Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, m. m

1948-01-23 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1948:64, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

1

Nr 64.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni

1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, m. m.; given

Stockholms slott den 23 januari 1948.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925

(nr 170) om polisväsendet i riket; samt

2) förordning om ersättning och belöning av7 statsmedel vid biträde åt

ordningsmakten.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att förbudet för polischef och polisman att tillhöra

polisnämnd upphäves. Vidare föreslås en sådan utvidgning av ersättningsrätten

vid biträde åt polisen, att den som biträtt polisen och därigenom

fält vidkännas utgifter eller eljest lidit ekonomisk förlust skall kunna få

ersättning därför av statsmedel, även om skada till person eller egendom

ej tillfogats honom. Belöning av statsmedel föreslås kunna tilldelas den

som vid ingripande till ordningsmaktens hjälp visat särskild radighet

och nit.

Bilaga till riksdagens protokoll 19''t8. 1 samt. Nr 64.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925 (nr 170)

om polisväsendet i riket.

Härigenom förordnas, att 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet

i riket skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

13 §.

13 §.

3. Tillsättandet av---vice ordförande.

Vad i 12 § stadgas om hinder för

att vara ledamot eller suppleant i

poliskollegium skall gälla jämväl i

avseende å ledamöter och suppleanter

i polisnämnd.

Ledamot eller suppleant i polisnämnd

må ej den vara, som icke

uppnått 23 års ålder eller icke råder

över sig och sitt gods.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1948.

(Gällande bestämmelser:)

Nr 330.

Förordning

om ersättning av statsmedel för skada

vid biträde åt ordningsmakten;

given Stockholms slott den 15 juni

1935.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Förslag

till

Förordning

om ersättning och belöning av statsmedel

vid biträde åt ordningsmakten.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• 1 §•

Har någon biträtt polismyndighet, polisman eller ordningsvakt vid ingripande

mot person, som stört den allmänna ordningen eller begått eller misstänkts

för brott eller kunnat antagas vara farlig för allmän säkerhet, och

har till följd av ingripandet skada till person eller egendom tillskyndats

honom, skall ersättning för skadan utgivas av allmänna medel. Ersättning

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

skall dock ej utgå, då biträde varken påkallats eller eljest synts nödigt, ej

heller då det lämnats mot uttryckligt förbud av polisverksamhetens utövare.

Ersättningen skall bestämmas enligt de i 6 kap. strafflagen beträffande

skadestånd stadgade grunderna; dock att därvid i fall som i 4 § nämnda

kap. sägs avseende ej skall fästas vid tillgångarna hos den som må vara

ansvarig för skadan.

2 §.

Rätt till ersättning prövas av länsstyrelsen

i den ort, där skadan timat.

Ansökning om ersättning skall

göras inom ett år från det skadan

skedde.

3 §.

Vid ansökning om ersättning bär

fogas utredning om skadan och dess

uppkomst. Finnes nödigt att för vinnande

av fullständig utredning i

ärendet någon höres såsom vittne

eller upplysningsvis, äger länsstyrelsen

förordna om sådant förhör vid

allmän domstol. Ersättning till den

som inkallats till förhör skall utgå

av allmänna medel.

Vad i första stycket år stadgat

skall äga motsvarande tillämpning

om någon till följd av ingripande

som där avses fått vidkännas utgift

eller eljest lidit ekonomisk förlust,

ehuru skada till person eller egendom

ej tillskyndats honom.

2 §.

Belöning må av allmänna medel

tilldelas den som vid biträde åt polismyndighet,

polisman eller ordningsvakt

i fall som i 1 § sägs visat

särskild rådighet och nit.

3 §■

Rätt till ersättning eller belöning

prövas av länsstyrelsen i den ort, där

ingripandet skett.

Ansökning om ersättning skall

göras inom ett år från det ingripandet

ägde rum eller skadan inträffade.

4 §.

Vid ansökning om ersättning bör

fogas utredning om ersättningsanspråkets

uppkomst och omfattning.

Finnes nödigt att för vinnande

av fullständig utredning i ärendet

någon höres såsom vittne eller upplysningsvis,

äger länsstyrelsen förordna

om sådant förhör vid allmän

underrätt. Ersättning till den som

inkallats till förhör skall utgå av allmänna

medel.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Skriftligt besked angående länsstyrelses beslut om ersättning enligt

denna förordning skall, där det begärts, utan avgift tillhandahållas sökanden.

* §■

För belopp, som statsverket utgivit

till den skadelidande, inträder

statsverket i dennes rätt mot den

som är ansvarig för skadan.

5 §■

För belopp, som statsverket jämlikt

1 § första stycket utgivit till den

skadelidande, inträder statsverket i

dennes rätt mot den som är ansvarig

för skadan.

6 §.

Förslag rörande belöning uppgöres

av polischefen i den ort, dår ingripandet

skedde. Förslaget bör ingivas

till länsstyrelsen senast inom

tre månader efter ingripandet.

7 §■

Över länsstyrelses beslut i ärende

rörande belöning må klagan ej föras.

5 §. 8 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna förordning meddelas

av Konungen.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1935 men äger ej tillämpning

beträffande skada, som dessförinnan

inträffat.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1948. Ersättning enligt 1 §

tredje stycket samt belöning må dock

ej utgivas beträffande ingripande,

som skett dessförinnan.

Genom denna förordning upphäves

förordningen den 15 juni 1935

(nr 330) om ersättning av statsmedel

för skada vid biträde åt ordningsmakten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

5

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 januari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet fråga om rätt för

polischef och polisman att tillhöra polisnämnd, m. m. samt anför.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 7 juni 1946 tillkallade jag

samma dag fem sakkunniga1 att verkställa utredning rörande revision avgällande

tjänsteföreskrifter om polisens allmänna tjänstefunktioner och sättet

för deras fullgörande, främst i vad avsåg polisens förhållande till allmänheten,

samt att framlägga därav föranledda förslag. De sakkunniga,

vilka antogo benämningen polisinstruktionsutredningen, fingo sedermera

den 23 november 1946 i särskilt uppdrag att även överväga frågan om ökat

personalinflytande inom polisväsendet. Resultatet av utredningens arbete

föreligger i ett den 27 maj 1947 dagtecknat betänkande (SOU 1947:45),

som utmynnar i ett förslag till nytt tjänstereglemente för polisväsendet

(polisreglemente), avsett att gälla för alla befattningshavare vid polisväsendet

samt att ersätta såväl det nuvarande polisreglementet för riket den 26

september 1925 (nr 407) som den av chefen för socialdepartementet den 12

december samma år fastställda normalinstruktionen för polispersonal och

med stöd av denna utfärdade lokala polisinstruktioner. Beträffande innehållet

i det föreslagna polisreglementet — vars bestämmelser bl. a. syfta

till att skapa ett gott förhållande icke blott mellan polisen och allmänheten

utan även mellan polisledningen och den underlydande polispersonalen

må i detta sammanhang endast nämnas, att det skall åligga polischef att

i viktigare frågor rörande polisväsendets organisation, polispersonalens ar
-

1 De sakkunniga voro statssekreteraren i justitiedepartementet I. A. Lindell, tillika ordförande,

poliskonstapeln F,. R. Andersson i Stockholm, polismästaren i Göteborg E. Fontell,

ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Å. V. Olofsson och statspolisintendenten

G. Å. L. Thulin.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

betsförhållanden och vad eljest är av betydelse för personalens trivsel inhämta

personalens uppfattning genom en eller flera av vederbörande personalorganisationer

utsedda representanter. I anslutning till vad sålunda

förordats föreslår utredningen, att det enligt 13 § 3 mom. lagen den 6 juni

1925 (nr 170) om polisväsendet i riket nu gällande förbudet för polischef

och polisman att tillhöra polisnämnd upphäves.

Utöver förslaget till nytt polisreglemente har utredningen även förordat

en del andra åtgärder i syfte att främja samförståndet och samarbetet mellan

allmänheten och polisen. För att öka allmänhetens villighet att vid behov

hjälpa polisen vid ordningens och säkerhetens upprätthållande föreslår

utredningen, att förordningen den 15 juni 1935 (nr 330) om ersättning

av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten ändras därhän, att

ersättningsrätten utsträckes till att omfatta även förlust och utgifter, som

ingripandet förorsakat vederbörande, utan att skada till person eller egendom

tillfogats honom.

Över betänkandet ha yttranden avgivits av bl. a. justitiekanslersämbetet,

statskontoret, socialstyrelsen, styrelsen för statens polisskola, statspolisintendenten,

överstathållarämbetet efter hörande av polismästaren, förste

stadsfiskalen och polisnämnden i Stockholm, länsstyrelserna i samtliga län,

envar efter hörande av landsfogden i länet samt de polischefer, åklagare

och polisnämnder eller motsvarande kommunorgan, vilkas yttranden länsstyrelsen

ansett böra inhämtas, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges

polismästare, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler, svenska

polisförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund

och landsorganisationen i Sverige.

De principer, som kommit till uttryck i utredningens förslag, ha i remissyttrandena

i stort sett gillats. Beträffande en del detalj spörsmål ha dock

från olika håll framförts vissa erinringar.

För egen del anser jag, såsom redan anmärkts i årets statsverksproposition

(elfte huvudtiteln, punkt 150), att ett nytt polisreglemente bör utfärdas

i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag. Med hänsyn

till att enligt 17 § polislagen Kungl. Maj:t äger meddela närmare bestämmelser

angående sådana frågor, som avhandlas i polisreglementet, torde det

nya reglementet få utfärdas i administrativ ordning. På sätt förutskickats

i statsverkspropositionen ämnar jag underställa Kungl. Maj:t ett förslag

till polisreglemente, avsett att träda i kraft den 1 juli 1948.

Vad angår utredningens förslag, att det i 13 § 3 mom. polislagen stadgade

förbudet för polischef och polisman att vara ledamot eller suppleant i polisnämnd

upphäves, anser jag mig böra biträda detsamma. Såsom jag uttalat

i statsverkspropositionen (elfte huvudtiteln, punkt 152) delar jag också utredningens

uppfattning att ersättningsrätten enligt förordningen den 15

juni 1935 bör utvidgas att omfatta utgift och förlust, som åsamkats den

som biträtt ordningsmakten, även om skada till person eller egendom därvid

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b.

ej tillfogats honom. Enligt min mening bör belöning av statsmedel också

kunna tilldelas den som vid ingripande till ordningsmaktens hjälp visat

särskild rådighet eller nit.

Då de av mig sålunda förordade ändringarna avseende polislagen och

nyssnämnda förordning äro av beskaffenhet att böra underställas riksdagens

prövning, vill jag nu upptaga dessa frågor till närmare behandling.

Rätt för polischef och polisman att tillhöra polisnämnd.

Gällande bestämmelser. Enligt 13 § 1 mom. polislagen kan polisnämnd

förekomma endast i kommun, som bildar eget polisdistrikt. Skyldighet att

tillsätta sådan nämnd föreligger ej, utan inrättandet därav beror på kommunens

beslut. Polisnämnd har att upprätta förslag till löne-, omkostnadsoch

i förekommande fall pensionsstat för polisväsendet i polisdistriktet

samt till erforderliga ändringar i dess polisorganisation, att förvalta till

polisväsendet anslagna medel och för polisväsendet använda fastigheter och

annan egendom samt att till vederbörande myndigheter avge yttranden och

göra framställning i frågor av mera allmän betydelse för polisväsendet.

Kommun äger emellertid bestämma, att polisnämnden skall utöva endast

viss eller vissa av de angivna funktionerna. Polisnämnd skall vidare, enligt

13 § 2 inom., avge yttrande vid tillsättning av en del polisbefattningar.

Tillsättandet av polisnämnd ankommer enligt 13 § 3 mom. på vederbörande

kommuns allmänt beslutande organ. Polisnämnden skall bestå av fem

ledamöter, varjämte för varje ledamot skall finnas minst en suppleant. Val

av ledamöter sker för en tid av fyra kalenderår i sänder. Polisnämnd utser

inom sig ordförande och vice ordförande. I fråga om behörigheten att vara

ledamot eller suppleant uppställes samma hinder som för ledamot och suppleant

i poliskollegium. Därom gäller enligt 12 § 2 mom. polislagen — sådant

detta lagrum lyder enligt lag den 7 december 1945 (nr 763) -— att

polischef eller någon som under polischef har anställning vid polisväsendet

ej må vara ledamot eller suppleant i poliskollegium och ej heller den, som

icke uppnått 23 års ålder eller icke råder över sig och sitt gods.

Det må anmärkas, att polisnämnder huvudsakligen tillsatts i städer och

stadsliknande samhällen, där behovet av dylika specialorgan gjort sig gällande.

Utredningen. Enligt polisinstruktionsutredningens mening skulle ett utnyttjande

av polisledningens och den underordnade polispersonalens fackkunskap

och erfarenheter vara av icke ringa värde vid de betydelsefulla avgöranden,

som kommunerna ha att träffa rörande polisväsendets organisation

och ekonomiska förvaltning. Inom andra områden av den offentliga

förvaltningsverksamheten hade man också — framhåller utredningen — på

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 64.

olika sätt tillgodosett förvaltningsorganens behov av erforderlig fackkunskap

vid handläggningen av på dem ankommande ärenden. I vissa fall hade

man sålunda redan vid de kommunala organens sammansättning säkrat sig

om representanter för expertisen, medan man i andra fall stadgat rätt eller

skyldighet för fackkunskapen att deltaga i organens överläggningar. Sålunda

inginge exempelvis i barnavårdsnämnd representanter för prästerskapet,

läkarkåren och folkskoleväsendet, och i städernas hälsovårdsnämnder vore

vederbörande polischef och tjänsteläkare självskrivna ledamöter. Enligt fattigvårdslagen

vore kyrkoherden och stads- resp. provinsialläkaren berättigade

att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. Samma rätt tillkomme

förste provinsialläkaren beträffande hälsovårdsnämnds samt provinsialläkare

beträffande barnavårdsnämnds sammanträden. Enligt byggnadsstadgan

vore stadsarkitekt, stadsingenjör och mätningsman pliktiga samt länsarkitekten,

förste provinsialläkaren, provinsial- eller stadsläkaren, civilförsvarschefen

och brandchefen berättigade att närvara vid byggnadsnämndens

sammanträden och äga deltaga i dess överläggningar.

Utredningen fortsätter:

Uppenbart är att förbudet för polisdistriktens befattningshavare att tillhöra

polisnämnd icke överensstämmer med de krav på vidgat personalinflytande,

som under den senaste tiden alltmer gjort sig gällande inom olika

områden av samhällslivet. Förbudet motiverades vid dess tillkomst med

att bl. a. då det gällde löne- och övriga anslagsfrågor såväl polischef som

annan befattningshavare vid polisväsendet lätteligen måste komma att åtminstone

uppfattas såsom representant mera för egna och kårens intressen

än för vederbörande samhälles. Enligt utredningens åsikt kan man emellertid

icke befara att ärendena ej skulle handläggas opartiskt eller objektivt,

därest medlem av polisdistrikts poliskår skulle äga säte i polisnämnden.

Utredningen utgår därvid ifrån att det måste betraktas såsom självklart att

ingen ledamot får deltaga i avgörandet av exempelvis storleken av hans egen

lön eller av annat ärende, vari han äger ett väsentligt intresse som kan vara

stridande mot kommunens. Diskvalifikationsgrunder av det tidigare berörda

slaget gälla för övrigt ej beträffande ledamotskap i andra liknande kommunala

berednings- och förvaltningsorgan. I kommun, där polisnämnd ej finnes

inrättad, utövas nämndens befogenheter av drätselkammaren resp.

kommunalnämnden, och beträffande ledamotskap i dessa organ har icke

uppställts något hinder speciellt för befattningshavare vid polisdistrikts

polisväsen, utan gälla härvidlag endast de allmänna diskvalifikationsgrunderna

i 13 § lagen om kommunalstyrelse i stad och 47 § lagen om kommunalstyrelse

på landet. I vad mån polischef, annan än distriktsåklagare och

kommunalborgmästare, eller underordnad polisman är valbar till ledamot

i drätselkammare resp. kommunalnämnd beror sålunda på i vad mån förbudet

att tillhöra nämnda organ för tjänsteman eller betjänt, som är anställd

vid kommunens drätsel eller annat dess förvaltande verk och är redovisningsskyldig

för sin befattning, är tillämpligt på ifrågavarande polistjänstemän.

Enligt den tolkning berörda stadgande erhållit i rättspraxis

synes hinder icke föreligga för polisman att vara ledamot i drätselkammare.

Däremot har fjärdingsman på landsbygden jämlikt nämnda diskvalifikationsgrund

ansetts obehörig att vara ledamot i kommunalnämnd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 6‘4.

Med hänsyn till angivna förhållanden föreslår utredningen, att det i 13

3 inom. polislagen stadgade hindret för polischef eller någon som under

polischef har anställning vid polisväsendet att vara ledamot eller suppleant

i polisnämnd måtte undanröjas.

Remissyttrandena. I det övervägande antalet remissyttranden, i vilka frågan

behandlats, har utredningens förslag att upphäva förbudet för polisdistriktens

befattningshavare att vara ledamot eller suppleant i polisnämnd

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Så är fallet beträffande de yttranden,

som avgivits av statskontoret, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Norrbottens län, landsfogdarna i Södermanlands,

Östergötlands och Kalmar län, ett stort antal polischefer,

polisnämnderna i Eskilstuna, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Göteborg och

Borås samt ytterligare ett 20-tal städer, drätselkamrarna i lb städer, ett

30-tal kommunal- och municipalnämnder, ett 20-tal direktioner för gemensamma

polisdistrikt, stadsfiskalsföreningen, polisförbundet och landsorganisationen.

Några skäl utöver dem, som utredningen åberopat, ha ej anförts

i dessa yttranden.

I en del yttranden har man ställt sig mer eller mindre avvisande mot

förslaget. Landsfogden i Kristianstads län, polismästaren i Linköping, polisnämnderna

i Linköping, Jönköping, Hässleholm, Ulricehamn, Örebro, Västerås

och Örnsköldsvik, drätselkammaren i Lidingö och stadsförbundet ha

sålunda helt avstyrkt detsamma. Länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands,

Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län, föreningen Sveriges

landsfogdar, flertalet landsfogdar samt några polischefer och polisnämnder

ha förklarat sig vilja biträda förslaget endast under förutsättning,

att polischefen bleve självskriven ledamot av polisnämnden. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län har icke något att erinra mot att polisman får bli ledamot

i polisnämnd under förutsättning, att polischefen icke är föredragande i

nämnden. Lämpligheten av den föreslagna ändringen bar vidare ifrågasatts

av länsstyrelsen i Uppsala län samt polisnämnderna i Kristianstad, Hälsingborg,

Falun, Ludvika och Kramfors.

1 de yttranden, där förslaget avvisats, har såsom motivering därför i allmänhet

anförts, att det ur principiell synpunkt icke vore lämpligt att personalrepresentanter

vore ledamöter i kommunorgan, som hade att handlägga

frågor av betydelse för personalen. Därjämte har invänts, att polistjänstemän

kunde väntas företräda egna och kårens intressen mera än kommunens

och allmänhetens och därför antagas ej komma att intaga en fullt

opartisk ställning till de ärenden, som polisnämnden hade att handlägga.

Förbudets upphävande förmenas vidare få ringa praktisk betydelse, enär

polisman måste anses jävig att deltaga i flertalet av polisnämndens ärenden.

Jävsfrågan skulle dessutom kunna vålla praktiska olägenheter vid ärendenas

handläggning. Från ett par håll har slutligen behovet av den föreslagna

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

änaringen ifrågasatts, varvid bl. a. åberopats att polispersonalen hade möjlighet

att framföra sina synpunkter till polischefen, som i sina yttranden

till polisnämnden givetvis också tillgodosåge personalens intressen.

De som avstyrkt förslaget ha emellertid över lag uttalat sig för att polischef

eller representant lör polispersonalen eller bådadera borde tillerkännas

rätt att närvara vid polisnämndens sammanträden och att deltaga i

dess överläggningar. Införandet av en dylik rätt har även förordats av några

av dem, som ej framställt någon principiell invändning mot förbudets upphävande.

Till belysande av kritiken mot förslaget må återges innehållet i det av

stadsförbundet avgivna yttrandet. I detta anföres:

Det har tidigare stundom kunnat förefalla naturligt att en arbetstagarrepresentant

valts in i styrelsen för det verk, där han är anställd. Efter tillkomsten

av 1940 års kommunala förhandlingsrättslag, varigenom arbetstagarna

fått en i lag reglerad möjlighet att framföra sina synpunkter på

små anställningsförhållanden, har frågan kommit i ett annat läge, och det

kan ej längre anses naturligt att arbetstagarrepresentanter skola sitta i

kommunala styrelser för deras egna verk. Särskilt är detta naturligtvis förhållandet

med sådana styrelser som liksom polisnämnden i stor utsträckning

just syssla med frågor varom förhandlingar kunna föras. Det av utredningen

återgivna motivet för förbudet för polischef och polispersonal att

tillhöra polisnämnd — att de lätteligen skulle komma att uppfattas såsom

representanter mera för egna och kårens intressen än för vederbörande

synes alltjämt äga giltighet. När utredningen anför, att den

självfallet utgår från att ingen ledamot av polisnämnd får deltaga i behandlingen

av ärende, vari han äger elt väsentligt intresse som kan vara stridande

mot kommunens, måste styrelsen göra den reflexionen att i så fall

en polisledamot knappast skulle få deltaga nämnvärt i nämndens arbete.

Ej heller utredningens påpekande, att man i andra fall, t. ex. i fråga om

barnavårdsnämnd, vid ett kommunalt organs uppbyggnad försäkrat sig om

representanter för fackkunskap synes vid närmare påseende innebära något

argument til! förmån för en reform. Det kan naturligtvis med en viss rätt

sägas, att enbart ett upphävande av förbudet icke ger vare sig polischef eller

polispersonal rätt att bli representerad i polisnämnden utan att härför fordlas

kommunens uppdrag. Ett upphävande av förbudet kan emellertid med

visst skäl tagas till intäkt för krav på sådan representation, och dylika

påtryckningar böra som av det föregående framgår enligt styrelsens mening

icke givas ens ett sken av berättigande.

Såsom nämnts har föreningen Sveriges landsfogdar såsom villkor för

förbudets upphävande uppställt, att polischefen bleve självskriven ledamot

i polisnämnden. Föreningen har härom yttrat:

I regel torde det vara så, att polischefen är närvarande vid polisnämndens

sammanträde och där föredrager förekommande ärenden. Under sådana

förhållanden kan det icke anses lämpligt, att polischefen skall plädera

jäm\äl inför en honom underställd polisman, som är ledamot av

nämnden. Enligt föreningens mening förlorar det av utredningen anförda

skälet, att polisman i kommun, där polisnämnd icke finnes, kan vara ledamot

av kommunalnämnd eller drätselkammare och sålunda faktiskt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

komina att taga befattning med de ärenden, som eljest prövas av polisnämnd,

mycket av sin styrka, om man betänker, att polischefen i intet tall

uppträder som föredragande hos drätselkammare eller kommunalnämnd,

då fråga är om prövning av ärenden rörande polisväsendet. Polischefen

kan sålunda i sådana kommuner icke komma i någon ömtålig ställning till

underordnad polisman, som är ledamot av kommunalnämnden eller drätselkammaren.

Därest emellertid polischefen blir självskriven ledamot av

polisnämnden, anser föreningen det endast vara till nytta, om jämväl annan

polisman får säte och stämma i nämnden, varigenom även de underlydande

polismännens erfarenhet kan utnyttjas till det allmännas bästa. I så fall

blir ju polischefen och varje annan ledamot av nämnden, även om han är

polisman, jämställda och likaberättigade.

Föreningens uppfattning har såsom redan framhållits biträtts av länsstyrelserna

i Stockholms, Gotlands, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands

och Kopparbergs län samt flertalet landsfogdar. Lämpligheten av att polischefen

blir självskriven ledamot i polisnämnd har också understrukits av

polismästarna i Norrköping och Västerås. Nämnas må ytterligare att polisnämnden

i Jönköping tillstyrker, att poliskåren beredes tillfälle att utse en

representant till ledamot i polisnämnden, samt att polisnämnden i Karlstad

förordar, att bestämmelser utfärdas i syfte att förebygga att mer än hälften

av polisnämnds ledamöter utgöres av polismän.

Departementschefen. I samband med att polisinstruktionsutredningen erhöll

i uppdrag att överväga frågan om ökat personalinflytande inom polisväsendet

uttalade jag till statsrådsprotokollet den 23 november 1946, bland

annat, att under senare tid i olika sammanhang framhållits angelägenheten

av att de anställda beredes bättre insikt i det egna företagets problem samt

ökat inflytande på frågor, som direkt eller indirekt berörde dem, ävensom

att åtskilliga organisations- och liknande frågor inom polisväsendet vore av

sådan art, att deras lösning skulle underlättas, om personalens erfarenheter

utnyttjades bättre.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har polisinstruktionsutredningen

föreslagit sådan form av personaldemokrati vid polisväsendet, att

polispersonalen skall erhålla rätt att överlägga med polischeferna i ärenden,

som ankomma på dessas handläggning. De skäl, som utredningen funnit

tala härför, torde enligt vad utredningen framhåller i viss mån även

motivera, att polisdistriktens befattningshavare tillerkännes liknande möjlighet

att göra sig gällande jämväl i förhållande till de kommunala organen

rörande en del av de frågor, som tillhöra polisdistriktens kompetensområde.

Enligt utredningens mening skulle nämligen ett utnyttjande av polisledningens

och den underordnade polispersonalens fackkunskap och erfarenheter

vara av värde, när kommunerna skola avgöra olika frågor rörande

polisväsendet. Utredningen förordar därför, att det i polislagen upptagna

förbudet för polisdistriktens befattningshavare att tillhöra polisnämnd,

upphäves. Detta förbud överensstämmer enligt utredningens uppfattning

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 61.

ej med de krav på vidgat personalinflytande, som alltmer gjort sig gällande

inom olika områden av samhällslivet.

Vad utredningen anfört till stöd för ett upphävande av förbudet för polischef

och polisman att tillhöra polisnämnd synes mig tala för att förslaget

bör genomföras.

Förbudet för polischef och honom underställd polisman att tillhöra polisnämnd

motiverades vid dess tillkomst framför allt därmed, att polisnäinnderna

skulle framstå såsom opartiska i de frågor, som det ankomme på

dem att handlägga. I den kritik, som framförts mot förbudets upphävande,

har i allmänhet gjorts gällande att denna synpunkt fortfarande borde tillmätas

avgörande betydelse. De farhågor, som därvid uttalats för att ärendena

icke skulle handläggas med erforderlig objektivitet, därest polistjänstemän

bleve ledamot av polisnämnd, måste emellertid enligt min mening

betecknas såsom överdrivna. Samma risk för bristande saklighet skulle

i så fall även föreligga beträffande andra liknande kommunorgan, såsom

exempelvis drätselkammare och kommunalnämnd. Såsom utredningen påpekat

utöva nämligen dessa organ i de kommuner, där polisnämnd ej finnes

tillsatt, även polisnämndens befogenheter. Något förbud speciellt för

polisdistriktens befattningshavare att tillhöra drätselkammare eller kommunalnämnd

har emellertid icke uppställts. Behov av ett dylikt förbud har

veterligen ej heller försports. Detta torde bl. a. sammanhänga med att ledamot

i kommunorgan av här ifrågavarande slag icke anses böra deltaga i

avgörandet av ett ärende, vari han äger ett rent personligt intresse som är

stridande mot kommunens. För polisnämndens vidkommande innebär

denna oskrivna regel, att en polisman icke bör deltaga i polisnämndens

avgöranden av ärenden, som exempelvis avse hans enskilda löneförmåner,

hans befordran eller dylikt. Att i detta sammanhang vidare ingå på frågan

om de jävshinder, som föreligga för ledamöter i polisnämnd, synes icke

erforderligt.

I flera remissyttranden — särskilt från landsfogdehåll — har påpekats,

att, därest utredningens förslag skulle genomföras, polischefen borde bli

självskriven ledamot av polisnämnden. En lagändring av dylikt innehåll anser

jag mig dock icke kunna tillstyrka, lika litet som jag kan ansluta mig

till de uppslag i övrigt, som framkommit i fråga om polisnämndernas sammansättning.

Därvid vill jag framhålla att, när jag anser förbudet för polisdistriktens

befattningshavare att tillhöra polisnämnd böra upphävas, jag

därmed icke uttalat mig för att någon av dessa befattningshavare skall

äga ovillkorlig rätt att bli ledamot i polisnämnd. Utredningens av mig tillstyrkta

förslag innebär icke någon skyldighet utan endast en rätt för kommun,

som så finner lämpligt, att invälja representant för polisverksamheten

i polisnämnden. I vad mån denna möjlighet bör tillvaratagas ha kommunerna

att själva avgöra.

I vissa yttranden har framförts tanken på att stadga rätt för polischefen

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

att närvara vid polisnämndens sammanträden och att deltaga i dess överläggningar.

Att i detta sammanhang lagfästa en sådan befogenhet synes

dock ej behövligt, då utvecklingen under de senare åren alltmer gått i den

riktningen, att polischeferna kallas till polisnämndernas sammanträden för

att där lämna önskade upplysningar.

Rätt till ersättning vid biträde åt ordningsmakten.

Gällande bestämmelser. Enligt förordningen den 15 juni 1935 (nr 330)

om ersättning av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten äger

enskild person, som biträtt ordningsmakten vid fullgörande av dess uppgift,

i vissa fall rätt till ersättning av statsmedel för skada som därvid tillskyndats

honom. I detta hänseende gäller, att om någon biträtt polismyndighet,

polisman eller ordningsvakt vid ingripande mot person, som stört

den allmänna ordningen eller begått eller misstänkts för brott eller kunnat

antagas vara farlig för allmän säkerhet, och till följd av ingripandet skada

till person eller egendom tillskyndats honom, ersättning för skadan skall

utgivas av allmänna medel. Ersättning skall dock ej utgå, då biträde varken

påkallats eller eljest synts nödigt, ej heller då det lämnats mot uttryckligt

förbud av polisverksamhetens utövare (1 § 1 st.). Ersättningen skall

bestämmas enligt de i 6 kap. strafflagen beträffande skadestånd stadgade

grunderna; dock att därvid i fall som sägs i 4 § nämnda kap. d. v. s. vid

prövning av fråga om underhåll åt efterlevande — avseende ej skall fästas

vid tillgångarna hos den som må vara ansvarig för skadan (1 § 2 st.).

Rätt till ersättning prövas av länsstyrelsen i den ort, där skadan inträffat.

Ansökning om ersättning skall göras inom ett år från det skadan skedde

(2 §). Vid ansökningen bör fogas utredning om skadan och dess uppkomst.

Finnes nödigt att för vinnande av fullständig utredning i ärendet någon höres

såsom vittne eller upplysningsvis, äger länsstyrelsen förordna om sådant

förhör vid allmän domstol (3 §). För belopp, som statsverket utgivit till den

skadelidande, inträder statsverket i dennes rätt mot den som är ansvarig

för skadan (4 §). Slutligen stadgas att närmare föreskrifter om tillämpningen

av förordningen skola meddelas av Kungl. Maj:t (5 §). Dylika tilllämpningsbestämmelser

äro givna i kungörelse den 15 juni 1935 (nr 331).

Utredningen. Vid behandlingen av frågan om allmänhetens villighet att

biträda polisen i dess verksamhet framhåller utredningen att polisen vid

fullgörande av sin uppgift att trygga den allmänna ordningen och säkerheten

icke sällan vore beroende av allmänhetens stöd och medverkan både

direkt och indirekt. Att vid behov på polisens begäran eller självmant bistå

ordningsmakten borde enligt utredningens mening vara en självklar skyldighet

för alla ansvarskännande medborgare, ehuru någon straffsanktioncrad

sådan skyldighet cj förelåge enligt svensk rätt. Dessvärre nödgades man

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 64.

dock konstatera, att denna uppfattning i anmärkningsvärt ringa utsträckning

syntes omfattas av allmänheten.

Utredningen har likväl kommit till den uppfattningen, att en straffsanktionerad

förpliktelse för allmänheten att vid behov bistå polisen icke borde

ifrågakomma. 1 syfte att öka allmänhetens villighet att när så påkallas

hjälpa polisen förordar utredningen i stället bl. a. en utvidgning av rätten

till ersättning enligt 1935 års förordning. Ersättningsrätten — framhåller

utredningen — vore nu begränsad till skada till person eller egendom, som

till följd av ingripandet tillskyndats den, som biträtt ordningsmakten men

omfattade däremot ej förlust eller utgifter, som ingripandet kunde förorsaka

vederbörande utan att dylik skada tillfogats honom. Ersättning enligt

1935 års förordning syntes sålunda ej kunna utgå för förlust eller utgifter,

som någon åsamkats därigenom att han på grund av ingripandet blivit

hindrad att fullgöra sitt vanliga arbete. Då en utvidgad ersättningsmöjiighet

torde vara ägnad att bidraga till att öka allmänhetens villighet att i mån

av behov biträda ordningsmakten i dess verksamhet, föreslår utredningen,

att gällande ersättningsregler utsträckas att omfatta även förlust och utgifter

av nu berört slag.

Remissyttrandena. Utredningens förslag har icke rönt gensaga i något

yttrande. Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt huruvida man

icke, i syfte att öka allmänhetens villighet att hjälpa polisen, borde införa

ett system med någon mindre kontant belöning.

Departementschefen. Liksom utredningen anser jag, att allmänheten bör

uppmuntras till större beredvillighet att vid behov biträda ordningsmakten

i dess verksamhet. I sådant syfte synes det lämpligt, att ersättningsreglerna

i 1935 års förordning ändras på sätt utredningen föreslagit. Det kan ej anses

annat än riktigt och skäligt, att enskild person, som ingriper till polisens

hjälp, av det allmänna erhåller gottgörelse för förlust och utgifter, som

åsamkas honom till följd av ingripandet även i det fall att skada till person

eller egendom ej tillfogats honom. De ersättningar, som härvidlag kunna

ifrågakomma, torde som regel uppgå till förhållandevis obetydliga belopp.

I allmänhet torde det nämligen röra sig om någon mindre ersättning för

mistad arbetsförtjänst och annan tidsspillan samt extra utlägg för resor för

inställelse på arbetsplats och dylikt. Att samhället på detta sätt ger uttryck åt

sin uppskattning av ingripande till ordningsmaktens hjälp torde kunna vara

ägnat att bidraga till att öka allmänhetens villighet till dylika hjälpåtgärder.

Ur sistnämnda synpunkt torde det även vara av ett visst värde, att belöning

av allmänna medel i vissa fall kan tilldelas enskild person, som biträtt

polisverksamhetens utövare. En motsvarande möjlighet finnes för övrigt

inom ett annat närliggande område, nämligen brandväsendet. Enligt

kungörelse den 30 juni 1947 (nr 343) kan således belöning av statsmedel

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 64. 15

tilldelas den, som vid släckning av skogsbrand visat särskild rådighet

och nit.

Jag förordar alltså, att ersättningsrätten enligt 1935 års förordning utsträckes

till att omfatta även förlust och utgifter av förut antytt slag samt

att möjlighet beredes att belöna den, som vid ingripande till ordningsmaktens

hjälp visat särskild rådighet och nit.

Med hänsyn till att ett genomförande av dessa förslag föranleder ändring

såväl i rubriken till 1935 års förordning som i flertalet av förordningens

paragrafer synes denna böra ersättas med en helt ny författning. Beträffande

det förslag till ny sådan förordning, som upprättats inom inrikesdepartementet,

torde här få anmärkas följande.

Första och andra styckena av 1 § äro helt likalydande med motsvarande

stadganden i 1935 års förordning. I tredje stycket av 1 § har upptagits den

grundläggande föreskriften rörande den i det föregående förordade utvidgningen

av ersättningsrätten.

I 2 § har upptagits huvudregeln rörande belöning åt enskilda personer

som biträtt ordningsmakten. Belöning bör givetvis kunna utgå även om

vederbörande ej tillfogats skada vid ingripandet och oberoende av om han

till följd därav fått vidkännas utgifter eller åsamkats ekonomisk förlust.

Belöning bör kunna tilldelas inte blott den som hjälpt polisen utan även

den som biträtt ordningsvakt i dennes verksamhet.

Enligt 3 §, som motsvarar 2 § i 1935 års förordning, föreslås att länsstyrelserna

— som pröva ersättningsfrågor enligt gällande förordning —

skola avgöra även ärenden rörande belöning.

För ersättningsbelopp, som av statsmedel utgivits för förlust eller utgifter

utan samband med uppkommen skada till person eller egendom,

torde regressrätt för statsverket ej böra föreligga. Genom stadgandet i 5 §

bibehållas nuvarande regressregler i sak oförändrade.

I 6 § ha upptagits vissa bestämmelser rörande ordningen för uppgörande

av förslag om belöning.

Klagorätt synes ej böra medgivas beträffande länsstyrelses beslut i ärende

om belöning. Stadgande därom har upptagits i 7 §.

8 § är likalydande med 5 § gällande förordning. I anledning av förevarande

förslag bör nu gällande tillämpningskungörelse ersättas med en ny

sådan författning.

Den föreslagna förordningen bör träda i kraft den 1 juli 1948. Beträffande

ingripande, som skett dessförinnan, synas de nya reglerna om utsträckt

ersättningsrätt och om belöning icke böra äga tillämpning.

Till bestridande av statsverkets kostnader för de ersättningar och belöningar,

som avses i den nya förordningen, har anslag äskats i årets statsverksproposition

(elfte huvudtiteln, punkt 151).

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 6''i.

Hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen antaga i enlighet med det anförda

inom inrikesdepartementet upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925

(nr 170) om polisväsendet i riket; samt

2) förordning om ersättning och belöning av statsmedel vid biträde åt

ordningsmakten.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Sundkler.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1348

816186

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1948:106 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925 a1 i texten