Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 61 § 1 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården, m. m

1948-10-08 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:312, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 61 § 1 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

1

Nr 312.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändrad lydelse av 61 § 1 mom. lagen

den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården, m. m.;

given Stockholms slott den 8 oktober 1948.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 61 § 1 mom. lagen den 14 juni 1918

(nr 422) om fattigvården; och

2) lag om ändrad lydelse av 21 § bidragsförskottslagen den 11 juni 1943

(nr 382).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det föreslås, att länsstyrelse skall äga att, när skäl därtill äro, upptaga

till prövning ansökning om gottgörelse av statsverket för utgiven fattigvård

och utgivna bidragsförskott, även om ansökningen göres senare än som är

föreskrivet. För närvarande kräves Konungens förordnande för att sådan ansökning

skall kunna prövas. I viss anslutning till vad sålunda hittills gällt,

föreslås vidare att om länsstyrelsen anser ansökningen icke böra upptagas

till prövning, länsstyrelsen skall underställa Konungen frågan om så bör ske.

Den föreslagna ändringen i fattigvårdslagen medför automatiskt, att motsvarande

regler komma att gälla beträffande ansökning om gottgörelse av statsverket

för utgift för barn, som omhändertagits enligt barnavårdslagen.

1—2022 <8 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 312.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majits proposition nr 312.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 61 § 1 inom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 61 § 1 mom. lagen den 14 juni 1918 om fattigvården1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

61 §.

1 mom. Vill fattigvårdsstyrelse---fattigvårdss ty re 1 s e n delgivet.

Vid ansökningen---böra bifogas.

Sedan Konungens---av ansökningarna.

Konungen må när skäl därtill äro

förordna, att ansökning som här avses

skall av Konungens befallningshavande

upptagas till prövning, ändå

att den göres senare än i första stycket

sägs. över sådan ansökning meddelar

Konungens befallningshavande

beslut så snart ske kan.

När skäl därtill äro må ansökning

som här avses upptagas till prövning,

ändå att den göres senare än i första

stycket sägs. Finner Konungens befallningshavande

så ej böra ske, skall

frågan härom underställas Konungen,

över ansökning, som upptages till

prövning i den ordning nu sagts, meddelar

Konungens befallningshavande

beslut så snart ske kan.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 61 § 1 mom. se SFS 1936: 265.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 21 § bidragsförskottslagen den 11 juni

1943 (nr 382).

Härigenom förordnas, att 21 § bidragsförskottslagen den 11 juni 1943

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

21 §.

Gottgörelse av statsverket för utgivna

bidragsförskott sökes av barnavårdsnämnden

hos länsstyrelsen. Ansökning,

avseende nämndens kostnader

för förskott som belöpa å visst

budgetår (den 1 juli—den 30 juni),

skall göras före utgången av därnäst

följande budgetår. Konungen må dock,

när skäl därtill äro, förordna, att ansökning

skall av länsstyrelsen upptagas

till prövning, ändå att den göres

senare. Ansökning avfattas enligt fastställt

formulär.

Sedan länsstyrelsen---

Gottgörelse av statsverket för utgivna

bidragsförskott sökes av barnavårdsnämnden

hos länsstyrelsen. Ansökning,

avseende nämndens kostnader

för förskott som belöpa å visst

budgetår (den 1 juli—den 30 juni),

skall göras före utgången av därnäst

följande budgetår. När skäl därtill

äro må dock ansökning upptagas till

prövning, ändå att den göres senare.

Finner länsstyrelsen så ej böra ske, skall

frågan härom underställas Konungen.

avfattas enligt fastställt

Ansöknin:

formulär,

beviljat belopp.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 8 oktober 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Vougt, Zetterbeeg, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler fråga om decentralisering

av vissa ärenden angående återställande av försutten tid samt

anför därvid följande.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 6 juni 1947 tillkallade statsrådet

Danielson följande personer att utreda möjligheterna av en ytterligare

decentralisering inom statsförvaltningen, nämligen landshövdingen Th. Bergquist,

tillika ordförande, samt ledamoten av riksdagens första kammare professorn

N. Herlitz, statskommissarien B. E. Johnsson, direktören i landskommunernas

förbund S. Larsson, statssekreteraren I. Lindell, ledamoten av riksdagens

andra kammare hemmansägaren Hj. R. Nilson, landssekreteraren

N. O. Åkesson och ledamoten av riksdagens första kammare direktören i

tjänstemännens centralorganisation Y. Åman. Utredningen, som antagit namnet

decentraliseringsutredningen, har i en med nr 14 betecknad, till socialdepartementet

överlämnad promemoria angående återställande av försutten

tid i vissa ärenden rörande statsbidrag m. m. bland annat berört vissa i det

följande närmare angivna bestämmelser i lagen om fattigvården, barnavårdslagen

och bidragsförskottslagen samt därvid föreslagit vissa decentraliseringsåtgärder.

Gällande förhållanden.

I 8 kap. 60 och 61 §§ lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården

finnas bestämmelser angående rätt för fattigvårdssamhälle att i vissa fall erhålla

gottgörelse av staten för utgiven fattigvård. Sådan gottgörelse utgår

enligt 60 § dels för fattigvård, som lämnats utlänning, dels ock för fattigvård,

som lämnats svensk medborgare, då hans hemortsrätt ej kan utrönas

eller i vissa fall då såväl han som vissa av hans anhöriga oavbrutet under

minst tre år vistats utom det fattigvårdssamhälle, där han äger hemortsrätt.

I 61 § 1 mom. föreskrives, att fattigvårdsstyrelse, som vill erhålla gottgörelse

av staten för fattigvård, skall göra ansökning därom hos Konungens befallningshavande

för varje år inom februari månad året efter det, då fattigvården

av fattigvårdssamhället utgivits. Har fattigvårdsstyrelsen sökt att av annat

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

5

fattig vår dssamhälle eller enskild person utfå ersättning för fattigvårdskostnad,

men talan därom ogillats, räknas tiden för sökande av gottgörelse från

det länsstyrelsens utslag i tvisten vunnit laga kraft mot samhället eller, om

det överklagats, från det kammarrättens utslag blivit fattigvårdsstyrelsen delgivet.

Konungen må när skäl därtill äro förordna, att ansökning som här avses

skall av länsstyrelse upptagas till prövning, ändå att den göres senare än

nyss sagts.

I 63 och 65 §§ lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och

ungdomsskydd (barnavårdslagen) givas .bestämmelser angående rätt för kommun

att i vissa fall erhålla gottgörelse av staten för utgift, som kommunen

haft för vård av person, som omhändertagits enligt barnavårdslagen. Jämlikt

63 § utgår dylik ersättning av statsmedel enligt samma grunder, som

stadgas i 60 § lagen om fattigvården beträffande gottgörelse för fattigvård,

d. v. s. dels för vård åt utländsk medborgare och dels för vård åt svensk medborgare,

då dennes hemortsrätt icke kan utrönas, eller i vissa fall då han

oavbrutet under minst tre år vistats utom hemortskommunen. Vidare utgår

jämlikt 63 § b arna vårdslagen ersättning av statsmedel för utgift, som vistelsekommun

haft för skyddsuppfostran av person, som omhändertagits med stöd

av 22 § d) samma lag. Enligt 65 § gäller i avseende å behandling av frågor

om ersättning av staten för utgift för omhändertagen person m. m. ävensom

i avseende å tid för anhängiggörande av talan i tillämpliga delar vad för motsvarande

,fall är stadgat i 8 kap. i lagen om fattigvården.

I 21 § lagen den 11 juni 1943 (nr 382) om förskottering av underhållsbidrag

till barn (bidragsförskottslagen) är stadgat, bland annat, att gottgörelse

av statsverket för utgivna bidragsförskott skall sökas av barnavårdsnämnden

hos länsstyrelsen. Ansökning, avseende nämndens kostnader för

förskott som belöpa å visst budgetår, skall göras före utgången av därnäst

följande budgetår. Konungen må dock, när skäl därtill äio, förordna att ansökning

skall av länsstyrelsen upptagas till prövning, ändå att den göres

senare.

Decentraliseringsutredningen.

I sin förenämnda promemoria har decentraliseringsutredningen anfört, att

utredningen övervägt, huruvida nu omförmälda ävensom vissa därmed likartade

bestämmelser angående återställande av försutten tid för sökande av

statsbidrag eller annan gottgörelse av statsverket borde ändras på sådant

sätt, att underordnade myndigheter — i här ifrågavarande fall länsstyrelserna

— finge möjligheter att själva pröva frågan om återställande av tid,

som försuttits.

Utredningen har inledningsvis erinrat, att de statliga ersättningar, bidrag

eller understöd, som på skolväsendets, sjukvårdens, socialvårdens och andra

områden jämlikt skilda författningar kunde utgå till kommuner eller enskilda,

i vissa fall beviljades av Kungl. Maj:t, medan i andra fall underordnade myn
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

digheter tillagts beslutanderätten. Som villkor för rätt att komma i åtnjutande

av dylika förmåner vore ofta stadgat, att ansökan därom skulle ingivas

inom viss tid. I andra fall saknades lielt bestämmelser härom. Stundom

förekomme dylika bestämmelser endast i form av en anvisning; ansökan

borde ingivas inom viss tid. Där påföljd av försummelse att iakttaga föreskriven

tid vore uttryckligen stadgad, angåves den så, att ansökningen icke

kunde upptagas till prövning eller att rätten till ersättning vore förfallen.

Ofta vore emellertid en bestämd tid villkorlig antingen på så sätt att Kungl.

Maj:t eller annan överordnad myndighet jämlikt särskilda bestämmelser tilllagts

dispensrätt eller ock därigenom att Kungl. Maj:t med stöd av sin allmänna

maktbefogenhet kunde dispensera från en av Kungl. Maj:t fastställd

tidsbestämmelse.

Härefter har utredningen omnämnt de i § 18 regeringsformen och 58 kap.

rättegångsbalken upptagna bestämmelserna om återställande av försutten tid

samt anmärkt att rättegångsbalkens regler ansetts kunna analogt tillämpas

även för den del av förvaltningsförfarandet som den egentliga förvaltningsprocessen

utgör, men att i fråga om dispens från bestämmelser om viss tid

för ingivande av ansökan om statsbidrag man i vissa fall utgått från att de

allmänna reglerna om återställande av försutten tid icke vore tillämpliga. Å

ena sidan syntes nämligen stundom ha föiutsatts att varje försummelse att

iakttaga lagstadgad frist, oavsett orsaken, medförde ovillkorlig förlust av

rätten till bidrag, medan å andra sidan man vid införande av bestämmelser

om dispensrätt icke ifrågasatt såsom villkor för dispens att laga förfall skulle

föreligga, utan att prövningen skulle vara rent diskretionär.

I det följande bär utredningen anfört, att anledningen till att krav uppställts

på att ansökan skulle vara gjord inom viss tid huvudsakligen torde

sammanhänga med statsfinansiella eller åtminstone budgettekniska ordningssynpunkter.

Dessutom medförde en relativt begränsad fatalietid bland annat

också den fördelen att nöjaktig granskning och utredning lättare kunde

verkställas.

Utredningen har vidare anfört att det i allmänhet icke borde ifrågakomma

att under normala förhållanden åt annan myndighet än Kungl. Maj:t anförtro

prövningen av frågor om återställande av försutten tid i sådana mål och ärenden,

däri två eller flera parter stå emot varandra eller där annan enskild rätt

än den sökandes eljest kan röna inverkan genom en dylik åtgärd. Annorlunda

ställde det sig i fråga om ett mellanhavande uteslutande mellan staten och ett

annat offentligt eller enskilt rättssubjekt och där detta mellanhavande endast

avsåge fråga om fullgörande av en staten enligt utfästelse i viss författning

åvilande skyldighet att för särskilt ändamål lämna vissa prestanda. De intressen,

till vilkas skydd bestämmelser om fatalietider eljest vore givna, berördes

icke i dessa fall, där bestämmelserna om fatalietid väsentligen torde

vara betingade av förut antydda ordningssynpunkter. Då prövningen av frågor

om återställande av försutten tid i dessa slag av ärenden, såsom i vissa fall

uttryckligen angivits, borde vara rent diskretionär och uteslutande grundas

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

på hänsyn till skälighet, syntes prövningen knappast vara av den art, att den

i princip behövde förbehållas Kungl. Maj:t. Vissa avsteg från denna eljest

tillämpade regel hade också redan förekommit.

Med hänsyn till att framställningar om dispens av förevarande slag i allmänhet

vunne bifall, kunde det, enligt vad utredningen vidare anför, synas

som om dessa bestämmelser om fatalietid utan större olägenhet skulle kunna

helt undvaras. Till stöd för en sådan uppfattning skulle också kunna anföras,

att åtskilliga bestämmelser om dylika fatalietider enligt vad för utredningen

upplysts tolkades som innefattande allenast en anvisning, även då en sådan

tolkning ur formella synpunkter måste te sig mycket tvivelaktig. Av en jämförelse

mellan olika bidragsformer med eller utan bestämmelser om fatalietider

syntes vidare framgå, att några enhetliga principer beträffande föreskrivandet

av dylika bestämmelser knappast torde ha förelegat. Det torde emellertid

vara uppenbart, att de ordningssynpunkter, som bestämmelserna avsåge

att tillgodose, måste tillmätas en avsevärd vikt. Fördenskull torde alltjämt

kravet på iakttagande av de i olika fall stadgade tidsbestämmelserna i allmänhet

böra upprätthållas. Däremot syntes en förenkling, som i och för sig måste

anses angelägen, kunna vinnas genom en decentralisering av beslutanderätten

i dispensärendena. Förutom en lättnad i Kungl. Maj ds arbetsbörda skulle

också vinnas fördelar i form av minskad väntetid för de sökande med allt vad

detta innebure. Ur statens synpunkt syntes också önskvärt att eftersläpningen

i fråga om utbetalningarna icke ökades genom en onödigt omständlig behandling

av förekommande dispensärenden.

Decentraliseringsutredningen har härefter anfört följande.

Det torde icke behöva särskilt framhållas, att den decentralisering, som

här bör eftersträvas, måste taga sikte på att dispensärendena få avgöras av

samma myndighet, som har att pröva huvudfrågan. I den mån som i denna

ingår en viss skälighetsbedömning, synes dispensfrågan lämpligen kunna

prövas som ett led i ärendet av samma myndighet, som har att avgöra huvudfrågan.

Men även i de fall då något skälighetsmoment icke förefinnes beträffande

prövningen av huvudfrågan, torde dispensfrågan i regel icke bereda

större svårigheter än att den utan olägenhet kan anförtros den bidragsbeviljande

myndigheten.

Då utredningen är medveten om att en decentralisering av beslutanderätten

kan befaras medföra en viss ökning av försummelserna att iakttaga föreskrifterna

om ansökningstider, har utredningen övervägt möjligheterna att på något

sätt råda bot härför. T nu gällande bestämmelser om dispensrätt är i allmänhet

föreskrivet, att dispens må meddelas, när skäl därtill äro. Att på något sätt

närmare angiva arten av de skäl, som må godtagas, torde icke vara möjligt,

även om vissa allmänna synpunkter kunna anföras. Sålunda synes det rimligt,

att fordringarna på de förebragta skälens styrka ökas i förhållande till dröjsmålets

längd eller vid upprepade försummelser. För att understryka vikten av

att en verklig prövning kommer till stånd skulle därför i samband med en decentralisering

kunna övervägas att skärpa kravet på så sätt, att för medgivande

av dispens skulle erfordras »särskilda skäl» eller »synnerliga skäl». En annan

utväg för att motverka den befarade ökningen av försummelserna vore att till

stöd för de fastställda fristerna införa vissa sanktioner. Såsom sådana skulle

kunna tänkas exempelvis straffavgifter antingen i form av viss ränta å sökta

belopp eller såsom stämpelavgift å beslut om dispens.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

Trots sina betänkligheter med avseende på en befarad ökning av försummelserna

anser sig utredningen emellertid icke böra förorda vare sig en skärpning

av bestämmelserna om förutsättningarna för dispens eller införandet av

något särskilt slags sanktioner i samband med decentralisation av beslutanderätt,

som med eller utan stöd av uttrycklig bestämmelse nu tillkommer Kungl.

Maj:t. Det förhåller sig ju dock så att en försummlese i och för sig medför att

vederbörande sökande icke längre har en ovillkorlig rätt att få sin ansökan

sakligt prövad. Men därjämte torde också på detta område bättre förutsättningar

för ett fullgott handhavande av de kommunala angelägenheterna komma

att skapas genom kommunindelningsreformen. Det torde därför kunna förutsättas

att försummelserna därigenom skola komma att minska.

Under åberopande av det anförda har utredningen beträffande nu ifrågavarande

författningar föreslagit, att 61 § 1 mom. lagen om fattigvården och

21 § bidragsförskottslagen gåves sådan lydelse, att länsstyrelse erhölle rätt

att, när skäl därtill äro, till prövning upptaga ansökan, ändå att den göres

senare än i dessa lagrum är stadgat. Genom den föreslagna ändringen av fattigvårdslagen

komme motsvarande att gälla beträffande barnavårdslagen enligt

dess 65 §.

Beträffande ett stort antal andra författningar, berörande såväl socialdepartementets

som andra departements verksamhetsområden, har utredningen föreslagit

ändringar, avseende att på enhetligt sätt reglera frågan om dispens, då

ansökan om statsbidrag ingives senare än i vederbörande författning föreskrives.

De ifrågasatta författningsändringarna avse i flertalet fall införande

av uttrycklig bestämmelse om dispensrätt där sådan bestämmelse saknas. I

några fall där för närvarande dispensregler finnas föreslår utredningen att

dessa ändras så att dispensrätten överflyttas på vederbörande myndigheter, därvid

i vissa fall tillika ifrågasättes att helt slopa stadgade tidsfrister.

Beträffande fullföljd av talan mot beslut, varigenom länsstyrelsen eller

annan underordnad myndighet avslagit framställning om dispens från viss

stadgad frist, har decentraliseringsutredningen anfört följande.

Därest icke i samband med decentraliseringen särskilda föreskrifter om

fullföljd meddelas, synes i huvudsak följande komma att gälla.

I ärenden, som avses i 61 § fattigvårdslagen och 65 § bamavårdslagen, anföras

besvär hos kammarrätten, som blir sista instans (81 § 5 mom. och 82 §

fattigvårdslagen samt 84 § 1 och 4 mom. bamavårdslagen). I övriga ärenden

anföras besvär hos Kungl. Maj:t, därvid huvudparten av ärendena komma att

handläggas i regeringsrätten (2 § 2 inom. sista punkten samt 4 mom. lagen den

26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt).

I denna fråga vill utredningen för sin del anföra, att möjlighet till fullföljd

av talan mot beslut om avslag å dispensansökan torde böra finnas samt att

det ur såväl principiell som praktisk synpunkt torde vara angeläget att samtliga

frågor av förevarande slag få prövas av en och samma sista instans. Då huvudvikten

vid prövningen av dessa frågor torde ligga vid de rent diskretionära

synpunkterna, synes mindre lämpligt att anförtro prövningen åt domstol. Utredningen

får därför, med hänsyn också till önskvärdheten av att i möjligaste

mån hittillsvarande praxis vid ärendenas behandling bör bibehållas, föreslå

att fullföljd av talan i dessa ärenden skall ske hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

För detta ändamål erfordras ändringar dels i 81 § 5 inom. fattigvårdslagen

och 84 § 1 mom. barnavårdslagen ävensom i samband därmed 2 § 2 mom. 3

och 4 punkterna regeringsrättslagen, dels och 2 § 2 mom. 6 punkten samt 4

mom. 1, 3 och 4 punkterna i sistnämnda lag.

Yttrandena.

Över decentraliseringsutredningens promemoria såvitt denna angår nu förevarande

författningsändringar ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,

statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet och samtliga

länsstyrelser ävensom svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund.

I samtliga sålunda avgivna yttranden tillstyrkas de av decentraliseringsutredningen

föreslagna ändringarna i fattigvårdslagen och bidragsförskottslagen

eller lämnas förslagen utan erinran. Vad beträffar promemorians innehåll

i övrigt är förhållandet i stort sett detsamma utom såvitt angår ett par

av utredningen framförda förslag. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har dock

anfört vissa allmänna betänkligheter mot innehållet i promemorian. Enligt

länsstyrelsen syntes, då för sent ingivna ansökningar enligt länsstyrelsens

erfarenhet vore ytterst sällan förekommande, ej mycket vara vunnet med de

ifrågasatta ändringarna, som å andra sidan kunde befaras föranleda, att den

sökande allmänheten bleve slarvigare med att iakttaga stadgade tider. Härtill

komme att olika myndigheter säkerligen komme att tillämpa skiljaktig praxis.

Länsstyrelsen ville dock icke motsätta sig utredningens förslag. Länsstyrelsen

i Kalmar län har uttryckt vissa farhågor för att bristande enhetlighet i tilllämpningen

skulle bliva följden av förslagens genomförande. Denna olägenhet

borde dock i viss utsträckning kunna elimineras genom vägledande utslag i

besvärsmål, varjämte tveksamma spörsmål borde kunna lösas genom behandling

på de årligen återkommande landskamrerarmötena. Även om ur enhetlighetssynpunkt

viss tveksamhet kunde råda, tillstyrkte dock länsstyrelsen förslaget

med hänsyn till de påtagliga fördelar i fråga om snabbheten i förfarandet

som det komme att medföra. Även länsstyrelsen i Gotlands län har berört

frågan om enhetliga grunder för dispensrättens utövande och ifrågasatt att

länsstyrelserna underrättades om hittills tillämpad praxis eller eljest erhölle

direktiv i ämnet. Ett likartat uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Örebro län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län har med anledning av promemorian

ifrågasatt om det icke vore tekniskt möjligt att i särskild författning

meddela e-tt allmänt stadgande om dispens, i huvudsak innebärande att den

statliga ''myndighet, som i första instans hade att sakligt pröva framställning

om ersättning av statsmedel, även ägde pröva frågan om eventuell dispens.

Att den föreslagna decentraliseringen icke bör få leda till en ökning av

försummelserna att iakttaga föreskrivna tidsfrister och att fördenskull kravet

på iakttagande av fastställda tidsbestämmelser i allmänhet bör upprätthållas

framhålles av statskontoret och riksräkenskapsverket.

I fråga om besvärsrätten anför länsstyrelsen i TJppsala län att det knap
2—2022

48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 312.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majrts proposition nr ‘612.

past vore principiellt lämpligt att part som vägrats begärd dispens tillerkändes

besvärsrätt, men ''att det syntes klart, att parten genom ansökningsförfarande

skulle kunna få frågan prövad hos Kungl. Maj:t.

Här må anmärkas, att i några yttranden, vilka beröra särskilda områden,

framförts vissa synpunkter, som här torde få återgivas.

Medicinalstyrelsen bär sålunda såvitt angår styrelsens verksamhetsområde

ifrågasatt, om icke fatalieföreskrifter kunde avvaras och ersättas av en

anvisning att ansökan eller rekvisition bör ingivas före viss tid. Enahanda

ståndpunkt har intagits av 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och

sjukvården, vilka förklarat sig ha i sitt slutbetänkande utformat bestämmelser

av förevarande slag på detta sätt, ävensom av svenska landstingsförbundet

och svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation.

Departementschefen.

De gällande reglerna om rätt för Kungl. Maj it att återställa försutten tid

i fråga om ansökning om gottgörelse av staten infördes i fattigvårdslagen år

1936 och i bidragsförskottslagstiftningen år 1941. Kungl. Maj:ts dispensrätt

begränsades därvid icke till sådana fall, i vilka laga förfall kunde sägas föreligga,

såsom från vissa håll föreslagits, utan man valde att giva Kungl. Maj:t

en diskretionär prövningsrätt i varje särskilt fall. Sedan dess har årligen till

Kungl. Maj:t inkommit ett icke obetydligt antal ansökningar om dispens jämlikt

ifrågavarande bestämmelser. Under år 1947 behandlades i socialdepartementet

tillhopa 25 dylika dispensärenden enligt fattigvårds- och bamavårdslagama

samt 73 enligt bidragsförskottslagen. För tiden 1 januari—30 september

1948 äro motsvarande tal 17 respektive 32. Vid prövningen av ansökningar

av ifrågavarande slag har Kungl. Maj:t ställt jämförelsevis små krav

på1 de åberopade skälen, då billigheten ansetts tala för att försummelse att

iakttaga den lagstadgade tiden icke borde medföra förlust av möjlighet till

gottgörelse. I vissa fall, där försummelsen ansetts vara mera väsentlig, har

i Kungl. Maj:ts beslut intagits en särskild erinran om vikten av att i fortsättningen

ingiva dylika ansökningar inom stadgad tid. Endast i undantagsfall

har dispens icke beviljats. Samtliga de under år 1947 prövade ansökningarna

hava sålunda bifallits. Under år 1948 har en dispensansökning

jämlikt 61 § 1 mom. lagen om fattigvården avslagits, medan övriga bifallits.

Med hänsyn till mängden av de ärenden av ifrågavarande slag, vilka årligen

komma under Kungl. Maj ds prövning, samt ärendenas beskaffenhet,

synes det mig önskvärt, att en förenkling av förfarandet beträffande dessa

ärenden kommer till stånd. På de allmänna grunder som decentraliseringsutredningen

anfört torde bestämmelserna om fatalietid i 61 § 1 mom. lagen

om fattigvården och 21 § bidragsförskottslagen alltjämt böra bibehållas. Det

i några yttranden framkastade förslaget att bestämmelser om tidsfrister

för ingivande av ansökan om bidrag eller gottgörelse av statsmedel böra utbytas

mot föreskrifter av innehåll att sådan ansökning bör vara ingiven inom

viss tid synes mig på här förevarande område icke lämpligt. I enlighet med

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 312.

utredningens förslag böra emellertid bestämmelserna ändras på sådant sätt, att

det i framtiden skall ankomma på länsstyrelserna att själva pröva ansökningar

om återställande av försutten tid. Härför talar särskilt att man därigenom

skulle vinna att ärendena kunna snabbare avgöras. Liksom utredningen finner

jag anledning saknas att skärpa det nu uppställda kravet för att dispens

skall kunna medgivas så att därför skulle fordras »särskilda skäl» eller »synnerliga

skäl». Visserligen kan man icke bortse från den omständigheten, att

den föreslagna decentraliseringen kan komma att medföra eu viss ökning av

försummelserna, men farhågorna härför böra ej överdrivas. En sökande, som

försuttit den stadgade tiden, har ju nämligen icke en ovillkorlig rätt att få

sin ansökan prövad i sak, utan länsstyrelsen kan vägra att upptaga ansökningen

till prövning. I enlighet med den praxis som i förevarande ärenden

hittills tillämpats av Kungl. Maj:t bör emellertid sådan vägran ifrågakomma

endast när en särskilt hög grad av försumlighet kan anses föreligga.

Vad angår rätten att fullfölja talan när länsstyrelse vägrat att upptaga för

sent gjord ansökan till prövning är jag ense med utredningen därom att den

överprövning av beslutet, vartill möjlighet bör finnas, bör göras av Kungl.

Maj:t i statsrådet. På sätt anförts i ett- yttrande synes emellertid dispensfrågan

icke lämpligen böra bringas under Kungl. Maj:ts prövning besvärsvägen,

då här är fråga om ett rent diskretionärt avgörande. Enär det vidare

synes kunna förväntas att frågan huruvida ansökningen skall upptagas till

prövning i flertalet fall kommer att dragas under Kungl. Maj:ts bedömande,

när länsstyrelse ansett förutsättningar därför ej föreligga, vill jag föreslå att

i dylikt fall länsstyrelsen skall underställa Kungl. Maj:t detta spörsmål.

Härigenom torde ytterligare tidsutdräkt med den eventuella sakprövningen

bäst undgås. Vid denna lösning av frågan bortfaller behovet av de av decentraliseringsutredningen

ifrågasatta ändringarna i 81 § 5 inom. fattigvårdslagen

och 84 § 1 mom. barnavårdslagen ävensom 2 § 2 mom. 3, 4 och 6 punkterna

regeringsrättslagen. De av utredningen ifrågasatta ändringarna i 2 §

4 mom. sistnämnda lag beröra ej här ifrågavarande författningsändringar.

I enlighet med det anförda ha inom socialdepartementet upprättats förslag

till

1) lag angående ändrad lydelse av 61 § 1 mom. lagen den 14 juni 1018 (nr

422) om fattigvården samt

2) lag om ändrad lydelse av 21 § bidragsförskottslagen den 11 juni 1943

(nr 382).

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande lagförslag måtte

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:467 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor om befrielse från betalningsskyldighet till kvorum. a1 i texten