Angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m
1948-04-23 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1948:241, Angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
1
Nr 241.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m.;
given Stockholms slott den 23 april 1948.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen förordas en höjning av värdegränsen för Kungl. Maj :ts
befogenhet att försälja kronans fasta egendom från nuvarande 25 000 kronor
till 40 000 kronor. Denna befogenhet, vilken för närvarande kan delegeras
till central förvaltningsmyndighet beträffande all statlig jord till värde
av högst 20 000 kronor, föreslås kunna överlåtas jämväl till länsstyrelserna
beträffande allmänna arvsfondens fastigheter till värde av högst 10 000
kronor.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 241.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 23 april 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter förslag till bemgndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom och anför därvid
följande.
I anledning av proposition nr 52 medgav 1947 års riksdag (jordbruksutsk.
uti. nr 12, r. skr. nr 73), att Kungl. Maj :t finge under budgetåret 1947/48
utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta om försäljning av
kronan tillhörig fast egendom, såframt taxeringsvärdet å egendomen uppginge
till högst 25 000 kronor, eller, där taxeringsvärde icke vore åsatt, det
vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet uppginge till högst nämnda
belopp. Kungl. Maj :t ägde därvid att i huvudsaklig överensstämmelse med
av mig vid anmälan av propositionen angivna riktlinjer föreskriva de former
och villkor, under vilka försäljningarna skulle äga rum. Där så funnes
lämpligt, skulle Kungl. Maj :t ha befogenhet att åt central förvaltningsmyndighet
överlämna beslutanderätten rörande försäljning av egendom, vars
taxerings- eller uppskattningsvärde icke överstege 20 000 kronor.
Vidare förklarade riksdagen, att vad sålunda medgivits rörande försäljning
av kronan tillhörig fast egendom skulle gälla jämväl beträffande
byte samt upplåtelse under åborätt och tomträtt av sådan egendom, ävensom
beträffande avstående utan ersättning av kronomark, som kunde erfordras
till järnväg eller allmän väg. Rätten att besluta om dylikt avstående
finge dock av Kungl. Maj :t överlämnas till central förvaltningsmyndighet
endast i avseende å obebyggt område av högst 5 hektars yta eller
2 000 kronors värde.
Genom cirkulär till statsmyndigheterna den 28 mars 1947 (nr 120) har
Kungl. Maj :t till kännedom meddelat vad riksdagen sålunda beslutat. I
cirkuläret föreskrev Kungl. Maj :t, att där försäljning av fastigheter för bostadsbyggnadsändainål,
om sådan försäljning skulle ske i vanlig ordning,
kunde antagas komma i strid med principerna för den statliga bostadspolitiken,
frågan om formerna för försäljning skulle underställas Kungl.
Maj :ts prövning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
3
Befogenheten att, med viss begränsning beträffande egendomens värde,
åt central förvaltningsmyndighet överlämna försäljningsrätten har Kungl.
Maj :t tagit i anspråk genom försäljningsbemyndiganden för telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Genom beslut den 28 mars 1947 har Kungl. Maj :t bemyndigat
nämnda myndigheter alt under budgetåret 1947/48 försälja eller byta
under deras förvaltning stående fastigheter, vilkas taxerings- eller uppskattningsvärden
icke överstege 20 000 kronor. Kungl. Maj :t har för dessa bem3rndiganden
meddelat samma föreskrifter rörande sättet och villkoren
för försäljningarna, som gällde under nästföregående budgetår (se prop.
nr 52/1947), innebärande bl. a. skyldighet för myndigheterna att underställa
Kungl. Maj :ts prövning frågan om formerna för försäljning i sådana
fall, då en försäljning i vanlig ordning kunde antagas komma i strid
med principerna för den statliga bostadspolitiken.
Genom sistnämnda bestämmelse och motsvarande föreskrift i förutberörda
cirkulär avsågs att tillgodose behovet av en provisorisk reglering
av den i propositionen nr 198/1946 berörda frågan om en samordning mellan
prissättningen vid de statliga fastighetsförsäljningarna och de tomtpriser,
som av byggnadslånebyrån läggas till grund vid beviljandet av subventionslån
för bostadsbyggandei. Jag framhöll vid anmälan av nämnda proposition
såsom givet, att staten icke borde driva en försälj ningspolitik, som
motverkade eller försvårade den socialt motiverade bostadsförsörjningspolitiken.
Frågan om på vad sätt och i vilka former en anpassning skulle
kunna komma till stånd vid försäljning av olika slag av kronojord och av
kyrklig jord ansåg jag emellertid vara relativt komplicerad och icke kunna
lösas utan närmare utredning. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning
förordade jag, att riksdagens bemyndigande skulle utverkas åt
Kungl. Maj:t att vid försäljning av fastigheter för bostadsbyggnadsändamål
göra avsteg, där så funnes av angivna skäl påkallat och garantier funnes
för att det lägre försäljningspriset icke föranledde enskild spekulationsvinst,
från den allmänna regeln, att priserna skulle ur affärssynpunkt
vara så fördelaktiga för staten som möjligt. Riksdagen lämnade det begärda
bemyndigandet.
Jag övergår härefter att anmäla vissa förslag, som den 29 november 1947
framlagts i en promemoria av den med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 6 juni 1947 tillkallade decentraliseringsutredningen1 rörande försäljning
av statlig eller kyrklig jord. I promemorian, som upptager förslag
i fyra olika hänseenden, behandlar utredningen först frågan om Kungl.
Maj:ts befogenhet att försälja statlig jord i allmänhet.
Utredningen har till en början erinrat om att formerna för det enligt
1 Ordförande landshövdingen Th. Bergquist samt ledamöter, ledamoten av riksdagens första
kammare, professorn N. Herlitz, direktören i landskommunernas förbund S. Larsson, statssekreteraren
1. Lindell, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Hj. R. Nilson, landssekreteraren
N. O. Åkesson, ledamoten av riksdagens första kammare, direktören i tjänstemännens
centralorganisation V. Aman och statskommissarien B. E. Johnsson.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
§ 77 regeringsformen erforderliga samtycket av riksdagen till avhändelser
av fast egendom icke vore angivna i grundlagen och att de vid tillämpningen
visat mycket stora olikheter. Sedan riksdagen i skrivelse nr 198/1939
framhållit behovet av enhetligare normer beträffande avyttringar av statens
jordegendom utan inhämtande i varje särskilt fall av riksdagens medgivande,
föreslog Kungl. Maj :t i proposition nr 241/1942 riksdagen att
medgiva, att Kungl. Maj :t finge under budgetåret 1942/43 utan riksdagens
samtycke i varje särskilt fall besluta om försäljning av kronan tillhörig
fast egendom, såframt taxerings- eller uppskattningsvärdet å egendomen
uppginge till högst 40 000 kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att, där så
funnes lämpligt, åt central förvaltningsmyndighet överlämna beslutanderätten
rörande försäljning av egendom, vars taxerings- eller uppskaltningsvärde
icke överstege 20 000 kronor. I utlåtande (nr 55) i anledning av propositionen
fann jordbruksutskottet, att det vore synnerligen angeläget, att
det föreslagna bemyndigandet icke gjordes så vidsträckt att riksdagen därigenom
i mera avsevärd omfattning avhände sig sin rätt att från fall till
fall pröva ärenden rörande försäljning av kronans fasta egendom. Utskottet
föreslog därför, att bemyndigandet begränsades till egendom med ett
taxeringsvärde av högst 25 000 kronor eller, därest särskilt taxeringsvärde
icke vore åsatt, till egendom med ett uppskattat saluvärde, som uppginge
till högst nämnda belopp. Riksdagen beslöt (r. skr. nr 388) i överensstämmelse
med vad utskottet föreslagit.
Kungl. Maj :t har sedermera årligen inhämtat förnyat bemyndigande av
riksdagen att försälja kronans fasta egendom i huvudsaklig överensstämmelse
med de av 1942 års riksdag godtagna grunderna.
Ur en promemoria, som upprättats inom kommunikationsdepartementet
i anledning av en cirkulärskrivelse från statsrådet Danielson till samtliga
departementschefer angående åtgärder till förenkling av förvaltningsförfarandet,
citerar utredningen bl. a. följande.
Under de senaste åren ha ett icke obetydligt antal framställningar från
kommunikationsverken angående försäljningar och byten av fastigheter
måst underställas riksdagen, trots de allmänna och speciella medgivanden,
som riksdagen lämnat Kungl. Maj it beträffande överlåtelse a\ kronans fastigheter
(under åren 1944—47 28 ärenden, därav 5 avtal om markbyte).
Den tidsutdräkt och de övriga olägenheter, som föranledas av nuvarande
snäva bestämmelser, har i praktiken visat sig vara så stora, att det kan
ifrågasättas om icke Kungl. Maj :t borde hos riksdagen utverka vidstracktare
medgivanden. Några av det nuvarande systemets nackdelai toide böra
framhållas här. „ ...
Även om ett försäljningsärende uppkommer under pågående riksdag,
torde man ändå få räkna med att utarbetandet och tryckningen av propositionen,
behandlingen i riksdagen samt expedieringen av riksdagsskrivelsen
hos Kungl. Maj :t kräver en tid av minst en månad. Om försäljningsfrågan
uppkommer under annan tid av året, maste riksdagspeiioden avvaktas
Under de år, då riksdagen har varit samlad till höstsession, har
departementet ansett sig böra framlägga propositioner om fastighetsforsäliningar
på grund av ärendenas brådskande beskaffenhet. Da frågor om
fastighetsförsäljningar uppkommit omkring eller omedelbart efter den 12
Kungl. Mcij.ts proposition nr 241.
5
mars har departementet i vissa fall ansett sig böra framlägga förslag efter
propositionstidens utgång. I vissa fall skulle framställningarna dock ha inkommit
så sent, att departementet under hand meddelat vederbörande verk
att det icke borde ifrågakomma att proposition förelädes riksdagen.
Tidsspillan kommer uppenbart att bli ännu större, om riksdagen återigen
kommer att vara samlad endast under första hälften av året. Vidare
torde man få räkna med att antalet försäljningsärenden, som skola underställas
riksdagen, komma att ökas i och med att försäljningspriserna
på grund av penningvärdets fall komma att stiga. I den mån en till försäljning
avsedd fastighet är åsatt taxeringsvärde, är detta visserligen avgörande
för försäljningsformen, men sedan nuvarande bestämmelser kommo
till, ha ju taxeringsvärdena höjts över lag och ytterligare höjningar torde
vara att emotse. Vad åter angår de fall, då försäljningsobjektet saknar taxeringsvärde,
och ett uppskattat värde skall bli avgörande för gränsdragningen,
så torde uppskattningsvärdet i regel sammanfalla med den av vederbörande
verk betingade köpeskillingen.
Det torde också böra erinras om de kostnader för arbetskraft och tryckning,
som riksdagsbehandlingen av en fråga för med sig.
Även ur andra synpunkter kan det ifrågasättas, om icke värdegränsen
bör höjas. Kronans fasta egendom har icke längre samma betydelse för
statens ekonomi som tidigare. Beträffande försäljning av lös egendom har
Kungl. Maj :t mycket vittgående befogenheter, vilka befogenheter i viss utsträckning
ha delegerats till underlydande verk. Det kan också erinras om
att affärsverken äga inköpa fastigheter i den mån köpeskillingen understiger
100 000 kronor.
Kommunikationsdepartementet vill med hänvisning till det nu anförda
förorda att Kungl. Maj:t begär riksdagens bemyndigande att försälja fast
egendom, då taxerings- eller uppskattningsvärdet uppgår till högst 100 000
kronor. Motsvarande bör gälla i fråga om markbyten. Departementet har
härvid utgått från att Kungl. Maj :t alltid skall vara oförhindrad att avstå
kronans fasta egendom i fall, då skyldighet härtill föreligger enligt byggnadslagen
eller annan författning.
För egen del har utredningen framhållit att, ehuru frågan om en höjning
av värdegränsen för det av riksdagen Kungl. Maj :t årligen lämnade försäljningsbemyndigandet
icke kunde sägas utgöra en decentraliseringsfråga i
egentlig mening, utredningen funnit anledning upptaga densamma på grund
av dess nära samband med frågan om förvaltningsmyndigheternas befogenheter
att försälja fast egendom, vilken senare fråga syntes böra omprövas
ur decentraliseringssynpunkt. Beträffande höjningen av den för Kungl.
Maj :ts vidkommande hittills tillämpade värdegränsen finge mot varandra
vägas de skäl, som talade för och emot en ökning av Kungl. Maj :ts ifrågavarande
befogenhet. Utredningen anför härom följande.
Vad därvid till en början angår skälen för ökad decentralisering av fastighetsförsäljningsärendena,
framgår av vad som anförts i den inom kommunikationsdepartementet
upprättade promemorian, att stora praktiska
fördelar skulle vinnas genom en sådan åtgärd. Utredningen vill därutöver
endast framhålla, att även om riksdagens samtycke till etl av Kungl. Maj :t
— under förbehåll av riksdagens godkännande — träffat preliminärt försäljningsavtal
med stor sannolikhet kan påräknas, redan tidsutdräkten för
köparens definitiva förvärv är eu omständighet, som kan förutsättas stundom
medföra eu ekonomisk förlust för staten-säljaren vid prissättningen.
6
Kungl. Ma\:ts proposition nr 241.
Mot de angivna praktiska och ekonomiska skälen för ökade befogenheter
för Kungl. Maj :t att försälja kronan tillhörig fast egendom gäller att väga
de skäl, som tala för att riksdagen bör i det enskilda fallet tillämpa sin
grundlagsenliga rätt att pröva försäljningsfrågor. Denna prövningsrätt torde
bero på två skilda förhållanden. Historiskt sett torde grunden till prövningsrättens
grundlagsfästande främst hava varit att giva riksdagen möjlighet
att förhindra Konungen att genom försäljning eller i synnerhet gåva
av räntabla kronoegendomar minska statens inkomster och därigenom ställa
ökade krav å bevillningar. Denna grund torde numera huvudsakligen hava
teoretisk betydelse. Den andra anledningen till riksdagens prövning av de
enskilda fastighetsförsäljningarna torde vara, att riksdagen därigenom beredes
tillfälle att pröva prissättningen samt lämpligheten av att försäljningen
över huvud taget äger rum. Vad därvid beträffar prissättningen torde
emellertid praktiska svårigheter i regel föreligga för riksdagen att erhålla
tillräckligt material för att hava grund till att i efterhand rygga ett av
Kungl. Maj :t träffat villkorligt försäljningsavtal. Det torde därför kunna
antagas, att det väsentliga skälet för riksdagens detalj prövning av fastighetsförsäljningarna
grundar sig på riksdagens intresse av att taga del i den
praktiska statliga jordpolitiken i allmänhet.
Om man med utgångspunkt från vad nu anförts summerar läget så, att
frågan om ökad decentralisering av fastighetsförsäljningsärendena ytterst
beror av ett vägande mellan å ena sidan de praktiska och ekonomiska synpunkterna
och å andra sidan riksdagens intresse av att taga aktiv del i den
statliga jordpolitiken, uppkommer frågan om icke detta senare intresse kan
tillgodoses på annat sätt än genom underställning av de enskilda ärendena.
Därvid torde främst ifrågakomma, att Kungl. Maj :t vid utverkandet av de
årliga försäljningsbemyndigandena icke blott som hittills lämnar vederbörande
utskott i riksdagen tillgång till förteckningar över de med stöd av
senast lämnat bemyndigande verkställda försäljningarna, utan även, i den
mån anledning därtill anses föreligga, utverkar riksdagens godkännande
av de allmänna riktlinjer efter vilka försäljningsverksamheten skall bedrivas
med stöd av det begärda bemyndigandet.
Med det nu sagda har utredningen icke velat förorda ett totalt slopande
av värdegränsen i de årliga försälj ningsbemyndigandena utan endast en
höjning av densamma så att till riksdagens prövning skulle hänskjutas blott
sådana enskilda försäljningsfrågor, som kunna anses vara av den storleksordning,
att de var för sig äro av väsentlig betydelse i den allmänna jordpolitiken.
Vad angår värdegränsens bestämmande ur denna synpunkt anser
sig utredningen vilja förorda den av kommunikationsdepartementet föreslagna,
100 000 kronor.
Utredningens förslag innebär i denna del sålunda, att Kungl. Maj :t skulle
hos riksdagen hemställa om bemyndigande att utan riksdagens prövning
av det enskilda ärendet få — med följande av vissa allmänna riktlinjer —
försälja kronan tillhörig fast egendom med ett taxerat eller uppskattat värde
av högst 100 000 kronor.
Utredningen övergår härefter till att behandla Kungl. Maj:ts befogenhet
att till statlig förvaltningsmyndighet delegera rätten att besluta om försäljning
av kronan tillhörig fast egendom.
Utredningen påpekar inledningsvis att, såsom angivits vid redogörelsen
för Kungl. Maj ds förslag till 1942 års riksdag angående en enhetlig regle
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
7
ring av försäljningar av kronomark, detta förslag även omfattade rätt för
Kungl. Maj :t att, där så funnes lämpligt, åt central förvaltningsmyndighet
överlämna beslutanderätten rörande försäljning av egendom, vars taxeringseller
uppskattningsvärde icke överstege 20 000 kronor. Utredningen fortsätter
härom.
I detta avseende uttalade föredragande departementschefen vid anmälan
av frågan om förslagets avlåtande till riksdagen, att en lägre värdegräns
än den i försäljningsmedgivandet för Kungl. Maj :t angivna borde gälla i
fråga om Kungl. Maj :ts delegationsrätt. Frågor om försäljning av större
fastigheter med stöd av riksdagens ifrågavarande försäljningsmedgivande
förutsattes sålunda alltid komma under Kungl. Maj :ts prövning. Delegerandet
av försäljningsrätten inom denna ram finge av Kungl. Maj :t närmare
prövas i anslutning till framställningar från vederbörande verk. Som
en allmän riktlinje syntes härvid höra gälla, att i första hand borde ifrågakomma
att åt styrelserna för kommunikationsverken överlämna beslutanderätten
rörande dem underställd egendom, särskilt i fall där tidigare förelegat
stor frihet för ett verk. Lämpligheten av att delegera försäljningsrätten
åt olika centrala förvaltningsmyndigheter finge bedömas från fall till
fall. En viss försiktighet borde iakttagas, därest försäljningsbefogenhet
ifrågasattes för myndighet, som icke tidigare i större omfattning slutligt
handlagt eller berett dylika ärenden eller för vilken det eljest kunde möta
svårigheter att på ett tillfredsställande sätt handlägga sådana.
Kungl. Maj :ts förslag och departementschefens anförande i detta avseende
föranledde icke jordbruksutskottet till annat uttalande, än en erinran
om att något bemyndigande att utan riksdagens hörande i det särskilda
fallet avyttra egendom tidigare icke meddelats beträffande egendom under
generalpoststyrelsens, telegrafstyrelsens och järnvägsstyrelsens förvaltning
ävensom att i fråga om egendom under vattenfallsstyrelsens förvaltning de
med stöd av tidigare lämnade bemyndiganden företagna försäljningarna
merendels avsett mindre fastigheter.
Som sin egen mening har utredningen uttalat, att de synpunkter, som utredningen
tidigare anfört beträffande frågan om värdegränsen för Kungl.
Maj :ts befogenhet att försälja kronans fasta egendom, i motsvarande mån
gjorde sig gällande beträffande förhållandet mellan Kungl. Maj :t och vederbörande
förvaltningsmyndighet. Utredningen har därför förordat, att
värdegränsen för de affärsdrivande verkens rätt att utan Kungl. Maj :ts
prövning självständigt besluta om fastighetsförsäljningar avsevärt höjdes.
Var denna värdegräns skulle sättas borde enligt utredningen vara beroende
av Kungl. Maj :ts prövning särskilt för varje myndighet. Utredningen har
emellertid erinrat om att, då Kungl. Maj :t hos 1942 års riksdag begärde
försäljningsbemyndigande beträffande fastigheter under 40 000 kronors
värde, maximigränsen för de förvaltande myndigheternas befogenhet i detta
avseende samtidigt föreslogs till 20 000 kronors värde. Då denna proportion
mellan Kungl. Maj :ts och de förvaltande myndigheternas befogenhet
syntes väl avvägd, har utredningen ansett skäl tala för att vid en höjning
av värdegränsen för Kungl. Maj:ts del till 100 000 kronor maximigränsen
för de affärsdrivande verkens befogenheter samtidigt höjdes till 50 000
kronor.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
Vad angår frågan om lämpligheten av att Kungl. Maj :t delegerar beslutanderätten
i försäljningsfrågor även till andra myndigheter än de affärsdrivande
verken, är denna givetvis beroende av de speciella förhållandena i
varje särskilt fall. Utredningen har ej ansett sig hava anledning att närmare
ingå härpå.
En annan fråga i detta sammanhang är, huruvida värdegränsen för de
förvaltande myndigheternas fastighetsförsäljningar skall bestämmas av
riksdagen i samband med försäljningsbemyndigandet eller om Kungl. Maj:t
skall äga fritt pröva detta inom ramen för det Kungl. Maj :t lämnade bemyndigandet.
Enligt utredningens mening talade lämplighetsskäl för den
senare formen.
Såsom av det följande framgår, har utredningen ifrågasatt, att Kungl.
Maj :ts nuvarande befogenhet att delegera beslutanderätten i ifrågavarande
ärenden till central förvaltningsmyndighet åtminstone för visst fall borde
utvidgas till att även gälla lokal förvaltningsmyndighet. Även i detta avseende
borde enligt utredningen Kungl. Maj :t tillerkännas full handlingsfrihet
inom ramen för det Kungl. Maj :t av riksdagen givna bemyndigandet.
Utredningen har alltså förordat, dels att Kungl. Maj :t vid utverkandet
av de årliga försälj ningsbemyndigandena beträffande kronan tillhörig fast
egendom tillika hemställer om en allmän rätt att delegera befogenheten till
förvaltningsmyndighet, dels ock att frågan om delegering av försäljningsrätten
till de förvaltande myndigheterna upptages till omprövning.
I promemorians tredje avsnitt framlägger utredningen förslag rörande
försäljning av fast egendom, som tillfallit allmänna arvsfonden.
I 8 § lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden föreskrives att beträffande
försäljning av fast egendom, som tillfallit fonden, skall gälla vad
med avseende å kronans fasta egendom i allmänhet är stadgat. Detta stadgande
har tolkats så att det av mig för ett budgetår i sänder föreslagna allmänna
försäljningsbemyndigandet jämväl omfattar sådan fast egendom
som tillfallit allmänna arvsfonden.
Med anledning av statsrådet Danielsons förenämnda cirkulärskrivelse till
departementscheferna rörande förenkling av förvaltningsförfarandet har
inom finansdepartementet upptagits frågan om rätt för länsstyrelse att i samråd
med kammaradvokatfiskalsämbetet lämna medgivande att utbjuda fastigheter,
som tillfallit allmänna arvsfonden, på auktion. Tillika har ifrågasatts
rätt för länsstyrelse att godkänna köpeanbud för dylika fastigheter
upp till 5 000 kronors värde.
Decentraliseringsutredningen har framhållit, att därest de av utfedningen
tidigare i promemorian framförda förslagen skulle beaktas, skulle den
utvidgade försäljnings- och delegationsrätten för Kungl. Maj :t beträffande
kronans fasta egendom givetvis även avse sådan fast egendom, som tillfallit
allmänna arvsfonden. Utredningen anför vidare.
Frågan om för sälj ningsbemyndigandets tillämpning å fast egendom, som
tillfallit allmänna arvsfonden, skulle med denna uppläggning främst bliva
en bedömning av den omfattning, i vilken Kungl. Maj :t kan finna anledning
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
9
begagna delegeringsrätten. Därvid torde först få upptagas frågan till vilken
myndighet beslutanderätten i försälj ningsärendena bör delegeras. Inom finansdepartementet
har i detta avseende föreslagits länsstyrelse i samråd
med kammaradvokatfiskalsämbetet. Även utredningen anser länsstyrelserna
vara lämpliga organ för handhavandet av denna verksamhet, men vill ifrågasätta
erforderligheten av obligatoriskt samråd med kammaradvokatfiskalsämbetet.
Såsom företrädare för allmänna arvsfonden vid försäljningarna
torde kammarkollegiet i förevarande avseende, liksom beträffande försäljning
av fonden tillfallen lös egendom, främst ha att tillvarataga möjligheterna
att snarast och till bästa möjliga pris överföra värdet av egendomen
till kontanta medel, vilka kunna disponeras för de med fonden avsedda ändamålen.
Försäljningsverksamhet utgör emellertid icke någon normal ämbetsuppgift
för kollegiet. Länsstyrelserna åter torde genom sin nära kontakt
med förhållandena inom länen hava särskilda förutsättningar att bedöma
lämpligheten av en av gode mannen föreslagen försäljning av en arvsfonden
tillfallen fast egendom samt prissättningen. Avsevärda praktiska fördelar
skulle vinnas genom försäljningsrättens överflyttande till länsstyrelserna.
Vad därefter angår frågan om bestämmandet av den värdegräns, som bör
gälla i fråga om länsstyrelsernas behörighet att självständigt besluta om
försäljning av arvsfonden tillfallen fast egendom, är att märka, att de fastigheter,
varom nu är fråga, icke tidigare förvärvats av staten för visst
särskilt ändamål eller som led i den statliga jordpolitiken, utan kunna i
förevarande avseende likställas med arvsfonden tillfallen lös egendom.
Med hänsyn härtill anser utredningen anledning saknas att begränsa länsstyrelsernas
befogenhet i vidare mån än vad som gäller för de affärsdrivande
verken beträffande kronan tillhöriga fastigheter i allmänhet.
Under åberopande av vad utredningen sålunda anfört förordar utredningen,
att Kungl. Maj :t — under förutsättning att de av utredningen i
det föregående framförda förslagen vinna beaktande — bemyndigar länsstyrelserna
att självständigt besluta om försäljning av allmänna arvsfonden
tillfallen fast egendom till ett värde av högst 50 000 kronor.
Decentraliseringsutredningen har slutligen upptagit frågan om försäljning
av kyrklig jord. Bestämmelser härom finnas i lagen den 4 januari
1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. Medgivande till sådan
försäljning prövas och avgöres av kammarkollegiet, såvitt ej på grund av
stadgande i annan lag eller enligt Konungens bestämmande ärendets avgörande
skall ankomma å Konungens omedelbara prövning. I kungörelsen
den 20 januari 1939 (nr 33) har meddelats tillämpningsföreskrifter till lagen
om försäljning av kyrklig jord. Därvid har föreskrivits att, där fråga är
om förvärv av kyrklig jord med större inägoareal än tio hektar eller större
sammanlagd areal än tjugu hektar eller med högre värde än 20 000 kronor,
kammarkollegiet skall, efter införskaffande av den särskilda utredning,
som kollegiet jämlikt föreskrifter i kungörelsen eller eljest prövar erforderlig,
med eget utlåtande hänskjuta ärendet till Kungl. Maj :ts avgörande.
Med anledning av statsrådet Danielsons förutnämnda cirkulärskrivelse
har inom ecklesiastikdepartementet, under åberopande av penningvärdets
fall, ifrågasatts cn höjning av kompetensgränsen för kammarkollegiets behörighet
att pröva och avgöra fråga om avhändelse av kyrklig jord.
10
Kungi. Maj.ts proposition, nr 241.
Decentraliseringsutredningen har ansett att — då kammarkollegiet beträffande
kyrklig jord torde intaga samma centrala ställning som de af färsdrivande
verken beträffande fast egendom under deras förvaltning — värdegränsen
för kammarkollegiets rätt att självständigt sälja kyrklig jord
likaledes borde höjas till 50 000 kronor. En sådan höjning av värdegränsen
torde även motivera en ökning av den maximiareal, som angivits i förenämnda
kungörelse.
Beträffande tidpunkten för genomförandet av det av utredningen nu
framlagda förslaget har utredningen erinrat om att frågan om en förenkling
av formerna för försäljning av kyrklig jord vore föremål för utredning
av kammarkollegiet. Då genomförandet av ändringar i båda avseendena
krävde medverkan av såväl kyrkomötet som riksdagen samt det av utredningen
framförda förslaget icke torde vara av större praktisk betydelse,
har utredningen ansett att härmed kunde anstå, så att båda frågorna kunde
upptagas i ett sammanhang.
Över promemorian ha yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, kammarkollegiet, som jämväl
överlämnat ett från kammaradvokatfiskalsämbetet införskaffat yttrande,
statens byggnadslånebyrå, statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län samt domkapitlen
i Linköping, Lund och Luleå.
Vad till en början angår den ifrågasatta höjningen av värdegränsen från
25 000 till 100 000 kronor ha flertalet myndigheter, som yttrat sig i denna
del av förslaget, tillstyrkt detsamma. Länsstyrelsen i Kalmar län har dock
framhållit, att även om stora praktiska fördelar skulle vinnas med förslaget,
man ej finge bortse från riksdagens berättigade intresse att taga aktiv
del i den praktiska statliga jordpolitiken. Statskontoret har, under hänvisning
till den ståndpunkt riksdagen tidigare intagit i frågan, ansett en höjning
av värdegränsen ej böra vidtagas. Frågan syntes f. ö. icke vara av så
stor betydelse ur arbetsbesparingssynpunkt eftersom blott ett fåtal fastighetsförsäljningar
underställts riksdagen de senaste fyra åren. Vattenfallsstyrelsen
har förutsatt, att någon ändring icke vore avsedd att genomföras
med avseende på Kungl. Maj :ts befogenhet att oberoende av värdet av mark
inom vissa industriområden vid Göta älv samt inom Skrällebergsområdet i
Trollhättan besluta om försäljning av mark inom dessa områden. Även
kammarkollegiet har utgått ifrån att i detta sammanhang ej gjordes någon
ändring i de särskilda bestämmelser om försäljning, som gällde beträffande
vissa slag av under kollegiets inseende stående fast egendom, såsom under
åborätt upplåtna kronohemman och lägenheter in. in.
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
11
Beträffande den i promemorians andra avsnitt upptagna frågan om Kungl.
Maj :ts befogenhet att till statlig förvaltningsmyndighet delegera försäljningsrätten
ha samtliga remissmyndigheter, som yttrat sig härom, i princip
godtagit förslaget. Statskontoret har dock föreslagit, att den nuvarande
värdegränsen bibehålies. Länsstyrelsen i Uppsala län har gjort gällande, att
delegationsrätten borde utvidgas att omfatta fastigheter intill ett värde av
100 000 kronor. Slutligen har statens byggnadslänebyrå framhållit, att
markutredningen — som av chefen för justitiedepartementet tillkallats för
att verkställa utredning av frågan om utformningen av en rationell markpolitik,
såvitt angår jordens användning för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk — inom kort komme att framlägga ett betänkande, vari
uppmärksamhet även ägnades frågan om samordningen av statens markförsäljnings-
och bostadspolitik. Byggnadslånebyrån har förutsatt, att decentraliseringsutredningens
nu förevarande förslag komme att avgöras med
beaktande av innehållet i detta betänkande.
Decentraliseringsutredningens förslag att försäljningsrätten beträffande
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter med värde av högst 50 000 kronor
skulle delegeras till länsstyrelserna har accepterats av samtliga myndigheter,
som uttalat sig härom, utom en. Länsstyrelsen i Uppsala län har nämligen
— liksom under nästföregående avsnitt — gått längre än utredningen och
föreslagit, att värdegränsen i nu förevarande fall sattes till 100 000 kronor.
Även länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett den föreslagna värdegränsen,
50 000 kronor, väl låg men med hänsyn till önskvärdheten av lika
regler för delegation av försäljningsrätt till förvaltningsmyndighet ej velat
motsätta sig förslaget om den lägre värdegränsen. Statskontoret har tillstyrkt
en delegation av beslutanderätten till länsstyrelserna inom ramen
för det nuvarande försäljningsmedgivandet, d. v. s. beträffande fastigheter
med taxerings- eller uppskattningsvärde av högst 25 000 kronor.
Flertalet myndigheter har tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget
att länsstyrelserna skulle självständigt, d. v. s. utan obligatoriskt samråd
med kammaradvokatfiskalsämbetet, handha ifrågavarande försäljningar.
För en motsatt åsikt ha kammarkollegiet och länsstyrelsen i Örebro län uttalat
sig. Länsstyrelserna i Kalmar och Värmlands län ha förutsatt, att länsstyrelserna
i mera tveksamma fall respektive därest omständigheterna så
påkallade inhämtade kammaradvokatfiskalsämbetets yttrande. Vidare har
länsstyrelsen i Kristianstads län angivit vissa fall där ett samråd med kammaradvokatf
iskal sämbetet eller ett underställande hos Kungl. Maj :t alltjämt
borde ske.
Kammarkollegiet har i denna fråga anfört bl. a. följande.
Utredningen har utgått från att det är kollegiet, som företräder arvsfonden.
Så är emellertid icke förhållandet. Fondens intressen bevakas enligt
arvsfondslagen icke av kollegiet utan självständigt av kammaradvokatfiskalsämbetet.
I frågor om försäljning av fondens fasta egendom inhämtar
också Kungl. Maj :t regelmässigt yttrande av ämbetet, som föreslår villkoren
för försäljning. Skulle försäljningsärendena delegeras till länsstyrelser
-
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
na, bör därför samråd med kammaradvokatfiskalsämbetet i ärendena alltid
förekomma.
Decentraliseringsutredningen har vidare såsom skäl för att delegera försälj
ningsärendena till länsstyrelserna och ej till kollegiet uppgivit, att försälj
ningsverksamhet »icke» skulle utgöra »någon normal ämbetsuppgift
för kollegiet». Detta uttalande är oriktigt. Det förhåller sig så, att kollegiet
bedriver en försälj ningsverksamhet i fråga om fastigheter av mycket stor
omfattning. Å kollegiets tredje byrå behandlas sålunda årligen över 1 000
försäljningsärenden rörande kyrklig jord. Vidare må erinras, att kollegiets
yttrande brukar inhämtas i ärenden rörande försäljning av annan jord än
ecklesiastik sådan (donationsjord, universitetsjord in. in.). Kollegiet torde
därför ha en erfarenhet i fastighetsförsäljningsfrågor, som helt visst icke
är mindre än länsstyrelsernas.
Det kan sålunda väl ifrågasättas, huruvida delegeringen bör ske till kollegiet
eller till länsstyrelserna. För det första alternativet kan åberopas, att
större enhetlighet i ärendenas behandling skulle vinnas och att ett samråd
med kammaradvokatfiskalsämbetet skulle kunna ske på ett mera omedelbart
och vigt sätt. För det andra alternativet åter kan anföras, att länsstyrelserna,
vilkas yttranden alltid inhämtas i frågor om försäljning av
fonden tillfallen fastighet, hittills haft att ombesörja auktionerna för försäljningen
— i ojämförligt största antalet fall sker försäljningen å offentlig
auktion — och utfärdat köpehandlingarna samt att länsstyrelserna besitta
en värdefull lokalkännedom beträffande fastighetsvärden m. in. ävensom
att genom en delegering till länsstyrelserna förfarandet måhända
skulle bliva något snabbare.
Vad slutligen angår försäljning av kyrklig jord har kammarkollegiet
ansett att några befogade invändningar ej kunde göras mot den ifrågasatta
delegeringen av beslutanderätten till kollegiet beträffande ecklesiastika fastigheter
med ett värde av högst 50 000 kronor. Maximum för fastighetens
storlek kunde enligt kollegiet bestämmas till en inägoareal av högst 20
hektar och en sammanlagd areal av högst 50 hektar. En ändring av
kompetensgränsen borde, med hänsyn till vad som härom anförts i
propositionen nr 166/1938 om ändring av försäljningslagen, icke företagas
utan riksdagens medgivande. Däremot talade enligt kollegiet flera
skäl för att ändringen kunde vidtagas utan kyrkomötets hörande.
Om så vore fallet syntes knappast finnas anledning att — såsom
decentraliseringsutredningen föreslagit — med hänsyn till den kollegiet
anbefallda utredningen av frågan om förenkling av formerna för försäljning
av kyrklig jord uppskjuta nu förevarande fråga om ärendenas decentralisering.
Domkapitlen i Linköping och Lund ha lämnat förslaget utan erinran.
Däremot har domkapitlet i Luleå ansett, att en decentralisering av ifrågavarande
ärenden till kammarkollegiet knappast vore ägnad att påtagligt
undanröja de svåra olägenheter, som i form av omständlighet och onödig
tidsutdräkt vidlådde nuvarande försäljningsförfarande, samt föreslagit en
överflyttning av kammarkollegiets befogenheter i ifrågavarande avseenden
till stiftsnämnderna.
Kungi. Maj:ts proposition nr 241.
13
I markutredningens av byggnadslånebyrån förut omförmälda betänkande
med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen (SOU 1948:
4), som den 9 december 1947 överlämnats till chefen för justitiedepartementet,
har markutredningen erinrat om att enligt meddelade direktiv utredningen
avsåge att upptaga till prövning frågan om inrättande av ett
centralt statligt organ, som hade att åvägabringa en samordning av alla
myndigheters och institutioners handläggning av markfrågor. I avvaktan
på att denna fråga löstes, borde uppdragas åt något befintligt statligt organ
att verkställa värdering av all till försäljning för tätbebyggelse ifrågasatt
statlig och ecklesiastik jord. Ett sådant uppdrag borde enligt markutredningen
lämpligen lämnas åt byggnadslånebyrån.
I utlåtande över berörda betänkande bar statens bgggnadslånebyrå anfört
bl. a. följande.
Byggnadslånebyrån håller för närvarande en viss administration för
handläggning av markfrågor. Arbetsuppgifterna omfatta dels bedömande
av tomtkostnader vid långivning och i samband därmed en rådgivande
verksamhet till tjänst för såväl kommuner som enskilda, dels avgivande
av utlåtanden i vissa statliga och kyrkliga försäljningsärenden, därvid även
värderingar i betydande omfattning verkställas.
Med hänsyn härtill och då det ur bostadspolitisk synpunkt är angeläget,
att en samordning även framdeles kommer till stånd mellan prissättningen
vid statliga markförsäljningar och de tomtpriser, som av byrån tillämpas
vid den statliga belåningen, synes det lämpligt, att ifrågavarande värderingsverksamhet,
såsom markutredningen föreslagit, tills vidare förlägges
till det centrala bostadspolitiska organet. Den förvaltande myndigheten
bör enligt byråns mening endast äga att antingen fatta beslut i enlighet med
den värderande myndighetens förslag eller i fall av avvikande mening hänskjuta
ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande.
På sätt vid utverkande av försäljningsbemyndigandet har förutsatts
skall riksdagen årligen erhålla en redogörelse för de försäljningar, som
med stöd av bemyndigandet verkställts under närmast föregående kalenderår.
I sådant syfte ha upprättats sammanställningar departementsvis
över de under kalenderåret 1947 försålda fastigheterna. Dessa sammanställningar
torde få överlämnas till vederbörande riksdagsutskott.
Departementschefen. Det av 1947 års riksdag lämnade generella medgivandet
för Kungl. Maj :t att utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall
besluta om försäljning in. in. av kronan tillhörig fast egendom avsåg budgetåret
1947/48. Nytt bemyndigande, gällande för nästa budgetår, bör nu
utverkas.
Såsom av det tidigare anförda framgår äger Kungl. Maj :t under innevarande
budgetår utan riksdagens hörande i varje särskilt fall besluta om
försäljning av kronans fasta egendom, såframt taxeringsvärdet på egendomen
uppgår till högst 25 000 kronor, eller, där taxeringsvärdet icke är
åsatt, det vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet uppgår till högst
nämnda belopp.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
En höjning av nuvarande värdegräns torde, såsom decentraliseringsutredningen
framhållit, ur flera synpunkter innebära fördelar. En sådan höjning
synes även vara motiverad genom de numera höjda taxeringsvärdena. Med
hänsyn till riksdagens tidigare ställningstagande i ämnet är jag dock icke
beredd att tillstyrka, att nämnda värdegräns sättes högre än 40 000 kronor.
Liksom tidigare bör bemyndigandet gälla jämväl beträffande byte samt
upplåtelse under åborätt och tomträtt av fast egendom ävensom beträffande
avstående utan ersättning av kronomark, som erfordras till järnväg eller
allmän väg.
Kungl. Maj :t bör givetvis även i fortsättningen för varje år lämna vederbörande
utskott i riksdagen tillgång till förteckningar över de med stöd av
dylikt bemyndigande verkställda försäljningarna.
Då jag icke ansett mig böra förorda högre belopp än 40 000 kronor såsom
gräns för Kungl. Maj :ts beslutanderätt att försälja statlig jord, har jag
icke funnit påkallat att föreslå någon höjning av den för närvarande gällande
gränsen för Kungl. Maj :ts befogenhet att delegera ifrågavarande beslutanderätt
till central förvaltningsmyndighet. Med anledning härav föreslås
ej heller någon ändring beträffande kammarkollegiets befogenhet att
försälja kyrklig jord.
Med anledning av vad decentraliseringsutredningen härom anfört synes
mig vidare lämpligt att utsträcka Kungl. Maj :ts möjlighet att överlåta beslutanderätt
i fråga om försäljning av allmänna arvsfonden tillhörig fast
egendom. Vederbörande länsstyrelse torde därvid med hänsyn till de nuvarande
formerna för ifrågavarande försäljningar och den lokalkännedom
den besitter närmast böra komma i fråga såsom myndighet åt vilken beslutanderätten
bör delegeras. Då enligt vad jag inhämtat de fastigheter, varom
nu är fråga, i allmänhet ha relativt låga taxerings- eller uppskattningsvärden,
bör ett fastställande av värdegränsen till högst 10 000 kronor vara
till fyllest. Jag förutsätter, att länsstyrelse i dessa fall, innan försäljningsförfarande
igångsättes, hos kammaradvokatfiskalsämbetet inhämtar uppgift
om huruvida fastigheten bör försäljas eller frågan om försäljning anstå
i avvaktan exempelvis på prövningen av framställningar om avstående av
allmänna arvsfondens rätt till fastigheten.
Den av mig vid anmälan av fjolårets proposition i ämnet berörda frågan
om formerna för en samordning mellan statens prispolitik och den sociala
bostadsbvggnadsverksamheten har ännu ej blivit slutligt utredd. Markutredningen
har föreslagit att, i avvaktan på att denna fråga löses, frågor om prissättningen
å till försäljning för tätbebyggelse ifrågasatt statlig och ecklesiastik
jord skola underställas statens byggnadslånebyrå. Oavsett att härigenom
den av decentraliseringsutredningen åsyftade förenklingen av försäljningsförfarandet
i många fall icke uppnås, synes samordningen med bostadspolitiken
så viktig att myndighet, åt vilken Kungl. Maj :t överlåter beslutanderätten
vid försäljning av statlig jord, alltid bör höra byggnadslånebyrån
angående den ifrågasatta köpeskillingen för mark avsedd för tätbebyggelse.
På sätt byggnadslånebyrån föreslagit bör myndigheten, därest
Kungl. Maj.ts proposition nr 241.
15
den icke finner sig kunna godtaga byråns förslag, vara skyldig att hänskjuta
ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande. Med hänsyn till att den kammarkollegiet
anbefallda utredningen att verkställa översyn av gällande bestämmelser
om försäljning av kyrklig jord även torde komma att behandla frågan
att anpassa nämnda bestämmelser efter de socialt motiverade kraven
på tillgång till jord för bostadsändamål, synes mig i avvaktan på resultatet
av denna utredning nuvarande förfarande vid prissättning av kyrklig jord
fortfarande böra gälla.
I detta sammanhang torde få erinras om att 1947 års riksdag bifallit av
Kungl. Maj :t i proposition nr 75/1947 framlagt förslag att de lantbruksnämnder,
vilka avses skola inrättas från och med den 1 juli 1948, skulle
erhålla ett generellt, icke tidsbegränsat bemyndigande att för rationaliseringsändamål
sälja av dem förvärvad fast egendom. För denna befogenhet
finnes ingen värdegräns fastställd. Ej heller finnes någon värdegräns fastställd
beträffande det likaledes icke tidsbegränsade bemyndigande att sälja
jord för egnahemsändamål, vilket lämnats egnahemsstyrelsen och vilket
från och med den 1 juli 1948 avses skola tillkomma lantbruksnämnderna.
Dessa bemyndiganden beröras givetvis ej av de här framlagda förslagen.
I övrigt böra nu gällande bestämmelser och allmänna riktlinjer för försälj
ningsförfarandet bibehållas.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att
dels medgiva, att Kungl. Maj :t må under budgetåret 1948/
49 utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta om
försäljning av kronan eller allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom, såframt taxeringsvärdet å egendomen uppgår
till högst 40 000 kronor, eller, där taxeringsvärde icke är
åsatt, det vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet uppgår
till högst nämnda belopp, och i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående angivna riktlinjer
föreskriva de former och villkor, under vilka försäljningarna
skola äga rum, med rätt för Kungl. Maj :t att, där så
befinnes lämpligt, åt central förvaltningsmyndighet överlämna
beslutanderätten rörande försäljning av egendom,
vars taxerings- eller uppskattningsvärde icke överstiger
20 000 kronor, respektive åt länsstyrelse, såvitt angår allmänna
arvsfonden tillhörig fast egendom, vars taxeringseller
uppskattningsvärde icke överstiger 10 000 kronor;
dels förklara, att vad sålunda medgivits rörande försäljning
av kronan tillhörig fast egendom skall gälla jämväl beträffande
byte samt upplåtelse under åborätt och tomträtt
av sådan egendom, ävensom beträffande avstående utan ersättning
av kronomark, som erfordras till järnväg eller allmän
väg, därvid dock rätten alt besluta om dylikt avstående
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 241.
må av Kungl. Maj :t överlämnas till central förvaltningsmyndighet
endast i avseende å obebyggt område av högst 5 hektars
yta eller 2 000 kronors värde;
dels ock uttala att, oavsett de sålunda lämnade medgivandena,
i författning eller eljest i särskild ordning meddelade
föreskrifter angående rätt för Kungl. Maj :t eller förvaltningsmyndighet
att försälja, byta eller under åborätt eller tomträtt
upplåta kronan tillhörig fast egendom alltjämt skola
gälla.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten att proposition, av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Folke Lyberg.
487591. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1948:424 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
- JoU 1948:61 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom. m. m. s. 1 i texten
- JoU 1948:66 Jordbruksutskottets memorial nr 66 a1 i texten