträffande statsbeskattningen

höja de skattefria avdragen. Det vore emellertid uppenbart att en

sådan åtgärd med hänsyn till kommunalskattens karaktär av repartitionsskatt

och de olika förhållandena i olika kommuner kunde vara svår att genomföra

utan en grundligare utredning. Socialstyrelsen hade därför icke

velat motsätta sig att såsom ett provisorium särskilda bestämmelser meddelades

för folkpensionärernas del. Men styrelsen ville samtidigt understryka

de skäl, som talade mot en dylik särbehandling, och ville då särskilt

erinra om att i många kommuner genomsnittet skattekronor per innevånare

i hela kommunen hölle sig på samma eller lägre nivå än den, som motsvarades

av det antal skattekronor en skattskyldig utan annan inkomst än folkpension

påfördes. Det skulle onekligen förefalla betänkligt att helt befria

från kommunalskatt en folkpensionär, vars inkomster åtminstone taxeringsmässigt

sett motsvarade genomsnittet per innevånare i hela kommunen.

Även pensionsstyrelsen har i princip tillstyrkt, att åtgärder vidtoges för

att bereda de folkpensionärer, som därav vore i behov, befrielse från eller

lättnad i fråga om kommunalskatt. Emellertid har pensionsstyrelsen samtidigt

velat erinra om att vissa skäl kunde tala emot att bereda folkpensionärerna

en särställning inom skattelagstiftningen. Den omständigheten att

folkpensionerna numera i betydande utsträckning vore till sin storlek oberoende

av den pensionsberättigades inkomstförhållanden innebure nämligen,

att pensionerna alltmer förlorade sin understödskaraktär och i stället bleve

jämförbara med andra inkomster. Härtill komme att icke alla folkpensionstagare

vore i behov av skattelättnad. Såsom exempel härå har pensionsstyrelsen

erinrat om sådana fall, då pensionstagare vore intagna å vissa anstalter

mot låga avgifter eller då pensionstagare åtnjöte mera betydande underhåll

från anhöriga, något som icke påverkade folkpensionens storlek.

De av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands,

Västmanlands och Norrbottens län avgivna yttrandena innefatta samtliga

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

17

uttalanden om att — trots att vissa principiella betänkligheter kunde anföras

mot den ifrågasatta lagstiftningen — övervägande skäl dock talade för

densamma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har som sin mening uttalat, att

då folkpensionerna ur beskattningssynpunkt i allt väsentligt måste likställas

med vanliga inkomster, en särbehandling skulle ur principiella synpunkter

ingiva betänkligheter. Det syntes länsstyrelsen icke heller lämpligt att försvara

den åsyftade skattefriheten med att reformen vore ett steg på vägen

mot ökning av de kommunala ortsavdragens storlek. Erkändes dessa vara för

små, borde de höjas; en provisorisk höjning för allenast en viss grupp innebure

en ojämnhet i beskattningen så länge provisoriet varade. För övrigt syntes

det ingalunda säkert, att en blivande höjning av de kommunala ortsavdragen

komme att bereda vederbörande en mot den ifrågasatta skattelindringen

svarande förmån. Länsstyrelsen har emellertid framhållit, att den

ifrågasatta skattelindringen möjligen kunde motiveras som ett kommunalt

tillskott till folkpensionerna. Kommunen kunde anses böra tillskjuta ett belopp

motsvarande den kommunalskatt, som belöpte på ett tänkt, så avvägt

pensionsbelopp att detta efter avdrag för nämnda skatt just motsvarade beloppet

av utgående pensionsförmåner. Ur sistnämnda synpunkt har länsstyrelsen

ansett sig böra tillstyrka det framlagda förslaget som ett provisorium.

Taxcringsnämndsordförandenas riksförbund har förklarat sig väl anse, att

folkpensionerna, i likhet med andra låga inkomster, i många fall borde undantagas

från beskattning men kunde icke finna en lagstiftning i enlighet

med något av de i departementspromemorian angivna alternativen leda till

tillfredsställande och rättvisa resultat. Förbundet har emellertid förordat en

lagstiftning av innebörd, att maximibeloppet för extra avdrag vid kommunalskattetaxeringen

höjdes, därvid det skulle överlämnas åt beskattningsnäinnderna

att fritt pröva, när avdrag borde beviljas eller ej.

Svenska landskommunernas förbund har givit sin principiella anslutning

till den i promemorian förordade lagstiftningen.

Sveriges folkpensionärers riksorganisation, som tillstyrkt departementspromemorians

förslag, har understrukit behovet av skattelättnader för folkpensionärerna

och därvid framhållit såsom angeläget att dessa skattelättnader

måtte omfatta jämväl det särskilda bostadstillägget.

Remissyttrandena innefatta även olika uppfattningar angående den

lämpligaste formen för en lagstiftning med ifrågavarande

syfte.

Av de elva myndigheter och organisationer, som över huvud tillstyrkt

en lagstiftning i ämnet, ha åtta — nämligen överståthållarämbetet, fem

länsstyrelser, Svenska landskommunernas förbund och Folkpensionärernas

riksorganisation — förordat att bestämmelserna måtte utformas enligt

det i promemorian förordade alternativ 5. Kammarrätten har som sin mening

uttalat, att eu lagstiftning enligt alternativ 1 i och för sig vore att före
2

Biliang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. Nr 224.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 224.

draga. Socialstyrelsen har för sin del förordat en anordning, som närmast

överensstämde med alternativ 2, medan pensionsstyrelsen och Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund i huvudsak tillstyrkt alternativ 3.

Från remissyttrandena i denna del torde här följande få återgivas.

Kammarrätten har riktat erinringar mot den i promemorian förordade lösningen

av frågan. Sålunda har bl. a. framhållits att en lagstiftning enligt

alternativ 5 i ej ringa grad skulle eftersätta rättvisan och likformigheten i

beskattningen. En stor del folkpensionärer i sådana kommuner, som beslutat

införa särskilt bostadstillägg, skulle nämligen i skatteavseende bliva

obehörigt gynnade i förhållande till pensionstagare i kommuner, där inga

eller förhållandevis låga sådana tillägg beslutats. Detta bleve så mycket betänkligare,

som redan förefintligheten av särskilda bostadstillägg i de förstnämnda

kommunerna i och för sig innebure ett gynnande av åtskilliga av

dessa kommuners folkpensionstagare.

Sedan kammarrätten framhållit, att en lagstiftning enligt alternativ 5

skulle ytterligare komplicera det redan nu alltför invecklade taxeringsförfarandet

icke blott för beskattningsnämndernas vidkommande utan även

i så måtto att skattedomstolarna måste omräkna det ifrågasatta avdraget

även vid en efter anförda besvär företagen måhända obetydlig ändring i

taxeringen, har kammarrätten sagt sig bestämt avstyrka en lagstiftning

efter denna linje.

Med avseende å lämpligheten att utforma lagstiftningen enligt alternativ

3 har kammarrätten anfört följande.

Då huvudskälet till förslaget om skattelättnader i själva verket synes hava

förestavats av billighetshänsyn, ledes tanken onekligen in på sainma banor,

som föranlett 1939 och 1944 års riksdagars bevillningsutskott att i

anledning av de i promemorian berörda motionerna till samma års riksdagar

angående skattelindring för folkpensionärer påpeka möjligheten att

genom en utvidgad tillämpning av bestämmelserna om särskilda avdrag

vid nedsatt skatteförmåga (ömmande omständigheter) åstadkomma en

relativt tillfredsställande differentiering efter skatteförmågan i de individuella

fallen. Förslagsställaren har också till diskussion upptagit denna

möjlighet under alternativ 3 samt därvid ifrågasatt höjning av det nuvarande

avdraget för nedsatt skatteförmåga, i samband varmed en uttrycklig

föreskrift skulle lämnas om att stadgandet skulle tillämpas å alla av

folkpension helt eller huvudsakligen beroende skattskyldiga. Emellertid

har förslagsställaren samtidigt anfört skäl mot det enligt alternativ 3 tänkbara

stadgandet om avdragsrält, vilka skäl äro grundade på faran för att

en sådan avdragsrätt bleve beroende av beskattningsnämnds prövning samt

att avdragsstadgandet icke bleve enhetligt tillämpat. Enligt kammarrättens

mening äro dock dessa skäl icke så starka som de, vilka kunna åberopas

mot ett stadgande enligt alternativ 5. Faran för ojämnhet i tillämpningen

av en lagslit Ining enligt alternativ 3 behöver ej bliva så stor, om det i

anvisningarna till lagtexten gives vägledande föreskrifter för tillämpningen.

En sådan tara föreligger för övrigt vid tillämpningen av en mängd stadganden

i skattelagstiftningen, som ofta till sin natur äro sådana, att tolkningen

av dem är en omdömessak, men detta har icke ansetts innebära någon

väsentlig olägenhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Uppenbart är alt ett stadgande enligt alternativ 3 bör införas i såväl

kommunalskattelagen som förordningen om statlig inkomstskatt.

Givetvis skulle "införandet av sådana bestämmelser, som åsyftas med

alternativ 3, medföra en ökning av arbetsbördan för skattemyndigheterna,

men denna ökning måste bliva mindre än den, som skulle följa av det i

promemorian förordade stadgandet enligt alternativ 5.

Emellertid skulle även en lagstiftning enligt alternativ 3, liksom enligt

alternativ 5, få karaktären av ett provisorium i avvaktan på omreglering

av de kommunala ortsavdragen. På grund härav och då ett stadgande enligt

alternativ 3 måste giva viss frihet i tillämpningen åt skattemyndigheterna,

synes den största olägenheten med en dylik lagstiftning ligga i svårigheten

att avmäta avdragen, så att de något så när komme att täcka de

blivande kommunala ortsavdragen, som ju spela den obekanta faktorns

roll i räknestycket.

Kammarrätten har härefter anslutit sig till de i promemorian anförda

skälen mot en lagstiftning enligt alternativ 2 eller 4 samt vidare som sin mening

uttalat att alternativ 1 i och för sig vore att föredraga. Som skäl för

sistnämnda ståndpunktstagande har i huvudsak anförts följande. Mot ett

enligt alternativ 1 utformat stadgande torde icke kunna riktas någon av

de erinringar, som kammarrätten haft att framställa mot de övriga alternativen.

Även de principiella invändningarna mot en lagstiftning över huvud

taget förlorade inför detta alternativ en god del av sin bärkraft. En regel enligt

alternativ 1 hade dessutom påtagliga positiva förtjänster. Den skulle

nämligen medföra enkelhet i tillämpningen och likformighet i beskattningen.

Ett sådant stadgande skulle tillika skapa större rättvisa i beskattningen

än en bestämmelse enligt alternativ 5. Ej heller torde den omständigheten,

att finansierandet av pensionsförmånerna i viss mån grundats på så kallad

skatteretur, behöva väcka några betänkligheter mot en anordning enligt alternativ

1. Ehuru några beräkningar rörande de ekonomiska verkningarna

av införandet av en sådan anordning icke funnes, syntes nämligen anledning

finnas att förmoda, att den förlust för det allmänna, som ett bortfallande

av skatteplikten å pensionsförmånerna skulle medföra, kunde uppvägas

av den vinst, som det allmänna komme att göra å ett upphävande av

rätten till avdrag för pensionsavgifterna. Vad anginge de i departementspromemorian

upptagna invändningarna mot nu ifrågavarande alternativ,

syntes dessa icke vara av beskaffenhet att böra tillerkännas avgörande betydelse.

Socialstyrelsen — som ill en början understrukit vikten av att de provisoriska

bestämmelserna icke så utformades att cn framtida reglering av

ortsavdragen föregrepes eller försvårades — har funnit det i departementspromemorian

förordade lagstiftningsalternativet giva anledning till åtskilliga

erinringar. Till cn början vore själva konstruktionen onekligen komplicerad

och egendomlig, då den innebure cn kombination av två avdrag av

vilka det ena stege med inkomsten (ortsavdraget inom bankningsgränsen)

och det andra minskades, då inkomsten stege (det föreslagna pensionsavdraget).

Då det vid den år 1947 genomförda skattereformen lagts stor vikt

vid att taxeringsmyndigheternas arbete skulle underlättas genom borttagan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

det av bankningen och barnavdragen, syntes det knappast lämpligt att nu

införa ett nytt avdrag av betydligt mera komplicerad natur. Socialstyrelsen

ville vidare framhålla den situation, som kunde inträda då vederbörande

kommun beslutat utgiva särskilt bostadstillägg. För dessa tillägg hade nämligen

i inånga tall fastställts avdragsregler, som då de kombinerades med

de statliga ortsavdragen innebure, att i stor utsträckning en ökad sidoinkomst

icke medförde någon höjning av den sammanlagda inkomsten. Då

emellei tid enligt de ifrågasatta bestämmelserna en ökad sidoinkomst skulle,

även utan en ökning av den sammanlagda inkomsten, medföra en höjning

av den beskattningsbara inkomsten, uppstode i utpräglad grad den konsekvens,

som promemorieförfattaren önskat undvika och som även enligt

socialstyrelsens mening under alla förhållanden måste undvikas. Det syntes

icke heller möjligt att i detta avseende hänvisa till att de av kommunerna

antagna reglerna för de särkilda bostadstilläggen borde ändras.

Sedan socialstyrelsen bl. a. framhållit att vissa skäl kunde anses tala för

en lagstiftning enligt alternativ 1 men påpekat att som skäl häremot kunde

anföras att även enligt detta alternativ skatten ökade i de fall, då en högre

sidoinkomst loranledde en lika stor minskning i folkpensionen, har styrelsen

f Öl klarat sig icke nu kunna förorda, att folkpensionerna såsom sådana

helt undantoges från beskattning. Om man ville söka en provisorisk lösning,

som icke ledde till nu nämnda konsekvenser, syntes den bästa utvägen

vara, att ortsavdraget i kommunalskattelagen för folkpensionärer förklarades

alltid skola uppgå till det maximibelopp för den statliga pensionen, som

kunde utgå till vederbörande.

Socialstyrelsen har till sist påpekat, att om en viss förmånsställning i

skattehänseende stadgades för änkepensionärer, samma förmån syntes böra

itrågakomma tör den, som uppbure bidrag jämlikt lagen den 26 juli 1947

(nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med barn.

Pensionsstijrelsen har i sitt yttrande framhållit, att av den i departementspromemorian

förordade lagstiftningen följde att i fall, då särskilt bostadstillägg

utginge, avdraget skulle avsevärt höjas även om ganska stora sidoinkomster

funnes, något som ej alltid vore motiverat. Motsvarande förhållande

kunde även bliva fallet, då blindtillägg utginge. Sedan pensionsstyrelsen

erinrat om verkningarna av en lagstiftning enligt alternativ 5 i sådant

tall då sidoinkomsten men icke den sammanlagda inkomsten ökade samt påpekat

att änke- och änklingsbidragen borde i förevarande avseende jämställas

med folkpension, har styrelsen för sin del förordat, att ifrågavarande

beskattningsfråga tills vidare löstes enligt alternativ 3 i promemorian.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har bestämt avstyrkt en lagstiftning

enligt alternativ 5 och därvid bl. a. gjort gällande att framräkningen

av avdraget skulle verka synnerligen tyngande med hänsyn till den

mycket knappa taxeringsperioden. Skulle den i promemorian förordade lagstiftningen

genomföras, borde det i allt fall icke ankomma på taxeringsnämnderna

att uträkna och verkställa avdraget. Detta borde i stället ske

vid själva debiteringen med ledning av anteckning i taxeringslängdens anteckningskolumn.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 224.

21

Av övriga alternativa lösningar har riksförbundet ansett alternativ 3 mest

tilltalande ur rättvisesynpunkt, men ej heller detta alternativ motsvarade de

krav, man rimligen borde ställa. En uttrycklig föreskrift att extra avdrag

alltid skulle medgivas måste nämligen leda till understundom högst orättvisa

resultat. Enligt förbundets mening vore därför att föredraga, att maximigränsen

för extra avdrag höjdes och att vederbörande beskattningsnämnder

finge fritt pröva om avdrag skulle beviljas eller ej. Därigenom skulle

alla orättvisa schabloner undvikas och ett resultat nås, som säkerligen

komme att visa sig rättvisare än andra hittills föreslagna mer eller mindre

tillkrånglade metoder. Genom en sådan anordning bleve den skattskyldiges

verkliga skatteförmåga avgörande vid det extra avdragets utmätande.

Förbundets yttrande utmynnade i förslag därom att det extra avdraget

vid den kommunala taxeringen höjdes till 2 000 kronor och att i kommunalskattelagen

infördes en anvisning av innehåll, att väsentlig nedsättning i

skatteförmågan skulle anses föreligga, därest den skattskyldiges inkomst

helt eller till väsentlig del utgjordes av folkpension.

I ett riksförbundets yttrande bilagt särskilt yttrande av ledamoten av

förbundets styrelse herr Lutteman har denne — som anslutit sig till tanken

att i avbidan på en förhöjning av de kommunala ortsavdragen åstadkomma

en provisorisk lösning av nu förevarande beskattningsfråga —

förordat en lagstiftning enligt alternativ 3. En sådan anordning skulle vålla

minst olägenheter och likväl kunna bli effektiv om i kommunalskattelagen

uttryckligen angåves, att den, vars inkomst helt eller till väsentlig del utgjordes

av folkpension, skulle vara berättigad till extra avdrag. En så formulerad

bestämmelse finge anses tvinga beskattningsnämnderna att tilllämpa

bestämmelsen utan yrkande av den skattskyldige.

Överståthållarämbetet har sagt sig finna det i princip tilltalande att söka

uppnå materiell rättvisa genom beredande av möjlighet för beskattningsmyndigheterna

till individuell prövning. Denna uppfattning ledde närmast

tanken till en utvidgning av systemet med avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Då — såsom i promemorian anförts — erfarenheten utvisade, att stora svårigheter

förelåge att undvika ojämnheter i taxeringen vid dylik skälighetsprövning,

ansåge sig ämbetet emellertid icke böra förorda denna lösning.

Vid övervägandet av övriga förslag hade överståthållarämbetet stannat vid

att ansluta sig till den i promemorian förordade lösningen.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens

län ha samtliga sagt sig anse alternativ 5 vara att föredraga. En liknande

uppfattning har hävdats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som

därvid bl. a. framhållit, att kommun hade möjlighet att efler grunder, som

den själv bestämde, tilldela folkpensionär särskilt bostadstillägg.

Svenska stadsförbundet har som sin mening uttalat att det — med hänsyn

till att skatten enligt alternativ 5 skulle öka även i sådant fall då en ökad

sidoinkomst föranledde en lika stor minskning av folkpensionen — syntes

uteslutet att genomföra en skattelindring efter den regel, som i departementspromemorian

förordats. Förbundet har tillika förklarat sig icke vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

-- Kungl. Maj:ts proposition nr 224

berett att i stäliet föreslå någon annan lösning av den föreliggande mycket

komplicerade frågan. Det vore emellertid angeläget, att den utredning av

hithörande spörsmål i vidare omfattning, som begärts av 1946 års riksdag,

bleve verkställd utan ytterligare dröjsmål.

Slutligen må nämnas att Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas

pensionskassa och kooperationens pensionsanstalter i sin

tidigare omnämnda skrift även riktat invändningar mot konsekvenserna

av en lagstiftning enligt det i promemorian förordade alternativet. I skriften

har redovisats vissa undersökningar rörande den inverkan å såväl den statliga

folkpensionen som det i Stockholms stad utgående särskilda bostadstillägget,

som en förhöjd sidoinkomst för en i nämnda stad mantalsskriven

person medförde. Av dessa undersökningar framginge bl. a., att de sammanlagda

pensionsförmånerna i följande inkomstlägen minskade lika mycket

som sidoinkomsten ökade, nämligen i fråga om:

ogift ålderspensionär

från

800 kronor

till högst

1 680 kronor:

» invalidpensionär

makar, båda ålderspensionsbe-

»

800

1 760 » :

rättigade

»

1 000

» »

2 400 » ;

änkepensionär

»

800

5> »

1 960 » .

Dessa förhållanden vore, enligt vad därefter utvecklats, uppenbarligen

otillfredsställande, eftersom de måste hämma arbetslusten och sparviljan.

Det i promemorian förordade förslagets konsekvenser —- eller att skatten

även i nyssnämnda fall ökade med sidoinkomsten — vore sådana att förslaget

icke i oförändrat skick kunde läggas till grund för lagstiftning. I

avsikt att förhindra eller minska nämnda konsekvenser ifrågasattes därför

en omarbetning av alternativ 5 av innebörd, att det extra avdraget för

folkpensionärer skulle fastställas till vissa närmare angivna belopp, olika för

ogift ålderspensionär, för makar som båda vore ålderspensionärer, för änkepensionär

o. s. v. Dessa belopp skulle i princip vara så avvägda att —

om den skattskyldige saknade annan inkomst än folkpension — den statliga

delen därav ginge fri från skatt. För att folkpensionärer med avsevärda

sidoinkomster icke skulle få lika stort avdrag som pensionärer, vilka

vore väsentligen beroende av sina pensionsförmåner, skulle avdragsbeloppen

minskas med sidoinkomsten i den mån denna överstege vissa belopp,

olika för ogift ålderspensionär, ålderspensionsberättigade makar etc.

Departementschefen.

Som i departementspromemorian framhållits, få de enligt 1946 års lag

om folkpensionering utgående pensionsförmånerna anses avvägda ur synpunkten

att tillförsäkra även de ekonomiskt sämst ställda folkpensionärerna

en godtagbar levnadsstandard. Det torde vidare vara klart, att så

som förmånerna nu äro avvägda nyssnämnda syfte icke skulle uppnås, därest

pensionsförmånerna bliva föremål för en mera kännbar beskattning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kunql. Maj:ts proposition nr 224.

Av den i promemorian härutinnan lämnade redogörelsen framgår att på

grund av vid inkomsttaxeringen gällande ortsavdrag och den beskattningsnämnderna

tillagda rätten att medge extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

— någon beskattning eller nämnvärd sådan av pensionsförmånerna för

berörda grupp av folkpensionärer icke ifrågakommer vid taxeringen till

statlig inkomstskatt. Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt föranledes

däremot en viss, icke obetydlig beskattning. Med hänsyn härtill har i promemorian

uttalats, att därest man ville förhindra en sådan konsekvens av

beskattningsreglernas tillämpning bestämmelser om särskild skattelindring

för ifrågavarande skattskyldiga bleve erforderliga.

Gentemot nyssnämnda, i departementspromemorian gjorda uttalande har

i vissa remissyttranden invänts, att den berörda olägenheten borde i första

hand avhjälpas genom åtgärder å socialvårdslagstiftningens område eller

genom en allmän höjning av de skattefria avdragen.

I anslutning till förstnämnda invändning må här erinras om den av 1946

års riksdag begärda utredningen angående socialförmånernas skatterättsliga

natur och om åvägabringande av en samordning mellan lagstiftningen å socialvårdens

område och skattelagstiftningen. Den ifrågasatta utredningen

har visserligen ännu icke hunnit verkställas. Emellertid synes det redan nu

klart, att vissa skäl kunna åberopas för att socialförmåner av folkpensionernas

karaktär icke böra avvägas med utgångspunkt från att de skola

täcka även på förmånerna belöpande skatt. Det skulle nämligen vid ett motsatt

ståndpunktstagande bliva förenat med stora svårigheter att riktigt och

rättvist avväga storleken av förmånerna, då ju grunderna för utdebitering

av skatt skifta icke blott från kommun till kommun — och detta även om

kommunerna i folkpensionshänseende tillhöra samma bostadskostnadsgrupp

— utan även från år till år, vartill kommer att statsbeskattningens

progressivitet gör sig gällande även vid ganska låga inkomster. Vidare skulle

svårigheter föreligga att rätt avväga beloppen med tanke på ortsavdragen;

skattegrupperingen överensstämmer nämligen icke med den för folkpensionerna

gällande bostadskostnadsgrupperingen. Vid nu angivna förhållanden

vill jag för egen del ansluta mig till den uppfattningen, att föreliggande

fråga i vart fall för närvarande bör lösas i skattelagstiftningens form.

Givetvis hade det ur vissa synpunkter varit önskvärt, om frågan om

skattelättnad för folkpensionärerna kunnat lösas genom en allmän höjning

av de kommunala ortsavdragen. Alt en omreglering av dessa avdrag icke

kan ske utan eu tidsödande utredning är emellertid — såsom i departementspromemorian

framhållits och i flera remissyttranden understrukits

— uppenbart. Detta synes dock icke behöva utgöra något hinder för att bestämmelser

redan nu meddelas i syfte att bereda folkpensionärerna viss

skattelindring. Visserligen har från några håll invänts, alt en dylik lagstiftning

skulle — såsom privilegierande viss inkomst strida mot de till grund

för vår skattelagstiftning liggande principerna om likformighet och rättvisa.

Emellertid bör beaktas all de ifrågasatta särbestämmelserna rörande folkpensionärerna

kunna i viss mån anses såsom ett provisorium i avbidan pa

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. May.ts proposition nr 224.

en omreglering av de kommunala ortsavdragen; därest dessa avdrag bliva

föremål för en allmän höjning, kan den nu ifrågasatta lagstiftningen bliva

onödig eller komma invändningarna mot densamma att i allt fall minska

i betydelse. Att starka skäl tala för ett sådant provisorium, synes mig vidare

uppenbart. Skattelättnaderna skulle nämligen avse skattskyldiga, som så

gott som genomgående icke blott äga mycket ringa skatteförmåga utan även

i allmänhet sakna förutsättningar att framdeles förbättra sitt läge.

Mot resonemanget att de ifrågasatta bestämmelserna skulle kunna i

viss man betraktas som ett provisorium i avvaktan på en allmän höjning

av de kommunala ortsavdragen har invänts, att dessa avdrag knappast

kunna bliva av den storleksordningen, att de skulle bereda en mot den nu

ifrågasatta skattelindringen svarande förmån. Även om denna invändning

är i och för sig riktig, kan den likväl icke anses utgöra hinder för genomförande

av de nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna. Emellertid bör invändningen

så till vida beaktas, att särskild vikt fästes vid att de ifrågasatta bestämmelserna

utformas sa att de vid behov kunna utan större svårigheter

anpassas efter den situation, som uppkommer då ortsavdragen framdeles

må höjas.

Med hänsyn till det sagda vill jag förorda, att sådana ändringar i skattelagstiftningen

nu genomföras att de folkpensionärer, som helt eller till huvudsaklig

del äro beroende av sina folkpensioner, beredes erforderlig skattelättnad.

Vid övervägande av de olika möjligheter, som kunna stå till buds vid meddelandet

av sådana bestämmelser, torde i första hand de synpunkter böra

\ara vägledande, som omnämnts i promemorian. Skattelindringen bör sålunda

förbehållas dem, som helt eller till huvudsaklig del äro beroende av

sina folkpensioner, och reglerna böra så utformas, att man i görligaste mån

förebj. gger att en i visst inkomstläge förvärvad inkomst — på grund av härav

föranledd minskning av folkpensionens belopp samt på grund av minskad

avdragsrätt vid beskattningen — ytterst blir för den skattskyldige förlustbringande.

Reglerna böra vidare — i enlighet med vad nyss anförts — så utformas

att de utan större svårigheter kunna vinna anpassning till den vid

en framtida omreglering av de kommunala ortsavdragen uppkommande situationen.

Slutligen böra reglerna vara för taxeringsmyndigheterna lätta att

tillämpa samt i görligaste mån garantera en enhetlig rättstillämpning.

Innan jag övergår till att ur dessa synpunkter diskutera de olika alternativ

efter vilka bestämmelserna kunna tänkas utformade, må emellertid först

erinras om det särskilda bostadstillägget och de regler, som i åtskilliga kommuner

gälla vid utmätandet av sådant tillägg. Som i flera remissyttranden

påpekats, äro nämligen sistnämnda regler ägnade att i hög grad komplicera

tragan om skattelindrande bestämmelser för folkpensionärerna.

Enligt 6 § lagen om folkpensionering skall, där kommun så beslutat, till

mom kommunen mantalsskriven pensionsberättigad utgå särskilt bostadstillägg

i enlighet med grunder, som kommunen har att bestämma. Vid tiden

töi upprättandet av departementspromemorian saknades närmare uppgifter

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

25

angående i vad män kommunerna beslutat om sådant tillägg. Någon fullständig

registrering av kommunernas beslut i nämnda hänseende torde fortfarande

icke finnas, men vissa uppgifter härutinnan äro dock numera tillgängliga.

Av dessa framgår att för närvarande åtminstone 135 kommuner,

däribland inemot halva antalet städer i riket, beslutat om särskilt bostadstillägg.

De grunder, efter vilka tillägget skall utgå, ha för det stora flertalet av

dessa kommuner så fastställts, att i vissa inkomstlägen en ökad sidoinkomst

medför en lika stor sammanlagd minskning av det särskilda bostadstillägget

och de i lagen direkt reglerade inkomstprövade pensionsförmånerna. Den sammanlagda

inkomsten kommer sålunda i dessa fall icke att öka trots den förhöjda

sidoinkomsten.

I departementspromemorian ha angivits fem olika möjligheter att lösa

ifrågavarande skattespörsmål. Av dessa torde de som alternativ 1, 2 och 4

betecknade på i promemorian anförda skäl icke böra läggas till grund för en

lagstiftning i ämnet. Vad särskilt angår alternativ 1 må såsom ytterligare skäl

emot en lagstiftning enligt denna linje anföras, att i samtliga de fall, då en

ökad sidoinkomst föranleder en lika stor minskning av pensionsförmånerna,

skatten enligt detta alternativ skulle komma att öka, trots att den sammanlagda

inkomsten icke ökades.

Såsom förut anförts har socialstyrelsen förordat en anordning, som närmast

ansluter sig till alternativ 2 och som innebär, att ortsavdraget för

folkpensionärer göres såtillvida rörligt, att det i förekommande fall höjes

till belopp motsvarande den högsta statliga folkpension, som kan till vederbörande

utgå. Emellertid synes även mot detta förslag vissa erinringar vara

att göra. Till en början komme med en så allmänt hållen regel den ifrågasatta

skattelindringen att gälla även folkpensionärer i sådana inkomstlägen,

där folkpensionen icke vore av större betydelse för vederbörandes försörjning.

Försökte man undvika detta genom att knyta bestämmelsernas tillämplighet

till ett visst högsta inkomstläge, uppstode den situationen, att det inkomstförvärv,

som medförde att detta inkomstläge passerades, bleve med

hänsyn till beskattningen direkt förlustbringande. Mot den föreslagna anordningen

är vidare att invända — förutom den avsevärda inverkan å skatteunderlaget

som kunde därav föranledas — att betydande svårigheter skulle

uppstå vid samordnandet av ett så bestämt avdrag med föreliggande regler

om bankning av ortsavdraget. Slutligen skulle anordningen bliva betungande

för taxeringsmyndigheterna.

I departementspromemorian har förordats, att alternativ 5 lägges till grund

för ifrågavarande lagstiftning. Som tidigare framhållits var det vid tiden

för promemorians upprättande i huvudsak obekant i vad mån kommunerna

beslutat om särskilt bostadstillägg. Givetvis saknades då även kännedom om

de grunder efter vilka sådant tillägg skulle utgå. Då alternativet förordades,

skedde detta sålunda under hänsynstagande allenast till de i folkpensioneringslagen

direkt reglerade förmånerna. Om förslaget bedömes uteslutande

ur denna synpunkt, torde detsamma också få anses innebära en

mer ändamålsenlig reglering än en anordning enligt något av de övriga ifråga
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

satta alternativen. Man skulle nämligen — i motsats till alternativ 3 till

vilket alternativ jag senare återkommer — erhålla en fixerad avdragsrätt,

ägnad att garantera en likformig rättstillämpning. Förslaget uppfyller även

— för såvitt det bedömes allenast ur nyssnämnda synpunkt — kraven att

skattelindringen bleve förbehållen dem, som med ifrågavarande lagstiftning

egentligen åsyftas, och att ett ytterligare inkomstförvärv icke i något inkomstläge

ytterst bleve för vederbörande förlustbringande. Visserligen har

mot förslaget invänts, att tillämpningen av bestämmelserna komme att verka

tyngande på beskattningsnämndernas arbete. Det vill dock synas, som om

dessa betänkligheter i viss mån överdrivits; framräkningen av det enligt

förevarande alternativ ifrågasatta avdraget är i själva verket ganska enkel.

Däremot synes visst fog föreligga för invändningen att svårigheter kunde

uppstå då det gällde att samordna det föreslagna avdraget med de höjda ortsavdrag,

som framdeles må komma att beslutas.

Den mest bärande invändningen mot en lagstiftning enligt alternativ 5

torde emellertid vara den, som föranledes av den tidigare omnämnda konstruktionen

av det särskilda bostadstillägget. Det måste avgjort anses vara

en olycklig konsekvens av de ifrågasatta bestämmelserna, att skattskyldiga

inom vissa kommuner vid en ökning av sidoinkomsten, som medförde en lika

stor minskning i pensionsförmånerna, bleve högre beskattade än om de icke

gjort detta inkomstförvärv. Detta skulle för vederbörande kunna framstå

som en oförklarlig bestraffning av ansträngningen att i ökad utsträckning

bidraga till den egna försörjningen.

Visserligen torde betydelsen av den nämnda invändningen mot alternativ

5 vid en närmare undersökning i viss mån minska. Till en början berör invändningen

sålunda över huvud icke folkpensionärer inom kommun, som

icke beslutat om särskilt bostadstillägg eller där reglerna om sådant tillägg

icke så utformats, att den ökade sidoinkomsten medför en lika stor minskning

av pensionsförmånerna. Ej heller uppkommer den ifrågavarande situationen

i allmänhet för ålderspensionärer inom bostadskostnadsgrupp I, dit

större delen av landsbygden hör; dessa pensionärer uppbära icke någon inkomstprövad

statlig folkpension. Slutligen bör erinras om att de inkomstprövade

folkpensionerna bestämmas med hänsyn till den inkomst vederbörande

skäligen kan antagas komma att under den närmaste tiden åtnjuta.

Detta torde innebära, att inkomster av mera tillfällig art ofta icke komma att

inverka sänkande å folkpensionen.

Vid övervägande av samtliga på frågan inverkande omständigheter har

jag emellertid stannat vid att icke förorda att alternativ 5 lägges till grund

för lagstiftning i ämnet. Icke heller anser jag mig kunna förorda den modifikation

av alternativ 5, Svenska personal-pensionskassan m. fl. ifrågasatt.

Visserligen innebär sistnämnda förslag, att vissa av de med alternativ 5

förenade olägenheterna skulle undanröjas; samtidigt skulle emellertid tillskapas

nya olägenheter, främst att bestämmelserna skulle bli invecklade och

i tillämpningen synnerligen tyngande.

Vill man bereda folkpensionärerna lindring i den kommunala beskatt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj ds proposition nr 224

ningen kan emellertid — som i departementspromemorian under alternativ 3

angivits — detta åstadkommas även genom en tillämpning av bestämmelserna

om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen

må nämligen — därest skattskyldigs skatteförmåga finnes vara

väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående än barn, för vilka familj eavdrag är medgivet,

eller annan därmed jämförlig omständighet — efter vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den skattskyldige medgivas ett extra avdrag

å högst 700 kronor. Någon tvekan torde icke råda därom att dessa bestämmelser

redan i sin nuvarande utformning kunna vinna tillämpning vid taxering

av folkpensionärer, vilka äro för sin försörjning helt eller till huvudsaklig

del beroende av sina folkpensioner. Dessa skattskyldiga torde nämligen

ofta få anses ha sådan nedsatt skatteförmåga, varom i nämnda lagrum

talas. I detta sammanhang må även erinras om de uttalanden, som bevillningsutskotten

vid 1939 och 1944 års riksdagar (betänkandena nr 12 resp.

nr 6) gjort i anledning av motionsvis väckta förslag om viss skattelindring

för folkpensionärer. I nämnda utskottsbetänkanden hänvisades till den föreliggande

möjligheten att genom en utvidgad tillämpning av bestämmelserna

om särskilt avdrag vid ömmande omständigheter åstadkomma en relativt

tillfredsställande differentiering efter skatteförmågan i de individuella fallen.

Om sålunda redan med nuvarande bestämmelser en viss skattelindring

kan beredas folkpensionärerna är det å andra sidan uppenbart, att dessa

bestämmelser icke äro tillräckliga ur de synpunkter, som här äro att anlägga.

Härvid är först att märka, att det extra avdraget å 700 kronor icke

är stort nog för att tillsammans med ortsavdraget åstadkomma att den, som

icke uppbär annan inkomst än folkpension, undgår taxering till kommunal

inkomstskatt. Som exempel härå må nämnas att en ogift ålderspensionär

i Stockholm utan annan inkomst än folkpension uppbär statliga pensionsförmåner

med 1 600 kronor och — vid normala hyreskostnader — särskilt

bostadstillägg med 580 kronor eller alltså sammanlagt 2 180 kronor. Ortsavdraget

efter bankning uppgår till 750 kronor. För makar, som båda äro

ålderspensionärer, uppgå under motsvarande förhållanden de statliga pensionsförmånerna

till 2 400 kronor och det särskilda bostadstillägget till 900

kronor eller sammanlagt 3 300 kronor. Ortsavdraget efter bankning är här

1 050 kronor. Än större differens mellan uppburen folkpension och ortsavdrag

uppkommer t. ex. då blindtillägg utgår.

Därest frågan om skattelindring för folkpensionärer anses böra lösas med

tillämpning av bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga, synes

detta avdrag därför böra höjas till högst 2 000 kronor. En dylik höjning

torde vara tillräcklig för alt ifrågavarande skattskyldiga skola kunna erhålla

erforderliga skattelättnader och detta även i ett sådant fall, då folkpensionen

på grund av utgående blindtillägg är särskilt hög. Avdragsbestämmelserna

torde emellertid vidare böra kompletteras med eu uttiycklig föreskrift

om alt skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres

av folkpension, regelmässigt skall anses ha sådan nedsatt skatteför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Mai:ts proposition nr 224.

måga. som är eu förutsättning för stadgandets tillämplighet. Genom en dylig

föreskrift bli ifrågavarande folkpensionärer i princip tillförsäkrade rätten

till skattelindring. Därest föreskriften gives den antydda utformningen

vinnas även vissa garantier för att avdragsrätten blir vederbörligen prövad

också i de fall, då den skattskyldige på grund av bristande kännedom om

avdragsrätten icke i deklarationen framställt något yrkande om extra avdrag.

1 detta sammanhang finnes anledning att något beröra de invändningar,

som riktats mot att frågan om folkpensionärernas beskattning löses enligt

den nu ifrågasatta linjen. I departementspromemorian har härulinnan anförts

bl. a., att ifrågavarande skattskyldiga med en sådan anordning icke

tillerkändes en i lagen till beloppet reglerad avdragsrätt utan bleve beroende

av beskattningsnämnds prövning. Härtill komme att man erfarenhetsmässigt

måste räkna med att stadgandet icke bleve enhetligt tillämpat.

Att invändningar av detta slag kunna framställas mot en lagstiftning

enligt ifragavarande alternativ synes ofrånkomligt. En i alla avseenden

jämn och likformig tillämpning av bestämmelserna olika taxeringsnämnder

emellan kan måhända enligt denna linje icke påräknas. Även för skattskyldiga,

vilkas deklarationer behandlas av samma taxeringsnämnd, kan en olikformig

tillämpning stundom vara att befara.

De antydda invändningarna torde emellertid i betydande mån förlora i betydelse

om vissa föreskrifter givas — lämpligen såsom anvisning till 50 §

kommunalskattelagen — angående storleken av det avdrag, som i det särskilda

fallet bör medgivas. Såsom en allmän riktlinje kan därvid lämpligen

angivas att den, som varit för sin försörjning helt beroende av folkpensionen,

bör, därest särskilda förhallanden icke till annat föranleda,

medgivas så stort extra avdrag — dock givetvis högst 2 000 kronor —

som motsvarar folkpensionen. Om den skattskyldige åtnjutit jämväl annan

inkomst än folkpension men pensionen dock utgjort den huvudsakliga

delen av hans inkomst, bör ett med hänsyn härtill jämkat avdrag medgivas.

Att mera i detalj angiva hur avdraget i sistnämnda fall bör avvägas,

torde däremot icke böra ifragakomma. Sasom framgår av vad som tidigare

anförts rörande departementspromemorians alternativ 5, äro nämligen på

förevarande område betydande olägenheter förenade med bestämmelser, som

innebära att avdragsrätten är till beloppet fixerad. Samma olägenheter skulle

göra sig gällande, om beskattningsnämnderna bleve vid fastställande av avdraget

för nedsatt skatteförmåga bundna på ett motsvarande sätt.

Därest beskattningsnämnderna sålunda lämnas i viss mån fria händer

vid fastställandet av ifrågavarande avdrag, kan erforderlig hänsyn tagas

till alla omständigheter, som över huvud äro ägnade att inverka på skatteförmågan.

Därest vederbörande folkpensionär t. ex. mot låg avgift vistas

å anstalt eller därest han av anhörig åtnjuter sådant underhåll, som icke

är av beskaffenhet att påverka pensionsförmånernas storlek, kan sålunda

avdraget i lämplig män reduceras. Vidare böra beskattningsnämnderna

lata sig angeläget vara att i sådana fall, då en folkpensionärs sidoinkomst

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

29

medfört en lika stor minskning av hans pensionsförmåner, så avväga det

extra avdraget att det ytterligare inkomstförvärvet icke ytterst blir för honom

förlustbringande.

För eu lagstiftning enligt promemorians alternativ 3 talar sålunda att

beskattningsnämnderna kunna förväntas avväga det extra avdraget så att

de olägenheter, som äro förenade med en lagstiftning enligt alternativ 5,

i huvudsak undvikas. För en lagstiftning enligt alternativ 3 talar därjämte

den omständigheten, att de ifrågasatta bestämmelserna utan större svårighet

kunna anpassas efter den situation, som uppkommer vid en omreglering

av de kommunala ortsavdragen. Vid nu angivna förhållanden — och då

syftet med den ifrågasatta lagstiftningen kan förväntas bliva i allt väsentligt

uppnått jämväl medelst en lagstiftning enligt detta alternativ — får jag

för egen del förorda att alternativ 3 lägges till grund för en lagstiftning i

ämnet. I enlighet härmed förordar jag, att de i det föregående omnämnda

ändringarna i kommunalskattelagen genomföras.

I några remissyttranden har ifrågasatts om icke de bidrag, som utgå enligt

lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med

barn, böra i förevarande sammanhang jämställas med folkpensionsförmånerna.

Enligt nämnda lag, vilken trädde i kraft samtidigt med den nya

folkpensioneringslagen, kan änka eller änkling, som under sin vårdnad har

barn i äktenskap med den avlidne maken eller annat barn, vilket vid makens

död stadigvarande vistades i makarnas hem — och under förutsättning

tillika att vårdnadshavaren stadigvarande bor tillsammans med barnet

— av allmänna medel erhålla visst bidrag. Såsom förutsättning härför gäller

vidare, att barnet icke fyllt tio år och att vårdnadshavaren ej uppbär folkpension.

Bidragsrätten upphör, då vårdnadshavaren ingår nytt äktenskap.

Änke- eller änklingsbidraget utgår med belopp motsvarande änkepension

och bostadstillägg enligt lagen om folkpensionering; även särskilt bostadstillägg

kan utgå. Bestämmelserna i sistnämnda lag skola även i övrigt gälla

i tillämpliga delar.

Med hänsyn till det nära samband, som sålunda föreligger mellan änkeoch

änklingsbidraget och folkpensionsförmånerna, anser jag mig böra förorda

att de ifrågasatta bestämmelserna så utformas, att de vinna en motsvarande

tillämpning även å skattskyldig vars inkomst helt eller till huvudsaklig

del utgöres av dylikt bidrag.

Om maximiavdraget för nedsatt skatteförmåga för folkpensionärernas

vidkommande enligt vad tidigare framhållits bör bestämmas till 2 000 kronor,

uppkommer frågan huruvida ett så förhöjt avdrag bör ifrågakomma

även i övriga i 50 § kommunalskattelagen angivna fall, då avdrag för nedsatt

skatteförmåga kan medgivas. Det nuvarande högsta avdragsbeloppet,

700 kronor, infördes genom förordning den 19 november 1920 (nr 783) med

särskilda bestämmelser om avdrag vid 1921 års taxering till bevillning av

inkomst. Det dessförinnan gällande högsta avdraget vad 500 kronor. Motivet

till den år 1920 vidtagna höjningen, som betecknades som provisorisk,

var då rådande dyrtidsförhållanden. Detta avdragsbelopp bibehölls emel
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

lertid och upptogs oförändrat i nu gällande kommunalskattelag. — I detta

sammanhang må erinras om att avdrag för nedsatt skatteförmåga enligt

1947 års förordning om statlig inkomstskatt kan medgivas med högst

2 000 kronor. Enligt den dessförinnan gällande förordningen den 28 september

1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt var samma

avdrag maximerat till 1 000 kronor. Den år 1947 sålunda vidtagna höjningen

av maximibeloppet ansågs motiverad med hänsyn till penningvärdets fall.

Det skäl, som åberopats för den år 1947 vidtagna höjningen av det extra

avdraget vid taxeringen till statlig inkomstskatt, är i lika mån tillämpligt

beträffande avdraget för nedsatt skatteförmåga vid kommunalskattetaxeringen.

Visserligen kan mot en sådan höjning invändas, att därmed borde

anstå i avvaktan på en omreglering av de kommunala ortsavdragen, så att

storleken av det extra avdraget kunde avvägas med hänsynstagande till

•de framtida ortsavdragen. Emellertid kan å andra sidan göras gällande,

att en höjning av det extra avdraget är desto mer påkallad, så länge de

nuvarande låga ortsavdragen gälla. Även med hänsyn till den förut redovisade

principiella invändningen, att en lagstiftning i syfte att medgiva

folkpensionärerna skattelindring skulle såsom privilegierande viss inkomst

strida mot grunderna för skattelagstiftningen, synes det vara önskvärt,

att ett förhöjt måximiavdrag för nedsatt skatteförmåga skall gälla för

samtliga de fall, då sådant avdrag överhuvud kan ifrågakomma. Jag förordar

därför, att maximibeloppet av ifrågavarande avdrag generellt höjes

till nyssnämnda belopp 2 000 kronor.

Som tidigare framhållits äro de vid taxeringen till statlig inkomstskatt

gällande ortsavdragen numera av sådan storlek att de i folkpensioneringslagen

direkt reglerade pensionsförmånerna (med bortseende från blindtillägget)

rymmas inom beloppet för nämnda avdrag. Utgår emellertid även

särskilt bostadstillägg, kan detta, om än till blott en mindre del, bliva föremål

för beskattning. Det kan därför övervägas, huruvida en uttrycklig regel

om tillämpligheten av bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga

å folkpensionärer bör införas även i statsskatteförordningen. Då

den förordade ändringen i kommunalskattelagen emellertid — som tidigare

framhållits — är att i viss mån betrakta som ett provisorium i avvaktan

på en omreglering av de kommunala ortsavdragen, men motsvarande förhållande

icke kan åberopas till förmån för en ändring i förordningen om

statlig inkomstskatt, synes någon ändring i denna förordning icke böra företagas.

För övrigt är behovet av en sådan ändring obetydligt, då beskattningsnämnderna

redan enligt gällande bestämmelser tillagts möjlighet att

medgiva sådant avdrag, en möjlighet som nämnderna givetvis böra — när

så anses påkallat — begagna sig av.

Några beräkningar av den inverkan å skatteunderlaget, som de nu föreslagna

bestämmelserna kunna tänkas medföra, ha icke verkställts. Som i

departementspromemorian framhållits torde —- även om en icke obetydlig

minskning av den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten skulle

härav föranledas — den verkliga skatteförlusten dock bliva väsentligt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

mindre. De skatter, som påföras ifrågavarande skattskyldiga, torde nämligen

i betydande utsträckning bliva avskrivna på grund av bristande tillgång

till skatternas gäldande. Med hänsyn till dessa omständigheter synes

det som om några erinringar mot den ifrågasatta lagstiftningen ur nu förevarande

synpunkt knappast kunna framställas.

1 enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att berörda lagförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Folke Lyberg.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Bilaga.

Vid departementspromemorian fogat förslag

till

lag om ändring av 46 och 52 §§ kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas dels att till 46 § koinmunalskattelagen den 28 september

1928 skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 inom., av den lydelse

nedan angives dels ock att 52 § 1 mom. samma lag1 skall erhålla den ändrade

lydelse, som nedan angives.

46 §.

4 mom. Skattskyldig, som under beskattningsåret uppburit folkpension

enligt lagen om folkpensionering, äger i hemortskommunen åtnjuta ett

mot folkpensionen svarande avdrag. Har den skattskyldige under beskattningsåret

haft jämväl annan skattepliktig inkomst än folkpensionen, skall

avdraget dock minskas med hälften av det belopp, varmed summan av nettointäkterna

av olika förvärvskällor, efter avräkning för underskott å förvärvskälla,

överstiger den uppburna folkpensionen. Vid beräkning av det

belopp, varmed avräkningen enligt vad nyss sagts skall ske för underskott

å förvärvskälla, skola bestämmelserna i 1 mom. äga motsvarande tillämpning,

dock att avräkning skall ske oavsett till vilken kommun underskott

är att hänföra.

För äkta makar med folkpension, vilka icke taxeras såsom av varandra

oberoende skattskyldiga, skall ifrågavarande avdrag med tillämpning av i

första stycket angivna regler beräknas för makarna gemensamt på grundval

av bådas inkomstförhållanden, varefter avdraget lika fördelas mellan

makarna. Har blott endera maken uppburit folkpension, skall det honom

tillkommande avdraget beräknas på grundval av jämväl andra makens nettointäkter

och underskott.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1, 2 och 4 mom. medgives,

helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade

makens skattepliktiga inkomst, må bristen avräknas å den andra makens

inkomst i samma kommun. Skatteplikt enligt 51 § bedömes med hänsyn

1 Senaste lydelse av 52 § 1 mom., se 1930:190.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

33

till båda makarnas sammanlagda inkomst. Ortsavdrag ävensom beskattningsbar

inkomst beräknas för makarna gemensamt; och skall den beskattningsbara

inkomsten i jämna tiotal kronor fördelas å makarna efter förhållandet

mellan deras i kommunen taxerade inkomster.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 224.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.