Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1948 års taxering, m. m

35 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:319, Med förslag till förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1948 års taxering, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

1

Nr 319.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående

skatt på grund av 1948 års taxering, m. m

given Drottningholms slott den 19 november 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt

på grund av 1948 års taxering;

2) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945

(nr 896);

3) förordning om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. och 33 § taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379);

4) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen den

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

5) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 26 juli

1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 319.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1) Den kvarstående skatt, som förfaller till betalning under uppbördsterminen

i mars 1949, föreslås i stället skola få gäldas under terminen i

maj 1949. Vidare föreslås, att den kvarstående skatt, som förfaller till betalning

under maj terminen, i stället skall få erläggas under uppbördsterminen

i september 1949. I enlighet härmed föreslås därjämte att, om

skattskyldig har att vidkännas löneavdrag, det skattebelopp, som förfaller

till betalning under majterminen, skall fördelas å utbetalningstillfällena

under januari—april månader samt att det skattebelopp, som förfaller

till betalning under terminen i september, uppdelas på utbetalningstillfällena

under maj—augusti månader.

2) Enligt gällande föreskrifter har arbetstagare, då löneavdrag skall

verkställas för kvarstående skatt, att överlämna debetsedel å sådan skatt

till arbetsgivaren. Om arbetstagare icke har att gälda kvarstående skatt,

får arbetsgivaren kännedom härom genom anteckning, som lokal skattemyndighet

verkställer å debetsedel avseende den preliminära skatt, vilken

skall erläggas under samma år som den kvarstående skatten, därest sådan

förekommit, skolat erläggas. I propositionen föreslås, att nämnda anteckningsskyldighet

skall avskaffas. I stället skola alla löntagare, vare sig de

ha att erlägga kvarstående skatt eller icke, vara skyldiga att överlämna

respektive uppvisa debetsedel å slutlig skatt för arbetsgivaren.

3) För att underlätta arbetet med sortering av självdeklarationer och

andra uppgifter till ledning för taxering föreslås, att nummer å för den

skattskyldige utfärdad debetsedel å preliminär skatt för året näst före

taxeringsåret obligatoriskt skall utsättas i självdeklarationer och å löneuppgifter.

4) Enligt 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt får vid taxeringen

till statsskatt avdrag åtnjutas för slutlig eller tillkommande kommunal

skatt, som påförts under beskattningsåret. I propositionen föreslås att,

såvitt fråga är om slutlig skatt, avdrag i stället skall få åtnjutas för den

kommunala skatt, som påförts på grund av taxering under kalenderåret näst

före det taxeringsår, varom fråga är.

Beträffande avdrag för i tillkommande skatt ingående kommunal skatt

kan den nyss förordade regeln icke tillämpas. Avdrag vid visst års taxering

föreslås därför skola medgivas för tillkommande kommunal skatt, varå

skattskyldig erhållit debetsedel under kalenderåret näst före taxeringsåret.

Motsvarande ändringar föreslås beträffande avdrag för oguldna skatter

vid förmögenhetsberäkningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

3

Förslag

till

förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående

skatt på grund av 1948 års taxering.

Härigenom förordnas, med ändring av vad i motsvarande hänseenden är

i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896) stadgat, att beträffande

kvarstående skatt på grund av 1948 års taxering följande bestämmelser

skola gälla.

1 §•

På grund av 1948 års taxering påförd kvarstående skatt, som enligt uppbördsförordningen

förfaller till betalning under uppbördsterminen i mars

1949, skall i stället inbetalas under uppbördsterminen i maj sistnämnda år,

och sådan kvarstående skatt, som enligt nämnda förordning förfaller till

betalning under uppbördsterminen i maj 1949, skall i stället inbetalas under

uppbördsterminen i september samma år.

Utan hinder av vad nyss är stadgat må dock skattskyldig, för vilken löneavdrag

icke skall ske, inbetala skatten å eljest stadgad tid.

2 §■

Löneavdrag för gäldande av kvarstående skatt, varom i 1 § förmäles, skall

verkställas, såvitt angår skatt som skall inbetalas under uppbördsterminen

i maj 1949, under tiden från och med januari till och med april samma

år samt, såvitt angår skatt som skall inbetalas under uppbördsterminen

i september 1949, under tiden från och med maj till och med augusti

samma år.

3 §.

Anteckning om inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1948 års

taxering skall verkställas å uppbördskort samt restlängd över ogulden sådan

skatt upprättas efter utgången av uppbördsterminerna i maj och september

1949.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen

den 31 december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas, att 41 och 47 §§ uppbördsförordningen den 31

december 1945 samt anvisningarna till 47 § samma förordning1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

41 §.

Debiterad preliminär — — —

kvarstående skatt.

Har skattskyldig, som jämlikt 46 §

skall vidkännas löneavdrag, att erlägga

preliminär men icke kvarstående

skatt, skall anteckning härom

ske å debetsedel, avseende den preliminära

skatten.

Har skattskyldig---av skatt.

Tillkommande skatt---därå

utfärdas.

Särskild debetsedel---lokala

skattemyndighet.

47 §.

Då löneavdrag skall verkställas,

skall arbetstagaren så snart han erhållit

debetsedel överlämna denna

till arbetsgivaren.

Tillträder arbetstagaren ny anställning,

skall debetsedel överlämnas till

den nye arbetsgivaren ofördröjligen

efter det anställningen tillträtts.

Föreslagen lydelse:

41 §.

Debiterad preliminär — — —

kvarstående skatt.

Har skattskyldig------av skatt.

Tillkommande skatt---därå

utfärdas.

Särskild debetsedel---lokala

skattemyndighet.

47 §.

Då löneavdrag skall verkställas,

skall arbetstagaren så snart han erhållit

debetsedel överlämna denna till

arbetsgivaren. Tillträder arbetstagaren

under tid, då löneavdrag skall

verkställas, ny anställning, skall debetsedeln

överlämnas till den nye arbetsgivaren

ofördröjligen efter det anställningen

tillträtts.

Därest arbetstagare, beträffande

vilken av drags skyldighet föreligger

jämlikt 46 § 1 mom., icke har att gälda

kvarstående skatt, skall han inom

tid som ovan i första stycket sägs

för arbetsgivaren uppvisa debetse
-

1 Senaste lydelse av 41 § se 1947: 585 samt av 47 § se 1946:472.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

5

Nuvarande lydelse:

Har i —---hela krontal.

Har arbetstagaren i fall, då löneavdrag

för kvarstående skatt skall

verkställas, icke till arbetsgivaren

överlämnat debetsedel upptagande

sådan skatt senast den 25 januari

året näst efter taxeringsåret eller, om

arbetstagaren först därefter tillträder

anställning, senast fem dagar efter

anställningens början, har arbetsgivaren

att så snart ske kan göra anmälan

härom hos den lokala skattemyndigheten

i orten. Därest denna

haft att utfärda debetsedel, skall

myndigheten skyndsamt utfärda ny

debetsedel och översända densamma

till arbetsgivaren. I annat fall har

myndigheten att skyndsamt lämna

meddelande till den lokala skattemyndighet,

som haft att utfärda debetsedel,

och har sistnämnda myndighet

att förfara på sätt nyss sagts.

Ny debetsedel bör vara arbetsgivaren

tillhanda senast före ingången av

den månad, under vilken vederbörlig

uppbördstermin infaller.

Anvisningar

till 47 §.

överlämnas icke — — — lokala

skattemyndigheten.

Har debetsedel å kvarstående skatt

icke överlämnats till arbetsgivaren,

Föreslagen lydelse:

del å slutlig skatt eller intyg av lokal

skattemyndighet, att arbetstagaren

icke har att erlägga kvarstående

skatt.

Har i —---hela krontal.

Har arbetstagare, beträffande vilken

avdragsskyldighet föreligger jämlikt

46 § 1 mom., icke till arbetsgivaren

överlämnat debetsedel å slutlig

skatt eller för arbetsgivaren uppvisat

sådan debetsedel eller ock intyg, varom

ovan i andra stycket sägs, senast den

25 januari året näst efter taxeringsåret

eller, i fall som avses i första

stycket andra punkten, senast fem

dagar efter anställningens början,

har arbetsgivaren att så snart ske

kan göra anmälan härom hos den

lokala skattemyndigheten i orten.

Därest denna haft att utfärda debetsedel,

skall myndigheten skyndsamt

utfärda ny debetsedel eller, om arbetstagaren

icke har att gälda kvarstående

skatt, intyg härom samt

översända debetsedeln eller intyget

till arbetsgivaren. I annat fall har

myndigheten att skyndsamt lämna

meddelande till den lokala skattemyndighet,

som haft att utfärda debetsedel,

och har sistnämnda myndighet

att förfara på sätt nyss sagts.

Ny debetsedel eller intyg om att kvarstående

skatt icke påförts bör vara

arbetsgivaren tillhanda senast före

ingången av den månad, under vilken

vederbörlig uppbördstermin infaller.

Anvisningar

till 47 §.

överlämnas icke — — — lokala

skattemyndigheten.

Har arbetstagaren icke till arbetsgivaren

överlämnat debetsedel å slut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

Nuvarande lydelse:

har denne att hos den lokala skattemyndigheten

i orten, d. v. s. å den

plats där arbetsgivaren har kontor,

varifrån lön utbetalas, anmäla förhållandet,

så att ny debetsedel å

kvarstående skatt kan utfärdas och

tillställas arbetsgivaren. Sistnämnda

debetsedel torde som regel kunna

vara arbetsgivaren tillhanda å sådan

tid under månaden, att åtminstone

ett avlöningstillfälle återstår, vid vilket

löneavdrag för den kvarstående

skatten kan verkställas; kan så icke

ske, har arbetstagaren att själv erlägga

nämnda skatt.

Föreslagen lydelse:

lig skatt eller för arbetsgivaren uppvisat

sådan debetsedel eller intyg av

lokal skattemyndighet, att arbetstagaren

icke har att gälda kvarstående

skatt, skall arbetsgivaren hos den lokala

skattemyndigheten i orten,

d. v. s. å den plats där arbetsgivaren

har kontor, varifrån lön utbetalas,

anmäla förhållandet, så att ny debetsedel

eller, om arbetstagaren icke har

att gälda kvarstående skatt, intyg

härom kan utfärdas och tillställas

arbetsgivaren. Ny debetsedel eller intyg

som nyss sagts torde som regel

kunna vara arbetsgivaren tillhanda

å sådan tid under månaden, att åtminstone

ett avlöningstillfälle återstår,

vid vilket, om löneavdrag för

kvarstående skatt skall verkställas,

dylikt avdrag kan ske; kan löneavdrag

icke äga rum, har arbetstagaren

att själv erlägga nämnda skatt.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

7

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. och 33 § taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 29 § 1 mom. och 33 § taxeringsförordningen den

28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

29 §.

1 mom. Allmän självdeklaration

skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn, hemortskommun,

där sådan finnes, och

hemvist därstädes, beträffande utlänning

nationalitet, beträffande utländsk

juridisk person det land, där

styrelsen haft sitt säte, samt beträffande

skattskyldig, som allenast under

någon del av beskattningsåret

varit i riket bosatt, uppgift om den

tid, han sålunda haft bostad härstädes;
-

2) alla förvärvskällor —--fö
re

taxeringsåret.

Har skattskyldig — — — och

skulder.

Svenskt aktiebolag---utdel
ningens

belopp.

Inländsk försäkringsanstalt — —

— 30 § kommunalskattelagen.

Utländsk försäkringsanstalt--

— av försäkring.

Belopp, som--— öretal bort
falla.

29 §.

1 mom. Allmän självdeklaration

skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn, hemortskommun,

där sådan finnes, och

hemvist därstädes samt nummer å

för honom utfärdad debetsedel å

preliminär skatt för året näst före

taxeringsåret ävensom beträffande

utlänning nationalitet, beträffande

utländsk juridisk person det land,

där styrelsen haft sitt säte, samt beträffande

skattskyldig, som allenast

under någon del av beskattningsåret

varit i riket bosatt, uppgift om den

tid, han sålunda haft bostad härstädes;
2)

alla förvärvskällor--— — fö
re

taxeringsåret.

Har skattskyldig---och

skulder.

Svenskt aktiebolag---utdel
ningens

belopp.

Inländsk försäkringsanstalt — —

— 30 § kommunalskattelagen.

Utländsk försäkringsanstalt — —

-— av försäkring.

Belopp, som —--öretal bort
falla.

1 Senaste lydelse av 29 § 1 mom se 1947:588 och av 33 § se 1945:748.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

Nuvarande lydelse:

33 §.

Till ledning —--utbetalts, an
gående

det utbetalda beloppet.

I uppgift----avdrag skett.

Beträffande annan — — — för

lyftning.

Vid fullgörande av vad i denna

paragraf är stadgat skall uppgiftsskyldig

upprätta särskild uppgiftshandling

för varje person, varom

fråga är. Där så kan ske, bör uppgift

fullständigt angiva personens

namn, hemvist, bostadsadress och

födelseår.

Arbetsgivare, som---i hu
vudbok.

Föreslagen lydelse:

33 §.

Till ledning---utbetalts, an
gående

det utbetalda beloppet.

I uppgift---avdrag skett.

Beträffande annan — — — för

lyftning.

Vid fullgörande av vad i denna

paragraf är stadgat skall uppgiftsskyldig

upprätta särskild uppgiftshandling

för varje person, varom

fråga är. Där så kan ske, skall uppgift

fullständigt angiva personens

namn, hemvist, bostadsadress och

födelseår ävensom, där för honom

utfärdad debetsedel å preliminär

skatt för året näst före taxeringsåret

överlämnats till den uppgiftsskyldige

och denne verkställt löneavdrag,

numret å nämnda debetsedel.

Arbetsgivare, som--— i hu
vudbok.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen

den 26 Juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om

statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

4 §•

1 mom. Från sammanlagda —

--eller lotterivinst;

slutlig eller tillkommande skatt,

som under beskattningsåret påförts

skattskyldig här i riket, till den del

skatten skall erläggas till kommun

eller annan kommunal samfällighet.

Föreslagen lydelse:

4 §.

1 in o m. Från sammanlagda —

--eller lotterivinst;

slutlig skatt, som här i riket påförts

skattskyldig på grund av taxering

under året näst före det taxeringsår,

varom fråga är, eller sådan

här i riket påförd tillkommande skatt,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

9

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

vård skattskyldig under förstnämnda

år erhållit debetsedel, allt till den del

skatten skall erläggas till kommun

eller annan kommunal samfällighet.

Skattskyldig, som — — — kom- Skattskyldig, som — — — kommunalskattelagen

sägs. munalskattelagen sägs.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

F ör s1 a g

till

förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 26

juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig

förmögenhetsskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

5 §•

Vid förmögenhetsberäkningen —

— — beskattningsårets utgång.

Skuld, som — — — förfallen

ränta.

Angående beräkningen — — —

motsvarande tillämpning.

Borgensförbindelse, för — — —

jämförliga skulder.

Under avdragsgilla skulder inbegripas

även den skattskyldiges oguldna,

på grund av taxering under beskattningsåret

eller något föregående

år utgående skatter.

5 §.

Vid förmögenhetsberäkningen —

—- -— beskattningsårets utgång.

Skuld, som — — — förfallen

ränta.

Angående beräkningen — — —

motsvarande tillämpning.

Borgensförbindelse, för — — —

jämförliga skulder.

Under avdragsgilla skulder inbegripas

även dels ogulden slutlig

skatt, som påförts den skattskyldige

på grund av taxering under året näst

före det taxeringsår, varom fråga är,

eller under något föregående år, dels

ock ogulden tillkommande skatt, varå

den skattskyldige erhållit debetsedel

under förstnämnda år eller tidigare.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

Vad i förordningen sägs angående ogulden slutlig och tillkommande skatt

skall äga motsvarande tillämpning beträffande ogulden skatt på grund av

1946 eller tidigare års taxeringar.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 19

november 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om

särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1948

års taxering, m. m. samt anför därvid följande.

Särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt

på grund av 1948 års taxering.

Enligt 36 § uppbördsförordningen skall annan kvarstående skatt än fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter och vissa annuiteter förfalla till betalning,

om skattens belopp uppgår till högst tjugu kronor, under uppbördsterminen

i mars månad året näst efter taxeringsåret samt, om skattens belopp överstiger

tjugu kronor, med lika belopp under vardera av uppbördsterminerna i

mars och maj månader förstnämnda år; dock att belopp, som skall förfalla

under den senare terminen, skall avrundas till närmast lägre hela antal

kronor, därvid återstoden skall förfalla under den förra terminen.

Efter anmodan ha länsstgrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar,

Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Jämtlands, Våsternorrlands

samt Norrbottens län inkommit med vissa från de lokala skattemyndigheterna

infordrade uppgifter beträffande slutlig och kvarstående skatt,

respektive för mycket erlagd preliminär skatt enligt 1948 års taxering i ett antal

kommuner inom respektive län. De nämnda länsstyrelserna ha samtidigt

yttrat sig beträffande frågan huruvida det vore påkallat att med avseende å

1948 års taxering meddela särskilda bestämmelser om utsträckning av den

tid, inom vilken den kvarstående skatten författningsenligt skall erläggas.

Av de inkomna uppgifterna framgår, att i de ifrågavarande kommunerna

summan av den kvarstående skatten betydligt överstiger den för mycket erlagda

preliminära skatten. Den kvarstående skatten utgör i procent av den

slutliga skatten i genomsnitt för jordbrukare 51 procent (högst 77 och lägst

13 procent), för rörelseidkare 32 procent (högst 89 och lägst 3 procent), för

löntagare 15 procent (högst 42 och lägst 2 procent) samt för andra inkomsttagare

27 procent (högst 98 och lägst 3 procent). Den för mycket erlagda

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 319-

11

preliminärskatten utgör i procent av den slutliga skatten i genomsnitt för

jordbrukare 8 procent (högst 80 och lägst 0,6 procent), för rörelseidkare 7

procent (högst 96 och lägst 0,7 procent), för löntagare 4 procent (högst 60

och lägst 1 procent) samt för andra inkomsttagare 12 procent (högst 203

och lägst 0,i procent). De föreliggande differenserna mellan preliminär och

slutlig skatt äro med några undantag relativt jämnt fördelade å de skattskyldiga

inom vederbörlig kategori. — I detta sammanhang må vidare nämnas,

att enligt inhämtade upplysningar antalet skattskyldiga, som ha att

gälda kvarstående skatt, i vissa kommuner beräknas till 60 å 80 procent av

hela antalet skattskyldiga.

Åtskilliga av de ifrågavarande länsstyrelserna och lokala skattemyndigheterna

ha uttalat sig om anledningen till att kvarstående skatt uppkommit

i den utsträckning som skett. För jordbrukare och rörelseidkare angives orsaken

vara, att 1947 års inkomst överstigit inkomsten under år 1945 ■—

vilken för dessa kategorier legat till grund för beräkning av preliminärskatten

— samt att vederbörande underlåtit att på sätt ske bort hos lokal skattemyndighet

begära, att en högre inkomst lädes till grund för skattens beräkning.

Vad angår löntagare har såsom anledning till att den kvarstående

skatten uppgår till förhållandevis stora belopp angivits, att under januari

månad 1947 — innan skattetabellerna utsänts — löneavdrag verkställts med

blott 10 procent, att under år 1947 löneavdrag beträffande ackordsersättning

i stor utsträckning skett med 10 procent i stället för enligt skattetabell

samt att skattskyldiga med biinkomster eller äkta makar, vilka båda haft

inkomster, icke begärt förhöjt löneavdrag för att täcka den ökade skatt, som

föranledes av biinkomsten eller makarnas sambeskattning.

Vad angår frågan, om den kvarstående skatten på grund av 1948 års taxering

är av den storlek, att en förlängning av tiden för dess gäldande erfordras,

finna länsstyrelserna i Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län en

dylik förlängning icke vara påkallad. Härvid uttala dessa länsstyrelser, att

då jordbrukare och rörelseidkare underlåtit •—- i stor utsträckning sannolikt

avsiktligt — att begära höjning av preliminärskatten det icke vore tilltalande

att medgiva dessa kategorier längre betalningstid än nu gällande bestämmelser

medgåve. För löntagarna vore differenserna mellan slutlig och

preliminär skatt ej så stora, att anstånd i regel erfordrades. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anför vidare, att i de fall, då betalningen av den

kvarstående skatten komme att medföra svårigheter, den skattskyldige genom

bestämmelsen i 48 § 2 inom. uppbördsförordningen om existensminimum

kunde erhålla lättnad i betalningen. För vissa mera ömmande fall

kunde dessutom medgivas anstånd enligt 56 § samma förordning. Skulle det

likväl anses erforderligt att medgiva särskilt anstånd med betalningen av

den kvarstående skatten, förordade länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

att anstånd inedgåves generellt, exempelvis så att de belopp, som enligt

debetsedlarna skulle betalas under uppbördsterminen i mars 1949, i stället

finge erläggas senast under terminen i juli samma år, varigenom löneavdra
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

gen skulle kunna fördelas på sex i stället för fyra månader. Om anstånd

skulle medgivas efter ansökan funnes det anledning förmoda, att de lokala

skattemyndigheterna, som väl finge avgöra dessa ärenden, skulle komma

att överhopas av framställningar under en tid, då de på grund av arbetet med

mantalsskrivning, nya preliminära skatter och debiteringsbesvär redan förut

vore mycket hårt tyngda. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser däremot

att, om det skulle anses erforderligt med särskilt anstånd, detta borde

begränsas till sådana fall då den kvarstående skatten utgjorde en betydande

del av den slutliga skatten, förslagsvis minst en fjärdedel.

Länsstyrelsen i Värmlands län är tveksam om särskilt anstånd med betalning

av den kvarstående skatten är erforderligt. Mot tanken på ett särskilt

anstånd anför länsstyrelsen liknande skäl som åberopats av länsstyrelserna

i Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen framhåller

emellertid vidare, att orsaken till att större kvarstående skatt uppkommit

till en del kunde tänkas bero på bristande kännedom om det nya

uppbördssystemet eller på brister i detta. Om särskilda bestämmelser om

anstånd skulle utfärdas, ansåge länsstyrelsen den mest praktiska och för

myndigheterna minst betungande anordningen vara att framflytta uppbördsterminerna.

Länsstyrelsen tillstyrkte därför, att marsterminen och majterminen

var för sig framflyttades två månader samt att löneavdrag beträffande

den skatt, som skulle gäldas under vardera av dessa terminer,

verkställdes under tre månader. Det särskilda anståndet borde gälla endast

för kvarstående skatt på grund av 1948 års taxering.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att särskilt anstånd erfordrades endast

för vissa löntagare. Beträffande jordbrukare och rörelseidkare vore

dessa till stor del själva skuld till att kvarstående skatt uppkommit. För

löntagarna borde anstånd medgivas endast i de fall, då vederbörande hade

kvarstående skatt, som överstege 10 procent av den slutliga skatten men

lägst uppginge till 100 kronor. Därvid torde inbetalningen mest praktiskt

kunna ordnas så, att uppbördsterminen under mars månad 1949 automatiskt

framflyttades till maj månad samt uppbördsterminen under maj månad

flyttades till juli månad samma år. Den som åtnjöte anstånd borde, om

han så önskade, få erlägga den kvarstående skatten under de ursprungliga

uppbördsterminerna. Detta förfaringssätt torde icke behöva medföra några

svårigheter ur uppbördssynpunkt utan allenast erfordra, att en generell bestämmelse

utfärdades om att för de berörda skattskyldiga skatteanvisningen

för marsterminen i stället skulle avse majterminen samt anvisningen för

maj terminen i stället avse juliterminen.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner särskilt anstånd påkallat för dem,

som påförts större kvarstående skatt. Länsstyrelsen yttrar härvid, att de

lokala skattemyndigheterna borde berättigas meddela anstånd med skattens

erläggande efter särskild framställning. Därvid kunde bestämmelserna i

56 § uppbördsförordningen tjäna som förebild. Anståndstiden syntes ej böra

bestämmas till längre tid än högst ett halvt år efter utgången av den månad,

varunder den första av uppbördsterminerna för den kvarstående skatten infölle.

Som skäl för anstånd borde, förutom de omständigheter som angivits

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

13

i nyssnämnda författningsrum, kunna åberopas att den kvarstående skatten

överstege förslagsvis en femtedel av den slutliga skatten. Emellertid syntes

böra uppmärksammas att skattskyldiga med B-skatt, som under inkomståret

åtnjutit större inkomst än under det år, å vars inkomst preliminär skatt

debiterats, själva skaffat sig anstånd med skattens erläggande under ett helt

år genom underlåtenhet att avgiva preliminär självdeklaration. Detsamma

tcrde gälla skattskyldiga med A-skatt, vilka, ehuru de åtnjutit biinkomster,

underlåtit att hos huvudarbetsgivaren begära förhöjt löneavdrag eller begärt

dylikt avdrag med otillräckligt belopp. En restriktiv tillämpning av de

nu ifrågasatta anståndsbestämmelserna syntes böra anbefallas beträffande

skattskyldiga av de ifrågavarande kategorierna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, att anstånd borde medgivas endast

i de fall, då skattskyldig hade att erlägga en i förhållande till inkomsten betydande

kvarstående skatt eller då eljest andra ömmande omständigheter

förelåge än som avsåges i 56 § uppbördsförordningen. Lokal skattemyndighet

borde bestämma om anstånd skulle beviljas. Anståndstiden borde icke

utsträckas utöver två uppbördsterminer.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att behov föreligger av en förlängning

av betalningstiden för den kvarstående skatten, enär avsevärda

svårigheter kunde väntas föreligga för ett stort antal skattskyldiga — särskilt

löntagare — att gälda skatten inom den nu föreskrivna tiden. En

dylik förlängning torde böra givas formen av ett anstånd i huvudsak lika

med det, som reglerades i 56 § uppbördsförordningen.

Länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län finna särskilt anstånd

påkallat. Även om vissa skäl talade för ett individuellt anståndsmedgivande,

torde en sådan anordning vara svårgenomförbar med hänsyn till

den arbetsbelastning, som härav skulle förorsakas de lokala skattemyndigheterna

under en redan mycket arbetstyngd tidsperiod. Ifrågavarande länsstyrelser

förorda därför sådana regler, att anstånd medgives samtliga skattskyldiga

på så sätt, att under år 1949 marsuppbörden framflyttas till maj

månad och maj uppbörden till september månad. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län anför härom vidare:

Löneavdrag skulle då komma att för vardera uppbörden ske under fyra

månader (januari—april och maj—augusti) och restföring icke äga rum

förrän efter maj- resp. septemberuppbörden. Det synes dock böra vara de

skattskyldiga, som så önska, resp. i förekommande fall arbetsgivare obetaget

att medelst begagnande av skatteanvisning erlägga debiterade skattebelopp

under uppbördsterminerna redan i mars och maj. Tekniskt torde ett

dylikt tillvägagångssätt låta sig genomföra utan att de vid denna tid på

året till större delen färdigställda debetsedlarna skola behöva skrivas om

(debetsedlarna kunna lämpligen påstämplas ett meddelande av lämpligt

innehåll till de skattskyldiga). De svårigheter, som härigenom säkerligen

skulle uppkomma vid redovisningen från postverkets sida, torde bliva överkomliga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner likaledes särskilt anstånd påkallat.

Länsstyrelsen förordar, att anståndsreglerna utformas på samma sätt som

länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län föreslagit.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

Departementschefen. Den kvarstående skatten kommer innevarande år att

i en mängd fall uppgå till icke oväsentliga belopp. Såsom i yttrandena framhållits

beror den bristande överensstämmelsen mellan preliminär och slutlig

skatt dels på författningsbestämmelsernas utformning och tillämpning

dels ock på bristande medverkan från de skattskyldigas sida, i det att dessa

i stor utsträckning underlåtit att avgiva preliminär självdeklaration eller

att begära jämkning av preliminär skatt respektive förhöjning av löneavdraget.

I förstnämnda hänseende må emellertid framhållas, att bristerna

till en del äro av engångsnatur eller redan avhjälpta. Sålunda kan nämnas

att det under januari 1947 tillämpade löneavdraget å 10 procent gällde endast

för nämnda år; för 1948 och följande år gäller i stället att löneavdrag

under januari månad sker enligt den tabell och kolumn däri, som tillämpats

nästföregående inkomstår, respektive med de belopp som avdragits

under december månad nästföregående år. Vidare må anmärkas att frågan

om beräkning av löneavdrag för ackordsersättning genom beslut av centrala

uppbördsnämnden numera vunnit en mera tillfredsställande lösning. Vad

åter angår de felaktigheter, som sammanhänga med de skattskyldigas bristande

medverkan vid strävandena att uppnå bästa möjliga överensstämmelse

mellan preliminär och slutlig skatt, är jag, liksom de hörda myndigheterna,

av den uppfattningen att bristen härutinnan i åtskilliga fall varit

avsiktlig och syftat till erhållande av ett skatteuppskov. Å andra sidan är

det uppenbart, att anledningen i en mängd fall är att söka i en under den

första tiden av det nya systemets tillämpning naturlig okunnighet om systemets

detaljer och verkningssätt. — I den mån orsakerna till den mindre

goda överensstämmelsen mellan preliminär och slutlig skatt äro att hänföra

till alltjämt bestående brister i uppbördssystemet, kan förväntas att

de, så långt sig göra låter, skola avhjälpas vid den översyn av det nya uppbördssystemet,

som torde komma till stånd under nästkommande år. Vid

översynen bör jämväl undersökas möjligheten att minska de skattskyldigas

medverkan vid uppbördsförfarandet. En viss sådan medverkan torde

dock under alla förhållanden vara ofrånkomlig. Man torde emellertid kunna

utgå ifrån att med ökad kännedom om uppbördssystemets verkningar denna

medverkan — i den mån den alltjämt måste bestå — skall lämnas bättre

än vad hittills stundom varit fallet.

I de fall, då den kvarstående skatten på grund av 1948 års taxering uppgår

till mera betydande belopp, komma de skattskyldiga säkerligen att få svårt

att gälda skatten under uppbördsterminerna i mars och maj månader, f

de fall, då betalningssvårigheterna ytterst föranletts av brister i uppbördssystemet

eller de skattskyldigas okunnighet om detsamma, bör det ankomma

på det allmänna att vidtaga åtgärder för att i görlig mån undanröja

svårigheterna; detta bör lämpligen ske genom att betalningstiden förlänges.

Då det emellertid är omöjligt att utgallra de fall, då betalningssvårigheterna

föranletts av nyss angivna orsaker, bör ett betalningsanstånd gälla oavsett

vad som är anledningen till betalningssvårigheterna.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

15

Rätteligen borde en längre betalningstid medgivas endast dem, som hade

att gälda kvarstående skatt till mera betydande belopp och som med hänsyn

till sina ekonomiska omständigheter hade svårighet att erlägga skatten

under de nu föreskrivna uppbördsterminerna. För att avgöra vilka skattskyldiga

som sålunda skulle äga åtnjuta anstånd med betalningen skulle

erfordras, att ifrågavarande skattskyldiga till lokal skattemyndighet ingåve

ansökan om anstånd, vilken prövades och avgjordes av myndigheten i god

tid före den 1 januari 1949 beträffande sådana skattskyldiga, som ha att

vidkännas löneavdrag. Detta skulle emellertid förorsaka de lokala skattemyndigheterna

ett betungande merarbete under den tid, då de ha att förrätta

mantalsskrivning samt debitera och utfärda debetsedlar å preliminär

skatt m. m. för nästkommande år. Det kan befaras att, om myndigheterna

skulle under nämnda tid pröva ett mycket stort antal anståndsansökningar

rörande kvarstående skatt, de icke skulle medhinna att inom föreskriven

tid utfärda debetsedlar å preliminär skatt. Även om såsom förutsättning för

anstånd endast föreskreves, att den kvarstående skatten skulle uppgå minst

till viss kvotdel av den slutliga skatten, dock lägst visst angivet belopp, torde

det av ansökningsförfarandet föranledda merarbetet — som i detta fall självfallet

skulle bliva mindre omfattande än det arbete, som skulle orsakas av

det förstnämnda prövningsförfarandet — likväl vara så betydande, att jag

icke finner det tillrådligt att ens därmed öka de lokala skattemyndigheternas

redan stora arbetsbörda.

Det synes därför ofrånkomligt, att det erforderliga anståndet med erläggandet

av den kvarstående skatten enligt 1948 års taxering gives formen

av en allmän förlängning av betalningstiden. Den enklaste och mest praktiska

lösningen torde härvid vara att förlänga betalningstiden sålunda, att

skatten i stället för att inbetalas under uppbördsterminerna i mars och maj

1949 får erläggas under två senare infallande ordinarie terminer. För att

bereda de skattskyldiga, som ha att gälda kvarstående skatt till mera betydande

belopp, erforderlig betalningsfrist torde den kvarstående skatten

böra få gäldas under uppbördsterminerna i maj och september 1949. Vid

sådant förhållande kunna de redan tryckta och på sina håll jämväl utskrivna

debetsedlarna användas med iakttagande blott att skatteanvisningarna

komma att avse sistnämnda båda terminer i stället för de å debetsedlarna

angivna mars- och maj terminerna.

Därest skatt skyldig har att vidkännas löneavdrag bör, med motsvarande

tillämpning av bestämmelserna i 46 § 2 mom. andra stycket uppbördsförordningen,

det skattebelopp, som förfaller till betalning under majterminen,

fördelas å utbetalningstillfällena under januari—april månader, samt

det skattebelopp, som förfaller till betalning under terminen i september,

uppdelas på utbetalningstillfällena under maj—augusti månader.

Det bör givetvis icke vara den skattskyldige betaget att, trots det allmänna

betalningsanståndet, inbetala den kvarstående skatten under marsoch

majterminerna med belopp, som enligt debetsedeln förfaller till betal
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Muj:ts proposition nr 319.

ning under vederbörlig termin. Då betalningssvårigheter icke föreligga, är

det tvärtom önskvärt, att den skattskyldige inbetalar skatten redan under

de ursprungligen bestämda terminerna. Med hänsyn till att arbetsgivarna

icke bör åsamkas mera besvär än nödigt är — och då det för dem måste

innebära ett merarbete att tillämpa olika avdragsperioder för de anställda

— bör rätt till tidigare inbetalning emellertid icke medgivas skattskyldiga,

för vilka skatten uttages genom löneavdrag.

Av det förut anförda följer, att anteckning å uppbördskort om inbetald

kvarstående skatt på grund av 1948 års taxering bör verkställas samt restlängd

över ogulden sådan skatt bör upprättas endast efter uppbördsterminerna

i maj och september månader 1949.

Med de avvikelser, som följa av de nu framlagda förslagen, böra de i gällande

författningar meddelade bestämmelserna angående slutlig och kvarstående

skatt äga tillämpning jämväl beträffande den kvarstående skatten

på grund av 1948 års taxering.

Då det föreslagna anståndet bör gälla endast kvarstående skatt på grund

av 1948 års taxering, böra de nu förordade reglerna upptagas i en särskild

förordning och icke infogas i uppbördsförordningen.

Skyldighet för löntagare att uppvisa debetsedel, då löneavdrag för

kvarstående skatt icke skall ske.

Under de förutsättningar, som omförmälas i 46 § 1 mom. uppbördsförordningen,

är arbetsgivare skyldig att göra löneavdrag för såväl preliminär

som kvarstående skatt.

Debetsedel å annan slutlig skatt än fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter

och vissa annuiteter skall senast den 10 december under taxeringsåret tillställas

den skattskyldige. Har den skattskyldige att gälda kvarstående skatt,

som uppgår till minst 5 kronor, är beloppet av sådan skatt angivet å debetsedeln.

Den kvarstående skatten skall erläggas under uppbördsterminen i

mars månad året näst efter taxeringsåret eller under nämnda termin jämte

den därpå följande terminen i maj månad.

Då löneavdrag skall verkställas för kvarstående skatt, skall enligt 47 §

uppbördsförordningen arbetstagaren så snart han erhållit debetsedel å slutlig

skatt överlämna denna till arbetsgivaren. Tillträder arbetstagaren ny anställning,

skall debetsedeln överlämnas till den nye arbetsgivaren ofördröjligen

efter det anställningen tillträtts. Har icke arbetstagaren överlämnat

debetsedeln senast den 25 januari året näst efter taxeringsåret eller, om arbetstagaren

först därefter tillträder anställning, senast fem dagar efter anställningens

början, har arbetsgivaren att så snart ske kan göra anmälan

härom hos den lokala skattemyndigheten i orten. Därest denna haft att utfärda

debetsedel, skall myndigheten skyndsamt utfärda ny debetsedel och

översända densamma till arbetsgivaren. I annat fall har myndigheten att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

17

skyndsamt lämna meddelande till den lokala skattemyndighet, som haft att

utfärda debetsedel, och har sistnämnda myndighet att förfara på sätt nyss

sagts. Ny debetsedel bör vara arbetsgivaren tillhanda senast före ingången

av den månad, under vilken vederbörlig uppbördstermin infaller.

Om arbetstagaren icke har att erlägga kvarstående skatt, får arbetsgivaren

kännedom härom genom anteckning, som den lokala skattemyndigheten

enligt 41 § uppbördsförordningen verkställer å arbetstagarens debetsedel å

preliminär skatt för det år, då den kvarstående skatten — därest sådan förekommit

— skolat erläggas, överlämnas icke debetsedel å slutlig skatt till

arbetsgivaren men finnes å debetsedeln avseende preliminär skatt anteckning

om att kvarstående skatt icke skall erläggas, behöver alltså arbetsgivaren

icke göra den förut nämnda anmälan till lokal skattemyndighet. Om

däremot i det fall, att debetsedel å slutlig skatt icke överlämnas till arbetsgivaren,

anteckning av nyssnämnda slag icke finnes å debetsedeln avseende

preliminär skatt, är arbetsgivaren skyldig att till lokal skattemyndighet anmäla

att debetsedel upptagande kvarstående skatt icke avlämnats.

För att lokal skattemyndighet skall kunna fullgöra anteckningsskyldigbeten

i de fall, då skattskyldig för inkomståret och de båda följande åren

eller något av dessa mantalsskrivits inom olika skattemyndigheters tjänstgöringsområden,

har i 12 § kungörelsen den 30 december 1946 (nr 890) med

vissa föreskrifter angående tillämpningen av uppbördsförordningen meddelats

bestämmelser om skyldighet för lokal skattemyndighet att underrätta

nämnda myndighet i det distrikt, varom fråga är, att kvarstående skatt

icke skall gäldas.

I skrivelse den 16 mars 1948 har Föreningen Sveriges kronokamrerare

anfört, att systemet med anteckning å preliminärskattedebetsedel om att

kvarstående skatt icke skall erläggas kunde komma att medföra ett vidlyftigt

arbete. Flyttningsfrekvensen kommunerna emellan vore nämligen icke

obetydlig. Då skattskyldig kunde ha flyttat flera gånger och flyttningarna

sträckt sig över en tid av två år, bleve underrättelseförfarandet synnerligen

svårgenomförbart och kunde med visshet sägas icke komma att fungera

tillräckligt säkert. Vid övervägande av konsekvenserna av det sålunda föreskrivna

systemet hade föreningen kommit till det resultatet, att detsamma

helt borde slopas och ersättas med en mera aktiv medverkan från de

skattskyldigas sida. Denna kunde helt enkelt bestå däri, att skattskyldig

skulle ha att under tiden januari—april för varje arbetsgivare, hos vilken

lian tillträdde anställning och bos vilken löneavdrag skulle verkställas, förete

den nästföregående år utfärdade debetsedeln å slutlig skatt. Arbetsgivaren,

som alltså i förekommande fall kunde verkställa löneavdrag för kvarstående

skatt, skulle åläggas tillse, att sådan debetsedel avlämnades. Föreningen

hemställde därför, att åtgärder måtte vidtagas för att uppbördsförordningen

och tillämpningsföreskrifterna därtill ändrades i enlighet med

vad nyss anförts.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. År 319.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

Över framställningen ha, efter remiss, yttranden avgivits av riksräkenskapsverket,

övcrståthållnrämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Göteborgs och Bohus, Malmöhus samt Västmanlands län, Sveriges

häradsskrivarförening och Landsorganisationen i Sverige. Länsstyrelsen i

Östergötlands län har därjämte överlämnat yttrande från kronokamreraren

i Linköping. Svenska arbetsgivareföreningen, som jämväl beretts tillfälle

avgiva yttrande över framställningen, har icke begagnat sig därav.

Framställningen tillstyrkes av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län ävensom Sveriges häradsskrivarförening.

Överståthållarämbetet och nyssnämnda länsstyrelser betona

härvid svårigheterna för de lokala skattemyndigheterna att fullgöra den

ifrågavarande anteckningsskyldigheten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar att de svårigheter, som tillämpningen

av nu gällande bestämmelser skulle medföra, torde, ehuru nog så

betydande, ha överdrivits. Emot det föreliggande förslaget talade hänsyn

till arbetsgivarna, vilka redan nu hade att utföra betydande arbetsuppgifter

i anledning av källskattesystemets införande. Att nu belasta dem med

ytterligare åligganden måste otvivelaktigt ingiva vissa betänkligheter. Länsstyrelsen

hade dock med beaktande av för- och nackdelarna ansett sig böra,

ehuru med viss tvekan, tillstyrka förslaget, vilket ju finge anses medföra en

förenkling av det nu gällande systemet. Vid utformande av förslaget borde

dock tillses, att arbetsgivarens skyldighet att avfordra arbetstagaren debetsedel

på något sätt underlättades. Ett lämpligt tillvägagångssätt syntes länsstyrelsen

vara att förslagsvis 20 procent å avlöningen avdroges under tiden

januari—april, intill dess debetsedel avlämnats.

Kronokamreraren i Linköping tillstyrker framställningen. Kronokamreraren

framhåller därvid bl. a., att då debetsedel avseende preliminär skatt,

för vars gäldande löneavdrag skulle verkställas, icke skulle översändas till

skattskyldig förrän senast den 18 januari under inkomståret arbetsgivaren

erhölle kännedom om den ifrågavarande anteckningen alldeles för sent. Vidare

förordar kronokamreraren, att om arbetstagare icke skulle överlämna

debetsedel upptagande kvarstående skatt löneavdrag verkställes med 10

procent.

Riksräkenskapsverket uttalar, att den nu gällande ordningen med anteckning

å debetsedeln avseende preliminär skatt om att kvarstående skatt

icke skall erläggas innebure fördelar ur såväl arbetsgivarens som arbetstagarens

synpunkt. För en arbetstagare vore det alltid möjligt att avväga

inbetalningen av preliminär skatt så, att någon kvarstående skatt icke

komme att påföras honom. Han behövde då med gällande ordning icke

förete debetsedeln å slutlig skatt för sin arbetsgivare, och han kunde ha

visst befogat intresse av att icke behöva förete den med hänsyn bland annat

till att den i förekommande fall upptoge skatt å förmögenhet. Beskattningslängderna

över förmögenhet vore ju icke offentliga. Riksräkenskapsverket

ansåge för sin del att bestämmelsen om skyldighet för lokal skattemyndighet

att verkställa den ifrågavarande anteckningen å preliminärdebet
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

19

sedeln icke borde slopas. Med hänsyn till vad föreningen anfört om omöjligheten

att till alla delar efterfölja ifrågavarande bestämmelser torde emellertid

i tillämpningen en viss uppmjukning kunna förutsättas, dock så att

anteckning likväl gjordes i alla fall, då det med visshet läte sig konstateras

att kvarstående skatt icke skulle erläggas.

Landsorganisationen anför, att den föreslagna ordningen tydligen skulle

medföra en arbetslättnad för de lokala skattemyndigheterna. Mot denna

fördel borde emellertid vägas löntagarnas intresse av att ej utan tvingande

skäl behöva delgiva arbetsgivaren å debetsedeln för den slutliga skatten

förekommande uppgifter, vilka saknade betydelse för avdragsskyldighetens

fullgörande, ävensom löntagarnas och arbetsgivarnas gemensamma intresse

av att ej under alla förhållanden behöva förete respektive infordra debetsedlar

såväl å preliminär som å slutlig skatt. Som regel torde man väl också

för övrigt kunna utgå från att preliminärskatteavdragen avvägdes så att

kvarstående skatt ej skulle behöva uttagas. Erfarenhet förelåge ännu ej till

ledning för bedömande i vad mån föreningens farhågor beträffande det

nuvarande systemet vore grundade. Skulle så visa sig vara fallet i större

utsträckning, vore det möjligt att den av föreningen föreslagna ordningen

måste genomföras generellt. Tills vidare syntes emellertid de gällande bestämmelserna

böra upprätthållas och föreningens förslag endast så till vida

böra tillmötesgås att skyldighet att förete respektive infordra slutskattedebetsedel

stadgades blott för det fall att å debetsedeln för preliminärskatt

anteckning icke skett, varav framginge att den skattskyldige ej hade att

erlägga jämväl kvarstående skatt.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att det i uppbördsförordningen

föreskrivna förfaringssättet utan tvivel vore tämligen betungande för de

lokala skattemyndigheterna, varför skäl förelåge för ändring härutinnan.

Den av föreningen föreslagna författningsändringen innebure å andra sidan

en ökning av de uppgifter, vilka åvilade arbetsgivarna för uppbördsarbetet.

Det torde på grund härav få ifrågasättas huruvida icke förutsättningarna

för ändring av förordningen i förevarande avseende borde omprövas

i ett större sammanhang, varför det framlagda förslaget för närvarande

icke syntes böra föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker framställningen att avskaffa

lokal skattemyndighets skyldighet att göra anteckning beträffande kvarstående

skatt och anför härvid:

Att på sätt föreningen föreslagit pålägga arbetsgivare ytterligare uppgifter

anser länsstyrelsen ej rimligt med hänsyn till det negativa resultat, som

arbetsgivares framställning till lokal skattemyndighet i flera fall kommer

att fåi Länsstyrelsen syftar härvidlag på de fall, då skattskyldig, som icke

påförts kvarstående skatt, underlåter att uppvisa sin debetsedel för arbetsgivaren.

I synnerhet i detta län med många utländska, företrädesvis danska

arbetare skulle bestämmelser i enlighet med föreningens förslag från och

med kommande år för arbetsgivarnas del vålla ett icke obetydligt merarbete.

Departementschefen. Såsom i Föreningen Sveriges kronokamrerares framställning

ävensom i åtskilliga yttranden framhållits kommer den för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition nr 319.

närvarande stadgade skyldigheten för lokal skattemyndighet att å debetsedel

för preliminär skatt göra anteckning om att den skattskyldige icke

har att gälda kvarstående skatt att medföra en betungande arbetsbörda för

myndigheterna. Härtill kommer att anteckningsskyldigheten skall fullgöras

under tid, då de lokala skattemyndigheterna redan äro hårt belastade av

arbete med mantalsskrivning och debitering av preliminär skatt m. m. För

att befria de lokala skattemyndigheterna från en del av deras arbete är det

därför önskvärt, att skyldigheten att verkställa ifrågavarande anteckning

avskaffas. De fördelar, som därvid skulle vinnas för myndigheterna, böra

emellertid vägas mot de eventuella nackdelar, som kunna förorsakas för de

skattskyldiga och arbetsgivarna.

I ett par yttranden har framhållits, att en löntagare hade ett befogat intresse

att ej behöva för arbetsgivaren uppvisa debetsedel med därå förekommande

uppgifter, t. ex. om förmögenhet, i de fall då debetsedeln icke upptoge

kvarstående skatt. Om arbetstagaren haft biinkomster vid sidan av sin huvudsakliga

inkomst eller haft förmögenhet, har han emellertid för att undgå

kvarstående skatt måst begära förhöjt löneavdrag. Därigenom har han

redan för arbetsgivaren yppat, att han har biinkomster eller förmögenhet.

Vill emellertid arbetstagare, som icke har att gälda kvarstående skatt, undvika

att för arbetsgivaren uppvisa sin debetsedel å slutlig skatt, bör hans

önskan härvidlag kunna tillgodoses sålunda att vederbörande lokala skattemyndighet

på hans begäran utfärdar ett särskilt intyg om att han icke påförts

kvarstående skatt. Även om ett dylikt förfaringssätt självfallet skulle

innebära visst arbete för myndigheterna, kan detta likväl icke jämföras

med det arbete som den nu stadgade anteckningsskyldigheten medför.

Därest arbetstagare skulle även i de fall, då han icke har att erlägga

kvarstående skatt, uppvisa debetsedel å slutlig skatt för arbetsgivaren, komme

härav att föranledas visst besvär och merarbete för både arbetstagaren

och arbetsgivaren. För arbetstagarna är dock detta besvär av helt underordnad

art. För arbetsgivarna, som ha att göra med ett större eller mindre antal

anställda, skulle givetvis besväret bliva mera betydande. Då arbetsgivaren,

såvitt angår de nu ifrågavarande debetsedlarna, blott skulle ha att mottaga

sedlarna och från dessa göra anteckning i lönebokföringen om att aibetstagarna

icke påförts kvarstående skatt, synes emellertid merarbetet icke

heller för arbetsgivarnas del bliva särskilt betungande.

Det skulle kunna invändas, att ett avskaffande av anteckningsskyldigheten

skulle medföra att — då de arbetstagare, som icke hade att gälda kvarstående

skatt, i viss utsträckning kunde befaras komma att underlåta att

uppvisa sina debetsedlar — arbetsgivarna skulle förorsakas merarbete till

följd av att de i dylika fall finge till lokal skattemyndighet göra anmälan

om nyssnämnda förhållande. Därest genom radio och press arbetstagarna

göras uppmärksamma på skyldigheten att alltid för arbetsgivaren uppvisa

debetsedel å slutlig skatt — vare sig den upptager kvarstående skatt eller

icke — synas emellertid farhågor icke behöva hysas för att nämnda skyldighet

i nämnvärd utsträckning kommer att åsidosättas.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

21

I ett par yttranden har ifrågasatts om icke erforderlig lindring i de lokala

skattemyndigheternas arbetsbörda skulle kunna vinnas därigenom att anteckningsskyldigheten

begränsades. Härvid måste emellertid till ledning för

myndigheter, arbetsgivare och skattskyldiga fastställas regler för i vilka

fall anteckning skulle verkställas, respektive i vilka fall uppvisning av debetsedel

skulle ske. Dylika regler skulle emellertid, bur de än utformades,

med all sannolikhet skapa osäkerhet hos de skattskyldiga om i vilka fall debetsedel

skulle uppvisas för arbetsgivaren och därför medföra, att debetsedeln

många gånger icke företeddes, trots att så skulle ske. Jag anser mig

därför icke kunna tillstyrka en sådan lösning av frågan.

Sammanfattningsvis vill jag angiva min ståndpunkt till förevarande fråga

på följande sätt. En lindring av de lokala skattemyndigheternas arbetsbörda

med avseende å anteckningsskyldigheten är i nuvarande läge nödvändig.

Denna lindring bör icke lämpligen ske genom en partiell befrielse från skyldigheten

att verkställa de ifrågavarande anteckningarna. Ett fullständigt upphävande

av anteckningsskyldigheten och dess ersättande med ett allmänt

åläggande för löntagarna att för vederbörande arbetsgivare visa upp debetsedlarna

å slutlig skatt kan genomföras utan att löntagare eller arbetsgivare

otillbörligen betungas. Jag förordar i enlighet härmed en reform av sist

angiven innebörd. — Författningsmässigt innebär detta att ändring vidtages

i 41 och 47 §§ uppbördsförordningen samt anvisningarna till sistnämnda

paragraf. I administrativ ordning torde i samband härmed 12 § kungörelsen

den 30 december 1946 med vissa föreskrifter angående tillämpningen av

uppbördsförordningen böra upphävas.

Skyldighet att i självdeklarationer m. ni. angiva nummer å debetsedel

avseende preliminär skatt.

Frågan om skyldighet för skattskyldiga och arbetsgivare att i allmän

självdeklaration, respektive å löneuppgift angiva numret å skattskyldigs

debetsedel å preliminär skatt för vederbörligt inkomstår var föremål för behandling

vid 1947 års riksdag. Såsom framgår av propositionen nr 311 för

nämnda år hade kronokamreraren i Borås hos Kungl. Maj :t hemställt om

införande av sådan skyldighet i syfte att underlätta arbetet med sortering

av deklarationer och löneuppgifter. I anledning av detta förslag anförde

jag (se nyssnämnda proposition s. 51 o. f.) att även om arbetsgivare skulle

åläggas skyldighet att å löneuppgift angiva debetsedelsnummer sådan skyldighet

emellertid icke skäligen torde kunna utsträckas till att avse även

angivandet av debetsedelsnummer å löneuppgift beträffande bisysslor. 1

dylikt fall saknade nämligen arbetsgivaren, som icke vore skyldig att verkställa

löneavdrag å biinkomst, kännedom om debetsedelsnumret, och det

syntes icke för närvarande böra krävas att arbetsgivaren enbart av ifrågavarande

anledning införskaffade upplysning om arbetstagares debetsedelsnummer.

Då sålunda dylikt nummer komme alt angivas endast å löne
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

uppgifter, som avsåge huvudanställning, skulle härigenom värdet av den

ifrågasatta skyldigheten för arbetsgivare att å löneuppgift angiva debetsedelsnummer

i icke oväsentlig grad förringas.

Vidare anförde jag, att å debetsedel avseende preliminär skatt komme

från och med år 1948 att angivas skattskyldigs kamerala adress. Arbetsgivare,

som hade tillgång till arbetstagares debetsedel å preliminär skatt, hade

sålunda möjlighet att med ledning av uppgift å debetsedeln anteckna den

kamerala adressen och senare angiva densamma å löneuppgift. Visst fog

syntes därför finnas för att antaga, att arbetsgivarna framdeles skulle i

större utsträckning än som för närvarande skedde angiva riktig kameral

adress å löneuppgifterna. Bleve så fallet saknades anledning att ålägga arbetsgivare

skyldighet att därjämte angiva debetsedelsnummer å löneuppgifterna.

På grund av det anförda och med hänsyn särskilt till att Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund i ett över förslaget avgivet yttrande avstyrkt

detsamma fann jag mig icke böra förorda, att arbetsgivare och skattskyldiga

för det dåvarande ålades skyldighet att å löneuppgift respektive i självdeklaration

angiva nummer å debetsedel avseende preliminär skatt. Skulle

det efter något års erfarenheter av det nya uppbördssystemet visa sig att

arbetsgivare, som verkställde löneavdrag, i större utsträckning å löneuppgifter

lämnade ofullständiga upplysningar om arbetstagares mantalsskrivningsadress,

torde emellertid frågan böra upptagas till förnyad prövning.

Vad jag sålunda anfört lämnades av riksdagen utan erinran.

I de formulär till blanketter för allmän självdeklaration och löneuppgift,

som av Kungl. Maj :t fastställdes att tjäna till ledning vid 1948 års taxeling,

lämnades emellertid plats för frivillig uppgift om nummer å debetsedel

avseende preliminär skatt.

I skrivelse den 4 oktober 1948 har överståthållarämbetet hemställt, att

Kungl. Maj :t måtte taga under förnyat övervägande frågan om införandet

av skyldighet att i handling till ledning för egen eller annans taxering

uppgiva nummer å debetsedel avseende preliminär skatt.

Till stöd för framställningen har överståthållarämbetet anfört bl. a., att

under överläggningar mellan ämbetet och Stockholms stad om den lämpligaste

formen för anordnandet av det förberedande taxeringsarbetet i staden

under år 1949 av representanter för staden framhållits, att till följd

av rådande personalbrist stora svårigheter förelåge för staden att i samma

utsträckning som tidigare skett åtaga sig medverkan vid det förberedande

taxeringsarbetet under nämnda år. Stadens representanter förklarade sig

emellertid trots detta beredda att föreslå vederbörande myndighet i staden,

att denna skulle vid 1949 års taxering liksom innevarande år ställa tjänstemän

till taxeringsnämndernas förfogande för visst taxeringsarbete, dock

endast under villkor, att överståthållarämbetet hos Kungl. Maj :t anhölle,

att förslag förelädes riksdagen dels angående skyldighet för de skattskyldiga

att i allmän självdeklaration och å kontrolluppgift beträffande upp
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj.ts proposition nr 319.

23

buren aktieutdelning angiva debetsedelsnummer, dels ock angående skyldighet

för arbetsgivare att å löneuppgift utsätta sådant nummer beträffande

arbetstagare, för vilken löneavdrag för skatt verkställts. Det behov av

utvidgad uppgiftsskyldighet, som staden med anledning av erfarenheterna

från årets taxeringar ansett föreligga med sådan styrka, att staden såsom

villkor för medverkan vid sorteringsarbetet påkallat åtgärder för dess tillgodoseende,

ville överståthållarämbetet gärna vitsorda. Genom den föreslagna

anordningen med utsättande av debetsedelsnummer skulle säkerligen

vinnas icke oväsentliga kostnadsbesparingar i Stockholm till följd av det

stora antalet deklarationer och uppgifter samt stadens även i nuvarande

iid förhållandevis rörliga befolkning. Därtill komme, att en snabb och noggrann

sortering uppenbarligen bidroge till att effektivisera taxeringen genom

att bereda ökat tidsutrymme för den egentliga taxeringskontrollen.

Över framställningen ha efter remiss yttranden avgivits av länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Västerbottens

län, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Föreningen Sveriges

kronokamrerare och Svenska arbetsgivareföreningen. Länsstyrelsen i

Värmlands län har överlämnat yttrande från Föreningen Värmlands läns

taxeringsnämndsordförande och kronoombud.

Framställningen tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna

i Stockholms och Malmöhus län samt Föreningen Sveriges kronokamrerare.

I väsentliga delar tillstyrkes framställningen jämväl av länsstyrelserna i

Värmlands och Västerbottens län samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Framställningen avstyrkes däremot av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län samt, i huvudsak, jämväl av Svenska arbetsgivareföreningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Då uppgiftsskyldigheten hittills icke varit obligatorisk, ha många skattskyldiga

och arbetsgivare i år underlåtit att i deklarationerna respektive

löneuppgifterna göra anteckning om debetsedelsnummer. Taxeringsnämnderna

ha sålunda visserligen erhållit någon lättnad i sorteringsarbetet men

icke i den utsträckning, som varit möjlig, därest uppgiftsskyldigheten varit

obligatorisk. Den lättnad i sorteringsarbetet, som erliålles, därest debetsedelsnummer

finnas angivna å deklarationer och löneuppgifter, synes vara

så stor och den tunga, som därav skulle uppkomma för uppgiftslämnarna,

så jämförelsevis ringa, att länsstyrelsen anser sig böra förorda, att uppgiftsskyldigheten

göres obligatorisk.

Länsstyrelsen vill påpeka, att en skattskyldigs huvudsakliga arbetsgivare

bör lämna den ifrågavarande uppgiften även i sådant fall, då löneavdrag på

grund av särskilda förhållanden — exempelvis jämkningsbeslut — icke blivit

verkställda, ehuru debetsedeln överlämnats till arbetsgivaren.

Uppgifterna om uppburna aktieutdelningar bruka ofta vara försedda med

ofullständiga eller felaktiga adresser. Det skulle därför innebära eu betydande

lättnad i arbetet med sorteringen av taxeringsmaterialet, därst ifrågavarande

uppgifter upptoge även vederbörandes debetsedelsnummer.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön yttrar:

Av gjorda erfarenheter alt döma bliva de till taxeringarna avlämnade löneuppgifterna

år från år allt mera fullständiga med avseende å data och adres
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 319-

ser å de skattskyldiga. Sorteringsarbetet borde därför undan för undan lättas.

Givet är emellertid att fortfarande bristfälligheter förekomma som vålla

taxeringsmyndigheterna ganska mycket arbete. Under hand har länsstyrelsen

förhört sig hos en del taxeringsnämndsordförande och ha nästan samtliga

oförbehållsamt förordat de av Överståthållarämbetet ifrågasatta åtgärderna.

Länsstyrelsen vill därför heller icke motsätta sig desamma, men är

ganska övertygad om, att åtskilliga av de mindre arbetsgivarna, kanske också

en del av de skattskyldiga, svårligen äro i stånd att lämna de ifrågvarande

uppgifterna.

Föreningen Sveriges kr o nokamrer are framhåller, att sorteringsarbetet vid

årets taxering väsentligt underlättats därigenom att debetsedelsnummer frivilligt

angivits i deklarationer och å andra uppgifter till ledning för taxering.

Det funnes anledning förvänta, att en föreskrift om skyldighet att utsätta

debetsedelsnummer å nämnda handlingar skulle giva ännu bättre resultat.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar att vid årets taxering angivandet

av debetsedelsnummer i deklarationer och å andra uppgifter till ledning för

egen taxering medfört stora praktiska fördelar vid sorteringsarbetet. Länsstyrelsen

tillstyrkte därför att skyldighet infördes att å nämnda handlingar

utsätta debetsedelsnumret. Skyldighet att å löneuppgift angiva debetsedelsnummer

borde emellertid åvila endast arbetsgivare, som verkställt löneavdrag

och som haft tillgång till debetsedeln.

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker, att skyldighet föreskrives

att i deklarationer och å löneuppgifter angiva debetsedelsnummer. Länsstyrelsen

framhåller, att en avsevärd lättnad i sorteringsarbetet skulle följa

härav. Skyldighet att angiva debetsedelsnummer å handling till ledning för

annans taxering borde dock göras obligatorisk allenast i sådana fall, där

uppgiftslämnaren haft skyldighet att verkställa löneavdrag å det utbetalda

beloppet. I övriga fall borde däremot debetsedelsnummer angivas endast om

numret funnes tillgängligt vid handlingens utfärdande.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anför:

Förbundet har intet att erinra mot att skyldighet införes att å deklarationer

angiva debetsedelsnummer å preliminär skatt. Ej heller synes det behöva

vålla huvudarbetsgivare några större svårigheter att å löneuppgifter

ange detta nummer. Däremot anser förbundet alltjämt, att det icke rimligen

kan krävas, att andra arbetsgivare (vid bisysslor o. d.) skola åläggas

utsätta ett nummer, som varken de eller inkomsttagaren i allmänhet fört

anteckning om. Förbundet vill ävenledes uttala stor tveksamhet mot skyldigheten

att å kontrolluppgift beträffande uppburen aktieutdelning ange debetsedelsnummer.

Det skulle innebära, att en person, som avlämnat sin preliminärdebetsedel

till arbetsgivare, städse skulle medföra anteckning om debetsedelsnumret

för att kunna utkvittera utdelning. Någonting dylikt synes

icke kunna åläggas aktieägare.

Riksförbundet understryker vidare i detta sammanhang vikten av att riktig

mantalsskrivningsadress angives i deklarationer och å andra uppgifter

till ledning för taxering.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

De skäl, som departementschefen åberopade i propositionen nr 311 till

1947 års riksdag gentemot förslaget om dylik skyldighet, synas länsstyrelsen

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 319.

25

alltjämt bärande. Det för Stockholms stads del påtalade sorteringsproblemet

är man helt visst icke främmande för även på andra orter. Om emellertid

obligatorisk skyldighet av ifrågasatt slag skulle införas, skulle säkerligen de

enskilda arbetsgivarna och andra, som finge besvär med att skaffa fram och

fylla i de äskade debetsedelsnumren, komma att vållas merarbete, som bleve

av vida större omfattning än den arbetsbesparing, som för taxeringsarbetet

skulle vinnas genom en dylik anordning. Arbetsgivarna m. fl. torde, när de

skola lämna sina för taxeringen så viktiga inkomstuppgifter, näppeligen böra

ställas inför tvånget att behöva företaga omfattande och kanske till sist resultatlösa

undersökningar angående vederbörandes debetsedelsnuinmer. Skulle

en sådan ordning genomföras, finge man räkna med, alt uppbördsverken

i städerna liksom häradsskrivarkontoren skulle bliva i icke ringa mån betungade

av att få lämna besked om debetsedelsnuinmer för sådana uppgiftsskyldiga,

som ovillkorligen vilja uppfylla sin skyldighet i fråga om nuramerangivningen.

Risken för att dessa senare inför allt detta trassel helt enkelt

skola strunta i att lämna uppgifterna får man icke här förbise. Har utvecklingen

kommit därhän, att man på grund av brist på arbetskraft icke ser sig

i stånd att sortera deklarationsmaterialet, synes tiden vara inne för ett allvarligt

övervägande, huruvida icke kontrollmaskineriet nått en bristningsgräns.

Vore så förhållandet, skulle man behöva för sig ställa frågan, om det

är möjligt att hålla kontrollapparaten i gång i samma utsträckning som hittills.

Men det synes inte vara rimligt, att i en dylik situation, då brist råder

på arbetskraft, söka komma ifrån svårigheten genom att på de enskilda lägga

nya uppgifter, som i deras händer skulle vålla väsentligt mera tidspillan än

den, som skattemyndigheterna nu få dragas med. Frågan huruvida kostnaderna

för sorteringsarbetet skola i Stockholm och andra städer bestridas av

statliga anslag eller stanna inom den kommunala uppbördsorganisationen

lärer i detta sammanhang vara av underordnad betydelse.

Länsstyrelsen håller före, att man skulle i huvudsak kunna vinna vad som

åsyftas i framställningen genom att nu förevarande deklarationer och uppgifter

förses med en klar och tydlig text, där det anges såsom önskvärt, att

preliminärskattedebetsedelns nummer därå införes. Därtill kunde gärna för

vederbörande framhållas, att skattemyndigheternas sorteringsarbete underlättas,

om så sker. Med anlitande av möjligheter till propaganda och övertalning

i måttfull form torde nog samma resultat vinnas som genom att med

direkt statligt tvång ålägga medborgarna en ny tunga.

Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Ä blanketten till de löneuppgifter, som avgivas av arbetsgivare, finnes särskilt

utrymme för anteckning av vederbörande debetsedelsnuinmer, ehuru

denna anteckning för närvarande är frivillig. Man har anledning utgå ifrån,

att arbetsgivarna i stor utsträckning angiva debetsedelsnumret åtminstone

beträffande anställda, som kvarstå i tjänst, då löneuppgiften avlämnas. För

övriga anställda ha arbetsgivarna ej alltid ifrågavarande debetsedelsnuinmer

lätt tillgängliga, ehuru det är troligt, att arbetsgivarna i ökad omfattning

föra förteckningar över anställdas debetsedelsnuinmer bl. a. med hänsyn (iil

risken alt debetsedlar av olyckshändelse förkomma.

Beträffande åter sådana anställda, för vilka arbetsgivarna icke verkställa

löneavdrag d. v. s. sådana anställda, som antingen själva ombesörja inbetalning

av preliminärskatt eller för vilka någon annan huvudsaklig arbetsgivare

verkställer löneavdrag och inleverering av skattemedel, saknas praktisk

möjlighet för uppgiftslämnaren all taga reda på debetsedelsnumret. Det torde

vara uteslutet all genomföra eu skyldighet för arbetsgivaren alt alltid laga

reda på debetsedelsnumret för sådana anställda, för vilka han icke verksläl
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

ler löneavdrag, bl. a. därför att de anställda själva icke komma ihåg sitt debetsedelsnummer,

och även där så undantagsvis är fallet, torde arbetsgivaren

knappast kunna lita på den uppgift, som i detta hänseende lämnas. Risken

för felaktigheter är uppenbarligen alltför stor. Härtill kommer, att arbetsgivarens

arbetsbörda för att laga reda på debetsedelsnummer för arbetstagare,

som endast åtnjuter biinkomst, torde bliva oproportionerligt stor i förhållande

till värdet av uppgifterna för myndigheterna.

Även för sådana anställda, för vilka arbetsgivaren verkställer löneavdrag,

kan arbetsbördan att föra förteckning över debetsedelsnumren i vissa fall

bliva stor och risken för felaktigheter betydande. Detta gäller både branscher,

där arbetsstyrkan är synnerligen rörlig såsom inom restaurantfacket,

och företag med många arbetsplatser. Utbetalningen av lönerna sker i sistnämnda

fall ofta genom platsrepresentanter, medan uppgifterna till myndigheter

lämnas från huvudkontoret. Risken för felskrivning i dessa fall är

uppenbar.

Den föreslagna skyldigheten för skattskyldiga att å kontrolluppgift beträffande

uppburen aktieutdelning (härmed torde väl även avses uppburen

utdelning å obligationer) angiva debetsedelsnummer synes vara omöjlig att

effektuera, då den utdelningsberättigade endast i undantagsfall har tillgång

till sin debetsedel.

Med åberopande av ovanstående avstyrker föreningen förslaget i de delar

det här behandlats.

Departementschefen. I flera av de avgivna yttrandena har framhållits, att

arbetet med sorteringen av självdeklarationer och löneuppgifter i år betydligt

underlättats därigenom att i många fall nummer å debetsedel, avseende

preliminär skatt, frivilligt utsatts i deklarationer och å löneuppgifter. Vidare

har betonats, att en föreskrift om skyldighet för vederbörande att angiva

debetsedelsnumret å nämnda handlingar skulle medföra ännu större

lättnad i sorteringsarbetet.

Det är enligt min mening angeläget att åtgärder vidtagas för att underlätta

sorteringsarbetet, så att detta kan utföras på kortare tid och därigenom

mera tid kan vinnas för det egentliga taxeringsarbetet. Därest skyldighet

ålägges skattskyldiga och arbetsgivare att i självdeklarationer respektive

å löneuppgifter angiva debetsedelsnummer, torde härvidlag ernås betydande

fördelar. För den skattskyldige innebär det intet nämnvärt besvär

att från tillgänglig debetsedel å preliminär skatt i självdeklarationen anteckna

numret å debetsedeln. För arbetsgivarna, som skulle ha att angiva

debetsedelsnumret å ett större eller mindre antal löneuppgifter, skulle givetvis

den ifrågasatta skyldigheten verka något mera betungande. Emellertid

må betonas att — såsom jag framhöll redan i det vid propositionen nr 311

för år 1947 fogade statsrådsprotokollet — skyldighet att å löneuppgift utsätta

debetsedelsnummer bör åläggas endast sådana arbetsgivare, som verkställt

löneavdrag och som haft tillgång till arbetstagarens debetsedel. För att kunna

fullgöra den ifrågavarande skyldigheten måste arbetsgivaren visserligen

föra anteckningar över de anställdas debetsedelsnummer. Dylika anteckningar

bör emellertid arbetsgivaren föra redan av det skälet, att debetsedelsnummer

skall angivas, då skattebelopp för arbetstagare, som slutat

sin anställning och återfått debetsedeln, efter anställningens slut skall inbetalas

till uppbördsmyndighet. Då arbetsgivaren sålunda redan på grund

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 319

27

av gällande föreskrifter bör ha arbetstagarnas debetsedelsnummer antecknade,

torde det icke medföra något större merarbete för honom att jämte

övriga uppgifter, som från lönebokföringen skola angivas å löneuppgiften,

anteckna jämväl numret å debetsedeln.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda, att skyldighet

ålägges dels skattskyldig att i självdeklaration angiva nummer å debetsedel

avseende preliminär skatt, dels arbetsgivare, som verkställt löneavdrag,

att i de fall, då debetsedel å preliminär skatt överlämnats till honom,

å löneuppgift utsätta debetsedelns nummer. Jag föreslår i enlighet

härmed, att 29 § 1 mom. 1) och 33 § näst sista stycket taxeringsförordningen

kompletteras med bestämmelser om dylik uppgiftsskyldighet. I samband

härmed torde sistnämnda författningsrum böra ändras jämväl i så måtto,

att det i sista meningen förekommande ordet »bör» ändras till ordet »skall».

— Jag vill beträffande löneuppgifterna understryka, att skyldigheten att

angiva debetsedelsnummer avses skola föreligga allenast i de fall »där så

kan ske». Vad särskilt angår frågan om skyldighet för arbetsgivare att i

löneuppgifter till ledning för 1949 års taxering angiva debetsedelsnummer

bör dylik skyldighet självfallet föreligga endast i den mån arbetsgivaren

verkligen antecknat numret eller eljest äger kännedom därom; uppgiftsskyldigheten

avser ju här ett inkomstår, som i huvudsak redan förflutit

då förslaget om den utvidgade uppgiftsskyldigheten framlägges.

Vad slutligen angår den ifrågasatta skyldigheten att angiva debetsedelsnummer

å uppgifter rörande aktieutdelningar och obligationsräntor, torde

det icke vara lika angeläget att nummer å debetsedel utsättes å nämnda

uppgifter som att dylikt nummer angives i självdeklarationer och å löneuppgifter.

Uppgifter å aktieutdelningar och obligationsräntor torde nämligen

i regel lättare kunna identifieras. Därtill kommer att för de skattskyldiga

fullgörandet av den nu ifrågasatta skyldigheten i vissa fall skulle

medföra svårigheter. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har sålunda

för sin del framhållit, att de skattskyldiga, som avlämnat sin debetsedel

till arbetsgivaren, måste för att kunna fullgöra berörda uppgiftsskyldighet

ha antecknat debetsedelsnuinret; något dylikt syntes enligt riksförbundets

mening icke kunna åläggas vederbörande. Det ifrågavarande besväret

synes mig dock icke vara så stort att det i och för sig borde utgöra

hinder mot att ålägga skattskyldig uppgiftsskyldighet i förevarande hänseende.

Emellertid tillkommer en annan och mera betydande olägenhet.

Aktieutdelningar och obligationsräntor lyftas i stor utsträckning för vederbörandes

räkning av ombud (t. ex. banker), vilka i regel icke ha tillgång

till den skattskyldiges debetsedel. En skyldighet att å ifrågavarande uppgifter

angiva debetsedelsnummer skulle följaktligen i dylika fall medföra

olägenheter.

På grund härav finner jag mig icke nu böra föreslå, att skyldighet föreskrives

alt å uppgifter om aktieutdelningar och obligationsräntor angiva

nummer å debetsedel avseende preliminär skatt. Däremot torde å blanketterna

till dessa uppgifter böra finnas utrymme för frivillig anteckning om

numret.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

Utformningen av bestämmelserna angående avdrag för

kommunal skatt m. m.

Enligt 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt

får vid taxering till sådan skatt avdrag ske för bl. a. slutlig eller tillkommande

skatt, som under beskattningsåret påförts skattskyldig här i riket,

till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan kommunal samfällighet.

I skrivelse den 5 oktober 1948 har Sveriges industriförbund hemställt, att

Kungl. Maj :t ville vidtaga erforderliga åtgärder för undvikande av en för

vissa skattskyldiga orättvis tillämpning av bestämmelsen om rätt till avdrag

vid taxering till statlig inkomstskatt för skatter till kommun eller kommunal

samfällighet samt att dessa åtgärder måtte vidtagas så skyndsamt,

att all tvekan rörande innebörden ''av nämnda avdragsrätt bleve undanröjd

före tidpunkten för avlämnande av allmän självdeklaration till ledning vid

1949 års taxering.

Till stöd för framställningen har industriförbundet anfört, att slutlig skatt,

debiterad på grund av taxering till kommunal inkomstskatt, komme första

gången att påföras de skattskyldiga under år 1948 å sådan tid, att debetsedel

därå kunde tillställas de skattskyldiga senast den 10 december 1948.

En skattskyldig, vars räkenskapsår sammanfölle med kalenderåret, vore

således berättigad att vid den taxering, som åsattes honom 1949, åtnjuta avdrag

för den under år 1948 påförda slutliga skatten. Så vore ock fallet beträffande

skattskyldiga, vilkas räkenskapsår utginge under tiden den ”/«—

31/i2. Men en skattskyldig med räkenskapsår exempelvis den V,—•"/• hade

icke påförts ifrågavarande slutliga skatt under det vid 1949 års taxering

för honom gällande beskattningsåret den V, 1947—x/a 1948. Han skulle

således enligt en rigorös tillämpning av ordalagen i 4 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt icke vid 1949 års taxering komma i åtnjutande av

något avdrag för kommunalskatt. Beträffande en skattskyldig, vars räkenskapsår

avslutades exempelvis den 1 december, torde det ofta icke bliva

möjligt fastställa, huruvida den slutliga skatt, som vore upptagen å den

honom under år 1948 tillställda debetsedeln, av debiteringsförrättaren påförts

ifrågavarande skattskyldige före eller efter det för honom gällande

beskattningsårets utgång. Endast om debetsedeln avsänts till den skattskyldige

före den 1 december 1948, syntes avdragsrätten vara oomtvistlig.

Huruvida sistberörda grupper av skattskyldiga vid 1949 års taxering skulle

komma i åtnjutande av skatteavdraget eller ej, bleve således beroende av en

ren tillfällighet. Den som råkat befinna sig bland de skattskyldiga, debiteringsförrättaren

först blivit färdig med, komme i åtnjutande av avdraget,

övriga icke. Man kunde icke under hänvisning till att avdraget i stället komme

ifrågavarande skattskyldiga till godo vid 1950 års taxering med fog göra

gällande, att de skattskyldiga, vilka vägrades avdrag vid 1949 års taxering,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

29

icke skulle bliva missgynnade i förhållande till andra skattskyldiga. Om

något skatteavdrag icke medgåves vid 1949 års taxering, medförde detta

uppenbarligen en omotiverad höjning av ifrågavarande skattskyldigas skattebelastning

i förhållande till övriga skattskyldiga — icke allenast en förskjutning

av skattebelastningen från ett år till ett annat. De förut påtalade

slumpvisa och ur rättvisesynpunkt stötande verkningarna av gällande bestämmelser

rörande rätt till avdrag för skatter till kommun och annan kommunal

samfällighet hade säkerligen icke av lagstiftarna avsetts utan berodde

tydligen på förbiseende. Då man i 4 § 1 mom. förenämnda förordning använt

uttrycket »beskattningsåret» hade man uppenbarligen åsyftat »kalenderåret

före taxeringsåret».

Jämväl i ett annat avseende hade enligt vad industriförbundet inhämtat

tvekan uppstått rörande omfattningen av ifrågavarande avdragsrätt. För

sådana jämlikt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen under

år 1948 påförda skatter, som utginge till kommun eller annan kommunal

samfällighet, borde självfallet jämväl avdrag medgivas vid 1949 års taxering.

Eftersom det här icke vore fråga om preliminär utan om slutlig skatt, borde

enligt industriförbundets mening ordalagen i 4 § 1 mom. förordningen om

statlig inkomstskatt ej föranleda tvekan i detta avseende. Då så emellertid

likväl syntes vara fallet, torde jämväl ett sådant tillrättaläggande av denna

fråga erfordras, att avdragsrätten bleve klar och oomtvistlig.

Över framställningen ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,

överståthållaråmbetet (med överlämnande av yttrande från t. f. förste taxeringsintendenten

hos ämbetet) samt länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads

och Västerbottens län.

1 fråga om r ä 11 e n till avdrag för kommunal skatt yttrar

kammarrätten, att det icke kunde anses tillfredsställande, att en skattskyldig

på grund av omläggningen av uppbördsförfarandet skulle berövas

rätten att vid 1949 års taxering erhålla avdrag för utskylder till kommun

eller annan kommunal samfällighet. Såvitt kammarrätten kunde finna, utgjorde

den påtalade olägenheten dock icke tillräcklig anledning till ändring

av 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt. I likhet med vad fallet

varit vid 1948 års taxering syntes rätt till avdrag för ifrågavarande utskylder

i stället kunna ordnas genom särskilda övergångsbestämmelser avseende

taxeringsåret 1949. Dessa bestämmelser skulle i så fall reglera avdraget

för inkomstskatt beträffande sådana skattskyldiga, vilka år 1949 taxerades

för inkomst under ett räkenskapsår, som utginge vid sådan tidpunkt

under år 1948, att slutlig skatt sistnämnda år då ännu icke påförts vederbörande.

Då i brist på bestämmelser därom svårigheter kunde tänkas uppstå

vid avgörande av frågan, när slutlig eller tillkommande skatt skulle anses

ha blivit skattskyldig påförd, syntes det kammarrätten önskvärt, att klarhet

härutinnan på ett eller annat sätt åstadkommes.

överståthållaråmbetet åberopar såsom eget utlåtande vad t. f. förste taxcringsintendenten

hos ämbetet anfört i infordrat yttrande. Denne anför:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

För en skattskyldig, exempelvis ett aktiebolag, som har räkenskapsår från

och med 1 juli till och med 30 juni och som sålunda har att år 1949 i sin

deklaration redovisa sina inkomster under tiden 1 juli 1947—30 juni 1948,

är sistnämnda tid beskattningsår under vilket någon slutlig skatt icke påförts

bolaget. Enligt ovannämnda lagrums ordalydelse ligger det närmast till

hands att icke medgiva bolaget något avdrag lör skatter. Andra skäl än rent

formella för att förvägra bolaget sådant avdrag kan jag emellertid icke

finna.

Det är likaledes riktigt, att en skattskyldig, som har räkenskapsår exempelvis

per den 30 november och vid denna tid ännu icke erhållit debetsedel

måste ha svårt att visa, när han påförts slutlig skatt.

Skatteförfattningarnas brister i förevarande hänseende äro två. För det

första har det icke utsagts när slutlig skatt skall anses hava påförts. Är

det, när skattebeloppen införts i debiteringslängden, när debetsedel utskrivits

eller när debetsedel kommit den skattskyldige tillhanda? Dessa olika

tidpunkter äro dessutom var för sig synnerligen vanskliga att fixera. För

det andra har författningarna använt termen beskattningsår i så olikartade

sammanhang, att det svårligen kan vara tal om ett enhetligt begrepp. Men

termen definieras i 3 § kommunalskattelagen endast på ett sätt. Den uppkomna

situationen framhäver behovet av ändring av sistnämnda lagrum.

För att undvika osäkerhet om den rätta tillämpningen av bestämmelsen

om skatteavdrag vid den statliga inkomsttaxeringen är enligt mitt förmenande

författningsändring nödvändig, i all synnerhet som den nuvarande

bestämmelsen, därest den icke ändras, lätt kan föranleda oenhetlighet vid

beskattningen innan stadgad praxis utbildats.

Någon betänklighet mot att alla skattskyldiga böra medgivas rätt att åtnjuta

avdrag för slutlig skatt, som påförts under kalenderåret närmast före

taxeringsåret, anser jag att man icke behöver hysa, så som avdragsrätten

för utskylder nu konstruerats. Beträffande slutlig skatt bör ändringen i förordningen

lämpligen ske så, att ordet »beskattningsåret» utbytes mot orden

»kalenderåret närmast före taxeringsåret». Då debetsedel å slutlig skatt

skall vara utsänd senast den 10 december under taxeringsåret, torde genom

en sådan ändring alla anledningar till tvekan eller misstag undvikas.

I fråga om tillkommande skatt äro förhållandena något annorlunda. Tillkommande

skatt skall ju påföras på grund av beslut vilket fattats av prövningsnämnd

senare än den 10 oktober under taxeringsåret eller på grund

av utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t. Tveksamhet kan alltså uppstå

— ej minst hos de skattskyldiga — om påföring av tillkommande skatt

skett under ett visst beskattningsår.

För att konstruera bestämmelser, som klart reglera rätten till avdrag för

tillkommande skatt, har man, så vitt jag kan finna, att välja mellan tre

utvägar. För det första skulle rätt till avdrag kunna medgivas för tillkommande

skatt, som grundar sig på beslut fattat under kalenderåret näst före

taxeringsåret. För det andra kunde rätten till avdrag göras beroende av om

beslut eller utslag delgivits den skattskyldige under kalenderåret näst före

taxeringsåret. För det tredje kunde bestämmelsen utformas så, att rätt till

avdrag skulle föreligga för tillkommande skatt, som erlagts under kalenderåret

näst före taxeringsåret.

Mot det första alternativet kan det anföras, att den skattskyldige vid deklarationstillfället

kan ha en avdragsrätt, varom han saknar kännedom,

nämligen i det fall att beslutet fattats före taxeringsårets ingång men vid

deklarationstillfället ännu icke delgivits honom. Det andra alternativet är

i detta hänseende att föredraga men lider även det av en viss svaghet. Regeringsrättens

utslag delgivas nämligen icke med mottagningsbevis, varför det

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

31

beträffande sådant utslag kan vara svårt att fastställa delgivningsdagen.

Det tredje alternativet är måhända att föredraga.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att det syntes tveksamt, huruvida

vid taxering hänsyn borde tagas till kommunalutskylder, vilka ej ens påförts

under det beskattningsår för vilket taxering skedde. Å andra sidan

borde framhållas, att utskyldsavdraget numera över huvud taget icke motsvarades

av en verklig utgift under beskattningsåret, övervägande skäl

syntes tala för att bestämmelserna om rätt till avdrag för slutlig eller tillkommande

skatt till den del skatten skulle erläggas till kommun eller kommunal

samfällighet ändrades därhän, att avdrag medgåves för dylika skatter,

som under året före taxeringsåret påförts skattskyldig här i riket.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:

Praktiska skäl synas tala för att man åt stadgandet i 4 § 1 mom. statsskatteförordningen

bör giva den tolkningen, att man vid den årliga taxeringen

skall äga åtnjuta avdrag för de i slutlig skatt ingående kommunala skatter,

som påförts vederbörande på grund av föregående års taxering och som

finnas upptagna å debetsedlarna å slutlig skatt och å fastighetsskatt enligt

nämnda års taxering.

I fråga om tillkommande skatt synes däremot regeln om skatter, som påförts

under beskattningsåret, böra tillämpas enligt ordalydelsen, därvid påföring

får anses ha ägt rum senast i samband med att debetsedel översänts

till den skattskyldige.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att rättelse borde ske för att undanröja

den ogynnsamma verkan i avdragshänseende som i vissa fall kunde

bliva följden av den nuvarande avfattningen av 4 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt. Länsstyrelsen anför vidare:

Härvid synes man kunna gå till väga på ettdera av två alternativ. Antingen

kan för 1949 års taxering meddelas en särbestämmelse, som för detta år

medger en särskild avdragsrätt för ifrågavarande skattskyldiga, förslagsvis

i överensstämmelse med den rätt till avdrag för skatter, som medgivits vid

1948 års taxering. Eller ock skulle bestämmelsen i 4 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt ändras så att orden »under beskattningsåret» ändrades

till »under kalenderåret näst före taxeringsåret».

Vilket av alternativen som väljes spelar måhända icke någon väsentlig

roll. Att den nuvarande formuleringen »under beskattningsåret» skulle hava

tillkommit av förbiseende, är länsstyrelsen icke helt övertygad om. Förbiseendet

torde få hänföras uteslutande till verkningarna vid 1949 års taxering.

Det torde vara mest konsekvent och ur systematisk synpunkt riktigast

att hänföra avdragsrätten till utskylder, som påförts under beskattningsåret.

Dessa synpunkter skulle tala för det ovan förstnämnda alternativet.

Vid val av detta alternativ har man emellertid att särskilt bestämma med

vilket belopp avdrag skall vid 1949 års taxering få ske. Dessutom kan

man, såsom i framställningen framhållits, därest räkenskapsår avslutas vid

tidpunkten för debetsedlarnas utsändande, stundom bliva tveksam huruvida

skatt under räkenskapsåret påförts och vilket års skatter, som avdragsrätten

skall gälla. Även vid en omläggning av räkenskapsåret kunna uppkomma

tveksamma fall.

Om det andra alternativet väljes och avdragsrätten hänföres till under

kalenderåret närmast före taxeringsåret påförda skatter, synes man helt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 319

undgå dessa konsekvenser av den nuvarande bestämmelsen. Även om mot

detta alternativ kunna resas invändningar, vill länsstyrelsen därför förorda

detta. Några särskilda svårigheter lärer därmed, såvitt länsstyrelsen kunnat

finna, icke följa.

Vad angår frågan om avdrag för sådan kommunal skatt,

som enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen

påförts under år 1948, anför kammarrätten:

I anledning av vad i framställningen anförts får kammarrätten framhålla,

att begreppen slutlig skatt och tillkommande skatt infördes genom uppbördsförordningen,

vilken trädde i kraft den 1 januari 1947. Med hänsyn härtill

skulle det kunna ifrågasättas, huruvida de nämnda båda begreppen kunna

användas beträffande skatt, som påförts skattskyldig på grund av taxeringar

för inkomst under beskattningsår, vilka infallit före det nya uppbördssystemets

ikraftträdande. Någon uttrycklig föreskrift i detta avseende

synes icke finnas i uppbördsförordningen. Då den enligt 4 g 1 mom.

förordningen om statlig inkomstskatt medgivna avdragsrätten för kommunala

utskylder endast gäller slutlig eller tillkommande skatt, skulle

det således kunna anses tveksamt, om vid 1949 års taxering avdrag kan jämlikt

nämnda författningsrum medgivas skattskyldig för utskylder, vilka påförts

på grund av taxeringar enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen.

Avdragsrätt enligt äldre bestämmelser för utskylder, som erläggas

på grund av 1947 års taxering, kan ej heller härledas ur övergångsbestämmelserna

till de år 1945 beslutade ändringarna i förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, sådana dessa övergångsbestämmelser

lyda enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 478).

Emellertid är att märka, att i kungörelsen den 19 september 1947 (nr

780) med vissa föreskrifter angående skatt för inkomstökning, som avses i

övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen, finnes en bestämmelse

av intresse i detta sammanhang. I 13 i; av nämnda kungörelse stadgas

sålunda med avseende å debitering och uppbörd in. in., att vad bland annat

i uppbördsförordningen är föreskrivet angående tillkommande skatt skall,

där ej annat följer av vissa andra bestämmelser, i tillämpliga delar gälla

beträffande skatt för inkomstökning. Detta stadgande utgör dock endast en

av Kungl. Maj :t i administrativ väg utfärdad tillämpningsföreskrift beträffande

debitering och uppbörd av skatt, och det synes kammarrätten kunna

ifrågasättas, huruvida detsamma kan anses vara ett tillräckligt stöd för

den meningen, att sådan skatt, varom här är fråga, jämväl vid tillämpningen

av 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt bör likställas med

tillkommande skatt. Till förebyggande av tveksamhet på denna punkt vid

tillämpningen vore det enligt kammarrättens uppfattning önskvärt, att en

uttrycklig föreskrift bleve införd, varigenom den ifrågavarande avdragsrätten

komme att omfatta även skatt för inkomstökning enligt övergångsbestämmelserna

till uppbördsförordningen, till den del skatten skall erläggas

till kommun eller annan kommunal samfällighet. Att skatt av detta slag

bör vara avdragsgill vid den statliga inkomsttaxeriilgen är uppenbart.

En lagstiftning i detta hänseeende synes lämpligen kunna ske genom utfärdande

av särskilda bestämmelser om avdragsrätt för sadan skatt, varom

här är fråga. Det bör härvid beaktas, att då i vissa fall tiden för erläggande

av skatt, som påförts på grund av taxering enligt övergångsbestämmelserna

till uppbördsförordningen, må utsträckas till budgetåret 1949—1950, ifrågasatta

bestämmelser böra erhålla sådan lydelse, att de gälla för samtliga

taxeringsår, då avdrag kan ifrågakomma. Tillika böra bestämmelserna i 6 §''

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

1 inom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i deras lydelse

före den 1 januari 1947 fortfara att gälla för tid, som är erforderlig

för beskattande av inkomst, vilken tillflutit den skattskyldige genom restitution

av kommunala utskylder, påförda på grund av taxering enligt övergångsbestämmelserna

till uppbördsförordningen.

Överståthållarämbetet åberopar jämväl i denna del vad t. f. förste taxeringsintendenten

hos ämbetet anfört. Denne uttalar, att avdrag för ifrågavarande

skatt i princip borde medgivas. Emellertid skulle rättvisan kräva,

att även kommunalskatt, som under år 1947 påförts skattskyldiga enligt

övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen, finge avdragas vid

taxering. En sådan avdragsrätt torde av taxeringstekniska skäl knappast

kunna nu genomföras. Att låta avdragsrätten vara beroende på huruvida

prövningsnämnderna vidtagit påföring av skatt på inkomstökning under

senare hälften av år 1947 eller under första hälften av år 1948 skulle dock

vara orimligt.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att rätt till avdrag för kommunal

skatt enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen icke torde

kunna utläsas ur gällande bestämmelser om skatteavdrag vid taxering. Billighetsskäl

syntes dock tala för att avdrag medgåves för dylika skatter. Härvid

borde dock för rätt till avdrag uppställas det villkoret, att skattebeloppen

ifråga guldits.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:

Eftersom de skattskyldiga icke påfördes eller hade att erlägga någon slutlig

skatt under år 1947, infördes den schematiska regeln, att skatteavdrag

medgavs vid 1948 års taxering med samma belopp som vid 1947 års taxering.

Därigenom få de skattskyldiga anses ha kommit i åtnjutande av behörigt

skatteavdrag på grund av tidigare års inkomster. Att då ytterligare

medge skatteavdrag för i skatt för inkomstökning ingående kommunala

skatter skulle ur denna synpunkt innebära dubbla avdrag. Detta kan icke

vara avsett. Härtill kommer, att tidpunkten för påföringen av skatt för inkomstökning

varit i viss mån godtycklig. Om skatt för inkomstökning påförts

1947 eller 1948, har varit beroende av när taxeringsintendenten hunnit

framlägga förslag i ärendet till prövningsnämnden. Avdragsrätt förefinnes

icke för de skattskyldiga, för vilka skatten påförts redan 1947. Någon anledning

att medge avdragsrätt för de skattskyldiga, för vilka skatten påförts

1948, synes icke heller föreligga.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar för sin del, att tvekan näppeligen

kunde föreligga rörande rätten till avdrag för ifrågavarande skatt.

Departementschefen. Såsom Sveriges industriförbund framhållit kan til 1- lämpningen av den i 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt upptagna

regeln om avdrag för kommunal skatt, såvitt angår 1949 års taxering,

i vissa fall leda till otillfredsställande resultat för skattskyldiga, vilka ha

räkenskapsår som icke sammanfaller med kalenderår. För att undanröja de

ifrågavarande ogynnsamma verkningarna kunna, såsom i yttrandena berörts,

olika utvägar väljas. En utväg är, att nämnda författningsrum bibehålies

oförändrat och att ifrågavarande skattskyldiga medgives ett särskilt av
3

Bihang till riksdagens protokoll 19\8. 1 saml. Nr 319.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 319.

drag för kommunal skatt vid 1949 års taxering. Denna utväg torde vara den

ur principiell synpunkt riktigaste. Emellertid lider den av en svaghet. Därest

en skattskyldigs räkenskapsår avslutas under november eller i början

av december, d. v. s. under den tid då debiteringen av skatt verkställes, skulle

rätten till avdrag för kommunal skatt vid nästf oljande års taxering bliva

beroende av om debiteringen råkat ske före eller efter räkenskapsårets utgång.

Om debiteringen verkställts före sistnämnda tidpunkt, skulle den

skattskyldige äga åtnjuta avdrag för skatten, under det att han, om debiteringen

skett efter sistnämnda tidpunkt, skulle gå miste om avdraget.

En annan utväg är att ändra berörda författningsrum så att avdrag, såvitt

angår i slutlig skatt ingående kommunal skatt, medgives för sådan skatt

som påförts på grund av taxering under kalenderåret näst före det taxeringsår,

varom fråga är. Väljes denna utväg, kommer den skattskyldige alltid,

oavsett vid vilken tidpunkt räkenskapsåret avslutas, att vid ett visst års taxering

till statsskatt erhålla avdrag för den slutliga kommunala skatt, som påförts

på grund av nästföregående års taxering. På grund av de praktiska fördelar,

som sålunda äro förenade med denna linje, och då de principiella invändningarna

mot en lösning av frågan enligt detta alternativ, med hänsyn

till den utformning som avdraget för kommunal skatt numera erhållit, synas

mindre vägande, vill jag förorda denna lösning.

Beträffande avdrag för i tillkommande skatt ingående kommunal skatt

kan den nyss förordade regeln icke tillämpas. Tillkommande skatt på grund

av visst års taxering kan nämligen påföras även efter det att skattskyldig

under nästf oljande år avlämnat självdeklaration. Avdragsrätten torde därför

i princip böra gälla med avseende å tillkommande kommunal skatt, som

påförts under kalenderåret näst före taxeringsåret. Härvid kvarstår visserligen

den olägenhet, som vidlåder det förstnämnda icke förordade alternativet;

rätten till avdrag vid visst års taxering blir nämligen beroende av

om påföringen skett före eller efter nästföregående års utgång. Då tillkommande

skatt normalt icke är en för den skattskyldige årligen återkommande

skatt utan endast utgår under särskilda förhållanden samt dessutom

i regel torde uppgå till mindre belopp än den slutliga skatten, synes den

berörda olägenheten vara av mindre betydelse.

Med den utformning, som regeln om avdrag för tillkommande kommunal

skatt sålunda föreslagits skola erhålla, kan det — såsom i ett par yttranden

anmärkts — bliva föremål för tvekan när sådan skatt skall anses

hava »påförts». Då den skattskyldige regelmässigt får kännedom om påföringen

först genom att han erhåller debetsedel å det påförda beloppet, bör

avdragsrätten anknyta till sistnämnda tidpunkt. Författningstexten torde

böra utformas i överensstämmelse härmed.

Motsvarande ändringar torde böra ske i 5 § förordningen den 26 juli

1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt, såvitt angår avdrag för ogulden

skatt vid förmögenhetsberäkningen. Därvid bör sålunda avdrag få ske dels

för ogulden slutlig skatt, som påförts den skattskyldige på grund av taxering

under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller under något

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 319.

35

föregående år, dels ock för ogulden tillkommande skatt, varå den skattskyldige

erhållit debetsedel under förstnämnda år eller tidigare.

Skatt för inkomstökning enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen

är att anse såsom en tillkommande skatt. Vid 1949 års taxering

bör i enlighet härmed — med iakttagande av vad förut föreslagits i

fråga om avdrag för tillkommande kommunal skatt — avdrag medgivas för

det debiterade beloppet av sådan kommunal skatt för inkomstökning, varå

den skattskyldige erhållit debetsedel under år 1948. Enligt 14 och 16 §§

kungörelsen den 19 september 1947 (nr 780) med vissa föreskrifter angående

skatt för inkomstökning, som avses i övergångsbestämmelserna till

uppbördsförordningen, ha debetsedlar å sådan skatt, vare sig skatten av

prövningsnämnden påförts under år 1947 eller 1948, icke översänts till

de skattskyldiga förrän under det senare året. Samtliga skattskyldiga

komma sålunda enligt den föreslagna lydelsen av 4 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt att vid 1949 års taxering få åtnjuta avdrag för den

kommunala skatten för inkomstökning.

Med hänsyn till det nyss anförda synes det icke erforderligt att i förtydligande

syfte meddela en särskild författningsbestämmelse om att stadgandena

i 2 §, 4 § 1 mom. och 6 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt

skola äga tillämpning jämväl beträffande skatt för inkomstökning.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet

upprättade förslag till

1) förordning om särskilt anstånd med inbetalning av

kvarstående skatt på grund av 1948 års taxering;

2) förordning om ändring i uppbördsförordningen den

31 december 1945 (nr 896);

3) förordning om ändrad lydelse av 29 § 1 mom. och 33 §

taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379);

4) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

samt

5) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen

den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

B. Sandberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1948:63 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av 1948 års ta s. 1 i texten