Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor m. m

1948-04-30 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:234, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

1

i\r 234.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändring i förordningen den 5 juni 1942

(nr 325) om jordbrukets kreditkassor m. m.; given

Stockholms slott den 30 april 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325)

om jordbrukets kreditkassor; och

2) förordning med särskilda bestämmelser angående in- och upplåning vid

centralkassa för jordbrukskredit.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Sammanfattning.

Det första förslaget avser dels en höjning av insättningsmaximum beträffande

sparkasseräkning med centralkassa för jordbrukskredit från 4 000 till

8 000 kronor, dels att i centralkassas täckningsfria tillgångar skola få inräknas

lån mot statlig kreditgaranti, dels att sambruksförening ävensom ekonomisk

förening eller handelsbolag som driver andelsladugård skola kunna

vinna medlemskap i jordbrukskassa.

Det andra förslaget innehåller vissa provisoriska bestämmelser, avsedda

att öka centralkassornas in- och upplåningsrätt. Dessa bestämmelser föreslås

skola gälla intill utgången av år 1952. De innebära, att i centralkassas

täckningsfria tillgångar skola få inräknas kontanta penningar hos jordbrukskassa,

vilken är ansluten till centralkassan, ävensom fordran på grund av

lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av det senast

fastställda taxeringsvärdet å fastighet, vars huvudsakliga värde består i tomt

eller byggnad för bostadsändamål.

1 liihanrj till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 234.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325)

om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas, att 30, 32, 52, 58 och 59 §§ förordningen den 5 juni

1942 om jordbrukets kreditkassor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse.)

30 §.

Centralkassa äger -— — — och

checkräkning.

Medel, som--— uppsägnings
tidens

utgång.

En och samma insättares tillgodohavande

på sparkasseräkning må

icke annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet ökas utöver

fyratusen kronor.

32 §.

Centralkassa må in- och upplåna

penningar dels till ett belopp, för vilket

full täckning hos kassan finnes

i kontanta penningar, i medel som

för kassans räkning innestå hos

riksbanken, jordbrukskreditkassan

eller inländskt bankaktiebolag eller å

postgiro, i statens eller Sveriges allmänna

hypoteksbanks obligationer eller

i fordringar på grund av lån, för

vilka säkerheten utgöres av inteckning

inom sex tiondelar av senast

fastställda taxeringsvärdet å jordbruksfastighet,

dels ock därutöver till

ett belopp motsvarande tolv och en

halv gånger centralkassans och därtill

anslutna jordbrukskassors fonder och

insatskapital.

1 intet----och insatskapital.

(Föreslagen lydelse.)

30 §.

Centralkassa äger —- — — och

checkräkning.

Medel, som —----uppsägnings
tidens

utgång.

En och samma insättares tillgodohavande

på sparkasseräkning må

icke annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet ökas utöver

åttatusen kronor.

32 §.

Centralkassa må in- och upplåna

penningar dels till ett belopp, för vilket

full täckning hos kassan finnes

i kontanta penningar, i medel som

för kassans räkning innestå hos

riksbanken, jordbrukskreditkassan

eller inländskt bankaktiebolag eller å

postgiro, i statens eller Sveriges allmänna

hypoteksbanks obligationer eller

i fordringar på grund av lån, för

vilkas fulla gäldande staten är ansvarig

eller för vilka säkerheten utgöres

av inteckning inom sex tiondelar av

senast fastställda taxeringsvärdet å

jordbruksfastighet, dels ock därutöver

till ett belopp motsvarande tolv

och en halv gånger centralkassans och

därtill anslutna jordbrukskassors fonder

och insatskapital.

I intet —--och insatskapital.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

3

(Gällande lydelse.)

52 §.

Till medlem i jordbrukskassa må

endast antagas i Sverige bosatt svensk

medborgare, som är ägare eller brukare

av jordbruksfastighet, belägen

inom jordbrukskassans verksamhetsområde,

ävensom här i riket registrerat

aktiebolag, som har till ändamål

att idka jordbruk och som äger eller

brukar sådan fastighet som nyss

nämnts.

Med jordbruksfastighet — — —

jämförlig verksamhet.

Medlemskap må--— en jord
brukskassa.

Till medlem —---är ansluten.

Jordbrukskassa skall---tjugo

medlemmar.

58 §.

Jordbrukskassa må ej bereda kredit

åt annan än sådan medlem av kassan,

som är ägare eller brukare av i 52 §

avsedd fastighet.

Kreditgivningen må---veder
börande

centralkassa.

Reverslån må------kunna med
givas.

Vid beviljande —---av kassan.

Kredit må---- fullgod säker
het.

Lån må-----medgivande här
till.

Centralkassans styrelse---— för

centralkassan.

<Föreslagen lydelse.)

52 §.

Till medlem i jordbrukskassa må

endast antagas

1) i Sverige bosatt svensk medborgare,

2) svenskt aktiebolag med ändamål

att idka jordbruk,

3) svensk sambruksförening ävensom
i-)

svensk ekonomisk förening eller

svenskt handelsbolag med ändamål

att driva andelsladugård,

allt under förutsättning att vederbörande

inom jordbrukskassans verksamhetsområde

äger eller brukar

jordbruksfastighet eller driver andelsladugård.

Med jordbruksfastighet — — __

jämförlig verksamhet.

Medlemskap må---en jord
brukskassa.

Till medlem---är ansluten.

Jordbrukskassa skall---- tjugo

medlemmar.

58 §.

Jordbrukskassa må ej bereda kredit

åt annan än sådan medlem av kassan,

som äger eller brukar i 52 § avsedd

fastighet eller driver andelsladugård.

Kreditgivningen må---- veder
börande

centralkassa.

Reverslån må ---— kunna med
givas.

Vid beviljande —--av kassan.

Kredit må-----fullgod säker
het.

Lån må----medgivande här
till.

Centralkassans styrelse —--för

centralkassan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

(Gällande lydelse.)

59 §,

Åt medlem,----av taxerings
värdena.

Åt medlem, — — ■— av taxeringsvärdet.

År fastighet-----sin kredit.

Åt en--— tiotusen kronor.

Oavsett bestämmelserna här ovan

må jordbrukskassa enligt grunder,

som fastställas av styrelsen för jordbrukskreditkassan,

bevilja lån till

uppförande av bygdegård. Beslut

härom skall i varje särskilt fall underställas

centralkassans styrelse för

godkännande.

(Föreslagen lydelse.)

59 §.

Åt medlem,-----av taxerings
värdena.

Åt medlem, — :--av taxerings
värdet.

År fastighet---sin kredit.

Åt en---tiotusen kronor.

Oavsett bestämmelserna här ovan

må jordbrukskassa till medlem utlämna

lån, för vars fulla gäldande

staten är ansvarig. Jordbrukskassa

må ock enligt grunder, som fastställas

av styrelsen för jordbrukskreditkassan,

bevilja lån till uppförande

av bygdegård, dock att beslut härom

i varje särskilt fall skall underställas

centralkassans styrelse för godkännande.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser angående in- och upplåning

vid centralkassa för jordbrukskredit.

Härigenom förordnas som följer.

Vid bestämmande av den omfattning, i vilken centralkassa för jordbrukskredit

på grund av stadgandet i 32 § första stycket förordningen den 5 juni

1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor må in- och upplåna penningar,

skola under tiden intill utgången av år 1952 dels med kontanta penningar

i centralkassan likställas kontanta penningar i därtill anslutna jordbrukskassor,

dels med fordringar, som avses i nämnda stadgande, likställas fordringar

på grund av lån, för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom

hälften av det senast fastställda taxeringsvärdet å sådan i 52 § andra stycket

sagda förordning omförmäld fastighet, vars huvudsakliga värde består i tomt

eller bostadsbyggnad.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 30 april 19^8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Sträng,

Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om ändringar

i bestämmelserna rörande jordbrukets kreditkassor samt anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse den 17 december 1947 har svenska jordbrukskreditkassan hemställt

om utfärdande av provisoriska bestämmelser i syfte att vidga in- och

upplåningsrätten för centralkassorna för jordbrukskredit. Jordbrukskreditkassan

har vidare i skrivelse den 20 januari 1948 anhållit, att maximibeloppet

för insättning å sparkasseräkning med centralkassa måtte höjas från

4 000 till 8 000 kronor, upplupna räntor däri icke inräknade.

över framställningarna ha efter remiss yttranden avgivits av bank- och

fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret,

fullmäktige i riksbanken, 1945 års bankkommitté, Svenska bankföreningen

och Svenska sparbanksföreningen.

Jordbrukskasserörelsens organisation m. m.

För jordbrukskasserörelsen gällande bestämmelser äro upptagna i förordningen

den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor (ändrad

279/1946). Rörande verksamhetens organisation innehåller förordningen

bland annat följande.

De lokala organen för kreditrörelsen utgöras av jordbrukskassor. Dessa

skola vara sammanslutna till centralkassor för jordbrukskredit. Till centralkassorna

kunna även anslutas jordbruksekonomiska föreningar. Ett för

hela rörelsen gemensamt centralorgan är svenska jordbrukskreditkassan, i

vilken centralkassorna skola vara medlemmar.

Svenska jordbrukskreditkassan har till ändamål alt handhava utlåning

till centralkassorna och till dessa anslutna jordbruksekonomiska föreningar,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

att anskaffa härför erforderliga medel ävensom att öva kontroll och tillsyn

över centralkassorna och jordbrukskassorna samt verka för jordbrukskasserörelsens

främjande och utveckling i allmänhet. Varje centralkassa erlägger

en insats av femhundra kronor. Det för jordbrukskreditkassans lånerörelse

erforderliga kapitalet anskaffas genom upplåning. Om jordbrukskreditkassans

förbindelser ej kunna infrias med anlitande av dess egna

tillgängliga medel, äger jordbrukskreditkassan infordra behövliga tillskott

från centralkassorna. För jordbrukskreditkassans förbindelser svara centralkassorna

i förhållande till högsta under räkenskapsåret oguldna kapitalbelopp

av sina från jordbrukskreditkassan erhållna lån. Kan en centralkassa

icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av denna ansvarighet

åligger densamma, äro övriga centralkassor efter nyssnämnda

grund till viss gräns ansvariga för bristen. Såsom grundfond för jordbrukskreditkassan

har staten ställt till förfogande vissa statens obligationer. Jordbrukskreditkassan

förvaltas av en styrelse om sju personer, av vilka en utses

av Kungl. Maj :t, en av fullmäktige i riksgäldskontoret och en av fullmäktige

i riksbanken. De fyra övriga väljas å föreningssammanträde.

Centralkassorna och jordbrukskassorna äro ekonomiska föreningar med

begränsad personlig ansvarighet. Jordbrukskassorna ha till uppgift att tillgodose

jordbrukets kreditbehov, i första hand dess behov av driftkredit,

samt att befordra sparverksamheten på landsbygden och i övrigt främja

en sund utveckling av medlemmarnas ekonomiska förhållanden. Centralkassornas

väsentliga ändamål är att främja de anslutna jordbrukskassornas

gemensamma syfte.

Till centralkassci skola vara anslutna minst femton jordbrukskassor.

Varje jordbrukskassa är delaktig med en andel och skall erlägga en insats

av etthundra kronor. Från allmänheten äger centralkassa mottaga medel

till förräntning å sparkasseräkning, depositionsräkning, kapitalräkning och

checkräkning. Staten har även till centralkassorna såsom grundfonder ställt

till förfogande statsobligationer. Centralkassa får ej bereda kredit åt andra

än sina medlemmar. Centralkassas behållna årsvinst skall i regel i sin helhet

avsättas till kassans reservfond.

Jordbrukskassa skall bestå av minst tjugo medlemmar. Varje medlem

skall teckna minst en andel och därför erlägga en insats av tjugofem kronor.

Av jordbrukskassas årsvinst skall i regel minst 75 procent avsättas till

reservfond. Jordbrukskassa äger ej idka annan rörelse än in- och utlåning

av penningar och får icke förskaffa sig kredit på annat sätt än genom återbelåning

hos centralkassan av fordringsbevis, som belånats hos jordbrukskassan.

Även jordbrukskassas kreditgivning är begränsad till dess medlemmar.

Medlemskap i jordbrukskassa kan i regel ej vinnas av annan än i Sverige

bosatt svensk medborgare, som äger eller brukar jordbruksfastighet,

eller här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål att idka jordbruk.

Med jordbruksfastighet jämställes i detta sammanhang sådan fastig
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

het, vars ägare eller brukare bedriver trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiske

eller annan därmed jämförlig verksamhet som självständig näring, så ock

sådan som annan fastighet taxerad mindre fastighet, vilken äges eller brukas

av hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning

av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet. (Däremot

räknas nu nämnda fastigheter ej som jordbruksfastigheter vid bestämmande

av omfattningen av centralkassas inlåningsrätt.)

Centralkassornas inlåningsrätt.1

Gällande bestämmelser om centralkassornas inlåningsrätt äro upptagna

i 32 § förordningen. De innebära, att centralkassas inlåning ej får överstiga

ett belopp, som motsvarar summan av

a) vissa likvida tillgångar (kontanta penningar ävensom tillgodohavanden

hos riksbanken, jordbrukskreditkassan, inländskt bankaktiebolag, å

postgiro eller i vissa obligationer);

b) fordringar på grund av lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet

inom 60 procent av taxeringsvärdet; och

c) tolv och en halv gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors

fonder och insatskapital.

Enligt en i 82 § intagen övergångsbestämmelse kunde centralkassas sammanlagda

in- och upplåning, om Kungl. Maj :ts medgivande erhölls, intill

utgången av år 1946 uppgå till, förutom ett belopp motsvarande kassans

nyssnämnda under a) och b) angivna tillgångar, femton gånger centralkassans

och anslutna jordbrukskassors fonder och insatskapital.

32 § innehåller tillika den bestämmelsen, att inlåningen med avdrag av

ett belopp, motsvarande centralkassans likvida tillgångar med undantag av

obligationer, icke i något fall får överstiga trettio gånger centralkassans och

därtill anslutna jordbrukskassors fonder och insatskapital.

Insättningsmaximum å sparkasseräkning med centralkassa.

Enligt 30 § förordningen må en och samma insättares tillgodohavande

på sparkasseräkning med centralkassa icke annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalel ökas utöver 4 000 kronor.

Framställningarna.

Skrivelsen den 17 december 1947 åsyftar som nämnts eu tillfällig

utvidgning av centralkassornas inlåningsrätt. För

detta ändamål föreslås, att med de s. k. täckningsfria tillgångarna enligt

32 § förordningen intill utgången av år 1952 skola jämställas dels kontanta

penningar i till vederbörande centralkassa anslutna jordbrukskassor dels

1 Med inlåning avses här och i det följande även upplåning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungi. Maj.ts proposition nr 234.

fordringar på grund av lån, för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom

hälften av senast fastställda taxeringsvärdet å fastighet, varå finnes uppförd

byggnad, avsedd huvudsakligen för bostadsändamål, binäring till jordbruket

eller hantverksmässig verksamhet med anknytning till jordbruksnäringen.

Jordbrukskreditkassan har i skrivelsen inledningsvis framhållit, att

kasserörelsens snabbt fortskridande utveckling under de senaste åren medfört

svårigheter för centralkassorna att vid gällande inlåningsbestämmelser

redovisa den för utlåningen erforderliga fondtäckningen. Kassan hade

därför i skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 juni 1945 hemställt, att giltighetstiden

för den i 82 § intagna övergångsbestämmelsen skulle förlängas

med fem år. Föredragande departementschefen hade emellertid i proposition

till 1946 års riksdag med förslag till ändringar i andra avseenden av

nämnda förordning uttalat, att denna jordbrukskreditkassans hemställan

hland annat med hänsyn till pågående utredning om kreditväsendets omorganisation

icke för det dåvarande borde föranleda någon åtgärd. Senare

hade dock affärsbankerna och sparbankerna medgivits vidgad inlåningsrätt.

För sparbankernas vidkommande hade sålunda hland annat provisoriskt

medgivits, att såsom täckningsfria tillgångar finge räknas jämväl

fordringar på grund av lån mot säkerhet av inteckning intill femtio procent

av taxeringsvärdet å fastighet, som huvudsakligen vore avsedd för bostadsändamål

eller till affärslokaler och vore belägen annorstädes än i stad.

köping eller municipalsamhälle. Som skäl för ändring av bestämmelserna

om sparbankernas inlåningsrätt hade särskilt åberopats, att möjligheterna

för sparbankerna att mottaga insättningar från allmänheten borde ökas, eftersom

det vore synnerligen önskvärt att främja det enskilda sparandet.

I skrivelsen har härefter anförts bland annat följande.

Efter jordbrukskreditkassans framställning den 16 juni 1945 ha svårigheterna

ytterligare ökats för jordbrukskasserörelsen att skapa den för verksamhetens

fortsatta utveckling erforderliga fondbildningen. Visserligen kan

sägas, att rörelsen alltjämt har outnyttjad möjlighet att mottaga insättarmedel,

om blott medlen placeras i täckningsfria tillgångar. Men en starkare

inriktning på obligationsköp skulle vid nuvarande uppbyggnad av rörelsen

innefatta besvärliga komplikationer och skulle dessutom — med det föreliggande

stora kreditbehovet inom jordbruket — knappast motsvara rörelsens

syfte. Och en justering av utlåningsverksamheten i sådan riktning,

att täckningsfria bottenkrediter relativt sett beredas ökad plats, kan icke

heller betraktas som en god lösning, då jordbrukskasserörelsen jämlikt gällande

förordning vid tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov i första

hand har att beakta dess behov av driftkredit. Av det sagda följer, att kasserörelsens

inlåning även i fortsättningen får förutsättas till huvudsaklig del

bli placerad i utlåning av täckningskrävande natur, i vilken utlåning bland

annat ingå rationaliseringskrediter för olika ändamål.

Under år 1946 ökades den täckningskrävande utlåningen inom jordbrukskasserörelsen

med i runt tal 22 milj. kronor. Den häremot svarande inlåningen

kräver ett fondunderlag om ca 1,7 milj. kronor. Under tiden januari

—november 1947 har den täckningskrävande utlåningen ytterligare ökats

med 27 milj. kronor, motsvarande ett fondunderlag av nära 2,2 milj. kro
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

nor. Verksamheten kan icke förutsättas lämna häremot svarande överskott

— särskilt med nuvarande skattekonsekvenser — i varje fall ej utan att

jordbrukskrediten på ett icke önskvärt sätt fördyras. Det obligatoriska insatskapitalet

ökas vid gällande bestämmelser mycket långsamt, och vägen

över s. k. frivilliga insatser är ofta svårframkomlig.

Följden har också blivit, att flertalet centralkassor arbeta med ingen eller

mycket obetydlig återstående inlåningsrätt. Vid utgången av november 1947

hade sålunda — med reservation för smärre felkällor — två av de tio centralkassorna

till och med något överskridit inlåningsrätten, två hade utnyttjat

sin inlåningsrätt till mer än 99 %, två till 96 å 97 % och två till 92 å 93 %.

Endast två centralkassor hade icke utnyttjat sin inlåningsrätt till 90 %:

den ena till 88 % och den andra till 73 %. De angivna siffrorna tyda på

uppenbar fara för att kasserörelsens sparfrämjande verksamhet i fortsättningen

kan bli försvårad.

Jordbrukskreditkassan har i skrivelsen vidare framhållit, att frågan om

ändrade bestämmelser rörande centralkassornas inlåning snarast borde lösas

slutgiltigt. Med hänsyn till statsmakternas tidigare ställningstagande i

ämnet ville kassan dock avstå från att nu yrka på en definitiv lösning. Det

vore emellertid skäligt, att kasserörelsen provisoriskt skulle erhålla i princip

samma möjlighet som sparbankerna att bland täckningsfria tillgångar

få inräkna fordran på grund av lån mot säkerhet av inteckning i annan

fastighet än jordbruksfastighet. En viss avvikelse från de för sparbankerna

gällande bestämmelserna vore dock motiverad. Kassorna belånade nämligen

icke fast egendom, där byggnad vore avsedd huvudsakligen till affärslokaler.

Däremot vore det vanligt, att belånad fastighet till väsentlig del

utgjordes av bvggnad, som användes för binäring till jordbruket, sasom

trädgårdsskötsel, hönsodling in. in., eller för hantverksmässig verksamhet

med anknytning till jordbruksnäringen. Fast egendom av sådan karaktär

borde för jordbrukskasserörelsens del jämställas med egendom avsedd huvudsakligen

för bostadsändamål.

Det syntes vidare motiverat, att centralkassa som inlåningsunderlag

skulle få inräkna, utöver egen kontant kassa, jämväl de kassabehållningar,

som redovisades av anslutna jordbrukskassor. En dylik anordning finge

anses stå i överensstämmelse med det förhållandet att centralkassas inlåningsrätt

redan byggde på — förutom kassans egna fonder och insatskapital

— de anslutna jordbrukskassornas motsvarande fonder och insatskapital.

Någon svårighet för centralkassa alt fortlöpande redovisa jordbrukskassornas

kassabehållningar förelåge ej.

Till motivering av förslaget om höjning av insättnings in a x im

u in å sparkasseräkning från 4 000 till 8 000 kronor har jordbrukskreditkassan

i sin skrivelse den 20 januari 1948 bland annat anfört, att centralkassorna

hittills varit jämställda med affärsbankerna i fråga om bestämmelser

för sparkasseräkning och alt sådan jämställdhet borde upprätthållas

även i fortsättningen. Svenska bankföreningen hade i skrivelse

den 29 december 1947 hemställt om höjning av maximibeloppet för insällning

å sparkasseräkning med affärsbank till 8 000 kronor. Bankförening
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj.ts proposition nr 234.

ens motivering lör denna hemställan vore enligt kassans mening bärande.

Kassan ville därför åberopa densamma som stöd jämväl för sin framställning.

I bankföreningens skrivelse, vilken bifogats jordbrukskreditkassans

framställning, har anförts, att maximibeloppet 4 000 kronor för affärsbankernas

del varit oförändrat sedan år 1923. Med hänsyn till den avsevärda

förändring i penningvärdet, som efter hand ägt rum sedan dess.

kunde det ha varit befogat, om affärsbankerna redan tidigare begärt en

höjning av detta maximibelopp. Att så icke skett berodde framför allt på att

sparkasseräkningen som inlåningsform icke hade samma betydelse för affärsbankerna

som för sparbankerna och postsparbanken. Den ökning av

penningtillgångarna, som framför allt under senare år ägt rum hos breda

lager av befolkningen, hade emellertid gjort, att bankföreningen funnit

sig föranlåten att upptaga frågan, huruvida icke tiden för en höjning av

maximibeloppet nu vore inne. Bankföreningen kunde för sin del icke finna

annat än att så måste sägas vara fallet.

I bankföreningens skrivelse har vidare anförts.

Som ett särskilt skäl för att nu vidtaga eu sådan höjning även för affärsbankernas

del vill bankföreningen åberopa, att därigenom skulle i sin mån

kunna befrämjas förverkligandet av den allvarliga vädjan till frivilligt sparande

som nu framföres från det allmännas sida. Att affärsbankernas inlåning

över sparkasseräkning icke spelar en alltför obetydlig roll som sparform

framgår därav, att antalet sparkasseräkningar för samtliga affärsbanker

i landet vid årsskiftet 1946/47 utgjorde inemot 1 650 000 stycken

med en sammanlagd behållning av över 1,3 miljarder kronor samt att inlåningen

å sparkasseräkning erfarenhetsmässigt är synnerligen stabil.

Bankföreningen vill i detta sammanhang erinra om att föreningen i sitt

yttrande över generalpoststyrelsens framställning om den höjning av postsparbankens

insättningsmaximum från 5 000 till 10 000 kronor, som genomfördes

år 1946, framhöll, att frågan därom knappast syntes böra upptagas

för sig, då nämligen de av postsparbanken som skäl för höjningen

åberopade ändrade förhållandena kunde åberopas jämväl för en omprövning

av de fastställda insättningsmaxima för motsvarande inlåningsräkningar

jämväl hos övriga penninginrättningar. Vidare må erinras om att

bank- och fondinspektionen i sitt utlåtande över samma framställning framhöll,

att i händelse av bifall till densamma motsvarande framställning torde

vara att förvänta även från affärsbankernas och jordbrukskasserörelsens

sida.

Vad beträffar det belopp, till vilket affärsbankernas insättningsmaximum

nu bör höjas, får bankföreningen erinra om att då maximibeloppet

år 1923 höjdes från 3 000 till nuvarande 4 000 kronor, föredragande departementschefen

vid höjningsförslagets framläggande för riksdagen som

ett väsentligt skäl för att icke bestämma maximum till 6 000 kronor, som

tidigare föreslagits, åberopade den stegring i penningvärdet som då inträtt.

Med hänsyn till de väsentligt ändrade förhållanden som sedan dess inträtt

har det synts bankföreningen lämpligt och rimligt att maximibeloppet för

inlåning å sparkasseräkning hos affärsbankerna höjes från nuvarande 4 000

kronor till 8 000 kronor. Härigenom skulle också återställas den relation

till postsparbankens inlåningsmaximum som tidigare varit rådande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 234.

11

Yttrandena.

Innan redogörelse lämnas för yttrandena över de olika av jordbrukskreditkassan

framlagda förslagen, torde här först få redovisas vissa av bankoch

fondinspektionen samt Svenska sparbanksföreningen framförda synpunkter

av mera principiell innebörd.

Bank- och fondinspektionen har framhållit att den omständigheten, att

flertalet centralkassor nått eller överskridit gränsen för sin inlåningsrätt

och därmed i viss mån förlorat sin rörelsefrihet i fråga om utlåningen, icke

i och för sig kunde utgöra tillräcklig anledning för en utvidgning av nämnda

rätt. Inlåningsbestämmelserna hade tillkommit i insättarnas intresse,

och frågan om inlåningsrättens omfattning måste självfallet i främsta rummet

bedömas med hänsyn till kravet på säkerhet för insättarmedlen. Även

med beaktande av denna synpunkt syntes emellertid vissa jämkningar kunna

göras i den av jordbrukskreditkassan åsyftade riktningen. Centralkassornas

inlåningsfrågor borde dock för närvarande icke lösas mera definitivt,

utan hithörande spörsmål borde lämpligen prövas för de olika kreditinstitutionerna

i ett sammanhang. Om och i den mån inlåningsreglerna för

centralkassorna nu skulle ändras, borde alltså ändringen ha provisorisk

karaktär.

Bank- och fondinspektionen har vid sitt yttrande fogat en sammanställning

rörande centralkassornas inlåningsförhållanden vid utgången av november

1947. Denna utvisar jämväl storleken av den ökning av inlåningsrätten,

som en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna då skulle hava

medfört. Av sammanställningen framgår bland annat, att den verkliga inlåningen

vid sagda tidpunkt uppgick till omkring 291 000 000 kronor, medan

inlåningsrätten enligt nu gällande bestämmelser uppgick till omkring

1113 000 000 kronor och marginalen således till 22 000 000 kronor. Ett genomförande

av de av jordbrukskreditkassan föreslagna ändringarna i inlåningsbestämmelserna

skulle ha ökat inlåningsrätten med i runt tal

14 000 000 kronor, därav cirka 2 000 000 kronor till följd av inräknande

av jordbrukskassornas kontanta behållningar och återstoden genom inräknande

av vissa lån mot säkerhet av inteckning i annan fastighet än jordbruksfastighet.

1 sammanställningen har även angivits, att kasserörelsens

inlåningsökning under år 1947 uppgått till omkring 39 000 000 kronor.

Svenska sparbanksföreningen har erinrat om alt jordbrukets kreditkassor

och affärsbankerna stode varandra nära både i fråga om sitt allmänna

syfte och beträffande olika typer av inlåningsräkningar och utlåningsforiner.

Kreditkassornas inlåningsregler anknöte däremot i huvudsak till sparbankernas.

Medan affärsbankerna icke finge räkna lån i fastigheter såsom

s. k. täckningsfria tillgångar, ägde sålunda jordbrukskassorna i likhet med

sparbankerna redovisa vissa bottenlån såsom dylik tillgång. Därigenom

hade jordbrukskassorna i stor omfattning kommit alt inrikta sig på bottenlånen,

medan deras huvudsakliga uppgift, driftkrediten, fått en mycket

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

blygsammare plats än som avsetts. Från denna synpunkt vore jordbrukskreditkassans

förslag till provisoriska inlåningsregler icke lyckligt, eftersom

det ytterligare stimulerade till utlåning av täckningsfri natur. Därmed

framträdde den grundväsentliga skillnaden mellan sparbanker och jordbrukskassor.

Den rätt att räkna vissa tillgångar såsom täckningsfria, som

sparbankerna fått år 1947, hade framför allt medfört, att sparbankernas

inlåning kunnat utökas på grundval av fortsatt medelsplacering i täckningsfria

tillgångar. Jordbrukskassorna skulle däremot — om de fullföljde en

i och för sig riktig kreditpolitik och sålunda huvudsakligen toge sikte på

att tillgodose behovet av driftkredit — endast vinna en temporär lättnad.

Utlåningen hos centralkassorna mot säkerhet av sådana inteckningar, som

avsåges i förslaget, torde icke omfatta mer än cirka 12 miljoner kronor,

motsvarande drygt 4 % av inlåningen. Då jordbrukskassornas inlåning

under senare år ökats med omkring 30 miljoner kronor om året, kunde

man alltså räkna med att lättnaden endast skulle vara omkring 6 månader.

Därefter komme den föreslagna provisoriska inlåningsregeln icke att ha

någon verkan, om icke utlåningen i fortsättningen ånyo inriktades på lån

av täckningsfri natur. Fog funnes alltså för uppfattningen, att detta senare

bleve den huvudsakliga verkan av förslagets genomförande. Föreningen

hade emellertid icke velat motsätta sig en provisorisk lagstiftning av i

huvudsak den innebörd, som jordbrukskreditkassans framställning avsåge.

Vad härefter angår ställningstagandet till de olika av jordbrukskreditkassan

framlagda förslagen ha fullmäktige i riksgäldskontoret icke haft något

mot att centralkassornas inlånings underlag skulle utvidgas på sätt

jordbrukskreditkassan hemställt. Även övriga hörda myndigheter och sammanslutningar

ha tillstyrkt förslaget i denna del, därvid de dock, såsom i

det följande skall angivas, gjort mer eller mindre långt gående reservationer.

Såvitt förslaget avser rätt för centralkassa att som inlåningsunderlag fä

inräkna de anslutna jordbrukskassornas kassabehållningar har detsamma

godtagits även av bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige

i riksbanken, 1945 års bankkommitté och Svenska sparbanksföreningen.

I detta sammanhang ha bank- och fondinspektionen samt fullmäktige

i riksbanken dock anmärkt, att ett bifall till förslaget skulle innebära

endast en relativt obetydlig ökning av centralkassornas iniåningsrätt. Sparbanksinspektionen

har som motivering för sitt tillstyrkande bland annat

hänvisat till att centralkassorna redan hade möjlighet att genom lämplig

placering inräkna de överskottsmedel, som jordbrukskassorna inbetalade

till dem, bland sina täckningsfria tillgångar, ehuru motsvarande skuldposter

icke syntes skola redovisas som inlåning. I princip kunde det fördenskull

i förevarande avseende icke anses föreligga någon större skillnad mellan

sistnämnda medel och de kassamedel, som funnes kvar hos jordbrukskassorna.

Båda motsvarade i stort sett sistnämnda kassors fonder och intjänade

medel.

Svenska bankföreningen har däremot endast delvis tillstyrkt förslaget i

denna del. Föreningen har uttalat den principiella uppfattningen, att till

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

täckningsfria tillgångar hos kreditinstitut av olika slag borde hänföras, förutom

inneliggande kontanta penningar, allenast sådana fordringar, som

vore i egentlig mening »guldkantade», d. v. s. sådana som kunde sägas icke

medföra någon förlustrisk. Denna princip hade också i lagstiftningen noggrant

följts beträffande samtliga slag av kreditinstitut. Den hade bl. a. kommit

till ett pregnant uttryck i lagen den 20 december 1946 (nr 766) med

särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning. Jordbrukskreditkassans

förslag syntes mot bakgrunden av det anförda inom vissa gränser

ha fog för sig. Om nämligen en jordbrukskassa i egenskap av ombud

för en centralkassa mottagit insättningsmedel eller medel, som utgjorde avbetalning

å skuld till centralkassan, förefölle det rimligt, attt den redovisningsfordran,

som centralkassan sålunda hade hos jordbrukskassan, finge

inräknas bland centralkassans täckningsfria tillgångar, i den mån den motsvarades

av kontanta medel hos jordbrukskassan. En insättning, som en

jordbrukskassa mottoge för centralkassans räkning, konstituerade nämligen

omedelbart en skuld för centralkassan gentemot insättaren, även om de

insatta medlen icke hunnit av jordbrukskassan överlämnas till centralkassan.

Skulle centralkassan däremot i ett givet ögonblick icke äga någon fordran

hos jordbrukskassan, syntes det icke föreligga någon anledning att låta

hos jordbrukskassan inneliggande kontanta medel utgöra inlåningsunderlag

för centralkassan; dessa medel motsvarade då jordbrukskassans skulder

av annat slag, bl. a. till medlemmarna för deras insatser. Jordbrukskreditkassans

framställning i denna del borde därför bifallas endast såtillvida,

att med centralkassas egna kontanta penningar skulle få likställas kontanta

penningar i anslutna jordbrukskassor, i den mån desamma motsvarades

av en centralkassans redovisningsfordran hos jordbrukskassan.

Den ifrågasatta utvidgningen av inlåningsunderlaget till att omfatta lån

mot inteckningar i vissa andra fastigheter än jordbruksfastigheter har, såvitt

gäller lån mot inteckningar i fastigheter, avsedda huvudsakligen för bostadsändamål,

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter

och sammanslutningar med undantag av Svenska bankföreningen.

Sistnämnda förening har avstyrkt detsamma under framhållande av att

belåning hos centralkassa av rena bostadsfastigheter ytterst sällan torde

kunna ifrågakomma vid en riktig tillämpning av stadgandena i förordningen

om jordbrukets kreditkassor.

Bank- och fondinspektionen har anfört, att inspektionen, då den tillstyrkte

bifall till framställningen i denna del, förutsatte att denna utvidgning av

inlåningsrätten icke av jordbrukskasserörelsen skulle utnyttjas på sådant

sätt, att rörelsens huvudsakliga uppgift, d. v. s. tillhandahållande av driftkrediter,

försvårades.

Fullmäktige i riksbanken ha förklarat, att de icke ville motsätta sig att

i underlaget för centralkassas inlåning interimistiskt skulle få medräknas

lån mot inteckning inom 50 procent av taxeringsvärdet å annan fastighet än

jordbruksfastighet, under förutsättning att fastighetens huvudsakliga värde

utgjordes av tomt med därå uppförd bostadsbyggnad.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 234.

Förslaget att utvidga inlåningsunderlaget att omfatta lan mot inteckningar

jämväl i trädgårdsfästigheter och liknande fastigheter, vilkas värde

helt eller till väsentlig del avsåge annat än bostadsbyggnad, har —- förutom

att det, såsom förut nämnts, lämnats utan erinran av fullmäktige i riksgäldskontoret

— tillstyrkts endast av fullmäktige i riksbanken och då blott

till viss del. Däremot har förslaget helt avstyrkts av bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, 1945 års bankkommitté, Svenska sparbanksföreningen

och Svenska bankföreningen.

Fullmäktige i riksbanken ha framhållit att, därest värdet av växthus,

verkstad, hönseri eller annan liknande anläggning utgjorde en väsentlig

del av fastighetens hela värde, borde såsom inlåningsunderlag få räknas

lån mot inteckning, liggande inom 50 procent av vad som av taxeringsvärdet

belöpte på tomt och bostadsbyggnad.

I de avstyrkande yttrandena har genomgående anförts, att anläggningarna

å de fastigheter, som här avsåges, icke hade sådan värdestabilitet, att

fordran mot säkerhet av inteckning i dylik fastighet lämpligen borde inräknas

bland täckningsfria tillgångar.

Beträffande yttrandena över förslaget om vidgad inlåningsrätt kan till

slut nämnas, att sparbanksinspektionen påpekat, att därest de ifrågasatta

ändringarna genomfördes och inlåningen i anledning därav komme att öka,

detta skulle innebära, att även utlåningen komme att öka. Det sistnämnda

kunde i och för sig icke anses förenligt med de krav på återhållsamhet

i kreditgivningen, som borde ställas i nuvarande läge. Med

hänsyn till att liknande ändringar kommit till stånd för sparbankernas del

och till att önskvärda kreditrestriktioner icke lämpligen borde göras beroende

av att inlåningen hämmades, hade inspektionen emellertid icke ansett

sig böra tillmäta de anförda verkningarna av en vidgad inlåningsrätt

någon avgörande betydelse. Vidare ha fullmäktige i riksbanken framhållit

att, då de i huvudsak biträtt jordbrukskreditkassans framställning, detta

föranletts av att affärsbankerna och sparbankerna fått sin inlåningsrätt —

och därmed sin utlåningsmöjlighet — provisoriskt ökad under de senaste

tva aren. Därest emellertid frågan om den redan vidtagna utvidgningen av

affärsbankernas och sparbankernas inlåningsrätt nu hade förelegat till bedömande,

skulle fullmäktige med hänsyn till det rådande läget ha ställt sig

bestämt avvisande till en dylik utvidgning. Fullmäktiges inställning till

framställningen finge med andra ord ses mot bakgrunden av de medgivanden,

som redan lämnats dessa andra kreditinstitut.

Jordbrukskreditkassans förslag o in höjning av insättningsm

a x i in u in har lämnats utan erinran av bank- och fondinspektionen,

fullmäktige i riksgäldskontoret och i riksbanken, 1945 års bankkommitté

samt Svenska bankföreningen. Sparbanksinspektionen har tillstyrkt en viss

höjning av insättningsmaximum men ansett att höjningen borde vara mindre

än jordbrukskreditkassan föreslagit. Svenska sparbanksföreningen har

avstyrkt förslaget.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

15

Sparbanksinspektioncn har i sitt yttrande hänvisat till ett av inspektionen

avgivet utlåtande över Svenska hankföreningens hemställan om motsvarande

höjning av insättningsmaximum för affärsbankernas del samt uttalat, att

vad inspektionen i utlåtandet anfört i stort sett vore tillämpligt även beträffande

jordbrukskasserörelsen. I detta utlåtande har bland annat anförts

följande.

Sparkasseräkningen torde alltjämt avse uppsamlande av mindre besparingar

för att i regel under något längre tid förräntas, d. v. s. den är till

för eu inlåningsrörelse av enahanda art som den, som bedrives av postsparbanken

och de enskilda sparbankerna. Maximering av inlåningen för

varje insättare torde därför ha sin största betydelse för att bevara sparkasseräkningens

karaktär av verklig sparräkning och samtidigt förhindra, att

konkurrensen om sparmedlen skulle leda till försämrade arbetsmöjligheter

för de egentliga sparinstituten och därmed även till sämre betingelser för

det mindre sparandet överhuvud taget. Det torde vara ett samhällsintresse,

att detta sparande — och hit bör räknas såväl insättningar som amorteringar

å lån — främjas, och det sker enligt sparbanksinspektionens förmenande

bäst genom att det omhänderhaves av de egentliga sparinstituten,

som icke ha något annat mål för ögonen. Genom den begränsning dessa

äro ålagda vid mottagandet av insättningar hänvisas det stora kapitalet att

begagna sig av affärsbankernas andra inlåningsräkningar, varigenom sparinstitutens

intresse för det egentliga sparandet ock bäst vidmakthålles; å

andra sidan bör nämnda begränsning hos sparinstituten motsvaras av sådana

bestämmelser hos affärsbankerna, att dessa i gengäld måste avstå från

att i större utsträckning draga till sig jämväl det mindre sparandet. Härigenom

upprätthålles enligt inspektionens förmenande en lämplig och gagnelig

avgränsning å inlåningssidan mellan sparinstituten och affärsbankerna,

varigenom båda parter även bliva hänvisade till att i stort sett verka

på var sitt område med avseende på utlåningen.

Från dessa utgångspunkter torde det vara naturligt, att sparbanksinspektionen

anser att försiktighet bör iakttagas vid höjning av insättningsmaximum

för bankaktiebolagens sparkasseräkningar. Den omständigheten att

motsvarande maximum för postsparbankens del år 1946 blivit höjt till det

dubbla förmenar inspektionen icke i och för sig vara avgörande. Att en viss

höjning kommer till stånd torde dock få anses berättigat med hänsyn till,

såsom bankföreningen ock framhåller, den ökning av penningtillgångarna

hos hreda lager av vårt lands befolkning, som framför allt under senare år

ägt rum, och det befrämjande av det frivilliga sparandet, som just nu framstår

såsom synnerligen önskvärt ur det allmännas synpunkt. I sistnämnda

hänseende torde emellertid varken insättningsmaximum för sparkasseräkning

eller för sparinstitutens räkningar speia någon större roll. För den

insättare, som nått angivna gränser, stå alltid andra placeringsmöjligheter

till buds.

Svenska bankföreningen har såväl denna gång som när den senast, år

1921, gjorde framställning om höjning av insättningsmaximum för sparkasseräkning

— likaledes till del dubbla åberopat den enligt dess mening

avsevärda förändring i penningvärdet, som efter hand ägt rum sedan maximibeloppet

sist fixerades. Sparbanksinspektionen kan icke finna, att detta

skäl, sett mot bakgrunden av den verkliga utvecklingen, bör tillmätas större

betydelse. När höjning av maximum förra gången ägde rum genom beslut

vid 1923 års riksdag, begränsades den, under hänvisning i Kungl. Majrts

proposition i ärendet till det åter stigande penningvärdet, till 33 ’/ procent

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 234.

av förutvarande högsta insättningsbelopp. Sedan dess har levnadskostnadsindex

utan direkta skatter, med 1914 som basår, enligt socialstyrelsens beräkningar

stigit från 174 i mars månad år 1923 till 244 vid 1947 års utgång

eller med 40,2 procent. I och för sig synes denna siffra icke motivera större

procentuell höjning än den som förra gången kom till stånd. Skall penningvärdets

försämring åberopas, bör det framför allt icke ske genom antecipation.

Svenska sparbanksföreningen har i sitt yttrande förklarat sig ha tagit

del av och yttrat sig över Svenska bankföreningens berörda framställning.

Sparbanksföreningen har vidare anfört, att den icke hade något att erinra

mot den i bankföreningens framställning förekommande och av jordbrukskreditkassan

åberopade motiveringen i och för sig. Otvivelaktigt hade försämringen

av penningvärdet medfört, att realvärdet av insättningsmaximum

för sparkasseräkningar hos affärsbanker och jordbrukskassor vore

mycket lägre än under mellankrigsperioden. Detsamma gällde i motsvarande

mån för sparbankerna och andra sparinstitut; för postsparbankens

del hade ju denna utveckling redan år 1946 lett till en fördubbling av dess

insättningsmaximum. Observeras borde emellertid den viktiga principiella

skillnaden, att bankbolagen och jordbrukskassorna vore oförhindrade att

från en kund, som insatt maximibeloppet på en sparkasseräkning, utan

någon motsvarande begränsning mottaga medel å andra bankräkningar,

exempelvis kapitalräkning, med samma räntesats som gällde för sparkasseräkning.

Så vore däremot icke fallet för sparbankerna och postsparbanken.

För sparbankerna gällde ett absolut, i lag och reglemente fastställt maximum

för insättning av en och samma person. Detta maximum utgjorde

30 000 kronor eller, för mindre sparbanker, ned till 10 000 kronor. Genom

de av bankföreningen och jordbrukskreditkassan gjorda framställningarna

hade frågan om relationen mellan gällande insättningsmaxima ånyo aktualiserats.

Sparbanksföreningen ansåge för sin del, att maximum för bankbolagens

och jordbrukskassornas sparkasseräkningar icke borde höjas utan

att frågan om insättningsmaximum på sparbankernas motboksräkning samtidigt

omprövades och finge en av förhållandena påkallad lösning. I särskild

skrivelse den 29 januari 1948 hade sparbanksföreningen gjort framställning

i detta ämne.

Departementschefen.

En utvidgning av centralkassornas inlåningsrält synes böra förordas med

hänsyn såväl till angelägenheten i nuvarande läge av att det enskilda sparandet

underlättas som ock till önskvärdheten av att en fortsatt expansion

av jordbrukskasserörelsen ej skall hindras. Jag är därför beredd att tillstyrka

sådana lättnader i nuvarande inlåningsbestämmelser, som kunna

medgivas utan att kravet på att de s. k. täckningsfria tillgångarna skola

vara fullt betryggande behöver eftergivas.

Ur nu anförda synpunkter kan jag godtaga förslaget, att hos central
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

17

kassa skola såsom täckningsfri tillgång få räknas kontanta medel, som

finnas hos de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna. Vad angår

framställningen om att såsom täckningsfria tillgångar skola få räknas jämväl

lån mot inteckning i vissa andra fastigheter än jordbruksfastigheter är

det däremot enligt min uppfattning ej lämpligt att gå fullt så långt som

jordbrukskreditkassan avsett. Av de fastighetsobjekt av annan natur än

jordbruksfastigheter, vilka kasserörelsen äger belåna, äga nämligen icke

alla den värdebeständighet, som bör krävas för att lån mot inteckning i fastigheten

skall kunna få räknas såsom täckningsfri tillgång. Denna anmärkning

gäller väl ej de fastigheter, vilkas huvudsakliga värde består i tomt

eller bostadsbyggnad. Dylika fastigheter synas alltså i nu ifrågavarande avseende

böra jämställas med jordbruksfastigheter. Beträffande sådana fastigheter,

vilkas huvudsakliga värde består i annan anläggning, exempelvis

trädgårdsanläggning, synes däremot, såsom även framhållits i flertalet

yttranden, värdet i så hög grad vara beroende av osäkra faktorer, att det

icke lämpligen bör komma i fråga att godtaga även lån mot inteckning i

dylik fastighet såsom täckningsfri tillgång.

De nu förordade ändringarna av bestämmelserna om centralkassornas

inlåningsrätt torde väl endast komma att medföra en temporär lättnad för

jordbrukskreditkasserörelsen. I överensstämmelse med den uppfattning,

som uttalats av bland andra bank- och fondinspektionen, finner jag emellertid

tiden icke nu vara inne att definitivt lösa frågan om centralkassornas

inlåningsrätt. Jag tillstyrker därför jordbrukskreditkassans förslag, att ändringarna

skola få provisorisk karaktär och gälla till och med utgången av

år 1952.

Vad angår den ifrågasatta höjningen av insättningsmaximum å sparkasseräkning

hos centralkassa må erinras om att Kungl. Maj :t denna dag på

hemställan av chefen för finansdepartementet beslutat att till lagrådet remittera

förslag till ändring i lagen om bankrörelse, innebärande en höjning

av insättningsmaximum å affärsbankernas sparkasseräkningar från 4 000

till 8 000 kronor. Jag finner det befogat, att motsvarande höjning göres för

centralkassornas vidkommande, och tillstyrker alltså jordbrukskreditkassans

förslag i denna del.

I samband med den ändring i förordningen den 5 juni 1942 om jordbrukets

kreditkassor, som föranledes av en dylik höjning av insättningsmaximum

å sparkasseräkning med centralkassa, torde även få upptagas vissa

spörsmål om ändringar i sagda förordning, vilka sammanhänga med de till

årets riksdag framlagda förslagen angående rationaliseringsverksainheten

på jordbrukets område och den sociala egnahemsverksamheten.

Såsom angivits i propositionen nr 149 angående organisationen av rationaliseringsverksamhetcn

på jordbrukets område m. m. är det statliga stödet

till yttre och inre rationaliseringsåtgärder ävensom för anskaffande av

jordbruksegnahem och driftkredit avsett alt lämnas i form av statlig kreditgaranti

för lån, upptagna i enskilda kreditinrättningar. Till de kreditinrättningar,

vilka avses skola kunna utlämna lån mot dylik garanti, höra

2 Bihang till riksdagens protokoll lt)48. 1 samt. Nr 234.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

även jordbrukskassorna. Uppenbarligen böra lån mot statlig kreditgaranti

kunna jämställas med sådana täckningsfria tillgångar, som avses i 32 §

första stycket jordbrukskreditkasseförordningen. Sagda författningsrum synes

därför böra ändras så, att med där nämnda tillgångar likställas fordringar

på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten är ansvarig.

I detta sammanhang torde även få beröras frågan huruvida medlemskap

i jordbrukskasserörelse — med åtföljande rättigheter och skyldigheter —

bör utgöra förutsättning för erhållande av statsgaranterat lån från denna

rörelse. Denna fråga synes besvaras jakande. Då jordbrukskasserörelsen är

uppbyggd på kooperativ grund, måste det anses naturligt att lån i princip

icke utlämnas åt andra än medlemmar.

Beträffande kretsen av de rättssubjekt, vilka kunna erhålla medlemskap

i jordbrukskassa, synes emellertid en viss utvidgning böra göras i förhållande

till vad som för närvarande gäller. Enligt vad som angivits i propositionen

nr 187 angående social jordbruks^editgivning bör lån mot statlig

kreditgaranti kunna lämnas till sambruksföreningar ävensom till sådana

ekonomiska föreningar och handelsbolag, som driva andelsladugård. Dylika

samfälligheter kunna icke nu vinna medlemskap i jordbrukskassa. Då

de utgöra sammanslutningar av jordbrukare, synes det emellertid rimligt,

att de i fråga om möjligheten att erhålla kredit hos jordbrukskasserörelsen

skola jämställas med enskilda jordbrukare. 52 § i förenämnda förordning

synes därför böra kompletteras med en bestämmelse av innebörd att sådana

samfälligheter, som nu nämnts, skola kunna inträda som medlemmar i jordbrukskassa.

I anslutning till det anförda torde vissa tillägg böra göras till 58 och 59 §§

ävensom en mindre redaktionell jämkning vidtagas i 52 § samma förordning.

Samtliga nu angivna författningsändringar torde böra träda i kraft den

1 juli 1948.

I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325)

om jordbrukets kreditkassor; samt

2) förordning med särskilda bestämmelser angående in- och upplåning

vid centralkassa för jordbrukskredit.

Föredraganden hemställer härefter, att nämnda två författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

487454. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:320 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 5 juni 1942 a1 i texten