Sök i Ratio Lex

Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom m. in

1948-01-30 · 20 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:62, Angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

1

Nr 62.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning

i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete

eller yrkessjukdom m. in.; given Stockholms slott den

30 januari 1948.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, varom föredragande departementschefen under punkterna l:o—

8:o hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över social ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 30 januari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkomna frågor angående

ersättning i vissa falt i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom

m. m. samt anför.

I. Frågor om ersättningar i anledning av olycksfall i arbete.

Gällande lagbestämmelser.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är som

regel varje arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet (1§).

Med arbetare förstås i lagen — med vissa här betydelselösa undantag — en1—H7

48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 62.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

var, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande

till honom vara att anse såsom självständig företagare. För olycksfall

utgår enligt vissa regler ersättning för läkarvård m. m. ävensom, under

förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom och att denna varat mer än

tre dagar, sjukpenning med belopp, som bestämmes i förhållande till den

arbetsförtjänst, som den skadade åtnjutit under — i princip -— ett år, räknat

tillbaka från olycksfallet. Om olycksfall efter upphörande av därav förorsakad

sjukdom medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under längre

eller kortare tid, utgår under denna tid livränta med belopp, som är

beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst och graden av nedsättningen

i hans arbetsförmåga. Livränta utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel (6 §).

Enligt kungörelsen den 30 november 1917, nr 832, angående särskilda bestämmelser

i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i

arbete den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning,

skulle, därest staten vore att anse såsom arbetsgivare enligt nämnda lag,

av statsverket utgivas ersättning i enlighet med bestämmelserna i lagen. Sådan

ersättning skulle utgå av förslagsanslaget till bestridande av statsverket

åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall

i arbete. Ändring härutinnan har icke skett genom den i ämnet nu gällande

kungörelsen (SFS 678/1942).

l:o.

Fråga om ersättning till Erik Engvall.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Vid bergsprängningsarbete för telegrafverkets räkning den 13 juli 1932

träffades grovarbetaren Erik Engvall — vid olyckstillfället anställd hos en

privat grundläggarfirma — av en stålflisa från en slägga. Flisan inträngde i

högra ögat. Anmälan om olycksfallet inkom till riksförsäkringsanstalten den

29 augusti 1932. Enligt beslut av anstalten skulle telegrafverket anses såsom

Engvalls arbetsgivare vid olyckstillfället. Engvall erhöll sjukpenning från

anstalten för den tid, då han var sjukskriven. Av ett den 2 september 1932

utfärdat läkarintyg framgick, att Engvall — sedan stålflisan extraherats med

magnet — vore återställd utan kvarvarande men.

Den 9 mars 1946 uppgav Engvall vid besök hos riksförsäkringsanstalten,

att han i det skadade ögat fått en åkomma, som väsentligt nedsatte hans synförmåga

och som han ansåg kunna sättas i samband med olycksfallet 1932.

Då mer än tio år förflutit, innan förnyat ersättningsanspråk framställts, fann

sig anstalten jämlikt preskriptionsförordningen icke kunna upptaga ersättningsfrågan

till förnyad prövning.

Föreliggande framställning.

I en till Kungl. Maj:t den 17 maj 1947 inkommen skrivelse har Engvall

hemställt, att han från tidigast möjliga tidpunkt måtte tillerkännas den ersättning,

som skulle ha utgått, därest preskription icke mellankommit.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Engvall anför, att han år 1944 förmärkt, att synen å högra ögat avsevärt

försämrats, samt att han i anledning härav ånyo sökt läkare. Trots fortsatt

läkarvård vore han nu praktiskt taget blind å ögat. Han åberopar ett den 22

april 1947 utfärdat intyg, vari uttalats, att Engvall lede av höjt tryck i höger

öga, medförande försämrad syn, ävensom att all sannolikhet talade för att

orsaken till tryckhöjningen vore att söka i den skada, som förorsakats av

olycksfallet år 1932.

Utlåtanden över framställningen jämte ytterligare

utredning i ärendet.

Över framställningen ha utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten och

försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten har i ärendet inhämtat yttranden av professor

S. Larsson, Lund, och av leg. läkaren G. Aurell, Stockholm. Larsson uttalade

för sin del, att det ej förelåge ringaste tvekan om att olyckshändelsen år 1932

föranlett de senare uppträdande förändringarna i Engvalls högra öga. Aurell,

som hänvisade till en den 15 oktober 1945 gjord undersökning, betecknade den

inträffade synfältsinskränkningen såsom väsentlig.

Anstalten tillstyrker, att åtgärder vidtagas för beredande av ersättning åt

Engvall enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen fr. o. m. den 17 maj

1947 eller den dag, då Engvalls framställning om ytterligare ersättning inkom

till Kungl. Maj:t. Därest preskription ej förelegat, skulle Engvall — anför

anstalten — enligt olycksfallsförsäkringslagen ha tillerkänts livränta under

sin återstående livstid med 400 kronor för år. Invaliditetsgraden skulle därvid,

enär synfältsinskränkningen vore att anse såsom väsentlig, ha beräknats

till 20 % och den årliga arbetsförtjänsten till det vid tiden för olycksfallet

fastställda maximibeloppet 3 000 kronor.

Försäkringsrådet biträder anstaltens i ärendet gjorda hemställan.

Beträffande Engvalls personliga och ekonomiska omständigheter har följande

inhämtats.

Engvall, som är född 1884, är ogift och har icke försörjningsplikt mot

annan person. Han är sedan år 1945 anställd såsom grovarbetare hos AB

Lidingö elektricitetsverk och hade under år 1947 av anställningen en inkomst

av 7 900 kronor. Han har icke någon förmögenhet. Efter fyllda 65 år erhåller

han från bolaget en pension av 300 kronor för år jämte dyrtidstillägg.

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet framgår, att Engvall den 13 juli 1932 vid bergsprängningsarbete

träffades i högra ögat av en stålflisa från en slägga. Sedan

flisan avlägsnats ansågs Engvall återställd. Sedermera har såsom en följd

av olycksfallet synen försämrats och Engvalls arbetsförmåga torde nu kunna

anses nedsatt med 20 %. Riksförsäkringsanstalten har på grund av inträdd

preskription icke kunnat upptaga ersättningsfrågan till förnyad prövning.

I propositionen 1943: 23 anförde jag bl. a., att en på olycksfallsförsäkringslagen

grundad fordran enligt stadgad praxis är underkastad preskription men

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

att skäl stundom kunna föreligga att, trots att sådan fordran blivit preskriberad,

utgiva ersättning av statsmedel i anledning av olycksfallet. Vad sålunda

uttalats föranledde ingen erinran från riksdagens sida. Riksdagen har

också i flera fall och senast år 1947 (prop. nr 47 och 179; rd. skr. nr 105 och

179), efter framställning från Kungl. Maj:t, av billighetsskäl medgivit utbetalning

av ersättning till skadade personer, oaktat rätten till ersättning

preskriberats.

Även om av utredningen i ärendet framgår, att Engvalls ekonomiska ställning

icke kan betecknas såsom otillfredsställande, finner jag likväl — i likhet

med riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet — att i anledning av

den skada, som drabbat Engvall, åtgärder böra vidtagas för att bereda honom

ersättning av statsmedel såsom om preskription icke mellankommit. Ersättningen

synes böra utgå fr. o. m. den 9 mars 1946, vilken dag Engvall i anledning

av sitt försämrade tillstånd vänt sig till riksförsäkringsanstalten för att

få till stånd en omprövning av ersättningsfrågan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Erik Engvall den 13 juli 1932 övergångna

olycksfallet må av det under femte huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för

tiden fr. o. m. den 9 mars 1946 utbetalas ersättning med belopp,

som, därest preskription icke mellankommit, skulle hava utgått

jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i

arbete.

2:o.

Fråga om ersättning till Nils Hjalmar Gustaysson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

I mars 1932 anmäldes till svenska lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag,

ömsesidigt, att järnarbetaren Nils Hjalmar Gustavsson, som var försäkrad

hos bolaget, ådragit sig skada å vänstra ögat (perforerande skada med

framfall av regnbågshinnan) till följd av olycksfall i arbete den 15 mars 1932.

Gustavsson uppbar livränta från bolaget t. o. m. den 26 maj 1934, efter vilken

dag hans arbetsförmåga av bolaget icke längre ansågs nedsatt med minst 10 %.

Därefter förekom viss skriftväxling i ärendet senast den 11 juni 1934.

I till bolaget den 4 april 1946 inkommen skrivelse anhöll Gustavsson, att

han måtte ånyo erhålla ersättning i anledning av skadan. Han åberopade ett

den 26 mars 1946 utfärdat läkarintyg, vari uttalades, att synförmågan å

Gustavssons vänstra öga endast medgåve förmåga att urskilja handrörelser

framför ögat samt att lokalisera ljus, ävensom att korrektion med glas icke

medförde någon förbättring. — Bolaget fann den 6 maj 1946, att då all vidare

rätt till ersättning vore preskriberad enligt preskriptionsförordningen, ärendet

icke kunde föranleda någon bolagets vidare åtgärd.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 september 1946 bär Gustavsson hemställt,

att han av statsmedel måtte erhålla ett mot livräntan svarande belopp.

Såsom förklaring till att han icke före preskriptionstidens utgång ånyo gjort

framställning om ersättning har han anfört, att anledning icke funnits därtill

förrän år 1946, då hans syn å det skadade ögat försämrades.

Vid skrivelsen är fogat ett den 10 augusti 1946 utfärdat läkarintyg, vari uttalats,

att synnedsättningen och förändringarna i Gustavssons vänstra öga vore

förorsakade av sviter efter ögonskadan av år 1932.

Utlåtanden över framställningen jämte ytterligare

utredning i ärendet.

Över framställningen ha utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten

och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten anser det med hänsyn till omständigheterna skäligt,

att ersättning av statsmedel beredes Gustavsson enligt grunderna i

olycksfallsförsäkringslagen. Därest preskription icke förelegat och om det

ålegat anstalten att utgiva ersättning i ärendet, skulle anstalten jämlikt olycksfallsförsäkringslagen

ha tillerkänt Gustavsson livränta fr. o. m. den 4 april

1946 under hans återstående livstid efter en invaliditetsgrad av 20 %. Då

Gustavssons årliga arbetsförtjänst vid tiden för olycksfallet beräknats till

"l 250 kronor, skulle livräntan ha utgått med 166 kronor 67 öre för år räknat.

Försäkringsrådet, som instämmer i riksförsäkringsanstaltens utlåtande, har

inhämtat yttrande från sin medicinskt sakkunnige, docenten K. O. Granström,

vilken bl. a. anför följande.

Ur medicinsk synpunkt är fallet fullkomligt klart. Vid skadan uppkom en

grumling av linsen; mot förmodan progredierade denna först icke utan i

stället inträdde viss förbättring. Sedermera inträdde total starrförvandling

av linsen. Denna måste anses vara en följd av skadan.

Beträffande Gustavssons personliga och ekonomiska förhållanden har följande

inhämtats.

Gustavsson äi född år 1909, är gift och har i äktenskapet ett barn i åldern

12 år. Han är sedan två år tillbaka anställd vid AB Lindsjös mekaniska

verkstäder i Trelleborg med en arbetsinkomst av 80—100 kronor i veckan

samt äger en till 3 400 kronor taxerad fastighet, inteckningsbelånad till 1 500

kronor. Gustavssons till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomst

uppgick för år 1947 till 3 800 kronor. Hustrun, som innehar anställning

som biträde i mjölkaffär, hade därjämte för år 1947 en taxerad inkomst

av 1 260 kronor.

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet framgår, att Gustavsson den 15 mars 1932 drabbades

av en ögonskada, vilken, sedan synen å det skadade ögat efter viss tid

förbättrats, icke ansetts medföra nedsättning av arbetsförmågan i så hög

grad, att livränta kunnat tillerkännas honom efter den 26 maj 1934. Sedermera

inträdde såsom en följd av ögonskadan total starrförvandling av ögon
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

linsen. Detta medförde sådan synförsämring, att Gustavssons arbetsförmåga

numera torde kunna anses nedsatt med 20 %. En ersättningsframställning från

Gustavssons sida i anledning av det försämrade tillståndet har år 1946 avslagits

av vederbörande försäkringsbolag under hänvisning till att preskription

inträtt enligt allmänna preskriptionsregler.

I förevarande fall finner jag billighetsskäl tala för att den skadade i anledning

av det olycksfall, som drabbat honom, erhåller ersättning av statsmedel

såsom om preskription icke mellankommit. Ersättningen synes böra

utgå fr. o. m. den 4 april 1946 eller den dag, då Gustavssons ansökan om en

omprövning av ersättningsfrågan inkom till vederbörande försäkringsbolag.

... Unoder. åber0Pande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Nils Hjalmar Gustavsson den 15 mars

1932 övergångna olycksfallet må av det under femte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra

medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete

m. m. för tiden fr. o. m. den 4 april 1946 utbetalas ersättning

med belopp, som, därest preskription icke mellankommit,

skulle hava utgått jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring

för olycksfall i arbete.

3:o.

Fråga om ersättning till Yiktor Blomström.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Under arbete den 26 juli 1919 snavade Viktor Blomström på en lie, varvid

han åsamkade sig ett skärsår i vänstra handen och underarmens nedre del.

Blomström företer efter olycksfallet stelhet i vänstra handens fingrar och är

kraftlös i handgreppet. Han var vid tiden för olycksfallet av Stockholms stads

barnavårdsnämnd utackorderad hos en lantbrukare på Adelsö. Den av barnavårdsnämnden

härför erlagda ersättningen avsåg icke att helt täcka kostnaden

för Blomströms vård och underhåll, utan skulle Blomström efter förmåga deltaga

i arbetet på gården. Han åtnjöt under tiden den 1 februari 1929—den

28 februari 1947 folkpension i anledning av skadan. Pensionen indrogs sistnämnda

dag, da Blomström enligt läkarutlåtanden icke längre kunde anses

såsom invalid i folkpensioneringslagens mening.

I en till riksförsäkringsanstalten den 14 maj 1947 inkommen skrivelse hemställde

Blomström om ersättning från anstalten med anledning av skadan.

Anstalten fann genom beslut den 6 juni 1947, att, då anmälan eller annat meddelande

angående olycksfallet icke inkommit förrän genom nämnda skrivelse,

Blomströms eventuella rätt till ersättning i anledning av olycksfallet jämlikt

preskriptionsförordningen vore förverkad och att ersättningsfrågan förty icke

kunde upptagas till prövning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Föreliggande framställning.

I en till Kungl. Maj:t den 1 juli 1947 inkommen skrivelse har Blomström

med bifogande av ett den 29 juni 1947 utfärdat invaliditetsintyg hemställt,

att han måtte tillerkännas ersättning av statsmedel i anledning av den skada,

som han ådragit sig genom olycksfallet år 1919.

Utlåtanden över framställningen jämte ytterligare

utredning i ärendet.

Över framställningen ha utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten och

försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten har funnit, att olycksfallet, såvitt av tillgängliga

uppgifter framgår, bör anses såsom olycksfall i arbete enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Anstalten tillstyrker, att åtgärder vidtagas för att bereda Blomström

livränta i anledning av olycksfallet och fortsätter i huvudsak på följande

sätt.

Vad angår nedsättningen i Blomströms arbetsförmåga pa grund av olycksfallet

finner anstalten hans tillstånd såsom detta beskrives i det vid framställningen

fogade läkarintyget motsvara en definitiv invaliditetsgrad av 30 %.

Vid beräkningen av Blomströms årliga arbetsförtjänst vid tiden för olycksfallet

har anstalten tagit viss hänsyn till den medellön, 1 700 kronor, som av

anstalten år 1919 tillämpades i fråga om manliga arbetare i jordbruk inom

Stockholms län. Då Blomströms arbetsförmåga synes ha väsentligen understigit

en fullgod arbetares, torde hans arbetsförtjänst skäligen kunna beräknas

till 900 kronor. Därest preskription icke förelegat skulle anstalten ha

tillerkänt Blomström livränta efter en invaliditetsgrad av 30 % med 180 kronor

för år räknat. Dyrtidstillägg å livräntan skulle författningsenligt ha utgått

fr. o. m. år 1942. Livräntan bör utgå fr. o. m. den 29 juni 1947 då det

av Blomström till Kungl. Maj:t ingivna läkarintyget utfärdades.

Försäkringsrådet biträder riksförsäkringsanstaltens förslag, dock att livränta

enligt rådets mening bör utgå först fr. o. m. den 1 juli 1947, då Blomströms

ansökan inkom till Kungl. Maj:t.

Beträffande Blomströms personliga och ekonomiska förhållanden framgår

av handlingarna följande.

Blomström är född år 1902 och gift. Makarna, vilkas äktenskap är barnlöst,

bebo egen jordbruksfastighet, omfattande 1,6 har åker och 3,5 har hagmark.

Fastigheten är taxerad till 3 000 kronor. Makarna ha skulder å tillhopa

4 000 kronor, varav 3 500 kronor intecknats i fastigheten. Blomström är anställd

såsom postbud med en årslön av 945 kronor och makarnas gemensamma

årsinkomst har den 15 juni 1946 av pensionsnämnden uppskattats till 1 170

kronor.

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet framgår att Blomström den 26 juli 1919 skadade

sig i vänstra handen under omständigheter, som medföra att skadan är att

anse såsom förorsakad av olycksfall i arbete. Blomströms arbetsförmåga torde

numera i anledning av olycksfallet vara nedsatt mod 30 %. Anmälan om

olycksfall eller annat meddelande därom avgavs icke till riksförsäkringsan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

stalten forran den 14 maj 1947. Under hänvisning till gällande preskriptions
re

xf-n .^ann SIg anstalten ickc kunna upptaga ersättningsfrågan till prövning

Billighetsskäl torde enligt min mening tala för att Blomström i anledninav

olycksfallet erhåller ersättning av statsmedel såsom om preskription icke

mellankommit. Ersättningen torde böra utgå fr. o. m. den 14 maj 1947, då

ansökan om ersättning inkom till riksförsäkringsanstalten.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Viktor Blomström den 26 juli 1919 övergångna

olycksfallet må av det under femte huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för

tiden fr. o. m. den 14 maj 1947 utbetalas ersättning med belopp

som, därest preskription icke mellankommit, skulle hava utgått

enligt lagen den 17 juni 1916 om olycksfall i arbete.

4:o.

Fråga om ersättning till Nils Martin Nilsson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Under vedhuggning för sin faders och annan persons räkning den 2 juli

1932 högg sig Nils Martin Nilsson i högra knäet, som blev svårt skadat.

Olycksfallet anmäldes ej i vederbörlig ordning på grund av arbetsgivarnas

bristande kännedom om olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser. Sedan

Nilsson hos riksförsäkringsanstalten genom en den 3 februari 1947 till anstalten

inkommen skrivelse anhållit om ersättning i anledning av olycksfallet fann

sig anstalten, under hänvisning till allmänna preskriptionsregler, icke kunna

upptaga ersättningsfrågan till prövning.

Föreliggande framställning.

I en till Kungl. Maj:t den 21 april 1947 inkommen skrivelse har Nilsson i

anledning av den genom olycksfallet uppkomna skadan anhållit om bidrag

av statsmedel för studier och omskolning vid tekniska fackskolans i Sundsvall

maskintekniska avdelning.

Enligt ett framställningen bifogat läkarintyg den 24 februari 1947 kvarstod

vid sistnämnda tidpunkt såsom följder av skadan viss förkortning av högra

benet, betydande atrofi av benets lårmuskulatur samt fullständig stelhet i

högra knäet i sträckställning.

Utlåtanden över framställningen jämte ytterligare

utredning i ärendet.

Över framställningen ha utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten

och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten anför i huvudsak följande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Ma):ts proposition nr 62.

Olycksfallet synes hava inträffat under sådana omständigheter, att olycksfall

i arbete i olycksfallsförsäkringslagens mening bör anses föreligga.

Därest preskription icke förelegat, skulle anstalten, om Nilsson varit försäkrad

i anstalten, jämlikt olycksfallsförsäkringslagen hava tillerkänt honom

en årlig livränta å 275 kronor att utgå för livstiden, varvid skadan skulle ansetts

hava medfört nedsättning av hans arbetsförmåga med 25 % och hans

årliga arbetsförtjänst i enlighet med vid tiden för olycksfallet gällande praxis

skulle ha beräknats till 1 650 kronor.

Med hänsyn till framställningens syfte erinrar anstalten att livränta, som

tillerkänts enligt olycksfallsförsäkringslagen, eller del därav jämlikt 6 § 2) b)

i lagen må, när synnerliga skäl därtill äro förhanden, genom beslut av försäkringsrådet

utbytas mot ett kapital för en gång till belopp motsvarande högst

livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

Därest sådant utbyte medgåves i föreliggande fall av en årlig livränta å 275

kronor, som utgått fr. o. m. den 3 februari 1947, vilken dag meddelande om

olycksfallet först inkom till anstalten, och utbytet ägde rum senast under våren

1948, skulle livräntans kapitalvärde enligt för anstalten i förevarande avseende

gällande beräkningsgrunder hava utgjort omkring 5 800 kronor.

Försäkringsrådet har inhämtat uppgifter angående Nilssons personliga förhållanden.

Härom anföres i huvudsak följande.

Nilsson, som är född år 1919, har år 1945 ingått äktenskap. Äktenskapet är

barnlöst. Innan han för IV2 år sedan påbörjat studierna vid tekniska fackskolan

hade han upptagit studielån om 5 000 kronor. Därjämte har han å ett

bosättningslån oguldet 1 000 kronor. Under skolferierna 1947 hade han en

inkomst av 1 000 kronor. Hustrun har därjämte från sin arbetsanställning såsom

damfrisörska en inkomst av 50 kronor för vecka.

Försäkringsrådet tillstyrker, att Nilsson beviljas ersättning av statsmedel

jämlikt olycksfallsförsäkringslagens grunder och har ej något att erinra mot

riksförsäkringsanstaltens beräkning av denna ersättning. Däremot anser försäkringsrådet

till skillnad från anstalten, att ersättning bör utgå först fr. o. m.

den 21 april 1947 eller den dag, då Nilssons ansökan inkom till Kungl. Maj:t.

Departementschefen.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Nilsson skadades i höger knä den 2

juli 1932 vid olycksfall i arbetet. Ersättning skulle, därest anmälan om olycksfallet

gjorts, ha tillerkänts honom enligt olycksfallsförsäkringslagen. Enär sådan

anmälan icke inkommit till riksförsäkringsanstalten inom tio år från olycksfallet,

har anstalten vid år 1947 gjord framställning funnit Nilssons rätt till

talan på ersättning preskriberad.

I likhet med försäkringsrådet finner jag, att Nilsson bör beviljas ersättning

av statsmedel enligt grunderna för olycksfallsförsäkringslagen. Denna ersättning,

synes böra utgå fr. o. m. den 3 februari 1947, då ansökan om ersättning

inkom till riksförsäkringsanstalten. Frågan om utbyte av livräntan eller del

därav mot ett engångsbelopp torde sedermera få prövas av försäkringsrådet i

vanlig ordning.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

att i anledning av det Nils Martin Nilsson den 2 juli 1932 övergångna

olycksfallet må av det under femte huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej

utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

fr. o. m. den 3 februari 1947 utbetalas ersättning med belopp, som,

därest preskription icke mellankommit, skulle hava utgått jämlikt

lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

5:o.

Fråga om ersättning till Erik Gustav Flodström.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Brädgårdsarbetaren Erik Gustav Flodström vrickade högra knäet genom

olycksfall i arbete den 24 september 1926. Enligt läkarintyg den 27 november

1926, vari skadan angavs såsom luxation av mediala menisken, var Flodström

återställd utan kvarvarande men. Han uppbar av arbetsgivarnes ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolag ersättning t. o. m. den 30 november 1927, efter

vilken dag olycksfallet av bolaget icke ansågs medföra nedsättning av arbetsförmågan

med minst 10 %.

Flodström gjorde den 20 juni 1929 framställning hos bolaget om ytterligare

ersättning under åberopande av ett läkarintyg, vari angavs bl. a., att

ökad sidovickning förelåg i högra knäleden, i det att underbenet vid sträckställning

kunde föras utåt 10 grader. Intyget föranledde icke ändring i bolagets

senast fattade beslut. Efter juli 1929 förekom intet i ärendet förrän år

1946.

Den 21 september 1946 inkom till nämnda försäkringsbolag anmälan, att

Flodström genom nytt olycksfall den 18 september 1946 ådragit sig en kontusion

av högra knäet med blodutgjutning i leden. Enligt läkarintyg den 23

oktober 1946 var Flodström återställd från detta olycksfall utan kvarvarande

men. Sjukpenning utgick t. o. m. sistnämnda dag. Den 30 november 1946 inkom

till bolaget en skrivelse från Flodström, vari han under åberopande av ett

den 20 november 1946 utfärdat läkarintyg gjorde anspråk på livränta m. m.

i anledning av olycksfallet år 1926. I det åberopade intyget angav läkaren, att

det redan vid den första undersökningen efter olycksfallet den 18 september

1946 förelåg slankled i det skadade knäet med en sidorörlighet av cirka 20

grader, »troligen enligt patientens uppgift efter skada 1926». Läkaren ansåg

Flodström vara i behov av ledad knähylsa.

Den 8 januari 1947 meddelade bolaget Flodström, att, då ifrågavarande

besvär från högra knäet måste anses förorsakade av olycksfallet år 1926 och

då anspråk på ersättning icke framställts inom 10 år efter senaste åtgärd i

detta ärende, talan på ytterligare ersättning för olycksfallet jämlikt preskriptions,

förordningen vore förlorad.

Intet av bolagets beslut i omförmälda ersättningsärenden har överklagats.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Eungl. Maj:ts proposition nr 62.

Föreliggande framställning.

I en till Kungl. Maj:t den 11 mars 1947 inkommen skrivelse har Flodström

gjort framställning om ersättning av statsmedel i anledning av skadan.

Utlåtanden över framställningen jämte ytterligare

utredning i ärendet.

Riksförsäkringsanstalten har inhämtat yttrande från sin biträdande läkare,

med. dr A. Karlén, som uttalat bl. a., att olycksfallet år 1946 kan hava förorsakat

försämring av det tillstånd, som förelåg efter det tidigare olycksfallet.

Anstalten framhåller, att Flodström enligt handlingarna i ärendet under tiden

den 1 januari — den 1 juni 1946 utfört byggnadsarbete och under tiden den

2 juni—den 1 augusti samma år planeringsarbete.

Med hänsyn till dessa omständigheter finner anstalten det synnerligen

tveksamt, huruvida Flodströms nuvarande tillstånd i sådan grad kan anses

förorsakat av olycksfallet år 1926, att, därest preskription icke inträtt, livränta

bort tillerkännas honom i anledning av detta olycksfall. Då därjämte i en

tidigare proposition till riksdagen (1943: 23) uttalats bl. a., att förutsättning

för utgivande av ersättning måste vara, att det icke föreligger någon tvekan

om att den yppade skadan förorsakats av det olycksfall, om vilket det är fråga,

finner sig anstalten icke kunna tillstyrka, att ersättning av statsmedel utgives

till Flodström i anledning av den genom olycksfallet den 24 september 1926

ådragna skadan.

Försäkringsrådet anför till en början i huvudsak följande.

Efter granskning av försäkringsbolagets handlingar anmodade rådet bolaget

att meddela beslut i fråga om ersättning till Flodström på grund av olycksfallet

år 1946, för tid efter den 23 oktober 1946, vilken dag sjukpenning upphörde

att utgå från bolaget. Bolaget föranstaltade om ny läkarundersökning

av den skadade. Med hänsyn till läkarundersökningens resultat fann bolaget,

att olycksfallet år 1946 efter den 23 oktober 1946 icke medfört nedsättning

av arbetsförmågan med minst en tiondel, varför livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen

icke kunde utgivas på grund av nämnda olycksfall. Sedan Flodström

överklagat beslutet fann försäkringsrådet genom utslag den 10 november

1947 ej skäl göra ändring i detta.

Beträffande frågan om sambandet mellan olycksfallet av år 1926 och den

ådagalagda skadan har försäkringsrådet medicinskt sakkunnige, med lic.

H. Nilsonne anfört följande.

Det förefaller övervägande sannolikt, att olycksfallet år 1926 är grundorsaken

till den nu föreliggande sidovacklingen, att denna vackling redan

under de första åren varit ganska betydande samt att den möjligen så småningom

ökat under funktionell påfrestning. Olycksfallet år 1946 torde enligt

min uppfattning ha varit av ingen eller ringa betydelse för nu föreliggande

invaliditet.

Försäkringsrådet fortsätter i huvudsak som följer.

Med stöd av Nilsonnes utlåtande finner rådet, att nodsättningen av Flodströms

arbetsförmåga på grund av olycksfallet år 1926 bör uppskattas till

15 %. Därest rätten till ersättning icke varit preskriberad, skulle således Flod
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

ström för närvarande varit berättigad att åtnjuta livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen

efter nämnda invaliditetsgrad. Hans årliga arbetsförtjänst

synes härvid ha bort beräknas till 2 400 kronor, eller det högsta belopp, som

vid tiden för olycksfallet togs i beräkning vid utgivandet av ersättning för

olycksfall. Livräntans årliga belopp skulle sålunda hava uppgått till 240 kronor.

Därest Kungl. Maj:t skulle finna, att Flodström i anledning av olycksfallet

år 1926 bör beredas ersättning av statsmedel enligt samma grunder, som

skulle hava gällt, om preskription icke mellankommit, torde livränta böra utgå

Al ''°t m ^en ^ mars 19^7, då Flodströms framställning inkom till Kungl.

Av handlingarna i ärendet framgår beträffande Flodströms personliga och

ekonomiska förhållanden följande.

Flociström är född år 1894 och gift samt har i äktenskapet en son, född år

1932. Sedan han år 1929 slutat sin anställning såsom brädgårdsarbetare har

han haft ett flertal olika arbeten med nrycket varierande arbetsinkomst. Han

taxerades senast för 2 880 kronor till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Sonen är anställd såsom postbud.

Departementschefen.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Flodström den 24 september 1926

skadade sig i höger knä genom olycksfall i arbete. Ersättning i anledning av

olycksfallet tillerkändes honom t. o. m. den 30 november 1927, efter vilken

dag olycksfallet icke ansags medföra nedsättning i hans arbetsförmåga med

minst 10 %. Den 18 september 1946 skadade sig Flodström ånyo i höger knä

genom olycksfall i arbete. Ersättning i anledning härav utgick t. o. m. den

23 oktober 1946. Efter denna dag kvarstående besvär från knäet ansågos av

vederbörande försäkringsbolag vara förorsakade av olycksfallet 1926. Då anspråk

på ersättning icke framställts inom tio år efter senaste åtgärd i detta

ärende, ha anspråk på ytterligare ersättning befunnits preskriberade.

Sambandet mellan olycksfallet år 1926 och de skadeverkningar, vilka uppträtt

eftei olycksfallet ar 1946, torde fa anses tillfyllest ådagalagt genom det

yttrande, som avgivits av försäkringsrådets medicinskt sakkunnige, samt bestyrkes

ytterligare därav att försäkringsrådet icke funnit skäl ändra försäkringsbolagets

på inträdd preskription grundade beslut.

Med hänsyn till de ådagalagda omständigheterna i ärendet finner jag billighetsskäl

tala för att Flodström tillerkännes en livränta av statsmedel i anledning

av de skadeverkningar, vilka på grund av det tidigare olycksfallet uppträtt

efter olycksfallet år 1946. Livräntan bör utgå fr. o. m. den 30 november

1946, vilken dag försäkringsbolaget mottagit Flodströms framställning om livränta

i anledning av Flodströms försämrade tillstånd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det Erik Gustav Flodström år 1926 övergångna

olycksfallet må av det under femte huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej

utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

tiden fr. o. m. den 30 november 1946 utbetalas en årlig livränta

med belopp, som, därest preskription icke mellankommit, skulle

ha utgått jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall

i arbete.

II. Frågor om ersättningar i anledning av yrkessjukdom.

Gällande lagbestämmelser.

Lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929

och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt lagen

den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad för skada

till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom,

som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa

i paragrafen uppräknade ämnen.

Genom lagändring den 12 september 1930 upptogs bland de uppräknade

ämnena stendamm, varigenom lagen erhöll tillämplighet å den genom stendamm

framkallade yrkessjukdomen silikos (stendammslunga). Lagändringen

trädde i kraft den 1 januari 1931, men jämlikt övergångsbestämmelserna skulle

den icke äga tillämpning i fråga om sådan av stendamm framkallad yrkessjukdom,

som yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik yrkessjukdom,

som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande

varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan

av den art, som framkallar sjukdomen. Såsom förutsättning för ersättningsrätt

för silikos gäller vidare enligt 3 § i lagen (enligt paragrafens lydelse

efter lagändring den 26 juni 1936), att arbetaren inom tio år före dagen för

sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara föreligger

för sjukdomen.

Vidare stadgades den 26 juni 1936 genom lagändring, som trädde i kraft

den 1 januari 1937, att såsom yrkessjukdom, omfattad av försäkringen, skulle

jämväl anses smittsam sjukdom, som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19

juni 1919 (bl. a. paratyfus) eller varom förordnande utfärdats enligt 24 §

samma lag, därest arbetet bestode i yrkesmässigt meddelande eller utövande

av sjukvård eller barnmorskevård eller utgjordes av medicinsk undersökning

å laboratorium, som stode under allmän tillsyn (1 § 2 st. 7).

Av riksdagen lämnade bemyndigandon att utbetala

ersättningar enligt yrkossjukdomsförsäkringslagen.

1946 och 1947 års riksdagar ha på förslag av Kungl. Maj:t (prop. 1946: 83,

p. 3—6, och 1947: 47, p. 2 och 3) medgivit ersättning till sex av silikos drabbade

personer, vilka efter årsskiftet 1930—31 icke sysslat med arbete, där

fara förelegat för sjukdomen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

6:o.

Fråga om ersättning till Erik August Östberg.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Erik August Östberg var fr. o. m. den 27 juni 1927 t. o. m. den 30 juni 1930

anställd såsom gruvarbetare hos trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund.

Den 23 december 1946 inkom till arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag

anmälan och läkarintyg om silikos, som Östberg skulle ha ådragit

sig. I läkarintyget, som utfärdats den 7 december 1946, uppgavs bl. a. att

Östberg omkring år 1933 börjat bli andfådd, att andfåddheten därefter alltmer

tilltagit, att Östberg sökt flera läkare för sin andfåddhet samt att förekomsten

av silikos konstaterats först år 1944 genom röntgen. Östberg ansågs av läkaren

varaktigt arbetsoförmögen fr. o. m. undersökningstillfället. Av verkställd utredning

om Östbergs arbetsförhållanden fann försäkringsbolaget, att Östberg

icke efter den 30 juni 1930 varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara

föreligger för silikos. Bolaget förklarade därför, att på grund av övergångsbestämmelserna

till 1930 års lagändring ersättning icke kunde utgå till Östberg.

Över beslutet ha besvär icke anförts.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 december 1946 har Östberg hemställt om

ersättning enligt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Ytterligare utredning i ärendet jämte utlåtanden

över framställningen.

Efter föranstaltande av riksförsäkringsanstalten har Östberg under tiden

den 24—26 april 1947 undersökts av överläkaren vid Söderby sjukhus docenten

T. Bruce, som yttrat i huvudsak följande.

Östberg gör ett åldrat intryck. Hos honom har påvisats en silikos stadium

ID med skrumpning i lungorna. Yrkessjukdomen har medfört en mycket betydande

nedsättning av lungornas funktion, och även om åldersförändringar

hos Östberg göra sig gällande, är dock silikosen som sådan förklaring till hans

mycket starkt nedsatta arbetsförmåga. Lungsjukdomen gör Östberg helt eller

i det närmaste helt oförmögen till kroppsarbete i egentlig mening, och han

kan framdeles icke tänkas orka med annat än på sin höjd mycket lindriga

sysslor och då endast under kortare pass.

Bruce har sedermera uttalat, att yrkessjukdomen redan vid tidpunkten för

yppandet finge anses ha varit invalidiserande i samma utsträckning som vid

undersökningen i april 1947.

Utlåtanden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Riksförsäkringsanstalten anför i huvudsak följande.

Vid närmare utredning i anledning av nu förevarande ansökan har bl. a.

framkommit, att Östberg under tiden 1906—mars 1922 samt den 27 juni 1927

den 30 juni 1930, frånsett ett par kortare avbrott, arbetat såsom ortdrivare,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

lastare, gruvbyggare eller skivbrytare hos olika företag. Sistnämnda dag slutade

han sin dåvarande anställning på grund av ryggbesvär, som en tid gjorde

honom oförmögen till tungt arbete, och har därefter sysslat med jordbruksoch

skogsarbete. Anstalten har funnit, att Östberg vissa tider under åren

1906—1922 ävensom under tiden 27 juni 1927—30 juni 1930 varit sysselsatt

med arbete i verksamhet, där fara föreligger för silikos.

Det framgår vidare, att Östberg den 18 januari 1944 sökte läkare för

symtom vilka tolkades såsom luftrörskatarr, samt att han i april 1944 remitterades

till röntgenundersökning, varvid silikos konstaterades. Yrkessjukdomen

bör därför anses yppad den 18 januari 1944. Med hänsyn härtill skulle,

oavsett övergångsbestämmelserna till 1930 års lagändring, ersättning ändock

icke kunnat utgivas på grund av bestämmelsen i yrkessjukdomsförsäkringslagens

3 §.

Vid prövning av frågan om den ersättning, som i anledning av Östbergs

yrkessjukdom skolat utgivas, därest yrkessjukdoms försäkringslagen varit tilllämplig,

har anstalten funnit, att Östberg skulle varit berättigad till — förutom

ersättning för kostnader för erforderlig läkarvård m. m. — livränta med

ett årligt belopp av 960 kronor att t. v. utgå för tiden 19 januari 1944—18

april 1950, dock med avdrag för de dagar, under vilka Östberg undersökts å

Söderby sjukhus och för vilka han erhållit sjukpenning. Lungsjukdomen

skulle ha ansetts under nämnda tid medföra nedsättning av arbetsförmågan

med 80 %. Östbergs arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från dagen

för sjukdomens yppande, skulle ha beräknats till 1 800 kronor. Frågan om

ersättning efter den 18 april 1950 skulle ha prövats med hänsyn till Östbergs

dåvarande arbetsförmåga och av sjukdomen orsakade tillstånd.

I fråga om Östbergs familjeförhållanden och ekonomiska ställning anför

anstalten.

Östberg, som är född år 1886, är gift. Makarna ha icke några barn. Hustrun,

som är född år 1870, är sjuklig sedan ett tiotal år och orkar endast utföra

lättare hushållsgöromål. Östberg äger en jordbruksfastighet om 3 har åker

och 7 har skog, nu taxerad till 8 000 kronor och belånad för 4 600 kronor

(egnahemslån). Makarna ha ej erhållit fattigvård. Östberg åtnjuter icke folkpension;

hustrun uppbär ålderspension (endast grundpension). Pension eller

andra förmåner på grund av tidigare arbetsanställning åtnjutes icke av ‘Östberg.

Östberg har från sjukkassa uppburit hel sjukpenning med 3 kronor

för dag för tiden 13 januari 1944—11 januari 1946 i anledning av luftrörskatarr

och reumatism. Medel till sitt och hustruns uppehälle har han för närvarande

huvudsakligen av belopp, som influtit för under åren 1944 och 1945

försåld skog.

Riksförsäkringsanstalten finner sig med hänsyn till de föreliggande omständigheterna

kunna tillstyrka, att i anledning av Östbergs yrkessjukdom åtgärder

vidtagas för tillerkännande av ersättning av statsmedel jämlikt grunderna

för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Ersättning synes anstalten böra

utgå fr. o. m. den 12 januari 1946 eller den dag, då sjukpenning från sjukkassan

upphörde att utgå.

Försälcringsrådet instämmer i det av riksförsäkringsanstalten avgivna utlåtandet.

Departementschefen.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Östberg vissa tider under åren 1906

1922 samt under tiden den 27 juni 1927 —den 30 juni 1930 varit sysselsatt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

i sådan verksamhet, där fara för silikos föreligger. Efter sistnämnda tidpunkt

har han sysslat med jordbruks- och skogsarbete. Den 18 januari 1944 sökte

han läkare för besvär från andningsorganen. Läkaren tolkade symtomen såsom

luftrörskatarr och Östberg erhöll, delvis i anledning därav, sjukpenning

från sjukkassa t. o. m. den 11 januari 1946. Vid röntgenundersökning i april

1944 konstaterades silikos. Enär Östberg icke efter 1931 års ingång varit sysselsatt

i arbete, där fara för silikos föreligger, har vederbörande försäkringsbolag

funnit sig icke kunna tillerkänna honom ersättning för sjukdomen.

I likhet med riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet finner jag, att

ersättning av statsmedel bör beredas Östberg såsom om yrkessjukdomsförsäkringslagen

varit tillämplig. Ersättningen bör utgå fr. o. m. den 12 januari

1946 eller den dag, då sjukpenning från sjukkassan upphörde att utgå.

Under hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den yrkessjukdom, som Erik August Östberg

ådragit sig, må av det under femte huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för

tiden fr. o. m. den 12 januari 1946 utbetalas ersättning med belopp,

som skulle hava utgått, därest lagen den 14 juni 1929 om

försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallet.

7:o.

Fråga om ersättning til! änkan Frida Karlsson Lindberg.

Framställning om ersättning.

Änkan Aifnda (Frida) Ottelia Kartsson Lindberg, född Frisk, har — i eu

till riksförsäkringsanstalten inkommen, till Kungl. Maj:t ställd ansökan den

15 september 1947 — anhållit om ersättning av statsmedel i anledning av

hennes makes sjukdom och död.

Utredning i ärendet jämte utlåtande över

framställningen.

Utredning i ärendet har skett genom riksförsäkringsanstalten, som jämväl

avgivit utlåtande över framställningen.

Anstalten anför beträffande de till grund för framställningen liggande omständigheterna

i huvudsak följande.

Sökandens make, martinarbetaren Karl Vilhelm Karlsson Lindberg, var

åren 1899—1938 anställd hos Nydqvist & Holm AB i Trollhättan. Den 27

november 1934 inkom till anstalten anmälan om silikos, som Karlsson Lindberg

skulle ha ådragit sig. Det framgick, att Karlsson Lindberg från år 1906

till i mars 1934, då martingjuteriet nedlades, varit sysselsatt med finrensning

i detsamma, i vilket arbete fara förelegat för silikos. Enligt läkarutlåtande

i februari 1935 led Karlsson Lindberg av silikos i stadium I på

gränsen till stadium II men var ännu fullt arbetsför. Den första röntgenundersökningen

av Karlsson Lindbergs lungor företogs den 9 mars 1934,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts proposition nr 62.

vilken dag sjukdomen får anses yppad. Anstalten förklarade den 23 maj 1935,

att livränta icke kunnat tillerkännas Karlsson Lindberg, enär yrkessjukdomen

icke kunde anses medföra nedsättning av hans arbetsförmåga med minst en

tiondel. Försäkringsrådet fann den 6 september 1935 ej skäl göra ändring i

detta beslut.

Efter sistnämnda dag mottog anstalten inga upplysningar angående Karls1

son Lindbergs yrkessjukdom förrän den 14 juli 1947, då anstalten från Karlsson

Lindbergs hustru erhöll meddelande, att mannen avlidit den 3 juni 1947

och att yrkessjukdomen varit den direkta anledningen till hans död. Han

hade under praktiskt taget de senaste tio åren vårdats å Restads sjukhus för

sinnessjukdom. Änkan hemställde om ersättning enligt lag. Hen 8 augusti

1947 förklarade anstalten, att anstalten funnit ersättningsfrågan preskriberad

enligt allmänna regler. Över detta beslut ha besvär ej anförts.

På anstaltens begäran har överläkaren vid Söderby sjukhus, docenten

T. Bruce, tagit del av röntgenbilder, obduktionsprotokoll och övriga handlingar

i ärendet och därefter yttrat bl. a. följande.

Den utförda obduktionen får anses ha ådagalagt, att en avancerad silikos

förelåg. Mot livets slut tillstötte varig bronkit. »Stendamm» får i detta fall

tillmätas sådan betydelse, att dödsersättning är befogad.

Beträffande änkan Karlsson Lindbergs familjeförhållanden och ekonomiska

omständigheter uppgiver riksförsäkringsanstalten följande.

Sökanden, som är född 1880, har i äktenskapet med den avlidne fem vuxna

barn, varav det yngsta, en son, är bosatt hos modern. Hon besväras av reumatism

men är i stånd att sköta i hemmet förekommande göromål. Något förvärvsarbete

utom hemmet har hon icke. Den hemmavarande sonen lämnar ett

mindre bidrag till det gemensamma hushållet; de andra barnen bidraga icke

till moderns försörjning. Det oskiftade dödsboet efter mannen äger en

mindre fastighet, där sökanden bor, taxerad till 4 500 kronor samt ett banktillgodohavande

å 750 kronor. Sökanden åtnjuter ej pension eller understöd

i anledning av mannens tidigare arbetsanställning. Hon uppbär icke bidrag

från fattigvården. Enligt uppgift från pensionsstyrelsen har änkan Karlsson

Lindberg ansökt om invalidpension. Denna ansökan har ännu ej slutbehandlats.

För egen del anför riksförsäkringsanstalten följande.

Därest ersättningsrätten icke varit preskriberad, skulle anstalten ha utgivit

begravningshjälp med 240 kronor, motsvarande en tiondel av Karlsson

Lindbergs årliga arbetsförtjänst, beräknad till 2 400 kronor, ävensom till

änkan livränta å ett årligt belopp av 600 kronor, motsvarande en fjärdedel av

den årliga arbetsförtjänsten, vilken livränta skulle ha utgått fr. o. m. dagen

efter dödsfallet och så länge änkan levat ogift. Å livräntan skulle författningsenligt

ha utgått dyrtidstillägg med 20 % under åren 1947 och 1948. Sjukpenning

eller livränta för någon del av tiden närmast före dödsfallet skulle

icke ha utgått, enär Karlsson Lindberg då sedan lång tid var arbetsoförmögen

på grund av sinnessjukdomen.

Anstalten tillstyrker, att änkan Karlsson Lindberg i anledning av mannens

död erhåller ersättning jämlikt grunderna för yrkessjukdom sförsäkrings lagen.

Anstalten vill i detta sammanhang framhålla, att mannens av sinnessjukdomen

orsakade oförmåga att handhava sina angelägenheter synes vara en

väsentlig orsak till att preskription ågått ersättningsanspråken gentemot

anstalten.

2—U7 4» Hihang till riksdagens protokoll 1948. / sand. Nr 62.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition nr 62.

18

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet framgår, att Karlsson Lindberg från år 1906 till

i mars 1934 varit sysselsatt i arbete, där fara för silikos förelegat. Silikos

yppades den 9 mars 1934. Livränta kunde icke tillerkännas Karlsson Lindberg,

enär yrkessjukdomen icke ansågs medföra nedsättning i hans arbetsförmåga

med minst en tiondel. Karlsson Lindberg avled år 1947 med silikos såsom

huvudsaklig dödsorsak. Framställning från änkan om livränta efter mannen

har avslagits under hänvisning till gällande preskriptionsregler.

I likhet med riksförsäkringsanstalten finner jag, att ersättning av statsmedel

bör beredas änkan Karlsson Lindberg såsom om preskription icke mellankommit.

Ersättningen bör utgå fr. o. m. dagen efter dödsfallet, dvs. fr. o. m.

den 4 juni 1947.

Under hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den yrkessjukdom, som Karl Yilhelm Karlsson

Lindberg ådragit sig, må av det under femte huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra

medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete

m. m. för tiden fr. o. m. den 4 juni 1947 utbetalas ersättning

med belopp, som, därest preskription icke mellankommit,

skulle hava utgått jämlikt lagen den 14 juni 1929 om försäkring

för vissa yrkessjukdomar.

8:o.

Fråga om ersättning till Klas Gottfrid Westfeldt.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Enligt till riksförsäkringsanstalten inkomna anmälningshandlingar sjukskrevs

snickaren Klas Gottfrid Westfeldt, som från början av maj till den 31

augusti 1945 för byggnadsstyrelsens räkning utförde byggnadsarbete vid ombyggnaden

av statens bakteriologiska laboratorium, sistnämnda dag på grund

av paratyfus. I ett handlingarna bifogat läkarintyg uttalades, att sjukdomen

kunde antagas medföra fullständig arbetsoförmåga under minst 6—8 veckor.

Riksförsäkringsanstalten meddelade i beslut den 20 november 1945, att,

enär ifrågavarande sjukdom icke ådragits under sådant arbete, som avses i

yrkessjukdomsförsäkringslagen, ersättning på grund av sjukdomen icke kunde

tillerkännas Westfeldt enligt lagen.

Föreliggande framställning.

I skrivelse den 3 oktober 1946 har svenska byggnadsträarbetareförbundet

hemställt, att Westfeldt måtte erhålla dels ersättning såsom om yrkessjukdomsförsäkringslagen

varit tillämplig å sjukdomsfallet och dels ersättning

för de kostnader i övrigt, som Westfeldt åsamkats på grund av sjukdomen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Ytterligare utredning i ärendet jämte utlåtanden

över framställningen.

Utav utredning, som i ärendet införskaffats av riksförsäkringsanstalten,

framgår, att Westfeldt i anledning av sjukdomen samt av densamma förorsakad

försämring av en förut befintlig sjukdom, spondylarthrit, varit oförmögen

till arbete under tiden den 31 augusti 1945—den 11 januari 1946 samt

att han erhållit vård för berörda sjukdomar å S:t Görans sjukhus under tiden

den 6—9 september 1945 samt å Karolinska sjukhuset under tiden den 12—24

november 1945.

Föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium, professorn G. Olin,

har i skrivelse till byggnadsstyrelsen den 7 december 1945 anfört bl. a.

följande.

Det synes sannolikt, att sjukdomen ådragits under arbetet vid laboratoriet.

Några paratyfusfall ha nämligen icke uppträtt i Westfeldts personliga

omgivning, och besök inom någon epidemiort har han icke gjort före insjuknandet.

Tyvärr måste emellertid möjligheter för en infektion å laboratoriet

sägas ha förelegat. På grund av ombyggnadsarbetena blev det nämligen

nödvändigt att provisoriskt förlägga en del av verksamheten till mindre

gynnsamma utrymmen. Bl. a. var reningen av agar förlagd till en övertäckt

gång. Detta utrymme, där infektiöst material innehållande även paratyfusbakterier

måste bearbetas, kunde svårligen skyddas från flugor, trots en intensiv

DDTJbehandling. Det är sålunda väl tänkbart, att flugor infekterats

därstädes och kunnat föra smittämne till livsmedel etc., avsedda för byggnadsarbetarna.

Westfeldt hade också sitt arbete förlagt till grannskapet av

nämnda utrymme.

Medicinalstyrelsen har i skrivelse till byggnadsstyrelsen åberopat Olins

yttrande och tillstyrkt, att Westfeldt i särskild ordning tillerkännes vederbörlig

ersättning.

Över framställningen ha utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten,

försäkringsrådet och byggnadsstyrelsen.

Riksförsäkringsanstalten anför bl. a. följande.

Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig å Westfeldt, skulle

anstalten ha tillerkänt honom sjukpenning för tiden den 1 september 1945—

den 11 januari 1946 med tillhopa 873 kronor 71 öre, varvid under tid för sjukhusvistelsen

vederbörligt avdrag gjorts för vårdkostnaderna samt Westfeldts

arbetsförtjänst beräknats till 3 900 kronor. Därjämte skulle anstalten ha utgivit

ersättning för sjukhusvård, annan behandling samt läkarintyg.

Westfeldt har från sjukkassa uppburit sjukpenning under tiden den 4

september—den 17 december 1945 med tillhopa 420 kronor, varjämte sjukkassan

utgivit ersättning för sjukhusvård samt annan erforderlig behandling

in. m.

För den händelse ersättning skulle beredas Westfeldt enligt grunderna i

yrkessjukdomsförsäkringslagen, torde böra föreskrivas, att avdrag från sådan

ersättning skall göras för den ersättning, han uppburit från sjukkassan.

Försäkringsrådet tillstyrker, med hänsyn till att ifrågavarande sjukdom får

anses ådragen under arbete för statens räkning, att ersättning beredes Westfeldt

enligt grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Byggnadsstyrelsen har beräknat den arbetsinkomst, som Westfeldt förlorat

i anledning av sjukdomsfallet, till 2 034 kronor 27 öre, avseende tiden

från insjuknandet t. o. m. den 7 november 1945, då snickeriarbetena vid laboratoriet

slutförts. Styrelsen vill icke motsätta sig, att Westfeldt beredes ersättning

med nämnda belopp.

Beträffande Westfeldts personliga omständigheter inhämtas av handlingarna

att Westfeldt, som är ogift, är född år 1910, samt att han under ett år,

räknat tillbaka från dagen för sjukdomens yppande, åtnjutit en inkomst av

9 035 kronor.

Departementschefen.

Utredningen i ärendet utvisar, att Westfeldt under deltagande i ombyggnadsarbeten

vid statens bakteriologiska laboratorium insjuknat i paratyfus.

I anledning av denna sjukdom samt av densamma förorsakad försämring av

tidigare befintlig sjukdom har Westfeldt varit sjukskriven under tiden den

31 augusti 194o—den 11 januari 1946. Sannolikheten talar för att smittämne

överförts till Westfeldt under arbetet vid laboratoriet. Riksiorsäkringsanstalten

har funnit sig icke kunna tillerkänna Westfeldt ersättning

i anledning av sjukdomen, enär denna icke ådragits under sådant arbete,

som avses i 1 § 2 stycket 7) yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I likhet med försäkringsrådet finner jag rimligt, att Westfeldt av statsmedel

erhåller ersättning i anledning av sjukdomsfallet. Ersättningsbeloppet

bör bestämmas på sätt, som skulle ha skett, därest yrkessjukdomsförsäkringslagen

i förevarande fall varit tillämplig. Avdrag bör ske för vad Westfeldt i

anledning av sjukdomen uppburit från sjukkassa.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den sjukdom, som Klas Gottfrid Westfeldt

ådragit sig, må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. utbetalas

ersättning med belopp, som skulle hava utgått, därest

lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar

varit tillämplig å sjukdomsfallet.

Med bifall till vad föredragande statsrådet sålunda

under punkterna l:o—8:o, med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans Maj:t

Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Sigurdson.

Stockholm 1948. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1948:95 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Hay.ts ‘proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom m. m. a1 i texten
  2. SU 1948:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom m. ro. s. 14 i texten