Sök i Ratio Lex

Angående vissa frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan

1948-10-08 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:300, Angående vissa frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 300.

1

Nr 300.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa

frågor om befrielse från betalningsskyldighet till

kronan; given Stockholms slott den 8 oktober 1948.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Allan Vougt.

Sammanfattning.

Riksdagen har genom skilda beslut bemyndigat Kungl. Maj:t att i viss

utsträckning avgöra frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan.

I den föreliggande propositionen underställas riksdagens prövning nio

ärenden om avstående av fordringsrätt vilka icke täckas av de av riksdagen

lämnade bemyndigandena.

1—1851 48 Diliang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 300.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 oktober 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Votjgt, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och beträffande

punkt 6 jämväl med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, vissa frågor om befrielse

från ersättningsskyldighet och anför liärutinnan.

I skrivelse 1946:565 har riksdagen lämnat Kungl. Maj:t bemyndigande

att i enlighet med vissa närmare angivna riktlinjer pröva frågor om befrielse

från skyldighet att återbetala löne- och pensionsbelopp som felaktigt

utbetalats i strid mot under riksdagens medverkan tillkomna bestämmelser.

Vidare har riksdagen i skrivelse 1948:79 bemyndigat Kungl. Maj :t att under

budgetåret 1948/49 avgöra dels frågor om befrielse från i judiciell ordning

ålagd ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller skada å

egendom tillhörande krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande av

fordran som grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans

motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna, allt

i den mån kronans fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.

I det följande upptager jag nio ärenden om avstående av fordringsrätt

vilka icke täckas av de av riksdagen sålunda lämnade bemyndigandena.

1.

Genom kammarrättens utslag den 3 juni och den 9 juli 1947 på besvär

av kaptenen vid intendenturkåren G. A. F. Grenfält över försvarets civilförvaltnings

resolutioner den 3 juli och den 14 augusti 1946 förpliktades Grenfält

att till civilförvaltningens kassa inbetala 10 500 kronor avseende för

mycket utbetalda premier till värnpliktiga, dock med honom öppen lämnad

rätt att hos vederbörande söka sitt åter efter befogenhet.

De närmare omständigheterna voro följande.

Genom kungörelse som trädde i kraft den 1 juli 1945 höjdes premierna

för värnpliktiga som genomgått officersaspirantskola från 1 250 kronor till

1 500 kronor. Enligt övergångsbestämmelserna till denna kungörelse skulle

emellertid till värnpliktig som vid kungörelsens ikraftträdande redan avslutat

föregående utbildning i plutonchefsskola utgå premie med det lägre beloppet,

1 250 kronor. Enligt 1945 års räkenskaper för Södermanlands pansarrege
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

mente utbetalades felaktigt till envar av fyrtiotvå värnpliktiga, vilka före

den 1 juli 1945 avslutat utbildningen i plutonchefsskola, premie med det

högre beloppet. Det för mycket utbetalade beloppet utgjorde således sammanlagt

(42 X 250 =) 10 500 kronor. För anordningsbesluten var Grenfält

såsom regementsintendent ansvarig.

I skrivelse den 18 februari 1948 har Grenfält dels anhållit att av nåd

bliva befriad från honom genom kammarrättens här berörda utslag ålagd

ersättningsskyldighet och dels gjort framställning om återbetalning av

inbetalade belopp till värnpliktiga vilka helt eller delvis inbetalat för mycket

erhållna premier. Ansökningar i sistnämnda hänseende från ifrågavarande

värnpliktiga ha bilagts Grenfälts skrivelse.

Grenfält har anfört bland annat följande. Stadgandet angående premier

enligt den kungörelse som trädde i kraft den 1 juli 1945 var synnerligen

svårtolkat och den vid denna tidpunkt rådande mycket kraftiga opinionen

för en höjning av dessa premier torde ha medverkat till en för de värnpliktiga

fördelaktig tolkning av bestämmelserna. Omedelbart efter det Grenfält

fått del av civilförvaltningens anmärkning hade han lämnat meddelande

därom till de av utbetalningarna berörda värnpliktiga med begäran om

beloppens återbetalning. Endast elva av de fyrtiotvå värnpliktiga som utbetalningarna

gällde hade emellertid helt eller delvis återbetalat för mycket

erhållna belopp. Inbetalningarna utgjorde sammanlagt 2 250 kronor och av

det oriktigt utbetalda beloppet återstode sålunda 8 250 kronor. Skulle Grenfälts

ansökan bifallas syntes honom billighet och rättvisa tala för att de

som lojalt helt eller delvis återbetalat de för mycket erhållna beloppen

skulle återfå vad de inbetalat.

Försvarets civilförvaltning har i yttrande den 1 september 1948 anfört

i huvudsak följande.

Av de till ersättning av Grenfält fastställda beloppen, tillhopa 10 500

kronor, hade till statsverket inlevererats ytterligare 250 kronor, varför återstode

att ersätta ett belopp av 8 000 kronor. Under erinran att Kungl. Maj:t

i ett flertal fall av enahanda beskaffenhet av nåd medgivit befrielse från

betalningsskyldighet, finge civilförvaltningen på så sätt tillstjTka bifall till

förevarande ansökning, att vid de gjorda utbetalningarna finge bero intill

ett belopp av 8 000 kronor. Ansökningen i övrigt, innefattande framställning

om att de inbetalade premiebeloppen skulle få till vederbörande återställas,

funne sig civilförvaltningen av principiella skäl icke böra tillstyrka.

Departementschefen. Av Grenfälts framställning framgår, att de ifrågavarande

besluten om utgivande av premier grunda sig på en feltolkning av

utfärdade bestämmelser. Såsom civilförvaltningen anfört har Kungl. Maj:t

i ett flertal fall av enahanda beskaffenhet medgivit befrielse från återbetalningsskyldighet.

I detta sammanhang må även erinras om riksdagens uttalande

i skrivelse 1945: 4, punkt 27, att där felaktig utbetalning av premier

verkställts utan värnpliktigas eget vållande billighetsskäl syntes tala för att

de befriades från återbetalningsskyldighet. Återbetalning av redan inbetalade

belopp anser jag mig däremot icke kunna tillstyrka.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 300.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kaptenen vid intendenturkåren C. A. F. Grenfält befrias

från ännu ej fullgjord ersättningsskyldighet till kronan jämlikt

kammarrättens utslag den 3 juni och den 9 juli 1947.

2.

Genom försvarets civilförvaltnings resolution den 16 oktober 1946 på av

dess revision gjord anmärkning mot Gotlands infanteriregementes räkenskaper

för månaderna juli 1943—januari 1946 förpliktades överstarna K. G.

Berggren och H. Levin samt löjtnanten G. H. Svennerstedt att till civilförvaltningens

kassa inbetala till extra ordinarie kontorsbiträdet fru Gerd Gunhild

Sundstedt för mycket utbetalad lön, Berggren 5 256 kronor 35 öre samt

Levin och Svennerstedt gemensamt eller vilkendera gälda gitter 86 kronor

40 öre, dock med dem öppen lämnad rätt att hos vederbörande söka sitt

åter efter befogenhet.

De närmare omständigheterna voro följande.

Till fru Sundstedt hade för tiden den 1 augusti 1943—den 31 januari

1946 utbetalats nettolön med tillhopa 7 606 kronor 85 öre. Lönen hade

beräknats för tiden intill den 1 juli 1945 enligt lönegrad MEo 4, löneklass

3, och för tiden därefter enligt löneklass 4 samt för tiden intill den 1 januari

1946 enligt ortsgrupp D och för sistnämnda månad enligt ortsgrupp E.

Fru Sundstedts uppflyttning i löneklass 4 från och med den 1 juli 1945

hade verkställts av regementschefen översten H. Levin under åberopande

av 7 § 3 mom. a) militära icke-ordinariereglementet. Fru Sundstedt hade

åtnjutit tjänstledighet på grund av sjukdom (tbc) från och med den 18 mars

1943. Därvid hade hon efter beslut av dåvarande regementschefen, översten

K. G. Berggren, under åberopande av 13 § 2 mom. militära icke-ordinariereglementet

medgivits rätt att uppbära oavkortad lön under ett år och därefter

lön med A-avdrag. Då ifrågavarande sjukdom icke vore att hänföra

till sådan svårare smittosam sjukdom som enligt gällande epidemilag skulle

föranleda anmälan till vederbörande myndighet, vore emellertid de bestämmelser

som åberopats för fru Sundstedts rätt att uppbära oavkortad lön

under ett år och därefter lön med A-avdrag i förevarande fall icke tillämpliga.

Till följd härav vore icke heller beslutet att uppflytta henne i löneklass

4 rättsligen grundat. Fru Sundstedt hade sålunda jämlikt 14 § 1

mom. militära icke-ordinariereglementet skolat under ifragavarande tjänstledighet

å sin lön vidkännas A-avdrag intill den 18 mars 1944 och B-avdrag

från och med sistnämnda dag till och med den 30 juni 1944 samt därefter C-avdrag.

Till fru Sundstedt hade därför för ifrågavarande tid bort utbetalas nettolön

intill den 1 juli 1944 enligt lönegrad 4, löneklass 3, ortsgrupp D — efter

från räknande av förut angivna t j än stledighetsav drag — jämte rörligt tillägg

och kristillägg med tillhopa 2 264 kronor 10 öre. Följaktligen hade till fru

Sundstedt för mycket utgivits 5 342 kronor 75 öre, vilket belopp skulle

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. May.ts proposition nr 300.

ersättas av Berggren, Levin och Svennerstedt såsom för besluten ansvariga,

av Berggren med 5 256 kronor 35 öre samt av Levin och Svennerstedt med

86 kronor 40 öre, dock med dem öppen lämnad rätt att hos fru Sundstedt

söka sitt åter efter befogenhet.

I en den 1 december 1946 dagtecknad skrift har fru Sundstedt anhållit

att, enär de för de felaktiga löneutbetalningarna ansvariga befattningshavarna

lämnats rätt att avkräva henne beloppen, hon av nåd måtte befrias från

ifrågavarande betalningsskyldighet. Som skäl för sin framställning har fru

Sundstedt framhållit, att hon mottagit lönebeloppen i god tro och att hon

under ifrågavarande tid på grund av sjukdomen varit oförmögen till arbete.

Därjämte har hon anfört, att hon på grund av sin ekonomiska ställning

samt på grund av att hon ännu icke vore befriad från sjukdomen icke ansåge

sig ha någon möjlighet att betala det till ersättning fastställda beloppet.

En vid ansökningen fogad redogörelse för makarna Sundstedts ekonomiska

förhållanden den 1 december 1946 utvisar, att fru Sundstedt saknar egna

inkomster och besparingar, att mannens inkomst utgör omkring 800 kronor

i månaden och att makarna ha skulder i form av banklån vilka med drygt

10 000 kronor överstiga deras tillgångar.

Försvarets civilförvaltning har med ingivande av fru Sundstedts ansökan

anfört följande.

Med hänsyn till dels vederbörande regementsläkares i ärendet uttalade

uppfattning, att det icke vore uteslutet, att sökandens sjukdom ådragits

under tjänstgöringen och att tjänstelokalernas beskaffenhet med all sannolikhet

ogynnsamt påverkat sjukdomens förlopp, dels även anmärkta beloppets

storlek och sökandens ekonomiska ställning får försvarets civilförvaltning

— med förmälan tillika att sökanden numera avgått från sin statstjänst

och på grund av sjukdomens fortvaro alltjämt är förhindrad tillträda annan

anställning — tillstyrka bifall till ansökningen.

Kammarrätten har med hänsyn till förekomna omständigheter tillstyrkt

bifall till ansökningen.

Departementschefen. Med hänsyn till såväl fru Sundstedts ekonomiska

förhållanden som omständigheterna i övrigt finner jag i likhet med civilförvaltningen

och kammarrätten starka skäl tala för att hon befrias från skyldigheten

att återbetala de för mycket erhållna lönebeloppen.

Det synes mig jämväl skäligt att vid sådant förhållande kronan icke heller

gör sin rätt till ersättning gällande mot de för utbetalningarna ansvariga

befattningshavarna.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

a) att fru Gerd Gunhild Sundstedt befrias från henne jämlikt

försvarets civilförvaltnings resolution den 16 oktober 1946

på grund av regressansvar åvilande betalningsskyldighet för

för mycket erhållen lön samt

b) att vid de felaktiga löneutbetalningar till fru Sundstedt,

vilka avses i nämnda resolution, jämväl i övrigt får bero.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

3.

Genom försvarets civilförvaltnings två särskilda resolutioner den 7 januari

1948 på anmärkningar av dess sjörevision mot tankfartyget Oljarens räkenskaper

för juni—oktober månader 1946 förpliktades flaggunderofficerarna

T. W. Cederwall och K. S. Jäder att till civilförvaltningens kassa inbetala

1 023 respektive 4 083 kronor för felaktigt utbetalda ersättningar till fartygets

personal för deltagande i internationellt minsvepningsarbete år 1946.

De närmare omständigheterna voro följande.

Tankfartyget Oljaren ingick från och med den 3 juni 1946 i göteborgseskadern

och underställdes chefen för minsvepningsavdelningen. Den 19

juni 1946 erhöllo samtliga fartyg i minsvepningsavdelningen ett av chefen

för göteborgseskadern avsänt signalmeddelande innehållande bemyndigande

av försvarets civilförvaltning att till personal, som inmönstrats å minsvepningsfartyg,

förskottsvis i avräkning på blivande ersättning för midsommaruppehållet

utbetala ersättning för högst trettio dagar varunder tjänstgöring

å minsvepningsfartyg fullgjorts. Ersättningen skulle utgå med 3 kronor för

dag, däri inräknat tillägg om 1 krona för dag vilket vederbörande jämlikt

kungl. brev den 12 oktober 1945 ägt åtnjuta. Chefen för göteborgseskadern

lämnade härvid enligt uppgift muntligt, sedermera genom signalmeddelande

bekräftat besked att även till tankfartyget Oljarens personal finge tills vidare

i avvaktan på definitiva tillämpningsbestämmelser utbetalas här avsedd ersättning.

I enlighet med detta besked utbetalades ersättning till fartygets personal.

Civilförvaltningens bemyndigande grundade sig på riksdagens beslut i

anledning av propositionen 1946: 283. Bestämmelser i ämnet hade vid tidpunkten

för den första utbetalningen ännu icke meddelats.

I kungl. brev den 21 juni 1946, infört i »Tjänstemeddelanden rörande

Sjöförsvaret» för den 4 juli 1946, föreskrevs, att ersättning för deltagande i

internationellt minsvepningsarbete skulle utgå — förutom till personal å

svepfartyg — till personal å annat fartyg endast när detta i samband med

minsvepning uppehölle sig inom svepområde. Enär tankfartyget Oljaren,

som icke var svepfartyg, under ifrågavarande tid icke uppehållit sig inom

svepområde, hade särskild gottgörelse för minsvepningsarbete icke skolat

utgå till fartygets personal. Cederwall och Jäder vilka meddelat utanordningsbesluten

förklarades genom civilförvaltningens förutnämnda resolutioner den

7 januari 1948 ersättningsskyldiga för de oriktiga utbetalningarna, dock med

dem öppen lämnad rätt att hos vederbörande söka sitt åter efter befogenhet.

I särskilda den 28 januari 1948 dagtecknade skrivelser ha Cederwall och

Jäder anhållit att bliva befriade från dem ålagd återbetalningsskyldighet och

därvid anfört bland annat följande.

Genom de direktiv som lämnats hade de fått den uppfattningen att i och

med att »Oljaren» ingått i ett för minsvepning speciellt organiserat förband

även besättningen ombord på detta fartyg var berättigad till det för övrig

personal i förbandet utgående sveptillägget. Denna uppfattning som varit

allmänt företrädd hade utgjort en god sporre för besättningen vid det arbete

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ts proposition nr 300.

som utfördes, många gånger under svåra förhållanden och utan hänsyn till

arbetstid. Skulle personalen ombord på »Oljaren» varit undantagen från de

förmåner vilka utgingo till personalen på övriga fartyg i förbandet, skulle

detta säkerligen ha inverkat menligt på både arbetsglädje och besättningens

uppträdande överhuvud.

Såväl Cederwall som Jäder ha därjämte framhållit, att inbetalning av de

ådömda beloppen skulle förstöra deras ekonomi för lång tid framåt.

Försvarets civilförvaltning har med insändande av ansökningarna i yttrande

den 17 mars 1948 med hänsyn till det stora antalet ersättningstagare, av

vilka flertalet numera icke torde vara i tjänst, och därav föranledda svårigheter

för sökandena att erhålla sitt åter samt i betraktande av i övrigt föreliggande

omständigheter tillstyrkt bifall till ansökningarna.

Kammarrätten har i utlåtande den 28 april 1948 med hänsyn till förekomna

omständigheter likaledes tillstyrkt bifall till ansökningarna.

Departementschefen. De ifrågavarande utbetalningarna av ersättning för

minsvepningsarbete till personal på tankfartyget Oljaren synas ha föranletts

av att de för utbetalningarna ansvariga befattningshavarna, flaggunderofficerarna

Cederwall och Jäder, genom erhållna direktiv bibringats den felaktiga

uppfattningen, att fartygets personal var berättigad till ersättning. I likhet

med myndigheterna finner jag mig därför böra tillstyrka bifall till ansökningarna.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att flaggunderofficerarna T. W. Cederwall och K. S. Jäder

befrias från dem jämlikt försvarets civilförvaltnings resolutioner

den 7 januari 1948 åvilande ersättningsskyldighet till

kronan.

4.

Under beredskapstjänstgöring vid en fältpost tillhörande Skaraborgs

pansarregemente råkade värnpliktige nr 707—28—25 Roland Gotthard Ahlgren

den 2 maj 1944 vid gevärsvård utanför ett tält avlossa ett skott. Skottet

träffade två värnpliktiga, som uppehöllo sig inne i tältet, med påföljd att

de erhöllo så svåra skador att de båda omedelbart avledo.

Ahlgren ställdes vid krigsrätt till ansvar för försummelse i tjänsten och

vållande till annans död. De dödades fäder yrkade vid krigsrätten ersättning

av Ahlgren för begravningskostnader och gjorde därjämte anspråk på livräntor.

Kiksförsäkringsanstalten, som genom beslut den 11 augusti 1944

tillerkänt fadern till den ene av de förolyckade livränta från och med den

3 maj 1944 med 300 kronor om året jämte dyrtidstillägg, yrkade ersättning

av Ahlgren för vad anstalten utgivit eller komme att utgiva på grund av

detta beslut. Härjämte förbehöll sig anstalten rätt att föra särskild talan

om ersättning för vad anstalten kunde komma att ytterligare utgiva i anledning

av olyckan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 800.

Krigsrätten fann i utslag den 19 december 1944, att Ahlgren handlat

oförsiktigt och på sådant sätt att han icke kunde undgå ansvar. Med hänsyn

till att Ahlgren var förhållandevis ovan vid hanterande av gevär och till

vad i övrigt förekommit i målet ansåg emellertid krigsrätten omständigheterna

synnerligen mildrande. Ahlgren dömdes för vårdslöshet i tjänsten och

vållande till annans död att undergå vaktarrest sex dagar. I ersättning för

begravningskostnader ålades Ahlgren att utgiva sammanlagt omkring 1 500

kronor. De anspråk på livräntor som framställts av de förolyckades fäder

fann krigsrätten icke kunna bifallas. Till riksförsäkringsanstalten ålades

Ahlgren att utgiva ersättning i enlighet med anstaltens yrkande. — En av

krigsrättens ledamöter ansåg, att Ahlgren med hänsyn till den ringa utbildning

han erhållit under beredskapstjänstgöringen i handhavandet av gevär

icke borde ådömas ansvar eller ersättningsskyldighet. — Krigshovrätten, där

Ahlgren anförde besvär, fann i utslag den 11 september 1945 icke skäl att

göra ändring i krigsrättens utslag. Sedan Ahlgren anhållit om tillstånd att

fullfölja talan mot krigshovrättens utslag, fann Kungl. Maj:t ej skäl att meddela

sådant tillstånd, i följd varav utslaget skulle stå fast.

Ahlgren har i skrivelse den 27 februari 1948 hos Kungl. Maj:t anhållit

om befrielse från ersättningsskyldighet mot riksförsäkringsanstalten enligt

utslaget.

Riksförsäkringsanstalten, som den 15 maj 1948 avgivit yttrande i ärendet,

har införskaffat utredning angående Ahlgrens ekonomiska förhållanden. Av

utredningen framgår, att Ahlgren som är född år 1905 är anställd såsom

inspektör hos Livförsäkrings AB Thule med en lön som i april 1948 utgjorde

991 kronor 67 öre i månaden. Efter avdrag för skatt och försäkringspremier

hade han för januari, februari och mars månader 1948 uppburit något över

700 kronor i månaden. Han är gift och har tre barn i åldern 2, 11 och 14

år. Hans hustru är sedan år 1936 sjuklig, varför familjen ofta nödgas anlita

hemhjälp. Det yngsta barnet har ett medfött lyte, som påkallar regelbunden

läkarvård. Även Ahlgrens egen hälsa är klen. Familjens utgifter för läkare

och hemhjälp beräknas till 75—100 kronor i månaden. Ahlgren saknar förmögenhet.

— Under hänvisning till dessa förhållanden och de omständigheter

varunder olyckan inträffade har riksförsäkringsanstalten förklarat, att

anstalten för sin del icke vill motsätta sig att Ahlgren befrias från all ersättningsskyldighet

mot anstalten. Anstalten har tillika uppgivit, att kapitalvärdet

av den från anstalten utgående livräntan beräknas uppgå till omkring

4 000 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 29 maj 1948 anslutit sig till vad riksförsäkringsanstalten

anfört i ärendet.

Departementschefen. Det i förhållande till olyckans svåra följder ringa

straff som domstolarna ådömt Ahlgren visar, att omständigheterna för honom

varit i hög grad mildrande. Med hänsyn härtill och till att Ahlgrens ekonomi

genom familjens sjuklighet synes ansträngd anser jag mig i likhet med de

hörda myndigheterna böra tillstyrka bifall till ansökningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 300. 9

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att K. G. Ahlgren befrias från honom enligt krigshovrättens

utslag den 11 september 1945 åvilande ersättningsskyldighet

till riksförsäkringsanstalten.

5.

Under övning med artilleripjäser den 5 februari 1947 vid Älvsborgs kustartilleriregemente

under befäl av underofficeren av 2. graden Yngve Einar

Valdemar Wiklander ådrog sig värnpliktige nr 1315—17—45 Hvit genom

missöde med en av pjäserna en skallfraktur och skada på tänder.

I anledning av olyckan fördes vid krigsrätten vid Älvsborgs kustartilleriregemente

ansvars- och skadeståndstalan mot Wiklander. Genom utslag den

7 maj 1947 utlät sig krigsrätten i huvudsak sålunda. Den 5 februari 1947

förekom å Oscar II:s fort omläggningsövning med en 10,5 cm luftvärnskanon.

Den avdelning, som deltog i övningen, vilken avsåg omläggning från skjutläge

till körläge, stod under befäl av Wiklander. Vid övningen avdelades

värnpliktige nr 280—15—45 Gösta Bergqvist såsom pjäschef. Under Bergqvists

ordergivning frigjordes efter kommandoordet »Loss» det bakre låshandtaget,

därvid de två bakre omläggningsspetten med kraft fördes framåt.

Det vänstra av spetten träffade Hvit, som därav ådrog sig en skallfraktur

samt skada på tänder. Missödet förorsakades därav, att markplattorna icke

uppskruvats. Det hade ålegat Wiklander såsom övningsledare att förvissa

sig därom, att markplattorna före avgivandet av kommandoordet »Loss»

blivit uppskruvade. Genom underlåtenhet härutinnan har Wiklander gjort

sig skyldig till försummelse i fullgörande av tjänsteplikt. På grund härav

prövar krigsrätten lagligt döma Wiklander jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten

till arrest utan bevakning tre dagar. Vid denna utgång i ansvarsfrågan

och då det icke blivit styrkt, att Hvit genom eget vållande medverkat

till skadan, är Wiklander skyldig gälda Hvit skadestånd utan jämkning.

Wiklander har vitsordat såsom skälig ersättning för det Hvit genom olyckshändelsen

åsamkade lytet fordrade 200 kronor. Ersättning för sveda och

värk finner krigsrätten icke böra uppskattas till högre belopp än Wiklander

medgivit eller 250 kronor. På grund härav prövar krigsrätten lagligt förplikta

Wiklander att till Hvit genast mot kvitto utgiva fyrahundrafemtio

kronor.

Krigshovrätten fann i utslag den 12 december 1947 icke skäl göra ändring

i krigsrättens utslag.

I en den 11 maj 1948 dagtecknad skrift har Wiklander anhållit att av nåd

bliva befriad från honom på grund av förenämnda utslag ålagd ersättningsskyldighet.

Wiklander har härvid anfört, att han, som är gift och har ett barn

i skolåldern, genom utgivande av skadeståndsbeloppet skulle komma i stora

ekonomiska svårigheter.

Försvarets civilförvaltning har efter samråd med marinförvaltningen i utlåtande

den 20 juli 1948 anfört i huvudsak följande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.-t.s proposition nr 300.

Den skadade värnpliktige Hvit bär enligt beslut av ämbetsverken den G

februari 1948 av statsmedel erhållit honom tilldömt skadestånd å 450 kronor,

för vilket kronan enligt vedertagna principer haft att svara gentemot den

skadade, mot att Hvit å kronan överlåtit sin fordran mot sökanden. Det är

sålunda denna kronans, på Hvits överlåtelse grundade fordran som ansökningen

avser. Sökanden, som är född år 1919, är gift och har ett barn i

skolåldern. Hans månadslön uppgår till 591 kronor och han saknar förmögenhet.

Försvarets civilförvaltning och marinförvaltningen anse, att ifrågavarande

skada inträffat under sådana omständigheter, att skadeståndsbeloppet

skäligen icke bör utkrävas, så mycket mindre som ett erläggande av nämnda

belopp måste förutsättas bliva i hög grad ekonomiskt betungande för Wiklander.

Ämbetsverken tillstyrka fördenskull bifall till ansökningen, dock

icke i vad den avser ett redan inbetalt belopp å 20 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 4 augusti 1948 förklarat, att ämbetsverket

ej ville motsätta sig, att Wiklander till viss del befrias från sin återbetalningsskyldighet

till kronan. Ämbetsverket förordar därför, att Wiklander

åvilande ersättningsskyddighet nedsättes till förslagsvis 50 kronor.

Departementschefen. Enligt vad som under hand inhämtats har Wiklander

numera inbetalat sammanlagt 80 kronor. Med hänsyn härtill och under beaktande

av Wiklanders ekonomiska ställning samt de omständigheter varigenom

ersättningsskyldigheten uppstått finner jag mig böra tillstyrka, att

Wiklander befrias från vidare ersättningsskyldighet till kronan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att underofficeren av 2. graden vid Älvsborgs kustartilleriregemente

Yngve Einar Valdemar Wiklander befrias från återstående

ersättningsskyldighet till kronan på grund av krigshovrättens

utslag den 12 december 1947.

6.

Under en övning vid 1. kompaniet I 46 den 16 maj 1945 erhöll löjtnanten

Ragnar Daniel Bertilsson Andrén eu skada å högra ögat genom ett knallskott.

Värnpliktige furiren 44—6—38 Gunnar Lennart Ducroute ålades att

till Andrén utgiva skadestånd.

De närmare omständigheterna voro följande.

Ledare för övningen var värnpliktige sergeanten nr 498—28—36 Thor

Ragnar Ödman. Enligt för övningen utfärdade bestämmelser skulle Andrén

och Ducroute vara chefer för var sin i övningen ingående pluton. Övningen

skulle avse uppehållande försvar varvid Ducroute skulle ha befälet över den

vikande efterplutonen och Andrén över den anfallande plutonen. Vid det

tillfälle, då olyckan inträffade, anföll Andrén med två grupper efterplutonen,

som grupperats till försvar. När han efter en hastig framryckning nått kontakt

med motståndarsidan, stannade han för en kort stund upp för att

skaffa sig överblick av läget. I samma ögonblick kreverade ett knallskott

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

enligt Andréns bedömande endast någon meter framför och till höger om

honom. Andrén kände stark smärta i högra ögat och vacklade omkull.

Enligt Andréns uppgift hade han icke erhållit något meddelande om att

knallskott skulle användas vid övningen. Ducroute uppgav, att han före

övningen enligt order tagit ut ammunition och därvid försett sig med två

knallskott samt att han vid olyckstillfället befann sig cirka 20 meter från

olycksplatsen, vilken han dock icke kunde iakttaga.

Olyckan blev föremål för prövning inför regementskrigsrätten vid Bohusläns

regemente, där åklagaren yrkade ansvar å Ödman och Ducroute samt

Andrén fordrade skadestånd av dem. Krigsrätten fann utrett, att Andrén

skadats genom att ett knallskott exploderat. Mot Ödman ansågs icke styrkt

något av beskaffenhet att för honom medföra ansvar eller ersättningsskyldighet.

Beträffande Ducroute fann krigsrätten utrett, att denne före övningen

uttagit och fördelat knallskott. Detta ansågs dock icke i och för sig för

Ducroute medföra ansvar eller ersättningsskyldighet. Krigsrätten fann emellertid

utrett, att Ducroute under övningen själv kastat och uppmanat andra

att kasta knallskott. Detta fann krigsrätten innebära oförstånd i tjänsten

och dömde därför Ducroute att hållas i vaktarrest i två dagar. I fråga om

den mot Ducroute förda ersättningstalan hade enligt krigsrätten icke styrkts,

att skadan inträffat till följd av knallskott, som kastats av Ducroute eller

på hans uppmaning, och krigsrätten fann icke heller i övrigt styrkt någon

omständighet av beskaffenhet att för Ducroute medföra ersättningsskyldighet.

Sedan Andrén besvärat sig över krigsrättens utslag, fann krigsliovrätten

i utslag den 19 november 1946 ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag

såvitt Andréns talan mot Ödman därigenom lämnats utan bifall. Yad däremot

angick Andréns skadeståndstalan mot Ducroute fann krigskovrätten,

att av utredningen i målet måste anses framgå, att Andréns skada förorsakats

av ett knallskott, som på order av Ducroute kastats mot den anfallande

styrkan av någon i den försvarande styrkan. Genom den tjänsteförsummelse

vartill Ducroute enligt krigsrättens av honom icke överklagade utslag gjort

sig förfallen hade Ducroute följaktligen varit vållande till skadan. På grund

härav och då det icke visats, att Andrén genom eget vållande medverkat till

skadans uppkomst, förklarade krigsliovrätten Ducroute pliktig att till Andrén

utgiva fullt skadestånd. Ducroute förpliktades sålunda att till Andrén i

ersättning för sveda och värk, resa till läkare och läkarintyg utgiva sammanlagt

541 kronor 75 öre jämte ränta samt att ersätta Andrén för rättegångskostnaderna

med 275 kronor. Därjämte förpliktades Ducroute att återgälda

statsverket dess utgifter i anledning av den Andrén vid krigsrätten beviljade

fria rättegången.

I skrivelse den 20 september 1947 har Ducroute, med förmälan att han

genom avbetalning ersatt Andrén rättegångskostnadsbeloppet å 275 kronor,

anhållit att av nåd bliva befriad från skyldigheten att erliigga återstående

ersättningsbelopp, sammanlagt 998 kronor 75 öre jämte 5 % ärlig ränta å

541 kronor 75 öre från den 6 december 1945 tills betalning skett. Av ersättningsbeloppet

avsåge 457 kronor statsverkets utgifter i anledning av den

Andrén vid krigsrätten beviljade fria rättegången.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

Till stöd för ansökningen har Dueroute anfört i huvudsak följande. Hans

ekonomiska förhållanden vore sådana, att han icke såge sig någon möjlighet

att erlägga återstående ersättningsbelopp. Efter det han på grund av långvariga

inkallelser till beredskapstjänstgöring tvingats avbryta sina studier i

handelsutbildning hade han efter olika sysselsättningar för närvarande anställning

vid kristidsstyrelsen i Hälsingborg med eu månatlig lön av 300

kronor, vilken inkomst skulle räcka till underhåll åt honom själv, hustru och

ett barn. Därjämte hade han studie- och andra skulder om sammanlagt

6 225 kronor.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning ha i gemensamt

utlåtande den 13 april 1948 anfört bland annat följande. Då kronan

enligt vedertagna rättsgrundsatser gentemot Andrén måste anses svara för

det denne tillerkända skadeståndsbeloppet, hade ämbetsverken den 18 mars

1947 beslutat att till Andrén utanordna ett belopp av 541 kronor 75 öre

jämte viss därå löpande ränta, mot det att denne å kronan överläte sin

rätt till skadestånd gentemot Dueroute. Försvarets civilförvaltning och

arméförvaltningens tygavdelning ansåge omständigheterna i samband med

ifrågavarande olyckshändelse ha varit sådana, att Dueroute skäligen borde

helt befrias från skyldighet att erlägga skadeståndsbeloppet. För denna

ståndpunkt talade enligt ämbetsverkens mening dessutom hänsynen till

Ducroutes synnerligen svaga ekonomiska ställning. Ansökningen i vad avsåge

befrielse från återgäldande av statsverkets utgifter till följd av Andrén beviljad

förmån av fri rättegång syntes ämbetsverken innefatta ett spörsmål,

varom det icke ankomme på dem att yttra sig.

Statskontoret har i utlåtande den 5 maj 1948 anfört, att ämbetsverket på

av försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning anförda

skäl icke hade något att erinra mot bifall till framställningen.

Departementschefen. Med hänsyn till såväl omständigheterna vid olyckan

som Ducroutes svaga ekonomi anser jag mig i likhet med myndigheterna

böra tillstyrka, att Dueroute befrias från skyldigheten att erlägga ifrågavarande

skadeståndsbelopp. Det synes mig jämväl skäligt, att Dueroute befrias

från ersättningsskyldighet för statsverkets kostnader i anledning av

Andrén beviljad förmån av fri rättegång vid krigsrätten.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Gunnar Lennart Dueroute befrias från ersättningsskyldighet

till kronan i förevarande hänseende.

7.

Under övning i anfall och försvar den 29 mars 1946 vid Vaxholms kustartilleriregemente

skadades underofficeren av 2. graden Erik Sigvard Karlsson

i vänstra underarmen av ett löst skott, som avlossades från ett värn vari

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

bland andra värnpliktige vicekorpralen nr 526o—1—44 Fer-Henrik Rosenström

befann sig.

I anledning av olyckan förde vederbörande krigsfiskal ansvarstalan mot

Rosenström vid regementets krigsrätt för vårdslöshet i tjänsten och vållande

av kroppsskada å Karlsson. Marinförvaltningen fordrade ersättning av Rosenström

med 50 kronor för Karlssons transport med ambulans från Nynäshamn

till Karolinska sjukhuset, med 170 kronor 60 öre för statsverkets

verkliga kostnader efter 17 kronor 6 öre om dagen för Karlssons vård a

sjukhus under 10 dagar samt med 279 kronor 69 öre för Karlsson tillkommande

lön under tre veckor från och med dagen för olyckshändelsen.

Krigsrätten fann i utslag den 29 juni 1946 utrett, att skottet avlossats av

Rosenström. Genom att avlossa skottet, ehuru Karlsson vid tillfället befunnit

sig omedelbart intill värnet, ansågs Rosenström ha gjort sig skyldig

till vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt och jämväl vållat att Karlsson

tillfogats skadan. Krigsrätten dömde därför Rosenström dels att undergå

vaktarrest fyra dagar, dels ock att till kronan utgiva tjugu dagsböter, varje

dagsbot bestämd till 1 krona 50 öre. Rosenström förpliktades vidare att

till marinförvaltningen utgiva ersättning för Karlssons ambulansfärd och lön

med fordrade belopp samt för sjukhusvården efter 4 kronor 50 öre om

dagen eller tillhopa 374 kronor 69 öre jämte 5 % ränta därå från den 17 maj

1946 till skeende betalning. Därjämte ålades Rosenström att ersätta marinförvaltningen

dess kostnader å målet med 100 kronor.

Krigshovrätten, där marinförvaltningen besvärade sig under yrkande att

utfå ersättning för Karlssons vård på sjukhus beräknad efter den verkliga

kostnaden, 17 kronor 6 öre om dagen, fann genom utslag den 1 april 1947

ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.

I en den 3 juni 1948 dagtecknad skrift har Rosenström anhållit att av

nåd bliva befriad från ersättningsskyldigheten. Som skäl för sin framställning

har Rosenström anfört, att han alltsedan 1946, då han avslutade sin

värnpliktstjänstgöring, bedrivit studier vid Enskilda gymnasiet i Stockholm

och sålunda ej haft några inkomster. Då han ej heller vore ägare till någon

som helst förmögenhet, såge han sig ur stånd att ersätta beloppet eller

någon del därav.

Försvarets civilförvaltning, som införskaffat utredning angaende Rosenströms

ekonomiska förhållanden, har i utlåtande den 3 augusti 1948 anfört,

att Rosenström sedan militärtjänstgöringens avslutande bedrivit studier,

som beräknas komma att taga ytterligare två år i ansprak, samt att han

saknar inkomster och har en studieskuld på 2 000 kronor. Ämbetsverket

har förklarat sig anse att, ehuru Rosenström torde få förutsättas framdeles

bliva i stånd att erlägga här ifrågavarande belopp, betalningsskyldigheten

likväl, med hänsyn bland annat till att den grundar sig på ett under stridsmässig

övning begånget fel, skäligen bör eftergivas.

Statskontoret har i utlåtande den 21 augusti 1948 anslutit sig till vad försvarets

civilförvaltning anfört.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

Departementschefen. Det synes uppenbart, att Rosenströms ekonomiska

ställning är sadan, att lian under de närmaste åren saknar möjlighet att

fullgöra honom åliggande ersättningsskyldighet. Detta förhållande liksom

de omständigheter under vilka ersättningsskyldigheten uppstått tala för att

den såsom myndigheterna förordat eftergives.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att värnpliktige 5265—1—44 Per-Henrik Rosenström befrias

från honom enligt krigshovrättens utslag den 1 april 1947

åvilande ersättningsskyldighet mot kronan.

8.

Den 26 oktober 1946 blev dåvarande laboratoriebiträdet vid försvarets

forskningsanstalt Gunnar Karlsson på Stockholms centralstation frånstulen

en forskningsanstalten tillhörig filmkamera jämte till denna hörande materiel.

Till följd av det inträffade blev Karlsson som ansågs icke ha iakttagit

normal aktsamhet vid handhavandet av godset ålagd ersätta forskningsanstalten

med 2 053 kronor, motsvarande 65 % av materielens värde.

De närmare omständigheterna vid förlusten voro enligt vad Karlsson

uppgivit följande.

Efter en tjänsteresa till Karlsborg återkom Karlsson den 26 oktober 1946

kl. 18.55 till Stockholms centralstation varvid han medförde en resväska

innehållande dels personliga tillhörigheter och dels en 16 mm filmkamera med

två objektiv, en filmkassett och en halv filmrulle. Ett till kameran hörande

stativ var med remmar fastsatt utanpå kameran. Emedan dagen ifråga var

en lördag och Karlssons tjänst för veckan var avslutad, ämnade han lämna

in väskan i resgodsförvaringen. Från stationen skulle han ringa ett telefonsamtal

och då han på vägen till effektförvaringen fann en ledig telefonapparat

stannade han vid denna. Han ställde därefter väskan omedelbart

bredvid sig för att telefonera. Under telefonsamtalet som varade omkring

10 minuter hade han icke hela tiden ögonen på väskan. När han efter

telefonsamtalets slut skulle taga väskan var den borta. Eftersom han hela

tiden varit inställd på att lämna in väskan i effektförvaringen, reflekterade

han just då icke vidare över att den var försvunnen utan trodde, att han

redan lämnat in den. Påföljande söndagskväll kl. 23.00 återvände han till

centralstationen för att i effektförvaringen hämta ut väskan. Det visade sig

då, att han icke hade något inlämningskvitto, och först då slog honom tanken,

att han icke lämnat in väskan på lördagskvällen utan att den måste blivit

stulen under telefonsamtalet. Efter att på olika sätt ha efterforskat väskan

pa centralstationen anmälde han påföljande måndag förlusten för polisen.

Forskningsanstalten inhämtade yttrande i ärendet från advokatfiskalen hos

försvarets civilförvaltning. I yttrandet framhölls, att Karlsson vid sitt handhavande

av ifrågavarande gods icke syntes ha iakttagit normal aktsamhet

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

och i följd därav icke borde undgå ersättningsskyldighet till kronan. Styrelsen

för forskningsanstalten fastställde därefter genom beslut den 28 maj

1947 ersättningsbeloppets storlek till 65 % av fakturavärdet eller 2 053 kronor.

Sedan Karlsson genom skuldebrev den 15 november 1947 förbundit sig att

erlägga nämnda belopp i poster om 35 kronor i månaden, har han till och

med juni månad 1948 till anstalten inlevererat sammanlagt 280 kronor.

I en den 15 juli 1948 dagtecknad skrift har Karlsson gjort framställning

om att av nåd bliva befriad från återstående ersättningsskyldighet. Som

skäl för framställningen har han anfört, att han sedan ett halvt år vore gift

samt att hans hustru till hösten väntade barn och då bleve oförmögen

till förvärvsarbete. Själv vore han numera anställd såsom fotograf i filmbranschen,

där han under de första 4—5 anställningsåren komme att erhålla

låg lön, 325 kronor i månaden jämte indextillägg, varför det för honom och

hans familj bleve mycket kännbart att fullgöra ersättningsskyldigheten till

forskningsanstalten.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet har försvarets forskningsanstalt

i yttrande den 21 juli 1948 tillstyrkt Karlssons framställning.

Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 27 juli 1948 anfört, att

ämbetsverket med hänsyn till Karlssons svaga ekonomiska ställning icke

ville motsätta sig, att han erhölle befrielse från skyldigheten att erlägga

återstående belopp, 1 773 kronor. Civilförvaltningen har emellertid ifrågasatt,

huruvida icke den påtagliga oaktsamhet vartill Karlsson gjort sig

skyldig borde föranleda till att ett högre belopp utkrävdes än vad som

redan erlagts och att befrielsen följaktligen begränsades till att avse förslagsvis

1 500 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 11 augusti 1948 anfört bland annat

följande.

Statskontoret kan icke finna omständigheterna i ärendet tala för sökandens

befrielse från ersättningsskyldighet i den utsträckning försvarets civilförvaltning

föreslagit. Därest Kungl. Maj:t skulle finna sökandens ekonomiska

ställning motivera ett tillmötesgående i viss omfattning av sökandens

hemställan bör — enligt ämbetsverkets mening — ersättningsskyldigheten

icke begränsas till lägre belopp än 1 000 kronor.

Departementschefen. I likhet med myndigheterna anser jag, att Karlsson

icke iakttagit den aktsamhet med omhänderhavd materiel som man i förevarande

fall kunnat kräva. Å andra sidan är Karlssons ekonomiska ställning

för närvarande så svag, att ett utkrävande av hela det återstående

ersättningsbeloppet eller större delen därav komme att medföra svårigheter

för familjens existens. Jag vill därför förorda, att Karlsson, därest han

inom tid som det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma inbetalar

ytterligare 300 kronor, befrias från vidare ersättningsskyldighet till

forskningsanstalten i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

att Gunnar Karlsson, därest lian inom tid som Ivungl. Maj:t

bestämmer till försvarets forskningsanstalt inbetalar ytterligare

300 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet till

kronan i förevarande hänseende.

9.

Genom kontrakt den 10 och 16 juni 1913 åtog sig kopparslagarmästaren

<Tustaf Swärd, Torshälla, att till dåvarande arméförvaltningens intendentsdepartement

leverera 2 000 stycken kokkittlar av koppar m/59 till ett pris

8 kronor 5 ore stycket under villkor bland annat att, därest Swärd försummade

att inom överenskommen tid fullgöra sitt åtagande, han skulle

vara skyldig ej blott att gottgöra den ökade kostnad, kronan kunde få vidkannas

for ombesörjandet av vad som bruste i leveransen, utan även »böta»

fem procent av den på den bristande delen av leveransen belöpande betalningen.

Sedan det visat sig, att Swärd icke kunde fullgöra leveransen enligt

åtagande, samt han i anledning därav blivit skild från densamma, antog

intendentsdepartementet genom beslut den 2 september 1914 andra anbud

å ifrågavarande leverans. Enligt dessa anbud kommo kronans kostnader

for leveransen att ökas med 2 050 kronor. Sedan Swärd försatts i konkurs,

bevakade kronan i inlaga den 24 september 1914 i konkursen fordran å dels

namnda belopp om 2 050 kronor och dels »böter» för försummad leverans

805 kronor eller således sammanlagt 2 855 kronor.

Genom dom den 9 april 1924 vid Stockholms rådhusrätt, dit kronan

genom arméförvaltningens intendentsdepartement erhållit stämning å Swärd,

förpliktades Swärd att till intendentsdepartementet genast mot kvitto utgiva

2 855 kronor jämte fem procent årlig ränta därå från stämningsdagen

den 20 mars 1924, till skeende betalning. Tillika skulle Swärd ersätta intendentsdepartementets

rättegångskostnader med 40 kronor. Vid försök till

verkställighet av ifrågavarande dom åren 1924, 1933 och 1942 ha utmätningsbara

tillgångar icke kunnat anträffas hos Swärd.

Sedan advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning genom skrivelse den

19 mars 1948 ånyo framställt krav mot Swärd, har denne i en den 24 april

1948 dagtecknad skrift anhållit att av nåd bliva befriad från skyldigheten

att utgiva honom ådömt skadeståndsbelopp. Swärd har därvid framhållit,

att han alltjämt saknar möjlighet att betala skulden, enär han icke har

några tillgångar och endast nödtorftigt kan försörja sig på hantverksmässig

tillverkning av mässings- och kopparsaker. Då han nu är 73 år gammal, har

han aven funnit möjligheterna för honom att framdeles betala skulden vara

uteslutna.

Försvarets civilförvaltning som avgivit utlåtande den 3 augusti 1948 har införskaffat

utredning angående Swärds ekonomiska förhållanden varav framgår,

att Swärd som saknar förmögenhet driver en mindre verkstad och har en årsinkomst

av cirka 3 000 kronor. Med hänsyn till sökandens ålder och svaga

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:466 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kvorum. a1 i texten
  2. SU 1948:242 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kronan. s. 1 i texten