Med förslag till förordning med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, in. m
1948-05-08 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1948:236, Med förslag till förordning med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, in. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 236''.
1
Nr 236.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande ersättning
i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr
234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, in. m.; given Stockholms
slott den 8 maj 1948.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall
enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. in.;
2) förordning angående höjning i vissa fall av begravningshjälp jämlikt
förordningarna den 18 juni 1909 (nr 89) och den 18 juni 1927 (nr 234) om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;
3) förordning angående upphävande av 20 § förordningen den 18 juni
1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring; samt
4) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 11 juni 1918
(nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till
följd av olycksfall.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås följande.
1. Ersättningar enligt 1927 års militärersättningsförordning skola fr. o. in.
1949 års ingång beträffande fast anställda och frivilliga ävensom hemvärns1
— Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 236.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
personal utgå med belopp och enligt grunder, som i proposition nr 235 föreslagits
skola införas i olycksfallsförsäkringslagen. Beträffande värnpliktiga
göres däremot ingen ändring i gällande bestämmelser i avvaktan på socialvårdskommitténs
förslag till fullständig revision av förordningen.
2. Beloppet av begravningshjälp enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
höjes från 400 till 500 kronor beträffande dödsfall, som
inträffar efter 1948 års utgång.
3. I militärersättningsförordningen stadgade inskränkningar av rätten
till ersättning vid kronisk sjukdom skola omedelbart slopas.
4. 1918 års förordning angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall ändras på sådant sätt, att fr. o: m.
1949 års ingång karenstiden för rätt till sjukpenning sänkes från tre till
två dagar i enlighet med vad som i propositionen nr 235 föreslagits beträffande
olycksfallsförsäkringslagen.
Förslag
till
Förordning
med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Beträffande sådan vid försvarsväsendet fast anställd eller frivillig, å vilken
förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, äger tillämpning, skola vid bestämmande
av ersättning enligt nämnda förordning i stället för vad i 6 §
första stycket, 7 §, 10 § andra stycket samt 11 § andra, tredje och fjärde
styckena förordningen är stadgat tillämpas motsvarande bestämmelser i
(5, 7, 10 och 11 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete.
Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning vid bestämmande
av ersättning enligt förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949, men skall icke äga
tillämpning i fråga om olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats
före nämnda dag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
3
Förslag
till
Förordning
angående höjning i vissa fall av begravningshjälp jämlikt förordningarna den
18 juni 1909 (nr 89) och den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Härigenom förordnas, att begravningshjälp, som jämlikt någon av förordningarna
den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgår eller enligt
grunderna i sistnämnda förordning utgives i anledning av dödsfall, som
inträffat efter utgången av år 1948, skall, utan hinder av vad som finnes
stadgat däremot stridande, utgå med 500 kronor.
Förslag
till
Förordning
angående upphävande av 20 § förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Härigenom förordnas, att 20 § förordningen den 18 juni 1927 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, skall
upphöra att gälla.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
men skall icke äga tillämpning beträffande ersättning för tid före
ikraftträdandet.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 11 juni 1918 angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Envar svensk undersåte, som har sitt hemvist i Sverige och idkar fiske
såsom yrke eller eljest för sin utkomst, äger att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
bereda sig ersättning enligt de i 6 och 7 .§§ lagen den
17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete stadgade grunder; dock
att hel sjukpenning utgår med belopp, som framgår av den nedan i 4 §
intagna tabellen.
Med fiske--— av säl.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949, men skall icke äga
tillämpning i fråga om olycksfall som inträffat före nämnda dag.
1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1942: 120.
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
5
Utdrog av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 8 maj 194-8.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, följande.
Tidigare denna dag har Kungl. Maj:t på min hemställan beslutat till riksdagen
avlåta proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete in. in. Förslaget
grundas på en av socialvårdskommittén avgiven utredning i ämnet. I utredningen
anförde kommittén, att därest kommitténs förslag angående ändringar
i olycksfallsförsäkringslagen vunne bifall, vissa ändringar samtidigt
borde vidtagas i 1927 års militärersättningsförordning. Förslag till sådana
ändringar har kommittén framlagt i skrivelse den 6 februari 1948. Däri har
jämväl behandlats återverkningarna av förslaget till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
på vissa andra författningar. Över skrivelsen ha efter
remiss yttranden avgivits av chefen för försvarsstaben, försvarets socialbyrå,
riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.
Jag anhåller nu att få till behandling upptaga dessa frågor. Vad angår
innehållet i det genom förenämnda proposition framlagda förslaget till
ändringar i olycksfallsförsäkringslagstiftningen hänvisas till propositionen.
Ersättningar till militär personal.
Ersättningsgrundcrna.
Officerare och underofficerare på aktiv stat in. fl. äga vid olycksfall i
tjänsten och yrkessjukdom rätt till ersättning enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna,
i den mån sådan ersättning skall utgå vid sidan
av de förmåner, som tillkomma dem enligt avlönings- och pensionsbestämmelserna.
För värnpliktiga, fast anställt manskap, vissa grupper av
fast anställd, icke ständigt tjänstgörande personal och vissa frivilliga gäller
däremot i dessa hänseenden förordningen den 18 juni 1927 (nr 234)
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
För heinvärnspersonal gäller förordningen den 28 juni 1941 (nr
393) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärns
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
tjänstgöring, enligt vilken ersättning utgår efter samma grunder, som i
militärersättningsförordningen stadgats i fråga om fast anställt manskap.
Såsom ersättningsberättigande kroppsskador räknas enligt 1927 års militärersättningsförordning
icke blott skador genom olycksfall utan även
sjukdomar, som äro ådragna under militärtjänstgöringen. Med avseende på
grunderna för ersättningsbeloppens bestämmande ansluter sig förordningen
i stort sett till bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen. För de
värnpliktigas vidkommande är emellertid överensstämmelsen mellan förordningen
och olycksfallsförsäkringslagen väsentligen formell, enär den årliga
arbetsförtjänsten för dein antages utgöra vissa i 8 § av förordningen
angivna belopp, som äro oberoende av den civila inkomsten. Enligt detta
stadgandes nuvarande lydelse, som är tillämplig beträffande skador efter
den 30 juni 1944, indelas de värnpliktiga i fyra ersättningsklasser. För
värnpliktiga, som fullgöra första tjänstgöringen, skall den årliga arbetsförtjänsten
i allmänhet antagas vara 1 764 kronor, och för vissa äldre eller
mer kvalificerade värnpliktiga äro motsvarande belopp 2 160, 2 400 och
2 700 kronor. Å de värnpliktigas ersättningar utgå dels dyrtidstillägg med
40 procent (SFS 1943: 449), dels vissa provisoriska tillägg, tillkomna år
1946 på förslag av socialvårdskommittén. Med dessa tillägg inräknade utgör
hel sjukpenning till värnpliktiga i de olika ersättningsklasserna 6 kronor
30 öre, 7 kronor, 7 kronor 70 öre och 8 kronor 40 öre. För fast anställd
personal och frivilliga beräknas den årliga arbetsförtjänsten i enlighet med
9 § olycksfallsförsäkringslagen. Beträffande det fast anställda manskapet
gäller dock den särbestämmelsen, att arbetsförtjänsten skall beräknas till
lägst 3 000 kronor vid bestämmande av livränta eller av sjukpenning för tid
efter det kalenderår då den skadade fyllt 20 år.
Det må här anmärkas, att till den, som uppbär sjukpenning eller livränta
enligt 1927 års förordning, kan under tid, då kroppsskadan medför
förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst en tredjedel,
också utgå familjebidrag, enligt förordning den 29 juni 1946 (nr 348),
vilken ansluter till den för tjänstgörande värnpliktiga m. fl. gällande familjebidragsförordningen
(SFS 1946: 99). Dylika bidrag kunna även utgå
till vissa efterlevande. Närmare bestämmelser äro meddelade i kungörelse
den 29 juni 1946 (nr 349). Bidragen bestämmas i stort sett efter s. k. normerad
beliovsprövning. Prövningen handhas av familjebidragsnämnderna,
men besluten skola, med vissa undantag, underställas tillsynsmyndigheten,
försvarets socialbyrå.
Beträffande övriga författningar rörande ersättningar till personal vid
försvarsväsendet må här nämnas förordningen den 29 juni 1946 (nr 347)
angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap
m. m. Enligt denna förordning utgivas bl. a. vissa ortsgraderade
tillägg till ersättningar, som i anledning av skador under försvarsberedska
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 236. 7
pen 1939—1945 eller dennas avveckling utgå enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna,
1927 års militärersättningsförordning, 1941
års hemvärnsersättningsförordning in. in. Som exempel på de förhöjda
ersättningarnas storlek må nämnas, att sammanlagda ersättningen vid helinvaliditet
för värnpliktiga i allmänhet utgör i de olika ortsgrupperna 250,
275 och 300 kronor i månaden.
Socialvårdskommittén har framhållit, att de provisoriska ersättningsförbättringar
som genomförts på här förevarande område lett till att bestämmelserna
blivit invecklade och svåröverskådliga. Vad angår ersättningarna
till värnpliktiga har kommittén uttalat, att de nuvarande provisoriska
bestämmelserna snarast möjligt borde avlösas av definitiva bestämmelser.
Kommittén räknade med att kunna framlägga förslag i ämnet under
senare hälften av detta år. Nya ersättningsbestämmelser för värnpliktiga
torde sålunda kunna utfärdas under första halvåret 1949, tämligen
kort tid efter ikraftträdandet av de föreslagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen
m. in. Till dess syntes de provisoriska bestämmelserna böra
gälla i oförändrat skick. Detsamma föresloges beträffande dyrtidstilläggsbestämmelserna.
I fråga om ersättningar till den vid försvarsväsendet
fast anställda personalen har kommittén föreslagit en anpassning
av de enligt 1927 års förordning gällande ersättningsgrunderna efter
de föreslagna nya ersättningsgrunderna i olycksfallsförsäkringslagen. Bestämmelserna
härom borde, om kommitténs förslag till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
godtoges, träda i kraft den 1 januari 1949 och äga
tillämpning beträffande skador som inträffade därefter. I motiveringen har
kommittén erinrat, att den i 1927 års förordning avsedda, fast anställda
personalen vore undantagen från ersättningsrätt enligt olycksfallsförsäkringslagen
och att detta undantagande grundats därpå att denna personal
vore genom förordningens bestämmelser tillförsäkrad ersättningar som
väsentligen motsvarade ersättningar enligt lagen. Vad sålunda föreslagits
i fråga om den fast anställda personalen har kommittén ansett böra avse
jämväl de av 1927 års förordning omfattade frivilliga samt hemvärnsper
sonalen. Enligt ett vid kommitténs skrivelse fogat utkast
till förordning med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall
enligt militärersättningsförordningen m. m. skulle de föreslagna bestämmelserna
innebära, att beträffande skada, som inträffar efter 1948 ars utgång
skola, i vad avser grunderna för ersättnings storlek och avdrag för
annan motsvarande förmån, tillämpas bestämmelserna i 6, 7, 9, 10 och 11 §§
olycksfallsförsäkringslagen i stället för motsvarande bestämmelser i militärersättningsförordningen.
Beträffande den årliga arbetsförtjänstens beräkning bär kommittén anfört,
att den för fast anställt manskap gällande särbestämmelsen i militär
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
ersättningsförordningen — enligt vilken arbetsförtjänsten i vissa fall icke
må beräknas till lägre belopp än 3 000 kronor — icke vidare vore behövlig
om bestämmelserna i 9 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen på sätt
kommittén föreslagit ändrades så att den årliga arbetsförtjänsten för den,
som vid olycksfallet eller sjukdomens yppande ej fyllt 21 år, vid bestämmande
av livränta ej finge beräknas till lägre belopp än som motsvarade
den arbetsförtjänst som han skäligen kunde antagas ha kommit att åtnjuta
vid nämnda ålder om han icke drabbats av kroppsskada.
Beloppet av begravningshjälp — som enligt 1927 års militärersättningsförordning
utgör 400 kronor — har kommittén ansett böra från
den 1 januari 1949 höjas till 500 kronor. Enär den tidigare gällande militärersättningsförordningen
(SFS 1909: 89) fortfarande kunde komma i tilllämpning
beträffande vissa äldre fall hade i förordning den 29 juni 1946
(nr 345) föreskrivits att begravningshjälp även i dylika fall skulle utgå
med 400 kronor. Också detta belopp borde höjas till 500 kronor.
I de avgivna yttrandena har vad kommittén föreslagit tillstyrkts eller
lämnats utan erinran utom beträffande vissa detalj spörsmål. Försäkringsrådet
har i fråga om beräkningen av den skadades årliga arbetsförtjänst
anfört, att det, särskilt i fråga om hemvärnsmän och musikelever, stundom
kunde komma att inträffa att den beräknade årliga arbetsförtjänsten understege
det för närvarande för vissa fast anställda stadgade minimibeloppet
3 000 kronor. Rådet har vidare erinrat att kommittén icke framlagt förslag
om ändring av det i 6 § militärersättningsförordningen upptagna, med
olycksfallsförsäkringslagens motsvarande regel överensstämmande stadgandet
angående utbyte av livränta mot engångsbelopp. Om kommitténs förslag
till ändring av olycksfallsförsäkringslagen på denna punkt genomfördes,
skulle strängare villkor komma att gälla för utbyte av livränta, som utginge
på grund av militärersättningsförordningen. Ändrades utbytesbestämmelserna
i olycksfallsförsäkringslagen borde motsvarande ändring göras i
militärersättningsförordningen. Försäkringsrådet komme dock även vid
likalydande utbytesbestämmelser att beakta de olikheter i fråga om verkningarna
av ett utbyte som sammanhängde med att i vissa fall — särskilt
i fråga om värnpliktiga — en betydande förlust uppstode för livräntetagare
med rätt till dyrtidstillägg. Rådet hade tidigare uttalat sig för att åtgärder
borde vidtagas i anledning därav att dyrtidstillägget ginge förlorat, om livräntan
utbyttes mot kapital, och hemställde om förnyat övervägande av
dylika åtgärder. I detta sammanhang ville rådet även framhålla, att livräntetillägg
enligt de år 1946 tillkomna bestämmelserna i 7 a § militärersättningsförordningen
och enligt 1946 års förordning angående provisorisk
förbättring av vissa ersättningar enligt nämnda förordning på grund
av sin provisoriska beskaffenhet enligt i praxis hävdad uppfattning ansåges
icke kunna utbytas mot engångsbelopp. Tilläggsbeloppen syntes skola utgå
även vid utbyte av den livränta, till vilken de utgjorde tillägg.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
Riksförsäkringsanstalten har i fråga om kommitténs förslag att It §
olycksfallsförsäkringslagen skulle tillämpas i stället för motsvarande bestämmelse
i militärersättningsförordningen anfört följande.
I 11 § fjärde stycket militärersättningsförordningen behandlas det fall,
att för den skadade lön är bestämd i författning eller eljest fastställd av
statlig myndighet utan att därvid angivits, att å lönen avdrag må göras för
livränta enligt förordningen. I detta fall skall vid tillämpningen av första
stycket lönen till den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik
livränta anses utgöra understöd på grund av olycksfallet; dock att livräntan
må utgå om och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.
Motsvarande stadgande återfanns i olycksfallsförsäkringslagen i dess lydelse
före 1945 års lagändring.
Nyssberörda stadgande har ansetts tillämpligt endast om befattningshavaren
vid olyckstillfället redan innehaft befattningen i fråga. Därest anställningen
erhållits efter olyckstillfället, har sålunda livräntan utgått jämsides
med lönen.
På grund av den härigenom uppkommande överkompensationen och därav
föranledda konsekvenser framlade riksförsäkringsanstalten i skrivelse
till Konungen den 2 januari 1943 förslag om vissa ändringar i 11 § olycksfallsförsäkringslagen,
syftande till att stadgandet i fjärde stycket skulle
vinna tillämpning även för det fall, att den skadade först efter olycksfallet
vunnit sådan anställning, som i lagrummet avsågs. Riksförsäkringsanstalten
framhöll vidare att, därest ändring i angiven riktning gjordes i 11 §
fjärde stycket olycksfallsförsäkringslagen motsvarande ändring borde vidtagas
jämväl i 1927 års militärersättningsförordning. Vid 1945 års riksdag
framlades proposition med förslag till sådan ändring i 11 § fjärde stycket
olycksfallsförsäkringslagen, att stadgandet skulle gälla även där befattningen
tillträdes efter olycksfallet. Propositionen bifölls av riksdagen. Något
förslag om motsvarande ändring i 11 § militärersättningsförordningen
framlades icke. Beträffande skadad, som uppbär livränta enligt militärersättningsförordningen,
gäller därför fortfarande, att avdrag å livränta
göres endast i det fall, att livräntetagaren redan före kroppsskadans uppkomst
innehaft sådan befattning, som avses i stadgandet. En viss modifiering
av den till följd härav uppkommande överkompensationen torde
emellertid kunna föranledas av bestämmelserna i 5 § kungörelsen den 29
juni 1945 angående beredande av anställning åt i militärtjänst skadade
m. in. (nr 556). Detta stadgande avser det fall, att icke-ordinarie tjänsteman
med avlöning enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder är berättigad
till livränta enligt, bland annat, 1927 års militärersättningsförordning, men
avdrag å livräntan för utgående avlöning icke är stadgat. I dylikt fall skall
frågan om och i vad mån avdrag å avlöningen skall ske underställas Kungl.
Maj:ts prövning.
Under hänvisning till det anförda har anstalten tillstyrkt, att jämväl bestämmelserna
i 11 § olycksfallsförsäkringslagen bleve tillämpliga i fråga
om i det remitterade förslaget avsedd personal. Anstalten förutsatte, att vid
en kommande översyn av militärersättningsförordningen bestämmelserna
i It §, jämväl i vad avser värnpliktiga, bringades i överensstämmelse med
gällande bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen.
10
Kungl. Maj:t.s proposition nr 236.
Departementschefen.
Den vid försvarsväsendet anställda personal, som avses i 1927 års militärersättningsförordning,
har genom förordningens bestämmelser tillförsäkrats
rätt att vid olycksfall i tjänsten in. m. åtnjuta ersättning i huvudsaklig
överensstämmelse med grunderna i olycksfallsförsäkringslagen och
har med hänsyn därtill undantagits från ersättningsrätt enligt lagen.
Om olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser ändras på sätt
föreslagits i den inledningsvis omnämnda propositionen, böra motsvarande
förbättringar av ersättningarna tillförsäkras nämnda personal. Även den i
1927 års förordning avsedda frivilliga personalen samt hemvärnspersonalen
böra komma i åtnjutande av samma ersättningsförbättringar. I fråga
om de värnpliktiga torde däremot, såsom socialvårdskommittén förordat,
de gällande provisoriska bestämmelserna böra bibehållas oförändrade i
avvaktan på kommitténs förslag till definitiva bestämmelser. Liksom kommittén
och remissmyndigheterna finner jag det vara i hög grad angeläget
att de definitiva bestämmelserna komma till stånd snarast möjligt.
Kommittén har, såsom i det föregående omnämnts, föreslagit att de
ändrade ersättningsreglerna för den militära personal varom här är fråga
skulle regleras genom en särskild förordning av innehåll att i stället för
militärersättningsförordningens bestämmelser skulle beträffande grunderna
för ersättningarnas storlek och avdrag för annan motsvarande förmån gälla
bestämmelserna i 6, 7, 9, 10 och 11 §§ olycksfallsförsäkringslagen. Då militärersättningsförordningens
bestämmelser alltjämt skola oförändrade tilllämpas
i fråga om värnpliktiga, synes mig detta av kommittén föreslagna
sätt att lagtekniskt lösa spörsmålet böra godtagas. Till förtydligande av den
ifrågasatta författningens innebörd synes emellertid böra uttryckligen angivas
vilka lagrum i militärersättningsförordningen som skola ersättas av
motsvarande bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen.
Härvid torde vad i försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens yttranden
anförts förtjäna beaktande. Den i militärersättningsförordningens
9 § upptagna särregeln angående arbetsförtjänstens beräknande till minst
3 000 kronor i vissa fall synes sålunda med hänsyn till försäkringsrådets
erinringar icke böra avskaffas. Vad försäkringsrådet påpekat beträffande
regeln om utbyte av livränta mot engångsbelopp synes mig icke nödvändigtvis
behöva leda till en ändring av militärersättningsförordningens bestämmelser
härutinnan. För värnpliktiga torde den nuvarande regeln böra
tills vidare kvarstå, bl. a. med hänsyn till att utbyte icke kan ske beträffande
dyrtidstillägg och provisoriska förbättringar av ersättningsförmånerna.
Att regeln får kvarstå jämväl beträffande fast anställda synes icke
böra bereda särskilda olägenheter. I likhet med kommittén finner jag därför
ändringarna böra avse endast grunderna för ersättnings bestämmande
ävensom de härtill anknytande reglerna om avdrag för förmåner av motsvarande
slag. På sätt riksförsäkringsanstalten påpekat böra bestämmel
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
serna i 11 § fjärde stycket militärersättningsförordningen jämväl omfattas
av de föreslagna bestämmelserna, så att på denna punkt överensstämmelse
vinnes med olycksfallsförsäkringslagen. Däremot torde något praktiskt behov
icke föreligga att låta de ändringar som här föreslås beträffande militärersättningsförordningen
omfatta den föreslagna nya bestämmelsen i
olycksfallsförsäkringslagen, som tillerkänner sjukkassa rätt att utfå ersättning,
som av kassan förskotterats.
I enlighet med vad nu anförts föreslår jag att i särskild författning föreskrives
att i stället för militärersättningsförordningens bestämmelser i 6 §
första stycket, 7 §, 10 § andra stycket samt 11 § andra, tredje och fjärde
styckena skola i fråga om fast anställd personal och frivilliga ävensom
hemvärnspersonalen tillämpas motsvarande regler i 6, 7, 10 och 11 §§
olycksfallsförsäkringslagen. Vad sålunda stadgats bör dock endast gälla,
där olycksfallet inträffat eller sjukdomen yppats efter 1948 års utgång.
I enlighet med kommitténs förslag torde vidare genom särskild författning
beloppet av begravningshjälp enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
böra höjas till 500 kronor. Författningen torde böra göras
tillämplig även å det fall att, med stöd av vad därom är stadgat, ersättning
utgives med tillämpning av grunderna i 1927 års förordning.
Ersättning vid kronisk sjukdom.
I 20 § av 1927 års förordning äro meddelade vissa särbestämmelser om
ersättning vid sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall. Enligt andra
stycket gäller beträffande kronisk sjukdom, att ersättning i form av sjukpenning
och läkarvård in. in. utgår endast om förbättring i den sjukes tillstånd
är att förvänta genom vården samt att sådan ersättning utgår under
högst ett år, försåvitt icke den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt eller erhåller
annan motsvarande vård och antagas kan att genom dylik vård arbetsförmågan
skall kunna återvinnas eller väsentligt höjas. Sedan rätten till
ersättning enligt nämnda andra stycke upphört, utgår enligt tredje stycket
livränta, om sjukdomen medfört under längre eller kortare tid bestående
förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en
tiondel. Sådan livränta på grund av sjukdom må icke utbytas mot kapital
för en gång.
Socialvårdskommittén har anfört, att riksförsäkringsanstalten ansett bestämmelserna
i 20 § icke utgöra hinder för att kroniskt sjuka, vilkas rätt
till ersättning enligt andra stycket upphört, erhölie behandling enligt den
för olycksfallsskadade gällande bestämmelsen i 0 § 2 b) om behandling
under tid efter sjukdomens upphörande; på grund härav hade bekostats
exempelvis kvävgasbehandling vid lungtuberkulos. Försäkringsrådet hade
emellertid, i utlåtande den 17 december 1943 över ett av riksförsäkringsanstalten
till Kungl. Maj :t avgivet förslag om revision av förordningen, uttalat
att den sjuke icke ägde rätt till behandling enligt 0 § 2 b) sedan rät
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 236.
ten till ersättning enligt 20 § andra stycket upphört. Rådet hade samtidigt
förordat ett upphävande av de ifrågavarande begränsningarna, och då även
förbudet i tredje stycket för kapitalutbyte borde kunna utgå, hade rådet
ansett hela paragrafen kunna slopas. Den av försäkringsrådet sålunda föreslagna
utvidgningen av de kroniskt sjukas rätt till erforderlig behandling
funne socialvårdskommittén böra genomföras snarast möjligt. De kroniskt
sjuka skulle därigenom bli berättigade till behandling enligt bestämmelserna
i 6 §, vilka ansetts ha den innebörd att erforderlig behandling städse
borde utgivas.
Kommittén har vidare anfört, att vid den fortsatta översynen av 1927 års
förordning torde få övervägas en gränsdragning av annat slag mellan sjukoch
invaliditetsersättningar vid kroniska sjukdomar. Enligt kommitténs
förslag till ändrade ersättningsgrunder för olycksfallsförsäkringen bleve ersättningen
vid höggradig invaliditet förmånligare än sjukpenning. Med hänsyn
därtill kunde måhända ifrågasättas uppställandet av en regel till ledning
för bestämmandet av den tidpunkt, från vilken ersättning vid kronisk
sjukdom borde utgå i form av invaliditetsersättning.
Slutligen har kommittén anfört följande.
Ett upphävande av 20 § har, såsom berörts, bland annat den verkan att
det nuvarande förbudet mot utgivande av engångsbelopp vid kroniska sjukdomar
bortfaller. Häremot kan erinras att förloppet av dylika sjukdomar
oftast icke kan förutses, varför några allmänna grunder för beräkning av
livräntornas kapitalvärden icke kunna uppställas. Om utbyte emellertid
medgåves — vilket enligt försäkringsrådets praxis vid tillämpningen av
olycksfallsförsäkringslagen icke torde ha förekommit annat än vid livsvarig
invaliditet — skulle en framdeles inträffande försämring kunna helt spoliera
förutsättningarna för utbytet. Å andra sidan kan anföras, att följdtillståndet
av sjukdom någon gång är lika beständigt som följdtillståndet av
olycksfallsskada, att förbud icke stadgats mot utbyte av livränta enligt
yrkessjukdomsförsäkringslagen samt att försäkringsrådet vid prövning av
utbyte san sökan givetvis har att taga hänsyn till sjukdomens art och tillståndets
varaktighet. Har livränta utbytts mot engångsbelopp, och inträffar
därefter väsentlig försämring, äger den skadade erhålla den ytterligare livränta
som svarar mot försämringen. Det förhållandet, att tillräckliga skäl
för utgivande av engångsbelopp mycket sällan torde finnas i här avsedda
fall, behöver enligt kommitténs mening icke föranleda några avgörande betänkligheter
mot att det nuvarande generella förbudet får bortfalla.
Kommittén föreslår i enlighet härmed att 20 g helt upphäves.
Riksförsäkringsanstalten har i sitt yttrande beträffande kommitténs förslag
att upphäva jämväl det i 20 § upptagna förbudet att utbyta livränta
mot ett kapital för en gång anfört följande.
Denna bestämmelse motiveras bland annat med att den sjukes tillstånd
i flertalet av dessa fall knappast någonsin blir fullt stabilt, utan graden av
invaliditet undergår förändringar, så att livräntan måste höjas eller sänkas
och icke sällan måste den, understundom ganska lång tid efter det den
beviljats, utbytas mot sjukersättning. Riksförsäkringsanstaltens erfarenhet
13
Iiungl. Maj.ts proposition nr 236.
på detta område bestyrker riktigheten av det anförda. Särskilt beträffande
sådana sjukdomar som till exempel lungtuberkulos, hjärt- och njursjukdomar
har det visat sig, att hälsotillståndet ofta är så växlande, att det svårligen
låter sig göra att fastställa en definitiv invaliditetsgrad som grund
för beräknandet av ett engångsbelopp. Utbyte av livränta mot engångsbelopp
i fall, som nu berörts, torde enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande
icke komma i fråga. Å andra sidan kunna, såsom kommittén också
framhållit, förekomma fall, där följdtillståndet av sjukdomen är lika
beständigt som följdtillståndet av olycksfallsskada och där sålunda ett utbyte
av livräntan bör kunna medgivas.
Riksförsäkringsanstalten har följaktligen icke velat motsätta sig förslaget
att upphäva det generella förbudet mot utbyte av livränta vid sjukdom
och har i anslutning härtill tillstyrkt att 20 § i sin helhet upphäves.
Departementschefen.
De begränsningar av rätten till sjukpenning och läkarvård, som 20 §
militärersättningsförordningen innehåller, synas av skäl som socialvårdskommittén
i anslutning till tidigare uttalanden av försäkringsrådet anfört
böra utgå. Såvitt angår rätten till sjukpenning i dylika fall erfordras emellertid
uppenbarligen förnyade överväganden angående sjukpenningens utbytande
mot invaliditetsersättning. Det torde få ankomma på socialvårdskommittén
att upptaga denna fråga till behandling vid det fortsatta arbetet
å en revision av militärersättningsförordningen i dess helhet.
Här föreslagna ändring torde böra träda i kraft dagen efter den då författningsändringen
utkommit från trycket i svensk författningssamling.
Ersättning vid olycksfall vid flygning.
Enligt förordningen den 17 maj WiO (nr 333) om särskild ersättning i
vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning utgå särskilda tillläggsersättningar,
då sådant olycksfall medfört oförmåga till flygtjänstgöring
samt vid dödsfall. I förstnämnda fall utgår i tillägg till livränta enligt
olycksfallsförsäkringslagen eller 1927 års förordning ett årligt belopp, motsvarande
för tjänstepensionsberättigad personal en fjärdedel av livräntan
och för annan personal hälften av livräntan, dock lägst 300 kronor om året.
Medför skadan icke nedsättning av arbetsförmågan i sådan grad, att livränta
enligt lagen eller 1927 års förordning skall utgå (10 procents invaliditet)
men ändock oförmåga till flygtjänstgöring, utgives i särskild livränta
300 kronor om året. Livräntetillägg till änka utgör, då familjepensionsrätt
finnes, en fjärdedel av livräntan och eljest hälften av livräntan.
Efterlämnar den avlidne barn med rätt till livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen
eller 1927 års förordning, skall efter denna livräntas upphörande
(vid 10 års ålder) särskild livränta med enahanda belopp utgivas
till dess barnet fyller 19 år. Livräntetillägg till föräldrar må utgå med liv
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
räntans halva belopp, dock att sammanlagda beloppet av de båda förmånerna
ej må överstiga värdet av det åtnjutna underhållet.
Socialvårdskommittén har i fråga om dylika tilläggsersättningar anfört
följ ande.
Genom att livräntetilläggen enligt flygolycksfallsförordningen äro satta i
relation till livräntorna enligt olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning,
kommer varje ökning av livräntornas storlek att medföra en höjning
av tilläggen i samma proportion (bortsett från särbestämmelsen angående
föräldrar). Då livräntornas maximibelopp höjdes åren 1941 och 1946,
medförde detta sålunda motsvarande höjning av tilläggens maximibelopp,
vilket var motiverat eftersom höjningarna då inneburo en anpassning efter
det ändrade pris- och löneläget. De förbättringar av olycksfallsersättningarna,
som kommittén nu föreslagit, gå vida längre, och det är därför ingalunda
självfallet att dessa förbättringar böra medföra en automatisk höjning
av tilläggsersättningarna. Frågan hur med dessa tilläggsersättningar
framdeles skall förfaras bör behandlas i samband med den fortsatta översynen
av olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning. I avvaktan
härpå torde nuvarande bestämmelser få gälla, men kommittén vill understryka,
att de höjningar av tilläggsersättningarna, som följa av de föreslagna
ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen, icke böra utgöra hinder
för en allsidig omprövning av bestämmelserna om tilläggsbeloppen in. in.
I yttrandena har vad kommittén sålunda anfört icke föranlett något uttalande.
Departementschefen.
Till vad socialvårdskommittén här yttrat kan jag ansluta mig. Frågan
huruvida särskilda tilläggsersättningar i förevarande fall skola bibehållas
och i så fall med vilket belopp de skola utgå sammanhänger med spörsmål,
som beröra invaliditetsbedömningen och den årliga arbetsförtjänstens beräkning.
I likhet med kommittén finner jag angeläget, att den omständigheten,
att tilläggsersättningarna nu lämnas orubbade, icke får utgöra hinder
för en allsidig omprövning av bestämmelserna därom.
Fiskarförsäkringsförordningen.
Enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall äger envar
svensk medborgare, som har sitt hemvist i Sverige och idkar fiske såsom
yrke eller eljest för sin utkomst, att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
bereda sig ersättning för skada till följd av olycksfall, som härflyter
från utövningen av fiskeyrket m. m. För försäkringen finnas sju
klasser med sjukpenningbelopp varierande från 1 krona 10 öre till 4 kronor
40 öre. Övriga ersättningar bestämmas i huvudsak enligt olycksfalls
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 236.
försäkringslagens grunder, varvid den skadades årliga arbetsförtjänst antages
utgöra visst belopp, som i förordningen angives för klassen i fråga,
i lägsta klassen 600 kronor och i högsta klassen 2 400 kronor. För rätt till
sjukpenning förutsättes, liksom enligt olycksfallsförsäkringslagen, att sjukdomen
varat mer än tre dagar efter olycksfall sdagen. Försäkrad tillhör den
klass, som han själv väljer, dock att försäkring i någon av de båda högsta
klasserna må äga rum endast om försäkringstagarens årliga arbetsförtjänst
vid tiden för försäkringens meddelande kan beräknas uppgå till minst det
belopp, som gäller för klassen (2 100 eller 2 400 kronor). Den årliga försäkringsavgiften
varierar från 6 kronor i lägsta klassen till 22 kronor i den
högsta. I den mån avgifterna icke förslå för ersättningarnas bestridande,
fylles bristen av statsmedel; även förvaltningskostnaderna bestridas av
statsverket. Avgifterna i de olika klasserna beräknades från början komma
att täcka ungefär hälften av kostnaden för ersättningarna. Då sjukpenningskalan
år 1942 utbyggdes med fyra nya klasser, bestämdes avgifterna i de
båda högsta klasserna proportionsvis högre än för övriga klasser. Till ersättningar
i anledning av olycksfall till följd av krigsåtgärd utges enligt
kungörelse den 30 april 1942 (nr 218) tillägg av statsmedel motsvarande
50 procent av ersättningen. Försäkringen kan förenas med tillåggsförsäkring,
utan statsbidrag, för olycksfall utom arbetet.
Enligt förordning den 19 maj 1944 (nr 237) utgår i vissa fall dyrtidstillägg
med 20 procent å livränta enligt fiskarförsäkringsförordningen eller
äldre bestämmelser i samma ämne samt å livräntetillägg enligt förenämnda
kungörelse den 30 april 1942.
Socialvårdskommittén har i sin förenämnda skrivelse den 6 februari 1948
behandlat spörsmålet i vad mån de av kommittén föreslagna ändringarna
i olycksfallsförsäkringslagen borde föranleda följdändringar i fiskarförsäkringsförordningen.
Kommittén har därvid — under förutsättning att sådan
ändring vidtoges i 6 § olycksfallsförsäkringslagen, att sjukpenning enligt
lagen kunde utgå om sjukdomen varade mer än två dagar efter olycksfallsdagen
— föreslagit att den i 1 § fiskarförsäkringsförordningen intagna
karensregeln skulle utgå. Härav skulle, på grund av stadgande i 11 § första
stycket fiskarförsäkringsförordningen, följa att olycksfallsförsäkringslagens
karensregel komme alt äga tillämpning. Andra ändringar i förordningen
har kommittén icke funnit anledning föreslå i förevarande sammanhang.
Härom har kommittén anfört följande.
De i 4 § intagna bestämmelserna om ersättningsklasserna och sjukpenningbeloppens
storlek torde tills vidare böra lämnas oförändrade. Kommittén
ämnar taga denna fråga under förnyat övervägande i samband med utredning
angående utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen till
andra kategorier av självständiga yrkesutövare. Invaliditets- och dödsfallsersättningarnas
storlek i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst
torde böra höjas på samma sätt som föreslagits beträffande ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen. Eu sådan förbättring kommer, såvida
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 230.
annat icke föreskrives, automatiskt till stånd på grund av den i 11 § intagna
hänvisningen till bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.
Kommittén har vidare anfört, att de föreslagna ändringarna i fiskarförsäkringsförordningens
ersättningsgrunder kunde antagas öka försäkringens
kostnader med ungefär 10 procent. En summarisk kalkyl, som kommittén
låtit verkställa rörande utfallet av försäkringen under åren 1932—1946
såvitt avser andra olycksfall under utövning av fiskaryrket än olycksfall
till följd av krigsåtgärd, syntes utvisa att någon ökning av försäkringsförmånerna
kunde äga rum utan att de uppställda förutsättningarna angående
relationen mellan avgifter och kostnader rubbades. Skäl för en höjning
av de i 4 § föreskrivna avgifterna torde sålunda icke föreligga. Beträffande
försäkringen för olycksfall utom arbetet ankomme det på riksförsäkringsanstalten
att bestämma de erforderliga avgifterna.
Mot vad kommittén sålunda anfört har i yttrandena ej gjorts någon saklig
erinran.
Departementschefen.
I enlighet med socialvårdskommitténs förslag torde i fiskarförsäkringsförordningen
böra för närvarande vidtagas allenast den ändringen, att den
i 1 § intagna karensregeln får utgå, varav följer att olycksfallsförsäkringslagens
motsvarande bestämmelse skall lända till efterrättelse. Ändringen
bör träda i kraft den 1 januari 1949 men icke äga tillämpning i fråga om
olycksfall, som inträffat före nämnda dag.
Olycksfallsersättning m. m. åt tvångsarbetare och fångar m. fl.
Förordningarna den 2t mars 1938 (nr 102 och 103) om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare in. fl. och fångar m. fl. ansluta
sig till olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Särskilda
regler äro föreskrivna beträffande den årliga arbetsförtjänstens beräkning
m. m. Bland annat gäller, att arbetsförtjänsten icke må beräknas till högre
belopp än 1 764 kronor. Kungl. Maj:t har emellertid, i enlighet med riksdagens
bemyndigande, föreskrivit att åt personer, vilka enligt nämnda förordningar
äro berättigade till sjukpenning eller livränta i anledning av
olycksfall eller sjukdom som inträffat efter 1941 års ingång, må t. o. m.
den 31 december 1948 utgivas sådan dyrtidskompensation, att ersättningsbeloppen
uppgå till vad som skulle ha utgått, därest maximigränsen för arbetsinkomstens
beräkning höjts med 40 procent (brev till statskontoret
den 28 mars 1947). Rätten till dyrtidstillägg å ersättningar i äldre fall
regleras av förordningen den 30 juni 1943 angående dyrtidstillägg åt vissa
ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.
(20 procents dyrtidstillägg å vissa livräntor).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 23tf. 1''
Socialvårdskommittén har anfört att de av kommittén föreslagna ändringarna
i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser bleve, boitsett
från arbetsförtjänstens beräkning, tillämpliga även beträffande ersättningar
enligt de nämnda förordningarna den 24 mars 1938. Den begränsning
av ersättningarnas maximibelopp, som följde av bestämmelserna om
arbetsförtjänstens beräkning, finge nu anses vara alltför snäv. En ändring
av dessa bestämmelser borde enligt kommitténs mening övervägas i
samband med revisionen av de för värnpliktiga gällande bestämmelserna.
Tills vidare föresloge kommittén endast att de nuvarande föreskrifterna
om dyrtidskompensation gåves förlängd giltighet intill utgången av år 1949.
Departementschefen.
I likhet med socialvårdskommittén finner jag frågan om ändring i här
ifrågavarande ersättningsbestämmelser kunna tills vidare anstå. Frågan om
dyrtidskompensationen kommer att anmälas i annat sammanhang.
I enlighet med det anförda ha inom socialdepartementet upprättats förslag
till
1) förordning med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall
enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 23b) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.;
2) förordning angående höjning i vissa fall av begravningshjälp jämlikt
förordningarna den 18 juni 1909 (nr 89) och den 18 juni 1927 (nr 234)
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;
3)
förordning angående upphävande av 20 § förordningen den 18 juni
1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring; samt
4) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 11 juni 1918
(nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada
till följd av olycksfall.
Föredraganden hemställer, att ifrågavarande författningsförslag, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Lemne.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 230.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1948:340 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt f a1 i texten
- 2LU 1948:43 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen de s. 14 i texten