Sök i Ratio Lex

Angående vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet

1948-01-23 · 28 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:46, Angående vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46.

1

Nr 46.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa

frågor om befrielse från ersättningsskyldighet; given

Stockholms slott den 23 januari 1948.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Allan Vougt.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 23 januari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Yougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

härefter chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Yougt, vissa frågor om

befrielse från ersättningsskyldighet och anför härutinnan.

Kiksdagen har på senare tid för budgetår lämnat Kungl. Maj:t bemyndigande

att avgöra frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan

inom gränser som varit bestämt angivna med hänsyn till såväl grunden för

ersättningsskyldigheten som dess belopp. .Tåg framlägger här under punkt l:o

förslag om att detta bemyndigande utsträckes till att avse jämväl budgetåret

1948/49 med bibehållande av den gränsdragning som hittills gällt. I enlighet

med riksdagens uttalande i samband med att här avsett bemyndigande gavs

1—no 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 46—47.

opaginerad Kontrollera mot PDF

- Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

för innevarande budgetår lämnar jag i en särskild bilaga en redogörelse för

ärenden som avgjorts med stöd av detta bemyndigande. Härjämte underställer

jag under punkterna 2:o—ll:o riksdagens prövning tio ärenden om avstående

av fordringsrätt vilka icke täckas av de av riksdagen lämnade bemyndigandena.

l:o.

Vid anmälan av propositionen 1945: 87 (punkt 1 av utdraget av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för den 16 februari 1945) framhöll min företrädare

i ämbetet, att handläggningen av frågor om befrielse från ersättningsskjddighet

till kronan borde förenklas, och förordade, att Kungl. Maj:t utverkade

riksdagens bemyndigande att i viss utsträckning avgöra dylika frågor.

Bemyndigandet borde på anförda skäl utverkas endast för tiden till utgången

av budgetåret 1945/46 samt avse ersättningsbelopp icke överstigande 10 000

kronor, eventuella räntefordringar icke medräknade. Bemyndigandet syntes

vidare böra preciseras att avse dels frågor om befrielse från i judiciell ordningålagd

ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller skada å

egendom tillhörande krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande av fordran

som grundade sig på kronans regressrätt mot förare av kronans motorfordon,

luftfartyg etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna. I propositionen

framlades förslag i överensstämmelse härmed.

Riksdagen uttalade i skrivelse 1945: 155, att riksdagen icke velat motsätta

sig förslaget, särskilt som bemyndigandet endast avsåge tiden intill den 1 juli

1946, men begränsat det kapitalbelopp, intill vilket Kungl. Maj:t sålunda skulle

äga avstå kronans skadeståndsanspråk, till 5 000 kronor. Såsom förutsättningför

bemyndigandet skulle gälla, att vid prövning av hithörande ärenden i möjligaste

män följdes av riksdagen godkänd praxis. Vidare borde Kungl. Maj:t

lämna 1946 års riksdag en redogörelse över av Kungl. Maj:t meddelade beslut

om befrielse från ersättningsskyldighet, varom här vore fråga.

I propositionen 1946: 82 hemställde Kungl. Maj:t om enahanda bemyndigande

jämväl för budgetåret 1946/47, vilket av riksdagen bifölls (riksdagens

skrivelse 1946: 310). Sedan Kungl. Maj:t i proposition 1947: 56 hemställt, att

ifrågavarande bemyndigande måtte utsträckas att gälla tills vidare, biföll riksdagen

förslaget såtillvida att bemyndigandet lämnades jämväl för budgetåret

1947/48 (riksdagens skrivelse 1947: 119).

Med stöd av nämnda bemyndigande har Kungl. Maj:t under tiden den 1

december 1946—den 31 december 1947 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet

i enlighet med vad som framgår av en redogörelse, vilken torde få

såsom bilaga fogas vid detta protokoll (motsvarande förteckningar över de

tidigare, med stöd av riksdagens bemyndigande, avgjorda ärendena återfinnas

såsom bilagor till propositionerna 1946:82 samt 1947:56). Vid dessa ärendens

behandling har beaktats vad riksdagen framhållit i skrivelse 1945: 155.

Då jämväl i fortsättningen ett betydande antal ärenden av här avsedd art påkallar

beslut, synes enahanda bemyndigande böra utverkas även för budgetåret

1948/49.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr 46. 3

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1948/49 avgöra

dels frågor om befrielse från i judiciell ordning ålagd ersättningsskyldighet

till kronan på grund av förlust av eller skada å

egendom tillhörande krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande

av fordran som grundar sig på kronans regressrätt mot

förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet

gällande ansvarsreglerna, allt i den män kronans fordran i det

särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.

2:o.

Under flygövning den 28 juni 1945 vid flygkadettskolan bröt flygkadetten

212 Carl Gunnar Nylin mot föreskrifterna om lägsta flyghöjd och förde därvid

ett flygplan så lågt att det kolliderade med en kraftledning och totalhavererade.

De närmare omständigheterna voro följande.

Den 28 juni 1945 tjänstgjorde Nylin som reservförare på ett skolplan vid

instrumentflygning under huv, vilken flygning kadetten 218 Arne Rudolf Bromander

såsom förare skulle utföra utefter sträckan Ärentuna—Rimbo—Gimo—

Ärentuna. Efter flygning till Rimbo avbröt Nylin, som hade befälsrätten, övningen

genom att beordra Bromander att fortsätta kursen mot Norrtälje och

i närheten av denna ort låta Bromander öppna huven samt själv övertaga

förandet av planet. I avsikt att lägga återfärden direkt till Ärentuna fortsatte

Nylin flygningen över sjön Lommaren och planerade där i strid mot föreskrifterna

om lägsta flyghöjd ned till en höjd mellan fem och tio meter, med påföljd

att planet kolliderade med en kraftledning, varefter det, trots försök till

nödlandning, på grund av skada på sidorodret havererade i sjön.

Med anledning av det inträffade fördes vid krigsrätten vid Upplands flygflottilj

ansvars- och skadeståndstalan mot Nylin. Vid krigsrätten framhöll

Nylin, att det hade varit en plötslig ingivelse som föranlett honom till flygning

över sjön Lommaren, vilken företagits i strid mot gällande förbud.

Krigsrätten fann enligt utslag den 14 september 1945 de av Nylin begångna

felen såsom befälhavare och förare av planet vara av svårare beskaffenhet än

att de kunde anses vara försonade med disciplinstraff och dömde Nylin för

tjänstefel till fängelse i en månad samt förpliktade honom att ersätta kronan

med 95 kronor för markskada och syn samt 35 663 kronor 72 öre för skador å

flygplanet eller tillhopa 35 758 kronor 72 öre jämte ränta.

Efter besvär av Nylin har krigshovrätten i utslag den 26 mars 1946 icke

funnit skäl göra ändring i krigsrättens utslag. Krigshovrättens utslag har

vunnit laga kraft.

Kungl. Maj:t har på ansökan av Nylin genom utslag den 30 september 1946

av nåd förordnat, att med verkställandet av det Nylin ådömda straffet skall

anstå i enlighet med lagen om villkorlig dom.

Sedermera har Nylin i en den 9 december 1946 dagtecknad skrift hos Kungl.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Mcijits proposition nr 46.

Maj:t anhållit att bliva befriad från att fullgöra den honom åvilande ersätt

ningsskyldigheten till kronan och därvid framhållit bland annat följande.

Han studerade vid Göteborgs folkskoleseminarium för att där avlägga examen

som folkskollärare. I sin kommande verksamhet såge han ingen utsikt

att någonsin komma i besittning av ett belopp, som skulle kunna göra det möjligt

för honom att gälda skadeståndet. Ersättningsskyldigheten skulle sålunda

för all framtid hindra honom i hans strävanden att rehabilitera sig på ett annat

område och skulle dessutom praktiskt taget omöjliggöra för honom att bilda

familj.

Försvarets civilförvaltning och flygförvaltningen ha i utlåtande den 10 juni

1947 föreslagit, att Nylin befrias från återstående betalningsskyldighet, därest

han före viss tid, förslagsvis den 1 januari 1949, inbetalar ett belopp av 1 000

kronor. Ämbetsverken ha anfört följande.

Av den ekonomiska utredningen framgår, att Nylin som bedriver studier

vid Göteborgs folkskoleseminarium saknar utmätningsbara tillgångar, att han

för sina studier nödgats upptaga lån å tillhopa 6 500 kronor, att han därutöver

häftar i skuld till sin fader med omkring 2 500 kronor samt att han resterar

för senaste årets utskylder med sammanlagt 140 kronor. I betraktande av den

allvarliga kränkning av givna övningsföreskrifter vartill Nylin gjort sig skyldig

anse sig ämbetsverken icke kunna tillstyrka, att han helt befrias från skadeståndsskyldigheten.

Då å andra sidan med hänsyn till Nylins svaga ekonomi

endast mycket begränsade möjligheter att fullgöra skadeståndsskyldighet föreligga,

torde en väsentlig nedsättning av skadeståndet vara befogad. Nylin,

vilken beräknas bli utexaminerad som folkskollärare under 1947, torde ha utsikter

att omedelbart därefter tillträda en avlönad lärarbefattning, varför

ämbetsverken föreslå att Nylin, därest han före viss tid — förslagsvis 1 januari

1949 — inbetalar ett belopp av 1 000 kronor, befrias från återstående betalningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 28 juni 1947 anfört följande.

Med hänsyn till det synnerligen grova åsidosättandet av lämnade övningsföreskrifter

som Nylin gjort sig skyldig till, vilket medfört icke bara förstörelse

av statens egendom utan även uppenbar livsfara icke endast för honom

själv utan även för honom underlydande person, måste statskontoret hysa allvarliga

betänkligheter mot ett tillmötesgående av framställningen. Uppenbarligen

kunde emellertid ett uttagande av hela det utdömda beloppet — över

35 000 kronor — komma att helt förstöra hans framtida ekonomi. Statskon

toret vill därför icke — trots en viss tvekan — motsätta sig, att ersättningsskyldigheten

neclsättes till ungefär 10 % av det utdömda beloppet eller 3 500

kronor. Förslagsvis borde detta belopp kunna gäldas med 500 kronor under

ett vart av sju år.

Departementschefen. I likhet med myndigheterna finner jag, att Nylin

gjort sig skyldig till en så allvarlig kränkning av givna föreskrifter, att fullständig

befrielse från skadeståndsskyldighet icke bör ifrågakomma. Med hänsyn

till Nylins svaga ekonomi är det emellertid uppenbart, att i verkligheten

endast en ringa del av skadeståndsbeloppet kan uttagas av honom. Jag finner

mig därför i likhet med försvarets civilförvaltning och f 1 y g förval tn i n gen böra

föreslå, att ersättningsskyldigheten nedsättes till 1 000 kronor. Det torde få

ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma om tid för inbetalning av beloppet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att Carl Gunnar Nylin må, därest han inom tid som av Kungl.

Maj :t bestämmes till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp

av 1 000 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet

till kronan på grund av krigshovrättens utslag den 26 mars

1946.

3:o.

Vid övning i kast med stridsladdade handgranater i Graversfors den 9 april

1942 under befäl av löjtnanten John Axel Danielson hade ett antal handgranater

icke kreverat. Efter övningens slut påträffades endast en del av de icke

kreverade granaterna. Danielson lät uppsätta två anslag med varning mot beträdande

av området men underlät att såsom gällande instruktion föreskrev inhägna

nedslagsplatsen. Senare samma dag passerade minderåriga flickorna

Elvy Ek, Birgit Lundell, Silvy Ohlsson och Inger Berglund platsen, varvid

Elvy Ek påträffade och tog upp en granat, som kreverade, med påföljd att

samtliga tillfogades allvarliga ögon- och kroppsskador. De närmare omständigheterna

voro följande.

Löjtnant Danielson, som var chef för 12. kompaniet I 38, hade åtagit sig

att den 9 april 1942 leda en övning i handgranatkastning för 11. kompaniet i

närheten av 12. kompaniets förläggning vid Graversfors. Vid 11. kompaniets

förläggning fanns icke någon för ändamålet lämplig övningsterräng, och Danielson,

som genomgått projektilröjningskurs, ansågs ha viss erfarenhet av sprängladdad

materiel. Vid övningen kastades 24 handgranater, varav 12 m/18 och

12 m/40. Av dessa kreverade emellertid icke 3 granater m/18 och 5 granater

m/40, sannolikt beroende på att kasten utfördes så illa, att säkringsskenan icke

frigjordes vid kasten. Omedelbart efter övningens slut, omkring kl. 10.30, sökte

man på kastplatsen efter de icke kreverade granaterna, av vilka de 3 granaterna

m/18 anträffades och sprängdes. Övriga granater kunde icke påträffas på

grund av att snö och jord kastats upp vid krevaderna. Danielson beslöt därför

vänta någon dag med att leta efter de icke påträffade granaterna till dess

snön smält bort. Han lät utsätta post vid platsen och gav order om att varningstavlor

skulle uppsättas. Någon avspärrning av området lät han däremot

icke göra, enär han dels ansåg platsen otillgänglig och dels hade den uppfattningen,

att gällande säkerhetsinstruktion föreskrev att antingen varningstavlor

skulle uppsättas eller platsen skulle avspärras. Vaktposten indrogs omkring

kl. 14. Varningstavlorna uppsattes före kl. 17. Flickorna Elvy Ek, 10 år,

Birgit Lundell, 8 år, Silvy Ohlsson, 12 år, och Inger Berglund, 14 år, togo

under lek omkring kl. 18.30 vägen över den plats där övningarna ägt rum. De

märkte därvid varningstavlorna men läste icke vad som stod på dem eller

fattade icke innebörden därav. Elvy Ek fann på platsen en handgranat, som

hon tog upp i tanke att medföra den hem. Inger Berglund varnade Elvy för

granaten och sade åt henne att lägga ned den på marken. Troligen tappade

Elvy därvid handgranaten. Den föll mot marken invid henne och kreverade.

Alla fyra flickorna erhöllo därvid svåra skador. Elvy Ek miste synen på båda

ögonen och förlorade höger hand. Birgit Lundell och Inger Berglund fingo

båda sitt högra öga förstört och Silvy Ohlsson ådrog sig ett svårare benbrott

på ena foten. Alla fyra flickorna erhöllo därjämte andra mindre skador av

granatsplitter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Fältkrigsrätten vid I 34 fann i utslag den 28 september 1942 utrett, att det

enligt de bestämmelser, som voro gällande vid tiden för övningen, ålegat

Danielson såsom ledare av övningen att på grund därav, att åtskilliga icke

kreverade handgranater efter övningens slut kvarlågo på övningsplatsen, låta

icke blott uppsätta varningsanslag utan även avspärra området. Genom underlåtenhet

att vidtaga sistnämnda åtgärd hade Danielson visat försumlighet i

tjänsten och vållat de kroppsskador, som drabbat flickorna Ek, Lundell, Ohlsson

och Berglund. Fältkrigsrätten dömde Danielson dels att undergå tio dagars

vaktarrest och dels att till kronan utgiva 50 dagsböter om 5 kronor. Härjämte

förpliktades Danielson att utgiva ersättning för de uppkomna skadorna, varvid

dock skadeståndet till Elvy Ek jämkades till två tredjedelar av belopp vartill

skadan uppskattades, emedan Elvy ansågs ha genom eget vållande medverkat

till de skador hon ådragit sig. Krigshovrätten fann enligt utslag den 10

september 1943 som vunnit laga kraft att, enär vållande till olyckshändelsen

icke kunde i någon mån läggas Elvy Ek till last, jämkning i skadeståndsbeloppet

icke skulle äga rum.

Genom domstolarnas utslag ålades Danielson utbetala följande belopjr:

Till Elvy Ek dels genast för förstörda kläder, läkarintyg, vård, emaljögon,

protes, resor, sveda och värk samt lyte och framtida men sammanlagt 19 550

kronor 57 öre jämte ränta, dels och årlig livränta från och med den 11 april

1943 till den 11 april 1947 med 800 kronor, från och med den 11 april 1947 till

den 11 april 1950 med 1 500 kronor samt från och med den 11 april 1950 så

länge hon lever med 2 000 kronor,

till Kvillinge sockens erkända sjukkassa för vård av Elvy Ek 137 kronor

56 öre,

till Birgit Lundell dels genast för förstörda kläder, vård, intyg, resekostnader,

sveda och värk samt lyte och framtida men sammanlagt 4 925 kronor

jämte ränta, dels och årlig livränta från och med den 11 februari 1947 till den

11 februari 1949 med 200 kronor, från och med den 11 februari 1949 till den 11

februari 1952 med 375 kronor samt från och med den 11 februari 1952 så länge

hon lever med 500 kronor,

till Silvy Ohlsson för förstörda kläder, vård, läkarintyg, resor samt sveda

och värk 655 kronor 80 öre jämte ränta

samt till Inger Berglund dels genast för förstörda kläder, sjukvård, ögonprotes,

resor, sveda och värk samt lyte 4 927 kronor 25 öre jämte ränta, dels

ock årlig livränta från och med den 10 augusti 1944 till den 10 augusti 1946

med 375 kronor samt från och med den 10 augusti 1946 så länge hon lever med

500 kronor.

Härutöver har Danielson förpliktats utgiva sammanlagt 1 165 kronor 50

öre till statsverket och enskilda personer i rättegångskostnader.

Sedan Danielson visat sig icke kunna gälda dessa skadestånd, ha de skadade

stämt kronan med yrkande att utfå ersättning. Kronan har sedermera genom

laga kraftvunna domar förpliktats att utgiva skadestånd i anledning av olyckan

i huvudsaklig överensstämmelse med vad enligt det nyss sagda ålagts Danielson,

delvis med något högre belopp. I två av fallen ha de ersättningsberät
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46. 7

tigade till kronan överlåtit sin skadeståndsrätt mot Danielson. Jämväl i de

båda övriga fallen lärer kronan, oaktat formell överlåtelse icke skett, vara

berättigad att av Danielson söka åter vad kronan utgivit eller kommer att utgiva

i anledning av olyckan.

I en den 4 januari 1947 dagtecknad skrift har Danielson hos Kungl. Maj:t

anhållit att av nåd bliva befriad från skyldighet att återgälda till kronan vad

kronan enligt berörda domar utgivit eller kommer att utgiva i anledning av

olycksfallet. Danielson har härvid framhållit i huvudsak följande.

Danielson som innehar beställning såsom löjtnant vid Upplands regemente

är sedan oktober 1942 gift och har två barn om tre respektive ett halvt år.

Han äger ingen förmögenhet och har ingen annan inkomst än den han åtnjuter

i egenskap av officer. Det är därför för honom från ekonomisk synpunkt omöjligt

att fullgöra den skadeståndsskyldighet som åvilar honom.

Liksom övriga kompanichefer var Danielson vid tiden för olyckan mycket

hårt pressad och ansträngd. Han upprätthöll kompanichefsbefattning, vilken

egentligen är kaptensbeställning, trots att han vid denna tid icke varit officer

mer än två och ett halvt år. Det ansvar och den arbetsbörda som detta innebar

ledde ofta till överansträngning. Med hänsyn till krigsläget vid tiden i

fråga ansågs det nödvändigt att vidtaga alla åtgärder för att göra soldaterna

färdiga för krig. Detta var orsaken till att han åtog sig att leda en övning i

handgranatkastning för ett annat kompani än sitt eget och trots att han deltagit

i en övning i batalj onsförband hela natten före den dag då olyckshändelsen

inträffade. Han ville framhålla detta som en förklaring till att efter övningen

i handgranatkastning hans omdöme brustit i en detalj, nämligen övningsplatsens

avspärrning.

Försvarets civilförvaltning, som införskaffat utredning rörande sökandens

ekonomiska förhållanden jämte vederbörande regementschefs yttrande över

ansökningen, har i utlåtande den 11 mars 1947 i likhet med regementschefen

förklarat sig anse, att Danielson bör helt befrias från skadeståndsskyldighet

gentemot kronan, samt härutinnan anfört följande.

Av den ekonomiska utredningen framgår, att Danielson är gift och har två

underåriga barn samt att, hans avlöning utgör familjens enda tillgång. Handlingarna

i ärendet utvisa, att han i början av år 1943 befunnits sakna utmätningsbara

tillgångar för att gälda rättegångskostnader tillerkända eu av målsägarna.

Danielson kan uppenbarligen icke antagas bliva i stånd att gälda sin

skuld till statsverket; den årliga räntan på utdömda engångsersättningar och

livräntor uppgår redan nu till en väsentlig del av hans årliga inkomst.

Av vederbörande regementschefs yttrande och av ämbetsverket under hand

från arméinspektionen inhämtade upplysningar framgår, att Danielson vunnit

första anställning vid försvaret som officer i reserven men efter kompletterande

utbildning, som på grund av rådande förhållanden måst forceras, antagits

till officer på aktiv stat år 1941. Hans förhållandevis mindre kvalificerade utbildning

kan knappast ha bibringat honom den rutin och säkerhet i val av åtgärder

i olika situationer, som bör kunna förväntas av officer med sedvanlig

utbildning till officer på aktiv stat. I betraktande härav förefaller hans underlåtenhet

att i föreskriven ordning avspärra det farliga området vilken underlåtenhet

ligger till grund för skadeståndsskyldigheten — redan i och för sig

förhållandevis ursäktlig. Härtill kommer emellertid, att olyckan inträffat vid

en tidpunkt, då det allmänna läget enligt uppgift ansetts innebära risk för

krigsfall och föranlett forcerad utbildning vid det fältregemente Danielson till
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

hörde; själv har han framhållit, att han natten före olyckan deltagit i eu bataljonsövning.

Dessa omständigheter kunna tjäna som en viss förklaring till att

Danielson vid avslutandet av övningen i handgranatkastning icke haft sin uppmärksamhet

riktad på nödvändigheten av att inhägna det område, där de icke

kreverade granaterna fallit ned.

Det bör icke heller bortses från att skadornas omfattning måste tillskrivas

en ovanligt olycklig kombination av yttre omständigheter.

Statskontoret har i utlåtande den 16 april 1947 anfört.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet kan statskontoret icke dela den

av försvarets civilförvaltning hävdade uppfattningen, att Danielson bör helt

befrias från sin återbetalningsskyldighet till kronan. Statskontoret vill för

sin del förorda, att ansökningen på det sätt bifalles, att Danielson medgives

befrielse från återbetalningsskyldighet, därest han till kronan årligen inbetalar

visst belopp, förslagsvis 500 kronor (jfr proposition 87/1945, 4:o).

Departementschefen. Av handlingarna i ärendet framgår, att Danielson

gjort sig skyldig till försummelse såsom övningsledare genom att underlåta att

avspärra övningsområdet. Han har härigenom ådragit sig betydande ersättningsskyldighet

gentemot kronan. Att Danielson trots sin ungdom och brist

på rutin tjänstgjorde i kompanichefsbefattning och vid olyckstillfället var liårt

ansträngd, måste emellertid betraktas som mildrande. Hänsyn härtill torde

ha tagits vid straffmätningen. Det synes skäligt, att dessa omständigheter beaktas

även vid bedömande av Danielsons ersättningsskyldighet gentemot kronan.

Då härjämte Danielsons ekonomiska ställning uppenbarligen gör det synnerligen

svårt för honom att utgiva något som helst skadestånd, vill jag förorda,

att Danielson befrias från ersättningsskyldighet till kronan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att löjtnanten vid Upplands regemente J. A. Danielson befrias

från återbetalningsskyldighet till kronan för dess utbetalningar i

anledning av olycksfall den 9 april 1942 i Graversfors.

4:o.

Den 1 april 1943 hade fanjunkaren Henry Ludvig Bernhard Wieselgrens

son Gösta Henry, född den 23 december 1935, åtkommit sin faders tjänstepistol

och råkade med denna skjuta målaren värnpliktige 7437—1—30 A. B. H.

Blomhagen, vilken erhöll så svåra kroppsskador att han senare samma dag

avled. I anledning av olycksfallet förde vederbörande krigsfiskal ansvarstalan

mot Wieselgren vid krigsrätt för tjänsteförsummelse och vållande till

annans död. Kiksförsäkringsanstalten yrkade förpliktande för Wieselgren att

ersätta anstalten för från denna utgående livräntor till Blomhagens änka och

barn. Blomhagens änka förde ersättningstalan mot Wieselgren för egen del

och för sina tre minderåriga barn.

Krigsrätten och krigshovrätten, där Wieselgren besvärade sig, ha meddelat

utslag den 22 februari respektive den 27 oktober 1944. Av utslagen inhämtas

följande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts proposition nr 46.

Wieselgren hade från slutet av januari 1943 liaft eu av honom för tjänstebruk

innehavd pistol förvarad i dess fodral, vilket varit inhängt i en olåst

garderob i Wieselgrens bostad inom sjukavdelningen vid regementet. Fyra

skarpa patroner hade varit anbragta i pistolens magasin, vilket enligt Wieselgrens

antagande icke varit fullt infört i kolven. I patronläget hade icke funnits

någon patron införd. Den 1 april 1943, då Wieselgren för vård intagits

på garnisonssjukhuset i Stockholm, hade hans son Gösta Henry tagit pistolen

ur fodralet i garderoben och därefter med vapnet omedelbart begivit sig till

lägenhetens kök, där Blomhagen uppehållit sig sysselsatt med arbete. Sedan

Gösta Henry med pistolen företagit några handgrepp så att en patron kommit

att införas i patronläget, hade han gått fram till Blomhagen och tryckt

pistolen mot vänstra delen av dennes rygg samt verkställt avfynng med påföljd

att Blomhagen tillfogats så svår kroppsskada, att han senare samma

dag avlidit.

Enär det ansågs ha ålegat Wieselgren såsom tjänsteplikt att ha pistolen

så förvarad, att den icke varit åtkomlig för Gösta Henry, dömdes Wieselgren

för vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt och vållande till Blomhagens

död att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning tio dagar.

Härjämte förpliktades Wieselgren att till statsverket återgälda kostnaden för

rättsmedicinsk besiktning av Blomhagens döda kropp med 50 kronor.

Vidare ålades Wieselgren i anledning av målsägandetalan att utgiva ersättning

till arméförvaltningen, riksförsäkringsanstalten och Blomhagens

efterlevande. tji

Till arméförvaltningen förpliktades Wieselgren utgiva i utbetalad begravningshjälp

250 kronor jämte ränta och i rättegångskostnad 25 kronor.

Till riksförsäkringsanstalten ålades Wieselgren utgiva dels vad anstalten

till och med den 1 mars 1944 utbetalat i livräntor till änkan och barnen Blomhagen,

tillsammans 1 320 kronor, dels ock månatligen i förskott med början

den 2 mars 1944 vad riksförsäkringsanstalten tillerkänt änkan och barnen i

livränta, nämligen till änkan Blomhagen 480 kronor årligen så länge

hon förbleve ogift samt till vart och ett av makarna Blomhagens minderåriga

barn, Vivi-Ann född den 19 juni 1936, Sven Ove född den 30 oktober

1938 och Lars Åke född den 12 februari 1942, en årlig livränta av 320'' kronor

att för varje barn utgå till dess det uppnått sexton års ålder. Härjämte

förpliktades Wieselgren att ersätta riksförsäkringsanstaltens rättegångskostnader

med 25 kronor.

Till änkan Blomhagen för egen del och i hennes egenskap av förmyndare

för barnen förpliktades Wieselgren att räknat från och med den 2 april 1943

utgiva i årliga livräntor dels för hennes egen del 900 kronor så länge hon

lever ogift, dels ock för vart och ett av nämnda tre barn 500 kronor till dess

barnet fyllt sexton år, dock med rätt för Wieselgren att på dessa livräntor

avräkna dels vad änkan Blomhagen för angivna tider utbekommit eller kommer

att erhålla från riksförsäkringsanstalten i livräntor och dyrtidstillägg

därå, dels ock ett belopp av 11 689 kronor 5 öre, som åt änkan Blomhagen insamlats

vid regementet och genom Stockholmstidningen-Stockholms Dagblad.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

(Aid fastställande av Wieselgrens skadeståndsskyldighet togs jämväl hänsyn

till den förbättring i förmögenhetsvillkoren änkan Blomhagen och hennes

minderåriga ''barn vunnit genom en av Aftontidningen anordnad insamling.)

Härjämte ålades Wieselgren att ersätta änkan Blonihagen hennes rättegångskostnader

med 50 kronor.

I en den ol januari 1947 dagtecknad skrift har Wieselgren anhållit att

bliva befriad från ersättningsskyldighet i anledning av Blomhagens död.

Riksför säkringsans tälten har den 30 maj 1947 avgivit utlåtande i ärendet.

Av utlåtandet bilagd utredning rörande Wieselgrens ekonomiska förhållanden

framgår, att Wieselgren, som är född 1896, den 1 oktober 1946 med

pension avgick ur aktiv tjänst och sedan dess innehar en arvodesbefattning

vid flygförvaltningen med en lön som i april 1947 uppgick till 690 kronor i

månaden. Under den tid han innehar denna befattning uppbär han icke pension.

Han åtnjuter icke annan inkomst än lönen och äger icke fast egendom.

Han har skulder på sammanlagt 750 kronor. Förutom sonen Gösta

Henry har han i sitt äktenskap ett barn fött den 28 juli 1933. Hans hustru

åtnjuter icke egen inkomst. — Med hänsyn till vad som upplysts om Wieselgrens

ekonomiska förhållanden och i betraktande av de omständigheter, var

under olycksfallet inträffade, har riksförsäkringsanstalten förklarat sig’ icke

vilja motsätta sig att Wieselgren befrias från ersättningsskyldighet gentemot

riksförsäkringsanstalten i förevarande fall.

Statskontoret har i ett den 18 juni 1947 avgivet utlåtande med hänsyn till

föreliggande omständigheter tillstyrkt, att framställning göres till riksdagen

om befrielse för Wieselgren från honom åvilande ersättningsskyldighet till

riksförsäkringsanstalten.

Departementschefen. Med hänsyn till Wieselgrens relativt begränsade ekonomiska

möjligheter och till de förhållanden under vilka olyckan inträffade

anser jag i likhet med myndigheterna, att Wieselgren bör befrias från honom

åvilande ersättningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten. Därest sådan befrielse

medgives, kommer Wieselgren i fortsättningen vara skyldig att årligen

utgiva till änkan Blomhagen 420 kronor och till vartdera av hennes barn till

dess det fyllt sexton år 180 kronor eller således tills vidare 960 kronor. Med

hänsyn till att kronans skyldighet att svara för Wieselgrens vållande ger rum

för tvekan har jag ansett frågan om befrielse för Wieselgren från ersättningsskyldighet

mot Blomhagens efterlevande genom kronans övertagande av

denna skyldighet i allt fall icke för närvarande böra upptagas till provning.

I detta sammanhang må nämnas, att såvitt gäller Wieselgrens ersättningsskyldighet

till arméförvaltningen Kungl. Majrt meddelat beslut därutinnan

den 14 februari 1947.

•Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att fanjunkaren i trängens reserv H. B. B. Wieselgren befrias

från honom enligt krigshovrättens utslag den 27 oktober 1944

åvilande ersättningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

5:o.

11

Genom Stockholms rådhusrätts och Svea hovrätts domar den 1 augusti

1928 respektive den 8 februari 1929 förpliktades kronan och Kurt Vilhelm

Hofer (förut med tillnamnet Andersson) att solidariskt galda vissa rättegångskostnader

med sammanlagt 405 kronor 50 öre. Den på Hofer belöpande

summan, 202 kronor 75 öre jämte ränta, har sedermera trots upprepade försök

av statskontoret, som till vederbörande utanordnat beloppet, icke kunnat

indrivas hos Hofer.

De närmare omständigheterna voro följande.

Den 20 april 1927 kolliderade i korsningen av Hantverkargatan och Tolhemsgatan

i Stockholm en droskbil, förd av montören Oscar Emanuel Blom

<rren °och tillhörig droskägaren Erik Torsten Andrée, samt en kronan tillhörig,

med sidvagn försedd motorcykel, förd av Hofer, vilken vid denna tic

var anställd såsom korpral vid fälttelegrafkåren.

Sedan allmän åklagare fört talan vid Stockholms rådhusratt mot Hoter

och Blomgren, frikändes Hofer genom utslag den 12 juli 1927. Beträffande

Blomgren anförde rådhusrätten i utslag den 22 november 1927, att genom

vad i målet förekommit blivit utrett, att Blomgren underlåtit att, på satt

honom ålegat, låta den av Hofer förda motorcykeln, vilkens kurs skurit den

av Blomgren hållna och som ostridigt befunnit sig på hans vanstra sida, kora

först, samt därigenom varit vållande till uppkomna skador. For ovarsamt

förande av motorfordon dömdes Blomgren att böta 200 kronor. Härjämte förpliktades

Blomgren att i skadestånd utgiva, dels till Hofer, vilken icke såvitt

visats genom eget vållande medverkat till honom tillfogade skador, för

sveda och värk 300 kronor samt för mistad arbetsförtjänst 675 kronor, dels

ock till arméförvaltningen 465 kronor 78 öre.

Båda nu nämnda utslag vunno laga kraft. Vid verkstallighetsförsök den

februari 1928 befanns Blomgren sakna utmätningsbar tillgång till galdande

av kronans fordran enligt utslaget den 22 november 1927. Med anledning

härav bemyndigade arméförvaltningen sin ombudsman att anhängiggora talan

mot Andrée såsom ägare till den av Blomgren förda bilen med yrkande

om åläggande för denne att till kronan utgiva det skadeståndsbelopp som

Blomgren enligt utslaget den 22 november 1927 förpliktats utgiva. I samband

''därmed torde Hofer av ombudsmannen ha underrättats om den lfragasatta

stämningen, därvid i Hofers intresse torde ha framhållits, att kronan

ämnade föra talan mot Andrée, att det därvid syntes vara ett intresse för

Hofer att föra en motsvarande talan samt att Hofer skulle kunna påräkna

nödigt biträde för att anhängiggora och utföra talan genom ombudsmannen

utan kostnad. Kronan hade ett indirekt intresse av att en värnpliktig motorförare

i ett fall som detta bereddes tillfälle att göra sin rätt gällande mot

den som kunde antagas äga medel att ersätta den värnpliktiges skador. ,

Sedan Hofer förklarat sig önska att jämte kronan föra talan mot Andree,

åtog sig arméförvaltningens ombudsman att utan ersättning föra hans talan

inför rådhusrätten. Efter det att kronan och Hofer i februari 1928 stämt.

Andrée till Stockholms rådhusrätt, meddelade rådhusrätten den 1 augusti

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 46.

samma år dom, varigenom käromålet ogillades under motivering, att bilen

av Blomgren brukats utan lov av Andrée. Kronan och Hofer förpliktades att

ersätta Andrées rättegångskostnader med 250 kronor jämte protokollslösen.

Sedan såväl kronan som Hofer vädjat emot rådhusrättens dom, fann Svea

hovrätt i dom den 8 februari 1929 icke skäl göra ändring i rådhusrättens

dom, varjämte kronan och Hofer förpliktades att solidariskt ersätta Andrées

kostnader i hovrätten med 100 kronor ävensom vad Andrée visade sig hava

utgivit för hovrättens dom.

Sedan de sammanlagda rättegångskostnaderna, 405 kronor 50 öre, av statskontoret

utanordnats till Andrée och ämbetsverket åt sin ombudsman uppdragit

att från Hofer indriva vad på honom belöpte, införskaffade ombudsmannen

från Hofer en den 13 maj 1930 dagtecknad skuldförbindelse varigenom

Hofer förband sig att till statskontoret eller order den 1 oktober

1930 betala ett belopp av 202 kronor 75 öre. Då Hofer icke på förfallodagen

inbetalade beloppet, blev han efter lagsökning genom överståthållarämbetets

utslag den 16 september 19ol förpliktad att till statskontoret utgiva sagda

belopp jämte sex procent årlig ränta därå från den 5 september 1931 tills betalning

skedde ävensom ersättning för statskontorets kostnader i lagsökningsmålet

med 18 kronor. Sedan Hofer den 6 oktober 1931 vid försök till

verkställighet av nämnda utslag befunnits sakna utmätningsbara tillgångar,

blev kronans fordran genom beslut av statskontoret den 1 december 1931

överförd till osäkra fordringar. Även vid senare försök till verkställighet,

den lb februari 1937 och den 7 mars 1942, har Hofer visat sig sakna utmätningsbar

egendom.

I skrivelse den 12 april 1947 har Hofer anhållit att bliva befriad från ersättningsskyldighet

till kronan på grund av berörda domstolsutslag och därvid

framhållit bland annat följande.

Hofer hade tillråtts av arméförvaltningens ombudsman att gemensamt med

kronan uttaga stämning på Andrée i egenskap av ägare till den av Blomgren

o, a automobilen. Då saken enligt Hofers uppfattning föreföll klar och han

salunda tillråddes begära ersättning för den skada som vållats honom, medgav

han, att sådant ersättningsyrkande skulle framställas. Enär Hofer var

medellös, ersatte statsverket de kostnader som genom hovrättens dom drabbat

honom, varefter han den 13 maj 1930 kallades till ombudsmannen i statskontoret

för att underteckna en revers. Vid undertecknandet av denna yttrade

ombudsmannen ungefär följande: »Det här måste vi få påskrivet», varpå

han, då,. Hofer påpekade att kronan väl skulle betala kostnaderna, yttrade

ungefärligen: »Det blir väl att vi få skriva av det.» Därest Hofer vetat, att

kronan icke ämnade betala rättegångskostnaderna, hade han icke skrivit på

leversen. Åren 1932 och 1937 företogos utmätningar men kunde ingenting

1 lx,ät. Även vid dessa tillfällen talades det om avskrivning. Hofer

trodde sedan, att ärendet verkligen var avskrivet, tills han i januari 1947

ater anmodades erlägga kostnaderna. Det hade under alla dessa år förefallit

honom klart och tydligt, att dessa kostnader skulle bestridas av kronon

enär han hade råtts att- taga ut stämning mot Andrée. Det hade för

,oaei’ vari^ påfrestande att under dessa år få mottaga påminnelser och stämnmgsåtgarder,

vilket orsakat honom psykiskt lidande. Dessutom hade genom

räntekostnaderna skulden blivit ännu större vilket han kände ännu orättvisare,

enär han ansåg sig ha blivit vilseledd i detta ärende.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj-.ts proposition nr 46.

Statskontoret bär med överlämnande av en den 16 juli 1947 dagtecknad

promemoria avgivit utlåtande.

Av promemorian framgår att statskontoret, oaktat flera utmätningsforso

blivit verkställda och mer än fem år förflutit mellan varje, icke ansett sig

böra avskriva fordringen med stöd av kungörelsen den 29 september 1911, nr

106 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående for

ringar, enär ämbetsverket haft anledning antaga att fordringen kunde komma

att framdeles gäldas. Det framhålles, att Hofer innehar anställning hos AB

Stockholms spårvägar såsom kontrollör med en lön som i juli 1947 uppgick

till 779 kronor i månaden inklusive indextillägg.

I sitt utlåtande framhåller statskontoret, att ämbetsverket med hänsyn till

vad numera blivit upplyst rörande de omständigheter, som ligga bakom uppkomsten

av ifrågavarande fordran, icke vill motsätta sig, att Hofer befrias

från vidare betalningsskyldighet för sin skuld till statsverket.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning ha i utlåtande

den 29 juli 1947 i likhet med statskontoret tillstyrkt bifall till ansökningen.

Departementschefen. På grund av vad i ärendet upplysts angående det

sätt på vilket kronans fordran mot Hofer uppkommit anser jag starka bilhghetsskäl

tala för bifall till Hofers framställning. I likhet med myndigheterna

finner jag sålunda, att Hofer bör befrias från vidare betalningsskyldighet för

sin skuld till statsverket.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Kurt Vilhelm Hofer befrias från honom enligt överståtliållai

ämbetets utslag den 16 september 1931 åvilande betalningsskyldighet

till statskontoret.

6:o.

Den 18 december 1945 ägde en sammanstötning rum på Klostergatan i

Ljungbyheds municipalsamliälle mellan en kronan tillhörig motorcykel förd

av vid Skånska pansarregementet civilanställde montören Nils Ebbe Anton

Lindgren samt en cykel på vilken snickaren Algot Leonard Bergkrantz färdades.

Såsom vållande till uppkomna skador förpliktades Bergkrantz att till

kronan utgiva skadestånd.

Norra Åsbo häradsrätt yttrade beträffande ansvarsfrågan i utslag den <

oktober 1946 följande.

Av utredningen i målet framgår, att den 18 december 194,) sammanstotnino-

ägt rum å Klostergatan i Ljungbyheds municipalsamhalle mellan en kronan

tillhörig motorcvkel, vilken av Lindgren framförts & namnda gata norrut,

samt eu av Bergkrantz å gatan i motsatt riktning ford velociped; atl gatan

nästan rak samt sikten från kollisionsplatsen in, åt sodor pa eu stracka

meter och åt norr längre; afl Lindgren fort motorcykeln pa

gatan i färdriktningen med ganska låg hastighet och dar1

av cirka 150 meter iakttagit Bergkrantz åkande velociped

ai

av 100 å 150

vänstra sidan

vid på ett

av

avstånc

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Eungl. Maj:ts proposition nr 46.

ungefär mitt i gatan Lindgren tillmötes med huvudet något nedböjt; att Bergkrantz,

efter att ha fört velocipeden på sin vänstra sida av gatan, utan att

göra tecken till ändrad färdriktning kört snett över körbanan hän mot gatans

västra sida i avsikt att fortsätta färden å en gatan åt väster anslutande avtagsväg;

att sammanstötningen härunder ägt rum, varvid Lindgren och Bergkrantz

samt fordonen skadades; samt att Bergkrantz enligt egen uppgift icke

före kollisionen iakttagit motorcykeln.

Vad sålunda förekommit måste anses giva vid handen, att Bergkrantz ej

iakttagit all den omsorg och varsamhet som till förekommande av olycksfall

betingats av omständigheterna med påföljd att sammanstötningen ägt rum

men att Lindgren ej gjort sig förfallen till ansvar i åtalade hänseendet.

På grund härav prövar häradsrätten, med ogillande av den mot Lindgren

förda ansvarstalan, lagligt döma Bergkrantz jämlikt 2 § och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan

den 23 oktober 1936 för ovarsam framfart å velociped att till

kronan utgiva tjugo dagsböter å en krona till kronan.

Härjämte ålade häradsrätten Bergkrantz att i skadestånd till kronan utgiva

för reparation av motorcykeln 31 kronor 50 öre, i stilleståndsersättning

10 kronor, för sjukhusvård, massage in. m. åt Lindgren tillhopa 245 kronor

sanit för lön utgiven till Lindgren för tiden till och med den 24 augusti 1946

sammanlagt 3 000 kronor 60 öre eller tillhopa 3 287 kronor 10 öre jämte ränta.

Bergkrantz ålades jämväl att ersätta kronan kostnaderna för målet med 75

kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

I en den 12 maj 1947 dagtecknad skrift har Bergkrantz anhållit att bliva befriad

från ersättningsskyldigheten till kronan och därvid anfört bland annat

följande.

Beigkiantz hade icke överklagat häradsrättens utslag enär han var medveten

om att han icke iakttog tillräcklig försiktighet vid kollisionstillfället.

Han i var 69 år gammal då olyckan hände och kunde därför icke reagera så

snabbt som är behövligt vid dylika tillfällen. Detta borde enligt hans mening

knappast vara straffbart. Det honom ådömda ersättningsbeloppet har

larl ingen möjlighet att betala då han nu är för gammal för något nämnvärt

förvärvsarbete. Han kan icke paräkna mer än högst 500 kronor i årsinkomst

under år 1947. Någon förmögenhet äger han icke. Det är tröstlöst för honom

att, då han nu fyllt 70 år och är hänvisad att leva enbart på folkpension, ha

hangande över sig i sin återstående livstid ett skuldbelopp, som han aldrig har

någon utsikt att kunna betala.

Försvarets civilförvaltning som införskaffat utredning angående Bergkrantz’

ekonomiska ställning och arméförvaltningens tygavdelning ha i utlåtande

den 15 juli 1947 tillstyrkt framställningen och anfört följande.

Bergkrantz som är änkling och uppnått en ålder av i det närmaste 70 år

har endast obetydlig årsinkomst. Han äger, förutom vissa tillgångar av ringa

värde, en fastighet i Ljungbyheds municipalsamhälle, taxerad till 8 000 kronor

och belånad för 4 300 kronor. Fastighetens saluvärde torde med hänsyn

till byggnadernas tillstånd knappast överstiga taxeringsvärdet. Bergkrantz

haftar enligt revers den 18 april 1946 i skuld för icke utbetald lön till sin

dotter Svea, som sedan flera år vistats i föräldrahemmet och skött hushållet

åt tadern. Ordföranden i Riseberga kommunalfullmäktige har vitsordat Bergkrantz’

uppgifter och tillstyrkt ansökan.

Med hänsyn till såväl Bergkrantz’ ålder och svaga ekonomi som omstän
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

digheterna i övrigt anse sig ämbetsverken böra tillstyrka bifall till ansökningen.

Statskontoret har i avgivet utlåtande anfört, att statskontoret med hänsyn

till föreliggande omständigheter icke vill motsätta sig, att Bergkrantz befrias

från vidare ersättningsskyldighet, därest han inom viss tid inbetalar 300

kronor.

Departementschefen. Med hänsyn till Bergkrantz höga ålder och svaga

ekonomiska ställning finner jag mig böra tillstyrka att Bergkrantz helt befrias

från vidare ersättningsskyldighet till kronan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Algot Leonard Bergkrantz befrias från honom enligt Norra

Åsbo häradsrätts utslag den 7 oktober 1946 åvilande ersättningsskyldighet

till kronan.

7:o.

I samband med avrustningen av 5. kompaniet 145, som varit organiserat

under tiden den 19 mars—den 21 september 1944, framkommo vissa brister

i kassabehållningen för det fältmarketenteri som varit anordnat vid kompaniet,

I anledning härav ålades värnpliktige sergeanten nr 1092—31—31 K. G.\ .

Larsson, värnpliktige korpralen nr 2159—12—42 F. Hansson samt värnpliktige

nr 463_34—40 A. K. Björnberg såsom närmast ansvariga för kontrollen övei

marketenteriets skötsel att till AB Maltegie Vattenfabrik, vars fordran hos

marketenteriet icke kunnat till fullo gäldas, solidariskt utgiva 1 246 kronor

58 öre. Ifrågavarande fordran har sedermera övertagits av försvarets ci\Lförvaltning

som till bolaget inbetalat beloppet. De närmare omständigheterna

voro följande.

Vid det av 5. kompaniet I 45 anordnade fältmarketenteriet hade Larsson

fungerat såsom marketenterinämndens ordförande, Hansson såsom kommissarie

samt Björnberg och värnpliktige nr 1417-15-43 S. G. Leire såsom revisorer.

Såsom marketentare hade tjänstgjort värnpliktige nr 1429—28—41 R.

Andersson. Vid slutredovisning av marketenteriets rörelse hade det visat

sig, att enär de kontanta tillgångarna uppgått till allenast 693 kronor medel

saknades att till fullo betala en räkning från AB Maltegie Vattenfabrik a

1 939 kronor 58 öre.

Ärendet hänsköts till regementskrigsrätten vid Älvsborgs regemente, som

i utslag den 27 juni 1945 anförde bland annat följande.

Larsson hade i åtskilliga hänseenden brustit i de förpliktelser som enligt

Soldatinstruktion för krigsförvaltning, intendentur- och kommissarietjänst

ålegat honom såsom marketenteriets föreståndare. Han hade sålunda underlåtit

att i kassaboken införa belopp av influtna försäljningsmedel och att bestyrka

detta med sitt namn. Han hade försummat att minst en gång i veckan

övervaka sammanräkningen av kassabehållningen. Han hade icke verkställt

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 46.

föreskriven inventering av marketenteriets varulager eller fört protokoll över

inventeringen. Vidare hade han underlåtit att upprätta förslag till prislista

och att utöva nödig tillsyn och övervakning av att gällande föreskrifter följts.

Hansson hade underlåtit att mottaga dagskassan av marketentaren och att

kvittera densamma samt att föra kassa- och varubok. Andersson hade underlåtit

att lämna dagskassan till kommissarien samt hade tillåtit personer, som

icke varit därtill beordrade, att biträda i marketenteriet. Björnberg och Leire

hade såsom revisorer vid granskningen icke noggrant kontrollerat, att verifikationer

varit försedda med godtagbar kvittens eller att marketentaren på

vederbörlig räkning, följesedel eller försäljningsnota kvitterat mottagandet

av varor. Björnberg och Leire hade dessutom icke övervakat, att gällande bestämmelser

åtlytts.

Kegementskrigsrätten, som fann vad Andersson låtit komma sig till last

icke vara av beskaffenhet att medföra ansvar, ogillade åklagarens talan mot

honom samt dömde Larsson, Hansson, Björnberg och Leire för försummelse

av tjänsteplikt att undergå vaktarrest, Larsson och Hansson i sex dagar samt

Björnberg och Leire i tre dagar. Därjämte förpliktades Larsson, Hansson,

Björnberg och Leire att solidariskt gottgöra AB Maltegie Vattenfabrik skillnaden

mellan 1 939 kronor 58 öre och i marketenterikassan befunnen behållning,

69o kronor, eller således 1 246 kronor 58 öre.

Genom samma krigsrättsutslag dömdes därjämte fem värnpliktiga, vilka befunnits

ha ur marketenteriet tillgripit varor, för snatteri och förpliktades att

i skadestånd till kronan utgiva ersättning för vad de tillägnat sig från marketenteriet,

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft utom beträffande Leire,

som anförde besvär däröver.

Krigshovrätten upphävde genom utslag den 19 mars 1946 krigsrättens utslag

såvitt gällde Leire och ogillade mot honom förd talan, enär av utredningen

icke kunde anses framgå, att Leire vid fullgörandet av uppdraget att

såsom revisor granska marketenteriets rörelse och räkenskaper låtit någon

försummelse komma sig till last av beskaffenhet att för honom böra medföra

ansvar eller skadeståndsskyldighet.

Krigshovrättens utslag bär vunnit laga kraft.

I skrivelse den 4 september 1945 hemställde försvarets civilförvaltning

om anvisande av medel för slutlig reglering av den uppkomna medelsbristen

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 oktober 1945 anvisades för ändamålet

1-46 kronor 08 ore från fjärde huvudtitelns anslag till extra utgifter, varvid

föreskrevs att medel, som på grund av omständigheterna i målet kunde uttagas

från Larsson, Hansson, Björnberg och Leire, skulle tillgodoföras

namnda anslag.

I en den 27 april 1946 dagtecknad skrift ha Larsson, Hansson och Björnberg

anhållit att bliva befriade från fullgörandet av skadeståndsskyldigheten.

De ha därvid framhållit bland annat följande.

Larsson, Hansson och Björnberg levde alla tre i små ekonomiska förhålianden,

\ arfor det icke utan stora försakelser vore möjligt för dem att full
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Maj-.ts proposition nr 46.

göra dem ådömd betalningsskyldighet. Larsson och Björnberg vore gifta,

och Larsson hade två minderåriga barn. Hansson vore försörjningspliktig mot

åldrig moder.

Redan under målets handläggning hade framkommit en del omständigheter,

som tytt på att bristen i marketenterikassan åtminstone delvis berott

på att varor tillgripits ur marketenteriets förråd. Att stölder förekommit hade

i målet blivit styrkt. Att stölder förekommit i betydligt större omfattning

än vad som blivit fastslaget kunde med säkerhet antagas. Efteråt hade de

från olika håll hört, att tillgrepp av varor skett i stor omfattning.

Den som förestått marketenteriet och som väl närmast bort svara för att

varorna icke bleve stulna hade frikänts. Larsson, Hansson och Björnberg,

vilka närmast haft i uppdrag att kontrollera rörelsen, hade däremot ansetts

böra dömas, vilket de funnit i och för sig egendomligt. Deras mening vore

icke att övervältra skulden på marketentaren, vilken tydligen haft god vilja

och arbetat ihärdigt, men han syntes ha varit väl hygglig och låtit en del

pojkar få för stor frihet.

De hade den uppfattningen, att, såsom deras ekonomiska förhållanden

vore, det hade varit möjligt för dem att erhålla någon avprutning på skuldbeloppet

hos den ursprunglige fordringsägaren. De ville icke tro, att deras

situation blivit försämrad genom att försvarets civilförvaltning övertagit

fordringen.

Försvarets civilförvaltning, som jämväl inkommit med utredning rörande

Larssons, Hanssons och Björnbergs ekonomiska förhållanden, har i utlåtande

den 7 januari 1947 föreslagit, att Björnberg helt befrias från ersättningsskyldighet

samt att Larsson och Hansson mot inbetalning av ett mindre

belopp, förslagsvis 100 kronor vardera, befrias från återstående betalningsskyldighet,

samt härutinnan anfört i huvudsak följande.

Av den införskaffade utredningen rörande vederbörandes ekonomiska förhållanden

framginge, att Larsson, som vore lagerbiträde, hade försörjningsplikt

mot hustru och två barn i åldern 10 respektive 6 år. Hans inkomster

uppginge till cirka 350 kronor för månad varjämte hustrun genom hemsömnad

förtjänade cirka 15 kronor för vecka. Hansson, som vore charkuterist,

vore ogift och försörjningspliktig mot moder samt hade en veckolön av cirka

85 kronor, varav dock mer än halva beloppet toges i anspråk för bestridande

av fasta utgifter. Björnberg slutligen, som till yrket vore ingenjör, hade en

månadslön av cirka 420 kronor, medan hustruns inkomster uppginge till 235

kronor för månad.

Genom krigshovrättens utslag den 19 mars 1946 hade Leire frikänts från

ansvars- och ersättningsskyldighet. Då anledning icke funnes att förmoda,

att Björnberg vid fullgörandet av sitt revisorsuppdrag gjort sig skyldig till

svårare försummelser än Leire och det följaktligen kunde förutsättas, att

jämväl hans ersättningsskyldighet efter besvär skulle ha blivit upphävd, ansåge

civilförvaltningen att hans ansökning borde bifallas.

Beträffande Larsson och Hansson syntes utredningen visa, att de grovt

åsidosatt sina skyldigheter enligt föreskrifterna i då gällande Soldatinstruktion

för krigs förvaltning, intendentur- och kommissarietjänst. Med hänsyn

härtill och övriga omständigheter samt till Larssons och Hanssons ekonomiska

ställning ansåge sig civilförvaltningen kunna tillstyrka att Larsson och

Hansson, därest de inom viss tidrymd inbetalade ett mindre belopp, förslagsvis

100 kronor vardera, befriades från erläggande av återstående belopp.

Statskontoret har i utlåtande den 5 februari 1947 anslutit sig till vad civilförvaltningen

anfört.

2—iic 4» Bihav g till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 46—47.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.is proposition nr 46.

Departementschefen. I fråga om Björnberg ansluter jag mig till vad försvarets

civilförvaltning och statskontoret anfört och finner sålunda, att Björnberg

bör helt befrias från honom åvilande ersättningsskyldighet. För Larsson

och Hansson ha myndigheterna funnit hel befrielse från ersättningsskyldighet

icke böra ifrågakomma med hänsyn till att Larsson och Hansson ansetts

ha grovt åsidosatt sina skyldigheter enligt gällande förvaltningsföreskrifter.

Av utredningen i ärendet framgår emellertid, att stölder från marketenteriet

förekommit, och det kan icke anses osannolikt, att kassabristerna

ha sin grund i dessa stölder. Vidare framgår, att förbandet varit förlagt på

många olika platser, och det måste antagas, att kontrollen över marketenterimedlen

härigenom försvårats. Såvitt handlingarna utvisa har varken Larsson

eller Hansson tidigare haft någon praktisk erfarenhet av skötseln av marketenteri.

Nu anförda skäl tala enligt min mening starkt för att jämväl Larsson

och Hansson böra erhålla fullständig befrielse från ersättningsskyldighet.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att A. R. Björnberg, K. G. V. Larsson och F. Hansson befrias

från dem enligt regementskrigsrättens vid Älvsborgs regemente

utslag den 27 juni 1945 åvilande ersättningsskyldighet till

försvarets civilförvaltning.

8:o.

Den 30 september 1945 blev i Kristianstad en faktorn Olle Thorild tillhörig

malteserhund ihjälbiten av en kronan tillhörig schäferhund, som

löjtnanten vid Kronobergs regemente Carl-Axel Ewert Wangel mottagit till

underhåll. Vid försök att lösgöra malteserhunden från schäferhunden tillfogades

Thorild kroppsskada.

Sedan Thorild i anledning av det inträffade fört ansvars- och skadeståndstalan

mot Wangel och kronan, utlät sig rådhusrätten i Kristianstad genom

dom den 17 december 1945 i huvudsak sålunda.

I målet hade utretts, att en kronan tillhörig schäferhund, som av Wangel

mottagits till underhåll, den 30 september 1945 under det den i Wangels sällskap

var lös utomhus å allmän plats i Kristianstad ihjälbitit en Thorild tillhörig

hund av malteserras samt att Thorild vid försök att lösgöra malteserhunden

från schäferhundens grepp ådragit sig skador av beskaffenhet, som

i målet åberopat läkarintyg närmare utvisade. Vidare hade utretts, att schäferhunden

en dag i juli 1945 i Wangels närvaro bitit en annan hund. Enär schäferhunden

sålunda visat benägenhet att bita hemdjur och på grund därav vid

förstnämnda tillfälle icke bort vara lös utomhus, prövade rådhusrätten lagligt

döma Wangel jämlikt lagen om tillsyn över hundar att till kronan utgiva

tio dagsböter om fem kronor. Vidkommande Thorilds anspråk på ersättning

för skador, som åsamkats honom vid försök att lösgöra malteserhunden, ansåges

av omständigheterna framgå, att Thorild själv ensam vållat nämnda

skador. Då kronan och Wangel jämlikt nyssnämnda lag vore pliktiga att er
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

19

sätta de skador som orsakats av schäferhunden, prövade rådhusrätten rättvist

i så måtto bifalla Thorilds skadeståndsyrkanden att Wangel och kronan förpliktades

att solidariskt till Thorild utgiva ersättning med 510 kronor jämte

ränta ävensom att ersätta dennes rättegångskostnader med 375 kronor jämte

protokollslösen. Wangel förpliktades därjämte att ersätta statsverket förskjuten

ersättning till ett vittne.

Sedan Thorild anfört besvär, har hovrätten över Skåne och Blekinge genom

utslag den 10 maj 1946 prövat rättvist att — enär av utredningen framginge,

att den Thorild tillfogade kroppsskadan orsakats av schäferhunden samt det

icke kunde läggas Thorild såsom vållande till last att han på sätt som skett

försökt lösgöra sin hund från schäferhundens grepp — med ändring av rådhusrättens

dom i denna del förplikta Wangel och kronan att solidariskt utgiva,

utöver Thorild av rådhusrätten tillerkända belopp, ersättning för sveda

och värk, förlorad arbetsförtjänst, läkarkostnad och läkarintyg med 551 kronor

18 öre jämte ränta.

Kungl. Maj:t fann i utslag den 24 februari 1947 icke skäl att bifalla av

kronan och Wangel gjorda ansökningar om tillstånd att fullfölja talan mot

hovrättens utslag samt förpliktade kronan och Wangel att till Thorild solidariskt

utgiva 100 kronor såsom ersättning för förklaringskostnaden.

Sedermera har Wangel i en skrift, som inkommit till försvarsdepartementet

den 3 juli 1947, anhållit att bliva befriad från skyldighet att till kronan utgiva

det skadeståndsbelopjD, 1 668 kronor 81 öre, vilket han solidariskt med

kronan förpliktats utgiva och å vilket kronan genom försvarets civilförvaltning

framställt regresskrav mot honom. AVangel har härvid anfört, att fullgörande

av ersättningsskyldigheten skulle medföra, att hans möjligheter att

fullgöra sin försörjningsplikt mot familjen — hustru och en dotter — i hög

grad och under en längre tid skulle försvåras och allvarligen äventyras. Varken

han eller hans hustru ägde någon privat förmögenhet. Han häftade i skuld

till Sveriges Riksbank med 1 500 kronor för ett lån som han tagit för att finansiera

bosättning och studier för inträde till krigshögskolan.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens intendenturavdelning ha

i utlåtande den 22 juli 1947 anfört att ämbetsverken, som ansåge billighetsskäl

tala för att kronan i förevarande fall icke i full utsträckning gjorde gällande

sin regressrätt mot AATangel, tillstyrkte att Wangel befriades från återstående

betalningsskyldighet, därest han inom viss tidrymd inbetalade ett

mindre belopp, förslagsvis 100 kronor.

Statskontoret har i utlåtande den 20 augusti 1947 förklarat att, då W angel

av handlingarna att döma gjort sig skyldig till relativt grov vårdslöshet vid

tillsynen över den skadegörande hunden, statskontoret icke ansåge sig kunna

förorda så stor nedsättning av skadeståndsskyldigheten som föreslagits av försvarets

civilförvaltning och arméförvaltningens intendenturavdelning. Enligt

ämbetsverkets mening borde betalningsskyldigheten bestämmas till minst 200

kronor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Departementschefen. I likhet med myndigheterna anser jag billighetsskäl

tala för att kronan icke i full utsträckning gör sina regressanspråk gällande

mot Wangel. Med hänsyn till Wangels ekonomiska ställning vill jag förorda,

att Wangel, därest han inom tid som det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att bestämma inbetalar 100 kronor, befrias från ytterligare betalningsskyldighet

till kronan i förevarande hänseende.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att löjtnanten vid Kronobergs regemente C. A. E. Wangel,

därest han inom tid som Kungl. Maj:t bestämmer till försvarets

civilförvaltning inbetalar ett belopp av 100 kronor, befrias från

återstående betalningsskyldighet till kronan på grund av Kungl.

Maj ds utslag den 24 februari 1947.

9:o.

Enligt kontrakt den 8 december 1919 med dåvarande arméförvaltningens

artilleridepartement förband sig Karlshamns mekaniska verkstadsaktiebolag

att leverera viss ammunition. I kontraktet föreskrevs, att bolaget skulle till

artilleridepartementet avlämna säkerhet för dels återgäldandet av erhållet förskott

å likviden för leveransen, 7 956 kronor, dels fullgörandet av övriga bolaget

åliggande förbindelser intill ett ersättningsbelopp av 4 800 kronor. I anledning

härav iklädde sig direktören M. M. Goldschmidt, ingenjören A. A.

Ahlström och ingenjören K. A. H. Wettervik borgen för såväl förskottet som

ersättningsbeloppet. Då bolaget icke inom föreskriven tid kunde fullgöra sitt

åtagande, träffade artilleridepartementet avtal med annan firma, varvid kostnaderna

med 16 541 kronor 65 öre överstego det med bolaget kontrakterade

beloppet. Bolaget återbetalade därefter till artilleridepartementet förskottet

jämte ränta. Under första hälften av år 1921 måste bolaget gå i konkurs, varvid

artilleridepartementet bevakade kronans fordran. Sedan konkursen avslutats

utan att bevakningen lett till någon utdelning, uppfordrade artilleridepartementet

Goldschmidt, Ahlström och Wettervik att inbetala beloppet å 4 800

kronor. Hos Kungl. Maj:t anhöllo borgensmännen den 6 april 1926 att, då de

saknade medel och icke hade möjlighet att uppdriva sådana, av nåd bliva befriade

från erläggande av ifrågavarande belopp. Ansökningen föranledde ingen

Kungl. Maj:ts åtgärd.

Genom utslag den 2 april 1935 av Stockholms rådhusrätt, dit kronan genom

artilleridepartementet erhållit stämning å Goldschmidt, Ahlström och Wettervik,

förpliktades borgensmännen, vilken bäst gälda gitte, att utgiva nämnda

belopp jämte 5 % årlig ränta, till dess betalning skedde.

Efter förslag av Kungl. Maj:t i proposition 1947:56 medgav riksdagen

(skrivelse nr 119) att, då varken Goldschmidt, Ahlström eller Wettervik varit

i stånd att gälda sagda belopp samt Wettervik avlidit den 18 juli 1945 och

såsom enda stärbhusdelägare efterlämnat hustru i små omständigheter, ingenjören

H. Wetterviks dödsbo befriades från ifrågavarande skuld.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Hos Kungl. Maj:t har den 31 juli 1947 ingenjören A. A. Ahlströms dödsbo

anhållit, att jämväl Ahlströms dödsbo av nåd måtte befrias från skyldigheten

att gälda ifrågavarande belopp om 4 800 kronor jämte ränta. Av handlingarna

i ärendet framgår, att bouppteckningen efter Ahlström, som avlidit

den 12 maj 1946, utvisar en brist på 9 874 kronor 65 öre samt att enär i bouppteckningen

oriktigt upptagits en fastighet med ett värde av 28 000 kronor,

vilken vid år 1921 förrättad boskillnad tilldelats Ahlströms hustru, bristen

i boet rätteligen utgjorde 37 874 kronor 65 öre.

Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning ha i utlåtande

den 16 september 1947 förklarat sig intet ha att erinra mot bifall till

ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 22 oktober 1947 anslutit sig till vad civilförvaltningen

och tygavdelningen i ärendet anfört och hemställt.

Departementschefen. I överensstämmelse med den ståndpunkt, som intagits

i propositionen beträffande befrielse från ersättningsskyldighet för ingenjören

Wetterviks dödsbo, anser jag mig i likhet med myndigheterna böra

tillstyrka, att dödsboet efter ingenjören A. A. Ahlström befrias från ifrågavarande

skuld.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kronans ifrågavarande fordran på ingenjören A. A. Ahlströms

dödsbo efterskänkes.

10:o.

Vid rengöring av en kulspruta den 22 mars 1944 i en kompanikorridor vid

Älvsborgs regemente avgick ett skott, som träffade värnpliktige nr 6734—15

_31 Knut Sigvard Martinsson i vänstra underbenet och åsamkade denne svår

kroppsskada. Kulsprutan hade tidigare på dagen använts vid en övning med

skarp ammunition, varvid värnpliktige nr 6501—9—34 Karl Herbert Svensson

varit den som sist hade skjutit med pjäsen.

I anledning av olyckshändelsen fördes vid krigsrätten vid Alvsborgs regemente

ansvars- och skadeståndstalan dels mot Svensson och dels mot furiren

Lars Olof Börje Månsson, under vilkens befäl övningen hade ägt rum. Genom

utslag den 14 februari 1945 utlät sig krigsrätten i huvudsak sålunda. Svensson

hade vid plundring av kulsprutan icke såsom ålegat honom gjort två hävarmsrörelser

och en avfyring utan i stället endast en hävarmsrörelse. Månsson

hade efter skjutningen icke såsom var föreskrivet visiterat kulsprutan och

skjutväskorna eller kontrollerat, att plundringen blivit rätt utförd. Månsson

och Svensson voro därför förvunna till vårdslöshet i tjänstens utövning och

vållande till Martinsson åsamkad kroppsskada. Krigsrätten dömde dem att

för ifrågavarande tjänstefel undergå disciplinstraff av vaktarrest, Månsson i

tre och Svensson i åtta dagar, samt för vållande av kroppsskada att till kronan

utgiva vardera tjugu dagsböter. Månsson och Svensson förpliktades att solidariskt

utgiva till Martinsson 1 196 kronor 12 öre, till riksförsäkringsanstalten

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

1 051 kronor 43 öre, till medicinalstyrelsen 909 kronor, till civilförvaltningen

138 kronor jämte ränta och till familjebidragsnämnden i Fuxerna socken 873

kronor 71 öre.

Ki igshovrätten, där Månsson och Svensson besvärade sig, meddelade utslag

den 18 september 1945. Med hänsyn till vad som upplysts om Månssons

ofullständiga utbildning i kulsprutetjänst ogillades mot Månsson förd ansvars-

och skadeståndstalan. I avseende på Svenssons besvär fann krigshovrätten

ej skäl göra annan ändring än att det belopp Svensson hade att utgiva

till Martinsson nedsattes till 1 136 kronor 25 öre.

Sedan såväl Martinsson som Svensson besvärat sig över krigshovrättens

utslag fann Ivungl. Maj:t genom utslag den 13 februari 1946 beträffande Martinssons

besvär icke skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag under det

att Svenssons besvär icke kunde upptagas till prövning, enär Svensson icke

fore besvärs tidens utgång ingivit bevis om nedsättning av stadgat belopp till

säkerhet för motparts kostnadsersättning.

Sedermera har Svensson i en den 25 augusti 1947 daterad skrivelse hos

Kungl. Maj:t anhållit, att de utdömda beloppen måtte helt efterskänkas eller

alternativt jämkas, samt därvid anfört i huvudsak följande.

Det skadeståndsbelopp som tillerkänts Martinsson hade av kronan utbetalats

till denne varvid Martinssons fordran hos Svensson övertagits av kronan.

För uttagande av medicinalstyrelsens fordran å 909 kronor hade den

18 augusti 1947 hos Svensson verkställts utmätning.

Svensson vore född den 1 augusti 1914. Hans fader som vore 65 år gammal

agde en mindre jordbrukslägenhet, som han inköpt år 1943 för 7 000 kronor

som utgjorde hans enda tillgång. Svensson själv, som hade fem syskon

i åldern 12—34 år, hade efter genomgången folkskola fram till år 1940 haft

anställning som jordbruksarbetare varefter han arrenderat olika jordbruk. Vid

tillträdet av det första arrendet hade han nödgats skaffa alla nödiga inventarier

genom^ skuldsättning. På hösten 1943 hade han blivit inkallad till militärtjänst

och på grund av svårighet att sköta jordbruket under pågående tjänstgonng

hade han då frånträtt sitt arrende. På våren 1947 hade han tillträtt

arrende av en annan mindre gård om cirka 14 hektar öppen jord i trakten av

Skövde. Han hade då ägt redskap och maskiner för jordens brukande men

måst inköpa en ny uppsättning kreatur. Värdet av hans inventarier kunde

beräknas till cirka 8 0ÖÖ kronor men han hade för närvarande en skuld på

inventarierna av 2 300 kronor. I augusti 1944 hade han ingått äktenskap och

han hade ett barn som vore ett år. Hans hustru hade i boet medfört 2 250

kronor som använts till betalning av skulder på lösegendomen. Trots rådande

krisförhållanden hade han sålunda lyckats skaffa sig en jämförelsevis god

ekonomi men hans enda förmögenhet utgjordes av de inventarier som han och

hustrun genom hårt och idogt arbete lyckats skaffa sig.

Han hade från början varit frikallad från värnpliktstjänstgöring på grund

av för klen fysik men under beredskapstiden blivit efterbesiktigad och den

11 oktober 1943 inkallats till vapenutbildning vid Älvsborgs regemente. Från

inryckningen till mitten av januari 1944 hade han genomgått vanlig rekrytutbildning

och därefter hade han överförts till s. k. tung utbildning som pågått

vid tiden för olyckshändelsen. Vid denna tidpunkt hade han sålunda genomgått

endast fem manaders militärutbildning och under tiden för den tunga

utbildningen hade han fått lära sig även andra tunga vapen än kulspruta, Hans

kännedom om kulsprutans funktionering och användning var därför vid olycks
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 46:

tillfället ganska ringa och han hade icke blivit så drillad, att han rutinmässigt

utfört de säkringsåtgärder som skulle vidtagas efter skjutning med kulspruta.

Därest Svensson skulle bli nödsakad att utge de stora belopp som enligt

utslaget ålagts honom måste hans utmätningsbara tillgångar försäljas på exekutiv

auktion. Han ansåge det stå föga i överensstämmelse med tidens anda,

om han skulle nödgas gå från gård och grund på grund av en skadeståndsskyldighet

gentemot det allmänna, vilken han ådragit sig under fullgörande av en

tjänstgöring som det allmänna ålagt honom.

Försvarets civilförvaltning har i ett den 23 september 1947 avgivet utlåtande

anfört i huvudsak följande.

Sedan Martinsson vid allmän domstol yrkat att av kronan utfå den ersättning

som Svensson ålagts utgiva till honom, hade civilförvaltningen efter

hörande av försvarets skaderegleringsnämnd genom beslut den 19^ juni 1946

utbetalat ersättning till Martinsson med sammanlagt 2 615 kronor 15 öre. Kronans

ersättningsskyldighet gentemot Martinsson hade ansetts följa av det förhållandet,

att furiren Månsson, som fört befälet över Svensson vid den övning

som föregått rengöringen av kulsprutan, enligt vad krigshovrätten funnit icke

besuttit erforderliga kunskaper. I samband med nämnda utbetalning hade Maitinssons

rätt gentemot Svensson överlåtits på kronan.

Frågan om eventuell livränta till Martinsson hade ännu icke vant föremål

för prövning.

Med hänsyn till att den utbildning i fråga om handhavandet av kulspruta

Svensson genomgått vid tiden för olyckan torde ha varit föga grundlig samt

i betraktande av hans förhållandevis svaga ekonomi och övriga föreliggande

omständigheter ansåge sig försvarets civilförvaltning böra tillstyrka, att Svensson

helt befriades från sin betalningsskyldighet till kronan. Civilförvaltningen

ville särskilt framhålla, att ett utkrävande av beloppen av allt att döma skulle

allvarligt äventyra sökandens existens som självständig jordbrukare.

Statskontoret har i utlåtande den 22 oktober 1947 förklarat, att ämbetsverket

med hänsyn till omständigheterna och med beaktande av Svenssons

ekonomiska förhållanden icke ville motsätta sig en nedsättning av Svenssons

betalningsskyldighet gentemot kronan till skäligt belopp, förslagsvis 500

kronor.

Departementschefen. Det synes uppenbart, att ifrågavarande olyckshändelse

till stor del måste tillskrivas den forcerade utbildningstakt och den brist

på kvalificerat befäl som rådde under stor del av beredskapstiden. Med hänsyn

härtill och då Svensson, som genom träget arbete lyckats skapa sig en

ställning som självständig jordbrukare, icke torde kunna utgiva någon ersättning

utan att hans utkomstmöjligheter äventyras synas mig starka billighetsskäl

tala för att Svensson helt befrias från ersättningsskyldighet.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj.t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att Karl Herbert Svensson befrias från ersättningsskyldighet

enligt Kungl. Maj:ts utslag den 13 februari 1946 till riksförsäkringsanstalten,

medicinalstyrelsen, försvarets civilförvaltning och

familjebidragsnämnden i Fuxerna socken ävensom från återbetalningsskyldighet

till kronan för dess övriga utbetalningar i anledning

av det olycksfall utslaget avser.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

ll:o.

Under övning den 18 oktober 1943 vid Karlskrona kustartilleriregemente

avlossade värnpliktige nr 406—11—41 Ragnar Ossian Johansson på nära håll

ett löst skott mot värnpliktige furiren Anders Wester med påföljd att dennes

högra öga skadades.

I anledning av olyckshändelsen fördes vid regementskrigsrätten vid Karlskrona

kustartilleriregemente ansvarstalan mot Johansson. Av utredningen

framgick, att Johansson under övningen, som avsåg närförsvar mot partisaner,

placerats som vaktpost vid en traktor till en artilleripjäs. Wester som

spelat rollen av partisan hade efter att ha varit gömd i traktorns manskapshytt

plötsligt hoppat ut ur denna. Johansson hade då med sitt gevär på omkring

2 meters avstånd från Wester skjutit ett löst skott som skadat Westers

högra öga. Johansson framhöll, att han med gevärskolven mot höften riktat

mynningen snett uppåt i ungefär 45° vinkel och något till höger om Wester

samt att han varit övertygad om att Wester icke skulle kunna skadas av

skottet. Wester uppgav däremot, att Johansson riktat vapnet rakt mot

honom. Före övningens början hade givits order om att riktad eld icke finge

avgivas på mindre håll än 100 meter.

Ögonskadan har sedermera av riksförsäkringsanstalten för tiden till november

1950 bedömts medföra nedsättning av Westers arbetsförmåga med 20 %.

I utslag den 10 november 1943 fann regementskrigsrätten, att Johansson

genom underlåtenhet att vid avlossandet av skottet mot Wester rikta geväret

tillräckligt högt gjort sig skyldig till vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt

och tillika varit vållande till sådan kroppsskada som avses i 14 kap.

12 § allmänna strafflagen. Johansson dömdes till disciplinstraff av fem dagars

vaktarrest och att till kronan utgiva tjugo dagsböter om två kronor. Wester

förbehölls rätt att föra talan mot Johansson om ersättning för framtida men.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft. Sedan riksförsäkringsanstalten,

som för tiden till den 27 mars 1947 utbetalat ersättning till Wester med 1 074

kronor 18 öre, krävt Johansson på detta belopp, har Johansson i en den 10

maj 1947 dagtecknad skrivelse hos Kungl. Maj:t anhållit, att riksförsäkringsanstaltens

krav mot honom i anledning av olyckshändelsen måtte efterskänkas.

Som skäl för sin framställning har Johansson åberopat, att han

saknar kontanta medel och hösten 1946 vid ingående av äktenskap åsamkat

sig en skuld på 3 000 kronor för nödigt bohag samt att hans inkomster, som

belöpa sig till omkring 75 kronor per vecka, helt åtgå till hans och hustruns

uppehälle och till betalning av skulden.

Riksförsäkringsanstalten som låtit verkställa utredning angående Johanssons

ekonomiska förhållanden har i utlåtande den 10 november 1947 med

hänsyn till vad genom utredningen upplysts och i betraktande av de omständigheter

varunder olycksfallet inträffat förklarat sig för sin del icke ha

något att erinra mot att Johansson befrias från återbetalningsskyldighet för

såväl de belopp anstalten hittills utgivit som ock vad anstalten framdeles

kommer att utgiva på grund av ifrågavarande olycksfall.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46. 25

Statskontoret har i utlåtande den 29 november 1947 anslutit sig till vad

riksförsäkringsanstalten i ärendet anfört och hemställt.

Departementschefen. Med hänsyn till omständigheterna vid olycksfallet

och i betraktande av Johanssons ekonomiska förhållanden finner jag i likhet

med myndigheterna starka skäl tala för att Johansson befrias från återbetalningsskyldighet

för all den ersättning som riksförsäkringsanstalten utgivit

eller kan komma att utgiva i anledning av ifrågavarande olycksfall.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Ragnar Ossian Johansson befrias från återbetalningsskyldighet

för den ersättning riksförsäkringsanstalten utgivit eller

kan komma att utgiva i anledning av det olycksfall som den 18

oktober 1943 drabbat Anders .Wester.

Med bifall till vad föredragande departementschefen sålunda,

med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna l:o—11 :o hemställt förordnar Hans

Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta af Sandeberg.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Hilaga.

Förteckning över av Kungl. Majst från den 1 december 1946 intill den 1 januari

1948 avgjorda, helt eller delvis bifallna ärenden angående befrielse

från ersättningsskyldighet.

Sökanden

1 Grund för ersättnings-

skyldighet

| Av domstol

| utdömt

Kungl. Maj:ts beslut

belopp

Lag

Beslutets innebörd

1

2

3

i

6

Overfuriren vid Bodens

ingenjörkår A. Rane- malm

Skada å traktormotor

(sönderfruset

motorblock)

246 kr.

24/io 1947

[

|

; Befrielse mot inbetal-i

ning av 50 kr.

Konstituerade sergean- ten H. Carlsson

Skada å traktormotor

(sönderfruset

motorblock)

890 kr.

40 öre

»

i Hel befrielse

Värnpliktige S. L.

Andersson

Skada å bilmotor

(sönderfruset

motorblock)

330 kr.

»

Befrielse mot inbetal-!

ning av 50 kr.

Furiren vid Skånska luft- vämskåren C. I. Li- nander

Skada å bilmotor

(sönderfruset

motorblock)

1 136 kr.

40 öre

))

Befrielse mot inbetal-!

ning av 50 kr.

Värnpliktige K. E. S.

Stridli

Genom vårdslöst fö- rande av en kro- nans bil uppkom- men skada

4 198 kr.

79 öre

»

Befrielse mot inbetal- ning av 300 kr.

Värnpliktige C. A. Jo- hansson

Skada å en kronans

bil

327 kr.

45 öre

»

Hel befrielse

Värnpliktiga E. R. Gus- tavsson och G. V. Pet- tersson

Tältbrand

909 kr.

65 öre

»

Befrielse mot inbetal-!

ning av 300 kr.

vardera

Värnpliktige B. A. E.

Johansson

Tältbrand

1 279 kr.

7 öre

»

Befrielse mot inbetal-j

ning av 200 kr.

Värnpliktige furiren M.

Lindgren

Förkommen intenden- turmateriel

380 kr.

”

Hel befrielse

Värnpliktige korpralen

K. A. Gustafsson

Förkommen intenden- turmateriel

310 kr.

98 öre

81/io 1947

Hel befrielse

Värnpliktige furiren A. E.

Olsson

Förkommen tyg- och

intendenturmate- riel

659 kr.

33 öre

»

Befrielse mot inbetal-!

ning av 100 kr.

F. d. furiren vid Skånska

pansarregementet 0.

Svärdh

Förkommen intenden- turmateriel

640 kr.

98 öre

»

Befrielse mot inbetal-j

ning av 100 kr. j

Sergeanten i Upplands

regementes reserv G.

E. V. Sjögren

Genom vårdslöshet

förstörda livsmedel

384 kr.

59 öre

»

Befrielse mot inbetal- ning av 150 kr.

Korpralen vid Göta flyg- flottilj U. I. Andersson

Genom vårdslöst fö- rande av en kro- nans bil uppkomna

skador å bilen och

en telefonstolpe

1 624 kr.

69 öre

1

1

»

Befrielse från ersätt- ningsskyldigheten

så vitt avser 1 500

kr.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

27

Kungl.

Maj:ts beslut

Sökanden

Irund för ersättnings-

utdömt

belopp

skyldighet

Dag

Beslutets innebörd

1

2

3

4

5

Värnpliktige sergeanten

B. F. Nordstrom

Vid framförande av.

en kronans bil upp-:

330 kr.

3 öre

81/io 1947 |

Befrielse mot inbetal- ning av 100 kr.

kommen skada

Värnpliktige S. E. Jo- hansson

Förkommet automat-,

gevär som efter

568 kr.

65 öre

»

Befrielse från betal-l

ningsskyldighet ut-!

laga kraft vunnet

1

över redan inbeta-

utslag ang. ersätt- ningsskyldigheten

återfunnits; kost-;

naderna för gevä-1

rets iordningstäl- lande 50 kr. och

hittelön 50 kr.

lade 85 kr.

1

1

Furiren vid Stockholms

Genom försummelse

580 kr.

»

Befrielse mot inbetal-

örlogsstation S. M.

vid skötseln av

38 öre

ning av 50 kr.

Lundén

värmeanläggning

uppkomna skador.

Värnpliktige L.I. Jansson

Förskingrad tyg- och

313 kr.

»

Hel befrielse

intendenturmate-

riel.

25 öre

F. d. husmodern Marga-

Å marketenteri obe-

825 kr.

»

Befrielse mot inbetal-

retha Svensson

hörigen uttagna

varor och medel.

25 öre

ning av 200 kr.

Värnpliktige B. Johans-

Förkomna skodon

16 kr.

»

Hel befrielse

son

som efter laga kraft

vunnet utslag om

ersättningsskyldig- het tillrättaskaf-

10 öre

fats.

Löjtnanten vid flygvap-

Genom vårdslöshet

1 104 kr.

14/n 1947

Befrielse mot inbetal- ning av 200 kr.

net A. E. A. Goliath

uppkomna skador

å ett kronan till-

7 7 öre

hörigt flygplan.

I Värnpliktige B. E. Näs-

Vid förandet av en

1 1 175 kr.

»

Hel befrielse

lund

kronans bil upp- komna skador.

Kaptenen i Livgrenad-

Skador å cn för kro-

1 060 kr.

•>

j Hel befrielse

järregementets reserv

nans räkning för-

G. B. K. Asklöf

hyrd motorbåt

!

!

F. d. landstormslöjtnan-

Tolefonkassa vid mili

807 kr.

•>

i Befrielse mot inbetal- ning av 100 kr.

ten G. E. Lundgren

tärförläggning

SO öre

frångånget belopp

1

i 190 kr. tidigare

inbetalade).

Rut Sjögren, änka efter

värnpliktige E. E. Sjö-

; Förskingrade utred

nings- och bekläd

nadspersedlar.

254 kr.

85 öre

»

Befrielse från åter- stående ersätt-

ningsskyldighet^

kr. tidigare inbe- talade).

Fanjunkaren vid Södra

j Förkomna penning

- 1 24 9 kr.

”

j Hel befrielse för döds- boet

SkAnska infanterirege- mentet A. T. Nissmo

(numera avliden)

medel

{ 42 öre

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Sökanden

Grund för ersättnings- skyldighet

Av domstol

Kungl

Maj:ts beslut

belopp

Dag

Beslutets innebörd

1

2

3

4

5

!

I

1 Kaptenen i intendentur- kårens reserv E. H.

Bundy

Från marketenteri- kassa förskingrade

och förkomna me- del

3 846 kr.

14 öre

14/n 1947

Befrielse mot inbetal- ning av 500 kr.

Bagaren G. O. E. Rund- gren

Skada å en kronans

bil uppkommen vid

ay Rundgren vållad

trafikolycka.

170 kr.

*

Hel befrielse

Underofficeren av 2:a

graden J. E. Damm

Brister i fartygs pro- vi antuppbörd.

1 899 kr.

83 öre

s%2 1947

Hel befrielse

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:79 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från skyldighet att återbetala för mycket wtbetalta löneoch pensionsbelopp. a1 i texten
  2. SU 1948:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet. a1 i texten