Med förslag till ändringar i regeringsformen m. m
1948-01-16 · 18 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 14 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1948:44, Med förslag till ändringar i regeringsformen m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
1
Nr 44.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändringar
i regeringsformen m. m.; given Stockholms
slott den 46 januari 1948.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t
härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid
fogade förslag till
1) ändrad lydelse av 17 § 1 mom. regeringsformen;
2) ändrad lydelse av 27 § regeringsformen;
3) ändrad lydelse av 38 och 106 §§ regeringsformen samt 39 § 2 mom.
riksdagsordningen;
4) ändrad lydelse av 39, 41 och 93 §§ regeringsformen samt 2 § successionsordningen;
samt
5) ändrad lydelse av 110 § regeringsformen.
GUSTAF.
Herman Zetterberg. 1
1 Rihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt Nr 44.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 44.
Förslag
till
1) ändrad lydelse av 17 § 1
(Nuvarande lydelse1.)
§ 17.
1 :o. Konungens domsrätt skall
uppdragas minst tolv av Honom utnämnda
lagkunniga män, vilka fullgjort
vad författningarna föreskriva
dem, som uti domareämbeten må
nyttjas, samt i sådana värv ådagalagt
insikt, erfarenhet och redlighet. De
kallas justitieråd och utgöra Konungens
högsta domstol.
Närmare bestämmelser — — — 87
mom. regeringsformen.
(Föreslagen lydelse.)
§ 17.
l:o. Konungens domsrätt skall
uppdragas minst tolv av Honom utnämnda
lagkunniga män, vilka fullgjort
vad författningarna föreskriva
dem, som uti domareämbeten må
nyttjas, samt ådagalagt insikt, erfarenhet
och redlighet. De kallas justitieråd
och utgöra Konungens högsta
domstol.
§ 1 mom. stadgar.
2) ändrad lydelse av 27 § regeringsformen.
(Nuvarande lydelse.)
§ 27.
Till justitiekansler må Konungen
nämna en lagfaren, skicklig och oväldig
man, som i domarevärv varit nyttjad.
Honom, såsom Konungens högste
ombudsman, åligge förnämligast, att
föra eller genom de under honom
ställda fiskaler låta föra Konungens
talan i mål, som röra allmän säkerhet
och kronans rätt, samt att, å
Konungens vägnar, hava tillsyn över
rättvisans handhavande och i sådan
egenskap beivra fel, som av domare
och ämbetsmän begångne bliva. 1
(Föreslagen lydelse.)
§ 27.
Till justitiekansler må Konungen
nämna en lagfaren, skicklig och oväldig
man, som i domarevärv varit
nyttjad. Honom, såsom Konungens
högste ombudsman, åligge förnämligast,
att föra eller låta föra Konungens
talan i mål, som röra kronans
rätt, samt att, å Konungens vägnar,
hava tillsyn över rättvisans handhavande
och i sådan egenskap beivra
fel, som av domare och ämbetsmän
begångne bliva.
1 Se SFS 1945: 825, 826 och 1937: 728.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
3) ändrad lydelse av 38 och 106 §§ regeringsformen samt 39 § 2 mom.
riksdagsordningen.
(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
Regeringsformen.
§ 38.
Alla ifrån Konungen utgående expeditioner
och befallningar, utom i
kommandomål, skola, för att bliva
gällande, vara försedda med Konungens
underskrift och kontrasignation
av vederbörande föredragande, som
vare ansvarig, att de instämma med
däröver förda protokoll. Alla föreskrifter
och erinringar om verkställighet
av utfärdade beslut må
av departementschefer omedelbarligen
kunna till vederbörande expedieras.
Skulle den föredragande finna
något Konungens beslut vara stridande
emot denna regeringsform, göre
han därom i statsrådet föreställning;
yrkar Konungen ändock, att ett sådant
beslut skall utfärdas, vare det
då den föredragandes rättighet och
plikt, att sin kontrasignation därå
vägra, samt nedlägge han i följd därav
sitt ämbete, vilket han icke må
återtaga förr, än riksdagen hans förhållande
prövat och gillat. Emellertid
vare han vid sin lön och övriga
tjänsten åtföljande inkomster bibehållen.
§ 106.
Finner utskottet av dessa protokoll,
att någon statsrådets ledamot,
eller någon för tillfället förordnad
§ 38.
Konungens skrivelser och propositioner
till riksdagen eller allmänt
kyrkomöte, allmänna författningar,
av Konungen utfärdade fullmakter å
ämbeten och tjänster samt de ifrån
Konungen utgående expeditioner och
befallningar i övrigt, vilka Konungen
bestämmer, skola, för att bliva gällande,
vara försedda med Konungens
underskrift och kontrasignation av
vederbörande föredragande, som vare
ansvarig, att de instämma med däröver
förda protokoll. Alla andra av
Konungen utfärdade beslut skola vara
underskrivna av föredraganden;
denne må även omedelbarligen till vederbörande
expediera föreskrifter och
erinringar om verkställighet av utfärdade
beslut. Skulle den föredragande
finna något Konungens beslut vara
stridande emot denna regeringsform,
göre han därom i statsrådet föreställning;
yrkar Konungen ändock,
att ett sådant beslut skall utfärdas,
vare det då den föredragandes rättighet
och plikt, att sin kontrasignation
eller underskrift därå vägra, samt
nedlägge han i följd därav sitt ämbete,
vilket han icke må återtaga förr,
än riksdagen hans förhållande prövat
och gillat. Emellertid vare han vid sin
lön och övriga tjänsten åtföljande inkomster
bibehållen.
§ 106.
Finner utskottet av dessa protokoll,
att någon statsrådets ledamot
uppenbarligen handlat emot rikets
opaginerad Kontrollera mot PDF
i
Kungi. Maj:ts proposition nr 44.
(Nuvarande lydelse.)
föredragande, uppenbarligen handlat
emot rikets grundlag eller allmän lag,
eller tillstyrkt någon överträdelse
därav, eller underlåtit att göra föreställningar
emot sådan överträdelse,
eller den vållat och befrämjat genom
uppsåtligt fördöljande av någon upplysning,
eller att den föredragande
underlåtit att, i de fall, som 38 § av
denna regeringsform förutsätter, sin
kontrasignation å ett Konungens beslut
vägra, då skall konstitutionsutskottet
ställa en sådan under tilltal
av justitieombudsmannen inför riksrätten,
och gånge härmed som i 101
och 102 §§ om tilltal emot regeringsrätten
föreskrives. Då statsrådets ledamöter
finnas hava, på sätt ovan
berört är, gjort sig till ansvar skyldige,
döme dem riksrätten efter allmän
lag och den särskilda författning,
som till bestämmande av sådant
ansvar utav Konungen och riksdagen
fastställd varder.
(Föreslagen lydelse.)
grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt
någon överträdelse därav, eller
underlåtit att göra föreställningar
emot sådan överträdelse, eller den
vållat och befrämjat genom uppsåtligt
fördöljande av någon upplysning,
eller att den föredragande underlåtit
att, i de fall, som 38 § av denna
regeringsform förutsätter, sin kontrasignation
eller underskrift å ett
Konungens beslut vägra, då skall
konstitutionsutskottet ställa en sådan
under tilltal av justitieombudsmannen
inför riksrätten, och gånge
härmed som i 101 och 102 §§ om
tilltal emot regeringsrätten föreskrives.
Då statsrådets ledamöter finnas
hava, på sätt ovan berört är, gjort
sig till ansvar skyldige, döme dem
riksrätten efter allmän lag och den
särskilda författning, som till bestämmande
av sådant ansvar utav
Konungen och riksdagen fastställd
varder.
Riksdagsordningen.
§ 39.
2. Utskottet tillkommer ock att efterse
och granska, huruvida gjorda
eller förordnade utbetalningar av
statsmedlen icke överstigit beloppet
av de huvudtitlar, vilka av riksdag
uti uppgjord statsreglering blivit
fastställda, och huruvida utbetalningarna
äro grundade på behörigen
upprättade stater, eller Konungens
med vederbörlig kontrasignation utfärdade
anordningar, samt styrkta
med behöriga kvittenser av dem, som
medlen emottagit. Skulle mot riksdagens
beslut de till någon huvudtitel
anslagna summor befinnas dragna
till andra ändamål än dem, som
§ 39.
2. Utskottet tillkommer ock att efterse
och granska, huruvida gjorda
eller förordnade utbetalningar av
statsmedlen icke överstigit beloppet
av de huvudtitlar, vilka av riksdag
uti uppgjord statsreglering blivit
fastställda, och huruvida utbetalningarna
äro grundade på behörigen
upprättade stater, eller Konungens
i föreskriven ordning utfärdade anordningar,
samt styrkta med behöriga
kvittenser av dem, som medlen
emottagit. Skulle mot riksdagens beslut
de till någon huvudtitel anslagna
summor befinnas dragna till andra
ändamål än dem, som under sam
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
(Nuvarande lydelse.)
under samma huvudtitel höra, eller
något av riksdagen fastställt anslag
befinnas överskridet, skall utskottet
hos kamrarna göra anmälan emot
den ämbetsman, som en sådan anordning
kontrasignerat, varefter förfares
enligt 106 och 107 §§ i regeringsformen.
Ej må dock, emot föreskriften
i 90 § regeringsformen, utskottet
i något klander av Konungens gjorda
anordningar ingå; ej heller de för
statsutgifterna redovisande tjänstemän
personligen för utskottet eller
riksdagen till ansvar ställas, utan
må, där så nödigt finnes, hos Konungen
av riksdagen anmälas de anledningar,
som förekommit att emot
någon sådan tjänsteman i laglig ordning
ansvar yrka.
(Föreslagen lydelse.)
ma huvudtitel höra, eller något av
riksdagen fastställt anslag befinnas
överskridet, skall utskottet hos kamrarna
göra anmälan emot den ämbetsman,
som en sådan anordning
kontrasignerat eller underskrivit,
val efter förfares enligt 106 och 107
§§ i regeringsformen. Ej må dock,
emot föreskriften i 90 § regeringsformen,
utskottet i något klander av
Konungens gjorda anordningar ingå;
ej heller de för statsutgifterna redovisande
tjänstemän personligen för
utskottet eller riksdagen till ansvar
ställas, utan må, där så nödigt finnes,
hos Konungen av riksdagen anmälas
de anledningar, som förekommit
att emot någon sådan tjänsteman
i laglig ordning ansvar yrka.
4) ändrad lydelse av 39, 41 och 93 §§ regeringsformen samt 2 §
successionsordningen.
(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
Regeringsformen.
§ 39.
Vill Konungen utrikes resa, meddele
Han statsrådet in pleno denna
Sin föresats och inhämte dess tankar
däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter
Konungen därefter sådan resa
och den verkställer, befatte Sig ej
med rikets styrelse eller utöve den
konungsliga makten, så länge han
utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen
under Konungens frånvaro, i
Hans namn, av den till tronföljden
nännast berättigade prins, om han
uppnått den ålder, som i 41 § sägs.
Han styre såsom regent med all konungslig
makt och myndighet, enligt
denna regeringsform; dock må
§ 39.
Vill Konungen utrikes resa, meddele
Han statsrådet in pleno denna
Sin föresats och inhämte dess tankar
däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter
Konungen därefter sådan resa
och den verkställer, befatte Sig ej
med rikets styrelse eller utöve den
konungsliga makten, så länge han
utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen
under Konungens frånvaro, i
Hans namn, av den till tronföljden
närmast berättigade prins, om han
uppnått myndig ålder. Han styre såsom
regent med all konungslig makt
och myndighet, enligt denna regeringsform;
dock må han ej adeligt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungi. Maj:ts proposition nr 44.
(Nuvarande lydelse)
han ej adeligt stånd och värdighet
förläna, eller till grevligt och friherrligt
stånd upphöja, eller riddarevärdighet
utdela; ävensom alla lediga
förtroendesysslor endast tills vidare
kunna förvaltas av dem, som regenten
därtill förordnar.
År den till tronföljden närmast berättigade
prins av sjukdom eller av
utrikes vistande hindrad att riksstyrelsen
utöva, då styre såsom regent
i Konungens namn med nu sagda befogenhet
den av tronföljarens bröstarvingar,
som är till tronen närmast
berättigad, för så vitt han uppnått
den i 41 § stadgade ålder och hinder
av ovannämnda beskaffenhet för honom
ej möter.
Finnes ej----------
Huru förhållas--------
§ 41.
Konung vare myndig vid fyllda
aderton år. Lag samma vare för den
till tronföljden närmast berättigade
prins och den av hans bröstarvingar,
som efter honom är till tronen närmast
berättigad. Dör Konung, innan
tronföljaren denna ålder uppnått, föres
styrelsen av statsrådet, enligt 39 §,
i Konungens namn, intill dess riksdagen
sammankommer, och den förmyndarestyrelse,
riksdagen förordnar,
regeringen tillträtt; ställande sig
statsrådet denna regeringsform till
ovillkorlig efterlevnad.
(Föreslagen lydelse)
stånd och värdighet förläna eller till
grevligt och friherrligt stånd upphöja,
eller riddarevärdighet utdela;
ävensom alla lediga förtroendesysslor
endast tills vidare kunna förvaltas
av dem, som regenten därtill förordnar.
Har den till tronföljden närmast
berättigade prins icke uppnått myndig
ålder eller är han av sjukdom eller
utrikes vistande hindrad att
riksstyrelsen utöva, då styre såsom
regent i Konungens namn med nu
sagda befogenhet den till tronföljden
därnäst berättigade prins, som uppnått
myndig ålder och för vilken
hinder av ovannämnda beskaffenhet
ej möter.
--som regent.
---91 § stadgat.
§ 41.
Konung vare myndig vid ålder som
i allmänhet är i lag stadgad. Dör Konung,
innan tronföljaren denna ålder
uppnått, förhålles med riksstyrelsen
såsom i 39 § angives, intill dess
riksdagen sammankommer, och den
förmyndarestyrelse, riksdagen förordnar,
regeringen tillträtt; ställande
sig regenten eller statsrådet denna
regeringsform till ovillkorlig efterlevnad.
§ 93.
Då Konung dör och tronföljaren
ännu omyndig är, utfärde statsrådet
kallelse å riksdagen, vilken kallelse
inom femton dagar efter Konungens
död skall i allmänna tidningarna
§ 93.
Då Konung dör och tronföljaren
ännu omyndig är, utfärde regenten
eller statsrådet, då det riksstyrelsen
förvaltar, kallelse å riksdagen, vilken
kallelse inom femton dagar efter Ko
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
(Nuvarande lydelse.)
kungöras. Riksdagen äge, utan avseende
på något den avlidne Konungens
testamente angående riksstyrelsen,
att förordna en, tre eller fem
förmyndare, som, intill dess Konungen
myndig bliver, regeringen i Dess
namn, efter denna grundlag, må utöva.
(Föreslagen lydelse.)
nungens död skall i allmänna tidningarna
kungöras. Riksdagen äge,
utan avseende på något den avlidne
Konungens testamente angående
riksstyrelsen, att förordna en, tre eller
fem förmyndare, som, intill dess
Konungen myndig bliver, regeringen
i Dess namn, efter denna grundlag,
må utöva.
Successionsordningen.
§ 2.
Dör Konung i Sverige, utan att
lämna manliga bröstarvingar, men
Hans efterlämnade drottning sig i
välsignat tillstånd befinner, före
statsrådet regeringen med kungl.
makt och myndighet, på sätt och med
villkor, 41 och 93 §§ av regeringsformen
föreskriva, till dess Riksens
Ständer, å den tid regeringsformen
utstakar, hunnit sammankomma, då
dem tillhör, att om regeringens förande
själva förordna. Rliver drottningens
livsfrukt av mankön, förordne
då Riksens Ständer förmyndare
för den omyndige Konungen, på sätt
i 94 § av regeringsformen stadgat är.
Bliver drottningens livsfrukt av kvinnokön,
träde den av ätten, som efter
förstfödslorätt den avlidne Konungen
i arvföljden, på sätt 1 § utstakar,
närmast är, såsom Konung till regeringen.
§ 2.
Dör Konung i Sverige, utan att
lämna manliga bröstarvingar, men
Hans efterlämnade drottning sig i
välsignat tillstånd befinner, före regent
eller statsrådet regeringen med
kungl. makt och myndighet, på sätt
och med villkor, 41 och 93 §§ av regeringsformen
föreskriva, till dess
Riksens Ständer, å den tid regeringsformen
utstakar, hunnit sammankomma,
då dem tillhör, att om regeringens
förande själva förordna. Bliver
drottningens livsfrukt av mankön,
förordne då Riksens Ständer förmyndare
för den omyndige Konungen,
på sätt i 93 § av regeringsformen
stadgat är. Bliver drottningens livsfrukt
av kvinnokön, träde den av ätten,
som efter förstfödslorätt den avlidne
Konungen i arvföljden, på sätt
1 § utstakar, närmast är, såsom Konung
till regeringen.
5) ändrad lydelse av 110 § regeringsformen.
(Nuvarande lydelse.)
§ no.
Ej må någon riksdagsman under
tilltal ställas eller sin frihet berövas
för sina gärningar eller yttranden i
(Föreslagen lydelse.)
§ no: .....
Ej må någon riksdagsman under
tilltal ställas eller sin frihet berövas
för sina gärningar eller yttranden i
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
denna egenskap, utan att den kammare,
till vilken han hörer, sådant
tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti
minst fem sjättedelar av de röstande
instämt. Ej heller skall någon
riksdagsman kunna förvisas från
den ort, där riksdag hålles. Skulle
någon enskild man eller någon kår,
militär eller civil, eller ock någon
menighet, av vad namn den vara må,
antingen av egen drift eller med anledning
av befallning, försöka att
våldföra riksdagen, dess kamrar eller
utskott eller någon enskild riksdagsman,
eller störa friheten i deras överläggningar
och beslut, vare sådant
ansett som högförräderi; stämpling
till sådan gärning vare ansedd såsom
stämpling till högförräderi. Det
ankommer på riksdagen att i laga
ordning låta beivra förbrytelser, varom
här är fråga.
Bliver riksdagsman--- — eller
denna egenskap, utan att den kammare,
till vilken han hörer, sådant
tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti
minst fem sjättedelar av de röstande
instämt. Ej heller skall någon
riksdagsman kunna förvisas från
den ort, där riksdag hålles. Skulle
någon enskild man eller någon kår,
militär eller civil, eller ock någon
menighet, av vad namn den vara må,
antingen av egen drift eller med anledning
av befallning, våldföra riksdagen,
dess kamrar eller utskott eller
någon enskild riksdagsman, eller
störa friheten i deras överläggningar
och beslut, vare sådant, där det ej är
högförräderi, ansett som uppror; vad
om försök, förberedelse eller stämpling
till uppror eller underlåtenhet
att avslöja sådant brott är stadgat äge
jämväl motsvarande tillämpning. Det
ankommer på riksdagen att i laga
ordning låta beivra förbrytelser, varom
här är fråga,
förolämpas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
9*
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 januari 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ändringar i
regeringsformen m. m. Föredraganden anför följande.
Av skilda anledningar ha frågor uppkommit om ändringar i regeringsformen
och därav föranledda jämkningar i riksdagsordningen och successionsordningen.
Jag anhåller att nu få upptaga dessa lagstiftningsfrågor till
behandling var för sig.
Behörighetsvillkor för justitieråd.
I 17 § 1 mom. regeringsformen föreskrives bl. a. att justitieråden skola
vara »lagkunniga män, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva dem,
som uti domareämbeten må nyttjas, samt i sådana värv ådagalagt insikt, erfarenhet
och redlighet».
Till belysning av innebörden härav må först framhållas att vissa allmänna
villkor för behörighet till domarämbete numera finnas upptagna i 4 kap. 1 §
nya RB. Där stadgas bl. a. att lagfaren domare skall vara svensk medborgare
och ha fyllt tjugufem år samt ha avlagt för behörighet till domarämbete
föreskrivna kunskapsprov. Vidare föreskrives, att den som är omyndig eller
i konkurstillstånd ej må utöva domarämbete.
Dessa allmänna regler om behörighet till domarämbete få anses gälla även
justitieråd. Därav följer bl. a. att endast den som avlagt juris kandidatexamen
kan utnämnas till sådan befattning; föreskrift om de kunskapsprov
som fordras för domare finnes i kungörelsen den 12 maj 1865 angående förändrade
villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar.
Grundlagsstadgandet innefattar emellertid, såsom helt naturligt är, vissa
strängare behörighetsvillkor för justitieråd än för domare i allmänhet. I
första hand angives att justitieråden skola vara lagkunniga. Denna föreskrift
har tolkats såsom en anvisning till Konungen att välja landets högsta domare
bland personer som visat särskild förtrogenhet med lag och rättsväsen
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
de. Även den därefter följande föreskriften, att den som utnämnes skall ha
ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet, torde få anses äga en likartad
innebörd; den kan jämföras med andra liknande uttryck, vilka förekomma i
regeringsformen, exempelvis i 4 § beträffande statsrådets ledamöter. Därutöver
innebär föreskriften dock att de angivna egenskaperna skola ha ådagalagts
»i sådana värv» —- eller sålunda domarvärv.
Några allmänna bestämmelser i lag om att den som utnämnes till domare
skall ha utövat viss befattning eller undergått viss praktisk utbildning finnas
icke utfärdade. Det har ansetts böra tillkomma Kungl. Maj :t att meddela
föreskrifter härom och att vid de utnämningar Kungl. Maj :t själv beslutar
upprätthålla de krav som i detta hänseende äro erforderliga; för
vissa fall finnas administrativa föreskrifter i domsagostadga, arbetsordning
för hovrätterna m. m.
Det har visat sig mindre lämpligt att beträffande justitieråden begränsa
urvalet enbart till personer som tidigare fullgjort domartjänst. Vid regeringsformens
tillkomst kan en sådan begränsning ha synts naturlig. Särskilt på
senare tid har det emellertid förekommit att till justitieråd utnämnts personer
som huvudsakligen sysslat med advokatverksamhet eller ägnat sig åt
rättsvetenskap. Grundlagsstadgandet har dock såtillvida iakttagits som de
utnämnda jämväl förvaltat domarämbete i samband med tingstjänstgöring
eller hovrättstjänst, även om denna deras ämbetsutövning varit av kort varaktighet.
Någon anledning att upprätthålla ett dylikt, huvudsakligen formellt
kompetensvillkor föreligger icke. Det kan stundom vara till hinder
vid rekryteringen till högsta domstolen, och det synes ej vara av något reellt
värde med hänsyn till de synnerligen höga krav på juridisk kapacitet, som
självfallet måste ställas på dem som skola ifrågakomma till justitierådsämbeten.
På grund av det anförda vill jag förorda en jämkning av ordalagen i 17 §
1 mom. regeringsformen, sa att den som besitter sådan skicklighet och sådana
personliga egenskaper i övrigt att han är lämplig såsom justitieråd kan
utnämnas därtill, även om han icke fullgjort tingstjänstgöring eller eljest
förvaltat domarämbete.
Justitiekanslerns ämbetsuppgifter.
Enligt 27 § regeringsformen åligger det justitiekanslern, såsom Konungens
högste ombudsman, förnämligast att föra eller genom de under honom
ställda fiskaler låta föra Konungens talan i mål, som röra allmän säkerhet
och kronans rätt, samt att, a Konungens vägnar, hava tillsyn över rättvisans
handhavande och i sådan egenskap beivra fel, som av domare och ämbetsmän
begångna bliva.
I samband med ikraftträdandet av nya RB den 1 januari 1948 har från
justitiekanslersämbetet utbrutits ett nytt ämbete, riksåklagarämbetet. En
uppdelning av justitiekanslerns hittillsvarande ämbetsuppgifter har vidtagits
på det sättet att riksaklagaren skall vara högste åklagare och ha ledningen
11
Knngl. May.ts proposition nr 44.
av åklagarväsendet i riket, under det att justitiekanslern behåller de eljest
på honom ankommande uppgifterna. Justitiekanslern skall sålunda bl. a.
vara Kungl. Maj :ts högste ombudsman, bevaka kronans rätt samt ha tillsyn
över domare och andra ämbetsmän och såsom särskild åklagare föra talan
om brott i ämbetet. Skälen för denna uppdelning och den närmare utformningen
därav har jag utvecklat i samband med den av Kungl. Maj :t till 1947
års riksdag avlåtna propositionen (nr 268) angående vissa anslag till domstolarna
m. m. Jag vill även erinra om att inrättandet av riksåklagarämbetet
föranlett ändringar i nya RB efter förslag av Kungl. Maj :t i proposition till
1947 års riksdag (nr 188).
I den sakkunnigutredning som ligger till grund för omorganisationen av
justitiekanslersämbetet och inrättandet av ett riksåklagarämbete har uttalats
att justitiekanslersämbetet genom omorganisationen icke komme att erhålla
en så förändrad karaktär att ändring av 27 § regeringsformen syntes
påkallad (SOU 1946: 92 s. 21—22). Å andra sidan har vid behandling i lagrådet
av ändringarna i nya RB en ledamot framhållit att, om 27 § regeringsformen
hibehölles oförändrad, det i strid mot vad som vore avsett icke
torde bliva justitiekanslern betaget att föra talan såsom allmän åklagare,
även om det kunde förutsättas att denna rätt icke komme att utövas, samt
att det med hänsyn härtill syntes lämpligt att en ändring av 27 § regeringsformen
skedde.
Huruvida stadgandet om skyldighet för justitiekanslern att föra talan
i mål som rör »allmän säkerhet», såsom i lagrådsledamotens yttrande
förutsattes, avser justitiekanslerns ställning såsom allmän åklagare eller
allenast en till vissa grövre brott begränsad åklagaruppgift, kan vara föremål
för delade meningar. För att undanröja den tvekan om justitiekanslerns
befogenheter som kan föranledas av nämnda uttryck anser jag det
lämpligt att detta får utgå ur lagtexten, särskilt som även sistnämnda slag
av åtal i första hand bör ankomma på allmän åklagare. I samband därmed
bör även, med hänsyn till att numera riksåklagaren är chef för åklagarväsendet,
föreskriften att justitiekanslern skall låta föra talan »genom
de under honom ställda fiskaler» borttagas; närmare bestämmelser om
justitiekanslerns befogenhet att låta utföra talan genom annan böra äga sin
plats i justitiekanslerns instruktion.
Regeringsärendenas expediering.
Enligt 38 § regeringsformen skola alla ifrån Konungen utgående expeditioner
och befallningar, för att bliva gällande, vara försedda med Konungens
underskrift och kontrasignation av vederbörande föredragande;
expeditioner i kommandomål äro dock undantagna. Stadgandet avser endast
regeringsärenden, således icke högsta domstolens och regeringsrättens
beslut, varom särskild föreskrift finnes i 23 § regeringsformen. En förutsättning
för stadgandets tillämpning är att riksstyrelsen föres av Konungen;
utövas denna av statsrådet såsom interimsregering eller av tillförordnad
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
regering, måste andra regler för underskrift tillämpas. Däremot torde stadgandet
äga motsvarande tillämpning, då riksstyrelsen enligt 39 § föres av
regent.
Det stora antalet expeditioner i regeringsärenden har medfört att föreskriften
i 38 § regeringsformen om underskrift och kontrasignation icke
kan iakttagas efter ordalagen. Sedan lång tid tillbaka utfärdas endast en
del av de utgående expeditionerna, i regel sådana av större vikt, med underskrift
av Konungen och kontrasignation av föredraganden; i övrigt expedieras
Kungl. Maj :ts beslut i form av ämbetsskrivelser, undertecknade
av föredraganden. I båda fallen brukar endast en expedition underskrivas;
underrättelse om beslutet till andra än den som erhåller huvudexpeditionen
lämnas genom bestyrkta avskrifter av denna.
Den bristande överensstämmelsen mellan grundlagsstadgandet och praxis
samt önskemålet att ytterligare begränsa de fall då Konungens underskrift
borde erfordras föranledde departementalkommitterade att i sitt den 31 december
1912 avgivna betänkande (I, Allmän del) föreslå ändrade regler
för expediering av regeringsärenden. Enligt detta förslag skulle i 38 § regeringsformen
stadgas att expeditionerna skulle vara försedda antingen
med Konungens underskrift och kontrasignation av vederbörande föredragande
eller med föredragandens underskrift. I samband därmed skulle den
i paragrafen angivna skyldigheten för föredraganden att i vissa fall vägra
sin kontrasignation ändras till att avse en skyldighet att vägra att med sin
kontrasignation eller sin underskrift medverka till beslutets expediering.
Närmare regler om de expeditioner som skulle underskrivas på det ena
eller andra sättet skulle icke vara meddelade i grundlagen utan upptagas
i en särskild, av Kungl. Maj :t utfärdad stadga. Förslaget till sådan stadga
innehöll i It § att genom expedition, försedd med Konungens underskrift
och föredragandens kontrasignation, skulle utfärdas lagar och förordningar,
vilka Konungen och riksdagen gemensamt beslutat, andra författningar
samt instruktioner, reglementen och stadgar för allmänna verk och myndigheter
samt att på samma sätt skulle undertecknas skrivelser och propositioner
till riksdagen, fullmakter å tjänster ävensom de beslut i övrigt,
för vilka Konungen bestämde ett sådant expeditionssätt.
Det av departementalkommitterade framlagda förslaget, i de delar som
nu avses, förordades även i ett den 28 maj 1915 av A. Schotte avgivet betänkande
angående statsdepartementens verksamhetsområden och arbetsformer
m. m. Något förslag till ändring i 38 § regeringsformen i enlighet
med vad sålunda föreslagits blev dock icke framlagt för riksdagen.
Expediering av Kungl. Maj :ts beslut genom s. k. ämbetsskrivelse strider
mot föreskriften i 38 § regeringsformen. Uppenbart är dock att denna sedan
lång tid tillbaka tillämpade avvikelse från grundlagen är påkallad av praktiska
skäl. Frånvaron av tidsenliga bestämmelser för expedieringen har medfört
skiftande praxis i olika departement; likartade beslut expedieras i
vissa fall med Konungens underskrift och kontrasignation av föredraganden
samt i andra fall i form av ämbetsskrivelse. Det synes därför önsk
-
13
Kungl. Maj-.ts proposition nr 44.
värt att formerna för expedieringen närmare överses och regleras. För att
en sådan reglering skall kunna komma till stånd böra i första hand bestämmelserna
i grundlagen ändras på sådant sätt att en praktisk lösning
av frågan kan grundas därå.
Vid en ändring av 38 § regeringsformen måste beaktas att reglerna om underskrift
av expeditioner äga betydelse såsom grundval för statsrådens i paragrafen
angivna skyldighet att i vissa fall vägra sin kontrasignation och det
därtill knutna konstitutionella ansvaret. En omarbetning av regeringsformens
bestämmelser rörande statsrådsansvarigheten är en omfattande och svårlöst
uppgift, som icke lämpligen kan upptagas till behandling i detta sammanhang.
Det torde därför vara nödvändigt att bygga på de regler grundlagen pa
detta område innehåller. Från denna utgångspunkt torde tillfredsställande
grundlagsregler om expediering av Kungl. Maj :ts beslut kunna vinnas i
huvudsaklig överensstämmelse med departementalkommitterades förslag.
Utfärdade beslut böra sålunda vara antingen underskrivna av Konungen
och kontrasignerade av föredraganden eller underskrivna av föredraganden.
Institutet kontrasignationsvägran utvidgas till att avse vagran åt
kontrasignera eller underskriva expedition. Det synes dock icke lämpligt
att, såsom departementalkommitterade föreslogo, ur grundlagen helt utesluta
bestämmelser om vilka expeditioner som skola vara underskrivna av
Konungen med vederbörlig kontrasignation. Vissa expeditioner aro av den
karaktär att det icke bör komma i fråga att låta dem utfärdas utan sadan
underskrift. Detta gäller till eu början Kungl. Maj :ts skrivelser och propositioner
till riksdagen eller till allmänt kyrkomöte. Vidare hora allmänna
författningar, vare sig de beslutats av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt
eller endast av Kungl. Maj :t, utfärdas med Konungens underskrift
och föredragandens kontrasignation. I viss utsträckning bor aven föreskrivas
att tjänstetillsättningar skola ske genom sådan expedition; det synes
dock lämpligt att begränsa föreskriften till att avse av Konungen utfardade
fullmakter å ämbeten eller tjänster. I övrigt torde Kungl Maj: bora aga
frihet att, genom generella föreskrifter eller beslut i särskilda fall, bestam
ma vilka expeditioner som skola utfärdas med Konungens underskrift och
kontrasignation av föredraganden. . .
Av vad redan anförts följer att alla Kungl. Maj :ts beslut, vilka icke underskrivas
av Konungen med vederbörlig kontrasignation skola vara underskrivna
av föredraganden. Någon inskränkning bor dock dai igenom
icke ske i den befogenhet att på lämpligt sätt expediera foreskriftei och
erinringar om verkställighet av utfärdade beslut, vilken enligt gallande
bestämmelser tillkommer departementschef. Med hänsyn till Jn ar
vidtagna ändringen i 5 § tredje stycket regermgstormen torde dock ordalagen
böra jämkas så att det tydligt framgår att denna befogenhet tdlkommer
föredragande statsrådet, även om denne icke ar departementschef. Ändringarna
i ;S8 S regeringsformen föranleda jämkningar även i 106 § regeringsformen
och 38 § riksdagsordningen. I det förra stadgandet synes uttrycket
»eller någon för tillfället förordnad föredragande», vilket numera saknar
betydelse, i samband därmed kunna utgå.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
Om de grundlagsändringar jag förordat genomföras, bör en jämkning
vidtagas av ordalagen i 8 § ansvarighetslagen den 10 februari 1810 för statsrådets
ledamöter m. m.; något förslag härtill torde dock icke behöva redan
nu utarbetas.
Riksstyrelsen vid Konungens utrikes resa m. m.
Regeringsformens bestämmelser om riksstyrelsens förande bygga på att
det, som allmän regel, skall ankomma på Konungen att styra riket. Regeringsärendena
skola därför föredragas inför Konungen i statsrådet och där avgöras;
kommandomål avgöras dock av Konungen i närvaro endast av chefen
för det departement, dit dessa ärenden höra. För de fall då Konungen är
hindrad att utöva riksstyrelsen, och följaktligen dessa former för ärendenas
avgörande icke kunna iakttagas, meddelas bestämmelser i 39—43 §§ regeringsformen.
Dessa stadganden innebära att, då Konungen är helt ur
stånd att lämna sin medverkan, två former för riksstyrelsens förande kunna
förekomma, nämligen riksstyrelse genom regent i Konungens ställe eller
genom statsrådet såsom interimsregering.
I 39 § behandlas frågan om riksstyrelsen under Konungens utrikes resa.
Konungen äger icke befatta sig med rikets styrelse, då han vistas utanför
landets gränser bortsett från det fall, då hans resa innebär att han gått
i fält, vilket beröres i 43 §. Riksstyrelsen skall därför under Konungens
Irånvaro i första hand föras av regent i Konungens namn; i vissa närmare
angivna hänseenden äro regentens befogenheter begränsade. Såsom regent
fungerar den prins som är närmast berättigad till tronföljden eller, om han
äi hindrad av sjukdom eller utrikes resa, den av hans bröstarvingar som
är närmast berättigad till tronföljden, för så vitt sådant hinder ej möter
även för denne. Annan medlem av konungahuset än de två prinsar som nu
angivits kan icke vara regent. Finnes regent icke att tillgå, utövas riksstyrelsen
av statsrådet såsom interimsregering; dock gälla härvid samma inskränkningar
i dess befogenheter som för regent.
De nu angivna reglerna om riksstyrelsens förande äga enligt 40 § tilllämpning,
även da Konungen av sjukdom är hindrad att utöva riksstyrelsen.
Av statsrådet utövad interimsregering förekommer även enligt 41 och
42 §§, då Konungen avlidit och antingen tronföljaren är omyndig eller någon
tronföljare icke finnes. Ett speciellt fall av interimsregering till följd
av ovisshet om tronföljden finnes nämnt i 2 § successionsordningen.
Det må anmärkas att de former för riksstyrelsens utövande, för vilka
jag nu redogjort, äro att betrakta som tillfälliga anordningar. Särskilt gäller
detta sådan interimsregering som enligt 41 eller 42 § regeringsformen
eller 2 § successionsordningen fungerar endast i avbidan på riksdagens åtgärd.
Men även då regent eller interimsregering förvaltar riksstyrelsen enligt
39 eller 40 §, förutsättes att fråga är om hinder av kortare varaktighet;
efter viss längre tid skall riksdagen ingripa. Bestämmelser i de hänseenden
som nu avses finnas i 91—95 §§ regeringsformen; närmare redogörelse
för dessa torde icke i detta sammanhang erfordras.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
Vad slutligen angår 43 § avser denna sådana fall då Konungen väl principiellt
äger utöva riksstyrelsen men ett praktiskt hinder uppkommit, till
följd av att han gått i fält eller rest till avlägsnare inrikes ort. Riksstyrelsen
kan då i viss utsträckning uppdragas åt en tillförordnad regering.
De möjligheter som enligt nu gällande bestämmelser föreligga för regent
att utöva riksstyrelsen funnos icke ursprungligen upptagna i 1809 års regeringsform.
Det förekom dock att tronföljaren erhöll befogenhet att vara
regent genom särskilda, av riksdagen godkända förordnanden 1812, 1818
och 1857. Grundlagsenligheten av dessa förordnanden var omstridd. Praktiska
skäl påkallade dock en sådan anordning, särskilt med hänsyn till
unionen med Norge och de bestämmelser om interimsregering som funnos
upptagna i den mellan rikena gällande riksakten.
I en proposition till 1853—1854 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t sådana
grundlagsändringar att regentskap skulle bli möjligt. Sålunda skulle
i de fall som angivas i 39 och 40 §§ regeringsformen i första hand tronföljaren
vara regent. Om tronföljaren vore minderårig eller hindrad, skulle
Kungl. Maj :t i statsrådet äga förordna annan till tronföljd berättigad prins
att vara regent. Hade sådant förordnande icke meddelats eller hade hinder
uppstått för regenten, skulle prins av konungahuset i ordning efter arvsföljden
träda till regentskapet. Endast då icke någon prins fanns att tillgå,
skulle riksstyrelsen övergå till interimsregering.
Detta förslag blev emellertid avstyrkt av konstitutionsutskottet, som i
sitt memorial (nr 47) särskilt framhöll att regenten ägde att, med vissa
mindre viktiga begränsningar, efter statsrådets hörande men dock oberoende
av dess rådslag vårda regeringsärendena och att genom oftare inträffande
ombyten av regent stadgan i regeringssystemet kunde förloras. Även
om vissa skäl talade för att tronföljaren borde få behörighet att vara regent,
ansåg utskottet betänkligheterna vara särskilt starka mot en grundlagsändring,
till följd varav annan prins än tronföljaren skulle komma att
utöva riksstyrelsen.
Det i propositionen till 1853—1854 års riksdag framställda förslaget blev
ej heller antaget. Vid 1862—1863 års riksdag genomfördes bestämmelser
om regentskap, dock endast för tronföljaren. Utvidgade bestämmelser föreslogos
i proposition till 1904 års riksdag (nr 114). Med hänsyn till den
obenägenhet att låta konungamakten utövas av prinsar som tidigare yppats
inom riksdagen innebar förslaget endast att, utöver tronföljaren, den av
hans bröstarvingar som vore närmast till tronföljden skulle få utöva regentskapet.
Förslaget, som i huvudsak tillstyrktes av konstitutionsutskottet
(utlåtande nr 7), blev vilande för vidare grundlagsenlig behandling.
Med hänsyn till de ändringar i grundlagarna som påkallades av unionsupplösningen
blev förslaget icke därefter omedelbart antaget utan först efter
förnyat förslag till 1906 års riksdag (prop. nr 37; utlåtande nr 2). Bestämmelserna
om regentskap och interimsregering ha till följd därav sedan år
1909 det innehåll, för vilket jag förut redogjort.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
Uppenbart är att en av statsrådet utövad interimsregering, i jämförelse
med regentskap, innebär en större avvikelse från eljest gällande normer för
riksstyrelsens utövande. Särskilt må framhållas att formerna för ett regerande
statsråds ämbetsutövning äro synnerligen tunga och opraktiska. Enligt
42 § andra stycket regeringsformen skola alltid interimsregeringens samtliga
ledamöter, där de icke äga laga förfall, vara närvarande och rösta. Möjlighet
att, såsom i 8 § sägs, avgöra ärenden i en mindre omfattande konselj
föreligger icke. Då ej heller tillförordnad regering enligt 43 § kan förekomma
annat än efter förordnande av Konungen eller regent, saknar alltså interimsregering
möjlighet att bereda sina ledamöter erforderlig ledighet från
ämbetsutövning. Formerna för expediering av interimsregerings beslut bli
betungande på grund av det stora antalet underskrifter som erfordras i viktigare
ärenden, vari expedition med Konungens underskrift eljest utfärdas.
Interimsregering är därför en nödfallsutväg, som icke bör tillgripas annat
än då riksstyrelsen icke kan föras på annat sätt; i första hand bör regentskap
komma i fråga, då Konungen är hindrad. Den utvidgning av möjligheterna
till regentskap som vidtogs 1909 var uppenbarligen av praktiska
skäl påkallad. En ytterligare utvidgning i samma syfte synes numera
vara motiverad. Lämpligen synes varje prins som enligt regeringsformen
och successionsordningen är berättigad till tronföljd böra vara behörig
att inträda såsom regent. De skäl mot en sådan anordning som anfördes vid
1853—1854 års riksdag torde numera ha förlorat sin betydelse. Har tronföljaren
icke uppnått myndig ålder eller är han hindrad att vara regent till
följd av sjukdom eller vistelse utom riket, bör därför annan till tronföljd
berättigad prins inträda såsom regent; ordningen mellan flera prinsar, som
enligt denna regel kunna komma i fråga, torde böra bestämmas enligt den i
successionsordningen angivna arvsföljden.
Vad nu anförts föranleder i första hand ändring i 39 § regeringsformen.
Dessutom synes av samma skäl jämkning böra vidtagas i 41 och 93 §§ regeringsformen
samt i 2 § successionsordningen, så att även i där avsedda
fall regent inträder i första hand och interimsregering kommer i fråga
endast om regent icke finnes att tillgå.
På grund av den nu föreslagna ändringen uppkommer frågan om arvsberättigade
prinsars myndighetsålder. I 41 § regeringsformen stadgas att
Konung är myndig vid aderton års ålder. I samband med att först tronföljaren
och senare även dennes till tronföljden närmast berättigade bröstarvinge,
på sätt jag förut framhållit, erhöll grundlagsenlig befogenhet att
vara regent, blev även för dessa prinsar myndighetsåldern bestämd till aderton
år. I konsekvens härmed skulle även övriga prinsar av konungahuset
göras myndiga vid samma ålder, om de erhålla behörighet att vara regent.
Emellertid synes lämpligheten av denna regel kunna ifrågasättas. Den är
ej heller i fråga om Konungen den i regeringsformen ursprungliga. I regeringsformerna
1719, 1720 och 1772 var myndighetsåldern bestämd till 21 år
och i överensstämmelse därmed innehöll 41 § 1809 års regeringsform att
Konung skulle vara myndig, då han fyllt 21 år. Ändringen till 18 år vidtogs
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
år 1815 i anledning av en proposition till 1812 års riksdag, vari framhölls
önskemålet att förmyndarregering icke borde fungera längre tid än nödvändigt.
Ehuru denna tidigare myndighetsålder för Konungen således icke
överensstämmer med vad som varit föreskrivet i äldre författningar, skulle
kunna anföras att den likväl äger stöd däri att flera av våra Konungar under
gångna århundraden gjorts myndiga vid aderton år eller ännu yngre
ålder. Åt dessa förhållanden kan dock ej nu tillmätas någon större betydelse
vid frågans bedömning. Avgörande synes mig böra vara att den mognad,
som måste krävas av en statschef, i allmänhet icke kan väntas förefinnas
vid aderton års ålder. Det skulle rent av kunna ifrågasättas om icke
för en sådan uppgift borde krävas en högre ålder än den vanliga myndighetsåldern,
såsom gäller exempelvis för behörighet att utöva domarämbete.
Jag har dock icke ansett mig böra föreslå en så stor avvikelse från gällande
bestämmelse, utan jag vill förorda att myndighetsåldern för Konung liksom
för övriga till tronföljd berättigade medlemmar av konungahuset bestämmes
till den ålder som för medborgare i allmänhet gäller såsom myndighetsålder.
Denna ålder är enligt 1924 års lag om förmynderskap tjuguett
år.
Brottsrubriceringen i 110 § regeringsformen.
I 110 § första stycket regeringsformen stadgas bl. a. att, om någon försöker
att våldföra riksdagen, dess kamrar eller utskott eller någon enskild
riksdagsman eller störa friheten i deras överläggningar och beslut, sådant
skall anses som högförräderi samt att stämpling till sådan gärning skall anses
som stämpling till högförräderi. Häremot svara för närvarande bestämmelser
om straff för högförräderi i 8 kap. 1 och 2 §§ strafflagen.
Det är min avsikt att föreslå proposition till årets riksdag beträffande
ändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. Enligt detta förslag
skall beteckningen högförräderi reserveras för sådana angrepp mot staten
som hänföra sig till dennas yttre säkerhet. Bestämmelser härom upptagas
i 8 kap. 1 §. Under beteckningen uppror behandlas därefter i 9 kap.
1 § angrepp mot statsskicket eller de högsta statsorganens handlingsfrihet,
1 den mån dessa angrepp icke tillika framstå såsom riktade mot rikets yttre
säkerhet.
Straffrätt skommittén har i sitt betänkande med förslag till lagstiftning
om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69 s. 157), vilket ligger
till grund för de nu berörda lagändringarna, framhållit att det vore lämpligt
att 110 § regeringsformen ändrades, så att hänvisningen komme att
överensstämma med stralflagsförslagets terminologi.
Till detta uttalande vill jag ansluta mig. Det synes lämpligt att jämkning
av ordalagen vidtages med hänsyn till den ändrade innebörden av begreppen
högförräderi och uppror samt för att stralflagsförslagets uppdelning
mellan fullbordat brott, försök, förberedelse och underlåtenhet att avslöja
gärningen skall komma till uttryck däri.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. t sond. Nr 44.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 44.
I enlighet med de synpunkter som nu anförts ha inom justitiedepartementet
upprättats förslag1 till
1) ändrad lydelse av 17 § 1 mom. regeringsformen;
2) ändrad lydelse av 27 § regeringsformen;
3) ändrad lydelse av 38 och 106 §§ regeringsformen samt 39 § 2 mom.
riksdagsordningen;
4) ändrad lydelse av 39, 41 och 93 §§ regeringsformen samt 2 § successionsordningen;
samt
5) ändrad lydelse av 110 § regeringsformen.
Föredraganden hemställer, att förslagen måtte genom proposition före*
äggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.
Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olle Hellberg.
1 Vissa här angivna lagrum beröras även dels av ändringsförslag som vid 1945 års riksdag
förklarats vilande för grundlagsenlig behandling och dels av grundlagsändringar som komma
att föreslås i samband med] förslag till revision av det militära rättegångsväsendet och till
ändringar i riksdagens arbetsformer.
Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
480140
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.