Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv

18 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:295, Med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

1

Nr 295.

Kungl.. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr

850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv;

given Stockholms slott den 11 juni 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december

1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

1 Bihang till riksdagens protokoll I9i8. 1 samt. Nr 295.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850)

angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

Härigenom förordnas, att lagen den 15 december 1939 angående rätt för

Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, vilken jämlikt lag den 2 maj 1947 (nr 159) gäller till

och med den 30 juni 1948, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30

juni 1949, dock att vad under a) i förstnämnda lag sägs beträffande förbindelser,

som bankaktiebolag har att fullgöra efter högst en månads uppsägning,

i stället skall gälla beträffande förbindelser, som bolaget har att fullgöra

efter högst två månaders uppsägning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 295.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 juni

1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om fortsatt lagstiftning

rörande bankaktiebolags kassareserv, m. m. samt anför därvid

följande.

Såsom ett led i de av 1937 års riksdag i valutavårdande syfte beslutade beredskapsåtgärderna

ingick bland annat ett bemyndigande för Konungen att,

om sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövades nödigt,

på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter bank- och fondinspektionens

hörande meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv. Stadgande härom innefattades i en den 4 juni 1937 utfärdad lag

(nr 305), vilken ursprungligen ägde giltighet till och med den 28 februari

1938 men därefter successivt förlänades fortsatt giltighet, sista gången genom

lag den 26 maj 1939 (nr 196), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes

till och med den 31 maj 1940.

Genom beslut av 1939 års urtima riksdag (propositionen nr 30, riksdagens

skrivelse nr 80) ersattes emellertid 1937 års lag med lagen den 15 december

1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. Denna nya lag, som i vissa

avseenden innefattade en uppmjukning av de ursprungliga bestämmelserna

med syfte att möjliggöra en smidigare tillämpning, gällde ursprungligen till

och med den 31 maj 1940 men har därefter erhållit fortsatt giltighet, senast

genom lag den 2 maj 1947 (nr 159), enligt vilken giltighetstiden utsträckts

till och med den 30 juni 1948.

Beträffande det närmare innehållet i nyssnämnda lag den 15 december

1939 må följande nämnas.

Konungen äger i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter

prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken

och efter bank- och fondinspektionens hörande — förordna:

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22

juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags innelig
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

gande kassa skall uppgå till tjugufem procent av de förbindelser, bolaget har

att vid anfordran eller efter högst en månads uppsägning fullgöra, i den mån

de icke utgöras av skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande

kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om

förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,

skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken

och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden

hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras

av medel innestående i riksbanken, samt att, om bankaktiebolags i riksbanken

innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp, bolaget

■skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av Konungen

angivna grunder, efter en räntesats, som fastställes av riksbanken, dock

högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av växlar

på högst tre månader.

Förordnande må meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag eller sådana,

vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp. Vid förordnande

enligt b) eller c) må de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, efter

storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka fastställas olika kvotdelar.

Några bestämmelser meddelades icke med stöd av 1937 års lag i ämnet

och ha hittills icke heller meddelats enligt den nya lagen.

I en den 11 maj 1948 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrivelse ha

fullmäktige i riksbanken — jämte det fullmäktige anfört vissa synpunkter

rörande den allmänna ekonomiska politiken — tillika hemställt, att 1939

års lagstiftning rörande bankaktiebolags kassareserv måtte efter vissa omarbetningar

erhålla förlängd giltighet intill utgången av juni månad 1949.

Vad först beträffar bankofullmäktiges skrivelse såvitt angår den allmänna

ekonomiska politiken ha bankofullmäktige i detta hänseende

anfört följande.

De översikter av det ekonomiska läget, som fullmäktige i riksbanken under

senare tid framlagt, äga fortfarande i allt väsentligt full giltighet. Såsom

särskilt utförts i skrivelsen av den 17 oktober 1947, måste de försämrade

betingelserna för landets ekonomiska liv få allvarliga konsekvenser för

såväl konsumtion som investeringsverksamhet. I den mån de försämrade

betingelserna av hänsyn till nödvändigheten att i största möjliga utsträckning

öka produktionen icke kunna tillåtas gå ut över investeringsverksamheten,

måste de avgörande ansträngningarna att bota den jämviktsrubbning,

som de ändrade förhållandena fört med sig, taga sikte på konsumtion och

inkomstbildningen.

Under den tid som senast förflutit har inkomstutvecklingens grundläggande

betydelse för den nuvarande situationen kommit att framstå allt klarare.

För innevarande år synes inkomstvolymens ökning bliva väsentlig. De kon
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

5

trollerade investeringarna komma däremot enligt uppställda planer för byggnadstillståndsgivningen

att bliva betydligt sammanpressade. Trots den nedskärning

av investeringsverksamheten och de övriga åtgärder av köpkraftsbegränsande

natur, som självfallet fortfarande äro önskvärda, kvarstår likväl

eu avsevärd spänning mellan den köpkraftiga efterfrågan och de häremot

svarande produktiva resurserna. Den kvarstående bristen på balans i

det ekonomiska livet kan icke i främsta rummet direkt föras tillbaka till

en överdimensionerad investeringskonjunktur. I själva verket torde balans

icke kunna skapas genom den ytterligare nedpressning av investeringarna

som över huvud taget skulle kunna komma i fråga. I karakteristiken av det

rådande läget finnes därför anledning att betona den självständiga roll, som

inkomstexpansionen spelar. Den nu existerande balansrubbningen kan med

andra ord väsentligen betecknas såsom en inkomstinflation.

I eu situation som den angivna måste varje ytterligare stegring av inkomsterna,

hur välmotiverad den i det enskilda fallet än kan te sig, motvägas

av konsumtionsminskningar på andra områden för att icke få omedelbara

inflatoriska återverkningar. Den strängaste återhållsamhet är därför

nödvändig i fråga om kraven på inkomstförbättringar, i den mån man

ej har säkerhet för att de ifrågasatta inkomstökningarna komma att bliva

kompenserade genom sparande eller genom ökad produktion. Detta gäller

såväl beträffande företagarnas vinstanspråk som beträffande arbetstagarnas

Jönefordringar. Med oro ha emellertid fullmäktige observerat, att den måttfullhet,

som till en början präglade årets avtalsrörelser, på sistone avlösts av

en utveckling på lönemarknaden, som, därest den blir normgivande för kommande

uppgörelser, är ägnad att äventyra stabiliseringssträvandena. En ytterligare

anledning till allvarlig uppmärksamhet erbjuder pris- och kostnadsutvecklingen

inom jordbruket med dess konsekvenser för den allmänna

pris- och lönepolitiken. Med tanke på den nyckelställning, som livsmedelspriserna

allt mera kommit att intaga i pris- och lönesammanhanget,

framstår det som en nödvändighet, att för framtiden den farliga växelverkan

mellan höjningar av dessa priser och lönestegringar på den allmänna arbetsmarknaden

brytes.

Så länge varje prisstegring tenderar att frammana krav på kompenserande

löneförhöjningar, och då rent allmänt en prisstegring i den föreliggande situationen

måste antagas draga med sig motsvarande inkomstökningar, varigenom

spänningen kvarstår, men vid höjda priser och inkomster, kan uppenbarligen

balansen icke återställas prisstegringsvägen. Det närmast liggande

alternativet till en lösning av jämviktsproblemet, som under sådana

förhållanden kan anvisas, är en minskning av köpkraftsöverskottet genom

en ytterligare överbalansering av budgeten. Den uppoffring, en sådan ytterligare

överbalansering under alla omständigheter måste innebära, kan antingen

åvägabringas genom en nedskärning av det offentligas utgifter eller

genom eu skärpt beskattning. I den mån i det senare fallet en höjning av de

direkta skatterna ej kan komma i fråga, få de möjligheter, den indirekta

beskattningen erbjuder, anlitas.

Med hänsyn till det rådande lägets egenart äro de penningpolitiska instrument,

som traditionellt slå riksbanken till buds, i detta läge av begränsad

räckvidd som medel att bekämpa inflationsriskerna. Dessa måste i den förhandenvarande

situationen väsentligen bemästras genom direkta ingripanden

på olika områden av det ekonomiska livet. Givetvis bör dock riksbanken

underbygga en sådan ekonomisk politik med kreditåtstramande åtgärder.

Särskilt i fråga om investeringsverksamheten finnas områden som icke äro

åtkomliga för direkta ingrepp och där kreditpolitiken har att fylla eu icke

oviktig uppgift.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Mcij:ts proposition nr 295.

Fullmäktige vilja i anslutning härtill erinra om att riksbanken efter förhandlingar,

som började vintern 1946/47, ernått en överenskommelse angående

restriktivare kreditgivning med svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen

och jordbrukskasseorganisationen. Redan inledandet av

förhandlingar i frågan föranledde en viss återhållsamhet beträffande berörda

instituts utlåningsrörelse. Under sista kvartalet av föregående år inträffade

också en nedgång i utlåningen, som i varje fall till viss del torde kunna

återföras till ifrågavarande överenskommelse.

Även om sålunda vissa tendenser till avsaktning i den tidigare starka kreditexpansionen

kunnat iakttagas, bar enligt fullmäktiges mening den erforderliga

åtstramningen av kreditpolitiken ännu långt ifrån uppnåtts. I önskad

riktning verkar den vid årets riksdag nyligen antagna lagstiftningen om

partiell sterilisering av aktiebolagens vinster, eftersom denna medför en begränsning

av underlaget för bankernas kreditgivning. Såsom fullmäktige understrukit

i sitt utlåtande i ärendet, får dock ifrågavarande åtgärd sin mening

endast om den införes i ett allmänt kreditrestriktivt sammanhang.

Beträffande härefter frågan om förlängning och o in a r b e tn

i n g av lagstiftningen rörande bankaktiebolags kassareserv

ha bankofullmäktige anfört härom följande.

I syfte att erhålla ytterligare stöd för strävandena att begränsa kreditgivningen

ha innevarande år på riksbankens initiativ överläggningar ägt rum

med representanter för affärsbankerna rörande vissa frivilliga åtgärder från

de senares sida i åtstramande riktning. Överläggningarna lia bland annat

avsett en skärpning av fordringarna på bankernas kassareserv med utgångspunkt

från lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen

att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,

vilken lagstiftning tillkommit som ett led i de av 1937 års riksdag

i valutavårdande syfte vidtagna beredskapsåtgärderna.

Det synes icke uteslutet, att en tillämpning av ifrågavarande lagstiftning

kan bliva aktuell under den närmaste tiden. Med tanke härpå vilja fullmäktige

framhålla, att lagens räckvidd begränsats till följd av en efter dess

tillkomst inträffad förskjutning i fråga om uppsägningstiden för bos bankaktiebolagen

innestående medel. Enligt bestämmelserna i ifrågavarande lag

skall kassareserv tillsammans med inneliggande kassa uppgå till minst tjugofem

procent av de förbindelser, bankaktiebolag har att vid anfordran eller

efter högst en månads uppsägning’ fullgöra, i den mån förbindelserna

icke utgöras av skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning. Till

de förbindelser, som sålunda falla under ifrågavarande bestämmelser, hörde

vid lagens tillkomst bland annat förpliktelser på grund av insättningar å

s. k. uppsägningsräkning. För medel innestående å sådan räkning var nämligen

uppsägningstiden år 1939 endast fjorton dagar. Den 20 december 1941

förlängde emellertid bankaktiebolagen uppsägningstiden för medel å dylik

räkning till fyrtiofem dagar, vilken uppsägningstid alltjämt gäller. Numera

skulle därför uppsägningsräkning vid tillämpningen av 1939 års lag

icke innebära någon kassareservförpliktelse för bankerna. Denna begränsning

i lagens ursprungliga räckvidd är icke tillfredsställande. Särskilt i nuvarande

läge, och i betraktande av den expansion av in- och utlåningsrörelsen

som möjliggjorts genom den år 1946 företagna utvidgningen av bankernas

inlåningsrätt, anse fullmäktige det motiverat, att lagen kan användas

i den omfattning, som från början var avsedd.

Vid de utredningar angående olika kreditåtstramande åtgärder, som ägt

rum inom riksbanken, har man emellertid funnit, att den nuvarande lagstiftningen

sannolikt icke erbjuder de bästa tekniska möjligheterna alt ernå

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

i

en effektiv begränsning av kreditgivningen. Kassareservbestämmelserna äro

nämligen främst tillkomna för att säkerställa bankernas likviditet och därför

anpassade efter storleken av de förbindelser bankerna ha att fullgöra

vid anfordran eller — enligt 1939 års lag — efter högst en månads uppsägning.

Då förskjutningar kunna ske mellan den inlåning som har karaktären

av dylika kortfristiga förbindelser och den inlåning, som är bunden på längre

tid och därför icke faller under kassareservbestämmelserna, finnes det

icke någon fast relation mellan utlåningsvolymen och den kassareservpliktiga

inlåningen. Om långfristig inlåning finnes att tillgå, kan alltså utlåningsvolymen

växa utan att kassareservställningen beröres. En tillämpning

av 1939 års lag om särskilda kassareservbestäminelser kan följaktligen med

lagens nuvarande konstruktion icke garantera en avsedd effekt beträffande

utlåningsvolymen. Fullmäktige ha därför funnit det böra tagas under övervägande,

huruvida icke 1939 års lag, för att på rationellaste sätt tillgodose

de syften, som nu äro mest aktuella, lämpligen kunde erhålla en utformning

som direkt toge sikte på önskemålet att begränsa utlåningen. I enlighet härmed

kunde bankernas skyldighet att hålla kassatillgångar i första hand

sättas i relation till eu ökning av utlåningsvolymen utöver viss gräns. I den

män så befunnes lämpligt, kunde därvid kraven på kassareserv anpassas

efter angelägenhetsgraden för vissa olika delar av utlåningen.

På grund av vad som anförts finna fullmäktige en översyn av kassareservbestämmelserna

nu påkallad. Fullmäktige få därför hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte låta skyndsamt utreda möjligheterna att genom en ändring av

gällande bestämmelser rörande bankernas skyldighet att hålla kassareserv

skapa ökade förutsättningar för en kreditåtstramande politik. I avvaktan

på resultatet av den begärda utredningen vilja fullmäktige hemställa, att

den nu gällande lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen

att i vissa fält meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv måtte erhålla förlängd giltighet tills vidare, förslagsvis intill

utgången av juni 1949. I samband med förlängningen av lagens giltighetstid

synes en sådan jämkning i lagen böra företagas, alt bestämmelserna i fortsättningen

jämväl komma att avse medel innestående å uppsägningsräkning.

Såväl en förlängning av 1939 års lag med sistberörda jämkning som en

lagstiftning innebärande en mera långtgående omarbetning av kassareservbestämmelserna

skulle enligt fullmäktiges mening vara avsedd som en bcredskapsåtgärd.

Verkningarna på penning- och kapitalmarknaden av den

första insättningen ä spärrkonto enligt lagen den 23 april 1948 (nr 175) med

särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel, ävensom

resultatet av den förutsedda fortsättningen på ovanberörda överläggningar

med affärsbankerna, synas böra avvaktas, innan ställning tages till frågan,

huruvida kassareservlagstiftningens möjligheter behöva anlitas. Det torde

därför få ankomma på fullmäktige att, därest förhållandena senare skulle

visa sig kräva tillämpning av ifrågavarande lagstiftning, göra framställning

härom till Eders Kungl. Maj :t.

L anledning av bankofullmäktiges hemställan om skyndsam utredning rörande

möjligheterna att skapa ökade förutsättningar för en kreditåtstramande

politik genom en ändring av gällande bestämmelser om skyldighet

för bankaktiebolag alt hålla kassareserv har uppdragits åt chefen för bnnkocli

fondinspektionen K. Wulff att inkomma med närmare förslag i ämnet.

Till fullgörande av detta uppdrag har utredningsmannen avgivit en den

29 maj 1948 dagtecknad p r o in e in o r i a in ed sy n p u n k t e r p å f r å
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

g a n o m metoden för begränsning av bankaktiebolagens

utlåning. I promemorian framhålles bl. a. följande.

Syftet med en omarbetning av kassareservbestämmelserna skulle vara

att tillskapa ändamålsenliga regler för en effektiv begränsning av kreditgivningen

i första band så, att en ytterligare kreditexpansion kunde förhindras.

Det torde därför vara av intresse att till en början lämna några uppgifter

om utlåningens utveckling under det senaste året och om de möjligheter

att ytterligare öka utlåningen, som bankerna för närvarande ha.

I förstnämnda hänseende kan nämnas, att vid månadsskiftet september/

oktober 1947 utlåningen kulminerade vid omkring 8 177 miljoner kronor

(disp. belopp). Under de följande månaderna sjönk den successivt till ett

bottenläge i februari 1948 vid 7 997 miljoner kronor. Därefter bar utlåningen

på nytt ökat; vid senaste månadsskifte (april/maj) uppgick den till 8 168

miljoner kronor.

Vad härefter beträffar möjligheterna alt öka utlåningen redovisade bankerna

vid april månads utgång kassamedel, riksbanksfordringar och i riksbanken

belåningsbara obligationer till ett sammanlagt belopp av 1 049 mkr.

Det belopp, vartill deras kassareserver vid samma tid skulle uppgå enligt

49 § banklagen, utgjorde 692 mkr. Skillnaden mellan båda dessa belopp,

357 mkr, utgör ett ungefärligt mått på den möjliga utlåningsökningen vid

oförändrad inlåningsvolym. (Här bortses från att två banker hade mindre

underskott i kassareserven). Skillnadsbeloppet ter sig redan mot bakgrunden

av utlåningens totala belopp tämligen blygsamt. Härtill kommer emellertid,

att av beloppet icke mindre än 265 mkr falla på två storbanker —

Skandinaviska Banken och Stockholms enskilda bank — vilka på grund av

rörelsens art och inlåningens sammansättning måste hålla en väsentligt

högre likviditet än banklagens kassareservbestämmelser tvinga dem till.

För samtliga övriga banker uppgår marginalen utöver den lagstadgade kassareserven

icke ens till 100 mkr. Vid bedömande av bankernas utlåningsmöjligheter

får vidare ihågkommas, att vinststeriliseringslagen tvingar bolagen

alt insätta medel i riksbanken, vilka till den väsentligaste delen måste

tagas från affärsbankerna antingen i form av krediter eller genom uttag

från insättningsräkningar. De anspråk, som i anledning härav komma att

ställas på bankerna, torde inom några månader komma att avse belopp på

200 å 225 miljoner kronor, med vilka belopp bankernas möjligheter att utlåna

medel för andra ändamål följaktligen komma att minska.

Å andra sidan får ihågkommas, att även vid konstant utlåningsvolym

utrymme för ökad utlåning till vissa ändamål kan erhållas genom minskning

av utlåningen för andra ändamål. Olika anledningar kunna finnas

till sådana förskjutningar i utlåningens sammansättning. Fn av myndigheterna

anbefalld minskning av bostadsproduktionen kan sålunda föranleda

en minskning av fastighetskrediterna; en importbegränsning kan få till

följd en minskning av krediterna till grosshandeln, i den mån varulagren

minskas etc. Oberoende av myndigheternas åtgöranden kunna bankerna

med hänsyn till sin räntabilitet eller av andra orsaker finna med sin fördel

förenligt att utbyta mindre inkomstbringande engagemang mot mera

givande.

Utrymme för ökad utlåning kan självfallet också erhållas genom ändring

på inlåningssidan. Främst inverkar här inlåningens totala volym. Det

faller emellertid utanför ramen för denna framställning att söka bedöma

utsikterna för en ökning av denna volym. Även vid en konstant inlåningsvolym

kunna emellertid utlåningsmöjligheterna öka. En förändring av inlåningens

sammansättning inverkar nämligen på skyldigheten att hålla

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 295.

9

kassareserv. En överflyttning av medel från korta räkningar (checkräkningar)

till långa räkningar (kapitalräkningar, sparkasseräkningar etc.)

minskar sålunda det belopp, vartill kassareserven måste uppgå, och ökar i

motsvarande mån det ovan berörda skillnadsbeloppet, varmed utlåningen kan

stiga. I detta sammanhang må erinras om den mycket betydande överflyttning

av medel från uppsägnings- till kapitalräkning, som skedde under 1947

i samband med en ändring av räntan å kapitalräkningsmedlcn. Och en

fortsatt överflyttning av medel från korta till långa räkningar kan väntas

om man — såsom diskuterats — slopar den tidigare tillämpade maximeringen

av det belopp, varå högsta ränta lämnas.

Den metod, som tidigare ansetts användbar för ifrågavarande syfte, har

i stort sett gått ut på att tvinga bankerna att stärka sin likviditet. Kungl.

Maj :t har sålunda med stöd av 1939 års lagstiftning ägt att dels utvidga området

för de förbindelser, för vilka kassareserv skall hållas, dels skärpa

kraven i fråga om kassareservens sammansättning. Av skäl, som berörts i

fullmäktiges skrivelse, kan denna metod icke garantera avsedd effekt. Om

man — trots vad som ovan anförts om affärsbankernas begränsade möjligheter

att ytterligare öka utlåningen — anser, att en åtstramning av kreditgivningen

är önskvärd eller att i vart fall medel att framtvinga en dylik

åtstramning böra stå de penningpolitiska instanserna till buds, finnes därför

anledning alt här närmare undersöka, om man icke skulle kunna nå

nämnda effekt genom att knyta vissa för bankerna oförmånliga påföljder

direkt till det förhållande, man avser att motverka eller förhindra, nämligen

utlånings ökningen. Såsom lämplig påföljd kommer främst i fråga skyldighet

att hålla medel innestående i riksbanken i visst förhållande till det belopp,

varmed utlåningen stiger från tiden för bestämmelsens ikraftträdande

eller annan lämplig tidpunkt. Verkan av en sådan insättning är tvåfaldig,

dels steriliseras viss del av vederbörande banks överskottsmedel, dels får

banken — under förutsättning att ingen ränta lämnas å de insatta medlen

— vidkännas viss kostnad.

Bestämmes skyldigheten att hålla kassatillgångar för utlåningsökning enligt

en så enkel regel som med viss procent av den totala utlåningens ökning,

kan emellertid, som av det föregående framgår, metodens effektivitet lätt

minskas genom åtgärder från bankernas eller kredittagarnas sida eller på

grund av utvecklingen inom vissa grenar av näringslivet. I detta sammanhang

förtjänar påpekas, att bankerna under det senaste året begränsat sin

kreditgivning mot inteckning i bostadsfastigheter utan att detta medfört

någon minskning av den totala utlåningens volym. Vidare må framhållas,

att bankerna kunna erhålla ökat utrymme för utlåning även genom att animera

större låntagare att omlägga sina lån till obligationslån. Dessa möjligheter

att inom den tidigare ramen öka utlåningen för vissa — måhända ur

allmän synpunkt mindre angelägna — ändamål skulle kunna begränsas genom

eu uppspaltning av utlåningen i olika sektioner; minskning av utlåningen

inom en sektion skulle i så fall icke möjliggöra ökning av utlåningen

inom eu annan sektion med mindre medel insattes i riksbanken enligt

de särskilda bestämmelserna. Så till vida konune dock minskning inom en

sektion att underlätta ökning inom en annan sektion, att tillgången på kapital

— såväl för nyutlåningen ifråga som den därav föranledda insättningen

i riksbanken — skulle öka. A andra sidan skulle en uppspaltning av

utlåningen i olika sektioner kunna möjliggöra eu viss dirigering av långivningen.

Skyldigheten att hålla tillgodohavanden i riksbanken för utlåningsökning

ökar, som redan påpekats, bankernas kostnad för utlåningen. Da

bankerna få antagas vilja om möjligt överföra denna kostnad å låntagarna,

torde eu ökning av utlåningen medföra ett visst tryck uppåt på räntan.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

Genom en differentiering av kraven på insättning i riksbanken bör detta

tryck kunna göras olika starkt allt efter investeringsändamålet. Resultatet

härav kan bli en differentiering av även räntan. För vissa investeringsändamål,

som te sig särskilt angelägna, skulle lånekostnaderna möjligen på

så sätt kunna hållas lägre än för andra, mindre angelägna investeringsändamål.

Att med någon större säkerhet bedöma metodens verkningar i ränteavseende

låter sig emellertid knappast göra, då räntesättningen i bankerna

sker under beaktande av en mängd olika faktorer, ofta av rent psykologisk

art.

Huru differentieringen av utlåningen lämpligen bör ske, blir självfallet

en avvägningsfråga, som får avgöras i huvudsak efter de olika investeringsändamålens

angelägenhetsgrad och som följaktligen kan komma att besvaras

olika från tid till annan. Av tekniska skäl måste dock antalet sektioner

alltid hållas ganska begränsat. Ju längre differentieringen drives, desto svårare

blir det för bankledningarna att dirigera långivningen så, att de för

de olika sektionerna gällande maximigränserna icke överskridas, och desto

mera arbete kräver övervakningen.---Underlag torde i vart fall fin
nas

för en uppdelning i följande fyra huvudgrupper, nämligen

1. byggnadskreditiv

2. andra krediter mot inteckning i affärs- och bostadsfastigheter

3. kommunala krediter

4. övrig utlåning.

För vinnande av erforderlig enkelhet vid tillämpningen bör skyldigheten

att insätta medel för utlåningsökning hållas helt skild från skyldigheten att

hålla kassareserv. De i riksbanken av ifrågavarande anledning innestående

medlen böra med andra ord icke få inräknas i kassareserven. Underlåter

bank att hålla tillgodohavande i riksbanken till föreskrivet belopp, bör ränta

gäldas å underskottet. Räntefoten bör tydligen bestämmas så att banken icke

gör någon vinning genom att hålla för lågt belopp.

I promemorian ha därefter till behandling upptagits de olika invändningar

som kunna göras mot de ifrågasatta bestämmelserna.

Till en början är det klart, att en dylik begränsning i likhet med de flesta

andra regleringar kommer att verka konkurrensbegränsande och konserverande

på de bestående förhållandena. Särskilt om utlåningen uppdelas i ett

flertal olika sektioner, torde det bliva svårt för en bank att från en annan

bank övertaga ett engagemang av större betydenhet. Härav följer emellertid

också, att den nuvarande långivaren kan utnyttja låntagarens bundenhet

till att höja räntan även på gamla lån. Å andra sidan kan systemet befaras

öka antalet flerbanksgäldenärer; den låntagare, som icke hos sin normala

bankförbindelse kan få sina nya kreditbehov tillgodosedda, vänder sig gärna

till en annan bank, som kanske för tillfället har utrymme för nyutlåning

och som — om den nye kunden befinnes vara en god förbindelse — beviljar

de önskade krediterna. En annan konsekvens kan bliva, att låntagarna ogärna

avveckla sina engagemang; den som erhållit en — måhända säsongbetonad

— kredit, vågar icke avveckla densamma av fruktan för att vid ett

senare tillfälle bli nekad kredit. Vidare kan befaras, att kreditförmedlingen

delvis övergår i andra händer än bankernas. Företag, som fått sina kreditanspråk

avvisade i bank, kunna väntas söka direkt kontakt med företag, som

ha överskottsmedel. Om tillräcklig säkerhet bjudes synes icke osannolikt,

att ett kreditavtal kommer till stånd, även om ur allmän synpunkt kreditbehovet

icke kan betraktas såsom särskilt angeläget. Kreditrestriktionernas

dirigerande syfte kommer därigenom att delvis förfelas, samtidigt som ban
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 295-

kernas likviditet ytterligare anstränges genom eventuella uttagningar av insatta

medel. Självfallet vore en sådan utveckling olycklig även ur den synpunkten,

att någon som helst kontroll över lånevillkoren inom den privata

sektorn av kreditmarknaden icke kunde utövas.

Mot ovannämnda erinringar torde kunna genmälas dels att olägenheter av

antydd art icke kunna undvikas, vilken form av kreditbegränsning man

väljer, dels ock att metoden i allt fall leder till åsyftat resultat — en åtstramning

av kreditmarknaden som helhet betraktad.

En anmärkning, som kan väntas, är vidare att fastlåsningen av utlåningen

vid en viss volym, omöjliggör en smidig anpassning efter de variationer

i kreditbehoven, som även normalt förekomma. För att i någon mån

tillgodose kravet på rörlighet synes skyldigheten att insätta medel i riksbanken

för utlåningsökning böra göras beroende av genomsnittsresultatet

under exempelvis de tre eller fyra sista månaderna. På så sätt skulle rent

tillfälliga fluktuationer komma alt spela mindre roll, och vidare uppnådde

man den fördelen, att om underskottet en månad på detta sätt kunde utnyttjas

till täckande av ett eventuellt överskott en följande månad, bankerna

finge ett visst intresse av att tillbakavisa mindre angelägna kreditanspråk

även under tider, då ställningen är något lättare.

Vissa banker äro emellertid särskilt känsliga för de säsongmässiga fluktuationerna

inom näringslivet. Exempelvis utsättas banker med anknytning

till de norrländska exportindustrierna för starka påkänningar under vintern

och tidigt på våren medan kreditanspråken på dem pläga lätta under sommaren

och hösten. Även om ovannämnda beräkningsmetod medger en viss

rörlighet åt bankerna, kan det dock understundom bliva svårt för dem att

anpassa långivningen efter dylika fluktuationer med längre periodicitet än

några månader. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke Kungl. Maj :t borde

ha möjlighet att i undantagsfall medgiva säsongmässiga variationer i den

för banken bestämda utlåningsvolymen. Vid bedömandet av denna fråga bör

emellertid icke glömmas, att volymen icke är fastare »låst» än att den kan

överskridas utan annan påföljd än skyldighet att insätta medel i riksbanken

i viss relation till överskottet. För en bank med god likviditet blir frågan

om hur tillfälliga toppanspråk skola kunna mötas därför i huvudsak endast

en kostnadsfråga, där ränteförlusten å de i riksbanken insatta medlen väl

kan spela en betydande roll men dock icke — i fråga om särskilt angelägna

investeringsändamål — behöver ha en rent prohibitiv innebörd.

Ytterligare en invändning torde komma att framställas, nämligen att metoden

gynnar de banker, som fört en expansiv utlåningspolitik och därigenom

skaffat sig ett gott utgångsläge vid en reglering, medan den missgynnar

dem, som visat återhållsamhet och som bevarat god likviditet för att kunna

i krissituationer eller eljest möta väntade kreditanspråk från sina ordinarie

kunder. Även här torde svaret bli, att olägenheter av ett eller annat slag äro

oundvikliga vid de flesta regleringar och att rättvisesynpunkterna understundom

få skjutas något åt sidan, om de med regleringarna avsedda syftena

över huvud skola kunna nås. Otvivelaktigt kan i föreliggande fall situationen

bliva den, att erforderlig åtstramning på kreditmarknaden icke kan

vinnas med mindre än att även de banker, som bevarat en stark likviditet,

förhindras alt expandera.

Emellertid är tydligt, att rättvisesynpunkterna i detta fall åtminstone delvis

sammanfalla med likviditetssynpunkterna. Ä ena sidan kan det sålunda

i vissa lägen, då det ur penningpolitik synpunkt anses nödvändigt att begränsa

kreditgivningen ur andra synpunkter vara motiverat att ställa krav

även på en allmän förbättring av bankernas likviditet; å andra sidan kommer

tydligen en skärpning av likviditeten att verka även i utlåningsbegrän
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

sande riktning och därigenom öka effekten av åtgärder, som mera direkt

rikta sig mot en kreditexpansion. Det synes därför böra övervägas, huruvida

icke en heredskapslagstiftning, sådan som den här ifrågasatta, bör inrymma

även möjlighet för Kungl. Maj :t att direkt påverka bankernas likviditet.

Rörande detta problem uttalas bl. a. följande.

Bankofullmäktige har funnit det önskvärt, att underlaget för kassareservskyldighetens

beräknande utökades att omfatta även medel innestående

å uppsägningsräkning. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke man

bör gå ett steg längre. Även på depositions- och kapitalräkning innestå numera

medel av rörlig karaktär. Särskilt under kriget insattes där — ofta

i mycket stora poster — överskottsmedel från olika industriföretag. Den 31

maj 1947 innestodo å depositions- och kapitalräkning i poster om 300 000

kronor och däröver sammanlagt 1 153 miljoner kronor, av vilket belopp en

mycket väsentlig del säkerligen härrörde från dylika insättningar. Medel av

denna karaktär kunna komma att mycket snart åter uttagas för investerings-

eller andra ändamål. — Den tidigare berörda överföringen av medel

från uppsägningsräkning till kapitalräkning under senare hälften av 1947

förtjänar i detta sammanhang att ånyo bringas i erinran.

Å andra sidan kan sägas, att bankernas placeringar för närvarande äro

reellt mera bundna än vad fallet var, då banklagens kassareservbestämmelser

tillkommo. Lån mot inteckning i bostads- och affärsfastigheter representera

en väsentligt större andel av den totala utlåningen än tidigare och

denna utlåning kan, såsom erfarenheten visat, i vissa lägen bliva mycket

svår att avveckla. Det skulle därför kunna göras gällande, att kassareservskyldigheten

borde ställas i relation till den totala inlåningen. Härigenom

vunnes även den i förevarande sammanhang väsentliga fördelen, att kassareservskyldigheten

bleve oberoende av sådana överflyttningar från korta till

långa räkningar, om vilka i det föregående varit tal.

Verkställda beräkningar visa emellertid tydligt, att det måste bliva svårt

att finna ett för alla banker användbart relationstal, om kassareservskyldigheten

skall grundas på den totala inlåningen. Och det kan, trots vad ovan

sagts om rörligheten av vissa å de långa räkningarna innestående medlen,

icke bestridas, att de å sparkasseräkning och de i mindre och medelstora

poster å depositions- och kapitalräkning innestående medlen regelmässigt

representera en varaktigare inlåning än de å check- och uppsägningsräkning

innestående. Med hänsyn härtill och då syftet med den ifrågasatta utvidgningen

av kassareservskyldigheten icke skulle i någon väsentlig mån förfelas

därigenom, torde vid beräknande av den föreskrivna kassareserven

kunna undantagas nyssnämnda å sparkasseräkning och i mindre och medelstora

poster å depositions- och kapitalräkning innestående medlen. Var

gränsen i sistnämnda avseende lämpligen bör dragas är tydligen en ren avvägningsfråga.

Förslagsvis kunde man tänka sig att belopp understigande

100 000 kronor frånräknades.

1 promemorian ha därefter belysts verkningarna av den sålunda ifrågasatta

skärpningen av kassareservbestämmelserna.

Över bankofullmäktiges förenämnda framställning den 11 maj 1948 ha,

efter remiss, utlåtanden avgivits den 3 juni 1948 av fullmäktige i riksgäldskontoret

samt av bank- och fondinspektionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 295.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha anfört, att fullmäktige icke hade något

att erinra mot den av bankofullmäktige i ärendet gjorda framställningen.

Bank- och fondinspektionen har i sitt utlåtande till en början framhållit,

med instämmande i vad bankofullmäktige därutinnan anfört, att ett ikraftsättande

av 1939 års lag i dess nuvarande utformning icke skapade någon

garanti för en sådan utlåningsbegränsning, som fullmäktige av penningpolitiska

skäl funne angelägen. Därest en dylik effekt skulle kunna uppnås, syntes

andra åtgärder få vidtagas. I sådant hänseende hänvisades till promemorian

den 29 maj 1948 med synpunkter på frågan om metoden för begränsning

av bankaktiebolagens utlåning. I avbidan på vidare initiativ på

området, borde emellertid, såsom framhölles i den remitterade framställningen,

övervägas sådana ändringar i sagda lag, som indirekt — genom en

skärpning av likviditetskraven — kunde åstadkomma en krympning av bankernas

kreditgivning.

Bank- och fondinspektionen har vidare anfört.

Inspektionen anser, att ett realiserande av bankofullmäktiges förslag rörande

inrymmande under kassareservbestämmelserna av medel å uppsägningsräkning

ej är tillfyllest såsom medel för stärkande av bankernas likviditet.

Dels'' uppgå sålunda för närvarande insättningarna å uppsägningsräkning

till förhållandevis små belopp dels visar erfarenheten, att dylika

medel mycket snabbt kunna överföras till annan insätrarräkning. Om, såsom

diskuterats, räntediskrimineringen i avseende å kapitalräkningsmedel överstigande

300 000 kronor borttages, kan det antagas, att överflyttningen av

medel från uppsägnings- till kapitalräkning skulle ytterligare fullföljas. Med

hänsyn härtill är inspektionen av den uppfattningen, att vid en omarbetning

av kassareservbestämmelserna målet bör vara att ställa kassareservens storlek

i relation till samtliga de insättarmedel, vilka kunna presumeras vara av

förhållandevis rörlig art; i enlighet härmed bör kassareservskyldighet föreligga

jämväl i avseende å tillgodohavanden å kapital- ellei depositionsräk

ning i den mån desamma ha en viss minimistorlek, förslagsvis 100 000 kronor.

Resultatet skulle alltså bli, att bankerna tvingades hålla kassareserv i

förhållande till hela inlåningen undantagandes sparkassemedlen samt medel

innestående i mindre poster än 100 000 kronor å depositions- och kapitalräkning.

Beträffande kassareservens storlek bör skillnad goras mellan vad som normalt

kan anses erforderligt och vad som i exceptionella lägen må te sig behövligt.

Med utgångspunkt härifrån ifrågasätter inspektionen, om icke kassareserven

borde angivas till viss kvotdel av här avsedda inlåning och bestämmelser

härom inflyta i banklagen, medan i beredskapslagstiftning, avsedd

att av Kungl. Maj:t sättas i kraft då omständigheterna det påkallade,

inrvindes rätt för Kungl. Maj :t att höja ifrågavarande relativtal till viss i

lagen angiven gräns. Till följd av ärendets brådskande natur torde emellertid

endast beredskapsbestämmelser nu hinna utformas.

Vad slutligen angår ikraftsättandet av en beredskapslag samt valet av

kvotdel vill inspektionen framhålla angelägenheten av att en skärpning av

likviditet sbest ämmelserna vägas mot de övriga åtgärder, som kunna sta till

buds för eu sanering av förhållandena på penningmarknaden. I vart tall bor

understrykas vikten av att likviditetskraven ej ställas så högt, att näringslivets

ur samhällelig synpunkt berättigade kreditanspråk måste eftersattas.

Departementschefen. Bankofullmäktige ha i sin skrivelse inledningsvis berört

det allmänna ekonomiska läget och därvid bland annat framhållit be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

tydelsen av en inkomststabilisering och vidtagande av åtgärder för att eliminera

den föreliggande spänningen mellan tillgång och efterfrågan. Då

jag haft anledning att närmare behandla ifrågavarande spörsmål i propositionen

angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1948/49

(prop. nr 286) torde det icke finnas anledning att här ånyo behandla frågan

utan torde jag få hänvisa till vad som i nämnda proposition anförts.

Fullmäktige ha vidare framhållit, att i nuvarande läge vore de penningpolitiska

instrument, som traditionellt stode riksbanken till buds, av begränsad

räckvidd som medel att bekämpa inflationsriskerna. Det vore i stället

nödvändigt att söka bemästra dessa genom direkta ingripanden på olika

områden av det ekonomiska livet, varvid dock riksbanken givetvis borde

underbygga en sådan ekonomisk politik med kreditåtstramande åtgärder.

Fullmäktige ha även betonat, att nuvarande lagstiftning angående rätt för

Kungl. Maj :t att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv sannolikt icke erbjöde de bästa tekniska möjligheterna

att få till stånd en effektiv begränsning av kreditgivningen, varför hemställts

om en översyn av bestämmelserna.

I likhet med fullmäktige finner jag för egen del angeläget med kreditåtstramande

åtgärder, som skapa ökade möjligheter att begränsa investeringarna.

De av riksbanken med kreditinstitutionerna träffade överenskommelserna

angående restriktivare kreditgivning ha detta syfte men torde icke

vara tillfyllest. Bankofullmäktige ha icke närmare angivit vilka åtgärder

som närmast borde ifrågakomma utan ha endast begärt en skyndsam utredning

rörande ny fullmaktslag om affärsbankernas kassareserver. Det torde

dock vara ofrånkomligt att en kreditåtstramning — för att man skall nå

avsett resultat — icke endast bör avse affärsbankerna utan måste ges en

vidare omfattning. Eljest skulle det komma att finnas möjligheter till en

överflyttning av krediter från affärsbankerna till andra institut som skulle

göra att restriktionerna för nämnda banker icke komme att få åsyftat resultat

beträffande investeringar in. in. I anledning härav har jag •— samtidigt

som uppdrag lämnats åt chefen för bank- och fondinspektionen att

verkställa den av fullmäktige begärda översynen — tagit kontakt med andra

kreditinstitut. På min hemställan har sålunda chefen för försäkringsinspektionen

upptagit överläggningar med livförsäkringsbolagen och vidare ha diskussioner

ägt rum med representanter för sparbankerna. Beträffande överläggningarna

med försäkringsbolagen har chefen för försäkringsinspektionen

i skrivelse den 27 maj 1948 anmält resultatet, som i huvudsak innebär

att bolagen förklarat sig villiga att tills vidare under sex månader icke minska

sitt innehav av stats- och hypoteksobligationer. överläggningarna med sparbankerna

ha lett till att sparbanksföreningen i en skrivelse den 29 maj

1948 till styrelserna i samtliga sparbanker — med understrykande av betydelsen

att sparbankerna på sitt område söka medverka till balans i vårt

lands ekonomi — hemställt till sparbankerna att i sin långivning och likviditetspolitik

beakta behovet av återhållsamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

15

Vad angår fullmäktiges hemställan om skyndsam utredning rörande ändrad

lagstiftning om affärsbankernas kassareserver, har chefen för bankoch

fondinspektionen den 29 maj 1948 avlämnat en promemoria i ämnet.

En redogörelse för det huvudsakliga innehållet i promemorian har lämnats

i det föregående. De däri framlagda förslagen synas tillgodose de av bankofullmäktige

framförda önskemålen men på grund av den långt framskridna

tiden torde det icke vara möjligt att kunna slutbehandla frågan i

sådan tid att förslaget nu skulle kunna föreläggas riksdagen. Jag har emellertid

för avsikt att under den närmaste tiden upptaga överläggningar i

ämnet med affärsbankerna, varefter erforderliga åtgärder torde få vidtagas

för att slutligt utforma förslag i ärendet.

Då en ny lagstiftning sålunda icke nu kan föreläggas riksdagen, torde den

nu gällande lagen den 15 december 1939 böra erhålla förlängd giltighet.

Härvid bör den av fullmäktige ifrågasatta ändringen genomföras på så

sätt att de i lagen upptagna bestämmelserna — liksom fallet var vid deras

tillkomst — komma att omfatta även medel på uppsägningsräkning. Giltighetstiden

för 1939 års lag torde böra förlängas ett år eller alltså till utgången

av juni månad 1949, dock förutsätter jag att — om så skulle befinnas lämpligt

— förslag till ändrad lagstiftning dessförinnan kan komma att föreläggas

riksdagen.

De överläggningar med olika kreditinstitut som ägt rum eller avses skola

äga rum och som även komma att omfatta hypoteksinstitutionerna, syfta

sålunda till att skapa förutsättningar för att genom restriktioner på kreditmarknaden

få till stånd en begränsning av investeringarna. Härvid åsyftas

huvudsakligen sådana investeringar som falla utanför nuvarande direkta

regleringar medan avsikten icke är att förhindra exempelvis bostadsbyggande

för vilket byggnadstillstånd erhållits. Detta är också utgångspunkten

för det nya förslaget rörande affärsbankernas kassareserver m. m. Såsom

redan framhållits skulle dock -— på grund av sambandet mellan olika delar

av kreditmarknaden, möjligheterna till låneöverflyttningar m. m. — åtgärder

som endast toge sikte på affärsbankernas utlåning icke medföra den

åsyftade åtstramningen. Jag vill i detta sammanhang endast erinra om försäkringsbolagens

vidsträckta möjligheter att överta exempelvis industrioch

kommunobligationer genom att samtidigt realisera andra obligationer.

Dylika bytestransaktioner skulle givetvis icke kunna förhindras genom en

räntehöjning.

Slutligen vill jag framhålla att jag delar fullmäktiges uppfattning att balans

i det ekonomiska livet icke torde kunna skapas enbart genom den ytterligare

nedpressning av investeringarna som över huvud taget skulle kunna

komma i fråga. Beträffande övriga faktorer som i detta sammanhang måste

beaktas torde få hänvisas till den förut berörda propositionen (nr 286).

Investeringsområdet intar dock eu mycket viktig ställning och i synnerhet

mot bakgrunden av de mycket hårda nedskärningar, som vidtagits beträffande

de direkt reglerade investeringarna, framstår det som synnerligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

angeläget att åtgärder vidtagas för att minska de investeringar, som icke

äro direkt kontrollerade. Det är i detta sammanhang som i det föregående

berörda restriktioner på kreditmarknaden ha en viktig uppgift att fylla.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ett inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för

Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv — av den''lydelse Bilaga1 till detta protokoll utvisar —

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gustaf Bjur ed.

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunffl. Maj:ts proposition nr 295.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 10 juni

1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 9 juni 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll över

finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 juni

1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående

rått för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om

bankaktiebolags kassareserv.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen i finansdepartementet hovrättsrådet H. Nitelius.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

O

B i han g till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 295

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 juni

1958.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Möller, Sköld,

Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 10 juni

1948 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 4 i samma månad

remitterade förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december

1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, därvid föredraganden hemställer,

att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Folke Lgberg.

487828. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.