Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändringar i regeringsformen m. m

1948-01-16 · 18 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:44, Med förslag till ändringar i regeringsformen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

1

Nr 44.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändringar

i regeringsformen m. m.; given Stockholms

slott den 46 januari 1948.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t

härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid

fogade förslag till

1) ändrad lydelse av 17 § 1 mom. regeringsformen;

2) ändrad lydelse av 27 § regeringsformen;

3) ändrad lydelse av 38 och 106 §§ regeringsformen samt 39 § 2 mom.

riksdagsordningen;

4) ändrad lydelse av 39, 41 och 93 §§ regeringsformen samt 2 § successionsordningen;

samt

5) ändrad lydelse av 110 § regeringsformen.

GUSTAF.

Herman Zetterberg. 1

1 Rihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt Nr 44.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

Förslag

till

1) ändrad lydelse av 17 § 1

(Nuvarande lydelse1.)

§ 17.

1 :o. Konungens domsrätt skall

uppdragas minst tolv av Honom utnämnda

lagkunniga män, vilka fullgjort

vad författningarna föreskriva

dem, som uti domareämbeten må

nyttjas, samt i sådana värv ådagalagt

insikt, erfarenhet och redlighet. De

kallas justitieråd och utgöra Konungens

högsta domstol.

Närmare bestämmelser — — — 87

mom. regeringsformen.

(Föreslagen lydelse.)

§ 17.

l:o. Konungens domsrätt skall

uppdragas minst tolv av Honom utnämnda

lagkunniga män, vilka fullgjort

vad författningarna föreskriva

dem, som uti domareämbeten må

nyttjas, samt ådagalagt insikt, erfarenhet

och redlighet. De kallas justitieråd

och utgöra Konungens högsta

domstol.

§ 1 mom. stadgar.

2) ändrad lydelse av 27 § regeringsformen.

(Nuvarande lydelse.)

§ 27.

Till justitiekansler må Konungen

nämna en lagfaren, skicklig och oväldig

man, som i domarevärv varit nyttjad.

Honom, såsom Konungens högste

ombudsman, åligge förnämligast, att

föra eller genom de under honom

ställda fiskaler låta föra Konungens

talan i mål, som röra allmän säkerhet

och kronans rätt, samt att, å

Konungens vägnar, hava tillsyn över

rättvisans handhavande och i sådan

egenskap beivra fel, som av domare

och ämbetsmän begångne bliva. 1

(Föreslagen lydelse.)

§ 27.

Till justitiekansler må Konungen

nämna en lagfaren, skicklig och oväldig

man, som i domarevärv varit

nyttjad. Honom, såsom Konungens

högste ombudsman, åligge förnämligast,

att föra eller låta föra Konungens

talan i mål, som röra kronans

rätt, samt att, å Konungens vägnar,

hava tillsyn över rättvisans handhavande

och i sådan egenskap beivra

fel, som av domare och ämbetsmän

begångne bliva.

1 Se SFS 1945: 825, 826 och 1937: 728.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

3) ändrad lydelse av 38 och 106 §§ regeringsformen samt 39 § 2 mom.

riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Regeringsformen.

§ 38.

Alla ifrån Konungen utgående expeditioner

och befallningar, utom i

kommandomål, skola, för att bliva

gällande, vara försedda med Konungens

underskrift och kontrasignation

av vederbörande föredragande, som

vare ansvarig, att de instämma med

däröver förda protokoll. Alla föreskrifter

och erinringar om verkställighet

av utfärdade beslut må

av departementschefer omedelbarligen

kunna till vederbörande expedieras.

Skulle den föredragande finna

något Konungens beslut vara stridande

emot denna regeringsform, göre

han därom i statsrådet föreställning;

yrkar Konungen ändock, att ett sådant

beslut skall utfärdas, vare det

då den föredragandes rättighet och

plikt, att sin kontrasignation därå

vägra, samt nedlägge han i följd därav

sitt ämbete, vilket han icke må

återtaga förr, än riksdagen hans förhållande

prövat och gillat. Emellertid

vare han vid sin lön och övriga

tjänsten åtföljande inkomster bibehållen.

§ 106.

Finner utskottet av dessa protokoll,

att någon statsrådets ledamot,

eller någon för tillfället förordnad

§ 38.

Konungens skrivelser och propositioner

till riksdagen eller allmänt

kyrkomöte, allmänna författningar,

av Konungen utfärdade fullmakter å

ämbeten och tjänster samt de ifrån

Konungen utgående expeditioner och

befallningar i övrigt, vilka Konungen

bestämmer, skola, för att bliva gällande,

vara försedda med Konungens

underskrift och kontrasignation av

vederbörande föredragande, som vare

ansvarig, att de instämma med däröver

förda protokoll. Alla andra av

Konungen utfärdade beslut skola vara

underskrivna av föredraganden;

denne må även omedelbarligen till vederbörande

expediera föreskrifter och

erinringar om verkställighet av utfärdade

beslut. Skulle den föredragande

finna något Konungens beslut vara

stridande emot denna regeringsform,

göre han därom i statsrådet föreställning;

yrkar Konungen ändock,

att ett sådant beslut skall utfärdas,

vare det då den föredragandes rättighet

och plikt, att sin kontrasignation

eller underskrift därå vägra, samt

nedlägge han i följd därav sitt ämbete,

vilket han icke må återtaga förr,

än riksdagen hans förhållande prövat

och gillat. Emellertid vare han vid sin

lön och övriga tjänsten åtföljande inkomster

bibehållen.

§ 106.

Finner utskottet av dessa protokoll,

att någon statsrådets ledamot

uppenbarligen handlat emot rikets

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Kungi. Maj:ts proposition nr 44.

(Nuvarande lydelse.)

föredragande, uppenbarligen handlat

emot rikets grundlag eller allmän lag,

eller tillstyrkt någon överträdelse

därav, eller underlåtit att göra föreställningar

emot sådan överträdelse,

eller den vållat och befrämjat genom

uppsåtligt fördöljande av någon upplysning,

eller att den föredragande

underlåtit att, i de fall, som 38 § av

denna regeringsform förutsätter, sin

kontrasignation å ett Konungens beslut

vägra, då skall konstitutionsutskottet

ställa en sådan under tilltal

av justitieombudsmannen inför riksrätten,

och gånge härmed som i 101

och 102 §§ om tilltal emot regeringsrätten

föreskrives. Då statsrådets ledamöter

finnas hava, på sätt ovan

berört är, gjort sig till ansvar skyldige,

döme dem riksrätten efter allmän

lag och den särskilda författning,

som till bestämmande av sådant

ansvar utav Konungen och riksdagen

fastställd varder.

(Föreslagen lydelse.)

grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt

någon överträdelse därav, eller

underlåtit att göra föreställningar

emot sådan överträdelse, eller den

vållat och befrämjat genom uppsåtligt

fördöljande av någon upplysning,

eller att den föredragande underlåtit

att, i de fall, som 38 § av denna

regeringsform förutsätter, sin kontrasignation

eller underskrift å ett

Konungens beslut vägra, då skall

konstitutionsutskottet ställa en sådan

under tilltal av justitieombudsmannen

inför riksrätten, och gånge

härmed som i 101 och 102 §§ om

tilltal emot regeringsrätten föreskrives.

Då statsrådets ledamöter finnas

hava, på sätt ovan berört är, gjort

sig till ansvar skyldige, döme dem

riksrätten efter allmän lag och den

särskilda författning, som till bestämmande

av sådant ansvar utav

Konungen och riksdagen fastställd

varder.

Riksdagsordningen.

§ 39.

2. Utskottet tillkommer ock att efterse

och granska, huruvida gjorda

eller förordnade utbetalningar av

statsmedlen icke överstigit beloppet

av de huvudtitlar, vilka av riksdag

uti uppgjord statsreglering blivit

fastställda, och huruvida utbetalningarna

äro grundade på behörigen

upprättade stater, eller Konungens

med vederbörlig kontrasignation utfärdade

anordningar, samt styrkta

med behöriga kvittenser av dem, som

medlen emottagit. Skulle mot riksdagens

beslut de till någon huvudtitel

anslagna summor befinnas dragna

till andra ändamål än dem, som

§ 39.

2. Utskottet tillkommer ock att efterse

och granska, huruvida gjorda

eller förordnade utbetalningar av

statsmedlen icke överstigit beloppet

av de huvudtitlar, vilka av riksdag

uti uppgjord statsreglering blivit

fastställda, och huruvida utbetalningarna

äro grundade på behörigen

upprättade stater, eller Konungens

i föreskriven ordning utfärdade anordningar,

samt styrkta med behöriga

kvittenser av dem, som medlen

emottagit. Skulle mot riksdagens beslut

de till någon huvudtitel anslagna

summor befinnas dragna till andra

ändamål än dem, som under sam
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

(Nuvarande lydelse.)

under samma huvudtitel höra, eller

något av riksdagen fastställt anslag

befinnas överskridet, skall utskottet

hos kamrarna göra anmälan emot

den ämbetsman, som en sådan anordning

kontrasignerat, varefter förfares

enligt 106 och 107 §§ i regeringsformen.

Ej må dock, emot föreskriften

i 90 § regeringsformen, utskottet

i något klander av Konungens gjorda

anordningar ingå; ej heller de för

statsutgifterna redovisande tjänstemän

personligen för utskottet eller

riksdagen till ansvar ställas, utan

må, där så nödigt finnes, hos Konungen

av riksdagen anmälas de anledningar,

som förekommit att emot

någon sådan tjänsteman i laglig ordning

ansvar yrka.

(Föreslagen lydelse.)

ma huvudtitel höra, eller något av

riksdagen fastställt anslag befinnas

överskridet, skall utskottet hos kamrarna

göra anmälan emot den ämbetsman,

som en sådan anordning

kontrasignerat eller underskrivit,

val efter förfares enligt 106 och 107

§§ i regeringsformen. Ej må dock,

emot föreskriften i 90 § regeringsformen,

utskottet i något klander av

Konungens gjorda anordningar ingå;

ej heller de för statsutgifterna redovisande

tjänstemän personligen för

utskottet eller riksdagen till ansvar

ställas, utan må, där så nödigt finnes,

hos Konungen av riksdagen anmälas

de anledningar, som förekommit

att emot någon sådan tjänsteman

i laglig ordning ansvar yrka.

4) ändrad lydelse av 39, 41 och 93 §§ regeringsformen samt 2 §

successionsordningen.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Regeringsformen.

§ 39.

Vill Konungen utrikes resa, meddele

Han statsrådet in pleno denna

Sin föresats och inhämte dess tankar

däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter

Konungen därefter sådan resa

och den verkställer, befatte Sig ej

med rikets styrelse eller utöve den

konungsliga makten, så länge han

utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen

under Konungens frånvaro, i

Hans namn, av den till tronföljden

nännast berättigade prins, om han

uppnått den ålder, som i 41 § sägs.

Han styre såsom regent med all konungslig

makt och myndighet, enligt

denna regeringsform; dock må

§ 39.

Vill Konungen utrikes resa, meddele

Han statsrådet in pleno denna

Sin föresats och inhämte dess tankar

däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter

Konungen därefter sådan resa

och den verkställer, befatte Sig ej

med rikets styrelse eller utöve den

konungsliga makten, så länge han

utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen

under Konungens frånvaro, i

Hans namn, av den till tronföljden

närmast berättigade prins, om han

uppnått myndig ålder. Han styre såsom

regent med all konungslig makt

och myndighet, enligt denna regeringsform;

dock må han ej adeligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 44.

(Nuvarande lydelse)

han ej adeligt stånd och värdighet

förläna, eller till grevligt och friherrligt

stånd upphöja, eller riddarevärdighet

utdela; ävensom alla lediga

förtroendesysslor endast tills vidare

kunna förvaltas av dem, som regenten

därtill förordnar.

År den till tronföljden närmast berättigade

prins av sjukdom eller av

utrikes vistande hindrad att riksstyrelsen

utöva, då styre såsom regent

i Konungens namn med nu sagda befogenhet

den av tronföljarens bröstarvingar,

som är till tronen närmast

berättigad, för så vitt han uppnått

den i 41 § stadgade ålder och hinder

av ovannämnda beskaffenhet för honom

ej möter.

Finnes ej----------

Huru förhållas--------

§ 41.

Konung vare myndig vid fyllda

aderton år. Lag samma vare för den

till tronföljden närmast berättigade

prins och den av hans bröstarvingar,

som efter honom är till tronen närmast

berättigad. Dör Konung, innan

tronföljaren denna ålder uppnått, föres

styrelsen av statsrådet, enligt 39 §,

i Konungens namn, intill dess riksdagen

sammankommer, och den förmyndarestyrelse,

riksdagen förordnar,

regeringen tillträtt; ställande sig

statsrådet denna regeringsform till

ovillkorlig efterlevnad.

(Föreslagen lydelse)

stånd och värdighet förläna eller till

grevligt och friherrligt stånd upphöja,

eller riddarevärdighet utdela;

ävensom alla lediga förtroendesysslor

endast tills vidare kunna förvaltas

av dem, som regenten därtill förordnar.

Har den till tronföljden närmast

berättigade prins icke uppnått myndig

ålder eller är han av sjukdom eller

utrikes vistande hindrad att

riksstyrelsen utöva, då styre såsom

regent i Konungens namn med nu

sagda befogenhet den till tronföljden

därnäst berättigade prins, som uppnått

myndig ålder och för vilken

hinder av ovannämnda beskaffenhet

ej möter.

--som regent.

---91 § stadgat.

§ 41.

Konung vare myndig vid ålder som

i allmänhet är i lag stadgad. Dör Konung,

innan tronföljaren denna ålder

uppnått, förhålles med riksstyrelsen

såsom i 39 § angives, intill dess

riksdagen sammankommer, och den

förmyndarestyrelse, riksdagen förordnar,

regeringen tillträtt; ställande

sig regenten eller statsrådet denna

regeringsform till ovillkorlig efterlevnad.

§ 93.

Då Konung dör och tronföljaren

ännu omyndig är, utfärde statsrådet

kallelse å riksdagen, vilken kallelse

inom femton dagar efter Konungens

död skall i allmänna tidningarna

§ 93.

Då Konung dör och tronföljaren

ännu omyndig är, utfärde regenten

eller statsrådet, då det riksstyrelsen

förvaltar, kallelse å riksdagen, vilken

kallelse inom femton dagar efter Ko
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

(Nuvarande lydelse.)

kungöras. Riksdagen äge, utan avseende

på något den avlidne Konungens

testamente angående riksstyrelsen,

att förordna en, tre eller fem

förmyndare, som, intill dess Konungen

myndig bliver, regeringen i Dess

namn, efter denna grundlag, må utöva.

(Föreslagen lydelse.)

nungens död skall i allmänna tidningarna

kungöras. Riksdagen äge,

utan avseende på något den avlidne

Konungens testamente angående

riksstyrelsen, att förordna en, tre eller

fem förmyndare, som, intill dess

Konungen myndig bliver, regeringen

i Dess namn, efter denna grundlag,

må utöva.

Successionsordningen.

§ 2.

Dör Konung i Sverige, utan att

lämna manliga bröstarvingar, men

Hans efterlämnade drottning sig i

välsignat tillstånd befinner, före

statsrådet regeringen med kungl.

makt och myndighet, på sätt och med

villkor, 41 och 93 §§ av regeringsformen

föreskriva, till dess Riksens

Ständer, å den tid regeringsformen

utstakar, hunnit sammankomma, då

dem tillhör, att om regeringens förande

själva förordna. Rliver drottningens

livsfrukt av mankön, förordne

då Riksens Ständer förmyndare

för den omyndige Konungen, på sätt

i 94 § av regeringsformen stadgat är.

Bliver drottningens livsfrukt av kvinnokön,

träde den av ätten, som efter

förstfödslorätt den avlidne Konungen

i arvföljden, på sätt 1 § utstakar,

närmast är, såsom Konung till regeringen.

§ 2.

Dör Konung i Sverige, utan att

lämna manliga bröstarvingar, men

Hans efterlämnade drottning sig i

välsignat tillstånd befinner, före regent

eller statsrådet regeringen med

kungl. makt och myndighet, på sätt

och med villkor, 41 och 93 §§ av regeringsformen

föreskriva, till dess

Riksens Ständer, å den tid regeringsformen

utstakar, hunnit sammankomma,

då dem tillhör, att om regeringens

förande själva förordna. Bliver

drottningens livsfrukt av mankön,

förordne då Riksens Ständer förmyndare

för den omyndige Konungen,

på sätt i 93 § av regeringsformen

stadgat är. Bliver drottningens livsfrukt

av kvinnokön, träde den av ätten,

som efter förstfödslorätt den avlidne

Konungen i arvföljden, på sätt

1 § utstakar, närmast är, såsom Konung

till regeringen.

5) ändrad lydelse av 110 § regeringsformen.

(Nuvarande lydelse.)

§ no.

Ej må någon riksdagsman under

tilltal ställas eller sin frihet berövas

för sina gärningar eller yttranden i

(Föreslagen lydelse.)

§ no: .....

Ej må någon riksdagsman under

tilltal ställas eller sin frihet berövas

för sina gärningar eller yttranden i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

denna egenskap, utan att den kammare,

till vilken han hörer, sådant

tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti

minst fem sjättedelar av de röstande

instämt. Ej heller skall någon

riksdagsman kunna förvisas från

den ort, där riksdag hålles. Skulle

någon enskild man eller någon kår,

militär eller civil, eller ock någon

menighet, av vad namn den vara må,

antingen av egen drift eller med anledning

av befallning, försöka att

våldföra riksdagen, dess kamrar eller

utskott eller någon enskild riksdagsman,

eller störa friheten i deras överläggningar

och beslut, vare sådant

ansett som högförräderi; stämpling

till sådan gärning vare ansedd såsom

stämpling till högförräderi. Det

ankommer på riksdagen att i laga

ordning låta beivra förbrytelser, varom

här är fråga.

Bliver riksdagsman--- — eller

denna egenskap, utan att den kammare,

till vilken han hörer, sådant

tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti

minst fem sjättedelar av de röstande

instämt. Ej heller skall någon

riksdagsman kunna förvisas från

den ort, där riksdag hålles. Skulle

någon enskild man eller någon kår,

militär eller civil, eller ock någon

menighet, av vad namn den vara må,

antingen av egen drift eller med anledning

av befallning, våldföra riksdagen,

dess kamrar eller utskott eller

någon enskild riksdagsman, eller

störa friheten i deras överläggningar

och beslut, vare sådant, där det ej är

högförräderi, ansett som uppror; vad

om försök, förberedelse eller stämpling

till uppror eller underlåtenhet

att avslöja sådant brott är stadgat äge

jämväl motsvarande tillämpning. Det

ankommer på riksdagen att i laga

ordning låta beivra förbrytelser, varom

här är fråga,

förolämpas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

9*

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 januari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ändringar i

regeringsformen m. m. Föredraganden anför följande.

Av skilda anledningar ha frågor uppkommit om ändringar i regeringsformen

och därav föranledda jämkningar i riksdagsordningen och successionsordningen.

Jag anhåller att nu få upptaga dessa lagstiftningsfrågor till

behandling var för sig.

Behörighetsvillkor för justitieråd.

I 17 § 1 mom. regeringsformen föreskrives bl. a. att justitieråden skola

vara »lagkunniga män, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva dem,

som uti domareämbeten må nyttjas, samt i sådana värv ådagalagt insikt, erfarenhet

och redlighet».

Till belysning av innebörden härav må först framhållas att vissa allmänna

villkor för behörighet till domarämbete numera finnas upptagna i 4 kap. 1 §

nya RB. Där stadgas bl. a. att lagfaren domare skall vara svensk medborgare

och ha fyllt tjugufem år samt ha avlagt för behörighet till domarämbete

föreskrivna kunskapsprov. Vidare föreskrives, att den som är omyndig eller

i konkurstillstånd ej må utöva domarämbete.

Dessa allmänna regler om behörighet till domarämbete få anses gälla även

justitieråd. Därav följer bl. a. att endast den som avlagt juris kandidatexamen

kan utnämnas till sådan befattning; föreskrift om de kunskapsprov

som fordras för domare finnes i kungörelsen den 12 maj 1865 angående förändrade

villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar.

Grundlagsstadgandet innefattar emellertid, såsom helt naturligt är, vissa

strängare behörighetsvillkor för justitieråd än för domare i allmänhet. I

första hand angives att justitieråden skola vara lagkunniga. Denna föreskrift

har tolkats såsom en anvisning till Konungen att välja landets högsta domare

bland personer som visat särskild förtrogenhet med lag och rättsväsen
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

de. Även den därefter följande föreskriften, att den som utnämnes skall ha

ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet, torde få anses äga en likartad

innebörd; den kan jämföras med andra liknande uttryck, vilka förekomma i

regeringsformen, exempelvis i 4 § beträffande statsrådets ledamöter. Därutöver

innebär föreskriften dock att de angivna egenskaperna skola ha ådagalagts

»i sådana värv» —- eller sålunda domarvärv.

Några allmänna bestämmelser i lag om att den som utnämnes till domare

skall ha utövat viss befattning eller undergått viss praktisk utbildning finnas

icke utfärdade. Det har ansetts böra tillkomma Kungl. Maj :t att meddela

föreskrifter härom och att vid de utnämningar Kungl. Maj :t själv beslutar

upprätthålla de krav som i detta hänseende äro erforderliga; för

vissa fall finnas administrativa föreskrifter i domsagostadga, arbetsordning

för hovrätterna m. m.

Det har visat sig mindre lämpligt att beträffande justitieråden begränsa

urvalet enbart till personer som tidigare fullgjort domartjänst. Vid regeringsformens

tillkomst kan en sådan begränsning ha synts naturlig. Särskilt på

senare tid har det emellertid förekommit att till justitieråd utnämnts personer

som huvudsakligen sysslat med advokatverksamhet eller ägnat sig åt

rättsvetenskap. Grundlagsstadgandet har dock såtillvida iakttagits som de

utnämnda jämväl förvaltat domarämbete i samband med tingstjänstgöring

eller hovrättstjänst, även om denna deras ämbetsutövning varit av kort varaktighet.

Någon anledning att upprätthålla ett dylikt, huvudsakligen formellt

kompetensvillkor föreligger icke. Det kan stundom vara till hinder

vid rekryteringen till högsta domstolen, och det synes ej vara av något reellt

värde med hänsyn till de synnerligen höga krav på juridisk kapacitet, som

självfallet måste ställas på dem som skola ifrågakomma till justitierådsämbeten.

På grund av det anförda vill jag förorda en jämkning av ordalagen i 17 §

1 mom. regeringsformen, sa att den som besitter sådan skicklighet och sådana

personliga egenskaper i övrigt att han är lämplig såsom justitieråd kan

utnämnas därtill, även om han icke fullgjort tingstjänstgöring eller eljest

förvaltat domarämbete.

Justitiekanslerns ämbetsuppgifter.

Enligt 27 § regeringsformen åligger det justitiekanslern, såsom Konungens

högste ombudsman, förnämligast att föra eller genom de under honom

ställda fiskaler låta föra Konungens talan i mål, som röra allmän säkerhet

och kronans rätt, samt att, a Konungens vägnar, hava tillsyn över rättvisans

handhavande och i sådan egenskap beivra fel, som av domare och ämbetsmän

begångna bliva.

I samband med ikraftträdandet av nya RB den 1 januari 1948 har från

justitiekanslersämbetet utbrutits ett nytt ämbete, riksåklagarämbetet. En

uppdelning av justitiekanslerns hittillsvarande ämbetsuppgifter har vidtagits

på det sättet att riksaklagaren skall vara högste åklagare och ha ledningen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Knngl. May.ts proposition nr 44.

av åklagarväsendet i riket, under det att justitiekanslern behåller de eljest

på honom ankommande uppgifterna. Justitiekanslern skall sålunda bl. a.

vara Kungl. Maj :ts högste ombudsman, bevaka kronans rätt samt ha tillsyn

över domare och andra ämbetsmän och såsom särskild åklagare föra talan

om brott i ämbetet. Skälen för denna uppdelning och den närmare utformningen

därav har jag utvecklat i samband med den av Kungl. Maj :t till 1947

års riksdag avlåtna propositionen (nr 268) angående vissa anslag till domstolarna

m. m. Jag vill även erinra om att inrättandet av riksåklagarämbetet

föranlett ändringar i nya RB efter förslag av Kungl. Maj :t i proposition till

1947 års riksdag (nr 188).

I den sakkunnigutredning som ligger till grund för omorganisationen av

justitiekanslersämbetet och inrättandet av ett riksåklagarämbete har uttalats

att justitiekanslersämbetet genom omorganisationen icke komme att erhålla

en så förändrad karaktär att ändring av 27 § regeringsformen syntes

påkallad (SOU 1946: 92 s. 21—22). Å andra sidan har vid behandling i lagrådet

av ändringarna i nya RB en ledamot framhållit att, om 27 § regeringsformen

hibehölles oförändrad, det i strid mot vad som vore avsett icke

torde bliva justitiekanslern betaget att föra talan såsom allmän åklagare,

även om det kunde förutsättas att denna rätt icke komme att utövas, samt

att det med hänsyn härtill syntes lämpligt att en ändring av 27 § regeringsformen

skedde.

Huruvida stadgandet om skyldighet för justitiekanslern att föra talan

i mål som rör »allmän säkerhet», såsom i lagrådsledamotens yttrande

förutsattes, avser justitiekanslerns ställning såsom allmän åklagare eller

allenast en till vissa grövre brott begränsad åklagaruppgift, kan vara föremål

för delade meningar. För att undanröja den tvekan om justitiekanslerns

befogenheter som kan föranledas av nämnda uttryck anser jag det

lämpligt att detta får utgå ur lagtexten, särskilt som även sistnämnda slag

av åtal i första hand bör ankomma på allmän åklagare. I samband därmed

bör även, med hänsyn till att numera riksåklagaren är chef för åklagarväsendet,

föreskriften att justitiekanslern skall låta föra talan »genom

de under honom ställda fiskaler» borttagas; närmare bestämmelser om

justitiekanslerns befogenhet att låta utföra talan genom annan böra äga sin

plats i justitiekanslerns instruktion.

Regeringsärendenas expediering.

Enligt 38 § regeringsformen skola alla ifrån Konungen utgående expeditioner

och befallningar, för att bliva gällande, vara försedda med Konungens

underskrift och kontrasignation av vederbörande föredragande;

expeditioner i kommandomål äro dock undantagna. Stadgandet avser endast

regeringsärenden, således icke högsta domstolens och regeringsrättens

beslut, varom särskild föreskrift finnes i 23 § regeringsformen. En förutsättning

för stadgandets tillämpning är att riksstyrelsen föres av Konungen;

utövas denna av statsrådet såsom interimsregering eller av tillförordnad

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

regering, måste andra regler för underskrift tillämpas. Däremot torde stadgandet

äga motsvarande tillämpning, då riksstyrelsen enligt 39 § föres av

regent.

Det stora antalet expeditioner i regeringsärenden har medfört att föreskriften

i 38 § regeringsformen om underskrift och kontrasignation icke

kan iakttagas efter ordalagen. Sedan lång tid tillbaka utfärdas endast en

del av de utgående expeditionerna, i regel sådana av större vikt, med underskrift

av Konungen och kontrasignation av föredraganden; i övrigt expedieras

Kungl. Maj :ts beslut i form av ämbetsskrivelser, undertecknade

av föredraganden. I båda fallen brukar endast en expedition underskrivas;

underrättelse om beslutet till andra än den som erhåller huvudexpeditionen

lämnas genom bestyrkta avskrifter av denna.

Den bristande överensstämmelsen mellan grundlagsstadgandet och praxis

samt önskemålet att ytterligare begränsa de fall då Konungens underskrift

borde erfordras föranledde departementalkommitterade att i sitt den 31 december

1912 avgivna betänkande (I, Allmän del) föreslå ändrade regler

för expediering av regeringsärenden. Enligt detta förslag skulle i 38 § regeringsformen

stadgas att expeditionerna skulle vara försedda antingen

med Konungens underskrift och kontrasignation av vederbörande föredragande

eller med föredragandens underskrift. I samband därmed skulle den

i paragrafen angivna skyldigheten för föredraganden att i vissa fall vägra

sin kontrasignation ändras till att avse en skyldighet att vägra att med sin

kontrasignation eller sin underskrift medverka till beslutets expediering.

Närmare regler om de expeditioner som skulle underskrivas på det ena

eller andra sättet skulle icke vara meddelade i grundlagen utan upptagas

i en särskild, av Kungl. Maj :t utfärdad stadga. Förslaget till sådan stadga

innehöll i It § att genom expedition, försedd med Konungens underskrift

och föredragandens kontrasignation, skulle utfärdas lagar och förordningar,

vilka Konungen och riksdagen gemensamt beslutat, andra författningar

samt instruktioner, reglementen och stadgar för allmänna verk och myndigheter

samt att på samma sätt skulle undertecknas skrivelser och propositioner

till riksdagen, fullmakter å tjänster ävensom de beslut i övrigt,

för vilka Konungen bestämde ett sådant expeditionssätt.

Det av departementalkommitterade framlagda förslaget, i de delar som

nu avses, förordades även i ett den 28 maj 1915 av A. Schotte avgivet betänkande

angående statsdepartementens verksamhetsområden och arbetsformer

m. m. Något förslag till ändring i 38 § regeringsformen i enlighet

med vad sålunda föreslagits blev dock icke framlagt för riksdagen.

Expediering av Kungl. Maj :ts beslut genom s. k. ämbetsskrivelse strider

mot föreskriften i 38 § regeringsformen. Uppenbart är dock att denna sedan

lång tid tillbaka tillämpade avvikelse från grundlagen är påkallad av praktiska

skäl. Frånvaron av tidsenliga bestämmelser för expedieringen har medfört

skiftande praxis i olika departement; likartade beslut expedieras i

vissa fall med Konungens underskrift och kontrasignation av föredraganden

samt i andra fall i form av ämbetsskrivelse. Det synes därför önsk
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj-.ts proposition nr 44.

värt att formerna för expedieringen närmare överses och regleras. För att

en sådan reglering skall kunna komma till stånd böra i första hand bestämmelserna

i grundlagen ändras på sådant sätt att en praktisk lösning

av frågan kan grundas därå.

Vid en ändring av 38 § regeringsformen måste beaktas att reglerna om underskrift

av expeditioner äga betydelse såsom grundval för statsrådens i paragrafen

angivna skyldighet att i vissa fall vägra sin kontrasignation och det

därtill knutna konstitutionella ansvaret. En omarbetning av regeringsformens

bestämmelser rörande statsrådsansvarigheten är en omfattande och svårlöst

uppgift, som icke lämpligen kan upptagas till behandling i detta sammanhang.

Det torde därför vara nödvändigt att bygga på de regler grundlagen pa

detta område innehåller. Från denna utgångspunkt torde tillfredsställande

grundlagsregler om expediering av Kungl. Maj :ts beslut kunna vinnas i

huvudsaklig överensstämmelse med departementalkommitterades förslag.

Utfärdade beslut böra sålunda vara antingen underskrivna av Konungen

och kontrasignerade av föredraganden eller underskrivna av föredraganden.

Institutet kontrasignationsvägran utvidgas till att avse vagran åt

kontrasignera eller underskriva expedition. Det synes dock icke lämpligt

att, såsom departementalkommitterade föreslogo, ur grundlagen helt utesluta

bestämmelser om vilka expeditioner som skola vara underskrivna av

Konungen med vederbörlig kontrasignation. Vissa expeditioner aro av den

karaktär att det icke bör komma i fråga att låta dem utfärdas utan sadan

underskrift. Detta gäller till eu början Kungl. Maj :ts skrivelser och propositioner

till riksdagen eller till allmänt kyrkomöte. Vidare hora allmänna

författningar, vare sig de beslutats av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt

eller endast av Kungl. Maj :t, utfärdas med Konungens underskrift

och föredragandens kontrasignation. I viss utsträckning bor aven föreskrivas

att tjänstetillsättningar skola ske genom sådan expedition; det synes

dock lämpligt att begränsa föreskriften till att avse av Konungen utfardade

fullmakter å ämbeten eller tjänster. I övrigt torde Kungl Maj: bora aga

frihet att, genom generella föreskrifter eller beslut i särskilda fall, bestam

ma vilka expeditioner som skola utfärdas med Konungens underskrift och

kontrasignation av föredraganden. . .

Av vad redan anförts följer att alla Kungl. Maj :ts beslut, vilka icke underskrivas

av Konungen med vederbörlig kontrasignation skola vara underskrivna

av föredraganden. Någon inskränkning bor dock dai igenom

icke ske i den befogenhet att på lämpligt sätt expediera foreskriftei och

erinringar om verkställighet av utfärdade beslut, vilken enligt gallande

bestämmelser tillkommer departementschef. Med hänsyn till Jn ar

vidtagna ändringen i 5 § tredje stycket regermgstormen torde dock ordalagen

böra jämkas så att det tydligt framgår att denna befogenhet tdlkommer

föredragande statsrådet, även om denne icke ar departementschef. Ändringarna

i ;S8 S regeringsformen föranleda jämkningar även i 106 § regeringsformen

och 38 § riksdagsordningen. I det förra stadgandet synes uttrycket

»eller någon för tillfället förordnad föredragande», vilket numera saknar

betydelse, i samband därmed kunna utgå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

Om de grundlagsändringar jag förordat genomföras, bör en jämkning

vidtagas av ordalagen i 8 § ansvarighetslagen den 10 februari 1810 för statsrådets

ledamöter m. m.; något förslag härtill torde dock icke behöva redan

nu utarbetas.

Riksstyrelsen vid Konungens utrikes resa m. m.

Regeringsformens bestämmelser om riksstyrelsens förande bygga på att

det, som allmän regel, skall ankomma på Konungen att styra riket. Regeringsärendena

skola därför föredragas inför Konungen i statsrådet och där avgöras;

kommandomål avgöras dock av Konungen i närvaro endast av chefen

för det departement, dit dessa ärenden höra. För de fall då Konungen är

hindrad att utöva riksstyrelsen, och följaktligen dessa former för ärendenas

avgörande icke kunna iakttagas, meddelas bestämmelser i 39—43 §§ regeringsformen.

Dessa stadganden innebära att, då Konungen är helt ur

stånd att lämna sin medverkan, två former för riksstyrelsens förande kunna

förekomma, nämligen riksstyrelse genom regent i Konungens ställe eller

genom statsrådet såsom interimsregering.

I 39 § behandlas frågan om riksstyrelsen under Konungens utrikes resa.

Konungen äger icke befatta sig med rikets styrelse, då han vistas utanför

landets gränser bortsett från det fall, då hans resa innebär att han gått

i fält, vilket beröres i 43 §. Riksstyrelsen skall därför under Konungens

Irånvaro i första hand föras av regent i Konungens namn; i vissa närmare

angivna hänseenden äro regentens befogenheter begränsade. Såsom regent

fungerar den prins som är närmast berättigad till tronföljden eller, om han

äi hindrad av sjukdom eller utrikes resa, den av hans bröstarvingar som

är närmast berättigad till tronföljden, för så vitt sådant hinder ej möter

även för denne. Annan medlem av konungahuset än de två prinsar som nu

angivits kan icke vara regent. Finnes regent icke att tillgå, utövas riksstyrelsen

av statsrådet såsom interimsregering; dock gälla härvid samma inskränkningar

i dess befogenheter som för regent.

De nu angivna reglerna om riksstyrelsens förande äga enligt 40 § tilllämpning,

även da Konungen av sjukdom är hindrad att utöva riksstyrelsen.

Av statsrådet utövad interimsregering förekommer även enligt 41 och

42 §§, då Konungen avlidit och antingen tronföljaren är omyndig eller någon

tronföljare icke finnes. Ett speciellt fall av interimsregering till följd

av ovisshet om tronföljden finnes nämnt i 2 § successionsordningen.

Det må anmärkas att de former för riksstyrelsens utövande, för vilka

jag nu redogjort, äro att betrakta som tillfälliga anordningar. Särskilt gäller

detta sådan interimsregering som enligt 41 eller 42 § regeringsformen

eller 2 § successionsordningen fungerar endast i avbidan på riksdagens åtgärd.

Men även då regent eller interimsregering förvaltar riksstyrelsen enligt

39 eller 40 §, förutsättes att fråga är om hinder av kortare varaktighet;

efter viss längre tid skall riksdagen ingripa. Bestämmelser i de hänseenden

som nu avses finnas i 91—95 §§ regeringsformen; närmare redogörelse

för dessa torde icke i detta sammanhang erfordras.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

Vad slutligen angår 43 § avser denna sådana fall då Konungen väl principiellt

äger utöva riksstyrelsen men ett praktiskt hinder uppkommit, till

följd av att han gått i fält eller rest till avlägsnare inrikes ort. Riksstyrelsen

kan då i viss utsträckning uppdragas åt en tillförordnad regering.

De möjligheter som enligt nu gällande bestämmelser föreligga för regent

att utöva riksstyrelsen funnos icke ursprungligen upptagna i 1809 års regeringsform.

Det förekom dock att tronföljaren erhöll befogenhet att vara

regent genom särskilda, av riksdagen godkända förordnanden 1812, 1818

och 1857. Grundlagsenligheten av dessa förordnanden var omstridd. Praktiska

skäl påkallade dock en sådan anordning, särskilt med hänsyn till

unionen med Norge och de bestämmelser om interimsregering som funnos

upptagna i den mellan rikena gällande riksakten.

I en proposition till 1853—1854 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t sådana

grundlagsändringar att regentskap skulle bli möjligt. Sålunda skulle

i de fall som angivas i 39 och 40 §§ regeringsformen i första hand tronföljaren

vara regent. Om tronföljaren vore minderårig eller hindrad, skulle

Kungl. Maj :t i statsrådet äga förordna annan till tronföljd berättigad prins

att vara regent. Hade sådant förordnande icke meddelats eller hade hinder

uppstått för regenten, skulle prins av konungahuset i ordning efter arvsföljden

träda till regentskapet. Endast då icke någon prins fanns att tillgå,

skulle riksstyrelsen övergå till interimsregering.

Detta förslag blev emellertid avstyrkt av konstitutionsutskottet, som i

sitt memorial (nr 47) särskilt framhöll att regenten ägde att, med vissa

mindre viktiga begränsningar, efter statsrådets hörande men dock oberoende

av dess rådslag vårda regeringsärendena och att genom oftare inträffande

ombyten av regent stadgan i regeringssystemet kunde förloras. Även

om vissa skäl talade för att tronföljaren borde få behörighet att vara regent,

ansåg utskottet betänkligheterna vara särskilt starka mot en grundlagsändring,

till följd varav annan prins än tronföljaren skulle komma att

utöva riksstyrelsen.

Det i propositionen till 1853—1854 års riksdag framställda förslaget blev

ej heller antaget. Vid 1862—1863 års riksdag genomfördes bestämmelser

om regentskap, dock endast för tronföljaren. Utvidgade bestämmelser föreslogos

i proposition till 1904 års riksdag (nr 114). Med hänsyn till den

obenägenhet att låta konungamakten utövas av prinsar som tidigare yppats

inom riksdagen innebar förslaget endast att, utöver tronföljaren, den av

hans bröstarvingar som vore närmast till tronföljden skulle få utöva regentskapet.

Förslaget, som i huvudsak tillstyrktes av konstitutionsutskottet

(utlåtande nr 7), blev vilande för vidare grundlagsenlig behandling.

Med hänsyn till de ändringar i grundlagarna som påkallades av unionsupplösningen

blev förslaget icke därefter omedelbart antaget utan först efter

förnyat förslag till 1906 års riksdag (prop. nr 37; utlåtande nr 2). Bestämmelserna

om regentskap och interimsregering ha till följd därav sedan år

1909 det innehåll, för vilket jag förut redogjort.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

Uppenbart är att en av statsrådet utövad interimsregering, i jämförelse

med regentskap, innebär en större avvikelse från eljest gällande normer för

riksstyrelsens utövande. Särskilt må framhållas att formerna för ett regerande

statsråds ämbetsutövning äro synnerligen tunga och opraktiska. Enligt

42 § andra stycket regeringsformen skola alltid interimsregeringens samtliga

ledamöter, där de icke äga laga förfall, vara närvarande och rösta. Möjlighet

att, såsom i 8 § sägs, avgöra ärenden i en mindre omfattande konselj

föreligger icke. Då ej heller tillförordnad regering enligt 43 § kan förekomma

annat än efter förordnande av Konungen eller regent, saknar alltså interimsregering

möjlighet att bereda sina ledamöter erforderlig ledighet från

ämbetsutövning. Formerna för expediering av interimsregerings beslut bli

betungande på grund av det stora antalet underskrifter som erfordras i viktigare

ärenden, vari expedition med Konungens underskrift eljest utfärdas.

Interimsregering är därför en nödfallsutväg, som icke bör tillgripas annat

än då riksstyrelsen icke kan föras på annat sätt; i första hand bör regentskap

komma i fråga, då Konungen är hindrad. Den utvidgning av möjligheterna

till regentskap som vidtogs 1909 var uppenbarligen av praktiska

skäl påkallad. En ytterligare utvidgning i samma syfte synes numera

vara motiverad. Lämpligen synes varje prins som enligt regeringsformen

och successionsordningen är berättigad till tronföljd böra vara behörig

att inträda såsom regent. De skäl mot en sådan anordning som anfördes vid

1853—1854 års riksdag torde numera ha förlorat sin betydelse. Har tronföljaren

icke uppnått myndig ålder eller är han hindrad att vara regent till

följd av sjukdom eller vistelse utom riket, bör därför annan till tronföljd

berättigad prins inträda såsom regent; ordningen mellan flera prinsar, som

enligt denna regel kunna komma i fråga, torde böra bestämmas enligt den i

successionsordningen angivna arvsföljden.

Vad nu anförts föranleder i första hand ändring i 39 § regeringsformen.

Dessutom synes av samma skäl jämkning böra vidtagas i 41 och 93 §§ regeringsformen

samt i 2 § successionsordningen, så att även i där avsedda

fall regent inträder i första hand och interimsregering kommer i fråga

endast om regent icke finnes att tillgå.

På grund av den nu föreslagna ändringen uppkommer frågan om arvsberättigade

prinsars myndighetsålder. I 41 § regeringsformen stadgas att

Konung är myndig vid aderton års ålder. I samband med att först tronföljaren

och senare även dennes till tronföljden närmast berättigade bröstarvinge,

på sätt jag förut framhållit, erhöll grundlagsenlig befogenhet att

vara regent, blev även för dessa prinsar myndighetsåldern bestämd till aderton

år. I konsekvens härmed skulle även övriga prinsar av konungahuset

göras myndiga vid samma ålder, om de erhålla behörighet att vara regent.

Emellertid synes lämpligheten av denna regel kunna ifrågasättas. Den är

ej heller i fråga om Konungen den i regeringsformen ursprungliga. I regeringsformerna

1719, 1720 och 1772 var myndighetsåldern bestämd till 21 år

och i överensstämmelse därmed innehöll 41 § 1809 års regeringsform att

Konung skulle vara myndig, då han fyllt 21 år. Ändringen till 18 år vidtogs

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

år 1815 i anledning av en proposition till 1812 års riksdag, vari framhölls

önskemålet att förmyndarregering icke borde fungera längre tid än nödvändigt.

Ehuru denna tidigare myndighetsålder för Konungen således icke

överensstämmer med vad som varit föreskrivet i äldre författningar, skulle

kunna anföras att den likväl äger stöd däri att flera av våra Konungar under

gångna århundraden gjorts myndiga vid aderton år eller ännu yngre

ålder. Åt dessa förhållanden kan dock ej nu tillmätas någon större betydelse

vid frågans bedömning. Avgörande synes mig böra vara att den mognad,

som måste krävas av en statschef, i allmänhet icke kan väntas förefinnas

vid aderton års ålder. Det skulle rent av kunna ifrågasättas om icke

för en sådan uppgift borde krävas en högre ålder än den vanliga myndighetsåldern,

såsom gäller exempelvis för behörighet att utöva domarämbete.

Jag har dock icke ansett mig böra föreslå en så stor avvikelse från gällande

bestämmelse, utan jag vill förorda att myndighetsåldern för Konung liksom

för övriga till tronföljd berättigade medlemmar av konungahuset bestämmes

till den ålder som för medborgare i allmänhet gäller såsom myndighetsålder.

Denna ålder är enligt 1924 års lag om förmynderskap tjuguett

år.

Brottsrubriceringen i 110 § regeringsformen.

I 110 § första stycket regeringsformen stadgas bl. a. att, om någon försöker

att våldföra riksdagen, dess kamrar eller utskott eller någon enskild

riksdagsman eller störa friheten i deras överläggningar och beslut, sådant

skall anses som högförräderi samt att stämpling till sådan gärning skall anses

som stämpling till högförräderi. Häremot svara för närvarande bestämmelser

om straff för högförräderi i 8 kap. 1 och 2 §§ strafflagen.

Det är min avsikt att föreslå proposition till årets riksdag beträffande

ändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. Enligt detta förslag

skall beteckningen högförräderi reserveras för sådana angrepp mot staten

som hänföra sig till dennas yttre säkerhet. Bestämmelser härom upptagas

i 8 kap. 1 §. Under beteckningen uppror behandlas därefter i 9 kap.

1 § angrepp mot statsskicket eller de högsta statsorganens handlingsfrihet,

1 den mån dessa angrepp icke tillika framstå såsom riktade mot rikets yttre

säkerhet.

Straffrätt skommittén har i sitt betänkande med förslag till lagstiftning

om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69 s. 157), vilket ligger

till grund för de nu berörda lagändringarna, framhållit att det vore lämpligt

att 110 § regeringsformen ändrades, så att hänvisningen komme att

överensstämma med stralflagsförslagets terminologi.

Till detta uttalande vill jag ansluta mig. Det synes lämpligt att jämkning

av ordalagen vidtages med hänsyn till den ändrade innebörden av begreppen

högförräderi och uppror samt för att stralflagsförslagets uppdelning

mellan fullbordat brott, försök, förberedelse och underlåtenhet att avslöja

gärningen skall komma till uttryck däri.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. t sond. Nr 44.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

I enlighet med de synpunkter som nu anförts ha inom justitiedepartementet

upprättats förslag1 till

1) ändrad lydelse av 17 § 1 mom. regeringsformen;

2) ändrad lydelse av 27 § regeringsformen;

3) ändrad lydelse av 38 och 106 §§ regeringsformen samt 39 § 2 mom.

riksdagsordningen;

4) ändrad lydelse av 39, 41 och 93 §§ regeringsformen samt 2 § successionsordningen;

samt

5) ändrad lydelse av 110 § regeringsformen.

Föredraganden hemställer, att förslagen måtte genom proposition före*

äggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

1 Vissa här angivna lagrum beröras även dels av ändringsförslag som vid 1945 års riksdag

förklarats vilande för grundlagsenlig behandling och dels av grundlagsändringar som komma

att föreslås i samband med] förslag till revision av det militära rättegångsväsendet och till

ändringar i riksdagens arbetsformer.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

480140

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.